Lagutskottets betänkande

2003/04:LU3

Lag om finansiell rådgivning till konsumenter

---

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
2002/03:133 jämte tre motioner, varav två väckts med anledning av
propositionen och en väckts under den allmänna motionstiden år 2003.
I
propositionen lägger regeringen fram förslag till en lag om finansiell
rådgivning till konsumenter. Syftet med den föreslagna lagen är att stärka
konsumentskyddet på det finansiella området.
Lagen föreslås vara tillämplig
vid s.k. placeringsrådgivning, dvs. rådgivning som avser placering av
konsumentens tillgångar i olika finansiella instrument och vissa typer av
livförsäkringar. Lagförslaget innehåller bestämmelser som innebär att
näringsidkaren skall iaktta god rådgivningssed och se till att rådgivaren
har tillräcklig kompetens för sitt uppdrag. Näringsidkaren skall även
dokumentera vad som förekommit vid rådgivningstillfället. Vidare föreslås
bestämmelser om skadeståndsansvar för näringsidkare som vid finansiell
rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en konsument ren
förmögenhetskada. Konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av
lagen. Verkets tillsyn skall dock inte omfatta verksamhet som står under
Finansinspektionens tillsyn eller verksamhet som bedrivs av advokater.
Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.
Utskottet föreslår att
riksdagen antar regeringens lagförslag och avslår samtliga motionsyrkanden.
I
betänkandet finns tio reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lagens tillämpningsområde
Riksdagen
antar 1 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till
konsumenter. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del
och avslår motion 2003/04:L303.
Reservation 1 (kd)

2. Preskription
Riksdagen
antar 7 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till
konsumenter. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del
och avslår motionerna 2002/03:L19 yrkande 2 och 2002/03:L20 yrkande
2.
Reservation 2 (m, fp, kd)

3. Tillsynsmyndighet
Riksdagen antar 8
§ regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till konsumenter.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del och avslår
motion 2002/03:L19 yrkande 3.
Reservation 3 (m, kd)

4. Vitesföreläggande
Riksdagen
godkänner vad utskottet anfört. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:133 i denna del och avslår motion 2002/03:L19 yrkande 1.
Reservation
4 (m, kd)

5. Varning
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Därmed
bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del och avslår motion
2002/03:L20 yrkande 3.
Reservation 5 (fp, v, c)

6. Lagbestämmelsen om
vitesföreläggande och varning
Riksdagen antar 9 § regeringens förslag
till lag om finansiell rådgivning till konsumenter.
Reservation 6 (fp,
v, c) - villkorad
Reservation 7 (m, kd) - villkorad

7. Prövningstillstånd
Riksdagen
antar 10 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning. Därmed
bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del och avslår motion
2002/03:L20 yrkande 4.
Reservation 8 (fp)

8. Lagförslaget i
övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning
i den mån det inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan. Därmed
bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del.

9. Inriktningen
av EU-arbetet
Riksdagen avslår motion 2002/03:L20 yrkande 1.
Reservation
9 (fp)

10. Ytterligare utredningsarbete
Riksdagen avslår motion
2002/03:L19 yrkande 4.
Reservation 10 (m)
Stockholm den 30 oktober
2003
På lagutskottets vägnar
Inger René
Följande ledamöter har deltagit
i beslutet: Inger René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen (s),
Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson (s), Tasso Stafilidis
(v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin
Andreasson (fp), Anneli Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas
Lindberg (s), Johan Löfstrand (s), Ingemar Vänerlöv (kd) och Annika
Qarlsson (c).

Redogörelse för ärendet
I januari 1999 beslutade regeringen om direktiv
till en parlamentarisk kommitté med uppgift att lämna förslag om hur den
framtida konsumentpolitiken skulle utformas för att kunna ge människor
förutsättningar att känna sig trygga som konsumenter och ha ett starkt
inflytande över sin vardag (dir. 1999:1). Kommittén antog namnet
Konsumentpolitiska kommittén 2000. I kommitténs uppdrag låg bl.a. att analysera
huruvida det konsumenträttsliga skyddet var tillräckligt på området
finansiella tjänster och vid behov lämna förslag till hur det kunde förbättras.
Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 2000:29) Starka konsumenter
i en gränslös värld att konsumentskyddet vid rådgivning i fråga om
finansiella tjänster skulle stärkas genom tvingande civilrättslig lagstiftning.
En sådan lagstiftning måste dock, menade kommittén, föregås av ytterligare
analyser och överväganden som inte kunde komma till stånd inom ramen för
kommitténs arbete. Något lagförslag lades därför inte fram.
Mot denna
bakgrund tillkallade regeringen i maj 2001 en särskild utredare med uppgift
att kartlägga och analysera frågor om konsumentskyddet vid finansiell
rådgivning (dir. 2001:41). Enligt direktiven skulle utredaren även föreslå
lagstiftning eller andra lämpliga åtgärder som det fanns behov av för att
stärka konsumentskyddet på området. Utredningen, som antog namnet Utredningen
om finansiell rådgivning till konsumenter, redovisade sitt uppdrag i maj
2002 i betänkandet (SOU 2002:41) Konsumentskydd vid finansiell rådgivning.
Betänkandet har remissbehandlats och ligger till grund för lagförslaget
i förevarande proposition.
I propositionen föreslår regeringen - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen skall anta det i propositionen framlagda
förslaget till lag om finansiell rådgivning till konsumenter. Regeringens
förslag finns i bilaga 1 och lagförslaget i bilaga 2.
Propositionen har
föranlett två motioner. I detta sammanhang behandlar utskottet även en
motion som har väckts under den allmänna motionstiden år 2003. Förslagen
i motionerna finns i bilaga 1.
I ärendet har inkommit en skrivelse från
Fondbolagens Förening.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen
lägger regeringen fram förslag till en lag om finansiell rådgivning till
konsumenter. Lagen, som skall vara tvingande till konsumentens förmån,
föreslås vara tillämplig vid s.k. placeringsrådgivning, dvs. rådgivning
som avser placering av konsumentens tillgångar i olika finansiella instrument
och vissa livförsäkringar.
Lagförslaget innebär i huvudsak följande. En
näringsidkare som tillhandahåller finansiell rådgivning skall se till att
den personal som utför rådgivningen har tillräcklig kompetens. I syfte
att undvika bevissvårigheter skall näringsidkaren dokumentera vad som
förekommit vid rådgivningstillfället. Näringsidkaren skall i
rådgivningsverksamheten iaktta god rådgivningssed och med tillbörlig omsorg ta
till vara konsumentens intressen. Rådgivningen skall anpassas till den
enskilde konsumentens önskemål och behov och rådgivaren får inte rekommendera
andra lösningar än sådana som kan anses lämpliga för konsumenten. Rådgivaren
är vidare skyldig att avråda konsumenten från att vidta åtgärder som inte
kan anses lämpliga för denne. En näringsidkare som genom finansiell
rådgivning uppsåtligen eller genom oaktsamhet orsakar konsumenten ren
förmögenhetsskada skall ersätta skadan. Konsumentverket skall utöva tillsyn
över efterlevnaden av lagen, dock inte verksamhet som redan står under
tillsyn av Finansinspektionen eller som bedrivs av advokater. Riktlinjer
och allmänna råd om lagens tillämpning skall utfärdas av Konsumentverket
och Finansinspektionen.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Utskottets överväganden
Allmänna överväganden
Under det senaste decenniet
har de finansiella marknaderna genomgått stora förändringar, bl.a. till
följd av avregleringen av kreditmarknaden, teknikutvecklingen och Sveriges
medlemskap i EU. Banker och andra finansiella företags verksamhet har i
allt högre utsträckning kommit att bli inriktad på nya produkter och
tjänster som skiljer sig från den traditionella in- och utlåningsverksamheten.
Sålunda har marknadsföring och försäljning av finansiella tjänster,
exempelvis s.k. sparprodukter såsom aktier, räntebärande instrument,
värdepappersfonder samt pensionsförsäkringar fått allt större betydelse.
Utvecklingen har inneburit att konsumenterna numera erbjuds ett mycket
stort antal investeringsalternativ med varierande riskprofil, vilket
innebär såväl möjligheter som risker för konsumenterna.
Hushållens sparande
är i dag till stor del placerat i olika finansiella instrument såsom aktier
och fonder. Till detta kommer det aktierelaterade försäkringssparandet.
Denna utveckling har lett till att konsumentskyddsaspekterna på det
finansiella området under senare år kommit alltmer i fokus. Konsumenternas
behov av kunskap och information har ökat, vilket i sin tur medfört att
den rådgivning som banker och andra finansiella företag erbjuder blivit
allt viktigare. Därmed har också frågan om vilket ansvar företagen har
för de råd man lämnar och vilka krav som kan ställas på rådgivarna
aktualiserats.
I dag finns ingen samlad, generell lagstiftning som tar sikte
på finansiell rådgivning. Vissa krav på de finansiella rådgivarnas agerande
kan dock härledas ur rörelselagstiftningen på det finansiella området,
marknadsrätten, myndighetsföreskrifter, allmänna rättsprinciper,
domstolsavgöranden och den juridiska litteraturen. Vidare har i rättspraxis
lagts fast att en rådgivare under vissa förutsättningar är skadeståndsskyldig
vid vårdslös rådgivning. Under senare år har också vidtagits en rad
frivilliga åtgärder inom branschen av betydelse för konsumentskyddet, bl.a.
genom antagandet av etiska riktlinjer och inrättandet av licensieringsprogram.
Som
framhålls i propositionen är det dock inte möjligt att utifrån dessa
rättskällor dra några säkra slutsatser i fråga om gränserna för kraven på
rådgivningen eller omfattningen av det skadeståndsrättsliga ansvaret. Det
är inte heller tillräckligt att endast förlita sig på de, i och för sig
förtjänstfulla, åtgärder som vidtagits inom branschen. Lagstiftningsbehovet
har inte heller ifrågasatts i någon av motionerna. Utskottet delar således
regeringens bedömning att konsumentskyddet på området bör förstärkas och
tydliggöras genom ny konsumenträttslig lagstiftning, i vilken såväl kraven
på näringsidkarens prestation som det civilrättsliga ansvaret för
rådgivningen preciseras.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att en
särskild lag om finansiell rådgivning till konsumenter bör komma till
stånd.
Därmed övergår utskottet till att behandla de olika spörsmål som
har aktualiserats i motionerna.
Lagens tillämpningsområde
Utskottets
förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens lagförslag såvitt gäller
lagens tillämpningsområde (1 §) och avslå en motion vari föreslås ett
tillkännagivande om att tillämpningsområdet bör utvidgas till att omfatta
även s.k. traditionella livförsäkringar. Jämför reservation 1
(kd).
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen att lagen skall vara
tillämplig vid finansiell rådgivning som en näringsidkare tillhandahåller
en konsument och som omfattar placering av konsumentens tillgångar i
finansiella instrument och vissa livförsäkringar (1 §). Rådgivningen skall
vara individualiserad, och det förutsätts föreligga ett uppdragsförhållande
mellan parterna för att lagen skall vara tillämplig. Med finansiellt
instrument avses bl.a. aktier, obligationer, andelar i värdepappersfonder
samt derivatinstrument såsom aktie- och indexoptioner.
I fråga om
livförsäkringar föreslås att lagens tillämpningsområde begränsas till rådgivning
som avser sådana livförsäkringar vars kapital helt eller delvis placeras
i finansiella instrument som konsumenten bestämmer, dvs. fondförsäkringar.
Därmed omfattar lagförslaget inte s.k. traditionella livförsäkringar.
Denna typ av livförsäkring innebär att kapitalet förvaltas av försäkringsbolaget
och att försäkringstagaren är berättigad till dels det inbetalade beloppet
jämte viss, garanterad avkastning, dels återbäring i form av en andel av
det eventuella överskott som uppstått.
Motionen
Mats Odell och Olle
Sandahl (båda kd) anför i den under den allmänna motionstiden år 2003
väckta motionen 2003/04:L303 att livbolagens allvarliga situation inte
bara beror på den kraftiga nedgången på aktiemarknaden. Även missförhållanden
vad gäller konsumentskydd och rådgivning har, enligt motionärerna, rubbat
försäkringstagarnas förtroende för bolagen. Motionärerna anser att det är
oförståeligt varför den föreslagna lagen inte omfattar också rådgivning
som avser traditionella livförsäkringar. I motionen yrkas ett tillkännagivande
om att lagens tillämpningsområde bör utvidgas så att även sådan rådgivning
omfattas av lagen.
Utskottets ställningstagande
Som framhålls i
propositionen bör tillämpningsområdet för ett konsumentskyddande regelverk på
området ta sin utgångspunkt i de intressen som framstår som särskilt
skyddsvärda från konsumentsynpunkt. Regeringen har, med denna utgångspunkt,
gjort bedömningen att lagens tillämpningsområde bör begränsas till att
omfatta sådan finansiell rådgivning som innebär en beaktansvärd risk för
att konsumenten, helt eller delvis, förlorar insatt kapital eller sätter
sig i skuld. Finansiell rådgivning där risken för konsumenten framstår
som begränsad bör däremot inte omfattas av lagen. Enligt regeringens
uppfattning föreligger en sådan grad av risk för konsumenten vid
placeringsrådgivning som avser finansiella instrument och livförsäkringar vars
kapital helt eller delvis placeras i de finansiella instrument som
konsumenten bestämmer att sådan rådgivning bör omfattas av lagen. Utskottet
har ingen annan uppfattning än regeringen i den frågan.
Vad sedan gäller
motionsspörsmålet har utskottet förståelse för de synpunkter som framförts
och förutsätter att regeringen kontinuerligt följer och analyserar
utvecklingen på marknaden. Inom ramen för detta bör konsumentskyddet vid
finansiell rådgivning om traditionella livförsäkringar snarast tas upp
till förnyad prövning. Utskottet utgår från att regeringen - utan något
formellt tillkännagivande från riksdagens sida - vidtar nödvändiga åtgärder
och skyndsamt återkommer till riksdagen med erforderliga lagförslag, om
det skulle visa sig att det finns behov av en utvidgning av lagens
tillämpningsområde till att även omfatta traditionella livförsäkringar.
Med
det anförda föreslår utskottet att riksdagen antar regeringens lagförslag
såvitt nu är i fråga och avslår motion 2003/04:L303.
Preskription
Utskottets
förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens lagförslag såvitt gäller
tioårig preskription av näringsidkarens skadeståndsrättsliga ansvar för
rådgivningen (7 §) och avslå två motionsyrkanden vari föreslås en tvåårig
preskriptionsfrist. Jämför reservation 2 (m, fp, kd).
Bakgrund
Innebörden
av att en fordran preskriberas är att den inte kan utkrävas av borgenären.
Allmänna bestämmelser om preskription finns i preskriptionslagen (1981:130).
Lagen är inte bara tillämplig på fordringar som avser betalning av pengar
utan även andra prestationer, exempelvis leverans av varor och utförande
av tjänster. Av 2 § preskriptionslagen följer att en fordran preskriberas
tio år efter sin tillkomst, om inte preskriptionsavbrott skett dessförinnan.
Preskriptionstiden är dock tre år för fordran mot en konsument, om fordringen
avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare har
tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Detsamma gäller
fordran mot den som gått i borgen för betalningen av en sådan fordran.
Den treåriga preskriptionstiden gäller dock inte fordringar som grundas
på löpande skuldebrev.
Preskriptionslagen gäller endast i den mån annat
inte är särskilt föreskrivet. I lagstiftningen förekommer en lång rad
sådana särskilda preskriptionsregler där såväl preskriptionsfristens längd
som utgångspunkten för dess beräkning avviker från vad som följer av
preskriptionslagen. Ett exempel på en sådan bestämmelse är 18 kap. 9 §
handelsbalken, enligt vilken talan mot en syssloman, exempelvis en mäklare,
agent eller annan uppdragstagare, måste väckas inom ett år från det att
uppdraget avslutats eller upphört och sysslomannen avgivit
slutredovisning.
Propositionen
I propositionen föreslås en preskriptionsregel som
innebär att näringsidkarens skadeståndsrättsliga ansvar för rådgivning
som omfattas av lagen preskriberas tio år efter rådgivningstillfället om
inte konsumenten dessförinnan väckt talan mot näringsidkaren. Dessutom
krävs att konsumenten underrättat näringsidkaren om skadan inom skälig
tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit,
dvs. att konsumenten reklamerar. I annat fall bortfaller rätten till
skadestånd enligt lagen (7 §). Genom den nu föreslagna preskriptionsregeln
klargörs att den ettåriga preskriptionsfristen i 18 kap. 9 § handelsbalken
inte är tillämplig vid skadeståndskrav med stöd av lagen.
Motionerna
Inger
René m.fl. (m) anser i motion 2002/03:L19 att den föreslagna tioårsfristen
kommer att leda till en alltför lång tid av osäkerhet för näringsidkarna,
särskilt småföretagare, och innebära att näringsidkarna måste bevara
dokumentation om de råd man lämnat orimligt länge. Enligt vad som anförs
i motionen kommer således preskriptionsregeln att fungera som ett effektivt
konkurrenshinder för mindre uppstickare på marknaden. I motionen yrkas
att riksdagen skall besluta om en ändring i 7 § som innebär att
preskriptionsfristen bestäms till två år (yrkande 2).
Liknande tankegångar
återfinns i motion 2002/03:L20 av Jan Ertsborn m.fl. (fp). Motionärerna
anser att det inte föreligger något behov av en så pass lång preskriptionsfrist
som tio år, eftersom en skada på grund av felaktig rådgivning visar sig
betydligt tidigare än så. En tioårig preskriptionsfrist kommer också att
skapa osäkerhet för näringsidkarna och bevissvårigheter vid tvist. Enligt
motionärernas mening bör preskriptionsfristens längd motsvara vad som
gäller enligt konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen, dvs. två år. I
motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på att regeringen skall
återkomma till riksdagen med ett lagförslag i enlighet med vad som anförts
i motionen (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Som påpekas i
propositionen skulle preskriptionsregeln i 18 kap. 9 § handelsbalken under
vissa förutsättningar kunna vara tillämplig vid krav på skadestånd enligt
den nu föreslagna lagen. Enligt utskottets mening är en sådan preskriptionsfrist
alldeles för kort, varför en särskild bestämmelse med längre tid är befogad
i en lag med syfte att stärka konsumentskyddet. Regeringens förslag innebär
att rätten till skadestånd bortfaller om inte konsumenten väcker talan
inom tio år från rådgivningstillfället. Som motionärerna pekar på förekommer
det i den konsumenträttsliga lagstiftningen preskriptionsfrister som är
avsevärt kortare än tio år, bl.a. i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.
I dessa fall rör det sig dock om lagstiftning där det normalt sett är
relativt lätt att bedöma skadans uppkomst och övriga förutsättningar för
skadeståndsansvar. I fall där skadeståndsfrågan är mer komplicerad och
det dessutom kan ta lång tid innan en skada visar sig, exempelvis vid
produkt- och miljöskador, uppvisar lagstiftningen i stället exempel på en
tioårig preskriptionsfrist. Placeringar i finansiella instrument och
försäkringar görs ofta på lång sikt och är i många fall en viktig del av
konsumentens långsiktiga sparande. Som närmare utvecklas i propositionen
kan det i vissa fall också dröja lång tid innan en skada visar sig. Vid
bedömningen av preskriptionsfristens längd måste även beaktas vilken
utgångspunkt som valts för fristens beräkning. Regeringen har därvid
föreslagit en bestämd tidpunkt som utgångspunkt, nämligen rådgivningstillfället,
som gör det möjligt för näringsidkarna att skapa sig en rimlig överblick
över vilka skadeståndskrav som kan komma att framställas inom
preskriptionsfristen.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts kan utskottet inte
komma till någon annan slutsats än regeringen i frågan om preskriptionsfristens
längd. Riksdagen bör således anta lagförslaget i denna del och avslå
motionerna 2002/03:L19 yrkande 2 och 2002/03:L20 yrkande 2.
Tillsyn,
m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens lagförslag
såvitt gäller tillsynen över efterlevnaden av lagen (8-10 §§) och avslå
motionsyrkanden med krav på förändringar av tillsynen i olika avseenden.
Jämför
reservation 3 (m, kd) och särskilt yttrande (fp, c) under förslagspunkt
3 Tillsynsmyndighet, reservation 4 (m, kd) under förslagspunkt 4
Vitesföreläggande, reservation 5 (fp, v, c) under förslagspunkt 5 Varning,
reservationerna 6 (fp, v, c) och 7 (m, kd) under förslagspunkt 6
Lagbestämmelsen om vitesföreläggande och varning och reservation 8 (fp) under
förslagspunkt 7 Prövningstillstånd.
Bakgrund
Finansinspektionen är
central förvaltningsmyndighet för tillsyn över finansiella marknader,
kreditinstitut och det enskilda försäkringsväsendet. Tillsynen omfattar
bl.a. banker, fondbolag, värdepappersbolag, försäkringsbolag och
försäkringsmäklare. Finansinspektionen har, enligt vad som närmare framgår av
lag eller annan författning, exempelvis bankrörelselagen (1987:617), lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse och försäkringsrörelselagen (1982:713),
möjlighet att ingripa på olika sätt mot företag som inte följer gällande
regelverk. Sålunda kan Finansinspektionen bl.a. återkalla tillstånd,
meddela förbud mot att fortsätta viss verksamhet, meddela varning, förbjuda
verkställighet av ett beslut, infordra upplysningar om verksamheten och
genomföra inspektioner på plats.
Även Konsumentverket har en viktig roll
att spela på det finansiella området. Verket har tillsyn över efterlevnaden
av bl.a. marknadsföringslagen (1995:450), avtalsvillkorslagen (1994:1512),
konsumentförsäkringslagen (1980:38) och konsumentkreditlagen (1992:830).
Tillsynsansvaret enligt konsumentkreditlagen omfattar dock inte verksamhet
som redan står under tillsyn av Finansinspektionen.
För att tydliggöra
Finansinspektionens och Konsumentverkets ansvar och befogenheter har
myndigheterna år 1999 träffat en överenskommelse som syftar till att
klargöra respektive myndighets ansvar vad gäller konsumentskyddet i den
finansiella sektorn.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen
att Konsumentverket skall ha tillsyn över efterlevnaden av lagen och de
föreskrifter som har meddelats med stöd av den. Detta gäller dock inte
verksamhet som redan står under Finansinspektionens tillsyn eller verksamhet
som bedrivs av advokater (8 § första stycket). Konsumentverket föreslås
få befogenheter som i stort sett motsvarar Finansinspektionens befogenheter
enligt rörelselagstiftningen. Sålunda innehåller lagförslaget bestämmelser
som innebär att Konsumentverket ges rätt att göra inspektion hos näringsidkare
som tillhandahåller finansiell rådgivning och att ta del av samtliga
handlingar som behövs för tillsynen. Vidare föreslås en skyldighet för
näringsidkaren att lämna upplysningar om verksamheten (8 § andra stycket).
Konsumentverket får förelägga en näringsidkare att vid vite tillhandahålla
sådana handlingar eller att lämna upplysningar (8 § tredje stycket). Om
en näringsidkare som står under Konsumentverkets tillsyn utför finansiell
rådgivning i strid med de krav som ställs i lagen eller föreskrifter som
har meddelats med stöd av den får Konsumentverket, enligt lagförslaget,
vid vite förelägga näringsidkaren att upphöra med verksamheten (9 § första
stycket). Om det är tillräckligt får verket i stället meddela näringsidkaren
varning (9 § andra stycket). Beslut att exempelvis återkalla tillstånd
eller meddela varning får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, varvid
prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt (10 §).
Motionerna
I
motion 2002/03:L19 av Inger René m.fl. (m) anförs att den föreslagna
uppdelningen av tillsynsansvaret mellan Finansinspektionen och Konsumentverket
är mindre lämplig. Motionärerna befarar att det kommer att utvecklas en
motstridig tillsynspraxis, vilket varken gynnar företagens behov av stabila
förutsättningar eller tillgodoser konsumenternas skyddsbehov. I motionen
yrkas att riksdagen skall besluta om en ändring i 8 § som innebär att
tillsynen enligt lagen endast skall utövas av Finansinspektionen (yrkande
3). I samma motion riktas stark kritik mot förslaget att ge Konsumentverket
befogenhet att vid vite förelägga en näringsidkare som står under verkets
tillsyn att upphöra med finansiell rådgivning. Enligt motionärerna innebär
förslaget i denna del i praktiken en form av partiellt näringsförbud och
ett ingrepp i den grundlagsskyddade näringsfriheten som på intet sätt har
motiverats tillräckligt av regeringen. I motionen yrkas avslag på
propositionen i denna del (yrkande 1).
I motion 2002/03:L20 av Jan Ertsborn
m.fl. (fp) framhålls vikten av att lagstiftningen med största möjliga
tydlighet markerar att ett förbudsföreläggande inte får meddelas om det
är tillräckligt med varning. Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall
besluta om en ändring i 9 § andra stycket som innebär att Konsumentverket
skall meddela varning om det är tillräckligt (yrkande 3). Ett
förbudsföreläggande
är vidare, enligt motionärerna, ett så pass ingripande beslut för den
enskilde näringsidkaren att det inte bör krävas prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätt. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta
om en ändring i 10 § andra stycket i enlighet härmed (yrkande 4).
Utskottets
ställningstagande
För att säkerställa ett gott konsumentskydd vid finansiell
rådgivning är det enligt utskottets uppfattning nödvändigt att det skapas
en tillsynsverksamhet som kan kontrollera om företagen uppfyller de
grundläggande krav som följer av lagen och de föreskrifter som har utfärdats
med stöd av den. Tillsynen är vidare viktig från konkurrenssynpunkt.
Seriösa näringsidkare som följer bestämmelserna skall inte behöva konkurrera
med företag som av exempelvis kostnadsskäl bortser från regelverket.
Vad
först gäller frågan vilken eller vilka myndigheter som bör ges tillsynsansvaret
kan konstateras att den föreslagna lagen till allra största delen torde
komma att träffa verksamhet som bedrivs inom sådana finansiella institut
som redan står under Finansinspektionens tillsyn. Med hänsyn till detta
kan det framstå som naturligt att Finansinspektionen ges hela tillsynsansvaret
enligt lagen, således även över rådgivningsföretag som inte omfattas av
inspektionens tillsyn enligt rörelselagstiftningen. En sådan lösning skulle
dock innebära ett avsteg från den tradition och det arbetssätt som länge
rått i fråga om tillsyn över de finansiella marknaderna. Finansinspektionens
tillsynsverksamhet bygger nämligen bl.a. på att tillsynsobjekten är
registrerade och att man därmed har kännedom om vilka företag man har tillsyn
över. Dessutom finansieras tillsynsverksamheten via avgifter som tas ut
av företagen. Till detta kommer att det i propositionen föreslagna delade
tillsynsansvaret stämmer överens med vad som gällt i fråga om tillsyn
enligt konsumentkreditlagen sedan slutet av 1970-talet. Såvitt utskottet
har sig bekant har denna ordning inte medfört några allvarligare olägenheter,
varken för berörda myndigheter eller tillsynsobjekten. Sammanfattningsvis
ställer sig utskottet bakom regeringens förslag såvitt gäller fördelningen
av tillsynsansvar mellan Konsumentverket och Finansinspektionen. Riksdagen
bör därför anta lagförslaget i denna del och avslå motion 2002/03:L19
yrkande 3.
När det sedan gäller yrkandet om avslag på propositionen såvitt
avser den föreslagna möjligheten för Konsumentverket att vid vite förelägga
en näringsidkare att upphöra med finansiell rådgivning vill utskottet
framhålla vikten av att även Konsumentverket ges erforderliga verktyg och
befogenheter i sitt tillsynsarbete. I likhet med regeringen anser utskottet
att den föreslagna befogenheten för verket att meddela förbudsföreläggande
är nödvändig för att skapa ett heltäckande och effektivt konsumentskydd
mot grovt oseriös rådgivningsverksamhet på det finansiella området.
Bestämmelsen påkallas således av behovet att skydda angelägna allmänna
intressen, och utskottet kan inte finna annat än att förslaget är förenligt
med 2 kap. 20 § regeringsformen. Riksdagen bör därför, med bifall till
propositionen i denna del och med avslag på motion 2002/03:L19 yrkande 1,
godkänna vad utskottet nu anfört.
I fråga om förutsättningarna för
meddelande av varning, som tas upp i motion 2002/03:L20 yrkande 3, erinrar
utskottet om att regeringen i propositionen understrukit att ett föreläggande
att upphöra med rådgivningsverksamhet är att anse som en mycket ingripande
åtgärd. För att tillsynsmyndigheten skall kunna tillgripa denna åtgärd
bör därför, anförs det, krävas att det rör sig om allvarliga eller upprepade
överträdelser från näringsidkarens sida. Det bör således, anförs det
vidare, framstå som uppenbart olämpligt att näringsidkaren fortsätter med
rådgivningsverksamheten och vara fråga om fall där verksamheten är klart
osund. Vidare framhålls att ett föreläggande om att upphöra med verksamheten
kan framstå som en alltför ingripande åtgärd i många fall där
tillsynsmyndigheten
finner att en näringsidkare inte fullt ut följer kraven i lagen. Vid
enstaka överträdelser eller överträdelser av mindre allvarlig art, men där
tillsynsmyndigheten ändå vill markera att en överträdelse skett, bör
således myndigheten i stället meddela varning. Mot bakgrund av dessa
uttalanden från regeringen ser utskottet inte någon anledning att göra något
förtydligande i lagtexten i enlighet med vad som föreslås i motionen. Den
av motionärerna förordade formuleringen torde också innebära en avvikelse
från vad som får anses vara gängse i dessa sammanhang, exempelvis i
motsvarande bestämmelser i rörelselagstiftningen.
Med det anförda föreslår
utskottet att riksdagen, med bifall till propositionen i denna del och
med avslag på motion 2002/03:L20 yrkande 3, godkänner vad utskottet nu
anfört.
Vad slutligen gäller frågan huruvida det skall krävas prövningstillstånd
vid överklagande till kammarrätt kan utskottet konstatera att lagförslaget
i denna del motsvarar vad som följer som huvudregel enligt 22 a §
förvaltningslagen (1986:223). Utskottet ser inga skäl att i förevarande
lagstiftningsärende frångå denna huvudregel inom förvaltningsrätten, och
utskottet föreslår att motion 2002/03:L20 yrkande 4 lämnas utan
bifall.
Inriktningen av EU-arbetet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen
bör avslå ett motionsyrkande vari föreslås att regeringen inom EU skall
verka för en totalharmonisering av nationell lagstiftning om finansiell
rådgivning till konsumenter. Jämför reservation 9 (fp).
Motionen
I motion
2002/03:L20 av Jan Ertsborn m.fl. (fp) anförs att den konsumenträttsliga
lagstiftningen bör totalharmoniseras på en hög och gemensam nivå inom
hela EU i betydligt större utsträckning än vad som är fallet i dag. Endast
på så sätt kan konsumenterna, menar motionärerna, fullt ut ta till vara
sina intressen på den inre marknaden. I motionen begärs ett tillkännagivande
om att Sverige inom EU bör verka för en harmonisering av nationell
lagstiftning om finansiell rådgivning till konsumenter på EU-nivå (yrkande
1).
Utskottets ställningstagande
I dag finns ingen övergripande EG-rättslig
lagstiftning om finansiell rådgivning såvitt gäller rådgivarens skyldigheter
och civilrättsliga ansvar. Däremot förekommer viss närliggande lagstiftning
av intresse. Nämnas kan Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG
av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling. I direktivet finns bl.a.
bestämmelser om försäkringsmäklares rådgivningsverksamhet. Direktivet
skall vara genomfört i nationell lagstiftning senast i januari 2005. Vidare
finns i rådets direktiv 93/220 av den 10 maj 1993 om investeringstjänster
inom värdepappersområdet näringsrättsliga bestämmelser för värdepappersföretag.
Bestämmelserna innebär bl.a. ett krav på auktorisation av värdepappersföretag.
I
november 2002 presenterade kommissionen ett förslag till nytt direktiv om
investeringstjänster, KOM (2002) 625. Enligt förslaget skall antalet
investeringstjänster som kräver auktorisation öka och bl.a. komma att
omfatta investeringsrådgivning. Det skulle därmed krävas tillstånd för att
denna typ av rådgivning skall få bedrivas. I förhållande till nu gällande
direktiv innehåller förslaget bl.a. skärpta regler om hur värdepappersföretag
skall uppföra sig mot sina kunder och vilken information som skall lämnas.
Rådet träffade i början av oktober 2003 en överenskommelse om en gemensam
ståndpunkt och nu skall förslaget bli föremål för den andra läsningen i
Europaparlamentet.
Inför ett ställningstagande till motionsyrkandet vill
utskottet erinra om att 2002 års konsumentpolitiska beslut innebär att
frågan huruvida Sverige inom EU skall verka för minimiregler eller
totalharmoniserade regler på det konsumenträttsliga området skall bedömas
från fall till fall med hänsyn till det aktuella ämnet för lagstiftning
och vad som mest gynnar konsumenternas intressen (se skr. 2001/02:148,
bet. LU28). Ett bifall till motionsyrkandet skulle innebära ett avsteg
från nu gällande inriktning av arbetet som utskottet inte kan ställa sig
bakom. Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår motion 2002/03:L20
yrkande 1.
Ytterligare utredningsarbete
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen
bör avslå ett motionsyrkande med krav på ytterligare utredningsarbete vad
gäller lagstiftningens inverkan på konkurrensen.
Jämför reservation 10
(m).
Motionen
I motion 2002/03:L19 av Inger René m.fl. (m) kritiseras
beredningen av lagstiftningsärendet i Regeringskansliet. Enligt motionärerna
föreligger det en risk för att ett alltför vidlyftigt och illa genomtänkt
regelverk försvårar uppkomsten av seriösa utmanare till etablerade företag
på det finansiella området. Regeringen borde därför, anförs det, vid
beredningen av ärendet noggrannare ha beaktat risken för att lagstiftningen
får negativ inverkan på konkurrensen på marknaden. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att riksdagen skall uppdra åt regeringen att låta
utreda risken för att lagstiftningen reglerar bort möjligheten till bred
konkurrens avseende rådgivning inom den finansiella sektorn (yrkande
4).
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att lagstiftningsärendet
är berett i enlighet med de krav som följer av regeringsformen och noterar
i det sammannhanget att Konkurrensverket i sitt remissvar inte har riktat
några allvarligare invändningar mot förslaget. Behov av ytterligare
utredningsarbete i enlighet med motionsönskemålet kan inte anses föreligga,
och utskottet föreslår att riksdagen avslår motion 2002/03:L19 yrkande 4.

Reservationer

1. Lagens tillämpningsområde, punkt 1 (kd)
av Ingemar
Vänerlöv (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
antar 1 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till
konsumenter och tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservationen om traditionella livförsäkringar. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2002/03:133 i denna del och motion 2003/04:L303.
Ställningstagande
Jag
delar regeringens uppfattning att lagen bör omfatta rådgivning som avser
placering av konsumentens kapital i finansiella instrument och i
livförsäkringar, vars kapital helt eller delvis placeras i de finansiella
instrument som konsumenten bestämmer. Riksdagen bör därför anta regeringens
lagförslag såvitt nu är i fråga.
Enligt min uppfattning saknas det skäl
att inte låta även rådgivning som avser placering i s.k. traditionella
livförsäkringar omfattas av lagen. Risken för konsumenten vid sådan
rådgivning måste, inte minst mot bakgrund av utvecklingen på marknaden under
den senaste tiden, anses lika beaktansvärd som vid rådgivning avseende
placering i finansiella instrument och andra livförsäkringar. I det
sammanhanget vill jag särskilt framhålla att Finansinspektionen i rapporten
Intressekonflikter i livbolagen (2003:2), som överlämnades till regeringen
i juni 2003, förespråkat en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde
och att Konsumentverket i sitt remissyttrande över rapporten ställt sig
bakom inspektionens förslag. Jag anser mot denna bakgrund att riksdagen
bör ge regeringen i uppdrag att låta utreda frågan och återkomma till
riksdagen med ett lagförslag i linje med vad som nu har anförts. Förslagsvis
kan detta arbete ske inom ramen för eller i anslutning till den av regeringen
nyligen tillkallade utredningen om ny associationsrätt för
försäkringsaktiebolag.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall till motion
2003/04:L303, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Preskription,
punkt 2 (m, fp, kd)
av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg
(m), Martin Andreasson (fp), Henrik von Sydow (m) och Ingemar Vänerlöv
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut
under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 7 § regeringens
förslag till lag om finansiell rådgivning till konsumenter med den ändringen
att ordet "tio" byts ut mot "två". Därmed bifaller riksdagen motion
2002/03:L19 yrkande 2 och bifaller delvis proposition 2002/03:133 i denna
del och motion 2002/03:L20 yrkande 2.
Ställningstagande
Enligt vår
uppfattning kommer den föreslagna tioåriga preskriptionsfristen att leda
till en alltför lång tid av osäkerhet för näringsidkarna och orimliga
krav på att bevara dokumentation om de råd man har lämnat. Preskriptionsregeln
kommer således att fungera som ett effektivt konkurrenshinder. En tioårig
preskriptionsfrist kan inte heller anses befogad från konsumentsynpunkt,
eftersom en förlust på grund av vårdslös rådgivning kan fastslås betydligt
tidigare än så. Vi anser att preskriptionsfristen bör motsvara vad som
gäller enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen och således
bestämmas till två år räknat från rådgivningstillfället.
Riksdagen bör
således, med delvis bifall till propositionen i denna del, med bifall
till motion 2002/03:L19 yrkande 2 och delvis bifall till motion 2002/03:L20
yrkande 2, besluta om en ändring i 7 § regeringens lagförslag i enlighet
med vad som nu har anförts.

3. Tillsynsmyndighet, punkt 3 (m, kd)
av
Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och Ingemar
Vänerlöv (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till
riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar
8 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till konsumenter
och tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförts i reservationen
om tillsynsmyndighet. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:133
i denna del och bifaller delvis motion 2002/03:L19 yrkande 3.
Ställningstagande
Den
föreslagna uppdelningen av tillsynsansvaret mellan Konsumentverket och
Finansinspektionen är, enligt vår uppfattning, inte lämplig och kan komma
att leda till motstridig tillsynspraxis. Detta gagnar varken konsumentskyddet
eller näringsidkarnas behov av stabila förutsättningar för företagandet.
Tillsynsansvaret bör således i dess helhet anförtros åt Finansinspektionen.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utarbeta ett lagförslag i
enlighet härmed och återkomma till riksdagen i sådan tid att beslut i frågan
kan fattas i god tid före lagens ikraftträdande den 1 juli 2004. I avvaktan
på detta får regeringens lagförslag godtas.
Vad som sålunda anförts bör
riksdagen, med delvis bifall till motion 2002/03:L19 yrkande 3, som sin
mening ge regeringen till känna.

4. Vitesföreläggande, punkt 4 (m,
kd)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och
Ingemar Vänerlöv (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
godkänner vad som anförts i reservationen om vitesföreläggande. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:L19 yrkande 1 och avslår proposition
2002/03:133 i denna del.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning är
förslaget att ge Konsumentverket befogenhet att vid vite förelägga en
näringsidkare att upphöra med finansiell rådgiving inte acceptabelt.
Förslaget innebär i praktiken en möjlighet för Konsumentverket att utfärda
partiella näringsförbud och måste ses som ett allvarligt ingrepp i den
grundlagsskyddade näringsfriheten. Beredningen av lagförslaget är i denna
del vidare bristfällig och kan på intet sätt anses uppfylla de krav på
behovs- eller proportionalitetsprövning som bör föregå ett sådant
ingrepp.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med avslag på propositionen
i denna del och med bifall till motion 2002/03:L19 yrkande 1,
godkänna.

5. Varning, punkt 5 (fp, v, c)
av Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis
(v), Martin Andreasson (fp) och Annika Qarlsson (c).
Förslag till
riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5
borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner vad som anförts i
reservationen om förutsättningarna för meddelande av varning. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L20 yrkande 3 och bifaller delvis proposition
2002/03:133 i denna del.
Ställningstagande
Ett vitesföreläggande om att
upphöra med finansiell rådgivning är en ytterligt ingripande åtgärd mot
en enskild näringsidkare som berör den grundlagsskyddade näringsfriheten.
Det är därför angeläget att det i lagstiftningen med största möjliga
tydlighet markeras att ett vitesföreläggande inte får meddelas om det är
tillräckligt med en varning. Lydelsen av 9 § andra stycket bör därför
utformas på följande sätt: "Om det är tillräckligt skall dock Konsumentverket
i stället meddela varning."
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med
bifall till motion 2002/03:L20 yrkande 3, godkänna.

6. Lagbestämmelsen
om vitesföreläggande och varning, punkt 6 (fp, v, c)
av Jan Ertsborn
(fp), Tasso Stafilidis (v), Martin Andreasson (fp) och Annika Qarlsson
(c).
- Under förutsättning av bifall till reservation 5. -
Förslag
till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 9 § regeringens
lagförslag med den ändringen att ordet "får" i andra stycket byts ut mot
orden "skall dock".

7. Lagbestämmelsen om vitesföreläggande och varning,
punkt 6 (m, kd)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Henrik von
Sydow (m) och Ingemar Vänerlöv (kd).
- Under förutsättning av bifall
till reservation 4. -
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
beslutar att avslå regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning
till konsumenter såvitt avser 9 § och att 10 § skall betecknas 9
§.

8. Prövningstillstånd, punkt 7 (fp)
av Jan Ertsborn (fp) och Martin
Andreasson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
antar 10 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till
konsumenter med den ändringen att paragrafen erhåller den i bilaga 3 som
Reservanternas förslag betecknade lydelse. Därmed bifaller riksdagen motion
2002/03:L20 yrkande 4 och bifaller delvis proposition 2002/03:133 i denna
del.
Ställningstagande
Ett beslut om vitesförelägganden enligt 9 § första
stycket är, enligt vår uppfattning, en så pass ingripande åtgärd att det
finns skäl att frångå huvudregeln i förvaltningslagen om krav på
prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.
Riksdagen bör därför,
med bifall till motion 2002/03:L20 yrkande 4, besluta om en ändring i 10
§ andra stycket som innebär att det inte skall krävas prövningstillstånd
vid överklagande till kammarrätt.

9. Inriktningen av EU-arbetet, punkt
9 (fp)
av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).
Förslag till
riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen om harmonisering av konsumenträttslig
lagstiftning på EU-nivå. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:L20
yrkande 1.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning leder den nuvarande
uppsplittringen av det konsumenträttsliga regelverket på nationell nivå
till att konsumenternas möjligheter att fullt ut utnyttja den inre marknaden
försvåras. Den konsumenträttsliga lagstiftningen bör därför totalharmoniseras
på en hög och gemensam nivå inom hela EU i betydligt större utsträckning
än vad som är fallet i dag. Endast på så vis kan konsumenterna ta till
vara sina intressen på den inre marknaden. Sverige bör således inom
EU-samarbetet verka för en harmonisering av nationell lagstiftning om
finansiell rådgivning till konsumenter.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen,
med bifall till motion 2002/03:L20 yrkande 1, som sin mening ge regeringen
till känna.

10. Ytterligare utredningsarbete, punkt 10 (m)
av Inger
René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).
Förslag till
riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen om ytterligare utredningsarbete.
Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:L19 yrkande 4.
Ställningstagande
Vi
vill framhålla risken för att ett alltför vidlyftigt och illa genomtänkt
regelverk försvårar framväxten av seriösa utmanare till etablerade företag
på det finansiella området. Regeringen borde vid beredningen noggrannare
ha beaktat denna risk för att lagen får en negativ inverkan för konkurrensen
på området. Vi anser därför att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att
föranstalta om förnyade överväganden i fråga om risken för att lagstiftningen
reglerar bort möjligheten till bred konkurrens avseende rådgivning inom
den finansiella sektorn.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall
till motion 2002/03:L19 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till
känna.
Särskilt yttrande

Tillsynsmyndighet, punkt 3 (fp, c)
Jan Ertsborn
(fp), Martin Andreasson (fp) och Annika Qarlsson (c) anför:

Regeringens
förslag innebär att tillsynsansvaret är delat mellan Finansinspektionen
och Konsumentverket på ett sätt som motsvarar tillsynen över
konsumentkreditlagen.
Att flera myndigheter delar på tillsynen av en lag är en konstruktion som
kan leda till dubbelarbete och motstridig tillsynspraxis. Rollfördelningen
mellan Finansinspektionen och Konsumentverket har också uppmärksammats i
betänkandet Framtida finansiell tillsyn (SOU 2003:22), där det förordas
en vidare analys på området. Regeringen bör därför analysera möjligheten
att skapa en modell där ansvaret för tillsynen av lagen om finansiell
rådgivning läggs på en enda myndighet. En sådan modell får inte leda till
att den enskilde konsumentens lagskydd försvagas i förhållande till
propositionens förslag.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition
2002/03:133 Lag om finansiell rådgivning till konsumenter:
Riksdagen
antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om finansiell
rådgivning till konsumenter.
Följdmotioner
2002/03:L19 av Inger René
m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag i 9 §
lag om finansiell rådgivning till konsumenter vad avser möjligheten för
Konsumentverket att utfärda vitesföreläggande.
2. Riksdagen beslutar att
föreslagen preskriptionsregel i 7 § lag om finansiell rådgivning till
konsumenter ersätts med bestämmelse om korttidspreskription enligt sedvanligt
mönster i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen beslutar
att tillsynen över lagen om finansiell rådgivning till konsumenter utövas
av Finansinspektionen i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen
begär att regeringen återkommer med en utredning om risken för att
lagstiftningen reglerar bort möjligheten till bred konkurrens avseende
rådgivning inom den finansiella sektorn.
2002/03:L20 av Jan Ertsborn m.fl.
(fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om harmonisering på EU-nivå av lagstiftningen om finansiell
rådgivning till konsumenter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om preskriptionstid.
3. Riksdagen
beslutar att 9 § andra stycket lagen om finansiell rådgivning till
konsumenter ges lydelsen: "Om det är tillräckligt skall dock Konsumentverket
i stället meddela varning."
4. Riksdagen beslutar att 10 § andra stycket
i lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ges lydelsen:
"Prövningstillstånd krävs ej vid överklagande till kammarrätten."
Motion från
allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:L303 av Mats Odell och Olle
Sandahl (båda kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att låta lagen om finansiell rådgivning även
omfatta traditionella livförsäkringar.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Förslag till lag om finansiell rådgivning
till konsumenter

Bilaga 3
Reservanternas lagförslag

Regeringens
förslag Reservanternas förslag
10 § Konsumentverkets beslut enligt 8 §
tredje stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten. Prövningstillstånd krävs ej vid
överklagande till kammarrätten.