Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU8

En europeisk arresteringsorder

---

Sammanfattning
I detta ärende behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:7 Lag
om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder jämte
fyra följdmotioner med yrkanden om bl.a. avslag på propositionen.
Förslagen i propositionen syftar huvudsakligen till att genomföra det
inom EU antagna rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna, vilket syftar till att göra
utlämningsförfarandet
mellan EU:s medlemsstater enklare och mer effektivt. I propositionen
föreslås att det skall införas en ny lag om överlämnande från Sverige enligt
en europeisk arresteringsorder vilken i förhållande till EU:s medlemsstater
normalt sett skall ersätta lagen (1957:668) om utlämning för brott. Vidare
föreslås ändringar i annan lagstiftning som påverkas av rambeslutet, bl.
a. i brottsbalken och sekretesslagen. Den nya ordningen bygger på principen
om ömsesidigt erkännande inom unionen av varandras rättsliga beslut.
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, föreslås träda i kraft den
1 januari 2004.
Utskottet tillstyrker i huvudsak propositionen, dock med undantag för
några justeringar i föreslagen författningstext, samt avstyrker motionerna.
Utskottet lägger i ärendet också fram förslag till övergångsbestämmelser
om vilka regler som skall gälla i förhållande till de medlemsstater som
inte har införlivat rambeslutet i sin lagstiftning den 1 januari 2004.
I ärendet finns tre reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Handläggningen av rambeslut
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju8 yrkande 2.
Reservation 1 (mp)

2. Avslag på propositionen
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju7 och 2003/04:Ju8 yrkande 1.
Reservation 2 (v, mp)

3. Grundlagsskyddet
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige
enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 2 kap. 1 §. Därmed
bifaller riksdagen proposition 2003/04:7 i denna del och avslår motion
2003/04:Ju5 yrkande 2.

4. Husrannsakan
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige
enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 4 kap. 7 § med den
ändringen att bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga
3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna
del.

5. Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju6 yrkandena 1 och 2.
Reservation 3 (c)

6. Uppföljning av den nya lagstiftningen
Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju5 yrkande 1.

7. Beslut om att inte tillämpa systemet med en europeisk
arresteringsorder
Riksdagena) avslår regeringens förslag till lag om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 8 kap. 3 § och
föreskriver att rubriken närmast före denna paragraf skall utgå,b) antar
regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en
europeisk arresteringsorder såvitt avser 1 kap. 1 § med den ändringen att
bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.Därmed
bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del.

8. Utlämningslagens tillämpningsområde
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668)
om utlämning för brott såvitt avser 1 § med den ändringen att bestämmelsen
får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen
delvis proposition 2003/04:7 i denna del.

9. Övergångsbestämmelser
Riksdagen beslutar atta) punkten 1 i övergångsbestämmelserna till
regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder skall ges den lydelse som utskottet föreslår i bilaga
3,b) det i övergångsbestämmelserna till regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott skall införas en ny
punkt, 3, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.

10. Lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige
enligt en europeisk arresteringsorder i den mån det inte omfattas av
utskottets förslag i det föregående. Därmed bifaller riksdagen proposition
2003/04:7 i denna del.

11. Utlämningslagen i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668)
om utlämning för brott i den mån det inte omfattas av utskottets förslag
i det föregående, dock med den ändringen att ordet "högsta" skall bytas
ut mot "Högsta" på två ställen i 20 § första stycket. Därmed bifaller
riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del.

12. Lagen om internationellt polisiärt samarbete
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:343)
om internationellt polisiärt samarbete, dock med den ändringen att 4 §
ges den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen
delvis proposition 2003/04:7 i denna del.

13. Lagförslagen i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i brottsbalken,
b) lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge,c) lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,d) lag om
ändring i sekretesslagen (1980:100),e) lag om ändring i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga,f) lag om ändring i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,g) lag om ändring i lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård,h) lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges
samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell
humanitär rätt,i) lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
j) lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,k) lag om ändring
i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
l) lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,m)
lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
brottmål,n) lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete
ocho) lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella
brottmålsdomstolen.Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:7 i denna
del.

14. Underrättelse enligt rambeslutet
Riksdagen godkänner regeringens förslag till ändring i avgiven underrättelse
enligt artikel 13.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna. Därmed bifaller riksdagen proposition
2003/04:7 i denna del.
Stockholm den 9 december 2003
På justitieutskottets vägnar
Susanne Eberstein
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Susanne Eberstein (s), Alice
Åström (v), Margareta Sandgren (s), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén
(s), Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s),
Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia
Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp), Hillevi Engström (m),
Karin Granbom (fp) och Peter Althin (kd).

Redogörelse för ärendet
Bakgrund
I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors år 1999 angavs
att det formella utlämningsförfarandet borde avskaffas mellan medlemsstaterna
när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått
sin slutgiltiga dom och ersättas med ett enkelt förfarande för överförande
av personerna. Förfaranden för brådskande utlämningsärenden borde också
övervägas. Kommissionen uppmanades att lägga fram förslag i frågan (nr
35). Vidare föreslogs ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden
och domar samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen för att underlätta
samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas
rättigheter. Principen om ömsesidigt erkännande borde, enligt rådet, bli
en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det
straffrättsliga området (nr 33). Målsättningarna från Tammerfors upprepades
dels i EU:s strategi inför det nya årtusendet om förebyggande och bekämpning
av organiserad brottslighet (EGT C 124, 3.5.2000, s. 1), dels i
åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av
domar i brottmål (EGT C 12 E, 15.1.2001, s. 10).
Kommissionen presenterade den 19 september 2001 ett förslag till rambeslut
om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna
(EGT C 332 E, 27.11.2001, s. 305). Europeiska rådet kunde vid sitt möte
i Laeken den 14-15 december 2001 konstatera att det fanns en politisk
överenskommelse kring ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder.
Europaparlamentet godkände i sitt yttrande den 6 februari 2002 utkastet
till rambeslut utan förslag till ändringar.
Riksdagen godkände den 22 maj 2002 det inom EU upprättade utkastet till
rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan
medlemsstaterna (prop. 2001/02:118, bet. JuU29, rskr. 256). Rambeslutet
antogs därefter vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den
13 juni 2002 (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).
Ärendet och dess beredning
Eftersom riksdagens godkännande krävdes för att Sverige skulle kunna rösta
för ett antagande av rambeslutet och då medlemsstaterna skall ha vidtagit
nödvändiga åtgärder för att genomföra bestämmelserna i rambeslutet den 31
december 2003 lade regeringen i godkännandepropositionen inte fram något
förslag till lagändringar för genomförande av åtagandena. Däremot lämnades
en redogörelse för på vilket sätt rambeslutet ställer krav på lagändringar.
Inom Justitiedepartementet har därefter utarbetats en departementspromemoria,
Lag om europeisk arresteringsorder och överlämnande för brott inom EU
(Ds 2002:62) med förslag till vilka lagändringar som bör vidtas för att
Sverige skall uppfylla åtagandena enligt rambeslutet. Promemorian har
remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig
i Justitiedepartementet (dnr Ju2003/111/BIRS). De nu aktuella förslagen
bygger på departementspromemorian och remissbehandlingen av den.
Lagrådet har granskat regeringens förslag och har därvid haft vissa
synpunkter. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag.
Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till lagändringar i anledning av rambeslutet
om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna,
vilket riksdagen godkände den 22 maj 2002.
I propositionen föreslås att det skall införas en ny lag om överlämnande
från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Den nya lagen ersätter
utlämningslagens bestämmelser om utlämning för brott till medlemsstater
i EU. Vidare föreslås ändringar i annan lagstiftning som påverkas av
rambeslutet.
Den nya lagen reglerar överlämnande från Sverige. Lagen, som i vissa delar
motsvarar bestämmelserna i utlämningslagen, innehåller regler för främst
åklagares och domstolars handläggning och beslut i ärenden om överlämnande.
Beslut om överlämnande skall - till skillnad mot i dag - fattas av
tingsrätt som första instans och inte av regeringen. Tingsrättens beslut
kan överklagas till hovrätt och, om prövningstillstånd beviljas, till
Högsta domstolen. Tingsrättens beslut skall i princip fattas inom 30 dagar
från gripandet av den eftersökta personen. Om personen samtycker till
överlämnande skall beslutet fattas inom 10 dagar från samtycket. Den som
eftersöks för överlämnande har rätt att få en offentlig försvarare.
Handläggningen i domstol skall som regel vara muntlig.
Den nya lagen innehåller bestämmelser om tvångsmedel som i vissa avseenden
avviker från de bestämmelser som gäller i brottmål. Bland annat finns det
i lagen en presumtion som innebär att den som eftersöks för överlämnande
normalt skall anhållas och häktas. Denna presumtion gäller dock inte om
den eftersökte är under 18 år. I likhet med vad som gäller vid utlämning
skall det vara möjligt att i samband med överlämnandet av den eftersökte
även överlämna föremål som har tagits i beslag.
I lagen anges i vilka fall överlämnande skall beviljas. Dessa motsvarar
i stora delar vad som gäller vid utlämning. För att överlämnande för
lagföring skall kunna beviljas krävs att gärningen, enligt den begärande
- utfärdande - medlemsstatens lagstiftning, kan medföra fängelse i ett år
eller mer. Överlämnande för verkställighet av straff förutsätter att det
har dömts ut en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader. Som
huvudregel behålls kravet på dubbel straffbarhet. Överlämnande kan emellertid
i vissa fall ske även för gärningar som inte direkt motsvarar något brott
enligt svensk lag. För att överlämnande skall få beviljas i ett sådant
fall krävs att gärningen omfattas av artikel 2.2. i rambeslutet - den s.
k. listan som innehåller 32 olika gärningstyper - vilket också innebär
att gärningen skall kunna medföra fängelse i tre år eller mer enligt den
utfärdande medlemsstatens lagstiftning. I sådana fall skall någon kontroll
av om det finns dubbel straffbarhet inte ske.
I lagen finns motsvarigheter till flera av utlämningslagens avslagsgrunder.
Enligt rambeslutet är vissa av avslagsgrunderna tvingande och andra icke
tvingande. I lagen anges att överlämnande i vissa fall inte får ske, t.ex.
om den eftersökte i Sverige eller i en annan medlemsstat i EU redan är
dömd för gärningen, om nåd eller åtalsunderlåtelse för gärningen har
meddelats i Sverige eller om lagföring för gärningen pågår i Sverige. Ett
annat exempel på när ansökan skall avslås är om gärningen har begåtts i
Sverige och antingen inte utgör brott här eller enligt svensk lag är
preskriberad.
Rambeslutet ger en medlemsstat möjlighet att avslå en begäran om överlämnande
för verkställighet av straff, om medlemsstaten åtar sig att verkställa
straffet. Det är också möjligt för en medlemsstat att, som villkor för
överlämnande för lagföring, kräva garantier om att få tillbaka den som
har överlämnats för att han eller hon skall kunna verkställa straffet i
sitt hemland. Den nya lagen innehåller därför bestämmelser som innebär
att överlämnande i vissa sådana situationer kan vägras för att
straffverkställigheten i stället skall ske i Sverige eller att villkor skall
ställas upp vid överlämnandet om att den som begärs överlämnad skall
återföras till Sverige för att verkställa ett eventuellt straff här.
Den nya lagen kräver följdändringar i annan lagstiftning. Ändringar görs
i bl.a. brottsbalken, lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen)
och sekretesslagen (1980:100). Flertalet av dessa ändringar är av
redaktionellt slag.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2004.

Utskottets överväganden
En europeisk arresteringsorder, m.m.
Utskottets förslag i korthet
I propositionen lämnas förslag till lagändringar som krävs för att Sverige
skall uppfylla sina åtaganden enligt det inom EU antagna rambeslutet om
en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.
Regeringen föreslår dels att en ny lag om överlämnande från Sverige enligt
en arresteringsorder skall införas, dels vissa ändringar i annan lagstiftning.

Utskottet föreslår att riksdagen i huvudsak bifaller propositionen, dock
med några justeringar i föreslagen författningstext. Detta innebär att
utskottet avstyrker motionsyrkanden om handläggningen av rambeslut, avslag
på propositionen, att en uttrycklig hänvisning till grundlagarna skall
föras in i den nya lagen, att den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet
skall förstärkas samt att en utvärdering av den nya lagstiftningen måste
göras. I sistnämnda hänseende aviserar regeringen att den under år 2005
avser att återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur de berörda
myndigheterna i Sverige har tillämpat eller på annat sätt berörts av den
nya lagstiftningen. Utskottet lägger i ärendet också fram förslag till
övergångsbestämmelser om vilka regler som skall gälla i förhållande till
de medlemsstater som inte har införlivat rambeslutet i sin lagstiftning
den 1 januari 2004.
Jämför reservationerna 1 (mp), 2 (v, mp) och 3 (c) samt det särskilda
yttrandet (m, fp).
Handläggningen av rambeslut
I motion Ju8 (mp) väcks frågan om riksdagens behandling av godkännande av
rambeslut. Motionärerna anser att frågan om godkännande av rambeslut inom
det rättsliga området inte bör behandlas av riksdagen med mindre än att
förslag till följdlagstiftning samtidigt läggs fram.
Lagrådet kritiserade i sitt yttrande över nu aktuella lagförslag den
beredning som föregick propositionen om godkännande av rambeslutet om en
europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt
Lagrådet skulle det, mot bakgrund av att förslagen är av stor principiell
betydelse, t.ex. ha varit önskvärt att propositionen hade föregåtts av
sedvanlig remissbehandling. Lagrådet ansåg också att det finns anledning
att på ett mer generellt plan överväga hur systemet med rambeslut lämpligen
bör hanteras från svensk sida.
Regeringen bemötte liknande synpunkter från Lagrådet i proposition 2002/03:38
Straffansvar för terroristbrott. Regeringen framhöll därvid bl.a. följande.
Rambeslut blir bindande för EU:s medlemsstater så snart de antagits av
regeringarnas företrädare i ministerrådet. I de fall ett rambeslut
förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om
rambeslutet i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta,
krävs därför enligt 10 kap. 2 § regeringsformen att regeringen inhämtar
riksdagens godkännande innan den samtycker till att rambeslutet skall bli
bindande för Sverige. Det finns ingen möjlighet att vid antagande av ett
rambeslut göra förbehåll för ratifikation. För riksdagens godkännande av
att rambeslut antas har därför tillämpats en ordning som innebär att
riksdagen godkänner ett utkast till rambeslut om vilket det träffats en
politisk överenskommelse. För att inte fördröja rambeslutens antagande
har godkännandepropositionerna inte innehållit förslag till lagändringar
utan i stället en analys av det lagstiftningsbehov som rambeslutet föranleder.
Sammanfattningsvis framhöll regeringen att den form för behandling av
rambeslut och därav föranledd lagstiftning som används måste anses väl
uppfylla de krav som gäller vid lagstiftning i anledning av internationella
överenskommelser (s. 25 f).
Den genom praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut
som ännu inte föreligger i slutligt skick har kommit till klart uttryck
genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft den
1 januari 2003. I detta sammanhang uttalades inte något krav på att ett
godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag på
följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18, prot. 124, bet.
2002/03:KU6, rskr. 15).
Konstitutionsutskottet har därefter genomfört en granskning av regeringens
hantering när det gäller inhämtandet av riksdagens godkännande enligt 10
kap. 2 § regeringsformen inför antagandet av rambeslut och andra beslut
på andra och tredje pelarens område inom EU. Konstitutionsutskottet
uttalade i det sammanhanget att ett traditionellt remissförfarande skall
tillämpas vid beredningen av en proposition om godkännande av rambeslut
i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden. Konstitutionsutskottet
underströk härvid att underhandskontakter med myndigheter kan ersätta
remissbehandling av traditionellt slag endast då detta är oundgängligen
påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av en överenskommelse
eller i andra undantagssituationer (bet. 2002/03:KU10 s. 63 f).
Regeringen vidhåller i den nu aktuella propositionen vad den tidigare
anfört samt framhåller att vissa förbättringar gjorts, dels bestäms numera
inte någon genomförandetidpunkt i utkast till rambeslut, dels tillämpas
en ordning där utkast till godkännandeproposition remitteras för att
inhämta synpunkter på om ett rambeslut bör antas. Regeringen anför vidare
att den noga kommer att följa dessa frågor och vid behov vidta de åtgärder
som krävs för att rambeslut även i fortsättningen skall kunna antas och
genomföras på ett ändamålsenligt och konstitutionellt riktigt sätt.
Justitieutskottet har i olika sammanhang tagit ställning till frågan om
riksdagens handläggning av godkännande av rambeslut och efterföljande
lagstiftningsförslag. Principfrågan behandlas i utskottets betänkande
1999/2000:JuU20 s. 5 f. Utskottet framhöll därvid att det inte kunde se
något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid ett tillfälle och
fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle. Att avvakta med
lagstiftningen bör emellertid inte ske annat än när det är påkallat av de
tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslutet. Frågan behandlades
också i betänkandet om riksdagens godkännande av det i detta ärende
aktuella rambeslutet. Utskottet avstyrkte då liknande motionsyrkanden som
det nu aktuella (bet. 2001/02:JuU29 s. 9 f). Det bör i sammanhanget
tilläggas att justitieutskottet redan före konstitutionsutskottets granskning,
inom ramen för sitt uppföljningsarbete, hade gjort en motsvarande granskning
på utskottets område. Granskningen omfattade bl.a. alla rambeslut som
riksdagen godkänt under perioden 1995/96-2001/02. Utskottet kunde därvid,
vid en jämförelse med de efterföljande lagstiftningsärendena, konstatera
att regeringen i godkännandepropositionen gjort en i allt väsentligt
korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet.
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i frågan. Även om det självklart
är eftersträvansvärt med en ordning där godkännande av rambeslut prövas
samtidigt som förslag till nödvändiga lagändringar, är en sådan ordning
med hänsyn till beslutsprocessen inom EU ofta inte möjlig att upprätthålla.
Ansträngningar görs dock för att förbättra handläggningen i dessa ärenden,
t.ex. remitteras numera utkast till godkännandeproposition för att inhämta
synpunkter på om ett rambeslut bör antas eller inte. I sammanhanget kan
också nämnas att beslutsformerna i den tredje pelaren är föremål för
översyn i regeringskonferensen om EU:s grundfördrag. Sammanfattningsvis
anser utskottet sålunda att motion Ju8 i nu behandlad del bör avslås.
Propositionen
Inledning
Regeringens förslag innebär att det införs en ny lag om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Därutöver föreslås vissa
ändringar i annan lagstiftning, t.ex. i brottsbalken, utlämningslagen och
sekretesslagen. Ändringarna syftar huvudsakligen till att genomföra det
inom EU antagna rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt artikel 34 i rambeslutet skall
medlemsstaterna före den 31 december 2003 ha vidtagit de åtgärder som är
nödvändiga för att följa bestämmelserna i rambeslutet.
Rambeslutet innebär att i princip all utlämning inom EU skall ske genom
att systemet med en europeisk arresteringsorder tillämpas.
Utlämningskonventionerna
från 1957, 1995 och 1996 samt andra bestämmelser om utlämning som i dag
gäller inom EU, t.ex. del av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet,
skall således inte längre tillämpas mellan medlemsstaterna. För svensk
del kommer i flertalet fall det nordiska utlämningssamarbetet att kunna
undantas från rambeslutets tillämpningsområde.
Med en europeisk arresteringsorder avses en begäran från en rättslig
myndighet i en medlemsstat (den utfärdande) om att en rättslig myndighet
i en annan medlemsstat (den verkställande) skall gripa och överlämna en
eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande
påföljd. Denna ordning bygger på att rättsliga myndigheter i medlemsstaterna
erkänner varandras bedömningar och beslut i enlighet med principen om
ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut.
En europeisk arresteringsorder får utfärdas för brott som enligt den
utfärdande statens lagstiftning kan medföra en frihetsberövande påföljd om
minst ett år. När överlämnande begärs för verkställighet av ett redan
utdömt straff krävs en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader.
Som huvudregel behålls kravet på dubbel straffbarhet. Om den utfärdande
staten gjort bedömningen att brottet motsvarar något av de 32 brott eller
brottstyper som särskilt anges i rambeslutets s.k. lista och brottet i
den utfärdande staten dessutom kan medföra en frihetsberövande påföljd om
minst tre år får emellertid krav på dubbel straffbarhet för gärningen
inte ställas. Listan omfattar flera av de allvarligaste brottsbalksbrotten
som mord, grov misshandel, våldtäkt och rån samt vissa allvarliga brott
inom specialstraffrätten, t.ex. narkotikabrott och miljöbrott. På listan
finns också vissa brott, t.ex. deltagande i en kriminell organisation,
som inte motsvaras av någon brottsbeteckning i svensk lag, men som i
praktiken kan innefatta t.ex. vålds- eller hotbrott. Även dessa gärningar
torde därför i flertalet fall vara straffbara i Sverige.
Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder får inte vägras i andra
fall än vad som följer av rambeslutet. Flertalet av rambeslutets avslagsgrunder
låter sig beskrivas i uttryckliga regler om att en viss förutsättning
skall eller får medföra att överlämnande vägras. Här kan bl.a. nämnas
principen om att ingen skall dömas två gånger för samma sak (ne bis in
idem) och bristande straffmyndighetsålder i den verkställande staten.
Nämnas kan också principen om att pågående lagföring av den eftersökte
för samma gärning utgör hinder mot verkställighet (lis pendens). Även att
gärningen omfattas av nåd, att påföljd för gärningen har bortfallit på
grund av preskription i den verkställande staten eller att gärningen har
begåtts på den verkställande statens territorium kan utgöra hinder för
överlämnande. Överlämnande får inte heller ske om det skulle strida mot
bestämmelser om immunitet och privilegier. Också i rambeslutets beaktandesatser
finns bestämmelser som medför att överlämnande i vissa fall kan vägras.
Att en europeisk arresteringsorder utfärdats hindrar t.ex. inte medlemsstaterna
från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning,
föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Överlämnande får också
vägras om det finns skäl att tro att en europeisk arresteringsorder
utfärdats i syfte att lagföra eller straffa en person på grund av dennes
kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska
uppfattning eller sexuella läggning eller att personens ställning vid ett
överlämnande kan skadas av något av dessa skäl. Inte heller påverkar
rambeslutet skyldigheten att i det enskilda fallet respektera de grundläggande
rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i
Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) eller skyldigheten att
fullgöra vissa andra internationella förpliktelser.
Den verkställande rättsliga myndigheten kan också ställa upp vissa, i
rambeslutet angivna, villkor som krav för att verkställa en europeisk
arresteringsorder, t.ex. att en person som är medborgare i den staten
återförs dit efter rättegången för verkställighet av det straff som ådömts
honom i den andra staten.
Det nya förfarandet för överlämnande motsvarar till stora delar vad som
gäller vid utlämning. Det finns dock några betydande skillnader. En av de
viktigare skillnaderna är att det övergripande beslutsansvaret flyttas
från regeringen till de allmänna domstolarna. En annan stor skillnad är
att den verkställande medlemsstaten inte skall göra någon prövning av om
den dom eller det beslut som meddelats i den utfärdande medlemsstaten är
korrekt utan skall godta den bedömning som har gjorts i den staten. Detta
är en konsekvens av principen om ömsesidigt erkännande. Värt att notera
i sammanhanget är också att det för överlämnande enligt en arresteringsorder
saknar betydelse hur strängt straff som kan följa i den verkställande
medlemsstaten. Det är i stället straffet i den utfärdande medlemsstaten
som är avgörande.
Enligt regeringen bör förfaranderegleringen och regleringen av avslagsgrunder
utformas med utgångspunkt i att bestämmelserna kommer att tillämpas av
åklagare och domstolar i ett rättsligt tvåpartsförfarande. Bestämmelserna
bör tas in i en ny lag, i vilken förutsättningarna för överlämnande från
Sverige uttömmande regleras. Lagen bör också innehålla bestämmelser om
överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder till Sverige
när detta sker i anslutning till eller som en följd av att överlämnande
sker enligt rambeslutet samt, i den utsträckning saken inte regleras i
andra författningar, övriga bestämmelser som krävs för att införliva
rambeslutet i svensk lagstiftning. Bestämmelser i övrigt om överlämnande
till Sverige bör däremot regleras i förordning.
En utgångspunkt för genomförandet av rambeslutet har för regeringens del
varit att åstadkomma en lagstiftning som står i överensstämmelse med
respekten för de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga
principerna i artikel 6 i EU-fördraget. Att kunna vägra överlämnande med
hänvisning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) måste
därmed vara möjligt. En annan, självklar, utgångspunkt har varit att den
nya lagstiftningen skall stå i överensstämmelse med grundlagarna och de
grundläggande principerna i svensk straff- och processrätt. Samtidigt har
regeringen eftersträvat att i den nya regleringen anknyta till nuvarande
erkända och väl fungerande regler och förfaranden som gäller vid utlämning.
Det har då varit en målsättning att inte inskränka möjligheterna att
överlämna i förhållande till vad som i dag är möjligt vid utlämning. En
konsekvens av detta är att vissa fakultativa bestämmelser i rambeslutet
inte har tagits in i den svenska lagstiftningen. Detta gäller vissa fall
där verkställighet av en arresteringsorder kan vägras samt i vilka fall
villkor skall kunna ställas upp i samband med ett överlämnande.
Avslag på propositionen
I motionerna Ju7 (v) och Ju8 (mp) yrkas avslag på propositionen. Här anförs
att lagförslagen inte uppfyller de höga krav på rättssäkerhet som bör
ställas i en rättsstat.
Utskottet noterar inledningsvis att rambeslutet, efter dess antagande den
13 juni 2002, är bindande för Sverige och att det därmed föreligger en
skyldighet att uppfylla de åtaganden som följer av rambeslutet.
I samband med riksdagens godkännande av utkastet till rambeslut delade
utskottet regeringens bedömning att de fördelar som den europeiska
arresteringsordern erbjuder överväger de svårigheter och nackdelar som kan
finnas. Bland annat framhölls att rambeslutet på ett bra sätt utvecklar
det rättsliga samarbetet och ger avsevärt bättre möjligheter att utreda
och beivra brott. Vidare framhölls att rambeslutet innebär ett större
inslag av rättslig prövning i förfarandet och tvingar medlemsstaterna att
kraftigt minska handläggningstiderna för prövning av framställningar (bet.
2001/02:JuU29 s. 9 f). Utskottet har inte nu någon annan uppfattning,
utan delar regeringens bedömning att det bör införas en ny lag som reglerar
bestämmelserna om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder. Lagen bör i huvudsak ges den lydelse som regeringen
föreslagit.
Utskottet vill härvid anmärka att det, om tillämpningen av lagen skulle
visa att förtydliganden krävs eller att möjligheterna till avslag respektive
rätten att ställa villkor bör utvidgas, alltid finns en möjlighet för
riksdagen att ändra lagen. Detta förutsätter självklart att de i sådana
fall aktuella lagändringarna är förenliga med rambeslutet.
Utskottet vill i sammanhanget även tillägga att domstolarna vid tillämpningen
av den nya lagen har att beakta bestämmelserna i grundlag om bl.a.
tryckfrihet och yttrandefrihet. Domstolarna skall även beakta bestämmelserna
i Europakonventionen jämte tilläggsprotokoll, t.ex. diskrimineringsförbudet
samt rätten till en rättvis rättegång. Mot den bakgrunden anser utskottet
att de rättssäkerhetskrav som måste ställas på en lagstiftning av förevarande
slag är uppfyllda.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet i princip tillstyrker
propositionen. Motion Ju7 samt motion Ju8 i nu behandlad del bör till följd
härav avslås.
Till några enskildheter i förslaget återkommer utskottet nedan.
Hinder mot överlämnande enligt grundlagarna
I motion Ju5 (fp) begärs att det i 2 kap. 1 § den nya lagen skall föras
in en uttrycklig hänvisning till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen.
Som framgår ovan innehåller grundlagarna bestämmelser som kan utgöra hinder
mot överlämnande. Av punkten 12 i rambeslutets beaktandesatser följer att
rambeslutet inte hindrar att en medlemsstat tillämpar sina konstitutionella
regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och
yttrandefrihet i andra medier. Vidare följer av artikel 20.1 i rambeslutet
att överlämnande får vägras om den eftersökte har rätt till privilegier
eller immunitet avseende rättsliga förfaranden eller verkställighet.
Bestämmelser om skydd för föreningsfriheten finns intagna i 2 kap.
regeringsformen, medan bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra
medier än tryckta skrifter finns i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Föreskrifter om immunitet i den mening som avses i
rambeslutet finns i bl.a. regeringsformen och riksdagsordningen.
Regeringen har övervägt om det bör införas en särskild bestämmelse i lagen
som erinrar om grundlagarna. Det kan hävdas att en sådan erinran bör tas
in för att uppmärksamma tillämparen på att det i grundlagarna finns
bestämmelser som inskränker lagens tillämpning. Regeringen har dock i
tidigare lagstiftningsärenden ansett att det som regel inte är lämpligt att
tynga lagstiftningen med erinringar om vad som gäller enligt grundlagarna
(se t.ex. prop. 1999/2000:111 s. 29). Några skäl för att i detta fall
frångå den bedömningen har regeringen inte funnit. Någon särskild erinran
om grundlagarna, utöver den generella hänvisningen till annan lag, bör
därför inte tas in i den nya lagen.
Utskottet finner inte anledning att göra någon annan bedömning än regeringen
i denna fråga. Motion Ju5 i nu behandlad del avstyrks.
Husrannsakan
Om det i en arresteringsorder finns en ansökan om beslag skall lagen
(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas i den
delen. Om det annars påträffas föremål som på grund av den uppgivna
gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt lagen om
internationell
rättslig hjälp i brottmål, får de även utan en särskild ansökan tas i
beslag av åklagare eller den som griper den eftersökte, se 4 kap. 7 § den
nya lagen. För att säkerställa möjligheten till beslag har, på initiativ
av Riksåklagaren, i paragrafen också införts en bestämmelse om husrannsakan.

I de flesta fall torde åklagaren ha möjlighet att ta kontakt med den
utfärdande myndigheten och få en ansökan om husrannsakan och beslag från
denna innan beslutet fattas. I ett sådant fall tillämpas lagen om
internationell rättslig hjälp i brottmål. I samband med att den eftersökte
frihetsberövas, dvs. då han eller hon grips eller när ett anhållande
verkställs, förhåller det sig däremot annorlunda. I den situationen kan
det hastigt uppkomma ett behov av husrannsakan. Det kan då vara svårt att
hinna kontakta den utfärdande myndigheten. Regeringen anser mot denna
bakgrund att det i den nya lagen bör införas en regel som medger att
husrannsakan får ske för sökande efter föremål som får tas i beslag, om
åtgärden vidtas i samband med att den som eftersöks berövas friheten.
Utskottet delar regeringens bedömning att en möjlighet till husrannsakan
bör finnas också i de fall den utfärdande myndigheten inte hinner kontaktas
för att komma in med en ansökan. Husrannsakan bör i dessa fall få göras
såväl av åklagare som av polisman eller tjänsteman vid Tullverket eller
Kustbevakningen. Med hänsyn till att det handlar om tvångsmedel kräver
dock möjligheten till husrannsakan en tydlig reglering. Av 4 kap. 7 § bör
framgå även vem som får besluta om husrannsakan och under vilka förutsättningar.

Rambeslutet utgår från att medlemsstaterna så långt det är möjligt tillämpar
nationella processuella bestämmelser i fråga om tvångsmedel. Bestämmelser
om husrannsakan finns bl.a. i 28 kap. rättegångsbalken.
Beslut om husrannsakan enligt rättegångsbalken fattas normalt sett av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. En polisman får sålunda
genomföra en husrannsakan under förutsättning att han har ett förordnande
från undersökningsledare, åklagare eller domstol. Är det fara i dröjsmål
får polismannen dock göra husrannsakan även utan sådant förordnande (se
28 kap. 4-5 §§ rättegångsbalken). Också en tjänsteman vid Tullverket eller
Kustbevakningen har i vissa situationer en motsvarande rätt att göra
husrannsakan, se 26 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling
(smugglingslagen).

Nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken om polismans befogenheter att
genomföra husrannsakan tillkom efter ett tillkännagivande av utskottet
(bet. 1988/89:JuU25, rskr. 313). Utskottet åberopade därvid ett uttalande
av Justitiekanslern av innebörd att det förhållandet att en åtgärd kunde
företas på ett lättare eller bekvämare sätt för myndigheten inte utgjorde
motiv för att tillåta ingrepp mot den enskildes personliga frihet och
integritet och att det inte utan starka skäl borde anförtros åt en enskild
polisman att själv fatta beslut om husrannsakan. Polismans rätt att själv
fatta beslut om husrannsakan borde därför inskränkas till fall då fara är
i dröjsmål (s. 29 f). Motsvarande synsätt gjorde sig gällande även vid
tillkomsten av smugglingslagens bestämmelser om husrannsakan (prop.
1999/2000:124, bet. 2000/01:JuU2, rskr. 28).
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att husrannsakan i nu aktuella
fall normalt sett bör få göras först sedan förordnande om husrannsakan
meddelats av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål bör dock en polisman
eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen få göra husrannsakan
även utan ett sådant förordnande. Härigenom bringas regleringen i fråga
om behöriga personer i överensstämmelse såväl med vad som gäller för beslag
i paragrafens första stycke som med reglerna för gripande i 4 kap. 5 §
sista stycket den nya lagen. Utskottet lägger fram ett förslag till
förtydligande av lagtexten med denna innebörd, se bilaga 3.
Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet
I motion Ju6 (c) framhålls att man inom EU måste arbeta för att stärka
den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Motionären framhåller
särskilt att möjligheterna till rättsligt bistånd, t.ex. en svensktalande
offentlig försvarare, måste förbättras för svenska medborgare som befinner
sig utomlands.
I Europakonventionen, som tillträtts av alla EU:s medlemsstater, finns de
grundläggande krav som kan ställas på ett rättsligt förfarande, dvs. rätten
till en rättvis rättegång. Enligt artikel 6.3 (b) i konventionen har var
och en som blivit anklagad för brott bl.a. rätt att få tillräcklig tid
och möjlighet att förbereda sitt försvar. Konventionen ger också en
långtgående rätt att, vid behov, få kostnadsfritt offentligt försvar. Av
Europadomstolens praxis följer att en sådan rätt i princip föreligger om
det rör sig om en besvärlig rättsfråga eller om personen riskerar ett
strängt straff. Därtill har i praxis krävts att rätten till försvarare är
sådan att försvararen kan lämna ett reellt bistånd - rätten får inte endast
vara formell.
Inom EU pågår ett arbete med att ytterligare precisera reglerna i
Europakonventionen om rätten till en rättvis rättegång. Kommissionen har som
ett första steg inlett ett arbete för att på vissa områden skapa miniminormer
gemensamma för hela EU (KOM [2003] 75 slutlig). Det handlar om möjligheten
att få rättsligt biträde - både före och efter en rättegång - tillgången
till tolkning och översättning, information till misstänkta och tilltalade
om deras rättigheter, garantier för att i synnerhet misstänkta och tilltalade
från utsatta grupper har ett ordentligt skydd samt hjälp via konsulat
till frihetsberövade utlänningar.
Enligt lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd (prop. 2002/03:69,
bet. JuU16, rskr. 209) kan konsulärt ekonomiskt bistånd lämnas till
enskilda utomlands som har råkat i nöd eller annan svårighet i utlandet
och därför behöver ekonomisk hjälp. Enligt huvudregeln lämnas sådant
bistånd endast till svenska medborgare samt flyktingar och statslösa
personer som är bosatta i Sverige (3 §). Undantagsvis kan sådant bistånd
dock utgå även till svenska medborgare bosatta utomlands och andra utländska
medborgare bosatta i Sverige (4 - 5 §§). En förutsättning för bistånd är
att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt och att det är skäligt att
bistånd lämnas (6 §). Den som har berövats friheten genom beslut av domstol
eller annan myndighet i utlandet kan få konsulärt ekonomiskt bistånd för
kostnader som avser utredning, bevisning samt juridiskt biträde och tolk
under förundersökning, rättegång eller annat förfarande, om den frihetsberövade
av särskild anledning har behov av sådant bistånd. Bistånd får även lämnas
till den som inte är berövad friheten, om förfarandet med sannolikhet kan
leda till frihetsberövande och det finns särskilda skäl för det (7 §).
Enligt förarbetena till bestämmelsen skall frågan, om det i nu nämnda
fall finns behov av bistånd, bedömas med beaktande av samtliga omständigheter
hänförliga till förfarandet, det eventuellt tillgängliga rättsskyddet i
vistelselandet, den sannolika påföljden eller motsvarande och sökandens
personliga förhållanden. Som exempel på omständigheter av betydelse i ett
fall som gäller misstanke om brott anges om det finns anledning att
förvänta en mycket allvarlig påföljd, om den eftersökte är minderårig eller
psykiskt sjuk och om den eftersökte inte har rätt till offentlig försvarare
enligt landets lag eller om denna rätt finns, men det rättsskydd som
erbjuds är sådant att det inte kan godtas (a. prop. s. 53).
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) kan omfatta t.ex. kostnader
för ett rättshjälpsbiträde i Sverige, dvs. normalt en advokat eller en
biträdande jurist vid en advokatbyrå. Skall den rättsliga angelägenheten
behandlas utomlands krävs normalt sett att det finns särskilda skäl (11
§ 5). Rätten till rättshjälpsbiträde förutsätter dessutom att behovet
inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom att den eftersökta personen
får en kompetent försvarare enligt det andra landets regler eller enligt
den svenska lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd. Något behov av rättshjälp
i Sverige för en angelägenhet utomlands torde därför i de allra flesta
fall inte finnas.
I propositionen konstateras sammanfattningsvis att samtliga medlemsstater
har tillträtt Europakonventionen. Dessa stater är således skyldiga att
iaktta konventionens bestämmelser om bl.a. rätt till kostnadsfritt offentligt
försvar. Om det, i ett särskilt fall, skulle inträffa att en medlemsstat
inte erbjuder det rättsskydd som konventionen föreskriver kan konsulärt
ekonomiskt bistånd lämnas. Enligt regeringens bedömning innebär detta att
den som har överlämnats från Sverige tillförsäkras en försvarare i den
andra medlemsstaten, i sista hand genom den svenska lagen om konsulärt
ekonomiskt bistånd. Någon ändring av dessa bestämmelser bedöms inte vara
nödvändig. Det finns dock, anför regeringen, anledning att följa upp och
utvärdera på vilket sätt personer som har överlämnats från Sverige eller
som riskerar att bli föremål för en begäran om överlämnande får sitt behov
av försvarare tillgodosett samt om det bör vidtas åtgärder för att på
annat sätt förstärka den eftersöktes rättigheter eller möjligheten att få
rättshjälp.
Utskottet ser för närvarande inte skäl att göra någon annan bedömning än
regeringen i denna fråga. Motion Ju6 bör sålunda avslås.
Uppföljning av den nya lagstiftningen
I motion Ju5 (fp) framhålls att regeringen noggrant skall följa tillämpningen
av den nya lagen med beaktande av rättssäkerhetsaspekterna.
I samband med att riksdagen godkände rambeslutet om en europeisk
arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna begärde riksdagen
hos regeringen en översyn av rambeslutet när den kommande lagstiftningen
gällt i högst två år (bet. 2001/02:JuU29, rskr. 256). Utskottet anförde
i sitt av riksdagen godkända betänkande att regeringen i samband med de
förslag till följdlagstiftning som rambeslutet föranleder borde lämna en
redogörelse för hur en uppföljning av tillämpningen av rambeslutet skall
ske. Utskottet påtalade därvid att det är viktigt att kontrollera att
fattade beslut får avsedd effekt (s. 10).
En av nyheterna i det föreliggande förslaget är, som ovan nämnts, att
allmän domstol övertar regeringens beslutsfattande roll i ärenden om
överlämnande inom EU. För att detta skall kunna ske har den nya lagen
anpassats till en sådan prövning. En annan stor nyhet är principen om
ömsesidigt erkännande som grund för prövningen i ett ärende om överlämnande.
De materiella bestämmelserna, t.ex. regleringen av avslagsgrunder,
motsvarar i stora delar vad som i dag gäller vid utlämning.
Regeringen anser dock i likhet med riksdagen att det finns skäl att följa
upp tillämpningen av rambeslutet, såväl vid överlämnande till Sverige som
när någon begärs överlämnad härifrån. Rambeslutet är det första rambeslutet
i sitt slag och reglerar en verksamhet som har stor betydelse för
brottsbekämpningen inom EU. Genomförandet av rambeslutet ställer höga krav på
medlemsstaternas vilja och förmåga att samarbeta kring det nya regelverket.
En utvärdering kan mot denna bakgrund bidra till kunskap och slutsatser
som är värdefulla både för hur Sverige skall fortsätta tillämpa rambeslutet
och hur Sverige skall ställa sig till det framtida straffrättsliga samarbetet
inom EU.
Det kan i sammanhanget nämnas att Europeiska unionens råd i enlighet med
artikel 34 punkten 4 i rambeslutet gjort en utvärdering av bestämmelserna
i rambeslutet, särskilt när det gäller den praktiska tillämpningen i
medlemsstaterna samt hur Schengens informationssystem (SIS) fungerar.
Utvärderingen har presenterats i en rapport av den 19 november 2003 (15009/03
COPEN 115). I rapporten hänvisas också till att kommissionen, enligt
artikel 34 punkten 3 i rambeslutet, senast den 31 december 2004 skall
överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av
rambeslutet, vid behov tillsammans med lagförslag. I detta sammanhang
anmärker rådet att eventuella förslag till ytterligare lagstiftningsåtgärder
bör bygga på medlemsstaternas erfarenheter från den praktiska tillämpningen
av den europeiska arresteringsordern, på hur SIS fungerar under en
representativ period samt på kommissionens rapport. Under alla omständigheter
bör resultatet av den praktiska tillämpningen av den europeiska
arresteringsordern och översändningen av den genom SIS avvaktas innan åtgärder
vidtas för att ändra lagstiftningsramen.
Regeringen aviserar i propositionen att den avser att under år 2005
återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur de berörda myndigheterna
i Sverige har tillämpat och berörts av den nya lagstiftningen. Redogörelsen
torde komma att innehålla uppgifter om bl.a. ärendemängd, kostnadsutveckling
och de problem myndigheterna har stött på vid tillämpningen samt en analys
av de förändringar som kan vara påkallade.
Utskottet konstaterar att regeringen aviserat att den, i enlighet med
riksdagens tidigare beslut, avser att under år 2005 återkomma till riksdagen
med en utvärdering av lagstiftningen och hur den har tillämpats. Härvid
kommer bl.a. tillämpningsproblem som uppstått vid myndigheterna samt
kostnadseffekten att belysas. Att olika rättssäkerhetsaspekter beaktas i
detta sammanhang ser utskottet som självklart. Någon anledning för riksdagen
att göra något särskilt uttalande i denna fråga finns enligt utskottet
inte. Motion Ju5 i här behandlad del bör sålunda avslås.
Beslut om att inte tillämpa systemet med en europeisk arresteringsorder
Enligt
punkten 10 i rambeslutets beaktandesatser får tillämpningen av rambeslutet
avbrytas i förhållande till en medlemsstat om denna allvarligt och ihållande
åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i EU-fördraget, dvs.
principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen. Rådet får då på
motiverat förslag från en tredjedel av medlemsstaterna, från Europaparlamentet
eller från kommissionen med en majoritet på fyra femtedelar av sina
medlemmar och efter Europaparlamentets samtycke slå fast att det finns en
klar risk för att en medlemsstat gör ett sådant åsidosättande samt lämna
lämpliga rekommendationer till denna stat (artikel 7.1 i EU-fördraget i
dess lydelse enligt Nicefördraget). Konsekvensen för medlemsstaten kan,
om ett åsidosättande konstateras, bli att vissa av de rättigheter som
enligt fördraget tillkommer medlemsstaten upphävs. I förevarande fall kan
det innebära att tillämpningen av rambeslutet avbryts i förhållande till
den aktuella medlemsstaten.
Vidare finns i anslutningsfördragen för de tio stater som blir medlemmar
i EU den 1 maj 2004 en skyddsklausul på straffrättens och civilrättens
område. Skyddsklausulen för rättsliga och inrikes frågor - som omfattar
bl.a. rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan
medlemsstaterna - kan aktualiseras om det skulle visa sig att det finns
brister i införlivandet, genomförandet eller tillämpningen av instrument
som rör ömsesidigt erkännande inom straffrätten eller civilrätten, eller
om det finns en överhängande risk för sådana brister. Om en sådan situation
skulle uppkomma under de tre första åren efter anslutningen, kan kommissionen
på motiverad begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ, och efter
att ha samrått med medlemsstaterna, besluta om särskilda villkor för
tillämpningen av instrumentet. Sådana villkor kan t.ex. vara att tillämpningen
av rambeslutet tillfälligt upphävs i förhållandet mellan en ny medlemsstat
och övriga medlemsstater.
I en situation där rådet eller kommissionen beslutar om avbrott i
tillämpningen av rambeslutet måste även tillämpningsområdet för den svenska
lagstiftningen rörande arresteringsordern begränsas. För att åstadkomma
en lösning på detta problem har regeringen föreslagit att det i 8 kap. 3
§ i den nya lagen införs en möjlighet för regeringen att - i stället för
riksdagen - besluta att lagen under viss tid inte skall tillämpas i
förhållande till en viss medlemsstat i EU.
Utskottet delar regeringens uppfattning att tillämpningsområdet för den
nya lagen måste kunna begränsas för det fall rådet eller kommissionen
beslutar om avbrott i tillämpningen av rambeslutet. Lagregleringen härav
bör emellertid inte ske på det sätt regeringen föreslagit. Mer lämpligt
är att lagens tillämpningsområde i stället regleras direkt i 1 kap. 1 §.
Utskottet lägger därför fram ett förslag till sådan ändring, se bilaga
3. Utskottets förslag innebär att regeringens förslag till 8 kap. 3 §
skall avslås.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det, om den situationen skulle
uppstå att en medlemsstat allvarligt åsidosätter Europakonventionens
bestämmelser om mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter, torde
ta viss tid innan rådet eller kommissionen kan fatta beslut om att avbryta
tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den aktuella medlemsstaten.
Under denna tid kan en begäran om överlämnande självklart avslås enligt
2 kap. 4 § punkten 2 den nya lagen.
Utlämningslagens tillämplighet, m.m.
Enligt regeringens förslag till ändring i 1 § utlämningslagen skall denna
lag aldrig kunna tillämpas i förhållande till en medlemsstat inom EU. I
den situation som beskrivs ovan, dvs. om rådet eller kommissionen beslutar
om avbrott i tillämpningen av rambeslutet i förhållande till en medlemsstat,
skulle detta emellertid få till konsekvens att det helt saknas en reglering
för prövning av utlämningsframställningar från en sådan stat. Enligt
utskottet är detta inte tillfredsställande. För det fall lagen om överlämnande
från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder inte skall tillämpas
i förhållande till en medlemsstat på grund av att Europeiska unionen genom
ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande
till den staten bör i stället utlämningslagens bestämmelser i dess nya
lydelse kunna tillämpas. Ett tillägg med den innebörden bör sålunda göras
i 1 § utlämningslagen, se utskottets lagförslag i bilaga 3. I övrigt görs
endast en språklig justering i regeringens förslag till lydelse.
Utskottet har av regeringen upplysts om att några medlemsstater inte kommer
att ha genomfört rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna till den 1 januari 2004. Så som rambeslutet
utformats skall systemet med överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder
tillämpas i förhållande till samtliga medlemsstater vid denna tidpunkt
och sålunda ersätta nuvarande utlämningssystem. Någon reglering av hur
medlemsstaterna skall förhålla sig till varandra om en medlemsstat har
misslyckats med att införliva rambeslutet i sin lagstiftning inom utsatt
tid finns inte. Detta är enligt utskottet ett olyckligt förbiseende.
Systemet med en europeisk arresteringsorder får anses förutsätta att både
den ansökande och den verkställande medlemsstaten har införlivat rambeslutet
i sin lagstiftning. Konsekvensen av att vissa medlemsstater inte kommer
att ha genomfört rambeslutet i tid blir därför att Sverige i förhållande
till dessa stater under en övergångsperiod varken kommer att kunna överlämna
en person enligt den nya lagen eller utlämna en person enligt utlämningslagen.
Detta är otillfredsställande. Enligt utskottets mening bör utlämningslagen
i dess nuvarande lydelse kunna fortsätta att tillämpas i förhållande till
en sådan medlemsstat till dess att den har införlivat rambeslutet i sin
lagstiftning. Detta innebär att den aktuella medlemsstaten försätts i
samma läge som innan systemet med en europeisk arresteringsorder infördes.
Övergångstiden bör dock inte sträcka sig längre än till den 31 december
2004. Skulle någon medlemsstat vid denna tidpunkt ännu inte ha fullgjort
sina åtaganden enligt rambeslutet kan regeringen återkomma till riksdagen
i frågan. I annat fall blir utlämningslagen i dess nya lydelse tillämplig.
Detta följer av 1 § utlämningslagen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

För att regleringen skall bli så entydig och klar som möjligt bör
övergångsbestämmelser med denna innebörd, dvs. att utlämningslagen i dess
nuvarande lydelse och inte lagen om överlämnande från Sverige enligt en
europeisk arresteringsorder skall tillämpas i förhållande till en medlemsstat
som inte har genomfört rambeslutet, föras in i båda lagarna. Utskottet
lägger här fram förslag till en sådan reglering, se bilaga 3.
Den 1 maj 2004 kommer ytterligare 10 stater att bli medlemmar i EU.
Beträffande dessa stater är det för närvarande oklart om de kommer att ha
hunnit genomföra rambeslutet före sitt inträde i unionen.
Om någon av de nya medlemsstaterna brister i införlivandet av rambeslutet
kommer kommissionen enligt ett särskilt förfarande att kunna besluta om
att rambeslutet tillfälligt upphävs i förhållande till den medlemsstaten,
se ovan. I den situationen kommer utlämningslagen i dess nya lydelse att
gälla i förhållande till den aktuella medlemsstaten. Beslutsförfarandet
hos kommissionen kan dock antas ta viss tid. Under denna tid eller om
något sådant förfarande inte inleds bör även de nya medlemsstaterna
omfattas av den ovan nämnda övergångsbestämmelsen till lagen om överlämnande
från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Detta innebär att den
lagen inte skall tillämpas på en medlemsstat som inte genomfört rambeslutet.
De nya medlemsstaterna bör däremot inte omfattas av den av utskottet
föreslagna övergångsbestämmelsen till utlämningslagen eftersom denna
bestämmelse tar sikte på de särskilda bestämmelser om utlämning som gäller
i förhållande till nuvarande medlemsstater fram till den 1 januari 2004.
I de situationer lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder inte är tillämplig på en av de nya medlemsstaterna skall
i stället utlämningslagen i dess nya lydelse tillämpas. Detta följer av
1 § utlämningslagen i den lydelse som utskottet föreslagit. Härigenom
försätts den aktuella medlemsstaten i samma läge som före inträdet i EU
till dess att nödvändiga åtgärder vidtagits för att genomföra rambeslutet.

Utskottet vill slutligen anmärka att det av artikel 34 punkten 2 i
rambeslutet följer att medlemsstaterna skall överlämna texten till de
bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas
med deras nationella lagstiftning till rådets generalsekretariat och
kommissionen. Enligt utskottet får det ankomma på regeringen att se till
att berörda myndigheter i Sverige får del av uppgifterna om när respektive
medlemsstat har genomfört rambeslutet.
Övrigt
Enligt myndigheternas skrivregler (Ds 2001:32) bör Högsta domstolen numera
skrivas med stor bokstav. Utskottet anser att det i enlighet härmed bör
göras en språklig justering på två ställen i 20 § utlämningslagen.
Riksdagen beslutade under våren 2003 om en ändring i 4 § lagen (2000:343)
om internationellt polisiärt samarbete (prop. 2002/03:66, bet. JuU18,
rskr. 226, SFS 2003:589). Lagändringen skulle träda i kraft den dag
regeringen bestämde. Regeringen utfärdade den 30 oktober 2003 en förordning
om ikraftträdande av lagen (2003:589) om ändring i lagen (2000:343) om
internationellt polisiärt samarbete. Enligt förordningen trädde den
aktuella lagändringen i kraft den 1 december 2003. Detta innebär att av
regeringen nu föreslagen ändring i 4 § lagen om internationellt polisiärt
samarbete i stället måste göras i paragrafens nya lydelse, se utskottets
lagförslag i bilaga 3.
Utskottet har i övrigt ingenting att anföra med anledning av propositionen
och motionerna.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Handläggningen av rambeslut, punkt 1 (mp)
av Leif Björnlod (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen om handläggningen av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen
motion 2003/04:Ju8 yrkande 2.
Ställningstagande
Jag delar till fullo Lagrådets kritik mot den beslutsordning som tillämpas
i fråga om rambeslut. Enligt min mening är detta inte en acceptabel
lagstiftningsteknik. För att kunna garantera rättssäkerheten för den enskilde
bör det innan riksdagen fattar beslut om att godkänna ett rambeslut stå
helt klart vilka konsekvenser beslutet kommer att få för den svenska
lagstiftningen. Det bör därför vara ett krav att riksdagen i samband med
antagande av rambeslut även får ta ställning till de lagändringar som
kommer att bli nödvändiga till följd av rambeslutet. Bara genom ett sådant
förfarande ges utrymme för såväl ett ordentligt remissförfarande som
lagrådsgranskning. Härigenom ges också tid och möjlighet till debatt och
analys av förslagens innehåll och konsekvenser för svensk del.
Det får ankomma på regeringen att beakta vad jag nu anfört i arbetet med
framtida rambeslut.

2. Avslag på propositionen, punkt 2 (v, mp)
av Alice Åström (v) och Leif Björnlod (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande
lydelse:
Riksdagen avslår proposition 2003/04:7. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2003/04:Ju7 och 2003/04:Ju8 yrkande 1.
Ställningstagande
Vi anser att det är viktigt att Sverige inte är ett land där det är möjligt
att gömma sig undan lagföring eller avtjänande av straff i ett annat land.
En förutsättning för att göra ett system för utlämning trovärdigt är
dock att rättssäkerheten är god och att det finns möjlighet för såväl den
enskilde som för de rättsvårdande myndigheterna att ha kontroll över
systemet.
Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan
medlemsstaterna tillkom under stor hast och utan möjlighet till normal
remissbehandling och debatt. Detta är mycket olyckligt eftersom rambeslutet
innehåller flera bestämmelser som kan komma att påverka den enskildes
rättssäkerhet. Vi är t.ex. mycket kritiska till att kravet på dubbel
straffbarhet delvis tas bort. I och med detta minskar förutsägbarheten och
därmed rättssäkerheten för den enskilde, särskilt som det för flera av de
brott som omfattas av den s.k. listan saknas samsyn inom EU. Vissa handlanden,
t.ex. att gömma en flykting eller att göra abort kan av vissa medlemsstater
anses utgöra ett brott enligt listan medan det för andra medlemsstater är
helt otänkbart att kriminalisera en sådan gärning. Enligt vår mening är
det en grundläggande princip i en rättsstat att den enskilde skall kunna
förutse om han eller hon begår en brottslig gärning.
Vi är vidare mycket kritiska till att rambeslutet, och därmed den nya
lagen, gör det möjligt att överlämna barn mellan 15 och 18 år för lagföring
eller verkställighet och att det inte finns någon möjlighet att avslå en
sådan begäran t.ex. om den unge riskerar att ställas inför rätta som vuxen
i en annan medlemsstat. Inte heller finns några humanitära avslagsgrunder
vare sig i rambeslutet eller den föreslagna lagstiftningen. Detta är enligt
vår mening otillfredsställande.
Av punkten 12 i rambeslutets beaktandesatser följer enligt regeringen en
ovillkorlig rätt för medlemsstaterna att tillämpa sina konstitutionella
regler. Beaktandesatserna har dock inte någon bindande juridisk verkan,
varför vi ifrågasätter vilket skydd punkten 12 egentligen ger åt svensk
grundlag. Enligt vår mening är det viktigt att alla lagar är så tydliga
som möjligt. Vi finner det därför anmärkningsvärt att det inte tagits in
en uttrycklig hänvisning till grundlagarna i den nya lagen.
Sammantaget anser vi att den föreslagna lagstiftningen inte uppfyller de
rättssäkerhetskrav som måste ställas på en lagstiftning av förevarande
slag. Riksdagen bör därför avslå propositionen.

3. Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet, punkt 5 (c)
av Johan Linander (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
reservationen om att stärka individens rättstrygghet inom EU. Därmed
bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju6 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Jag är i huvudsak positiv till regeringens förslag till lag om överlämnande
från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Enligt min mening bör
man dock i sammanhanget uppmärksamma frågan om rättssäkerheten och
rättstryggheten för människor bosatta inom EU. Särskilt viktigt är det att
se till att svenska medborgare som befinner sig utomlands garanteras en
fullgod rättstrygghet. Ett grundläggande krav är härvid att svenska
medborgare får rätt till ett svensktalande juridiskt ombud som bekostas av
den svenska staten. Enligt min mening ger inte Europakonventionen och nu
gällande svensk lagstiftning tillräckliga garantier för att svenska
medborgare som befinner sig utomlands får erforderligt stöd och bistånd i
rättsliga frågor. De svenska bestämmelserna om rättshjälp måste därför
ses över och förstärkas.
Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag
till lagstiftning som tillgodoser vad jag nu anfört.
Särskilt yttrande
En europeisk arresteringsorder m.m. (m, fp)
Jeppe Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp), Cecilia Magnusson (m), Hillevi
Engström (m), och Karin Granbom (fp) anför:
Vi var i samband med att rambeslutet godkändes mycket negativa till hur
ärendet hade handlagts och ansåg att utskottet borde ha skjutit upp
behandlingen av godkännandet till dess att regeringens förslag till
följdlagstiftning förelåg. Vi valde därför att inte delta i detta beslut. I
regeringens proposition om godkännande av rambeslutet framkom att regeringen
skulle återkomma till riksdagen med nödvändiga lagförslag under våren
2003. Föreliggande proposition presenterades emellertid i all hast för
riksdagen i oktober 2003 trots att erforderliga ändringar skall vara
beslutade innan utgången av året. Detta är inte lämpligt. Mot bakgrund av
vad regeringen anfört om genomförandetider m.m. för framtida rambeslut
avstår vi dock från att reservera oss i denna fråga. Vi kommer däremot
att noga följa handläggningen av framtida rambeslut och, vid behov,
återkomma till riksdagen.
När det gäller nu aktuella förslag till lagstiftning ställer vi oss
positiva till syftet med den europeiska arresteringsordern, nämligen att
effektivisera dagens utlämningsförfarande inom EU. De förändringar som
görs i förhållande till dagens utlämningsförfarande innebär dock att
rättssäkerhetsaspekterna tydligt måste bevakas. Vi ställer oss tveksamma
till att det i den nya lagen inte görs en uttrycklig hänvisning till
regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Vi menar att det för svenskt vidkommande måste vara ett oåterkalleligt
krav att kunna tillämpa de svenska grundlagarna och de där fastslagna
rättigheterna gällande bl.a. föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.
Enligt vår mening får det inte föreligga några tveksamheter härvidlag.
Mot bakgrund av det nu anförda är det viktigt att regeringen noggrant
följer tillämpningen av reglerna med beaktande av rättssäkerhetsaspekterna.
Vi kommer därför att noga bevaka att regeringen före utgången av år 2005
återkommer till riksdagen med en sådan uppföljning och utvärdering som
utlovats. Om brister då skulle visa sig föreligga i den nya lagen och
dess tillämpning avser vi att återkomma till riksdagen i frågan.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder:
Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till
lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,
lag
om ändring i brottsbalken,
lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge,
lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom,
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga,
lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella
tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,
lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och
andra tvångsåtgärder,
lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,

lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
brottmål,
lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella
brottmålsdomstolen,
dels godkänner
vad regeringen föreslår om underrättelse enligt artikel 13.4 i rambeslutet
om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna
(avsnitt 14).
Följdmotioner
2003/04:Ju5 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen noggrant skall följa tillämpningen av den nya
lagen med beaktande av rättssäkerhetsaspekter gällande bl.a. undantaget
från kravet på dubbel straffbarhet.
2. Riksdagen beslutar att det i 2 kap. 1 § förs in en uttrycklig hänvisning
till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

2003/04:Ju6 av Johan Linander m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka den individuella rättstryggheten för människor bosatta
inom EU-området.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förbättrad rättshjälp till svenska medborgare som befinner sig
utomlands.
2003/04:Ju7 av Alice Åström m.fl. (v):
Riksdagen avslår proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige
enligt en europeisk arresteringsorder.
2003/04:Ju8 av Leif Björnlod m.fl. (mp):

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige
enligt en europeisk arresteringsorder.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rambeslut och efterföljande lagstiftningsåtgärder bör
behandlas i ett sammanhang.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Utskottets lagförslag
1. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om
överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
Regeringens förslag Utskottets förslag
1 kap.
1 §
Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut
2002/584/RIF1EGT L 190, 18.7.2002, s. 1 (Celex 32002F0584). av den 13
juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan
medlemsstaterna. Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av
rådets
rambeslut 2002/584/RIF1 av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder
och överlämnande mellan medlemsstaterna. Lagen tillämpas inte i förhållande
till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har
avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.
I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder.
I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande.
I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande.
I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande
förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte skall tillämpas
i förhållande till Danmark och Finland.
I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande.
I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande
och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.
I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd
till Sverige.
I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats
till Sverige, om tillstånd till transport genom Sverige och om att regeringen
i vissa fall kan besluta att lagen inte skall tillämpas i förhållande
till en viss medlemsstat. I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av
personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport
genom Sverige.

4 kap.
7 §
Innehåller en arresteringsorder en ansökan om beslag tillämpas i denna
del bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
brottmål.
Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen
skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om
internationell rättslig hjälp i brottmål, får föremålen även utan en
särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper
den eftersökte. Har beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den
lagen. I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan
göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Om det påträffas
sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i
beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig
hjälp i brottmål, får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag
genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har beslag
skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen.I samband med att den
eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål
som får tas i beslag. Förordnande om husrannsakan meddelas av åklagaren.
Om det är fara i dröjsmål får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket
eller Kustbevakningen göra husrannsakan även utan ett sådant förordnande.
____________________ ____________________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. 1. Denna lag träder i
kraft den 1 januari 2004. Lagen skall dock inte tillämpas i förhållande
till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har
genomfört rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande
mellan medlemsstaterna.
2. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende om utlämning av
den eftersökte till en medlemsstat i Europeiska unionen enligt lagen
(1957:668) om utlämning för brott eller till Danmark eller Finland enligt
lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge, om ärendet har inletts vid ikraftträdandet.
3. Har någon utlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska
unionen och begärs tillstånd till en åtgärd som avses i 6 kap. 8 §, skall
den bestämmelsen tillämpas. En sådan begäran prövas av Stockholms tingsrätt.

4. Under tiden fram till dess att Schengens informationssystem (SIS) kan
överföra all den information som anges i 1 kap. 4 §, skall en registrering
av den eftersökte i SIS anses vara likvärdig med en arresteringsorder i
avvaktan på att en fullständig arresteringsorder översänds. Detsamma gäller
registreringar i SIS som gjorts före den 1 januari 2004, om inte äldre
föreskrifter skall tillämpas enligt 2.

2. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
Regeringens förslag Utskottets förslag
1 §2Senaste lydelse 2001:612.
Den som i annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd
gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen
utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelsen i denna lag. Den som
i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd
gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen
utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Lagen tillämpas inte i förhållande till Island eller Norge eller en
medlemsstat i Europeiska unionen. Lagen gäller inte om lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge eller lagen
(2003:000) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
är tillämplig i förhållande till den andra staten.
____________________ ____________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om utlämning som har
inletts vid ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller i förhållande till en stat som den 1 januari
2004 var medlem i Europeiska unionen och som när ärendet inleds inte har
genomfört rådets rambeslut 2002/584/RIF3EGT L 190, 18.7.2002, s. 1 (Celex
32002F0584). av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna, dock endast om ärendet har inletts
före den 1 januari 2005.
3. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt
polisiärt samarbete
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
4 §4Senaste lydelse 2003:589 (jfr 2003:756).
Om det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket pågår en
utredning om ett brott som kan föranleda utlämning, får utländska tjänstemän
fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman
in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till
det. Om det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket
pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller
utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad
övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en
behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får sådan fortsatt
övervakning även ske beträffande en annan person än en misstänkt gärningsman,
om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka
skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra
en misstänkt gärningsman.
Övervakningen av en misstänkt gärningsman får ske utan föregående samtycke,
om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och
den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i
artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen mord, dråp, grovt sexualbrott,
mordbrand, penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel, grov
stöld, grovt häleri, penningtvätt, grovt bedrägeri, utpressning, människorov
och tagande av gisslan, olaglig människohandel, människosmuggling, olaglig
handel med narkotika och psykotropa ämnen, brott mot lagbestämmelser
angående vapen och sprängämnen, ödeläggelse genom användande av sprängämnen,
olaglig transport av giftigt och skadligt avfall, olaglig handel med
nukleära och radioaktiva ämnen, sådan brottslighet som avses i rådets
gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande
i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett
brott samt terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den
13 juni 2002 om bekämpande av terrorism. För att övervakningen skall få
ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av gränsen i
samband med övervakningen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart
det kan ske, och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd
i utredningen.
Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär
det. Övervakning som sägs i tredje stycket skall även upphöra om samtycke
inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.