Ny räddningstjänstlagstiftning, m.m.

<div class="sidhuvud_publikation">Försvarsutskottets betänkande</div><div class="sidhuvud_beteckning">2003/04:FöU2</div><h1>Ny räddningstjänstlagstiftning, m.m.</h1>
<hr class="sidhuvud_linje"><pre>
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens
proposition 2002/03:119 Reformerad räddningstjänstlagstiftning och därtill
hörande följdmotioner. Regeringen har i förslaget eftersträvat att övergå
från detaljreglering på området till en styrning genom angivande av mål.
Förslaget innebär därigenom att kommunerna får en ökad möjlighet att
anpassa sin verksamhet utifrån lokala förhållanden. Förslaget i propositionen
innebär också att större vikt läggs på det förebyggande arbetet.
Utskottet
behandlar i betänkandet endast de avsnitt i propositionen som föranlett
särskilda överväganden och på vilka avgetts motioner. I övriga delar av
propositionen har inte utskottet någon annan åsikt än vad regeringen har.
Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens proposition om den
reformerade räddningstjänstlagstiftningen, vilket även inkluderar frågorna
om det s.k. sotningsmonopolet. Mot denna del av propositionen har Moderata
samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och Miljöpartiet de gröna reserverat
sig och förordar en mer långtgående avreglering. Reservationer har i övrigt
lämnats av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna
och Vänsterpartiet.
I betänkandet behandlas även 22 motioner från allmänna
motionstiden hösten 2002 samt en motion från allmänna motionstiden hösten
2003. Dessa motioner har indelats i tre ämnesgrupper; samhällets
räddningstjänst, naturkatastrofer och deltidsbrandmän.</pre><pre>

1.      Lag om skydd mot olyckor samt
följdlagstiftning
1. lag om skydd mot olyckor,2. lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100),3. lag om ändring i brottsbalken,4. lag om ändring
i miljöbalken,5. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),6. lag om
ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,7. lag om ändring
i lagen (1981:1104) om verksamheten vid vissa regionala alarmeringscentraler,8.
lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,9.
lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978),10. lag om ändring i lagen
(1994:1720) om civilt försvar,11. lag om ändring i lagen (1998:150) om
allmän kameraövervakning. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119
och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena
1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9
yrkandena 1-3, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213
och 2002/03:Fö268.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation
3 (kd)
Reservation 4 (v)
Reservation 5 (mp)

2.      Samhällets
räddningstjänst
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö234, 2002/03:Fö236,
2002/03:Fö245, 2002/03:Fö256 och 2002/03:Fö265 yrkandena 1 och
2.

3.      Naturkatastrofer
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö206, 2002/03:Fö210,
2002/03:Fö225 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö228, 2002/03:Fö229, 2002/03:Fö230,
2002/03:Fö231, 2002/03:Fö248, 2002/03:Fö258, 2002/03:Fö266, 2002/03:Fö267
och 2002/03:Bo289 yrkande 2.

4.      Deltidsbrandmän
Riksdagen avslår
motionerna 2002/03:Fö202, 2002/03:Fö209, 2002/03:Fö226 och 2003/04:Fö203.
Stockholm
den 28 oktober 2003
På försvarsutskottets vägnar
Tone Tingsgård
Följande
ledamöter har deltagit i beslutet: Tone Tingsgård (s), Allan Widman (fp),
Ola Rask (s), Erling Wälivaara (kd), Berit Jóhannesson (v), Rolf Gunnarsson
(m), Britt-Marie Lindkvist (s), Åsa Lindestam (s), Peter Jonsson (s),
Lars Ångström (mp), Marie Nordén (s), Christer Skoog (s), Carl-Axel Roslund
(m), Eva Flyborg (fp), Kerstin Engle (s), Claes Västerteg (c) och Nils
Oskar Nilsson (m).</pre><pre>
Ärendet och dess beredning
Utskottet behandlar
i detta betänkande regeringens proposition 2002/03:119 Reformerad
räddningstjänstlagstiftning och därtill hörande följdmotioner. Utskottet
behandlar i detta betänkande endast de avsnitt i propositionen som föranlett
särskilda överväganden och på vilka avgetts motioner. I övriga delar av
propositionen har inte utskottet någon annan åsikt än vad regeringen
har.
I betänkandet behandlas även 22 motioner från allmänna motionstiden
hösten 2002 samt en motion från allmänna motionstiden hösten 2003. Dessa
motioner har indelats i tre ämnesgrupper; samhällets räddningstjänst,
naturkatastrofer och deltidsbrandmän.
Utskottet har i frågan om
sotningsverksamheten vid ett av utskottets sammanträden uppvaktats av Svenska
Kommunförbundet.
Bakgrund
Efter beslut av regeringen den 18 november
1999 tillkallades en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till
en reformerad räddningstjänstlagstiftning. I uppdraget ingick bl.a. att
föreslå hur lagstiftningen kunde moderniseras och hur detaljregleringen
av den kommunala räddningstjänsten kunde minskas. Utredaren skulle vidare
tydliggöra gränsdragningen mellan räddningstjänstlagstiftningen och annan
lagstiftning som reglerar olycks- och skadeförebyggande verksamhet. I
uppdraget ingick också att se över vissa frågor som rör utbildning av
räddningstjänstpersonal och miljöräddningstjänst till sjöss m.m. Slutligen
skulle utredaren se över frågan om sjö- och flygräddningstjänsterna borde
integreras, och i så fall hur detta skulle ske. Utredningen, som antog
namnet Räddningstjänstlagutredningen, lade den 24 januari 2002 fram sina
förslag i betänkandet Reformerad räddningstjänstlagstiftning (SOU 2002:10).
Tidigare hade utredningen överlämnat delbetänkandena Samordning av sjö-
och flygräddningstjänsterna (SOU 2000:63) och Reformerat sotningsväsende
(SOU 2001:42).
Betänkandet har remissbehandlats.
Frågan om hur
sotningsväsendet skall organiseras och hur sotningsverksamheten skall bedrivas
har genom åren behandlats vid ett flertal tillfällen, bl.a. i betänkandena
Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad (SOU 1994:67) samt Sotning
i framtiden (SOU 1998:45). Sotningsfrågorna har också berörts i regeringens
proposition 1999/2000:140 Konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald.
I propositionen uttalade regeringen att en väsentlig minskning av regleringen
inom sotningsväsendet borde eftersträvas. Regeringen avsåg att återkomma
till riksdagen med förslag om att imkanaler i bostadskök eller därmed
jämförbara utrymmen inte längre skulle vara föremål för sotning. Regeringen
avsåg även att redovisa andra åtgärder och förslag till hur regleringen
av sotningsväsendet skulle kunna minskas.
Som ovan nämnts avgav
Räddningstjänstlagutredningen delbetänkandet Reformerat sotningsväsende (SOU
2001:42). Detta överlämnades till regeringen den 11 maj 2001. Utredningen
konstaterade att det skulle vara förenat med uppenbara fördelar om det
kommunala sotningsmonopolet upphävdes och om ansvaret för att rengöring
(sotning) och brandskyddskontroll (brandskyddsbesiktning) vidtas kunde
föras över på den enskilde. I betänkandet föreslogs även bl.a. att imkanaler
i bostadskök och därmed jämförbara utrymmen skulle undantas från det
lagfästa kravet på rengöring och brandskyddsbesiktning. Även detta betänkande
har remissbehandlats.
Den 21 februari 2003 upprättades inom Försvarsdepartementet
en promemoria med ytterligare förslag avseende sotning och kontroll. Då
flera av förslagen i promemorian inte tidigare varit föremål för
remissbehandling föranledde detta Försvarsdepartementet att den 3 mars 2003 i
stället hålla ett remissmöte.</pre><pre>
Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning
Utskottets
förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om skydd mot olyckor, lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100), lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring i miljöbalken,
lag om ändring i luftfartslagen (1957:297), lag om ändring i lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd, lag om ändring i lagen (1981:1104) om
verksamheten vid vissa regionala alarmeringscentraler, lag om ändring i
lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, lag om ändring i
prisregleringslagen (1989:978), lag om ändring i lagen (1994:1720) om
civilt försvar och lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän
kameraövervakning.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och avslår motionerna
2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7
yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3,
2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och
2002/03:Fö268.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lägger regeringen
fram förslag till en ny lag, lagen om skydd mot olyckor, som skall ersätta
den nu gällande räddningstjänstlagen. Den nya lagen är kapitelindelad och
språkligt moderniserad. Lagen innehåller bestämmelser om de åtgärder som
stat och kommun skall vidta till skydd mot olyckor. Bland annat betonas
kommunernas förebyggande verksamhet. Lagen innehåller också bestämmelser
om de förebyggande åtgärder som enskilda skall vidta.
Den föreslagna
lagen innehåller ett antal materiella nyheter. En sådan är att det i lagen
anges övergripande nationella mål. De nationella målen skall kompletteras
med verksamhetsmål och handlingsprogram. Systemet medför bl.a. att kommunerna
får en ökad möjlighet till lokal anpassning av organisation och dimensionering
av verksamheten. Andra nyheter är att brandsynen ersätts av en ny ordning,
att kommunerna blir skyldiga att se till att en olycka som har föranlett
en räddningsinsats blir undersökt och att staten ges rätt att överklaga
domstols avgörande beträffande en kommuns rätt till ersättning av staten
i vissa fall. När det gäller sotningsverksamheten föreslår regeringen
bl.a. att kommunen även fortsättningsvis skall ha ansvaret för att rengöring
(sotning) och brandskyddskontroll utförs, men att kommunen skall få medge
att en enskild fastighetsägare själv utför eller låter annan utföra sotning
på den egna fastigheten, om detta kan ske på ett från brandskyddssynpunkt
betryggande sätt. Lagens krav på sotning och kontroll av imkanaler skall
endast omfatta imkanaler i restauranger, storkök och därmed jämförbara
utrymmen. Imkanaler i bostadskök och liknande utrymmen skall således inte
omfattas.
Vidare föreslås en ändring i sekretesslagen som innebär att en
ny regel om sekretess till skydd för enskildas personliga och ekonomiska
förhållanden vid utförandet av vissa uppgifter enligt lagen om skydd mot
olyckor införs.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2004 med vissa
övergångsbestämmelser.
Följdmotionernas huvudsakliga innehåll
Följande
motioner med anledning av proposition 2002/03:119 har lämnats. I avsnittet
som behandlar sotningsväsendet återfinns även motioner från allmänna
motionstiden hösten 2002.
Målstyrning
Regeringen föreslår att som komplement
till de nationella målen skall verksamhetsmål anges för kommunerna. Vissa
väsentliga verksamhetsmål skall anges i lag. I övrigt skall kommunerna i
handlingsprogram formulera lokalt anpassade mål. Regeringen får, om det
finns synnerliga skäl, på framställning av den myndighet som regeringen
bestämmer besluta om ändring av ett kommunalt handlingsprogram. De i nu
gällande lag uppställda detaljerade kraven på kommunala räddningstjänstplaner
skall utgå.
I motion 2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl. (kd) yrkande
1 anförs att respektive länsstyrelse bör ges möjlighet att yttra sig över
de handlingsprogram som kommunerna är skyldiga att upprätta. Syftet med
detta skulle vara att handlingsprogrammen i de olika kommunerna skall bli
så heltäckande som möjligt.
Utskottet pekar på att i specialmotiveringen
till 3 kap. 3 och 8 § § framgår det att innan handlingsprogrammen antas
av kommunfullmäktige skall samråd ha skett med de myndigheter som kan ha
ett väsentligt intresse i saken. För såväl handlingsprogrammet för den
förebyggande verksamheten som programmet för räddningstjänstverksamheten
exemplifieras berörd länsstyrelse som en sådan myndighet som har väsentligt
intresse. Länsstyrelserna har dessutom enligt lagförslaget givits möjlighet
att om synnerliga skäl föreligger uppmärksamma Räddningsverket på allvarliga
brister i ett kommunalt handlingsprogram för att Räddningsverket skall
kunna hemställa hos regeringen om ändring i ett kommunalt handlingsprogram.
Länsstyrelsernas möjligheter att yttra sig över handlingsprogrammen bör
enligt utskottets mening således anses tillgodosedda i förslaget till ny
lag om skydd mot olyckor varför motion 2002/03:Fö6 yrkande 1 avstyrks.
Brandsynen
ersätts av ny ordning
Regeringen föreslår att det nuvarande brandsyneinstitutet
utmönstras och ersätts av en ny ordning. Enligt denna skall ägare av
byggnader eller andra anläggningar, där det med hänsyn till risken för
brand eller konsekvenserna av brand bör ställas särskilda krav på en
kontroll av brandskyddet, i skriftlig form lämna en redogörelse för
brandskyddet. En nyttjanderättshavare skall ge ägaren de uppgifter som behövs
för att denne skall kunna fullgöra sin skyldighet. I vissa fall skall
redogörelsen för brandskyddet i stället lämnas av den som utövar verksamhet
på anläggningen. Ägaren skall då ge denne de uppgifter som behövs.
Redogörelsen skall lämnas in till kommunen. Kommunen skall utöva tillsyn
över anläggningarna.
I motion 2002/03:Fö10 av Allan Widman m.fl. (fp)
yrkande 2 behandlas frågan om det obligatoriska kravet på branddokumentation.
Motionärerna menar att det är inkonsekvent att förorda bibehållet
sotningsmonopol samtidigt som man föreslår att den enskildes ökade ansvar i
stort skall ersätta brandsynen. Motionärerna menar att valfrihet för den
enskilde bör råda - antingen brandsyn som åläggs kommunerna eller
branddokumentation som upprättas av den enskilde.
Utskottet menar att genom
kravet på en redogörelse av brandskyddet sker en fortlöpande egenkontroll
så att en jämn och skälig brandskyddsnivå upprätthålls och att eventuella
brister därmed kan upptäckas och rättas till så att antalet bränder
begränsas. I de fall nyttjanderättshavaren har ett fungerande
egenkontrollsystem,
över vilket skriftlig redogörelse lämnas till kommunen, minskar också
behovet och frekvensen av kontroll från samhällets sida, varpå kommunernas
resurser med det nya systemet kan nyttjas där behovet är störst.
Av
propositionen framgår att regeringens målsättning är att en utvärdering
bör ske inom fem år av hur det nya systemet fungerar, i vilken mån de nya
dokumentationskraven har påverkat brandskyddet i positiv riktning och hur
administrativt betungande systemet är för företagen. Utskottet anser att
denna utvärdering bör avvaktas och avstyrker motion 2002/03:Fö10 yrkande
2.
I motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 1 anser
motionärerna att objekt inom ett lågriskområde, om de omfattar verksamhet
där många människor befinner sig, behöver omfattas av dokumentationskravet.
Därför föreslår motionärerna att de objekt som inkluderats av den nuvarande
brandsynen också inkluderas i den nya ordningen.
Utskottet pekar på att
det i propositionen framgår att "för bedömningen av det totala antal objekt
som kommer att beröras kan det antal som i dag omfattas av brandsyn vara
en utgångspunkt". Objekt där många människor samtidigt befinner sig kan
enligt erfarenheter från inträffade bränder och deras konsekvenser inte
anses utgöra "lågriskobjekt". Vilka objekt som kommer att omfattas av
kravet på redogörelse av brandskyddet väntas regleras i tillämpningsföreskrifter
till lagen och lämpar sig således inte att reglera i lag, varför utskottet
avstyrker motion 2002/03:Fö7 yrkande 1.
I motion 2002/03:Fö7 av Berit
Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 3 påtalas att möjligheten för den som
förrättar brandsyn att vidta åtgärder vid akuta brandskyddsproblem är
begränsad. Det är enligt motionärerna en byråkratisk process som i sin
förlängning kan medföra vite. Det är enligt motionärerna viktigt att
myndigheterna har möjlighet att ingripa vid akuta brandskyddsproblem oavsett
var de uppkommer. Därför bör regeringen i den fortsatta beredningen pröva
möjligheten att ge myndigheterna sådana instrument.
Utskottet vill peka
på att i de fall verkligt akuta brandskyddsproblem, eller överhängande
fara uppstår, kan den föreslagna 1 kap. 2 § tillämpas om det är påkallat
att utföra en räddningsinsats. Om det finns särskilda skäl, får en
tillsynsmyndighet enligt 10 kap. 4 § bestämma att dess beslut skall gälla
även om det överklagas. Bestämmelsen i 4 § skall dock bara användas i
undantagsfall. Ett sådant fall kan vara att saken är så brådskande att
ett lagakraftvinnande eller en prövning av ett överklagande inte kan
avvaktas. Andra fall kan vara att det finns anledning att misstänka att
den beslutet gäller avsiktligt kommer att förhala verkställigheten genom
att överklaga eller att denne kommer att överlåta sin egendom för att
kringgå beslutet. Utskottet anser att motionärernas yrkande bör vara
tillgodosett och avstyrker således motion 2002/03:Fö7 yrkande 3.
I motion
2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl. (kd) yrkande 3 föreslås att kommunernas
räddningstjänst skall ges möjlighet att utföra stickprovskontroller för
att undersöka att den nya lagen efterlevs i och med att den tidigare
brandsynen avvecklas och ersätts med en ny tillsynsordning. Brandsäkerhet
och övrig säkerhet mot olyckor får enligt motionärerna ej äventyras med
det nya lagförslaget.
Utskottet erfar att kommunerna även med förslaget
till lag om skydd mot olyckor kommer att kunna utföra stickprovskontroller
av brandskyddet om det behövs, även om begreppet brandsyn mönstras ut.
Kommunen skall även i framtiden utöva tillsyn över efterlevnaden av
lagen.
Den kommunala tillsynen skall riktas mot den enskilde och utövas
som en kontroll av att denne uppfyller sina skyldigheter. Den nya ordning
som ersätter brandsynen innebär att kommunen får en mer renodlad
tillsynsuppgift och inte styrs av centralt utfärdade frister. Hur kommunen
utövar sin tillsyn skall kommunen själv bestämma inom ramen för sitt
tillsynsansvar. Om kommunen bedömer att den insända redogörelsen av
brandskyddet är tillfredsställande skall det enligt förslaget inte finnas
någon skyldighet att göra ett besök på platsen, och det innebär att
kommunernas resurser kan utnyttjas bättre och anpassas till de risker som
finns i kommunen. Om kommunen på grund av innehållet i redogörelsen, eller
av andra skäl, bedömer att ett besök på platsen för att kontrollera
brandskyddet är lämpligt, skall naturligtvis ett sådant besök göras. Utskottet
delar regeringens uppfattning att det finns anledning att uppmärksamma
brandskyddet hos resurssvaga ägare och nyttjanderättshavare. Utskottet
anser att förslaget till ny lag bör tillgodose motionärernas krav på att
kommunen skall kunna genomföra stickprovskontroller och avstyrker därför
motion 2002/03:Fö6 yrkande 3.
Sotningsväsendet
Regeringen uttalar i
sitt förslag att målsättningen med sotningsverksamheten skall vara att
förebygga olyckor och skador till följd av bränder. Kommunen skall även
fortsättningsvis ansvara för att rengöring (sotning) och brandskyddskontroll
utförs.
Kommunen får i enskilda fall medge att en fastighetsägare själv
utför eller låter annan utföra sotning på den egna fastigheten, om det
kan ske på ett från brandskyddssynpunkt betryggande sätt.
Sotning och
brandskyddskontroll av imkanaler behöver endast ske i restauranger, storkök
och därmed jämförbara utrymmen.
Någon bestämmelse om att sotning och
brandskyddskontroll skall utföras av skorstensfejarmästare eller
skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren skall inte finnas i den
nya lagen.
Kommunen får föreskriva att avgift skall betalas för sotning
och brandskyddskontroll.
Följande yrkanden i följdmotioner med anledning
av proposition 2002/03:119 behandlar frågor som rör sotningsväsendet.
Även från allmänna motionstiden hösten 2002 finns två motioner som rör
sotningsväsendet.
I motion 2002/03:Fö9 av Ola Sundell m.fl. (m) yrkande
1 anförs att enskild fastighetsägare, såväl fysisk som juridisk person,
skall vara skyldig att se till att sotning utförs på den egna fastigheten
för att förebygga brand. Eftersom fastighetsägaren har ett eget intresse
av sin fastighet kommer ägaren på olika sätt att förebygga olika risker.
Motionärerna anser att det är naturligt att ägaren även ansvarar för att
erforderliga åtgärder vidtas för att förebygga brand. Enligt motionen bör
ägaren ges möjlighet att välja vem eller vilka som skall utföra sysslan
och vid vilken tidpunkt det skall ske, vilket ger fastighetsägaren större
valfrihet.
I motion 2002/03:Fö10 av Allan Widman m.fl. (fp) yrkande
1 förordas att snarast och fullt ut avskaffa det s.k. sotningsmonopolet.
Motionärerna anför fler skäl för avskaffandet såsom höga prisnivåer genom
utebliven priskonkurrens, avsaknad av valfrihet för den enskilde
fastighetsägaren och utebliven kvalitetskonkurrens. I motionen framhålls även
att ett enigt försvarsutskott tidigare begärt att sotningsmonopolet skall
avvecklas.
I motion 2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl. (kd) yrkande
2 föreslås att kommunerna skall informera fastighetsägare om möjligheten
att själva utföra sotning på egna anläggningar och vilka typer av
anläggningar som omfattas. Motionärerna anför att förslaget till ny lag ger
kommunerna möjligheten att bevilja enskilda fastighetsägare att själva
utföra sotning på sin anläggning. Medgivandet måste ha föregåtts av ett
aktivt val av fastighetsägaren. Motionärerna menar att kommunen i stället
borde informera fastighetsägaren om att den möjligheten finns, och vilken
typ av anläggningar som omfattas. Motionärerna anser också att kommunerna
vid detta tillfälle bör informera enskilda fastighetsägare om möjligheten
att även i fortsättningen få imkanaler sotade genom kommunens försorg.
I
motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 4 anförs att
det i nuvarande räddningstjänstförordning finns inskrivet ett krav på att
det i en kommun skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt. Borttagande
av kraven på distriktsindelning innebär att kommunen kan välja antalet
utförare, i egen regi eller på entreprenad, och fritt avtala med
entreprenörerna om hur verksamheten skall organiseras. Detta är enligt
motionärerna till fördel för det kommunala självstyret. Men det finns enligt
motionärerna också risker med att lyfta ut kravet på distriktsindelning.
Tillsynsmyndigheten Räddningsverket bör uppmärksamma detta så att inte
boende i glesbygder drabbas av en högre taxa eller sämre service.
I motion
2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 5 anförs att det är av
central betydelse för kommunens kontroll över sotningsverksamheten att
det finns ett kontinuerligt uppdaterat register, en s.k. kontrollbok.
Denna kontrollbok föreslås tas bort. Det är enligt motionärerna av stor
vikt att denna behålls och att ansvaret för detta register överförs till
kommunen. Det har stor betydelse för kontrollen och kan också utvecklas.
Den kommunala kontrollen kan bli mer systematisk och ingående genom mätning
av röktemperaturer, tätprovning av rökkanaler m.m. Även miljö- och
hälsoskyddsförvaltningarna bör ha nytta av att registret finns, då man kan
göra miljömätningar på pannorna och föreslå åtgärder som är till gagn för
den totala miljön. Motionärerna föreslår därför att kontrollboken behålls,
men att ansvaret överförs till kommunen.
I motion 2002/03:Fö5 av Marietta
de Pourbaix-Lundin (m) yrkande 1 föreslås att konkurrensen inom
sotningsväsendet förbättras i enlighet med förslagen i betänkandet Reformerat
sotningsväsende (SOU 2001:42). Vid ett antal riksmöten har försvarsutskottet
krävt att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om en
avveckling av sotningsmonopolet. Inte heller denna gång följer regeringen
riksdagens begäran. Fortfarande består sotningsmonopolet eftersom kommunen
även i fortsättningen, antingen i egen regi eller via entreprenadavtal,
skall ansvara för att rengöring (sotning) och brandskyddskontroll utförs.
Genom detta och på grund av de långa avtalen kommer det enligt motionären
att ta upp till 25 år innan sotningsverksamheten är helt konkurrensutsatt.
Dessutom befarar motionären att den nya lagen i verkligheten riskerar att
leda till att sotningsverksamheten kommunaliseras genom att kommuner, för
att "slippa" upphandling väljer att anställa skorstensfejare. På så sätt
blir monopolet i praktiken ännu mera fast bestående.
I motion 2002/03:Fö8
av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren (m) yrkande 1 föreslås att riksdagen
avslår propositionen i den del som avser sotningsväsendet. Den nya lagen
om skydd mot olyckor tar enligt motionärerna avstamp från den enskildes
ansvar att förebygga olyckor. När det gäller den del av det förebyggande
brandskyddet som avser sotningen gäller dock enligt motionärerna inte
denna principiella inställning längre. I stället betonas att det är
samhällets ansvar att sotningen genomförs. Av propositionen framgår inte av
vilket skäl man har kunnat komma fram till så olika bedömningar vad det
gäller olika typer av risker. En ny lagstiftning inom området måste enligt
motionärerna omfatta alla som berörs av sotningsplikten, och detta bör
gälla vid en gemensam tidpunkt. Det är inte rimligt att en ny lagstiftning
främst tillgodoser en yrkesgrupps önskemål om bibehållen monopolställning
snarare än konsumenternas krav på valfrihet och konkurrens.
I motion
2002/03:Fö8 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren (m) yrkande 2 föreslås
att regeringen snarast återkommer med ett nytt förslag som utgår från de
principer om konkurrensutsättning som redovisas i betänkandet Reformerat
sotningsväsende (SOU 2001:42).
I motion 2002/03:Fö11 av Lars Ångström
och Leif Björnlod (mp) anförs att regeringen borde ha gått längre och
föreslagit en avreglering av sotningsverksamheten, i enlighet med riksdagens
tidigare tillkännagivande.
Rengöring (sotning) och kontroll av brandskyddet
är ytterst väsentligt. Kontroll kan dock enligt motionärerna utföras av
en certifierad kontrollant och sotning t.o.m. av fastighetsägaren själv
eller en av denne vald sotare. Det väsentliga är att arbetet blir fullgott
utfört samt att tillsyn och kontroll fungerar på ett tillfredsställande
vis. Fastighetsägare ges ansvaret att t.ex. välja elektriker (med behörighet)
trots att elfel i dag orsakar fler bränder än felaktigt hanterade eldstäder
och rökgångar. Kommunerna bör ansvara för tillsyn och kontroll av
verksamheten. Vidare bör det ankomma på Räddningsverket att ansvara för
utbildning och licensiering av professionella yrkesverksamma sotare och
kontrollanter. Motionärerna anser att sotningsmonopolet inte längre fyller
någon funktion utan omyndigförklarar fastighetsägare och leder till
utebliven valfrihet och priskonkurrens. Det bör enligt motionärerna omgående
avskaffas och ersättas med ett system liknande det som gäller för elektriskt
installationsarbete.
Följande motioner rörande sotningsväsendet inkom
under den allmänna motionstiden 2002/03.
Anita Johansson m.fl. (s) yrkar
i motion 2002/03:Fö268  om ett avskaffande av den obligatoriska rensningen
av imkanaler i bostäder. Ett bibehållet obligatorium orsakar enligt
motionärerna de boende såväl onödiga kostnader som praktiska besvär att
bereda skorstensfejarna tillträde till lägenheterna. Därför är det angeläget
att regeringen snarast vidtar åtgärder för att avskaffa kravet på
imkanalsrensning i bostäder.
I motion 2002/03:Fö213 av Elizabeth Nyström och
Ulla Löfgren (m) behandlas frågan om behovet av att snarast reformera
sotningsväsendet och avskaffa det s.k. sotningsmonopolet utan att invänta
ytterligare utredningar.
Kommuner, fastighetsägare och hyresgäster har
under många år framfört kritik mot den lagstiftning som gör det möjligt
att bedriva sotning med stöd av ett monopol. Det finns enligt motionärerna
en bred samstämmighet i samhället om att sotningsmonopolet måste avskaffas
snarast. Endast de yrkesverksamma skorstensfejarmästarna förefaller enligt
motionärerna vara emot ett avskaffande av monopolet.
Utskottet anför
följande i frågan om sotningsväsendet. Sotningsverksamheten har varit
föremål för statliga utredningar vid ett flertal tillfällen sedan början
av 1990-talet och har behandlats av utskottet i stort sett vid varje
riksmöte sedan 1986/87.
Förslaget i proposition 2002/03:119 innebär ett
fortsatt kommunalt ansvar för verksamheten. Vidare innebär förslaget ökade
möjligheter för kommunen att organisera verksamheten till följd av minskad
detaljreglering från statens sida. Möjligheten för en fastighetsägare att
själv, eller genom annan än den som utför sotning för kommunens räkning,
utföra sotningen inom den egna fastigheten ökar genom vidgade dispensgrunder.
Ett sådant medgivande måste dock föregås av ett aktivt val från den som
önskar utföra sotningen. Kommunens insatser för att informera fastighetsägarna
om möjligheterna till s.k. egensotning måste ytterst ankomma på den
enskilda kommunen att bestämma.
Förslaget medför även att kravet på rengöring
och kontroll av imkanaler i bostadshus kommer att tas bort. Förslaget i
motion 2002/03:Fö268 är tillgodosett och behöver därför inte bifallas.
Kommunerna
skall i de kommunala handlingsprogrammen ange hur sotningsverksamheten
skall lösas. Sotningsverksamheten såsom den beskrivs i proposition
2002/03:119, med ett fortsatt kommunalt ansvar för verksamheten, medför ingen
inskränkning i kommunens möjligheter vad gäller distriktsindelningen,
vilket innebär att glesbygdsaspekterna kan beaktas i samma omfattning som
för närvarande. Beträffande uppföljning av taxenivå, servicegrad,
konkurrensförhållanden etc. bör detta ske genom Konkurrensverkets försorg.
Förslaget i motion 2002/03:Fö7 yrkande 4 är tillgodosett och behöver därför
inte bifallas.
Enligt nuvarande räddningstjänstförordnings bestämmelser
är det en kommunal skyldighet att föra en förteckning över de sotningsobjekt
som finns i kommunen, s.k. kontrollbok. Frågan behandlas inte i proposition
2002/03:119 men omnämns i den av Försvarsdepartementet den 21 februari
upprättade promemorian med vissa förslag avseende bestämmelserna om sotning
och kontroll i räddningstjänstlagstiftningen. I promemorian nämns den
nuvarande regleringen av den s.k. kontrollboken som ett exempel på
detaljreglering som inte bör återfinnas i den nya lagstiftningen. Det sägs
vidare att det ligger i sakens natur att varje kommun måste ha möjlighet
att få utforma sin verksamhet på det för kommunen mest ändamålsenliga
sättet. Men eftersom kommunen även fortsättningsvis föreslås vara ansvarig
för sotningsverksamheten, bör man kunna förutsätta att kommunen även
framdeles kommer att ha en förteckning över de sotningspliktiga objekt som
finns i kommunen. Utan ett sådant register skulle en planering och
uppföljning av verksamheten avsevärt försvåras. Det bör ankomma på
tillsynsmyndigheterna att följa upp frågan i samband med tillsynen.
Utskottet
anser liksom regeringen att det kommunala ansvaret för rengöring och
kontroll skall bestå. Detta tillsammans med statens normgivning på området
säkerställer en enhetlig och betryggande täckning över landet. Därmed är
även glesbygden garanterad att rengöring och kontroll utförs.
Utskottet
gör vidare bedömningen att den föreslagna reformeringen av sotningsväsendet
i stort sett tillgodoser de krav som tidigare framförts om ökad valfrihet
för den enskilde. Den utvärdering av den nya lagen som regeringen har
aviserat bör utvisa om ytterligare förändringar på detta område är
motiverade. Sammantaget anser utskottet att riksdagen bör bifalla regeringens
förslag och avstyrker motionerna 2002/03:Fö9 yrkande 1, 2002/03:Fö10
yrkande 1, 2002/03:Fö6 yrkande 2, 2002/03:Fö7 yrkandena 4 och 5, 2002/03:Fö5
yrkande 1, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö268 och
2002/03:Fö213.
Geografisk avgränsning mellan statens och kommunernas
skyldigheter
Regeringens förslag innebär att de statliga
räddningstjänstmyndigheternas ansvar även i fortsättningen skall omfatta olyckor
 till
havs, i kustvattnen (utom hamnområden) och i de tre största sjöarna
(Vänern, Vättern och Mälaren) vid räddningstjänst i samband med flyghaverier
samt vid sjöräddningstjänst och miljöräddningstjänst till sjöss. Kommunernas
ansvar skall (förutom landområden) omfatta räddningsinsatser i vattendrag,
kanaler, hamnar samt i andra insjöar än de tre största.
Den statliga
flygräddningstjänsten skall även ansvara för de insatser mot skador som
behövs, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttrafiken
samt ansvara för efterforskning av luftfartyg som saknas. För denna
verksamhet finns ingen geografisk begränsning till vissa delar av landet.
I
motion 2002/03:Fö9 av Ola Sundell m.fl. (m) yrkande 2 anser motionärerna
att ansvaret för räddningsinsats till sjöss inte skall övertas av den
kommunala räddningstjänsten när fartyg förs i hamn. Motionärerna anser
att det bör vara entydigt att den räddningsledare som påbörjat en
räddningsinsats också är den som har bäst kunskap om räddningsobjektet och om
vad som erfordras för att konsekvenserna av olyckan skall kunna minimeras.
Därför anser motionärerna att ansvaret för en inledd räddningsinsats till
sjöss skall ligga kvar hos den räddningsledare som påbörjat insatsen tills
insatsen förklaras för avslutad.
Utskottet konstaterar att regeringen
inte föreslagit någon förändring av de nu gällande reglerna på området.
Den nuvarande geografiska gränsen för statens respektive kommunernas
ansvarsområden har bestämts med utgångspunkt från att kommunerna får anses
ha de bästa förutsättningarna för att leda och utföra räddningsinsatser
då det gäller olyckor som inträffar i hamnar, mindre sjöar och vattendrag.
Vid olyckor till havs, i kustvattnen och i de större sjöarna har kommunernas
praktiska möjligheter att ingripa ansetts mer begränsade, varför staten
i stället fått ansvaret. Om ett fartyg i samband med en statlig räddningsinsats
förs in på en kommuns geografiskt avgränsade ansvarsområde skall ansvaret
för räddningsinsatsen övergå från det ifrågavarande statliga
räddningstjänstorganet
till den kommunala räddningstjänsten.
Kommunerna har i allmänhet bra
resurser för räddningsinsatser i hamnområden. Om ett fartyg ligger vid
kaj eller i närheten av en sådan kan t.ex. brandbekämpning ofta ske från
land. Av vikt i sammanhanget måste vidare vara vem som bäst kan bedöma
lämpligheten av att ett skadat eller nödställt fartyg förs in i en viss
hamn. Utskottet delar regeringens uppfattning att kommunerna måste anses
vara de som är bäst skickade att göra bedömningar i dessa fall. Den
kommunala räddningstjänstpersonalen har kännedom om de risker som finns i
en viss hamn och om den verksamhet som bedrivs där. Den statliga
räddningstjänstmyndigheten är dessutom ofta hänvisad till att använda sig av
andra myndigheters resurser, och inte minst kommunala sådana för
räddningsinsatser. Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns
anledning att ändra reglerna på området. Motion 2002/03:Fö9 yrkande 2
avstyrks av utskottet.
I motion 2002/03:Fö5 av Marietta de Pourbaix-Lundin
(m) yrkande 2 anförs att en utredning av möjligheterna att vidga möjligheterna
för fler operatörer och aktörer att verka inom den kommunala
räddningstjänstorganisationen bör komma till stånd. Motionären skulle välkomna
nya
aktörer som kan utveckla och förnya räddningsverksamheten. Mot den bakgrunden
bör möjligheten utvidgas för den kommunala räddningstjänsten, vars lokala
ansvar för räddningstjänsten inte ifrågasätts, att anlita andra operatörer
och aktörer. Det bör bli möjligt att ingå i en kommuns
räddningstjänstorganisation
utan att vara anställd av kommun eller kommunförbund.
Utskottet delar
regeringens uppfattning att den personal som ingår i kommunens organisation
för räddningstjänst liksom tidigare skall vara anställd i egen, eller
annan kommun eller i ett kommunalförbund. Detta framgår av förslaget till
3 kap. 15 § i lagförslaget, vilket delvis motsvaras av regleringen i
nuvarande 14 § räddningstjänstlagen. Det är dock möjligt för en kommun att
överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild
kompetens som t.ex. bekämpning av olja eller andra skadliga ämnen. Det är
dock inte tillåtet för en kommun att överlåta hela ansvaret för
räddningstjänsten på ett enskilt organ, utan kommunen har ansvaret för ett
räddningsingripande även om det utförs av någon annan på grund av
avtal.
Förslaget att privatisera räddningstjänstverksamheten eller att få en
räddningstjänst på entreprenad avvisas av utskottet. Räddningstjänst och
särskilt den ledningsfunktion som utövas i samband med tjänsten innefattar
myndighetsutövning. Med hänsyn till det ovan anförda avstyrker utskottet
motion 2002/03:Fö5 yrkande 2.
Sekretess
Regeringen föreslår att det för
att skydda uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden
införs en ny bestämmelse i 9 kap. sekretesslagen (1980:100). Enligt
bestämmelsen skall sekretess gälla hos kommuner och statliga myndigheter i
verksamhet enligt lagen om skydd mot olyckor som avser utförande av
räddningsinsatser, undersökningar av olyckor eller tillsyn, för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller
men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller
sekretessen i högst tjugo år. Meddelarfriheten begränsas dock inte.
I motion
2002/03:Fö9 av Ola Sundell m.fl. (m) yrkande 3 behandlas frågan om sekretess
vid s.k. IVPA-verksamhet (i väntan på ambulans) som utförs av kommunalt
hel- eller deltidsanställda brandmän. Motionärerna anser att de kommunalt
anställda brandmännen - vid uppdrag åt landstingen - bör omfattas av
sekretesslagen.
I motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande
6 behandlas också frågan om sekretess då räddningstjänst larmas till
olyckor som inte är räddningstjänst. Regeringen föreslår att sekretess
skall gälla hos kommuner och statliga myndigheter i utövandet av
räddningsinsatser, undersökningar av olyckor eller tillsyn, för uppgifter om
enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om
uppgifter röjs. Motionärerna menar dock att det kommer att finnas situationer
som inte omfattas av denna sekretess. En sådan situation är "i väntan på
ambulans" (IVPA).
Utskottet delar motionärernas uppfattning att
sekretessfrågorna i sammanhanget är komplicerade. De uppdrag som utförs av
räddningstjänstpersonal på uppdrag av landstingen är inte att betrakta
som räddningstjänst och inte heller som hälso- och sjukvård. Det synes
även oklart vilka uppgifter som räddningstjänstpersonalen får del av vid
dessa uppdrag. Det finns emellertid inte nu något tillräckligt berett
underlag för utskottets ställningstagande. Utskottet är därför inte nu
berett att ha en uppfattning om hur sekretessfrågorna bör lösas i
sammanhanget. Utskottet vill därför inte nu tillstyrka motionerna men
förutsätter
att regeringen återkommer till riksdagen i denna fråga om det visar sig
att problem uppstår. Utskottet avstyrker motionerna 2002/03:Fö9 yrkande
3 och 2002/03:Fö7 yrkande 6.
Ekonomiska konsekvenser
Regeringen gör
bedömningen att den reformering av räddningstjänstlagstiftningen som
föreslås inte leder till några väsentliga förändringar i de ekonomiska
åtagandena för stat respektive kommun inom räddningstjänstområdet. Det är
för närvarande inte möjligt att närmare precisera det samlade kostnadsutfallet.
Regeringen avser att genomföra en uppföljning av reformen 2007.
I motion
2002/03:Fö10 av Allan Widman m.fl. (fp) yrkande 3 behandlas frågan om den
föreslagna skyldigheten för kommuner att utreda olyckstillbud för att
fastställa orsakerna till olyckan, olycksförloppet samt hur räddningsinsatsen
genomförts. Det nya ansvaret kommer enligt motionärerna sannolikt att
innebära ökade utgifter för kommunerna. Det är därför betydelsefullt att
det inte sker någon kostnadsövervältring på kommunerna. Med utgångspunkt
i detta anser motionärerna att regeringen skall utvärdera den nya lagen
på denna punkt senast inom två år.
I motion 2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara
m.fl. (kd) yrkande 4 påtalas behovet av mer preciserade kostnadsberäkningar
och att kommunerna bör kompenseras för eventuella ökade kostnader till
följd av den nya lagen.
Utskottet gör liksom regeringen bedömningen att
den målstyrda lagstiftningen bör skapa utrymme för en omfördelning av
befintliga resurser. Regeringen har i sin proposition betonat att den
reformerade räddningstjänstlagstiftningen inte leder till några väsentliga
förändringar i de ekonomiska åtagandena för stat respektive kommun inom
räddningstjänstområdet men regeringen påtalar även att det för närvarande
inte är möjligt att närmare precisera det samlade kostnadsutfallet utan
avser att genomföra en uppföljning av reformen 2007.
När det gäller frågan
om skyldigheten att utreda olyckstillbud m.m. anser regeringen att de
resurser som avsätts för att genomföra de aktuella undersökningarna skall
vara rimliga, vilket innebär att insatsen skall dokumenteras och analyseras
utifrån hur komplex den har varit.
Utskottet bedömer att uppföljningen
av reformen bör kunna avvaktas. Utskottet avstyrker motionerna 2002/03:Fö10
yrkande 3 och 2002/03:Fö6 yrkande 4.
I motion 2002/03:Fö7 av Berit
Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 2 framhålls att kommunernas kostnader för
brandsyn täcks genom särskilda avgifter. Motionärernas uppfattning är att
tillsynsverksamheten och granskningen av brandskyddsdokumentationen måste
få finansieras via avgifter på samma sätt som i dag. Kommunerna bör inte
få ekonomiskt försämrade möjligheter att arbeta med brandskyddet.
Tillsynsverksamhetens volym och kvalitet måste utgå från riskerna och inte
från den kommunala ekonomin. Därför föreslår motionärerna att den föreslagna
tillsynsverksamheten och granskningen får finansieras med avgifter.
Utskottet
biträder regeringens förslag att en avgift får tas ut för tillsynsbesök
hos de objekt som av olika anledningar påkallar behov av tillsynsbesök.
Granskningen av redogörelserna som lämnas in till kommunen bör emellertid
inte finansieras genom avgifter. Det som skall visas i redogörelsen är
att skyldigheterna enligt 2 kap. 2 § är uppfyllda. Då tillsynsverksamheten
skall utgå från riskerna bör behovet av tillsyn också planeras och beskrivas
i det kommunala handlingsprogrammet för förebyggande verksamhet enligt 3
kap. 3 §. Med hänsyn till det ovanstående avstyrker utskottet motion
2002/03:Fö7 yrkande 2.
Samhällets räddningstjänst
Utskottets förslag i
korthet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö234, 2002/03:Fö236,
2002/03:Fö245, 2002/03:Fö256 och 2002/03:Fö265 yrkandena 1 och 2.
I motion
2002/03:Fö256 av Göran Norlander och Hans Stenberg (s) behandlas frågan
om ersättning för inkomstbortfall för deltagande i räddningstjänst.
Motionärerna redogör i motionen för en undersökning om medianinkomster för
heltidsanställda i Sverige. Undersökningen visar att den ersättning som
i dag betalas ut i många fall inte täcker inkomstbortfallet. I motionen
påtalas att det nuvarande ersättningssystemet för hemvärnsmän är detsamma
som för deltidsbrandkåren. Enligt motionärerna är det rimligt att också
deltidsbrandmän får ersättning för inkomstbortfall när de deltar i
räddningstjänst.
Utskottet erfar att det i 2a § förordningen (1997:147) om
förmåner till hemvärnsmän regleras att när en hemvärnsman tjänstgör i
hemvärnet under tid då hemvärnsberedskap inte råder, får han eller hon
ersättning för arbete och tidsspillan om tjänstgöringen avser räddningstjänst.
Ersättning lämnas enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om
motsvarande ersättning till deltidsanställda brandmän. Ersättning till
deltidsbrandmän som deltar i räddningstjänst är i sin tur reglerat i
kollektivavtal. Detta innebär att det är en fråga för arbetsmarknadens
parter, varför utskottet avstyrker motion 2002/03:Fö256.
I motion
2002/03:Fö234 av Carina Hägg (s) anförs följande om behovet av modern
skyddsutrustning. Inom totalförsvaret har man ansvaret för att skaffa
skyddsutrustning för medborgarna i händelse av krig. Skyddsmasker är en sådan
utrustning som kan behövas när det finns hot om utsläpp av radiologiska,
biologiska eller kemiska ämnen. Samhället behöver också beredskap i form
av skyddsutrustning för att kunna hantera infektionssjukdomar och
djursjukdomar. Det är därför enligt motionären angeläget att arbetet med att
se över skyddsutrustning och skyddsmasker nu påbörjats. Den forskning som
finns, och som bör vara underlag för bedömning av vilken slags utrustning
som skall inköpas, måste vara utformad så att den tar hänsyn till att
kvinnor, män och barn är olika och har olika behov av skyddsutrustning.
Utskottet
har inhämtat att det i dag finns 7,6 miljoner andningsskydd. Dessa är i
första hand dimensionerade för att kunna ge skydd mot kemiska stridsmedel
i gas och vätskeform samt mot radioaktivt stoft, men erbjuder även ett
visst skydd mot giftiga gaser som klor, ammoniak och svaveldioxid. Skydden
finns lagrade ute i kommunerna som ansvarar för förvaring, underhåll och
redovisning. För att säkerställa skyddens funktion görs regelbundna
kvalitetskontroller av Räddningsverket.
Krisberedskapsmyndigheten (KBM)
har fått i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter utreda och
lämna förslag på hur befolkningsskyddet bör utvecklas och förändras sett
utifrån det helhetsperspektiv samt möjlighet till anpassning som regeringen
uttalade i proposition 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret
och i proposition 2001/02:158 Samhällets säkerhet och beredskap. Uppdraget
skall slutredovisas den 16 januari 2004.
Frågan om skyddsutrustning är
således uppmärksammad och arbete pågår, varför utskottet i avvaktan på
denna redovisning avstyrker motion 20002/03:Fö234.
I motion 2002/03:Fö236
av Krister Örnfjäder m.fl. (s) anförs följande om förebyggande insatser
mot olyckor i hemmet. Varje år omkommer ca 2 500 människor i olycksfall
i Sverige. De allra flesta av dessa olyckor sker i våra hem. Förra året
omkom 1 800 personer i olyckor i sina bostäder. Den absolut vanligaste
dödsorsaken är fallolyckor. Andra orsaker kan vara kvävning eller
förgiftning. I dag är det fler förskolebarn som dör i hemmet än i trafiken.
Boendemiljön är därför vår farligaste miljö. I trafiken dödades 565
människor år 2001 och 126 omkom i drunkningsolyckor.
Vägverket tar ett
stort ansvar för det olycksförebyggande arbetet i trafiken, och Svenska
livräddningssällskapet gör en stor insats för att få ned antalet
drunkningsolyckor. Vad som enligt motionärerna skulle behövas är en motsvarande
organisation som har till uppgift att förhindra olyckor i hemmet.
I
motionen ges ett förslag till lösning som innebär att samhällets resurser
för exempelvis sjukvård, räddningstjänst och socialtjänst samlas för att
kunna skapa en organisation som har kunskap om hur riskbilden ser ut och
utifrån det kan lämna förslag på åtgärder.
Utskottet betonar att motionen
behandlar ett viktigt område, nämligen olycksförebyggande insatser i
hemmet.
För att bl.a. kunna belysa problemen med olyckor bl.a. i hemmet
etablerades hösten 2002, genom Räddningsverket, ett nationellt centrum
för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO) i Karlskoga. NCO har bl.a.
till uppgift att ge en samlad bild över olycksutvecklingen och säkerhetsarbetet
i Sverige. I NCO:s nästa upplaga (2003) av "Olyckor i siffror" kommer
olyckor i hem- och fritidsmiljön att ges ett särskilt utrymme.
I förslaget
till ny lag om skydd mot olyckor betonas kommunernas förebyggande verksamhet
tydligare än tidigare. Vidare innehåller lagen bestämmelser om de
olycksförebyggande åtgärder som enskilda skall vidta. Kommunerna får en ökad
möjlighet till lokal anpassning av organisation och dimensionering av
verksamheten. Varje kommun skall anta ett handlingsprogram för skydd mot
olyckor.
Räddningsverket har sedan 2002 ansvar för utveckling av det
nationella skadeförebyggande programmet. Programmet arbetar på såväl
nationell som regional och lokal nivå. Det övergripande syftet med programmet
är att bidra till samhällets arbete med att förebygga skador. Programmet
bygger på samverkan med myndigheter, vetenskapliga institutioner samt med
landsting och kommuner. Utskottet anser att motionens yrkande bör anses
tillgodosett genom det arbete som pågår. Utskottet avstyrker motion
2002/03:Fö236.
I motion 2002/03:Fö245 av Jan Björkman m.fl. (s) anförs
följande om behovet av att samordna räddningsinsatser i Sverige.
Stora
översvämningar under våren har blivit ett nästan årligt inslag i stora
delar av Sverige. Erfarenheterna från dessa visar enligt motionärerna på
ett stort behov av att samordna räddningsinsatser. Regeringen bör därför
ta initiativ för att få en beslutad samordning på nationell nivå och att
det totala ansvaret läggs på en myndighet. Ansvaret bör enligt motionen
gälla insatser dels i Sverige, dels i andra länder. Möjligheten att använda
överskottsmateriel från det militära försvaret i sammanhanget bör också
inventeras. Det är angeläget att en sådan inventering görs skyndsamt innan
materiel försäljs på den privata marknaden.
Utskottet anför följande i
frågan om samordning av räddningsinsatser. När det gäller insatser som
kan definieras som räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen har
Räddningsverket enligt gällande instruktion ansvar för att samordna samhällets
räddningstjänst. Räddningsverket har dessutom föreskriftsrätt avseende
samordning av den statliga räddningstjänsten.
När det gäller överskottsmateriel
från det militära försvaret har det under många år förekommit att militära
resurser, även personella, nyttjats vid större olyckor och bränder.
Exempelvis har bandvagnar ställts till de kommunala räddningstjänsternas
förfogande, vilket nyttjats i hög grad. Inom Räddningsverket pågår även
uppbyggnad av en s.k. riksdepå med materiel, huvudsakligen bestående av
barriärer, att användas vid översvämningar.
På det internationella planet
är Räddningsverket aktivt, dels genom ett flertal räddningstjänstavtal
med de nordiska och baltiska länderna, dels med ett utvecklat samarbete
inom EU, Nato samt FN. Utskottet gör bedömningen att yrkandet i motionen
är tillgodosett, varför utskottet avstyrker motion 2002/03:Fö245.
I motion
2002/03:Fö265 av Kent Härstedt och Annika Nilsson (s) yrkande 1 påtalas
behovet av en översyn av säkerheten vid allmänna badanläggningar och att
det är angeläget att vi i Sverige får en lag som gör det till ett
obligatorium att det skall finnas badvakter vid alla badanläggningar där
allmänheten har tillträde.
Kent Härstedt och Annika Nilsson (s) yrkar i
motion 2002/03:Fö265 yrkande 2 att regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag på lämpliga åtgärder.
Utskottet erfar att det inte finns
några föreskrifter som reglerar skyldigheten att ha badvakter vid
badanläggningar. Av förarbetena till räddningstjänstlagen framgår bl.a. att
även livbojar, kastlinor, livbåtar och annan utrustning för räddning av
drunknande räknas som utrustning för livräddning. Tillsynen av efterlevnaden
av räddningstjänstlagen åvilar den nämnd som ansvarar för räddningstjänsten.
En motsvarande bestämmelse föreslås i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot
olyckor. Sedan 1998 har Svenska Livräddningssällskapet och Svenska
Badmästareförbundet med stöd av Räddningsverket utvecklat en uppföljning av
tillbud vid inomhusbad. Enligt rapporten för statistikuppföljningen 2002
kan bl.a. ökad tillsyn, ökad simkunskap och kunskaper om vattensäkerhet
hos barn liksom tillgång till utbildad personal som kan ingripa vid tillbud
minska antalet tillbud och drunkningar.
För allmänna badplatser, hamnar
och andra platser där det är befogat att ägaren/innehavaren tillhandahåller
livräddningsutrustning kan behov finnas av vägledning och tolkning av
lagstiftningens intentioner vad gäller utrustning för livräddning och
tillsyn av densamma medan frågan om badvakter vid badanläggningar inte
ryms inom ramen för den reformerade räddningstjänstlagen. I vilken
utsträckning tillsynspersonal erfordras vid en sim- eller badanläggning är
primärt en fråga för den för anläggningen ansvarige att avgöra. Även
kommunerna måste dock anses ha ett betydande ansvar i hithörande frågor.
I många fall är det dessutom kommunen som driver eller på annat sätt
ansvarar för bad- och simanläggningar. Motion 2002/03:Fö265 yrkandena 1
och 2 avstyrks av utskottet.
Naturkatastrofer
Utskottets förslag i
korthet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö206, 2002/03:Fö210,
2002/03:Fö225 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö228, 2002/03:Fö229, 2002/03:Fö230,
2002/03:Fö231, 2002/03:Fö248, 2002/03:Fö258, 2002/03:Fö266, 2002/03:Fö267
och 2002/03:Bo289 yrkande 2.
I motion 2002/03:Fö206 av Birgitta Sellén
och Sven Bergström (c), motion 2002/03:Fö210 av Bertil Kjellberg (m),
motion 2002/03:Fö225 av Åsa Torstensson (c) yrkande 2, motion 2002/03:Fö229
av Runar Patriksson (fp), motion 2002/03:Fö230 av Marie Engström (v),
motion 2002/03:Fö231 av Dan Kihlström (kd) och motion 2002/03:Fö266 av
Hans Stenberg och Kerstin Kristiansson Karlstedt (s) tas frågan upp om
inrättande av en nationell katastroffond för ekonomisk kompensation m.m.
till drabbade i samband med naturkatastrofer.
I motion 2002/03:Fö225 av
Åsa Torstensson (c) yrkande 1 och motion 2002/03:Fö228 av Lars Tysklind
(fp) begärs att behovet av lagstiftning som reglerar ersättningsfrågor
vid naturkatastrofer utreds.
Även i motion 2002/03:Fö248 av Catharina
Bråkenhielm och Berndt Ekholm (s) och motion 2002/03:Fö258 av Tommy
Ternemar m.fl. (s) behandlas frågor om skydd för enskilda i form av bl.a.
regelverk för ekonomiskt stöd.
I motion 2002/03:Bo289 av Carina Ohlsson
och Berndt Ekholm (s) yrkande 2 begärs att regeringen när det gäller redan
befintliga byggnader, vägar, åkrar, företag m.m. som är lokaliserade på
hotade områden och kanske redan drabbats av översvämningar kontinuerligt
följer frågan hur dessa drabbats och vidtar de åtgärder som visar sig
behövas, exempelvis katastrofhjälp.
Utskottet konstaterar att nästan
alla naturolyckor som drabbar bebyggelse har sin grund i att den mark som
bebyggts inte är lämplig för bebyggelse. Kommunerna skall enligt plan-
och bygglagen endast tillåta bebyggelse på mark som är lämplig för ändamålet.
Hänsyn skall tas till de boendes och övrigas hälsa samt till jord-, berg-
och vattenförhållanden. Olycksrisken bör beaktas och hänsyn bör även här
tas till långsamma naturliga förlopp t.ex. erosion som i sinom tid kan
leda till ras eller skred. Vidare måste hänsyn tas till att översvämningar
förekommer även vid reglerade vattendrag även om det sker mera sällan än
före regleringen.
Räddningsverket framställer översiktliga karteringar
över marker som kan översvämmas eller där risk för ras och skred finns.
Kommunerna bör använda karteringarna som underlag i sin fysiska planering.
En informationsinsats till landets samtliga län och kommuner angående
ras- och skredproblematiken har nyligen avslutats. I samband med att varje
ny kartering färdigställts hålls ett informationsmöte med berörda kommuner
och länsstyrelser.
Sedan 1986 har staten årligen anslagit 25 miljoner
kronor till förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Kommunen föreslår
åtgärden och kan få max 80 % av totalkostnaden i bidrag. Ansökningsbeloppet
från kommunerna är 100-140 miljoner varje år. Systemet hanteras av
Räddningsverket.
Om en räddningsinsats kostar mer än kommunens självrisk
kan kommunen få ersättning av staten för insatsen. (37 § RäL och 7 kap.
3 § i förslaget till ny lag). Detta är således ingen skadeersättning. För
skadeersättningar hänvisas den skadelidande till försäkringssystemet. I
förslaget till lag om skydd mot olyckor föreslås ett förtydligande med
innebörden att kommunernas rätt till ersättning av staten då en räddningsinsats
i kommunal räddningstjänst medfört betydande kostnader endast gäller sådana
kostnader som är direkt hänförliga till räddningsinsatsen. Detta förtydligande
bör medföra större grad av konsekvens vid bedömningen av statens
ersättningsansvar.
Historiskt har dock staten vid stora olyckor gått in med
extra medel. Exempel härpå är Vagnhäradsskredet där Trosa kommun fick ca
6 miljoner kronor direkt av regeringen. I samband med översvämningarna år
2000 i södra Norrland och Värmland-Dalsland anslog regeringen 100 miljoner
kronor till de drabbade kommunerna. Varje kommun fick sedan ansöka om
medel för främst skador på infrastrukturen.
Utskottet har sedan riksmötet
1997/98 behandlat frågan om inrättande av en nationell katastroffond,
senast i betänkande 2001/02:FöU5 då bl.a. följande anfördes:
Utskottet
vill också särskilt framhålla betydelsen av det skadeförebyggande arbetet
i syfte att minska skadorna vid bl.a. naturkatastrofer. Utskottet anser
att det är viktigt att incitamenten för sådana insatser stimuleras och
inte elimineras. Yrkandena i motionerna om en statlig garantiersättning
e.d. som löses ut vid en svår påfrestning kan - enligt utskottets mening
- försvaga sådana incitament, vilket torde vara olyckligt.
Enligt lag
(2002:833) om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting
får kommuner och landsting lämna begränsat ekonomiskt stöd till en enskild
som drabbats av en extraordinär händelse. Det stöd som avses i lagen kan
bara lämnas så länge den extraordinära händelsen föreligger. Det är dock
inte möjligt att exakt förutse vilken typ av stöd som kan bli aktuellt
eller i vilka situationer stöd är berättigat. Reparativa stödåtgärder i
efterhand och ersättning för skador till följd av en extraordinär händelse
omfattas emellertid inte heller av detta stadgande (prop. 2001/02:184)
utan det får lösas t.ex. genom den enskildes försäkringar eller genom
bistånd enligt socialtjänstlagen efter sedvanlig behovsprövning.
Utskottet
vidhåller att inrättandet av en katastroffond eller liknande försvagar
incitamenten för det skadeförebyggande arbetet, varför motionerna
2002/03:Fö206, 2002/03:Fö210, 2002/03:Fö225 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö228,
2002/03:Fö229, 2002/03:Fö230, 2002/03:Fö231, 2002/03:Fö248, 2002/03:Fö258,
2002/03:Fö266, 2002/03:Fö267 och 2002/03:Bo289 yrkande 2 avstyrks.
I
motion 2002/03:Fö267 av Hans Stenberg och Agneta Lundberg (s) påtalas
behovet av att ålägga dammägare att upprätta färdiga organisationsplaner
som innebär att man vid behov kontinuerligt kan bemanna större
dammanläggningar.
Utskottet konstaterar att regleringen av vattendrag har
inneburit att marker som tidigare översvämmats inte längre översvämmas lika
ofta som när vattendraget var oreglerat. Detta innebär inte att den mark
som tidigare blivit översvämmad numera blivit lämplig för bebyggelse om
vattendraget reglerats. Dammägarna har ett strikt ansvar för bl.a. drift,
tillsyn och underhåll samt övervakning av sina dammar. Länsstyrelserna är
tillsynsmyndighet. Affärsverket Svenska Kraftnät arbetar med expertstöd,
vägledning och information till länsstyrelserna för deras tillsyn av
dammsäkerheten samt utbildningar och seminarier för länsstyrelsens personal.
Inom Svenska Kraftnät finns också Dammsäkerhetsrådet, där såväl branschen
som myndigheter och organisationer är företrädda. Utskottet anser att
ansvarsfrågan är utredd och avstyrker motion 2002/03:Fö267.
Deltidsbrandmän
Utskottets
förslag i korthet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö202, 2002/03:Fö209,
2002/03:Fö226 och 2003/04:Fö203.
Rolf Gunnarsson (m) begär i motion
2002/03:Fö202  och i motion 2003/04:Fö203 att frågan om rekrytering,
utbildning och ersättning till deltidsbrandmän bör lyftas upp på riksnivå
beroende på att det enligt motionären är mycket svårt att rekrytera
deltidsbrandmän.
Anders G Högmark och Jan-Evert Rådhström (m) begär i motion
2002/03:Fö209  att skyndsamma åtgärder vidtas för att underlätta rekryteringen
av deltidsbrandmän och på så sätt säkerställa deltidsbrandmännens medverkan
i den framtida brand- och räddningstjänsten.
Även i motion 2002/03:Fö226
av Tomas Eneroth m.fl. (s) framförs att det är angeläget att en översyn
av rekryteringsfrågan genomförs, inte minst för att belysa om ytterligare
ekonomiska incitament kan vara nödvändiga för att trygga bemanningen
framöver.
Utskottet anför följande i frågan om rekrytering av deltidbrandmän.
Räddningsverket har den 1 februari 2003 redovisat en rapport som bl.a.
innehåller en analys av rekryteringsproblemen och förslag till fortsatt
arbete. I rapporten konstateras att systemet med deltidsanställd personal
inom den kommunala räddningstjänsten är en lösning som håller under den
tid som i nuläget kan överblickas. I rapporten redovisas en studie som
omfattar ca 20 % av de räddningsstyrkor som har deltidsanställd personal.
Direkta vakanser fanns vid undersökningstillfället i 10 % av de undersökta
styrkorna. Av undersökningen framgår att de största svårigheterna med att
rekrytera deltidsanställd brandpersonal anses bero på att för få bor och
arbetar inom tätorten och att de fysiska krav som ställs på de sökande är
för stora. Orsaker som ersättning och sociala förmåner var inte ett
dominerande problem för rekrytering enligt undersökningen. Räddningsverket
konstaterar i rapporten att bl.a. rekryteringsfrågorna kräver särskilda
insatser och att dessa bör ägnas mer omsorg. Kvinnor är starkt
underrepresenterade i den kommunala räddningstjänsten. Mindre än 1 % av landets
ca 12 000 deltidsanställda brandmän är kvinnor, och åtgärder måste enligt
verkets mening vidtas för att öka andelen kvinnor inom den kommunala
räddningstjänsten. Den etniska mångfald som annars präglar det svenska
samhället återfinns heller inte inom den kommunala räddningstjänsten och
även här måste enligt Räddningsverket åtgärder vidtas. Huvudarbetsgivarna
är i huvudsak positiva till att deras personal också tjänstgör som
deltidsanställda brandmän. Däremot konstateras det i rapporten att kontakterna
mellan huvudarbetsgivare och kommunen som arbetsgivare för deltidsanställda
brandmän generellt sett måste förbättras. Kommunerna är också
underrepresenterade
som huvudarbetsgivare. Av dem som ingick i undersökningen hade mindre än
10 % kommunen som huvudarbetsgivare medan 90 % endera var egen företagare
eller hade sin huvudanställning inom näringslivet.
Den föreslagna
reformerade räddningstjänstlagstiftningen bör leda till att det av de kommunala
handlingsprogrammen framgår hur kommunens rekryteringsarbete skall ordnas
och vilka insatser som planeras för att öka antalet kvinnor, och en med
hänsyn till lokala förhållanden lämplig etnisk mångfald inom räddningstjänsten.
Räddningsverket har också tagit initiativ till att bilda en särskild grupp
där representanter för Kommunförbundet, de fackliga organisationerna m.fl.
skall ingå. Gruppen skall hantera frågor som berör förutsättningarna för
att rekrytera och bibehålla personal anställd på deltid inom den kommunala
räddningstjänsten. Att följa utvecklingen, föreslå utrednings- och
utvecklingsinsatser, sammanställa och sprida goda exempel och ta initiativ
till informationsinsatser är viktiga uppgifter för gruppen.
Arbetsmarknadens
parter har i en central protokollsanteckning uppmärksammat problem med
att rekrytera personal. Parterna har därvid kommit överens om att i god
tid före nästa avtalsrörelse gemensamt göra en analys av förutsättningarna
för att rekrytera och behålla personal till deltidskårerna. Rapporten
skall enligt protokollsanteckningen bl.a. belysa om nuvarande löne- och
anställningsvillkor behöver förändras. Frågorna kring rekrytering av
deltidsbrandmän har uppmärksammats och arbete pågår, varför utskottet
avstyrker motionerna 2002/03:Fö202, 2002/03:Fö209, 2002/03:Fö226 och
2003/04:Fö203.</pre><pre>
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden
har föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1.      Lag
om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt 1 (m)
av Rolf Gunnarsson
(m), Carl-Axel Roslund (m) och Nils Oskar Nilsson (m).
Förslag till
riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:119 och motion 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3 och avslår motionerna
2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7
yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3,
2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268.
Ställningstagande
Moderata
samlingspartiet vidhåller att det s.k. sotningsmonopolet bör avskaffas.
Tyvärr tar regeringen inte steget fullt ut i förslaget till reformerad
räddningstjänstlagstiftning. Vi vill emellertid inte fördröja ärendet
genom att yrka avslag på hela lagförslaget men önskar att regeringen
skyndsamt återkommer med lagförslag i följande delar.
Enligt lagen skall
större tyngd läggas på förebyggande åtgärder för att därmed minska risker
för olyckor. Den enskilde, såväl fysisk som juridisk person, har det
primära ansvaret samt har att vidta och bekosta åtgärder som förebygger
och begränsar konsekvenserna av olyckor. Denna syn bör också omfatta
ansvaret för sotningsverksamhet. Därmed kan det s.k. sotningsmonopolet
slutligen avvecklas i enlighet med vad ett enigt försvarsutskott tidigare
krävt. Det åligger fastighetsägaren att tillse, för att förebygga brand,
att sotning utförs på den egna fastigheten. I industri- och
flerfamiljsfastigheter,
där tredje man riskerar att drabbas, skall sotning utföras av en för
ändamålet kompetent person. Vi förutsätter att när nu ansvaret överflyttas
på fastighetsägarna kommer försäkringsbolagen via krav i de obligatoriska
fastighetsförsäkringarna att garantera en hög sotningskvalitet. Vid befogad
anledning att misstänka brister i fastighetsägarens åligganden har kommunen
som brandskyddsmyndighet skyldighet att utöva tillsyn, och i yttersta
fall tillse att nödvändig sotning utförs. För denna tillsyn, och eventuella
sotning, äger kommunen rätt att ta ut en rimlig avgift för kostnadernas
täckande. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö9 yrkande 1.
När det gäller
frågan om geografisk avgränsning mellan statens och kommunernas skyldigheter
är det enligt vår mening logiskt att staten eller kommunen utser
räddningsledare utgående från den geografiska plats där fartyget befinner sig
när olyckan inträffar. Den räddningsledare som påbörjat en räddningsinsats
har också bäst kunskap om räddningsobjektet och bör därför slutföra denna
oavsett om en geografisk eller administrativ gräns överträds. Att överflytta
räddningsansvaret under pågående räddningsinsats riskerar motverka syftet
att minimera konsekvenserna av en olycka. Vi anser att det inte finns
någon anledning att ändra ansvaret för räddningsledning bara för att
aktuellt fartyg passerar en administrativ gräns. Vi yrkar således bifall
på motion 2002/03:Fö9 yrkande 2.
IVPA-verksamheten ökar dramatiskt i
områden där det saknas ambulans, men där det finns kommunal räddningstjänst.
Verksamheten genomförs av kommunalt hel- eller deltidsanställda brandmän
inom sjukvårdsområdet. I dagsläget omfattas inte de kommunalt anställda
brandmännen av gällande sekretesslag. Även om detta är en "fråga av komplex
natur" borde frågan ha lösts då nu en proposition läggs inom området och
där "vissa frågor om sekretess" finns med. Vi anser att de kommunalt
anställda brandmännen - vid uppdrag åt landstingen - bör omfattas av
sekretesslagen. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö9 yrkande 3.
Detta
vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

2.      Lag om skydd
mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt 1 (fp)
av Allan Widman (fp)
och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation
2. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och motion 2002/03:Fö10
yrkandena 1-3 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2,
2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena
1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och
2002/03:Fö268.
Ställningstagande
Vi ställer oss bakom regeringens förslag
till reformering av räddningstjänstlagstiftningen och anser att lagförslagen
bör få träda i kraft. Vi anser dock att regeringen skyndsamt bör återkomma
till riksdagen med förslag till vissa ändringar.
Sotningen i en kommun
kan antingen vara kommunaliserad eller tilldelas privata sotarmästare som
får ensamrätt att bedriva sotning inom ett visst område. I båda fallen
blir resultatet att sotningsverksamheten bedrivs genom ett monopol. Detta
resulterar i höga prisnivåer genom utebliven priskonkurrens och avsaknad
av valfrihet för den enskilde fastighetsägaren. Det s.k. kommunala
sotningsmonopolet leder också till utebliven kvalitetskonkurrens. Det har
även visat sig att kommunerna inte sköter sina åligganden i enlighet med
LOU.
Kritik har under åratal och från många olika aktörer framförts mot
det kommunala sotningsmonopolet. Konkurrensverket och Statens räddningsverk
är bara två av de remissinstanser som anser att sotningsmonopolet bör
avskaffas och att ansvaret för rengöring och besiktning i stället bör
åligga den enskilde. Frågan har utretts ingående av flera statliga
utredningar, senast i SOU 2001:42 där det också föreslås att den enskilde
skall ha huvudansvaret för sotning och kontroll.
Trots detta och trots
upprepade beställningar från ett enigt försvarsutskott, senast i betänkande
2002/03:FöU1, om att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen
med förslag om en avveckling av monopolet, föreslås i aktuell proposition
att nuvarande system i princip skall bibehållas. Det skall endast bli
möjligt för kommunen att i särskilda fall medge enskild eller enskild
uppdragstagare att utföra sotning på den egna fastigheten. Folkpartiet
liberalerna menar att regeringen i stället bör agera i enlighet med
försvarsutskottets begäran och snarast vidta åtgärder för att avveckla
sotningsmonopolet fullt ut. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö10 yrkande
1.
Folkpartiet liberalerna, liksom ett flertal remissinstanser, är starkt
kritiska mot att branddokumentation föreslås kunna tillämpas parallellt
med traditionell brandskyddskontroll. Branddokumentationen, som i sig
positivt betonar den enskilde fastighetsägarens egna ansvar, kan för många
bli en kostsam åtgärd. Att ovanpå detta lägga en möjlig kommunal
brandskyddskontroll med vidhängande avgifter är oacceptabelt. Risken är
överhängande att bördan både ekonomiskt och administrativt blir dubbel.
Folkpartiet liberalerna menar att valfrihet för den enskilde bör råda -
antingen brandskyddskontroll som åläggs kommunen eller branddokumentation
som upprättas av den enskilde. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö10
yrkande 2.
I propositionen föreslås att den nya räddningstjänstlagen
skall innebära en skyldighet för kommunerna att utreda olyckstillbud för
att fastställa orsakerna till olyckan och olycksförloppet samt hur
räddningsinsatsen genomförts. Folkpartiet liberalerna ser ett värde i att
kommunerna på detta vis arbetar med uppföljning och utvärdering i
förebyggande syfte. Flera remissinstanser har dock framfört kritik mot förslaget
med hänsyn till de resurser, ekonomiska och tids- och kompetensmässiga,
som skulle krävas för att genomföra den nya uppgiften. Folkpartiet
liberalerna instämmer i dessa remissinstansers oro. Det nya ansvaret kommer
sannolikt att innebära ökade utgifter för kommunerna. Det är därför
betydelsefullt att inte någon kostnadsövervältring på kommunerna sker, även
om det kan finnas förändringar som går i motsatt riktning. Med utgångspunkt
i detta anser vi att regeringen skall utvärdera den nya lagen på denna
punkt senast inom två år. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö10 yrkande
3.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

3.      Lag
om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt 1 (kd)
av Erling
Wälivaara (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget
till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation
3. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och motion 2002/03:Fö6
yrkandena 1-4 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2,
2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena
1-3, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och
2002/03:Fö268.
Ställningstagande
Förslaget till ny lag om skydd mot olyckor
lyfter fram kommunernas skyldighet att utforma verksamhetsmål och
handlingsprogram för att säkerställa skyddet mot olyckor. För att
handlingsprogrammen
i de olika kommunerna skall bli så heltäckande som möjligt anser jag att
respektive länsstyrelse bör ges möjlighet att yttra sig över
handlingsprogrammen.
Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö6 yrkande 1.
I förslaget ger
regeringen kommunerna möjligheten att bevilja enskilda fastighetsägare att
själva utföra sotning på sin anläggning. Medgivandet måste ha föregåtts
av ett aktivt val av fastighetsägaren. Jag menar att kommunen i stället
borde informera fastighetsägaren om att den möjligheten finns och vilken
typ av anläggningar som omfattas. Jag anser också att kommunerna vid detta
tillfälle bör informera enskilda fastighetsägare om möjligheten att även
i fortsättningen få imkanaler sotade genom kommunens försorg. Jag yrkar
bifall till motion 2002/03:Fö6 yrkande 2.
Enligt lagförslaget avvecklas
den tidigare brandsynen och ersätts med en ny tillsynsordning. Tillsynen
skall även i fortsättningen ske på lokal, regional och central nivå av
kommunen, länsstyrelsen och Statens räddningsverk. Lagen föreskriver också
kommunens skyldighet att informera och ge råd till den enskilde om de
krav som den nya lagen ställer. Jag menar att det är viktigt att hög
säkerhet och kvalitet bibehålls. Brandsäkerhet och övrig säkerhet mot
olyckor får ej äventyras med det nya lagförslaget. Jag menar att kommunens
räddningstjänst därför bör ges möjlighet att utföra stickprovskontroller.
Jag yrkar bifall på motion 2002/03:Fö6 yrkande 3.
Det nya lagförslaget
kommer enligt regeringen inte att innebära ökade kostnader för kommunerna.
Jag menar att om så ändå skulle bli fallet måste regeringen kompensera
kommunerna för detta. Jag vill även påtala att det saknas mer preciserade
kostnadsberäkningar med anledning av reformen. Jag yrkar bifall på motion
2002/03:Fö6 yrkande 4.
Detta vill jag att riksdagen skall ge regeringen
till känna.

4.      Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt
1 (v)
av Berit Jóhannesson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser
att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och
motion 2002/03:Fö7 yrkandena 1, 2, 5 och 6 och avslår motionerna 2002/03:Fö5
yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 3 och
4, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö10
yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268.
Ställningstagande
Jag
ställer mig bakom regeringens förslag till reformering av
räddnings-tjänstlagstiftningen. Med hänsyn till tidsförhållandena bör de
förelagda
lagförslagen få träda i kraft, men regeringen bör på några punkter skyndsamt
återkomma med förslag till vissa ändringar.
Det nuvarande brandsyneinstitutet
tas bort. I stället skall ägarna eller den som använder byggnader eller
andra anläggningar där det finns stora risker lämna en skriftlig redogörelse
för brandskyddet till kommunen, som skall utöva tillsynen över anläggningen.
Jag har inget att erinra i sak mot denna förändring då det klargör den
enskildes ansvar för brandskyddet. Regeringen påpekar att för bedömning
av det totala antalet objekt som kommer att beröras kan det antal som i
dag omfattas av brandsyn vara en utgångspunkt. Men regeringen skriver
vidare att de objekt som mer sällan omfattas av brandsyn och som befinner
sig i en lågrisknivå inte borde åläggas ett obligatoriskt dokumentationskrav.
Jag delar inte denna syn. I den nuvarande räddningstjänstlagen beskrivs
de objekt där man skall förrätta regelbunden brandsyn. Här finns förutom
särskilt brandfarliga verksamheter som industrier och upplag även hotell,
barnstugor samt bostäder för äldre och handikappade. Det är svårt att
veta vilka objekt som regeringen nu avser. Även de objekt inom ett
lågriskområde, om de omfattar verksamhet där många människor befinner sig,
bör omfattas av dokumentationskravet. De objekt som inkluderats av den
nuvarande brandsynen bör också inkluderas i den nya ordningen. Då det är
regeringens avsikt att göra en utvärdering inom fem år borde dessa objekt
ingå under denna tid för att därefter utvärderas. Regeringen bör förelägga
riksdagen förslag om detta. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö7
yrkande 1.
I dag täcks kommunernas kostnader för brandsyn med stöd av lag
genom särskilda avgifter. Min uppfattning är att tillsynsverksamheten och
granskningen av brandskyddsdokumentationen måste få finansieras via
avgifter på samma sätt som i dag. I förslaget till ny räddningstjänstlag
inkluderas inte den tillsynsverksamhet som sker med brandskyddsdokumentationen
som grund. Kommunerna bör inte få ekonomiskt försämrade möjligheter att
arbeta med brandskyddet. Tillsynsverksamhetens volym och kvalitet måste
utgå från riskerna och inte från den kommunala ekonomin. Därför föreslår
jag att den föreslagna tillsynsverksamheten och granskningen får finansieras
med avgifter. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö7 yrkande 2.
Förekomsten
av ett kontinuerligt uppdaterat register, en så kallad kontrollbok, är av
central betydelse för kommunens kontroll över sotningsverksamheten. När
verksamheten utförs på entreprenad är det skorstensfejarmästaren som för
detta register. I registret finns också uppgifter om imkanaler både i
storkök och i vanliga bostadskök. Denna kontrollbok föreslås tas bort.
Jag anser att det är av stor vikt att denna behålls, och att ansvaret för
detta register överförs till kommunen. Det har stor betydelse för kontrollen
och kan också utvecklas. Regeringen skriver att den kommunala kontrollen
kan bli mer systematisk och ingående genom mätning av röktemperaturer,
tätprovning av rökkanaler m.m. Även miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna
har nytta av att registret finns, då man kan göra miljömätningar på
pannorna och föreslå åtgärder som är till gagn för den totala miljön. Jag
föreslår därför att kontrollboken behålls men att ansvaret överförs till
kommunen. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö7 yrkande 5.
Regeringen
föreslår att en bestämmelse om sekretess skall införas i
räddningstjänstlagstiftningen.
Sekretess skall gälla hos kommuner och statliga myndigheter i utövandet
av räddningsinsatser, i undersökningar av olyckor eller tillsyn, för
uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden och om det
kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada
eller uppgifter röjs. Detta beslut välkomnas. Dock kommer det att finnas
situationer som inte omfattas av denna sekretess. En sådan situation är
"i väntan på ambulans" (IVPA). Det finns situationer då räddningstjänst
larmas till olyckor som inte är räddningstjänst. Då kan räddningstjänst
vidta åtgärder IVPA. Regeringen skriver att frågan om sekretess vid sådana
tillfällen är av komplex natur. Eftersom det är viktigt att dessa frågor
får en lösning anser jag att regeringen bör återkomma till riksdagen i
denna fråga. Om regeringen skall återkomma om problem uppstår är skadan
redan skedd. Jag yrkar bifall på motion 2002/03:Fö yrkande 6.
Detta skall
ges regeringen till känna.

5.      Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning,
punkt 1 (mp)
av Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag
anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119
och motion 2002/03:Fö11 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och
2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8
yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3,
2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268.
Ställningstagande
Jag är positiv till
regeringens förslag till lag om skydd mot olyckor och önskar inte fördröja
reformeringsarbetet, men jag anser att regeringen skyndsamt bör återkomma
till riksdagen med ett alternativt lagförslag i den del som behandlar
sotningsverksamheten. Jag anser att sotningsverksamheten är reglerad på
ett otidsenligt vis. I propositionen föreslås förvisso ett borttagande av
kravet på att sotning och brandskydd skall utföras av skorstensfejarmästare
eller skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren. Detta är
förvisso av godo. Jag anser dock att regeringen borde ha gått längre och
föreslagit en avreglering av sotningsverksamheten i enlighet med riksdagens
tidigare tillkännagivande.
Regeringen anför i propositionen att det inte
är visat att fördelarna överväger riskerna om ansvaret överförs från
kommunen till den enskilde. Regeringen anför att det inte är klarlagt att
ett avskaffande av sotningsmonopolet inte medför en försämring av
brandskyddet, varför det kommunala ansvaret för rengöring och kontroll bör
bestå.
Rengöring (sotning) och kontroll av brandskyddet är ytterst
väsentligt. Kontroll kan dock utföras av en certifierad kontrollant och
sotning till och med av fastighetsägaren själv eller en av denne vald
sotare. Det väsentliga är att arbetet blir fullgott utfört samt att tillsyn
och kontroll fungerar på ett tillfredsställande vis. Fastighetsägare ges
ansvaret att t.ex. välja elektriker (med behörighet) trots att elfel i
dag orsakar fler bränder än felaktigt hanterade eldstäder och rökgångar.
Sotningsmonopolet ter sig vid en jämförelse omodernt och onödigt.
Kommunerna
bör ansvara för tillsyn och kontroll av verksamheten. Vidare bör det
ankomma på Räddningsverket att ansvara för utbildning och licensiering av
professionella yrkesverksamma sotare och kontrollanter. Jag vill betona
att det är av yttersta vikt att den utbildning som erbjuds är av hög
kvalitet samt att behörighetskraven skall svara mot verksamhetens krav.
Jag
anser att sotningsmonopolet inte längre fyller någon funktion. Sotningsmonopolet
omyndigförklarar fastighetsägare. Det leder till utebliven valfrihet och
dito utebliven priskonkurrens. Det bör omgående avskaffas och ersättas
med ett system liknande det som gäller för elektriskt installationsarbete.
Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö11.
Detta anser jag att riksdagen
skall ge regeringen till känna.</pre><pre></pre><pre>
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition
2002/03:119 Reformerad räddningstjänstlagstiftning:
Regeringen föreslår
att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om skydd mot olyckor,
lag
om ändring i sekretesslagen (1980:100),
lag om ändring i brottsbalken,
lag
om ändring i miljöbalken,
lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),
lag
om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
lag om ändring
i lagen (1981:1104) om verksamheten vid vissa regionala alarmeringscentraler,
lag
om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,
lag
om ändring i prisregleringslagen (1989:978),
lag om ändring i lagen
(1994:1720) om civilt försvar,
lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän
kameraövervakning.
Följdmotioner
2002/03:Fö5 av Marietta de Pourbaix-Lundin
(m):

1.      Riksdagen beslutar om sådana ändringar i regeringens förslag
till lag om skydd mot olyckor att konkurrensen inom sotningsväsendet
förbättras i enlighet med förslagen i betänkandet Reformerat sotningsväsende
(SOU 2001:42).
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utredning av möjligheterna att vidga möjligheterna
för fler operatörer och aktörer att verka inom den kommunala
räddningstjänstorganisationen.
2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl.
(kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att länsstyrelserna bör ges möjlighet att yttra sig över
kommunernas handlingsprogram.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna skall informera
fastighetsägare om möjligheten att själva utföra sotning på egna anläggningar
och vilka typer av anläggningar som omfattas.
3.      Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunernas
räddningstjänst skall ges möjlighet att utföra stickprovskontroller för
att undersöka att den nya lagen efterlevs.
4.      Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av mer preciserade
kostnadsberäkningar och kommunerna bör kompenseras för eventuella ökade
kostnader till följd av den nya lagen.
2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson
m.fl. (v):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
som i motionen anförs om lågriskobjekt.
2.      Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunala avgifter
för brandskyddet.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om ingripande mot akuta brandskyddsproblem.
4.      Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om
distriktsindelning inom sotningsområdet.
5.      Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunens ansvar
för den s.k. kontrollboken.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om sekretess då räddningstjänst larmas
ut till olyckor som inte är räddningstjänst.
2002/03:Fö8 av Elizabeth
Nyström och Ulla Löfgren (båda m):

1.      Riksdagen avslår propositionen i
den del som avser sotningsväsendet.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att snarast återkomma med ett
nytt förslag som bygger på de principer om konkurrensutsättning som
redovisas i betänkandet Reformerat sotningsväsende, SOU 2001:42.
2002/03:Fö9
av Ola Sundell m.fl. (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om enskilds skyldighet att förebygga
brand.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om geografisk uppdelning.
3.      Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vissa frågor om
sekretess.
2002/03:Fö10 av Allan Widman m.fl. (fp):

1.      Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att
regeringen bör vidta åtgärder för att snarast och fullt ut avskaffa det
s.k. sotningsmonopolet.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs mot dubbelkörning av systemen för brandsyn
och branddokumentation.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utvärdering av den nya lagen gällande
kommuners skyldighet att utreda olyckstillbud inom två år.
2002/03:Fö11
av Lars Ångström och Leif Björnlod (båda mp):
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av det
kommunala sotningsmonopolet.
Motioner från allmänna motionstiden hösten
2002
2002/03:Fö202 av Rolf Gunnarsson (m):
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för och
rekryteringen av deltidsbrandmän.
2002/03:Fö206 av Birgitta Sellén och
Sven Bergström (båda c):
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om en nationell fond för naturkatastrofer.
2002/03:Fö209 av
Anders G Högmark och Jan-Evert Rådhström (båda m):
Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyndsamma åtgärder
för att säkerställa deltidsbrandmännens medverkan i den framtida brand-
och räddningstjänsten.
2002/03:Fö210 av Bertil Kjellberg (m):
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
inrättande av en nationell katastroffond för att täcka kostnaderna för
framtida naturkatastrofer som kan drabba enskilda, kommuner och juridiska
personer.
2002/03:Fö213 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren (båda
m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att snarast reformera sotningsväsendet och avskaffa
det s.k. sotningsmonopolet utan att invänta ytterligare utredningar.
2002/03:Fö225
av Åsa Torstensson (c):

1.      Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning för att tillskapa en lagstiftning som reglerar ersättningsfrågor
vid naturkatastrofer.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillskapa en statligt finansierad
naturkatastroffond.
2002/03:Fö226 av Tomas Eneroth m.fl. (s):
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet
av insatser för att säkerställa rekryteringen av deltidsbrandmän.
2002/03:Fö228
av Lars Tysklind (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att skyndsamt utreda behovet av
lagstiftning som grund för ekonomiskt stöd vid inträffade
naturkatastrofer.
2002/03:Fö229 av Runar Patriksson (fp):
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en
katastroffond.
2002/03:Fö230 av Marie Engström (v):
Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten
att bygga upp en fond för att förebygga och ersätta skador vid
naturkatastrofer.
2002/03:Fö231 av Dan Kihlström (kd):
Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en
nationell katastroffond.
2002/03:Fö234 av Carina Hägg (s):
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet
av skyddsutrustning.
2002/03:Fö236 av Krister Örnfjäder m.fl. (s):
Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
förebyggande insatser mot olyckor i hemmet.
2002/03:Fö245 av Jan Björkman
m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att samordna räddningsinsatser i
Sverige.
2002/03:Fö248 av Catharina Bråkenhielm och Berndt Ekholm (båda
s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att upprätta ett regelverk för ekonomiskt stöd vid naturkatastrofer i
Sverige.
2002/03:Fö256 av Göran Norlander och Hans Stenberg (båda
s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ersättning för inkomstbortfall för deltagande i
räddningstjänst.
2002/03:Fö258 av Tommy Ternemar m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta se över
hur den enskilde skulle kunna skyddas vid olika naturkatastrofer.
2002/03:Fö265
av Kent Härstedt och Annika Nilsson (båda s):

1.      Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en
översyn av säkerheten vid allmänna badanläggningar.
2.      Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag på lämpliga åtgärder.
2002/03:Fö266
av Hans Stenberg och Kerstin Kristiansson Karlstedt (båda s):
Riksdagen
tillkännager för regeringen vad som i motionen anförs om inrättandet av
en katastroffond.
2002/03:Fö267 av Hans Stenberg och Agneta Lundberg
(båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att ålägga dammägare att upprätta färdiga
organisationsplaner som innebär att man vid behov kontinuerligt kan bemanna
större dammanläggningar.
2002/03:Fö268 av Anita Johansson m.fl.
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att regeringen tar initiativ till att snarast avskaffa den obligatoriska
rensningen av imkanaler i bostäder.
2002/03:Bo289 av Carina Ohlsson och
Berndt Ekholm (båda s):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att regeringen, när det gäller redan
befintliga byggnader, vägar, åkrar företag m.m. som är lokaliserade på
hotade områden och kanske redan drabbats av översvämningar, kontinuerligt
följer frågan hur dessa drabbats och vidtar de åtgärder som visar sig
behövas, som t.ex. katastrofhjälp.
Motioner från allmänna motionstiden
hösten 2003
2003/04:Fö203 av Rolf Gunnarsson (m):
Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för och
rekryteringen av deltidsbrandmän.</pre><pre>
Regeringens lagförslag
</pre>