Finansutskottets betänkande
2003/04:FIU15

Titel saknas


Sammanfattning
Regeringen föreslår i proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank-
och finansieringsrörelse en genomgripande modernisering av lagstiftningen
för banker och kreditmarknadsföretag. Den viktigaste nyheten är att
bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Regeringen vill med förslagen öka
valmöjligheterna för konsumenterna och ge dem möjligheter att sätta in
sina sparpengar hos fler företag. Regeringen hoppas att det leder till
högre inlåningsräntor och bättre villkor för kunderna.
Genom tydliga krav på riskhantering, soliditet och genomlysning riktas
fokus i rörelsereglerna mot stabiliteten. Endast inlåning kopplad till
bankernas betalningsförmedling och de systemrisker som finns där motiverar
en mycket omfattande skyddsreglering.
Reformen innebär ökad konkurrens om inlåningen, dels från kreditinstitut,
dels från icke-finansiella företag. Den finansiella skyddsregleringen
bör enligt regeringen inte omfatta fler institut och verksamheter än
nödvändigt. Det gagnar konkurrens och mångfald.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd att driva
finansieringsrörelse inte behövs för företag som ger krediter till kunder som
köper det egna bolagets varor och tjänster. Utskottet anser dock att
undantaget bör utvidgas till att avse även krediter som ges till kunder
till andra bolag inom koncernen för köp av dessa bolags varor och tjänster.
Utskottet anser att undantaget i denna del behöver analyseras ytterligare.

Utskottet föreslår att en internbank i en koncern, som inte har som
huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från
tillståndsplikt för finansieringsrörelse oavsett om det lånemottagande
koncernbolaget vidareutlånar eller inte. Utskottets förslag avviker därmed
från regeringens förslag som innebär att internbanken undantas från
tillståndsplikt bara om det mottagande bolaget inte vidareutlånar.
Utskottet föreslår också med anledning av några motioner att bl.a. gamla
spar- och låneföreningar som driver verksamhet enligt övergångsbestämmelserna
till lagen om finansieringsverksamhet ska få fortsätta att driva verksamheten
enligt dessa bestämmelser. Utskottet tillstyrker regeringens förslag i
övriga delar.
I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som väckts med anledning
av propositionen. Utskottet behandlar även tio motioner som har väckts
under den allmänna motionstiden 2002 och tolv som väckts under den allmänna
motionstiden 2003.
Utskottet anser att riksdagen bör uppdra åt regeringen att genomföra en
kartläggning av de nya förutsättningarna för betalningssystemen och belysa
om tillgången till infrastrukturen i betalningssystemen kan utgöra ett
hinder för de små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra en
utveckling mot ökad konkurrens. Detta föreslås riksdagen tillkännage för
regeringen.
Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden med hänvisning till vad som
redovisas i propositionen och till utskottets uttalanden.
I betänkandet finns tre reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Definition av bankrörelse
Riksdagen godkänner vad regeringen anfört om betalningsväsendets struktur
och skyddsbehov och antar regeringens förslag såvitt avser 1 kap. 3 §
lagen om bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2002/03:139 i denna del och avslår motion 2003/04:Fi4 yrkande 1.

Reservation 1 (fp)

2.      Bankernas ensamrätt och skyldighet att ta emot inlåning
Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del och avslår motionerna
2002/03:Fi239, 2002/03:Fi281 och 2003/04:Fi292.

3.      Tillståndspliktig finansieringsverksamhet
Riksdagen antar regeringens förslag såvitt avser 1 kap. 4 § lagen om
bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:139 i denna del.

4.      Finansiering av varor och tjänster
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse
såvitt avser 2 kap. 3 § 4, med det tillägget att i lagen om införande av
lagen om bank- och finansieringsrörelse skall införas en ny paragraf, 29
§, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller
riksdagen delvis proposition 2002/03:139 i denna del.

5.      Internbanker
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse
såvitt avser 2 kap. 3 § 6, med den ändringen att bestämmelsen får den
lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis
proposition 2002/03:139 i denna del.

6.      Vissa spar- och låneföreningar
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse
såvitt avser 2 kap. 3 § 7, med det tillägget att i lagen om införande av
lagen om bank- och finansieringsrörelse skall införas en ny paragraf, 30
§, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller
riksdagen delvis proposition 2002/03:139 i denna del och motionerna
2003/04:Fi2, 2003/04:Fi3 och 2003/04:Fi281.

7.      En gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag
Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del.

8.      Åtgärder mot penningtvätt
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:768)
om åtgärder mot penningtvätt. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:139 i denna del.

9.      Finansinspektionens tillsyn
Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del.

10.     Uppdragsavtal
Riksdagen antar regeringens förslag såvitt avser 13 kap. 6 § lagen om
bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:139 i denna del.

11.     Andra företags mottagande av medel från allmänheten
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om inlåningsverksamhet.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:139 i denna del och avslår
motion 2003/04:Fi4 yrkande 2.

12.     Bemyndiganden
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse
såvitt avser 16 kap. 1 §, med den ändringen att bestämmelsen får den
lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis
proposition 2002/03:139 i denna del.

13.     Lagförslagen i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslagdels i proposition 2002/03:139 i denna
del,dels i proposition 2003/04:34 i denna deltill1. lag om bank- och
finansieringsrörelse i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet
föreslagit ovan och med den ändringen att 2 kap. 3 §, 12 kap. 12 §, 13
kap. 1 § och 16 kap 1 § får den lydelse som framgår av bilaga 3 (utskottets
lagförslag),2. lag om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse
i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan och
med tillägget att det införs en ny paragraf, 31, som framgår av bilaga 3
(utskottets lagförslag),5. lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173),7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),9. lag om ändring
i sparbankslagen (1987:619),10. lag om ändring i lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar,11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),12. lag
om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,13. lag om ändring i
prisinformationslagen (1991:601),14. lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse, med den ändringen att 2 kap. 5 § får den lydelse som
framgår av bilaga 3 (utskottets lagförslag),16. lag om ändring i lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet,17. lag om ändring i
konsumentkreditlagen (1992:830),20. lag om ändring i lagen (1994:2004) om
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag,
22. lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),23. lag om ändring
i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,
24. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,25. lag om ändring
i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,26. lag om ändring i lagen
(1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring,27. lag om ändring
i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning,28. lag om ändring i
miljöbalken (1998:808),29. lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring
av finansiella instrument,31. lag om ändring i lagen (1999:1309) om system
för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,34. lag om ändring i
lagen (2000:149) om utgivning av elektroniska pengarsamt utskottets förslag
till3. lag om ändring i föräldrabalken (1949:381),4. lag om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385),6. lag om ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m.,7. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),
8. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,9. lag om ändring
i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,10.
lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
brottmål.Därmed bifaller riksdagen delvis propositionerna 2002/03:139 i
denna del och 2003/04:34 i denna del.

14.     Tillgång till betalningssystemet
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför
om en kartläggning av tillgången till betalningssystemet. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Fi249, 2003/04:Fi256 och 2003/04:Fi302.

15.     Överföringstider för finansiella transaktioner
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi235, 2002/03:Fi283 och 2003/04:Fi219.

16.     Förkommen bankbok
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi207.

17.     SBAB som kreditgivare på bostadsmarknaden
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi294.

18.     Kreditupplysning
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi215, 2002/03:Fi238, 2002/03:Fi258
yrkande 1, 2003/04:Fi201, 2003/04:Fi210 yrkandena 1 och 2 samt 2003/04:Fi259.

19.     Banktillgänglighet
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi243.

20.     Kreditgarantiföreningar
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi237 yrkande 1 och 2002/03:Fi244.

Reservation 2 (kd)
Reservation 3 (c)

21.     Etikfrågor
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi284 yrkande 3.

Stockholm den 4 maj 2004
På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Sven-Erik Österberg (s),
Mikael Odenberg (m), Carin Lundberg (s), Karin Pilsäter (fp), Sonia
Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Mats Odell (kd), Agneta Ringman (s),
Gunnar Axén (m), Bo Bernhardsson (s), Christer Nylander (fp), Hans Hoff
(s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Siv Holma (v) och Jörgen
Johansson (c).
Ärendet och dess beredning
I juni 1995 tillsatte regeringen en kommitté (Banklagskommittén) med
uppgift att utreda behovet av ändringar i de regler som styr bankers och
andra kreditinstituts verksamhet samt behovet av särskilda regler när en
enskild bank har råkat i finansiella svårigheter (Fi 1995:09, dir. 1995:86
och dir. 1999:36).
Banklagskommittén har lämnat fem betänkanden: Rapporteringsskyldighet för
revisorer i finansiella företag (SOU 1995:106), Nya ledningsregler för
bankaktiebolag och försäkringsbolag (SOU 1998:27), Reglering och tillsyn
av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), Vårdslös kreditgivning
samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82) samt Offentlig administration
av banker i kris (SOU 2000:26). De två förstnämnda betänkandena har lett
till lagstiftning (prop. 1995/96:173, bet. 1995/96:NU23, rskr. 1995/96:205
och prop. 1997/98:166, bet. 1998/99:LU4, rskr. 1998/99:23).
I kommitténs huvudbetänkande Reglering och tillsyn av banker och
kreditmarknadsföretag föreslås bl.a. att bankernas inlåningsmonopol avskaffas
och att regelverket för banker och kreditmarknadsföretag moderniseras.
Betänkandet har remissbehandlats.
I promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5),
som utarbetats inom Finansdepartementet, behandlas kommitténs förslag i
huvudbetänkandet. Flera av förslagen i betänkandet har omarbetats och
ändrats. Promemorian har remissbehandlats.
Banklagskommitténs delbetänkande Vårdslös kreditgivning samt sekretess i
banker m.m. har även det remissbehandlats.
Riksdagen hemställde i oktober 1999 att regeringen skulle se över reglerna
om medlemsbanker så att de inte hindrar små medlemsbanker från att växa
(1999/200:FiU7, rskr. 1999/2000:46). Denna fråga behandlas i propositionen.

I propositionen behandlas vidare förslagen i departementspromemorian samt
i de två sistnämnda betänkandena.
Förslagen i propositionen bygger således på Banklagskommitténs huvudbetänkande
(SOU 1998:160) och den bearbetning av förslagen som gjorts i
departementspromemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler.
Europeiska centralbanken (ECB) har i juni 2003 yttrat sig över lagrådsremissen
och yttrandet har av Finansdepartementet lämnats över till riksdagen. ECB
anför att den föreslagna definitionen av bankrörelse avviker från
definitionen av kreditinstitut i gemenskapslagstiftningen. Det finns enligt
ECB inget rättsligt krav på att definitionen ska återges på exakt samma
sätt i nationell lagstiftning och det förekommer också skillnader mellan
medlemsstaterna. Sådana skillnader kan enligt ECB försvåra målsättningen
att skapa en fullt ut integrerad inre marknad för finansiella tjänster.
ECB påpekar att med beaktande av de särskilda krav och den roll som
Finansinspektionen får bör de föreslagna nya reglerna för inlåning - som
inte omfattas av insättningsgaranti - inte medföra några systemrisker.
ECB påpekar att det är viktigt att allmänheten informeras om att företagen
inte står under tillsyn och att inlåningen inte är garanterad.
Regeringens förslag återges i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2 - efter
vissa redaktionella ändringar - i betänkandet. I bilaga 3 redovisas
utskottets lagförslag.
Med anledning av propositionen har tre motioner väckts. Utskottet behandlar
även tio motioner som har väckts under den allmänna motionstiden 2002 och
tolv som väckts under den allmänna motionstiden 2003. Förslagen i motionerna
återges i bilaga 1.
För att inhämta ytterligare upplysningar i ärendet har utskottet företagit
interna utfrågningar med företrädare för Finansdepartementet,
Finansinspektionen,
Konsumentverket och Finanspolisen. Skrivelser i olika frågor har också
inkommit till utskottet.
Finansutskottet har i betänkande 2003/04:FiU12 behandlat regeringens
förslag till ändringar i bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1992:1610)
om finansieringsverksamhet.
Näringsutskottet har till finansutskottet överlämnat tre lagförslag i
proposition 2003/04:34 om Patent- och registreringsverkets organisation,
nämligen punkt 5 avseende ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385), punkt
10 avseende ändring i bankrörelselagen (1987:617) och punkt 15 avseende
ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Dessa lagar är också
föremål för ändringsförslag i den här aktuella propositionen, 2002/03:139
Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse. För att uppnå en
lagteknisk samordning mellan förslagen i propositionerna 2002/03:139 och
2003/04:34 har näringsutskottet överlämnat de nämnda förslagen till
finansutskottet.
Utskottets överväganden
Propositionen om reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse
Bakgrund
Den svenska bankkrisen i början av 1990-talet blev dyrbar för samhällsekonomin.
Staten hade betydande utgifter för att rekonstruera väsentliga delar av
banksystemet. Bankernas kunder drabbades också av ökade kostnader. Ett
grundläggande analysarbete har skett i spåren av bankkrisen för att skapa
en modern lagstiftning som ger bättre förutsättningar för stabilitet,
konkurrens och effektivitet. Den föreslagna lagstiftningen ger uttryck
för en funktionell inriktning och större flexibilitet. Finansinspektionen
får ett större ansvar samtidigt som den får vidgade befogenheter och
möjligheter att ingripa.
Regeringen föreslår i proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank-
och finansieringsrörelse en genomgripande modernisering av lagstiftningen
för banker och kreditmarknadsföretag. Den viktigaste nyheten är att
bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Regeringen vill med förslagen öka
valmöjligheterna för konsumenterna och ge dem möjligheter att sätta in
sina sparpengar hos fler företag. Regeringen hoppas att det leder till
högre inlåningsräntor och bättre villkor för kunderna.
Genom tydliga krav på riskhantering, soliditet och genomlysning riktas
fokus i rörelsereglerna mot stabiliteten. Endast inlåning kopplad till
bankernas betalningsförmedling och de systemrisker som finns där motiverar
en mycket omfattande skyddsreglering.
Reformen innebär således ökad konkurrens om inlåningen, dels från
kreditinstitut, dels från icke-finansiella företag. Den finansiella
skyddsregleringen bör enligt regeringen inte omfatta fler institut och
verksamheter
än nödvändigt. Det gagnar konkurrens och mångfald.
Tidigare heltäckande svensk reglering av kreditgivande institut går utöver
det minimikrav som EU ställer. Regeringen föreslår därför ändringar som
bl.a. innebär viss avreglering.
Särskilda regler för och särskild tillsyn av banker och andra finansiella
företag har lång tradition i Sverige. Handlingsfriheten på detta område
är dock begränsad genom att EU har omfattande och detaljerade regler som
Sverige måste följa.
Institut som inte lånar upp medel från allmänheten kommer inte att omfattas
av de nya rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn. I samband med
den förändringen föreslås ändringar i konsumentkreditlagen för att stärka
konsumentskyddet.
Utgångspunkten för förslagen är således risken för allvarliga störningar
i betalningssystemet och kreditförsörjningen med omfattande samhällsekonomiska
kostnader som följd. Staten kan inte i detalj styra verksamheten i varje
institut utan måste i stället med generella regler söka påverka instituten.
Målet är enligt regeringen att skapa ett stabilt finansiellt system med
goda förutsättningar för konkurrens och hög effektivitet - med ett gott
konsumentskydd.
Regleringen inriktas på betalningsförmedlare som tar emot kortfristiga
medel och som samtidigt ingår i generella betalsystem, dvs. är öppna för
både ett stort antal betalare och betalningsmottagare.
Regeringen föreslår att kreditmarknadsföretag (bl.a. finansbolag och
bolåneinstitut) får möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten.
Inlåningen ska omfattas av insättningsgarantin.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag
Definition av bankrörelse
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens bedömning att skyddsbehovet är starkast för
betalningsförmedlare som tar emot kortsiktiga medel och ingår i generella
betalsystem.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om en ny definition av begreppet
bankrörelse som innebär att med rörelse avses
1. betalningsförmedling via generella betalsystem,
2. mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren
inom högst 30 dagar.
Utskottet avstyrker motionen med kravet på en mer EU-anpassad definition.

Propositionen
Regeringen gör bedömningen att skyddsbehovet från systemsynpunkt är
starkast för betalningsförmedlare som tar emot kortfristiga medel och ingår
i generella betalsystem, dvs. sådana som är öppna för både ett stort antal
betalare och betalningsmottagare.
Regeringen föreslår en ny definition av bankrörelse som innebär att med
rörelse avses
betalningsförmedling via generella betalsystem,
mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren
inom högst 30 dagar.
Med generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från
ett stort antal från varandra fristående betalare avsedda att nå ett stort
antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare.
Flera remissinstanser anser att definitionen bör överensstämma med
definitionen i EG-direktivet, bl.a. Finansinspektionen, OM AB, Stockholmsbörsen
AB, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och TCO.
Regeringen anför att definitionen av kreditinstitut (kreditinstitutsdirektivet)
är en minimidefinition. Det innebär att det är godtagbart för en medlemsstat
att införa en egen definition av bank. Samtidigt måste emellertid EG:s
regelverk för kreditinstitut tillämpas på sådana institut - oavsett om de
betecknas som bank eller annat - som faller in under EG:s definition av
kreditinstitut. Medlemsländerna i EU har genomfört kreditinstitutsdirektivet
på olika sätt. Det innebär att bankdefinitionerna skiljer sig åt. Regeringen
påpekar att det förhållandet att dagens svenska bankdefinition inte direkt
återspeglar EG-rättens definition av kreditinstitut inte har medfört några
direkta problem i relationerna med utländska parter.
Regeringen anser att bankrörelsedefinitionen innebär att den bättre
anpassas till att omfatta den verksamhet som lagen om bank- och
finansieringsrörelse främst avser att skydda. Anpassningen sker genom att
betalningsförmedling i generella betalsystem lyfts fram som bankernas mest
väsentliga uppgift från stabilitetssynpunkt. Vidare sker en anpassning
till den utveckling som sker när det gäller nya finansiella instrument
genom att definitionen inte baseras på inlåningsbegreppet utan på en mer
generell formulering som fångar in alla de former i vilka transaktionsmedel
kan ställas till betalningsförmedlarens förfogande. Begreppet fångar även
in den kortfristiga finansiering som kan ge upphov till stabilitetsproblem
genom att fordringsägarna kan återkalla den med kort varsel.
Traditionell bankverksamhet omfattas av den föreslagna definitionen av
bankrörelse. Eventuella "smalbanker" som endast tar emot medel som placeras
i säkra räntebärande papper kommer också att omfattas av definitionen.
Betalningsförmedlare som inte tar emot medel utanför, t.ex. ett
betalkortsföretag som debiterar sina kunder i efterskott och inte heller på
annat sätt finansierar sig kort, omfattas inte.
Även betalningsförmedlare i selektiva betalsystem faller utanför, t.ex.
kontokort som endast kan användas för köp av varor i en butikskedja eller
i flera butikskedjor som ingår i en koncern eller annan företagsgrupp.
Det finns dock en gräns för hur många företag som kan ingå i ett samarbete
om ett kontokort för att betalsystemet fortfarande ska betraktas som
selektivt. Kan kortet användas till nästan alla betalningar ett hushåll
normalt sett behöver göra, blir betalsystemet normalt att betrakta som
generellt och omfattas då av regelverket.
Några remissinstanser anser att det är oklart vad som är ett generellt
betalsystem och vilka institut som därmed kan komma att omfattas av
bankrörelsedefinitionen. Regeringen anför att det inte är otänkbart att det
kan uppstå vissa gränsdragningsproblem med en ny definition. Regeringen
gör dock bedömningen att det inte är så komplicerat. Regeringen anser att
författningskommentaren bör vara tillräcklig för att underlätta inspektionens
tillståndsgivning och utarbetandet av den praxis som kommer att utveckla
sig.
Motionen
I motion Fi4 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1 anför motionärerna
att den svenska definitionen av bankrörelse nära måste följa EG-lagstiftningens
begrepp. Motionärerna påpekar att det behövs en gemensam europeisk
finansmarknad och att det underlättar om definitionerna i princip är desamma
i medlemsländerna. EG-direktivet är ett minimidirektiv, men av hänsyn
till såväl svenska som gemensamma europeiska intressen är det att föredra
att Sverige inte bidrar till att skapa särlösningar som försvårar
gränsöverskridande konkurrens. Den nu föreslagna definitionen innebär således
att det ställs andra formella krav på svenska banker än på banker i andra
länder.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning att skyddsbehovet är starkast för
betalningsförmedlare som tar emot kortsiktiga medel och ingår i generella
betalsystem.
Finansutskottet konstaterar att kreditinstitutsdirektivet är ett minimidirektiv
och att medlemsländerna i EU har genomfört direktivet på olika sätt.
Europeiska centralbanken har - som tidigare redovisats - yttrat sig och
påpekat att den föreslagna definitionen av bankrörelse avviker från
definitionen av kreditinstitut i gemenskapslagstiftningen. Det finns enligt
ECB inget rättsligt krav på att definitionen ska återges på exakt samma
sätt i nationell lagstiftning, och det förekommer också skillnader mellan
medlemsstaterna. Definitionen bankrörelse omfattar alla företag som sysslar
med betalningsförmedling av visst slag. Företag som kombinerar verksamheterna
betalningsförmedling och mottagande av medel anses bedriva bankrörelse.
Det innebär att den verksamhet som lagen om bank- och finansieringsrörelse
främst avser att skydda omfattas. Betalningsförmedling i generella
betalsystem lyfts fram som bankernas mest väsentliga uppgift från
stabilitetssynpunkt. Definitionen innebär en anpassning till den utveckling som
sker när det gäller nya finansiella instrument genom att definitionen
inte baseras på inlåningsbegreppet utan på en mer generell formulering
som fångar in alla de former i vilka transaktionsmedel kan ställas till
betalningsförmedlarens förfogande. Begreppet omfattar även den kortfristiga
finansiering som kan ge upphov till stabilitetsproblem genom att
fordringsägarna kan återkalla den med kort varsel. Med det anförda ställer sig
utskottet bakom regeringens förslag till definition av bankrörelse och
avstyrker därmed motion Fi4 (fp) yrkande 1.


Bankernas ensamrätt och skyldighet att ta emot inlåning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att bankernas ensamrätt att ta
emot inlåning avskaffas. Utskottet avstyrker motionerna.
Propositionen
Regeringen anför att banker enligt gällande regler har ensamrätt att ta
emot inlåning på konto. Med inlåning avses behållningar som är nominellt
bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel. Regeringen anser
att denna definition är relativt snäv och enkel att kringgå, t.ex. genom
att villkoren ändras så att fordringen inte är nominellt bestämd. Regeringen
anför att huvudskälet för att reglera banker är att de är väsentliga för
betalningsväsendets funktion samt att det på grund av spridningseffekter
finns risk för att många banker fallerar samtidigt. Risken för fallissemang
beror bl.a. på egenskapen hos bankers skulder att vara mer eller mindre
omedelbart uppsägbara. Ur detta perspektiv är det således mottagandet av
medel i kombination med en skyddsvärd verksamhet, nämligen betalningsförmedling
av visst slag, som medför intresset av att reglera den rörelse vari
mottagande av medel ingår. Regeringen konstaterar att det inte finns skäl
att, med hänvisning till omsorg om stabiliteten i det finansiella systemet,
förbehålla betalningsförmedlare rätten att ta emot medel.
Regeringen anför vidare att det från konsumentskyddssynpunkt kan vara
motiverat att reglera företag som tar emot medel. Insatta medel hos banker
omfattas av den statliga insättningsgarantin, vilket är viktigt ur
konsumentskyddsintresset. Regeringen påpekar att det är tillräckligt att det
finns ett statligt garanterat alternativ för placering av sparande och
transaktionsmedel. Alla alternativ behöver inte vara lika säkra.
Konsumentskyddsskäl har anförts till stöd för att ge bankerna ensamrätt att ta
emot inlåning. Regeringen anser dock att all inlåning inte behöver behandlas
på samma sätt. Det samhällsekonomiska intresset av att det erbjuds ett
säkert alternativ medför alltså inte skäl för att förbehålla dem som
tillhandahåller detta alternativ ensamrätt att ta emot medel.
Regeringen konstaterar att konkurrensen på inlåningsmarknaden främjas
genom ett avskaffande av ensamrätten, vilket i sin tur får förmodas
resultera i ett bredare produktutbud. Det kan förväntas att ett avskaffande
av ensamrätten kommer att medföra att det tillhandahålls inlåningstjänster
som är kopplade till selektiva betalsystem eller som inte alls har någon
koppling till betalningsförmedling. Starkare konkurrens och bredare
produktutbud medför att konsumenterna får ökad valfrihet och bättre service
till lägre priser. Regeringen anser att konsumenterna bör ges möjligheten
att vid sidan av säkra placeringsformer även kunna välja mindre säkra
placeringsalternativ.
Motionerna
I motionerna 2002/03:Fi281 och 2003/04:Fi292 av Kenth Högström (s) påpekar
motionären att det bara finns några banker med fullskaliga kreditsortiment
och ett landsomfattande kontorsnät. Före den finansiella krisen i början
av 1990-talet fanns det dubbelt så många banker. Antalet nischbanker har
ökat men de har mycket begränsade produktsortiment. De är i princip
inriktade på konsumentkrediter eller bostadslånefinansiering för enskilda
personer och hushåll och huvudsakligen koncentrerade till huvudstaden.
Motionären påpekar att allt färre banker arbetar med att erbjuda landets
företagare och landets företag krediter. Det är särskilt svårt för mindre
företag på landsbygden eller i vart fall utanför de större städerna.
Motionären anser att det är ett hot mot landets tillväxt och att det skapar
nya klyftor i landet.
För samhällets del är inte utvecklingen acceptabel med färre kreditgivare,
färre kreditkontor, färre kreditprodukter och färre som bekymrar sig om
landets viktiga företagsamhet. Motionären anser att regeringen bör överväga
att vidta åtgärder som ökar mångfalden och konkurrensen bland kreditgivare
och förmår kreditinstituten att intressera sig för företagsamhet.
I motion 2002/03:Fi239 av Håkan Larsson och Sven Bergström (båda c) anför
motionärerna att med centraliseringen och koncentrationen inom banksektorn
under senare år har hushållens och företagens sparkapital använts för att
förstärka koncentrationen. Inte minst skogslänens överskottskapital
överförs i allt högre utsträckning till storstäder i södra Sverige.
Motionärerna anser att det är en negativ utveckling. Det medverkar till att
förstärka de allvarliga tendenserna till en regional klyvning av landet.
Medan överskottskapital från skogslänen placeras i koncentrationsområdena
har hushåll och företag i samma skogslän svårt att få låna pengar för
investeringar för bostadsbyggande och företagsutveckling. Motionärerna
påpekar att de kommuner och regioner som har lokala finansinstitut, främst
sparbanker, lättare får tillgång till riskvilligt investeringskapital för
hushåll och företag. De lokala sparbankerna, ett åttiotal, finns i första
hand i södra och mellersta Sverige. Lokala sparbanker finns även i
Hälsingland och i Norrbotten men saknas i övrigt på de flesta håll i skogslänen.
När det finns lokala banker har hushållen lättare att få låna för att
bygga nytt på landsbygden och i småorterna, samtidigt som de mindre
företagen runt om i bygderna har bättre möjligheter att få krediter för att
kunna växa och utvecklas. En lokal bank underlättar för lokalbefolkningen
att avgöra hur de egna lokala resurserna bäst används. Det stimulerar
framtidstron i bygden.

Finansutskottets ställningstagande
Utskottet vill med anledning av motionerna framhålla att konkurrensen på
inlåningsmarknaden främjas genom att inlåningsmonopolet avskaffas. Starkare
konkurrens och bredare produktutbud medför att konsumenterna får ökad
valfrihet och bättre service till lägre priser. Borttagandet av bankernas
inlåningsmonopol öppnar dels för att kreditmarknadsföretag får möjlighet
att ta emot korta medel från allmänheten, dels för att andra företag,
under vissa förutsättningar, får ta emot inlåning från allmänheten.
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen att bankernas ensamrätt att
ta emot inlåning avskaffas. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
2002/03:Fi239 (c), 2002/03:Fi281 (s) och 2003/04:Fi292 (s).
Tillståndspliktig finansieringsverksamhet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om vad finansieringsrörelse ska
omfatta och hur finansieringsrörelse ska definieras. Utskottet delar också
regeringens bedömning att man vid bestämmande av vilken verksamhet som
behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd bör utgå från
EG-rättens definition av kreditinstitut.
Propositionen
Enligt gällande bestämmelser får finansieringsverksamhet som huvudregel
drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Med finansieringsverksamhet
avses näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa
garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till
finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till
nyttjande.
Det finns några undantag, t.ex. finansieringsverksamhet som
drivs av statlig eller kommunal myndighet,
avser finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller
varor som framställs eller säljs av företaget - det gäller även om varorna
eller tjänsterna framställs eller säljs av annat företag i samma koncern
eller med annat nära samband och om medel för verksamheten inte anskaffas
från allmänheten,
tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med
ekonomisk intressegemenskap och om medel för verksamheten inte anskaffas
från allmänheten.
Regeringen föreslår att regleringen av finansieringsrörelse ska
omfatta
kreditgivning,
ställande av garanti för kredit,
förvärv av fordringar i finansieringssyfte och upplåtande av lös egendom
till nyttjande i finansieringssyfte.
Till skillnad från i dag ska regleringen enligt regeringens förslag inte
omfatta förmedling av krediter till konsumenter.
Regeringen anför att det i dag fordras tillstånd för förmedling av kredit
till konsumenter. Skälet till att reglera kreditförmedling var skyddet
för den enskilde konsumenten. Om kreditförmedling inte skulle omfattas av
det tillståndspliktiga området ansågs det finnas en risk för kringgående
av tillståndskravet avseende kreditgivning till konsumenter. Regeringen
anser att denna typ av konsumentskydd dock inte bör regleras här utan i
konsumentkreditlagen. Inom EU pågår ett arbete med ett nytt direktiv om
konsumentkrediter (KOM[2002] 443 slutlig). Det direktivförslag som
presenterats innehåller även regler för kreditförmedlare.
Regeringen föreslår att finansieringsrörelse som huvudregel får drivas
bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Finansieringsrörelsen står då
under inspektionens tillsyn. Med finansieringsrörelse avses rörelse i
vilken ingår näringsverksamhet som har till ändamål att
1. ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller
indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband och
2. lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte
förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing).
Nära
samband ska anses finnas mellan företag som ingår i samma koncern eller
på annat sätt har - genom gemensamt ägande, avtal eller liknande - sådan
samhörighet att den ekonomiska utvecklingen för ägaren eller ett eller
flera av företagen är väsentligen beroende av utvecklingen i ett eller
flera av de andra företagen.
Regeringen anför att det ställs förhållandevis låga krav för att någon
ska anses driva näringsverksamhet. Finansiell verksamhet som inte bedrivs
regelmässigt eller endast utgör en obetydlig del av företagets rörelse
bör inte omfattas av definitionen.
Regeringen anser att den föreslagna utformningen av lagstiftningen inte
kan anses strida mot syftena med EG:s kreditinstitutsdirektiv. Som
Bankföreningen pekar på är det inte möjligt att göra auktoritativa uttalanden
om innebörden av EG-rätten. Det faller ytterst på EG-domstolen att göra
detta. Det är emellertid nödvändigt och ofrånkomligt att den nationella
lagstiftaren tar ställning till om den reglering som övervägs är förenlig
med EG-rätten.
Ett industriföretag som ger ut obligationer och även ger vissa krediter
i verksamheten uppfyller i rent formell mening EG:s kriterier för
kreditinstitut. Att en sådan verksamhet alltid ska omfattas av den EG-rättsliga
regleringen för kreditinstitut har dock knappast varit meningen. Ett
företag som inte tar emot medel från allmänheten löpande i anslutning till
sin normala icke-finansiella verksamhet och dessutom beviljar krediter åt
kunder i den icke-finansiella verksamheten bör därför inte bedömas som
ett kreditinstitut.
Ett företag som lämnar kredit och som indirekt lånar upp medel från
allmänheten bör anses driva finansieringsrörelse. Ett sådant företag bör
således behandlas på samma sätt som ett företag som direkt lånar upp medel
från allmänheten och lämnar kredit till ett annat företag.
Regeringen gör bedömningen att det vid bestämmande av vilken verksamhet
som behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd är lämpligt
att som utgångspunkt ta EG-rättens definition av kreditinstitut, dvs.
företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar
eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning.
Varken kundskyddsskäl, risken för ekonomisk brottslighet eller konkurrensskäl
motiverar någon annan utgångspunkt.
Regeringen anför att regleringsmotiven från systemskyddssynpunkt är svagare
och otydligare för kreditförsörjningen än för betalningssystemet. Det
finns bl.a. svårigheter att närmare avgränsa den mest skyddsvärda
verksamheten.
Regeringen anser att skiljelinjen mellan vilka finansieringsföretag som
ska regleras och vilka som kan lämnas utanför bör bestämmas utifrån
tydligare och mer vedertagna kriterier. En naturlig utgångspunkt är den
verksamhet som drivs av företag som omfattas av kreditinstitutsdefinitionen
i EG-rätten. Den fråga som då inställer sig är om de gränsdragningsproblem
som finns motiverar att all kreditgivning regleras och detta oavsett hur
verksamheten finansieras.
Det bör också beaktas att all reglering innebär kostnader. Regeringen
anser att finansiella företag i möjligaste mån bör regleras som andra
företag. Det är angeläget att det reglerade området avgränsas så att det
träffar de mest väsentliga verksamheterna. Denna väsentlighetsprincip är
särskilt viktig för en effektiv tillsynsverksamhet, vars tyngdpunkt måste
ligga i att kontrollera och upprätthålla systemstabilitet i meningen
stabilitet i de tongivande instituten.
Behovet av reglering kan emellertid inte bedömas enbart med hänsyn till
systemstabilitetsskäl. Regeringen anser att hänsyn även bör tas till
behovet av kundskydd, risken för ekonomisk brottslighet och regleringens
effekt på konkurrensen.
För att kunna göra ett medvetet val är det naturligtvis viktigt att kunden
kan informera sig om ifall en kreditgivare eller annan finansiär är ett
reglerat eller oreglerat institut. Finansinspektionen och Bankföreningen
anför att den omständigheten att företag som anmält sin verksamhet till
inspektionen kommer att registreras i inspektionens register över finansiella
institut kan ge intrycket av att verksamheten är godkänd och står under
myndighets kontroll.
Regeringen påpekar att anmälningsskyldighet med åtföljande registrering
i dag sker av företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning
eller ägnar sig åt betalningsöverföring. Regeringen utgår från att
Finansinspektionen kan klargöra att registreringen hos inspektionen inte
innefattar någon prövning av företagets kvalitet samt att den begränsade
kontroll som sker inte avser annat än företagens efterlevnad av
penningtvättslagstiftningen och att ägare och ledning inte har gjort sig
skyldiga
till viss misskötsamhet eller brottslighet.
Det finns ett relativt omfattande regelverk - t.ex. konsumentkreditlagen
och lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare - som syftar till att
stärka konsumenters och andra kunders ställning, och reglerna är tillämpliga
på hela det finansiella området. Regleringen av kreditgivning till
konsumenter är betydligt mer heltäckande än motsvarande reglering för
näringsidkare. Detta ska ses mot bakgrund av att konsumenterna är den kategori
som i allmänhet bedöms ha det största skyddsbehovet.
Det råder inget tvivel om att ett gott konsumentskydd är viktigt när det
gäller finansiella tjänster såsom krediter och liknande. Konsumentskyddet
bör dock enligt regeringen i första hand tas om hand av den civil- och
marknadsrättsliga regleringen.
Regeringen anser att risken för ekonomisk brottslighet inte motiverar en
vidare reglering av kreditgivande företag än den som följer av
tillämpningsområdet för EG:s kreditinstitutsdirektiv.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet anser i likhet med regeringen att regleringen av finansieringsrörelse
ska omfatta kreditgivning, ställande av garanti för kredit och förvärv av
fordringar i finansieringssyfte och upplåtande av lös egendom till nyttjande
i finansieringssyfte.
Utskottet anser också i likhet med regeringen att definitionen ska omfatta
kreditgivning som kombineras med mottagande av återbetalningspliktiga
medel från allmänheten. Utskottet anser också att förslaget inte kan anses
strida mot syftena med EG:s kreditinstitutsdirektiv.
Utskottet delar regeringens bedömning att man vid bestämmande av vilken
verksamhet som behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd
bör utgå från EG-rättens definition av kreditinstitut. Utskottet anser
att varken kundskyddsskäl, risken för ekonomisk brottslighet eller
konkurrensskäl motiverar någon annan utgångspunkt.


Undantag från tillståndsplikten
Finansiering av varor och tjänster
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd att driva
finansieringsrörelse inte behövs för företag som ger krediter till kunder som
köper det egna bolagets varor och tjänster.
Utskottet anser dock att undantaget bör utvidgas till att avse även
krediter som ges till kunder till andra bolag inom koncernen för köp av
dessa bolags varor och tjänster. Utskottet anser att undantaget i denna
del behöver analyseras ytterligare. Utskottet föreslår därför att berörda
företag får fortsätta att bedriva verksamhet t.o.m. den 30 juni 2006.
Propositionen
Regeringen föreslår att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte
behövs för ett företag som
tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av tjänster som
erbjuds, eller
varor som framställs eller säljs av företaget.
Regeringen anför att försäljning av varor eller tjänster där köparen medges
anstånd med att betala är en form av finansiering. Det är dock inte
kreditgivning enligt definitionen av finansieringsrörelse i lagen om bank-
och finansieringsrörelse och det krävs därför inte tillstånd. Regeringen
föreslår därför inte något särskilt undantag för denna typ av betalningsanstånd.

Regeringen föreslår att nuvarande bestämmelse förs över till den nya lagen.
Den innebär att tillstånd inte krävs för finansieringsverksamhet som
består av finansiering av produkter som tillverkas eller säljs av företaget.
Undantaget gäller även om medel för verksamheten anskaffas från allmänheten.

Enligt gällande bestämmelser görs också undantag för finansiering i samband
med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller
säljs av ett annat företag i samma koncern. Detta undantag gäller dock
enbart om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten.
Skrivelse
Ericsson Treasury Services Aktiebolag (Ericsson) har inkommit med en
skrivelse. Ericsson påpekar att förslaget riskerar att leda till en längre
gående reglering än i dag. Om det genomförs kommer det att leda till ökade
och onödiga begränsningar och svårigheter för svenska företag att avsätta
produkter i konkurrens med företag i andra länder med oftast mer begränsad
reglering. Ericsson anför vidare att bolaget har ett separat
kundfinansieringsbolag,
som har till uppgift att ge krediter till vissa av Ericssonkoncernens
kunder för finansiering av köp av Ericssons produkter och tjänster.
Bakgrunden till att Ericsson erbjuder kundfinansiering är bl.a. att en del
av koncernens kunder inte har tillgång till kapital- och bankmarknaden.
Under beredningen av ärendet har företrädare för Volvo, Ericsson och
Industrins finansförening m.fl. träffat representanter för partierna i
finansutskottet.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd inte krävs för
bolag som ger kredit till kunder som köper bolagets egna varor eller
tjänster.
Under beredningen av ärendet har framförts att undantaget bör utvidgas
till att avse även då krediter ges till kunder till andra bolag inom
koncernen för köp av dessa bolags varor och tjänster. I dag omfattas inte
denna verksamhet av tillståndsplikt - om inte medlen lånas upp från
allmänheten. Enligt regeringens förslag omfattas ingen finansieringsverksamhet
av tillstånd om medel för verksamheten inte lånas upp från allmänheten.
Däremot krävs det tillstånd om upplåningen sker indirekt från allmänheten,
t.ex. via en internbank. Regeringens förslag innebär således att om en
koncern har ett separat kundfinansieringsbolag som lånar ut till kunder
till andra bolag inom koncernen och kundfinansieringsbolaget lånar upp
medel indirekt från allmänheten via en internbank, gäller inte lagens
undantag från tillståndsplikt för finansieringsrörelse för
kundfinansieringsbolaget.
Det har framförts av företrädare för Ericsson m.fl. att undantaget som
finns i dag möjliggör att kundkreditverksamheten inom en koncern kan
centraliseras och effektiviseras. Det har vidare påpekats av Ericsson att
det är ologiskt att undanta kreditgivning som sker till kunder i samma
bolag som det som säljer varorna men inte ifall kreditgivningen samlas i
ett gemensamt bolag.
Utskottet konstaterar att om dagens system behålls möjliggör det en
fortsatt effektiv hantering av kundkrediter inom industriella koncerner.
Det underlättar också för företagen att ordna med kundkrediter, som är en
viktig förutsättning vid försäljning av varor och tjänster. I propositionen
finns ingen redogörelse för hur frågan regleras i andra länder. Det har
gjorts gällande av ovan nämnda företag att förslaget eventuellt innebär
en konkurrensbegränsning för svenska företag. Utskottet anser, med hänsyn
till vad som anförts, att mycket talar för att tills vidare behålla
nuvarande tillämpning. Utskottet anser dock att regeringen ytterligare bör
analysera frågan, bl.a. är det osäkert om det är förenligt med EG-rätten.
Utskottet föreslår därför att en bestämmelse införs, i lagen om införande
av lagen om bank- och finansieringsrörelse, som innebär att berörda företag
får fortsätta att bedriva verksamhet med stöd av bestämmelsen t.o.m. den
30 juni 2006. Utskottet anser att regeringen i god tid före denna tidpunkt
bör återkomma till riksdagen med ställningstagande och förslag rörande
dessa företags verksamhet efter detta datum.

Internbanker
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att en internbank i en koncern, som inte har som
huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från
tillståndsplikt för finansieringsrörelse oavsett om det lånemottagande
koncernbolaget vidareutlånar eller inte. Utskottets förslag avviker därmed
från regeringens förslag som innebär att internbanken undantas från
tillståndsplikt bara om det mottagande bolaget inte vidareutlånar.
Propositionen
Regeringen föreslår att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte
behövs för ett företag som med medel som mottagits från allmänheten bara
finansierar andra företag som ingår i samma koncern eller motsvarande
utländska företagsgrupp, om inte finansieringen avser ett företag som
ägnar sig åt kreditgivning eller annan kreditliknande verksamhet.
Banklagskommitténs förslag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse.
Förslaget i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler
(Ds 2002:5) överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Regeringen anför att det är vanligt att industriföretag ingår i en koncern
och att man väljer att koncentrera den finansiella verksamheten till ett
enda företag (s.k. internbank) inom koncernen. Internbankens uppgifter är
kreditgivning till företagen inom koncernen som finansieras bl.a. genom
utgivande av obligationer. Kreditgivningen som internbanken ägnar sig åt
är enbart en följd av att övriga koncernföretag inte sköter sin egen
upplåning utan låter uppgiften utföras av internbanken. Dess verksamhet
har inte någon självständig betydelse vid sidan av koncernens samlade
verksamhet utan är enbart ett resultat av den valda organisatoriska
strukturen.
Regeringen anför vidare att förslaget innebär att det inte görs undantag
från tillståndsplikten för ett företag som tar emot återbetalningspliktiga
medel från allmänheten och som lämnar kredit till ett annat koncernföretag
som i sin tur ägnar sig åt kreditgivning, leasing eller liknande. Regeringen
anser - till skillnad mot Finansbolagens Förening och Svenskt Näringsliv
- att detta inte är att gå för långt. Regeringen påpekar att det ur ett
kreditförsörjningsperspektiv visserligen kan uppfattas som tillräckligt
att reglera det kreditgivande företaget. Genom att det kreditgivande
företaget står under tillsyn skyddas också investerarna i det upplånande
bolaget. Det är emellertid enligt regeringen inte rimligt att en central
del av verksamheten undandras tillsynen genom att verksamheten delas upp
i två bolag. Det är inte tillräckligt att det upplånande bolagets verksamhet
faller under den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet.
Om en internbank samtidigt löpande finansierar ett företag som har till
ändamål att lämna kredit, fordras tillstånd. Detta motiveras med att om
internbankens och det kreditgivande företagets verksamhet hade bedrivits
i ett och samma bolag hade hela verksamheten stått under tillsyn. Saken
bör enligt regeringen inte bedömas annorlunda enbart för att verksamheten
har delats upp mellan två olika bolag.
Regeringen anför att ett alternativ skulle vara att göra skillnad mellan
finansiella och icke-finansiella koncerner och föreskriva att tillstånd
för det upplånande bolaget inte behövs om det utgör en del av en
icke-finansiell koncern. Finansiell verksamhet som endast utgör en mindre del
av en icke- finansiell koncern kan vara förhållandevis stor i jämförelse
med motsvarande verksamhet i enskilda företag. Hade den verksamheten legat
i ett och samma bolag hade den dessutom i sin helhet varit tillståndspliktig.
Att göra skillnad mellan finansiella och icke-finansiella koncerner
framstår därför enligt regeringen inte som en bra lösning.
Regeringen anser att det bör vara möjligt att organisera verksamheten i
en koncern så att det kreditgivande bolaget sköter sin egen upplåning,
eventuellt med stöd av internbanken. En annan lösning är att ett annat
bolag än internbanken sköter upplåningen. Regeringen påpekar att det
företag som lånar upp medel från allmänheten inte undgår tillståndsplikten
genom att dela upp sin verksamhet i en del med medel som mottagits från
allmänheten och en del innehållande andra medel. Det torde i stället krävas
att verksamheten delas upp mellan olika företag.
Skrivelser m.m.
Volvo Treasury AB (Volvo), Ericsson Treasury Services Aktiebolag (Ericsson),
Industrins finansförening och Finansbolagens Förening har som tidigare
nämnts inkommit med skrivelser. De påpekar att förslaget riskerar att
leda till en längre gående reglering än i dag. Om det genomförs kommer
det att leda till ökade och onödiga begränsningar och svårigheter för
svenska företag att avsätta produkter i konkurrens med företag i andra
länder med oftast mer begränsad reglering.
Av skrivelserna framgår bl.a. att Volvokoncernen har en internbank som
sköter upplåningen för koncernen. Den förser koncernens bolag med medel
som de i sin tur lånar ut till sina kunder och återförsäljare. Upplåningen
sker till ca 80 % från marknaden och 20 % från banker. Fördelarna med att
koncernens upplåning sker via internbanken är enligt Volvo att man på det
sättet effektiviserar upplåningen. Centraliseringen underlättar också
koncernens riskhantering. Bolaget anser att det är nödvändigt för att
kunna skaffa och behålla kunder att Volvo kan erbjuda kunderna krediter.
Konkurrerande företag kan göra det.
Ericsson har också en internbank som lånar upp medel huvudsakligen via
moderbolaget. Internbanken lånar sedan ut till andra bolag inom koncernen
och till ett särskilt bolag som enbart sysslar med finansieringsverksamhet.

Under beredningen av ärendet har företrädare för Volvo, Ericsson och
Industrins finansförening m.fl. träffat representanter för partierna i
finansutskottet.
Finansutskottets ställningstagande
Regeringens förslag innebär att tillstånd att driva finansieringsrörelse
inte ska behövas för ett företag som med medel som mottagits från allmänheten
finansierar andra företag som ingår i samma koncern, om inte finansieringen
avser ett företag som har till ändamål att lämna kredit eller driva
liknande verksamhet.
Finansutskottet konstaterar att förslaget till undantag för internbanker
bara gäller om det mottagande bolaget inte vidareutlånar. Således: om
företaget i sin tur ger kundkrediter gäller inte undantaget.
I propositionen finns ingen redogörelse för hur frågan om internbanker
regleras i gällande lagstiftning. Det saknas också en redogörelse för hur
förslaget påverkar internbanker som i dag driver verksamhet. Det finns
vidare ingen redogörelse för hur frågan regleras i andra länder.
Regeringens förslag kan således innebära att s.k. internbanker anses
bedriva tillståndspliktig finansieringsrörelse. Det innebär bl.a. krav på
kapitaltäckning och exponeringsbegränsningar.
Under beredningen av ärendet har framkommit att en tillämpning av de
föreslagna reglerna skulle omöjliggöra nuvarande industrikoncerners
internbanksverksamhet, framför allt beroende på reglerna om begränsning av
stora exponeringar. I dag kan företagen tillgodogöra sig positiva effekter
av en centraliserad upplåning och utlåning till övriga koncernbolag.
Förslaget skulle också kunna påverka bolagens konkurrensförmåga. En
konkurrenskraftig finansiering är en viktig förutsättning för att driva
företagens verksamhet. Företrädare för bolagen har vid ett möte med några
av utskottets ledamöter bl.a. hävdat att företagen eventuellt måste flytta
sina internbanker till något annat land om regeringens förslag genomförs.
Det medför högre kostnader för bolagen och nackdelar för deras möjlighet
att driva konkurrenskraftiga bolag.
Utskottet konstaterar att en tillämpning av reglerna för kreditmarknadsbolag
(finansbolag) skulle omöjliggöra nuvarande internbanksverksamhet i
industriella koncerner, framför allt på grund av reglerna om stora exponeringar.
Om regeringens förslag genomförs kan en industriell koncern inte
tillgodogöra sig de positiva effekterna av en centraliserad upplåning och
utlåning till övriga koncernbolag, t.ex. lägre upplåningskostnader och
bättre riskhantering. Konkurrensen för industriella koncerner försämras
sannolikt jämfört med förhållandet för utländska industriella koncerner
om förslaget genomförs.
Om förslaget genomförs innebär det att både internbanken och det mottagande
bolaget, om detta ger krediter för annat än avsättning av enbart egna
varor eller tjänster, träffas av tillståndsplikt, med de kostnader detta
medför, kapitalkrav och bestämmelserna om stora exponeringar. Finansutskottet
anser att en så omfattande reglering inte förefaller vara nödvändig.
Enligt utskottets bedömning behöver inte internbankerna stå under tillsyn
vare sig av systemstabilitetsskäl eller av konsumentskyddsskäl. Utskottet
bedömer att en ändring av bestämmelserna inte strider mot EG-rätten.
Internbanksverksamhet som endast utgör en del av en icke-finansiell koncern
bör således enligt utskottets mening inte omfattas av tillståndsplikten.

Finansutskottet föreslår således en ändring av regeringens förslag som
innebär att en internbank i en koncern, som inte har som huvudsakligt
ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från tillståndsplikt
oavsett om det lånemottagande koncernbolaget vidareutlånar eller inte.

Vissa spar- och låneföreningar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd inte behövs för
finansieringsrörelse som drivs av en ekonomisk förening som har högst
1 000 fysiska personer. Vidare får föreningen bara ta emot
återbetalningspliktiga
medel från medlemmarna och ha till ändamål att tillgodose finansieringsbehov
hos medlemmarna.
Utskottet föreslår att bl.a. gamla spar- och låneföreningar som driver
verksamhet enligt övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet
ska få fortsätta att driva verksamheten. Utskottet föreslår därför att en
bestämmelse införs i lagen om införande av bank- och finansieringsrörelse.
Det innebär att motionerna delvis tillstyrks.
Propositionen
Regeringen föreslår att tillstånd inte behövs för finansieringsrörelse
som drivs av en ekonomisk förening eller motsvarande utländskt företag,
om föreningen eller företaget
som medlemmar vid varje tillfälle har högst 1 000 fysiska personer,
som medlemmar bara antar personer som ingår i en i förväg identifierbar
begränsad krets och denna krets anges i stadgarna,
tar emot återbetalningspliktiga medel bara från medlemmarna eller från
finansiella företag,
har till ändamål att bara med sådana medel som avses i punkten ovan
tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna.
Ett företag som driver verksamhet som fordrar tillstånd utan att ha ett
sådant tillstånd ska kunna tvångslikvideras om företaget inte följer ett
föreläggande att upphöra med verksamheten.
Regeringen anför att för att göra det möjligt för seriösa spar- och
låneföreningar att driva finansieringsrörelse föreslås en numerär begränsning
till 1 000 fysiska personer. Föreningarna JAK och Nordiska Sparlån menar
att medlemsantalet, om det över huvud taget ska finnas någon numerär
begränsning, ska sättas betydligt högre och inte enbart avse fysiska
personer. Regeringen anser dock att den begränsning till 1 000 personer som
görs både i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler
(Ds 2002:5) och i tidigare lagstiftningsärenden (prop. 1995/96:74 s. 108
f.) är en rimlig avgränsning. Regeringen finner inte anledning att utvidga
undantagsbestämmelsen till att också omfatta juridiska personer. Den
nuvarande begränsningen till fysiska personer ska bl.a. ses mot bakgrund
av att man velat undvika att flera små spar- och låneföreningar slår sig
samman i större federationer (prop. 1995/96:74 s. 109).
Regeringen anför att begränsningen till antalet personer också måste
kombineras med ytterligare åtgärder. Regeringen anser att det bör krävas
att den krets som är aktuell utgör en begränsad personkrets, t.ex. anställda
på en arbetsplats eller personer i ett byalag, samt att gruppen bör vara
homogen. Det innebär att en ekonomisk förening som står öppen för envar
med denna begränsning skulle omfattas av tillståndsplikt. För att minska
risken för missbruk bör det vara möjligt att konstatera att en arbetsplats
eller liknande som uppges verkligen existerar. Det ska alltså vara fråga
om en i förväg identifierbar begränsad krets.
En förening som tar emot medel från medlemmarna anses ta emot medel från
allmänheten. Den kommer därför att omfattas av den nya lagen om
inlåningsverksamhet. I den finns bestämmelser som regeringen bedömer nödvändiga
för att ta hand om de problem som medförde att de tidigare
undantagsbestämmelserna
upphävdes (se avsnittet Andra företags mottagande av medel från allmänheten).
Avsikten är inte enligt regeringen att låta övergångsbestämmelser från
1994 fortsätta att gälla efter den nya lagens ikraftträdande.
Ekonomiska föreningar ska enligt lagen om inlåningsverksamhet ha ett bundet
eget kapital på minst 5 miljoner kronor. Det gäller dock inte för spar-
och låneföreningar.
Motionerna
I motion Fi2 av Mats Odell och Olle Sandahl (båda kd) anför motionärerna
att några av regeringens förslag oavsiktligt har utformats så att föreningar
som bedrivit sparlåneverksamhet sedan 1993 kommer att tvingas utesluta
medlemmar som är juridiska personer. Enligt uppgift från Finansdepartementet
kommer förslaget oavsiktligt att drabba t.ex. Nordiska Sparlån. Skälet
till ändringarna är att regeringen dels önskat få bort gamla
övergångsbestämmelser,
dels önskat komma åt missbruk, men att man ändå anser att seriösa spar-
och låneföreningar ska få fortsätta sin verksamhet.
Motionärerna anför att något missbruk knappast lär förekomma bland de
föreningar som den 1 januari 1994 drev verksamhet. Motionärerna föreslår
att dessa föreningar får fortsätta verksamheten enligt då gällande lag.
Motionärerna föreslår vidare att ändringar görs i den föreslagna lagen
för att underlätta för nya föreningar. Det gäller t.ex. kravet på en
maximering av antalet medlemmar till 1 000 fysiska personer.
Motionärerna påpekar vidare att eftersom förslaget uttryckligen tar sikte
på att förhindra organiserad samverkan mellan sparlåneföreningarna och
för att förhindra ett kringgående av bestämmelsen om antalet medlemmar,
blir det också i praktiken omöjligt att vidareutveckla verksamheten till
en medlemsbank. En sådan kräver minst 1 miljon euro i insatskapital
(riskkapital), vilket knappast är realistiskt i en sparlåneförening där
medlemmarna inte är speciellt välbeställda.
Förslaget kräver vidare att det bara är personer som ingår i en i förväg
identifierbar begränsad krets, vilket också ska anges i föreningens stadgar.
Detta medför att såväl effektivitet som stabilitet blir sämre än om
medlemskretsen utgör ett mer representativt urval av befolkningen.
Motionärerna påpekar vidare att följden av de begränsningar som föreslås
kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att
kunna bedrivas på grund av att de villkor som lagen föreskriver är för
snäva. Med tanke på att en stor del av de förändringar som föreslås är
motiverade av en önskan att uppnå en effektivare konkurrens på
finansieringssidan
är förslaget i denna del snarast kontraproduktivt. Motionärerna anser att
förslaget försvårar och begränsar utvecklingsmöjligheterna för alternativ
med nya idéer inom området.
I motion Fi3 av Yvonne Ruwaida (mp) anförs att förslaget ålägger en del
seriösa spar- och låneföreningar alltför snäva handlingsramar för att de
ska kunna fortsätta sin verksamhet och även bilda nya föreningar. Förslaget
innebär bl.a. att medlemskapet begränsas till 1 000 medlemmar och bara
fysiska personer. Motionären påpekar att det inte gynnar mångfalden på
bank- och finansieringsrörelsemarknaden. Motionären anför att skälet till
de föreslagna ändringarna är att regeringen dels önskat få bort gamla
övergångsbestämmelser, dels önskat komma åt det missbruk som förekommer.
Motionären påpekar att konsekvenserna av lagförslaget kommer att drabba
också seriösa spar- och låneföreningar fast detta inte varit avsikten.
Homogenitetskravet betyder att medlemmarna kommer att ha en mer likartad
ekonomisk situation än vad som annars vore fallet. Följden av begränsningar
kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att
användas på grund av att de villkor som lagen stadgar är alldeles för
snäva. Med tanke på att en stor del av de förändringar som föreslås är
motiverade av en önskan att uppnå en effektivare konkurrens på
finansieringssidan
är detta inte bra.
I motion Fi 281 av Sven-Erik Österberg och Sonia Karlsson (båda s) anför
motionärerna att regeringens förslag ålägger gamla seriösa spar- och
låneföreningar alltför snäva handlingsramar för att de ska kunna fortsätta
sin verksamhet. De anser att det för dessa föreningar bör finnas möjlighet
att även i framtiden driva verksamhet enligt nuvarande övergångsbestämmelser
till lagen om finansieringsverksamhet eller enligt liknande bestämmelser.
Motionärerna föreslår därför att gamla spar- och låneföreningar får
fortsätta att bedriva verksamhet med stöd av punkt 5 i övergångsbestämmelserna
till lagen om finansieringsverksamhet t.o.m. den 30 juni 2006. Regeringen
bör återkomma med ställningstagande och förslag rörande dessa föreningars
verksamhet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet anser att regeringens förslag till bestämmelser om undantag
från tillståndsplikt för finansieringsrörelse i huvudsak bör godtas av
riksdagen.
Utskottet konstaterar att regeringens förslag innebär att det under vissa
förutsättningar är möjligt att starta nya spar- och låneföreningar, t.ex.
att bilda en JAK-förening.
Finansutskottet anser dock - i likhet med flera av motionärerna - att
regeringens förslag innebär alltför snäva handlingsramar för bl.a. gamla
spar- och låneföreningar, dvs. de föreningar som driver verksamhet enligt
punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet.
Effekterna av förslaget kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i
praktiken inte kommer att användas på grund av att de villkor som lagen
stadgar är alldeles för snäva. Utskottet har tidigare uttalat (1999/2000:FiU28)
att det bör finnas möjlighet för seriösa sparkassor att i kontrollerade
former driva verksamheten även i fortsättningen. Utskottet har inte ändrat
uppfattning i denna fråga och anser att dessa föreningar ska få fortsätta
att driva sin verksamhet enligt punkt 5 i övergångsbestämmelserna till
lagen om finansieringsverksamhet. Utskottet föreslår därför att det införs
en bestämmelse om detta i lagen om införande av bank- och finansieringsrörelse.
Med det anförda tillstyrker utskottet delvis regeringens förslag och
motionerna Fi2 (kd), Fi3 (mp) och Fi281 (s).
En gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet
ersätts med en ny gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag.
Utskottet tillstyrker också att det införs reformerade regler för banker
och kreditmarknadsföretag.

Propositionen
Regeringen föreslår att bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet
ska ersättas med en ny gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag.

Regeringen anför som skäl att i dag regleras banker och kreditmarknadsföretag
i olika lagar. De huvudsakliga rörelsereglerna finns i bankrörelselagen
respektive lagen om finansieringsverksamhet. Det finns också bestämmelser
i kapitaltäckningslagen och lagen om penningtvätt som gäller gemensamt
för dessa institut.
Syftet med regleringen för banker och kreditmarknadsföretag skiljer sig
åt redan i dagsläget. Trots detta är bestämmelserna i bankrörelselagen
och lagen om finansieringsverksamhet i stora delar desamma. Enligt EG-rätten
behandlas banker och kreditmarknadsföretag som kreditinstitut. De
EG-rättsliga reglerna har i princip genomförts på samma sätt för banker och
kreditmarknadsföretag.
Regeringen anser att en gemensam lag bör vara till fördel för användarna.
Det ger en bättre överblick över de likheter och skillnader som finns
mellan de olika instituten, även om tillämpningen av reglerna kan skilja
sig åt beroende på institutstyp. Det är vidare en föredel att
Finansinspektionens
tillsyn och kontrollmöjligheter beskrivs på ett enda ställe. Genom att ta
in bestämmelserna i en gemensam lag undviks onödiga dubbleringar som också
har en tendens att ge upphov till oavsiktliga skillnader.
Regeringen föreslår därför att de centrala regler som gäller för banker
och kreditmarknadsföretag sammanförs i en gemensam lag.
Regeringen föreslår vidare reformerade rörelseregler för både banker och
kreditmarknadsföretag (kreditinstitut). Regler om soliditet och likviditet,
riskhantering samt genomlysning införs. Ett kreditinstitut ska särskilt
se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra
risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina
förpliktelser äventyras. Rörelsen ska också bedrivas och organiseras på
ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas samt även i
övrigt vara sund. Vidare ska ett kreditinstitut endast få driva finansiell
verksamhet. Regeringen föreslår också att instituten får äga aktier och
andelar i större omfattning än vad som är möjligt enligt gällande rätt
samt att kreditmarknadsföretag ges möjlighet att driva värdepappersrörelse.

Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag att det införs en gemensam
lag och reformerade rörelseregler för både banker och kreditmarknadsföretag.
Utskottet anser i likhet med regeringen att en gemensam lag bör vara
till fördel för användarna. Det ger en bättre överblick över de likheter
och skillnader som finns mellan banker och kreditinstitut, även om
tillämpningen av reglerna kan skilja sig åt.
Åtgärder mot penningtvätt
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att fysiska eller juridiska
personer som yrkesmässigt ägnar sig åt viss finansiell verksamhet ska
omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Utskottet tillstyrker
också att finansiella institut ska anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen
för registrering.
Propositionen
Regeringen anför att en konsekvens av förslaget till ny definition av
finansieringsrörelse blir att vissa finansiella institut, t.ex. företag
som ägnar sig åt kreditgivning men inte finansierar sig genom lån från
allmänheten, inte längre kommer att behöva tillstånd för att driva sin
verksamhet. De kommer inte stå under tillsyn av Finansinspektionen.
Instituten ska, enligt Sveriges internationella åtaganden, omfattas av
penningtvättslagstiftningen och vara föremål för viss kontroll av ägare
och ledning.
Regeringen anför att enligt det s.k. penningtvättsdirektivet (91/308/EEG)
ska finansiella institut omfattas av penningtvättslagstiftningen. Direktivet
har genomförts genom lagen om åtgärder mot penningtvätt. Med ett finansiellt
institut avses ett företag som inte är ett kreditinstitut, men vars
huvudsakliga verksamhet består i att utföra vissa särskilt uppräknade
verksamheter. Det är t.ex. kreditgivning, betalningsförmedling och ekonomisk
rådgivning.
I penningtvättslagen saknas bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen
att ingripa mot de företag som omfattas av lagen men underlåter att följa
bestämmelserna i den. Inspektionen ska i stället vid brott mot lagen vidta
åtgärder enligt bestämmelserna i den rörelselagstiftning som reglerar
respektive instituts verksamhet.
Finansiella institut enligt penningtvättsdirektivets definition kommer
inte att stå under direkt tillsyn av Finansinspektionen. Inspektionen ska
därför inte vidta några typiska tillsynsåtgärder, till skillnad mot vad
som är möjligt beträffande banker och andra institut som också omfattas
av penningtvättslagens bestämmelser. Inspektionen får t.ex. inte utföra
platsundersökning hos ett finansiellt institut i syfte att utreda om
institutet tillämpar penningtvättslagens bestämmelser på ett tillfredsställande
sätt eller för den delen självt ägnar sig åt penningtvätt.
Om Finansinspektionen får kännedom om att ett finansiellt institut utför
transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv,
ska dock inspektionen i enlighet med penningtvättslagen underrätta
finanspolisen om transaktionerna.
Genom att göra penningtvättslagen tillämplig på finansiella institut blir
dessa skyldiga att driva verksamheten i enlighet med bestämmelserna i den
lagen. Instituten ska t.ex. ha rutiner till förhindrande av att de utnyttjas
för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv och exempelvis
ha rutiner som säkerställer att anställda får den information och utbildning
om penningtvättsfrågor som är behövlig.
Regeringens förslag innebär att de finansiella instituten ska vara skyldiga
att anmäla sin verksamhet till inspektionen. Som skäl anför regeringen
att för att inspektionen ska få kännedom om vilka företag som penningtvättslagen
är tillämplig på, och för att se till att dessa företag följer lagen, är
någon form av kontroll nödvändig. Finansinspektionen föreslås vara skyldig
att föra ett register över företagen. I syfte att garantera allmänhetens
rätt till information om vilka finansiella institut som är anmälda.
Penningtvättsdirektivet har ändrats genom ett nytt direktiv om penningtvätt
(2001/97/EG). Bland annat har definitionen av finansiellt institut ändrats,
dock endast i mindre omfattning såvitt här är av intresse. Det nya
penningtvättsdirektivet ska ha genomförts av medlemsstaterna senast den 15
juni 2003.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet anser i likhet med regeringen att fysiska eller juridiska
personer som yrkesmässigt ägnar sig åt viss finansiell verksamhet ska
omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Utskottet tillstyrker
också att instituten ska anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen
för registrering. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag i
denna del.
Finansinspektionens tillsyn
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker bestämmelserna om Finansinspektionen. Det innebär
att inspektionens möjligheter att ingripa mot institut ökar genom nya
sanktioner som anmärkning, straffavgift och förseningsavgift. Avgifterna
tillfaller staten.
Propositionen
Regeringen föreslår att Finansinspektionen ska ha tillsyn över att en
banks eller ett kreditmarknadsföretags rörelse drivs enligt
lagen om bank- och finansieringsrörelse,
andra författningar som reglerar institutets verksamhet,
institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente och
interna instruktioner som har sin grund i lagstiftning som reglerar bankers
eller kreditmarknadsföretags verksamhet.
Regeringen föreslår vidare att inspektionens möjligheter att ingripa mot
institut ökar. Det införs bl.a. nya sanktioner, t.ex. anmärkning,
straffavgift och förseningsavgift. Avgifterna tillfaller staten.
Regeringen föreslår att en bank som inte i tid lämnar föreskrivna
upplysningar om sin verksamhet till Finansinspektionen får påföras en
förseningsavgift med högst 100 000 kr. Beslut om förseningsavgift fattas av
Finansinspektionen.
Regeringen föreslår också att ett kreditinstitut ska vara skyldigt att
lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under
en förundersökning i brottmål begärs.
Finansinspektionens beslut ska som regel överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs för överklagande till
kammarrätten.

Finansutskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Uppdragsavtal
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regerings förslag att ett kreditinstitut ska lämna
in en kopia av uppdragsavtal till Finansinspektionen om det uppdrar åt
någon annan att utföra någon del av sin verksamhet.
Propositionen
Regeringen föreslår en ny bestämmelse som innebär att ett kreditinstitut
ska anmäla till Finansinspektionen om det uppdrar åt någon annan att utföra
någon del av sin verksamhet. Institutet ska ge in uppdragsavtalet till
inspektionen.
För att sådan uppdragsverksamhet ska vara tillåten gäller att
1. institutet svarar för den anförtrodda verksamheten mot kunden,
2. verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och
säkerhetsmässigt betryggande former, och
3. uppdraget inte har sådan omfattning att institutet inte kan uppfylla
de skyldigheter som följer av denna lag eller andra författningar som
reglerar institutets verksamhet.
Regeringen föreslår att Finansinspektionen får rätt att hämta in uppgifter
och företa undersökning hos ett företag som utför uppgifter åt en bank
eller ett kreditmarknadsföretag, om det behövs för tillsynen över institutet.

Av kommittén och i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler
(Ds 2002:5) förslås inte någon skyldighet för instituten att anmäla till
Finansinspektionen att de avser att lägga ut verksamheten eller att de
ska lämna in uppdragsavtalet.
Regeringen anför som skäl att den snabba tekniska utvecklingen på den
finansiella marknaden gör det mindre lämpligt att låsa bankernas agerande
och ange att en banks verksamhet ska drivas i bankens egna lokaler och av
bankens personal. En bank som lägger ut del av sin verksamhet har fortfarande
kvar ansvaret för hela sin rörelse. Den kan alltså inte genom att lägga
ut verksamheten på någon annan frånhända sig ansvaret för att driften av
verksamheten sker i enlighet med de regler som gäller för banken. Styrelsen
i banken ansvarar ytterst för organisation, styrning och kontroll av
verksamheten.
I lagrådsremissen gjorde regeringen bedömningen att ett institut bör få
organisera sin rörelse på det sätt som den bedömer effektivast och att
konsumentskyddsaspekterna bör tas om hand av den allmänna sundhetsregeln.
Någon uttrycklig bestämmelse om s.k. outsourcing föreslogs därför inte
i lagrådsremissen.
Enligt Lagrådets mening bör utgångspunkten vara att tillståndspliktig
verksamhet ska drivas av den som fått tillståndet om inte annat särskilt
föreskrivs. Stödfunktioner av olika slag, exempelvis av administrativ
karaktär, bör dock utan författningsstöd kunna läggas ut på annan. Lagrådet
har inget att erinra mot att vissa tjänster som normalt tillhandahålls av
kreditinstitut uppdras åt andra att utföra. Det är inte heller nödvändigt
att tillstånd ges för varje enskilt uppdrag, utan man kan exempelvis väl
tänka sig ett förfarande enligt vilket förutsättningarna för att ett
kreditinstitut ska få lämna uppdrag anges i lagen och att institutet får
anmäla till Finansinspektionen när uppdrag har lämnats. Lagrådet anser
således att gällande tillståndskrav behöver kompletteras med bestämmelser
som ger uttryckligt stöd för en uppdragsverksamhet. Lagrådet anför dock
att det saknas tillräckligt underlag för att kunna uttala sig om ifall
den erforderliga kompletteringen kan göras inom ramen för detta
lagstiftningsärende.
Regeringen anför i propositionen att den kan se ett värde i att ett
institut som avser att lägga ut sin verksamhet på annan, anmäler detta till
Finansinspektionen. Regeringen delar vidare Lagrådets bedömning om att
det bör träffas ett särskilt avtal mellan institutet och uppdragstagaren
om villkoren för uppdraget. Det avtalet bör lämnas in till inspektionen
i samband med att institutet anmäler sin avsikt att ingå ett uppdragsavtal.

Regeringen anför vidare att Finansinspektionen bör få utökade möjligheter
att hämta in uppgifter från sådana företag som av en bank - men även av
ett kreditmarknadsföretag - har fått verksamhet utlagd på sig och även
att utöva tillsyn över ett instituts verksamhet i ett sådant företag. Det
sistnämna bör ske genom att inspektionen ges möjlighet att genomföra
undersökning hos uppdragstagaren, om det behövs för tillsynen över institutet.

Av författningskommentaren framgår att om Finansinspektionen upptäcker
att uppdraget strider mot lagen eller att det hindrar en effektiv tillsyn,
kan inspektionen ingripa och förelägga institutet att vidta de åtgärder
som behövs för att komma till rätta med bristerna. Inspektionen kan
exempelvis förelägga institutet att göra ändringar i uppdragsavtalet.
Skrivelse
Bankföreningen föreslår i skrivelsen att det inte införs någon ovillkorlig
skyldighet för banker och kreditmarknadsföretag att ge in alla uppdragsavtal
till Finansinspektionen. Inspektionen behöver inte ha avtalen eftersom
den inte ska granska avtalens innehåll eller godkänna att ett uppdrag ges
till något annat företag. Föreningen påpekar att det skulle bli en stor
och onödig administrativ belastning för alla kreditinstitut, men särskilt
för Finansinspektionen. Avtalen innehåller tekniska och kommersiella
affärshemligheter och inspektionen tvingas till att göra svåra
sekretessprövningar.

Förslaget omfattar både externa och interna uppdragsavtal. Det innebär
att alla avtal om samarbete och arbetsfördelning inom en finansiell koncern
ska ges in till inspektionen, liksom avtalen med utomstående företag. Det
blir en enorm mängd avtal, som dessutom förändras över tiden till följd
bl.a. av organisationsförändringar.
Bankföreningen anser att det är tillräckligt att Finansinspektionen inom
ramen för sin tillsynsverksamhet kan begära att få in uppdragsavtal för
granskning. Som ett alternativ till att helt ta bort den föreslagna
skyldigheten pekar föreningen på att inspektionen skulle kunna utfärda
föreskrifter och allmänna råd om i vilken utsträckning uppdragsavtal ska
anmälas och sändas in till inspektionen.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att av propositionen framgår att Finansinspektionen
inte ska göra någon prövning av uppdragsavtalen. Inspektionen får enligt
förslaget rätt att hämta in uppgifter och företa undersökning hos ett
företag som utför uppgifter åt en bank eller ett kreditmarknadsföretag,
om det behövs för tillsynen över institutet. Enligt uppgift från
Finansinspektionen så tar inspektionen redan i dag alltid in avtalen om s.k.
outsourcing och granskar dem. Det finns inget särskilt författningsstöd
för detta. Det har inte framkommit att dagens system på något sätt innebär
en stor och onödig administrativ belastning för Finansinspektionen eller
för kreditinstituten. Utskottet anser att det är viktigt att inspektionen
har en laglig rätt att ta in uppgifter och utföra undersökningar hos
företag som utför uppgifter åt andra företag som står under myndighetens
tillsyn. Om inspektionen inte har denna möjlighet så kan tillsynsuppgiften
försvåras genom att företag låter någon annan utföra dess uppgifter. Mot
bakgrund av vad som anförts tillstyrker utskottet regeringens förslag.
Andra företags mottagande av medel från allmänheten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser att kraven som ställs på icke-finansiella företag som
inte omfattas av insättningsgarantin att ta emot inlåning från allmänheten
är tillräckliga för att motverka risken för brottslighet och ge ett
tillfredsställande skydd för konsumenterna. Det ställs bl.a. ett kapitalkrav
på 5 miljoner kronor för ekonomiska föreningar och 10 miljoner kronor för
aktiebolag. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag till ny lag
om inlåningsverksamhet och avstyrker därför motionen.
Propositionen
Icke-finansiella företag får ta emot inlåning
Regeringen föreslår att även andra företag än sådana som omfattas av lagen
om insättningsgaranti får ta emot inlåning från allmänheten. Företagens
inlåningsverksamhet ska omfattas av särskilda regler till skydd för
insättarna. Reglerna tas in i en ny lag om inlåningsverksamhet.
I och med att även andra företag som inte omfattas av insättningsgarantin
får ta emot inlåning ökar valmöjligheterna och konkurrensen vilket enligt
regeringen är positivt för konsumenterna. Ett gott konsumentskydd bör
omfatta tillgång till flera alternativ och mer kundanpassade produkter.
Regeringen anser att förslaget är en genomgripande förändring i förhållande
till nuvarande regler.
Staten är ytterst garant för garanterad inlåning. Det bör enligt regeringen
endast gälla om företag står under särskild reglering och tillsyn. Regeringen
anser därför att staten inte bör garantera inlåning i icke-finansiella
företag eftersom de inte står under någon tillsyn. Förslaget innebär
således att även mindre säkra inlåningsalternativ erbjuds konsumenterna.
Sådan inlåning kan jämföras med andra placeringsformer på ränte- och
aktiemarknaderna där konsumenterna måste ta hänsyn till förlustriskerna.
Skälen
för att släppa ogaranterad inlåning i princip fri är enligt regeringen
att
några systemrisker inte finns,
garanterade inlåningsalternativ erbjuds konsumenterna inom den finansiella
sektorn,
det redan i dag erbjuds viss ogaranterad inlåning (mottagande av s.k.
kundmedel)
hushållens placeringsalternativ och konkurrensen därigenom ökar.
Regeringen anser att av såväl EG-rättsliga som brottsförebyggande skäl
bör särskilda krav ställas på företag som inte omfattas av lagen om
insättningsgaranti för att dessa ska tillåtas ta emot inlåning från allmänheten.

Regeringen gör bedömningen att genom att avreglera inlåningsverksamheten
finns risker för nya tillfällen till brott, bl.a. bedrägeri- och borgenärsbrott.
Bestämmelser bör därför enligt regeringen utformas så att möjligheterna
att begå brott förebyggs samtidigt som det för seriösa näringsidkare inte
framstår som ett hinder att ägna sig åt inlåningsverksamhet.
Flera remissinstanser - t.ex. Finansinspektionen och Bankföreningen -
avstyrker förslaget med hänvisning till riskerna för brottslighet och
vikten av ett starkt konsumentskydd. De anser att de föreslagna reglerna
inte är tillräckliga för att motverka risken för brottslighet eller för
att skydda konsumenterna i tillräcklig grad. Några remissinstanser anser
att skyddsregleringen bör skärpas samt företagen omfattas av tillståndskrav
och ställas under Finansinspektionens tillsyn fullt ut. Vidare bör
rörelseregler införas samt samma sanktionssystem som gäller för kreditinstitut
gälla även för dessa företag.

Regeringen anför att man har stor förståelse för de farhågor som många av
remissinstanserna uttrycker. Enligt regeringen är det en svår balansakt
att utforma skyddsregleringen på ett sådant sätt att den i tillräcklig
grad tar hänsyn till dessa aspekter samtidigt som regleringen inte framstår
som ett hinder för seriösa näringsidkare att ägna sig åt inlåningsverksamhet.
Reglerna får vidare inte motverka konsumentintresset av ökad konkurrens
och fler placeringsalternativ. Regeringen anser därför att det inte utgör
ett alternativ att underkasta företag som driver inlåningsverksamhet
tillståndskrav med full tillsyn av Finansinspektionen samt rörelse- och
sanktionsreglering av det slag som gäller för auktoriserade företag.
Regeringen anser att ett sådant förslag inte skulle vara attraktivt för
icke-finansiella företag. Placeringsalternativen skulle därför sannolikt
inte komma att öka och därmed skulle inte heller konkurrensen öka som
avsett.
Enligt regeringens uppfattning går det emellertid att åstadkomma en
tillfredsställande balans mellan nyttan med reformen och önskemålet om stabil
verksamhet i företag som driver inlåningsverksamhet utan att gå så långt
som remissinstanserna förespråkar. Regeringen föreslår därför bl.a. - i
förhållande till promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler
(Ds 2002:5) -
en utvidgad informationsplikt,
att krav på att mottagna medel ska redovisas som en särskild skuldpost i
årsredovisningen och i eventuell koncernredovisning,
att det - med ett undantag - införs kapitalkrav även för ekonomiska
föreningar,
att kapitalkravet för aktiebolag ska uppgå till minst tio miljoner kronor,

att en vidare krets av ägare kontrolleras samt
att Finansinspektionen blir skyldig att minst en gång per år kontrollera
att vissa av villkoren i lagen är uppfyllda.
Regeringen gör bedömningen att kraven och reglerna i tillräcklig grad
bidrar till att motverka risken för brottslighet samt till ett
tillfredsställande
konsumentskydd. Samtidigt bedöms vinsterna som denna form av inlåningsverksamhet
potentiellt kan ge i form av fler sparalternativ och högre avkastning
vara tillräckligt stora för att motivera reformen. Regeringen anser att
kraven bör regleras i en särskild lag om inlåningsverksamhet.
Associationsform och kapitalkrav
Regeringen föreslår att inlåningsverksamhet får drivas endast av aktiebolag
eller ekonomiska föreningar. Aktiebolag ska ha ett bundet eget kapital på
minst tio miljoner kronor. Ekonomiska föreningar ska ha ett bundet eget
kapital på minst fem miljoner kronor. Det senare kravet ska dock inte
gälla för spar- och låneföreningar.
Lagen är enligt regeringen bl.a. tänkt att utgöra ett skydd för
fordringsägarnas medel, och regeringen anser därför att associationsformen bör
begränsas till aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Spar- och låneföreningar
Regeringen anför att det finns erfarenheter av ekonomisk brottslighet
kopplad till ekonomiska föreningar. År 2000 ökade registreringen av spar-
och låneföreningar hos Patent- och registreringsverket. Dessa föreningar
fick utan tillstånd av Finansinspektionen ta emot inlåning och bevilja
krediter inom medlemskretsen och detta hade börjat missbrukas. Missbruket
bestod i att föreningarna inte höll sig till den verksamhet som var
tillåten, dvs. att endast ta emot insättningar från medlemmar och tillgodose
deras finansieringsbehov. Det fanns även indikationer på att vissa föreningar
drev olika former av brottslig verksamhet utomlands. Föreningarna
marknadsfördes på Internet som en "fantastisk" möjlighet att köpa sin egen
"EU-bank". Till följd av detta upphävdes möjligheten för sådana föreningar
att ta emot inlåning utan tillstånd av Finansinspektionen. Redan registrerade
spar- och låneföreningar tilläts dock att fortsätta driva sin verksamhet.

I samband med att undantaget för spar- och låneföreningar upphävdes
framhöll riksdagen (bet. 1999/2000:FiU28) att det bör finnas möjlighet för
seriösa spar- och låneföreningar att i kontrollerade former driva verksamhet
även i fortsättningen. Även nytillkommande seriösa spar- och låneföreningar
bör enligt riksdagen kunna få möjlighet att verka i lämpliga former.
Regeringen föreslår (jfr s. 16 f.) att spar- och låneföreningar som uppfyller
särskilda villkor blir undantagna från kravet på tillstånd för att få
driva finansieringsrörelse enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Tillstånd behövs inte om föreningen inte har fler medlemmar än högst
1000 fysiska personer och föreningen får bara anta personer som ingår i
en i förväg identifierbar begränsad krets. Regeringen anser att eftersom
spar- och låneföreningar tar emot återbetalningspliktiga medel från
allmänheten bör de dock omfattas av lagen om inlåningsverksamhet.
Regeringen anför vidare att konkurrensneutralitet mellan olika
associationsformer
innebär att kapitalkrav även ska gälla för ekonomiska föreningar. Krav på
kapital ställs främst i ett brottsförebyggande syfte. Medlemmarna i
ekonomiska föreningar deltar ofta på ett mer aktivt sätt än aktieägarna i
ett aktiebolag. Enligt regeringen visar erfarenheten att risken för
brottslighet är mindre i ekonomiska föreningar.
För spar- och låneföreningar gäller, som ovan nämns, bl.a. att verksamheten
är begränsad genom villkoret att föreningarna inte får ha fler än 1 000
fysiska medlemmar. Det är bl.a. lättare att ha kontroll över om oegentligheter
förekommer inom föreningen. Om medlemmarna inte är näringsidkare kommer
de inte kunna sätta in mer än 50 000 kr. Om ett krav på visst minsta
kapital införs för spar- och låneföreningar, skulle detta sannolikt innebära
enligt regeringen att många föreningar inte kan driva inlåningsverksamhet.
Det skulle strida mot ett uttryckligt önskemål från riksdagen. De krav
som utöver kapitalkrav föreslås ställas på bl.a. spar- och låneföreningar
bör vara tillräckliga för att historien inte ska upprepa sig, eftersom
föreningarna därigenom kommer att omfattas av ett betydligt striktare
regelverk än förut. Regeringen anser att det inte bör föreslås att spar-
och låneföreningar ska omgärdas av krav på ett visst minsta kapital.

S.k. sparkassor
Regeringens förslag till lag om inlåningsverksamhet kommer även omfatta
ekonomiska föreningar inom konsument- och bostadskooperationen (s.k.
sparkassor). En sparkassa driver inlåningsverksamhet som en integrerad del
av sin övriga verksamhet i syfte att finansiera den huvudsakliga verksamheten.
Medlemskapet är ofta öppet för alla. Sparkassor tar emot återbetalningspliktiga
medel från allmänheten. De sparkassor som finns är ganska stora och tar
emot höga belopp i sin inlåningsverksamhet. Regeringen anser att det är
motiverat att införa ett kapitalkrav för sparkassor. Med hänsyn till
skillnaden mellan associationsformerna aktiebolag och ekonomisk förening,
samt då inlåningsverksamhet i sparkassor pågått sedan mycket lång tid
tillbaka och det saknas annan erfarenhet av brottslighet i ekonomiska
föreningar än den ovan nämnda, anser regeringen att kravet på visst bundet
eget kapital inte behöver sättas högre än fem miljoner kronor.
Regeringen anser dock att det är rimligt att överväga en särlösning för
sparkassor som vid tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande driver
inlåningsverksamhet med stöd av vissa övergångsbestämmelser (se prop.
1999/2000:101 och 2002/03:7). De sparkassor som i dag vänder sig till
allmänheten, har inrättat sina verksamheter för ett visst syfte, t.ex.
att erbjuda bosparande. Regeringen anför att ett krav som innebär att
även dessa föreningar ska anpassa sin verksamhet till att ta emot högst
50 000 kr från konsumenter framstår som väl ingripande, i vart fall för
närvarande. Regeringen föreslår att sparkassor som i dag driver verksamhet
enligt övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet tills
vidare bör undantas från kravet på beloppsbegränsning. Regeringen avser
emellertid att ytterligare överväga frågan om undantagets utformning samt
vilka eventuella andra åtgärder som kan behövas för att tillgodose
konsumentskyddsaspekterna.
Informationsplikt och redovisning
Regeringen föreslår att om ett företag - som inte är ett institut enligt
lagen om insättningsgaranti erbjuder sig - att från allmänheten ta emot
återbetalningspliktiga medel, som efter uppsägning är tillgängliga för
fordringsägaren inom högst ett år, ska företaget tydligt informera
fordringsägaren
om att mottagna medel inte omfattas av insättningsgarantin,
att det innebär att medlen kan förloras om företaget försätts i konkurs
eller annars har betalningssvårigheter,
om hur företaget avser att använda de mottagna medlen.

Informationen ska lämnas
vid marknadsföring av inlåningsverksamheten,
innan ett avtalsförhållande ingås.
Under avtalstiden ska detta framgå av kontoutdrag och liknande material
som rör fordringsförhållandet.
Företag som driver inlåningsverksamhet ska i sin årsredovisning som en
särskild skuldpost redovisa medel som mottagits från allmänheten enligt
lagen om inlåningsverksamhet.
Ingripanden vid brister i informationen
Regeringens föreslår att om ett företag åsidosätter informationsplikten,
när det gäller ett erbjudande riktat till konsumenter, ska bestämmelser
i marknadsföringslagen om ingripande tillämpas. Om det saknas möjlighet
att ingripa enligt marknadsföringslagen, ska Finansinspektionen kunna
förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. Om föreläggandet
inte följs, ska inspektionen kunna avföra företaget ur registret.
Beloppsmässig begränsning av mottagna medel
Regeringen föreslår - som framgår ovan i vissa fall - att mottagna medel
som inte omfattas av insättningsgarantin för konsumenter ska begränsas
beloppsmässigt. Behållningen för varje konsument får uppgå till högst
50 000 kr. En beloppsbegränsning medför att risken för den enskilde
konsumenten kan förutses. Risken kan aldrig bli större än den maximalt
tillåtna behållningen. För att begränsa risken för penningtvätt finns det
också anledning att inte tillåta alltför stora belopp.
Detta krav ska dock inte gälla för företag som vid tidpunkten för lagens
ikraftträdande driver verksamhet med stöd av vissa övergångsbestämmelser,
och som driver inlåningsverksamhet som omfattas av nu aktuell lag.
Remissinstanserna framför många synpunkter på beloppsbegränsningen. Någon
anser att den inte bör gälla gentemot juridiska personer och en annan att
den inte bör gälla gentemot näringsidkare.
I promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5)
föreslogs även en beloppsbegränsning för näringsidkare. Förslaget att
bara låta medel från konsumenter omfattas av beloppsbegränsningen har
enligt regeringen växt fram till följd av olika remissynpunkter under
lagstiftningsärendets gång.
Kooperativa Förbundet (KF), OK och Riksbyggen påpekar att sparkasse- och
sparkontoverksamhet är en helt annan form av sparande än kortsiktigt
sparande på kundmedelskonton. En sparkassa bygger på delägarskap i
konsumentkooperationens föreningar. Kooperationen bedriver inlåning enbart
från medlemmar, inte från allmänheten. De vill att sparkasse- och
sparkontoformen för konsumentkooperativ verksamhet får fortsätta att driva
verksamheten på samma sätt som i dag.
Regeringen föreslår en övergångsbestämmelse enligt vilken beloppsgränsen
på 50 000 kr inte ska gälla för ett företag som vid lagens ikraftträdande
driver inlåningsverksamhet med stöd av övergångsbestämmelserna till
tidigare ändringar i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet.
Regeringen anför bl.a. att det finns specifika förhållande i vissa
sparkassor inom konsumentkooperationen och det är rimligt att överväga en
särlösning för bl.a. dessa. I dag existerande sparkassor som vänder sig
till allmänheten och spar- och låneföreningar har inrättat sina verksamheter
för ett visst syfte. Ett krav som innebär att även dessa föreningar ska
anpassa sin verksamhet till att ta emot högst 50 000 kr från konsumenter
framstår som väl ingripande enligt regeringen. Regeringen anser därför
att sådana i dag existerande företag tills vidare bör undantas från kravet
på beloppsbegränsning. Regeringen avser att ytterligare överväga frågan
om undantagets utformning samt vilka eventuella andra åtgärder som kan
behövas för att tillgodose konsumentskyddsaspekterna.
Åtgärder mot penningtvätt
Regeringen föreslår att företag som driver inlåningsverksamhet ska omfattas
av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Bryter ett företag mot en bestämmelse
i den lagen eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,
ska Finansinspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse.
Inspektionen ska, om rättelse inte görs, kunna avföra företaget ur registret.
Detsamma ska gälla om företaget inte lämnar inspektionen begärda
upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen ska kunna
kontrollera att penningtvättslagen följs.


Krav på och kontroll av ägare och ledning
Regeringen föreslår att den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt
skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter
eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet inte får ha
ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet
eller ingå i företagets ledning.
Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett
företag som driver inlåningsverksamhet, om innehavet representerar tio
procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars
möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.
Kvalifikationskrav och rapporteringsplikt för revisorer
Regeringen föreslår att i ett företag som driver inlåningsverksamhet ska
minst en revisor väljas av bolagsstämman eller föreningsstämman. Bara den
som är auktoriserad eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen får
vara revisor.
Om en revisor får kännedom om förhållanden som kan utgöra en väsentlig
överträdelse av de författningar som reglerar företagets inlåningsverksamhet,
ska revisorn omgående rapportera detta till Finansinspektionen och
inspektionen får förelägga företaget att göra rättelse.
Ansökan om registrering hos Finansinspektionen och viss kontroll
Regeringen föreslår att företag som avser att driva inlåningsverksamhet
ska ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Om företaget uppfyller
vissa villkor ska registrering ske och inspektionen ska föra ett särskilt
register över företagen. Minst en gång per år ska Finansinspektionen
kontrollera att vissa i lagen angivna villkor är uppfyllda.
Motionen
I motion Fi4 yrkande 2 av Karin Pilsäter, Christer Nylander och Gunnar
Nordmark (alla fp) anför motionärerna att regeringen i sitt förslag öppnar
också för icke-finansiella företag som inte omfattas av insättningsgarantin
att ta emot inlåning från allmänheten. Motionärerna anser att det är
positivt att det blir ett större utbud av insättningsmöjligheter, men det
innebär också risker. Man kan inte bortse från risken att insättare inte
uppmärksammar att insättning i dessa företag inte omfattas av
insättningsgarantin.
Möjligheterna för bedrägliga beteenden ökar. Det är inte säkert att de
åtgärder som regeringen planerar är tillräckliga för att ge ett gott
konsumentskydd. Regeringen bör därför enligt motionärerna följa utvecklingen
inom detta område med största uppmärksamhet för att snabbt kunna ingripa
om de planerade skyddsmekanismerna inte skulle visa sig vara tillräckliga.

Skrivelse
Svenska Bankföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund föreslår i
en gemensam skrivelse att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen
ska begära att den återkommer antingen med ett nytt förslag till lagen om
inlåningsverksamhet eller med ett förslag om att beloppet för insättning
på kundmedelskonton höjs.
Organisationerna anser att lagen måste skärpas för att försvåra möjligheterna
att utnyttja inlåningsföretagen för ekonomisk brottslighet och penningtvätt.
Organisationerna föreslår därför att
inlåningsföretagen blir föremål för full tillsyn från Finansinspektionens
sida,
inspektionens sanktionsmöjligheter utökas,
beloppsgränsen för insättningar från näringsidkare införs.
De anser att inlåningsföretagen måste stå under i princip samma tillsyn
som banker och kreditmarknadsföretag enligt den föreslagna lagen om bank-
och finansieringsrörelse. Detta innebär bl.a. att
inlåningsföretagen ska vara skyldiga att lämna Finansinspektionen de
upplysningar som inspektionen begär
inspektionen får genomföra undersökningar hos företaget
inspektionen får rätt att förordna revisor.
Ett ytterligare skäl till att inlåningsföretagen ska stå under full tillsyn
av Finansinspektionen är att risken är påtaglig att inlåningsföretag i
sin marknadsföring kommer att framhålla att man är registrerade och står
under "kontroll" av Finansinspektionen.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet anser att det är positivt att det blir möjligt för icke-finansiella
företag som inte omfattas av insättningsgarantin att ta emot inlåning
från allmänheten. Därmed blir det ett större utbud av insättningsmöjligheter
för konsumenterna. Det medför förhoppningsvis en ökad konkurrens som bör
ge positiva effekter för konsumenterna.
Utskottet konstaterar i likhet med regeringen att genom att avreglera
inlåningsverksamheten finns risker att det skapas nya tillfällen till
bedrägeri och borgenärsbrott. Det är därför viktigt att reglerna utformas
så att möjligheterna att begå brott begränsas. Det är dock viktigt att
bestämmelserna inte utformas på ett sådant sätt att de uppfattas som ett
hinder för seriösa näringsidkare. Reglerna får således inte hindra
konkurrensen.
Utskottet anser därför att det inte är ett alternativ - som en del
remissinstanser anser - att företagen som driver inlåningsverksamhet ska
söka tillstånd och bli föremål för full tillsyn från Finansinspektionen.

I likhet med regeringen anser utskottet vidare att eftersom lagen är tänkt
att vara ett skydd för konsumenternas medel bör associationsformen begränsas
till aktiebolag och ekonomiska föreningar men däremot inte omfatta ideella
föreningar.
Reglerna om informationsplikt, redovisning och ingripanden vid brister i
informationen är enligt utskottet viktiga bestämmelser för att skydda
konsumenterna.
En beloppsgräns på 50 000 kr för varje konsument som placerar sina medel
hos ett inlåningsföretag är också enligt utskottet viktig eftersom risken
för den enskilde därmed blir begränsad och förutsebar. Risken för
penningtvätt begränsas därigenom också. I promemorian Reformerade bank- och
finansieringsrörelseregler föreslogs även en beloppsbegränsning för
näringsidkare. Men den har tagits bort i regeringens förslag. Det innebär
att de kan ha en obegränsad behållning hos ett inlåningsföretag.
Regeringen föreslår vidare en övergångsbestämmelse enligt vilken beloppsgränsen
på 50 000 kr inte ska gälla för ett företag som vid lagens ikraftträdande
driver inlåningsverksamhet med stöd av övergångsbestämmelserna till
tidigare ändringar i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet.
Detta innebär att vissa sparkassor och äldre spar- och låneföreningar
undantas från beloppsgränsen.
Utskottet anser i likhet med Bankföreningen och Fristående Sparbankers
Riksförbund att det är viktigt att möjligheterna att utnyttja inlåningsföretagen
för ekonomisk brottslighet och penningtvätt begränsas. Som framgått ovan
har utskottet tillstyrkt att företag som driver inlåningsverksamhet ska
omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt.
Av finanspolisens statistik framgår att antalet ärenden som rör penningtvätt
under år 2002 var 8 080, och under 2003 har siffran stigit till 10
976.
Ett viktigt inslag i kampen mot ekonomisk brottslighet är att upptäcka
och förhindra penningtvätt. Traditionellt sett har banker och andra
finansiella företag utnyttjats för att tvätta pengar som härrör från brottslig
verksamhet. Därför är de flesta finansiella företag i Sverige sedan många
år tillbaka skyldiga att bl.a. kontrollera identiteten hos den som man
gör affärer med eller utför transaktioner åt. Företagen är också skyldiga
att rapportera misstänkta fall av penningtvätt till polisen. Det har på
senare år internationellt uppmärksammats att de som ägnar sig åt penningtvätt
i ökad utsträckning utnyttjar företag utanför den finansiella sektorn.
Detta har lett till att de internationella regler som finns på området i
olika avseenden har byggts på och utsträckts till företag och personer
verksamma utanför den finansiella sektorn.
I Regeringskansliet bereds nu en lagrådsremiss om skärpta regler mot
penningtvätt. Enligt planerna ska en lagrådsremiss lämnas till Lagrådet
under maj månad och en proposition lämnas till riksdagen i början av juni
2004.
Lagrådsremissen bygger på en promemoria som innehåller förslag till
skärpningar av den svenska lagstiftningen om penningtvätt. Förslagen bygger
på de ändringar av penningtvättsdirektivet som år 2001 beslutades av
Europaparlamentet och rådet. Förslaget innebär bl.a. att skyldigheterna
enligt penningtvättslagen, att kontrollera identiteten hos den man gör
affärer med eller utför transaktioner åt och rapportera misstänkta fall
av penningtvätt, utsträcks till företag som driver fondverksamhet samt
fysiska och juridiska personer verksamma utanför den finansiella sektorn.
Det gäller verksamhet som bedrivs av oberoende jurister, revisorer och
skatterådgivare.
Kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism är mycket viktig.
Sverige arbetar på bred front både nationellt och internationellt mot att
terrorister och andra brottslingar ska kunna använda det finansiella
systemet för brottsliga syften.
Utskottet konstaterar att ett omfattande arbete pågår vad gäller penningtvätt
och anser därför att resultatet av arbetet bör avvaktas innan riksdagen
tar ställning till om det behövs ytterligare åtgärder i denna del. Utskottet
utgår ifrån att regeringen följer utvecklingen med största uppmärksamhet
för att snabbt kunna ingripa om de planerade skyddsmekanismerna inte skulle
visa sig vara tillräckliga.
Utskottet anser att de krav som ställs på företagen motverkar risken för
brottslighet och ger ett tillfredsställande skydd för konsumenterna. Kraven
innebär bl.a. en utvidgad informationsplikt, ett kapitalkrav på 5 miljoner
kronor för ekonomiska föreningar och 10 miljoner kronor för aktiebolag.
Sammantaget tillstyrker utskottet alltså propositionens förslag i här
aktuella delar och avstyrker Fi4 (fp) yrkande 2.
Bemyndiganden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut
ska vidta för att uppfylla bestämmelserna i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000)
om bank- och finansieringsrörelse.

Finansutskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000) om bank- och
finansieringsrörelse föreslår regeringen övergripande bestämmelser om ett
kreditinstituts rörelse. Bland annat ska ett kreditinstituts rörelse drivas
på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte
äventyras. I kapitlet finns vidare bestämmelser om riskhantering,
genomlysning, sundhet samt riktlinjer och instruktioner.
Bestämmelserna är rambestämmelser. Utskottet anser att det därför är
lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ska vidtas för att uppfylla de
krav på soliditet m.m. som avses i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000) om bank-
och finansieringsrörelse. Ett tillägg med denna innebörd bör därför göras
i 16 kap. 1 § bank- och finansieringsrörelse.
Lagförslagen i övrigt
Utskottets förslag i korthet
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag - med vissa lagtekniska
justeringar - i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet
föreslagit ovan.
Finansutskottets ställningstagande
Den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse bör ändras såvitt
avser 12 kap. 12 §. Av den bestämmelsen framgår att ansökan om likvidation
av en kreditmarknadsförening enligt 11 kap. 3 och 4 §§ lagen om ekonomiska
föreningar också får göras av Finansinspektionen. I propositionen 2002/03:147
Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket
föreslås att Patent- och registreringsverket, i stället för rätten, ska
handlägga ärenden om likvidation av en ekonomisk förening på grund av att
föreningen inte har gett in registreringsanmälan om behörig styrelse,
verkställande direktör eller särskild delgivningsmottagare. Bestämmelsen
finns i lagen om ekonomiska föreningar och flyttas enligt förslaget till
en ny 4 a §. Eftersom Finansinspektionen i dag har möjlighet att ansöka
om likvidation på denna grund bör 12 kap. 12 § i lagen om bank- och
finansieringsrörelse utökas med en hänvisning till 11 kap. 4 a § lagen om
ekonomiska föreningar. Riksdagen har beslutat om lagförslagen med anledning
av den nämnda proposition 2002/03:147. Lagarna trädde i kraft den 1 januari
2004.
Några av regeringens lagförslag bör också ändras för att de ska överensstämma
med lagen (2003:46 )om investeringsfonder. Propositionen En ny lag om
investeringsfonder (2002/03:150) överlämnades till riksdagen efter
propositionen Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse. Riksdagen
har den 18 februari 2004 fattat beslut om en ny lag om investeringsfonder.
Lagändringarna trädde i kraft den 1 april 2004. Följande lagar bör således
ändras med anledning av lagen om investeringsfonder. Föräldrabalken (13
kap. 5 § och 14 kap. 5 §), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (2 kap.
5 §), lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. (3 §), lagen (2000:35)
om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag (2 §).
Den föreslagna 22 § marknadsföringslagen (1995:450) bör ändras för att
överensstämma med den lydelse paragrafen fått efter ändringen i propositionen
Obeställd e-postreklam (2003/04:43). Riksdagen har fattat beslut, och
lagändringen gäller från den 1 april 2004.
Vidare bör lagen (1999:158) om investerarskydd ändras på så sätt att
hänvisningen till bankrörelselagen ändras till en hänvisning till lagen om
bank- och finansieringsrörelse (2 § 3). Lagen bör också justeras med
anledning av lagen (2003:46) om investeringsfonder. Slutligen bör hänvisningen
till lagen om värdepappersfonder ändras.
Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål bör justeras
(5 kap. 10 §). Genom propositionen om investeringsfonder infördes en
hänvisning till lagen om investeringsfonder. Regeringen föreslår nu en ny
lydelse av 10 § och även att rubriken ändras. Genom ändringarna i den nu
aktuella proposition 2002/03:139 kommer bestämmelsen att hänvisa till de
lagar där en uppgiftsskyldighet införs. Hänvisningarna kommer således
inte längre att gälla de allmänna bestämmelserna om tystnadsplikt. Därför
bör hänvisningen till lagen om investeringsfonder ändras till 2 kap. 20
§ och inte 19 § som föreslås i propositionen om investeringsfonder.
En lagteknisk samordning bör ske av de i proposition 2003/04:34 om Patent-
och registreringsverkets organisation föreslagna ändringarna i aktiebolagslagen,
ändring i bankrörelselagen (1987:617) och ändring i lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m. Dessa lagar är också föremål för ändringsförslag
i den här aktuella proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank-
och finansieringsrörelse. För att uppnå en lagteknisk samordning mellan
förslagen i proposition 2003/04:34 och i proposition 2002/03:139 har
näringsutskottet överlämnat de nämnda förslagen till finansutskottet.
Finansutskottet föreslår att namnet Patent- och registreringsverket ändras
till Bolagsverket.
Övriga frågor, motioner från allmänna motionstiden 2002 och 2003
Tillgång till betalningssystemet
Utskottets förslag i korthet
Att kunna utnyttja infrastrukturen i betalningssystemet är viktigt även
för de små bankernas förmåga att kunna konkurrera om privatpersonernas
transaktionskonto.
Utskottet anser därför att riksdagen bör begära att regeringen låter
genomföra en kartläggning av de nya förutsättningarna för betalningssystemen
och belysa om tillgången till infrastrukturen i betalningssystemen kan
utgöra ett hinder för de små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra
en utveckling mot ökad konkurrens. Utskottet tillstyrker mot den bakgrunden
delvis motionsyrkanden om tillgång till betalningssystemet.
Motionerna
I motion 2002/03:Fi249 av Lennart Beijer m.fl. (v) anför motionärerna att
storbankernas dominans präglar inte minst betalningssystemets infrastruktur.
Det gäller framför allt system för kort- och girobetalningar samt
kontantuttag. Systemen ägs och kontrolleras i stor utsträckning av de stora
bankkoncernerna. Villkoren för tillträde till infrastrukturen i
betalningssystemet är av central vikt för de mindre bankernas förmåga att
konkurrera om privatpersoners transaktionskonton. De mindre bankerna har
vid flera tillfällen framfört att de fått betala ett för högt pris för
att få tillgång till systemen. Motionärerna anför vidare att till skillnad
från vad som gäller i många andra länder saknas särskilda regler om
tillträde till infrastrukturen på bankmarknaden. De mindre bankernas
konkurrensproblem till följd av villkoren för tillträde till
infrastruktursamarbetena
i betalningssystemet har påtalats under en längre tid och av ett antal
olika institutioner, bl.a. Finansinspektionen och Konkurrensverket.
Motionärerna anser att regeringen bör utreda villkoren för tillträde till
infrastrukturen i banksektorn.
I motion 2003/04:Fi256 av Lotta N Hedström (mp) anför motionären att det
är viktigt med konkurrens i bankvärlden. I Sverige finns ingen statlig
infrastruktur för bankväsendet. Det finns det i flera av de nordiska
länderna. I Sverige ägs dessa system av de stora bankerna som har lagt ner
mycket pengar på systemen under många år. Det har medfört att det blivit
för dyrt för nya och små banker att ansluta sig till systemen. Motionären
anser att det är nödvändigt att Sverige har en infrastruktur som är öppen
för nya aktörer på marknaden. Motionären anser att regeringen bör ge
uppdrag till Riksskatteverket, Konsumentverket eller Finansinspektionen
att utreda en reglering för anslutningsmöjlighet till betalsystemen.
Viktigt är att det blir möjligt att ansluta sig till en rimlig kostnad.
I motion 2003/04:Fi302 av Siv Holma (v) anför motionären att det är viktigt
med konkurrens i bankvärlden. Det behövs en marknadssituation som inte
missgynnar små banker. Motionären anser att det är nödvändigt att Sverige
har en infrastruktur som är öppen för nya aktörer på marknaden. Det bör
skapas en infrastruktur för bankväsendet som undanröjer hinder för småbanker
och som syftar till att ta till vara intressen hos småbankernas kundkrets.
Motionären anser att frågan bör utredas.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är viktigt att konkurrensen
fungerar även i betalningssystemets infrastruktur och att den kommer
konsumenterna till godo i form av utökade och förbättrade tjänster samt
lägre kostnader. I Sverige finns inte på samma sätt som tidigare en statlig
infrastruktur för bankväsendet. Exempelvis har postgirot som tidigare
ägdes av det statliga Postverket gjorts om till ett fristående aktiebolag
och sålts till Nordea. De stora bankerna har gemensamt låtit utveckla
bankgirosystemet. Det finns enligt utskottets mening ingenting som tyder
på att utvecklingen av den finansiella strukturen har varit till nackdel
för konsumenterna.
Utskottet har ovan tillstyrkt förändringar i lagstiftningen som innebär
att bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Därmed öppnas möjligheter för
nya aktörer att agera på inlåningsmarknaden vilket väntas främja konkurrensen
ytterligare. Det kan dock finnas anledning att följa hur förutsättningarna
för de mindre aktörerna på marknaden utvecklas så att de avsedda syftena
med den nu föreslagna reformeringen uppnås. Utskottet anser därför att
riksdagen bör begära att regeringen låter genomföra en kartläggning av de
nya förutsättningarna för betalningssystemen och belysa om tillgången
till infrastrukturen i betalningssystemen kan utgöra ett hinder för de
små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra en utveckling mot
ökad konkurrens. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening
tillkännage för regeringen. Därmed tillstyrker utskottet delvis motionerna
2002/03:Fi249 (v), 2003/04:Fi256 (mp) och 2003/04:Fi302 (v).
Överföringstider för finansiella transaktioner
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsyrkanden om långa överföringstider med hänvisning
till de uppgifter som Finansinspektionen redovisar.
Motionerna
I motion 2002/03:Fi235 av Mikael Oscarsson (kd) anför motionären att efter
det att bankerna i början av 90-talet fick ekonomisk hjälp har många
ifrågasatt bankernas agerande. Det är många enskilda som blir upprörda
över hur bankerna "fintar" bort pengar under några dagar efter insättning
eller överföring. Det är inte ovanligt att det kan gå tre eller fyra dagar
som man tappar ränta vid sådana transaktioner, vilket är helt oacceptabelt.
Pengarna finns och överföringen sker sekundsnabbt med datorns hjälp, men
banken slipper att betala ränta för dessa "valideringsdagar". Det är en
intern banktradition som måste brytas. Eftersom Sveriges riksdag har gett
bankerna hjälp i en svår situation, med det målet att inte den enskilda
bankkunden skulle drabbas, har man också rätt att ställa krav på hur
bankerna uppträder.
I motion 2002/03:Fi283 av Michael Hagberg m.fl. (s) påpekar motionärerna
att den svenska bankmarknaden har genomgått ett snabbt tillfrisknande
efter den akuta kris som rådde i nittiotalets början. En sammanslagning
av banker har medfört koncentration på marknaden. Färre banker ger minskad
konkurrens och sämre urval för konsumenterna. Det finns ett fåtal aktörer
som har merparten av kunderna på marknaden. De stora bankerna känner sig
säkra på sina kunder och sin ställning på marknaden, och att det leder
till en allt större nonchalans mot kunderna. Det finns ett utbrett missnöje
mot monopoltendenser. Många bankkunder känner vanmakt och frustration
över bankernas hanterande av inlåningsräntor, avgifter m.m. Ett exempel
på den bristande service som många kunder upplever är de orimligt långa
överföringstiderna vid betalning mellan vissa banker. Svenska banker är
med överföringstider på i värsta fall fyra till fem arbetsdagar bland de
långsammaste i Europa på att överföra pengar till andra länder. Samtidigt
ligger de i topp i EU när det gäller att ta ut avgifter för överföringarna.
Motionärerna anser att åtgärder bör vidtas för att stärka konsumenternas
ställning på de finansiella marknaderna.
I motion 2003/04:Fi219 av Lena Ek och Håkan Larsson (båda c) anför
motionärerna att för att samarbetet mellan de nordiska länderna ska fungera
väl krävs att regler och hinder för ekonomiskt utbyte underlättas. Det
har visat sig en så enkel sak som överföring av pengar fungerar olika
mellan de nordiska länderna. Det visar sig att det tar längre tid än
förväntat och att det från bankernas sida tas ut avgifter som för många
ter sig orimliga i sammanhanget. De nordiska länderna borde genom tyngden
och traditionen i det nordiska samarbetet ha lättare att hantera dessa
frågor än många andra grupperingar av stater. Inom EU är ambitionen att
avskaffa handelshinder som hindrar tillväxt och ekonomisk utveckling såväl
som mellanmänskliga kontakter. Norden kan därför i detta hänseende gå
före och visa hur enklare regler på detta område kan samordnas för att
genom det goda exemplet sprida arbetsmetoden på den inre marknaden.
Motionärerna anser att det finns anledning att utvärdera hur
betalningsöverföringar
sker mellan de nordiska länderna.
Finansutskottets ställningstagande
I Finansinspektionens rapport "Från konto till konto V" (2003:4) behandlas
dessa frågeställningar. Av rapporten framgår att efter det att inspektionen
har börjat granska bankernas betalningsöverföringar och påpekat brister
har tiden för överföring nästan halverats. Likaså har fall där avgifter
tas ut av den mottagande banken kraftigt minskat. Även på EU-nivå ses
frågan om överföringstider över. Inspektionen påpekar i rapporten att den
kommer att använda sig av sanktioner om det inte sker tydliga förbättringar.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi235 (kd),
2002/03:Fi283 (s) och 2003/04:Fi219 (c).
Förkommen bankbok
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag om förkommen bankbok.
Motionen
I motion 2003/04:Fi207 av Carina Hägg (s) påpekar motionären att det är
viktigt att hålla reda på sin bankbok, men trots försiktighet kan det
hända att en bankbok förkommer. För att man ska kunna få ut de pengar som
finns på en bankbok krävs en spärrtid på sex månader innan man får göra
något uttag. Detta beror på att man inte kan uppvisa själva boken. Därutöver
ska kontoinnehavaren annonsera i de publikationer som banken anger. De
kostnaderna ska betalas av kontoinnehavaren. Först efter dessa åtgärder
och denna spärrtid kan kontoinnehavaren få ut sina pengar och man dödar
bankboken. Bestämmelserna är krångliga och den långa spärrtiden, sex
månader, alltför lång. Eftersom det inte är så vanligt med bankböcker som
det var tidigare, bör det finnas möjligheter till ändringar i lagen som
ger en enklare hantering vid förkommen bankbok.
Finansutskottets ställningstagande
Bestämmelser om motböcker i banker finns även i andra lagar än i
bankrörelselagen, t.ex. i lagen om skuldebrev. Om paragrafen upphävs - som
kommittén föreslog - skulle det innebära en påtaglig materiell förändring
för den som innehar en motbok. Den bör finnas kvar i avvaktan på att en
översyn görs av bestämmelser i andra lagar som behandlar motbok i bank.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi207 (s).

SBAB som alternativ kreditgivare på bostadsmarknaden
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör enligt utskottet inte göra några uttalanden om vilken typ
av lån som SBAB bör ge. Motionen avstyrks.
Motionen
I motion 2003/04:Fi294 av Kenth Högström (s) anför motionären att fler av
de få existerande fullskalebankerna och de nya nischbankerna fokuserar
sin kreditgivning till den tämligen riskfria bostadslånemarknaden och
allt färre intresserar sig för företagskrediter.
En kreditgivande aktör som hittills varit ett alternativ på bostadslånemarknaden
har varit statliga SBAB. SBAB saknar dock eget topplåneinstitut och bolaget
har därför kommit i kläm mellan större kreditgivare som har egna hypoteksbolag
och topplåneinstitut. De har haft förmåga eller tillåtelse att gå högre
i sin utlåning än de 70 % av marknadsvärdet som gäller för SBAB. SBAB har
beslutat att anpassa sig till de heta marknaderna i storstäder och
universitetsstäder och i praktiken överge återstoden av Sverige liksom att
överge företagsmarknaden.
Motionären påpekar att beslutet är oacceptabelt sett ur statsmaktens
synvinkel. SBAB existerar som ett säkert alternativ, ett slags yttersta
livlina för hela landets bostadsförsörjning. Något annat rimligt
existensberättigande har knappast SBAB enligt motionären.
Motionären anser därför att regeringen måste överväga mycket noga om inte
SBAB ska förses med ett eget topplåneinstitut eller förses med en sådan
samarbetspartner att verksamheten kan bedrivas över hela nationen och på
alla rimliga marknader.
Finansutskottets ställningstagande
Anledningen till att SBAB i dag inte har något eget topplån är att det
medför en högre risk i bolaget. Det är en fråga för ägaren, regeringen,
om man vill förändra detta. Utskottet anser inte att riksdagen bör göra
något uttalande i frågan varför motion Fi294 (s) avstyrks.
Kreditupplysning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag om förändrade regler för kreditupplysning
med hänvisning till det översynsarbete som pågår inom Justitiedepartementet.

Motionerna
I motionerna 2002/03:Fi215 av Marie Engström m.fl. (v) och 2003/04: Fi210
av Marie Engström m.fl. (v) anser motionärerna att det är nödvändigt att
se över möjligheten att införa en beloppsgräns under vilken
betalningsförsummelser
över huvud taget inte ska bli föremål för registrering i
kreditupplysningsregister.
En beloppsgräns kan var knuten till en enskild skuld eller till ett
sammanlagt skuldbelopp. I sammanhanget anser vi också att man bör överväga
att förkorta gallringstiderna för mindre betalningsförsummelser. Översynen
av beloppsgränser och gallringstid ska göras med beaktande av personlig
integritet och med beaktande av vilka uppgifter som anses vara nödvändiga,
adekvata och relevanta i ett kreditupplysningsregister.
Kreditupplysningsföretag kan, med stöd i en regeringsrättsdom, lägga ut
uppgifter om en persons betalningsanmärkningar på Internet, utan att den
som berörs behöver informeras. För att förhindra att konsumenternas
ställning försvagas bör även detta bli föremål för översyn.
I motion 2002/03:Fi238 av Anna Grönlund (fp) anförs att många av dem som
i dag erhåller betalningsanmärkning har gjort enstaka försummelser på
grund av slarv, eller på grund av att den nya tekniken medfört att
betalningen har hamnat hos fel företag. Motionären anser därför att med
anledning av de allvarliga konsekvenser som en betalningsanmärkning medför
är det rimligt att se över lagstiftningen på detta område så att straffet
står i proportion till antalet skulder, skuldernas belopp och huruvida
personen har betalat tillbaka det hon eller han är skyldig.
I motion 2002/03:Fi258 av Marina Petterson (s) yrkande 1 anför motionären
att gällande lagstiftning om betalningsanmärkningar och upplysningsregister
snarast bör bli föremål för en översyn.
I motion 2003/04:Fi201 av Carl-Axel Johansson (m) anför motionären att
ändringen av yttrandefrihetslagen har fått effekten att man kan köpa en
kreditupplysning om vem som helst via exempelvis Internet.
Kreditupplysningslagens
tidigare krav på skälighet - det skulle finnas en rimlig orsak till
upplysningen - och att en kopia ska skickas till den som upplysningen gäller
har tydligen helt körts över av denna ändring. Ändringen inkräktar på den
personliga integriteten varför lagen i dessa delar borde ses över och
förändras.
I motion 2003/04:Fi259 av Berit Högman (s) anför motionären att det finns
ca 500 000 människor som av olika skäl har hamnat i Kronofogdemyndigheternas
(KFM) register på grund av betalningsanmärkningar. KFM överlåter i sin
tur uppgifterna till kreditupplysningsföretagen. Detta medför att
privatpersoner kan hamna i register som gör att de utestängs från möjligheter
att teckna hyresavtal, skaffa telefonabonnemang, ta banklån eller t.o.m.
låna böcker på biblioteket.
Det är inte rimligt att vanliga människors tillvaro kan ställas på ända
enbart på grund av en betalningsanmärkning. Effekterna av detta är också
att de ekonomiskt svagaste drabbas värst. Låginkomsttagare, ensamstående
kvinnor och ungdomar kan komma i kläm och i förlängningen ställas utanför
samhället.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Frågor om kreditupplysningar behandlade utskottet senast i betänkande
2001/02:FiU13. I det sammanhanget behandlade utskottet motioner liknande
de nu aktuella. Utskottet konstaterade att den nya lagstiftningen trädde
i kraft den 1 oktober 2001. Enligt riksdagens tillkännagivande till
regeringen i betänkande 2000/01:FiU21 bör regeringen, om det skulle visa
sig att den nya lagstiftningen inte är tillräcklig, överväga andra metoder
för att förhindra kreditupplysningsföretagen att i kreditupplysningar
lämna uppgifter om enstaka mindre betalningsförsummelser. Som exempel på
metoder som i så fall bör övervägas nämns att införa en beloppsgräns och
att korta gallringstiderna.
Utskottet konstaterade att de nya reglerna har varit i kraft under en
relativt kort tid. Av det tidigare riksdagsbeslutet följer att regeringen
bevakar det problem som motionären tar upp. Därtill kommer att även
Finansinspektionen och Datainspektionen noga följer utvecklingen på marknaden.
Mot denna bakgrund ansåg utskottet att det var för tidigt att bedöma om
det behöver vidtas ytterligare åtgärder för att komma till rätta med
problemet. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionerna.
Finansutskottets ställningstagande
Justitiedepartementet ser nu över kreditupplysningslagen (KUL) i ljuset
av att kreditupplysningar numera lämnas på andra medier än tidigare. En
huvudfråga är om KUL behöver ändras för att skyddet av den enskildes
integritet alltjämt ska vara tillfredsställande. I samband härmed ska även
övervägas frågan om en generell reglering av förhållandet mellan reglerna
i KUL och reglerna i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL). Vidare ska övervägas om skyddet för den enskilde behöver stärkas
när det gäller enstaka betalningsförsummelser. Anses skyddet behöva stärkas
ska förslag på åtgärder lämnas. Arbetet ska vara klart senast den 1 augusti
2004. Departementet planerar att därefter remittera en promemoria. Utskottet
konstaterar att nuvarande regler kan medföra vissa problem och att skyddet
av den enskildes integritet behöver stärkas. Utskottet anser dock mot
bakgrund av att problemen uppmärksammats av regeringen och är föremål för
utredning att riksdagen inte nu behöver vidta några åtgärder. Med det
anförda avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi215 (v), 2002/03:Fi238
(fp), 2002/03:Fi258 (s) yrkande 1, 2003/04:Fi201 (m), 2003/04:Fi210 (v)
och 2003/04:Fi259 (s).
Banktillgänglighet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsyrkande om ändrade regler om banktillgänglighet.

Motionen
I motion 2003/04:Fi243 av Börje Vestlund (s) anför motionären att alla
människor inte har rätt till ett eget bankkonto. Motionären anser att det
är diskriminering och leder till ökat utanförskap. För att någon ska kunna
öppna ett konto och få tillgång till bankernas tjänster, såsom betalningsservice
för räkningar eller andra tjänster, måste man uppge ett personnummer och
en adress, vilket alla i samhället inte har. Det är framför allt socialt
redan utsatta personer som drabbas. Det kan vara flyktingar utan svenskt
personnummer eller hemlösa som inte kan redovisa någon fast adress. Att
inte ha tillgång till banktjänster medför problem. Att bankväsendet inte
accepterar alla som kunder motiveras med att personuppgifter måste redovisas.
Motionären anser att kraven på personuppgifter många gånger är berättigade,
men att det inte finns möjlighet till undantag gör att det är lätt att
hamna utanför systemet. Bankväsendet måste bli mer flexibelt och kunna
göra undantag när så krävs. Banktjänster ska vara en service för människorna
i samhället och därför måste alla få tillgång till dem, oberoende av i
vilken livssituation man befinner sig. Motionären anser att det bör göras
en översyn av hur bankväsendet kan bli mer flexibelt, och därför måste
det ställas krav på bankväsendet för att det ska acceptera alla som kunder,
även om någon av de i dag obligatoriska uppgifterna saknas.
Finansutskottets ställningstagande
Enligt bestämmelse i lagen om insättningsgaranti får som huvudregel ett
institut som erbjuder sig att ta emot insättningar som omfattas av
insättningsgarantin inte neka någon att sätta in sådana medel. Enligt
penningtvättsregleringen måste emellertid institutet kontrollera identiteten
hos den som vill inleda en affärsförbindelse med en bank. Utskottet anser
inte att motionen 2003/04:Fi243 (s) bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida, varför den avstyrks.
Kreditgarantiföreningar
Utskottets förslag i korthet
Ett system med kreditgarantiföreningar är under uppbyggnad i Sverige.
Syftet med föreningarna är att förbättra förutsättningarna för näringsverksamhet
i föreningens område. Föreningarna har ett öppet medlemskap för alla som
är intresserade av en positiv näringslivsutveckling och kan tänkas bidra
till detta. Föreningarna erbjuder sina företagsmedlemmar dels tillgång
till kapital, dels tillgång till stöd och rådgivning av andra medlemmar
med erfarenhet av affärsutveckling. Den lokala föreningen har ett eget
kapital som står som säkerhet för en del av medlemmarnas lån. Det finns
vissa hinder av finansiell natur för etablering av kreditgarantiföreningar.
Det finns mot den bakgrunden anledning att noga följa den fortsatta
utvecklingen på området.
Utskottet avstyrker här aktuella motionsyrkanden om kreditgarantiföreningar.

Motionerna
I motion 2002/03:Fi237 av Ragnwi Marcelind (kd) yrkande 1 anförs att en
bank enligt svensk lag inte får ta risker och verksamheten handlar om att
utan risk förvalta spararnas pengar. Detta gör det mycket svårt för
människor som vill starta ett företag, inte minst för dem som bor i glesbygd.
Att få låna pengar till att starta ett företag har visat sig vara näst
intill omöjligt även om man har vissa garantier och borgen. Bankerna är
brända och vill helt enkelt inte tro på de kalkyler som den enskilde
entreprenören presenterar. På grund av denna stelbenthet missar Sverige
företagsidéer och jobb.
EU har enligt motionären insett svårigheten för många företag att hitta
sund finansiering för sin tillväxt och främjar därför på många sätt
kapitalförsörjning och samarbete mellan företag. Kommissionen stöder de s.
k. Mutual Guarantee Companies, som är ett slags privata försäkringssystem
där flera mindre företag förenar sina resurser i form av t.ex. gemensamma
lånesäkerheter men även hjälp vid låneutvärderingar och bankkontakter.
Motionären påpekar att det är viktigt att det finns riskkapital, inte
minst för att finansiera företagets start och första steg i utvecklingen.
För att möjliggöra och möta ett ökat nyföretagande och en utveckling av
befintliga företag måste tillgången på riskkapital öka. Behovet av lån
till rimliga villkor är oerhört stort, inte minst i glesbygdsområden.
Motionären anför att ett sätt att skapa tillgång till kapital är s.k.
kreditgarantiföreningar där föreningens medlemsföretag skapar egna riskfonder
och därigenom kan garantera delar av det lån som en medlem beviljats av
annat långivarinstitut. Genom denna extra säkerhet kan medlemmen få en
lägre ränta.
I motion 2002/03:Fi244 av Agne Hansson och Margareta Andersson (båda c)
anför motionärerna att för att underlätta riskkapitalbildningen har företag
bildat lokala kreditgarantiföreningar. Med hjälp av kreditgarantiföreningen
kan företagare låna pengar för investeringar till en relativt låg kostnad
i förhållande till svårigheten att få krediter för utvecklingsinsatser
eller investeringar hos andra kreditinstitut.
Motionärerna påpekar att sedan några månader tillbaka pågår med hjälp av
statliga informationsresurser ett arbete med att informera om och starta
kreditgarantiföreningsverksamhet runt om i Sverige. Ansökan om att få
starta kreditgarantiföreningar finns under behandling hos Finansinspektionen.

Motionärerna anser att nu när kreditgarantiföreningsverksamhet etableras
i Sverige är det dags att överväga frågan om en speciallagstiftning. Det
är hög tid att göra det innan det hinner växa upp en flora av föreningar
med olika lösningar.
Runtom i Europa anses kreditgarantiföreningarnas verksamhet nödvändig för
att åstadkomma tillväxt och lönsamhet i små och medelstora företag. Sverige
har av tradition haft relativt få mindre företag. Nyföretagandet är på
nedåtgående och behöver öka. Om resten av Europa satsar på
kreditgarantiföreningar
som ett verktyg för att lösa finansieringsproblemen för mindre företag
bör inte Sverige riskera att hamna på efterkälken utan satsa vidare på
denna viktiga verksamhet. Därför är det angeläget att regelverken vad
gäller speciallagstiftning och stödmöjligheter klarläggs.
Finansutskottets ställningstagande
Frågan om kreditgarantiföreningar har behandlats av näringsutskottet vid
flera tillfällen - senast i betänkande 2003/04:NU10. Av betänkandet framgår
att regionala kreditgarantiföreningar är en ny form av organisation för
finansieringslösningar i Sverige. En kreditgarantiförening ställer garantier
för lån och andra krediter som småföretagare har behov av för sin rörelse.
Ett särskilt bidrag om totalt 3 miljoner kronor under perioden 2002-2004
för information om hur man startar lokala och regionala kreditgarantiföreningar
har därför beslutats. Intresset för kreditgarantiverksamheten har visat
sig vara större än förväntat. I Sveriges kreditgarantiförening för lokal
utveckling, ekonomisk förening, är fem föreningar medlemmar och åtta
regioner på gång att starta verksamhet. Mot bakgrund av EG-kommissionens
positiva syn på kreditgarantiföreningsverksamheten kan ytterligare expansion
förväntas. I Sverige kan emellertid kravet på kontant medfinansiering i
stället för insatser från näringslivets organisationer verka hämmande.
Föreningen fick i november 2003 Finansinspektionens tillstånd att bedriva
finansieringsverksamhet. Enligt inspektionen krävs dock ytterligare ca 10
miljoner kronor innan den operativa verksamheten kan påbörjas.
Näringsutskottet framhöll sin positiva inställning till det arbete som
pågår med att etablera regionala kreditgarantiföreningar. Enligt
näringsutskottets uppfattning kommer dessa att tillföra ytterligare möjligheter
för små och medelstora företag att tillfredsställa sina
kapitalförsörjningsbehov.
Utskottet har dock noterat att det förekommer vissa hinder för etableringen
av dessa föreningar, vilket föranleder utskottet att noga följa den
fortsatta utvecklingen på området. Näringsutskottet avstyrkte de aktuella
motionerna.
Som framgår av näringsutskottets betänkande har Finansinspektionen i
november 2003 beviljat Sveriges Kreditgarantiförening för lokal utveckling
tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet. Tillståndet är ovanligt
eftersom ansökan kommer från en ekonomisk förening och inte ett aktiebolag.
Kreditgarantiföreningen har som mål att underlätta kreditförsörjningen
till svenska småföretag genom att ställa garantier. Det som återstår innan
den operativa verksamheten kan börja är ett kapital på 10 miljoner kronor.

Ett system med kreditgarantiföreningar - liknande det som finns i södra
Europa - är således under uppbyggnad i Sverige. Det vanliga är att en
förening verkar över ett geografiskt avgränsat område, men även branschmässig
avgränsning förekommer i Europa. Syftet med föreningarna är att förbättra
förutsättningarna för näringsverksamhet i föreningens område. Föreningarna
har ett öppet medlemskap för alla som är intresserade av en positiv
näringslivsutveckling och kan tänkas bidra till detta. Föreningarna erbjuder
sina företagsmedlemmar dels tillgång till kapital, dels tillgång till
stöd och rådgivning av andra medlemmar med erfarenhet av affärsutveckling.
Den lokala föreningen har ett eget kapital som står som säkerhet för en
del av medlemmarnas lån.
Det pågår ett arbete inom Näringsdepartementet som syftar till att stimulera
utvecklingen av kreditgarantiföreningar i landet. Eftersom tillsynen över
betalningssystemet är en uppgift som åligger centralbankerna enligt
EG-fördraget, är det viktigt med ett fortsatt samarbete mellan inspektionen
och Riksbanken.
Utskottet konstaterar att det finns ett fungerande regelverk. Som
näringsutskottet konstaterat finns vissa hinder av finansiell natur för
etablering av kreditgarantiföreningar. Det finns mot den bakgrunden anledning
att noga följa den fortsatta utvecklingen på området. Någon särskild åtgärd
med anledning av motionerna 2002/03:Fi237 (kd) yrkande 1 och 2002/03:Fi244
(c) är inte nödvändig för närvarande, varför de avstyrks.
Etikfrågor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag angående etikfrågor.
Motionen
I motion 2003/04:Fi284 av Olle Sandahl m.fl. (kd) yrkande 3 anför
motionärerna att förtroendet för finansmarknaden måste stärkas. De påpekar
att utan förtroende från investerare, småsparare och andra intressenter
blir den finansiella sektorn inte konkurrenskraftig. Detta förtroende kan
byggas antingen via lagar och regleringar, via tillsyn eller via normer
och självreglering i branschen. I de flesta länder, liksom i Sverige,
finns alla dessa tre "ben" för att skapa det önskvärda funktionssättet
och förtroendet. Motionärerna anser dock att det i Sverige brister på
alla områden. Lagstiftningen är på framför allt insiderområdet alldeles
för mild och tandlös, den tillsyn som framför allt Finansinspektionen ska
stå för är långt ifrån tillräcklig, och de i och för sig ambitiösa regler
och normer som branschen själv har satt upp följs för dåligt.
Finansutskottets ställningstagande
Förtroendekommissionen har bl.a. till uppgift att etablera en dialog med
näringslivets ägare och företrädare om dagens situation när det gäller
förtroendet för näringslivet; bl.a. ska förmånsprogram för företagsledningar
granskas. Kommissionen ska redovisa sitt arbete den 31 mars 2004.
Utredningen om insiderhandel och otillbörligt marknadspåverkan (dir.
2003:91) har tillsatts för att lämna förslag till genomförande av EG-direktivet
om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan och förslag till hur
svensk lagstiftning kan skärpas, bl.a. hur sanktionssystemet kan utformas
och vilken organisatorisk form som utredningar ska bedrivas i. Utredningen
ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 juni 2004. Med hänsyn härtill
avstyrks motion 2003/04:Fi284 (kd) yrkande 3.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1.      Definition av bankrörelse, punkt 1 (fp)
av Karin Pilsäter (fp) och Christer Nylander (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi4
yrkande 1 och avslår proposition 2002/03:139 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser att den svenska definitionen av bankrörelse i princip bör
överensstämma med EG-lagstiftningens begrepp. En gemensam europeisk
finansmarknad
är viktig för Sveriges och EU:s tillväxt och dynamik. Därför ska hinder
för fri rörlighet så långt möjligt undvikas. Den nu föreslagna definitionen
av bankrörelse innebär att det ställs andra formella krav på svenska banker
än på banker i andra länder. EG-direktivet är ett minimidirektiv, men vi
anser trots detta att av hänsyn till såväl svenska som gemensamma europeiska
intressen ska Sverige inte bidra till att skapa särlösningar som försvårar
gränsöverskridande konkurrens. Vi anser att lagstiftaren ska använda samma
terminologi i svensk lagstiftning som i EG-rätten. Det innebär att tolkningen
av EG-lagstiftningen underlättas inom EU, vilket gynnar konkurrensen. Vi
föreslår att riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med
förslag om en definition av bankrörelse enligt vad som anförs i motionen.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion Fi4 (fp) yrkande
1.


2.      Kreditgarantiföreningar, punkt 20 (kd)
av Mats Odell (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi237
yrkande 1 och bifaller delvis motion 2002/03:Fi244.
Ställningstagande
Banker får inte ta risker och de ska utan risk förvalta spararnas pengar.
Detta gör det mycket svårt för människor som vill starta ett företag,
inte minst för dem som bor i glesbygd. Det är i princip omöjligt att få
låna pengar till att starta ett företag om man inte har garantier och
borgen. Bankerna är ofta tveksamma till de kalkyler som den enskilde
entreprenören presenterar. På grund av denna stelbenthet missar Sverige
företagsidéer och jobb.
EU har insett svårigheten för många företag att hitta sund finansiering
för sin tillväxt och främjar därför på många sätt kapitalförsörjning och
samarbete mellan företag.
Jag anser att det är viktigt att det finns riskkapital, inte minst för
att finansiera företagets start och första steg i utvecklingen. Behovet
av lån till rimliga villkor är oerhört stort inte minst i glesbygdsområden.
Jag anser att ett sätt att skapa tillgång till kapital är
kreditgarantiföreningar
där föreningens medlemsföretag skapar egna riskfonder och därigenom kan
garantera delar av det lån som en medlem beviljats av annat långivarinstitut.
Genom denna extra säkerhet kan medlemmen få en lägre ränta. Jag föreslår
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad jag har anfört
om behovet av ett förändrat system som gör det enklare för företag att
kunna låna pengar i bank. Detta innebär att riksdagen bör bifalla motion
Fi237 (kd) yrkande 1 och delvis bifalla motion Fi244 (c).


3.      Kreditgarantiföreningar, punkt 20 (c)
av Jörgen Johansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi244
och bifaller delvis motion 2002/03:Fi237 yrkande 1.
Ställningstagande
Jag anser att företagen ska kunna bilda lokala kreditgarantiföreningar
för att underlätta riskkapitalbildningen. Med hjälp av föreningarna kan
företagen låna pengar för investeringar till en relativt låg kostnad.
Sedan några månader tillbaka pågår med hjälp av statliga informationsresurser
ett arbete med att informera om och starta kreditgarantiföreningsverksamhet
runtom i Sverige.
I Europa anses föreningarnas verksamhet nödvändig för att åstadkomma
tillväxt och lönsamhet i små och medelstora företag. Vi har i Sverige av
tradition haft relativt få mindre företag. Nyföretagandet är på nedåtgående
och behöver öka. Om resten av Europa satsar på kreditgarantiföreningar
som ett verktyg för att lösa finansieringsproblemen är det viktigt att
Sverige gör det också. Jag tycker därför att det är angeläget att regelverken
vad gäller speciallagstiftning och stödmöjligheter utvecklas vidare. Jag
föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad jag
har anfört om lagligt stöd och statliga garantier för lokala
kreditgarantiföreningar. Detta innebär att riksdagen bör bifalla motion Fi244
(c)
och delvis bifalla motion Fi237 yrkande 1 (kd).
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionerna
Proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och
finansieringsrörelse:
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om bank- och finansieringsrörelse,
lag om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse,
lag om inlåningsverksamhet,
lag om ändring i föräldrabalken (1949:381),
lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,
lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer,
lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,
lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt,
lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar
för kreditinstitut och värdepappersbolag,
lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450),
lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),
lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och
värdepappersbolag,
lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring,

lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning,
lag om ändring i miljöbalken (1998:808),
lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,
lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser
på finansmarknaden,
lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella
företag,
lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
brottmål,
lag om ändring i lagen (2000:149) om utgivning av elektroniska pengar.
Proposition 2003/04:34 Patent- och registreringsverkets organisation:
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.















Följdmotioner till prop. 2002/03:139
2003/04:Fi2 av Mats Odell och Olle Sandahl (båda kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av att undanröja oavsiktliga effekter för gamla sparlåneföreningar
som bedrev verksamhet vid tiden för ikraftträdandet av lagen om
finansieringsverksamhet (1992:1610).
2003/04:Fi3 av Yvonne Ruwaida (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om möjligheterna för spar- och låneföreningar att bedriva sin verksamhet.

2003/04:Fi4 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om en
definition av bankrörelse enligt vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om övervakning av inlåning från allmänheten utan
insättningsgaranti.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002
2002/03:Fi215 av Marie Engström m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om en översyn av beloppsgräns för betalningsförsummelser och en översyn
av gallringstider.
2002/03:Fi235 av Mikael Oscarsson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om att en lag skapas som omöjliggör för banker och andra penninginstitut
att ligga på pengar efter en transaktion, oåtkomliga för innehavaren och
utan ränta.
2002/03:Fi237 av Ragnwi Marcelind (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett förändrat system som gör det enklare för företag
att kunna låna pengar i bank.
2002/03:Fi238 av Anna Grönlund (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att se över lagstiftningen vad gäller betalningsanmärkningar och
kreditupplysningsregistren.
2002/03:Fi239 av Håkan Larsson och Sven Bergström (båda c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att underlätta bildande av lokala banker.
2002/03:Fi244 av Agne Hansson och Margareta Andersson (båda c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om lagligt stöd och statliga garantier för lokala kreditgarantiföreningar.

2002/03:Fi249 av Lennart Beijer m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att utreda villkoren för tillträde till infrastrukturen i banksektorn.

2002/03:Fi258 av Marina Pettersson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om beloppsgräns för registrering i upplysningsregister.
2002/03:Fi281 av Kenth Högström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om behovet av ökad konkurrens på kreditmarknaden.
2002/03:Fi283 av Michael Hagberg m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:Fi201 av Carl-Axel Johansson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om lagändring för att öka den personliga integriteten vid kreditupplysning.

2003/04:Fi207 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av en förenkling av hanteringen av förkommen bankbok.
2003/04:Fi210 av Marie Engström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av beloppsgränsen för betalningsförsummelser och en
översyn av gallringstiderna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betalningsanmärkningar på Internet.
2003/04:Fi219 av Lena Ek och Håkan Larsson (båda c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om en utvärdering av kostnad och tid för betalningsöverföringar
mellan de nordiska länderna.
2003/04:Fi243 av Börje Vestlund (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om krav på bankväsendet för att öka dess tillgänglighet för alla som vill
bruka dess tjänster.
2003/04:Fi256 av Lotta N Hedström (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att undanröja problemen och öppna för små banker att kunna ge giroservice
till sina kunder.
2003/04:Fi259 av Berit Högman (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att se över beloppsgränserna för vilka skulder som får finnas med i en
kreditupplysning.
2003/04:Fi281 av Sven-Erik Österberg och Sonia Karlsson (båda s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om gamla sparlåneföreningar.
2003/04:Fi284 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för bättre ordning och reda på finansmarknaden.
2003/04:Fi292 av Kenth Högström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om behovet av ökad konkurrens på kreditmarknaden.
2003/04:Fi294 av Kenth Högström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om SBAB:s roll som kreditalternativ på den svenska bostadsmarknaden.

2003/04:Fi302 av Siv Holma (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om att skapa en infrastruktur för bankväsendet som undanröjer hinder
för småbanker och som syftar till att ta till vara deras kundkrets intressen.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag










































































































































Bilaga 3
Utskottets lagförslag