Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:56

Onsdagen den 12 februari

Kl. 09.00 - 15.27

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------

1 § Utrikespolitisk debatt

Anf. 1 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Vi ser många hot mot säkerheten i
världen:
- Risken för en militär konflikt i Irak är överhäng-
ande.
- Utvecklingen i Nordkorea och mellan kärnva-
penmakterna Indien och Pakistan understryker
hoten från massförstörelsevapen.
- I Israel och på de palestinska områdena eskalerar
en ond spiral av våld och hat.
- Dagligen begås tusentals brott mot de mänskliga
rättigheterna. Likt Lilja i Lukas Moodyssons film
smugglas över en halv miljon kvinnor och barn in
i EU varje år för att utnyttjas som sexslavar.
- En miljard människor plågas av fattigdom.
- Överallt finns hotet från den internationella terro-
rismen.
Vår kanske viktigaste uppgift i dagens samman-
flätade värld är att bidra till ökad säkerhet - också för
vår egen skull.
Massförstörelsevapen i Irak är främst ett hot mot
regionen men kan också hota oss. Riskerna med ett
krig i Irak är också våra risker.
Den internationella terrorismen drabbar även oss.
Förra året dödades sex unga svenskar på Bali.
Islamofobin, som ökat efter den 11 september,
drabbar svenskar med bakgrund från muslimska län-
der och ökar misstron i samhället.
Den internationella kriminalitet som handlar med
människor, tvättar pengar och smugglar knark verkar
också i Sverige.
Sverige vill och kan bidra till att skapa ökad sä-
kerhet - säkerhet i dess fulla bemärkelse. Traditio-
nellt hävdas att staters säkerhet garanteras av militära
medel, nu också genom kampen mot terrorismen.
Men detta är alltför snävt.
Säkerhet i dagens värld måste skapas globalt och
gemensamt, och innebära frihet och trygghet för alla.
Och det är möjligt! Det har aldrig funnits bättre
förutsättningar än nu för att skapa gemensam säker-
het, när det kalla kriget är slut, när Europa har återfö-
renats, när Förenta nationerna har återfått sin hand-
lingskraft. Men det kräver och förutsätter vissa saker.
Säkerhet förutsätter mänskliga rättigheter, folkrätt
och demokrati.
Efter det kalla krigets slut har vi kunnat gå vidare,
från att värna alla staters rätt till att starkare betona
alla människors lika värde och rättigheter. Inte bara
stater, utan alla individer har rätt till säkerhet. Våra
krav på mänskliga rättigheter kan aldrig göra halt vid
nationsgränser eller vid kulturella eller religiösa bar-
riärer.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är
universell. I en tid av global ekonomi, information
och rörlighet behövs mer än någonsin denna gemen-
samma värdegrund som binder samman människor
och kulturer. Skyddet mot krigsförbrytelser och
folkmord stärks när den internationella brottmåls-
domstolen inrättas i Haag i år.
Den internationella terrorismen hotar våra rättig-
heter. Intolerans byggd på en svartvit världsbild är
dess grund, finansiering genom kriminalitet och ille-
gala penningtransaktioner dess förutsättning, hän-
synslöshet och skräck dess verktyg. Inget mål, ingen
sak, ingen kamp kan rättfärdiga en terror som syftar
till att döda och lemlästa oskyldiga civila. Sverige
kommer alltid att gå i första ledet när det gäller att
bekämpa terrorism.
Men om vi låter kampen mot terrorismen över-
ordnas de mänskliga rättigheterna är det vi som förlo-
rar och terroristerna som vinner. De mänskliga rättig-
heterna är kärnan i den toleranta livsstil som vi efter-
strävar och de bekämpar.
Därför har Sverige genomdrivit att EU:s insatser
mot terrorism ska utföras i överensstämmelse med de
mänskliga rättigheterna. Därför har vi begärt att
svenskarna som sattes upp på FN:s sanktionslista
skulle avföras då det inte fanns några bevis mot dem
och att FN:s sanktionssystem ska förändras. Därför
har vi krävt att den svensk som är fånge i Guantána-
mo Bay omedelbart ska friges.
Ett problem i vår närhet är Tjetjenien där endast
en politisk lösning kan bringa konflikten till ett var-
aktigt slut. Vi delar Rysslands vrede över terrordådet
i Moskva förra året. Vi ifrågasätter inte Rysslands rätt
att bekämpa terrorism, men kampen måste föras i
enlighet med internationell humanitär rätt och
mänskliga rättigheter.
Ett växande hot mot utsatta människor och en
växande inkomstkälla för internationell kriminalitet
och terrorism är handeln med kvinnor och barn. Re-
geringen har hittills anslagit 60 miljoner kronor mot
människohandel i Östeuropa. Sverige har tagit initia-
tiv inom det nordisk-baltiska samarbetet, i Barentsrå-
det och inom EU:s samarbete med Asien och Afrika.
Regeringen har nu tagit fram en global strategi för
hur människohandel ska bekämpas i utvecklings-
samarbetet. Vi behöver strängare straff mot män-
niskohandlarna, mer internationellt samarbete mellan
tull och polis och bättre stöd till offren. Filmen Lil-
ja 4-ever är viktig för att öka medvetenheten både i de
länder där offren kommer ifrån och i våra länder där
efterfrågan finns. Regeringen har därför gett Svenska
institutet i uppdrag att samarbeta med Lukas Moo-
dysson för att sprida filmen.
En mänsklig rättighet och en viktig del av den för-
följda människans säkerhet är asylrätten. Vår migra-
tions- och flyktingpolitik präglas av humanitet och
säkerhet. För att uppnå en solidarisk europeisk
migrationspolitik är det viktigt att det gemensamma
regelsystem som utvecklas inom EU innehåller tydli-
ga minimivillkor. Genom att utvecklingssamarbetet
står i bättre samklang med migrationspolitiken bidrar
vi till att förebygga ofrivillig migration. Sverige sam-
verkar nära med UNHCR för att stärka den interna-
tionella flyktingrätten.
Vi kommer att hålla fast vid vårt långvariga enga-
gemang mot dödsstraffet och tortyr. De har ingen
plats i moderna samhällen. Vi ska fortsätta att kämpa
för kvinnors och barns rättigheter. Och vi tvekar inte
att påtala brott mot mänskliga rättigheter eller demo-
kratiska principer.
I Utrikesdepartementets rapporter om de mänskli-
ga rättigheterna i världens länder som regeringen i år
för första gången låtit offentliggöra kan vi läsa
- om Zimbabwe där president Mugabe nu intensifi-
erar förföljelserna av parlamentariker från oppo-
sitionen.
- om Kina som använder dödsstraff för en lång rad
brott.
- om Vitryssland som i stället måste välja demo-
kratins och rättsstatens väg.
- om Burmas militärregim vars övergrepp omöjlig-
gör en demokratisk utveckling.
Sverige ska fortsätta att verka för mänskliga rät-
tigheter, folkrätt och demokrati över hela världen.
Säkerhet förutsätter global rättvisa och öppen och
rättvis handel.
Den världsomspännande ekonomin behöver
världsomspännande spelregler för rättvisa villkor; den
gränslösa marknaden behöver gränslösa värden. Vi
behöver globalisera demokratin, men också demo-
kratisera globaliseringen. Den för flertalet så positiva
globaliseringen får inte förvärra och fördjupa orättvi-
sor och klyftor.
Handel är en kraftfull motor för tillväxt och fat-
tigdomsminskning, men den måste komma alla till
del. I dag stängs utvecklingsländerna ute från viktiga
marknader med kvoter och tariffer. Varu- och tjänste-
handeln måste öppnas och hindren för u-länders ex-
port tas bort. Industriländernas jordbrukspolitik måste
reformeras. Vi verkar för konkreta resultat inom
världshandelsorganisationen WTO.
En dynamisk världshandel och en positiv ekono-
misk utveckling kan minska risken för spänningar. Se
på EU och den inre marknaden med dess gränslösa
rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital som
efter utvidgningen omfattar 455 miljoner konsumen-
ter och miljoner företag. Se på Östersjöområdet: nyss
en upprustad kalla-kriget-gräns, i dag en av Europas
snabbast växande regioner, där de baltiska ländernas
och Polens medlemskap i EU kommer att ge ytterli-
gare dynamik.
På samma sätt som global utveckling gynnas av
ökad handel bygger Sveriges tillväxt och trygghet på
att vårt näringsliv kan hävda sig internationellt. Sve-
rige har en unik potential med både traditionella nä-
ringar och nya kreativa branscher som vi ska utnyttja.
Vi ska göra mer för att främja svenskt näringsliv i
utlandet och främja investeringar i Sverige.
Men enbart handel är inte nog utan måste ingå i
en bredare utvecklingsstrategi. Det är otillständigt att
EU subventionerar varje ko med 20 kr dagligen, när
halva jordens befolkning lever på mindre än den
summan per dag.
Regeringen arbetar för en rättvis globalisering.
Det kräver åtgärder av länder, näringsliv, enskilda
organisationer, WTO, EU och FN. Vi vill bland annat
stärka tillsynen över de globala finansiella institutio-
nerna.
Hållbar säkerhet förutsätter rättvis och hållbar ut-
veckling
Fattigdom kan både orsakas av och vara orsaken
till militära konflikter. Men fattigdom kan inte be-
kämpas militärt.
Genom FN-konferenserna på 1990-talet liksom i
Johannesburg, Monterrey, Doha, och genom FN:s
millenniedeklaration, har världssamfundet för första
gången skapat en samsyn om hållbar utveckling.
Aldrig tidigare har de politiska förutsättningarna
för att verkligen nå resultat varit bättre. Målsättning-
arna är ambitiösa, men möjliga att uppnå med politisk
vilja och samarbete.
Utvecklingsländerna själva har det avgörande an-
svaret för att bekämpa fattigdom. Men bistånd på rätt
sätt kan spela en stor roll. Sveriges bistånd ökar på
väg mot enprocentsmålet. Också EU, som totalt står
för två tredjedelar av världens bistånd, ökar sina in-
satser.
Hälso- och sjukvård är en säkerhetsfråga. Det un-
derströks när hiv/aids, den allvarligaste epidemin som
drabbat mänskligheten sedan digerdöden, debattera-
des i FN:s säkerhetsråd. Men det gäller också andra
smittsamma sjukdomar som malaria och tuberkulos
samt barna- och mödradödligheten.
Grundläggande för vår överlevnad är att vi värnar
vår miljö.
Ta frågan om rent vatten. Det är en bristvara och
därför en källa till konflikter.
Ta växthuseffekten - extrema väderhändelser,
torka och översvämningar driver människor på flykt
och orsakar konflikter. Där bidrog Kjell Larsson
aktivt till att rädda det som är hoppet: Kyotoproto-
kollet.
Ta vårt närområde: Atomsoporna på Kolahalvön
är ett hot mot vår säkerhet, och därför hoppas vi att
Ryssland nu ska underteckna det nödvändiga avtalet.
Regeringen kommer i utvecklingspropositionen i
år att lägga fram en samlad politik för rättvis och
hållbar utveckling.
Säkerhet förutsätter nedrustning.
Aldrig förr har så många länder haft tillgång till
massförstörelsevapen eller ambition att utveckla
sådana. Aldrig förr har terrorister gjort så stora an-
strängningar att komma i besittning av dem. Mot
detta globala hot ställer vi vårt långsiktiga mål: en
värld fri från kärnvapen, kemiska vapen och biologis-
ka vapen. Vårt medel är universella åtaganden för
nedrustning, icke-spridning och exportkontroll. Sve-
rige ingår i den så kallade Ny Agenda-koalitionen,
som år 2000 bidrog till en handlingsplan i 13 steg för
kärnvapennedrustning som har accepterats av kärn-
vapenstaterna. Vi kommer att pressa på för att planen
uppfylls och återkomma med initiativ mot massför-
störelsevapen.
Säkerhet förutsätter att vi kan förebygga väpnade
konflikter.
I Rwanda dödades en miljon människor under
100 dagar 1994. Två miljoner drevs på flykt.
Krigen på västra Balkan skapade över tre miljoner
flyktingar. 100 000 människor sökte sig till Sverige.
Krigen har kostat EU och dess medlemsländer över
100 miljarder kronor.
Kostnaden för de fredsbevarande FN-soldaterna i
Sierra Leone var under förra året större än landets
hela BNP.
Siffrorna förskräcker. Än mer förskräcker det
mänskliga lidandet bakom. Det kan inte mätas i
pengar. Men vi kan använda våra resurser bättre för
att minska lidandet, och minska hotet att nya eller
nygamla konflikter blossar upp.
Lätta vapen har kallats för den fattiges massför-
störelsevapen. 90 % av dem som dödats i konflikter
det senaste decenniet - över tre miljoner människor
varav över två miljoner civila - har fallit offer för
lätta vapen.
I dag är över en halv miljard lätta vapen i omlopp.
De är lätta att få tag på, lätta att dölja, lätta att använ-
da, och svåra att kontrollera. Exporterade från Europa
underblåser de konflikt efter konflikt över hela värl-
den. Och vi ser konsekvenserna i Liberia, i Tetovo,
och på våra egna gator och skolgårdar.
Sverige hade den första FN-konferensen om kon-
fliktförebyggande förra året. Sverige kommer att ta
nya initiativ när det gäller konfliktförebyggande un-
der året.
Vår säkerhet förutsätter att Iraks massförstörelse-
vapen förstörs.
Det är en skam att vår civilisations vagga behärs-
kas av Saddam Hussein. Listan på hans svek är lång:
Han har använt kemiska stridsmedel i kriget mot Iran
och även mot sin egen befolkning. 5 000 kurder i byn
Halabja - män, kvinnor och barn dödade han med
stridsgas.
Hans Blix har i sin rapport visat att 6 500 bomber
med kemiska stridsspetsar saknas i Iraks redovisning,
liksom stora mängder mjältbrandsbakterier.
FN:s vapeninspektörer måste få den tid de behö-
ver. Saddam Hussein kommer aldrig att nedrusta med
mindre än att han utsätts för maximal press, men en
militär insats kan bara få vara en sista utväg när alla
andra medel uttömts. Vår säkerhet förutsätter en
världsordning baserad på folkrätten. Det kan därför
bara vara FN:s säkerhetsråd som fattar beslut om
våldsanvändning.
Vår säkerhet förutsätter att Nordkorea uppfyller
sina internationella åtaganden.
Utvecklingen är allvarlig. Nordkoreas agerande
riskerar att underminera hela den globala icke-
spridningsregimen. Vi har tillsammans med andra
gjort klart för den nordkoreanska ledningen att dess
agerande är oacceptabelt. Diplomatiska ansträngning-
ar och dialog krävs för att lösa krisen på fredlig väg.
Nordkorea måste dra tillbaka sitt beslut att lämna
icke-spridningsfördraget och släppa in FN:s vapenin-
spektörer.
Vår säkerhet förutsätter fred i Mellanöstern.
Konflikten i Mellanöstern har förvärrats.
Fredsprocessen har avstannat, och parterna sitter fast i
en ond våldsspiral. Israel har återockuperat stora delar
av de palestinska territorierna. Bosättningarna tillåts
växa och bli alltfler. Det palestinska ledarskapet har
inte förmått förhindra självmordsattackerna mot is-
raeliska civila. Båda sidor måste inse att de aldrig kan
uppnå sina mål genom att använda våld.
Regeringen verkar både bilateralt och genom EU
för att gjuta nytt liv i fredsprocessen. EU ingår till-
sammans med FN, USA och Ryssland i den så kalla-
de kvartetten som arbetat fram en handlingsplan för
en fredlig lösning där den israeliska ockupationen får
ett slut och en demokratisk, tolerant och livskraftig
palestinsk stat upprättas år 2005. Vi ska under de
kommande månaderna verka för att parterna accepte-
rar och genomför denna plan.
Vår säkerhet förutsätter stabilitet på västra Bal-
kan.
Etniska spänningar och krigsförbrytelser, krimi-
nella nätverk och människohandel har alltför länge
varit en del av västra Balkan. Vägen till stabilitet och
utveckling går via europeisk integration. Sveriges
engagemang är omfattande. 800 svenska soldater
deltar i Kfor och Sfor för att upprätthålla freden,
skydda minoriteter och möjliggöra en demokratisk
utveckling i Kosovo och Bosnien, och snart kan vi
också delta i Makedonien.
Vår säkerhet förutsätter utveckling i Afrika.
Under året som gått har vi äntligen sett fred i An-
gola, politiska lösningar på konflikterna i Storasjöre-
gionen och inledda fredssamtal i Sudan och Somalia.
Men vi har också sett nya konflikthärdar blossa upp
som i Elfenbenskusten. Uppemot 400 miljoner afri-
kaner bor i länder med pågående, eller stor risk för
konflikt.
Vi stöder demokratiska afrikanska regeringar som
visar ansvar för Afrikas utveckling. Vi stöder afri-
kanska initiativ att nå ett slut på krig och plundringar.
Sverige avser att bidra med personal till FN:s freds-
bevarande styrka i Kongo. Kabinettssekreterare Hans
Dahlgren fortsätter sitt EU-uppdrag för fred i Västaf-
rika. Vi stärker Afrikas positiva krafter som verkar
för utveckling och välfärd.
Vår säkerhet förutsätter ett starkt FN.
Sveriges starka stöd till FN är det främsta uttryck-
et för våra ansträngningar att värna internationell
fred, säkerhet och utveckling. Bara FN har den bredd
och den legitimitet som krävs för den globala säker-
heten. FN är ett oumbärligt forum, en oumbärlig
normbildare och en garant för folkrätten.
I dag tar FN sitt ansvar. FN reagerade snabbt och
beslutsamt efter den 11 september. FN har tagit led-
ningen i diskussionen om hållbar utveckling. FN
hanterar Irakfrågan. FN:s säkerhetsråd är det enda
organ som har legitimitet att fatta beslut som rör
global säkerhet. Med detta ansvar följer en skyldighet
att också fatta svåra beslut.
FN avspeglar 191 staters olika viljor och intressen
och uppvisar både goda och dåliga resultat. Vi tvekar
inte att rikta kritik när det är befogat. En organisation
som FN måste ständigt förnya sig, och vi stöder gene-
ralsekreterare Kofi Annans reformarbete. Vi vill se
reformer av säkerhetsrådet och har tagit initiativ till
att stärka FN:s sanktionsinstrument.
Det är också viktigt för oss att FN nu blir effekti-
vare i sin krishantering. Sverige har genom åren sänt
ut tiotusentals militärer, poliser och observatörer i
FN-tjänst. Vi deltar i 13 av det femtontal FN-
missioner som nu pågår.
Att säkerställa förmågan att delta i internationella
operationer är en viktig del av reformeringen av det
svenska försvaret. Vi ska ha den civila och militära
förmåga som krävs för att snabbt kunna ställa upp när
vi behövs, i de former som vi själva väljer.
Vår säkerhet stärks genom ett utvidgat EU.
Den europeiska unionen är central för vår säker-
het. Den 16 april ska fördragen för utvidgning av EU
med tio nya medlemsländer undertecknas. Därmed
kröns flera års ansträngningar, inte minst från Sveri-
ge, med framgång. Vi utvecklar nu samarbetet med
de nya medlemsländerna. Förberedelser pågår för att
öppna ambassad i Bratislava senare i år.
Ett enat Europa är ett säkrare Europa. Därför får
vi inte heller skapa nya skiljelinjer. Vi vill fortsätta att
utveckla vårt partnerskap med Ryssland. En fortsatt
integration, inte minst ekonomisk, är viktig både för
Sverige och för Ryssland. Men ett sant partnerskap
kräver uppslutning kring gemensamma värderingar
och principer, inklusive mänskliga rättigheter och
mediefrihet. Vi ska fortsätta stötta en positiv utveck-
ling i Ukraina, Vitryssland och Moldavien. OSSE och
Europarådet är viktiga för säkerheten och demokrati-
seringen i hela Europa.
Det europeiska konventet och den kommande re-
geringskonferensen ska utveckla och effektivisera
EU. Vi behöver stärka den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken. Vi behöver ett tydligare EU-
fördrag, inte minst av demokratiska skäl. Vi behöver
reformer av men inte stora förändringar i balansen
mellan EU:s olika organ. Vi vill ha mer inflytande för
de nationella parlamenten.
Sveriges välstånd är beroende av utvecklingen i
Europa. Vi arbetar aktivt inom EU för full sysselsätt-
ning, social välfärd och miljömässigt hållbar utveck-
ling.
Folkomröstningen om euron den 14 september är
ett viktigt vägval för Sverige. Medlemskap i EMU
handlar om att stärka förutsättningarna för en stabil
tillväxt i vårt eget land. Den handlar om Sveriges
inflytande i Europa. Den handlar också om att vi tar
vårt ansvar när det framtida Europa formas.
Genom att utveckla sin förmåga till konfliktföre-
byggande och konflikthantering kan EU skapa ökad
säkerhet. EU:s civila och militära konflikthantering
ska kunna bidra till fred och säkerhet varhelst i värl-
den det behövs - i nära samarbete med FN och regio-
nala organisationer.
I december nåddes en överenskommelse om att
EU får tillgång till Natoresurser för fredsfrämjande
insatser. Detta gör det möjligt för EU att nu inleda
sina första militära fredsfrämjande insatser. Redan
vid årsskiftet tog EU över den civila polisinsatsen i
Bosnien efter FN och förbereder sig nu på att ta över
den konfliktförebyggande militära insatsen i Make-
donien efter Nato.
Vår säkerhet förutsätter ett euroatlantiskt part-
nerskap.
Säkerheten i vårt närområde och i Europa byggs i
allt närmare samverkan mellan EU, Nato och Ryss-
land.
Vi gläds åt att våra grannländer Estland, Lettland
och Litauen kan förverkliga sina säkerhetspolitiska
mål och bli medlemmar av EU och Nato. Det är ett
historiskt framsteg och stärker säkerheten och stabi-
liteten för Sverige och hela Östersjöområdet.
Vår säkerhet förutsätter samarbete i Norden och
runt Östersjön.
Som ordförande i det nordiska regeringssamarbe-
tet kommer Sverige att verka för minskade gränshin-
der och ökad rörlighet. De baltiska länderna har för-
nyat det nordiska samarbetet. Vi vill öka kontaktytor-
na mellan Norden och Baltikum. Vi öppnar inom kort
ett generalkonsulat i Kaliningrad.
Under vår kvarvarande tid som ordförande i Ba-
rentsrådet kommer vi att prioritera miljöfrågor, ökat
utbyte och ekonomisk utveckling samt konkreta åt-
gärder mot människohandeln.
Vår säkerhet stärks av en bred enighet om Sveri-
ges säkerhetspolitiska linje.
Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik
som genom olika skeden tjänat oss väl i snart 200 år.
Den ger oss handlingsfrihet. Den har ett brett folkligt
stöd. Alliansfriheten har ett brett politiskt stöd genom
den överenskommelse som regeringen träffat med
Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna.
Herr talman! Det finns en hel del hot i dag mot
vår säkerhet som inte längre enbart kan hanteras mi-
litärt. Men de kan mötas med en aktiv politik för
mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati, för
fattigdomsbekämpning och global rättvisa och för
konfliktförebyggande och nedrustning.
Hoten kan mötas med aktiv samverkan i närområ-
det, inom EU och globalt, med FN i centrum. Låt oss
göra det och utnyttja möjligheterna att försöka upp-
rätta global fred, frihet och rättvisa.
(Applåder)

Anf. 2 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! De dramatiska skiftena i vår omvärld
under det senaste dryga decenniet har förändrat förut-
sättningarna för svensk säkerhetspolitik. Den gamla
konflikten mellan öst och väst, mellan förtryck och
frihet, är inte längre styrande för hur säkerhetspoliti-
ken utformas.
Samtidigt har nya hot växt fram - terrordåd som
slår blint och urskillningslöst, förtryckarregimer i Irak
och Nordkorea som har utvecklat och som är beredda
att använda massförstörelsevapen. Ska dessa nya hot
kunna mötas krävs det internationell samverkan och
solidaritet. Det är ett ansvar som Europa och Sverige
måste axla.
Situationen i Irak är en angelägenhet för alla som
lever i och som tror på ett öppet samhälle. Den är en
angelägenhet för Sverige som medlem av Förenta
nationerna.
Iraks krigsmaskin har gång på gång anfallit sina
grannländer. Saddam Hussein har inte dragit sig för
att använda massförstörelsevapen i krig och mot sin
egen befolkning.
Genom beslutet om resolution 1441 i november
förra året fullföljer FN:s säkerhetsråd ett tolv år
gammalt krav på att regimen i Bagdad villkorslöst
avrustar alla sina kemiska och biologiska vapen och
kärnvapen.
De senaste tolv åren har Saddam Hussein svikit
och bedragit. Det finns ingenting som talar för att han
inte försöker bedra världen även denna gång. Därför
måste säkerhetsrådet stå fast. Ett splittrat FN kommer
bara att spela Hussein i händerna.
Ingen vill se ett krig. Skulle det värsta hända vet
vi att det leder till ett stort mänskligt lidande och en
stor materiell förödelse. Det är inte vad Iraks folk
förtjänar - ett folk som redan lider under Saddam
Husseins förtryck. Hans terrorregim torterar och
mördar oppositionella. Den tvingar människor i flykt.
Det finns ingen åsiktsfrihet, och det finns ingen de-
mokrati i Irak.
Den fredliga lösning som vi hoppas på och arbetar
för kräver emellertid fasthet och enighet. Välgrundad
oro får inte ersättas av en jakt på inrikespolitiska
poänger eller en naiv tro att en av vår tids grymmaste
diktatorer kan resoneras bort från sin terrorregim.
Iraks ledare skulle över huvud taget inte ta någon
hänsyn till FN:s krav om inte betydande militära
styrkor var beredda att upprätthålla mandatet att av-
rusta Irak.
En militär aktion är, och ska alltid vara, den sista
utvägen. Men om det är priset för en säkrare värld
och om Iraks ledare väljer konfrontation framför
samarbete kan det bli nödvändigt. I grunden handlar
det ju om att bygga en värld där våra barn och barn-
barn och barn i hela världen kan leva i frihet och
trygghet utan att hotas av förtryckarregimer med
massförstörelsevapen.
FN:s resoluta hållning mot Irak har visat på både
styrka och tålamod. Men det har funnits tillfällen då
FN inte agerat med samma beslutsamhet. De ohygg-
liga folkmorden i Rwanda kostade en miljon männi-
skor livet men då svek FN:s säkerhetsråd. Världen
tittade på och gjorde ingenting.
Den fruktansvärda etniska rensningen i Kosovo är
ett annat exempel på när säkerhetsrådet misslyckats
med att upprätthålla skyddet för mänskliga rättighe-
ter. Då agerade Nato, utan säkerhetsrådets godkän-
nande, för att få ett slut på civilbefolkningens lidande
- ett handlande som även Sverige ställde sig bakom.
Dag och natt i över tio år har amerikanska och
brittiska styrkor skyddat den kurdiska minoriteten i
norra Irak från Saddam Husseins terror. Även denna
insats för mänskliga rättigheter sker utan beslut i
säkerhetsrådet. Jag utgår från att utrikesministern
delar min uppfattning om att dessa livsviktiga insatser
stämmer väl överens med det skydd för mänskliga
rättigheter som FN ska upprätthålla.
Förenta nationerna måste fortsätta att visa fasthet
och kraft i arbetet med att upprätthålla de ideal som
ligger till grund för stadgan. Det förutsätter att säker-
hetsrådets handlingskraft inte blockeras.
Rådet måste ta det ansvar som krävs för att av-
värja hot mot världsfreden och trygga mänskliga
rättigheter. Vi i Sverige måste ta vår del av ansvaret
och vara med och bygga ett starkt och handlingskraf-
tigt FN. De misstag som har begåtts och de svagheter
som visades när det gäller Rwanda, när det gäller
Kosovo och när det gäller skyddet för kurderna får
inte upprepas om FN ska kunna spela den roll som vi
alla menar är nödvändig och viktig.
Det är viktigt att vapeninspektörerna kan fullgöra
sitt arbete men det är Irak - låt oss inte glömma det! -
som ska bevisa att de har genomfört den avrustning
som FN i tolv år har krävt, inte omvänt. Det är inte
omvärlden som ska bevisa det vi redan vet. Det är
därför Iraks ledare som slutligen avgör om det blir ett
krig eller inte.
Herr talman! De senaste årens konflikter och kri-
ser i världen har tydligt visat på behovet av att stärka
den europeiska unionens utrikespolitiska förmåga.
Oförmågan att samla sig kring en enhetlig linje i tider
av kris är ett misslyckande.
Det är uppenbart att i dag existerar inte en sam-
manhållen europeisk utrikespolitik ens när det gäller
viktiga gemensamma angelägenheter. Splittringen
försvårar en fredlig lösning på Irakkrisen och gör det
omöjligt för Europa att spela den tunga utrikespolitis-
ka roll som är önskvärd och som skulle vara möjlig.
Tysklands agerande och avsikt att inte följa ett be-
slut om intervention underminerar trovärdigheten för
FN i relationerna till Irak och för den europeiska
unionens förmåga. Det är priset för en inrikespolitisk
profilering för att vinna det tyska kanslersvalet.
Europa måste ta ett större ansvar för sin egen sä-
kerhet. Enda sättet att öka beredskapen inför morgon-
dagens hot är att bygga en god beredskap i dag. Den
europeiska krishanteringsstyrkan måste snabbt bli
verklighet. Därutöver behöver flera av Europas län-
der, inklusive Sverige, öka anslagen till försvaret.
Vi i Sverige måste ha förmåga att avvärja angrepp
på vårt land också i den nya säkerhetspolitiska mil-
jön. Det är en av statens grundläggande uppgifter.
Sveriges internationella engagemang med fredsbeva-
rande trupp kräver både stora personella och ekono-
miska resurser. I dag klarar inte det svenska försvaret
att uppfylla de ambitioner vi har och den uppgift vi
egentligen har.
Utvidgningen av EU och av Nato medför en ny
säkerhetspolitisk situation också för Sverige. Om
drygt ett år kommer alla Östersjöns strandstater, med
undantag av Ryssland, att vara med i EU. Alla våra
grannar kring Östersjön, med undantag av Ryssland
och Finland, kommer år 2004 att vara med i Nato.
Nato är och förblir, även med den diskussion vi i
dag ser, den europeiska säkerhetsordningens ryggrad.
Vi lever i ett nytt och säkrare Europa. Forna fiender i
öst och väst garanterar nu varandras säkerhet. Natos
utvidgning är det mest betydelsefulla bidraget till den
ökade säkerheten i vårt närområde sedan Berlinmu-
rens fall och Warszawapaktens upplösning.
Det är också så att ett nytt Nato med nya uppgifter
öppnar för en ny svensk säkerhetspolitik. Förra årets
uppgörelse om den säkerhetspolitiska doktrinen,
välkommen och nödvändig, slår fast att "hot mot
freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemen-
skap och samverkan med andra länder".
Jag välkomnar därför den öppenhet som för-
svarsministern visade i debatten om Sveriges framtida
säkerhet vid Folk och försvars konferens i Sälen. Jag
delar hennes uppfattning att säkerhet byggs genom
samarbete, involvering och engagemang. Dessa ord
måste omsättas i handling med utgångspunkt i den
doktrin som både Moderaterna och Socialdemokra-
terna står bakom.
Det är också så att dagens utrikespolitiska dekla-
ration präglas starkt av en insikt om Sveriges allt
större beroende av omvärlden för vår säkerhet.
Kopplingen till bland annat Irak, Nordkorea, Mella-
nöstern och västra Balkan är ju uppenbar och tydlig.
Men då måste också insikten om detta ömsesidiga
behov styra utformningen av vår säkerhetspolitik. Det
blir under innevarande mandatperiod aktuellt för
Sverige att ta ställning till ett samarbete inom det nya
Nato som nu byggs. För Moderaterna är ett medlem-
skap i försvarsalliansen ett naturligt steg.
Herr talman! Moderaterna var det parti som först
uttalade visionen om ett svenskt medlemskap i den
europeiska gemenskapen. Det som då, för 40 år se-
dan, var en dröm är i dag en verklighet. Det europeis-
ka samarbetet erbjuder Sverige oerhörda möjligheter
att växa. Vi har rivit fysiska, ekonomiska och kultu-
rella gränser som vi levt med sedan nationalstatens
bildande. Utvidgningen av den europeiska unionen
öppnar för nya möjligheter. Tio nya medlemsländer
kommer att stärka unionen. Våra ekonomier kommer
att växa samman. Också detta är en av de grundläg-
gande förutsättningarna för en fredlig utveckling.
De unga demokratierna från det forna östblocket
är på väg att bli en naturlig del av ett enat Europa.
Denna hoppfulla och samtidigt mödosamma process
får inte bromsa eller hindra en fortsatt utvidgning.
Det är viktigt att fullfölja förhandlingarna med åter-
stående kandidatländer och det är viktigt att också
stödja en utveckling där Vitryssland, Ukraina och
andra länder kan bli medlemmar. Inga hinder får stå i
vägen för vidare utveckling österut eller söderut så
länge ett land uppfyller de krav som ställs på nya
medlemmar.
Det europeiska framtidskonventet fortsätter. Det
är avgörande att debatten om den europeiska unio-
nens framtid byggs på historien. Europasamarbetets
grundidéer är i dag lika aktuella som när unionen
bildades: fred genom frihandel, utveckling genom
samarbete, tillväxt genom marknadsekonomi. Jag vill
se en mer renodlad europeisk union, en union som har
färre men tydligare uppgifter. Den europeiska unio-
nen ska koncentrera sig på att bidra till goda förut-
sättningar för företagande och arbete genom en ge-
mensam marknad som fungerar väl, på kampen mot
terrorism och internationell, organiserad brottslighet
och på en tydlig gemensam utrikespolitik.
På den gemensamma marknad som både är medlet
för att skapa fred genom att riva gränser och barriärer
mellan människor och länder och samtidigt skapar
välstånd är det naturligt att man också har en valuta,
ett sätt att genomföra ekonomiska transaktioner. De
14 september har svenska folket möjligheten att säga
ja till euron och ja till ett ökat samarbete över na-
tionsgränserna - för fredens skull och för välståndets
möjlighet.
Det europeiska valutasamarbetet är mer än en
symbol. Euron är i grunden ett förverkligande av
Europatanken. Genom att ta bort handelshinder kny-
ter man människor närmare varandra. Det blir ökad
handel, fördjupad förståelse mellan människor, mel-
lan Europas folk. Euron är ju redan en ekonomisk
realitet som Sverige inte kan bortse från. Den präglar
vardagen för 300 miljoner européer. Den påverkar
redan oss. Låt oss välja fördelarna med samarbete
framför kostnaderna för utanförskapet.
Av samma skäl som vi säger ja till euron säger vi
också nej till att unionen ska göra mer än den behöver
göra. Vi ska inte ha några europeiska skatter. Unio-
nen ska möjliggöra ekonomisk tillväxt, inte öppna för
gemensam och skadlig skattepolitik. Beskattnings-
rätten ska vara förbehållen beslut i medlemsländernas
parlament.
Vi säger också nej till två företrädare för en union.
Vi avvisar statsministerns ambition att förstärka mi-
nisterrådet på bekostnad av en försvagad kommission
och ett försvagat Europaparlament. Maktdelning
mellan EU:s institutioner är en nödvändighet om
balansen mellan stora och små länder ska kunna upp-
rätthållas. Med en ministerrådspresident kantrar EU
mot en maktkoncentration som inte är bra för unionen
och inte bra för Sverige. Ett framtida EU ska i den
löpande verksamheten ledas av kommissionens ord-
förande, kommissionen som företräder både unionen
och alla medlemsländer oberoende av dessas storlek
eller ekonomiska styrka. Det är den bästa garantin för
en union som inte utvecklas till förmån för de stora
medlemsländerna på de mindre ländernas bekostnad.
Besluten inom unionen ska dock även i fortsättningen
fattas av ministerrådet.
Herr talman! Sveriges engagemang i världen får
inte begränsas till vackra deklarationer. Vi måste
välja aktivt samarbete framför passiv reaktion. Sveri-
ge behöver en tydlig och modern utrikes- och säker-
hetspolitik. Den ska byggas på insikten att samarbete,
gemensamt ansvar och ömsesidiga åtaganden är
grunden för befäst frihet och tryggad fred.
(Applåder)

Anf. 3 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Av naturliga skäl står Irakkrisen i
fokus för dagens utrikespolitiska debatt. Målet för FN
är fred och säkerhet, i detta fall genom att avväpna
Irak dess massförstörelsevapen. Metoden är att med
FN:s säkerhetsråd i ryggen sätta maximal press på
Saddam Hussein för att förmå Irak att fullt ut samar-
beta med FN, och på så sätt undvika krig. Den yt-
tersta konsekvensen av säkerhetsrådets beslut är möj-
ligheten att rådet accepterar användning av militära
medel.
Denna linje är även Folkpartiets ståndpunkt. Man
måste fundera över vad motsatsen skulle innebära.
Anta att våld i slutändan - i värsta fall - inte skulle
kunna användas av FN i den här situationen. Då
skulle det bli Saddam Hussein som bestämde om Irak
skulle låta sig avväpnas sina massförstörelsevapen
eller inte. Då skulle det bli Saddam Hussein som
avgjorde om FN:s säkerhetsråds beslut skulle genom-
föras eller inte.
Vapeninspektörerna har rapporterat till säkerhets-
rådet. Hans Blix kritik av Iraks bristande samarbets-
vilja är förödande för Irak för den som har läst doku-
mentet. Han konstaterar sammanfattningsvis den
27 januari: "Irak förefaller inte uppbåda en genuin
acceptans ens den dag som i dag är beträffande kravet
på avrustning."
På fredag får säkerhetsrådet en ny rapport. Om
Hans Blix skulle ändra sig, och om Hans Blix skulle
begära mer tid för vapeninspektörerna, bör inspektö-
rerna också få mera tid.
Det låter sig sägas att det krävs både bevis och
övertygande resonemang för att ett angrepp ska ses
som den enda utvägen för FN. Men bevisbördan
ligger inte på vapeninspektörerna att hitta bevis i Irak.
Bevisbördan ligger på Saddam Husseins regim att
visa att Irak anstränger sig för att uppfylla FN:s re-
solutioner.
Hans Blix, folkpartistisk utrikesminister för unge-
fär 20 år sedan, hävdar i sin rapport att Irak ännu inte
anstränger sig tillräckligt och inte kan, eller vill, re-
dogöra för viktiga frågor om innehavet av kemiska
och biologiska vapenarsenaler. Intrycket från Blix-
rapporten av bristande uppriktighet, ovilja till samar-
bete och obstruktioner förstärks av helhetsintrycket
från utrikesminister Powells framträdande med indi-
cier och resonemang i FN:s säkerhetsråd. Var finns
de vapen lagrade som man vet att Irak har haft? Om
Irak påstår att de är förstörda måste Irak kunna bevisa
detta, och inspektörerna måste kunna kontrollera
bevisen.
Sverige har en internationellt erkänd kapacitet och
kompetens beträffande skydd mot kemiska och biolo-
giska vapen. Regeringen i Sverige har under hand fått
en förfrågan av USA, som ledare för en eventuell FN-
koalition, om Sverige kan hjälpa till med sin kompe-
tens och kapacitet beträffande skydd mot Saddam
Husseins kemiska och biologiska vapen om dessa
skulle komma till användning. Regeringen tiger om
saken och bör rimligen ge ett svar om sin inställning i
dagens debatt.
Vi har alltså situationen att andra länder, som är
beredda att avväpna Irak dess massförstörelsevapen,
efterfrågat att Sverige ska bistå deras soldater mot
eventuella attacker med biologiska och kemiska va-
pen. Ett sådant stöd kan regeringen tydligen inte
förmå sig att i förväg utlova. Det tycker vi är förvå-
nande. Regeringen måste betänka Sveriges ansvar
gentemot de soldater som eventuellt kan räddas ge-
nom en svensk skyddsinsats i en möjlig FN-styrka.
Regeringen måste också börja tala om ett Irak ef-
ter Saddam Hussein. Att tänka framåt om Irak är ett
exempel på det som utrikesministern så riktigt beto-
nar i deklarationen, nämligen "alla människors lika
värde och rättigheter. Inte bara stater, utan alla indi-
vider har rätt till säkerhet".
Sverige bör - i den andan och om det läget skulle
uppkomma - kunna bistå i Irak med krishantering på
ungefär samma sätt som Sverige har gjort på Balkan.
Inom EU-kommissionen har man öronmärkt pengar
för sådana ändamål, och det finns numera utarbetade
EU-rutiner för civil krishantering. Världshälsoorgani-
sationen förbereder insatser för att hjälpa flyktingar
som kan komma till Jordanien.
Den nuvarande situationen med ett djupt splittrat
Europa i dess förhållande till Irakkrisen är mycket
allvarlig. Sveriges regering säger att EU är central
som bas för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk. Det
är bara att instämma i detta naturligtvis, men i Irak-
frågan krackelerar dessvärre denna bas nu betänkligt.
Socialdemokraterna vill ofta hävda att Sverige
skulle ha en speciell roll i världen som medlare, och
brukar till och med motivera landets tidigare neutra-
litet och dagens alliansfrihet med att Sverige ska
kunna medla internationellt.
Nu är det dags att visa om det socialdemokratiska
talet om en medlarroll är mer än löst prat. Nu är det
dags för regeringen att ta initiativ för att inom EU
söka skapa ökad enighet om hanteringen av Irakkri-
sen.
Statsminister Göran Persson brukar beteckna sig
som veteran bland EU:s stats- och regeringschefer.
Vad är det värt i dag? Är det något mer än något slags
veteranmedalj på bröstet? Det räcker alltså inte, som
regeringen nöjer sig med att göra, att referera och
debattera olika länders ståndpunkter.
Vi har Storbritannien och sex sju andra länder
som söker nära samarbete med och förtroende hos
USA, som de därigenom hoppas och naturligtvis i
viss mån kan utöva ett inflytande hos. På andra sidan
har vi Tyskland, som redan på förhand säger att lan-
det inte kommer att backa upp något säkerhetsrådsbe-
slut om militärt ingripande. Tyskland undergräver
genom sitt agerande FN.
För det första: Tyskland förstärker de amerikans-
ka hökarnas misstro mot FN-vägen för internationell
konfliktlösning och president Bushs beslut i höstas att
genom säkerhetsrådet söka lösa Irakkrisen.
För det andra: Tyskland ökar genom sin noncha-
lanta inställning till säkerhetsrådets bindande resolu-
tioner sannolikheten för ett USA-lett anfall utan FN-
mandat. Det senare skulle Folkpartiet liberalerna
mycket, mycket djupt beklaga.
Regeringen, liksom Folkpartiet, har hela tiden
ställt sig bakom FN-linjen. Men beträffande Tysk-
lands anti-FN-agerande säger Sveriges regering för
lite och borde vara mycket tydligare.
Tyskland är Europas mäktigaste ekonomi. Landet
är i dag politiskt marginaliserat och tänker inte följa
säkerhetsrådets bindande beslut om det beslutet skulle
gå Tyskland emot. Gerhard Schröder har gått över
Rubicon.
Med EU:s nya medlemsländer sker också en
tyngdpunktsförskjutning inom EU i mer Nato- och
USA-vänlig riktning. Detta ska man lägga märke till.
Av dessa skäl är det viktigt att den svenska rege-
ringen inte är fortsatt passiv utan tar initiativ och
aktivt arbetar för att söka återföra Tyskland till EU:s
mittfåra och ena EU-länderna.
Regeringen beskriver Sverige som "militärt alli-
ansfritt". Beskrivningen är inte fel, men den är inte
heller helt fullständig och till och med ganska vilsele-
dande som en beskrivning av den faktiskt förda poli-
tiken. Sverige är i dag militärt alliansfritt men inte
militärt obundet. Sverige är med i två typer av säker-
hetspolitiska samarbeten, dels i EU med sin civila och
militära krishantering, dels i Natos Partnerskap för
fred med sina militära och civila delar.
I dag minskar snabbt antalet medlemmar i Part-
nerskap för fred. Alltfler länder har blivit fullvärdiga
Natomedlemmar, bland annat de baltiska staterna.
Ryssland har ett särskilt, eget avtal med Nato och har
därigenom, märk väl, en mycket intimare relation till
Nato än vad Sverige har.
Sverige blir därmed, på grund av sin passivitet när
andra länder rör sig närmare Nato, alltmer ensamt och
utanför, med risk för marginalisering.
Detta är ett av flera skäl till att Folkpartiet vill att
Sverige ska gå med i Nato utan vidare dröjsmål.
Regeringens ständigt upprepade avståndstagande
från medlemskap i Nato är snart lika otidsenligt, herr
talman, som pickelhuvorna på vaktparaden.
I Europeiska unionen som överallt annars diskute-
ras de nya hoten från kombinationen av terrorism och
massförstörelsevapen. Det sker bland annat i EU:s
framtidskonvent. Där finns i dag ett förslag om en så
kallad solidaritetsklausul. Den innebär att både civila
och militära instrument ska kunna utnyttjas för be-
kämpning av terrorism. Syftet ska vara "att förhindra
terroristhot, skydda civilbefolkningen och de demo-
kratiska institutionerna, samt bistå en medlemsstat på
dess territorium att hantera följderna av en eventuell
terroristattack".
Förslaget är inte någon klausul för kollektivt för-
svar med skyldighet att bistå militärt. Hjälp ska kunna
lämnas "på begäran av de civila myndigheterna i det
berörda landet". Denna klausul är alltså utformad så
att EU inte ska utvecklas till någon militär allians och
inte heller konkurrera med Nato. Av just det skälet
har bland annat det Natovänliga Storbritannien ac-
cepterat tanken på en sådan här solidaritetsklausul.
Folkpartiet bejakar inte bara Natomedlemskap
utan även förslaget till en solidaritetsklausul i EU.
Om Sveriges stora befolkningscentrum skulle hotas
av till exempel en smutsig bomb med kemiskt eller
biologiskt innehåll, skulle vårt land kunna räkna med
bistånd med både militära och civila resurser från EU
för att spåra och klara upp sådana hot.
Regeringen, däremot, ställer vid ett sådant terro-
risthot med massförstörelsevapen Sveriges befolkning
utan det skydd som dels ett Natomedlemskap erbju-
der, dels den militär som andra EU-länder, på svensk
begäran, skulle kunna erbjuda.
EU har nu slutförhandlat med tio nya länder. Ut-
vidgningen fortsätter, närmast med Rumänien, Bulga-
rien och Kroatien, som inom kort lämnar in en ansö-
kan.
I mer östlig riktning, för Rysslands del, kommer
de nya medlemsländerna sannolikt - och förhopp-
ningsvis - att kräva att EU:s politik i fortsättningen
präglas mindre av överspända högtidstal om Ryssland
och EU:s gemensamma framtid och mer av realpoli-
tik med realistiska mål för handel och integration,
borttagna handelshinder och mål som ligger inom
räckhåll för båda parter.
En god ekonomisk utveckling i Ryssland och and-
ra delar av före detta Sovjetimperiet är avgörande för
att dagens vämjeliga handel med kvinnor ska upphö-
ra. Det är kommunismens efterlämnade elände som är
roten till dagens omfattande kvinnohandel. Detta
katastrofala faktum är något för feministiska kommu-
nister att noga begrunda. Det är först när människor i
öst får möjlighet att leva ett drägligare liv och får
hopp om bättre livschanser hemma som denna kvin-
notrafik kommer att självdö.
Konflikten Israel-Palestina fortgår. Jag vill gärna
instämma i utrikesministerns förhoppningar om fram-
steg på de olika vägar som hon angav. Jag tror emel-
lertid att vi samtidigt måste fundera över denna kon-
flikts strukturella karaktär och det faktum att den
faktiskt har pågått i mer än 50 år, utan lösning. Vad vi
kan hoppas på med skytteldiplomati, olika initiativ,
amerikansk medling och så vidare, som vi har sett
under många år, är i bästa fall en vapenvila och en
ömtålig styrkebalans som kan upprätthållas mellan
parterna. Men fred är något mer än vapenvila och
balans.
I ämnet internationella relationer har man genom
flera decenniers forskning kommit fram till något
som är så nära som man kan komma en vetenskaplig
"lag" inom samhällsvetenskapen, nämligen att demo-
kratier inte startar eller driver krig mot varandra.
Tillämpat på Mellersta Östern innebär detta att för att
få en fred som uppfattas som både legitim och som
omhuldas och vårdas av människorna, krävs demo-
krati i hela regionen. Det räcker inte med att Israel är
en demokrati, hela regionen måste demokratiseras om
freden ska vinnas och vi ska slippa ytterligare 50 år
av konflikt och balanstänkande. Jag saknade att utri-
kesministern i sin deklaration inte sade något om
betydelsen av demokrati i Mellersta Östern och na-
turligtvis även på andra håll, men framför allt som en
lösning på de långsiktiga problemen i Mellersta Ös-
tern. Det är ett långsiktigt mål som alltid måste finnas
med i en diskussion om Mellersta Österns problem
och möjligheter.
Herr talman! På grund av tidsnöd har jag inte
kunnat diskutera många av de frågor som är väldigt
centrala, som globalisering, tredje världen, asylfrågor
och så vidare.
Mina liberala utskottskolleger Cecilia Wikström
och Birgitta Ohlsson, den senare nyutnämnd ledamot
av Sida, märk väl, kommer under debatten senare att
vidareutveckla Folkpartiets syn på internationell
politik och bistånd. Tack för mig för ögonblicket.
(Applåder)

Anf. 4 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Den utrikespolitiska agendan hand-
lar i dag mest om säkerhetspolitik. Sveriges möjlighet
att bedriva en säkerhetspolitik, som skyddar männi-
skors liv, måste bygga på samverkan och allians med
olika partner. I egen kraft är Sverige utlämnat åt ter-
rorism och internationell brottslighet.
Terrorismen genererar hot. Hot mot stater, och hot
mot politiska system. Men det är enskilda människor
som blir offer då hoten övergår till angrepp. Det räck-
er att påminna om den 11 september 2001 i USA eller
om självmordsbombningarna i Palestina och i Israel.
Terrorismen kommer att drabba också Sverige.
Frågan är inte om, utan hur och när. Terrorismen
varnar inte, den hotar för att sprida skräck. Den slår
till utan föregående varning. Den träffar oskyldiga
människor skoningslöst. Vi måste ha en effektiv
svensk säkerhetspolitik för att skydda våra liv.
Herr talman! Sverige kan inte klara säkerhetspoli-
tiken på egen hand. Därför måste vi ständigt pröva
och utveckla vilka allianser Sverige ska bygga för att
nå den effektiva säkerhetspolitiken. Kristdemokrater-
na anser att Sverige ska lägga ned all möda på att
utveckla FN:s och Europeiska unionens arbete för
fred och säkerhet. Det är inom ramen för dessa orga-
nisationer vi har största stödet för en västerländsk
demokrati och ett rättssamhälle som slår vakt om
mänskliga rättigheter.
Sverige är beroende av enighet, ett enigt och
starkt FN och en enig europeisk union. Mot denna
bakgrund är det djupt olyckligt att Schröders regim i
Tyskland och den franska presidenten spräcker EU:s
och därmed FN:s säkerhetspolitik i Irakkonflikten.
Det är tydligt att vänsterpartier äventyrar en samman-
hållen europeisk säkerhetspolitik och därmed ger en
respit för regimen i Bagdad.
Herr talman! Jag har här en ytterst viktig fråga till
utrikesministern och regeringen. Regeringens politik
är tydlig. Det är ingen tvekan att man stöder FN. Men
min fråga är: Vilken politik vill regeringen att FN ska
föra i Irakkonflikten? Vilken politik vill regeringen
se? Stöder regeringen partikollegan Schröders politik,
som leder till en splittring av EU och FN, och därmed
lättar på trycket för Bagdadregimen? Svaret på denna
fråga är oerhört angelägen för oss här i dag för att se
hur genuint stöd regeringen ger åt FN och EU som
sammanhållande kraft.
Herr talman! Sverige lever i ett neutralitetsdilem-
ma då vi hävdar vår militära alliansfrihet i försvars-
politiken, samtidigt som vi mer än någonsin deltar i
allt fler samarbeten och övningar för att förverkliga
den svenska säkerhetspolitiken. Detta dilemma försö-
ker vi att lösa genom att konstruera en skillnad mel-
lan å ena sidan den förebyggande säkerhetspolitiken
och å andra sidan den militära försvarspolitiken.
Detta är en "konstruktion" som många vänner inom
den europeiska unionen har svårt att förstå.
Kristdemokraterna vill se en öppen, ärlig och mo-
gen politisk debatt om de värderingar som ska styra
vårt val av allianspartner, både i den förebyggande
säkerhetspolitiken och i ett krisläge då försvarspoliti-
ken behöver militärt stöd. En värdering av vilken roll
det nya Nato kommer att spela i vårt närområde bör
göras. Kommer Natos nya roll är kräva mer samver-
kan, mindre samverkan eller kanske ett anslutande
från svensk sida på sikt? Här behövs en djupare, öpp-
nare, ärligare och mer realistisk debatt om svensk
säkerhets- och försvarspolitik för att trygga vårt lands
framtid.
Herr talman! Kristdemokraterna anser att Sveriges
ställningstaganden till internationella konflikter också
ska grundas på de politiska värderingar som parterna
representerar. Vi vet att varje stat har sina nationella
intressen i en konflikt. Det kan vara allt från naturre-
surser och territorium till politisk prestige och infly-
tande. Det avgörande för oss är mot vilka mål och för
vilka värderingar man driver sina intressen.
Kristdemokraterna anser att Sverige ska ta ställ-
ning för västerländsk demokrati, att Sverige ska stå
upp för ett rättssamhälle där mänskliga rättigheter är
grunden för yttrandefrihet och en rättvis ekonomisk
fördelning. Subjektet för kristdemokratisk politik är
människan och medborgaren var hon eller han än
befinner sig. Skyddet för mänskligt liv, och mänskli-
ga rättigheter, ska alltid stå över staters och regimers
intressen.
Herr talman! Här skiljer Kristdemokraterna ut sig
från den politik som den socialistiska vänstern för.
Att vänsterns politik har lett fram till statsskick med
totalitära regimer som genererat djup mänsklig misär
tycks man inte vilja se. Kristdemokraternas uppfatt-
ning är att politiska värderingar och reala handlingar
ska avgöra på vems sida Sverige ska stå i en interna-
tionell konflikt.
Om en part är stor och rik eller liten och fattig får
inte vara avgörande. Vi anser att det är de grundläg-
gande värderingarna, demokrati och rättssamhälle,
som kan skapa utveckling och välfärd i en framtid
och som därför ska stödjas.
Herr talman! Sverige bör aldrig stå neutralt i en
konflikt och i situationer då mänskliga rättigheter
kränks. Kristdemokraterna anser att den internatio-
nella terrorismen måste bekämpas varhelst dess rötter
kan identifieras i Afghanistan, Irak, Palestina eller
Colombia. Kampen för det öppna fria samhället ska
alltid i första hand ske med ekonomiska, demokratis-
ka och rättsliga medel. Men inför hot mot oskyldiga
medborgare kan också militära åtgärder bli nödvändi-
ga.
Kristdemokraterna anser att den brutala regimen i
Irak, som redan har använt massförstörelsevapen mot
sin egen befolkning, måste avväpnas och ersättas med
ett demokratiskt styre för medborgarnas, grannarnas
och världens skull. Vägledande för oss är bland annat
FN:s milleniedeklaration, avdelning 1, punkt 6.
Där står: "Män och kvinnor har rätt att leva sina
liv och fostra sina barn i värdighet, fria från hunger
och från fruktan för våld, förtryck och orättvisor.
Demokratisk samhällsstyrning i vilken medborgarna
är delaktiga och som utgår från folkets vilja är den
bästa garantin för dessa rättigheter".
Herr talman! Saddams regim har förtryckt det ira-
kiska folket under 35 år. Fyra miljoner irakier lever i
exil på grund av förtrycket. Saddam har använt ke-
miska vapen och bränt en hel by. Genom missiler mot
heliga städer i södra delen av landet dödades 4 000
människor. 7 000 kurdiska ungdomar finns i fängelse
sedan 1980, om de lever i dag. Uppgifter anger att
190 000 människor begravdes levande i anfall mot
barn, kvinnor och män i olika åldrar.
Det är dags för det internationella samfundet att ta
sitt ansvar för att befria det irakiska folket. Om FN
kallar på svensk FN-trupp måste vi ställa upp.
Kristdemokraterna vill se ett demokratiskt land
med flerpartisystem och en grundlag som skyddar
medborgarnas rättigheter. Vi vill se ett land där ara-
ber, kurder, turkar, assyrier och alla andra nationali-
teter lever tillsammans i fred och frihet.
Efter att regimen i Irak har fallit kommer världen
att bli vittne till ett terrorvälde som till innehåll och
omfattning långt överträffar de mänskliga tragedier
som vi bevittnade efter Sovjetunionens fall.
Vi har alla ett ansvar för Iraks medborgare och
dess grannar, och vi ger nu allt stöd till ett samman-
hållet FN-agerande i Irakfrågan.
Herr talman! Den europeiska unionens framtids-
konvent arbetar för en fördjupad grundlag och en
effektivare styrning av den gemensamma politiken
för EU:s framtida 25 medlemsländer efter 2004.
Samtidigt splittrar den aktuella Irakkrisen och
sätter sammanhållningen på prov såväl inom unionen
som i relationerna till USA och Nato. Detta sker pa-
rallellt med att EU:s medlemsländer, i framtidskon-
ventet, arbetar för ett mer enat Europa.
Ett splittrat Europa i relationen till världens enda
supermakt USA är inte önskvärt i något avseenden.
USA och Europa bygger visserligen sin politik på
samma grundläggande politiska värderingar, nämli-
gen demokrati, öppenhet och rättssamhälle, men om
Europas speciella intressen ska väga tillräckligt tungt
är det nödvändigt att vi kan hålla ihop utrikes- och
säkerhetspolitiken i Europa.
Vi kan konstatera att den europeiska unionen är
mycket framgångsrik på områden som till exempel
den gemensamma marknaden där spelreglerna kan
läggas fast genom lagstiftning. Mycket svårare är
sammanhållningen kring den dynamiska utrikespoli-
tiken där intressen och relationer snabbt kan föränd-
ras.
Herr talman! Mot bakgrund av den internationella
utvecklingen är det mycket som talar för att EU:s nya
grundlag bör skapa goda förutsättningar för ett starka-
re och tydligare ordförandeskap för kommissionen
och en sammanhållen och tydligare utrikes- och sä-
kerhetspolitik. Medlemsländernas gemensamma fö-
reträdare bör stärkas både som ordförande för unio-
nen och som utrikespolitiskt ansvarig.
(Applåder)

Anf. 5 LARS OHLY (v):
Herr talman! Ärade åhörare! Ibrahim är elva år.
Han bor och lever i Bagdad. På grund av sanktionerna
har han tvingats sluta skolan. Han arbetar numera på
en mekanisk verkstad 48 timmar per vecka och får
120 kr per månad. Ibrahim är rädd. Han är rädd för ett
krig. Han kan knappt tala om sina känslor inför risken
att bomberna börjar falla över hans hemstad. Ibrahim
är rädd för att förlora sina syskon och för att förlora
sina föräldrar. Det är om Ibrahim dagens debatt
handlar.
Herr talman! Det finns hot som överskuggar allt
det som sägs i den utrikespolitiska deklarationen i år.
Det hotet är ett eventuellt kommande krig mot Irak
och lemlästandet av civila män, kvinnor och barn. Det
är ett krig som skulle destabilisera regionen och i vars
skugga skurkregimer över hela världen skulle kunna
fortsätta att förtrycka sin egen befolkning och hota
sina grannar.
Nu märks en viss tillnyktring hos regeringen.
Numera stöder man den franska hållningen och säger
att det inte finns tillräckliga bevis för FN att nu fatta
beslut om krig. Vapeninspektörerna måste få mer tid.
Den här förändrade hållningen, för oavsett vad ut-
rikesministern säger är det en tydlig kursändring
jämfört med tidigare, måste noteras med tillfredsstäl-
lelse. Den har inte kommit enbart på grund av att
regeringen plötsligt insett att det finns goda argument
för att i detta läge bekämpa kriget. Regeringens änd-
rade hållning är en följd av en allt starkare opinion
mot kriget. Vi har lyckats pressa regeringen att ta ett
steg bort från den primitiva krigshets som George
Bush och hans regering står för.
Det betyder också att vi kan nå längre. De mass-
demonstrationer som planeras över hela världen på
lördag kommer att ha betydelse. Det kanske inte är så
att varje enskild människa kan påverka världspoliti-
ken. Ibland känner vi oss kanske uppgivna inför det
som sker alldeles oavsett vad vi tycker om det. Jag
vill gärna läsa upp vad Per Holmqvist skrev. Per är
bonde i Kalix kommun. Han skrev till mig efter den
förra debatten om Irak som vi hade här i riksdagen.
Han skrev: Nu har jag satt upp en namnlista på ICA. I
min lilla by har 70 % av invånarna skrivit på mot
kriget. Tror du inte att George Bush tänker sig för nu?
Jo, Per, varje steg och varje protest mot kriget är
viktiga, och allra viktigast är att inte sprida krigshet-
sarnas argument.
Det sägs att ingen vill ha krig. Det sägs till och
med att George Bush inte vill ha krig, men det sägs
inte av George Bush själv. Det sägs av dem som vill
försvara hans argument för kriget. Men den ameri-
kanska regeringen är tydlig: Om inte FN stöder oss är
vi beredda att gå i krig själva. Då är vi beredda att
ställa FN-systemet åt sidan och anfalla Irak alldeles
oavsett vad omvärlden säger.
Uppladdningen pågår runt Iraks gränser, hundra-
tusentals soldater är där eller på väg dit. Kriget har
sin egen logik. Vi måste stoppa det.
Det sägs att det finns bevis som utgör tillräckliga
argument för ett krig. Colin Powell föredrog en del av
dessa bevis inför säkerhetsrådet. Det var en uppvis-
ning i retorik, men det var inga bevis. Det var indici-
er, men det var inga bevis.
Tony Blair anklagade salvelsefullt Irak i januari i
en rapport som skulle bevisa att argumenten för krig
var överväldigande. Redan från början var det många
som kritiserade den här rapporten som Tony Blair
lade fram. Nu visar det sig dessutom att rapporten i
stort sett är ett klipp-och-klistra-jobb som har baserats
på delvis gamla akademiska uppsatser och utan angi-
vande av källor.
Colin Powell hänvisade till den här rapporten in-
för FN:s säkerhetsråd förra tisdagen. Han sade då:
"den fina rapport som Förenade Kungadömet lagt
fram som i utsökt detaljrikedom visar på Iraks be-
drägliga verksamhet".
4 av rapportens 19 sidor är tagna ur en uppsats av
Ibrahim al-Marashi, vars källor för uppgifter om Iraks
säkerhetstjänst i sin tur var dokument från kurdiska
källor i norra Irak. Det var över tio år gamla doku-
ment som lämnats kvar i Kuwait 1991. Ändå kände
sig Blair tvungen att spetsa till al-Marashis formule-
ringar och lägga till ordet "terrorist" till de organisa-
tioner som han menade att Irak stöder i andra länder.
Andra delar av rapporten var direkt tagna ur Sad-
dam's Secrets, en bok av Tim Trevan publicerad
1999, och hela sex sidor var tagna ur artiklar publice-
rade i bland annat Jane's Intelligence Review 1997.
Så mycket för bevisen. Men det är inte bevisen
som avgör om kriget kommer att starta. Vad det
handlar om är vissa organisationers och vissa rege-
ringars önskan om att gå i krig mot Irak.
Det sägs att ett FN-beslut måste respekteras. Det
är sant att ett FN-beslut om militära aktioner skulle ge
kriget en folkrättslig legitimitet. Så skulle bli fallet till
skillnad från till exempel när USA och Nato bombade
Jugoslavien 1999. Då sade Göran Persson: Det finns
inget entydigt stöd i folkrätten för USA:s bombningar
av Belgrad. Nej, det var värre än så: Det var ett brott
mot allt vad folkrätt hette.
Den regering som nu slår sig för bröstet för att stå
upp för FN-systemet och för folkrätten teg och sam-
tyckte då till USA:s bombningar. Var fanns konsek-
vensen hos den svenska regeringen, som säger sig
vara FN-systemets främsta förespråkare?
Också USA:s krigföring i Afghanistan kan sägas
ha en viss folkrättslig grund eftersom säkerhetsrådet
åtminstone inte har protesterat mot kriget. Därmed
skulle naturligtvis ett FN-beslut om krig i Irak också
ha en viss folkrättslig legitimitet. Men frågan är: Är
det rätt? Skulle vi om Sverige var medlem i säker-
hetsrådet rösta för de amerikanska och brittiska ar-
gumenten för krig? Skulle vi om Sverige hade en röst
i detta säkerhetsråd säga: Ja, FN ska gå i krig!
Vem skulle förlora på det? Ja, den första förlora-
ren vore självklart Förenta nationerna själv. Om FN
går i krig kommer organisationen i mångas ögon vara
misskrediterad, och dess uppdrag att förvalta freden
kommer att ha misslyckats.
Om USA går i krig utan FN:s godkännande fram-
står FN likaledes som den stora förloraren eftersom
det ställs åt sidan och betecknas som kraftlöst och
misskrediterat. Krigets första offer blir Förenta natio-
nerna, oavsett vem som fattar beslutet om krig.
Det sägs att bomberna har befriat oss. Utan bom-
berna skulle Milosevic sitta kvar. Utan bomberna
skulle talibanregimen härska i Afghanistan. Det är
inte helt säkert att det är sant, men det är möjligt.
Därmed är de som är emot krig också anhängare av
Milosevic-regimen, av talibanregimen, av alla de
skurkstater som behärskas av diktatorer över vår
värld. Nej! Därför att i så fall - med den logiken -
ska ni som säger så gå upp här i talarstolen och säga:
Fäll bomber över Nordkorea! Fäll bomber över Pa-
kistan! Kriga mot Saudiarabien och döda dem som
styr i diktaturer över hela världen! - Så länge ni inte
gör det är ni inte trovärdiga, för då är det också ert
ansvar att dessa regimer sitter kvar.
Nej, vi kan inte ha en värld där vi bombar bort de
misshagliga regimerna, framför allt inte på argument
som är hämtade från USA:s utrikesdepartement. Vi
måste ha en värld där fredlig utveckling och demo-
krati, mänskliga rättigheter och välstånd går före
krigets logik.
Det sägs att ett krig är till för att värna demokrati,
rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Det sägs
samtidigt som vi ser hur USA i spåren efter den 11
september gång på gång har kränkt dessa mänskliga
rättigheter, gång på gång har förbisett kraven på rätts-
säkerhet och har ställt de mänskliga rättigheterna åt
sidan i kampen mot terrorism. Det är inte bara en
fängslad svensk på Guantánamobasen som hålls inlåst
i en liten bur utan anklagelser, utan möjligheter att
försvara sig, utan domstol. Det handlar om tusentals
människor som fängslats utan åtal och som bestraffas
utan dom. Det handlar om en kamp mot terrorismen
där mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ses som
någonting som man kan ställa åt sidan, därför att
målet är så viktigt att det inte spelar någon roll om
man till och med kränker de rättigheter som man
säger sig försvara.
I den här situationen borde den svenska regering-
en gå längre. Den svenska regeringen borde ta ställ-
ning i sak och inte bara till formen. Vi håller med om
formen. USA får aldrig ställa FN åt sidan. Vi in-
stämmer i att frågan ska hanteras i FN:s säkerhetsråd,
men vi håller också med dem som i FN:s säkerhetsråd
säger: Krig är inte lösningen. Argumenten är inte
tillräckliga. Vi ska inte se till att barn dödas i Irak i
FN:s namn.
Den svenska regeringens hållning är i stället enig-
het till varje pris, en enighet kring den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU i stället för
en principiell hållning. Göran Persson säger när han
kommenterar artikeln av de åtta som stödde USA att
han var arg därför att den splittrade den enade fron-
ten. När han fick frågan om det finns något i artikeln
som han inte kan skriva under på svarade han: Nej,
jag skulle ha kunnat skriva under i sak. Det vill säga:
Han går längre än till att ta ställning mot kriget. Han
var till och med beredd att ta ställning för USA:s
krigföring.
Från Kanada hör vi nu Göran Persson hylla USA
för att det ännu inte ställt FN åt sidan och för att USA
ännu inte gått till angrepp utan sanktion av FN:s sä-
kerhetsråd. I julas sade Göran Persson vidare: Ett krig
kan vara positivt. Ett kortvarigt krig kan vara någon-
ting bra. Han bejakade kriget.
Det här har utrikesministern inte tagit avstånd
från, men hon behöver inte heller göra det, för det
som hon sade i den utrikespolitiska deklarationen var
ett avståndstagande från synsättet att krig är bra.
Det går inte att gömma sig bakom FN. Om USA
använder kärnvapen mot Irak kommer regeringen
självklart att protestera, men om FN:s säkerhetsråd
beslutar att kärnvapen ska användas, kommer rege-
ringen då att säga: Ja, vi respekterar och ställer upp
bakom beslutet? Det är hållningslöshetens politik. Vi
måste ta ställning i sak. Vi måste bekämpa kriget.
(Applåder)

Anf. 6 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Den internationella politiken står i
dag inför nya hot och nya utmaningar. Vi står på
randen till ett krig i Irak. Vi står inför frågan om vad
som kommer att ske i tre av världens större proble-
mområden: Nordkorea, Kashmir och Gulfen. Hur ska
och kan vi hantera dessa problem? Vi måste inse att
om vi behandlar dessa kriser fel kan konsekvenserna
bli förödande och långlivade. Å ena sidan kan vi
skada de globala institutionerna för samarbete och
styrning som till exempel FN, å andra sidan kan vi
göra världen mycket farlig för väldigt många, försva-
ga samarbetet mellan vänner, helt förstöra banden till
den islamiska världen och försvåra möjligheterna att
över huvud taget lösa kriser som uppkommer i värl-
den.
Människor runt om i världen känner en allt större
oro för ett krig i Irak. Jag vill inte ha krig i Irak, och
Sverige vill inte ha krig i Irak. Men jag vill inte heller
ha en diktator i Irak som misstänks förfoga över
massförstörelsevapen och som är beredd att använda
dem till och med mot sitt eget folk. Jag vill inte heller
ha ett Nordkorea som trotsar FN:s nedrustningsavtal,
som öppet deklarerar att man har massförstörelseva-
pen och som gör nya provsprängningar. Det här, herr
talman, är utmaningarna.
Ska ett krig kunna undvikas i Irak måste Saddam
Hussein ha trycket på sig och förmås att samarbeta
med FN-inspektörerna i större utsträckning än vad
som har framkommit hittills. Det ser ut som om den
viljan ökat efter cheferna för FN-inspektörernas se-
naste besök i Bagdad under helgen. Det innebär inte
att krig som hot kan eller ska uteslutas, Lars Ohly.
Samtidigt kan det aldrig finnas skäl nog för USA att
inleda ett krig mot Irak utan FN-beslut. Några skäl för
ett beslut i FN om krig mot Irak finns heller inte än-
nu.
Alla tänkbara vägar måste prövas för att undvika
ett krig. Effekterna av ett högteknologiskt, skonings-
löst krig står inte i någon rimlig proportion till de hot
Irak utgör. De följdverkningar som ett sådant krig
skulle få i form av ökad terrorism, väldiga flykting-
strömmar, långvarig ockupation och kanske hundra-
tusentals döda, talar starkt för fredliga försök att lösa
krisen.
Vad är det som motiverar en lösning med vapen i
Irak, medan USA i Nordkorea söker en lösning på
diplomatisk väg? Irak säger sig, visserligen med låg
trovärdighet, ha avslutat sina försök att framställa
kärnvapen och accepterar trots allt vapeninspektörer-
na, medan Nordkorea öppet deklarerat att de åter-
upptagit kärnvapenprogrammet, frånträtt nedrust-
ningsavtalen och stängt gränserna för vapeninspektö-
rer. Båda dessa diktaturregimer bör behandlas med
samma diplomatiska metod.
Sverige har alltid hävdat FN:s betydelse för fred
och säkerhet. FN:s auktoritet utmanas nu mer än
någonsin. Det är viktigt att nu tydligt stå på FN:s sida,
att FN-vägen måste gälla i de konfliktsituationer som
vi står inför. Vi måste vara eniga och tydliga i att FN
är den som bäst tolkar folkrätten. Det är endast FN
som har den rätten.
Behöver vapeninspektörerna mer tid och resurser
måste de få det. Hans Blix har ställt sådana krav: rätt
till flyginspektioner, lagar som förbjuder massförstö-
relsevapen och rätt till omfattande förhör med veten-
skapsmän. Frankrike och Tyskland har lagt fram en
plan som bygger på att FN-soldater ska övervaka Irak
och medverka i landets avrustning. Det här är intres-
santa förslag som Sverige borde understödja. Det som
borde tilläggas är att åtgärderna måste ha som mål att
få bort Saddam Hussein och hans diktaturregim.
Saddam Hussein måste avväpnas på diplomatisk
väg och tvingas bort så att landet i framtiden kan
ledas på ett demokratiskt sätt. Demokrati är det enda
sättet för folket att få trygghet och möjlighet till att
utvecklas. Forskning har visat att demokratiska länder
drabbas mer sällan av fattigdom och har färre kon-
flikter mellan olika grupper i samhället. Demokrati
byggs underifrån och utgår från människorna själva.
Därför är demokrati viktigt också för det irakiska
folket.
Herr talman! EU-medlemskapet ger andra förut-
sättningar för vår utrikespolitik. Det ger Sverige möj-
lighet att genom agerandet inom EU nå en hävstångs-
effekt i internationell politik. I det fall EU kan tala
med en röst ger det utrikespolitiska agerandet ökad
genomslagskraft. Står EU splittrat, som i Irakfrågan,
blir agerandet förlamat och EU spelar bort sin viktiga
roll i internationell politik. Vi behöver ett starkt EU
som motvikt till USA.
EU är avsett som ett fredsprojekt. Det är det
främsta motivet för EU. Det är nu dags att använda
EU som den fredspolitiska kraft som det var avsett att
vara. Det är dags för EU:s medlemsstater att samla
sig och skicka entydiga signaler till Bagdad. Det
svenska ordförandeskapet med statsministern i spet-
sen var framgångsrikt inom EU. Statsministern borde
nu använda sin pondus och det förtroende som han
förvärvade då i sina nära relationer till partikollegan
Tony Blair i Storbritannien för att förmå honom för-
ena sig med övriga inom EU för ett gemensamt age-
rande för att förhindra ett Irakkrig och förmå USA att
gå FN-vägen.
Jag saknade, herr talman, i utrikesdeklarationen
något om den splittrade situation som EU står inför
och vad regeringen tänker göra åt den.
Det gäller också att regeringen för Sveriges del
inte enbart uttalar sig för FN-vägen mot Irak utan
också agerar i FN för att konstruktivt stärka FN-
linjen. Men skulle FN komma till det oundvikliga
beslutet om krig har vi också att finna oss i det.
Jag delar Lars Ohlys uppfattning att vi måste ha
en värld som med fredliga medel försöker lösa kriser.
Jag delar också uppfattningen att USA sätter FN åt
sidan om man agerar själv. Men Ohly sätter också FN
åt sidan om han inte är beredd att stärka FN och ge
det den starka möjligheten att också kunna hota med
vapenmakt för att sätta press på Saddam Hussein. Att
avsvära sig det hotet skulle vara att kraftigt försvaga
FN:s möjlighet att bidra till fredlig lösning och där-
med sätta FN åt sidan. Centerpartiet är inte berett att
sätta FN åt sidan. Vår linje måste vara att stärka
fredsarbetet.
Herr talman! Även om det mesta just nu kretsar
kring krig och vad som händer i Irak finns det natur-
ligtvis mycket mer att diskutera. Centerpartiet anser
att Sveriges utrikespolitiska linje ska vara entydig,
fast och konsekvent. På det hela taget var det en stark
och bra regeringsdeklaration. Det kräver att regering-
en har det yttersta ansvaret i utrikespolitiken, men det
förutsätter att det ansvaret utövas i dialog med riks-
dagen. Den årliga utrikespolitiska debatten är ett
sådant tillfälle till dialog.
Sverige har av tradition drivit en aktiv utrikespo-
litik. I kraft av vår alliansfrihet kan vi göra det. Vi
kan tala utan bindningar. Sverige kan göra sin röst
hörd och bli respekterat. Det är en styrka. Alliansfri-
heten ska vi behålla.
Sveriges utrikespolitiska linje ligger fast. Det för-
utskickade statsministern i regeringsdeklarationen
under hösten. Det framgår också av den deklaration
som utrikesministern har inlett denna debatt med. Det
är bra. Det uppfattas emellertid inte alltid så. Det
uppfattas inte sällan som om Sveriges utrikespolitik
har förändrats, blivit tystare och även försiktigare, att
viljan att vara vän med alla och inte stöta sig med
någon skett på bekostnad av de svaga i vår värld.
Det går att peka på exempel. Regeringens ageran-
de i fallet med den svenske fången på Guantánamo-
basen i Kuba är ett sådant. Reaktionen kom väldigt
sent och var från början mycket lågmäld gentemot
USA. Kritiken mot krigshetsarna i Irakkonflikten har
varit oerhört försiktig, för att uttrycka sig milt. Rege-
ringens lama agerande gentemot Ryssland i Tjetjeni-
enkonflikten är ytterligare ett exempel.
Centerpartiet bejakar en aktiv och synbar utrikes-
politik. Vi vill att Sverige ska fortsätta att tala med
hög och ljudlig stämma utifrån vår alliansfria linje. Vi
står bakom den utrikespolitiska doktrinen om allians-
friheten som regeringen deklarerat, och som varit
föremål för förhandlingar mellan flera partier. Den
ska vårdas. Den är till stor fördel i vårt utrikespolitis-
ka agerande. Centerpartiet är också enigt med rege-
ringen om att ett medlemskap i Nato inte är aktuellt
för Sveriges del. Det finns ingen anledning att i rå-
dande läge diskutera militärallianser. De håller dess-
utom på att genom splittring försvaga sig själva.
Däremot hade vi från Centerpartiets sida gärna
sett ett aktivare och tydligare agerande gentemot
USA om fången på Kuba, och ett tydligare agerande
gentemot USA för att förmå dem att agera genom FN
i Irak. Vi vill se ett tydligare agerande gentemot
Ryssland i Tjetjenienfrågan. Vi vill också se att rege-
ringen aktivt driver frågor om mänskliga rättigheter.
Herr talman! Dagens utrikespolitiska debatt hålls i
en situation där världspolitikens dagsfrågor sällan
varit mer påträngande än nu. Med spänning följer vi
vad som händer i Irak. Står vi inför ett omfattande
krig eller lyckas vi med diplomatiska medel lösa
denna omfattande konflikt? Sverige kan och ska age-
ra så att krig kan undvikas. Vår utrikespolitiska linje
ska fortsatt vara aktiv och synlig. Vår alliansfrihet ger
oss den möjligheten. Låt oss ta vara på den och ut-
nyttja de möjligheter vi har genom FN och EU att
hjälpa till att bygga en fredligare och bättre värld.
(Applåder)

Anf. 7 LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Herr talman! Fru utrikesminister! Åhörare och
vänner! Det ligger ett tjockt hot, en skrämmande
gigantisk upptrappning, en mur av 100 000 soldater
till lands, till sjöss och i luften, som skymmer sikten
för framtiden och för hoppet. Det ligger i vägen för
de stretande små människorna med nollbudgetar men
med maximal idealitet. Det hotet dränerar uthållig-
hetsstrategierna på planeten på glädje och hand-
lingsenergi. Och det hotet har ändrat min agenda.
18 miljarder dollar, 180 miljarder svenska kronor,
har uppladdningarna runt Saddam Hussein och 26
miljoner irakier kostat innan första skottet ens har
brunnit av. Håll den siffran i minnet - 18 miljarder
dollar.
Den person som tagit sig rätten att besluta ifall
detta belopp ska förmeras eller stanna vid denna re-
dan astronomiska summa är en man som också har
sagt följande: "Totalitära personligheter påtvingar
människor sitt radikala synsätt genom hot och våld.
Vi ser samma intolerans mot avvikande, samma galna
globala ambitioner, samma brutala beslutsamhet att
kontrollera allt och alla." Han heter George W Bush
och är president i Amerikas förenta stater. Men man
kan undra om det inte rör sig om ett krypterat nödrop
eller en desperat beskrivning av chefen från talskri-
varstaben i Vita huset.
Varför träder inga resoluta, fredsälskande och
demokratiska kraftkarlar fram på scenen och prokla-
merar att man har tröttnat på hoten och våldsupp-
trappningen från USA:s regering och att man nu äm-
nar desarmera och oskadliggöra Bush, det vill säga
den person som i dag mest hotar världsfreden?
I en stor enkät gjord nyligen av tidskriften Times
europeiska upplaga fann man att hela 84 % ansåg att
USA utgjorde det största hotet mot världsfreden i år.
Bara 7 % tyckte att Nordkorea var värst, och 8 %
angav Irak. Vår svenska Sifo har också nyligen kon-
staterat att 34 % är positiva till ett FN-stött anfall,
medan 6 % av svenskarna är positiva till ett USA-
anfall även utan FN-sanktion.
Men nu på lördag, den 15 februari, sker en massiv
folklig resning runtom i världen. Då kommer svens-
kar i mängd, tillsammans med européer i mängd, i
Budapest, Bryssel, London, Dublin, Lissabon, Härnö-
sand, Amsterdam, Berlin, Bern, Lund, Stockholm,
Göteborg, Glasgow, Gjövik, Köpenhamn, Valencia,
Barcelona, Madrid, Edinburgh, Luleå, Eskilstuna,
Söderhamn, Helsingfors, Tammerfors, Malta, Kiev,
Aten, Jönköping med flera platser att samlas för att
visa sitt totala avståndstagande från detta eviga kri-
gande. Ropet Not in our name, "Inte på vårt upp-
drag", skallar då samtidigt - anfört av Desmond Tutu
- med mängder av amerikanska medborgares röster,
och det lär eka ända in i Rosenbad och Vita huset. Vi
är helt utleda på Bushs hot och utpressning, utleda på
denna meningslösa agenda.
Hur som helst, herr talman, hade jag inte alls tänkt
ägna det här tillfället inför TV-kameror och allt till att
vara ytterligare en av dem som påpekar irrationalite-
ten av krig. Men det är inte jag som har satt agendan.
Det är någon annans agenda. Jag hade i stället tänkt
visa på hur det hållbara samhällets agenda trots allt
sakta tar sig framåt. Efter Dohakonferensen, kanske
även efter Stockholms-, Rio- och Johannesburgskon-
ferenserna, och definitivt efter tre World Social Fo-
rum, har den gröna rörelsens ursprungliga slagord om
långsiktig hållbarhet nu till slut blivit ett lösenord för
hela världen.
Varför jublade vi då inte mer, och mer samfällt,
efter Johannesburg? Kanske för att vi saknar kraven
på en internationell miljödomstol som kan övervaka
och lagföra de länder och företag som inte håller vad
de lovar och lever upp till sina åtaganden. Kanske för
att vi saknar mekanismer som ser till att ökningen av
handelsvolymerna inte överskrider de ekologiska
förutsättningarna. Men mest kanske vi människor vid
det här laget saknar den riktiga tilltron till deklaratio-
nerna och till att dokumenten blir levande verktyg för
äkta förändring.
Jag hade här i dag, herr talman, mycket hellre ve-
lat problematisera begreppet Hållbar utveckling för
att göra det mindre slagordsmässigt och mer operativt
och politiskt. Men något distraherar mig. Någon an-
nan verkar ha satt en 18 miljarder-dollars-agenda.
Det kan vara de 18 miljarder dollarna som stör
min själsfrid, kanske med tillägg av de 12 miljarder
dollar som oljebolaget Exxon per år lägger på lobby-
ing. Det är sammanlagt 30 miljarder dollar, eller
300 miljarder svenska kronor, som läggs på alldeles
fel saker. Skulle dessa pengar inte kunna användas till
något bättre?
De skulle till exempel kunna användas till vattnets
renande och tillgänglighet över hela vår planet, till ett
globalt program i stil med Johannesburgsdeklaratio-
nens Water for life för att säkerställa färskvattentill-
gången överallt. Det lär kosta en hel del. Orent vatten
dödar varje år 12 miljoner människor.
Hotet från Världshandelsorganisationen och dess
avsikter med GATS-avtalet gör att handeln kan få
övertag över den mänskliga rättighet som gratis, häl-
sobringande och friskt vatten är. I eftermiddag kan ni
ställa frågor om vattenpolicy till bland annat Global
Water Partnership som är en av de 30 utställarna i
Sammanbindningsbanan här i riksdagen.
Vattenledningarna i Bagdad är just nu i överhäng-
ande fara - de som ännu fungerar. Smitta sprids i det
sanktionspinade landets smutsade ådror. En enorm
humanitär katastrof väntar om ett kliniskt blixtkrig
med bomber över stadens sex miljoner invånare blir
verklighet.
Goda pengar nu vore mer på sin plats, i form av
sjukvård och mat till barnen, i stället för de illa an-
passade sanktionernas halvsvält och medicinbrist och
hot om ännu mer humanitärt lidande. Gasmasker i
dag till kurderna i norr och FN-beredskap för mass-
flykt står också på den akuta behovslistan.
Svenska frivilligorganisationer, som de som stäl-
ler ut här i dag, får statliga medel via Sida. Men alla
andra kämpande små och stora civila grupperingar i
världens alla länder, som sammantagna är mer kon-
struktiva än någonsin ett Nato skulle kunna bli, drar
sina små strån till ett hållbarare och mänskligare
samhälle på inga pengar alls. 70-talets oerhörda
hungerkatastrofer i Afrikas mitt, som skördade mil-
jontals offer, har nästan helt upphört sedan kooperati-
va, civila, små spannmålsbanker etablerades av vanli-
ga människor. Vanliga människors engagemang bär
upp världen, inte Nato. Dokumenten kan hjälpa till,
men bara om vi fyller dem med vår egen levande
mänskliga energi.
Jag kan åta mig att föreslå en fördelning av alla
dessa uppladdningens och lobbyverksamhetens dol-
larmiljarder till några av de små, folkliga och solida-
riska gräsrotsorganisationerna. De skulle kunna gå till
AMAPROS i Mali till exempel, som genomför ut-
bildningar i medborgarfrågor i Niono-provinsen där
all mark ägs och kontrolleras av Office du Niger och
där vanligt folk varken får hälsovård eller utbildning.
Det skulle också vara bra att kunna stödja SMAN-
DANA på Sri Lanka med pengar till deras arbete med
konflikthanteringsutbildning på den sargade ön.
En slags kommunal motsvarighet till Förenta na-
tionerna, De förenta kommunerna, håller på att bildas
och kommer att hålla sin första världskongress i Paris
nästa år. 2 500 deltagare från 80 länder är redan an-
mälda. Det är kommunalpolitiker och företrädare för
olika medborgargrupper och folkrörelser. Allt detta är
värt guld.
Men något svart ligger i vägen för framtiden och
hoppet, något som dränerar uthållighetsstrategierna
på glädje och handlingsenergi, något som kostar rik-
tigt stora pengar utan att ge något i utbyte. Det
skymmer sikten även för det som antagligen är
världshistoriens hittills viktigaste måldokument av
alla kategorier.
Herr talman! Åhörare! Som en kronjuvel ovanpå
alla konventioner, alla konferensdeklarationer, reso-
lutioner och folkrätten vilar nämligen milleniemåls-
deklarationen från september 2000. Det är det papper
som skulle kunna återställa obalansen mellan de glo-
balekonomiska regelverken å ena sidan och genom-
slaget för FN:s dokument å andra sidan och bli ett
levande verktyg för äkta förändring.
191 länders ledare kunde verkligen enas om att
halvera fattigdomen i världen fram till år 2015 och
ange hur vi bör angripa fattigdomens rötter. Denna
ansamling av specifika mål och metoder inom sex
vitala områden hade behövt mycket draghjälp från
FN och alla andra - varför inte 18 plus 12 miljarder
dollar?
Ledamöter kan på ett seminarium i riksdagen kl.
18 i kväll få ta del av hur FN, vår egen regering här
hemma och några till arbetar med att förverkliga
målen. Jag vill poängtera de allra sista orden i mille-
niemålsdeklarationen. De lyder så här: FN är den
mänskliga familjens oumbärliga gemensamma verk-
tyg med vilken vi ska försöka förverkliga våra uni-
versella förhoppningar om fred, samarbete och ut-
veckling.
Men kanske sitter FN:s säkerhetsråd alldeles strax
och tar beslut om att sanktionera ett anfallskrig. Vårt
gemensamma verktyg skulle då godta ett krig i stor
skola.
I mitt parti tillerkänner vi FN rätten att som värl-
dens enda legitima överinstans i någon form kunna ta
sig ett sådant mandat, att med militära medel hindra,
stoppa och avväpna. Vem ska annars få göra det?
Men nu, med dessa tunna, ihopskrapade bevis,
finns det helt enkelt ingen rationell grund för att gå
till krig. Det måste vi övertyga vårt FN om.
Herr talman! USA har faktiskt skrivit under mil-
leniemålsdeklarationen. De har också skrivit under
FN-stadgan med sin fredsbevarande plikt. Däremot
har de inte skrivit under tre av de sex viktigaste kon-
ventionerna om mänskliga rättigheter, inte heller
Kyotoavtalet med klimatåtagandena, konventionen
om biologisk mångfald eller konventionen om en
gemensam internationell brottmålsdomstol. Dessa
dokument skriver världens ekonomiskt och militärt
mest överlägsna nation inte under på.
USA ger dessutom bara 0,1 % av sin BNP till bi-
stånd, jämfört med övriga rika länder som i snitt ger
0,4 %. Vi gröna i Sverige yrkar nu fram 1 % och
kommer att lyckas med det i Sveriges budget år 2006.
Nu frågar jag till slut: Kan det finnas en koppling
mellan Amerikas krav på ensamrätt att ingripa mili-
tärt, på att åtnjuta sin så kallade livsstil som till ex-
empel bilåkande på fossila bränslen innebär, och
krigsplanerna av i dag? Kan det faktum att Irak sitter
på 112 miljarder fat oexploaterad olja, och som Sad-
dam nu kontrollerar, vara av en viss betydelse? Är
amerikansk demokratiutbildning av tusentals irakier
kanske tänkt att garantera kontroll över denna värl-
dens näst största oljereserv? Vi vet sedan gammalt att
även kontroll över vattentillgångar är av stor strate-
gisk betydelse.
Jag säger er: Leta efter den dolda agendan, det
som döljer sig bakom kravet på avväpning av andra!
(Applåder)

Anf. 8 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Vi hade Irakdebatt i riksdagen för ett
par veckor sedan. Då var jag glad att se att vi hade en
bred enighet. Tyvärr har jag en känsla av att vi under
den gångna tiden inte bara har sett EU:s gemensam-
ma politik och Nato splittras upp. Vi ser även tydliga-
re sprickor i den svenska riksdagen. Folkpartiet vill
att Sverige utlovar militärt stöd till USA utan att FN
ens har fattat beslut om en militär aktion. Vänsterpar-
tiet och Miljöpartiet säger nej i alla lägen till en mili-
tär aktion.
Den svenska regeringen och, som jag ändå upp-
fattar det, en bred majoritet i den svenska riksdagen
har hela tiden hävdat - och nu upprepar jag det igen,
fast en del av kritikerna inte verkar ha hört det hittills:
1. Vi måste ha handling. Genom vapeninspektö-
rerna kan vi avrusta Irak på fredlig väg.
2. I sak: Vi måste ge vapeninspektörerna tid. Det
är inte dags för en militär aktion nu eftersom
vapeninspektörerna fortfarande finner det me-
ningsfullt att arbeta och fortsätta sitt arbete. Det
är först när vapeninspektörerna ger upp som de
ska sluta sitt arbete. På fredag får vi höra nästa
rapport från Hans Blix. Om de vill ha fler vape-
ninspektörer tycker vi att de ska ha fler vape-
ninspektörer. Vill de ha mer tid tycker vi att de
ska ha mer tid. Vi vill inte föregripa vapenin-
spektörernas rapport på fredag. Vi vill ge dem
det stöd som de kommer att kräva på fredag.
3. I form: När och om vapeninspektörerna ger upp
och säger att det inte går att samarbeta med Irak
är det säkerhetsrådet och ingen annan än säker-
hetsrådet som ska fatta beslut och som också
har rätt att fatta beslut om en militär aktion.
Jag kan hålla med om att denna linje inte är lika
aktivistisk som den där man säger: Gå till krig nu!
Den linjen kan vi ana bakom Storbritannien, Spanien
och kanske Folkpartiet efter dess inlägg i tidningar
och dagens debatt. Den är heller inte lika pacifistisk
som den där man säger: aldrig krig, aldrig militär
aktion - som Tyskland och som Vänsterpartiet och
Miljöpartiet i dagens debatt. Observera att Frankrike
inte har gått den vägen.
De här tre stegen - för det första handling genom
vapeninspektörerna, för det andra allt stöd till vape-
ninspektörerna så länge de kan arbeta och ingen mi-
litär aktion nu utan först när vapeninspektörerna ger
upp samt för det tredje att bara säkerhetsrådet får fatta
beslut - är alltså inte den mest aktivistiska och inte
den mest pacifistiska vägen. Men det är otvivelaktigt
den mest realistiska vägen för fred och nedrustning.
Jag tycker att det är detta som är viktigt. Det är också
på den grunden vi vill verka för enighet - i Sveriges
riksdag, men också i EU, mellan EU-länderna, och i
FN.
Den kamp och splittring vi ser i dag mellan den
mycket aktivistiska och den rent pacifistiska vägen
förlorar alla på - alla utom Saddam Hussein. Mest
förlorar naturligtvis människorna i Irak. Jag lyssnade
i dag noga på Lars Ohly för att se om han någon gång
kunde säga något kritiskt om Saddam Hussein, men
han förnekar sig inte: Inte heller i dag gjorde han det.
Men det är ju människorna som är offer i Irak, och de
är offer för Saddam Husseins politik. Barnen har inte
slutat skolan på grund av sanktionerna. Barnen har
slutat skolan och lider därför att Saddam Hussein två
gånger har startat krig mot sina grannar, därför att han
har angripit sin egen befolkning, därför att han inte
bryr sig om sina fattiga.
Iraks regering importerar i dag mer varor till Irak
än vad man gjort någon gång tidigare i historien, mer
än vad man gjorde innan sanktionerna började. Men
inte går den importen till de fattiga! Den går till eliten
och regimen i Irak. Man importerar de bästa strålka-
nonerna för cancerbehandling till eliten - men inte
barnmediciner till de fattiga. Det är de civila, vanliga
kvinnor, män och barn, som är offren i Irak.
Vi kan i dag se olika risker med de här linjerna.
Risken med den aktivistiska linjen - föregrip FN,
föregrip vapeninspektörernas rapporter, gå till militär
aktion nu - är att vi inte utnyttjar möjligheten att
faktiskt avrusta Irak med vapeninspektörernas hjälp.
Vi urholkar och försvagar FN och ökar därmed kraf-
tigt de globala spänningarna. Regeringen har varit
glasklar: Det här vill vi aldrig acceptera. Vi kan inte
acceptera att ett eller flera länder enskilt beslutar sig
för en militär aktion.
Men den pacifistiska linjen är också farlig. Man
säger: aldrig krig! Vad innebär det? Jo, det innebär
ingen press på Saddam Hussein. Hade vi inte haft
någon press på Saddam Hussein hade vi inte haft
några vapeninspektörer där. Då hade vi inte haft nå-
got samarbete med FN och vapeninspektörerna. Då
hade vi till exempel inte haft några rapporter i dag
från vapeninspektörerna. I så fall skulle vi också
kraftigt försvaga FN, inte bara i dagens kris med Irak
utan också i framtida kriser. Framtida diktatorer och
våldsverkare kan då säga: Vi behöver inte vara rädda
för FN, för de kan aldrig ingripa mot oss.
Jag tycker inte att man ska hyckla om ett stöd till
FN, som till exempel Lars Ohly gör, om det i realite-
ten inte är ett stöd till FN. Han säger: Vi stöder FN
bara om FN gör som det svenska Vänsterpartiet vill.
Vi måste vara konsekventa i vår politik. Krig är
alltid en sista utväg. Men ska vi sätta press på Sad-
dam Hussein i dag och få en fredlig lösning måste vi
också ställa upp bakom FN.
Sedan, herr talman, vill jag säga några ord om
Nato. Jag tycker att det är lite rart att Bo Lundgren
och Carl B Hamilton passar på att kämpa för Nato
just i dag när organisationen mer eller mindre slåss
för sin överlevnad i Bryssel.
När det gäller militär säkerhet ska vi agera på det
sätt som är bäst för Sverige. Sverige har inget, som
man kallar det, säkerhetsunderskott. Därför ökar det
inte Sveriges säkerhet att gå med i Nato. Det ökar inte
möjligheterna att verka för kärnvapennedrustning.
Det ökar inte Sveriges handlingsfrihet och säkerhet.
Det finns inga skäl för Sverige att i dag gå med i
Nato.
Carl B Hamilton stannar inte vid att vi ska bli
Natomedlemmar. Han tar också, både i en debattarti-
kel i dag och här i kammaren, upp EU och det jag
misstänker är början till ett kollektivt försvar inom
EU. Vi har ju en långtgående solidaritet inom EU.
Det är bra. Vi hjälper varandra i många olika krissitu-
ationer. Det är bra. Min uppfattning är att vi också
bör hjälpa varandra vid till exempel terroristattacker.
Men jag tror att det är farligt om man inte väldigt
tydligt sätter en gräns vid en sådan solidaritet och en
sådan så kallad solidaritetsklausul så att man inte i
praktiken i EU får en artikel 5 om ömsesidiga för-
svarsförpliktelser och ömsesidigt försvar i EU som
leder till ett kollektivt försvar. Den gränsen tycker jag
att Carl B Hamilton har gått över.
Jag tycker inte att EU ska utveckla ett kollektivt
försvar. Däremot måste vi fortsätta att arbeta för att
stärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspoli-
tik. Ingen kan i dag förneka att vi som har arbetat för
en gemensam utrikespolitik känner en oerhörd besvi-
kelse över det som har hänt. EU:s gemensamma utri-
kespolitik klarade inte en sådan akut kris som Irakkri-
sen.
Vi kommer inte att ge upp. Vi kommer att fort-
sätta att verka för en samlad gemensam utrikespolitik
i EU baserad på global rättvisa, på mänskliga rättig-
heter och i fallet Irak på att söka handling genom
vapeninspektörerna, ge dem den tid de behöver och, i
form, att EU måste ställa sig bakom FN:s säkerhets-
råd och att inga ska gå vid sidan om FN:s säkerhets-
råd. Det är också det vi kommer att verka för vid det
extramöte som är inkallat på måndag med EU:s leda-
re.
Tyvärr tror jag att det är en realitet att det kommer
att ta tid att bygga upp förtroendet för EU:s gemen-
samma utrikespolitik igen, men det är det som den
svenska regeringen avser att arbeta aktivt för.
(Applåder)

Anf. 9 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Det var obehagligt att lyssna till Lars
Ohly. Det var en kylig fläkt av det kalla kriget. På
vilken sida Lars Ohly stod var väl ganska klart. Det är
uppenbarligen inte bara partiledaren som har fallit
utan också masken. Lars Ohlys anförande präglades
av en våldsam attack, nästan ett hat mot USA, mot
det stora land som inte alltid gör rätt i allt men som är
marknadsekonomins bålbärare, som är demokratins
försvarare, som har sett till att stötta Europa de två
gånger vi satt världen i brand.
Lars Ohly styrs mer av sitt USA-hat än av omtan-
ken om människor. Precis som utrikesministern sade
var det inte mycket som handlade om diktatorn Sad-
dam Hussein. Förr var det Sovjetunionen som var
alternativet, nu verkar det vara diktatorer i världen.
Det leder också till att Lars Ohly förvränger för att
förvända synen. Han resonerar som om det var FN:s
uppgift att gå in och få bevis på det vi redan vet, när
det är Saddam Husseins och hans regims uppgift att
ge besked och bevisa att man har uppfyllt FN:s krav.
Samma sak gäller Miljöpartiet. Jag hade i morse i
TV en diskussion med Peter Eriksson där han säger
att den resolution som antogs i november i fjol ing-
enting har att göra med vad som hände för tolv år
sedan. Men det är just det den har. Språkröret för
Miljöpartiet sitter alltså i Sveriges television och
säger att den resolution som är ett utflöde av det som
bestämdes för tolv år sedan och som inte har uppfyllts
av Saddam Hussein nu ska uppfyllas. Det är klart att
det inte kan vara fråga om tolv år eller ens ett år till.
Det handlar om att nu uppfylla de berättigade krav
som ställs av Förenta nationerna, därför att det är
fråga om ett starkt hot.
Det här är ett dilemma också för regeringen. Jag
måste säga att efter den här debatten, Anna Lindh -
för det gärna vidare till Göran Persson, möjligen
lyssnar han men det är inte säkert - går det inte att i
längden ens om man exkluderar utrikes- och för-
svarspolitiken ge legitimitet åt partier som Vänster-
partiet och Miljöpartiet genom den formella samver-
kan ni har i riksdagen. Ni har nu kommit till vägs
ände. Ni måste fundera på vilken sida ni väljer i det
avseendet. Lars Ohlys anförande i dag är verkligen
betecknande. Ni står inför ett stort dilemma, och ni
måste faktiskt välja väg.
Sedan måste jag säga att jag uppskattade den
klarhet och tydlighet som Anna Lindh använde för att
beskriva regimen i Irak och vad som händer i Irak.
Även där finns en mängd resonemang som handlar
om att det är USA som hindrar stöd till barnen, att det
är USA som hindrar en utveckling som skulle kunna
hjälpa människorna i Irak. Nej, det är regimen i Irak
som förtrycker människorna, som använder vapen
och som använder terror. Det är där problemet ligger.
Det finns kanske ändå anledning att rikta en viss
kritik, bra kritik möjligen, mot regeringen. Vad är
egentligen linjen? Vi kan komma i en situation, vilket
skulle vara mycket bekymmersamt, där det finns en
risk för att det inte blir som jag hoppas att FN:s sä-
kerhetsråd ska kunna fullfölja det kraftfulle agerande
som hittills har gällt. Vad händer om ett eller ett par
länder blockerar säkerhetsrådets möjligheter, som
skedde i en del av de fall jag tog upp tidigare? Ska
världen stå passiv? Ska vi inte vidta några åtgärder?
Jag kan medge att det inte är något lätt ställnings-
tagande. Vi måste hitta reformer som gör att säker-
hetsrådet kan fungera. Det borde vi resonera tydligt
och klart om. Det var bra att det fanns med i utrikes-
deklarationen. Det krävs en reform. På samma sätt
som det krävs en reform av Europeiska unionen och
dess sätt att fatta beslut måste man fundera kring
säkerhetsrådet.
Men det jag är rädd för är att det vi nu ser hända
är att andra faktorer än bedömningen av vad som är
ett hot mot mänskligheten kommer in. Vad måste
göras när andra faktorer kommer att påverka beslutet
i FN och det kan bli en blockering som gör att man
ändå måste ha en linje? Den linjen har jag inte sett
från regeringen sida. För mig är den linjen inte att
sträva efter krig. Krig ska alltid undvikas. Det är ett
lidande för alla inblandade parter.
Tyvärr har krigsrisken ökat till följd av det age-
rande som Tysklands regering har ägnat sig åt - det
var bra att utrikesministern också sade det - och för
den delen den opinionsbildning som vissa partier i
Sveriges riksdag ägnar sig åt. Det ökar krigsrisken.
Men vi måste ändå kunna säga klart och tydligt att
när en gräns har nåtts, när resolutionen 1441 inte
uppfylls, finns det inget annat val än det hemska. Då
måste vi använda de medel som behövs för att se till
att utvecklingen blir en annan både i Irak och i värl-
den.
Sedan gäller det Nato. Låt mig återge det för-
svarsministern sade i Sälen i det skriftliga anförandet:
Debatten om Sveriges samarbete med och förhållande
till Nato måste föras mot bakgrund av vår och Natos
förändrade syn på säkerhet, framför allt vad det nya
samarbetet och det nya Nato kommer att stå för. Med
de förändringar som Europa och Nato genomgått och
med sju nya medlemsländer får Nato som militäralli-
ans en annan struktur och en annan agenda.
Detta innebär ju att saker förändras. Det händer
någonting. Jag är övertygad om att den omvändning
som socialdemokratin gjorde när det gällde medlem-
skapet i EU 1990, visserligen kort och snabbt, också
följs av en debatt och en realism som gör att vi kan få
en seriös och bra säkerhetsdebatt. Men, Anna Lindh,
ge besked om vilken regeringens egentliga linje är!
Och, Carl B Hamilton, vi kan vara överens om en
hel del, men är ni beredda att också öka de svenska
försvarsanslagen så att vi kan uppnå just det vi vill?

Anf. 10 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Anna Lindh använde ordet rart. Det
är rart att se att Anna Lindh behöver så många som
fem medarbetare i kammaren för att klara en sådan
här debatt.
Anna Lindh frågade om Folkpartiet kanske är ak-
tivistiskt. Ja, det är möjligt att det är aktivistiskt. Vi är
aktivistiska för fred i Irak genom en stark och hård
press på Saddam Hussein så att det inte ska behövas
ett krig. Jag tycker att det framgick mycket klart av
mitt anförande att vi stöder FN:s säkerhetsråd, Hans
Blix och vapeninspektörerna.
Jag tycker att det nästan är lite oförskämt mot
Storbritannien att, som Anna Lindh gjorde, säga att
de är beredda att föregripa FN. Det var ändå Storbri-
tannien som övertygade George Bush att gå FN-
vägen i höstas. Att driva den linjen nu att Storbritan-
nien på något sätt skulle vilja gå före och undergräva
FN:s roll tycker jag ändå är för magstarkt.
Utrikesministern säger själv att hon står på något
slags fransk linje. Då kan jag säga att Folkpartiet väl
står på något slags dansk-norsk linje, bortsett från att
vi inte skulle skrivit under brevet i Times därför att
det splittrade EU, men i sak. Vi är väl nordister även i
denna diskussion.
När det gäller solidaritetsklausulen var jag ex-
tremt tydlig om att hela tanken med Folkpartiets stöd
just är att den inte konkurrerar med Nato. Vi vill inte
heller ha EU som en kollektiv militärallians. Men när
Anna Lindh med ett leende på läpparna konstaterar
att Nato har stora problem tycker jag att det är fel.
Sverige har glädje av ett Nato som fungerar väl och
som är någorlunda enigt för Europas säkerhet och
därmed för Sveriges säkerhet. Alternativet, Anna
Lindh, om Nato faller isär, fragmenteras, är ju att
kraven på att EU ska ha en sådan här kollektiv säker-
hetsgaranti blir oerhört mycket starkare. Vi har ju ett
gemensamt intresse av att Nato fungerar.
Anna Lindh! Gläds inte åt Natos sönderfall! För-
sök att på något sätt se att Nato och EU är som kom-
municerande kärl eller komplement i Europas politis-
ka struktur.
Anna Lindh tog inte upp detta, men regeringen
måste nu ta sitt ansvar och vara mer aktiv i denna
medlarroll, det vill säga skapa en större sammanhåll-
ning inom Europeiska unionen. Det är ännu ingenting
i det Anna Lindh har sagt som har övertygat mig,
annat än att ni ska resa dit på måndag till mötet och
diskutera. Men vilka initiativ tar ni? Var lite tydliga-
re, tack.
Beträffande förfrågan från USA om ett stöd för att
skydda eventuella FN-soldater - det är inte ens fråga
om vapen, det är snarare fråga om gasmasker och
kunskap - vill utrikesministern inte gå in i den dis-
kussionen. Det är beklämmande om vi har en ledning
för utrikespolitiken i landet som inte vågar, vill eller
törs ta tag i verkligheten. Verkligheten är att Sverige
har fått en förfrågan. Vad är utrikesministerns håll-
ning till denna förfrågan? Att stoppa huvudet i busken
är inte mycket av ett svar. Vilka andra förfrågningar
har Utrikesdepartementet fått?
Utrikespolitiken är inte Anna Lindhs och kabi-
nettssekreterarens egna lilla kabinett, eller låda. Det
här är en demokrati. Det finns ett problem med de-
mokrati i utrikespolitik och försvarspolitik. Men vi är
för öppenhet, transparens och insyn, och det vore bra
om jag kunde få besked på denna punkt om vilka
andra förfrågningar och vilken hållning regeringen
har. Jag står inte här som Carl B Hamilton utan jag
står här som ett uttryck för riksdagens kontrollmakt.
Jag måste instämma med Bo Lundgren beträffan-
de regeringens samarbete med Vänsterpartiet. Här
står Lars Ohly och säger, Anna Lindh, att er statsmi-
nister bejakar kriget. Han säger det gång på gång. Hur
kan ni samarbeta och stödja er på ett parti som gör
djupt kränkande uttalanden mot er, nämligen att
statsministern bejakar kriget? Det är fullständigt ab-
surda, monstruösa anklagelser som Lars Ohly ut-
slungar mot Socialdemokraterna. Ni tiger, tackar och
tar emot. Det är ett uttryck för en fullständigt håll-
ningslös maktsökarpolitik att acceptera den typen av
uttalanden. Men det är klart: Makten betyder allt,
innehållet är inte alltid så viktigt.

Anf. 11 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Först vill jag säga tack till utrikes-
ministern för ett tydligt svar - även om hon inte an-
vänder de orden - att hon tar avstånd från partikolle-
gans röstpolitik att splittra EU. Svaret var klart och
tydligt.
Det går en tydlig skiljelinje i kammaren. Vi vill
lägga ett hårt tryck på regimen Saddam tillsammans
med ett sammanhållet EU och ett FN där också USA
ingår för att stoppa regimens terrorism mot sina egna
medborgare, för att stoppa dem från att hindra barnen
att gå i skolan, att stoppa dem från att hindra att Ibra-
him inte kan leva som vanliga barn. Det är detta
trycket så småningom ska åstadkomma. Det är detta
som vänsterpartierna inte ställer upp på. I stället mo-
biliserar de gatans parlament för det egna intresset att
gå i spetsen. Det är ett stort ansvar att vilseföra män-
niskor när de tror att de går ut för fredens räkning
men egentligen ger ett stöd och en respit för Saddam
att sitta kvar.
Det är vi som står upp för trycket mot Saddamre-
gimen, för medborgarna i Irak och deras grannar. Det
är det vi kämpar för i kammaren. Ingen vill ha krig.
Det vill inte ens George Bush ha, men det gäller att
agera så att det inte skapas ytterligare utrymme för
Saddam. Det gör vänsterpartierna.
Herr talman! Låt mig också gå över till en annan
fråga som är aktuell i Sverige, nämligen folkomröst-
ningen om gemensam valuta - som faktiskt också är
utrikespolitik. Det handlar om svensk tillhörighet till
ett evigt Europa.
Frågan är inte om euron ska finnas eller inte. Den
finns i dag. Frågan är om Sverige ska delta fullt ut i
det europeiska samarbetet och också i det ekonomis-
ka samarbetet. Det handlar om huruvida Sverige tror
på och vill satsa på den europeiska gemenskapen för
att fortsätta att bygga ett Europa för fred och väl-
färdsutveckling, för att stå upp för de gemensamma
västerländska värdena.
Om vi vill nå upp till en fördjupning och utveck-
ling av dessa värden ska vi se på vad som är bra för
Sverige men också vad som är bra för Europa. Kal-
kylen kan inte vara ensidig. Det som är bra för Euro-
pa är också bra för Sverige i det här sammanhanget.
Vi är många som är övertygade om att Sverige
kommer att vinna både ekonomiskt och politiskt på
ett fullt medlemskap i EMU och den gemensamma
valutan. Den ekonomiska tillhörigheten med den
gemensamma valutan ökar både den ekonomiska
stabiliteten och ger trygghet i kristider. Den ger Sve-
rige ett större inflytande i sådant som vi berörs av,
sådant som vi debatterar här i dag. Det är inte heller
svårt att se betydande fördelar för privatpersoners
vardagsliv och för näringslivet på områden som ex-
port och import.
Till betydelsen och omfattningen av dessa förde-
lar kommer vi att få återkomma många gånger före
den 14 september.
Herr talman! En utrikespolitisk debatt i denna
kammare kan inte vara ärlig och sann om vi inte lyf-
ter fram världens fattigdomsproblem och bristen på
ens minimala mänskliga rättigheter, det vill säga mat
för dagen. I dag lever mer än 1,2 miljarder människor
i absolut fattigdom, det vill säga på mindre än 1 dol-
lar per dag.
Basala vaccinationsprogram för små barn byggdes
upp under 70- och 80-talen, och de nådde 80 % av de
fattiga barnen i u-länderna. Under 90-talets situation i
den ekonomiska politiken i västvärlden pressades
biståndet ned på grund av budgetunderskott och eko-
nomiska kriser. För närvarande vaccineras ca 50 % av
antalet fattiga barn. Därmed har barnadödligheten
ökat katastrofalt. Hiv/aids gör tusentals barn föräld-
ralösa varje dag.
Det råder inget tvivel om att huvudanledningen
till världens fattigdom är korrupta och odemokratiska
regimer, såsom den i Bagdad, som inte tar ansvar för
sina länders medborgare. Där det råder brist på
grundläggande mänskliga rättigheter, där finns heller
inga förutsättningar för ekonomisk utveckling och
ingen väg bort från hunger och svält.
Regeringen, riksdagen och politiska partier måste
se de hungrande i världen. Sverige måste lägga ned
större engagemang för ett effektivare bistånd som når
ut till våra sjuka, svältande systrar och bröder. Vi
måste se deras barn!
Det finns tusentals utgivande, ideellt arbetande,
svenska biståndsarbetare som förtjänar ett bättre stöd
från Sveriges regering och riksdag.

Anf. 12 LARS OHLY (v):
Herr talman! Det finns mycket som skulle behöva
sägas i en utrikespolitisk debatt, och fler vänsterpar-
tister kommer att delta och prata om Israel-Palestina-
konflikten, Västsahara, Eritrea, hiv/aids, Venezuela,
Colombia, Turkiet, irakiska Kurdistan. Jag hinner inte
ta upp alla de frågorna, och jag hinner inte heller ta
upp de självförhärligande skrivningarna i den utrikes-
politiska deklarationen om svensk asylpolitik, de
felaktiga argumenten för EMU, skrivningarna om
säkerhetspolitiken och Natos utvidgning. Denna de-
batt handlar i allt väsentligt om hotet om ett krig mot
Irak.
Nu säger Anna Lindh att Lars Ohly sade ingenting
kritiskt mot Saddam Hussein. "Han förnekar sig inte:
inte heller i dag", sade hon. I den förra debatten be-
skrev jag slaktaren i Bagdad. Jag talade om hur vik-
tigt det är för det irakiska folket att bli av med sin
diktator och få en demokrati. Det lyssnade inte utri-
kesministerns på. Hon låtsas påstå att de som är emot
krig inte tar ställning mot Saddam Hussein.
Det är en intellektuell nivå som jag tycker att utri-
kesministern skulle överlämna åt de extrema och
antiintellektuella krafterna, nämligen Holger Gustafs-
son, Carl B Hamilton och Bo Lundgren.
Saddam Hussein är en diktator, och en av de
värsta. Men frågan är: Ska vi bomba bort alla diktato-
rer? Ska vi hota med krig?
Utrikesministern har föredragit en utrikespolitisk
deklaration där man skriver om det allvarliga läget i
Nordkorea. Ska vi inte hota med krig då? Varför är
det rätt i det ena fallet och fel i det andra?
Utrikesministern står för en politik som sägs ha
konsekvensen som grund, värnandet om FN-systemet
som den viktigaste grundbulten i svensk utrikespoli-
tik. Men tar då utrikesministern avstånd från den
acceptans som den svenska regeringen uttryckte när
Nato och USA bombade Belgrad 1999 utan stöd i
FN:s säkerhetsråd? Är det dags att ompröva den linje
som Göran Persson och Anna Lindh var ansvariga för
då?
Utrikesministern säger att man inte ska hyckla
stöd till FN, och det är alldeles riktigt. FN är en förlo-
rare om kriget utbryter, oavsett vem som fattar be-
slutet.
Låt oss vara en aktör för fred. Låt Sverige vara en
fredens röst, tillsammans med alla de människor som
om man lyssnar till Holger Gustafsson närmast har
duperats och lurats till att vara en del av antikrigsopi-
nionen.
Nej, det är inte så, Holger Gustafsson. Den myck-
et tydliga majoritet i Europas länder och i Sverige -
till och med en mycket stor minoritet i USA - som
demonstrerar och talar mot kriget är inte några lurade
människor som har duperats av Vänsterpartiet. Det är
den sunda mänskliga reaktionen mot en regim som
säger sig vara beredd att gå till krig oavsett vad FN
säger, som säger sig vara beredd att bomba för att få
igenom sina egna intressen, för att trygga sina egna
geopolitiska och ekonomiska intressen. Det kan vi
inte acceptera.
Jag skulle, med samma låga nivå på debatten,
kunna säga att Anna Lindh inte sade ett kritiskt ord
om George Bush. Jag skulle kunna påstå att eftersom
Bo Lundgren inte nämnde Kim Jong Il kanske han är
för honom. Det är en så usel debatteknik att jag tyck-
er att de borde fundera över att i stället debattera i sak
och svara på frågorna.
Om säkerhetsrådet fattade beslut om användning
av kärnvapen, hur skulle Sverige ställa sig då? Skulle
Anna Lindh stå upp och säga att vi måste försvara
FN-systemet och därmed respektera ett beslut om
användande av kärnvapen? USA har hotat med att
använda kärnvapen i konflikten. Jag antar att Sverige,
med den konsekvens som utmärker den svenska utri-
kespolitiken, skulle protestera vilt om USA använde
kärnvapen utan ett FN-beslut. Men om FN:s säker-
hetsråd fattade beslutet att ställa sig bakom kärnvape-
nanvändning, hur skulle den svenska linjen se ut då?
Ändå tycker jag att det är bra att den svenska re-
geringen har flyttat sig från passivitet till den franska
hållningen, för mer tid åt vapeninspektörerna, för mer
tid åt möjligheten att trygga freden.
Men ni är fortfarande inte tydliga. Ni är fortfaran-
de inte en tydlig aktör för att förhindra ett krig med
alla dess konsekvenser - för Ibrahim, för människor-
na i Irak, för människorna i regionen, för människor
som kommer att förtryckas av andra regimer i skug-
gan av ett krig.
Det är viktigt inte bara för det irakiska folket. Det
är viktigt också för det amerikanska folket, som ska
bekosta kanske 10 miljarder dollar per månad i ett
krig, samtidigt som George Bush vill sänka skatterna
med 700 miljarder på tio år. Det är viktigt för världen
att vi inte får en ordning där USA sätter dagordning-
en, bestämmer reglerna, och där vi andra traskar pa-
trull. Vi måste protestera.

Anf. 13 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag är inte förvånad över att Lars
Ohly vill gå förbi FN, försvaga FN, och inte ta möj-
ligheten att sätta den press på Saddam Hussein som
måste till. Jag är möjligen förvånad över att regering-
en, som hävdar FN-linjen så starkt, kan samarbeta
med ett sådant parti.
Jag är möjligen också förvånad över att vi från
Sverige skulle svara på frågor från USA om stöd av
olika slag, i USA:s syfte att kringgå FN, att sätta
press på Tyskland, på Natostaterna, för att hitta sin
väg att fortsätta hetsa mot krig.
Jag delar de tre punkterna som utrikesministern
gjort sig till tolk för för att lösa Irakkrisen. Det är inte
en aktiv linje och inte en passiv linje, men det är en
realistisk linje, säger utrikesministern. Jag skulle vilja
tillägga att det är en mittenlinje, en säker linje.
Men den linjen utesluter inte aktivitet, utrikesmi-
nistern: aktivitet från regeringens sida för att just
förmå USA att gå FN-vägen, aktivitet från regering-
ens sida för att försöka ena EU att också sätta tryck
på en fredlig lösning i Irak, aktivitet för att ge stöd åt
Ryssland som nu erbjudit sig att medla i Nordkorea,
aktivitet för att hävda och driva frågor om mänskliga
rättigheter. Jag vill stanna upp en stund där.
Det finns en oroande tendens att just mänskliga
rättigheter sätts i skymundan efter de dramatiska
händelserna den 11 september. Jag har hört utrikes-
ministern uttala den oron, och jag delar den till fullo.
Det är viktigt att terroristbekämpningen bedrivs på
bred front, men det kan aldrig få ske till priset av att
mänskliga rättigheter sätts åt sidan. Att driva frågor
om mänskliga rättigheter är att driva och bilda opini-
on.
Regeringen har öppnat webbsidor och tryckt bro-
schyrer, och det är bra. Regeringen hade en stark
deklaration i den delen i dag.
Men när det verkligen gäller, vad gör regeringen
då? När Libyen nu senast valdes till ordförandeland
för FN:s deklaration för mänskliga rättigheter lade
Sverige ned sin röst. Det tycker inte jag är att stå upp
för de mänskliga rättigheterna. Sverige var beklagligt
nog inte det enda land som lade ned sin röst, utan ett
flertal av EU:s medlemsländer gjorde det också. Var-
för, måste man fråga sig. Kampen för mänskliga
rättigheter sker bäst med ett ordförandeland som har
bättre klang än Libyen i det sammanhanget.
Det finns en rad konflikter som man skulle kunna
ta upp, men inte heller jag hinner ta upp dem alla i
den här debatten. Det är frågor om bistånd, hållbar
utveckling, bättre miljö och mycket annat. Jag vill
hänvisa till att Viviann Gerdin, Roger Karlsson, An-
nika Qarlsson och Håkan Larsson från Centerpartiet
kommer att ta upp det senare i den här debatten.
Låt mig för ett ögonblick något stanna vid Tjetje-
nien som ett exempel. Vad gör den svenska regering-
en för att lösa den konflikten? Vi pratar om den bred-
dade hotbilden, det osäkra världsläget och att detta
ska ha hög prioritet i Sveriges säkerhetspolitiska
tänkande och i utrikespolitiken. Sverige har agerat i
flera liknande sammanhang, men varför gör vi inget
åt kriget i Tjetjenien? Det har hållit på i århundraden,
och flera tusentals människor har fått sina liv sönder-
slagna. Ockupationen från Rysslands sida tillåts fort-
gå. Människor torteras och förföljs. Hur ser regering-
en på den situationen? Det är fyra rader i deklaratio-
nen där Ryssland stryks medhårs men inget om vad
regeringen vill göra för att bidra till att lösa det här.
Vågar eller vill regeringen inte engagera sig?
En första viktig åtgärd vore ju att stoppa alla ut-
visningar av tjetjenska flyktingar från Sverige till
Ryssland och ge dem permanent uppehållstillstånd
här medan konflikten får en fredlig lösning.

Anf. 14 LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Herr talman! Som jag antydde i förra omgången
är krig inte rationellt. Det vilar aldrig på heltäckande
konsekvensanalyser, men vi vet att det faktiskt utgör
det allra största miljöhotet, som man känner till. Till
och med börserna skakar nu vid tanken på krig igen,
och oljepriserna sjunker, eller stiger, oförutsägbart.
Bush rådgivare Condoleeza Rice sägs ha starka pri-
vata intressen i oljeindustrin, och oljemagnaterna
sponsrade Bush presidentvalskampanj. Makten över
energin ger makten över ekonomin. Det är någonting
att tänka på.
Det är egentligen bara vapenkrämare som verkli-
gen tjänar och tjänar grovt på krig. Säkert mycket mer
än de där 18 plus 12 miljarderna, som jag tog upp i
mitt förra inlägg, finns ackumulerat i vapen- och
drogindustrin och i människo- och sexhandeln.
Hur rationellt eller logiskt, herr talman, är det då
att använda massförstörelsevapnet kärnvapnet i kam-
pen mot just massförstörelsevapen? Det gick visst lite
för fort där, herrarna Powell, Rumsfeld och Bush.
Artikel 9:i i Millenniemålen inlemmar nämligen
kärnvapen i massförstörelsevapenkategorin. Gäller
inte det USA?
Och gäller det inte Israel? Får vissa länder bryta
mot FN-resolutioner men inte andra? Uppenbarligen
får medborgaren Vanunu ensam i dag plikta i israe-
liskt fängelse för det kärnprogram han offentliggjorde
medan USA nu tar itu med Nordkoreas program. Det
borde vara FN som tar itu med dem båda.
Saddam Husseins vidriga folkmord med gasen i
Halabja, 5 000 döda, fick passera utan att USA-stödet
för Saddam då, på den tiden, drogs in. Pinochet i
Chile, Savimbi i Angola och Suharto i Indonesien
fick alla åtnjuta storebror USA:s stöd vid tiden för
sina värsta förbrytelser, så vem är egentligen fiende,
och vem är vän?
Det är inte underligt att USA inte vill se en inter-
nationell brottmålsdomstol operera fullt ut.
Till Bo Lundgren skulle jag vilja säga att positio-
nerna i historien ändrar sig, men analysen måste gö-
ras utifrån nuets positioner och inte utifrån vad till
exempel USA bidrog med 1945 eller 1998. Se USA:s
roll i dag!
USA:s regering, herr talman, borde i stället snällt
och årligen betala hela sin medlemsavgift till FN,
donera mycket mer i bistånd, ta hand om sina egna
hemlösa och sjuka, avskaffa sitt eget dödsstraff, räta
upp sin egen avsomnade demokrati, frige de kidnap-
pade på Guantanamo, inklusive svensken, ratificera
fler konventioner och återupprätta sin heder och sitt
världsförtroende.
USA:s reservationslösa stöd till Israels ockupation
av Palestina spelar stor roll för det förödda förtroen-
det. I det ingår nämligen internerandet av palestinska
barn, svåra övergrepp på hela byar, nya murbyggen
på Västbanken, mångårig ekonomiska utpressning,
krossandet av den palestinska administrationen och
konsekvent ignorerande av flera FN-resolutioner, nr
194, 242, 338, 446, 465 och 478.
Hur kan sådana förbrytelser få passera okom-
menterade?
Bästa sättet, herr talman och utrikesministern, att i
dag stödja FN och dess fredsuppdrag, texter och kon-
ventioner - för det vill Miljöpartiet göra, Anna Lindh,
som du hade vetat om du hade lyssnat noga på vad
jag sade - är faktiskt att öppet våga konfrontera och
kritisera det militärindustriella komplexet samt Ame-
rikas förenta staters utrikespolitik. Det handlar om att
våga göra det och om att avslöja att de arbetar både
med hot och med påtryckningar för att skaffa sig stöd
för sina egna intressen, som till exempel häromveck-
an, med handelshot mot Tyskland.
Kan Anna Lindh garantera att inte USA har utövat
påtryckningar också på Sverige om lojalitet för att få
support för sin sak? Kan Anna Lindh lova att Sverige
gör allt för att få loss den svensk som helt rättsvidrigt
hålls fången på Kuba? Vågar hon även kritisera USA
för dess egenmäktighet och vidriga behandling av
fångarna? De här svaren vill vi ha innan den här de-
batten är slut.
Bästa åhörare! Hela Mellanöstern, med Irak som
tändstift och Israel-Palestina som bensintank, kan
skapa en fullständig världsbrand. Men det är inte
Saddam, "slaktaren från Bagdad", som håller i tända-
ren utan Bushmannen från Texas.
Nelson Mandela säger att "Bush är kortsiktig, ar-
rogant och rasistisk och vill kasta världen in i förin-
telse". Passa på att i kväll, halv åtta i sammanbind-
ningsbanan, höra vad Nelson Mandelas sonson, Du-
mani Mandela, har att säga om saken.
Nästa år, herr talman, ska jag ägna hela den utri-
kespolitiska debatten åt mekanismerna bakom svälten
i Eritrea och Etiopien.

Anf. 15 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Om två dagar presenterar Hans Blix
vapeninspektörernas rapport i FN. De behöver stöd,
och det är det vi vill verka för. Det handlar om stöd
från Sveriges rikdag, stöd från EU och stöd i FN för
att de ska få göra färdigt sitt arbete men också för att
de ska ha ett så starkt stöd bakom sig att Saddam
Hussein verkligen samarbetar.
Sverige gör inget, säger en del. Det finns väl ing-
en som har agerat så mycket för vapeninspektörerna
som Sverige. Vid två tillfällen och - det vågar jag
säga - när vapeninspektörerna har varit som mest
framgångsrika har de letts av svenskar. Inget land har
gjort så mycket för att aktivt få vapeninspektörerna
att verka för att avrusta Irak som Sverige.
Tidigare har vapeninspektörerna också varit fram-
gångsrika när det gäller att avrusta Irak från biologis-
ka och kemiska vapen och när det gäller möjligheten
till kärnvapen. I dag vet vi att det fortfarande finns
vapen kvar i Irak, om inte Irak kan bevisa att de för-
svunna vapnen verkligen har förstörts. Det är därför
som de måste få fortsätta sitt arbete. Och det är därför
som jag tycker att det är viktigt att vi, åtminstone här
i den svenska riksdagen, ger dem vårt oreserverade
stöd för att de ska få fullfölja sitt arbete. Men vape-
ninspektörerna säger också att de, om de ska få kraft
bakom sitt arbete, måste ha möjligheten från FN:s
säkerhetsråd till ett militärt hot därför att annars sam-
arbetar inte Saddam Hussein.
Lars Ohly säger att det inte får vara en dagordning
som USA bestämmer. Men vem blir det i realiteten
som bestämmer, Lars Ohly, ifall vi tar ifrån FN all
makt att agera? Då blir det USA kvar som bestäm-
mer. Därför är Vänsterpartiets linje inte bara felaktig i
dag utan också farlig för framtiden.
Sverige har fått förfrågningar, Carl B Hamilton,
från USA om stöd vid en militär konflikt. Det har
funnits i medierna. Det har inte varit en hemlighet.
Det här har också inkluderat bland annat massförstö-
relsevapen. Vi har svarat att ett eventuellt svenskt
bidrag förutsätter FN-beslut och beslut av riksdagen,
och vi vill inte föregripa det. Det tycker jag är en fullt
korrekt linje, och den har ett brett stöd i svenska riks-
dagen.
Till Bo Lundgren vill jag, när det gäller Natofrå-
gan, säga att försvarsministern sitter här. Försvarsmi-
nistern säger att hon håller med mig, inte med dig, i
Natofrågan. Det är inte aktuellt med svenskt Nato-
medlemskap.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis nämna några
av de oerhört aktiva och viktiga områden som vi har
tvingats att gå förbi väldigt snabbt i den här debatten
där jag känner att det finns en bred svensk enighet,
även om vi har delade uppfattningar när det gäller
Irak. Irak påminner oss om det viktiga och långsiktiga
arbetet mot massförstörelsevapen där Sverige har
varit ett av de mest drivande länderna. Vi kommer att
fortsätta att vara aktiva och drivande.
Det är inte en slump att utrikesdeklarationen in-
leds med mänskliga rättigheter och demokrati. Jag
kan hålla med Agne Hansson om nästan allt som han
sade, men vi har verkligen inte strukit Ryssland med-
hårs i fråga om Tjetjenien. Sverige är ett av de få
länder som allvarligt har kritiserat brotten mot
mänskliga rättigheter och mot folkrätten i Tjetjenien.
Vi har också sagt att hela EU måste ställa upp bakom
detta och ta upp Tjetjenienfrågan vid toppmötet med
Ryssland. OSSE måste få fortsätta att verka i Tjetje-
nien.
Mellanöstern är en av våra absolut värsta krishär-
dar i dag där problemen bara kan lösas genom en
tvåstatslösning, genom att det bildas också en pales-
tinsk stat.
Lotta Nilsson Hedström tog upp en hållbar ut-
veckling. Det är ett oerhört viktigt område. Jag är
glad för att ni ska diskutera det vidare i riksdagen i
dag.
Holger Gustafsson tog upp fattigdomen. Vi måste
fortsätta att öka biståndet från Sverige och från EU
och kombinera det med rättvisare handel och rättvis
globalisering för en bättre värld.
(Applåder)

Anf. 16 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Det är tur att ni är överens, och det
ligger faktiskt någonting i det. Det jag fick läsa i
efterhand - eftersom jag var tvungen att ge mig i väg
tidigare från Sälen - gjorde mig positivt stämd därför
att det fanns en öppning för en diskussion. Mitt skäl
till att skapa en bred enighet kring den doktrin som vi
och ni står bakom är att den ger möjlighet till den
framtidsdiskussion om säkerhetspolitiken som är så
viktig.
Jag konstaterar att Anna Lindh bekräftar den bild
som Leni Björklund målade upp genom att hon i
utrikesdeklarationen talar om allt som Sveriges sä-
kerhet är avhängig av: Nordkorea, Mellanöstern, Irak
och mycket annat. Det visar att det som står i doktri-
nen om gemenskap och samverkan är det som måste
vara styrande för framtiden. Sedan kan vi göra olika
tolkningar av det ena eller det andra skälet. Men vi
har satt i gång diskussionen, och det var dit jag ville
komma, och så småningom kommer den säkert att
leda ganska rätt.
Herr talman! Skälet till att vi över huvud taget
diskuterar risken för militära insatser i Irak är den
regim som styr där. Vi diskuterar ju inte detta därför
att det finns en stormakt som heter USA och som till
varje pris vill starta krig mot den ena eller andra na-
tionen, utan det handlar om vad Irak och den regim
som man har i dag står för. Det handlar om Saddam
Hussein och också om andra länder där olika insatser
kan bli nödvändiga i framtiden - förhoppningsvis inte
militära insatser. Det är detta som är problemet.
Om man utesluter möjligheten till militär aktion
spelar man diktatorerna, folkförtyckarna, i händerna.
Det är ju det som Vänstern gör. Ni stöttade ju folk-
förtryckarna för 30-50 år sedan. Historien är ju så-
dan. Det är beklagligt att nu höra den upprepas på ett
annat sätt av Lars Ohly. Det är därför som ni social-
demokrater måste fundera över om ni över huvud
taget ska samverka med dessa partier.
Sedan är linjen lite otydlig. Det går inte att rygga
tillbaka för frågan hur säkerhetsrådet ska agera. Jag
ser en uppenbar risk, utrikesministern, för att vi får en
situation där säkerhetsrådet kan blockeras. Då måste
vi alla ta ett ansvar som är större än det som har dis-
kuterats här i dag.

Anf. 17 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Jag vill använda mina två minuter
till att ta upp det som Lotta Nilsson Hedström disku-
terade, nämligen frågan om ifall det finns en dold
agenda med olja och oljepengar. Jag tror att svaret på
den frågan är nej. De summor som Lotta Nilsson
Hedström rabblade upp pekar på att ett eventuellt
angrepp är ett oerhört dyrbart och komplicerat sätt att
skaffa olja på. Det är det som är så skrämmande i steg
2 eller 3 i en sådan här utveckling. Även om säker-
hetsrådet står bakom kan det medföra dominoeffekter
i regionen som gör att andra odemokratiska regimer i
till exempel Förenade Arabemiraten, Saudiarabien
och Egypten faller, och då blir det kanske ännu mind-
re olja för världsmarknaden. Så det går inte att göra
någon enkel och rationell kalkyl på det sätt som Lotta
Nilsson Hedström frågade om. Jag tror att det är helt
fel spår.
Däremot är det rätt spår att vi måste betona demo-
krati och mänskliga rättigheter i denna del av regio-
nen dels för att - som jag tidigare sade - få en stabil
fredlig utveckling, dels för att man ska få en bra mil-
jö. Som någon tidigare sade här har demokratier ock-
så en bättre miljö. Det finns väljare som vill ha en bra
miljö. Därför är det oerhört viktigt inte bara med
mänskliga rättigheter utan också med en långsiktig
demokratisk utveckling i den här delen världen, det
vill säga i Mellersta Östern.
Avslutningsvis: En läxa av det senaste årets hän-
delser är ändå att vi i Europa har underskattat farorna
med kombinationen av terrorism och massförstörel-
sevapen. Det är en ny tid vi lever i, och det här kom-
mer inte att vara den sista gången som vi diskuterar
detta, även om Irakfrågan skulle lösas i dag på något
svårförutsägbart sätt.

Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Det känns tryggt att få negativa epi-
tet av Lars Ohly. Då vet jag att den politik som jag
för går åt rätt håll. Jag har sagt det förut, och jag står
för det.
Vänsterpartiets och Ohlys metod att beskriva en
sådan här allvarlig situation är som att måla upp sin
fobi om USA på väggen, beskriva den med alla nega-
tiva saker - det finns naturligtvis sådana - som man
kan hitta. Man späder på och breder ut denna bild
inför allmänheten. Sedan attackerar man den som om
den vore sann. Detta är ett sätt att vilseleda alltför
många människor.
Låt oss ändå konstatera att vi här i Europa har
samma grundläggande värderingar som också USA
står för: demokrati, mänskliga rättigheter, öppenhet
och kamp för ett fritt samhälle. Det är nog för att vi
ska kunna göra sällskap i en attack mot en regim som
Saddams.
Vi ska vara glada för att vi har en situation i värl-
den där de kommunistiska rötterna förlorade kampen
om världsherraväldet. Vi ska vara glada för att de inte
vann i stället för USA. I dag har vi en måttlig situa-
tion att hantera, men hur skulle det ha varit om Sovjet
hade vunnit kampen eller om Kina hade haft den roll
som USA har i dag?
Kristdemokraterna står bakom ett starkt tryck på
Saddams regim. Vi vill inte ha krig. Vi vill att han
ska inse att han måste backa ur situationen. Vi vill se
ett samhälle där man kan leva i fred och frihet. Detta
kan aldrig misstolkas när vi framträder i denna talar-
stol eller av vårt agerande i övrigt.

Anf. 19 LARS OHLY (v):
Herr talman! Ärade ledamöter och åhörare! På
lördag sker demonstrationer över hela världen mot
planerna på ett angreppskrig mot Irak. Jag har förstått
av dagens debatt att Bo Lundgren inte kommer att
delta. Jag har förstått att Holger Gustafsson kommer
att sitta hemma och titta på TV. Jag har förstått att
Carl B Hamilton snarare planerar en demonstration
till stöd för USA:s krigsplaner.
Men vi andra, vi som är övertygade om att krig
inte är lösningen i detta läge, vi som är övertygade
om att det inte är värt priset att lemlästa och döda
barn, kvinnor och män, vi som är övertygade om att
vi inte vill leva i en värld där USA bestämmer dag-
ordningen och där USA:s intressen styr hur världs-
samfundet agerar, vi kommer att demonstrera. Delta
då! Visa att opinionen mot krig finns och blir allt
starkare! Vi vill i alla fall kunna se oss själva i spe-
geln när vi blir gamla.
Vi vill kunna säga att vi gjorde vårt. Vi gjorde vad
vi kan för att förhindra en världsordning där den enda
kvarvarande supermakten bestämmer. Vi gjorde vårt
för att förhindra krig.
Inget svenskt stöd till USA:s krigsplaner! Inget
missbruk av Förenta nationerna för ett angreppskrig
mot Irak! Inget krig i vårt namn!

Anf. 20 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är bra att utrikesministern fort-
sätter med arbetet att lösa konflikten i Tjetjenien.
Fortsätt med arbetet att inte skicka tillbaka flyktingar
dit förrän krisen är löst. Men det är svårt att av utri-
kesdeklarationen få någon annan uppfattning än att
regeringen står ganska passiv gentemot Ryssland i
den här frågan.
I debatten har också frågan om EMU varit uppe.
Centerpartiet har svårt att se att EMU är en fortsätt-
ning på ett fredsprojekt. Det finns uppenbara risker
att det snarare ökar spänningarna mellan staterna när
ekonomierna skiljer sig åt. Därför säger Centerpartiet
nej till EMU, men vi är beredda att diskutera EMU-
omröstningen parallellt med att vi diskuterar hur vi
ska lösa de frågor som EU-konventet arbetar med.
Herr talman! För att få en säkrare och tryggare
värld att leva i måste vi göra allt för att få bort gro-
grunderna till konflikter, så att de försvinner. Fattig-
domsbekämpningen är en viktig del i det arbetet. Ett
arbete för bättre hälsa och miljöansvar är också vik-
tigt.
När det gäller miljön finns det en rad hot som
ständigt flyter på Östersjön. Det är viktigt att vi arbe-
tar också för att skydda Östersjön genom att klassifi-
cera den som ett känsligt innanhav.

Anf. 21 LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Herr talman! Det är bra att så många här i dag ha-
de velat ha en helt annan debattagenda med helt andra
länder och med mer konstruktiva teman än USA:s
krigshot mot Irak.
Som avslutning vill jag bara säga att säker blir
världen med fyra punkter:
1. En värld utan vapenproduktion och utan vapenex-
port.
2. En värld där inte oljans hala grepp styr ekonomin
utan oljan är ersatt av flödande och lokala energi-
källor.
3. Med ett starkt och rikt FN med ett moderniserat
säkerhetsråd får vi en säkrare värld och - Holger
Gustafsson -
4. med demokrati överallt, där folkstyret, det vill
säga gatans parlament, faktiskt sitter i högsätet.
Miljöpartiets position är mycket klar: Stöd FN,
men våga se USA:s roll, och våga kritisera den!

Anf. 22 URBAN AHLIN (s):
Herr talman! Den elfte september steg 16 flyg-
planskapare ombord på fyra passagerarplan i USA,
utsända av al-Qaida, stödda av talibanregimen i Af-
ghanistan. Deras mål var att rikta två passagerarplan
mot ekonomins hjärta i World Trade Center i New
York, med tusentals civila som dödsoffer. Det tredje
planet riktades mot militärens hjärta i USA, mot
Pentagon, med hundratals människor dödade. Det
fjärde planet riktades - vilket vi vet nu - mot Kon-
gressen, demokratins hjärta.
Detta terroristattentat väckte djup avsky runt hela
världen. USA fick en närmast enig uppslutning från
jordens befolkning och jordens länder i sitt arbete mot
internationell terrorism. FN agerade resolut. FN age-
rade snabbt med beslut, och en stor mängd lagstift-
ningsarbete ägde rum i mängder av nationella parla-
ment världen över för att täppa till små hål som de
internationella terroristerna kunde använda.
Det var bra. USA gick till FN för att få stöd av FN
i sin kamp mot den internationella terrorismen. Sena-
re, när man hade undersökt varifrån dessa terrorister
hade fått sin näring, gick man till FN:s säkerhetsråd
och fick också därifrån hjälp för att göra en interna-
tionell insats i Afghanistan. Det är bra. Det fanns ett
oerhört starkt stöd för USA:s politik och den katastrof
som USA:s befolkning hade råkat ut för.
Efter detta - ett och ett halvt år senare - ser vi en
ökande antiamerikanism i opinionen. Vad som fak-
tiskt var ett slags all time high när det gäller stöd för
USA och president Bush har närmast blivit en all
time low. Vad är skälet till detta? Låt mig ge den
amerikanska administrationen några små idéer om
detta enormt förändrade opinionsstöd.
Vi har en svensk på Guantánamobasen. Fortfaran-
de vet han inte vad han anklagas för. Han vet inte när
han kommer att ställas inför rätta och hur han ska
behandlas. Detta är otillständigt. USA måste snarast
reda ut de rättsliga reglerna.
USA agerar unilateralt i frågor som berör ungdo-
mar alldeles speciellt: Kyotoprotokollet. Man ställer
sig vid sidan av den internationella brottmålsdomsto-
len.
Rumsfeld och andra ägnar sig åt uttalanden om
the old Europe och the new Europe. Bush säger: De
som inte är med oss är mot oss.
Men det kanske allra viktigaste är att den politik
USA för i Mellanöstern uppfattas som en politik med
dubbla standards. Varför ägnar man oerhört stor kraft
mot länder som Irak, Iran och andra medan man hål-
ler länder som Saudiarabien och Israel under armar-
na? Fler och fler människor uppfattar detta som en
icke konsekvent politisk hållning. Glöm inte att 15 av
de 16 flygplanskapare som steg ombord den 11 sep-
tember var från Saudiarabien - en auktoritär monarki
som under många år har hållits under armarna av
USA och anses vara en av de främsta vännerna.
USA har en hel del att bevisa i sin politik i Mella-
nöstern. Om Bush menar allvar med att det långsikti-
ga målet för amerikansk utrikespolitik är att stödja
fred, internationell säkerhet, mänskliga rättigheter
och demokrati måste det naturligtvis gälla alla länder
i regionen. Det finns en hel del att bevisa.
Låt mig bara ta ett exempel: Den enormt enögda
hållning den amerikanska administrationen har när
det gäller konflikten mellan Israel och Palestina.
Menar USA allvar med sitt engagemang måste USA
sluta med att låta kortsiktiga intressen överskugga de
långsiktiga intressen som man anser sig ha. USA och
Bush har en hel del att bevisa.
Min uppmaning till den amerikanska administra-
tionen är: Lyssna till den antiamerikanism som råder!
Fundera över orsakerna, och fundera lite grann också
på den politik ni har. Är den konsistent i alla sina
delar? Men lyssna inte till de politiker och de politis-
ka ledare som försöker profitera på den antiamerika-
nism som i dag råder. Lyssna i stället till de politiker
som delar era åsikter i sak men som kanske inte alltid
delar era val av medel för att nå målet.
Vi är helt eniga om att den internationella terro-
rismen ska bekämpas och utrotas. Vi är helt eniga om
att Irak ska avväpnas. Men vi är några som tror att
detta bäst görs genom att FN stärks och att man ar-
betar inom FN-systemet.
Lyssna till de politiska ledare som har samma mål
men som kanske inte alltid delar åsikten om val av
medel.
Fram till nu har Irakfrågan skötts i säkerhetsrådet,
vilket är bra. USA har förhandlat under en lång tid i
FN:s säkerhetsråd om resolution 1441. Det är bra.
Powell har suttit inför FN:s säkerhetsråd och rett ut
vad han anser vara bevis för det som pågår i Irak. Det
är bra.
Jag är dock lite mer orolig för framtiden. Vi hör
röster här från Vänsterpartiet som faktiskt i själva
verket skulle försvaga FN. För vem skulle bry sig om
FN om man alltid avväpnade FN det sista steget som
man faktiskt kan använda i sin press mot diktatorer i
världen, nämligen att tillgripa militärt våld om de inte
lyder FN:s resolutioner?
Vänsterpartiets hållning är säkert att man tror att
man förstärker FN gentemot USA. Men i själva ver-
ket försvagar man faktiskt FN. Jag är inte riktigt klar
över vad Lars Ohlys politik egentligen är. Ena stun-
den säger han att FN är viktigt. Men det sista som han
sade innan han gick var att USA styr FN och världs-
samfundet. Så FN går alltså i USA:s ledband? Nej, så
är det inte. FN styr i dag, och beslut fattas i säkerhets-
rådet, och USA är tvunget att ta sig dit. Det är oerhört
positivt. Var rädda om FN, slå vakt om FN:s säker-
hetsråd, och ge FN:s vapeninspektörer den tid som de
anser sig behöva för att kunna göra ett bra jobb.
Mina sista 30 sekunder skulle jag vilja använda
till den kanske största utmaningen som vi har framför
oss. Den 16 april kommer utvidgningsfördraget att
undertecknas. Tio nya länder kommer att bli med-
lemmar i Europeiska unionen. Fyra är direkt grannar
till oss - Estland, Lettland, Litauen och Polen. Detta
kommer att ha stor betydelse i framtiden för svensk
utrikespolitik och för Sveriges säkerhet i vårt område.
Låt oss tillsammans med dessa länder arbeta med de
nya grannarna till Europeiska unionen - Ukraina,
Moldavien, Vitryssland och Ryssland. Låt det inte
bildas nya gränser och fattigdomslinjer i Europa. Se
till att arbeta med dessa länder så att vi alla kan leva i
ett tryggt och fritt Europa.

Anf. 23 KENT OLSSON (m):
Herr talman! I dagens debatt har mycket kommit
att kretsa kring Irakfrågan och EU:s utvidgning. I den
utrikespolitiska deklarationen tar utrikesministern upp
många viktiga områden. Och jag är medveten om att
man inte kan ta upp allt i denna deklaration. Men jag
måste ändå säga att jag blir lite förvånad när man i
denna deklaration inte någonstans omnämner det som
jag tänker tala om i dag, nämligen om situationen i
Tibet.
Det sägs visserligen på s. 3 att vi kommer att hålla
fast vid vårt långvariga engagemang mot dödsstraff
och tortyr. Det har ingen plats i moderna samhällen.
Vi ska fortsätta att kämpa för kvinnors och barns
rättigheter, och vi tvekar inte att påtala brott mot
mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Det
sägs också att man i UD:s rapport om de mänskliga
rättigheterna kan läsa om att Kina använder döds-
straff för en lång rad brott och att Sverige ska fort-
sätta att verka för mänskliga rättigheter, folkrätt och
demokrati över hela världen.
Men det är i princip det som sägs om situationen i
Tibet. Ändå vet vi att situationen i Tibet är besvärlig
för tibetanerna. Kinas förtryck är hårt. Tibets unika
kultur och tibetanernas nationella identitet förstörs
medvetet. Mer än 6 000 kloster, tempel och religiösa
platser har förstörts, och tibetanerna har förvägrats
yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet.
Tvångsaborter och tvångssteriliseringar förekommer.
Hundratusentals tibetaner har dött som följd av ocku-
pationen, och många har placerats i fängelser och
fångläger. Situationen för de tibetaner som bor i Tibet
är svår. Det primära undervisningsspråket i skolorna
är numera kinesiska. Och tibetaner omskolas och
berövas sin historia. Varje år flyr mer än 3 000 män-
niskor över gränsen till Nepal och till andra platser,
detta trots att denna flykt tar väldigt lång tid. Det
fortsätter också att strömma in kineser i Tibet, och
man beräknar att det i Tibet i dag finns sex miljoner
tibetaner och ännu fler kineser.
I en sexpartimotion med mig som första namn
framför vi att vi vill att regeringen snarast verkar för
att Tibetfrågan löses genom fredliga medel och dialog
som Dalai lama förespråkar. Vi anser också att Sveri-
ge och EU bör verka för att FN:s kommission för
mänskliga rättigheter gör en noggrann granskning av
situationen för de mänskliga rättigheterna i Tibet.
Men det är viktigt att regeringen gör något och att
man gör det snabbt. Det tibetanska folket och dess
kultur får inte förstöras.
Men trots det som jag har sagt finns det en del po-
sitiva tecken som har synts under den senaste tiden i
Tibet. Två sändebud från Dalai lama inbjöds till Bei-
jing och Lhasa i september förra året för förhandling-
ar som det hette. Det är den första officiella kontakten
mellan Kina och den tibetanska exilregeringen sedan
1993 då kommunikationerna bröts. I Beijing fick den
tibetanska delegationen träffa bland andra Li Dezhu,
ministern för nationalitetsfrågor. Man diskuterade en
del saker. Premiärministern i Tibet Samdhong Rinpo-
che sade att sändebuden behandlas som jämlikar och
att han hoppas att de båda parterna skulle kunna inle-
da förhandlingar om Tibets status i juli 2003.
Kina har dock tonat ned dessa diskussioner och
förhandlingar, och vi vet alla vad som har skett sedan
dess. Två personer har dömts till döden, och Lobsang
Dhondup har avrättats av den kinesiska regeringen.
Vi anser att det som nu sker är en hårdare linje.
Och protester mot denna avrättning har kommit från
många håll både i Europa och från andra håll runtom i
världen.
Man kan konstatera att EU har antagit en resolu-
tion och sagt att man protesterar hårt mot förtrycket
mot de mänskliga rättigheterna och mot att Lobsang
Dhondup blev avrättad och att Kina måste hålla sig
till de mänskliga rättigheterna.
Min fråga till utrikesministern, som nu har gått,
är: Vad gör nu Sverige i denna fråga? Jag kanske kan
få svar från utrikesutskottets ordförande, om inte han
också har gått, om vad Sverige gör specifikt i denna
fråga när det gäller att diskutera och ta upp frågan om
Tibet och det förtryck som Kina utövar.
Det skulle också vara intressant att höra om utri-
kesministern har för avsikt att träffa Dalai lama när
han kommer till Sverige den 3 juni eller om statsmi-
nistern har för avsikt att träffa honom för att få till-
fälle att med honom diskutera hur han ser på kon-
flikten mellan Tibet och Kina och hur han ser på
dödsdomarna och vad som ska göras.
Som ordförande i Svensk-tibetanska Parlamenta-
rikerförbundet anser jag att det är viktigt att utrikes-
ministern tar tillfället i akt att möta Dalai lama och
agera mot Kinas avrättningar och den situation som är
i Kina med dess behandling av mänskliga rättigheter.
Men jag får nog konstatera att jag inte kan se vare
sig utrikesutskottets ordförande eller utrikesministern
här. Det är tråkigt att man redan på ett så tidigt stadi-
um i en utrikespolitisk debatt avlägsnar sig. Det visar
knappast högaktning inför riksdagen att på detta tidi-
ga stadium inte vara med och diskutera.
Herr talman! Jag har ändå fått framföra mina syn-
punkter vad gäller Tibet. Dock känner jag mig myck-
et besviken över att ingen kan svara på mina frågor
men det får jag väl stå ut med. Tack i alla fall!

Anf. 24 BIRGITTA OHLSSON (fp):
Herr talman! Mörkret sänker sig över Zambezi-
floden. Stillheten är total där jag sitter på verandan.
Men minnesbilderna sköljer åter över mig. Plötsligt är
jag tillbaka i helvetet igen.
Timmar tidigare besökte jag aidssjukshuset i Ka-
doma i Zimbabwe med magra, febriga kroppar täckta
av koppärr, levande döda som drabbats av vår tids
digerdöd, aids - en farsot som i tredje världen omges
av skam, brännmärkning och framför allt tystnad.
Små barn ensamma utan anhöriga tittar en rakt in i
ögonen - barn som i västvärlden kunde ha levt i 30 år
med bromsmediciner. Men i Afrika är döden ond,
bråd och smärtsam.
Det finns ungefär 2 miljoner människor i väst som
är hivsmittade. Men mer än 30 miljoner människor i
södra Afrika har sjukdomen.
I dagens värld finns det människoöden som är så
grymma att de känns ofattbara. 30 000 barn dör varje
dag av svält, undernäring och torka. Mer än 800 mil-
joner individer är konstant undernärda. 30 miljoner
människor i Afrika riskerar att dö av svält. Det är
ungefär som att hela Nordens befolkning utplånades.
Tänk vilket liv det då skulle bli!
Denna djupt orättvisa värld och utplånandet av det
mänskliga förtrycket och fattigdomen är vår politiskt
absolut viktigaste fråga. Men det var inte bättre förr.
Under de senaste 30 åren har antalet u-länder hal-
verats. Andelen fattiga i världen har minskat mellan
år 1990 och år 1998 med ungefär 25 %. Under de tre
senaste decennierna har spädbarnsdödligheten mins-
kat med 50 %, och en 80-procentig ökning har skett
av andelen barn som går i grundskolan. De här fram-
gångarna hade inte kunnat ske utan demokratisk ut-
veckling, ökad frihandel och bistånd som ökat både
kvantitativt och kvalitativt.
Men fortfarande lever en miljard människor i ex-
trem fattigdom. Knappt hälften av världens befolk-
ning lever i fria demokratier.
Hoten mot utvecklingen i dag ligger för mig som
liberal inte i globaliseringen. Tvärtom behövs det mer
globalisering, och framför allt måste solidariteten
globaliseras.
Winston Churchill sade en gång: "Kapitalismens
medfödda nackdel är att rikedomen i grunden förde-
las ojämlikt, men socialismens medfödda nackdel är
att fattigdomen fördelas jämlikt." Det krävs en ökad
frihandel och också en mer rättvis sådan. Det handlar
om tydliga spelregler.
Det handlar om att avskaffa västvärldens national-
statsegoism och om att handeln inte får ske bara på
våra villkor.
Det handlar om att avveckla EU:s jordbrukspoli-
tik, om skuldavskrivning, om borttagande av han-
delshinder, om stöd till fria fackföreningar, om en
öppen invandringspolitik, om konsumentmakt och,
inte minst, om bistånd där demokratin står i centrum
som viktigaste överordnat mål.
Vi i Folkpartiet anser att enprocentsmålet ska vara
återställt senast år 2006 och har haft en tydlig plan för
hur detta ska gå till. Vi har föreslagit att 1 700 miljo-
ner kronor avsätts utöver regeringens förslag. Det är
mer än något annat parti i Sveriges riksdag föreslår
när det handlar om att höja biståndet.
Folkpartiet har också påpekat att vi bör använda
oss av andra kanaler än u-ländernas regeringar och att
det gäller att arbeta mer mot frivilligorganisationer.
Även om partnerskapstanken är oerhört viktig mellan
länder får den inte leda till att Sverige behandlar
diktaturer som jämbördiga partner eftersom det skän-
ker legitimitet åt makthavare som inte bör stödjas.
Likväl gör Sverige detta gång på gång.
Sverige ger fortfarande ett omfattande bistånd till
socialistdiktaturstater som Laos och Vietnam - länder
där mänskliga rättigheter stympas. Åtskilliga miljoner
kronor rullar från svensk statskassa rakt in i dessa
regeringars fickor. Manliga diktatorer i gröna unifor-
mer ska aldrig stödjas finansiellt av Sverige. Ändå
sker så.
Det räcker inte att fördöma regeringar som krän-
ker mänskliga rättigheter, utan Sverige måste också
ha en aktiv politik som stöttar demokratier och oppo-
sitionella exempelvis i Irak, Kuba och Eritrea - folk
som jobbar för att mänskliga rättigheter och demo-
krati ska införas. Först då väger orden om demokrati
tungt. Detta kräver mod och tydlighet.
Det handlar om att Sverige bör erkänna exempel-
vis demokratin Taiwan som suverän stat. Det är
skamligt att Sverige inte tillhör det trettiotal länder i
världen som vill låta det taiwanesiska folket självt
bestämma sin framtid. I stället får man, som i dag är
fallet, sitt öde dikterat av världens största diktatur,
Kina.
Det handlar om att lyfta fram frågan om Västsaha-
ra, världens sista koloni som glöms i dagens debatt.
Det handlar om att agera tydligt.
För ett par veckor sedan skulle ordföranden i FN:s
kommission för mänskliga rättigheter utses. Valet föll
på Libyen. Sverige lade ned sin röst. I stället borde vi
liksom USA och andra länder ha röstat nej till Liby-
en, som är en stat som hela tiden kränker mänskliga
rättigheter.
För två år sedan hölls val i Tanzania, som är ett
stort biståndsland för Sverige. Valet bedöms ha varit
väldigt korrupt. Ett trettiotal individer ur oppositionen
mördades. Ändå fortsätter svenskt bistånd som van-
ligt. Business as usual.
Sverige bör också uppmärksamma fler fall än den
fängslade svensken på Guantánamobasen på Kuba. I
Eritrea sitter svensken Dawit Isaac i fängelse sedan
september 2001. Han torteras regelbundet men den
svenska regeringen har inte alls gjort några större
ansträngningar för att få hem honom.
Sverige bör alltså gå i spetsen för en global demo-
kratirevolution där politiska rättigheter, till exempel
fria val, sätts i centrum.
I dag ser vi hur diktaturstater konsekvent viftar
bort medborgerliga rättigheter med hänvisning till att
man i stället har gratis utbildning och sjukvård. I
afrikanska stater har envåldshärskare länge hävdat att
det är först när människor får en tillräckligt hög lev-
nadsstandard som man kan ge demokrati och mänsk-
liga rättigheter. Det synsättet får aldrig accepteras, för
det finns bara ett styrelsesätt som är värdigt fria med-
borgare och det heter demokrati.
Det är viktigt att komma ihåg att människorna i
tredje världen inte vill ha smulorna från vårt bord,
utan de vill ha hela menyn av rättigheter - varken mer
eller mindre.
Det handlar också om att vi behöver en tydlig fe-
ministisk agenda i utrikespolitiken. Kvinnor är andra
klassens medborgare i alla länder på hela jorden.
Trots att vi kvinnor utgör mer än hälften av jordens
befolkning tjänar vi en bråkdel jämfört med männens
löner. Våra kroppar kommersialiseras och säljs på
den öppna fria marknaden. Totalt i världen är bara
14 % av parlamentarikerna kvinnor. Tio länder har
inga höga kvinnliga politiker alls. I tre länder har
kvinnorna inte ens rösträtt. I Afrika är 120 miljoner
kvinnor könsstympade. I åldrarna 15-44 år dör fler
kvinnor i världen av kvinnomisshandel än man dör av
svåra sjukdomar.
Det handlar om att vi måste se till att för att en
bättre värld ska vara möjlig är kvinnors frihet och
oberoende en grundförutsättning.
Det handlar om att Sverige i en tid då konservati-
va politiker - faktiskt USA:s George W Bush - be-
stämmer att man moralistiskt ska dra in finansiellt
stöd till abortkliniker i u-länder måste agera. I mor-
gon kommer UNFPA:s exekutivdirektör Thoraya
Obaid till Sverige och besöker oss i utrikesutskottet.
Vi i Folkpartiet tycker att det är viktigt att öka stödet
just till befolkningsfondens arbete för att stödja kvin-
nors och flickors rätt till fri abort.
Det handlar om att sätta kvinnor i centrum vad
gäller utbildning och egenmakt.
Genom dessa åtgärder och andra kan det bli rea-
listiskt att nå FN:s millenniemål att utrota hälften av
den fattigdom och svält som i dag finns. Det är den
allra viktigaste uppgiften i dag för oss som politiker.

Anf. 25 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Herr talman! Varje år säljs minst en miljon kvin-
nor och barn runtom i världen som sexslavar, varav
en halv miljon i Europa. Denna människohandel
medför att mellan 200 och 500 kvinnor och barn
kommer till Sverige varje år. Det stora flertalet av
dessa kvinnor hamnar utanför de rättsliga och sociala
skyddsnäten. Den snabbt accelererande handeln med
fattiga kvinnor och barn sker allt oftare från Östeuro-
pa till Västeuropas storstäder.
En kartläggning genomförd av Kvinnoforum visar
att antalet prostituerade kvinnor från Baltikum och
Östeuropa har ökat markant i Norden. Brist på makt,
inflytande och kunskap i samverkan med arbetslöshet
och fattigdom gör kvinnorna särskilt utsatta. Sexhan-
deln är i dag mycket lönsam, en mer lukrativ marknad
än både droger och vapen. Straffsatsen är dessutom
lägre för handel med kvinnor. Kvinnor är alltså en
lönsam handelsvara eftersom de kan byta ägare flera
gånger om. Handeln med kvinnor och barn anses
årligen omsätta 70 miljarder kronor.
Sedan den 1 juli 2002 innehåller brottsbalken ett
nytt brott, människohandel för sexuella ändamål.
Brottet inriktar sig på den gränsöverskridande handel
med människor som syftar till att dessa ska exploate-
ras i prostitution, genom sexualbrott eller på annat
sätt utnyttjas för sexuella ändamål, till exempel i
pornografiska sammanhang.
De offer som utsätts för kvinnohandel måste ges
laglig rätt att stanna kvar i landet för att vittna mot
sina förövare. Våld eller hot om våld mot offrens
familjer som syftar till att skrämma kvinnorna till
tystnad måste förhindras. Det är därför uppmuntrande
att Sverige under våren i en proposition kommer att
följa upp Europaparlamentets och kommissionens
förslag som syftar till att - jag citerar - "bevilja up-
pehållstillstånd till offer för människohandel som
samarbetar i rättsliga förfaranden mot personer som
exploaterar och utnyttjar andra människor". Vi krist-
demokrater ser med stor förväntan fram mot denna
proposition.
Det är viktigt att poängtera att kvinnohandel och
prostitution är intimt sammanlänkade. Saknas en
marknad för prostitution sker heller ingen kvinnohan-
del. Sverige måste aktivt arbeta internationellt för en
lagstiftning som kriminaliserar brottsutövningen
kring prostitution. En samordning inom EU avseende
bland annat handläggning av misstänkta kvinnohan-
delsbrott skulle öka möjligheterna att komma åt dem
som ägnar sig åt kvinnohandel.
I Europa ser vi tyvärr alltfler tendenser till en
ökad legalisering av prostitution. I Holland upphäv-
des år 2000 det sedan 1912 gällande bordellförbudet.
Arbetsrättslig lagstiftning som gäller för allmän af-
färsverksamhet gäller nu också för bordellverksam-
het. I Tyskland har prostitution legaliserats och lik-
ställts med vanlig affärsverksamhet. Också i Spanien,
i Ryssland och nu senast i Finland förs livliga legali-
seringsdebatter. Kristdemokraterna arbetar starkt
emot en legalisering av prostitution och anser att
legaliseringen skapar ett kvinnofientligt samhälle som
erkänner den manliga makt och kontroll som tar sig i
uttryck i köp och utnyttjande av en kvinna.
Prostitution förekommer på grund av att det finns
en efterfrågan på kvinnor och flickor. Om män inte
såg som sin påtagna rättighet att kunna köpa och
sexuellt utnyttja kvinnor och flickor skulle det heller
inte finnas någon marknad för prostitution och sex-
handel. Hallickar utnyttjar kvinnors sociala, ekono-
miska, politiska och rättsliga underordning. Ogynn-
samma uppväxtförhållanden, hemlöshet, missbruk
och brist på utbildning nämns ofta av dem som arbe-
tar med kvinnor som utsatts, eller som själva utsatts,
som orsaker till inträdet i prostitution. Undersökning-
ar visar också att en övervägande majoritet av de
prostituerade kvinnorna har varit utsatta för sexuella
övergrepp som barn.
Bland de prostituerande kvinnorna är självmord
och självmordsförsök mycket vanliga, och risken att
bli mördad är mångdubbelt större än för kvinnor i
allmänhet.
Kristdemokraterna vill därför att man inom utri-
kespolitiken ska arbeta för följande när det gäller
människohandeln
1. att sambandet mellan kvinnohandel och prostitu-
tion uppmärksammas
2. att Sverige aktivt motarbetar all människohandel i
sina utrikespolitiska kontakter med alla länder bå-
de inom och utom EU
3. att offer för kvinnohandel ska ha laglig rätt att
stanna i landet för att kunna vittna mot sina för-
övare
4. att ingen sänds tillbaka till sitt hemland utan upp-
följning, hjälp och stöd
5. att straffen för kvinnohandelsbrott skärps
6. att stödja EU-samverkan gällande handläggning
etcetera av misstänkta kvinnohandelsbrott.
Dessa åtgärder skulle vara en början till att stävja
vår tids slaveri, sexmänniskohandeln.

Anf. 26 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! Mycket i debatten i dag har - med
all rätt ska jag säga - handlat om ett eventuellt krig
mot Irak. Låt mig understryka det som Lars Ohly har
sagt tidigare: Krig eller våld är aldrig en lösning. Den
uppfattningen delar vi med en stor opinion världen
över. Den som tror att krig är lösningen uppmanas att
besöka de flyktingförläggningar som vi har i Sverige
och prata med de asylsökande som flytt undan våld
och krig i sina hemländer. Där finns barn som sett
sina föräldrar dödas eller som sett sin mamma våldtas
av soldater. Där finns svårt traumatiserade barn som
alla bär spår av de krig de har genomgått. Ett krig
drabbar alltid civilbefolkningen.
I dag ställs frågan till Vänsterpartiet: Varför vill ni
inte ha krig? Är det inte märkligt att vi som inte vill
ha krig tvingas motivera varför vi inte tycker att våld
och krig är lösningen i stället för tvärtom?
Herr talman! I debatten som Irak och ett eventu-
ellt krig har alltför lite sagts om konsekvenserna för
den kurdiska befolkningen i norra Irak, det vill säga
irakiska Kurdistan. Sedan gulfkriget har det blivit
tydligt att den kurdiska befolkningen behandlas som
en spelpjäs i motsättningarna mellan de olika staterna
i området. Resultatet har varit ständigt återkommande
angrepp från och oheliga allianser med grannarna
samt splittring mellan kurderna själva.
Befolkningen i irakiska Kurdistan har nu gått
samman och enats för att man ska kunna uppnå det
som man så hett åstundar, nämligen en demokrati
med fria val. De olika kurdiska organisationerna,
KDP, PUK och det kurdiska kommunistpartiet, har
sedan flera år varit eniga om ett gemensamt krav på
regionalt självstyre i de kurdiska områdena. Man vill
stanna kvar inom den irakiska statens ram i federation
med övriga Irak.
Det parlament som tidigare inte kunnat fungera på
grund av stridigheter har åter trätt i verksamhet och
börjat fungera. Den regionala regeringen har inlett en
spirande demokratisk utveckling och börjat göra upp
med traditionalistiska föreställningar och kvinnoför-
tryck. De lagar som tidigare gett strafflindring för
hedersrelaterade brott har avskaffats. Detta är en
utveckling som Vänsterpartiet uppfattar som mycket
positiv och som vi under en lång följd av år på olika
sätt försökt att understödja.
Vänsterpartiet stöder alltså kurdernas krav på na-
tionella och kulturella rättigheter. Vi stöder kravet på
att irakiska Kurdistan, eller norra Irak, ska ingå i en
federation med övriga Irak, ett framtida demokratiskt
Irak. Vi har även krävt att de flygförbudszoner som
USA införde och som gjort det regionala självstyret i
norra Irak möjligt ska få en ordentlig folkrättslig
status, vilket de inte har i dag.
Saddam Husseins regim har dock hela tiden ut-
gjort ett hot. Kurderna har erfarenhet av vad Saddam
kan göra gentemot kurderna. Man har fortfarande ett
starkt minne av Halabja, där 5 000 kurder gasades
ihjäl. Vi har också i minne att när FN ville anta en
resolution som fördömde Saddam Hussein och ga-
sattacken mot Halabja stoppade USA den i säkerhets-
rådet.
En stor del av de kurdiska områdena i norra Irak
ligger utanför flygförbudszonen. Där bedriver Sad-
dam Husseins regim en hänsynslös arabiseringspoli-
tik. De som flyttar från övriga Irak till denna del av
irakiska Kurdistan får generösa bidrag från regimen
medan kurderna i området diskrimineras och förföljs.
Resultatet har blivit en flyktingström från de kurdiska
områdena utanför flygförbudszonen till den flyg-
skyddade kurdiska regionalregeringens område. I de
kurdstyrda områdena finns i dag följaktligen stora
och tätbefolkade flyktingläger som Bardakaraman
och Benislawa. Flera av dem ligger strax innanför
gränsen till övriga Irak, och Saddams kanoner är
riktade mot dem.
Det är därför högst troligt att norra Irak kommer
att bli ett av de områden som Saddam Hussein angri-
per i den händelse USA - med eller utan säkerhetsrå-
dets sanktion - angriper Bagdad eller någon annan
del av Irak. Befolkningen i irakiska Kurdistan riskerar
därmed att återigen bli gisslan i ett stormaktsspel. Låt
mig påminna om att kurderna själva vill ha bort Sad-
dam Hussein, men inte vill ha krig. Det finns en stor
risk för att Kurdistan blir den blodigaste krigsskåde-
platsen vid ett angrepp på Irak. Detta scenario är
giltigt och fullt tänkbart, därför att vi vet att de irakis-
ka trupper som hela tiden finns vid den gräns som
flygförbudszonen utgör har försetts med gasmasker
och annan skyddsutrustning. Befolkningen i irakiska
Kurdistan saknar sådan utrustning. Risken är därför
uppenbar att befolkningen i irakiska Kurdistan åter-
igen kommer att bli gisslan i ett stormaktsspel.
FN, dess medlemsländer och säkerhetsråd har
länge känt till vad Saddam Husseins regim är i stånd
till. Kurderna vet dessutom vad USA kan vara i stånd
till. USA förhindrade, som jag sade tidigare, i sin
egenskap av medlem av säkerhetsrådet en FN-
resolution som fördömde Irak för massakrerna i Ha-
labja. Orsaken till det amerikanska agerandet var att
USA då var Iraks bundsförvant i kriget mot Iran. Det
som styrt USA:s politik har knappast varit humanitet
och försvar av mänskliga rättigheter utan egenintres-
set. Denna hållning torde även i dag styra USA:s
politik när det gäller Irak.
I denna situation borde Sverige se som sin uppgift
att kräva att säkerhetsrådet när det gäller irakiska
Kurdistan etablerar ett skyddssystem eller åtminstone
ser till att gasmasker och annan skyddsutrustning
delas ut i kurdiska områden och att livsmedelsför-
sörjningen säkras.
Herr talman! Med en blick tillbaka på historien är
det lätt att se att kurderna blivit svikna många gånger.
Och jag vill framhålla att när det gäller vårt stöd till
kurderna i norra Irak, irakiska Kurdistan, står vi fast.
Stormakter har dock en benägenhet att hålla fast vid
starka bundsförvanter och svika de små. De små
tycker man kan användas och förbrukas.
Det finns alltså all anledning för Sverige att stödja
kravet på regional självständighet för ett demokratiskt
norra Irak, och det av flera skäl:
· För de nationella och kulturella rättigheternas
skull,
· För hoppet om ett framtida demokratiskt Irak,
· För jämställdhetens skull och
· För demokratins och frihetens skull.
Irakiska Kurdistan är inte en lekboll i starkare
makters händer. Den autonoma zonen i norra Irak är
en del av Irak som kämpar för att genomföra demo-
krati och mänskliga rättigheter och som tillsammans
med den irakiska oppositionen vill ha en federation
inom Iraks gränser.

Anf. 27 VIVIANN GERDIN (c):
Herr talman! Irakkonflikten vill också jag ta upp
här.
Många människor känner stor oro för den upp-
trappade konflikten mellan Irak och USA, och rädslan
är verkligen befogad. Det finns inga vinnare efter ett
krig. Alla blir förlorare, men värst drabbas barnen
som tvingas uppleva krigets fasor utan att förstå var-
för detta händer. Det internationella samfundet måste
nu reagera och agera, men vi måste göra det gemen-
samt. De goda krafterna måste segra. Ett militärt
angrepp är absolut sista utvägen och kan endast ske
på uppdrag av FN:s säkerhetsråd.
Det är en styrka om FN:s medlemsstater kan enas
för att söka uppnå en fredlig lösning på Irakkonflik-
ten. Ett krig mellan Irak och USA löser inga problem.
Men fortsatt förtryck och isolering av civilbefolk-
ningen i Irak löser heller inte den irakiska civilbe-
folkningens problem. Iraks utrotning av oliktänkande,
förtrycket av kvinnorna, Saddamregimens agerande,
som sprider död och förintelse inom sitt eget land
men även hotar omvärlden, utgör en stor fara.
I debatten om den pågående konflikten mellan
främst USA och Irak saknar jag många gånger starka
kritiska inlägg mot Iraks diktator och det hot som han
verkligen utgör mot omvärlden. Den ensidiga kritiken
ger fel signaler till allmänheten. Vi får aldrig förtiga
och acceptera tyranner som går över gränserna. Det
finns hot och risker som inte handlar om väpnade
angrepp i traditionell mening men som utgör stor fara
för överlevnadsmöjligheten, och det utgör Iraks ke-
miska vapen.
Att slå vakt om FN:s roll vid kris och krigshot är
nu angelägnare än någonsin. I den fortsatta kampen
för fred i världen och för att lösa de stora globala
överlevnadsproblemen måste kvinnorna ges större
inflytande inom FN. Vi kvinnor har ambitioner att
söka fredliga lösningar, och vi är tålmodiga. Därför
vill jag föreslå att mer tid ges för vapeninspektörerna,
och det kanske också behövs fler vapeninspektörer
för att fortsätta arbetet. Här har FN:s säkerhetsråd en
nyckelroll i avväpningen. Det är FN:s uppgift att
agera för ett liv utan rädsla, terror och kemisk krigfö-
ring som drabbar oskyldiga människor.
Det är väsentligt att lyfta fram kvinnornas delta-
gande i de kommande fredsförhandlingarna inför ett
beslut om FN:s insatser. De perspektiv och erfaren-
heter som kvinnor har måste också tas till vara på ett
bättre sätt. Världen måste få upp ögonen för kvinnors
kunskap. Och exploatering av kvinnor som objekt
måste upphöra.
FN:s resolution 1325/2000, som antagits av FN:s
säkerhetsråd i oktober 2000, pekar just på vikten av
kvinnors fulla engagemang för försvar och bevarande
av fred och säkerhet.
Det civila samhället bärs under väpnade konflikter
vanligen av kvinnor, samtidigt som kvinnorna är de
första i det civila samhället som erfar de omedelbara
konsekvenserna av krig. Vi i Centerpartiet föresprå-
kar att kvinnor i ökad utsträckning aktivt deltar i FN:s
insatser.
Fattigdomen har kommit att feminiseras i världen.
Det är kvinnor och barn som drabbas mest av fattig-
dom. Det är därför viktigt att biståndet i högre grad
inriktas på stöd till kvinnor. Kvinnor producerar mer
än hälften av all mat i utvecklingsländerna, upp till
80 % i Afrika och 60 % i Asien. Däremot äger kvin-
norna bara 2 % av jorden och erhåller endast 1 % av
alla jordbrukskrediter.
Fattigdomen ska halveras till år 2015. Det målet
har världens ledare satt upp. Men för att bekämpa
fattigdomen och för att den ska kunna halveras måste
alltså biståndet till de fattiga länderna omfördelas till
kvinnornas fördel, de som till största delen står för
försörjning och livsmedelsproduktion. I dag går ut-
vecklingen av fattigdomsbekämpningen åt fel håll -
detta på grund av krig, naturkatastrofer, terrorism
med mera.
Jag vill också ta upp arbetet i kampen för de
mänskliga rättigheterna. Jag anser att det är Sveriges
skyldighet att agera kraftfullt mot de folkmord som i
dag sker i Tjetjenien, men också att ta ställning för
offren - de människor som tvingas på flykt från
Tjetjenien, de människor som är statslösa och som
tvingas fly från land till land inom Europa.
På s. 3 i den utrikespolitiska deklarationen står det
att den förföljda människans säkerhet är asylrätten
och att vår migrations- och flyktingpolitik präglas av
just humanitet och säkerhet. Men gör den verkligen
det? Jag har tagit del av andra erfarenheter.
Jag anser det inte vara humant när Utlännings-
nämnden här i Sverige kan fatta beslut om att utvisa
en tjetjensk familj som är statslös, som har varit på
flykt i åtta år, och inget europeiskt land vill ha dem.
Dessutom har familjen en flicka som är allvarligt sjuk
- hon ligger medvetslös sedan sju månader tillbaka -
och ingen vill behålla henne, utan Utlänningsnämn-
dens beslut är att flickan ska utvisas. Jag tycker inte
att Sverige har en human flyktingpolitik och en hu-
man inställning vid asylansökningar när vi är villiga
att här i vårt land utvisa en familj med en medvetslös
flicka.
Fattiga länder med odemokratiska regeringar ut-
gör de största hoten mot fred i världen. Fattigdom
föder missnöje. Missnöje leder till uppror och stridig-
heter. Exempel finns i Afghanistan och nu i Irak. Min
förhoppning står nu till FN och dess förmåga att kun-
na ena och lösa konflikter och att vi ska kunna göra
det på en fredlig väg. Endast som sista utväg får det
ske ett militärt angrepp.

Anf. 28 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! I dagens utrikespolitiska debatt har
den allvarliga situationen och utvecklingen i Irak som
förväntat kommit att stå i fokus. Jag ska inte upprepa
utrikesministerns anförande eller andra väl övervägda
inlägg här i kammaren under dagen. Jag vet att jag
också har partikamrater som efter mig kommer att
utveckla vår syn på situationen.
Herr talman! Jag kan bara konstatera att det för
närvarande finns uppslutning bakom den svenska
linjen. Samtidigt kan vi följa hur det europeiska och
det internationella samfundet mer kan liknas vid ett
tillstånd av "hela havet stormar". Det är djupt allvar-
ligt för möjligheten att kunna lösa den pågående kon-
flikten men också för möjligheten att kunna bemöta
och hantera många andra utrikespolitiska gemen-
samma frågeställningar.
Jag vill vidare peka på den kritik som Hans Blix
utsatts för inte minst i svenska medier. Pinsamt nog
leds de attackerna av ett före detta statsråd och en
ledamot av denna kammare. Det är ett agerande som
måste betraktas som nära nog landsförräderi. Vape-
ninspektörerna gör ett viktigt arbete och har rätt att
veta att de har vårt fulla stöd. Därför känns det bra att
det är så många som uttalat stöd för vapeninspektö-
rerna från talarstolen här i dag. Jag vill understryka
att det också är min mening att de ska få den tid och
det stöd de behöver för att fullgöra sitt arbete.
Herr talman! I den utrikespolitiska deklarationen
finns rubriken Vår säkerhet förutsätter utveckling i
Afrika. Det är oerhört positivt att Afrika finns med i
utrikespolitiska deklarationen och att även Afrikas
olika problem har kommit till uttryck från denna
talarstol. I dessa båda textstycken pekar man på
framgångar. Själv skulle jag vilja lägga till valet i
Kenya nyligen. Men man pekar även på uppblossande
konflikter, varav några nämns.
Jag vill särskilt peka på att vi inte kan gå förbi si-
tuationen i Zimbabwe. Vid en cricketmatch i mån-
dags under cricket-VM bar två av landets ledande
spelare Henry Olonga och Andy Flower svarta arm-
bindlar över den rödgröna landslagsdressen. Vi vill
visa vår sorg över demokratins död i Zimbabwe, sade
de. I tysthet vädjade de till ansvariga att stoppa
kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Vi
hoppas att vår handling kan hjälpa till att återupprätta
klokhet och värdighet i vårt land, sade de i ett utta-
lande. Politik och idrott hör ihop. Än en gång har vi
fått det visat för oss.
Herr talman! Samtidigt nås vi av uppgifterna att
EU låter Zimbabwes president Mugabe resa in i
Frankrike, in till EU. Min oro över de signaler detta
olyckliga beslut sänder till zimbabwierna och andra
som kämpar för demokrati både i Zimbabwe och
också utanför gav jag uttryck för här i kammaren i
torsdags. Jag nöjer mig därför att i den delen under-
stryka att det planerade toppmötet mellan EU och
Afrika bör skjutas på framtiden om ett genomförande
av det viktiga mötet skulle innebära att Mugabe fick
ännu ett visum till EU. Det är inte värt det priset att
ha även viktiga möten. Låt inte Mugabe ha möjlighet
att få ännu ett visum till Europa. Skjut mötet på
framtiden.
Sverige har hört till de länder som varit tydligast i
sin hållning till regimen i Zimbabwe under senare år.
Men jag kan inte acceptera att regeringen fortsätter att
stödja parlamentet och därigenom också dess talman.
Jag har hört zimbabwiska parlamentariker tala om sin
rädsla för att verka politiskt i landet, verka för demo-
krati, besöka sina valkretsar och jobba på ett sätt som
för oss är väldigt självklart. De säger: Vi är rädda.
Men vi är allra räddast för vår egen talman i det egna
parlamentet.
Jag tror att flera ledamöter än jag säger nej till
detta stöd liksom det som går via organisationen som
till exempel AWEPA. Det är bra naivt att hoppas på
att till exempel en databas kan kompensera att många
parlamentariker förhindras av samma majoritet, Za-
nu-PF, att resa till sina valkretsar. Vilka är de hung-
rande i byarna som är tillgång till Internet? Vilka kan
känna sig hoppfullare av att få fram riksdagstrycken
på skärmen? Man måste ställa förtrycket som finns i
Zimbabwe mot den möjlighet och det positiva som
eventuellt skulle komma ut av att kunna läsa de
tryckta handlingarna och handlingarna på dataskär-
men. Min mening är att det inte är värt priset. Bryt
genast detta samarbete och redovisa en gång för alla
om det finns mer samarbete mellan Sverige och Zim-
babwe än vad jag har grävt fram.
Under kampen mot kolonialmakterna och under
det kalla kriget förekom att mänskliga rättigheter och
demokratiutveckling fick stå tillbaka för frihetskam-
pen och olika intressesfärer. Det var den tidens vill-
kor man arbetade under. Man blundande. Såvitt jag
förstår tonade man också ned det i en del av ambas-
sadernas rapporter hem till Sverige. Till exempel
tonades massakern i Matabeleland ned. Övergrepp
och våldtäkter förekom. Det är sådant som en del av
dem som i dag är ansvariga för politiken i Zimbabwe
då var en del av och direkt ansvariga för.
Detta förfarande är också en delförklaring till da-
gens situation. Vi blundade då och sade inte ifrån mot
dem som fick möjlighet att växa sig starka politiskt.
Ännu lever på något sätt denna undfallenhet kvar i
västvärldens utrikespolitik och inom biståndet. Gamla
koloniala samband och motsättningar finns kvar och
spelar fortfarande en roll. Det ska vi vara medvetna
om. Det faktumet understryker bara att vi måste stå
för en rakare linje. Biståndet till parlamentet utgör en
ovälkommen krök på den svenska raka linjen.
EU släpper in president Mugabe samtidigt som in-
formation om ökat inslag av tortyr och grov misshan-
del under polisförhör och i häkten förekommer. Man
ser hur en våg av arresteringar och trakasserier av
oppositionella politiker sköljer över landet. Det drop-
par in information av det slaget. Tre ledande opposi-
tionspolitiker från MDC, Tendai Biti, Paul Madzore
och Gabril Chaibva greps häromdagen. Det gör EU:s
beslut djupt olyckligt samt får dess linje att mer likna
berg- och dalbana än en fast politik. Till min oro
bidrar att ansvariga för EU:s bistånd har en klart
uttalad undfallande attityd mot Mugabe och hans
regim. Inte en biståndskrona borde enligt min mening
gå till att förstärka Mugabes regim.
Det kan inte vara så att rätt partibok ska ge matbi-
stånd, att mat får användas som politiskt vapen, att
medier kan stängas och reportrar slängs ut och insy-
nen i landet begränsas. Samtidigt behöver Zimbabwes
folk humanitärt bistånd och sådant som vi vet kan
utveckla. Olika NGO:ers demokratibistånd måste
naturligtvis kunna få fortgå.
Jag är också oroad över de reaktioner jag har mött
från parlamentariker i grannländer och länder i regio-
nen. Jag känner att Mugabe får ett allt större stöd i
många av de politiska kretsarna. Det bådar inte gott
för framtiden. Här måste vi hitta ett sätt att bygga
broar mellan vår syn på demokratiutveckling och
mänskliga rättigheter och det jag med oroliga ögon
ser växa fram i flera av dessa länder som är grannar
till Zimbabwe.
Herr talman! När finansminister Herbert Murerwa
i november presenterade 2003 års budget var det en
dyster information. Men han talade även om behovet
att återigen länka Zimbabwes ekonomi till den glo-
bala ekonomin. Det var viktigt för landet att få sig-
nalen att man kan tänka sig att vara en del av NE-
PAD-processen för att åstadkomma detta. Det var en
positiv signal.
Samtidigt informerade finansministern om beho-
vet av att återkapitalisera försvaret för att förbättra
dess kapacitet att försvara landet. Men inget svar gavs
på frågan: Mot vem ska man försvara sig? Det hot
Zimbabwe borde kraftsamla att försvara sig mot är
aids.

Anf. 29 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Låt oss gå tillbaka till Irak och Sad-
dam. Jag tror att jag är en av de mycket få ledamöter
här som har en direkt erfarenhet av terror. Egentligen
har halva mitt liv, det icke svenska livet, varit ett liv
under terror. Därför tycker jag att vittnesmål från
terrorlivet är viktiga i dag.
Jag kommer aldrig att glömma den 15 november
1989. Vi, en grupp rumäner, ville demonstrera fram-
för den rumänska ambassaden och påminna om ett
uppror som hade ägt rum i en rumänsk industristad
och som hade blivit kvävt på ett blodigt sätt. Men det
var väldigt svårt att få svenska journalister att komma
och lyssna. Det stod inte på dagordningen. Jag minns
att jag grät i telefonen när jag talade med min dåva-
rande chefredaktör på ledarsidan på Dagens Nyheter,
och då fick jag äntligen löfte om att en reporter skulle
komma och lyssna på oss. Detta hände en månad
innan diktaturen i Rumänien föll. Då plötsligt blev
Rumänien den viktigaste aktören på världsarenan,
men en månad innan dess existerade vi knappt.
Vad jag vill säga är att det inte finns någonting så
plågsamt, någonting så smärtsamt som att leva under
terror och samtidigt ha en känsla av att världen har
glömt bort detta, att man inte längre existerar för
världen, att världen har accepterat terrorn. Det är vad
som under en alldeles för lång tid har hänt med Sad-
dam Husseins regim i Irak.
En långvarig diktatur blir som en kronisk sjuk-
dom. Man lever med den dag och natt. Man vaknar
med den, och man går och lägger sig med den. Den är
alltid närvarande i vars och ens vardag, i det inre livet
i familjen och i det yttre livet ute på gatorna, på ar-
betsplatser och på marknaden.
Varför ska vi nu tänka på det? Jo, därför att vi
måste komma ihåg en mycket enkel sanning. Hårda
terrorregimer kan inte demokratiseras av sig själva.
En hård terrorregim bygger på två mycket starka
element. Det är fruktan och det direkta förtrycket mot
det egna folket, och det är också desinformation och
dubbelspel.
Här ska jag plocka fram ett annat av mina minnen.
Samtidigt som vi, de unga som levde i ett kommunis-
tiskt land, hela tiden manades att arbeta för fred,
samtidigt som vi minst en gång i veckan matades med
otroliga tal och slagord om försvar för freden, träna-
des vi för militära handlingar. Vi skulle lära oss att
skjuta och agera som soldater, också kvinnorna, där-
för att vi var soldater i världsrevolutionen. Det står
klart och tydligt för mig att hela demagogin om fre-
den bara var ett sätt att lura de naiva idealisterna i
västvärlden. Vad de naiva idealisterna i västvärlden
inte begrep var att de hjälpte de kommunistiska dik-
taturerna när de gick ut på gatan och demonstrerade
för fred. Det borde vi komma ihåg i dag.
Hårda terrorregimer kan inte demokratiseras in-
ifrån. Vänsterpartiet i Sverige kan önska sig hur
mycket som helst att det irakiska motståndet ska göra
slut på den hårda regimen, men detta kan inte ske.
Väldigt många uppror inom Irak har redan kvävts i
blod. Väldigt många människor har offrats för att
Saddam ska behålla sin makt.
Vi måste komma ihåg alla dessa saker i dag när vi
tänker på den mycket allvarliga situation som vi be-
finner oss i. Trycket på Irak är absolut nödvändigt.
Det är det bästa vapen vi har i försvaret av det irakis-
ka folket. Sådana diktaturer som Saddams diktatur
ger inte efter för övertalningskampanjer eller för
utifrån programmerade demokratiseringsprocesser
som inte kan äga rum inom landet.
Vi lever i en historisk tid. Vi lever i en tid där de-
mokrati och terror konfronteras direkt. Det är vad
som händer i dag.
Innan jag avslutar vill jag påminna om en rad
händelser som hela tiden låg i bakgrunden till den
permanenta katastrof vi levde i under kommunistiskt
förtryck. Det var faktiskt de våldsamma handlingar
som hade ägt rum mot slutet av 1800-talet och i bör-
jan av 1900-talet i Ryssland. Det kallades på den
tiden för anarkistiska angrepp på tsarregimen. Och
det var faktiskt dessa dåd, som vi i dag skulle betrakta
som rena terroristdåd, som öppnade vägen för kata-
strofen, för hela samhällets sammanbrott och för
bolsjevikernas statskupp som ledde till en fruktans-
värt lång tid av lidande för väldigt många miljoner i
väldigt många delar av världen.
Vi måste försöka att mobilisera all kraft vi har i
kampen mot terrorismen. Det var liknande företeel-
ser, men med mycket svagare vapen på den tiden,
som ledde till Östeuropas tragedi under 1900-talet.
Om vi inte arbetar i mycket stark samordning, i enig-
het och på ett fredligt sätt mot terrorn i dag kommer
vi helt enkelt att lämna demokratin utan försvar.

Anf. 30 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Dagens debatt fokuseras ju med nöd-
vändighet på situationen i Irak, men jag vill ändå
ägna min talartid åt att fästa uppmärksamheten på tre
andra områden i världen där jag vill varna för poten-
tiellt väl så stora problem som de i Irak.
Det gäller först Kashmirområdet. Om och kring
den regionen har redan flera krig utkämpats, inte
bara, som ofta nämns, mellan Pakistan och Indien
utan även mellan Kina och Indien, då Kina för 40 år
sedan gick in i delar av området. Inte mindre än tre
kärnvapenmakters intressen löper samman i Kashmir.
Fundamentalism finns inte bara i Afghanistan,
Pakistan och delar av Indien utan också i Kina, som
visat hårdhet mot grupper med sådan inriktning. Fun-
damentalisterna rör sig över gränserna mellan kon-
fliktområdena, vilket är starkt destabiliserande. Det är
mycket svårt att upprätthålla gränserna mellan länder
och regioner i denna del av världen.
Tidigare har Pakistan traditionellt samarbetat med
USA och Indien med Sovjet. Numera ser världen
annorlunda ut, och det finns oro för en ny strategisk
uppdelning med Kashmir som ett nav omkring vilket
konflikten kretsar. Så sent som häromdagen utvisade
Pakistan och Indien ett antal av varandras diplomater,
och vi har kunnat se att det förekommit artilleriduel-
ler över gränsen. Vi kan konstatera att ett nytt full-
skalekrig lätt kan få förödande konsekvenser. Jag vill
påstå att inget land i regionen lär bli opåverkat, sär-
skilt inte om kärnvapen kommer till användning, och
spridningsrisken är uppenbar.
Det andra område som jag vill uppmärksamma är
Korea. Det har formellt inte slutits fred mellan Nord-
och Sydkorea efter Koreakriget, och vi har även där
genom åren sett återkommande och upprepade strider
med dödsoffer som följd.
Nordkorea är ett av världens fattigaste länder och
samtidigt en av de allra hårdaste diktaturerna, som i
snart sagt alla avseenden kränker mänskliga fri- och
rättigheter. Miljoner nordkoreaner har drabbats av
svält samtidigt som ledningen satsat oreserverat på
militären. Nordkorea har en miljonarmé och enligt
uppgift 10 000 artilleripjäser som kan nå mål så långt
som inne i Seoul, Sydkoreas huvudstad.
Nordkorea har återupptagit sitt nukleära program,
sagt upp icke-spridningsavtalet och återstartat kärn-
kraftverk som bedöms ha väldigt liten förmåga att
bidra till elförsörjningen men som däremot kan ge
klyvbart material för kärnvapen. Landet bedöms ha ca
8 000 bränslestavar, som kan ge fem till sex kärn-
laddningar. Nordkorea påstås i mars månad i år kun-
na ha nytt plutonium för kärnvapenframställning.
Anläggningen sägs "i nuläget" ha fredliga syften,
men misstanken finns att Nordkorea redan har ensta-
ka kärnvapen sedan tidigare kärnprogram.
Nordkorea har kastat ut de internationella in-
spektörerna i samband med kärnprogrammets åter-
upptagande. Nordkorea vill inte att den rådande kri-
sen ska bli en fråga för FN:s säkerhetsråd. Man har
förklarat att ekonomiska sanktioner skulle ses som en
ren krigsförklaring. Man verkar använda kärnvapen
som utpressning för att få fördelar av omvärlden och
en dialog öga mot öga med USA, och Nordkoreas ton
är mycket aggressiv.
Så nyligen som under de senaste dagarna har
Nordkorea hotat att anfalla USA i förebyggande syf-
te. Man har talat om att skapa ett eldens hav i regio-
nen samt om att hela den koreanska halvön kan
komma att läggas i aska på grund av USA:s agerande.
Vi vet också av erfarenhet att den nordkoreanska
ledningen agerar mycket irrationellt. 1998 skickade
Nordkorea en missil över Japan, vilket naturligtvis
skapade stor oro i regionen och i världen i övrigt.
Landet har tidigare även varit inblandat i internatio-
nell terrorism, till exempel vid sprängning av civila
trafikflygplan.
Det är mycket svårt att se att landets utveckling är
hållbar. Nordkorea har försörjts av omvärlden i åratal,
enligt uppgift närmare bestämt i sju år. Vi kan också
se att det måste göras förberedelser för oerhörda hu-
manitära insatser den dag då förändringen kommer.
Jag tror inte att en diktatur av denna kaliber kan upp-
rätthållas i längden samtidigt som landets hela eko-
nomiska bas är förödd.
Den tredje region som jag vill fästa uppmärksam-
heten på är Taiwansundet. Folkrepubliken Kina har
hundratals robotar utplacerade vid Taiwansundet,
riktade mot Taiwan. Kina har nu, vilket sällan upp-
märksammas i västvärlden och i Sverige, tillsammans
med USA och Ryssland full nukleär förmåga och kan
avlossa robotar från marken, luften och havet, dess-
utom från ubåtar.
Kina arbetar vidare som ett av få länder i världen
officiellt för att skaffa sig ny kapacitet vad gäller
både multipla stridsspetsar och kärnvapenbärare. Med
ny långdistansförmåga som är under utveckling ut-
sträcks Kinas kärnvapen till att bli ett globalt hot.
Man uppger redan nu att man kan nå mål i USA.
Kina uppträder regelbundet mycket hotfullt mot
Taiwan. Ytterst finns hotet om invasion, om Taiwan
skulle förklara sig självständigt. Folkrepubliken Kina
har återkommande försökt påverka utgången av fria
val i Taiwan. Samtidigt ser vi att det interna förtryck-
et av all opposition är mycket hårt i folkrepubliken,
särskilt nu i samband med maktöverlämnandet.
I Japan och Sydkorea är människor rädda för
Nordkoreas oberäknelighet. Taiwan har anledning att
frukta Folkrepubliken Kinas rustningar. Varför sker
de? Taiwans exempel visar ju att västerländsk demo-
krati och kinesisk kultur inte bara är fullt förenliga
utan också en mycket lyckad kombination. Taiwans
och Sydkoreas demokratisering är goda exempel för
hela regionen, inte minst för Folkrepubliken Kina.
Om 23 miljoner kineser kan åtnjuta det vi har -
demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättig-
heter - och varför skulle inte alla kineser kunna göra
det? Om människor i Sydkorea kan leva fria och i
välstånd, varför ska inte alla koreaner kunna göra
det? Det är inte främst militärt som Taiwan och Syd-
korea ses som hotfulla av sina grannar. Varken
Taiwan eller Sydkorea kan anklagas för offensiva
ambitioner. Det är i stället det goda exemplets makt
som regimerna fruktar. Därför har Kina försökt cen-
surera Internet, och därför är Nordkorea kanske värl-
dens slutnaste land, med en informationsstyrning som
liknar hjärntvätt, och därför är agitationen mot gran-
narna så hård.
Det är i ljuset av de här konflikterna som man ska
se behovet av ett missilförsvar. Jag talar då inte bara
om de amerikanska planer som i Sverige beskrivs
som Star Wars utan om försvar mot alla olika typer
av robotar som utgör det stora hotet i det här pers-
pektivet.
När Kina hotat Taiwan har USA tidigare kunnat
placera styrkor i Taiwansundet som en sköld för de-
mokratin, men USA dimensionerar sin försvarsmakt
för att klara två krig samtidigt, och det är tyvärr möj-
ligt att se scenarier där USA knyts upp av flera kon-
flikter samtidigt och därmed tvingas ägna de asiatiska
demokratierna mindre intresse. Det är nog därför
ingen slump att Nordkorea agerar som det gör just nu
när USA måste vända blickarna åt annat håll.
Fru talman! Jag är övertygad om att frågan om
kärnvapenrustningar i Asien kommer att dominera
den säkerhetspolitiska agendan framöver, och jag
skulle vilja se en mycket aktivare politik från den
svenska regeringen, både med och utan EU, för att i
tid stoppa de kärnvapenrustningar som annars riskerar
att bli ohanterliga i framtiden.

Anf. 31 KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Jag tänker börja i den andra änden av
den tråd som Sten Tolgfors senast tog upp, nämligen
Koreafrågan och Kina. Nu är kanske inte allting totalt
nattsvart. Kina är världens folkrikaste nation, och det
råder inget tvivel om att vi i likhet med Sten Tolgfors
betraktar Kina som en diktatur, men det är också ett
land som är under utveckling. Vi kan nu se ett emb-
ryo till att det åtminstone på den lägsta av sex be-
slutsnivåer i det kinesiska samhället inte minst med
svenskt stöd växer fram någonting som kan vara en
början till gräsrotsdemokrati.
Om jag minns rätt genomfördes fram till år 2000
två val på bynivå, den lägsta av de sex beslutsnivåer-
na i det kinesiska samhället. Det talas ganska lite om
detta. Jag läste själv på sommaruniversitet i Kina för
ungefär tio år sedan. Vid den tiden gick det inte att
kritisera regimen på gatan eller ens öppet människor
emellan. I dag är situationen en helt annan. I dag kan
man kritisera regimen, och man kan prata öppet om
de här sakerna.
Väl har jag sagt det så måste jag också säga att det
självklart fortfarande finns en oerhört stark repression
i det kinesiska samhället. Fortfarande är det omöjligt
att organisera sig i fria fackföreningar eller andra
former av sammanslutningar i det kinesiska samhäl-
let. All form av regimkritik i organiserad form slås
ned hårt och brutalt. Vi vet också att andra former av
frihetsyttringar och frihetsrörelser - vi kan titta på
Tibet och Taiwan-frågan - slås ned med kraft. Även
falungong-rörelsen känner vi väl till som en rörelse
som oerhört brutalt över hela Kina med kraft fått
känna av repressionen.
Anledningen till att jag tar upp det här är att det är
lätt att man målar Kina i svart eller vitt. Det finns
strimmor av hopp i det kinesiska samhället. Det finns
också, som jag känner det - jag har rest mycket och
tillbringat mycket tid där genom åren - också pro-
gressiva krafter som ändå kommer till uttryck i olika
sammanhang.
Men återigen: Kina är fortsatt en diktatur - det är
ingen demokrati - men det finns saker som rör sig i
det kinesiska samhället, och det tycker jag är viktigt
att vi har med oss.
Dödsstraffet är en annan sak som vår utrikesmi-
nister tog upp i deklarationen tidigare i dag. Det är
grymt och någonting som vi fortsätter kritisera från
svensk sida.
Vad gäller situationen på Koreahalvön är ju USA
inblandat i inte bara en kris på den koreanska halvön,
utan faktiskt två. Det är ju inte så att den sydkoreans-
ka regeringen är en tillskyndare av att man eskalerar
trycket på Nordkorea. Tvärtom är både den lämnande
Kim Dae Jung-regeringen och den nytillträdda rege-
ringen för att man fortsätter på solskenspolitikens
linje, nämligen att med kraft visa att man har kapaci-
tet att slå tillbaks varje form av angrepp från nordko-
reansk sida, men att man samtidigt vill engagera sig
på olika håll: kulturellt, utbyten vad gäller handel och
sport och på alla andra områden.
Jag själv är en stark tillskyndare av Kim Dae
Jungs solskenspolitik. Jag tror att det är den nödvän-
diga vägen fram. Jag tror att det har varit en olycklig
tid av eskalering i trycket på Nordkorea som har gjort
att det i dag har nått olyckliga nivåer. Hot har mötts
med mothot och har lett till nästan absurda uttalanden
från den Nordkoreanska regimen som har sagt att det
är möjligt att den anfaller USA i preventivt syfte.
Eskaleringen av konflikten är, skulle jag vilja sä-
ga, fullständigt meningslös. Snarare borde vi vara
tillskyndare av den sydkoreanska linjen i relationen
till Nordkorea. Jag vet att min regering för en dialog
med också den Sydkoreanska regeringen, och jag
hoppas på att man med diplomati och fortsatt dialog
ska kunna nå fram. Då kanske det vore önskvärt att
det också kunde ske en direkt dialog mellan USA och
Nordkorea.
Fru talman! Vi lever i en osäker tid. Människor i
allmänhet känner med rätta oro inför det som ska
komma. Ingen tycks känna sig riktigt trygg och säker.
Efterskalven av händelserna den 11 september fort-
sätter att sätta sina avtryck på världsarean. Få av oss
kan riktigt förstå på vilket oerhört genomgripande sätt
detta fruktansvärda terrordåd har satt sina avtryck i
den amerikanska politikens medvetande.
Vi känner intensivt hur världen är sammanflätad
som aldrig förr. Ett krig mot Irak kommer att synas
och påtagligt märkas för oss alla, både i stort och i
smått. Flyktingströmmarna kommer att öka, sannolikt
också till vårt land, resandet kommer att minska,
bensinpriset kommer att rusa i höjden, och för en tid
kommer världen med oro för ökade terrordåd att
försätta sig i beredskap.
Det är inte märkligt att det finns å ena sidan de
som betonar vikten av att vi fortsätter att med alla till
buds stående medel med kraft kämpa för att utrota
den internationella terrorismen och å andra sidan de
som lägger betoningen på att det i huvudsak kommer
att vara oskyldiga civila som kommer att komma till
skada eller dö vid händelse av ett krigsutbrott. Många
är de som känner olust och motstånd inför ett krig
som tycks närma sig alltmer. Insikten om att det i
huvudsak kommer att skörda civila liv, många av
dem barn, är bekymmersam, för att uttrycka sig milt.
Samtidigt tycks många glömma det faktum att det
finns en person som har möjligheten att undvika att
dessa krigsplaner sätts i verket, och det är Saddam
Hussein. Få av oss har väl några stora förhoppningar
om att han kommer att fatta kloka beslut. Hans histo-
ria är blodbesudlad och maktfullkomlig. Han har inte
tidigare visat att han nämnvärt bryr sig om att hans
politik skördar människooffer, tvärtom: Det har från
tid till annan varit ett uttryck för den.
Men i detta sammanhang har han ett val. Aldrig
tidigare tycks väl ett vägskäl ha varit så tydligt ut-
märkt. Antingen väljer han att på alla sätt proaktivt
och inte passivt välja samarbetsvägen och FN-linjen,
detta med stöd av länder som Sverige. I annat fall
kommer en ny FN-resolution och/eller ett unilateralt
anfall från USA med flera vara att vänta. Men låt oss
hålla detta i minnet: Det är Saddam Hussein som
väljer.
Om Irak på alla sätt samarbetar med vapenin-
spektörerna och FN så minskar krigsrisken, och
världssamfundet får nödvändiga argument för att
tillbakavisa dem som företräder en linje som talar för
krig.
Det finns de som tror att ett krig är oundvikligt.
Jag tillhör inte dem. Men när som nu Saddam Hus-
sein fortsätter att trixa och undvika att redovisa kor-
rekta underlag så blir paradoxalt nog Saddam Hussein
hökarnas bästa allierade.
Fru talman! En väpnad konflikt kommer självklart
att få återverkningar på regionen i stort. Det finns
många olika maktintressen som är intresserade av vad
som kommer att ske i Irak, och många har sina egna
agendor.
För många av oss fortsätter Israel-Palestina-
frågan att vara ett smärtsamt, öppet blödande sår. När
USA i dag vänder sig för att få stöd i arabvärlden för
sina väntade aktioner mot Irak möts man med frågan
om när USA tänker ta itu med Israels ockupation av
Palestina. USA:s trovärdighet i regionen är samman-
flätad med att man också med kraft agerar i denna
fråga. På sikt torde det inte finnas någon annan väg
än att se till att den israeliska ockupationen får ett
slut. Om man med samma beslutsamhet som man
uppvisar i Irakfrågan tog itu med denna fråga vore
snart ockupationen ett tråkigt minne blott.

Anf. 32 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! En sak konfunderar mig i Kent
Härstedts resonemang, och det gäller synen på säker-
hetsrådet och FN:s roll i konflikten på Koreanska
halvön.
USA behövs ju i Korea. Man har 37 000 man där
som ytterst garanterar demokratin. Härstedt avvisar
ökat tryck och tycker inte att det hör hemma i säker-
hetsrådet. Därmed för han ju samma resonemang som
Nordkorea självt gör: Man vill inte ha upp frågan i
FN. Samtidigt har säkerhetsrådet utpekat huvud-
ansvar för internationell fred och säkerhet.
Vi vet att Nordkorea brutit icke-
spridningsfördraget och att man kastat ut de inspektö-
rer som tidigare var där för att se till att man inte
utvecklade laddningar. Vi vet att man har missiler
och har ambitionen att utveckla kärnladdningar och
kanske till och med har gjort det. Vi vet att detta är ett
hot mot omvärlden som dessutom har uttryckts orda-
grant och uttryckligt.
Jag vill fråga Kent Härstedt: När, om icke i detta
fall, är en fråga ett hot mot internationell fred och
säkerhet som därmed bör bli en fråga för FN?

Anf. 33 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Situationen på Koreahalvön är en frå-
ga för FN alltjämt. FN har haft ett engagemang på
Koreahalvön hela tiden, och det vet Sten Tolgfors
om.
USA har inte 37 000 utan 40 000 man i trupper i
Sydkorea just nu - det tror jag också att Tolgfors vet
- eftersom man nu har höjt beredskapen i riktning
mot Nordkorea. Man har också flyttat dit B52-plan.
Koreafrågan diskuteras kontinuerligt i FN och
även i IAEA, och Sverige har också uttalat, genom
utrikesministerns deklaration i dag, att vi är en stark
tillskyndare av att Nordkorea skyndar tillbaka in i
IAEA.

Anf. 34 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Det var vackra ord men inget svar. I
sitt huvudanförande avvisade Kent Härstedt att det
här skulle vara en fråga för säkerhetsrådet. Det var
det min fråga gällde. Det är alldeles rätt att USA
tillför till exempel flygkapacitet as we speak eftersom
situationen är så allvarlig.
Jag upprepar alltså min fråga: Om inte detta anses
vara en fråga som bedöms hota internationell fred och
säkerhet, vad kan då vara det, och när? Varför avvi-
sade Härstedt att just säkerhetsrådet skulle få hand
om frågan?
Uppenbart resonerar regeringen i Nordkorea på
samma sätt. Man gör på det viset för att man vill ha
en direktdialog med USA. Det är därför viktigt för
oss att säga är att det inte är acceptabelt att agera på
det sättet, och att sådant beteende inte kan premieras.
Jag vill också passa på att fråga Kent Härstedt om
han har agerat för att Sverige ska ändra sin visumpo-
litik gentemot Taiwans demokratiska ledare. I dag tar
Sverige emot företrädare för Kommunist-Kina samti-
digt som man på grund av en inofficiell EU-praxis
vägrar att låta Taiwans högsta demokratiska ledare
besöka bland annat Sverige. Det tycker jag är djupt
orättfärdigt. Har Kent Härstedt agerat i den frågan,
och i så fall hur?

Anf. 35 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Nu hoppar vi snabbt mellan ämnena,
från säkerhetsrådet till visumfrågor för ledare i
Taiwan. Vad gäller om frågan ska upp i säkerhetsrå-
det delar jag den sydkoreanska regeringens bedöm-
ning att man borde lugna ned situationen snarare än
att eskalera den. De närmast berörda parterna torde
vara ledarna för Sydkorea, även om detta naturligtvis
är en fråga som kan riskera att bli en global konflikt.
När det gäller de taiwanesiska ledarnas visum har
den frågan varit uppe och besvarats av min utrikes-
minister då den var aktuell. Det var för ett halvår eller
ett år sedan. Vad jag förstod då tillbakavisade
Taiwans egen regering att dess president skulle vara
på väg. Som jag uppfattade det hela var det en kon-
flikt som eskalerade med utgångspunkt från en miss-
uppfattning av Lars Leijonborg.

Anf. 36 STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Med all rätt, vilket många har sagt ti-
digare, har den här debatten framför allt handlat om
krisen i Irak, och jag ställer mig bakom det som Lars
Ohly tidigare i debatten uttryckte när det gäller Irak-
konflikten.
Jag hade önskat att också situationen i Palestina
hade fått lite större utrymme så att vi också i den här
debatten hade kunnat tillbakavisa den israeliska ock-
upationen och de brott mot folkrätten som Israel be-
går i Palestina.
Utrikesdebatten har emellertid vissa fördelar.
Även konflikter som just nu inte står främst på dag-
ordningen, och de delar av världen som inte dagligen
förekommer i tidningarna, lyfts här fram. Jag tänkte
beröra en fråga som jag har berört ett antal gånger
tidigare i utrikesdebatterna, nämligen frågan om Tur-
kiets hållning i människorättsfrågor. Det handlar om
de brott som Turkiet begått, och begår, mot mänskli-
ga rättigheter och mot folkrätten.
Det har tidigare rört sig om en begränsning av ytt-
randefriheten, tortyr och misshandel av politiska
fångar, begränsad organisationsfrihet, undantagstill-
stånd i sydöstra Turkiet och förtrycket av minoriteter
och kvinnor i landet.
Fru talman! Turkiet har fått en ny regering. Ece-
vits regim har fallit samman och tagit med sig det
fascistiska partiet i fallet. De föll på eget grepp skulle
man kunna säga. Vilka mål de krafter har som tagit
över är fortfarande lite svårt att sia om. Det har sagts
att det handlar om islamitiska krafter, dock inte av
samma slag som de vi under senare tid har vant oss
vid i en del andra länder. Det handlar alltså inte om
fundamentalister utan om en modern variant. Själva
vill de gärna likna sig vid ett europeiskt kristdemo-
kratiskt parti.
Det har hänt en del positivt efter regimskiftet. En
av de mer positiva sakerna är att i den turkiska delen
av Cypern demonstrerar i dag turkar för ett enande av
Cypern. Man vågar göra det utan risk för repressalier.
Vi kan bara hoppas att också den turkiska staten be-
slutar sig för att låta Cypern bli den stat som den har
rätt att vara - och därmed en del av EU.
En annan positiv sak som hänt är att det undan-
tagstillstånd som under lång tid rått i sydöstra Turkiet
äntligen har hävts. Därmed har kurdernas möjlighet
att verka politiskt och kulturellt i detta område ökat.
Det är därför med viss fasa man noterar Natos eller
USA:s tankar på att låta Turkiet gå in 15 kilometer i
norra Irak för att lägga beslag på stora delar av det
kurdiska området där.
De turkiska militärerna har inget gott rykte i det
området. Det är bara att se hur det kurdiska folket har
förtryckts av denna militär i det egna landet. Att ge
Turkiet möjlighet att få makt över oljetillgångar och
annat i norra Irak är ingen bra lösning. Låt oss hoppas
att Turkiet inte får den möjligheten.
Fru talman! När det gäller de nationella minorite-
ternas ställning har inte mycket hänt. Redan på Ece-
vits tid genomfördes smärre lagförändringar - ingen-
ting i ord - och den nya regimen måste bedömas inte
efter de lagar den stiftar utan efter de faktiska hand-
lingar som kommer att ske. Kurder och andra natio-
nella religiösa minoriteter, som assyrier/syrianer och
kaldéer, har fortfarande mycket svårt att utveckla sin
identitet, sitt språk och sin kultur. Ytterst bestämmer
den turkiska militären över dessa frågor.
Ännu har vi inte sett några genomgripande för-
ändringar när det gäller att praktisera de mänskliga
rättigheterna på polisstationer och i fängelser. Fortfa-
rande pågår tortyr och misshandel utan att förövrarna
riskerar att dömas för några brott. Det turkiska rätts-
väsendet är med andra ord oförändrat korrupt.
På pass och identitetskort anges fortfarande reli-
giös tillhörighet. Där anges om man är muslim eller
kristen, och så har gjorts under en ganska lång tid.
Men nu har det skett en förändring. Den nya rege-
ringen har tillfört ytterligare en dimension i legitima-
tionshandlingarna. Nu står det inte endast "kristna"
utan det står "övriga kristna" också - vad man nu kan
mena med det. Med "övriga kristna" avses med
största sannolikhet assyrier/syrianer och kaldéer, och
med "kristna" avses uppenbarligen andra kristna
trossamfund.
Det är otillständigt att över huvud taget sätta ut
religiös tillhörighet i pass- och legitimationshandling-
ar, särskilt i ett land som betraktar sig som modernt
och sekulariserat. Man måste rimligen ha något syfte
med den markeringen i officiella handlingar. För mig
är detta ytterst suspekt, i synnerhet som vissa kristna
grupper tydligen utpekas som så kallade reservkrist-
na.
Det största problemet för Turkiet, bland annat i
dess vilja att inträda i EU, är dock militärens överhet i
förhållande till parlamentet. Som jag ser det kan EU
under inga omständigheter släppa in Turkiet så länge
de har en grundlag som ställer det nationella säker-
hetsrådet, som domineras av militären, över parla-
ment och över alla andra organ i samhället. Det är
inte parlamentet som, när det kommer till kritan,
fattar besluten och är landets högsta nivå utan det
nationella säkerhetsrådet.
Så kan parlamentet till exempel besluta om lagar
som ger kurderna nationella och kulturella rättigheter,
men dessa lagar och rättigheter kan sedan upphävas
av det nationella säkerhetsrådet. Man kan tillåta parti-
er i parlamentet, och det nationella säkerhetsrådet kan
förbjuda dem. Det är en alldeles omöjlig ordning i ett
land som ska betraktas som en demokrati.
En annan fråga som måste lösas om Turkiet ska
beviljas medlemskap i EU är Turkiets och Azer-
bajdzjans blockad mot Armenien. För ett tiotal år
sedan inledde azerbajdzjanerna en häftig etnisk rens-
ning av armenier i enklaven Nagorno-Karabach, men
slogs tillbaka. Armenierna var då, och är fortfarande,
i majoritet i området. Resultatet av angreppet på ar-
menierna blev i stället att azerbajdzjanerna i Nagor-
no-Karabach fick fly till Azerbajdzjan. Efter att denna
etniska rensning slagits tillbaka har armenierna utsatts
för en blockad av Turkiet och Azerbajdzjan. Det är en
ekonomisk blockad mot hela Armenien, och den har
blivit mycket kännbar för det armeniska folket.
Armenien hade de första åren bland annat stora
svårigheter med energiförsörjningen. Så fick man i
gång ett gammalt kärnkraftverk. Detta kärnkraftverk
ligger i Kaukasus, som är ett jordbävningsdrabbat
område. Det är alltså livsfarligt beläget om olyckan
skulle vara framme. Det gäller inte bara Armenien,
utan också alla andra länder i området.
Följaktligen måste frågan om Nagorno Karabach
lösas. OSSE har presenterat olika förslag, men Turki-
et och Azerbadjan har lagt hinder i vägen. Blockaden
som sådan bryter mot folkrätten och har på intet sätt
vunnit FN:s godkännande.
För Turkiet måste därför gälla att så länge landet
bryter mot folkrätten i fråga om Cypern och blocka-
den mot Armenien, så länge man diskriminerar natio-
nella och religiösa minoriteter, så länge man inte
respekterar mänskliga rättigheter och så länge man
begår dagliga övergrepp mot politiska och andra
fångar kan det inte vara tänkbart att Turkiet beviljas
medlemskap i EU. Jag kan bara beklaga att utrikes-
minister Anna Lindh så snabbt är beredd att tro att
den nya regimen, utifrån vad den säger, är beredd att
göra så stora förändringar.
Ta det lugnt! Se vad som händer! Se till att det
sker rejäla förändringar i Turkiet innan Turkiet bjuds
in till samtal om att delta i demokratiska institutioner
som EU!

Anf. 37 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Inledningsvis sade Sten Lundström
att han instämde i vad Lars Ohly tidigare sade i de-
batten i dag. Vänsterpartiets huvudspår i denna debatt
har varit att våld aldrig kan vara en lösning på den
internationella scenen. Samtidigt hänger på partileda-
rens tjänsterum en bild av proffsrevolutionären Che
Guevara. Samtidigt har man ett antal år kunnat möta
Fidel Castro på Vänsterpartiets partikansli på Kungs-
holmen. Samtidigt planerar Vänsterns biståndsorgani-
sation denna sommar en resa till Kuba för att träffa
diktaturens hantlangare men inte en enda ur demo-
kratirörelsen på Kuba.
Min fråga till dig, Sten Lundström, och Vänster-
partiet är: Hur kan man å ena sidan säga att man ald-
rig accepterar våld och å andra sidan hylla personer
som Che Guevara och Fidel Castro? Hur man kan åka
till Kuba utan att planera ett möte med oppositionen?
Hur kan man mycket vältaligt tala om mänskliga
rättigheter i Turkiet? Det är mycket viktigt. Men när
tar ni upp mänskliga rättigheter på Kuba?

Anf. 38 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Låt oss börja med den sista frågan.
Jag har valt att i mitt inlägg tala om Turkiet och de
mänskliga rättigheterna i Turkiet. Jag skulle natur-
ligtvis kunna ha valt att prata om ett annat samhälle
och ett annat land. Men jag gjorde det valet.
Vad Lasse Ohly har på sin vägg får du prata med
Lasse Ohly eller någon annan om som hade Che
Guevara på väggen. Det är inte min fråga.
Om jag skulle ha åkt med till Kuba skulle jag na-
turligtvis, precis som när jag åker till Turkiet, sett till
att träffa både regeringsföreträdare, NGO:er, fackliga
organisationer och andra för att inleda en diskussion.
Men i Vänsterpartiet kommer vi aldrig att ge upp
stödet till organisationer som verkar för demokratise-
ring och förbättringar i samhället. Det ingår i den
internationella solidariteten. Stödet för befrielserörel-
ser runtom i världen som vill kasta av sig bland annat
det amerikanska förtrycket kommer vi aldrig att ge
upp. Stödet till den chilenska oppositionen mot Pi-
nochet har varit ett viktigt stöd för mig. Stödet för
vietnamesernas rätt till nationellt oberoende har varit
viktigt för mig. Stödet för det kubanska folkets upp-
ror emot en diktaturstat har varit ett viktigt stöd för
mig.

Anf. 39 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Jag läser högt ur den annons som
publiceras angående den resa som Vänstern ska göra i
sommar: På Kuba utvecklas intressanta former för
folkligt engagemang och delaktighet i lokalsamhället.
Lite längre ned står det: En annan värld är möjlig.
Kuba hade parlamentsval i januari. Man hade 609
kandidater att välja på till 609 platser. Jag var där i
januari. Jag träffade människor som hade fått sina
barn fängslade för sina politiska åsikters skull.
Hur kan man då i en annons och inför en resa
publicera ett program utan att över huvud taget plane-
ra in möten med oppositionen? Hur kan man skriva
att ett spännande arbete pågår när det är ett land där
man med våld har behållit makten i 40 år? Hur kan
man samtidigt stå i riksdagens talarstol i andra sam-
manhang och fördöma våldet?
Det bekymrar mig att Sten Lundström säger att
det inte är så allvarligt om partiledaren Ulla
Hoffmann har Che Guevara på väggen. Che Guevara
är en proffsrevolutionär som hade ansvar för avrätt-
ningarna på borgen i Havanna. Det sänder rätt starka
signaler att ha honom på väggen.
Vad ska jag säga till mina vänner i demokratirö-
relsen som suttit fängslade? Att det var en intressant
del i ett folkligt engagemang?
Er Kubapolitik lämnar mycket i övrigt att önska.
Tyvärr visar den att ni fortfarande inte har gjort upp
med er historia.

Anf. 40 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det vore klädsamt om Erik Ullenhag
hade haft samma patos när det gäller att prata om
USA:s brott mot de mänskliga rättigheterna, USA:s
brott mot det nationella oberoendet och USA:s block-
ad av Kuba som under en lång tid tvingade Kuba att
vända sig till Sovjetunionen och andra för att få stöd
för sin utveckling. Det vore intressant om Erik Ullen-
hag hade orkat titta lite längre och granskat sitt eget
partis oerhörda stöd för USA-imperialismens rätt att
härja i världen.
När jag åker till Turkiet och andra ställen talar jag
alltid med folk. Jag vill vara en del i en demokratise-
ringsprocess. Jag känner inte till partiets syfte med
denna resa till Kuba. Jag ska inte åka med själv. Men
för mig är det ganska självklart. När vi åker till Kuba
handlar det om att stödja det kubanska folkets möj-
lighet till demokrati och utveckling. Vad de som reser
dit väljer att titta på är deras sak. Det är inte din sak
att bestämma vad Vänsterpartiet ska göra på Kuba.

Anf. 41 KENNETH G FORSLUND (s):
Fru talman! Ingen av oss vill ha krig. Krig är ald-
rig önskvärt. Krig kan ändå vara nödvändigt som den
allra sista åtgärden när alla andra vägar har prövats
men misslyckats.
FN:s arbete med att avväpna Irak startade 1991
efter Gulfkrigets slut. Det har inte varit ett lätt arbete
eftersom den irakiska regeringen inte har varit samar-
betsvillig. Arbetet med att avväpna Irak regleras av
FN-beslut. Det är de irakiska myndigheternas ansvar
att redogöra för vilka biologiska och kemiska vapen
landet innehar, att visa var de finns och att förstöra
dessa vapen. FN:s vapeninspektörers primära uppgift
är inte och har inte varit något annat än att verifiera
den avväpning som sker, inte i första hand att själv
leta upp och förstöra vapen.
Från 1991 höll vapeninspektionerna på i åtta år
innan de avbröts av Irak i december 1998. Efter av-
brottet dröjde det fyra år innan FN:s vapeninspektörer
i december förra året kunde återuppta sitt arbete un-
der Hans Blix ledning. Irak var inte avväpnat när
vapeninspektörernas arbete avbröts 1998. Ingen utan-
för Irak vet med säkerhet vad som hänt i Irak under
det fyra år långa avbrottet i inspektionerna. Har fler
vapen förstörts? Det är i så fall alldeles utmärkt, men
det måste kunna bekräftas.
Har nya vapen tillverkats? Det är möjligt, bland
annat att nya biologiska vapen har tillverkats. Man
vet att Irak under de senaste åren köpt in kemikalier
som enligt FN:s vapeninspektörer gör det möjligt att
tillverka 5 000 liter mjältbrandsvirus. När mjält-
brandsvirus skapade panik i framför allt USA för inte
så länge sedan handlade det om små kvantiteter som
postades ut i vanliga brev. Nu handlar det om 5 000
liter.
FN:s vapeninspektörer anser att det kan finnas
kvar mjältbrandsvirus som tillverkats tidigare, och det
kan ha tillverkats nytt. Irak påstår att dessa biologiska
stridsmedel förstördes 1991 och att inte någon ny
tillverkning har skett. Men någon övertygande bevis-
ning från Iraks sida angående dessa uppgifter har inte
visats upp hittills. De genomgångar som FN:s vape-
ninspektörer gjort av irakisk dokumentation visar
däremot att det finns 6 500 kemiska bomber för vilka
det saknas entydiga uppgifter om de redan har an-
vänts eller om de finns kvar.
Mycket är alltså oklart kring Iraks innehav av ke-
miska och biologiska vapen. Därför är det ytterst
viktigt att vapeninspektörernas arbete fortsätter och
att den irakiska regimen börjar samarbeta. Det räcker
inte att bara låsa upp de dörrar som vapeninspektö-
rerna pekar på. Iraks myndigheter är de som vet vilka
vapen som finns och vilka vapen som har förstörts.
De är skyldiga att berätta detta och ta fram trovärdiga
bevis i de fall vapen påstås ha förstörts.
De vapeninspektioner som just nu sker i Irak
grundar sig på beslut i FN:s säkerhetsråd. Arbetet
avrapporteras regelbundet till säkerhetsrådet. Det är
just så sådant här arbete måste gå till i en sådan kon-
flikt som den med Irak. Iraks möjliga innehav av
biologiska och kemiska stridsmedel är ett hot mot vår
gemensamma säkerhet. Sådana hot ska hanteras i FN
och dess säkerhetsråd.
I FN:s regler finns en lång rad möjliga åtgärder
när världen ställs inför sådana hot som nu är aktuella.
Det yttersta medlet i denna långa rad i FN:s regler är
att använda vapenmakt. Det är viktigt att ha detta
klart för sig. FN:s arbete syftar till fred och säkerhet,
och bland de möjliga verktygen finns vapenmakten.
Den används av fredsbevarande styrkor som är be-
väpnade, och den har använts för att befria Kuwait
från den irakiska ockupationen. Det kan bli nödvän-
digt att använda denna vapenmakt igen om inget
annat fungerar mot Irak.
Någon enskild aktion av till exempel USA mot
Irak kan aldrig accepteras. Skulle detta ske är hela
FN-systemet starkt hotat, och det innebär ett enormt
hot mot vår gemensamma säkerhet. Det innebär också
ett hot direkt mot USA:s säkerhet. President Bush
utsätter därför sitt eget land för oerhörda risker om
han skulle fatta beslut om ett eget krig mot Irak.
Det är inte heller acceptabelt med en aktion vars
enda syfte är att störta Iraks ledare Saddam Hussein.
Hur illa vi än tycker om diktatur är det inte med va-
pen den ska bekämpas. Demokrati kan bara växa
fram genom långsiktigt och fredligt arbete.
De bevis som finns hos USA eller hos andra län-
ders underrättelsetjänster måste bli tillgängliga för
FN:s vapeninspektörer. Med hjälp av de bevisen kan
vapen hittas och förstöras. Vapeninspektörernas ar-
bete blir mycket svårt om varken Irak samarbetar
eller de som säger sig ha information delar med sig av
denna.
Avslutningsvis, fru talman: Det finns bara en bra
lösning på Irakkonflikten, och det är att Irak frivilligt
nedrustar sina biologiska och kemiska stridsmedel
under FN:s vapeninspektörers övervakning. USA får
absolut inte agera på egen hand och själva starta krig
mot Irak utan beslut i FN:s säkerhetsråd. Krig är den
absolut sista lösningen och måste grundas på ett be-
slut i säkerhetsrådet. De beslut som FN:s säkerhetsråd
har fattat och kommer att fatta ska respekteras. Det
gäller Irak, det gäller USA, det gäller alla andra län-
der och det gäller också Sverige - även om säkerhets-
rådet till slut måste fatta det beslut vi alla hoppas
slippa se, nämligen ett nytt krig mot Irak. Låt oss
hoppas att denna konflikt äntligen kan få en lösning,
en fredlig lösning.

Anf. 42 NYAMKO SABUNI (fp):
Fru talman! Återigen manifesterar USA sin ovilja
till samarbete och samförstånd om det inte sker på
deras villkor. I många år har USA som stormakt tagit
sig rätten att härja runtom i världen för att säkra sina
intressen, detta med mer eller mindre tyst godkän-
nande från Västeuropas ledare. I Irakkonflikten har
dock fler EU-länder valt att tala klarspråk och tydlig-
göra var i processen de befinner sig - Storbritannien
på ena sidan, Tyskland, Frankrike och Belgien på den
andra.
Sverige väljer dock att inte inta någon ståndpunkt
utan att fullt ut acceptera FN:s och säkerhetsrådets
beslut. Frågan är bara: Var hamnar vi om det visar sig
att FN och säkerhetsrådet inte uppnår enighet? Vore
det inte bra såväl för ledamöterna i denna kammare
som för väljarna att veta hur Sverige kommer att
ställa sig inför ett sådant faktum?
Regeringen borde våga ha åsikter om hur ett krig
ska genomföras och när vi i Sverige tror att ingen
annan väg finns utan att FN bör ta till våld. Den
svenska regeringen väljer dock att inte säga något. På
det sättet kan Göran Persson förbli bästa kompis med
alla.
Folkpartiet har i medierna framställts och av väl-
jarna uppfattats som krigsivrare. Jag vill i denna ta-
larstol passa på att återigen upprepa Folkpartiets
ståndpunkt: Folkpartiet vill att Irakfrågan ska lösas
med fredliga medel. Men vi vill också göra det tydligt
att i den mån Irak vägrar att samarbete måste världs-
samfundet ha ett trovärdigt hot om avväpning.
Om Saddam Hussein vägrar att samarbeta eller
inte vet vi först när vapeninspektörerna lägger fram
sin rapport och sina vittnesmål.
Utrikesminister Anna Lindh har tidigare i diskus-
sionen avkrävts ett svar på hur Sverige ställer sig till
en förfrågan från USA om att vid en FN-aktion mot
Irak hjälpa till med skydd mot Saddam Husseins
kemiska och biologiska vapen. Hon sade då: Tydligen
anser Folkpartiet att vi bör säga ja till denna förfrå-
gan. Jag vill tacka utrikesministern för detta svar. Det
är nämligen inte Sveriges uppgift att svara på en
förfrågan från ett enskilt land i en fråga som gäller
hela världssamfundet. Sverige bör endast svara på
frågor som kommer från FN. Kommer det en sådan
förfrågan om att hjälpa till i skyddet mot Saddam
Hussein - då, och först då, bör vi säga ja.

Anf. 43 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! I början av sommaren förra året åkte
jag till Israel för jag vet inte vilken gång i ordningen
och försökte hålla mig informerad om situationen och
fredsrörelsen där. Den här gången var det mer depri-
merande än någonsin. På olika vägar, genom kontak-
ter med palestinier, lyckades jag ta mig ända fram till
Betlehem. När jag var framme vid födelsekyrkan slöt
en guide snabbt upp vid min sida. Guiden sade att på
tre månader hade inte en enda turist tagit sig fram dit
med den fruktansvärt svåra säkerhetssituation man
haft. Jag var den förste på tre månader.
Efter att ha tittat på födelsekyrkan gick jag och
tittade i souvenirbutikerna. Det var stängt överallt och
neddragna jalusier. När man öppnade såg man att
hyllorna var alldeles fulla. Överallt stod de fint snida-
de julkrubbebilder och andra saker som görs i olivträ,
som spritts över världen och som är så uppskattade.
Palestinierna fick inte sälja en enda sak.
Ändå, fru talman, talas det om att genomföra en
bojkott mot varor som kommer från Palestina och
Israel. Jag vill ta upp den föreslagna bojkotten av
israeliska varor till debatt här i riksdagen.
Den 18 januari publicerades på DN Debatt ett
upprop av 73 personer som uppmanade företag, orga-
nisationer och enskilda att bojkotta varor från Israel
och de ockuperade områdena. Man krävde också att
frihandelsavtalet mellan EU och Israel skulle brytas
med hänvisning till Israels politik.
Visst är det lätt att förstå människors upprördhet
inför Mellanösternkonfliktens onda cirkel av våld och
motvåld. Den här konflikten är ju en av de mest ex-
ponerade konflikterna i medierna över huvud taget.
Det beror på att Israel är en demokrati och har yttran-
defrihet. Dit kommer medierna, där kan de arbeta
fritt. Men när såg vi senast från en diktatur eller en
bristande demokrati ett fritt arbete med TV-kameror?
Det är inte svårt att förstå upprördheten. Det är
svårare att förstå varför undertecknarna - jag nämner
ett par namn: ambassadören Carl Tham och ärkebis-
kop K.G. Hammar - väljer att ensidigt och okunnigt,
enligt min mening, lägga skulden för den uppkomna
situationen på Israel. Inte ett ord nämns om den andra
partens skuld till konflikten. Palestinierna ses enbart
som offer. Den långsiktiga freden tror jag endast kan
vinnas genom att länderna i regionen blir demokrati-
er. Demokratier krigar inte mot varandra. Frihandel
och turism stärker i stället fredliga ansträngningar och
är värda att uppmuntra.
Undertecknarna tycks inte känna till de fredsmöj-
ligheter som faktiskt skapades genom Osloprocessen.
De förhandlingar som pågick ända till för knappt två
år sedan innebar att palestinierna kunde ha fått ett
fredsavtal som omfattade en egen stat bestående av
hela Gaza, de arabiska delarna av östra Jerusalem, de
muslimska helgedomarna, 97 % av Västbanken och
ersättning för de resterande tre procenten från Israels
landområde. Inte ens ett motbud från Arafat var detta
erbjudande värt.
Under fredsprocessen drog sig Israel tillbaka från
alla tätbefolkade palestinska samhällen, den administ-
rativa makten över 98 % av palestinierna tillföll den
palestinska myndigheten själv. Samarbetet spirade
mellan de två folken på alla områden. 120 000 pales-
tinier arbetade i Israel och drog in pengar, både ge-
nom sin egen ekonomi och genom skatter. Situatio-
nen har sedan dess kontinuerligt försämrats för israe-
ler och palestinier alltifrån intifadans början. Det var
detta jag såg i Betlehem med de stängda affärerna
eller längs Via Dolorosa i Jerusalem.
Självmordsbombningar och krypskytte mot civila
har blivit en fruktansvärd verklighet för israelerna.
Hur skulle vi själva reagera om vi och våra barn stän-
digt var mål för mycket intelligent riktade attacker.
Motåtgärder från Israels sida för att försvara sin civil-
befolkning drabbade och drabbar palestinska civila i
stor omfattning. Det är en fruktansvärd verklighet.
Men vi måste inse att skulden till upptrappningen inte
ensidigt kan läggas på Israel. Israels tidigare militära
övertag har undergrävts. Hur strider man mot själv-
mordsbombare? Med stridsvagnar? Hur skyddar sig
ett samhälle mot levande bomber, mot människor
som inte aktar sitt eget liv?
Palestiniernas strategi med självmordsbombare
har visat sig vara ohygglig men framgångsrik i deras
kamp för frihet. Människorättsorganisationerna Hu-
man Rights Watch och Amnesty International har
med rätta kallat dessa illdåd för brott mot mänsklig-
heten. Detta skifte i styrkebalans till palestiniernas
fördel är viktigt att se i det som nu synes ske bakom
rök, damm och blod i nyhetssändningarna.
Vad är då medicinen mot detta lidande?
Jo, på DN Debatt föreslår man att vi ska bojkotta
produkter från de av Israel ockuperade områdena och
bryta frihandelsavtalet mellan EU och Israel. Men har
man över huvud taget funderat på konsekvenserna av
ett sådant handlande?
Först och främst utgör produkter från de ockupe-
rade områdena bara någon promille av Israels totala
export till Sverige. Undertecknarnas uppmaning in-
nebär i praktiken ett krav på en bojkott mot alla Isra-
els produkter. I dag kan man i en mataffär hitta to-
mater som är märkta Palestine och likadana som är
märkta Israel. Men båda har samma exportör, Agrex-
co. Hur ska en bojkott drabba det ena folket men ändå
inte det andra? Man frågar sig: Har den israeliska
oppositionen framställt dessa krav? Nej. Har pales-
tinska odlare framställt detta krav? Nej.
För det andra är avtalet mellan EU och Israel ett
av flera liknande avtal med länderna runt Medelhavet.
Det är knappast mer förmånligt än andra länders
avtal. De krav på respekt för mänskliga rättigheter
och demokrati som finns i avtalets förord gäller även
beträffande andra länder som har liknande avtal.
Sanktionerna saknar rättsligt bindande grund i EU:s
associationsavtal med Israel. De skulle, även om
avtalet och förmånerna slutade gälla efter sex måna-
ders uppsägningstid, strida mot internationella WTO-
regler. Dessa binder såväl EU - där Sverige ingår -
som Israel. Handelssanktioner mot Israel skulle drab-
ba enskilda producenter, både israeler och palestinier.
Nu behövs det sans och balans i synen på kon-
flikten i Mellanöstern. Den fred som vi alla längtar
efter gynnas inte av orättvisa, olagliga åtgärder som
vidtas mot någon part i konflikten. Denna konflikt är
inget nollsummespel. Den drabbar den ene och den
drabbar den andre i en förlängning. En uppmaning
om bojkott av Israel drabbar alla inblandade, israeler
som palestinier. Den drabbar de människor jag mötte
på Västbanken. Och det, fru talman, får inte ske.

Anf. 44 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! "Ett skott mer - en arab mindre." Så
står det att läsa med stora bokstäver på en av de
vägspärrar som den israeliska regimen har upprättat
mellan Jerusalem och Ramallah, på ockuperad pales-
tinsk mark. Det är visserligen ingen officiell paroll
för den israeliska regimen, men det verkar vara ut-
gångspunkten för hur politiken i dag bedrivs från
Israels sida.
Jag tycker, fru talman, tvärtemot vad en och an-
nan kanske tror, att man ska vara försiktig med be-
grepp och inte använda överdrivna paroller. Men efter
att även jag har rest i Israel och Palestina nyligen och
träffat människor, både palestinier och israeler, är det
för mig uppenbart att man inte kan betrakta Israel
som någonting annat än en rasistisk apartheidstat. Jag
tvekar nämligen inte att säga som det är. Klarspråk är
också ibland nödvändigt.
Det vi ser är en regim som har upprepade brott
mot mänskliga rättigheter, som har mord på sitt sam-
vete. Den insikten måste vara vägledande också för
Sveriges regerings agerande, inte en flummig halvdan
beskrivning som den utrikesminister Anna Lindh i
dag presenterade om att båda sidor är ungefär lika
skyldiga. Eller som den Tuve Skånberg just presente-
rade, där det mesta visst fanns att skylla på den pa-
lestinska sidan, det folk som är ockuperat.
Fru talman! Israel har många gånger, också här i
kammaren, kallats Mellanösterns enda demokrati. Det
måste ses, menar jag, som en skymf mot själva de-
mokratibegreppet. Vad är det egentligen för stat vi
här talar om?
Det är en stat som leds av en brutal krigsförbryta-
re med blod från hundratals mord på sina händer. Det
är en regim som genomför till synes godtyckliga
massarresteringar. Tungt beväpnade soldater rusar in
i palestinska byar, understödda av pansar och heli-
koptrar. Man tar urskillningslöst ut samtliga pales-
tinska män på stadens torg, sätter ögonbindlar på
dem, förnedrar dem och för dem till förhör utan att
några konkreta anklagelser finns. I operationer som
dessa "råkar" ofta flera personer skjutas ihjäl.
Kollektiva bestraffningar är vardagsmat för pales-
tinier. Om någon på en gata begår ett brott demolerar
militären några hus på gatan och passar på att skjuta
granater på en del närstående byggnader när man
ändå är i gång.
Vi talar om en regim som genomför angrepp på
sjukvårdspersonal. Soldater skjuter prick på sjukvår-
dare som gör sitt arbete, och bomber fälls över sjuk-
hus. Man genomför utomrättsliga avrättningar. Ar-
mén ger sig själv rätten att utan genomförd rättegång
avrätta och lönnmörda politiska aktivister som man
ogillar. Det finns dokumenterade exempel på tortyr.
Polis och militär använder sig av systematisk tortyr,
såväl fysisk som psykisk, för att få fram bekännelser.
Den israeliska regimen stjäl de värdefulla vattentill-
gångarna från de palestinska områdena, och man
hindrar effektivt palestinsk handel med omvärlden.
Exemplen på systematiska trakasserier är otaliga.
Och många är de vittnen som kan berätta om detta. På
ett målmedvetet sätt slås civil och ekonomisk verk-
samhet sönder. Godtyckliga ingripanden och vägspär-
rar gör det omöjligt att bedriva handel, studera eller
organisera annan civil eller politisk verksamhet.
Fru talman! En ny mur håller nu på att byggas,
och alla vi som välkomnade fallet av den gamla har
anledning att vara vaksamma. Låt vara att byggandet
av muren av Israel motiveras som en säkerhetsåtgärd;
man vill skydda sig mot självmordsbombare. Men
denna mur följer inte den så kallade gröna linjen
mellan Israel och de ockuperade palestinska område-
na som har dragits upp av FN. I stället byggs den ett
gott stycke in på den palestinska sidan. Gränsdrag-
ningen innebär att ytterligare 10 % av de palestinska
områdena kommer att överföras till Israel. Vad det
alltså handlar om är en definitiv ytterligare annekte-
ring av viktiga palestinska områden, i full strid mot
folkrätten. Den israeliska regimen påstår sig vara för
en tvåstatslösning, men efter en blick på en karta över
Västbanken ser man snart att det strategiska målet på
sikt för den israeliska politiken snarare är att förhind-
ra en tvåstatslösning. Avsikten är i stället att succes-
sivt annektera palestinska områden. Mursten fogas till
mursten när de folkrättsvidriga bosättningarna fort-
sätter att växa.
Fru talman! I den mediala rapporteringen, och i en
del inlägg i kammaren, kan man säkert tala om att
Israel "slår tillbaka" eller "hämnas" när Israel till
exempel angriper en flyktingförläggning med F 16-
flygplan. Och visst lever också den israeliska befolk-
ningen i skräck för självmordsbombare. Det är en
verklig skräck värd att ta på allvar. Det är uppenbart
att dessa enskilda våldsdåd i dag fyller funktionen att
ge Israel ursäkter för sin brutala politik, och de är
destruktiva och rent kontraproduktiva. Självklart
måste man ta avstånd från sådana dåd. Men låt oss ha
i minnet att det finns en ockupationsmakt och det
finns ett folk vars land är ockuperat.
Vad gör då den svenska regeringen? Som så
många andra av västvärldens regeringar reagerar man
på sin höjd med ett hövligt diplomatiskt avståndsta-
gande. Är det möjligt att tänka sig en sådan lam reak-
tion om de mördade och torterade inte var araber utan
amerikaner, tyskar eller svenska medborgare? Man
talar, men man handlar föga. Man sprider ord, men
man vägrar att ställa upp på bojkott av israeliska
varor, trots att detta krävs av såväl palestinier som av
stora delar av den israeliska fredsrörelsen.
Fru talman! Vänsterpartiet menar att palestinierna
har rätt att bekämpa ockupationen, och de förtjänar
vårt stöd i den kampen. Om den svenska regeringen
inte tillerkänner palestinierna den rätten, då har man
sagt att ockupation och terror mot civilbefolkningen
är okej - så länge den riktas mot araber. Låt det stå
klart härifrån i dag: Varje lösning av konflikten i
Mellanöstern måste börja med ett fullständigt och
villkorslöst upphävande av den folkrättsvidriga israe-
liska ockupationen. För att tala med Nelson Mandela:
"Bara fria män kan förhandla." Varje militärposte-
ring, varje bosättning, måste avvecklas.
Fru talman! På den andra sidan av vägspärren
mellan Jerusalem och Ramallah, som jag nämnde i
början, kan man läsa: "En god arab är en död arab."
På oss alla som står upp för mänskliga rättigheter
vilar ett ansvar. Det handlar inte bara om att på lördag
sluta upp i demonstrationerna mot USA:s krigsplaner
mot Irak utan också om att med alla rimliga medel
bekämpa den israeliska regimens brutala förtryck av
det palestinska folket. Tear down the wall - riv mu-
ren!
Ytterst handlar det om att stå upp för människo-
värdet.

Anf. 45 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Det är sällan ett sådant ohöljt Israel-
hat har exponerats så i kammaren. Jag skäms å Sveri-
ges vägnar för vad vi just nu har lyssnat på. Här är ett
ohöljt försvar för palestiniernas kamp utan att ta av-
stånd från de metoder som palestinierna har använt.
Kalle Larsson skyller israelerna för den graffiti
där det står att det skulle vara önskvärt att döda en
arab. Det har aldrig hänt att någon har skyllt ett land
för vad som skrivs som graffiti. Han skyller Israel för
att vara en rasistisk apartheidstat. Men i det israeliska
parlamentet ryms människor av helt olika bakgrund -
etiopisk, arabisk, drusisk, kristen och så vidare. Det är
ett av de mest mångkulturella länderna man kan
komma till. På Israels gator i Jerusalem och Tel Aviv
talas all världens språk vid sidan av de tre officiella,
arabiskan, engelskan och hebreiskan.
Kalle Larsson vill ge fribrev till palestinierna. Han
säger att den demokrati Israel utövar är en skymf av
demokratibegreppet. Upp till bevis! Det är fruktans-
värt att komma med sådana beskyllningar.
När det handlar om sjukvårdspersonal vet vi att
den första kvinnliga självmordsbombaren tog sig in i
Jerusalem i en ambulans.

Anf. 46 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Nej, jag hatar inte Israel. Jag hatar
ingen nation, inget land, på det sättet. Men jag hatar
den politik som i dag fördriver människor från deras
hem. Jag hatar den politik som gör att gravida pales-
tinska kvinnor får föda sina barn i väntan på att få
passera en vägpostering - som godtyckligt har satts
upp av den israeliska regimen.
Jag har sett och talat med människor som har för-
lorat sina släktingar därför att de råkade köra bil på
fel ställe. Det är inte slumpmässigt. Det är inte
olycksfall i arbetet. Det är ett systematiskt förtryck
som i dag pågår mot den palestinska befolkningen.
När man skiljer på folk och folk, en del får vänta i
åtta timmar i kö, inte får passera till sin universitets-
lokal på flera veckor, medan andra har det mesta
serverat i ett lyxigt liv i den nya bosättningarna till
rabatterad hyra, då kallar jag det för det rätta namnet,
nämligen rasism.

Anf. 47 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Med det sättet att definiera skulle allt
kunna försvaras.
Låt mig påminna kammaren att i Israel drabbas
palestinier, druser, araber, judar och kristna lika av de
självmordsbombare som är riktade inte minst mot
gravida kvinnor, mot barn och mot ungdomar. Mot
diskotek och bussar, där den vanliga befolkningen har
råd att vara och åka, slår man till. Det är riktat lika
systematiskt och lika djävulskt illasinnat från själv-
mordsbombarna.
Jag var själv med om ett bombattentat. Jag satt in-
ne och samtalade hos palestinska vänner när bomben
smällde, tre kilometer från där vi var. Genast började
de att ringa för att höra om deras vänner var indragna
och skadade. Det drabbar urskillningslöst, men riktat
mot barn och ungdomar. Hur kan Kalle Larsson över
huvud taget solidarisera sig med Hamas och Hizbul-
lahs djävulska kamp?

Anf. 48 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Vem som fylls av hat eller inte låter
jag vara osagt. Men om Tuve Skånberg hade lyssnat
på vad jag sade hade han där hört ett klart och tydligt
avståndstagande från självmordsbombare, en förståel-
se för dem som drabbas, både av rädslan och av de
brott som begås av dessa illgärningsmän på den is-
raeliska sidan - också. Men man hör med selektivt
öra om man har stängt båda, tycks det vara.
Men jag säger också att vi på grund av detta inte
kan låta den stora bilden försvinna. Det är enligt FN:s
folkrätt inte lagligt, inte tillåtet, för någon att ockupe-
ra ett annat folks territorium. Det är det som i dag
sker i Palestina. Dagligen utsätts människor, bara på
grund av att de tillhör fel folkgrupp, för trakasserier
och för systematiskt förtryck. Det Tuve Skånberg
tyvärr gör sig skyldig till nu är att relativisera det
förtryck som det palestinska folket utsätts för. Det
tänker jag inte ställa upp på, utan jag tänker fortsätta
att bekämpa den israeliska regimens förtryck med alla
de rimliga medel som står till buds.

Anf. 49 MIKAEL OSCARSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi har just hört ett märkligt utfall av
Kalle Larsson där han tar sin grund i graffiti. Det
någon har sprejat på en husvägg tar han till intäkt för
att helt ensidigt ta ställning för en bojkott av israelis-
ka varor. Det är pinsamt, och det är konstigt att Kalle
Larsson inte med ett ord kommenterar den situation
som har rått i två år med intifadan. Före det fanns en
spirande fredsprocess där bägge sidor kunde leva
tillsammans. Och det här var i ett läge då Arafat var
erbjuden en väldigt stor del av vad man begärde.
97 % av Västbanken fick man i den här Osloproces-
sen, men det var inte ens värt ett motbud. Hur vill
Kalle kommentera den saken?

Anf. 50 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag sade inte att det som Mikael Os-
carsson kallar graffiti var en officiell israelisk stånd-
punkt. Men det står sprejat på själva vägposteringen,
och den israeliska militär som bevakar den postering-
en borde vara skicklig nog att ta bort den graffitin om
man inte instämmer i den. Men vi behöver inte an-
vända graffiti som bevismaterial. Vi kan mycket väl
titta på vad som faktiskt sker dagligen, och jag har
redan gett exempel på de trakasserier som palestini-
erna faktiskt utsätts för.
När det gäller det fredsavtal som du talar om är ju
skälet till att detta inte genomförs att den israeliska
ockupationen fortsätter. Stad efter stad, by efter by
drabbas av utegångsförbud. Man får inte lämna sitt
hus på veckor, inte ens för att inhandla livsmedel.
Inte för att ta sin sjuka mamma till läkaren får man
lämna sitt hus utan att riskera att få en kula i pannan.
Det är verkligheten i den israeliska ockupationens
Palestina i dag. Tala gärna om en fredsprocess, men
kom ihåg Nelson Mandelas ord: Bara fria män kan
förhandla.

Anf. 51 MIKAEL OSCARSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det var Arafat som avbröt fredspro-
cessen, och vi beklagar allesammans att detta inte var
värt att diskutera. Jag har haft tillfälle att vara i Israel,
och jag har själv varit på plats nära ett självmordsat-
tentat och den fruktansvärda terror som Israel nu
upplever. Sedan är det ju också ett läge internationellt
sett då antisemitismen ökar.
Jag vill också säga någonting apropå uttalanden.
Du tog en graffitimålning som utgångspunkt. För ett
år sedan sade Syriens försvarsminister i ett uttalande
att lösningen på problemet i Mellanöstern var att
varje arab dödar varsin jude, och det vi ser runtom i
hela världen är att antisemitismen ökar. Vad är din
kommentar till det här uttalandet från Syriens för-
svarsminister?

Anf. 52 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Om det är ett korrekt citat är det full-
ständigt vedervärdigt. Det finns inget försvar för
sådana uttalanden, oavsett vilken sida de kommer
ifrån. Jag och Mikael Oscarsson kan stå skuldra vid
skuldra när det gäller försvaret av mänskliga rättig-
heter och i kampen mot rasism och antisemitism.
Men Mikael Oscarsson får också vara försiktig så
att han inte låter sin beundran för staten Israel övergå
i en omvänd rasism som riktar sig mot de arabiska
medborgare som i dag utsätts för det förtryck som
Israel står för. Ska vi tala allvar måste vi se att verk-
ligheten på ockuperad palestinsk mark i dag är den att
Israels militärregim dikterar villkoren för hundratu-
sentals människor, bestämmer när de får gå och
handla, när de får gå till sjukhuset och vad de får göra
i sina liv.
Man begränsar människors rörelsefrihet med det
enda uppenbara målet att människor ska trivas så
dåligt och känna sig så pressade att de lämnar områ-
dena. Ser man på en karta över Västbanken i dag
finner man att det är uppenbart att målet för den is-
raeliska ockupationen inte är den tvåstatslösning som
jag vill se, som Vänstern vill se och som många säger
sig vilja se utan i stället att successivt ta över hela de
ockuperade områdena. Vi kommer från Vänsterns
sida aldrig att acceptera en sådan lösning.

Anf. 53 LEIF JAKOBSSON (s):
Fru talman! Jag blev oerhört glad när jag tidigare i
dag hörde utrikesministern i debatten så tydligt mar-
kera att rättvis handel och demokratisering av globa-
liseringen är den grundläggande frågan att ta tag i om
det är en hållbar fred vi söker.
Det är så lätt att tro, inte minst i den aktuella heta
debatten om Irak, att det är militära styrkeförhållan-
den som avgör säkerheten på vår jord. Men lika lite
som vaktbolag och taggtråd i längden kan skydda de
omåttligt rika i gated communities när de fattigare
bara blir fattigare, lika ohållbart är det att tro att den
rika världen kan profitera på resten av världen och
hålla kraven på rättvisa stången med militära medel
eller andra maktmedel.
Ökad internationell handel är en grundbult i arbe-
tet med att utrota fattigdomen, om den sker på rättvisa
villkor och medvetet syftar till att stärka den svaga
parten. Jag säger så därför att frihandel ibland an-
vänds som ett mantra. Det är alldeles klart att frihan-
del på rättvisa villkor hjälper alla parter. Men det
finns lägen - det har inte minst en rapport som kom
bara för ett par dagar sedan från UNDP visat - då
frihandeln sker på den starkes villkor, och då kan det
till och med vara till förfång för tredje världens län-
der.
Tyvärr har handeln de senaste århundradena inte
haft den här inriktningen. Vi kan gå från kolonial-
makternas utsugning över det moderna globala kapi-
talets hänsynslösa utnyttjande av råvaror och männi-
skor till ett par decennier av påtvingad nyliberal poli-
tik in absurdum. Det är inte konstigt att tredje värl-
dens folk betraktar vår del av världen med stor skep-
sis och våra avsikter med viss misstänksamhet.
De senaste åren har vi sett en viss tillnyktring i det
internationella umgänget. Lika lite som de nyliberala
teorierna bidrog med något gott till Malmös eller
Stockholms befolkning under de moderata experi-
mentregimerna, lika lite har de fattiga i världen fått ut
av privatiserat dricksvatten eller stängda skolor och
minskad sjukvård. De krav som har ställts på u-
länderna för att de ska få låna - stora nedskärningar i
offentlig verksamhet som utbildning och sjukvård -
är absurda och kortsiktiga. Om jag själv lånade ut
mina pengar till någon skulle jag nog vilja att han
både utbildade sig och höll sig frisk så att han kunde
betala tillbaka pengarna.
Det är en lång väg till en rättvis handel. Jag har
med några riksdagskamrater studerat effekterna av
globaliseringen i Indien, av kraftigt sänkta priser på
exportgrödorna samtidigt som multinationella kon-
cerner slår ut lokal inhemsk produktion och senare
chockhöjer priserna. Vi såg byar som fått privatiserat
dricksvatten i rörledningar som ingen hade råd att
köpa. Vi fick höra hur de gamla patenten för medicin
ett efter ett gick ut. De internationella läkemedelsbo-
lagen fick i stället rätten att sälja sina produkter. Pri-
serna gick upp 5-7 gånger, och den obevekliga följ-
den är att många människor faktiskt går under därför
att de inte längre kan köpa medicin.
Men jag har också träffat massor av människor,
organisationer och rörelser som arbetar för en föränd-
ring och för rättvisare villkor. I Porto Alegre samla-
des för ett par veckor sedan över 100 000 människor
till World Social Forum. Ofta beskrivs dessa organi-
sationer och träffar i svenska medier slentrianmässigt
som att det handlar om globaliseringsmotståndare
eller globaliseringskritiker. Det var inte den bild jag
fick. I huvudsak handlar det i stället om en kritik av
de orättfärdiga villkor som globaliseringen sker på
och det faktum att den rika världen ofta säger en sak
men gör en annan. Och det är väsentligt.
Den europeiska jordbrukspolitiken eller snarare
EU:s jordbrukspolitik är en källa till oerhört mycket
irritation och bidrar kraftigt till att minska trovärdig-
heten i det vi säger och det vi gör. Det är obegripligt
för resten av världen att vi använder skattemedel för
att subventionera jordbruksproduktion. Och allra
värst är det att vi använder skattemedel för att dumpa
överskott. Den politiken är dubbelt skadlig. Den ska-
dar marknaden, men framför allt slår den undan be-
nen för u-ländernas export av jordbruksprodukter.
Därför var det ytterst glädjande att ett första steg,
även om det är långt ifrån tillräckligt, togs för ett par
veckor sedan när EU förklarade sig berett att börja
avveckla en del av subventionerna, framför allt sluta
med dumpningen, inför WTO-förhandlingarna.
Men samtidigt kände jag en stor oro när jag lyss-
nade på förra veckans frågestund här i kammaren, när
flera ledamöter från borgerliga partier ansatte jord-
bruksministern med frågor som andades krav på fort-
satta subventioner och fortsatta tullar. Vi måste inse
att om EU ska ha någon trovärdighet i världshandels-
frågor får vi allt sopa rent framför egen dörr. Då har
vi ett gemensamt ansvar i denna kammare.
Men det räcker inte med att den rika världen öpp-
nar upp för export av jordbruksprodukter. Ska tredje
världens länder ha en chans att utvecklas måste de få
realistiska möjligheter att bygga upp konkurrenskraf-
tig hemmaindustri. Därför behövs långa övergångspe-
rioder - man kan inte från en dag till en annan för-
vänta sig att tidigare skyddade hemmaindustrier ska
kunna ställa om och möta en mördande konkurrens
från multijättar och deras marknadsföringsbudgetar.
Det ligger i allas intresse att tredje världen också kan
industrialiseras på ett ordnat sätt.
Globaliseringen kräver sociala skyddsnät. Den
kräver att vi hävdar mänskliga och fackliga rättighe-
ter om inte globaliseringen ska innebära en negativ
spiral av social dumpning och försämrade levnads-
villkor - även här i Sverige. Se till exempel hur den
amerikanska leksakskedjan Toys R Us för ett antal år
sedan försökte etablera sig utan att erkänna löntagar-
nas rätt till kollektivavtal. Den striden, som Handels-
anställdas förbund i Malmö vann efter en lång kamp,
är en försmak av vad som kan komma om inte politi-
ken, fackföreningsrörelserna och folkrörelserna age-
rar på den globala arenan.
Därför, fru talman, måste det vara en första-
handsuppgift för Sverige att i alla sammanhang driva
kraven på rättvisa villkor i världshandeln, på att
mänskliga och fackliga rättigheter ska ligga till grund
för ekonomiskt samarbete. Det är viktigt att säga det i
dag - det är den i särklass viktigaste långsiktiga sä-
kerhetspolitiska insats vi kan göra.

Anf. 54 CECILIA NILSSON WIGS-
TRÖM (fp):
Fru talman! Jag vill använda min tid i denna utri-
kespolitiska debatt till att fokusera på Europa. 2003 är
ett viktigt år för Sveriges engagemang i Europa. Dels
har vi vår folkomröstning om euron, dels pågår en
framtidsdebatt om hur EU ska fungera framöver.
För att illustrera hur dessa frågor, som av vissa
anses vara abstrakta eller långt borta, vill jag nämna
ett exempel som visar att Europa och Europafrågor
har bäring på oss i vår vardag.
För ett år sedan var jag på vårdcentralen i Major-
na, där jag bor, i Göteborg. Det var en tysk läkare
som tog emot mig, och det gladde mig. Jag visste att
regionen hade jobbat hårt för att rekrytera tyska läka-
re, eftersom vi har läkarbrist i Sverige. Därför blev
jag också lika besviken när han berättade att han
tänkte åka tillbaka till Tyskland. Han hade varit här i
två år, och han trivdes. Det var inte det som var an-
ledningen till att han skulle flytta hem, utan proble-
met var den svaga svenska kronan.
Han hade hela tiden behållit sin lägenhet i Berlin,
men i takt med att den svenska kronan försvagades
gick mer och mer pengar till hyran, som ju betalades i
euro. Han åkte hem, och vi förlorade en eftertraktad
läkare.
Framöver kommer Sverige att ha ett stort behov
av arbetskraftsinvandring för att klara välfärden.
Personalbrist finns redan i dag inom sjukvården. Och
vi kommer att konkurrera om arbetskraft med övriga
europeiska länder som också har en åldrande befolk-
ning. Hur tror ni att läkare och sjuksköterskor kom-
mer att välja i framtiden - ett euroland eller Sverige
utan euro? Innan ni för er själva formulerar svaret på
den frågan, tänk då på att det redan är 54 länder som
har knutit sin valuta till euron.
I och med östutvidgningen i maj nästa år kommer
EU att släppa in tio forna kommunistländer i det
europeiska samarbetet. Då kommer rätten till fri rör-
lighet för personer att omfatta 455 miljoner männi-
skor, kanske.
Kanske, säger jag, därför att det finns en fara att
den fria rörligheten begränsas. Tyskland och Österri-
ke fick ju med sig övriga EU på att den fria rörlighe-
ten för arbetskraft inte ska gälla för de nya medlems-
staterna förrän tidigast två år efter inträdet, eller
eventuellt först år 2011. Det var den traditionella
främlingsrädslan som slog till i opinionen i Tyskland
och Österrike. "De kommer hit och tar våra jobb."
"De kommer att välla in och leva på våra bidrag."
Som tur är behöver vi inte följa detta EU-beslut.
Fem EU-länder har redan deklarerat att de kommer
att tillämpa egna regler och öppna gränserna för öst-
européer. När kommer den svenska regeringen med
samma besked? Folkpartiet och svenska folket väntar
otåligt på detta. Sverige riskerar att hamna sist på
önskelistan för européer som funderar på att jobba
utomlands.
Den statliga utredning som nyligen föreslagit att
vi ska begränsa öppenheten och diskriminera de nya
EU-medborgarna är en skam och faller offer för
samma rädslor som i Tyskland och Österrike. Dessa
rädslor har alltid vid alla olika EU-utvidgningar visat
sig vara obefogade. Exempelvis när Portugal och
Spanien blev medlemmar i EU minskade antalet
portugisiska gästarbetare i Tyskland. Det blev ingen
sådan ökning som man trodde. Det finns inte samma
anledning att söka sig utomlands när det egna landets
utvecklingsmöjligheter dramatiskt har förbättrats.
Fru talman! En annan nackdel med de stängda
dörrarnas politik är att illegala brottssyndikat får
chansen att tjäna pengar på att komma förbi dörrarna.
Illegal arbetskraftsinvandring blir följden, liksom
trafficking. Kvinnor i hundratusental är just nu sex-
slavar i Europas bordeller.
Drivna att ta sig ur den fattigdom som kommun-
ismen lämnat dem i tackar de ja till att smugglas in i
Europa för arbete. Väl i smugglarnas händer fråntas
de alla rättigheter. Det som sker dagligen är ohygg-
ligt, och vi står handfallna.
Utrikesministern sade tidigare i dag att vi behöver
stärka polisinsatserna. Visst! Men varför inte låta
dessa kvinnor komma hit och jobba lagligt som städa-
re, vårdbiträden, kemister eller vad de nu har för
yrken? Ett Europa öppet mot omvärlden med möjlig-
het till laglig arbetskraftsinvandring vore troligen ett
viktigt och effektivt verktyg för att komma undan
sexslaveriet.
Jag vill ta upp en annan fråga, nämligen EU:s
framtidskonvent, som till sommaren ska lägga fram
förslag till en ny författning. Vi är väldigt positiva till
detta arbete, för det sker öppet och demokratiskt. Vi
har i Folkpartiet länge efterfrågat att EU ska göras
mer enkelt och förklarligt för medborgarna.
Tre saker är viktiga. Det första är att EU måste bli
mer demokratiskt och öppet. Det uppnår vi bland
annat genom att ge Europaparlamentet medbestäm-
manderätt i alla frågor.
Det andra viktiga är att EU:s arbete inte får block-
eras genom oenighet eller användande av veton. Med
så många medlemsstater som 25 är det orimligt att ett
enda medlemsland kan blockera alla beslut. Kvalifi-
cerad majoritet måste därför vara det beslutssätt som
gäller inom ministerrådet.
Det tredje är att vi som litet medlemsland är bero-
ende av att det inte bara är de stora länderna som styr
i EU. Därför avvisar Folkpartiet det förslag som
kommit från regeringen och några stora länder om att
ordföranden i ministerrådet skulle bli president. Det
är bättre att kommissionens ordförande är president.
Kommissionen är det organ som ska se till hela Euro-
pas intressen.
Konventsfrågorna är kluriga och tål att reflekteras
över och diskuteras noggrant. Konventet har snart
hållit på ett år, men tyvärr har inte mycket märkts av
detta arbete här i Sverige. Ska man påverka saker och
ting inom EU gäller det att vara tidigt ute. Det går
inte att ha attityden att vi först ska vänta och se vilka
förslag som kommer fram och sedan agerar vi.
Även när det gäller euron har regeringen haft at-
tityden vänta och se. Folkpartiet vill att Sverige ska
ha en aktiv Europapolitik. Jag inledde med att beskri-
va hur ett utanförskap utan euron riskerar att under-
gräva vår välfärd. Låt mig avsluta med att säga att
den viktigaste anledningen för oss i Folkpartiet att gå
med i eurosamarbetet är att vi vill arbeta för ett enat
och fredligt Europa med samarbete mellan länder och
folk över nationsgränser. Euron är ett tydligt led i
detta.

Anf. 55 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Även jag ska beröra EMU-frågan.
Vi ska ha en folkomröstning i höst. Det viktiga nu
är att folkomröstningsresultatet verkligen följs av
politikerna. Annars riskerar man att få en svekdebatt.
Men innan folkomröstningen äger rum är det väl-
digt viktigt att alla som har tagit ställning, vare sig för
eller emot, och alla andra som ännu inte har tagit
ställning, men som är mitt uppe i processen att lära
sig, stimulerar debatten. Ju fler som går ut och dekla-
rerar vad de tycker och varför de tycker så, desto
större chans är det att svenska folket gör detsamma
och sedan går och röstar den 14 september.
Jag är väldigt rädd för ett lågt valdeltagande. Vi
kommer att leva med detta resultat i många år, och
det är väldigt viktigt att man har legitimitet för be-
slutet.
Jag tänkte nu berätta om några av de viktigaste
skälen till att jag är för EMU.
För mig hänger EU-frågan och EMU-frågan ihop.
När jag tog ställning för EU tog jag också ställning
för EMU. För mig är EMU bara en av byggstenarna.
Det sägs ofta att man inte kan hävda att EMU-frågan
handlar om fred. Det är ju ingen som tror att det blir
krig om inte Sverige går med i EMU eller om de
andra länderna lägger ned hela EMU-projektet. Det är
helt riktigt. Däremot är EMU ytterligare en byggsten i
fredsprojektet. Allt som kan bidra till att EU-projektet
blir positivt är också bra för freden i Europa.
En annan anledning till att jag tog ställning för EU
är att det inte längre är bara ett ekonomiskt projekt.
Ursprungligen var grundtanken fred, och det skulle
man uppnå genom ett ekonomiskt samarbete, fri rör-
lighet för människor, kapital, varor och så vidare.
Detta gynnade företagen och tillväxten, men männi-
skorna, djuren, miljön, jämställdheten - alla de mjuka
frågorna - diskuterade man inte i EU, utan det var
helt upp till länderna själva att sköta det, om man
över huvud taget var intresserad.
Men EU-projektet har utvecklats till att även ha
en politisk dimension där dessa frågor har kommit in.
Det är intressant att följa hur debatten förs ute i Euro-
pa. Där är det de mest konservativa krafterna som är
emot vidareutvecklingen av EU. Tories med Margaret
Thatcher i spetsen i Storbritannien var positiva till
allting som hade med ekonomisk samverkan att göra.
Men när det handlade om politiskt samarbete och
mjuka politiska frågor drog hon och hennes parti
öronen åt sig, medan fackföreningsrörelsen, social-
demokratin och även miljörörelsen ute i Europa är
positiva till denna utveckling med mer samarbete på
dessa områden för att uppnå en balans så att det inte
bara blir ekonomiskt samarbete.
EMU, den ekonomiska monetära unionen, kom-
mer in i detta sammanhang. När man började att dis-
kutera den politiska dimensionen med alla mjuka
frågor - miljö och sociala rättigheter - talade man
även om valutan. EU-området skulle ha en gemensam
valuta för att underlätta handel, men även för att un-
derlätta politikens makt i förhållande till marknaden
och de större kapitalintressena.
I takt med att marknaden har blivit alltmer inter-
nationaliserad har också både större och i större ut-
sträckning mindre länder blivit som barkbåtar på ett
stormigt hav. Marknaden har väldigt mycket styrt det
som händer, och den har vapen i form av valutan som
kan tvångsdevalveras och även i form av räntan som
kan drivas upp. Detta påverkar ländernas politik och
tvingar dem att följa marknadens krav. Det var en
grundsten i EMU-projektet att utvika detta beroende.
Länderna skulle bli mer självständiga genom att sam-
arbeta på samma sätt som USA:s dollar har kunnat
stärkas genom att delstaterna har samma valuta och
givetvis också genom att föra en bra politik för denna
valuta ska kunna upprätthållas inom ett större områ-
de.
Det här är ett skäl för mig att vara positiv till den
ekonomiska monetära unionen, att stärka politikens
makt på marknaden som ytterligare ett steg i EU:s
utveckling mot ett mer politiskt projekt och inte en-
bart ett ekonomiskt projekt.
Ett annat skäl som är viktigt för mig är konsu-
mentmakt. Ett argument för EMU är att man ska
kunna jämföra priser mellan länderna. I ett land som
Sverige där matpriserna ligger i genomsnitt 20 %
högre än i övriga EU vore det värdefullt att kunna
göra prisjämförelser. Nu kommer inte det att bli gra-
tis. Det kräver naturligtvis ett engagemang både från
konsumenterna själva och från alla myndigheter och
politiker som är inblandade i form av att någon hela
tiden måste agera priskontrollant. Det måste finnas
rikligt med information så att även de som inte reser
mycket får tillgång till den. Det är helt uppenbart att
om man börjar att utnyttja konsumentmakten skulle
vi kunna få ned dagens överpriser.
Sedan ska man inte bortse från de problem som
man har haft i en del länder som har infört euro,
nämligen smyghöjningar av priserna. Vår EMU-
ministern Gunnar Lund har satt i gång ett arbete till-
sammans med andra ministrar, bland annat vår kon-
sumentminister, för att se till att detta inte händer
såvida svenska folket säger ja till euron.
När jag var i Grekland sade man där att anled-
ningen till smyghöjningen av priserna på grekiska
varor var inte EMU-medlemskapet utan det var att
man hade tagit bort jämförpriserna i den gamla gre-
kiska valutan. Folk kunde därför inte jämföra efter-
som de inte hade lärt sig att räkna om i den nya valu-
tan. Då passade affärerna på att höja priserna. Lös-
ningen på detta problem är att vi har kvar den svenska
valutan som jämförpris under en längre övergångspe-
riod, om vi går med i EMU.
Ett argument som är väldigt viktigt för mig när det
gäller EMU är att vi redan är med i dag. Vi har gått
med på konvergenskraven som handlar om en an-
svarsfull politik, att hålla nere underskott, statsskuld,
ränta, inflation och att ha en självständig centralbank.
Det steget handlar egentligen om att flytta över den
politik som vi för redan i dag till en högre nivå.
För mig är det vägledande hur det har gått att vara
med i dessa två första steg mot EMU. Det har gått
alldeles utmärkt. Vi har lyckats få ned underskotten
som tidigare skenade. Samtidigt har vi kunnat satsa
på ökad sysselsättning och på välfärdsreformer. Det
har visat sig att de två stegen inte har varit ett hinder
för detta utan snarare en förutsättning.
Sedan är det klart att man kan sköta ekonomin ge-
nom att sänka skatterna och göra nedskärningar, men
då får man inte den kombination som vi har lyckats
med när det gäller ansvarsfull ekonomi och hög väl-
färd. Det är ett skäl för mig att gå vidare. Vi har fått
lite repetition av EMU-projketet genom att vi har
varit med i de två första stegen, och då kan vi lika
gärna gå med också i det tredje steget.
Vilken makt är det som vi avhänder oss? Tidigare
när den europeiska centralbanken inte fanns följde vi
väldigt tätt i spåren på Bundesbank som då var navet i
den europeiska ekonomin. Nu följer vi tätt i spåren på
den europeiska centralbanken. Då anser jag att vi får
mer inflytande än vad vi har i dag genom att vi kan
skicka svenska representanter till centralbanken. Vi
tvingas ändå följa det som man beslutar. Anledningen
till att vi följer centralbanken är inte att vi måste göra
det enligt några regler utan det är för att vi är så bero-
ende i dag.
Ingen människa är en ö, lika lite är ett land en ö i
den internationella ekonomin. Jag tror snarare att vi
kan stärka inflytandet på det sättet och naturligtvis
allmänt öka vårt inflytande i EU när det gäller miljö,
jämställdhet, global rättvisa, fackliga rättigheter,
kamp för sysselsättning, ja, allt vi redan driver i dag i
EU. Det är självklart att man kommer att lyssna mer
på ett land som är berett att vara med fullt ut i EU-
medlemskapet än på ett land som väljer att ställa sig
vid sidan.
Det här var mina argument för EMU. Jag hoppas
att vi kommer att få höra mera från både ja-sidan och
nej-sidan så att det blir ett högt valdeltagande.

Anf. 56 ROSSANA DINAMARCA (v):
Fru talman! "Vi kommer att betrakta alla försök
från deras sida att utvidga sitt politiska system ... som
farlig för vår fred och säkerhet ... som en manifesta-
tion av ovänlig handling mot Förenta staterna."
Fru talman! Detta uttalade den amerikanske presi-
denten James Monroe om Latinamerika i ett tal till
kongressen 1823. Det var också då som Monroe
deklarerade att Latinamerika skulle betraktas som
Förenta staternas bakgård.
Fortfarande på 2000-talet betraktas Latinamerika
på detta sätt av USA. När det gäller Latinamerika har
det för USA:s del aldrig handlat om demokrati eller
diktatur. USA har stött demokratiska strävanden när
det passat dem, lika väl som man har stött diktaturer
när det har passat dem bättre. Det handlar om USA:s
dominans och ekonomiska intressen eller folkets rätt
att bestämma i eget land.
Oftast har USA stött diktaturer. Man stödde gene-
ral Videla i Argentina. Man stödde general Bánzer i
Bolivia. Man stödde general Pinochet i Chile. Man
stödde diktatorerna Stroessner i Paraguay och Somo-
za i Nicaragua. Man har stött Fujimori i Peru. USA
har under olika perioder stött diktaturer och korrum-
perade regimer i praktiskt taget samtliga latinameri-
kanska länder.
I dag går den största delen av USA:s militära stöd
till Colombia och den militära strategin Plan Colom-
bia. Dess officiella syfte är att bekämpa drogproduk-
tionen i landet. USA har redan anslagit nästan
20 miljarder kronor till programmet. Pengarna går
nästan uteslutande till militära ändamål och massbe-
sprutning av påstådda kokaplantage. Planen har ut-
satts för massiv kritik av människorättsorganisationer,
EU och även av den svenska regeringen. Samtidigt
mördas oppositionen i Colombia. Vänsterpartiet
Unión Patriótica har fått över 3 000 av sina medlem-
mar dödade sedan starten 1984. Över två miljoner
människor befinner sig på flykt i sitt eget land. Men
det är inte de människorna USA hjälper, utan stödet
går till en korrupt regim, som gång efter annan har
avslöjats för nära samarbete med de högerextrema
paramilitära grupperna som står för 80 % av brotten
mot de mänskliga rättigheterna - allt enligt UD:s
rapport om Colombia.
Fru talman! Var än folkliga rörelser för nationell
och social frigörelse har uppstått har de slagits ned.
Mord och tortyr har under långa perioder hört till
ordningen för dagen i Latinamerika. Överallt har CIA
varit inblandat för att med konspirationer, lönnmord
och politiska manipulationer kväva folkliga rörelser.
Tortyrspecialister och lönnmördare utbildade av CIA
har varit i arbete överallt i Latinamerika. Detta är inga
hemska skrönor utan en brutal verklighet.
Förtrycket i Latinamerika har varierat under olika
presidentadministrationer. Under president Clintons
tid var man inne på en annorlunda väg. I El Salvador
och Guatemala fick man slut på mördandet. FMLN
och URNG-gerillan kunde lägga ned sina vapen och
övergå till att ombilda sig till politiska partier - en
utveckling som vi i Vänsterpartiet på olika sätt har
understött. En liknande utveckling kunde man se i
andra länder i Centralamerika. Ett mer normalt poli-
tiskt liv började ta form.
I flera länder försvann militärdiktaturerna. Vide-
las, Stroessners, Pinochets, Somozas och Fujimoris
regimer försvann. En mer demokratisk ordning inför-
des. Folkliga rörelser har börjat växa sig starka. Star-
kast blev de i Brasilien, där Latinamerikas starkaste
sociala rörelse, MST, gjorde stora framsteg när det
gällde att genomdriva jordreformer och folklig ex-
propriering av stora outnyttjade landområden. Denna
rörelse möttes av jordägarnas revolvermän men har
ändå inte kunnat stoppas. Denna mäktiga sociala
rörelse har nyligen fört Lula till presidentposten i
Brasilien.
Även i Venezuela och Bolivia har dessa folkliga
rörelser börjat ta form. I Venezuela valdes Chávez till
president, och under hans ledning har ett omfattande
reformarbete inletts. Det handlar om skolreformer,
alfabetisering och demokratisering. Men man har
försökt att sabotera Chávez reformpolitik genom att
låta nyckelpersoner - direktörer och ingenjörer -
strejka och därmed knäcka landets ekonomi. Det är
en metod som vi känner igen från andra länder. Ett
exempel är Chile under Salvador Allende.
I Bolivia har det efter diktaturens fall införts poli-
tisk demokrati, men med en mycket korrupt regim.
Sedan tusentals år odlar bönderna koka. Man odlar
den i medicinskt syfte - ett tusenårigt bruk som inte
har något med kokaintillverkning att göra. En del av
kokan har dock nått uppköpare av mindre hedervärt
slag. De som tjänar pengar på detta har dock inte varit
kokabönderna. Oppositionspartiet MAS har krävt
stöd för ett program där kokaodlandet ersätts med
andra grödor. Regeringen har bemött dessa krav med
polis och militär.
I dag har det vuxit fram en social rörelse där det
inte längre bara handlar om de kokaodlande bönder-
nas villkor utan om betydligt större frågor. Regering-
en har försökt genomdriva privatiseringar av landets
vattentillgångar, vilket skulle få folkets kostnader för
vatten att skjuta i höjden. Det har vållat häftiga pro-
tester. Regeringen har gått till rent fysiskt angrepp
mot parlamentariker som tillhör MAS. Ledaren och
parlamentarikern för MAS, Evo Morales, har tvingats
under jorden.
Bland de rådgivare som USA har sänt till Bolivia
finns David Greenlee, som utsetts till ambassadör.
Greenlee har ett förflutet i Contras i Nicaragua. Man
säger sig bekämpa kokaproduktionen, som är tämli-
gen liten och där det drivande elementet inte är bön-
derna. Men vad man verkligen är ute efter är att göra
slut på en växande rörelse som har social rättvisa på
sin dagordning.
Fru talman! Under president Bushs tid har USA
lagt om politiken från Clintonadministrationen. Man
vill åter dominera Latinamerika på samma sätt som
tidigare. Demokratiska strävanden ses inte med blida
ögon. Vad det för USA:s del handlar om i Latiname-
rika är att när man inte längre kan påtvinga länderna
en nyliberal politik inom demokratins ramar tar man
till våld för att få igenom den. Hoppet står till de
sociala rörelserna, som håller på att växa fram.

Anf. 57 ANNIKA QARLSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Rossana
Dinamarca. Det var roligt att höra. Hon har insikter
om en kontinent som vi andra kanske inte känner lika
väl till.
Jag ska tala om ett annat område. Jag skulle vilja
börja med att visa på vår egen historia.
På 1300-talet härjade en farsot som tog många
människors liv här i Sverige, i övriga Europa och
även i övriga världen. Stora delar av befolkningen -
upp till hälften - dog utan att man visste hur man
skulle kunna hindra smittspridningen eller bota dem
som insjuknade. Då hette farsoten digerdöden. I dag
sprider sig en annan farsot över världen. Stora delar
av befolkningen - på vissa ställen upp till hälften -
dör. I dag heter den aids.
Det som är så fruktansvärt med dagens situation
är att kunskap om hur man förebygger smittspridning
finns, mediciner som bromsar sjukdomen finns, re-
surser för att hejda utvecklingen finns i världen - men
de kunskaper och resurser som finns kommer inte alla
till del.
Det är totalt ca 65 miljoner som smittats sedan
upptäckten i början på 1980-talet. Det finns i dag ca
42 miljoner med hiv/aids. Var sjätte sekund smittas
en människa av hiv.
Afrika är väl den kontinent som har drabbats hår-
dast. Enligt WHO är Indien nästa kontinent i farozo-
nen, och ett område nära oss - Estland, Lettland och
Ryssland - är ytterligare en aids-bomb som måste
desarmeras. Det är en global epidemi med centrum i
de fattigaste regionerna i världen.
Hiv/aids slår hårt mot hela samhället på alla nivå-
er. Där den drar fram slås en rad verksamheter sön-
der, utöver alla personliga tragedier. Samhällen, fa-
miljer och människor klarar inte att sköta det gemen-
samma. Seder och bruk påverkas. Traditionella nät-
verk urholkas, och när generationen mitt i livet för-
svinner åsidosätts både omvårdnaden om barnen och
de gamla. I vissa byar är hela generationer borta all-
deles för tidigt. Hiv/aids har tyvärr vridit tillbaka
decennier av social och ekonomisk utveckling i
många utvecklingsländer.
Fru talman! Att stoppa spridningen av hiv/aids är
ett av FN:s åtta millenniemål som ska uppnås före
2015. Om inte detta mål uppnås är utsikterna för att
nå de andra målen väldigt små.
Centerpartiet har i riksdagen motionerat om att
Sverige måste ge sitt fulla stöd till UNAIDS världs-
omfattande kampanj mot hiv/aids-relaterad stigmati-
sering och diskriminering av personer som lever med
hiv/aids för att ledare runtom i världen ska förstå
vidden av problemet och reagera.
Vi kräver att regeringen agerar för att världens le-
dare ska erkänna att hiv/aids är ett problem och att de
ska våga tala klarspråk om att mäns sexuella uppträ-
dande är orsak till spridningen av hiv/aids för att
förändra attityderna till kondom och "säker sex". Men
vi måste också kräva att åtgärder för att stoppa pro-
stitution vidtas. Att stärka kvinnors ställning i sam-
hället runtom i världen är en mycket viktig del i detta
arbete.
Fru talman! Om du har hälsan beror mycket på
om du är rik eller fattig. Det kan vi se i Sverige, men
vi kan se det med fruktansvärd tydlighet i världen.
Hiv/aids slår hårt mot redan fattiga länder. Världens
resurser måste mobiliseras för att utrota fattigdomen
och förtrycket av de mänskliga rättigheterna för att
det ska bli en långsiktigt hållbar utveckling och för att
man ska komma åt spridningen av hiv/aids.
Utvecklings- och biståndspolitiken måste ges en
sådan inriktning att människor i mottagarländerna ges
långsiktiga förutsättningar att lösa fattigdomsproble-
men. De fattiga länderna måste själva ta ansvar för att
forma en framtid, men de måste också ges möjlighe-
ter. Hela världen måste vara med och ta detta ansvar.
Bistånd och andra utvecklingsinsatser ska formas
utifrån lokala behov och får därför inte omgärdas av
detaljstyrning, men det ska finnas tydliga ramar och
uppföljning.
Hivprevention i olika former måste integreras i
alla länders biståndsprogram på alla de områden som
bistånd ges. För att det ska bli verklighet finns det
metoder och kunskap att hämta från arbete med köns-
frågor. Hivfrågan ska alltid finnas med och ges sär-
skild uppmärksamhet. För att snarast möjligt nå re-
sultat behövs det resurser.
Därför anser Centerpartiet att Sverige senast 2005
ska ha nått enprocentsmålet, det vill säga att vi ger
1 % av vår bruttonationalinkomst i bistånd. Det är ett
krav som vi har ställt i tidigare motioner här i riksda-
gen.
Först när vi åstadkommer mätta magar och god
hälsa är det möjligt att få människorna i de fattiga
länderna att engagera sig för miljömålen. Därför
måste utvecklings- och biståndspolitiken ges en sådan
inriktning att människorna i mottagarländerna ges
långsiktiga förutsättningar att lösa fattigdomsproble-
men och få en god hälsa. Fattigdomsmålet i svensk
biståndspolitik finns redan men behöver förstärkas
och förtydligas.
I svenskt bistånd ska samtidigt förebyggande häl-
soinsatser ges en central plats och då med speciell
tyngd vid målet att bromsa och motverka hivepide-
min. Detta har vi i Centerpartiet påtalat i vår motion
inför FN:s toppmöte i Johannesburg.
Fru talman! Hiv/aids, fattigdom, miljöhot, terro-
rattacker och krig - allt hänger ihop. Med allt djupare
klyftor i världen går vi mot en ohållbar utveckling.
Då är det inte bara ett hot mot någon långt bort, utan
det är ett reellt hot även mot oss här i Sverige. Det,
om inget annat, borde få alla och envar att stå upp i
de här frågorna.

Anf. 58 GUNILLA WAHLÉN (v):
Fru talman! I södra Algeriets ökenområden ligger
ett jättelikt flyktingläger. Där vistas tusentals barn,
gamla, kvinnor och män. Barnen är födda där och
även många av deras föräldrar. De gamla och medel-
ålders flydde dit när Marocko invaderade och ocku-
perade deras land för över 25 år sedan. De lever där
under FN:s beskydd och på algeriers välvilja. Det
finns inga permanenta arbeten och ingen produktion.
De flesta bor i tält. Deras tillgång till sjukvård och
utbildning är helt beroende av olika samfunds, län-
ders och frivilligorganisationers bistånd.
I mer än 25 år har Västsaharas folk under Polisa-
rios ledning kämpat för sitt nationella oberoende.
Man har kämpat mot marockanska myndigheter och
militärer som har ockuperat landet. FN:s avkoloniali-
seringskommitté har fastslagit att det västsahariska
folket har rätt att besluta om sin egen framtid. Det
västsahariska folket och Polisario har folkrätten på
sin sida. Polisario har krävt att Västsaharas framtid
ska avgöras och angett hur en återflyttning ska orga-
niseras. Och frågan ska avgöras i en folkomröstning.
Denna folkomröstning har förhalats av Marocko i
över tio år. På olika sätt har Marocko försökt mani-
pulera FN. Kofi Annans särskilda ombud James Ba-
ker har försökt förhandla och komma fram till olika
lösningar. Man har kommit på en tredje väg, vilket
skulle betyda att man övergav folkomröstningen och
att Västsahara skulle bli en del av Marocko. Denna
linje förkastas av Polisario och FN:s säkerhetsråd.
Vi är många från olika partier i denna riksdag som
anser att folkomröstning är den enda rimliga vägen.
Andra vägar vore att frångå folkrätten.
Många länder är intresserade av det område som
Marocko har ockuperat. USA och länder i Europa
med ekonomiska intressen i Marocko kan vara intres-
serade av att Västsahara uppgår i Marocko då olika
företag har börjat projektera olja på sahariskt territo-
rium. Västvärldens dammsugning av världen efter
olja får inte leda till att man tummar på folkrätten och
folkets självbestämmanderätt.
Västsahara utgör en liten del av den afrikanska
kontinenten, men den är principiellt viktig. Det finns
andra länder där problemen är större och mer vittom-
fattande. Kontinenten har plågats av omfattande krig
och strider med svält och nöd i spåren. I dag är situa-
tionen akut i Eritrea och Etiopien där 15 miljoner
människors liv är i fara på grund av svält. Det är inte
första gången som det inträffar. Eritrea och Etiopien
måste uppnå stabila och normala förhållanden. Den
hjälp som ges till området har till största delen haft
karaktären av katastrofhjälp som inte övergått till
hjälp till utveckling.
Utvecklingsländerna har själva ett avgörande an-
svar för att bekämpa fattigdomen. Anna Lindh sade i
dagens utrikespolitiska debatt:
"Vi behöver globalisera demokratin, men också
demokratisera globaliseringen."
De fattiga länderna måste få ett eget självbestäm-
mande över sina egna länder på sina egna villkor.
Globaliseringen får inte förvärra och fördjupa orättvi-
sor och klyftor. Bistånd måste bli mer träffsäkert då
det gäller att bekämpa fattigdom, svält och sjukdo-
mar. Det är barn och kvinnor som drabbas hårdast
över hela världen.
Annika Qarlsson tog just upp hiv/aids-epidemin,
och jag vill också tala lite grann om den. Den slår
med stor kraft sönder människors liv, ja till och med
hela nationalekonomiska system i vissa länder. I
Tanzania, som jag vistades i i höstas, finns områden
där 30 % av de gravida kvinnorna är smittade, 30 %
av kvinnorna i åldern 15-25 år. Mycket unga männi-
skor, studenter och barn, är sjuka och dör. Hela landet
förlorar lärare, vårdpersonal, ekonomer och en arbets-
för befolkning som kan producera mat och andra
varor för landets tillväxt, utveckling och framtid.
Handel är ett sätt att öka välstånd. Men det är vik-
tigt att vi som tillhör den rika världen också tar vårt
ansvar när det gäller global handel, främst då via
WTO.
Genom ett nytt WTO-avtal skulle världens 49 fat-
tigaste länder kunna kringgå patentregler för att få
köpa billigare kopior av vissa läkemedel. USA för-
halar denna lösning i förhandlingarna och vill ha
strängare regler och bestämma vilka regler och tarif-
fer som ska gälla.
Utvecklingsländerna motsätter sig, med rätta, så-
dana listor och begränsningar och menar att det är
upp till dem själva, inte upp till USA, att avgöra när
de befinner sig i en hälsokatastrofsituation och behö-
ver vissa mediciner.
Det är landet självt som ska bekämpa fattigdom
och sjukdomar. Vi i rikare länder ger då ett bistånd
som sker på mottagarlandets villkor. WTO-
förhandlingarna om patentregler och läkemedel till de
fattigaste länderna får inte förhalas på det sätt som
USA gör. Övriga 144 medlemsstater i WTO måste
aktivt stödjas av Sverige för att få ett avtal som gyn-
nar att barn, kvinnor och män i de allra fattigaste
länderna får tillgång till dessa patenterade läkemedel.
Dessa frågor kommer i skymundan av USA:s
storsatsning på ett krig i Mellanöstern och dess ensi-
diga stöd till Israel. Med krig avskaffar man inte
osäkerhet och fattigdom. Att bekämpa fattigdom och
ohälsa är en säkerhetsfråga för hela världen. Till-
sammans måste vi ta det ansvaret!

Anf. 59 BIRGITTA AHLQVIST (s):
Fru talman! Barentsregionen är trots sin storlek,
sina väldiga naturtillgångar och sitt strategiska läge
en relativt okänd del av norra Europa. Därför tar jag
så ofta jag kan tillfället i akt att tala om den här fan-
tastiska regionen. Till och med när folk frågar mig
varifrån jag kommer brukar jag svara: Jag är barents-
bo. Det väcker oftast en undran om var Barents lig-
ger.
Barentsregionen har etablerats genom avtal mel-
lan Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Intentio-
nen är att regionen ska utvecklas och ytterligare stär-
kas.
Två mycket framträdande processer i dagens Eu-
ropa är just integration och regionbyggande. Vid
EU:s toppmöte i Feira antogs en handlingsplan för
den nordliga dimensionen. Ett syfte med den är att
undvika nya delningslinjer i Europa. "Samarbete" är
ett nyckelord.
EU:s handlingsplan för den nordliga dimensionen
kan ses som ett uttryck för EU:s engagemang i Ba-
rentsregionen.
Under många år har vi i norra Sverige utarbetat en
unik modell ur ett underifrånperspektiv för kontakter-
na inom Barentsregionen och samarbetet med Ryss-
land. Modellen bygger på vår geografiska närhet och
saknar motstycke i övriga Europa. Aktörer från län,
vänorter, näringslivsorganisationer. företag, univer-
sitet, folkhögskolor, övriga skolor, politiska partier,
folkrörelser, kulturorganisationer och press samt inte
minst enskilda individer medverkar mycket aktivt i
samarbetet.
Dessutom är vår målsättning att bidra till att öka
kompetensen i olika verksamheter och förbättra för-
mågan att använda olika finansieringsmöjligheter
inom bland annat EU-systemet när det gäller att bidra
till att utveckla Barentsregionen.
Men för närvarande tas ofta nya initiativ med
otillräcklig samordning eller bristfälliga kunskaper
om snarlika initiativ som tidigare tagits. Man utnyttjar
helt enkelt inte tidigare gjorda erfarenheter på grund
av att man inte känner till dem.
Sverige och även EU har en rad säkerhetspolitis-
ka, näringspolitiska, miljömässiga, sociala och kultu-
rella skäl att öka samarbetet med nordvästra Ryss-
land. För närvarande finns det ingen samlad bild av
utvecklingsarbetet. Det finns ett stort behov av en
organisation som utan att hämma mångfalden i sam-
arbetet kan säkra en bättre anpassning till behoven, en
bättre samordning av insatserna och en effektivare
spridning av erfarenheter och resultat.
Ett Barentsinstitut eller ett Barentssekretariat i
norra Sverige skulle kunna bidra till integrationspro-
cessen och främja ett gränsöverskridande regionbyg-
gande i nordligaste Europa. Ett sådant institut skulle
kunna ta sikte på att stödja ledning och samordning
av Barentssamarbetet och tillhandahålla information,
vara ett forum för visionärt och strategiskt framtid-
stänkande och engagera sig i arbetet med att utveckla
nya idéer och projekt.
I dag finns det institut, centrum och organisationer
i Finland, Norge och Ryssland men inte i Sverige. De
bedriver information, rådgivning och bevakning men
också forskning och studentutbyte. Inte bara i våra
nordiska grannländer utan även i andra länder finns
det institut, centrum, som skulle kunna vara en mo-
dell och förebild för ett Barentsinstitut på den svenska
sidan och för vad det skulle kunna innehålla och
prestera.
Vår utrikesminister Anna Lindh skrev i en artikel
att den nordliga dimensionen måste ses som en ge-
mensam angelägenhet för hela Europa, precis som
EU:s politik riktas mot Medelhavet och västra Bal-
kan. Det är mycket bra. Men till skillnad från Barce-
lonaprocessen och programmet för västra Balkan
finns det ingen egen budgetlinje för insatser inom
ramen för den nordliga dimensionen. Där måste vi
och den nordliga dimensionen flytta fram positioner-
na.
EU måste avsätta specifika medel för den nordliga
dimensionen. Insatserna bör ha en kompletterande
inriktning och omfattning som innebär att norra Eu-
ropa inte utestängs från stöd ur andra finansie-
ringskällor inom EU som Tacis- och Phareprogram-
men. EU måste dessutom bedriva ett bättre samarbete
med befintliga nationella och regionala institutioner
som Barentsrådet och regionrådet.
Om EU inrättade en plattform för samordning, in-
formation och service inom den nordliga dimensionen
i norra Sverige och Sverige inrättade en för den na-
tionella delen av Barentssamarbetet, som Norge gjort,
skulle det kunna bli ett bra instrument för att bättre
integrera norra Sverige och hela Barentsregionen i
EU:s verksamhet.
För att permanent stärka det framtida arbetet inom
Barentsregionen och den nordliga dimensionen till-
sammans med olika aktörer bör vi i Sverige stödja
tillskapandet av ett Barentsinstitut i norra Sverige där
också EU ingår. Det kan vara ett led i strävandena att
flytta EU:s och Europas tyngdpunkt norrut, vilket bör
vara i allas intresse.
Fru talman! Genom ett Barentsinstitut får Barents-
regionen ett ansikte utåt, vilket innebär att regionen
blir känd för fler än för oss som bor där uppe. När jag
säger att jag är barentsbo kommer jag då inte att få
frågan var Barents ligger.

Anf. 60 HÅKAN LARSSON (c):
Fru talman! Jag ska delvis ta upp samma tema
som Birgitta Ahlqvist. Det är ett tema som har varit
alltför ovanligt under senare år, nämligen samarbetet
mellan öst och väst, i det här fallet mellan öst och
väst på den skandinaviska halvön och i norra Europa i
övrigt.
Under 1900-talet förstärktes kontakterna nord-syd
i de skandinaviska länderna. Makthavarna, vare sig
de satt i Stockholm, Oslo eller Helsingfors, tänkte
alltmer ensidigt nationellt, och betydelsen av de
gamla öst-västliga kontakterna över gränserna i Nor-
den tonades successivt ned.
Fortfarande härskar detta nord-syd-tänkande i hög
grad i de styrandes perspektiv, men det finns en del
positiva tendenser. I norr utvecklas Barentssamarbe-
tet, som Birgitta Ahlqvist talade om, sedan snart ett
decennium tillbaka. Det går sakta, och vi hörde här
att det behövs samordningsinsatser för att det ska bli
effektivt. Här har Sverige, som för närvarande är
ordförande i Barentsrådet, en viktig roll för att driva
på samarbetet över gränserna och finna strukturer och
former som gör att det fungerar bättre.
Här finns en gemensam region där Norge, Sveri-
ge, Finland och Ryssland möts. Här behöver nya
kontaktytor i öst-västlig riktning utvecklas, vilket inte
minst kräver förbättrade kommunikationer över grän-
serna.
Själv vill jag särskilt i det här sammanhanget lyfta
fram vikten av ett ökat öst-väst-samarbete i Mittnor-
den utifrån mitt hemläns, Jämtlands, perspektiv.
Länge har intrycket varit att de centrala makthavarna
i Sverige har levt i tron att det bara finns öde fjäll
väster om Åreskutan, där de åker skidor någon vecka
på vintern. Så är det inte. Bara några mil västerut
lever en halv miljon trönder, de flesta av dessa trön-
der i högönsklig välmåga.
Medan Jämtlands län kämpar med negativ befolk-
ningsutveckling och låg tillväxt hör grannfylket Sør-
Trøndelag till Nordens främsta tillväxtområden just
nu. En rapport som Institutet för tillväxtpolitiska
studier, ITPS, i Östersund presenterar i dag visar att
mellersta Norrland har den sämsta utvecklingen bland
regionerna i hela EU. Läget är alltså allvarligt, och då
måste man vidta åtgärder. EU-inträdet har inte stärkt
regionen jämfört med andra regioner även om man
fullt ut försöker ta vara på de möjligheter som struk-
turfonder och andra EU-insatser innebär.
Den nationella politiken har inte givit regionen
förutsättningar att ta vara på de stora utvecklingsmöj-
ligheter som faktiskt finns.
Ser man det här kan man tycka att situationen är
dyster. Men det finns en stor framtidspotential som
kan ge hela denna region ett välkommet lyft, nämli-
gen ett närmare samarbete i öst-västlig riktning.
Regionen har självfallet ett stort eget ansvar för
att ta vara på möjligheterna, men den centrala politi-
ken måste ge bättre förutsättningar för samarbetet.
Det finns alltfler som jobbar med detta nu, inte minst
i Jämtlands län. Själv deltog jag vid en gränsträff
mellan jämtar och trönder i Storlien för en vecka
sedan.
En viktig fråga som då diskuterades är självfallet
kommunikationerna. Sedan i höstas går det äntligen
ett direkttåg, Nabotåget, mellan Östersund och
Trondheim som gör det möjligt att åka kollektivt fram
och tillbaka mellan dessa metropoler över dagen.
Det finns en vision om snabbtåg, snabba bekväma
tåg: Atlantbanan. Från svensk sida är vi i det här
fallet faktiskt bättre än norrmännen. Vi har rustat upp
banvallen ända upp till Storlien. Nu måste vi sätta
press på Norge att elektrifiera och rusta upp sin del av
banan så att snabbtågsförbindelsen snart blir möjlig.
Snabba och bekväma kommunikationer över gränsen
är nämligen av avgörande betydelse för att samarbetet
över hela fältet i denna gemensamma, gränslösa regi-
on ska kunna utvecklas positivt.
Ett projekt som diskuteras alltmer i sammanhang-
et är att skapa en transportkorridor från nordvästra
Ryssland genom hela norra Skandinavien till de isfria
hamnarna vid Trondheimsfjorden. Här har självfallet
järnvägsförbindelserna stor betydelse, men det gäller
också att finna resurser och förutsättningar för att
utveckla hamnkapaciteten i hamnarna i Trøndelag.
Det finns också gränshinder och gränskrångel
kvar som försvårar samarbetet i de nordiska gränsre-
gionerna. Det var positivt att höra att utrikesminister
Anna Lindh i sin deklaration i dag underströk att
Sverige som ordförande i det nordiska regerings-
samarbetet ska verka för minskade gränshinder i
Norden. Nu gäller det också att visa det i praktiken så
att det inte bara stannar vid ord.
Jag hoppas också att det faktum att den minister
som ansvarar nordiskt samarbete för närvarande heter
Berit Andnor och kommer från Jämtland - och har
förhållandena i denna region klara för sig - ska inne-
bära att regeringen arbetar mer aktivt än tidigare för
att undanröja hindren för att det här samarbete ska
kunna utvecklas.
Potentialen för ett närmare samarbete i öst-västlig
riktning är mycket stor, och den måste tas till vara.
Historien visar att under de perioder då samarbetet i
öst-västlig riktning har varit som mest intensivt, då
har de här regionerna utvecklats positivt. De har växt,
både ekonomiskt och befolkningsmässigt. Dit kan vi
komma igen. Vi behöver ett starkare öst-västligt sam-
arbete i Norden. Vi behöver ett närmare nordiskt
samarbete.

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslu-
tad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 6 februari.

3 § Ledighet

Andre vice talmannen meddelade att Gabriel Ro-
manus (fp) ansökt om sjukledighet under tiden den 24
februari-6 april.

Kammaren biföll denna ansökan.

Andre vice talmannen anmälde att Louise Edlind-
Friberg (fp) skulle tjänstgöra som ersättare för Gabri-
el Romanus.

4 § Meddelande om aktuell debatt

Andre vice talmannen meddelade att på begäran
av Kristdemokraternas riksdagsgrupp skulle en aktu-
ell debatt om vården och omsorgen av äldre anordnas
torsdagen den 20 februari kl. 12.00.

Från regeringen skulle socialminister Lars
Engqvist delta.

Den inkomna skrivelsen hade följande lydelse:

Till talmannen
Begäran om aktuell debatt i kammaren angående
vården och omsorgen av äldre
I dag - den 5 februari 2003 - tar regeringen emot
Socialstyrelsens lägesrapport Vård och omsorg om
äldre. Lägesrapporten tar upp tillståndet och utveck-
lingen i vården och omsorgen om äldre.
Socialstyrelsen drar bland annat följande slutsat-
ser:
- allt färre av de allra äldsta får hjälp. Situationen i
vården och omsorgen är ansträngd. Det finns ett
ökat gap mellan utbudet och efterfrågan på vård
och omsorg.
- bristerna är särskilt allvarliga inom äldreboendet.
Det medicinska omhändertagandet och det sociala
innehållet måste utvecklas.
- anhöriga tvingas ta ett allt större ansvar när det
gäller att tillgodose de äldres behov av vård och
omsorg. Utvecklingen aktualiserar en frågeställ-
ning om det offentliga åtagandet är under föränd-
ring.
- personal- och kompetensbristen utgör det kanske
största hotet mot vårdkvaliteten. Att öka rekryte-
ringen och minska den höga sjukfrånvaron är all-
deles nödvändigt.
- ytterligare satsningar krävs inom vården och om-
sorgen av de äldre. Kunskap, kvalitet, innehåll
och effektivitet i vården och omsorgen måste ut-
vecklas.
Socialstyrelsens rapport är en bra och genomar-
betad sammanfattning över den aktuella situationen i
vården och omsorgen av de äldre. Lägesrapporten kan
sägas vara en uppföljning av den nationella hand-
lingsplanen. Socialstyrelsens iakttagelser är oroande.
Man kan konstatera att ett flertal rapporter, upp-
följningar och utredningar pekar åt samma håll, näm-
ligen att vården och omsorgen av de äldre i många
avseenden försämrats de senaste åren. Med anledning
av detta är det viktigt att riksdagen öppnar för en
riksdagsdebatt kring den aktuella frågan om hur äld-
res vård och omsorg kan förbättras.
För kristdemokraternas riksdagsgrupp
Maria Larsson
Vice gruppledare

5 § Meddelanden om ändringar i kammarens
sammanträdesplan

Andre vice talmannen meddelade att voteringen
onsdagen den 5 mars kl. 9.00 skulle utgå.
Andre vice talmannen meddelade att statsminis-
terns frågestund torsdagen den 22 maj skulle flyttas
till torsdagen den 15 maj kl. 14.00 och att vanlig
frågestund skulle äga rum torsdagen den 22 maj
kl. 14.00.

Meddelandena hade delats ut till kammarens le-
damöter.

6 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
2002/03:So36-So38 till socialutskottet

7 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 11 februari

2002/03:178 av Marie Wahlgren (fp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Kvaliteten på svensk forskning
2002/03:179 av Inger René (m) till statsrådet Mona
Sahlin
Invandrarflickors rätt till eget liv
2002/03:180 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Mona Sahlin
Fri- och rättigheter för flickor från så kallade heder-
skulturer

den 12 februari

2002/03:181 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Lars-Erik Lövdén
EU och bostadsstöd
2002/03:182 av Michael Hagberg (s) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Konkurrensvillkoren för kycklingindustrin
2002/03:183 av Bo Könberg (fp) till statsrådet Hans
Karlsson
Finansiell samordning för sjukvård och rehabilitering

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 februari.

8 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 12 februari

2002/03:508 av Britta Lejon (s) till utrikesminister
Anna Lindh
FN:s kommission för mänskliga rättigheter
2002/03:509 av Ewa Larsson (mp) till statsrådet
Ulrica Messing
Vägverkets prioriteringar
2002/03:510 av Carl-Axel Johansson (m) till nä-
ringsminister Leif Pagrotsky
Infrastrukturen i sydöstra Skåne
2002/03:511 av Carl-Axel Johansson (m) till justi-
tieminister Thomas Bodström
Nationella ID-kort
2002/03:512 av Luciano Astudillo (s) till statsrådet
Jan O Karlsson
Flykting på grund av religiös tillhörighet
2002/03:513 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
finansminister Bosse Ringholm
Arvs- och gåvoskatterna
2002/03:514 av Viviann Gerdin (c) till finansminister
Bosse Ringholm
Mervärdesskattereglerna för kassarabatter
2002/03:515 av Rossana Dinamarca (v) till statsrådet
Hans Karlsson
Saabvarsel
2002/03:516 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
socialminister Lars Engqvist
Stödet till handikapporganisationer
2002/03:517 av Berit Högman (s) till socialminister
Lars Engqvist
Stöd för kvalitetsutveckling

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 18 februari.

9 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 12 februari

2002/03:464 av Cecilia Nilsson Wigström (fp) till
statsrådet Mona Sahlin
Mångfalden i offentliga sektorn
2002/03:467 av Gustav Fridolin (mp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Homofobi inom vården
2002/03:468 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
Flygtransporter för våra utlandsstyrkor
2002/03:469 av Lena Ek (c) till socialminister Lars
Engqvist
Väntetid för tandvård
2002/03:470 av Magdalena Andersson (m) till stats-
rådet Berit Andnor
Information om pensionsreformen
2002/03:471 av Margareta Pålsson (m) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Kulturminnesvården
2002/03:472 av Carl-Axel Roslund (m) till statsrådet
Morgan Johansson
Kommuner som bryter mot lagen
2002/03:475 av Carina Adolfsson Elgestam (s) till
utbildningsminister Thomas Östros
Gratis skolskjuts vid gemensam vårdnad
2002/03:477 av Lars Gustafsson (kd) till miljöminis-
ter Lena Sommestad
Verksamhetsutövares ansvar
2002/03:478 av Lars Gustafsson (kd) till miljöminis-
ter Lena Sommestad
Certifieringssystem för vissa bilreservdelar
2002/03:479 av Kent Olsson (m) till miljöminister
Lena Sommestad
Supertanken Stemnitsa
2002/03:480 av Ulla Löfgren (m) till statsrådet Mor-
gan Johansson
Kvinnliga företagare i socialförsäkringssystemet
2002/03:485 av Lars-Ivar Ericson (c) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Kultur som hälsobefrämjande faktor
2002/03:486 av Karin Thorborg (v) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Postens framtid
2002/03:490 av Ingela Thalén (s) till miljöminister
Lena Sommestad
Finansiering av kärnkraftsavfall
2002/03:491 av Göran Norlander (s) till statsrådet
Ulrica Messing
Visit Sweden
2002/03:492 av Lars-Ivar Ericson (c) till statsrådet
Mona Sahlin
Invandrarflickors idrottsvanor

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 18 februari.

10 § Kammaren åtskildes kl. 15.27.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till och med
1 § anf. 10 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till och med anf. 29
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med anf. 57
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.