
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2002/03:43</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 21 januari</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 - 16.23</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>18.00 - 22.27</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>---------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollen för den 16, 17, 18, 19 och
20 december 2002.
2 §  Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen</pre><pre>Talmannen meddelade att Johan Lönnroth (v)
återtagit sin plats i riksdagen från och med den
1 januari, varigenom uppdraget som ersättare upphört
för Rolf Olsson.</pre><pre>3 §  Ledighet</pre><pre>Talmannen meddelade att Åsa Domeij (mp) be-
viljats föräldraledighet under tiden den 20 januari-
1 maj.</pre><pre>Talmannen anmälde att Gunnar Goude (mp) in-
trätt som ersättare för Åsa Domeij.</pre><pre>Talmannen meddelade att Yvonne Ruwaida (mp)
ansökt om föräldraledighet under tiden den
23 januari-20 mars.</pre><pre>Kammaren biföll denna ansökan.</pre><pre>Talmannen anmälde att Ewa Larsson (mp) skulle
tjänstgöra som ersättare för Yvonne Ruwaida.</pre><pre>4 §  Anmälan om val av ordförande i miljö- och
jordbruksutskottet</pre><pre>Talmannen meddelade att Catharina Elmsäter-
Svärd (m) valts till ordförande i miljö- och jordbruks-
utskottet från och med den 1 januari.</pre><pre>5 §  Beslut om senaste dag för avlämnande av
propositioner</pre><pre>I enlighet med 3 kap. 3 § riksdagsordningen hade
talmannen föreslagit att propositioner som regeringen
avsåg skulle behandlas under innevarande riksmöte
och för vilka särskild tidpunkt inte var föreskriven
skulle avlämnas senast torsdagen den 20 mars.</pre><pre>Kammaren biföll detta förslag.</pre><pre>6 §  Meddelande om frågestund</pre><pre>Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 23 januari kl. 14.00 skulle följande stats-
råd närvara:
Utrikesminister Anna Lindh, statsrådet Jan O
Karlsson, statsrådet Lena Hallengren, statsrådet Hans
Karlsson och statsrådet Gunnar Lund.</pre><pre>7 §  Meddelande om aktuella debatter</pre><pre>Talmannen meddelade att på begäran av Miljö-
partiet de grönas riksdagsgrupp skulle en aktuell
debatt om situationen i Irak anordnas fredagen den
24 januari kl. 9.00.
Från regeringen skulle utrikesminister Anna
Lindh delta.</pre><pre>Den inkomna skrivelsen hade följande lydelse:</pre><pre>Till talmannen
Begäran om aktuell debatt om situationen i Irak
Miljöpartiet de Gröna anhåller om en aktuell de-
batt med anledning av situationen i Irak.
Under årsskiftet kommer med största säkerhet lä-
get att ha klarnat om huruvida  ett angrepp på Irak -
med eller utan FNs säkerhetsråds sanktion - är för
handen eller inte. Många frågeställningar finns, bl a
hur en ny regim i Irak skall kunna upprättas, hur
skadeverkningarna av sanktionsprogrammet skall
kunna repareras, hur våld och produktion av massför-
störelsevapen i framtiden kan förebyggas etc.
Frågan har oerhört stor global betydelse och Riks-
dagen har i det närmaste en förpliktelse i att inte låta
världsläget passera obemärkt.
Begäran framställs nu, dec -02, och debatten bör
komma till stånd omedelbart efter att riksmötet åter-
upptages efter juluppehållet.
Stockholm den 19 december 2002
Miljöpartiet de Gröna
Mikael Johansson        Helena Hillar Rosenqvist
gruppledare     gruppledare</pre><pre>Talmannen meddelade vidare att på begäran av
Vänsterpartiets riksdagsgrupp skulle en aktuell debatt
om säkerhetskommissionens betänkande anordnas
onsdagen den 29 januari kl. 9.00.
Från regeringen skulle justitieminister Thomas
Bodström delta.</pre><pre>Den inkomna skrivelsen hade följande lydelse:</pre><pre>Till talmannen
Begäran om aktuell debatt
Vänsterpartiet begär en aktuell debatt med anledning
av innehållet i det betänkande som säkerhetstjänst-
kommissionen (JU 1999:09) överlämnat till justitie-
ministern.
Stockholm 2002-12-18</pre><pre>8 §  Meddelande om särskilt anordnad debatt</pre><pre>Talmannen meddelade att särskilt anordnad debatt
om nyfattigdom skulle äga rum fredagen den
31 januari kl. 9.00.</pre><pre>Från regeringen skulle statsrådet Morgan Johans-
son delta.</pre><pre>9 §  Anmälan om inkomna uppteckningar från
EU-nämndssammanträde</pre><pre>Talmannen anmälde att uppteckningar från EU-
nämndens sammanträde fredagen den 6 december
inkommit.</pre><pre>10 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 2002/03:71</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:71 av Sven Bergström om
miljöklassning av bilar
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 24 januari 2003.
Skälet till dröjsmålet är juluppehåll i riksdagen
och deltagande i Kjell Larssons begravning.
Stockholm den 9 januari 2003
Miljödepartementet
Lena Sommestad
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2002/03:100</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2002/03:100 av Lars Ohly (v) om
Israels annekteringspolitik på den palestinska Väst-
banken
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 31 januari 2003.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 20 december 2002
Utrikesdepartementet
Anna Lindh</pre><pre>11 §  Svar på interpellation 2002/03:95 om Pos-
tens höjda priser på tidningsdistribution</pre><pre>Anf.  1  Kulturminister MARITA ULVS-
KOG (s):
Herr talman! Håkan Larsson har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att förhindra att
människor i glesbygd kan få en försämrad tidnings-
distribution, tvingas betala ett högre pris för sin tid-
ning än andra eller att tidningsföretag slås ut på grund
av kraftigt höjda distributionskostnader. Bakgrunden
är att Posten aviserat höjningar av priset för tidnings-
distribution och att Postens prissättning innebär att
priserna per distribuerat exemplar ökar i förhållande
till hur långt från inlämningsorten som distributionen
sker.
Jag är, liksom Håkan Larsson, oroad av den eko-
nomiska situationen för dagspressen. Under rådande
förhållanden blir det särskilt kännbart med ökade
distributionskostnader. Som kulturminister bevakar
jag kontinuerligt bland annat distributionskostnader-
na, och regeringen har genom åren fattat en rad beslut
för att motverka negativa konsekvenser för dagspres-
sen och för att i förlängningen främja mångfalden på
medieområdet.
Jag vill peka på att regeringen de senaste åren,
genom utökade insatser på presstödsområdet, försökt
underlätta situationen för dagspressen. År 2001
genomfördes en kraftig höjning av både drifts- och
distributionsstödet med 15 respektive 5 %. Det totala
presstödet för 2003 uppgår till 509 miljoner kronor.
För att särskilt stödja endagstidningarna har dessa
från och med 2001 rätt att ingå i den så kallade sam-
distributionen till samma villkor som övriga dagstid-
ningar.
Distributionen av dagstidningar i glesbygd är en
viktig fråga för att människor ska kunna bo och leva
på likvärdiga villkor i så gott som hela landet. År
2002 inrättade därför regeringen ett särskilt distribu-
tionsstöd på 15 miljoner kronor per år under tre års
tid för utdelning av dagstidningar på lördagar i gles-
bygd.
Detta är dock inte tillräckligt. Därför pågår interna
diskussioner inom Regeringskansliet när det gäller
villkoren för distributionen av dagstidningar.</pre><pre>Anf.  2  HÅKAN LARSSON (c):
Herr talman! Först vill jag tacka kulturministern
för svaret. När jag nu tar del av svaret känner jag att
vi delar oron över dagspressens ekonomiska situation
och över vilka konsekvenser som Postens kraftiga
prishöjningar på distributionen kommer att få. Något
konkret svar på min fråga i interpellationen kan jag
dock inte finna.
Det är i varje fall hoppfullt att det pågår interna
diskussioner inom Regeringskansliet när det gäller
villkoren för distribution av dagstidningar. Det vore
intressant att få veta lite närmare vilka åtgärder man
kan tänka sig och som man överväger mer konkret.
Handlar det om att påverka Posten AB att som statligt
företag ta ansvar för hela landet eller handlar det om
att ge företagen kompensation för de ökande kostna-
derna - eller kanske en kombination?
Hursomhelst är det bråttom att agera. I tidningsfö-
retagen diskuterar man nu vilka åtgärder man måste
vidta eftersom Posten har meddelat att priset på dis-
tributionen ska höjas med upp till 15 % från den 1
maj. Att de ekonomiskt hårt pressade tidningarna
måste vidta åtgärder är ofrånkomligt. I en del fall
handlar det om att över huvud taget överleva, särskilt
som Posten har förutskickat ännu en höjning i samma
storleksordning från kommande årsskifte. Att Posten
höjer priset för distributionen är inte bara en fråga om
företagsekonomi för Posten, det handlar om rättvisa
och demokrati i samhället.
Det är självfallet positivt att ett särskilt distribu-
tionsstöd för utdelning av dagstidningar på lördagar i
glesbygd har inrättats. Det är för övrigt ett stöd som
jag var med om att initiera för ett par år sedan genom
ett brev från Jämtlandstidningarna till regeringen.
Problemet är att stödet inte räcker långt ens för att
kompensera de prishöjningar Posten nu har aviserat.
Storstadstidningarna har sedan tidigare differenti-
erat sina priser mellan utgivningsorten och övriga
landet. I praktiken är man på väg att överge norra
Sverige. Detta ökar kostnaderna för de regionala
tidningarna. Det blir färre som ska dela på kostnader-
na för distributionen. Nu överväger därför även de
regionala dagstidningarna på en del håll i landet att
differentiera sina abonnemangspriser. Det blir dyrare
att abonnera i glesbygd.
Träder Postens höga prishöjningar i kraft kan vi
räkna med att det blir dyrare att prenumerera - abon-
nera - om man bor i ett glesbebyggt område. Konse-
kvensen av en prisdifferentiering blir att alltfler män-
niskor inte längre anser sig ha råd med att abonnera
på en tidning. Det blir ännu färre tidningar att distri-
buera i de glesare delarna av landet. Varje exemplar
blir ännu dyrare för tidningsföretagen. Vi är inne i en
ond cirkel som snabbt riskerar att göra delar av landet
tidningslösa.
Allra hårdast drabbas nog endagstidningarna, som
är helt beroende av Postens distribution. De tidning-
arna har mycket små marginaler, och en prishöjning i
den nu aktuella storleksordningen är ett direkt hot
mot deras existens.
Jag hoppas att kulturministern och regeringen
agerar, visar kraft, så att människor även i glesbygd
ska kunna läsa sin tidning på samma villkor som
människor på utgivningsorten i städerna. Därför blir
jag lite fundersam när kulturministern säger att man
ska kunna läsa sin tidning på likvärdiga villkor i så
gott som hela landet. Är det en glidning som säger att
inte hela landet har denna rätt?
Hursomhelst: Det här handlar om en viktig sam-
hällsfråga. Det handlar om demokrati och rättvisa.
Det är bråttom att vidta åtgärder.</pre><pre>Anf.  3  Kulturminister MARITA ULVS-
KOG (s):
Herr talman! Generellt är det styrelse och ledning
i de statliga bolagen som fattar beslut om villkoren
för bland annat service och priser när de ansvarar för
ett bolags ekonomi. Så ska det vara även fortsätt-
ningsvis.
När det gäller Posten finns det för närvarande inga
prisregleringar förutom för det enstaka frimärkta
brevet. Det innebär naturligtvis att det kan, som i
detta fall, bli målkonflikter när det gäller regeringens
politik på olika områden. Det är också anledningen
till att vi inom Regeringskansliet för diskussioner om
denna målkonflikt. Vi är vana att hantera den typen
av målkonflikter, och i många fall lyckas vi också
finna lämpliga vägar ut ur konflikter, eller kompro-
misser, som i alla fall mildrar problemen.
Jag är inte i dag beredd att gå in på vilken typ av
diskussioner som förs, men personligen tror jag att
det är mycket viktigt att börja med att titta på hur
postdistributionen fungerar. Kompletterande stödsy-
stem, av det slag som vi nu har fört in i presstödssy-
stemet, är av betydelse och av vikt. Jag tror att det
kommer att vara ett viktigt tillskott när Presstöds-
nämnden nu under 2003 kan fördela de pengar som
fanns redan 2002 för att kompensera för postdistribu-
erade tidningar.
Jag tror inte att det är långsiktigt hållbart att vi
hela tiden tillför nya medel till presstödssystemet för
att klara distributionen. Det måste till andra typer av
diskussioner, och det är dem som vi nu för i Kultur-
departementet och naturligtvis med Näringsdeparte-
mentet.
Jag är övertygad om att vi, med den samsyn som
jag och Håkan Larsson har och med våra gemensam-
ma erfarenheter av att vara chefer på tidningar som
lever med denna vardag, tillsammans kommer att
kunna arbeta konstruktivt för att finna lösningar.
Självfallet ska man kunna läsa sin egen dagstidning i
hela landet - i så gott som hela landet, som det är i
dag, till exempel att en prenumerant på en tidning i
Kiruna ibland kan få vänta lite längre än en prenume-
rant på en tidning i Luleå.</pre><pre>Anf.  4  HÅKAN LARSSON (c):
Herr talman! Jag tackar så mycket. Jag förstår
fuller väl att det är en målkonflikt mellan att driva ett
företag, där styrelse och ledning ansvarar, och att ha
ett samhälleligt ansvar att se till att hela landet får del
av tidningar.
Det viktiga är att det händer någonting snabbt.
Om ingenting händer nu och den här prishöjningen,
som är väldigt kraftig, träder i kraft kommer det att få
stora konsekvenser ute i landet. Man kommer att
differentiera abonnemangspriserna beroende på var
abonnenter bor inom spridningsområdet, och man
kommer kanske på en del håll att överväga att betala
abonnenter för att sluta abonnera - det finns till och
med sådana diskussioner. Det vore väldigt allvarligt.
Jag hoppas att de här kontakterna och diskussio-
nerna i Regeringskansliet mellan Kulturdepartementet
och Näringsdepartementet leder fram till något kon-
kret, så att vi kan undanröja risken för att stora delar
av landet blir utan tidningar.</pre><pre>Anf.  5  Kulturminister MARITA ULVS-
KOG (s):
Herr talman! Jag är väl medveten om hur tidta-
bellen ser ut. Jag hoppas naturligtvis också att tid-
ningsutgivarna själva kan vara med och bidra till att
vi finner bra lösningar. Det finns en diskussion i vil-
ken man kan innefatta inte bara de postdistribuerade
delarna av en upplaga, utan kanske också den del av
upplagan som tidningsföretagen själva distribuerar,
till exempel via Tidningstjänst. Där kan man sätta ett
litet frågetecken för att så få fådagarstidningar har
valt att utnyttja den nya möjligheten till samdistribu-
tion som de gavs för en tid sedan.
Det finns ett antal mycket konkreta frågor som vi
bör borra djupare i, men grundfrågan och grundpro-
blemet finns där. Där har Håkan Larsson och jag
samma syn, och jag ser fram mot att fortsätta att sam-
arbeta för att vi så snart som möjligt ska kunna för-
bättra situationen.</pre><pre>Anf.  6  HÅKAN LARSSON (c):
Herr talman! På det här området finns det all an-
ledning att se till att alla goda krafter samarbetar, så
att vi inte får en situation där de här problemen upp-
står.
Jag hoppas också att man kan hitta former för
samarbete mellan olika typer av tidningsdistribution
och på det viset effektivisera och förbilliga. Men jag
tycker ändå att Posten som statligt företag också
måste ha ett regionalpolitiskt ansvar och väga in det i
sina bedömningar. Jag hoppas att det kommer ett bra
slutresultat så småningom. Tack så mycket.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 2002/03:82 om
proffsboxning</pre><pre>Anf.  7  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Birgitta Sellén har frågat mig vilka
åtgärder jag kommer att vidta för att minska skaderis-
ken och om jag är beredd att ta initiativ till en över-
syn av reglerna, om professionell boxning blir tillåten
i Sverige.
Under de senaste decennierna har många olika
kampidrotter med i första hand asiatiskt ursprung
introducerats i vårt land. Gemensamt för många av
dessa nya idrotter är att de i likhet med boxning er-
bjuder en allsidig träning för både kvinnor och män
samt ger många unga människor en möjlighet till
social samvaro och erfarenhet av föreningsliv.
Den utredning som riksdagen fattat beslut om och
som regeringen tillsatt ska arbeta förutsättningslöst
och omfatta såväl professionell boxning som övriga
kampidrotter. De medicinska aspekterna betonas,
men även idrotternas sociala funktion och möjligheter
att bidra till ökad integration i samhället ska övervä-
gas. I uppdraget ingår även att se över lagen
(1969:612) om förbud mot professionell boxning och
bedöma om den fyller sitt syfte eller om dess inrikt-
ning och omfattning bör förändras i något avseende.
Även frågan om det över huvud taget finns behov av
ett fortsatt förbud mot professionell boxning ska
analyseras. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast
den 15 mars 2003.
Därefter krävs det att utredarens förslag på sed-
vanligt sätt bereds med berörda myndigheter, idrotts-
organisationer och övriga intressenter innan det kan
bli aktuellt för regeringen att återkomma till riksda-
gen med eventuella förslag.
Jag tycker att det är värdefullt att alla kampidrot-
ter nu kartläggs och analyseras. Det ska bli intressant
att se vad utredaren kommer fram till och vad en
fortsatt beredning av frågan kan ge. I avvaktan på
detta avser jag inte nu att ta initiativ till några sådana
åtgärder avseende professionell boxning som Birgitta
Sellén tar upp i sin interpellation.</pre><pre>Anf.  8  BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Tack för svaret.
Anledningen till min interpellation är att idrotts-
ministern i november 2002 initierade en debatt om
proffsboxningens framtid i Sverige. Idrottsministern
sade bland annat att "det förbud som vi har är ett
mycket gammalt förbud, som är förlegat i många
delar. Det har faktiskt hänt en del sedan 60-talet."
Så långt håller jag med ministern. När dagens
proffsboxningsförbud togs 1969 var ett av argumen-
ten "osunda ekonomiska intressen". Det ställer ingen
av oss upp på i dag, för det har förändrats oerhört. De
argumenten är inte hållbara.
Idrottsministern sade vidare: Jag hoppas att utred-
ningen kommer fram till slutsatsen att proffsboxning
ska tillåtas i Sverige.
Hur kan Mona Sahlin gå ut och säga så när utred-
ningen arbetar för fullt och ska lämna sitt svar i mars
2003? Förmodligen har ministern fått kalla fötter nu,
för det svar som jag har fått är väldigt svepande och
intetsägande. Det är nästan på gränsen till löjligt. Om
jag ändå ska försöka tänka på någonting positivt när
jag läser och hör svaret så är det att Mona Sahlin
äntligen har insett att man som ansvarig minister inte
kan gå ut och säga saker som kan påverka utredning-
en innan den är klar. Men i går på idrottsgalan var vi
många som med egna öron hörde en fråga från sce-
nen: Hur ställer sig Mona Sahlin till proffsboxning?
Mona Sahlin svarade: Jag är positiv till det. Hur tän-
ker ministern egentligen?
Beträffande utredningen tycker jag att det är
märkligt att så mycket av innehållet läcker ut trots att
det är ett par månader kvar innan den ska överlämnas
till regeringen. Vad kan det bero på? Jag vet i och för
sig inte om det som läcker ut är sant.
I Centerpartiet har vi haft en träff med en repre-
sentant från boxningsförbundet, eftersom vi ville få
mer information. Ett argument som då framhölls var
att boxningen är väldigt bra för invandrarungdomar.
De lär dras till boxningen, och därför är den sporten
det bästa som har hänt de invandrarungdomar som
har börjat boxas. Jag skrev ned det som sades, och
representanten sade: Det är det bästa som har hänt för
unga killar i farozonen.
Ministerns tankegångar i svaret när det gäller
boxning leder också lite grann åt det hållet. Hon säger
att boxning erbjuder en allsidig träning, ger en möj-
lighet till social samvaro och erfarenhet av förenings-
liv. Det argumentet ställer jag upp på, men det kan
gälla för i princip vilken sport som helst.
Det oroar mig att man säger att boxningen är bra
för invandrarungdomarna. Det är så lätt att det ger fel
signaler. Det finns exempel på signaler som känns fel
för mig. Det är ohälsosamt med hårda slag mot huvu-
det, för det kan ge allvarliga skador. Detta ger signa-
ler om att det är tillåtet att slå andra för att knocka
dem. Om man får knocka någon i boxningsringen får
man kanske göra det ute på gatan också. Och man får
poäng för att slå ned en annan människa.
Jag undrar om Mona Sahlin vet vad som händer
när man får ett knytnävsslag i huvudet? Jo, hjärnan
skvalpar runt därinne som äggulan i ett ägg, och sy-
retillförseln kan påverkas, vilket kan leda till väldigt
allvarliga skador. Vid läkarundersökningar av idrotta-
re som håller på med amatörboxning, fotboll och
friidrott har man inte kunnat påvisa några kroniska
hjärnskador, medan man i den så kallade högmatch-
gruppen har hittat skador som har lett till minnes-
luckor, sluddrigt tal och nedsatt hörsel. Och det har
varit akuta skador som gör att blodkärl i hjärnan kan
brista. Dessutom förekommer faktiskt dödsfall. Under
de senaste fem åren har fem dött i Europa.</pre><pre>Anf.  9  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Herr talman! Den här interpellationsdebatten har
föranletts av Birgitta Selléns fråga till idrottsministern
om den utredning vars konsekvenser vi ännu inte
känner till men handlar egentligen om de uttalanden
som Mona Sahlin har gjort. Jag hälsar med tillfreds-
ställelse att den har kommit till stånd därför att vi bör
ha en generaldiskussion om boxning och proffsbox-
ningsförbudet, det 33 år gamla förbudet, vid något
tillfälle i den här kammaren. Man hade naturligtvis
kunnat tänka sig att vi hade väntat till efter det att
utredningen hade lagts fram, men vi får ju anledning
att återkomma då.
Jag vill bland annat säga här i dag att vi är ett an-
tal parlamentariker från samtliga partier som kommer
att ta initiativ till en stor hearing kring utredningen
när utredningen väl anländer till ministerns bord. Det
blir antagligen den 18 eller 19 mars; vi får se när den
kommer.
Herr talman! Jag har roat mig med att ta fram
propositionen och kammardebattprotokollet från maj
månad 1969 - utredningstjänsten här i riksdagen har
varit mig behjälplig. Här har jag propositionen, un-
dertecknad Herman Kling, dåvarande justitieminister.
Det står: under hans majestäts min allernådigaste
konungs och herres frånvaro. Det vill säga att prins
Bertil tog emot denna.
I den här propositionen anges ett antal skäl. Jag
ska nämna några.
Ett skäl till att man införde boxningsförbudet var
att man i Nordiska rådet hade kommit överens om att
ge den medicinska aspekten större tonvikt än någon
annan av aspekterna. I Nordiska rådet hade man
kommit överens om att man samfällt skulle genomfö-
ra detta förbud, eftersom Island redan 1956 hade
intagit den positionen för all boxning, men det var
bara Norge som följde rådets rekommendation, inte
Danmark och inte Finland och inte resten av de väst-
europeiska staterna. Jag ska säga att inte något land i
vår kulturkrets gjorde det, frånsett Nordkorea och
Kuba, hur man nu ska tolka det.
En annan aspekt som angavs vid den här tid-
punkten var att man skulle minska den förråande
inverkan som boxningen hade på ungdomen. Det var
ju på den tiden då vi hade en monopoliserad televi-
sion, en kanal. Vi såg inte mycket annat än det vi
bjöds på där, och den förråande inverkan har ju ökat
högst dramatiskt med fler TV-kanaler, dock inte till
följd av boxning, utan snarare till följd av actionfil-
mer och annat.
En tredje aspekt som angavs som skäl var att detta
skulle göra det möjligt för våra unga amatörboxare att
sluta i tid, det vill säga att de inte skulle behöva gå in
i en professionell ring. Vi hade på den tiden fyra
registrerade professionella boxare. I dag har vi 24,
vill jag minnas. Det vill säga att antalet registrerade
professionella boxare har ökat många gånger om,
men de tvingas alltså fara till andra länder för att
utöva sin sport, till Danmark, till Finland, till Tysk-
land, till Nederländerna, till England och till USA. I
dag klockan 13, alltså för en timme sedan, kungjordes
att Paolo Robertos nästa match i professionell ring
ska gå i Helsingfors där också finländska, norska och
danska boxare ska utöva sin sport.
Då frågar jag mig: Vad är det för skäl till att Sve-
rige fortfarande envisas med att inta denna enkelspå-
riga position? Det måste finnas några starka skäl.
Därför är jag väldigt nyfiken på Britt Sohlbergs ut-
redning, vad man kommer fram till. Innan dess går
det väl inte att ha mycket mer säkra åsikter än de
principiellt deklarerade.</pre><pre>Anf.  10  GUNNAR AXÉN (m):
Herr talman! Jag kan till fullo instämma i vad
Kenth Högström sade i det föregående inlägget. Det
är positiva signaler som kommer från utredningen om
att den professionella boxningen nu äntligen på nytt
kan bli tillåten även i Sverige. Det är orimligt att det
ska vara tillåtet med amatörboxning i Sverige - och
alla andra sporter där skaderisken är markant större -
samtidigt som den professionella boxningen är för-
bjuden.
Sverige är ju, som Kenth Högström också nämn-
de, unikt såtillvida att vi tillsammans med fyra andra
länder i världen, däribland Nordkorea och Kuba,
förbjuder den professionella boxningen. Vi har nu
möjlighet att få till stånd professionell boxning i Sve-
rige med ett bra och sunt regelverk som kan skydda
mot till exempel osunda ekonomiska intressen som
kan förekomma tillsammans med den här sporten
liksom tillsammans med andra sporter.
Birgitta Sellén oroar sig i sin interpellation över
skaderiskerna inom den professionella boxningen
men verkar inte ha ägnat en tanke åt alla de andra
sporter som är tillåtna där skaderiskerna är markant
större. Hästsporten lär vara den sport där skaderisken
är den absolut största. Jag tror inte att interpellanten
är beredd att föreslå ett förbud mot den sporten, men
det skulle vara intressant att höra hennes syn på den
saken.
En rimlig utgångspunkt för egentligen alla typer
av sporter eller fritidsaktiviteter borde vara att de som
frivilligt väljer att ägna sig åt dem också själva har att
bedöma och ta ansvar för de risker som kan uppstå
när de utövar sporterna. Jag undrar om statsrådet
Sahlin är beredd att hålla med om att det är en rimlig
principiell ståndpunkt att den som väljer att utöva en
sport också själv har att bedöma de risker som spor-
ten medför.
Herr talman! Jag ber att få upprepa min fråga till
Mona Sahlin om hon anser att det är en rimlig princi-
piell utgångspunkt att den som deltar i en sport själv
har att avgöra ifall han eller hon är beredd att utsätta
sig för de risker som denna sport kan tänkas medföra.
I övrigt ser vi moderater fram emot ett positivt be-
sked och ett förslag från regeringen att den professio-
nella boxningen tillsammans med ett rimligt regel-
verk kan bli tillåten i Sverige på nytt.</pre><pre>Anf.  11  PETER PEDERSEN (v):
Herr talman! Även jag tycker att det är glädjande
att vi får den här diskussionen och att det är så många
här som vill delta i debatten om boxningen i Sverige.
Det är många som är intresserade men som verkar
skämmas. Jag tycker att Mona Sahlin ska ha all heder
av att hon kan säga att hon tycker att det på många
sätt verkar vara en bra sport. Hon tar också upp di-
rektiven om att man ska lyfta fram sociala effekter av
sporten, integrationsproblematik och så vidare som
man kan komma till rätta med. I går på idrottsgalan
fick en person som kallades Dallas pris för att han
gjort stora insatser inom boxningssporten med ung-
domar i Rosengård.
Statsminister Göran Persson säger att han tycker
om att se på boxning på TV, men han skäms av någon
outgrundlig anledning lite grann för det. Jag hoppas
att han kan sluta skämmas. Alf Svensson gillar också
sporten. Det vet vi.
Jag har en fråga till Birgitta Sellén och till statsrå-
det Mona Sahlin. Vi ska ta skaderiskerna på stort
allvar. Boxningssporten var förbjuden i Sverige på
20-talet. Det var ungefär samma diskussion då som
nu. Man diskuterade det moraliska eller icke-
moraliska i att slå på varandra. Jag brukar ställa en
fråga till alla som inte gillar proffsboxning - samma
personer kan i ett annat sammanhang säga att amatör-
boxning är en jättebra sport.
Jag har sett väldigt många boxningsmatcher, både
i verkligheten och på TV. Förutom detta med huvud-
skyddet och tröjan på och att ronderna är lite olika
långa och olika till antalet är det samma idrott. Det
går ut på samma sak: Det finns en viss träffyta där
man får slå, och då får man poäng. Jag skulle vilja
hävda att amatörboxningen är ännu mer slaginriktad
än vad proffsboxningen är. På stora mästerskap sitter
domarna med en dator och trycker på knappen om de
ser en träff. Är det då tillräckligt många domare som
trycker på knappen inom loppet av en sekund - tror
jag det är - så får den som har träffat en poäng.
Jag har förståelse för dem på Island som säger att
de inte vill ha sporten och vill förbjuda den helt och
hållet. Men i Sverige är det för alla andra idrotter
numera fullt acceptabelt att ägna sig åt dem både på
amatörnivå och som professionell. Det enda undantag
som jag känner till är just boxningssporten. Då blir
frågan: Varför är det så förkastligt att tjäna pengar på
en idrott som är bra om man är amatör? Jag vill gärna
ha ett svar på denna fråga.
Om vi kan förbjuda boxningssporten i Sverige,
vilket vi har gjort, kan vi också självklart tillåta
proffsboxningen under väldigt hårda regler. Jag vet
inte om det som nu sägs ha läckt ut bara är spekula-
tioner. Om man i princip föreslår ett förbud på kamp-
sportsnivå men har en tillståndsgivning där man med
ett tydligt regelverk ger möjlighet till några att arran-
gera denna typ av galor, tycker jag att det verkar vara
ett mycket klokt beslut.
Man kan i sammanhanget nämna att det är förbju-
det att spela i Sverige, men det gör vi för ungefär
32 miljarder kronor. Vem som helst får inte anordna
spel och inte under vilka förutsättningar som helst,
utan det finns ett tydligt regelverk.
Det finns en massa olika åtgärder som man kan
vidta för att förbättra säkerheten hos boxarna, precis
som man ska göra i alla andra idrotter. En boxning
där man inte får slå på varandra är ungefär som
störtlopp på längden, höjdhopp utan ribba, backhopp-
ning utan backe, hockey med lös puck och så vidare.
Det blir en annan idrott. Det måste man beakta. Utan
att man tar bort själva grundidén med idrotten kan
man jobba jättemycket med att förebygga för att få en
säkrare idrott. Jag vill hävda att boxningssporten,
oavsett om den är på amatör- eller proffsnivå, är ett
föredöme jämfört med många andra idrotter om man
tittar på läkarundersökningarnas frekvens, avstäng-
ningar och så vidare. Det är en helt annan diskussion
än att säga att vi ska förbjuda. Frågan är varför denna
uppdelning på amatör och proffs finns just när det
gäller boxningssporten och inte någon annan idrott.</pre><pre>Anf.  12  LENNART KOLLMATS (fp):
Herr talman! Det är nyttigt med debatter ibland.
Man lär sig mycket. Jag har aldrig tidigare varit med
om att det är interpellanten som åker dit på en massa
attacker. Jag tänker inte komma med någon sådan.
Jag tycker det är bra att Birgitta Sellén har ställt den-
na interpellation när debatten ändå kom i gång genom
ministerns för mig något överraskande uttalande. Hon
visste väl då, eller borde åtminstone ha vetat, att en
utredning arbetade med frågan. Uttalandet fick or-
dentlig uppmärksamhet i medierna, och det var väl
det som var meningen.
Birgitta har citerat en del av vad jag har läst i
pressklippen och Mona Sahlin sagt om sin förhopp-
ning att utredningen kom fram till slutsatsen att
proffsboxningen skulle tillåtas i Sverige. Mona Sahlin
säger att hon kommer att arbeta för att det ska komma
ett förslag till riksdagen.
Det är ett kontroversiellt ämne. Det ser vi av den-
na debatt. Jag har funderat ganska mycket på detta
och undrat inom mig var logik och känslor finns. Det
anknyter ganska mycket till det som Peter Pedersen
tar upp. Jag vill motivera mitt ställningstagande med
följande.
Herr talman! Vi har som väl är accepterat att id-
rottsutövare kan tjäna pengar på sin sport, det vill
säga vara professionella. Det är längesedan dubbel-
moralen försvann. Vi har tidigare haft debatter i frå-
gan, Kenth Högström. Vi har haft stora debatter om
proffsboxning i samband med kulturutskottsdebatter.
Det hade varit bra om du varit med, och jag undrar
om du inte har varit det - jo, jag hade för mig det. Jag
har hela tiden accepterat den så kallade amatörbox-
ningen. Jag tror att det är just de två begreppen ama-
tör- respektive proffsboxning som har rört till tänkan-
det en hel del.
Tre skäl för att förbudet infördes har redovisats:
Proffsboxning är förråande för publiken. Det finns för
mycket skumraskekonomi i det hela. Det finns också
medicinska skäl mot proffsboxningen. För min del
har det hela tiden varit den medicinska aspekten som
har gjort att jag varit negativ. Det är avgörande, och
också att höjden av framgång i denna sport är att slå
motståndaren ur stridbart skick ända till kortare eller
längre medvetslöshet.
Idrotter utvecklas hela tiden. Vi som är idrottsin-
tresserade och kalenderbitare vet att rekord satta för
33 år sedan i till exempel friidrott i väldigt liten ut-
sträckning står sig i dag. Man hoppar längre och hög-
re, springer fortare och kastar längre. Det beror i viss
mån på bättre material och banor men också på bättre
träningsmetoder. Jag utgår ifrån att man också har lärt
sig slå hårdare genom träningsmetoder. Det stärker
mina funderingar kring den medicinska aspekten. Jag
tror inte att huvudet och skallbenet har blivit starkare
på 33 år. En sådan utveckling har inte skett.
Det finns andra kampsporter som handlar om så
kallad fullkontakt - tror jag det heter. Jag hoppas att
även dessa får krav på sig om skydd så att skador
minimeras eller att man rentav förbjuder alla slag mot
huvudet. Ministern skriver i sitt svar att det ska bli
intressant att se vad utredaren kommer fram till. Jag
skulle ändå vilja höra om ministern anser att det inte
finns några avigsidor med sporter som går ut på att
man skadar varandra.
Det finns andra sporter med skaderisker. Ridsport
har nämnts, och vi vet hur det kan se ut på hockey-
planer. I hockeyn i alla fall beivras det ju som regel-
brott när man slår på varandra. Det tycker jag är en
helt annan sak än det sammanhang där det handlar
om att verkligen träffa varandra. Peter Pedersen säger
lite lätt att det är olika långa ronder. Mig veterligen
handlar det i amatörboxningen om tre ronder à tre
minuter medan det i proffsboxningen handlar om upp
till 12-15 ronder, men ronderna är väl i sig lika långa.
Det är väl också så att man har tjockare handskar i
den så kallade amatörboxningen, åtminstone har detta
sagts mig.</pre><pre>Anf.  13  KENT OLSSON (m):
Herr talman! Jag medger att detta är en lite under-
lig debatt. Vi som ställer oss upp tycker i stort sett att
statsrådet har svarat bra medan interpellanten och
även Lennart Kollmats för en debatt emot.
Låt mig börja med Lennart Kollmats. All idrott
utvecklas. Man har brantare backar när man åker
störtlopp. Det blir farligare och farligare att åka
störtlopp. Man har högre backar där man hoppar allt
längre. Man flyger till på köpet i dag i backhoppning.
Man hoppar snart uppemot 200 meter.
Vi kan ta ett annat exempel. Det är höga berg som
bergsklättrare vill komma upp på. Det är farliga berg.
Ju farligare berg, desto större är människans lust att
bestiga dem. Det finns en kittlande spänning bland
många utövare, och hit hör boxare.
Men, som sagts här tidigare, inte är det tal om att
vi ska förbjuda bergsklättring. Inte är det tal om att vi
ska förbjuda backhoppning. Inte är det tal om att vi
ska förbjuda störtlopp eller den flygande kilometern.
Men när det gäller boxning har man ett helt annat
synsätt på detta.
Vi kan konstatera ett antal saker. För det första
finns proffsboxning. För det andra har vi svenska
boxare som boxas utomlands. Vi noterade för en
stund sedan att dessa har ökat från 4 till 24. För det
tredje ser vi proffsboxning på TV. Vi ser det ofta.
Den grupp som vi säger oss vilja skydda, nämligen
ungdomar, ser väldigt ofta på proffsboxning på TV.
Slutligen har som sagt även andra idrotter i vissa fall
effekter med dödlig utgång. Vi har sett exempel i
ishockey där puckar kommit på struphuvudet. Vi har
sett exempel i störtlopp där folk flugit rakt ut. Men
inte funderar vi på att förbjuda de här idrotterna för
det.
En annan sak som jag tycker är viktig och som
också statsrådet tog upp är integrationen. Vi som var
på idrottsgalan i går kunde konstatera att en av de
människor som gjort oerhört mycket för den idrottsli-
ga integrationen nere i Rosengård hade boxning som
exempel.
Är det nu så att man vill förbjuda proffsboxning
tycker jag att man också ska förbjuda amatörboxning.
Bägge sorterna går faktiskt ut på att ta poäng genom
att pricka olika delar av människans kropp. Då tycker
jag att man vore konsekvent. Likaledes skulle man
förbjuda andra typer av kampsporter som jag i många
fall tycker är ännu värre. Kickboxning och sådant
som man ser på TV är i så fall på en nivå som är
väsentligt värre. Men det kan man titta på. Gladiato-
rerna på TV sitter många och ser på med viss behåll-
ning. Där har man också våld i ganska stor omfatt-
ning.
Jag ser som sagt fram emot den här utredningen.
Den situation som vi hade för över 30 år sedan har
förändrats väldigt mycket. Än så länge vet vi inte vad
förslaget blir, men vi är många som tycker att vi i
Sverige bör leva på samma sätt som man gör i andra
länder. Framför allt undrar vi varför man ska tillåta
detta utomlands. Det är den svenska moralen: Låt
dem boxas i Finland. Låt dem boxas i Danmark. Det
gör väl inget, bara vi förbjuder det. Då borde vi ta
konsekvensen och förbjuda all typ av proffsboxning
för svenska medborgare. Då har vi lagt fram ett rejält
och tufft förslag. Vi kan inte bara säga: Låt dem göra
det i andra länder. Det får finnas en viss konsekvens.
Jag ser som sagt fram emot att det här förslaget
ska bli positivt.</pre><pre>Anf.  14  LARS WEGENDAL (s):
Herr talman! Ibland blir jag lite förvånad över när
vi tar debatter i den här kammaren. Att interpellanten
har ställt en fråga till idrottsministern i det här fallet
kan naturligtvis vara befogat utifrån de uttalanden
som idrottsministern gjorde i samband med den här
galan på Åland. Men de frågor som ställs i interpella-
tionen har karaktären av att interpellanten tror att det
kommer att bli tillåtet med professionell boxning i
landet.
Jag tror och hoppas att interpellanten har fel i det
avseendet. Tittar man på de omröstningsresultat vi
haft i den här kammaren, för vi har faktiskt haft såda-
na omröstningar under den förra mandatperioden, ser
man att det har varit en överväldigande majoritet för
att inte tillåta professionell boxning i det här landet.
Den här debatten är också lite märklig när vi all-
ihop vet att det pågår en utredning. Ett utredningsför-
slag ska läggas fram den 15 mars och sedan naturligt-
vis remissbehandlas. Därefter kommer det eventuellt
ett förslag från regeringen som ska debatteras och
diskuteras här i kammaren, och så ska vi fatta beslut i
vanlig ordning. Precis det här har idrottsministern
också angivit i sitt interpellationssvar.
Orsaken till det tillkännagivande som kulturut-
skottet föreslog kammaren för ungefär ett år sedan
var egentligen inte primärt att sätta proffsboxningen
och det förbudet under luppen. Primärt var det att få
en översyn av lagstiftningen då vi konstaterade att
denna är gammalmodig och inte håller i dag, av skäl
som några av debattörerna här har tagit upp. Vi kan
se professionella boxningsmatcher på TV i hur många
kanaler som helst. När det gäller detta med ekonomin
hade man på den tiden en väldig strid mellan profes-
sionell idrott och amatöridrott, och då var det ett av
argumenten för att införa förbudet. Det fanns nämli-
gen också en diskussion om att det just inom den
professionella boxningen fanns en mängd icke vita
pengar. Nu vet vi att det finns vita pengar i alla spor-
ter, och då är inte detta något argument för att bibe-
hålla lagstiftningen.
Däremot, och det är egentligen det viktiga med
det tillkännagivande som vi gjorde härifrån riksda-
gen, har det kommit in en mängd olika kampsporter i
det här landet, kampsporter som har grepp och slag
som är minst lika allvarliga som de slag som finns
inom den professionella boxningen. Det var i det
sammanhanget vi sade att det vore orimligt att lämna
den professionella boxningen utanför när vi har en
otidsenlig lagstiftning och sporter som är minst lika
allvarliga men som inte faller inom lagstiftningen för
professionell boxning utan får angripas med andra
lagstiftningar som misshandelslag och liknande. Där-
för kom vi med förslaget till kammaren om ett till-
kännagivande.
När vi nu har en situation där en utredning kom-
mer som ska remissbehandlas tycker jag för min del
att vi ska nöja oss med detta i dagsläget och inte ta en
regelrätt boxningsdebatt, såsom ett antal av debattö-
rerna här gör. Jag tycker inte att det är rimligt, helt
enkelt, med de tidsgränser och liknande som vi har.
Jag tycker också att det är rimligt att vi håller isär den
professionella boxningen med det regelsystem som
finns där och amatörboxningen.</pre><pre>Anf.  15  GUNNAR NORDMARK (fp):
Herr talman! När vi diskuterar proffsboxning ver-
kar det lite grann som om vi diskuterar två olika sa-
ker. En är huruvida det ska vara tillåtet att ta emot
pengar när man boxas med de regler som för närva-
rande råder inom det vi kallar för amatörboxning, det
vi har i internationella mästerskap, olympiska spel
och så vidare. Där tror jag inte att någon av oss tycker
att detta är fel. Men när gemene man diskuterar
proffsboxning menar man inte: Får jag ta emot pengar
om jag går en match med tre ronder om två minuter
med det regelverk och de skydd som finns för boxar-
na där? I stället tror jag att man avser matcher som är
upp till tolv ronder långa, där det är förbjudet att
använda huvudskydd och så vidare. Det handlar om
matcher där den som boxas löper en påtagligt mycket
större risk att bli skadad. Det handlar om ett regelverk
som inte alls i samma utsträckning tar hänsyn till att
den enskilde boxaren inte ska bli skadad.
Om vi tittar på det som vi i dag kallar för proffs-
boxning ser vi att ungefär 25 % av matcherna slutar
med knockout och upp till 50 % med det som vi kal-
lar för teknisk knockout. Då är man inte medvetslös
men försatt i ett sådant tillstånd att man över huvud
taget inte längre klarar av att försvara sig eller fort-
sätta matchen.
När det gäller det vi kallar amatörboxning talar vi
om siffror kring någon procent för matcher som slutar
med en regelrätt knockout.
Det är ungefär som om vi skulle föra en diskus-
sion om att vi har amatörfäktning och professionell
fäktning. I amatörfäktning har man en kula på sin
värja eller sabel, medan man i den professionella
fäktningen slåss med blanka vapen och med mindre
skydd.
Om någon föreslog detta tror jag att man skulle
tycka att professionell fäktning var en märklig form
av idrott.
Jag har ingenting emot att man tillåter boxare att i
Sverige ta betalt för att boxas enligt de regler som
gäller i olympiska spel och så vidare. Men om det
med proffsboxning menas en idrott som i stor ut-
sträckning handlar om att tillfoga motståndaren all-
varliga skador och där uppenbarligen den attraktion
som finns när det gäller åskådarna och pengarna i
sammanhanget är att man kommer att bli skadad - att
chansen, eller risken, finns att man får se flera regel-
rätta knockouter - tycker jag att detta är olämpligt.
Om nu proffsboxning tillåts på det sättet att rätten
ska finnas att ta betalt för att boxas i Sverige hoppas
jag att det då sker inom ramen för det regelverk som
är tillåtet vid olympiska spel och liknande. Proffs-
boxning i dag är ju någonting helt annat än amatör-
boxningen och de regler som där finns. Det är helt
andra skaderegler och helt andra skäl till att man ser
på den.</pre><pre>Anf.  16  TORSTEN LINDSTRÖM (kd):
Herr talman! Det är positivt att den här interpella-
tionsdebatten äger rum i dag. Jag vill ta tillfället i akt
att ta med statsrådet och kammarens ledamöter på en
resa under den här debatten - en resa till en källarlo-
kal i Västerås. Där dallrar luften en vanlig vardags-
kväll. En bestämd odör av ansträngning bidrar till en
alldeles speciell atmosfär. Det är trångt. Flickor, poj-
kar, kvinnor och män i olika åldrar är samlade. Det
sprudlar av aktivitet. Vi har kommit till den lokala
boxningsklubbens träningslokal.
Boxning, herr talman, är i dag inte vad den en
gång kanske var; den är inte vad den en gång var när
den tidigare lagstiftningen kom till. Boxning är inte
det som våra lätt förutbestämda uppfattningar gärna
säger att den är. Boxning i dag utövas på amatörnivå
av båda könen - i olika ålder. Inte minst blir box-
ningen allt vanligare som koncentrations- och kondi-
tionsövning bland kvinnor i medelåldern.
Boxning har också en stark social roll för många
unga killar och tjejer. I svenska boxningsklubbar
utförs ett ofta ouppmärksammat socialt arbete där
unga som varit på väg att komma på glid får stöd när
det gäller att komma på rätt köl igen. Boxningen
handlar nämligen om just det som är en grund för
samhället: konsten att följa gemensamma spelregler.
Är det något som vårt samhälle behöver, så är det fler
som är sjysta och följer gemensamma spelregler.
Vårt samhälle behöver de normer som sätter re-
spekt och hänsyn i centrum, och de behövs oavsett
hur vi lär oss dem.
Herr talman! Amatörboxning är i dag tillåtet i
Sverige, däremot inte professionell boxning. Därför
blir det hela en smula motsägelsefullt. Det blir svår-
förklarat när ungdomar först uppmuntras att delta i
amatörboxning och alla dess aktiviteter och sedan,
när de önskar ta ett steg till och bli professionella,
inte kan bli det inom Sveriges gränser. I stället får,
som vi hört i debatten, svenska boxningsmästerskap
avgöras utomlands. Detta visar att det i sig en gång
kanske välmenta förbudet mot proffsboxning urhol-
kats och faktiskt fallit sönder. Samhällets trovärdighet
mår inte bra av det.
Därför är det, herr talman, bra att en utredning
sker om professionell boxning. Det är hög tid för en
förändring och faktiskt kanske också för en legalise-
ring av professionell boxning - detta givetvis under
förutsättning att det är ett starkt, tydligt och konse-
kvent regelverk som följer sporten så att inga miss-
öden sker.
Min förhoppning är att statsrådet när utredningen
väl är klar tar de initiativ som krävs så att en legalise-
ring av professionell boxning kan komma till stånd.
Det är, herr talman, hög tid för en förändring!</pre><pre>Anf.  17  LEIF BJÖRNLOD (mp):
Herr talman! Jag ser också med spänning fram
emot vad som händer den 15 mars, och jag tror också
att vi får en intensiv debatt både här i kammaren och
ute i samhället om de här frågorna. Det ser jag alltså
fram emot. Men när jag som en liten försmak av den
kommande debatten hör vad som sägs här börjar jag
fundera lite grann.
Dels funderar jag lite grann på sammanblandning-
en av amatörism och professionalism. Det man gör
professionellt gör man för att tjäna pengar; man gör
det som ett yrke. Men det man gör som amatör gör
man därför att man älskar att göra det. Det är där,
Kent Olsson, som jag tror att den kittlande spänning-
en finns - alltså i amatörismen, kanske inte i pengar-
na.
Med utgångspunkt i mina värderingar ser jag det
som en fara att man i idrotten sätter upp stora för-
tjänstmöjligheter som en drivkraft för att kunna utöva
sin sport och dessutom bli väldigt rik på det. Vi såg ju
hur det gick med tennisen. När en del svenska tenn-
isspelare gjorde stora framgångar blev plötsligt alla
tennisklubbar överfyllda med unga människor som
såg chansen att klara det. Jag skulle bli väldigt olyck-
lig om vi fick boxningsklubbar i var och varannan
källarlokal med unga människor som vill tjäna pengar
på att, i dubbel bemärkelse, försöka slå sig fram i
tillvaron.
Inte heller kan jag annat än reagera negativt när
jag, som nu senast, hör talas om boxningen som en
social verksamhet. Jag inser inte riktigt det sociala i
att hålla på och slå på varandra utan tror att det finns
många andra former av social verksamhet som skulle
kunna vara mer konstruktiva.
Dels funderar jag lite grann på argumentet att det
är klart att vi i Sverige inte kan fortsätta med att för-
bjuda proffsboxning när den är tillåten runtomkring.
Vi tillåter inte Danmark att ha proffsboxning, utan
danskarna tillåter sig själva att ha proffsboxning. Vi
stiftar ju inte lagar i andra länder, men väl i vårt eget
land. Jag tycker alltså inte att detta skulle vara ett
argument. Det finns nämligen företeelser som är
tillåtna i andra länder dit svenskar åker för att tilläm-
pa sådana här tillåtna regler på andra områden. Under
inga omständigheter skulle jag vilja se de verksam-
heterna i Sverige.
Jag tycker alltså att det blir en väldig samman-
blandning här och väldigt mycket känslor. Däremot
tycker jag att Lennart Kollmats har sakliga argument
när han talar om de medicinska skadorna. Det talas
om avsikten med idrotten. Inom ridningen är avsikten
trots allt inte att skada sin motståndare, utan där för-
söker man - precis som Lennart sade - beivra skador
som kan uppkomma. Här verkar det i stället som att
man för att tjäna mer pengar och för att få mer popu-
lism och populära hurrarop tillfredsställer ett slags
publikens blodtörst, något som jag upplever som
väldigt olyckligt.
Samma företeelse förekommer egentligen på is-
hockeymatcher. Jag har hört en del unga pojkar säga
att matchen var "så där bra", och några tyckte att det
var alldeles för lite slagsmål. Det verkar som att det
är sådant som de suttit och väntat på men det ska vi
väl försöka motverka så gott det går.
Jag tror att den debatt som vi kommer att ha efter
den 15 mars blir ivrig och mycket omfattande. Jag
kommer att vara med i den debatten men ville redan
här och nu passa på att redovisa min ståndpunkt.</pre><pre>Anf.  18  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Det har varit mycket intressant att
lyssna här i dag. Det är en intressant försmak av den
diskussion som jag verkligen tycker att vi av många
skäl behöver ha. Vi ska inte bara behöva vänta på
utredningen, utan det är viktigt att ha den här diskus-
sionen nu. Det har alltså varit viktigt att ha den, och
det kommer förstås att vara oerhört väsentligt när
utredningen väl är framme - om bara några veckor.
Mitt svar på interpellationen är inte ett försök att
"fega ur" en debatt, utan det är en ganska formell och
riktig beskrivning av att regeringen ännu inte har tagit
ställning.
Först kommer utredningen, sedan blir det en re-
missbehandling, sedan kommer regeringen att ta
ställning. Men det är inte färdigt med det, för sedan
ska riksdagen ta ställning. Inför det tycker jag inte att
vi ska rygga för någon debatt utan tvärtom se att den
är nyttig och behövs. Jag har tillåtit mig att framför
allt ifrågasätta de skäl som fanns för förbudet mot
professionell boxning för över 30 år sedan. Tillåt mig
att i dag delge några tankar om vad jag tycker har
varit väsentligt och är det också i diskussionen.
Debatten handlar dels om det mer än 30 år gamla
förbudet, dels också om kampidrotterna i Sverige
över huvud taget, de nya som har kommit till sedan
förbudet infördes och som därför inte alls omfattas av
förbudet. De här två sakerna har varit det främsta
skälet till den utredning som sitter. Det är viktigt och
kan låta löjligt men jag vill betona det igen: Boxning
finns, men inte bara boxning utan också taekwondo,
kickboxning, thaiboxning. De tre senare handlar ock-
så om att slå och sparka mot huvudet. De tre senare är
inte förbjudna. De tre senare har fler utövare än
amatörboxningen i Sverige. Det måste vi alla begrun-
da.
Det är också så att det under alla förhållanden och
i alla idrotter behövs regler mot skaderisker. Det finns
i alla idrotter, och det behövs i alla idrotter. Det kan
givetvis inte bara vara individens ansvar, som Gunnar
Axén frågade om, utan det krävs också regler, ibland
i lagstiftning, ofta i idrottsorganisationer själva, för
att minimera de skaderisker som finns.
Givetvis har de medicinska aspekterna en oerhört
viktig roll. Det har också kommit fram i debatten i
dag, av både dem som är för och dem som är mot ett
upphävande av förbudet - att den medicinska diskus-
sionen spelar en viktig roll. Så måste det också vara.
Den fråga som jag tycker är intressant att se vidare på
inför den medicinska diskussionen - den kommer vi,
det är jag övertygad om, att få mycket lärdom om när
utredningen kommer - är om just förbudet mot pro-
fessionell boxning är relevant, om det har varit effek-
tivt.
Några har tidigare varit inne på att det vid tid-
punkten för förbudets införande fanns två svenskar
som var aktiva professionella boxare. I dag finns det
kanske fler professionella boxare i Sverige än vad det
någonsin har gjort, många fler än för 30 år sedan.
Alltså, hindrar vi inte utövandet av professionell
boxning? Vi förflyttar de svenska proffsboxarnas
aktiviteter till andra länder. Det är också relevant i
debatten att diskutera det.
Så frågar Birgitta Sellén om integrationen över
huvud taget har någon relevans i diskussionen. Ja, jag
vill hävda det absolut. Det är i alla fall ingen tvekan
om att oerhört många, jag vill påstå de allra flesta,
boxningsklubbar i Sverige i dag finns i våra förorts-
områden. Det är också sant och ingen tvekan om att
just pojkar och flickor med invandrarbakgrund i allra
högsta grad finns som aktiva i många boxningsklubb-
ar. Det är också sant att ledarna inom Boxnings-
Sverige, med Dallas som exempel, har en oerhört stor
och viktig social roll. Den debatten är intressant att
följa. Jag kommer att med glädje ta del i den både nu
och framför allt efter det att utredningen kommit.
Sedan avvaktar vi remiss, regeringens ställningsta-
gande och vad riksdagens kammare kommer att be-
sluta.</pre><pre>Anf.  19  BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Jag borde få förlängd talartid för att
kunna svara på alla frågor.
De frågor som jag ställde var väldigt allmänt håll-
na, vill jag säga till statsrådet, och det borde ha gått
att svara på dem. Vad det alltså handlar om är: Om
det kommer att bli tillåtet, hur vill ministern minska
skaderiskerna och göra en översyn av proffsboxning-
en? Självfallet, Lars Wegendal, hoppas jag att frågor-
na aldrig behöver besvaras.
Anledningen till att vi begärde den här utredning-
en från kulturutskottet är faktiskt det faktum att vi
ville se på alla farliga sporter, väl medvetna om de
andra farliga som är tillåtna. Men anledningen till att
jag tog upp bara proffsboxningen är att det blev så
aktuellt i november när ministern gick ut och talade
om proffsboxning, även om utredningen höll på.
Ministern valde också bara en av sporterna. Det var
anledningen.
Jag kan inte ta min tid i anspråk för att svara er
alla, utan jag hoppas att vi får en debatt senare. Jag
har skrivit upp svaren, men tiden rasar i väg.
Jag vill återgå till frågan om invandrarna. Kon-
tentan av att man glorifierar, att det skulle vara så bra
för invandrarna, är att man ser den som en bra sport
för invandrarna att hålla på med. Jag kan inte ställa
upp på det ministern säger om att de i allra högsta
grad finns i boxningen. Då måste jag redovisa några
siffror som Riksidrottsförbundet har tagit fram. De
gjorde en utredning i höstas där de tittade på just
invandrarna. De visar att 3 % av invandrarna söker
sig till boxning, 43 % till fotboll, 13 % till innebandy,
11 % till basket, 10 % till tennis och 7 % till ridsport.
Jag kan alltså inte se att boxningen är den högsta
prioriteten bland invandrarna.
Mina argument riktar sig mot proffsboxningen,
amatörboxningen är en betydligt bättre sport, säger
jag även om andra säger att vi ska få bort även den.
Jag kan inte låta bli att se på de regler som finns;
några har tangerat dem. Efter vad jag har fått infor-
mation om är reglerna i dag för proffsboxning 12
ronder gånger 3 minuter, lika med 36 minuter. I
amatörboxningen är det 4 ronder à 2 minuter, och det
är bara 8 minuter. Det skiljer alltså 28 minuter då
man har möjlighet att slå varandra på huvudet och
skaka om hjärnan.
Värt att notera i det här sammanhanget är att
andra sporter har strängare straff, till exempel ishock-
eyn. Det är också, som flera har nämnt här, en tuff
sport. Men där har man rejäla skydd på väldigt stora
delar av kroppen. Trots det har man i år infört ett
strängare straff inom hockeyn. I förra veckan kunde
vi se en väldigt ful och tuff tackling i en hockey-
match. En spelare fick huvudet inknuffat i sargen, det
såg väldigt illa ut. Vad hände? Jo, den spelare som
hade tacklat in den här personen fick avstängning från
nio matcher - ett kraftigt höjt straff. Det är befogat,
väldigt bra, tycker jag. Varför skulle vi lätta på
proffsboxningen och tillåta den?</pre><pre>Anf.  20  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Herr talman! Birgitta Sellén och Lars Wegendal är
förvånade över att debatten kommer så här tidigt.
Varför är ni förvånade? Debatten är initierad på grund
av att kulturutskottet har bestämt att man ska utreda
kampsporterna i vid mening och boxningsförbudet
från 1969 i specifik mening i ett och samma andetag.
Det har föranlett diskussioner offentligt, till och mera
interpellationer i denna kammare framställda av Bir-
gitta Sellén, och ministern har svarat. Det har varit
TV-debatter. Vi såg Leif Björnlod från Miljöpartiet
sitta i TV-soffan för några veckor sedan i TV 3 och
vädra ungefär samma typ av argument som har nu
koncentrerat framförde i talarstolen, argument som
inte alls är relevanta. Han försöker hänvisa till pro-
stitution, droghantering och mycket annat, som han
gjorde i TV 3.
Det här handlar om idrott, en del av den olympis-
ka rörelsen, en idrott som har varit tillåten i Sverige
fram till 1969 fullt ut och som är det i hela vår kultur-
krets. I samtliga EU-länder, som vi umgås med, i
samtliga kommande EU-länder, i så gott som alla FN-
stater är den tillåten. Det är klart att man måste få ta
debatten, och man måste försöka värdera de argument
som så att säga finns på bordet.
De medicinska skaderiskerna finns definitivt, och
det kommer aldrig att förnekas från något håll. Men
vi får väl se vad utredningsmannen kommer fram till,
vilka idrotter som är mest skadedrabbade. Jag tror
nämligen att boxning kommer mycket, mycket långt
ned på den listan.
Jag är glad att Torsten Lindström gav en interiör-
bild från en av Sveriges bäst skötta boxningsklubbar,
BK Rapid i Västerås, med den utomordentlige träna-
ren och legendaren Kjell Fredriksson i spetsen. Tänk
om ni som nu deltar i den här debatten någon gång
fick chansen att gå in i en sådan välskött klubbs lo-
kaler. Ni skulle känna atmosfären och förstå att de här
pojkarna och flickorna, några av dem, gärna skulle
vilja pröva även den yrkesverksamma sidan av gre-
nen.</pre><pre>Anf.  21  PETER PEDERSEN (v):
Herr talman! Jag tillhör dem som tillsammans
med representanter från andra partier två eller tre
gånger har motionerat om att vi ska få till stånd en
utredning om proffsboxningsförbudet. Jag såg det
som vi kom fram till i kulturutskottet som en mycket
viktig kompromiss, att vi ska ha en förutsättningslös
utredning om kampsporter. Mitt argument var att
utredningen måste vara förutsättningslös, för det
fanns ju andra partier som tyckte att det skulle gå ut
på att vi skulle skärpa reglerna från början och i prin-
cip utreda någonting där vi visste vad vi skulle kom-
ma fram till. Sådana utredningar kostar bara pengar
och är meningslösa. Just därför är det viktigt att ut-
redningen är förutsättningslös. Då tycker jag att vi
alla här ska ha ett öppet sinne. Jag kommer mycket
noggrant att läsa inte minst de medicinska avsnitten
för att se vad man kommer fram till för slutsatser, om
någonting har hänt, om någonting kan göras, så att
man inte bara negligerar farorna. Det är den största
otjänst som vi kan göra.
Men, som minister Sahlin konstaterar, boxning
finns, och det finns både amatör- och proffsboxare i
Sverige. Då är frågan: Gynnar vi deras intressen av
att de ständigt tvingas att tävla på bortaplan? Blir
Tony Rickardsson en bättre speedwayåkare om han
inte får träna och tävla på hemmaplan utan bara i
andra länder? Jag kan räkna upp idrott efter idrott. Jag
vill hävda att man snarare ökar skaderisken genom att
man försämrar deras möjligheter att klara sig.
För att återgå till exemplet Västerås kan jag säga
att jag kände George Scott redan under den tid då han
hette George Cramne. Han var en otroligt duktig
amatörboxare och blev sedan professionell. Han är ett
exempel på vad som kan hända om man inte har en
seriös bakgrund. Han gjorde karriär, blev världsmäs-
tare och är nu i princip utblottad.
Om vi kunde införa en boxningskommission i
Sverige med duktiga ledamöter som verkligen ser till
att det blir jämna matcher, att man tar hand om box-
arna och bara tillåter seriösa matchmakers att arrange-
ra galor, så kan vi förbättra villkoren betydligt.
När det sedan gäller ronder, som några tagit upp,
stämmer det att antalet ronder skiljer sig åt. Om man
tittar på hur många matcher en amatörboxare går
under sin karriär jämfört med en proffsboxare, kan
man se att antalet ronder inte behöver skilja någon-
ting. Jag hävdar att man kan vinna på exakt samma
sätt i amatörboxning som i proffsboxning. Det finns
ingen som helst skillnad.</pre><pre>Anf.  22  LENNART KOLLMATS (fp):
Herr talman! Jag har inte fått svar på en fråga som
jag ställde till ministern. Men det förstår jag, för tiden
var ju kort. Den handlade om ministerns syn på om
det inte finns några avsikter med sporter som går ut
på att skada varandra.
Det är en hel del rätt festliga argument som kom-
mer fram här, till exempel bergsklättring och spän-
ningen. Ja, bergsklättringen blir ännu mer spännande
om man försöker dra ur sprintarna för varandra. Men
det går ju faktiskt ut på att man ska hjälpa varandra.
Och det är en väldig skillnad mot boxningen. Skade-
risker och liknande har vi väldigt mycket också i
trafiken. Vi vill inte förbjuda den, men det går ju inte
ut på att man håller på och kör på varandra. Det gör
man möjligen i stock-car-tävlingar. Men i trafiken går
det inte ut på att skada varandra, att försätta varandra
ur stridbart skick. Det är alltså väldigt egendomliga
jämförelser som kommer fram här.
När det gäller att andra kampsporter inte är för-
bjudna kan jag säga att det inte beror på mig, för jag
har tillsammans med partikamrater till Peter Pedersen
bland annat motionerat om att de ska förbjudas. Pe-
dersen sade att det är andra partier här som inte vill
ha en förutsättningslös utredning. Jag har för mig att
ni inom Vänsterpartiet var rätt splittrade i kulturut-
skottet under förra mandatperioden också i den här
frågan.
Gunnar Nordmark uttryckte mycket tydligare det
som jag har pläderat för i frågan. Han gjorde det på
ett utomordentligt sätt. Han sade att den som vill
boxas ska göra det enligt de regler som amatörbox-
ningen har. Jag inser den bristande logiken, men jag
tycker att det är en bra kompromiss. Det är ju inte
alltid så att man är fullt logisk, att det är antingen
svart eller vitt. Om man då kan få ta betalt och tilläm-
pa de reglerna tycker jag att det är helt okej. Det var
det som jag gav uttryck för i mitt inlägg, men Gunnar
talade om det på ett mycket bättre sätt.
När det sedan gäller detta att vi kan se proffsbox-
ning på TV, kan vi ju se en massa andra saker på TV
från andra länder som är lagliga där och inte lagliga
här. Det är väl inget skäl för att vi ska ändra en lag i
Sverige att det är lagligt på andra håll. Jag tycker att
också det är lite knepiga jämförelser. Karate tycker
jag i och för sig är bra, för där markerar man slag och
man blir straffad om man träffar. Men det handlar om
att markera slag, och det tycker jag är okej. Det är
ungefär samma träningsmetoder, gissar jag, som i
boxning.</pre><pre>Anf.  23  KENT OLSSON (m):
Herr talman! Mycket förändras på 30 år. För 30 år
sedan ville Sverige inte gå med i EU. Det har vi gjort
nu. För 30 år sedan valde vi att ha ett förbud mot
boxningen. Boxningen har också förändrats. Liksom
förutsättningarna för EU har förutsättningarna för
boxning också förändrats. Det är jag ganska överty-
gad om.
Det har talats om en del argument. Jag upplevde
att Lennart Kollmats på något sätt nu skulle vara lite
av en domare här för vad som ska vara tillåtet och
inte tillåtet. Med all respekt för att riksdagsmannens
yrke är viktigt tror jag inte att det är vår primära upp-
gift att tala om vad vi kan tillåta och inte tillåta.
Jag vill komma tillbaka till vad jag ser som bety-
delsefullt kring boxningen - vi har nämnt en hel del -
och det är integrationen. Jag som var på idrottsgalan
konstaterade vilken oerhörd social betydelse mannen
som kallas för Dallas har haft nere i Rosengård. Detta
togs också som exempel i TV i morse, där han inter-
vjuades i soffan om hur många ungdomar som har
kommit på rätt sida, som har lärt sig de olika typer av
spelregler som finns inom boxning och mycket annat.
När jag hörde Leif Björnlod prata förstod jag att
han inte tycker om idrott, för det var på något sätt ett
angrepp på idrotten, eller också är han inte med i den
situation som vi lever i i dag. Det är faktiskt så att
nästan alla idrottsmän av i dag tjänar pengar. Om inte
Leif Björnlod tycker om detta så, okej, låt det vara så.
Men nästan alla stora idrottsstjärnor tjänar pengar på
sitt idrottande. Vare sig de är amatörer eller ej -
amatörbegreppet finns ju faktiskt knappt nu förutom i
boxning - så gör de det.
Sedan kan jag inte heller begripa varför det är bra
- ministern var också inne på detta - att låta folk
boxas utomlands. I Sverige får de inte boxas, men om
de gör det utomlands gör det ingenting. Och det sista
argumentet, som jag kanske tycker är det bästa, är om
det är bra att det blir fler proffsboxare genom att vi
har förbud mot proffsboxning i Sverige. Det tycker
jag är något som talar för sig självt. Genom att vi
förbjuder saker och ting blir de fler.</pre><pre>Anf.  24  LARS WEGENDAL (s):
Herr talman! Den här debatten visar lite grann på
var vi kommer att hamna i debatten efter den 15 mars
när det gäller kampsporterna. Jag tycker att det är lite
synd att vi hamnar enbart i en diskussion om profes-
sionell boxning. Nu styrs den naturligtvis av den
interpellation som är inlämnad, men utredningsupp-
draget handlar ju om ett mycket bredare fält. Där
hoppas jag att det blir en något mer nyanserad debatt
och en debatt som speglar de negativa sidorna av de
olika kampsporterna men också de positiva sidorna,
för det finns med i utredningsuppdraget. Det är icke
att förringa den delen.
Jag har oerhört stor respekt för de amatörbox-
ningsklubbar som finns i det här landet som gör ett
fantastiskt arbete och fångar in grupper av både tjejer
och killar som kanske annars över huvud taget inte
hade sysslat med idrott. Den positiva delen måste vi
också ha med i den totala lösningen.
Som jag tidigare sade när det gäller just den pro-
fessionella boxningen hoppas jag att vi får till stånd
en ny lagstiftning, eftersom den gamla icke är tidsen-
lig, och att den lagstiftningen konstrueras så att den
fångar in både den professionella boxningen och
övriga kampsporter på ett sådant sätt att man ur me-
dicinsk synvinkel lägger en ribba någonstans och att
den professionella boxningen i landet inte heller i
fortsättningen kommer att bli tillåten.
Sedan kan jag inte låta bli att reagera på Torsten
Lindströms uttalande om klart och rättvist regelverk.
Men det tar jag privat med honom, för talartiden är
ute.</pre><pre>Anf.  25  GUNNAR NORDMARK (fp):
Herr talman! Jag tycker om att titta på boxning.
Jag tycker om att titta på amatörboxning. Jag har vid
ett par tillfällen tidigare i livet också tränat. Jag har
inte tränat boxning, alltså så att jag har varit i en ring,
men jag har varit i en boxningslokal och slagit på
sandsäckar, hoppat rep och så vidare. Min fortsatta
fysiska utveckling har fått mig att inse att jag nog
borde ha hållit på med detta längre än vad jag gjorde.
Men det är en annan sak.
Detta med de positiva effekter som amatörbox-
ningen har för de ungdomar som deltar i den, oavsett
om det är invandrarungdomar eller svenska ungdo-
mar, kan jag bara skriva under på. Allt det som har
beskrivits här har ju också skett inom det som vi i dag
kallar amatörboxning. Men än en gång vill jag ta upp
detta att vad vi diskuterar egentligen är vilka regel-
verk det är som vi ska tillåta. Vi kan ta tennis. Det
finns inte vissa regler för tennismatcher för amatörer
och andra regler för dem som är professionella. Det
spelas inte ishockey med vissa regler för amatörer
och andra, betydligt mer brutala regler, för professio-
nella.
Det är egentligen det som den här debatten i slut-
ändan kommer att handla om: Vilken typ av regelverk
ska vi ha när vi tillåter att även boxning får vara till-
låtet när man ägnar sig åt det professionellt i Sverige?
Då hoppas jag att det är de regler som gäller vid
olympiska spel, nationella mästerskap och tävlingar
mellan olika länder som ska tillämpas.
Jag var en gång en varm vän av att titta på även
professionell boxning. Men att se hur flera boxare
som ägnat sig åt professionell boxning fått mycket
allvarliga skador - en del av dem slås ihjäl - och hur
deras liv har utvecklat sig har fått mig att gå från att
en gång i tiden faktiskt vara mycket intresserad av
detta till att mycket starkt ta avstånd från det som
finns i de regler som vi har inom professionell box-
ning. Amatörboxning däremot - gärna!</pre><pre>Anf.  26  TORSTEN LINDSTRÖM (kd):
Herr talman! Det finns både glädjeämnen och be-
kymmer i den här debatten. Ett av glädjeämnena är att
flera riksdagsledamöter faktiskt har besökt boxnings-
klubbar. Bekymmersamt är att inte ännu fler har gjort
det.
Jag tror, utifrån min egen bakgrund, jag var själv
ganska skeptisk första gången jag kom till en box-
ningslokal, att det kan vara nyttigt att på plats se och
följa det arbete, det mycket beundransvärda sociala
arbete, som utförs inom många boxningsklubbar. Det
kan vara mycket nyttigt. Det ger en helt annan bild än
att enbart läsa statistik och lyssna till föredragshålla-
re.
Ett annat bekymmer i den här debatten är att det
trots allt brister i den logiska konsekvensen. Tillåter
vi amatörboxning så blir det, som det också har med-
givits i denna debatt, ologiskt att inte tillåta profes-
sionell boxning. Och något krav på konsekvens måste
väl ställas?
Vad finns det egentligen för skäl att tillåta ama-
törboxning när man inte tillåter professionell box-
ning? Det har talats i debatten om de ekonomiska
motiven. Vilken sport, herr talman, har inte ekono-
miska motiv och drivkrafter? Visst finns det ekono-
miska drivkrafter i boxningen. Det finns det uppen-
barligen trots att boxningen inte är tillåten som pro-
fessionell sport i Sverige. Det går inte, herr talman,
att på ett seriöst sätt mena att det i sig skulle tala emot
en legalisering av professionell boxning.
Som sagt var, herr talman, har det kommit fram
positiva sidor och negativa sidor i debatten. Det är
bra. Jag hoppas att vi kan ta och fundera över dem
alla innan den slutliga diskussionen så småningom
kommer i kammaren.</pre><pre>Anf.  27  LEIF BJÖRNLOD (mp):
Herr talman! Kenth Högström, det argument som
jag förde fram var att för att en lagstiftning tillåter en
sak i ett visst land behöver det inte innebära att vi
tillåter den i Sverige. Det var bara så enkelt, och det
handlade inte om någonting annat.
Sedan skulle jag vilja nämna något om det som
Torsten Lindström säger här, och som också Kenth
sade någonting om. De flesta idrottare tjänar inte
pengar. De flesta idrottare betalar pengar för att utöva
sin idrott. Jag tror inte att det ska råda någon tvek-
samhet om den saken. Pengar kan vara drivkraften för
en del, som siktar mot eliten för att kunna leva som
idrottare. Det är ett mycket litet antal. Den stora
gruppen idrottare betalar för att få hålla på med sin
verksamhet.
Då kan jag passa på att avslöja att jag under fyra
års tid boxades nere i Göteborg. Jag tycker mycket
om idrott, men jag vill utöva den själv. Jag vill inte
vara betraktare, och jag gör det inte för att tjäna peng-
ar. Jag gör annat för att tjäna pengar.
Det finns en annan sak. Det finns en mycket klar
logisk förklaring till varför man skulle kunna tillåta
amatörboxning och förbjuda proffsboxning. Det är av
den enkla anledningen att de har olika regler. Det är
olika regelverk. Det tycker jag faktiskt är påtalat här i
debatten på ett tydligt sätt, och det tycker jag inte att
man ska glömma bort.
I övrigt ser jag fram emot den diskussion som
kommer efter den 15 mars, då vi kommer att diskute-
ra väldigt många andra saker än bara boxning. Jag
tycker att det är ett bra initiativ som har tagits att få
upp det här till debatt.
Sedan vill jag säga att bara för att en sak är 30 år
gammal behöver den inte vara så dålig. Det är bara att
titta på kammarens ledamöter.</pre><pre>Anf.  28  Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag ska på intet sätt försöka sam-
manfatta diskussionen eller bemöta allt. Jag är över-
tygad om, och glädjefull inför, att det här är en av
många diskussioner om det här ämnet och om idrot-
tens betydelse över huvud taget. Jag vill säga att det
är väldigt spännande, och det märks på många av
inläggen också, att diskutera idrotten som såväl id-
rottsminister och integrationsminister som demokra-
timinister. De här sakerna hör mycket mer ihop än
vad det ofta har verkat som i debatten.
Jag vill bara göra tre kommentarer. För det första
har jag en kommentar till interpellanten. Jag har
verkligen inte sagt något så idiotiskt som att boxning
är bra för invandrare, som hon påstod. Det är förned-
rande att säga så. Däremot har jag sagt, och står för,
att jag har noterat att påfallande många av dem som
håller på med boxning, som ledare och som utövare,
har invandrarbakgrund. Precis detsamma gäller bas-
ket, fotboll och många andra idrotter. Och det är
precis det som visar mig att idrott och integration
spelar en väldigt viktig roll för varandra. Där har
boxningen också sin plats.
Det tycker jag att vi ska återkomma till i många
sammanhang, hur man kan bygga vidare på det, också
för att visa att det inte är som i debatten i dag, alltså
att idrott och invandrarflickor också hör ihop. Det är
viktigt att också öppna dörrarna för flickorna inom
alla idrotter, också boxningen.
Lennart Kollmats ställde sedan en fråga som jag
inte hann svara på. Han frågade om jag inte såg några
skäl mot idrotter som går ut på att "skada varandra".
Jag skulle vilja uttrycka det så här: Alla idrottare,
Lennart Kollmats, som är aktiva i idrotter som är
accepterade och som har utövare, som har pojkar och
flickor som vill hålla på med dem och ledare som vill
utöva dem, förtjänar stöd. Alla idrotter, framför allt
de som handlar om slag och sparkar, behöver dessut-
om regler för att minimera skaderiskerna. Det är den
debatten vi måste ta, och jag tror att vi alla kommer
att lära oss mycket av utredningen när den kommer
om hur det ser ut i dag inom många olika idrotter.
Sist vill jag säga något till Leif Björnlod. Okej,
Leif Björnlod vill inte hålla på med idrott om andra
tittar på, om jag förstod det rätt, utan vill bara hålla på
för sitt eget välbefinnande. Det är jättebra. Men alla
vi som både tycker om att utöva idrott och dessutom
att titta på, ibland som publik, ibland som TV-tittare,
vem ska tjäna pengar på vårt tittande om inte idrotta-
ren själv också ska ha den möjligheten? Det tycker i
alla fall jag är ett viktig påpekande.
Tack för en intressant diskussion! Vi återkommer
i ämnet.</pre><pre>Anf.  29  BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Kenth Högström, vi är inte förvåna-
de över debatten. Vi är förvånade över att ministern
gjorde sitt uttalande innan utredningen var klar. De-
batten styrs av ministerns uttalande med anledningen
av proffsmatchen som var på Åland.
Kent Olsson, 3 % är en liten del av alla invandra-
re, tycker jag. Kent Olsson hävdade att det är så oer-
hört många invandrare som håller på med boxning.
Jag tycker att det är lite. Jag räknade upp många olika
siffror som jag fått från Riksidrottsförbundet och som
visar att de faktiskt ligger ganska långt ned. Apropå
att detta skulle vara bra för invandrare citerade jag en
från Boxningsförbundet som hade besökt oss i Cen-
terpartiet. Jag skrev ned på en gång vad den personen
sade, för det lät så illa i mina öron att det skulle vara
bra speciellt för invandrare.
Precis som Leif Björnlod ser jag inte det sociala i
att slå ned varandra. Jag kan inte förstå den biten. Jag
kan förstå det sociala i all annan verksamhet runtom-
kring, alltså i föreningen och så vidare, men jag har
väldigt svårt att förstå det sociala just i att slå ned
varandra.
Flera har varit inne på att man i konsekvensens
namn skulle förbjuda amatörboxningen också, vilket
jag inte ställer mig bakom. Jag tycker att det är okej
mot bakgrund av det jag sade inledningsvis. När man
har studerat amatörboxare, fotbollsspelare och friid-
rottare ser man inga nämnvärda skador, utan det är i
det man kallar högmatchgruppen som man ser skador.
Torsten Lindström, det har inte talats om att det är
en ekonomisk drivkraft. Det vi har sagt, både minis-
tern och jag, är att när man beslutade om förbudet var
osunda ekonomiska intressen ett av argumenten. Det
argumentet håller inte längre.
Hjärtligt tack för en fantastiskt givande debatt!
Jag har aldrig varit med om att så många har varit
med i en interpellationsdebatt.</pre><pre>13 §  Svar på interpellation 2002/03:85 om säd
som värmekälla i bostäder</pre><pre>Anf.  30  Näringsminister LEIF PAGROT-
SKY (s):
Herr talman! Jörgen Johansson har frågat mig vil-
ka åtgärder jag tänker vidta för att skapa en energiför-
sörjning som också tillgodoser kravet om en hållbar
miljö. Han har också frågat mig vilka åtgärder jag
avser att vidta för att stimulera sädeseldning, samt om
jag avser att verka för möjligheten att initiera sädes-
eldning som en energiform inom EU på så kallad
uttagen areal. Detta är alltså mark som har tagits ur
bruk när det gäller att producera mat och djurfoder.
Utgångspunkten för Jörgen Johanssons frågor är
möjligheten att odla havre som energigröda på utta-
gen areal.
Låt mig börja med att instämma i vad Jörgen Jo-
hansson säger om vikten av att använda förnybara
energikällor och om det angelägna i att utnyttja bio-
bränsle av olika slag för bland annat uppvärmning.
Detta har dock uppmärksammats sedan länge i
den svenska energipolitiken.
De energipolitiska målen innebär bland annat att
energipolitiken ska skapa villkoren för en effektiv
och hållbar energianvändning och en kostnadseffektiv
svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på
hälsa, miljö och klimat. Energipolitiken ska under-
lätta omställningen till ett ekologiskt uthålligt sam-
hälle.
En viktig del i den svenska energipolitiken är att
öka inslaget av förnybara energikällor i energisyste-
met. Det långsiktiga målet är att dessa energikällor
ska kunna stå på egna ben och kunna konkurrera med
andra energikällor.
En sådan utveckling stöds bland annat genom om-
fattande insatser kring forskning, utveckling och
demonstration av ny energiteknik, och insatser inrik-
tas bland annat på biobränslen från jordbruksmark.
Betydande insatser har till exempel gjorts vad gäller
energiskogsodling med syfte att öka avkastningen och
sänka kostnaderna. I Norrköping finns också exem-
pelvis en bioetanolanläggning som framställer etanol
från spannmål från bland annat just det som kallas
uttagen areal.
Användningen av biobränslen främjas även av till
exempel energibeskattningen, och biobränslen av
olika slag är i dag konkurrenskraftiga inom värme-
sektorn. Största delen av den energi som tillförs fjärr-
värmesektorn utgörs också av biobränsle, torv med
mera.
När det gäller den första frågan vill jag därför på-
stå att den svenska energipolitiken sedan länge varit
inriktad på att också tillgodose kravet på en hållbar
miljö.
När det gäller säd som värmekälla i bostäder finns
det i dag inget som hindrar odling av havre för ener-
giändamål på uttagen areal. Odling av energigrödor,
exempelvis spannmål, på uttagen areal kräver dock en
del administration såsom kontraktsskrivning och
kontroller för att det ska vara förenligt med EG:s
regelverk. Detta för att säkerställa att exempelvis
havre som odlas på areal som tagits ur produktion
inte används till foder eller livsmedel.
Det finns sannolikt inte heller några tekniska pro-
blem med förbränning av havre för uppvärmning. De
siffror Jörgen Johansson anger tyder på att en sådan
energianvändning skulle kunna vara konkurrenskraf-
tig med vissa andra biobränslen, även om det kan
tänkas tillkomma kostnader för distribution, emballa-
ge och dylikt.
Jag ser därmed inga skäl att vidta särskilda åtgär-
der för att stimulera sädeseldning specifikt framför
annan bioenergi såsom energigräs, halm eller flis.
Jag ser heller inget skäl att verka för möjligheten
att initiera sädeseldning som en energiform inom EU
på så kallad uttagen areal eftersom den möjligheten
redan finns.</pre><pre>Anf.  31  JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill tacka för svaret på min in-
terpellation.
Jag delar till stor del näringsministerns syn på
miljö- och energipolitiken i den här frågan. Avsikten
med interpellationen är att belysa ett problem som gör
att utvecklingen för de alternativa bränslena hämmas.
Vi vet att utvecklingen till viss del styrs av beslut från
den här kammaren. Vi vet också att utvecklingen
styrs, kanske till större del, av signaler från politiker
och opinionsbildare i samhället. Signalerna i det här
ärendet är inte odelat positiva, även om uppenbarli-
gen såväl näringsministern som jag är positiva.
Det är rätt att den svenska energipolitiken sedan
länge har varit inriktad på att tillgodose kravet om en
hållbar miljö. Det innebär att strävan efter att finna de
fulländade förnyelsebara energikällorna ständigt
måste pågå. Vi har sett försök med energiskog, som
givetvis är en förnyelsebar energikälla samtidigt som
den skapar problem i form av igenväxta landskap,
krav på nya avverkningssystem och så vidare.
När det gäller sädeseldning är situationen en an-
nan. Här finns åkermark. Här finns produktionsappa-
raten, här finns tekniken, och här finns närheten till
energiproduktionen i hela landet. Möjligheten till
småskalig drift är vid sådan här produktion stor. Det
innebär att åkrar som i dag växer igen på grund av
dålig lönsamhet återigen blir intressanta.
Områden i min hembygd, efter Hjälmarens strän-
der, Mälarens stränder eller i Bergslagsbygdens
skogsområden blir helt plötsligt intressanta ur pro-
duktionsperspektiv. Så har det inte varit, och så är det
heller inte i dag, på grund av att de positiva signaler-
na inte går ut.
Det stora hindret mot att elda med säd är i dag,
som jag ser det, den etiska debatten. Åsikter som att
man inte kan elda upp mat när stora delar av världen
svälter är ett av inslagen i den debatten. Jag har för-
ståelse för sådana kommentarer, men de är knappast
förankrade i den verklighet som vi i dag har inom
jordbrukspolitiken - så som den är utformad i dag
bland annat i och med att vi är medlemmar i EU. I
stället uppfyller sädeseldning uppfyller 8 av de 15
miljömål som riksdagen har satt upp som mål för vår
generation.
EU:s mål är att den förnyelsebara energin ska sva-
ra för 12 % av energiförbrukningen fram till år 2012.
De organisationer som följer upp detta säger att
detta mål är i det närmaste orealistiskt. Bakgrunden
till det är att man under perioden 1990-1999 har ökat
andelen förnyelsebara energikällor med 0,7 % till
5,7 %. Det finns alltså mycket kvar att göra på detta
område om vi ska uppnå de mål som vi säger oss
arbeta för.
Uppvärmningen i samhället bör om möjligt inte
ske via el. Elen är nödvändig för att klara tillväxten i
samhället och bör användas i produktionen, inte för
uppvärmning. I detta sammanhang framstår sädeseld-
ning som attraktiv och borde av ekonomiska skäl vara
en självklar lösning för såväl enskilda hem som för
anläggningar av större art, till exempel fjärrvärme-
verk.
En havreåker som är 100 ? 200 meter alstrar
energi motsvarande 3 ½-4 kubikmeter. Det skulle
innebära att en villaägare skulle kunna få ett energi-
pris i storleksordningen 25 öre per kilowattimme.
Med det prisläget inser envar i dag att detta är intres-
sant.
Näringsministern ser inte hindren, jag ser egentli-
gen inte heller hindren, utan de hinder som finns och
som uttalas är känslomässiga - att man inte ska elda
med mat. Det finns en rädsla för pålagor från såväl
staten i Sverige som från EU. Vi behöver rätt signaler
för att få denna verksamhet att blomstra. Jag hoppas
att vi gemensamt kan arbeta för dem.</pre><pre>Anf.  32  BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Herr talman! Det är en intressant fråga som Jör-
gen Johansson har interpellerat näringsministern om.
Med en ganska god insyn i det svenska jordbruket
kan jag säga att detta är en välkommen lönsamhetsut-
veckling när det gäller att i detta fall kunna använda
havre att elda med i stället för att sälja den på tradi-
tionellt sätt med två och en halv gånger bättre lön-
samhet. Jag kan också säga att denna lönsamhetsför-
bättring de facto behövs i det svenska jordbruket, inte
minst mot bakgrund av den ryggsäck som det svenska
jordbruket tvingas bära i förhållande till många kon-
kurrentländer i EU 15.
Det som gör att man blir något fundersam är den
erfarenhet som man har och att denna tydliga föränd-
ring av en produkts lönsamhetsutveckling skulle
träffas av nya skatter.
När vi talar om jordbruk talar vi om biologi, alltså
om långsiktighet. Det handlar om fasta spelregler för
att klara den förändring som är nödvändig även inom
jordbruket.
Min fråga är: Kan näringsministern se en presum-
tiv skatt på havre om den skulle användas för energi-
ändamål? Nu vet jag att det är kollegan Bosse Ring-
holm som ligger närmast till, men jag tror att när-
ingsministern har ett sådant utbyte med kamraterna
att han kan ange åtminstone regeringens synpunkt på
detta.
Den etiska debatt som också Jörgen Johansson
nämnde är inte helt enkel. Lantbrukare har varit i
kontakt med mig och sagt att man bland annat från
Danmark köper upp svensk havre, men man vill att
den ska vara av mindre god kvalitet, underförstått att
det inte ska upplevas som att den konkurrerar med
användningen som födoämne.
Mitt inlägg bottnar i om man med trygghet kan
övergå till att odla detta för energiändamål eller om
man drabbas av beskattning inom en snar framtid.</pre><pre>Anf.  33  Näringsminister LEIF PAGROT-
SKY (s):
Herr talman! Det gläder mig att det råder så bred
enighet om det som vi talar om här. Vi delar synen att
detta är en välkommen diskussion och ett välkommet
nytt uppslag att använda denna typ av grödor på ett
otraditionellt sätt också för att bidra till att minska
beroendet av andra energikällor. Där tror jag att vi
talar för en ganska bred grupp.
Vi är också överens om att konstatera att det inte
finns några direkta hinder för detta. Det största en-
skilda hindret angavs vara den etiska debatten. Det är
alltså inte några ekonomiska eller lagstiftningsmässi-
ga hinder eller någon politiker som sätter hinder i
vägen utan en annan faktor som höll tillbaka. Jag
tycker att det är en spännande diskussion.
Jag konstaterar att de exceptionella förhållanden
som vi har haft på energimarknaden nu i vinter har
stimulerat idérikedom och entreprenörskap när det
gäller att hitta andra energikällor än de traditionella.
Och jag hoppas att den i och för sig otrevliga erfaren-
het som vi har haft ska ha det goda med sig att en och
annan ny tanke, ny idé och nytt affärsuppslag kan
komma fram och att en och annan villaägare och en
och annan medlem av allmänheten kan stimuleras att
ompröva sina energikonsumtionsmönster och kanske
överväga förnybar energi som energikälla i stället.
Jag konstaterar också att vi är överens om att inte
förorda speciella selektiva stimulanser för just denna
gröda i förhållande till andra grödor utan att olika
grödor får tävla på lika villkor beroende på vad det är
för markförhållanden, traditioner och kunskaper som
är inblandade. Jag ser att utbildningsministern just har
kommit in. Men jag vill inte kräva att vi ska ha speci-
ella utbildningsinsatser just för energihavreodlare
som inte står öppna för till exempel odlare av pilväx-
ter av olika slag för energiskog och så vidare.
Sammanfattningsvis tycker jag att det är en ovan-
ligt trevlig situation för mig att få föra detta samtal.
Till slut vill jag säga att det nya uppslaget om en
särskild havreskatt är någonting som jag kanske ska
ta upp med finansministern. Men jag vet inte om det
riktigt var avsikten att jag skulle fästa hans uppmärk-
samhet på denna typ av nya idéer. För egen del kan
jag dock intyga att jag inte har några planer på att
föreslå en särskild havrebeskattning.</pre><pre>Anf.  34  JÖRGEN JOHANSSON (c):
Herr talman! Även jag vill instämma i att det är
trevligt att vi är överens. Jag tror också att den gång-
na vintern verkligen har lyft fram alternativen i fokus.
Någonting måste hända. Det som är positivt med just
den här typen av värmekälla är att man kan använda
den mycket lokalt. Den kan produceras lokalt, och
den kan användas lokalt i det enskilda hemmet. Dess-
utom får det även positiva effekter för riket, såväl när
det gäller utsläpp som när det gäller minskad import
av andra bränslen. Det är så att säga en bra väg att gå
utifrån många aspekter.</pre><pre>Anf.  35  BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Herr talman! Det vore förödande om jag som mo-
derat nu skulle ha lämnat ett tips till regeringen om en
ny skatt. Gud förbjude att det är på det viset. Dessut-
om är det i så fall inte någon havreskatt som sådan,
utan det skulle i så fall vara en energiskatt för att man
använder havren på ett visst sätt.
Men skämt å sido tar jag detta som intäkt från
näringsministern för att denna kammare inte kommer
att mötas av något krav på att just denna användning
kommer att beskattas. Det tycker jag är glädjande,
och det tar jag som intäkt för att det svenska jordbru-
ket fortsatt kan vara innovativt att använda sina pro-
dukter även inom nya användningsområden.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>14 §  Svar på interpellation 2002/03:79 om kort-
tidsstudiestöd</pre><pre>Anf.  36  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Sonja Fransson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att långsiktigt stärka
funktionshindrade människors möjligheter till kort-
tidsstudiestöd, för att också äldre personer över 65 år
ska kunna få tillgång till internatbidraget samt för att
regeringens ambition att stärka särvux också ska
kunna få genomslag i praktiken.
Jag vill börja med att tacka Sonja Fransson för att
hon tar upp dessa viktiga frågor. Det är en angelägen
uppgift att förbättra möjligheterna för personer med
funktionshinder som har kort tidigare utbildning att
delta i vuxenutbildning. Min förhoppning är att det
nya rekryteringsbidrag som från och med årsskiftet
kan lämnas till vuxenstuderande kommer att fylla en
viktig funktion i detta hänseende. Rekryteringsbidra-
get kan lämnas till bland annat kortutbildade vuxna
som har vissa funktionshinder och som på grund av
detta behöver längre tid på sig för att uppnå studie-
målen. Bidraget har utformats för att stödja flexibelt
lärande och kan bland annat användas vid mer be-
gränsade studier.
I samband med studiestödsreformen den 1 juli
2001 förändrades också korttidsstudiestödet. Kort-
tidsstödet fick en något annorlunda utformning och
hantering. Bidragsbeloppen förstärktes och blev
skattefria. Syftet med ett särskilt bidrag vid studier
under kortare tid är, precis som tidigare, att rekrytera
personer med kort tidigare utbildning. Enligt förord-
ningen om bidrag vid korttidsstudier kan stöd i form
av korttidsbidrag och internatbidrag lämnas för studi-
er i mindre omfattning på grundskole- och gymnasie-
nivå eller för studier om eget eller närståendes funk-
tionshinder. Även vuxenutbildning för utvecklings-
störda, särvux, är en sådan utbildning under kortare
tid för vilken bidrag kan lämnas. Den nya hanteringen
innebär bland annat att Statens institut för särskilt
utbildningsstöd, SISUS, och två organisationer,
Landsorganisationen i Sverige, LO, och Tjänstemän-
nens Centralorganisation, TCO, ansvarar för fördel-
ningen av bidrag till studerande.
Det är viktigt att behovet av internatbidrag bland
studerande med funktionshinder beaktas. Därför har
även studerande som får folkpension i form av helt
sjukbidrag eller hel förtidspension möjlighet att få
internatbidrag i samband med korttidsstudier.
Bidrag vid studier i mindre omfattning i form av
korttidsbidrag eller internatbidrag får lämnas längst
till och med det kalenderår då den studerande fyller
64 år. Den övre åldersgränsen överensstämmer med
vad som gällt sedan länge beträffande korttidsstudie-
stöd. Jag är glad över att vi har en så generös övre
åldersgräns inom ramen för bidrag vid korttidsstudier.
Men att utsträcka tiden med internatbidrag ytterligare
är inte aktuellt. De olika trygghetssystemen måste
samverka, och deltagare över 65 år med funktions-
hinder har möjlighet att få adekvat hjälp och stöd på
annat sätt än inom ramen för utbildningsväsendets
studiestödssystem.
Den nya ordningen med korttidsstudiestöd har
bara funnits i ett och ett halvt år. Men redan på denna
korta tid kan vi se goda effekter av att rekryteringen
till kortare utbildningar och hanteringen av stödet
sker nära den enskilde. Detta har medfört att antalet
studerande har ökat och att efterfrågan på kortare
vuxenutbildning fortfarande är stor. Alla som velat
delta i en kort utbildning under 2002 har därför tyvärr
inte kunnat erbjudas plats. Under föregående budget-
år disponerade LO, TCO och SISUS tillsammans
drygt 40 miljoner kronor för bidrag vid korttidsstudi-
er. LO lyckades snabbt med uppgiften att stimulera
och rekrytera till kompetenshöjande studier. Glädjan-
de nog har det varit möjligt att, i ett ansträngt bud-
getläge, avsätta ytterligare 15 miljoner kronor just för
detta ändamål under 2002. För 2003 kommer ånyo
knappt 40 miljoner kronor att avsättas för LO, TCO
och SISUS. Det innebär bland annat att personer som
fick avslag på sin ansökan om bidrag under föregåen-
de år får en ny chans att söka korttids- och internatbi-
drag för att genomgå den tänkta kursen eller utbild-
ningen.
Medelstilldelningen för bidrag vid korttidsstudier
är alltså begränsad. Tilldelningen fördelas till de
berörda organisationerna och myndigheten var för
sig. SISUS har således under föregående år haft ca 8
miljoner till sitt förfogande till bidrag för såväl studi-
er i mindre omfattning om funktionshinder som för
studier i särvux. För innevarande år är resurstilldel-
ningen i princip densamma. Myndigheten har alltså
frihet att disponera anslagna resurser för bidrag både
till deltagare i kurser om funktionshinder och till
studerande i särvux.
Ambitionen är, precis som Sonja Fransson fram-
håller, att särvux ska utvecklas och kvaliteten stärkas.
En parlamentarisk kommitté har sedan slutet av 2001
haft i uppdrag att göra en översyn av särskolan och
särvux, Översyn av utbildningen för barn, ungdomar
och vuxna med utvecklingsstörning (dir. 2001:100).
Kommitténs arbete ska vara avslutat under hösten
2004.
Sedan budgetåret 2002 avsätts särskilda resurser
för att förstärka utvecklingen av särvuxverksamheten
i kommunerna. 7,5 miljoner kronor avsätts årligen i
syfte att höja utbildningens kvalitet genom att öka
undervisningsgruppens storlek, som i dag är i genom-
snitt två deltagare, för att på så sätt kunna bland annat
öka undervisningstiden och antalet platser samt ut-
veckla det pedagogiska innehållet i utbildningen.
Vilka resurser som i praktiken totalt avsätts till särvux
är ett kommunalt beslut. Studerandegruppen har möj-
lighet att få ekonomiskt stöd under studietiden från
skilda trygghetssystem. Det innebär att deltagare kan
studera med till exempel sjukersättning, aktivitetser-
sättning, bidrag vid korttidsstudier eller lön från eget
arbete. Korttidsstödet har dock en marginell betydelse
för dessa studerande.
Sammantaget anser jag alltså att regeringen på
skilda sätt har bidragit till att stärka funktionshindra-
de människors möjlighet till korttidsstudier, och vi
inväntar nu den pågående översynen av särvux.</pre><pre>Anf.  37  SONJA FRANSSON (s):
Herr talman! Jag tackar för svaret. Det gläder mig
att ministern liksom jag tycker att möjligheten att få
studera med korttidsstudiestöd är en viktig fråga. Jag
anser att det i grunden är en demokratifråga. Med
korttidsstudiestöd får människor som har låg utbild-
ning möjlighet att förkovra sig och möjlighet till nya
kunskaper. Det innebär också samtal och diskussioner
med medstuderande. Det kan handla om mer kunskap
om närliggande saker som berör den enskilde själv,
som till exempel kunskap om sitt eget funktionshin-
der, men det kan också gälla kunskap som man behö-
ver för att kunna delta i det demokratiska samtalet.
Det kan vidare även vara inkörsporten till vidare
studier.
Ministern nämner att rekryteringsbidraget ska
komplettera korttidsstudiestödet. Låt mig först säga
att jag tycker att rekryteringsbidraget i stort sett är
mycket bra. Men tyvärr kan man inte använda sig av
rekryteringsbidraget om man till exempel är lika
gammal som jag. Åldersgränsen är 50 år, och de
flesta som söker korttidsstudiebidrag är mellan 40
och 65 år.
Det är också fråga om en form av sammanhållan-
de studier i minst tre veckor. För många av dem som
söker korttidsstudiestöd handlar det om några dagars
studier i taget. Alltså kommer korttidsstudiestödet att
behövas i minst lika stor utsträckning i framtiden som
fallet är i dag.
Det är också riktigt, som ministern säger, att kort-
tidsstudiestödet förändras och reformeras till den
enskildes bästa med bland annat högre ersättning. Det
är jättebra, men problemet är att det inte blir mer
pengar att dela ut. Det blir i stället mindre pengar,
numera knappt 8 miljoner kronor. Det innebär att
färre får del av de pengar som delas ut, vilket medför
en skarp konkurrens och en hård prioritering. Det
innebär också att målet för studiestödsverksamheten,
som är att fler ska kunna studera utan att begränsas av
sina ekonomiska resurser, inte går att uppfylla.
Detta måste ministern har uppmärksammat efter-
som ministern sköt till 15 miljoner extra i slutet av
förra året. Det var bra för några, men de flesta som
redan fått nej eller fått veta via telefon att alla pengar
var intecknade, så att det inte ens var lönt att söka,
fick tyvärr ingen glädje av dessa pengar.
Min fråga är därför: Kommer det att finnas extra
pengar också i slutet av detta år, om det visar sig att
det saknas medel? Och i så fall, går det att förbereda
sökande om att det går att starta utbildning i avvaktan
på att det kommer mera pengar sedan?
Jag måste tyvärr säga att SISUS inte har samma
möjligheter som de fackliga organisationerna att
förskottera medel om det kommer mer pengar i slutet
av året. Jag tycker dock inte att det här är ett bra sätt.
Det vore bättre med en långsiktig uppräkning efter
behov, vilket skulle ge en bra planering både för den
enskilde sökanden och för myndigheten. Jag vill
därför ha svar på min fråga.
Angående äldres möjligheter att få internatbidrag
hänvisar ministern till att rådande ordning har gällt
länge och till att andra samhällssystem bör samverka
om att ta över ansvaret. Ja, tyvärr samverkar dessa
system, men i negativ riktning för den enskilde.
När man som funktionshindrad går i pension, of-
tast med en låg pension, upphör i stort sett alla andra
stödsystem, som till exempel handikappersättning och
vissa hjälpmedel. Men kunskap om exempelvis sitt
funktionshinder behöver man ju också efter 65 års
ålder, inte minst med tanke på att vissa funktionshin-
der ökar kraftigt med stigande ålder, som till exempel
syn- och hörselskador.
Vi talar om att inte diskriminera äldre, och kanske
ska vi se över alla de olika stöd som tar slut vid 65 års
ålder om vi vill ha aktiva pensionärer också i framti-
den.</pre><pre>Anf.  38  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag och Sonja Fransson har ju precis
likartad uppfattning om själva frågan: hur viktigt det
är med korttidsstudiestöd och korttidsstudier som
sådana och vad de kan betyda för enskilda människor.
Det är väldigt roligt, tycker jag, att se att denna re-
form har varit en framgång. Den var ju väldigt ifråga-
satt när vi genomförde den: att föra ut arbetet med
korttidsstudiestöden till Sisus men också till LO och
TCO, de som i det här fallet är närmast de människor
som funderar över om de ska ta vara på en sådan här
möjlighet eller inte. I och med att besluten nu ligger
närmare de enskilda personerna har vi kommit ifrån
att detta studiestöd tidigare i praktiken inte användes i
så stor utsträckning. Det blev alltid pengar över när
året var slut. Nu har det blivit ett studiestöd som är
efterfrågat mer än vad det för tillfället finns resurser
till. Och det är bra, för att det här är ett sätt att studera
som passar många människor och som kan vara det
där steget in till vidare studier. Det här är ett slags
oersättlig väg in till studierna.
Däremot hamnar vi naturligtvis alltid i frågan om
budget och om vi kan satsa mer eller inte. Vi har ju
en period bakom oss då vi har satsat mycket stora
resurser på utbildning generellt sett. Vi får nu signaler
om att den resurs som tidigare har räckt gott och väl
för den här typen av studier nu verkar vara översökt.
Det är en positiv signal, och det får naturligtvis tas in
i budgetarbetet. Men det finns ingenting i dag som
kan ge mig möjlighet att lova några ytterligare resur-
ser.
Däremot är det viktigt att se kopplingen till det
nya rekryteringsbidraget eftersom det kan vara ett
komplement. Det gäller inte dem som är över 50. Det
är riktigt att det bidraget är begränsat till dem som är
under 50, och det av ett gott skäl. Rekryteringsbidra-
gets huvudsyfte är att rekrytera till vidare studier, och
studiemedelssystemet i övrigt är begränsat till 50 år.
Därför skulle rekryteringsbidraget få en väldigt kons-
tig funktion om det också gällde efter 50 års ålder:
Det finns ju inget studiestödssystem som tar vid efter
det. Också där finns det naturligtvis en angelägen
diskussion att föra: Har vi resurser så att vi skulle
kunna höja den åldersgränsen? Det vore positivt. Det
kostar ganska stora pengar, och därför är också det i
grunden en budgetfråga som får prövas mot andra
typer av reformer.
När vi tittar på åtgången av korttidsstudiestöd an-
vänder ju Sisus i stort sett pengarna, men det verkar
inte ha varit ett tryck på att använda mer resurser än
vad man hade tillgång till under förra året. De signa-
lerna har inte kommit till Utbildningsdepartementet.
Vi har heller inte någon signal om att det ser ut att bli
så i år. Därför finns det inte nu några planer på att
fatta beslut om att öka resurserna såsom vi gjorde
förra året. Det får vi återkomma till om vi hamnar i
det läge som vi var i under förra året.
Det här är ett bra studiestöd, äntligen väl funge-
rande på så sätt att det också finns ett starkt intresse
för att använda detta studiestöd. Vi följer den utveck-
lingen väldigt noga men har just nu inga resurser för
att utöka ramarna.</pre><pre>Anf.  39  SONJA FRANSSON (s):
Herr talman! Jag delar ministerns uppfattning att
det har blivit väldigt bra med den nya reformen i form
av att man har fört ut detta. Vi märker ju på Sisus
väldigt tydligt att Sisus är känt bland handikapporga-
nisationerna. Man har lätt att komma till, det går lätt
att söka och det finns en dialog. Det är likadant när
det gäller de fackliga organisationerna, efter vad min
erfarenhet säger mig. Det är alldeles utmärkt.
Däremot delar jag inte uppfattningen om att det
inte har varit översökt, för det har det varit. Vi vet att
Sisus har fått säga nej till flera sökande, framför allt
när det gäller delen med reseersättning och dagersätt-
ning. Dessutom har man ringt och sagt att hela året är
intecknat. Då finns det ingen möjlighet och då söker
folk inte ens utan försöker andra vägar om det går.
Det är klart att det ger negativa signaler, och det
tycker jag är tråkigt eftersom det är så positivt i sig
med korttidsstudiestödet just av den anledningen: av
demokratiska skäl och möjligheten att gå vidare till
studier, särskilt som vi vet att så många med funk-
tionshinder har låg utbildningsnivå. Det här kan vara
kicken att gå vidare.
Jag är väl medveten om att det har satsats oerhört
mycket, inte minst på universitetsstudier och annat
med väldigt många platser. Men nu har vi satsat där,
på högre utbildning. Vi kanske för framtiden ska
prioritera de här grupperna nu för att få mer resurser.
Egentligen handlar det ju inte om speciellt mycket,
om man nu talar om hela utbildningssektorn - då är
det ju inte speciellt mycket pengar - men det är så
oerhört viktigt för många enskilda personer som vill
ha möjligheten att studera.
När det gäller just Sisus delar är det många som
känner att det är viktigt att lära känna sitt eget funk-
tionshinder, att få mer insikt och kunskap och också
kanske att gå med i föreningsverksamhet om sitt eget
funktionshinder och på det sättet också få mer kun-
skap.
Det här är ju en väldigt viktig del när det gäller
omvårdnad och sjukvårdens resurser. Det man kan
lära själv gör att man blir starkare i sig själv. Man får
större trygghet och vet hur man kan hantera sin livs-
situation, jämfört med att man kanske ständigt besö-
ker sjukvården i stället. Jag menar att det här i mångt
och mycket handlar om detta: Att öka kunskapen gör
att vi får både personliga och ekonomiska besparingar
i andra ändan i stället.
Jag skulle önska att man kunde återkomma, men
tidigare, med de 15 extra miljonerna - vilket i och för
sig var väldigt positivt - så att vi vet om det så att vi
kan ge positiva signaler. I så fall kommer ännu fler att
också söka de här bidragen. Det är vad jag hoppas på.</pre><pre>Anf.  40  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jag har egentligen precis samma
ståndpunkt, men med ansvar för att budgetarna ska gå
ihop också på utbildningsområdet kan jag naturligtvis
inte ge några löften i dag. De inriktningar som det här
studiestödet har - att lära känna sitt eget funktions-
hinder, att stimulera till och förbereda för fortsatta
studier - är oerhört angelägna. Det är på det viset
också ett angenämt problem vi har hamnat i. Det här
har gått från att vara ett stöd som var dåligt eftersökt
till att bli ett attraktivt stöd. Det var precis det vi ville
nå, och det ska naturligtvis vara med i våra fortsatta
diskussioner också när det gäller prioriteringar.</pre><pre>Anf.  41  SONJA FRANSSON (s):
Herr talman! Jag tackar för att det ska vara med i
prioriteringarna. Jag kommer att hålla ministern i örat
när det gäller dessa frågor!
Jag skulle vilja säga några saker ytterligare om
särvux. Här hänvisar ministern till att det pågår en
utredning, och jag tycker att det är jättebra att det gör
det. Där måste vi verkligen höja ambitionen, och det
har nu gjorts genom den här utredningen. Stöden till
särvux spretar oerhört. Dels har vi korttidsstudiestö-
det, dels ger Sisus timersättning om man går i kom-
munen och så vidare. Det finns inget samlat grepp.
Här tror jag att just korttidsstudiestödet, där man kan
samla fler grupper från flera olika kommuner på till
exempel en folkhögskola och ha utbildning, under-
lättar många gånger jämfört med att var och en finns i
sin kommun. Det gäller speciellt mindre kommuner.
De stora kommunerna kan säkert klara undervisning-
en. Här menar jag att det också skapas en gemenskap,
och det kan skapas grupper. Här skulle vi kunna göra
oerhört mycket mera, och det behöver göras mycket
mera. Jag ser fram emot den utredningen och att man
tar ett helhetsgrepp när det gäller finansieringen så att
möjligheterna för särvuxstuderande ökar.
Jag vill inte heller riktigt släppa det här med per-
soner över 65 år. Det låter rimligt: Är man över 65 år
ska man inte ha möjlighet till studier - man går i
pension och så. Men här gäller det att öka kunskapen
om sitt eget funktionshinder, och det är dessutom så
att vi får fler funktionshinder samtidigt som väldigt
många som har ett funktionshinder har låg pension.
Vi vet också att det samtidigt är andra stöd som för-
svinner vid 65 års ålder. Då tycker jag att det är oer-
hört angeläget att ändå titta på den frågan framöver
och se om det finns möjligheter. Då har man sin pen-
sion, men det handlar ju om att få ett bidrag för finan-
sieringen på skolan och utbildningsplatsen.</pre><pre>Anf.  42  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Det är angeläget att se över hela frå-
gan om särvux, det håller jag med om. Vi kommer
tillbaka till frågan om åldersgränser. Det är svårt att
hitta en princip som säger att det alltid är fel att höja
en åldersgräns. Det skulle naturligtvis vara positivt att
kunna göra det. Men då hamnar vi verkligen i en
prövning av resurser, och jag tror att detta kommer
lite längre ned på listan.
Det finns möjligheter att studera via de ersätt-
ningssystem man lever på som pensionär. Jag tror att
det kommer att öka i omfattning i framtiden. Som jag
ser det är det svårt att motivera att man satsar resurser
just där i form av ökat studiestöd. Att i stället hålla
öppet för att man faktiskt kan delta i utbildningarna
utan avgift är ett sätt att stimulera också denna grupp
att studera vidare.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>1 §  15 § Svar på interpellation 2002/03:65 om
statliga stödpengar till företagsflytt</pre><pre>Anf.  43  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Yvonne Ångström har frågat vilka
åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att en
glesbygdskommun utarmas genom att företag flyttar
verksamhet därifrån med hjälp av statliga stöd.
Bakgrunden till frågan är att tjänsteföretaget
Spray AB:s verksamhet i Dorotea har övertagits av
Proffcom AB, som enligt interpellanten har för avsikt
att flytta verksamheten till Sollefteå i början av 2004.
Proffcom AB har preliminärt beviljats sysselsätt-
ningsbidrag för 300 årsarbetskrafter i Sollefteå i sam-
band med försvarsomställningsarbetet.
Låt mig först säga att jag känner starkt med alla
som hotas av eller drabbas av arbetslöshet. Det är
självfallet oerhört jobbigt för alla som berörs och
deras familjer, särskilt i orter som Dorotea, Sollefteå
och flera andra, som har bekymmer med både befolk-
ningsminskning och en ensidig arbetsmarknad.
Naturligtvis är det inte meningen att statligt stöd
ska ges för att flytta verksamheter mellan orter som
båda är mycket utsatta. Det ska inte heller vara möj-
ligt att få bidrag för samma verksamhet två gånger.
Frågan om Proffcom AB ska få sysselsättningsbi-
drag för verksamhet som flyttas från Dorotea till
Sollefteå ska slutligt prövas av Verket för närings-
livsutveckling. Jag kan inte föregripa myndighetens
beslut i det eller i andra stödärenden.
Jag vill samtidigt berätta att sysselsättningsbidra-
gets effekter för närvarande utvärderas. Utvärdering-
en ska vara klar våren 2003 och kommer förhopp-
ningsvis att visa om vi behöver vidta några föränd-
ringar i stödformen. Regler som kan utnyttjas på ett
icke önskvärt sätt ska naturligtvis ändras.</pre><pre>Anf.  44  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Herr talman! I mitt arbete som stenograf lärde jag
mig att det är bra att fatta sig kort. Jag ska göra mitt
till för att vi ska bli klara.
Jag vill tacka statsrådet Ulrica Messing för svaret
på min interpellation om statliga pengar till företags-
flytt. Däremot är jag inte helt nöjd med svaret.
För det första säger statsrådet i svaret att Proffcom
AB "enligt interpellanten" ska flytta verksamhet från
Dorotea till Sollefteå. Det är ingen uppgift som jag
har tagit ur luften, utan jag har fått information både
från kommunalrådet i Dorotea och i medierna om vad
som är på gång.
För det andra talar Ulrica Messing i allmänt väl-
villiga ordalag om att hon "känner starkt med alla
som hotas av arbetslöshet". Ja, det gör vi väl alla.
Men min interpellation gäller primärt vilka åtgärder
statsrådet ämnar vidta för att förhindra att en gles-
bygdskommun utarmas med hjälp av statliga stöd-
pengar.
Statsrådet anför att Nutek ska pröva frågan huru-
vida Proffcom ska få sysselsättningsbidrag för att
flytta verksamhet från Dorotea till Sollefteå och att
hon inte kan föregripa myndighetens beslut.
Det har jag i och för sig full förståelse för, efter-
som vi inte vill ha ministerstyre. Men hela frågeställ-
ningen ger mig anledning att framhålla hur oerhört
snett, enligt vår mening, de allra flesta statliga stöd
slår, framför allt de selektiva stöden som ska beslutas
av någon myndighet. Jag och Folkpartiet har otaliga
gånger - inte minst i samband med arbetet i den regi-
onalpolitiska utredningen - understrukit att stödpeng-
ar för det allra mesta är av ondo. Generella stöd, till
exempel transportstöd som utjämnar orättvisa av-
stånd, är bra, men de flesta stöd som är föremål för
tämligen godtycklig bedömning slår nästan alltid fel.
Skälet till att Proffcom i detta fall troligen ska få
stora statliga stöd är ju, som statsrådet framhållit, att
Björn Rosengren för några år sedan utlovade mycket
stora summor till Sollefteå som kompensation för
nedläggningen av regementet. Men sådana stöd kan
ju inte rimligen användas för att flytta arbetstillfällen
från en svag ort till en annan!
Jag hoppas innerligt att beslutet från Nutek blir ett
nej till stöd, så att arbetstillfällena får finnas kvar i
Dorotea, en av Sveriges allra minsta kommuner med
ca 3 000 invånare. Men om Nuteks beslut skulle bli
ett ja till Proffcom, hur kommer statsrådet då att age-
ra? I svaret sägs ju, som jag nämnt, att statsrådet inte
kan föregripa myndighetens beslut. Men om det blir
ett ja, vad händer då?</pre><pre>Anf.  45  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Yvonne Ångström förstår att jag
som statsråd inte kan lägga mig i, men hon önskar
ändå att jag gör det. Nu kommer jag inte att göra det,
med risk för att Yvonne Ångström då kan anmäla mig
till KU för att jag har varit för tydlig.
Jag vill ändå upprepa det jag sade i interpellatio-
nen: I dag har vi regler för hur vi ska betala ut stöd.
Sysselsättningsbidrag och andra former av stöd har
riksdagen ofta ställt sig bakom. När ett företag söker
pengar för en verksamhet, för att man ska starta nå-
gonting nytt eller utvidga en befintlig verksamhet, är
det våra myndigheter och verk som prövar ansökan
mot de regler som har satts upp. Sedan betalas peng-
arna ut i efterskott, när företagen har bevisat att de har
levt upp till det de sade och det de ansökte om pengar
för. Det är myndigheten som utvärderar och prövar
också det.
Nu gör ITPS en översyn av sysselsättningsbidra-
get åt regeringen. De gör det därför att vi med allvar
ser på de signaler vi har mött, till exempel i det fall
som Yvonne Ångström nu har interpellerat mig om.
Det handlar om möjligheten för ett företag att flytta
arbetstillfällen från en utsatt ort till en annan eller
risken för att ett företag i vissa fall kanske skulle
kunna få stöd två gånger för sin verksamhet. Det är
inte acceptabelt. Det är mitt sätt att styra politiken och
vara en garant för att pengarna används på ett sådant
sätt att vi som skattebetalare upplever att de verkligen
utjämnar skillnader. Det är så vi agerar just nu.
Jag instämmer inte i bilden att stöd alltid skulle
vara svåra, även om de inte är nationella. Ibland är
det oerhört viktigt att den nationella politiken orkar
och kan ta regionala effekter. Jag har flera gånger
tidigare här i kammaren blivit interpellerad om det
stora behov som finns av att vi ska ta ett ännu större
ansvar för kollektivtrafiken i en del inlandskommu-
ner. Det är inget nationellt stöd och inte heller ett
nationellt problem. Men det finns ändå en stor för-
hoppning om att regeringen ska ta ett utökat ansvar
för en kommunal fråga.
Vi har redan här i riksdagen beslutat att staten ska
ta ett större ansvar för de kommunala flygplatserna i
Norrlands inland just därför att de kostar väldigt
mycket pengar. Den typen av stöd har en oerhörd
effekt när det handlar om att utjämna skillnader. Det
svåraste som många kommuner står inför i dag är att
satsa på utvecklingsfrågor samtidigt som man ska
anpassa kommunens kostym till en befolkningsut-
veckling som oftast är negativ. Där kan vi inte hjälpa
enskilda kommunalråd. Man måste naturligtvis alltid
se till att den service som medborgarna i en kommun
ska ha är anpassad efter de människor som bor där.
Men det är en smärtsam process.
Genom de stöd som vi har beslutat om kan vi ut-
jämna en del skillnader. Men de ska alltid prövas
enligt tydliga regler. När det gäller sysselsättningsbi-
draget är min uppfattning att det finns luckor där
reglerna inte är tillräckligt tydliga. Det finns en risk
för att de används på ett sådant sätt som jag inte tror
har någon förankring, vare sig i riksdagen eller bland
folk i allmänhet. Det är därför vi har gjort den här
översynen.</pre><pre>Anf.  46  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Herr talman! Vi delar uppenbarligen uppfattning-
en att sysselsättningsbidraget relativt ofta slår lite fel.
I den regionalpolitiska utredningens arbete fick vi en
hel del utvärderingar som visade att bidraget fungerar
ganska bra så länge det ges ut, men dessvärre blir det
ingenting kvar efteråt. Det är verkligen bra att ITPS
nu gör utvärderingen, och eftersom jag vet vilka som
arbetar där litar jag på att det kommer att bli ett bra
arbete. Sedan vet väl ingen av oss vilket resultatet
kommer att bli.
När det gäller det enskilda fallet har jag självklart
förståelse för att Ulrica Messing inte kan blanda sig i
det. Men om det nu skulle bli så att det blir ett stöd
till Proffcom för att flytta arbetstillfällen från Dorotea
vore det intressant att veta det. Dorotea har alltså inte
fått några statliga stöd förut, utan man har gjort alla
investeringar själva, och 12 miljoner i investeringar
för kommunala lokaler är ganska mycket för en så
liten kommun. Det här är alltså ett väldigt besvärligt
ärende. Jag kan förstå att det ibland kan gå snett, men
jag hoppas verkligen att det går att lösa.
När det sedan gäller den andra typen av stöd som
Ulrica Messing var inne på, nämligen stöd till exem-
pel till kommunala flygplatser och annat, tror jag att
vi är helt överens. Men den typen av stöd utgör enligt
min uppfattning inte riktigt samma risk för sned-
vridande effekter som det blir när man ger företags-
stöd. Det är så att säga svårare att hitta rätt när det
gäller företagen.
Beträffande flygplatserna har det hänt mycket,
men det ska vi inte gå in på här. Det har jag ställt
frågor om i andra sammanhang. Det fungerar i dags-
läget inte särskilt bra.
En typ av stöd som jag gärna skulle vilja ha till
stånd - det kanske jag kan få nämna här - är ett per-
sontransportstöd. Jag vet att det är väldigt svårt att
utforma, men om man kan flytta gods med hjälp av
stöd borde man kunna flytta hjärnor också, om man
får använda ett sådant uttryck. Många företag har sitt
kapital just i de anställdas kunskaper, och dessa an-
ställda måste ofta resa väldigt mycket.
I dagsläget är det fruktansvärt dyrt att resa med
flyg. Det kostar lika mycket tur och retur Lycksele-
Stockholm som Stockholm-New York. Detta vet stats-
rådet mycket väl, eftersom hon också bor åtminstone
en bit upp i Norrland.
Med detta vill jag tacka så mycket för svaret. Jag
hoppas att vi kommer fram till bättre regler och att
utvärderingarna ger sådana resultat att vi vet hur vi
ska hantera den här typen av frågor.</pre><pre>Anf.  47  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Jag vill bara mycket kort säga be-
träffande Yvonne Ångströms fråga vad jag kan göra
om Nutek kommer fram till att man ska utbetala stö-
det att jag måste få fundera på det eftersom det i dag
inte är möjligt att överklaga sysselsättningsbidrag.
Kanske är det också sådant som vi ska be ITPS titta
på i den översyn de gör. Det har vi inte gjort hittills,
men jag tar med mig frågan och vill sova på saken.</pre><pre>Anf.  48  YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag tackar Ulrica Messing för det
kompletterande beskedet. Sedan får vi se vad sömnen
ger för resultat. Tack så mycket!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.23 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.</pre><pre>16 §  Svar på interpellation 2002/03:96 om
skogsskövlingen</pre><pre>Anf.  49  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Margareta Andersson har frågat mig
om vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att stoppa
den skogsskövling som pågår i de områden som om-
fattas av jordförvärvslagen.
Bakgrunden är att det vid ett flertal tillfällen har
hänt att personer köpt skogsmark, snabbt avverkat
stora arealer och därefter sålt marken vidare utan att
ha vidtagit de lagstadgade åtgärder som finns för att
säkerställa skogens återväxt efter avverkningen. Till-
vägagångssättet har varierat något mellan de olika
konkreta fallen, men personerna har hållit sig inom
befintligt regelverk, det vill säga allt har skett i enlig-
het med gällande lagar och förordningar. I de fall
köparen inte har insett konsekvenserna av köpet och
inte har haft ekonomiska möjligheter att bekosta de
återväxtåtgärder som skogsvårdslagen kräver har
skogsvårdsorganisationen möjlighet att betala för
sådana åtgärder med statliga medel.
Margareta Andersson redogör för en situation där
köparen inte har fått förvärvstillstånd för inköpt fas-
tighet enligt jordförvärvslagen. Enligt min mening är
detta dock inte den underliggande orsaken till pro-
blemen, eftersom regler om hur och när avverkning
får ske behandlas i skogsvårdslagen. Enligt den ut-
redning som gjorts om jordförvärvslagen (SOU
2001:38), och som har remissbehandlats och nu be-
reds inom Regeringskansliet, bör dessa frågor snarare
lösas genom ändringar i skogsvårdslagen.
Jag vill först säga att det inte är någon stor om-
fattning på detta problem. Det gäller ett fåtal fall, men
det är självfallet ett beteende som bör och ska mot-
verkas. Jag kan heller inte uttala mig i enskilda fall.
Ett förslag som har väckts för att komma till rätta
med problemet är att låta den säkerhet för återväxtåt-
gärder som Skogsvårdsstyrelsen enligt skogsvårdsla-
gen har rätt att kräva inför stora avverkningar ska
knytas till fastigheten. Som regelverket är utformat
återgår ställd säkerhet till säkerhetsställaren, det vill
säga säljaren som avverkat på fastigheten, om fastig-
heten säljs. Om säkerheten i stället kunde knytas till
fastigheten skulle den nya ägaren kunna nyttja den för
att bekosta återväxtåtgärderna, och den som avverkar
skulle i sådana fall även vid en försäljning få stå för
dessa kostnader.
Regeringen har nyligen låtit utreda frågan om att
knyta säkerheten till fastigheten, och utredningen har
remissbehandlats. Utredaren har dock kommit fram
till att det inte i egentlig mening är möjligt att knyta
säkerheten till fastigheten. I stället föreslås att sälja-
ren åläggs att ligga kvar med ett betalningsansvar för
återväxtåtgärder, och att frågan därmed måste lösas i
en förhandling mellan säljaren och köparen vid en
försäljning. Utredarens förslag har dock andra konse-
kvenser, bland annat skattemässiga, och måste därför
bearbetas vidare innan det blir möjligt att lägga fram
ett konkret förslag om åtgärder. Frågan bereds därför
vidare inom Regeringskansliet, och det är min för-
hoppning att ett förslag ska kunna läggas fram under
2003.</pre><pre>Anf.  50  MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill hälsa förste vice talmannen
välkommen i det nya uppdraget. Det är lite spännande
att se en ny person här. Jag får också tacka statsrådet
Ulrica Messing för svaret på min interpellation.
Om kravet på förvärvstillstånd för den här typen
av mark ska ha någon mening måste lagstiftningen
skärpas. Annars är det bättre att ta bort den. Det är
egentligen ganska enkelt att skärpa lagstiftningen.
Vad som behöver göras är att införa ett krav att man
ska ha förvärvstillstånd innan man får börja bruka
marken. Det borde inte vara helt omöjligt.
Som det ser ut i dag upplever jag det som en stor
rovdrift på skogen. Man avverkar så mycket som bara
är möjligt av det bestånd som finns. Säljer man det
sedan i ett par olika affärer kan man ta bort i stort sett
varje pinne, om jag använder det slanguttryck som
finns. Det är inte heller bra att man sedan tvingas gå
in med statliga medel för att reparera skadan.
Skogsskövlingen har i det här fallet en regional-
politisk dimension. När lagstiftningen infördes var
det för att garantera grannar eller andra boende i
bygden som behöver marken tillgång till den för att
säkra sin utkomst och ha möjlighet att bo kvar på
orten. Men ofta har de ekonomiskt ingen chans när
utbor med stora kapital blir intresserade av en fastig-
het. Det var ändå ett av skälen till att jordförvärvsla-
gen infördes.
Att skärpa skogsvårdslagen är, som statsrådet
Messing säger här, ett steg i rätt riktning. Det kan
innebära att markpriserna går ned och att det inte blir
samma intresse för den rovdrift som i dag förekom-
mer. Men jag tror inte att man kan komma ifrån
missbruket helt och hållet.
Det finns ett annat problem när man gör så här
stora avverkningar, och det är att det ofta är svårt med
återbeskogningen. Får man alltför stora avverknings-
ytor hamnar man i en situation där det är svårt att få
träden att ta sig på nytt. Det blir kalla zoner där de
unga plantorna fryser, och det blir också svårt att få
en bra blandning av äldre och yngre bestånd. Man får
alltså stora monokulturer.
Detta är problem som jag ser och som kanske be-
höver åtgärdas i fler sammanhang. Kanske även
skogsvårdslagen behöver skärpas så att man också tar
hänsyn till hur stora avverkningsytorna är och hur de
ligger i förhållande till köldhål och annat för att man
ska få en återbeskogning som fungerar bra i dessa
områden.</pre><pre>Anf.  51  BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Herr talman! Jag hälsar förste vice talmannen väl-
kommen till kammaren i den nya rollen. Det är gläd-
jande att se dig.
Undertonen i interpellationen handlar lite grann
om jordförvärvslagens användning och tillämpning
etcetera. Vi som är tillräckligt gamla minns jordför-
värvslagens användning för jordbruksfastigheter över
hela på 60-talet. Man kom så småningom fram till att
det inte var det bästa att använda jordförvärvslagen,
och därför togs det bort. Nu finns den kvar i vissa
avseenden. Vi noterar än en gång att jordförvärvsla-
gen är för trubbig och att den inte fungerar.
Det är väsentligt mycket mer komplicerat än så. I
varje transaktion finns en säljare och en köpare. Inför
man lagar och regler som ska styra marknaden får vi
alltid snedfördelningar, och enskilda kommer att få
sitta emellan. Dessutom är vi inne och tafsar på ägan-
derätten, som också är viktig att slå vakt om.
Regler kan kringgås, och det görs i vissa lägen.
Jag hade förmånen att vara i Norrland i förra veckan.
Jag träffade människor i Norrbotten, och där säger de
att det inte är något stort problem. De upplever inte
att problemet är av den arten att det påverkar deras
möjligheter i någon större utsträckning. Men där det
förekommer kan det naturligtvis enskilt på vissa stäl-
len vara försvårande.
Jag tror att det är klokt att avvakta den utredning
som tydligen är på gång. Då har man förhoppnings-
vis, som vi ser det från moderat utgångspunkt, andra
medel än jordförvärvslagen som instrument för att
åstadkomma den förbättring som kan behövas. Vi har
en skogsvårdslag av just det skälet att det är lätt att
företagsekonomiskt bevisa att det inte är lönsamt att
plantera skog. Det är alldeles för lång omloppstid.
Låt oss avvakta och se vad som kommer. Jag vill
bara uppmana att inte använda jordförvärvslagen
genom att göra den ännu strängare. Vi tror inte att det
är en framkomlig väg.</pre><pre>Anf.  52  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Jag vill också hälsa den nya talman-
nen välkommen till kammaren.
Jag vill understryka det som kom fram här på
slutet. Det är oerhört viktigt att de förändringar vi gör
sker utifrån det perspektivet att det faktiskt är ett
relativt begränsat problem. Vi ska inte göra föränd-
ringar i skogsvårdslagen eller jordförvärvslagen som
försvårar för alla de fastighetsägare som sköter sig,
och det gör de flesta.
Sedan är det naturligtvis så att det är ett bekym-
mer vid varje enskilt tillfälle när någon missbrukar de
här möjligheterna, köper en fastighet, avverkar den
och inte tar sitt ansvar för återväxten. Men det är
inget stort allmänt bekymmer i det stora hela.
Nu gör vi en översyn av jordförvärvslagen som
ligger på Jordbruksdepartementet. Samtidigt arbetar
vi också i Näringsdepartementet med den översyn av
skogspolitiken som Skogsstyrelsen har gjort åt oss för
att se över hur vi kan fortsätta att ha den här balansen
mellan miljömålet och produktionsmålet som jäm-
ställda och likvärdiga. En viktigt del för att lyckas
med detta handlar om att också bli bättre när det gäll-
er återväxten så att skogen kan producera så mycket
som möjligt.
Därför är det naturliga att börja titta på skogs-
vårdslagen, men det gäller att vara lite försiktig efter-
som majoriteten av dem som i dag äger fastigheter
och driver dem sköter det väldigt bra. Det gäller att
inte åstadkomma effekter som påverkar marknaden
negativt eller som försvårar deras arbete, utan man
måste försöka täppa till de andra sakerna.
Sedan är det viktigt att säga att stora avverkningar
kan förhindras redan i dag med gällande lagstiftning.
Ett sätt kan, precis som Margareta Andersson var
inne på, vara att ställa krav på att man ska ha ett för-
värvstillstånd innan man får avverka skogen. Jag är
beredda att fundera på om det skulle kunna vara ett
sätt.
Sedan tror jag att det är viktigt att i den här dis-
kussionen komma ihåg att den rörlighet som vi ser
när det gäller jordbruksfastigheter och skogsfastig-
heter är oerhört positiv i sig. Vi vill ju på olika sätt
med politiken i övrigt stimulera att människor flyttar
från mindre orter till större och från större orter till
mindre. Därför vill jag vara tydlig och säga att jag
inte vill bidra till en debatt där vi försöker försvåra
möjligheterna för människor att förvärva skogsfastig-
heter. Jag tror att det är oerhört viktigt, både för när-
ingen i sig och för mindre orters och bygders livs-
kraft, att det ibland kommer in nya människor, nya
entreprenörer, nya företagare, nya lärare eller vad det
än kan vara. Ju mer vi kan öka den rörligheten, desto
bättre tror jag att det är för näringen och för den regi-
onalpolitiska utvecklingen.</pre><pre>Anf.  53  MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag tycker att både statsrådet Mes-
sing och Bengt-Anders Johansson trycker på ett par
saker som är väldigt viktiga. Det gäller samspelet
mellan säljare och köpare och att man ska bevara
äganderätten så långt som det bara är möjligt. Det är
väldigt viktigt.
Sedan finns det en faktor till här i de exempel som
jag har sett, och det är att rennäringen faktiskt berörs i
ganska stor utsträckning. Renbetesmarkerna förstörs
totalt när man kalavverkar stora områden. Ett pro-
blem som alltså bör tas med här är att det kanske
finns fler intressenter i ett område än det rena skogs-
bruket. Det kan vara det rörliga friluftslivet, och det
finns andra saker som också behöver tas i beaktande i
ett sådant här sammanhang.
Jag kan hålla med om att det är ett begränsat pro-
blem, men om jordförvärvslagen ska vara det den var
tänkt att vara, nämligen ett regionalpolitiskt instru-
ment, behöver den skärpas så att den får den här ef-
fekten, annars är den bara ett stort slag i luften. Då
vore det bättre att ta bort den helt och hållet.
Jag upplever att de här skogsägarna varken följer
miljömål eller produktionsmål. De tycker inte att det
är någonting som är viktigt. De låter bara allt ske ur
ett väldigt snävt ekonomiskt tänkande. Det är bara
pengar som gäller. Man ska ta ut så mycket som möj-
ligt och strunta i hur det går. Om de får förvärvstill-
stånd och kan tillträda marken eller vad som händer
är ointressant. De kommer aldrig någonsin att flytta
till de här områdena.
Jag kan hålla med om att det är väldigt bra om det
kommer nya brukare av både jord- och skogsbruks-
fastigheter till olika bygder. Det hälsar vi som redan
bor i de här bygderna med stor glädje. Det är mycket
viktigt att det sker. Det är många gånger en alldeles
för liten rörlighet. En ung lantbrukare, oavsett om han
är jord- eller skogsbrukare, har väldigt små möjlig-
heter att skaffa sig en ny fastighet om han inte har
någon i släkten som behagar dra sig tillbaka vid ett
lämpligt tillfälle. Rörligheten kan vara bra, och den
kan fungera. Det har ingen betydelse var folk kom-
mer ifrån bara de bosätter sig och driver verksamhe-
ten på ett positivt sätt i bygden. Men att bara ta ut det
kapital som skogen representerar och sedan snabbt
dra sig tillbaka utan att ens ersätta det man har avver-
kat och tagit bort anser jag vara rovdrift, och det är
detta jag vänder mig så mycket emot.</pre><pre>Anf.  54  BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Herr talman! Nu kommer vi måhända lite mer in
på pudelns kärna, nämligen vikten av att människor
finns och verkar på plats. Jag tror inte att vi, oavsett
vilken jordförvärvslag vi har, kan "tvinga" människor
att bo på landsbygden. Det handlar om helt andra
mekanismer.
Jag vill vädja till statsrådet att hon, i de över-
väganden som hon kommer att göra i den slutliga
hanteringen, tänker på de svårigheter som i dag drab-
bar dem som tvingas att åka väsentligt mycket längre
än de som bor nära tätorterna. Jag tänker på vägar,
bensinskatt, avdrag för resor till arbetet och det soci-
ala mönstret över huvud taget. Detta är väsentligt
mycket viktigare för att skapa förutsättningar för ett
levande Sverige än någon lagstiftning. Jag vill bara
skicka med statsrådet det.</pre><pre>Anf.  55  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Jag tackar för det medskicket. Visst
är det många saker som spelar in om man ska kunna
bo, leva och verka någonstans. Bengt-Anders Johans-
son har rätt i de exempel som han tar upp. Men också
det som Margareta Andersson säger, det vill säga att
tanken med jordförvärvslagen från början var att man
skulle ha den som ett regionalt verktyg, är riktigt. Nu
pågår det arbete kring den på Jordbruksdepartemen-
tet. Vi bereder naturligtvis de frågor som är av intres-
se för mig som ansvarig skogsminister i det avseen-
det.
Under tiden ska vi beakta det vi kan i vårt arbete
med skogsvårdslagen och den kommande propositio-
nen. Jag tror att det är oerhört viktigt att försöka
fånga skogens roll i vårt moderna samhälle. Det gäll-
er den gamla, traditionella, tunga rollen som skogen
har som en viktig basindustri och också den roll som
skogen har för oss alla för friluftsliv och rekreation.
Det gäller också det vi skulle vilja bli bättre på, näm-
ligen att vidareförädla skogen via form och design.
Det var också tanken med de träprogram och de trä-
kluster som vi nu är med och finansierar på olika sätt.
Att ha det breda perspektivet på vilken nytta skogen
har är också utgångspunkten i det arbete som vi gör.</pre><pre>Anf.  56  MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag tror att vi alla tre är ganska över-
ens om i den här debatten att en god balans mellan
ägande och brukande är det avgörande viktiga. Det är
viktigt att det finns människor som kan bruka skogen
och utnyttja den på ett positivt sätt för andra saker än
att just producera timmer av olika kvaliteter och till
olika saker. Det här breda perspektivet på skogens
roll och att man kan utnyttja den till så många olika
saker är väldigt viktigt. Jag håller med Ulrica Mes-
sing om att det är mycket viktigt att man har ett hel-
hetsperspektiv.
Men i det helhetsperspektivet finns ju också regi-
onalpolitiken som en mycket viktig faktor. Om det
inte finns några människor som bor i närheten tappar
man bort väldigt mycket av det rörliga friluftslivet.
Det finns inga som vill bedriva det. Man får inte
heller någon turism där, eftersom det inte finns någon
som kan sköta turistnäringen. Det måste finnas män-
niskor som är bofasta som står för en grundservice.
Då måste man se till så att människor trivs, vill bo där
och ta emot turister och andra som kommer. Man
måste också se till att det finns en infrastruktur, ett
lokalt samhällsliv och ett socialt nätverk som funge-
rar. Då tror jag att vi kan få detta att fungera bra, men
sådana här avarter behöver försvinna. Jag förstår att
statsrådet Messing också är inne på samma idéer.
Sedan får vi hoppas att det finns lösningar som kan
tillgodose de flesta av de här önskemålen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>17 §  Svar på interpellation 2002/03:99 om slut-
rapporten vad gäller omställningsavtalen</pre><pre>Anf.  57  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Gunilla Wahlén har frågat mig
1.      om jag kommer att verka för att slutrapporten från
omställningsarbetet färdigställs,
2.      om jag avser att ta några initiativ så att Sollefteå
får de utlovade jobben samt
3.      om jag avser att ta något initiativ så att målen för
omställningsarbetet på Gotland uppfylls.
I samband med de senaste större strukturomvand-
lingarna inom Försvarsmakten initierade regeringen
ett utvecklingsprogram för de kommuner som be-
dömdes få särskilda omställningsproblem. Utveck-
lingsprogrammet omfattade bland annat omvärlds-
analyser, infrastrukturåtgärder, prioritering av olika
statliga finansieringsresurser, lokalisering av statliga
arbetstillfällen och arbete för att skapa förutsättningar
för nya privata arbetstillfällen.
För att genomföra utvecklingsprogrammet tillsat-
tes en så kallad omställningsgrupp inom Näringsde-
partementet. Gruppen verkade till och med 2001 och
lämnade den 12 mars 2002 en slutrapport från sitt
arbete benämnd Tillväxt i en ny tid - Rapport om
omställningsarbetet i tio kommuner åren 2000-2001.
Regeringen har också uppdragit åt Statskontoret och
Institutet för tillväxtpolitiska studier att utvärdera
omställningsarbetet.
Gunilla Wahlén beskriver omställningsarbetet i
Sollefteå som ett misslyckande. Hon påstår också att
utfästelserna om att lokalisera ca 300 statliga arbets-
tillfällen och att skapa förutsättningar för etablering
av ytterligare ca 300 privata arbetstillfällen inte på
något sätt har uppfyllts.
Jag delar inte alls Gunilla Wahléns bedömning.
När det gäller statliga arbetstillfällen anser jag att
regeringens löfte infriats, även om alla ännu inte är på
plats fysiskt. Samma sak gäller för de privata arbets-
tillfällena. För dem pågår ett långsiktigt arbete, och
regeringen har på område efter område hjälpt till med
att skapa förutsättningar för att stötta utvecklingen.
Omställningsgruppens mandat har löpt ut men ut-
vecklingsarbetet fortgår inom ordinarie verksamhet.
Regeringen arbetar också vidare inom ordinarie verk-
samhet för att på olika sätt stärka utvecklingen i Sol-
lefteå. Som exempel kan jag nämna att regeringen
nyligen tilldelat Länsstyrelsen i Västernorrlands län
drygt 118 miljoner kronor till allmänna regionalpoli-
tiska åtgärder under 2003. Eftersom Sollefteå är belä-
get i stödområde A är det också prioriterat när det
gäller möjligheterna att erhålla finansiering av åtgär-
der med dessa medel.
Dessutom bereder regeringen frågan om lokalise-
ring av hundverksamheten inom Försvarsmakten till
Sollefteå.
Slutligen när det gäller Gotland omfattade reger-
ingens utfästelser ca 90 statliga arbetstillfällen och
förutsättningar för ca 260 privata arbetstillfällen.
Utfästelsen om statliga arbetstillfällen har uppfyllts
med råge. Ca 150 arbetstillfällen är på plats eller är
beslutade. Omställningsgruppen beräknade att effek-
ten av projekt inom utvecklingsprogrammet skulle bli
i storleksordningen 180-200 nya arbetstillfällen.
Med anledning av de varsel som Flextronics AB
lade i höstas har regeringen även utsett förre talman-
nen Thage G Peterson till särskild kontaktperson för
Gotland.
Regeringen har också nyligen beslutat att bidra
med högst 40 miljoner kronor för att uppföra en kon-
gresshall i Visby.
Syftet med försvarsomställningen var bland annat
att skapa förutsättningar för berörda kommuner att
arbeta på ett nytt och mer effektivt sätt. Grunden är
lagd för en positivare utveckling. Den lokala och
regionala nivåns engagemang är en oerhört viktig
faktor för denna utveckling.
Jag hoppas att det klart framgått av mitt svar att
regeringen bedömer att utvecklingsprogrammet för
berörda orter har varit framgångsrikt. Vi i regeringen
fortsätter också att inom vår ordinarie verksamhet
aktivt verka för god tillväxt och utveckling i alla
lokala arbetsmarknadsregioner.</pre><pre>Anf.  58  GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! Först vill jag hälsa min tidigare ut-
skottsordförande välkommen som kammarens tal-
man. Det är roligt, tycker jag.
Jag får tacka Ulrica Messing så mycket för svaret
när det gäller omställningsprogrammet och omställ-
ningsskrivelsen i samband med försvarsnedläggning-
arna. När skrivelsen kom såg jag mycket positivt på
den. Jag såg på den precis som regeringen - att det
var helt nödvändigt att man för vissa orter gjorde den
här analysen och utsåg tio olika platser och kommu-
ner i landet som hade speciella problem med omställ-
ningsarbetet. Många av dem ligger långt bort. Kiruna,
Boden, Härnösand, Gotland, Sollefteå och Hässle-
holm kan nämnas.
Det var väldigt bra att få både kortsiktiga och
långsiktiga mål på flera fronter och att man bestämde
sig för att se till att det kom nya arbeten både inom
privat och inom offentlig sektor och att man skulle se
över infrastrukturen i de här områdena för att se om
någonting kunde göras tidigare. Detta med bredband
och den satsningen kom i samband med det här, sam-
tidigt som en mera djupgående omvärldsanalys gjor-
des.
Jag har hela tiden följt det här arbetet väldigt
noga, och fortfarande följer jag det väldigt noga.
Skrivelsen, som jag fortfarande har kvar, är väl nött.
Jag har träffat representanter från Boden, Sollefteå
och Gotland och på alla orter gått igenom utfallet av
detta.
Jag är, som framgår av min interpellation, mest
bekymrad över Sollefteå. I december uppgick den
öppna arbetslösheten där till 16,2 %. I går ringde jag
dem och hörde då att arbetslösheten ökar en aning, så
arbetslösheten i Sollefteå ökar fortfarande. 758 per-
soner är arbetslösa där.
Problemet med skrivelsen är att man noga har de-
finierat det antal arbetstillfällen som skulle komma på
olika ställen. Man anger noga talen inom offentlig
sektor och inom privat sektor. Vi har med lupp tittat
på utfallet av det som faktiskt kan räknas. Det är detta
som jag har ägnat mig åt.
Sett till Sollefteå och exempelvis den privata si-
dan skulle det bli 300 arbeten. I dag finns det hos
Proffice 70 arbetstillfällen i Sollefteå. Förhoppning-
arna i ett pressmeddelande var att 300 nya jobb skulle
skapas i Sollefteå men det blev inte så. Det kan re-
geringen inte rå för. I dag handlar det alltså om 70
arbeten.
ABB har tio arbeten. Kronan Cykel har också ar-
beten i Sollefteå.
Sedan har vi Hundskolan och den delen som tidi-
gare diskuterats här i kammaren. När det fattades
beslut om försvarsnedläggningarna fanns det 45 ar-
betstillfällen på Hundskolan. I dag finns det 22 ar-
betstillfällen. Fortfarande är det alltså så att man inte
har kommit till skott med dessa arbeten.
Jag har letat men inte kunnat hitta att fler privata
arbeten har kommit till stånd i samband med det här
omställningsarbetet, så jag undrar vad som är på gång
på den privata sidan som ska göra att man kan uppnå
målet om de 300 arbetstillfällena. Jag förstår att det
med tanke på konjunkturen i dag inte går att åstad-
komma 300 arbeten. Men hur ser ministern på fram-
tiden på kort och på lång sikt när det gäller Sollefteå
och de privata arbetena?</pre><pre>Anf.  59  BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Även jag får hälsa Per Westerberg
välkommen i sitt nya ämbete.
Jag vill delta i den här debatten - för mig som
västernorrlänning känns det angeläget. Jag har själv
ställt väldigt många frågor och haft åtskilliga inter-
pellationer sedan omställningsarbetet startade. Senast
under juluppehållet fick jag tre olika svar på ställda
frågor, bland annat ett svar från just Ulrica Messing.
Uppe i Västernorrland har förre näringsministerns
ord närmast blivit ett mantra - ord som uttalades när
människor ställde sig tveksamma till om man verkli-
gen skulle komma till skott beträffande de utlovade
300 statliga och de 300 privata jobben. Fortfarande är
det många gånger som man citerar vad han sade:
Lyssna nu jävligt noga! Det var det bud som gällde.
300 statliga jobb talades det alltså om.
Allteftersom jag fått svar på mina frågor har ordet
"cirka" smugit sig in. Nu har det till och med blivit
understruket i ett svar från statsrådet Messing. Det
känns som en markering av att man inte lovat så
mycket utan att det är fråga om "cirka". Det kan man
ganska mycket gömma sig bakom.
När kommer alltså de här jobben? Jag känner ett
mycket stort ansvar för detta eftersom jag har varit
med om att tillsammans med Socialdemokraterna och
regeringen fatta beslutet om att skära ned och ta bort
arbetstillfällen. Det känns som att man är med och
sviker folket när man inte lyckas få in de här jobben.
De här 118 miljonerna, som kan växa med EU-
pengar, kan ändå ses som någonting positivt i det svar
som vi har fått i dag.
Sedan säger Ulrica Messing att man ska se på lo-
kaliseringen av hundverksamheten inom Försvars-
makten till Sollefteå. Det är också en av de frågor
som jag ställt och som jag har fått svar på av för-
svarsministern under jullovet. Vad gäller hundarna
sade försvarsministern vid debatten i kammaren i maj
att man skulle beställa 35 hundar under sex års tid.
Ingen beställning kom. Hundskolan gick i konkurs i
juli. Vad hände då? Jo, då sade man så här: För-
svarsmakten har förhandlat med hundskolan, och
efter dess konkurs med konkursförvaltaren om att
anskaffa hundar. Genom ansvarsförfarande införskaf-
fades åtta utsökande hundar från konkursboet.
Därefter har regeringen gett Försvarsmakten i
uppdrag att redovisa vilka delar av Försvarsmaktens
hundverksamhet som kan lokaliseras till Sollefteå. De
har sagt följande: Försvarsmakten framför att en
flyttning till Sollefteå av den verksamhet som bedrivs
vid lokala enheter utspridda över hela landet och vid
Boteleudd i Rosersberg får negativa konsekvenser.
Därför föreslår Försvarsmakten att en avelsstation
kan lokaliseras till Sollefteå.
Kommer det att ge några fler jobb? Jag tvivlar
faktiskt på det. Jag vet lite grann hur avel fungerar, så
jag tror inte att det kan bli så väldigt många fler jobb.
Det är lite väl optimistiskt att säga: Där siktar vi jobb.
Dessutom är det en tredje fråga som jag har ställt,
och det handlar om arkivverksamheten, som är väl-
digt stor i Västernorrlands län. Just nu är en arkivut-
redning ute på remiss. Där föreslår utredaren att man
ska flytta arkivverksamheten till Norrbotten. Jag
missunnar inte norrbottningar jobb, de är i behov av
väldigt mycket jobb, men ta inte från ett annat drab-
bat område. Jag vill nu vädja till Ulrica Messing att
hålla ögonen öppna. Om man plockar bort arkivverk-
samheten från Västernorrland är det speciellt Sollef-
teåtrakten som drabbas. I Ramsele och orterna om-
kring finns det mycket verksamhet. För att regeringen
ska vara informerad ville jag ge den här upplysning-
en.</pre><pre>Anf.  60  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Jag tror att Gunilla Wahlén, Birgitta
Sellén och jag är medvetna om att de svårigheter som
flera av kommunerna i vårt land har kräver långsikti-
ga åtgärder och en medveten strategi för hur vi kan ta
ett gemensamt ansvar och hur vi kan bli bättre på att
ta regional hänsyn i den politik som förs på nationell
nivå. Erfarenheterna av omställningsarbetet har varit
väldigt positiva i den meningen att många kommunal-
råd och många kommunala tjänstemän och företagare
upplever att de har fått en samtalspartner på nationell
nivå. Pengar är viktiga i sig för att kunna förverkliga
idéer, men med omställningsgruppens arbete har man
fått nya infallsvinklar, nya kontakter och man har ofta
stärkts i sin egen bild av vad kommunen har för star-
ka och svaga sidor. När man väl har gjort det kan man
också ha en medveten strategi för vad man vill arbeta
koncentrerat på, vad man behöver bli bättre på för att
bredda arbetsmarknaden och för att stärka en lång-
siktig utveckling.
Jag har en stor respekt för de åtaganden som re-
geringen har gjort i samband med försvarsomställ-
ningsbeslutet. Jag tycker att det är självklart att om vi
drar oss tillbaka som en stor arbetsgivare från en ort
ska vi vara med och göra allt vad vi kan, ibland i
samarbete med privata aktörer, för att hitta alternativa
arbetstillfällen till de orterna. Det är samma krav som
vi ställer på privata företagare när de drar sig tillbaka
från orterna.
Ibland har detta lyckats riktigt bra, och vi har
kommit väldigt långt. Ibland är det mycket svårare.
Men det betyder inte att vi inte lever upp till de mål
som vi har satt upp, utan vi fortsätter vårt arbete.
Jag vill peka på några saker som jag menar är
oerhört viktiga. Jag tänkte göra det utifrån Sollefteå-
perspektivet. Jag delar Gunilla Wahléns bedömning
att omställningsarbetet har varit mer framgångsrikt på
Gotland än i Sollefteå, vi har kommit längre där. Det
finns mer kvar att göra när det gäller det långsiktiga
arbetet i Sollefteå.
Hundskolan är egentligen inte en del av försvars-
omställningsbeslutet. Nu råkade det hända vid samma
tidpunkt. Men jag vill ändå markera att det inte ingick
i utgångspunkten från början i den skrivelse som då
togs fram. Med i det arbete som nu görs har försvaret
självt räknat på att den satsning som man vill göra i
Sollefteå med hundskolan kommer att ge någonstans
mellan 10 och 25 årsarbetstillfällen. Här har regering-
en inte på något sätt darrat på manschetten, utan vi
var redan i somras när hundskolan försattes i konkurs
oerhört tydliga på att vi ska gå in och ta ett ansvar.
Det arbetet pågår inom Försvarsdepartementet.
Andra frågor som jag vet är viktiga för Sollefteå
och där vi har bidragit på olika sätt handlar till exem-
pel om att stötta distansutbildningen både genom
pengar nu när man bygger upp distansutbildnings-
centrum och genom ersättning till de studenter som
läser på distans. Där får kommunen ofta gå in och
betala högskolor och universitet för att få möjligheten
att bedriva utbildning på hemorten. För Sollefteås del
är det naturligtvis avgörande att människor både kan
tänka sig att bo kvar och är beredda att vidareutbilda
sig så att man hela tiden breddar arbetsmarknaden
också på det sättet.
I höst ska regeringen besluta om en ny nationell
plan för infrastrukturen både för vägar och för järn-
vägar. Vi vet att just infrastrukturplaneringen är vik-
tig för Sollefteås del och för hela Norrlandskusten.
Det tredje som vi har lagt mycket tid och pengar
på är tillväxtprogrammen. Jag har mött politiker från
Sollefteå, och de har många idéer. Man har en bild av
vad man skulle vilja göra, vad man kan klara av på
egen hand och vad man skulle behöva stöd från re-
geringen med. Jag tycker att det är viktigt vi har som
utgångspunkt att vi stöttar de lokala idéerna och det
engagemang som finns där. Jag är övertygad om att
det är de som har bäst förutsättningar att klara sig
långsiktigt. Det gör vi via tillväxtprogrammen, där vi
har lagt mer pengar än någonsin, så mycket pengar att
länsstyrelsen till och med hade pengar över från förra
året.</pre><pre>Anf.  61  GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! Innan jag glömmer bort det vill jag
först instämma i den vädjan som Birgitta Sellén gjor-
de. Det är mycket angeläget att man inte flyttar för-
svarsverksamhet vare sig från Sollefteå eller från
Västernorrland. Det finns olika verksamheter där.
På Gotland har man uppnått målen. Där var svå-
righeten mest att få arbeten till Fårösund. Det är svå-
righeter som kvarstår.
Att få fram statliga arbeten i Sollefteå har varit
mycket mödosamt. Precis som ministern säger har
man i Sollefteå arbetat mycket idogt för att komma
med förslag på vad som skulle passa in. Jag har en
lista här på statliga verksamheter som man föreslår
och som man vill att regeringen ska tänka och funde-
ra på. Men det är inte så lätt, inte ens för en regering,
att få saker flyttade inom statlig verksamhet. Men jag
är en väldigt stor tillskyndare till att vi verkligen tar
ett regionalpolitiskt ansvar inom alla utgiftsområden,
inom alla departement för att man ska lyckas.
När man räknar hur det ser ut i Sollefteå i dag vad
gäller antalet arbeten får man fram följande: Distans-
apoteket har 36 arbeten; det skulle kanske kunna bli
60. De 65 kundtjänster som AMS har ger 70 arbeten.
Det var 700 sökanden till dessa 70 arbeten. Visit
Sweden har också ett visst antal arbeten, 13-14. Hur
jag än räknar får jag inte ihop så himla många statliga
arbeten.
Då undrar jag: Har regeringen ett program för hur
man ska jobba vidare aktivt och hur man ska kunna få
en annan infallsvinkel för att skapa statliga arbeten i
Sollefteå? Jag tycker att det är bra att man har gett ett
uppdrag åt Statskontoret och ITP att utvärdera hela
omställningsområdet. Jag tror att själva omställnings-
arbetet kommer att få ett bra utfall som helhet. Men
jag tror inte att man kommer finna mer än knappt 100
privata och kanske lite drygt 140 statliga arbeten.
Tyvärr är det så.
Jag är glad över att ministern tog upp det som
handlar om infrastrukturåtgärder. Det togs med i
skrivelsen att man ska se över och tidigarelägga där
det behövs för att få ett bra näringsliv. I det här områ-
det handlar det om Ådalsbanan, om Triangelspåret,
om att förlänga Botniabanan från Nyland via Kram-
fors/Härnösand till Sundsvall för att få en hel sträck-
ning med en bra järnväg, som är framför allt är bra
för näringslivet men också för arbetsmarknadspend-
lingen.
Hundskolan togs inte med i programmet från
början, men jag tog med den i gruppen privata arbe-
ten. Hundskolan ligger på gränsen eftersom den är
privat. Men det har i alla fall inte blivit så många
arbetstillfällen till Sollefteå av de 600 som vi hade
hoppats på.</pre><pre>Anf.  62  BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! Anledningen till att jag engagerat
mig lite extra och vänt mig till statsrådet Messing och
begärt ordet i den här interpellationsdebatten är att jag
känner att statsrådet har ett engagemang som verkar
äkta. Min förhoppning är stor att statsrådet Messing
nu verkligen jobbar intensivt för att det ska bli bättre i
Sollefteå.
Statsrådet Messing talade här om att det stärker
kommunerna att idéer kläcks. Det kan jag hålla med
om. Men när man känner ångest över att inte ha stöd,
att inte få det som man vill ha och över att omställ-
ningsprogrammet inte fungerar som det ska, då blir
det tyvärr en stagnation i idékläckandet. Därför vill
det till att det händer mycket ganska snart.
Gunilla Wahlén var inne på detta med de statliga
jobben och den långa listan. Vi har många gånger
krävt att fler statliga verk och myndigheter ska utlo-
kaliseras till olika delar av landet, men vi har inte sett
mycket av det. Ofta har vi mötts av argumentet att det
inte finns behörighet ute i landet och att de anställda
inte vill flytta ut. Detta med att det inte finns behörig-
het fick vi höra när ÖCB skulle flytta ut delar av sin
verksamhet till Sollefteå. Men sedan var det roligt att
se att det var så många kompetenta människor som
skickade in platsansökningar.
Det finns alltså många kompetenta människor
som gärna vill bo i en lugn och trygg miljö. Det är
trots allt en betydligt tryggare miljö i Sollefteå än i
Stockholm.
Att man skulle kunna få en högre ersättning vid
distansutbildning låter ju väldigt intressant. Vi i Cen-
terpartiet har jobbat för lägre avgifter om man läser
på distans.
Jag hoppas att det som statsrådet säger om infra-
strukturen är sant. I förra veckan fick vi en hel del
information om satsningar från Vägverket och om hur
Banverket ser på Ådalsbanan.
Jag hoppas att det hinner blåsa positivare vindar
innan nästa höst.</pre><pre>Anf.  63  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Jag tror att vi alla tre har samma sto-
ra intresse av att göra vad vi kan för att stötta utveck-
lingen i Sollefteå. Jag kommer att fortsätta dialogen
med representanter från Sollefteå, och vi träffades
senast före jul och diskuterade möjligheter och ge-
mensamma frågor.
En viktig samtalspartner för Sollefteå kommun -
precis som för många andra kommuner - är de två
delegationer som vi tillsatte efter den regionalpolitis-
ka propositionen. Det var både en delegation för
inlandet och en delegation för delar av Värmland och
Bergslagen. Dessa delegationer har erfarenheter från
omställningsarbete och med att jobba med omvärlds-
analyser för att se vad som behöver stärkas. De har
också ett viktigt arbete att göra i Sollefteå.
Som jag sade tidigare är jag ödmjuk inför de åta-
ganden som vi har gjort och mån om att vi ska leva
upp till dem. På sikt är jag också optimistisk. När vi
har haft uppföljande diskussioner med dem som har
varit med i detta arbete och gjort åtaganden - såsom
till exempel Apoteksbolaget - har de sagt att det har
varit trögt i starten och att det inte har gått så fort som
man hade planerat, men att man kommer att växa.
Jag har också insikt i det arbete som Visit Sweden
gör när det gäller turistverksamhet. Inom Visit Swe-
den har man nya idéer om hur man kan jobba långt
utanför Sveriges gränser med paketresor och med att
marknadsföra vårt land på ett annat sätt. Det finns
alltså möjligheter.
Det är viktigt att vi ger Sollefteå och andra kom-
muner chansen att förverkliga sina idéer och att till-
växtarbetet på länsnivå tas på allvar. Det är också
viktigt att man kan förfoga över mera pengar. Detta är
ett lärande arbetssätt. Det är lättare att vända sig till
riksdag och regering, men nu har vi försökt att vända
på processen genom att fördela mer pengar på länsni-
vå än vad vi någonsin har gjort. Jag är övertygad om
att det är rätt. Det är på lokal och regional nivå som
de bästa idéerna finns.
Sedan har vi också förtydligat vårt ansvar för att
myndigheter lokaliseras över hela landet. Att omlo-
kalisera en befintlig myndighet är ohyggligt svårt,
men man måste ändå göra det ibland, speciellt när
arbetet omstruktureras. Även om myndigheten har
varit belägen i en storstad berörs enskilda personer av
besluten. Men det är ingen tvekan om att vi måste bli
ännu bättre på att sprida nya myndigheter som ska
startas över landet för att visa att staten är en synlig
aktör och för att visa att det är möjligt att bedriva
olika former av statliga verksamheter ute i landet och
framför allt för att bredda den lokala och regionala
arbetsmarknaden och komplettera det näringsliv som
sedan tidigare finns på orten.</pre><pre>Anf.  64  GUNILLA WAHLÉN (v):
Herr talman! Ministern tog upp detta med hur ett
omställningsarbete går till, att det ska göras om-
världsanalyser och att det är ett lärande arbete som
ska göras på sikt. Men sollefteåborna och företagarna
i Sollefteå hatar ordet omvärldsanalys. De tycker att
det är förskräckligt. Det gick så himla fort att göra en
omvärldsanalys i samband med att man lade ned
försvaret och därmed en massa arbeten. Sollefteåbor-
na sade då att det inte skulle fungera när det försvann
en massa militärer. Det tar väldigt lång tid att bygga
upp en ny marknad igen. Det är svårt att förstå om-
världsanalyser eftersom man inte ser resultatet av
dem. Man ser inte när det hela blir klart.
Sedan har man problemet med ungdomarna. Om
det finns för få ungdomar får gymnasieskolan inget
underlag för att kunna erbjuda alla program. Sollefteå
ligger ju långt från Härnösand och Sundsvall, men då
flyttar familjerna dit om ungdomar inte har tillgång
till en fullvärdig gymnasieskola. Det får inte ta för
lång tid. Det kan inte ta en halv generation innan man
ser att samhället har stabiliserat sig.
Jag är glad över att ministern är optimistisk. Jag
har väldigt stort förtroende för Ulrica Messing när det
gäller regionalpolitiska frågor. Men det skulle vara
bra om man presenterade ett slags plan där man visar
på för kommunen, befolkningen och framför allt för
företagen hur man tror att utvecklingen blir framöver
för de jobb som staten kan styra över.
Det är jättesvårt att omlokalisera, men vem har
sagt att saker ska vara lätta? Man får göra det på lång
sikt, till exempel på tio års tid. När försäkringskas-
sans utlandsavdelning flyttade till Gotland fick man
många kompetenta sökande till de jobben.
Jag hoppas på en bra framtid och att vi jobbar vi-
dare med det här.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>18 §  Svar på interpellation 2002/03:69 om
kommunernas försörjning och självbestämman-
de</pre><pre>Anf.  65  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Lars Gustafsson har frågat finansmi-
nistern om vad han avser att göra för att återge själv-
bestämmandet till kommunerna och vad han avser att
göra för att bredda de skattebaser som kommunerna
är beroende av.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som ska besvara interpellationen.
Kommuner och landsting äger redan en långtgå-
ende rätt till självbestämmande. Den kommunala
självstyrelsen är inskriven i regeringsformen. Det-
samma gäller den kommunala beskattningsrätten.
Samtidigt har staten det övergripande ansvaret för
den ekonomiska politiken och välfärden. Statliga
beslut måste givetvis beakta den kommunala självsty-
relsen och beskattningsrätten.
Att öka det kommunala skatteunderlaget är av av-
görande betydelse för att åstadkomma goda förutsätt-
ningar för kommuner och landsting att klara av sina
åtaganden. Det som betyder mest för det kommunala
skatteunderlagets, och därmed skatteintäkternas,
utveckling är sysselsättningen. Full sysselsättning är
regeringens övergripande mål. Målet att halvera den
öppna arbetslösheten till 4 % nåddes i slutet av 2000.
Nu står regeringens sysselsättningsmål i fokus. År
2004 ska 80 % av befolkningen mellan 20 och 64 år
vara sysselsatta.
De svenska kommunernas självbestämmande kan
även beskrivas i ett internationellt perspektiv. Som
Lars Gustafsson själv konstaterar svarar skatteintäk-
terna för över 70 % av de totala kommunala intäkter-
na. Det är internationellt sett en mycket hög andel. I
många västeuropeiska länder utgör de kommunala
skatteintäkterna betydligt mindre än hälften av de
totala kommunala intäkterna. I stället svarar statsbi-
drag för merparten av intäkterna.
Av betydelse i detta sammanhang är även i vilken
utsträckning kommunerna kan påverka sina skattein-
täkter. Den kommunala beskattningsrätten innebär
inte att varje kommun helt obunden kan bestämma
skatteuttagets storlek. Internationella jämförelser av
OECD visar dock att de svenska kommunerna även i
detta avseende åtnjuter en jämförelsevis hög grad av
självständighet.
Låt mig slutligen konstatera att den andel av de
kommunala intäkterna som utgörs av skatteintäkter
kommer att ytterligare öka något till följd av reforme-
ringen av pensionssystemet samt vissa andra beslut
som påverkar det kommunala skatteunderlaget. Det
finns därför ingen anledning att vidta åtgärder i syfte
ytterligare att öka denna andel.</pre><pre>Anf.  66  LARS GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Först får jag tacka för svaret. Jag
noterar att det finns en samsyn mellan kommunmi-
nistern och mig om vikten av skattekraft i kommun-
sektorn. Vad som oroar mig är att många kommuner
inte får ekonomin att svara mot balanskravet och
grundläggande kommunala skyldigheter.
I den senaste rapporten från kommun- och lands-
tingsförbunden framförs farhågor om stora underskott
de kommande åren. Flera skäl anförs, bland annat
underfinansiering av statliga pålagor och ökade vård-
behov. Genom tidigare beslutade ekonomiska ned-
dragningar som drabbat kommunsektorn är nettotill-
skottet mycket litet, trots alla etiketterade regerings-
satsningar. Man ger alltså med en hand och tar med
en annan hand.
Det som jag vill fokusera på i denna interpellation
är dock de mer principiella möjligheterna för kom-
muner att förverkliga det kommunala självstyret.
Hela den demokratiska tanken med fullmäktigeval till
kommuner och landsting bygger på att medborgarna
utser företrädare som har möjlighet att påverka och
utforma den egna kommunen eller landstinget. Ju mer
ekonomiskt beroende kommuner och landsting blir av
statliga stöd, desto mindre blir utrymmet för egen
påverkan. Ska grundtanken kunna förverkligas är det
av stor betydelse att skatteunderlaget är tillräckligt för
att uppfylla de krav som ställs. Det bästa, och jag vill
säga enda, sättet att skapa ett större skatteunderlag är
att företagandet ökar och utvecklas och att kommu-
nerna ges ökat handlingsutrymme för att aktivt kunna
bidra till ett ökat företagande.
Det är nyttigt att påminna sig om att det ekono-
miska utrymmet för ökade skatteintäkter till bättre
vård, skola och omsorg i grunden genereras utanför
den offentliga sektorn. Vill vi ha en bättre skola, en
bättre vård och bättre kvalitet i omsorgerna ska vi
värna företagsamheten och entreprenörsandan. Då
tillskapas fler arbetstillfällen både i den privata och i
den offentliga sektorn. Det är här som jag ser med oro
på regeringens, som jag tycker, passivitet när det
gäller att vidta nödvändiga åtgärder och förändringar,
särskilt för småföretagen. Snarare hotas dessa ju av
nya pålagor genom exempelvis nya förslag till ut-
vidgning av sjukförsäkringen.
Sveriges kommuner ska inte göras mer beroende
av så kallade Wernerssonpengar eller Perssonpengar
eller rentav Lövdénpengar, utan de bör själva ha en
stabil ekonomi.
Det går inte att blunda för att vi förr eller senare
står inför en lågkonjunktur. Det förstärker ytterligare
behoven av snara strukturförbättringar för företagen
innan vi går in i en lågkonjunktur. För Sveriges
kommuner vore det bra om ministern, förutom det
ordinarie arbetet, också ville verka pådrivande i när-
ingslivsfrågor inom Regeringskansliet.</pre><pre>Anf.  67  GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Jag får väl först säga dito med hän-
visning till övriga tidigare talare i debatten. Jag har
bett att få ordet i den här debatten också för att jag
tyckte att det var ett intressant svar som Lars Gustafs-
son fick. Jag tycker att det nästan intressantaste ur de
enskilda skattebetalarnas synvinkel är den liknelse
som Lars Gustafsson gör, att den skattechock som har
drabbat väldigt många människor detta år, särskilt i
storstäderna, motsvarar en sänkning av barnbidraget
på flera hundra kronor i månaden. Det är något att
tänka på i dessa dagar.
Men jag ska börja med någonting helt annat.
Egentligen är ju alltid strävan viktig, åt vilket håll
man går. Det är inte alltid viktigast hur långa steg
man tar, utan i vilken riktning man tar dem. På den
punkten måste jag säga att jag är bekymrad över den
slentrianmässighet som präglar statsrådet svar till
Lars Gustafsson, nämligen att ingenting ska göras.
Jag tror att man även i socialdemokratiskt styra
kommuner är väldigt angelägen om att öka den egna
friheten genom att ha mera inkomster från de egna
skattebetalarna än genom att få bidrag från olika håll,
särskilt från staten.
När Socialdemokraterna 1991 i Kommunförbun-
det godtog påsprincipen, som kom att omsättas kring
1995 om jag inte missminner mig, var det inte bara en
ekonomisk reform utan också ett stärkande av den
demokratiska självstyrelsen i kommunerna. Proble-
met, herr statsråd, som nu har inträffat är att påsprin-
cipen har kommit att urholkas och att väldigt många
kommuner har blivit mer och mer beroende av riktade
bidrag. Jag tror inte alls att detta har varit en strävan
från Socialdemokraterna. Jag tror att det bara har
blivit så. Det finns ju en motsättning - och den tyd-
liggörs i en studie som Riksdagens revisorer för när-
varande gör - i att staten har ett behov av att styra och
se kommunerna som verkställare av statliga beslut,
medan kommunerna vill ha så stor frihet som möjligt.
Det är inte bra att kommunerna har blivit så väldigt
beroende av fler riktade bidrag, framför allt inte att
man är väldigt framgångsrik på att skicka välmotive-
rade bidragsansökningar till regeringen.
Det som är min huvudkritik mot statsrådet nu är
att stegen riktas åt fel håll. Det är inte längden på
stegen som är det viktigaste. Vi behöver återgå till
den grundtanke som präglade påsprincipen, för det
skulle öka den kommunala friheten. Och detta är en
frihet som kommunalpolitiker i alla kommuner strä-
var efter, oavsett om de är borgerliga eller inte. Det
kan jag säga, för jag är en riktig skattehöjare. Jag har
i den kommun som jag har varit verksam i höjt skat-
ten fem år i rad. Det har inte varit roligt.</pre><pre>Anf.  68  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Det var många frågeställningar om
alltifrån småföretagarpolitik till bred tillväxtpolitik.
Jag ska inte beröra dessa frågor utan koncentrera mig
främst på det som interpellationen tar upp.
Låt mig börja med att säga till Lars Gustafsson att
jag instämmer i att det alldeles avgörande för den
kommunala självstyrelsen är de ekonomiska förut-
sättningarna. Det finns ju inget kommunalt självbe-
stämmande och ingen kommunal självstyrelse att tala
om, om det inte finns ekonomiska förutsättningar att
hantera de uppgifter man är ålagd.
Det här går att belysa väldigt tydligt med utveck-
lingen under 90-talet. Under de svåra åren på 90-talet
minskade resurserna till kommunsektorn. De minska-
de ganska påtagligt fram till 1997. Det gjorde att
kommunerna satt väldigt trångt till och hade svårig-
heter att uppfylla sina grundläggande åtaganden.
När det sedan vände - jag ska inte ta åt mig äran
för att den socialdemokratiska regeringen bedrev en
framgångsrik politik, och vi behöver inte tjafsa om
det - fick också kommunerna ett större ekonomiskt
spelrum. Under perioden 1998 fram till och med 2001
ökade den kommunala volymen väldigt kraftigt. 1998
ökade den med 3,4 %, 1999 med 1,6 %, 2000 med
2,6 % och 2001 med 1,9 %. Konsumtionen i kom-
munsektorn 2001 översteg den som var före krisen
1990.
Det här belyser att ekonomin är alldeles avgöran-
de för att det ska finnas ett reellt innehåll för kommu-
nalpolitiker och kommunmedborgare att ha självbe-
stämmande över och för att de ska kunna råda över
sin verksamhet i kommunerna.
Men det finns en annan nyckelfråga som jag hop-
pas att vi under det här året ändå ska kunna komma
fram till en relativt bred konsensus kring, och det är
utjämningssystemet. Det är också en nyckelfråga för
att alla kommuner och landsting i det här landet ska
ha ungefär samma reella förutsättningar att klara sina
åtaganden och därmed ha ett reellt innehåll i det
kommunala självstyret. Det pågår en utredning kring
detta som ska vara klar i början på hösten. Jag hoppas
att vi uppnår en ganska hygglig och bred majoritet för
den kommande reformeringen av utjämningssyste-
met. Också ur kommunernas självbestämmandesyn-
punkt och för det reella innehållet i den kommunala
självstyrelsen har det en central roll.
Sedan till detta med generella statsbidrag och spe-
cialdestinerade statsbidrag. Ja, för att knyta an direkt
till interpellationen är det faktiskt så att vi under de
senaste åren har breddat det kommunala skatteunder-
laget med reduceringen för egenavgifterna, med pen-
sionssystemet och med en del andra reformer. Vi har
växlat till kommunalt skatteunderlag, 18 miljarder
kronor, och dragit ned statsbidragen med motsvaran-
de nivå. Det har inte betytt något reellt för kommu-
nerna i kronor och ören, så att säga. Man har bytt
generella statsbidrag mot ökat skatteunderlag. Men
man har blivit mindre beroende av de generella stats-
bidragen.
Sedan kan vi alltid diskutera de särskilda sats-
ningar som är gjorda med specialdestinerade statsbi-
drag. Min principiella utgångspunkt är att merparten
ska vara generella statsbidrag. Men jag tror att samt-
liga partier i den här riksdagen från tid till annan har
insett betydelsen av att göra riktade satsningar. Det
tycker jag att man kan göra under en viss period för
att sedan växla över till att låta pengarna ingå i den så
kallade påsen.
Jag är en varm anhängare av kommunalt självsty-
re, men jag inser också att vi ibland på det nationella
planet behöver göra en kraftsamling inom vissa sek-
torer för att vi tycker, ur ett nationellt perspektiv, att
verksamheten behöver förbättras.</pre><pre>Anf.  69  LARS GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Jag vill också gratulera talmannen
till sin nya situation. Den kanske har blivit bättre nu,
det vet jag inte.
Det är väl också så att det är lite svårt att jämföra
mellan länder. Sverige har en unik kommunal situa-
tion, som jag tycker att vi ska värna om. Vi har kom-
muner som är starka, och vi har detta lagstadgat. Det
är inte alla som har det så. Därför blir en jämförelse
med skatteintäkter mellan andra länders kommuner
inte riktigt möjlig.
Sedan tror jag också att politiker har ett behov av
att klargöra sambandet mellan den kommunala skat-
tekraften och välfärden. Det tycker jag att man kan
rikta kritik mot alla för. Vi lyckas inte förklara detta.
Det är dock skattekraften, det var därför jag tog upp
det, som bär kommunens ekonomi. Det är det viktiga,
så att man inte ska ropa på regering, riksdag och
annat när man ska klara sin egen ekonomi utan att
man har de rätta förutsättningarna. Här kan man helt
klart göra mycket inom arbetsmarknadsområdet,
näringslivsområdet och så vidare.
När vi talar om utjämningssystemet är det ju så att
det finns olika tankegångar. Frågan är huruvida man
ska skicka det mellan kommunerna eller om man ska
ha något statligt system för att på så vis fördela ut det.
Det är ju en grundlagsdiskussion.
Det som är viktigt, vill jag också påpeka, är att det
måste vara angeläget för kommunpolitikerna att kun-
na utveckla kommunerna. Lyckas man bra med före-
tagsamheten ska man inte så att säga skinnas på den
delen så att man inte finner motivation till att gå vida-
re. Då blir det ingen morot längre. Där har vi system
som tyvärr ibland, har jag en känsla av, urholkar när
man har en bra situation i kommunen.
Sedan behövs det givetvis vissa åtgärder. När
staten beslutar om något måste givetvis staten gå in
och under en period tala om att man vill ge ett inci-
tament för att starta en förbättring inom kommun-
sektorn. Men då måste det finnas en finansiering. Det
finns tyvärr reformer där det nästan har varit slagsmål
mellan kommunen, Kommunförbundet, och statliga
myndigheter, staten, om huruvida man är finansierad
eller ej. Man har redan tidigare varnat och sagt att
man behöver mer resurser än dem man får.
Jag har varit kommunpolitiker i tio år, och jag vill
säga att det är en mycket konfliktartad situation att
sitta och välja mellan om skolan ska få något eller om
äldreomsorgen ska få något. Det är mycket jobbigt,
kan jag säga. Då har utjämningssystemet ändrats tre
gånger under tio år. Det är inte heller långsiktiga
lösningar för en kommun som ska planera sin eko-
nomi.
Det kanske är bra att vi har en statlig ekonomi
som till synes är i balans, men det är bättre om hela
landets ekonomi är i balans. Det är väl eftersträvans-
värt. Det är bara att jobba vidare. Sedan får vi se om
vi kan hitta gemensamma lösningar.</pre><pre>Anf.  70  GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Vi hörde alldeles nyss om betydel-
sen av ekonomisk tillväxt. Det var i den föregående
debatten, som handlade om Sollefteå, som ju har
mycket stora svårigheter. Det är naturligtvis på det
sättet.
Statsrådet har rätt i att sysselsättningen är oerhört
avgörande för den kommunala självstyrelsen. Det är
ju ändå så här ur demokratiaspekten: Vem vill sitta i
en kommunal nämnd som har som enda uppgift att
minska tillgängligheten, spara och gneta, säga upp
och skära ned? Det är ett väldigt problem att få män-
niskor att sitta under de betingelserna.
När det gäller detta med riktade bidrag och så vi-
dare kan jag erinra mig att inte ens mitt parti är helt
oskyldigt. Före valet 1998, det är det senaste jag kan
minnas, förekom det också där, när det gällde krav på
statliga bidrag till skolan, ett önskemål om att man
skulle rikta pengarna. Jag ställde kanske inte riktigt
upp på detta i den tidning som jag då representerade,
men slikt händer.
Jag får ändå lov att säga att jag håller med Lars
Gustafsson väldigt mycket om att det nuvarande
utjämningssystemet har en del inslag som är mycket
besvärande. Vi som värnar om kostnadsutjämnings-
delen i detta system, som är tvådelat - folk kan ofta
inte riktigt förstå att det finns en skillnad här - har
problem med att inkomstdelen ibland blir så väldigt
negativ.
Vi har varit väldigt fokuserade på utflyttnings-
kommuner under en lång tid, men jag menar, som
Lars Gustafsson är inne på, att det också måste löna
sig att växa. Då är det så att det här systemet, som
man kanske kan komma fram till, också borde kunna
se lite mer än hittills på att man ökar antalet arbets-
platser och ökar antalet boende. Där är det problem,
inte minst i de växande regionerna. Där har vi fått ett
problem som är mycket svårhanterligt för många
politiker alldeles oavsett vilken partifärg de har.</pre><pre>Anf.  71  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag tycker att det var sympatiskt att
Gunnar Andrén erkände att det inte bara är Socialde-
mokraterna som är skyldiga till specialdestinerade,
riktade bidrag från tid till annan. Jag har försökt gå
igenom hur det är i riksdagen, med samtliga partier,
eftersom jag har haft den här debatten vid flera till-
fällen. Jag konstaterar att alla partier i riksdagen
ibland är angelägna om att få genomslag för den
nationella politiken, antigen via riktade statsbidrag
eller genom att reglera kommunernas skyldigheter på
olika områden via lagstiftning.
Varje gång vi gör detta måste vi ha klart för oss
att vi måste vara medvetna om gränserna för det
kommunala självstyret och göra den noggranna av-
vägningen. Det försöker jag göra, och jag tycker att
alla partier ska ha ett ansvar för det.
Beträffande utjämningssystemet är jag väldigt
mån om en långtgående kostnadsutjämning, men jag
är också mån om en långtgående inkomstutjämning.
Inkomstutjämningen betyder ju oerhört mycket för
många kommuner och landsting runtom i Sverige
som har en svagare utveckling, lägre genomsnittlig
skattekraft. Utan inkomstutjämningen skulle det re-
ella innehållet i den kommunala självstyrelsen fak-
tiskt vara ganska minimalt i många kommuner i lan-
det.
Eftersom Gunnar Andrén kommer från Stock-
holmsområdet kan jag nämna att också inom Stock-
holms län betyder inkomst- och kostnadsutjämningen
fantastiskt mycket. Titta på Botkyrka och Danderyd.
Om vi inte hade haft utjämningssystemet, bägge de-
larna, hade Botkyrka behövt ha en kommunalskatt på
40 kr för att bedriva samma verksamhet som det hade
erfordrats en kommunalskatt på 20 kr för i Danderyd.
Utjämningssystemet är fundamentalt för att det ska
finnas likvärdiga förutsättningar att klara de åtagan-
den som kommuner och landsting har inom välfärden
i olika delar av landet.
Jag är inte så bekymrad över detta som ibland tas
upp om bristande incitament i systemen. Jag reser
väldigt mycket i landet och träffar kommunalpolitiker
och jag tror inte att jag har mött en enda kommunal-
politiker som inte är besjälad av att få det lokala när-
ingslivet att växa - och ibland till och med försöka
ragga företag från andra kommuner. Det finns en
väldig entusiasm och vilja till det. Sedan har det ju att
göra med de allmänna tillväxtförutsättningarna i lan-
det.
Finansieringsprincipen tog Lars Gustafsson upp -
eller han tangerade den, han nämnde den inte. Jag
tycker att det är alldeles klart att lägger vi på kommu-
nerna nya uppgifter från regering och riksdag ska vi
också se till att vi upprätthåller en finansieringsprin-
cip som gör att vi skickar med kommuner och lands-
ting pengar som motsvarar de krav som uppgifterna
ställer. Den finansieringsprincipen slogs ju fast för
längesedan genom ett riksdagsbeslut. Det är viktigt
att vi tar denna finansieringsprincip på allvar.
Sedan har jag bara en avslutande kommentar.
Ibland finns det något slags förställning om att kom-
munsektorn kan leva en skyddad och oberoende till-
varo vid sidan av den allmänna samhällsekonomiska
utvecklingen. Vi måste bli oberoende av staten, säger
man. Man kan aldrig bli oberoende i kommun- och
landstingssektorn i förhållande till den allmänna sam-
hällsekonomiska utvecklingen.
Har vi en ogynnsam samhällsekonomisk utveck-
ling, har vi ett moras i samhällsekonomin och kanske
till och med negativ tillväxt - då drabbas också
kommun- och landstingssektorn. Det hänger nära
ihop med vartannat.
Om vi lyckas bedriva en allmän ekonomisk politik
och vi har en god internationell konjunktur skapas
också förutsättningar för en god ekonomi i kommun-
och landstingssektorn, och tvärtom.</pre><pre>Anf.  72  LARS GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Jag tror att det för att man överhu-
vud taget ska engagera sig i kommunpolitiken är
avgörande att man känner att man kan påverka nå-
gonting. Annars får vi inte folk att ställa upp, och då
har vi ett demokratiskt underskott som kommer att bli
ett problem. Det är redan ett problem att få folk att
engagera sig.
Det är fortfarande min uppfattning att det finns för
mycket underfinansiering, även om man hävdar fi-
nansieringsprincipen. Sedan tar det för lång tid med
uppföljning för att kontrollera om finansieringsprin-
cipen verkligen fungerar. Det är också en brist.
Sedan talades det om att man kunde "hänga fritt".
Det kan man givetvis inte. Man kan inte utgöra en del
av ett land och sedan plötsligt inte vara en del av det.
Man kan ju inte utgöra någon kronkoloni. Men låg-
konjunkturen ska fungera åt andra hållet. När man har
högkonjunktur bör man ladda upp så mycket i ned-
försbacken att man orkar upp till nästa kulle. Det
brukar vara en ganska god regel, för då har man viss
självkraft. Det är denna acceleration jag gärna skulle
vilja se när vi nu befinner oss, så att säga, på toppen -
eller på botten om man så vill. Nu måste vi få större
kraft att möta en lågkonjunktur, så att vi inte kommer
in i den och måste vidta många otrevliga åtgärder
som drabbar kommunsektorn.</pre><pre>19 §  Svar på interpellation 2002/03:74 om ut-
jämning av LSS-kostnader</pre><pre>Anf.  73  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Maria Larsson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att ansvarsutredning-
ens resultat ska kunna beaktas innan beslut fattas om
ett nytt inomkommunalt utjämningssystem för LSS.
Den parlamentariska kommitté som har haft i
uppdrag att lämna förslag om utjämning av LSS-
kostnader överlämnade sitt betänkande till regeringen
i mitten av november 2002. Betänkandet remissbe-
handlas för närvarande och det är ett mycket stort
antal remissinstanser, totalt 386 remissinstanser, som
har ombetts lämna synpunkter på förslaget. Remiss-
svaren ska vara regeringen tillhanda den 28 februari
2003.
Den ansvarsfördelningsutredning som Maria
Larsson hänvisar till kommer regeringen inom kort
att tillsätta. Detta kommer att vara ett omfattande
utredningsarbete som inte kommer att vara slutfört
när regeringen behöver ta ställning till LSS-
utredningens förslag.
Många kommuner har i dag höga kostnader för
LSS, medan andra kommuner har låga kostnader.
Behovet av en kostnadsutjämning för LSS är stort.
Låt oss först avvakta remissbehandlingen av be-
tänkandet innan vi tar ställning till den fortsatta han-
teringen.</pre><pre>Anf.  74  MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Det är trevligt att se Per Westerberg
i talmansstolen. Välkommen hit i den uppgiften!
Jag vill också tacka ministern för svaret. Det var
ganska kort och koncist, och jag betraktar det inte
riktigt som färdigt, utan jag ser fram emot en stunds
samtal - snarare än debatt - i den här frågan.
Jag tror att ministern och jag säkert är överens om
att LSS - stöd och service till funktionshindrade -
som lagstiftning var en viktig reform. Kommunerna
har, precis som ministern antydde i svaret, tagit denna
uppgift på olika stort allvar. Därför föreslås nu ett
utjämningssystem. Jag menar dock att det är fel väg
att gå för att förändra LSS, och jag ska strax beskriva
varför.
Den allra viktigaste anledningen till att jag tycker
att LSS bör vara ett statligt system är att väldigt
många människor inte får det integritetsskydd som
borde omgärda en person som av olika skäl är utsatt.
Speciellt i många av Sveriges mindre kommuner har
de människor som har behövt extra stora insatser via
LSS, som kanske har kostat miljontals kronor, upp-
märksammats av medierna. Även om de inte har
identifierats med namn i tidningarna har det fort blivit
ganska allmänt känt vilka personer det handlar om.
Denna brist på anonymitet finns och är ett faktum i de
små kommunerna i Sverige. Jag tycker att detta är ett
stort problem, att man kan identifiera vårdtagarna.
Och det har tyvärr i många fall lett till att de här män-
niskorna har fått utstå både förtal och faktiskt till och
med kränkningar av olika slag.
Detta tycker jag är oacceptabelt. De får ju bara det
som de enligt vad vi här i riksdagen har beslutat har
rätt till. Men så blir det när man i små kommuner
kanske till och med tvingas till skattehöjningar på
grund av just LSS-insatser. Jag menar att den utsatt-
het som dessa människor upplever skulle reduceras
om LSS i stället hanterades av staten och var ett rent
statligt system - naturligtvis om möjligt med kom-
munen som utförare. Då flyttas den direkta kostnads-
hanteringen från den kommunala närmiljön. Kommu-
nerna kan säkert administrera det, men beslutet fattas
någon annanstans och hanteras av en större, för
kommunerna gemensam kassa.
Jag skulle vilja fråga ministern: Ser ministern
detta med människors utsatthet som ett problem över
huvud taget? Är inte det skäl nog att undersöka rim-
ligheten i och möjligheten att faktiskt göra LSS till ett
statligt system i stället?</pre><pre>Anf.  75  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag vill först instämma i vad Maria
Larsson sade om att LSS-reformen var en väldigt
viktig frihetsreform. Det var en väldigt viktig reform
för många handikappade, funktionshindrade runtom i
Sverige.
Man har haft en väldig kostnadsökning i systemet.
Det beror naturligtvis på att det har kommit att om-
fatta fler än man trodde från början. Men likväl har
det varit en viktig och betydelsefull reform för de
funktionshindrade.
Man kan resonera utifrån olika utgångspunkter.
Jag har en mer ideologisk ingång i detta. Kommuner-
na har ju ett medborgaransvar. De har ansvar för
samtliga kommunmedborgare. Jag tycker att det ska
omfatta även de funktionshindrade.
Man ska inte särbehandla gruppen funktionshind-
rade och låta någon annan ta ansvaret. Man ska ha
ansvar för äldre som behöver hjälp och stöd när de
blir knackiga och sjuk och behöver stor omvårdnad.
Man har ansvar för dem som behöver stöd och hjälp
av socialtjänsten i olika skeden av livet. Man har
ansvar för barn i skolan som behöver extra insatser
och extra stöd för att tillgodogöra sig skolgången.
Min ideologiska utgångspunkt innebär att jag
tycker att det är svårt att se varför man ska skilja ut
just de funktionshindrade och säga att det ska lösas av
ett annat system och att de inte ska omfattas av det
generella, allmänna medborgaransvar som kommu-
nerna har.
Detta var den tråd som togs upp i inlägget. Men
interpellationen tar också sikte på de ekonomiska
regleringarna. Där vill jag inte gå in och kommentera
LSS-utredningen. Vi avvaktar remissvarens syn-
punkter på den och det förslag som har lagts fram.
Jag tror dock, och det vill jag understryka, att det
är oerhört viktigt att vi snabbt kommer till skott med
ett utjämningssystem. De länsvisa utjämningssystem
som finns trappas nu av i rask takt runtom i Sverige.
Om de inte ersätts av något annat kommer många
kommuner som har höga LSS-kostnader att drabbas
oerhört hårt. Det finns sådana kommuner som drab-
bas redan i dag, medan andra kommuner har väldigt
låga LSS-kostnader. Utjämnar vi för andra struktu-
rella kostnader i det generella utjämningssystemet
tycker jag att det är fullt rimligt att också utjämna för
LSS-kostnader.</pre><pre>Anf.  76  MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Jag ställde egentligen bara en fråga i
mitt anförande, och den frågan fick jag inget som
helst svar på. Jag fick många andra ord i stället, men
jag vill ändå upprepa frågan, för den är oerhört viktig
för mig att höra ministerns syn på. Anser ministern att
det är ett problem med de här människornas utsatthet?
Jag har hört alltihop om medborgarperspektivet.
Det är en fråga, och den hänger delvis ihop med den
fråga jag ställer. Men jag fick inget svar på den di-
rekta frågan som jag ställde. Jag ser fram emot att
ministern faktiskt återkommer till den.
Den utredning som har föreslagit ett utjämnings-
system fick faktiskt enligt sitt direktiv inte heller
möjlighet att se på alternativet att göra det till en
statlig angelägenhet. Det är därför som jag också
ställer frågan. Det är viktigt inför framtida utredning-
ar att den möjligheten också bereds därför att detta
var vad många som satt i utredningen hade önskat,
nämligen att man hade fått belysa också den möjlig-
heten.
Kommunerna har ett medborgaransvar. Självklart
har de det. Men kommunerna har också ett självstyre.
Där ligger lite av problematiken med LSS som är så
detaljerad att den egentligen inte ger utrymme för
några kommunala tolkningar eller några kommunala
alternativ när det gäller planering och kostnadsansvar.
Det är därför som jag menar att denna typ av rättig-
hetslagstiftning som är så strikt reglerad egentligen
inte passar ihop med det kommunala självstyret.
Som ni lite grann var inne på i den tidigare de-
batten måste det kommunala självstyret vara förenat
med möjligheter för kommunpolitiker att fatta själv-
ständiga beslut och att väga olika behov mot var-
andra. LSS har blivit en gökunge som i vissa kom-
muner har trängt ut vård, omsorg och skola och fram-
för allt den icke lagstadgade kommunala verksamhe-
ten. Detta är ytterligare ett problem som också talar
för att LSS mera hör hemma som en statlig verksam-
het än som en kommunal verksamhet.
LSS har fått ganska förödande konsekvenser. Om
man lyfter in det ekonomiska perspektivet som mi-
nistern var inne på var det 43 kommuner som avise-
rade att de skulle höja skatten inför detta verksam-
hetsår. Det blev 70 kommuner som höjde. Jag bor
själv i en kommun där jag har suttit i kommunfull-
mäktige och beslutat om en höjning av skatten med
88 öre. Gnosjö kommun är en liten kommun som har
god soliditet och god ekonomi. Men vi ser inga andra
möjligheter i dag, till stor del beroende på att LSS har
tagit mycket från den andra kommunala verksamhe-
ten. Nu finns det inga andra besparingsåtgärder, utan
nu är en skattehöjning den enda möjligheten. Vi är i
gott sällskap. Det är den största skattehöjning inom
landstings- och primärkommunerna som har gjorts på
25 år om vi lägger samman allt som har hänt under
detta år. Det är ganska anmärkningsvärt. Jag åter-
kommer till att det till stor del för många kommuner
beror på LSS.
Ministern som reser runt mycket i landet vet lik-
som jag att vi är många som också är kommunpoliti-
ker som är bekymrade över denna utveckling där vi
inte längre ser några möjligheter. Och finansierings-
principen som tidigare nämndes har inte använts i
detta fall. Det har varit ett utjämningsorgan inom
länet hittills. Men jag menar att staten måste skicka in
mer pengar i systemet om detta fortsatt ska vara en
kommunal angelägenhet.
Jag vill gärna ha svar på den första frågan.
Ministern säger att han ska titta på remissvaren
med anledning av utredningen. Jag tror att många av
remissvaren är förutsägbara. Jag tror att de kommuner
som får pengar kommer att gilla läget. De som ska
betala in mer till systemet kommer inte att vara lika
positiva. Jag är inte så säker på att ministern blir så
mycket klokare på remissvaren.
Men om det mot all förmodan skulle vara så att en
stor majoritet av kommunerna skulle säga att de vill
ha ett statligt system, blir det då ett direkt direktiv och
uppdrag till den kommande utredningen att faktiskt
titta på detta?</pre><pre>Anf.  77  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag ska beröra integritetsfrågan. Jag
tror inte att det är ett så stort bekymmer, om det ens
är något bekymmer. Jag lever i den föreställningen att
man som kommunalpolitiker och som kommunmed-
borgare är väldigt mån om att se till att det finns en
grundläggande solidaritetstanke i kommunen, att man
har ett gemensamt ansvar för kommuninvånarna,
oavsett om de är funktionshindrade eller äldre och
behöver omfattande insatser eller om det finns ungar i
kommunen som behöver omfattande stöd för att kun-
na fullgöra skolgången. Det var därför som jag tog
upp den mer ideologiska utgångspunkten vid ingång-
en av diskussionen, alltså det medborgaransvar,
kommuninvånaransvar, som en kommun har och som
ska omfatta alla oavsett vilket stöd som invånarna
behöver. Det handlar om socialtjänsten som man i
olika delar av livet kanske behöver ett omfattande
stöd från för att få hjälp att fungera i kommunen som
kommunmedborgare.
Jag har den ingången att man inte ska plocka ut en
funktionshindrad och säga att någon annan, staten, får
klara av det. Däremot är det viktigt att när vi i reger-
ing och riksdag tar ställning till de ekonomiska ra-
marna för kommunsektorn, statsbidragen och över
huvud taget de ekonomiska ramarna för kommun-
sektorn, väger in den kostnadsökning som finns på
LSS-sidan och som har varit väldigt kraftig under de
senaste åren. Det är viktigt att vi väger in det när vi
ska bedöma vilka ramar som kommunsektorn ska ha
för att kunna fullgöra sina åtaganden.
Jag ska inte på förhand kommentera remissutfal-
let. Jag är väl medveten om att jag kommer att få
återkomma till denna fråga i flera olika sammanhang.
Utjämningssystem är per definition en fråga där man
utser vinnare och förlorare. Man skulle likaväl kunna
tala om rättvisa förutsättningar mellan olika kommu-
ner.</pre><pre>Anf.  78  MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Jag är alltså av en annan åsikt än
ministern när det gäller integritetsskyddet för enskilda
individer. Jag har sett ett antal artiklar när jag har
gjort sökningar, och det är inte alldeles ovanligt att
anonymitetsskyddet är lika med noll för dessa männi-
skor i små kommuner och att det också får konse-
kvenser. Tyvärr är solidaritetstanken i alla kommuner
och bland alla medborgare inte lika stor och vacker
som ministern och jag kanske skulle önska. Jag me-
nar att denna utsatthet för dessa människor skulle
minska betydligt om man faktiskt lade systemet på en
statlig nivå.
Jag tycker inte heller att det är rimligt att ålägga
kommunpolitiker en uppgift där de inte har något som
helst manöverutrymme. Ni var tidigare inne på öron-
märkningen. Det är samma sak med den. Ju mer man
minskar utrymmet för kommunpolitikerna att faktiskt
få agera, desto svårare kommer det att vara att rekry-
tera kommunpolitiker. Ytterst är detta en demokrati-
fråga.
Jag kan förstå att ministern kanske inte vill gå in i
detalj på det ena eller andra scenariot utifrån remiss-
svaren. Jag har respekt för det. Men jag tycker ändå
att ministern skulle kunna lämna en liten avisering
om ett statligt system ändå är en framtida möjlighet.
Med hänvisning till det som jag har sagt undrar jag
om den tillkommande ansvarsutredningen får som ett
direkt direktiv att också titta på denna verksamhet.
Den ska titta stort och brett. Jag har inte sett direkti-
ven, och jag vet inte om de är färdiga, men det vore
intressant att veta när utredningen ska tillsättas och
hur direktiven kommer att se ut. Kommer utredningen
att få en uppgift att fritt förfoga över alla de uppgifter
som stat och kommuner i dag har och göra omfördel-
ningar utifrån en så kostnadseffektiv men framför allt
funktionell organisation som bara är möjlig?
Med detta vill jag tacka ministern för debatten,
eller för samtalet, och jag tror också att vi får anled-
ning att återkomma. Men jag skulle gärna vilja ha
svar på den sista frågan: Kommer detta att rymmas
inom ansvarsutredningen när det har förbisetts i tidi-
gare utredningar?</pre><pre>Anf.  79  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag räknar med att ansvarsutred-
ningen kommer att tillsättas inom de närmaste veck-
orna. Den kommer att få vida direktiv. Den ska se
över uppgiftsfördelningen mellan olika folkstyrelse-
nivåer - kommuner, landsting och stat. Den kommer
också att se över regeringens förhållande till myndig-
heter. Det blir väldigt vida direktiv till ansvarsutred-
ningen. Eftersom det blir väldigt vida direktiv ser jag
ingen möjlighet att avvakta dess eventuella slutsatser
innan man gör någonting åt rättvisan när det gäller
kommunernas kostnader för detta eftersom de länsvi-
sa utjämningssystemen avtrappas i rask takt. Detta är
nämligen ett utredningsarbete som kommer att ta
några år eftersom det är så omfattande. Det föregår en
djup analys också.
Jag utesluter inte för framtiden att det blir föränd-
ringar, vare sig mellan kommunernas uppgifter och
landstingens uppgifter och tvärtom mellan statens
uppgifter och landstingens uppgifter, mellan statens
uppgifter och kommunernas uppgifter. Det där får
Ansvarsutredningen titta på.
Det brådskar dock med att skapa större rättvisa
mellan kommunerna när det gäller kostnaderna för
LSS, för i dag är läget orimligt. Det finns kommuner
som har mycket höga och betungande kostnader, och
det finns kommuner som har väldigt låga kostnader
för LSS-verksamhet. Det återspeglas naturligtvis
också i kommunernas allmänna ekonomiska förut-
sättningar. Har man väldigt höga kostnader har man
sämre ekonomiska förutsättningar än i en kommun
som har väldigt låga kostnader och goda allmänna
ekonomiska förutsättningar.
Vi får anledning att återkomma till det här när re-
missarbetet är avslutat. Jag vill inte föregripa det men
hoppas att det inte blir en diskussion som baseras på
den förenklade bilden av vinnare och förlorare och
där man gräver ned sig i positionerna. Jag ska tillstå
att jag kanske inte är alltför förhoppningsfull i det
avseendet, för jag har varit med om den stora utjäm-
ningsdiskussion som vi till hösten kommer tillbaka
till.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>20 §  Svar på interpellation 2002/03:93 om
kommunsammanslagning</pre><pre>Anf.  80  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Åsa Torstensson har ställt fyra frå-
gor till mig under rubriken Kommunsammanslagning.
Inledningsvis har Åsa Torstensson frågat vad jag
avser att vidta för åtgärder för att stärka kommuner-
nas ekonomi och skapa förutsättningar  för tillväxt
och positiv befolkningsutveckling i drabbade kom-
muner.
Jag vill peka på att kommuner med en minskande
befolkning redan i dag kompenseras i det kommunala
utjämningssystem som infördes 1996. Landsting i
motsvarande situation har under åren 2001 och 2002
erhållit ett särskilt omställningsbidrag på mellan 150
och 170 miljoner kronor per år. Ett sådant bidrag
kommer även att betalas ut under de kommande två
åren. Dessutom har 200 miljoner kronor per år satts
av för att under dessa år stödja kommuner och lands-
ting med en minskande befolkning. Av detta belopp
utgör 50 miljoner kronor per år bidrag i syfte att
främja samverkan mellan kommuner och mellan
landsting med befolkningsminskning. På så sätt ges
dessa kommuner och landsting möjlighet att upprätt-
hålla nivån på och kvaliteten inom verksamheterna. I
detta syfte har dessutom redan under år 2002 25 mil-
joner kronor beviljats i bidrag av regeringen till 46
samverkansprojekt.
Åsa Torstensson har även frågat på vilket sätt jag,
när det gäller kommunindelningen, avser att motver-
ka den negativa befolkningsutveckling som pågår i
många kommuner.
Låt mig först säga att den kommunala indelningen
i sig inte har något samband med en minskande be-
folkningsutveckling. Däremot påverkas naturligtvis
kommunernas möjlighet att tillhandahålla en godtag-
bar service för invånarna. Från 2003 är det möjligt för
kommunerna och landstingen att ta över länsstyrel-
sernas uppgifter när det gäller regional utveckling i
länen genom att skapa regionala samverkansorgan.
Samtidigt pågår utvecklingen av de regionala till-
växtprogrammen.
Sammantaget ökar detta möjligheterna till en re-
gional och lokal kraftsamling för att främja utveck-
lingen och tillväxten i landets olika delar. Regeringen
har också tillsatt två delegationer, Inlandsdelegatio-
nen och Tillväxtdelegationen, som har till uppgift att
medverka till att stärka utvecklingen inom de mest
utsatta arbetsmarknadsregionerna i landet. Detta är
exempel på tre större åtgärder där regeringen initierat
ett brett utvecklingsarbete som tar sin utgångspunkt i
de möjligheter och den vilja till kraftsamling som
finns runtom i landet. Det är min förhoppning att
dessa åtgärder kan bidra till att motverka den negativa
befolkningsutvecklingen i många kommuner.
Åsa Torstensson har också frågat mig hur jag av-
ser att stärka det, för kommuninvånarna och de kom-
munala förtroendevalda, viktiga demokratiska arbete
som sker på den kommunala nivån. Jag vill i detta
sammanhang, utan att gå in på de enskilda förslagen,
påminna om att regeringen under förra mandat-
perioden lade fram ett antal förslag i demokratipropo-
sitionen, Demokrati för det nya seklet (prop.
2001/02:80), som syftade till att stärka den lokala
demokratin.  Vidare har regeringen under åren 2000-
2002 aktivt arbetat med att utveckla och fördjupa den
lokala demokratin inom ramen för projektet Tid för
demokrati. Bland annat har 142 demokratiutveck-
lingsprojekt fått bidrag om sammanlagt 19 miljoner
kronor. Den enskilt största bidragsmottagargruppen
har varit kommuner.
Slutligen har Åsa Torstensson frågat hur jag avser
att kompensera kommunerna för ökade utgifter som
uppstår i samband med att den lagstiftning som riks-
dag och regering beslutat om genomförs. Utgångs-
punkten är ju den kommunala finansieringsprincip
som tillämpas sedan 1993 och som har godkänts av
riksdagen. Denna princip innebär som bekant bland
annat att kommuner och landsting ska kompenseras
för statligt beslutade åtgärder som direkt tar sikte på
den kommunala verksamheten. Statliga beslut som
till exempel påverkar arbetsgivaravgifter eller skatte-
underlaget, och därmed skatteintäkterna, omfattas
inte av finansieringsprincipen. De finansiella och
ekonomiska effekterna av sådana beslut ska dock
beaktas vid bedömningen av kommunsektorns skatte-
finansierade utrymme.</pre><pre>Anf.  81  ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Jag sällar mig till gratulanterna.
Man kan ha olika tankar om och politiska mål för
hur samhället ska fungera, hur det ska vara utformat
och var makten ska utövas. Det har ofta ett samband
med hur man väljer sina lösningar på områden som
inte automatiskt karakteriseras av direktdemokrati.
Det kan handla om sådana frågor som jag har ställt
till ministern, om vem som man tror är bäst skickad
att finna till exempel de ekonomiska lösningar som
håller långsiktigt i de situationer som många kommu-
ner befinner sig i. Det handlar också om synen på
samarbetet mellan stat och kommun och med indivi-
den.
Det här är avgörande för vilket resultat man får
inom hela samhällsbygget. Det handlar om vilka som
ska vara delaktiga och känna medansvar, om hur
utvecklingen bäst stimuleras och om hur vi skapar
tillväxt.
Vi har en grundlag där det föreskrivs att all of-
fentlig makt utgår från folket, och vi har ett grund-
lagsfäst kommunalt självstyre, men vi kan naturligt-
vis anlägga ideologiska aspekter på hur man ska tolka
detta och hur långt man ska gå i sina ambitioner att
stärka kommunerna och de enskilda individerna.
Ministern hänvisar till att man väljer att ge makt
till kommuner i samverkan, men detta är också ett
exempel på att man stärker statens roll på den regio-
nala nivån genom att ge landshövdingen en direkt
stärkt roll gentemot kommunerna. Man var från
kommunministern och från regeringen i dess helhet
inte beredd att flytta över makt till folkets företrädare
i direktvalda organ att över sig själva bestämma.
När jag hör ministerns svar på mina frågor, som i
allra högsta grad har ett samband med vilka utveck-
lingstankar ansvarigt statsråd har om de svenska
kommunerna som administrativa enheter och deras
invånare och förtroendevalda, blir det uppenbart att
ministern faktiskt inte visar på några framtidstankar
som fångar in kommunernas långsiktiga problem.
Man anvisar lösningar som fortfarande bygger på
att staten ska gå rakt in och detaljstyra i de ekonomis-
ka frågorna. Man detaljstyr vilka demokratiprojekt
som ska prioriteras och så vidare. Det kan mycket väl
vara så att  kommunindelningar och befolkningsut-
veckling inte i sig har något samband, men jag vill
också påminna om att ministern i detta sammanhang
har svarat att en ändrad kommunindelning kan vara
en lösning för kommuner som har ekonomiska pro-
blem och som inte finner lösningar för att stärka be-
folkningen. Det är ministern själv som har lyft fram
just kommunsammanslagningar som en lösning.
Jag tror att det skulle vara intressant för flera än
mig om statsrådet här i kammaren ville beskriva sin
vision av kommunernas roll i framtiden och av hur
Kommunsverige i framtiden kommer att kunna ut-
vecklas, gärna ur en kommunindelningsaspekt efter-
som det är statsrådet Lövdén och ansvarig kommun-
minister som har lyft fram drömmen om de 100
kommunerna.</pre><pre>Anf.  82  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Låt mig först till Åsa Torstensson
säga att jag är lika bekymrad som Åsa Torstensson
över den regionala obalans som har växt fram i Sve-
rige under 90-talet. De stora befolkningsomflyttning-
arna gör ju att den ekonomiska situationen för många
kommuner har blivit väldigt ansträngd. Tappar man
befolkning i en kommun år efter år är det naturligtvis
en oändlig process att anpassa verksamheten efter den
krympande befolkningen.
Det har också gjort att vi från regeringens sida har
försökt gå in och vända utvecklingen. Jag nämner
några exempel i svaret på interpellationen. Jag kan
fortsätta med de ekonomiska insatser som vi har gjort
för att försöka vända utvecklingen. Vi har gått in med
mycket betydande belopp via Bostadsdelegationen,
2 ½ miljarder kronor hittills, för att stödja kommuner
som har många tomma lägenheter. Vi har gått in med
ett omfattande stöd via Kommundelegationen för att
hjälpa till i överbryggningsfasen, just för att skapa
förutsättningar för livskraft på sikt i de kommuner
som har befolkningsminskning. Tyvärr måste jag
konstatera att Centerpartiet har varit avvisande till
många av de här åtgärderna, och jag frågar mig: Vil-
ken situation hade de kommunerna befunnit sig i om
vi inte hade gått in med de här insatserna?
Jag har fällt den kommentaren, som svar på en
fråga om vad jag skulle se som den ideala bilden, att
hade jag lagt ut kartan på mitt arbetsrum och ritat en
ny kommunkarta så hade det kanske blivit hundra
kommuner färre. Men jag ska inte göra det. Det är så
jag har sagt. Det är inte så att vi på det nationella
planet ska sitta och göra en ny kommunkarta. Tankar
i det här avseendet, som finns på olika håll i landet,
måste ju växa fram underifrån. Initiativen kommer
underifrån.
Det vi har gjort är att stimulera samverkan mellan
kommunerna för att skapa förutsättningar för livs-
kraft, inte bara samverkan när det gäller regional
utveckling - det är betydelsefullt i sig - men också
samverkan kring den kommunala verksamheten.
Självklart kan det vara att man delar räddningstjänst
och gymnasieskola, men man kan ju också dela verk-
samhet inom teknisk förvaltning och annan verksam-
het i kommunerna. Den processen har startat ute i
Kommun-Sverige på ett väldigt kraftfullt sätt. Jag
följer det väldigt noga, och jag tycker att det är gläd-
jande. Om man driver en långtgående samverkan
kring den kommunala verksamheten behöver man
kanske inte slå samman kommuner, eller så leder den
samverkan så småningom till att man tycker att det är
lika bra att lägga ihop två grannkommuner.
De ekonomiska ramarna och förutsättningarna är
centrala för att det ska finnas möjligheter att utveckla
den lokala demokratin och för att vi ska kunna re-
krytera aktiva kommunalpolitiker framöver som är
beredda att ta på sig ansvaret att stå i ledningen för en
kommun. De ekonomiska förutsättningarna skapar vi
med en tillväxtpolitik i Sverige, men vi skapar dem
också genom riktade insatser till de delar av landet
som behöver en extra puff för tillväxten. Vi skapar
dem också, och där är ju Centerpartiet och Socialde-
mokraterna överens, genom ett långtgående utjäm-
ningssystem.</pre><pre>Anf.  83  ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Vi har, tror jag, helt skilda uppfatt-
ningar om de långsiktiga ambitionerna om kommunal
utveckling i grunden utifrån det jag nu hör kommun-
ministern plädera för, men jag uppskattar att kom-
munministern inte tänker lägga ut en ny kommun-
karta.
Det är naturligtvis intressant att kommunministern
avslutar med formuleringen att man kanske därmed
inte behöver lägga ihop kommunerna. Varje initiativ
och varje uttalad formulering som kommunernas
högste talesman står för är naturligtvis en inriktning
för hur vi som också ibland är kommunalt förtroen-
devalda just ser vår egen planering, det vill säga vad
det är för incitament man från regeringen riktar in sig
på och vad man prioriterar. Det är naturligtvis så att
de ekonomiska ramarna inte lever ett isolerat liv,
även om det är kommuner som har en ekonomisk
problematik. Det är naturligtvis också en relation till
kommunens möjligheter att över sig själv bestämma:
vilken kraft och vilka möjligheter man har på det
lokala planet att faktiskt, med resurser som inte staten
detaljstyr eller reglerar, göra sina egna prioriteringar.
Låt mig återkomma till kommuner i samverkan,
som ofta lyfts upp som ett argument och som ett bevis
på vikten av man stärker kommunerna. Det som
Centerpartiet och Socialdemokraterna i Västra Göta-
land arbetar tillsammans om, direktvalda fullmäktige
och direktvalda organ som faktiskt har den reella
makten över sina prioriteringar utan att staten sitter
där och reglerar, är naturligtvis en mycket tydlig
signal från regering och riksdag: Vi ger er möjligheter
att utveckla på era premisser utifrån era demokratiska
redskap.
Ekonomi kan inte isoleras från de strukturer som
vi har i samhället. När Socialdemokraterna och kom-
munministern svarar på mina ekonomiska och mina
demokratiska frågor svarar man hur man går rakt in i
den kommunala budgeten med 50 miljoner och så
vidare - riktade pengar. Men var finns de stora för-
ändringarna där man blickar framåt och ser en ut-
veckling på den kommunala nivån som lika gärna kan
innebära hundra nya kommuner? Det har jag aldrig
hört kommunministern utveckla i några sammanhang:
tankarna om att det faktiskt kan skapas nya kommu-
ner. Att slå samman två fattiga kommuner har inte,
mig veterligen, gynnat någon tidigare.</pre><pre>Anf.  84  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Man får skilja på ett par saker här:
När jag pratade om samverkansprojekten och kom-
munal samverkan var det utifrån utgångspunkten att
kommuner som ligger nära varandra och som har en
liten befolkning med nödvändighet kanske måste
samverka kring frågor som räddningstjänst, gymna-
sieskola och liknande saker för att man ska få ett
underlag för den kvalificerade verksamheten. Där
finns det väldigt mycket mer att göra runtom i Kom-
mun-Sverige. Det berör inte bara de små kommuner-
na, utan det berör små kommuner i förhållande till lite
större kommuner också. Jag tycker att det är en gläd-
jande process som nu initieras av kommunpolitiker
runtom i landet för att driva utvecklingen framåt.
Den andra frågan handlar om Västra Götaland och
ansvaret för den regionala utvecklingen. Där har vi
delade meningar, vilket gavs uttryck för när vi tog
ställning till propositionen i kammaren under förra
året. Vi har inställningen att vi nu vill pröva så kalla-
de samverkansorgan där kommunerna går tillsam-
mans i kommunalförbund - det är ju det som det
egentligen är frågan om - och tar över ansvar från
länsstyrelserna för det regionala utvecklingsarbetet.
Sedan får vi se när vi har utvärderat det. Vi hade en
väldigt god utvärdering när det gällde Kalmarmodel-
len i ett tidigare skede. Men när vi får utvärdera det
här - det kom ansvarsutredningen in på också i sitt
arbete - får vi se hur vi ska lägga fast den långsiktiga
politiken på det här området.
Än en gång: En absolut förutsättning för att det
ska finnas ett reellt innehåll i kommunal självstyrelse
och att kommunalpolitikerna ska kunna känna det
meningsfullt med arbetet och ha förutsättningar att
bedriva arbete är de allmänekonomiska förutsättning-
arna. Det är också att vi ser till att alla kommuner och
landsting har rimliga utgångspunkter för det. Jag
hoppas att Centern, när vi nu kommer in i nästa skede
av det stora utjämningssystemet, kommer att stå kvar
vid sina ställningstaganden om att vi har ett behov av
ett långtgående utjämningssystem både på inkomstsi-
dan och på kostnadssidan.</pre><pre>Anf.  85  ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Jag ska börja bakifrån. Vad gäller ett
starkt kommunalt självstyre kopplat till ett tydligt
utjämningssystem i landet tror jag vi är väldigt över-
ens.
Men det som är intressant är att när vi pratar om
ett kommunalt skatteutjämningssystem är den kom-
munala självstyrelsen A och O, men när vi pratar om
regleringar från staten á la olika maxtaxereformer, då
gäller inte den kommunala självstyrelsen i relation till
den finansieringsprincip som kommunministern tidi-
gare pläderade för. Det är precis så. Om staten hade
skött de åtaganden man sagt sig vilja ta ansvar för vad
gäller finansieringsprincipen, då hade vi inte mött de
diskussioner som har varit på tapeten under den se-
naste tiden med anledning av kritiken mot nuvarande
utjämningssystem. Då hade den kritiken dämpats.
Vi kan gå tillbaka till de budgetar vi har hanterat
under december månad och identifiera de kronor som
fattas i kommunala skatter i många kommuner. De
består i skillnaden mellan kostnader och det man ges i
ersättning för just maxtaxereformer. Vi hade klarat av
att ha en budget i balans. Då hade inte den indirekta
kritiken mot utjämningssystemet kommit. Det hade
varit värdefullt om Socialdemokraterna tog ansvar för
den finansieringsprincip som vi har varit överens om
här. Kommunerna upplever att man inte tar ansvar för
den.
I övrigt tackar jag för den här debatten.</pre><pre>Anf.  86  Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag är inte lika övertygad som Åsa
Torstensson om att vi inte hade haft diskussionen om
utjämningssystemet. Det finns en hel del kommuner i
landet som har hög skattekraft och betalar till in-
komstutjämningen. Jag tror inte att diskussionerna
mot den långtgående inkomstutjämningen hade avta-
git från en del av de kommunerna om man hade haft
en generellt bättre ekonomisk situation i landet. Jag
tror inte att den tidigare majoriteten i Stockholms läns
landsting hade suttit stilla i båten när det gäller det
långtgående utjämningssystemet.
Det är glädjande att Åsa Torstensson nu deklare-
rar att vi är överens om att det behövs ett långtgående
utjämningssystem. Jag är, som jag sade i en tidigare
interpellationsdebatt, anhängare av finansieringsprin-
cipen. Sedan kan man ibland komma fram till skilda
bedömningar av kostnaderna för en reform. Det är
viktigt att utvärdera reformer och reglerar det efter
hand i diskussioner. Men finansieringsprincipen är en
viktig princip för oss att upprätthålla när vi lägger nya
pålagor på kommunsektorn.
Det framgick också av en tidigare debatt att alla
partier här i kammaren är skyldiga till olika lagre-
gleringar som påverkar kommunernas verksamhet. Vi
lagstiftar på skolans område, socialtjänstens område,
äldreomsorgens område och sjukvårdens område för
att vi ska kunna upprätthålla någorlunda likvärdiga
principer för välfärden i hela landet. Därmed inte sagt
att det inte ska finnas möjligheter att lokalt skapa
variation när det gäller hur man bedriver verksamhet.
Men grundläggande rättigheter som skolgång och
grundläggande rättigheter för dem som är socialt
utsatta skapar vi med en gemensam lagstiftning i
riksdagen som gäller i hela landet. Det tror jag inte att
Åsa Torstensson vill rubba på. Därmed kommer alltid
den levande diskussionen och spänningen att finnas
mellan kommunsektorn och den nationella nivån om
gränserna för kommunal självstyrelse och nationell
politik. Det är en fruktbar diskussion som jag hoppas
kommer att leva även framöver.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>21 §  Svar på interpellation 2002/03:75 om
skuldsatta barn</pre><pre>Anf.  87  Justitieminister THOMAS BOD-
STRÖM (s):
Herr talman! Jag får liksom tidigare talare framfö-
ra mina gratulationer till den nye förste vice talman-
nen.
Carl-Axel Johansson har frågat mig vilka åtgärder
jag tänker vidta för att dels utreda hur omyndiga barn
kan skuldsättas utan vårdnadshavarens medgivande,
dels åstadkomma att föräldrar inte ska kunna skuld-
sätta sina barn.
Frågorna är ställda mot bakgrund av uppgifter i
pressen om förekomsten av underåriga gäldenärer i
kronofogdemyndigheternas register. Uppgifterna gör
gällande att denna skuldsättning delvis består i obe-
talda parkeringsböter och fordonsskatter hänförliga
till bilar som föräldrarna låtit registrera i barnens
namn men som i verkligheten ägs och brukas av för-
äldrarna. Ansvaret för betalning av sådana böter och
skatter vilar uteslutande på den registrerade ägaren,
oavsett om det skulle vara någon annan som i civil-
rättslig mening äger bilen.
Det är oklart i vilken omfattning det förekommer
att föräldrar på detta sätt försöker undandra sig att
betala parkeringsböter och fordonsskatt. Men låt mig
först säga att det naturligtvis är ett oskick att något
sådant kan förekomma. Frågan är nu hur problemet
bäst kan angripas.
Carl-Axel Johanssons interpellation utmynnar i
förslaget att lagen borde ändras på så sätt att under-
åriga fortsättningsvis inte skulle kunna skuldsättas
och göras betalningsansvariga. I stället skulle för-
myndaren ha betalningsansvaret för eventuella skul-
der. För min del kan jag inte tycka att detta vore en
bra lösning. Inom civilrätten är det nämligen en
mycket grundläggande princip att alla fysiska perso-
ner erkänns som rättssubjekt. Man säger att varje
människa har rättskapacitet. Detta innebär att alla
människor - således också barn - kan äga egendom
och ha skulder. Den lösning som skisseras i interpel-
lationen skulle innebära att man ruckade på denna
princip och är därför ingen framkomlig väg.
Även barn måste alltså kunna äga tillgångar och
ha skulder. Däremot är det förstås så att ett barn inte
har full rättslig handlingsförmåga. Han eller hon kan
från början inte alls sköta sina rättsliga angelägenhe-
ter, men får med stigande ålder en viss begränsad
behörighet att göra detta. Så kan till exempel den som
fyllt 16 år själv råda över sina egna arbetsinkomster
och har också viss möjlighet att ingå arbetsavtal. I de
fall där barnet inte självt får sköta sina angelägenheter
ankommer detta i stället på barnets förmyndare, det
vill säga vanligen dess föräldrar eller åtminstone en
av dem. Föräldrabalken säger att en förmyndare om-
sorgsfullt ska fullgöra sina skyldigheter och alltid
handla på det sätt som bäst gagnar barnet. Förmynda-
ren står i sin verksamhet under tillsyn av överför-
myndaren och han eller hon är enligt lag skyldig att
lämna de upplysningar som överförmyndaren kan
begära.
Det säger sig självt att föräldrabalkens krav på en
förmyndare inte uppfylls av en förälder som först
registrerar sin bil i barnets namn och därefter medve-
tet låter bli att betala de parkeringsböter och fordons-
skatter som barnet påförs såsom registrerad ägare till
förälderns bil. Inom den del av lagstiftningen som jag
ansvarar för finns dock redan med nuvarande regler
möjlighet att ingripa mot en förmyndare som på detta
sätt uppträder illojalt mot barnet. Inget hindrar nämli-
gen att överförmyndaren vänder sig till kronofogde-
myndigheten för att få en förteckning över de under-
åriga som kan finnas i myndighetens register och vad
deras skulder avser. Om det då visar sig att ett barn
svarar för skulder som i själva verket borde ha varit
förmyndarens egna, kan överförmyndaren begära att
förmyndaren redogör för sin förvaltning och vid be-
hov uppmana till rättelse. I graverande fall finns möj-
lighet för överförmyndaren att vända sig till tingsrät-
ten med en begäran om att förmyndaren entledigas
och att en ny förordnas.
Det finns alltså vissa förutsättningar att angripa
problemet med befintliga regler. För närvarande har
jag därför inte för avsikt att vidta några särskilda
åtgärder.</pre><pre>Anf.  88  CARL-AXEL JOHANSSON (m):
Herr talman! Åhörare! Jag tackar justitieministern
för svaret. Tydligen håller statsrådet med mig om att
det är ett oskick när föräldrar registrerar bilar på sina
omyndiga barn och sedan underlåter att betala par-
keringsböter och fordonsskatter och att detta kan
förekomma. Sedan tycker inte statsrådet så mycket
mer utan faller in i ett slags juridiskt hårklyveri.
Barn har skulder. Enligt en tidningsartikel i Af-
tonbladet i november 2002 var 6 646 barn under 18 år
registrerade hos kronofogden. Uppgifter som jag
nyligen tagit del av visar att siffran i förra veckan
hade ökat till 6 712 omyndiga barn, så det är mer än
ett oskick.
Herr talman! Det är ett reellt problem. Hur kan
detta ske?
I tidigare svar hänvisade justitieministern till att
problemet berodde på förfarandet när man registrerar
bilar och att det civilrättsligt finns ett gott skydd mot
skuldsättning av barn. Det förtydligar statsrådet nu
med att överförmyndaren kan vända sig till krono-
fogden för att få en förteckning över underåriga i
skuldregistret hos kronofogdemyndigheten. Om det
då visar sig att barn svarar för skulder som borde vara
förmyndarens egna kan överförmyndaren begära att
förmyndaren redogör för sin förvaltning och vid be-
hov uppmana till rättelse. Jag måste fråga statsrådet:
Har så skett i något av de fall som nu finns registrera-
de? Har överförmyndaren reagerat? Jag vet inte, och
hur som helst är skadan redan skedd då den omyndige
är registrerad.
Finns det sedan något i den civilrättsliga lagen
som möjliggör att förmyndaren blir betalningsansva-
rig, om överförmyndaren menar att förmyndarens
förvaltning lämnar allt övrigt att önska eller om över-
förmyndaren finner det så graverande att en begäran
till tingsrätten görs om att förmyndaren entledigas
och ny förordnas? Hjälper detta barnet till skuldfri-
het?
Jag kan inte uppfatta detta på annat sätt än att
statsrådet och regeringen inte vill undersöka saken
närmare, att man alltså inte bryr sig.
Herr talman! Det är inte acceptabelt att ett ansva-
rigt statsråd inte vill inse problematiken. Det måste
vara något fel eller någon lucka i den eller de lagar
som reglerar hur omyndiga barn kan skuldsättas och
sedan göras ansvariga för dessa skulder fastän de är
omyndiga.
Jag är inte juridiskt utbildad eller skolad. Jag har
fått ett förtroende från de svenska väljarna att vara
deras valda ombud i riksdagen, och då är det min
uppgift att väcka de frågor och föra den debatt där
man som vanlig väljare och deras förtroendevalda har
anledning att reagera mot gällande ordning och regler
om de visar sig leda fel.
Här tycker jag att det räcker med vanligt sunt för-
nuft för att kunna konstatera att något måste vara fel i
lagstiftningen när omyndiga barn kan få skulder hos
kronofogden för bilar som de är registrerade ägare
till, men rimligen inte själva kan ha felparkerat.
Fru talman! Konsekvenserna för dessa barn är be-
svärande på sikt. Det blir svårt att få hyreskontrakt,
omöjligt att få lån eller handla på avbetalning, och det
kan sätta stopp för jobb. Det enda som regleras i
lagen är fastigheter som barn kan få i gåva, eftersom
överförmyndaren då måste ge samtycke. Det gäller
dock inte för bilar.
Nu menar jag inte att det ska förbjudas att regi-
strera bilar på barnen, inte heller att överförmyndare
ska ge samtycke. Jag tror inte att det löser problemet,
utan ger bara mer administrativt krångel. Däremot
borde vårdnadshavare kunna vara betalningsskyldiga
för sina omyndiga barns skulder, eller tycker kanske
justitieministern att det fungerar bättre om barnen
enligt nu gällande lag, föräldrabalken, kan stämma
sina föräldrar när de blir myndiga och märker att
föräldrarna orsakat dem ekonomisk skada?</pre><pre>Anf.  89  MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Även jag vill passa på att säga att jag
tycker att statsrådets svar lämnar en del frågetecken
eftersom det som tas upp i interpellationen är ett
existerande problem.
Justitieministern säger i sitt svar att det är oklart i
vilken omfattning detta förekommer. Man kan förstås
inte fastställa det exakta antalet barn som råkar ut för
detta. Det ger dock i sammanhanget ett lite väl obe-
svärat intryck att använda det resonemanget, då det i
alla fall är fråga om ett antal tusen barn i Sverige som
på detta sätt får sin rättskapacitet missbrukad på
grund av att föräldrarna vill smita från ansvaret för
sina egna skulder.
Det här handlar ju inte om några normala föräld-
rar. Det är inte vanliga sunt tänkande föräldrar med
ansvarstagande för sina barn som på detta sätt skriver
över sina skulder eller fordon på barnen och sedan
struntar i att betala fordonsskatten. Jag vill i stället
mena att det handlar om halv- eller helkriminellt
sinnade föräldrar som har en djupt störd syn på en
förälders ansvar för sina barn. Det handlar alltså om
en grupp barn som är i en mycket skyddslös situation
i förhållande till människor som i vanliga fall borde
vara de som verkligen vårdar sig om deras bästa,
nämligen föräldrarna.
Jag kan hålla med justitieministern om att det
kanske inte är så ändamålsenligt att rucka på de fun-
damentala principerna i civilrätten, men det är inte
detsamma som att det inte finns något man kan göra
åt detta problem som berör tusentals barn.
Utanför justitieministerns område har vi till ex-
empel frågan om vem som i fordonsregistret kan bli
upptagen som ägare till ett fordon. Det kanske är så
att vi måste se över om det ska bli svårare för min-
deråriga att äga fordon. Självklart kan det finnas
många situationer där det är fullt rimligt att en min-
derårig äger ett fordon även om han eller hon inte har
rätt att framföra detta, men det borde ändå finnas
något man kan göra för att komma åt det problem
som vi nu pratar om.
Jag vet att detta ligger utanför justitieministerns
fögderi, men justitieministern är här också som ta-
lesman för hela regeringen. Det vore därför intressant
att höra ministerns syn på detta.
Men låt oss säga att inte heller det vore en lämplig
metod. Då finns det en annan modell som justitiemi-
nistern själv har varit inne på, nämligen att få ett
tätare informationsutbyte mellan kronofogdemyndig-
heten och överförmyndarnämnden. Överförmyndar-
nämnderna är ju kommunala, men kronofogdemyn-
digheten ligger definitivt under justitieministerns
ansvarsområde. När nu justitieministern själv menar
att det vore önskvärt att använda en närmare kontakt
mellan de båda instanserna för att komma åt detta
problem är min fråga till justitieministern: Kommer
justitieministern att vidta några åtgärder för att se till
att kronofogdemyndigheterna initierar kontakter med
överförmyndarnämnderna för att påtala problemet
och visa på möjligheter att komma åt de föräldrar
som på detta sätt missbrukar sina barns skyddslösa
ställning?</pre><pre>Anf.  90  Justitieminister THOMAS BOD-
STRÖM (s):
Fru talman! Det nämndes siffror här - 6 600 barn
som har skulder. Det är det sammanlagda antalet
skulder som barn har. Nu är det i de allra flesta fall
barnet självt som åtdragit sig skulden genom att det
blivit skadeståndsskyldigt när det begått ett brott då
det varit 15, 16 eller 17 år. Det kan möjligen vila ett
ansvar på föräldrarna för den saken, men det kan i
varje fall inte räknas som ett oskick. I stället talar vi
om det faktum att man som förälder kan bete sig mot
sina barn på så sätt att man ådrar barnet den skada
som barnet får, något som förhoppningsvis är undan-
tagsfall.
På frågan om överförmyndarnämnden någonstans
har tagit detta initiativ är svaret ja. Det har skett i
Skellefteå, vilket jag precis fått information om. I
anledning av det kommer vi att följa upp det hela, och
jag ser då två vägar att komma åt problemet. Den ena
är att överförmyndaren ska ha initiativet och göra på
det sätt som man alltså redan har befogenheter att
göra. Det kan naturligtvis också åläggas myndigheten
att göra på det sättet. Den andra vägen är att krono-
fogdemyndigheten får i uppdrag att till överförmyn-
darnämnden redovisa de fall där barnen har skulder.
Detta kommer vi nu att gå vidare med, och vi har fått
ett konkret exempel som vi kan titta närmare på.</pre><pre>Anf.  91  CARL-AXEL JOHANSSON (m):
Fru talman! Justitieministern börjar nu medge att
det finns vissa problem, och han medger också att
man funderar på att göra vissa saker.
Jag vill bara kommentera några saker. Justitiemi-
nistern sade att brottshandlingar och bötesbelopp var
en stor del av skulderna. Enligt de uppgifter jag har
utgör dessa 12,15 % av det totala skuldbeloppet. Det
är alltså inte den största delen, men det är i och för sig
en viss del.
Man kan ändå fråga sig om inte vårdnadshavaren i
det här fallet har ett ansvar för sina barn och sitt eget
beteende. Jag tycker fortfarande att man som vård-
nadshavare har ett ansvar för sina barns skulder om
barnen är omyndiga, egentligen oaktat skuldens upp-
komst.
Föräldrar registrerar bilar på barnen, vilka blir
betalningsskyldiga och betalningsansvariga för böter
och avgifter. Att omyndiga barn utan egen förskyllan
med förmyndares tysta medgivande på så sätt kan
hamna i en skuldhärva kan inte vara rimligt.
Statsrådet måste väl medge att detta är lite knepigt
och borde kräva en närmare analys av om gällande
lagar skyddar barnen tillräckligt ur den aspekten. Nu
säger statsrådet trots allt att vissa initiativ tagits.
Jag har hört exempel där 13-åringar kan vara äga-
re till sju bilar, med skulder på flera hundra tusen.
Hur ska det gå för dem? Det måste jag som förtroen-
devald och som medmänniska undra. Jag hoppas att
också justitieministern undrar hur det ska gå för dessa
barn, och om man kan göra något åt detta.
Om en förälder inte inser sitt ansvar för sitt eget
barns framtida ekonomi tycker jag att staten måste stå
stark med en lagstiftning som skyddar barnet mot
ekonomiska falsarier. Delar inte justitieministern den
synen? Om inte så blir jag bekymrad, för det skulle
innebära att ekonomiska falsarier kan fortsätta helt
lagligt och till och med beskyddas av lagen. Detta
måste ses över.
Att som försvar säga att det är oklart i vilken om-
fattning det förekommer att föräldrar på detta sätt
försöker undandra sig parkeringsböter och fordons-
skatt är inte speciellt ansvarsfullt. Det räcker med att
det kan ske och uppenbarligen också förekommer.
Så här kan det inte få fortsätta. Jag skulle gärna
vilja höra från justitieministern i nästa inlägg här i
kväll att det kan vara rimligt att se över det jag före-
slår, nämligen att förmyndaren kan bli ansvariga för
sina omyndiga barns skulder. Det måste väl ändå vara
värt att begrunda det lite närmare. Vårdnadshavaren
har ett försörjningsansvar för sitt omyndiga barn tills
det nått 18 års ålder. I detta ansvar borde väl också
kunna ingå att inte barnet blir skuldsatt. Då tar man
väl inte sitt försörjningsansvar.
Jag tycker till sist i denna omgång att man kan
ifrågasätta den goda inkassoseden som innebär att
inkassobolag inte börjar kräva in skulden hos minder-
åriga. Genom detta förfarande tydliggörs inte pro-
blemet, och en del kan vara ovetandes om det. Ge-
nom att tydliggöra skulden kan kanske exempelvis
Barnombudsmannen också känna sig tvingad att
agera. Det kanske skulle sätta mer avtryck på justi-
tieministern än vad jag som riksdagsman uppenbarli-
gen förmår göra.</pre><pre>Anf.  92  MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Jag vill i korthet passa på att tacka ju-
stitieministern för beskedet i det senaste inlägget och
som inte fanns med i det första interpellationssvaret.
Det innebär att justitieministern inom det ansvarsom-
råde som ligger under justitieministern kommer att gå
vidare med att se till att man får en närmare dialog
mellan överförmyndarnämnderna och kronofogde-
myndigheterna runtom i landet. Det ska inte alltid
hänga på ifall de lokala överförmyndarnämnderna
själva inser att sådana kontakter behöver tas, om nu
detta är den ändamålsenliga vägen att gå.
Det som visas i fallet från Skellefteå är just att de
skulder som är registrerade på barnen inte alltid är
skulder som det är fullt i sin ordning att barnen har.
Det kan till exempel gälla skadestånd eller fall där
17-åringar kanske har dragit på sig skulder på annat
sätt. Det finns grund att se på barnens skuldsättning
eftersom det finns många föräldrar som missbrukar
sin vårdnarshavarställning till att smita från sitt eget
betalningsansvar och ge barnen en mycket svårare
start i vuxenlivet än vad de annars hade fått.
Jag ser fram emot fortsatta initiativ från justitie-
ministerns sida på den här punkten. Detta är någon-
ting som jag tror att vi får anledning att återkomma
till. Men för kvällen tackar jag för diskussionen och
beskedet.</pre><pre>Anf.  93  Justitieminister THOMAS BOD-
STRÖM (s):
Fru talman! I de uppgifter från Skellefteå som jag
har fått alldeles nyligen är det väldigt få fall det rör
sig om. Jag tror att det är tre fall. Men om man ser till
den enskilda kommunen är det ändå många, och varje
enskilt fall är i och för sig ett för mycket.
Nu ska vi se över om några av de vägar som jag
ser som de mest lämpliga är framkomliga för att
komma till rätta med det här. Däremot kommer vi
inte att införa ett automatiskt betalningsansvar för
föräldrarna till barn som gör sig skadeståndsskyldiga.
Man kan ta som ett konkret exempel en 15-åring
som ådrar sig stora skulder genom till exempel ska-
degörelse och klotter. Det skulle innebära mycket
allvarliga konsekvenser för föräldrarna om de i en
ganska normal ekonomisk situation plötsligt blev
betalningsansvariga för det. Det skulle knappast gyn-
na någon i familjen och inte heller barnet som har
ådragit sig skadeståndsskyldigheten.
Dessutom skulle det innebära att man upphäver
den viktiga principen om rätt till egendom som Mo-
deraterna brukar tala sig varma för, och som också
jag har den djupaste respekt för. Det är viktigt att man
bibehåller den som ett av fundamenten i vår svenska
rättsordning.</pre><pre>Anf.  94  CARL-AXEL JOHANSSON (m):
Fru talman! Det finns egentligen inte mycket mer
för mig att tillägga i debatten. Jag vill tacka justitie-
ministern för svaret. Jag tycker att det är synd att man
i det här läget inte ser över även det som jag föreslog.
Det behöver inte betyda att man låter, som i det ex-
empel som justitieministern nu redogjorde för, vård-
nadshavaren ha ett betalningsansvar. Men det finns en
mängd andra fall där man kan ha det.
Jag tycker att man kan ha beredskap att titta över
den ordningen. Annars ser jag att det kan vara svårt
att klara ut det. Bilar ska kunna vara registrerade på
barnen. Det handlar om rätt till egendom. Det är helt
klart. Men om detta sker medvetet som ekonomiska
falsarier, ska barnet då belastas med skuld som
äventyrar dess framtid? Det kan inte vara rimligt.
Man måste ändå kunna se över det hela så att vård-
nadshavaren skulle kunna vara betalningsansvarig
utan att åsidosätta rätten till egendom. Det behöver
som jag ser det inte innebära att man också har rätten
till skuld.
Det kommer en chans till att ändra sig. Jag har
under motionstiden skrivit en motion med just en
begäran om översyn av gällande lagar. Det är bättre
om justitieministern tar initiativ att se över det, vilket
justitieministern ändå förefaller beredd att göra, än att
riksdagen ska ge ett tillkännagivande i frågan. Jag
skulle bli jätteglad om min motion avslogs just med
den motiveringen att justitieministern tagit initiativ att
se över frågan och att det pågår ett arbete i denna
riktning.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>22 §  Svar på interpellation 2002/03:87 om
rättsväsendets insatser mot hatbrott</pre><pre>Anf.  95  Justitieminister THOMAS BOD-
STRÖM (s):
Fru talman! Martin Andreasson har frågat vilka
åtgärder jag avser att vidta för att effektivisera rätts-
väsendets insatser mot hatbrott mot homosexuella,
bisexuella och transpersoner.
Jag är övertygad om att jag och Martin Andreas-
son till stor del är överens i den här frågan. Hatbrot-
ten, i det här fallet de som riktar sig mot homo- och
bisexuella personer, är en mycket allvarlig form av
brottslighet. Den riktar sig inte bara mot individen,
utan är samtidigt ett angrepp på vår demokrati. Det
handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och
alla människors lika värde. Att försvara detta är inte
enbart en fråga för de homosexuella själva. Vi måste
gemensamt visa att vi inte tolererar trakasserier och
våld mot människor på grund av deras sexuella lägg-
ning.
Rättsväsendets insatser när det gäller hatbrotten
kan alltid utvecklas. Det visar inte minst den rapport
från Brottsförebyggande rådet som tagits fram på
uppdrag av regeringen, och som Martin Andreasson
refererar till. Samtidigt understryker BRÅ i sin rapp-
ort att många initiativ som tagits från rättsväsendets
sida var så nya vid tiden för analysen, att det vid
denna tidpunkt var för tidigt att förvänta sig påtagliga
förändringar.
En av de viktigaste insatserna för att bekämpa
hatbrott är att öka kunskap och medvetenhet. I re-
gleringsbreven för år 2000 gav därför regeringen i
uppdrag åt rättsväsendets myndigheter att säkerställa
att personalen har tillräckliga kunskaper om såväl
grunden för hatbrott som situationen för de utsatta
grupperna. Myndigheterna har ålagts att upprätta
särskilda utbildningsstrategier och att rapportera hur
dessa har tillämpats.
Riksåklagaren har till exempel byggt upp en kun-
skapsbank på åklagarväsendets intranät. Rikspolissty-
relsen och Riksåklagaren har inlett ett fast samarbete i
form av erfarenhetsseminarier i syfte att höja kun-
skapsnivån. Också på lokal nivå har samarbetet mel-
lan polis och åklagare intensifierats när det gäller att
utveckla arbetsmetoder.
Som Martin Andreasson säkert känner till trädde
ny lagstiftning i kraft den 1 januari i år som krimina-
liserar hets mot homosexuella som grupp. Brottsbal-
kens bestämmelse om hets mot folkgrupp har nu
utvidgats till att även omfatta hot och uttryck för
missaktning med anspelning på sexuell läggning.
Motsvarande ändring har gjorts i tryckfrihetsförord-
ningens brottskatalog.
Den 1 januari infördes också en särskild, strängare
straffskala för grova fall av hets mot folkgrupp; fäng-
else i lägst sex månader och högst fyra år. Den grova
straffskalan ska till exempel kunna tillämpas på fall
med omfattande spridning av kränkande homofobiskt
material.
Det pågår alltså ett omfattande arbete inom rätts-
väsendet för att höja kompetensen när det gäller hat-
brott. Men det finns självklart mer att göra. Regering-
en fortsätter därför - i samband med budgetarbetet, i
regleringsbreven och i den fortlöpande myndighetsdi-
alogen - att sätta dessa frågor högt på dagordningen.</pre><pre>Anf.  96  MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet
för svaret. Vad gäller statsrådets vilja och engage-
mang råder det inget tvivel om att vi står på samma
sida och att statsrådet har vidtagit många åtgärder för
att effektivisera arbetet mot hatbrott.
Min interpellation föranleddes av ett aktuellt fall
av ganska grov hatmotiverad brottslighet mot i det
här fallet en homosexuell handbollsdomare som up-
penbarligen mer eller mindre straffades av okända
våldsverkare för att han gick ut så öppet med sin
sexuella läggning. Det hade varit intressant om som
statsrådet i det svar jag fick på min interpellation inte
bara redovisat vad regeringen har gjort utan lite grann
vad regeringen tänker göra. Det kan rimligtvis inte
vara så att regeringen är fullt nöjd med de insatser
som har vidtagits hittills och tycker att det räcker med
att fullfölja dem. Det skulle vara bra om man något
kunde analysera vilka framtida behov som finns att
effektivisera och förfina arbetet mot den hatmotivera-
de brottsligheten.
Regleringsbreven till rättsväsendets myndigheter
har under de senaste åren fokuserat väldigt mycket på
kunskapshöjande insatser. Jag är helt överens med
justitieministern om att kunskap och medvetenhet
inom rättsväsendet är själva nyckeln till ett effektivt
arbete på det här området.
Men det måste också finnas andra saker som kan
göras, förutom att vidta fortbildningsinsatser av per-
sonalen. Det är ju trots allt mer än ett halvår sedan
Brottsförebyggande rådet levererade sin rapport om
insatserna mot hatbrott där man kom med ganska
konkreta beskrivningar av ett antal problemområden
som inte enbart handlar om att fortsätta att höja kun-
skapsnivån. De handlar till exempel om metodfrågor
och att fortsätta att stärka framför allt polisens arbete
med andra aktörer ute i samhället. Det handlar om att
ta del av den kunskap som finns hos frivilligorgani-
sationer, olika nätverk, brottsofferjourer, kvinnojou-
rer och homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
organisationer.
Det är någonting som inte bara skulle ge polisen
större kunskaper, som i sin tur skulle underlätta både
det brottsförebyggande och det brottsutredande arbe-
tet, utan som också skulle höja polisväsendets trovär-
dighet ute bland homosexuella, bisexuella och trans-
personer. Vi vet av gjord forskning att ungefär 70 %
av de homosexuella brottsoffren avstår från att an-
mäla att de utsatts för brott bland annat på grund av
rädsla för att bli föraktfullt bemötta av polisen. Lyck-
ligtvis är den rädslan ofta obefogad, men rädslan
finns och är verklig.
Det finns också ett antal frågor på författningsnivå
som man skulle kunna titta på. Regeringens förord-
ning om underrättelse om dom i vissa brottmål, där
regeringen för några år sedan ändrade en paragraf och
såg till att mål i hatrelaterade brott skulle skickas till
Brottsförebyggande rådet och Integrationsverket
bland andra, har uppenbarligen inte fungerat. Det
visas tydligt i BRÅ:s utvärdering.
Detta är ett par exempel på konkreta åtgärder som
inte bara handlar om att fortsätta rent allmänt med
kunskapshöjande insatser. Jag skulle vilja efterlysa en
lite mer konkret analys från justitieministern om vad
han är beredd att göra utöver det som redan pågår.</pre><pre>Anf.  97  Justitieminister THOMAS BOD-
STRÖM (s):
Fru talman! Nej, vi är inte nöjda. Vi anser i alla
fall inte att det inte kan göras ytterligare saker. Det
var också därför som vi tog initiativ till den BRÅ-
rapport som nämns för att vi skulle kunna få kartlagt
vad som behöver göras ytterligare. När man efterfrå-
gar en sådan undersökning är det just för att kunna se
den saken. Syftet är inte att kunna konstatera att det
inte behöver göras ytterligare saker. Det är tvärtom
för att se vad som kan göras mer.
När det gäller det konkreta arbetet med lagstift-
ningen är det faktiskt så att en ny lagstiftning, som
jag tror kommer vara mycket betydelsefull i kampen
mot hatbrott, alldeles nyligen har trätt i kraft på två
olika områden. Det är inte mer en tre veckor sedan.
Jag utesluter inte alls att det kan behövas ytterli-
gare initiativ i lagstiftningsfrågan, men jag tror också
att det är viktigt att man nu fortsätter dialogen med
myndigheterna. Det är inte bara lagstiftning i sig som
behövs. I det fallet är det bra att ha regleringsbreven
med de återrapporteringskrav som finns. På det sättet
kan man följa hur myndigheterna, till exempel poli-
sen, utvecklas så att man inte ska behöva känna den
rädsla som är obefogad men ändock finns. Där delar
jag Martin Andreassons uppfattning. Då kan man ha
modet att göra de anmälningar som man naturligtvis
ska göra om man har råkat ut för ett brott.
Vi kommer alltså att fortsätta det här arbetet. Det
finns ingen anledning att vi inte ska fortsätta med den
intensitet som har funnits tidigare. Detta är, som jag
sade inledningsvis, inte bara ett brott mot de enskilda
personerna på ett fruktansvärt sätt, där de angrips för
sin sexuella läggning, utan också ett angrepp på vår
demokrati.</pre><pre>Anf.  98  MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Jag ska göra den välvilliga tolkningen
att justitieministern för dagen inte är beredd att be-
skriva vilka åtgärder som kan tänkas vara aktuella
helt enkelt därför att man inte har hunnit analysera till
exempel de slutsatser som har dragits i BRÅ:s utvär-
dering och de rön som man har gjort genom återrap-
porteringar från rättsväsendets myndigheter och lik-
nande.
Justitieministern talar om lagfrågor ungefär som
om andra menar att det skulle bara en allena saliggö-
rande åtgärd. Det är inte alls detta det handlar om.
Det handlar om att till exempel hjälpa rättsväsendets
myndigheter att effektivisera sina metoder och bli
bättre på sitt interna informationsutbyte.
Jag kommer tillbaka till den här förordningen om
underrättelse om dom i vissa brottmål. Den handlar
om att se till att informationen om hatrelaterade
brottmål ska nå ut till de myndigheter som har en
speciell uppgift att följa utvecklingen på det området,
till exempel BRÅ, Integrationsverket och Homoom-
budsmannen. Men BRÅ:s utvärdering visar ju att den
återrapporteringen över huvud taget inte fungerar.
Varför fungerar den inte? Jo, därför att domstolarna
inte har någon skyldighet att ange det lagrum som
man tillämpar när det gäller mål där man har fått
skärpt straff på grund av att det är ett hatbrott. Om
domstolarna själva inte anger lagrummet är det gans-
ka naturligt att återrapporteringen av tillämpningen av
dessa lagrum inte sker på ett tillfredsställande sätt.
Detta är en mycket enkel åtgärd som regeringen
skulle kunna vidta. Jag tror att den skulle bidra gans-
ka verksamt till att öka informationsutbytet.
Det handlar också om rapporteringen om hatbrott
på vardagsnivå ute i polismyndigheterna. Det som
framkommer är att bara i ungefär 60 % av fallen
kommer hatbrotten till Säkerhetspolisens kännedom,
trots att de anses vara ett brott mot fundamenten för
rikets demokrati. Olika polismyndigheter har olika
rutiner för hur man ska hålla kontakt med Säpo eller
med kriminalunderrättelsetjänsten. Jag säger inte att
det ena nödvändigtvis måste vara bättre än det andra,
men jag tror att det är väldigt olyckligt att man inte
har en stringens när det gäller den interna rapporte-
ring som gör att det finns en fast rutin som alla po-
lismyndigheter tillämpar.
Vi har också polisens datoriserade anmälningssy-
stem. Det är också ett sätt att effektivisera polisens
egen överblick över informationsflödet. Bara var
tredje polismyndighet anger särskilt hatrelaterad
brottslighet i sitt datoriserade anmälningssystem. Jag
tycker att man får bestämma sig på något sätt. An-
tingen är detta angeläget för polisen att särskilt följa,
och då borde alla polismyndigheter göra det, eller så
tycker man inte att det är så intressant att följa, och då
borde de polismyndigheter som i dag ägnar sig åt det
befrias från den arbetskrävande rutinen.
Det handlar naturligtvis också om kunskapsut-
byggnad på en övergripande nivå som inte handlar
om personalutbildning och annat som är oerhört cent-
ralt men som inte bara kan bli temat för det fortsatta
arbetet. Vi behöver till exempel en återkommande
brottsofferundersökning där man särskilt studerar
utsattheten för hatbrott tillsammans med en antal
andra områden som man kan passa på att belysa sär-
skilt.
Fru talman! Jag har här passat på att räkna upp ett
antal konkreta åtgärder. En stor del av dem har Folk-
partiet tidigare fört fram. Vi kommer att fortsätta att
föra fram dem. Vi vill ha en fortsatt dialog om detta.
Jag efterlyser någon form av indikation från justitie-
ministern om vilka fortsatta konkreta åtgärder man är
beredd att vidta.</pre><pre>Anf.  99  Justitieminister THOMAS BOD-
STRÖM (s):
Fru talman! Det är alltså så att vi fortsätter med
denna fortlöpande kontakt. Det här bygger på att vi
tillsammans med myndigheterna - självständiga i sitt
arbete - vidtar de åtgärder som behövs för att man
mer ska kunna bekämpa hatbrott. Det har gjorts
många konkreta saker. Jag kan nämna några.
Det talades här om att man ska vara försiktig med
att tala om exakt hur självständigt domstolar och
domare ska agera. Däremot är det enligt Riksåklaga-
rens riktlinjer så att åklagaren bör framställa yrkan-
den om att straffskärpningsregeln i nämnda bestäm-
melse ska tillämpas.
I fråga om de här riktlinjerna bör det övervägas
om det finns skäl att yrka på fängelse - syftet bakom
brottsligheten är sådant att återfallsrisken ofta är
överhängande. Vid varje åklagarmyndighet ska det
finnas en särskilt utsedd åklagare, och vid varje åkla-
garmyndighet ska det finnas minst en åklagare utsedd
med uppgiften att handlägga aktuella brottsutredning-
ar. Dessa ska behandlas med förtur. Förundersök-
ningar ska alltid ledas av åklagare. Möjligheten att
tillämpa åtalsunderlåtelse ska tillämpas restriktivt.
Motivet bakom ett hatbrott ska klarläggas. Det är en
viktig uppgift för åklagaren att leda förundersökning-
en på ett sådant sätt att det klarläggs om ett motiv för
brottet har varit att kränka offret.
Mycket konkreta saker görs alltså inom de olika
myndigheterna. Vad som här sägs är alldeles färskt,
och detta kom den 15 november 2002. Arbetet fort-
sätter hos åklagaren. Andra myndigheter kan också
nämnas.
Domstolsverket har tagit fram en utbildningsstra-
tegi för domare med särskild inriktning mot hatbrott.
Rikspolisstyrelsen har tidigare för hatbrott utsett
särskilda kontaktpersoner på varje myndighet. Dessa
har fått en mer omfattande utbildning om hatbrott än
övriga poliser. En avsikt med kontaktpersonerna är att
de i sin tur ska vidareutbilda personal på den egna
myndigheten.
Slutligen: Ja, Brottsoffermyndigheten har natur-
ligtvis även en roll att spela och stöder också fondvä-
gen utbildningsinsatser via RFSL.
Flera konkreta saker har alltså gjorts, och vi för-
väntar oss ytterligare konkreta saker. Men jag kan
naturligtvis inte i dag exakt säga hur myndigheterna i
sitt eget arbete gör i framtiden - under 2003 och kan-
ske under 2004. Däremot kommer jag att noga följa
frågan, och om det på något sätt skulle visa sig -
vilket jag inte tror - att det behövs ytterligare kon-
kreta riktlinjer är jag förstås beredd att göra det arbe-
tet.
Mycket har alltså gjorts men mycket återstår att
göra. Det är dock alldeles tydligt att myndigheterna är
på rätt väg.</pre><pre>Anf.  100  MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Ja, det har hänt mycket inom rättsvä-
sendets myndigheter vad gäller att formulera strategi-
er för att på ett mer effektivt sätt arbeta mot hatbrott.
På den punkten håller jag med justitieministern.
Men till exempel när det gäller den beskrivning
som gavs av Riksåklagarens arbete är, såvitt jag vet,
det som justitieministern läste upp till stora delar
sådant som Riksåklagaren lade fast redan 1999 - det
vill säga för inte så våldsamt länge sedan men dock
för ett antal år sedan. Därför tycker jag att det kanske
inte är det allra mest lyckade exemplet på nya aktu-
ella initiativ på området.
Den här processen måste naturligtvis ske fortlö-
pande men jag skulle tro att väldigt många i samhället
förväntar sig lite mer konkreta beskrivningar än de vi
här i kväll har kunnat få när det gäller vilka insatser
som man är beredd att göra förutom allmänna kun-
skapshöjande åtgärder. Här har justitieministern och
Justitiedepartementet möjlighet att i nästa reglerings-
brev glädja omvärlden med en lite mer konkret vilje-
inriktning om vad man är beredd att göra därutöver.
Jag kan inte avhålla mig från en liten fundering
kring det här med straffskärpningsgrunden. Vad som
framkommit är ju att denna paragraf tillämpas ytterst
sällan i förhållande till de mål där den hade kunnat
tillämpas, och där den tillämpas rapporteras inte detta
trots att så ska ske. Här har vi ett problem i flera led.
Den frågan tror jag att vi får anledning att särskilt
återkomma till.
Med dessa ord, fru talman, ber jag att få tacka för
den här debatten.</pre><pre>Anf.  101  Justitieminister THOMAS BOD-
STRÖM (s):
Fru talman! Ja, det gäller här riktlinjer som har
arbetats fram. Det är säkert riktigt att vissa saker
påbörjades 1999. Men saker som blivit bättre efter
1999 ska naturligtvis inte tas bort, utan det ska hela
tiden fyllas på med bättre åtgärder. Den här rapporten
är alltså det allra senaste som kommit. Den kom i
november förra året.
För hatbrott är det i en femtedel av fallen som
straffskärpningsgrunden åberopas. Men när det gäller
homofobiska brott gäller det hälften av brotten, så där
ligger man väl framme jämfört med andra brott.
Som sagt: Som Martin Andreasson mycket riktigt
här inledningsvis sade är vi överens om att det här
arbetet på alla sätt är viktigt. Vi kan säkert också
åstadkomma en hel del tillsammans. Viktigast är att
vi hela tiden fortsätter att sträva efter ytterligare för-
bättringar och att vi ser till att våra myndigheter
självständigt hela tiden kommer med konkreta förslag
om hur man kan göra förbättringar för att också i
framtiden bekämpa hatbrott.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>23 §  Svar på interpellation 2002/03:67 om regi-
onala skyddsombud</pre><pre>Anf.  102  Statsrådet HANS KARLS-
SON (s):
Fru talman! Hans Stenberg har frågat vad jag av-
ser att göra för att kostnaderna för arbetsmiljöarbetet
ska fördelas på ett sätt som bättre stämmer överens
med principerna för arbetsmiljölagstiftningen och
gällande EU-direktiv.
Syftet med de regionala skyddsombuden är i för-
sta hand att stödja den lokala skyddsverksamheten på
mindre arbetsställen. Behovet av insatser från regio-
nala skyddsombud har ökat under senare år. Utveck-
lingen under 90-talet har på flera sätt försvagat det
lokala skyddsarbetet och skyddsombudens ställning,
särskilt på mindre företag. Till detta har bland annat
ökningen av s.k. outsourcing och tidsbegränsad an-
ställning bidragit. Det innebär att de regionala
skyddsombudens roll har blivit viktigare.
Enligt beslut av riksdagen 1973, som grundade sig
på propositionen 1973:130, skulle kostnaden för
regionala skyddsombud vara en del av företagens
produktionskostnad och detta bekostas genom en
generell arbetsgivaravgift. Senare på 70-talet höjde
riksdagen bidragsramen. Med giltighet från 1990
(prop. 1989/90:19) bestämdes att bidraget skulle
lämnas enligt en schablonfördelning mellan de fack-
liga organisationerna och i förhållande till intäkten
från arbetarskyddsavgiften. Samtidigt togs det tidiga-
re kravet på myndighetstillstånd för att utse regionalt
skyddsombud bort. Från och med 1999 upphörde den
särskilda arbetarskyddsavgiften. Finansieringen sker
därefter med allmänna skattemedel (prop.
1997/98:151).
Det är ett ansvar för samhället att säkerställa att
verksamheten med regionala skyddsombud ges nöd-
vändiga resurser. Omfattningen av statens åtagande
på detta område måste dock alltid vägas mot andra
angelägna behov på arbetsmiljöområdet.
Det årliga bidrag som staten lämnar till verksam-
heten med regionala skyddsombud har under 90-talet
legat på ca 70 miljoner kronor. Det innebär att bidra-
get minskat i värde genom att det inte uppräknats i
takt med inflationen. Under 2001 och 2002 avsattes
ett engångsbelopp på 20 miljoner kronor för utbild-
ning av regionala skyddsombud. För år 2003 finns
anslaget ett engångsbelopp på 30 miljoner kronor för
förstärkning av verksamheten. Det innebär att 2003
års anslag för verksamheten är ca 100 miljoner kro-
nor.
Grundläggande regler om regionala skyddsombud
finns i arbetsmiljölagen. Lagen ställer dock inte krav
på någon viss omfattning av verksamheten. Som jag
nyss nämnt reglerades antalet regionala skyddsombud
fram till 1990 genom att den fackliga organisationen
måste ha särskilt tillstånd för att utse ett sådant
skyddsombud. Omfattningen på den del av den regio-
nala skyddsombudsverksamheten som bekostas av
produktionen via skattefinansiering begränsas numera
genom storleken på nämnda bidrag.
EU-reglerna om lokal skyddsverksamhet finns i
det så kallade ramdirektivet från 1989 (89/391/EEG).
Den svenska finansieringen av de regionala skydds-
ombuden står inte i strid med dessa regler. Sverige
har inte heller fått något påpekande i detta avseende
från EU-kommissionen, som har till uppgift att över-
vaka att EU:s regler införlivas på rätt sätt.
Jag anser att verksamheten med regionala skydds-
ombud är av stor och ökande betydelse för arbetstaga-
re i mindre företag. Jag kommer därför att lägga stor
vikt vid att följa frågan om resursbehovet för den
verksamheten.</pre><pre>Anf.  103  HANS STENBERG (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Hans
Karlsson för svaret på min interpellation. Det känns
väldigt bra att ha en arbetslivsminister som verkligen
inser vikten av att den regionala skyddsombudsverk-
samheten fungerar på ett bra sätt.
Ett av våra allra största samhällsproblem i dag är
ohälsan och de höga sjukskrivningstalen. Det finns
naturligtvis många orsaker till ohälsan och de många
sjukskrivningarna. Men vi är väl alla överens om att
en stor orsak till ohälsan finns att söka i arbetslivet.
Om vi ska komma till rätta med ohälsoproblemen och
de alltför höga sjukskrivningstalen måste vi därför ge
arbetsmiljöarbetet en ännu större tyngd ute på arbets-
platserna. Det är inte acceptabelt att människor ska-
das i sitt arbete.
En annan självklarhet är att det är arbetsgivarna
som har ansvaret för arbetsmiljön. Både Hans Karls-
son och jag har en facklig bakgrund, och vi vet båda
att utan en välfungerande skyddsombudsorganisation
går oftast arbetsmiljöarbetet helt i stå. Dessutom är
det så att de små arbetsplatserna ofta saknar skydds-
ombud. Små arbetsgivare har, av naturliga skäl, ofta
inte den kompetens som behövs för att bedriva ett bra
arbetsmiljöarbete. Det är på de små arbetsplatserna
som de regionala skyddsombuden kan göra en ovär-
derlig insats.
Till saken hör att vi under det senaste decenniet
haft en väldigt kraftig ökning av små arbetsgivare och
små arbetsplatser. Trots denna ökning har, som Hans
Karlsson precis sade, bidragen till de regionala
skyddsombuden varit oförändrade under många år
och därmed urholkats kraftigt i värde. Det här har
inneburit att nivån på arbetsmiljöarbetet har sänkts
och också att kostnaderna flyttats över till de anställ-
da och deras organisationer. Det har skett i en situa-
tion där vi skulle behöva förstärka arbetsmiljöarbetet
kraftigt för att möta den ökade ohälsan. Jag kan inte
tycka att det är en rimlig utveckling.
Det har visserligen getts engångsanslag under de
två tre senaste åren för att snäppa upp skyddsom-
budsverksamheten i allmänhet, men när det gäller den
regionala skyddsombudsverksamheten minskar an-
slagen.
Det som gör mig lite bekymrad i det annars så po-
sitiva interpellationssvaret är att det skulle kunna
tolkas så att regeringen menar att det är i överens-
stämmelse med EU-direktivet att lämpa över kostna-
derna för arbetsmiljöarbetet på de anställda och deras
organisationer. Det är väl gott och väl att EU-
kommissionen inte gett Sverige en reprimand för de
knappa bidragen till den regionala skyddsombuds-
verksamheten. Jag tror ändå att vi i grunden är över-
ens om att andemeningen i EU-direktivet inte är att
det är arbetstagarna som ska betala arbetsmiljöarbe-
tet. Visst är vi överens om det, Hans Karlsson?</pre><pre>Anf.  104  Statsrådet HANS KARLS-
SON (s):
Fru talman! Jag tror att Hans Stenberg och jag är
rasande överens om väldigt mycket. Jag är och kom-
mer att vara en ivrig tillskyndare av en väl fungeran-
de arbetsmiljöverksamhet. Mitt första fackliga upp-
drag var att vara skyddsombud. Jag har varit regionalt
skyddsombud i ett antal år. Jag inser väldigt väl be-
hovet av inte minst regionala skyddsombud som har
möjlighet att ingripa i och stödja det lokala skyddsar-
betet på företag som inte har skyddsombud.
Jag håller inte med Hans Stenberg på en punkt,
och det är innebörden av EU-direktivet. Jag vill mena
att det reglerar förhållandet på den enskilda arbets-
platsen och inte behandlar frågan om regionala
skyddsombud. Det är möjligt att vi kan tvista om det,
men det är min uppfattning.
Hur det nu än är med det och våra skiljaktiga me-
ningar på den punkten håller jag med Hans Stenberg
om att det, inte minst nu när ohälsan ökar och det
sannolikt finns ett eftersatt behov av lokalt skyddsar-
bete och arbetsmiljöverksamhet, är viktigt att resur-
serna till den verksamheten inte urholkas. Jag kom-
mer att göra det som jag kan för att säkerställa att den
här verksamheten kan ekonomiseras och att regering-
en i kommande budgetar tar ansvar för att finansiera
regionala skyddsombud på ett sätt som bättre stäm-
mer överens med behovet. Om det betyder att vi fullt
ut kommer att kunna finansiera en önskad nivå vågar
jag däremot inte säga. Men det är viktigt att vi inte
tappar i finansieringsgrad. Det är den första ambi-
tionsnivån. Den andra är att stärka den - sannolikt har
vi behov av det. Jag ser dessutom att antalet små
företag ökar i en situation där också ohälsan ökar. Det
talar också för att vi måste ha en fungerande lokal
skyddsverksamhet på små företag.
Den ordning vi nu har, Hans Stenberg, innebär att
verksamheten finansieras direkt via statsbudgeten och
är anslagsfinansierad. Det ska vägas av i förhållande
till annat som är angeläget att göra. Jag kommer att
lägga krut på att säkra en fortsatt bra och viktig verk-
samhet med regionala skyddsombud.</pre><pre>Anf.  105  HANS STENBERG (s):
Fru talman! Det är väldigt positivt att höra arbets-
livsministern tala om de här frågorna. Naturligtvis
kommer det att vara så att hur mycket resurser man
än lyckas skaka loss till en verksamhet kommer jag
ändå att tycka att det skulle behövas mer. Så är det
väl med alla som brinner för en sak och tycker att en
fråga viktig att de vill ha mer resurser. Inte desto
mindre är den sammanställning, som Arbetsmiljöver-
ket har beställt om utvecklingen av den regionala
skyddsombudsverksamheten från 90-talets början och
framåt, en bekymmersam läsning. Siffrorna visar hur
kostnaderna i snabb takt under 90-talet har vältrats
över på de anställda och deras organisationer. Den
sammanställningen måste utgöra att bra underlag för
Hans Karlsson i budgetdiskussionerna. Nu när det
finns svart på vitt, siffror på hur det ser ut, går det inte
längre att blunda för verkligheten. Ska man kunna
upprätthålla ett fungerande arbetsmiljöarbete också i
de små företagen är det nödvändigt att sätta av de
medel som behövs för det.
Låt mig återvända en stund till EU-direktivet. Där
finns en skrivning som säger ungefär så här: Åtgärder
som rör säkerhet, hygien och hälsa i arbetet får under
inga förhållanden medföra några kostnader för ar-
betstagarna.
Det är säkert riktigt som Hans Karlsson säger att
detta riktar sig framför allt till det enskilda företaget.
Men på de små arbetsplatserna blir det tyvärr allt
svårare att rekrytera skyddsombud. Där blir det allt
svårare att arbeta som skyddsombud därför att man är
direkt beroende av arbetsgivaren, och då är det inte så
lätt att ställa även berättigade krav på förbättrad ar-
betsmiljö.
Det kan vara betydligt lättare för en som kommer
utifrån och som inte är direkt beroende av arbetsgiva-
ren att bedriva ett offensivt arbetsmiljöarbete. Om vi
ska få till stånd förbättringar även på de små arbets-
platserna är det därför viktigt att man anslår större
resurser till den verksamheten.
Som sagt, Hans Karlsson och jag tycks vara helt
överens i den här frågan. Jag ser därför fram emot att
regeringen i framtiden ser till att den här verksamhe-
ten får större resurser.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>24 §  Svar på interpellation 2002/03:78 om re-
formering av regeringsformen</pre><pre>Anf.  106  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Nyamko Sabuni har frågat justitiemi-
nistern om han avser att ta initiativ till att utreda den
så kallade tioårsregeln för statsråd.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som ska svara på interpellationen.
Att statsrådstjänst tillhör den kategori tjänster där
det ställs krav på svenskt medborgarskap är självklart.
Enligt den tidigare regeringsformen var en förut-
sättning för att bli statsråd att man var svensk med-
borgare genom födseln. Genom vår nuvarande re-
geringsform, som beslutades i politisk enighet, har
detta villkor mildrats väsentligt; numera föreskrivs
som behörighetskrav svenskt medborgarskap sedan
minst tio år. Detta har ansetts motiverat främst med
hänsyn till "faran för påtryckningar i ett spänt läge"
(prop. 1973:90 s. 283; jfr SOU 1972:15 s. 147 f.).
Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av att vi i Sveri-
ge inte har någon ordning med undantagstillstånd
eller liknande; det är först i så extrema situationer
som i krig eller vid krigsfara som de särskilda regler-
na i 13 kap. regeringsformen blir tillämpliga. Det är
alltså främst med tanke på risken för påtryckningar i
spända lägen som det ansetts betydelsefullt att
grundlagen ställer upp krav på att den som ska vara
statsråd ska ha varit medborgare under avsevärd tid
dessförinnan. Tio år har bedömts vara en rimlig tid.
Utöver medborgarskapskravet föreskrivs endast
att statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst
och att de inte heller får inneha uppdrag eller utöva
verksamhet som kan rubba förtroendet för dem. Sam-
tidigt har man avvisat ytterligare generella kompe-
tensvillkor med motiveringen att det uppenbarligen i
högsta grad ligger i regeringens eget intresse att dess
medlemmar har sådana egenskaper att de vinner för-
troende i riksdagen och hos allmänheten.
Detta visar att det alltid är en fråga om avvägning
när det gäller att bestämma vilka formella krav som
bör ställas på regeringsledamöter. Dessa krav bör
utformas så att regeringsbildningen inte onödigtvis
försvåras. Det bör därför i första hand vara en fråga
för statsministern att avgöra vilka som ska ingå i
regeringen och vilken kompetens och personliga
egenskaper i övrigt de ska ha. Denna utgångspunkt
har också kommit till uttryck i det lagstiftningsarbete
som ligger till grund för den nuvarande regeringsfor-
men.
Samtidigt har man ansett att vissa grundläggande
kompetenskrav av formell natur inte kan undvaras.
Som ett resultat av sådana överväganden infördes - i
full politisk enighet - kravet på svenskt medborgar-
skap sedan minst tio år.
Den parlamentariskt sammansatta Kommittén om
medborgarskapskrav har granskat i vilken omfattning
det förekommer krav på svenskt medborgarskap i
lagstiftningen och lagt fram förslag om ändringar på
flera punkter, bland annat i frågor som rör regerings-
formen (SOU 2000:106). Frågan om tioårsregeln
berördes också av kommittén. Kommittén ansåg att
det med hänsyn till rikets säkerhet och förhållandet
till andra stater är ett oeftergivligt krav att endast
svenska medborgare får ha befattning som statsråd
och att den särskilda kvalifikationstiden om tio år bör
behållas (a. bet. s. 336 f.). Folkpartiets representant i
kommittén hade inte någon annan uppfattning på
denna punkt.
Kommitténs betänkande bereds för närvarande
inom Regeringskansliet.
Ändringar av de grundläggande reglerna för det
svenska styrelseskicket brukar i vårt land genomföras
endast om det finns en brett förankrad politisk upp-
slutning. Detta är en princip som jag anser att det
finns all anledning att även fortsättningsvis ha som
utgångspunkt när vi diskuterar frågor av det här sla-
get.</pre><pre>Anf.  107  NYAMKO SABUNI (fp):
Fru talman! Tack, statsrådet Pär Nuder för svaret.
Statsrådet Pär Nuder har rätt i att den tidigare re-
geringsformen ställde krav på svenskt medborgarskap
vid födseln för möjligheten att utses till statsråd. Han
har också rätt i att det i samma regeringsform angavs
också regler om bland annat hur gamla statsråden
skulle vara, hur nära relationer statsråden skulle ha
till varandra och så vidare. Dessa senare krav gäller
dock inte längre sedan 1974 års regeringsform trädde
i kraft.
Motiveringen till att ta bort dessa krav var att det
uppenbarligen i högsta grad ligger i regeringens eget
intresse att dess medlemmar har sådana egenskaper
att de vinner förtroende hos riksdagen och hos all-
mänheten. Vad är det som gör att en kvinna eller man
som har bott här men som inte har varit svensk med-
borgare under så lång tid som tio år enligt lag inte
förväntas besitta sådana egenskaper att han eller hon
kan vinna förtroende hos riksdagen och hos allmän-
heten?
Vidare säger statsrådet att det alltid är en avväg-
ning när det gäller att bestämma vilka formella krav
som bör ställas och att dessa krav bör utformas så att
regeringsbildningen inte i onödan försvåras. Det låter
bra och det är sant. Men det får aldrig göras några
avvägningar av hur mycket eller lite man kan diskri-
minera sina medborgare. Denna lag innebär inget
annat än en diskriminering.
Det handlar inte om en motsättning mellan libera-
lismen och socialismen såsom Nuder vill påskina
genom att påpeka att Folkpartiets representant inte
hade någon annan uppfattning än den som lades fram,
utan tioårsregeln handlar snarare om en diffus garde-
ring från de etablerades sida där de etablerade tillhör
majoritetsbefolkningen.
Jag kom till Sverige 1981, och 1982 blev jag
svensk medborgare. Vid 25 års ålder blev jag intres-
serad av partipolitiskt arbete och som liberal blev jag
medlem i Folkpartiet. Det var åtta år sedan.
Låt oss anta att det finns en annan ung kvinna vars
föräldrar inte har brytt sig om att ansöka om svenskt
medborgarskap. Flickan blir vid 25 års ålder politiskt
aktiv och ansöker om medborgarskap. Åtta år senare
vill en blivande statsminister utse henne till statsråd.
Han vet att hon besitter sådana egenskaper att hon
skulle vinna förtroende hos riksdagen och hos all-
mänheten. Han vet också att hon har kompetens nog
för att kunna bli statsråd. Men statsministern kan inte
utse henne för lagen tillåter inte det.
Kan ministern förklara för mig på vilket sätt detta
krav inte i onödan försvårar regeringsbildningen?
Och vem vet, det var kanske denna lag som gjorde att
statsminister Göran Persson inte hittade en enda
lämplig kandidat med invandrarbakgrund till sin
regering.
Jag förstår argumentet att vi måste värna om ri-
kets säkerhet, och jag har ingenting emot att vi har
hårda lagar för att skydda vår säkerhet så länge de är
relevanta. Så är det inte i det här fallet. Statsrådspos-
ten tillsätts inte genom att medborgarna skickar in
ansökningar med meriter där de påstår hur förträffliga
just de skulle vara som statsråd om de bara fick en
chans. Det är endast statsministern som tillsätter stats-
råd i sin regering. De människor som tillsätts är såda-
na som statsministern känner personligen. Bör han då
inte kunna avgöra vem som är bäst lämpad för posten
oavsett hur länge denna person varit svensk medbor-
gare?
Fru talman! Kommittéutredningen som Pär Nuder
hänvisar till ansåg att det alltid ska föreligga i sam-
manhanget godtagbara sakliga skäl bakom krav på
svenskt medborgarskap. Men varken utredningen
eller Pär Nuder ger några skäl till att behålla kravet på
minst tio års medborgarskap för att man ska kunna bli
statsråd, för det finns inga.</pre><pre>Anf.  108  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Framför oss ligger en lång mandatpe-
riod som vi står på tröskeln till. Den stora fördelen
med att vi tidsmässigt har detta hav av möjligheter
framför oss är att vi kan föra en mycket intensiv de-
batt om frågor där vi i förstone kan låta åsikter brytas
mot varandra och där vi kan låta väldigt många åsik-
ter komma till uttryck i frågor som vi sedermera
måste komma överens och samsas kring. Det är så
som traditionen bjuder när det gäller författningspoli-
tiska frågor.
Nu har det rests en fråga här om kravet på tioårigt
medborgarskap för att inneha statsrådsskap. Det är en
relevant diskussion. Jag välkomnar den i ljuset av de
allmänna integrationssträvanden som vi har i dag på
ett helt annat sätt än när regeringsformen tillkom i
början av 70-talet. Det var i mångt och mycket ett
arbete som skedde under 60-talet då helt andra förut-
sättningar rådde än i dagsläget.
Men jag kan inte annat än konstatera att denna re-
gel har tillkommit i stor endräkt. Och så sent som för
något år sedan uttalade partiernas representanter i den
aktuella kommittén att man ansåg att det var ett oef-
tergivligt krav.
Om det nu sker positionsförändringar i partierna,
à la bonne heure, då får det ske och sedan får vi ta
upp den här frågan till diskussion när vi närmar oss
slutet på mandatperioden. Jag som statsråd och ansva-
rig i regeringen för regeringsformen har uppmuntrat
till debatt, till en författningspolitisk diskussion, inte
bara kring den här frågan utan kring flera frågor.
Det är bra om Folkpartiet nu positionerar sig på
det här området. Det vore bra att få höra om det här är
en uppfattning som är Folkpartiets eller om det är den
enskilda ledamotens uppfattning. Är det Folkpartiets
uppfattning, ja, då har vi en positionsförändring som
vi får ta hänsyn till i de kommande författningspoli-
tiska samtalen.</pre><pre>Anf.  109  NYAMKO SABUNI (fp):</pre><pre>Fru talman! Det här är en enskild ledamots upp-
fattning. Men det är väl kanske så alla förändringar
sker, att idén kommer från en person. Att jag ville ha
den här debatten med dig, Pär Nuder, var just för att
jag ville börja med dig. Kanske jag kan påverka dig,
och du ska lita på att jag verkligen försöker att påver-
ka mitt parti också.
Problemet är just det att de människor som satt i
denna kommittén tillhörde de etablerade. De tillhörde
majoritetsbefolkningen. Därför är jag övertygad om
att de perspektiv som jag nyss har lagt fram inte
framkom i diskussionen, för hade de gjort det hade
man en gång till behövt ställa sig frågan: Är det verk-
ligen rätt att gradera medborgarskap? Är det verkli-
gen rätt att diskriminera medborgare? Vi vet ju att det
till syvende och sist är statsministern som tillsätter sin
regering, och statsministern känner de personer som
han tillsätter. Min fråga är: Vad förväntas dessa tio år
åstadkomma med mig som människa?</pre><pre>Anf.  110  Statsrådet PÄR NUDER (s):</pre><pre>Fru talman! Det här är ingalunda unikt för Sveri-
ge, utan motsvarande regler finns i de flesta utveckla-
de demokratier. En av de allra äldsta demokratier i
världen, som jag tror att de flesta av oss hyser stor
respekt för, nämligen den amerikanska demokratin,
ställer upp inte bara ett medborgarskapskrav på det
högsta politiska ämbete som finns i den nationen. Att
bli vald till president kräver nämligen att man är född
i Amerikas förenta stater, detta gigantiska invandrar-
land.
Detta att uppställa medborgarskapskrav för vissa
politiska befattningar är alltså ingalunda unikt för
Sverige. Jag tror att man ska vara försiktig med att
tolka det i ljuset av diskriminering. Det som har väg-
lett lagstiftare i olika länder är samma skäl som i
Sverige, nämligen att i vissa situationer är just lojali-
teten med landet så viktig. Sedan kan man med fog
ställa frågan om det just är medborgarskapet som
konstituerar en sådan lojalitet.
Jag tycker att den här frågan är värd en ordentlig,
offentlig debatt. Men det var en intressant upplysning
att detta inte är Folkpartiets uppfattning. Den dag då
det blir Folkpartiets uppfattning har vi ett nytt poli-
tiskt läge, för hittills har det rått konsensus kring de
här frågorna.
Men låt oss diskutera den här frågan som så
många andra författningsfrågor. Sedan får vi se när vi
närmar oss mandatperiodens slut, då vi säkert har ett
antal frågor att försöka hitta en ny stor kompromiss
kring. Därför att i slutändan är det så oerhört värde-
fullt för vår demokrati att det råder konsensus kring
regeringsformen.</pre><pre>Anf.  111  NYAMKO SABUNI (fp):</pre><pre>Fru talman! Ja, jag förstår att vi ska ha bred upp-
slutning kring detta innan vi ändrar det. Och det
kommer vi snart att få, tror jag.
Men bara för att USA kräver vissa saker betyder
det inte att det är rätt. Bara för att majoriteten tycker
en sak betyder det inte heller att det är rätt.
Jag har fortfarande inte fått svar på min fråga:
Vad förväntas dessa tio år göra med mig som männi-
ska? Varför graderar vi några medborgare högre än
andra? Framför allt när statsministern utser sin re-
gering, vad hjälper då denna lag honom? Varför tog
vi bort åldersgränsen? Varför tog vi bort relationskra-
vet? Varför tog vi bort det ena och det andra? Det
gjorde vi därför att statsministern är förnuftig nog att
kunna veta vem som är lämplig för en sådan post.
Även när det gäller detta med medborgarskap borde
det väl i så fall kunna vara i statsministerns intresse
att förstå vilken människa som är pålitlig, vem som är
tillräckligt lojal med vår stat för att kunna inneha en
statsrådspost.
USA må vara en stor demokrati. Åtminstone tror
jag i och för sig att de är mer relevanta än vi, för tio
år är ju ingenting. Då hade det varit bättre att behålla
detta att man ska vara född i Sverige av svenska för-
äldrar.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>25 §  Svar på interpellation 2002/03:86 om
rättssäkra val</pre><pre>Anf.  112  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Martin Andreasson har frågat statsrå-
det Mona Sahlin vad hon avser att göra för att utvär-
dera vallagens regler från rättssäkerhetssynpunkt och
undersöka lämpliga sätt att stärka skyddet mot försök
till valfusk.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som ska svara på interpellationen.
Självklart delar jag Martin Andreassons uppfatt-
ning att valfusk inte ska få förekomma. Den som gör
sig skyldig till obehörigt verkande vid röstning med
mera kan straffas enligt föreskrifter i brottsbalken.
Har det förekommit fusk eller andra oegentligheter
som med fog kan antas ha inverkat på valutgången
ska Valprövningsnämnden dessutom besluta om
omval, om valet har överklagats.
Hur röstningen ska gå till är alltid en fråga om av-
vägningar. Det säkraste sättet är röstning i vallokal,
då väljaren själv infinner sig och valförrättarna kan
förvissa sig om väljarens identitet. Alla väljare kan
dock inte rösta i vallokal, till exempel gamla och
sjuka människor. För att tillvarata dessa väljares
medborgerliga rättigheter har därför budröstningen
införts. Budröstning innebär något sämre säkerhet,
eftersom väljaren aldrig uppträder inför någon of-
fentlig valfunktionär. Detta är en naturlig följd av den
avvägning som gjorts och som syftar till att så många
väljare som möjligt ska kunna delta i valen.
Valmyndigheten håller för närvarande på att ut-
värdera genomförandet av 2002 års val. Budröstning-
en är en del i denna översyn. Det är möjligt att en mer
omfattande utvärdering av vallagen behöver ske. Jag
avser i så fall att återkomma om detta.</pre><pre>Anf.  113  MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Jag får tacka för svaret från statsrådet.
Jag är förstås glad att Pär Nuder tar tillfället i akt
att instämma i att valfusk inte ska få förekomma. Men
jag tror faktiskt inte att det är på den punkten som
allmänheten känner något större behov av klargöran-
den, för i fråga om valsäkerheten har de demokratiska
partierna gemensamma intressen som förenar oss
bortom dagspolitikens stridslinjer. Frågan är: Kan
statsrådet i dag inte se några lärdomar som vi bör dra
av de skandaler som har inträffat vid förra årets val?
Vi har säkert alla mött, både i vardagen och i me-
dierna, skämt, satirer, sarkasmer om allt som har
inträffat när det gäller misstänkt socialdemokratiskt
valfusk från enskilda valarbetare. De där skratten som
sarkasmerna och skämten utlöser fastnar lätt i halsen
när man inser att hos många medborgare infinner sig
faktiskt på allvar frågan om man kan lita på svenska
val. Den dagen som medborgare ställer sig den frågan
på allvar, finns det skäl att känna djup oro från det
politiska systemets sida.
Mycket av diskussionen efter valet har handlat om
vad som hände i Stockholm i vissa vallokaler. Men,
fru talman, det är ju faktiskt inte några enstaka fall
där vi har kunnat konstatera att budröstsystemet till
exempel inte har tillämpats på ett korrekt sätt. Jag
kommer nu att prata mycket om budröster eftersom
det är den typ av röster som det är möjligt att i efter-
hand kontrollera huruvida de har inlämnats på ett
korrekt sätt.
Jag har ägnat min julledighet åt att personligen gå
igenom budröster i ett par andra kommuner i mitt
närområde och har kunnat konstatera att det är väldigt
stor skillnad på vallagens bokstav och den faktiska
tillämpningen.
Jag ska på en gång säga att jag inte har kunnat se
några konkreta bevis på organiserat fusk. Då hade jag
naturligtvis polisanmält det. Men det finns en hel del
slarv som går igenom utan att de röstmottagare som
enligt lagen har ett ansvar för att kontrollera att rös-
terna har blivit inlämnade på ett korrekt sätt har gjort
detta. Budröster har lämnats in trots att de på punkt
efter punkt inte uppfyller de formkrav som lagen
ställer upp. I vissa fall har det varit upp till var femte
budröst och mer därtill som inte har uppfyllt de for-
mella kraven men ändå har blivit godkänd. Det vanli-
gaste felet är att budet inte fyllt i de obligatoriska
uppgifterna.
Visserligen finns det en undantagsregel om att
lantbrevbärare inte behöver ange sina personuppgif-
ter. Men, fru talman, om detta skulle vara den främsta
anledningen till att personuppgifter om buden saknas
på alla de budröster som jag kontrollerat, skulle det
myllra av lantbrevbärare i Stockholms närförorter.
Det tror jag ärligt talat inte att det gör.
Man hittar också annat. Det kan vara kuvert där
de obligatoriska uppgifterna om väljaren själv saknas.
Det kan vara kuvert som inte är igenklistrade, där
budet alltså har kunnat byta ut valsedlarna. Och väl
att märka: Detta är de godkända rösterna!
Vad vi ser här är den typiska situationen, som är
känd från all förvaltningsforskning, där lagarnas fasta
regelverk möter vardagens kompromisser. Följden
blir att regelverket inte följs till sin bokstav, utan
röstmottagaren tänker: Rösten stämmer nog ändå. Det
är nog rätt i alla fall.
Här, fru talman, skulle jag vilja efterlysa både en
diskussion och en tydlig signal, vilket statsrådet har
missat att sända ut i sitt första inlägg, om att vi inte
bara behöver ett valsystem som gör det lätt för män-
niskor att rösta utan att vi också behöver försvara de
kontrollfunktioner som finns för att väljarna ska kän-
na sig trygga. Vi behöver gemensamt, över partigrän-
serna, ingjuta civilkurage hos röstmottagare att våga
vägra ta emot en röst som lämnas in på ett felaktigt
sätt.</pre><pre>Anf.  114  PER BILL (m):
Fru talman! Låt mig inleda med att säga att jag
tycker att Martin Andreassons fråga är väldigt viktig
och att jag delar hans synpunkter helt och hållet.
Ibland när man som motståndare till socialdemo-
kratin står inför deras mycket kompetenta, tuffa stil
får man intrycket att det är två saker som vägleder
dem. Den ena är att behålla makten till varje pris. Den
andra är att Sverige ska ha ett så högt valdeltagande
som någonsin är möjligt.
Ibland kan man undra om målen då kan helga
medlen. Blir det så att säga rimligt att röstkuvert som
borde vara igenklistrade men inte är det ändå räknas
för att man då får upp det här någon promille? Är det
rimligt att en person kan skriva under 38 stycken
kuvert och så vidare?
Martin Andreasson har tagit upp flera av de här -
jag ska inte kalla det "skandalerna", men väl proble-
men med budröstningen. Vi ska väl låta utredningar-
na bli klara. Det har också förekommit flera andra
incidenter. Det finns flera exempel som gäller histori-
er om valförrättare. Det är möjligt att det här är lag-
ligt, men min fråga är om statsrådet tycker att det är
rimligt att en valförrättare klockan sex på kvällen går
och ringer till Andersson, Pettersson, Lundström och
Ali och talar om för dem: Ni borde ha röstat. Ni har
inte poströstat och ni har hittills inte kommit till vall-
okalen. Det här är enligt flera vittnesmål verklighet
på flera ställen. Är det bra eller dåligt?
Ett annat exempel kommer från ett ställe där de
socialdemokratiska valsedlarna och Vänsterpartiets
valsedlar låg väl nåbara för äldre medan de borgerliga
valsedlarna enligt medierna låg upplagda på ett skåp
så högt upp att ingen kunde komma åt dem. Är det
också ett bra sätt att bedriva val i Sverige - om det
skulle vara riktigt? Eftersom det är en medieuppgift
vill jag inte här i riksdagen påstå att det är riktigt.
Fru talman! Jag har under många år ägnat mig åt
att driva på Sverige som IT-land. Men jag har varit
oerhört tydlig med att detta med IT och Sverige inte
innebär att Sverige ska bli det första land som fullt ut
inför Internetval. Jag kan precis föreställa mig vad
som kan hända när fackbasen kan stå och titta över
axeln på medarbetarna när de ska rösta. För rösta ska
de, och rösta rätt ska de dessutom.
Bevare mig för den dag när valhemligheten fuskas
bort och vi inför någon typ av Internetröstning som
gör att man inte går bakom en skärm, att det inte finns
någon som ser till att inte någon annan otillbörligen
trycker på för att man ska rösta på parti a, b eller c.
Det tror jag är viktigt när vi funderar över detta.
Jag tycker att det är riktigt att vi ska försöka få upp
valdeltagandet, men vi ska få upp valdeltagandet på
rätt sätt och med rimliga metoder - inte genom att
införa nya verktyg som gör att man otillbörligt kan
påverka människor att rösta fast de kanske helst av
allt inte skulle vilja göra det.</pre><pre>Anf.  115  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Det här är en oerhört viktig diskus-
sion. Det är en diskussion som vi måste föra här i
kammaren, som vi måste föra mellan partierna, som
vi måste föra i det offentliga samtalet. Det handlar,
precis som har sagts här från riksdagens talarstol,
ytterst om tilltron till hela demokratin.
Det som är bekymmersamt, och det som proble-
matiserar och komplicerar en sådan här diskussion, är
att den dessvärre från tid till annan färgas av partipo-
litiska övertoner när man försöker klistra fast förete-
elser på ett visst politiskt parti. Den här diskussionen
är mycket viktigare än så. Jag har också befunnit mig
i opposition och också förlorat val. Jag vet vilken
besvikelse det innebär. Men ibland måste man försö-
ka höja sig över den besvikelsen och föra principiella
resonemang, särskilt när det rör sig om något som vi i
grund och botten är så väldigt ense om, nämligen
demokratin och demokratins grundvalar.
Det är problem med vallagen. Vallagen är snårig.
Den är ett sammelsurium av regler där vissa regler
egentligen borde ha annan valör än lagvalören. En del
borde finnas i förordningsform. Det borde vara tydli-
gare för dem som har att utöva lagen i praktiken.
Nu har Valmyndigheten fått ett uppdrag av re-
geringen att utvärdera 2002 års val. Jag är helt över-
tygad om att man kommer att beakta alla de exempel
som de ärade ledamöterna har visat på i en sådan
översyn.
Jag utesluter ingalunda att vi också måste gå vida-
re, att vi måste gå vidare och i en parlamentarisk,
brett sammansatt kommitté se över de här frågorna.
Men låt oss avvakta Valmyndighetens uppdrag. Visar
det sig att det behövs en parlamentarisk översyn av
hela vallagen är jag beredd att tillkalla en sådan med
representanter från riksdagens alla partier. De här
frågorna förtjänar att diskuteras i ett sådant forum.</pre><pre>Anf.  116  MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Det där sista låter ju lovande, att
statsrådet flaggar för möjligheten att kunna göra en
lite bredare översyn av vallagen där man just gör den
här avvägningen av dess regler ur valsäkerhetssyn-
punkt.
Jag vill än en gång passa på att understryka att det
här är en fråga där vi ska lägga de vanliga partipoli-
tiska skiljaktigheterna åt sidan. Utifrån det som har
skett i årets val på olika håll i landet har vi ett gemen-
samt intresse av och ansvar för att sätta oss ned och
diskutera vad vi kan göra för att se till att inte valar-
betare som saknar inre moraliska spärrar kan agera så
här nästa gång. Detsamma gäller naturligtvis om det
skulle vara några andra än valarbetare, enskilda per-
soner.
Mycket av diskussionen efter valet har ju handlat
om budröstningen. Det beror som sagt på att det är
det som går att diskutera, eller analysera, lättast i
efterhand. Men, fru talman, här är problemet just att
det mest oroväckande är att det här är det enda man
kan kontrollera i efterhand. Då är det klart att pro-
blemen kring budröstningen reser frågetecken kring
valsäkerheten i stort. När det visar sig att slarvet är så
omfattande i det sammanhanget - med missar och
med en omedveten välvilja från valförrättarna att
tolka en röst till det bästa - uppstår undringar om
rutinerna och deras tillämpning och om huruvida de
verkligen är helt perfekta i alla andra sammanhang,
alltså förutom detta med budröstningen.
I sitt interpellationssvar säger Pär Nuder exem-
pelvis att förrättarna i en vallokal kan förvissa sig om
väljarens identitet. Så är det ju inte eftersom man inte
behöver ha med sig ID-kort till vallokalen.
Jag tror att många av riksdagens ledamöter, och
även personer på andra håll ute i samhället, har mötts
av anekdoter, som är svårbevisade men där det natur-
ligtvis icke desto mindre ska tas på allvar att de före-
kommer, om att valförrättare inte tycker sig våga
neka en person att rösta i en vallokal genom att bara
visa upp röstkortet trots att man inte tycker att det är
riktigt säkert att personen verkligen är den han eller
hon utger sig för att vara.
Jag säger inte därmed att man ska skärpa legiti-
mationstvånget i vallokalerna. Det är en fråga där
man mycket noga måste väga för och emot. Här
handlar det om en genuin målkonflikt, en avvägning
mellan å ena sidan att göra det lätt för människor att
rösta och å andra sidan behovet av en viss kontroll.
Ett fungerande valsystem måste innehålla till-
räckliga kontrollrutiner. Först och främst har partier-
na själva och valarbetarna ett stort ansvar för att tidigt
upptäcka om någon i missriktad iver vill fixa några
extra röster, men om varken valarbetarnas inre spärrar
eller partiernas interna kontroll förebygger fusk måste
det finnas en sista spärr hos de funktionärer som tar
emot rösterna. En rejäl satsning och uppryckning av
utbildningen av röstmottagare tror jag därför är något
som skulle betyda väldigt mycket.
Vi har också problemet att förtydliga utformning-
en av valkuvert för budröster, och inte minst har vi
frågan om rättsväsendets hantering av frågor om
misstänkt valfusk, vilket jag kommer att återkomma
till.</pre><pre>Anf.  117  PER BILL (m):
Fru talman! Den här debatten är viktig, och den
handlar inte om "surt, sade räven när han hade förlo-
rat valet" eller något liknande. Det handlar om att vi
ska få rättssäkra val, där väljarnas utslag är så kor-
rekta som det bara går. Jag hoppas att vi kan ha den
här debatten också omvänt: Allra helst hoppas jag att
vi slipper debatten 2006, men om den skulle uppstå
och riksdagsman Pär Nuder då stod på andra sidan
kommer jag att vara lika mycket emot ifall någon på
den borgerliga kanten någonstans i Sverige skulle ha
fuskat. Det är inte det det handlar om. Det är det
första.
Den andra saken - och där tror jag att jag antingen
hörde dåligt eller så sade statsrådet lite fel - gäller
vad som står i vallagen. 19 kap. 18 § vallagen handlar
lite grann om Valprövningsnämnden och vad den ska
göra. Det finns fyra olika möjligheter eller fall där
man ska titta på om omval ska ske.
De flesta i Sverige tror att om det har förekommit
fusk blir det omval. Det trodde väldigt många i
Stockholm. Så är det inte alls. För i vallagen står det
så här: "Ett omval skall dock förordnas bara om det
med fog kan antas att vad som förekommit har inver-
kat på valutgången." Det vill säga att fusk leder inte
till omval om man inte kan anta att fusket har haft en
påverkan. Därför var väldigt många upprörda i
Stockholm när Valprövningsnämnden alldeles riktigt
sade att med tanke på hur resten av rösterna ser ut kan
man anta att det skulle ha behövts betydligt fler röster
än vad som var fallet för att det skulle ändra valut-
gången i valdistriktet. Men i Orsa, där det var ett fåtal
röster som avgjorde valet, kunde man säga att det
behövdes omval.
Jag skulle vilja få detta som ett förtydligande. Det
är faktiskt inte bara fyra kriterier som gäller. Det
måste också finnas en risk för att valfusket har för-
ändrat valets resultat.</pre><pre>Anf.  118  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Jag har ingen anledning att ifrågasätta
Per Bills förmåga att läsa innantill i vallagen. Men än
en gång vill jag säga att det jag ser framför mig är en
översyn av vallagen i dess totalitet, inte bara i de
frågor som vi har diskuterat här och nu i kväll.
Detta är så viktigt för vår demokrati, och diskus-
sionen måste föras ytterst seriöst. Jag ifrågasätter inte
alls ledamöternas ärliga uppsåt att vilja diskutera
dessa frågor utifrån en demokratisk utgångspunkt och
inte utifrån en snävt partipolitisk utgångspunkt. Men
när vi för diskussionerna i ljuset av dagsaktuella hän-
delser finns det risk för att det får  partipolitiska
övertoner. Hade vi initierat denna diskussion i höstas
är jag helt säker på att vi hade fått det. Nu kan vi föra
den i betydligt lugnare termer.
Återigen: Det viktigaste i det här sammanhanget
är att vi har en vallag som är så entydig för dem som
har att hantera den i dess praktiska utövning att det
inte är reglerna som leder till eventuella misshällig-
heter.</pre><pre>Anf.  119  MARTIN ANDREASSON (fp):
Fru talman! Pär Nuder har under den här inter-
pellationsdebatten gjort tydligare markeringar än i det
skriftliga svaret om att en mer genomgripande över-
syn av vallagen är på sin plats. Det skulle jag väl-
komna. Jag har noterat uttryck som att den är "snårig"
och att den är "ett sammelsurium". Det tolkar jag som
en mycket hård kritik från statsrådet.
Men, fru talman, det handlar inte bara om valla-
gen. Den måste vi naturligtvis se över och se till att
den i så hög grad som möjligt är tydlig, lätt att tilläm-
pa och välbalanserad vad gäller att det ska vara lätt att
rösta i förhållande till att det ska vara rättssäkra val.
Det handlar också om andra saker.
Jag skulle än en gång vilja säga att jag tror det
skulle vara mycket viktigt om vi tillsammans, över
partigränserna, hjälps åt att tydligt skicka ut budska-
pet till valförrättare runtom i landet. De är ofta män-
niskor som jobbar med andra saker i sin civila gär-
ning och som gör detta för att de tror på demokratin.
Det är viktigt att vi ingjuter mod i dem att våga ifrå-
gasätta lite fler röster som inte uppfyller formkraven.
Vi måste säga att man faktiskt måste våga vägra ta
emot vissa röster. Det sker uppenbarligen inte i till-
räckligt stor utsträckning i dag att man granskar om
rösterna är korrekt överlämnade.
Slutligen, fru talman: De polisanmälningar av val-
fusk som har gjorts är enligt riksåklagaren ingen
prioriterad fråga att utreda. Jag tycker att det är full-
komligt förbluffande att åklagarmyndigheterna up-
penbarligen inte anser brott mot demokratin som en
prioriterad fråga att utreda, speciellt med tanke på den
skyndsamhet som krävs för att ett eventuellt omval
ska kunna komma till stånd eller för att den debatt
som krävs efter misstänkt valfusk ska kunna bli av-
slutad så fort som möjligt. Här har regeringen ett
ansvar.
Med de orden, fru talman, vill jag be att få tacka
för den här diskussionen och tacka statsrådet.</pre><pre>Anf.  120  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Jag kan inte annat än återigen säga att
det är väldigt viktigt att vi får återkomma och disku-
tera de här frågorna i andra sammanhang. Jag tar fasta
på det som har sagts i debatten, inte minst det sista
som Martin Andreasson sade. Det handlar inte bara
om att formellt se över vallagens regelverk utan även
vidga diskussionen till att diskutera den breda, folk-
bildande ansatsen kring dem som har att hantera de
här frågorna i praktiken. Jag välkomnar en sådan
diskussion.
Låt oss nu avvakta Valmyndighetens utvärdering
av 2002 års val och därefter ta ställning till om det
behövs en total översyn av vallagen. Jag håller det för
ganska sannolikt att så kommer att bli fallet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>26 §  Svar på interpellation 2002/03:88 om riks-
dagens kontrollmakt</pre><pre>Anf.  121  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Herr talman! Per Bill har frågat statsministern om
varför han inte svarar på interpellationer och vilken
sorts interpellationer som han avser att svara på. In-
terpellationen har överlämnats till mig.
Genom statsrådens svar på interpellationer från
riksdagens ledamöter får riksdagen underlag för sin
granskning av regeringen. Varje sådant svar föregås
av ett samråd inom regeringen. Statsråden samråder
med varandra om svarets innehåll och utformning på
samma sätt som inför formliga regeringsbeslut. Rätts-
chefen i Statsrådsberedningen har gett ut riktlinjer om
detta.
Det är alltså regeringen och inte bara ett enskilt
statsråd som står bakom de svar som lämnas. Statsrå-
dets svar är i själva verket regeringens. Ett svar blir i
det väsentliga detsamma oavsett vem av statsråden
som lämnar svaret. Betydelsen av vem som lämnar
svaret är i motsvarande mån begränsad.
Vid den debatt i kammaren som brukar följa när
statsrådet har läst upp ett interpellationssvar har in-
terpellanten och andra riksdagsledamöter tillfälle att
ställa följdfrågor. Det ligger i sakens natur att också
svaren på följdfrågor bör uttrycka regeringens ge-
mensamma ståndpunkt, även om dessa svar inte har
föregåtts av samråd inom regeringen på samma sätt
som svaret i statsrådets huvudanförande. Inget hind-
rar för övrigt att följdfrågor efter en interpellations-
debatt ställs och besvaras till exempel vid en senare
muntlig frågestund där statsministern är närvarande.
Enligt fast praxis är det i första hand interpellatio-
nens innehåll och arbetsfördelningen inom regeringen
som blir avgörande för vem av statsråden som svarar
på interpellationen. Vem interpellanten anger som
mottagare är däremot inte avgörande.
Som ett led i arbetet med att förnya debattformer-
na i riksdagen diskuterar företrädare för riksdagen
och regeringen att på försök under våren anordna en
statsministerns frågestund. Tanken är att på så sätt ge
utrymme i kammaren för ett regelbundet återkom-
mande meningsutbyte med statsministern om aktuella
frågor som rör regeringens arbete.
Svaret till Per Bill är alltså att regeringen gärna
medverkar till en vitalisering av riksdagens kontroll-
makt. Det bör i första hand ske inom ramen för den
diskussion som pågår om en statsministerns fråge-
stund. Att bara diskutera vilket statsråd som bör re-
dovisa regeringens synpunkter i ett interpellationssvar
är föga meningsfullt.</pre><pre>Anf.  122  PER BILL (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Men statsrådet
får ursäkta om jag hade förväntat mig en debatt på
bästa dagtid med statsministern. I stället blir det en av
de mindre seniora ministrarna som fått interpella-
tionsdebattens hundpass, det vill säga att vara allra
sist av statsråden. Detta menar jag inte på något sätt
som någonting negativt till statsrådet.
Fru talman! I det Sverige där jag vill bo och i det
Sverige där jag har engagerat mig som riksdagsleda-
mot i Sveriges rikes högsta beslutande organ riksda-
gen där all makt utövas under lagarna och på ett öppet
och kompetent sätt där har regeringen ett beroende,
och den är ansvarig inför riksdagen. Och varje en-
skild minister och förtroendevald är ansvarig för sina
handlingar och villig att låta sig granskas.
I mitt demokratiska Sverige är riksdagens kon-
trollmakt snarare starkare än i dag. Framför allt ger
det varje enskild riksdagsledamot, den som har suttit
sex månader och kommer från Luleå, den som har
suttit i 32 år och kommer från Stockholm eller den
som är partiledare, samma möjligheter. Så fungerar
det tyvärr inte i dagens Sverige.
Jag har under de senaste fem åren vid ett flertal
tillfällen, åtminstone tre, försökt att ställa interpella-
tioner till statsminister Göran Persson utifrån hans
ämbete som regeringschef. Jag har inte ställt frågor
om vad han tycker om EMU eller vad han tycker om
Irak eller något sådant där det finns ministrar som kan
svara, utan det handlar om områden som han inte kan
delegera till någon annan. Jag fick inget svar, och jag
tog det först lite personligt. Men efter att jag hade
talat med riksdagens utredningstjänst insåg jag att jag
inte var ensam.
Under 1998/99 fick statsministern 10 interpella-
tioner. Han besvarade 0. Under 1999/2000 fick han
14. Han besvarade 0. Under 2000/01 fick han också
14. Han besvarade 0. Under 2001/02 fick han 23. Han
besvarade 0. Under 2002/03 har han hittills fått 3 och
besvarat 0.
Detta skiljer honom faktiskt från tidigare statsmi-
nistrar som har svarat på interpellationer. Såväl Carl
Bildt som Ingvar Carlsson har vid flera tillfällen sva-
rat på interpellationer i riksdagen. Carl Bildt gjorde
det ganska ofta. Detta är med andra ord en ny praxis
där statsministern delegerar allt ansvar till mindre
inflytelserika ministrar och statsråd. Tidigare trodde
jag att denna nya praxis mer var en tillfällighet. Men
efter detta svar är det snarare så att det är en uttalad
taktik.
Av svaret framgår det alldeles tydligt att jag
egentligen inte ska bry mig om vem som svarar på
frågorna. Detta tycker jag faktiskt är mycket oroande.
Anser statsrådet Nuder att alla ministrar inklusive han
själv är statschefer och kan svara på de frågor som
endast en statschef borde kunna svara på, eller är det
så att vi som är vana att höra att Göran Persson kallas
han som bestämmer allt egentligen är den som dele-
gerar allt och att ni sitter i en dagisgrupp allihop i en
rund ring och gemensamt bestämmer allt och att vem
som helst i ringen därför kan svara? Är det verkligen
så? Anser statsrådet att det är en bra tingens ordning
att den som bestämmer är en person och att den som
sedan ställs till svars inför folket är en annan person?</pre><pre>Anf.  123  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Nej, varken jag eller Göran Persson
eller några andra statsråd är statschefer. Hans Maje-
stät Konungen är statschef. Men jag tror att den ärade
ledamoten syftade på någonting annat, nämligen
regeringschefer. Det må vara som det vill med den
saken.
Detta är en principiellt intressant debatt, om man
återigen bortser från de partipolitiska övertonerna.
Det är faktiskt så att svensk författning bygger på det
kollektiva beslutsfattandet. Det är en regering som är
kollektivt ansvarig för samtliga regeringsbeslut. Det
gäller enskilda förvaltningsärenden likväl som lag-
stiftningsärenden och propositioner som vi lämnar till
riksdagen. Det innebär att regeringen, samtliga stats-
råd, är lika mycket ansvariga för allt det som reger-
ingen beslutar även om man inte för dagen är den
som är föredragande ansvarigt statsråd. Det innebär,
precis som sägs i mitt interpellationssvar, att allt det
som sägs från denna talarstol i form av interpella-
tionssvar och i form av skriftliga frågesvar är reger-
ingens samlade uppfattning. Det är inte Pär Nuders,
det är inte Göran Perssons, det är inte Thomas Bod-
ströms personliga uppfattningar utan det är Sveriges
regerings uppfattning. Det innebär att det är av un-
derordnad betydelse vem som företräder regeringen.
Och det är inte fråga om mer eller mindre inflytelse-
rika statsråd. Jag noterar att Per Bill inte anser att jag
är ett inflytelserikt statsråd. Det är intressant. Men det
är inte det som detta handlar om, utan det handlar
återigen om regeringen som kollektiv, och därför har
det underordnad betydelse vem som svarar på frågan.
Jag har tagit del av Per Bills undersökning. En så-
dan kan man naturligtvis göra, där man tittar på anta-
let interpellationer som statsministern inte har besva-
rat. Men för att riksdagen ska få en uppfattning om
vad det är för slags interpellationer kan jag nu läsa
upp ett antal av de interpellationer som har riktats till
statsministern så får kammaren värdera om det är
specifikt statsministern som ska svara på dessa inter-
pellationer eller om det är ansvarigt föredragande
statsråd, de som verkligen är insatta i frågor som rör
bilägares kostnader, ökande öppenhet i statliga före-
tag, statliga bolags företagsledningar, offentliga lo-
kaler, Ekeskolan, forskningsbaserat åtgärdsprogram
mot mobbning, viktningar av betyg, skriftliga omdö-
men, fler betygssteg, skolans långsiktiga finansiering,
ungt val, skolundervisningen, språkens ställning,
placering av EU-institutioner, barnens hälsa och så
vidare.
Jag skulle kunna fortsätta långt tillbaka i tiden.
Det framgår med all önskvärd tydlighet att detta är
ämnesområden som inte är det som Per Bill efterlyser
av övergripande karaktär. Och även om det skulle
vara av övergripande karaktär har statsministern fak-
tiskt möjlighet att i sitt ställe be ett annat statsråd att
svara å hela regeringens vägnar.
Jag välkomnar denna diskussion. Men den skjuter
över målet med tanke på den regeringsform som vi
har. Regeringen är kollektivt ansvarig för allt. Man
svarar för helheten.</pre><pre>Anf.  124  PER BILL (m):
Fru talman! Jag har absolut ingen ringaktning för
statsrådet Pär Nuder. Men jämfört med statsminister
Göran Persson är han ändå någon tiondel lägre. Om
man tittar på Expressens mätning över hur pass väl-
kända statsråden är tror jag inte att det bara handlar
om tiondelar.
Riksdagen har ett antal vapen - missförstå mig
inte nu - för att utöva sin kontrollmakt. Jag ser inte
interpellationen som en möjlighet att skaffa sig un-
derlag för sin granskning, som statsrådet sade. Jag ser
det som en möjlighet att få en snabb granskning av
frågor som är viktiga för vår nation, där vi har rätt att
ställa frågor till statsråden. Och i alla andra fall fun-
gerar det alldeles utmärkt. Om jag frågar utbild-
ningsminister Östros om forskningspolitik är det inte
något annat statsråd som svarar, utan då är det fak-
tiskt utbildningsminister Östros som svarar. Det var
till och med så på den tiden som Göran Persson var
finansminister att om jag ställde en fråga till finans-
ministern så svarade faktiskt finansministern.
Jag har ställt tre frågor till statsministern. En av
dem handlade om ett antal annonsbilagor där statliga
företag inom olika branscher gick ut i tidningar som
låg inbladade i de stora dagstidningarna, med stora
intervjuer av statsråden och för övrigt med massor av
annonser för företag som statsrådet har att förhålla sig
till. Det var en ganska uppenbar fråga om delikatess-
jäv, om ifall det verkligen är rimligt att statsråden
medverkar i annonsbilagor med stora bilder och re-
portage som bekostas av företag som ska granskas av
ministrarna.
Den här frågan var ställd just därför att jag vet att
ministern inte vill svara på vilket väder det kommer
att bli i Svealand nästa vecka, på vad han tycker om
olika skolor eller någonting sådant. Jag ville få reda
på vad som är delegerat till olika ministrar och vad
han själv såsom regeringschef har det yttersta ansva-
ret för.
Om vi lämnar partipolitiken, Pär Nuder, är det
inte ändå ganska rimligt att som det är i den övriga
världen - höll jag på att säga - den person som gör
någonting också står till svars för det som han gör och
är ansvarig för? Här har ju statsministern en oerhörd
möjlighet att dels vara den som bestämmer allt, dels
samtidigt vara den som inte vill stå till svars för nå-
gonting. Är det så vi ska tolka det hela?
Det är som att gå tillbaka till patrontiden, då pa-
tron bestämde hur alltihop skulle vara och sedan
skickade några underhuggare för att tala om för folket
vad patron tyckte i dag eller skulle komma att tycka i
morgan. Är det verkligen så det ska vara?
Under fem år svarade man inte på några interpel-
lationer. Sedan säger man att det ska komma ett fan-
tastiskt nytt organ som den nye talmannen har hittat
på. Där ska alla partiledare sitta i en halvcirkel medan
statsministern ska stå upp. Precis som på dagis ska
partiledarna få resa sig en i taget och ställa en fråga
som besvaras av statsministern. Är det verkligen det
här organet, där sex partiledare sittande i en halvring
under 45 minuter ska ställa frågor till statsministern,
som ska ersätta interpellationsinstrumentet? Då blir
jag riktigt oroad.</pre><pre>Anf.  125  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Jag förstår lockelsen att debattera
med Göran Persson snarare än med mig. Jag måste
erkänna att jag känner samma lockelse att diskutera
med Bo Lundgren snarare än med Per Bill. På den
punkten sitter vi i samma båt.
Det här är intressant, för det handlar naturligtvis
återigen om det principiellt viktiga om riksdagens
kontrollinstrument, av vilka naturligtvis interpella-
tionsinstitutet är ett av de viktigare. Men det är inte
det enda instrumentet. Vi har de muntliga frågestun-
derna. Vi har konstitutionsutskottet, där ju Per Bill
har anmält statsministern för hans enskilda tjänsteut-
övning i just det här aktuella fallet. Där har vi det
kontrollinstrument som riktar sig till enskilda stats-
råds tjänsteutövning. Det är inte det som interpella-
tionsinstitutet syftar till.
Det finns alltså och ska finnas viktiga kontrollin-
strument alldeles oavsett vilka som för dagen råkar
inneha rollerna som regering respektive opposition.
Statsministern har stort förtroende för sina statsråd.
Han låter dem svara inför riksdagen på de områden
som respektive statsråd har ansvar för. Det är ett
förtroende som han visar oss i våra respektive roller.
Han skulle kunna besvara i princip alla frågor i kraft
av regeringschefsställning, men han väljer att inte
göra det utan att visa sina föredragande statsråd stor
respekt och stort förtroende, och det tror jag att han
kommer att fortsätta med.
Men när vi nu talar om riksdagens olika kontroll-
instrument vill jag faktiskt till riksdagens protokoll
göra några noteringar. Man må ju tycka att de muntli-
ga frågestunderna, såväl de gamla som de som kom-
ma skall, inte fyller någon funktion. Per Bill har ralje-
rat över det kommande systemet. Den diskussionen
bör han väl föra med sin gruppledare, som har gått
med på det här systemet. Det må så vara, men jag kan
inte annat än till protokollet notera hur många gånger
Moderata samlingspartiets partiledare ställt frågor
under riksdagens frågestund. Jag har gått tillbaka i
tiden och låtit granska ett antal riksmöten.
Riksmötet 1998/99 besvarade statsminister Göran
Persson vid 5 tillfällen frågor vid den muntliga fråge-
stunden. Carl Bildt ställde ingen fråga under det
riksmötet.
Under riksmötet 1999/2000 stod statsministern 7
gånger i denna talarstol och besvarade muntliga frå-
gor. Inte en enda gång ansåg sig Carl Bildt respektive
Bo Lundgren ha tid att befinna sig i kammaren och
ställa en fråga.
Inte en enda gång under riksmötet 2000/01 ansåg
sig Bo Lundgren ha tid att komma till den muntliga
frågestunden. Statsminister Göran Persson var här 4
gånger.
Vid 5 tillfällen kom statsministern under riksmö-
tet 2001/02 hit och tog emot frågor från riksdagens
ledamöter. Bo Lundgren hade annat för sig även
under det riksmötet.
Vad säger detta om respekten för riksdagens olika
kontrollinstrument, vars regelverk man själv varit
med om att fatta beslut om? Jag tycker att vi måste
föra en diskussion om hur vi utnyttjar de olika kon-
trollinstrumenten. Det är viktigt, men vi måste ta de
här siffrorna i beaktande om vi ska ha en helhetsdis-
kussion.</pre><pre>Anf.  126  PER BILL (m):
Fru talman! Det finns flera olika instrument, och
statsrådet Pär Nuder visade på några av dem. Vi har
KU, men det är ett ganska långsiktigt instrument. Vi
har frågestunderna  i riksdagen, som vi lite på skoj
kallar för "roliga timmen", där man ju ska resa sig
upp för att få frågan.
I de interpellationsdebatter som vi nu för har vi
gott om tid, sammanlagt 20 minuter för diskussion
om en fråga. Vi har när det gäller frågorna på torsda-
garna 1 minut plus 1 minut. Det är en ganska stor
skillnad. Då är det lätt att ställa korta dagspolitiska
frågor, men det är väldigt svårt att på en minut föra
någon uttömmande diskussion om huruvida statsrådet
A, B eller C har klarat sin roll som statsråd.
Det var fyndigt av statsrådet att framföra sin lik-
nelse. Det visar ändå att min fråga har tagits på stort
allvar. Men statsrådet glömmer bort vad det här
handlar om. Det handlar inte om regeringens möjlig-
het att komma till riksdagen för att ställa riksdagen
till svars för om riksdagsledamöterna har uppfört sig
tillräckligt servilt mot regeringen, utan riksdagens roll
är att se efter hur regeringen uppför sig.
Ni får hitta på andra instrument om ni vill granska
huruvida riksdagsledamöterna är tillräckligt respekt-
fulla inför statsministern och andra, men det är fak-
tiskt inte det som det handlar om, utan det handlar om
att riksdagen  i dag har ett antal långsiktiga och snab-
ba kortsiktiga instrument för sin kontrollmakt. Ett av
de instrumenten tycks gälla alla utom statsministern,
och jag tycker att det är väldigt tråkigt att interpella-
tionerna nu är på väg att bli något som används för
andra statsråd men inte för statsministern.</pre><pre>Anf.  127  GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Den här debatten handlar om maktens
arrogans. Den handlar om regeringens nonchalans
inför riksdagen och om att regeringen uppenbarligen
gör skillnad mellan riksdagsledamöter och riksdags-
ledamöter. Det anses tydligen vara finare att svara på
frågor från partiledare än från vanliga riksdagsleda-
möter. Det är ett tydligt tecken på maktens arrogans.
Per Bill har frågat varför statsministern inte be-
svarar interpellationer och vilken typ av interpellatio-
ner som statsministern behagar besvara i denna kam-
mare. Statsministern vill inte själv infinna sig för att
svara på de här frågorna i kammaren, utan han skick-
ar en ställföreträdare, ett tydligt tecken på maktens
arrogans och regeringens nonchalans inför riksdagen.
Jag har själv interpellerat statsministern. Då
handlade det om det faktum att statsråden under flera
års tid konsekvent bröt mot grundlagen och besvarade
interpellationer långt senare än vad riksdagsordning-
en föreskriver. Men kom statsministern och svarade
på min fråga? Nej, han skickade sin ställföreträdare,
ytterligare ett tecken på maktens arrogans och reger-
ingens nonchalans inför riksdagen. Vice statsminis-
tern svarade på den tiden - det var Ingela Thalén, vill
jag minnas - att regeringen skulle bättra sig och be-
svara interpellationer inom de två veckor som stad-
gas. Det blev ingen förbättring. Statsråden fortsatte
svara på interpellationer alldeles för sent, ett tecken
på maktens arrogans och regeringens nonchalans
inför riksdagen. Det gick så långt att en enig riksdag
prickade regeringen för att man inte besvarade inter-
pellationer inom föreskriven tid, och fortfarande är
det så att mer än var tredje interpellation besvaras
senare än vad riksdagsordningen föreskriver, ett teck-
en på maktens arrogans och regeringens nonchalans
inför riksdagen.
Med den logik som Pär Nuder förespråkar här i
kammaren spelar det uppenbarligen ingen roll vilket
statsråd vi interpellerar och ställer frågor till. Vem
som helst kan ju ändå komma. Med den logik som
Pär Nuder förespråkar skulle regeringen lika gärna
kunna utse en interpellationsminister. Vi kan ställa
interpellationer till regeringen så kan det komma en
företrädare för regeringen och svara på interpellatio-
ner. Det spelar ingen roll vilken minister som kom-
mer hit. Det kan vara vem som helst.
Anser inte Pär Nuder att statsministern åtminstone
bör svara på den typ av frågor som rör regeringens
övergripande arbete och statsministerns ansvar, frågor
som till exempel rör statsministerns ansvar för att
regeringsledamöterna följer riksdagsordningen och
besvarar interpellationer inom den tid som föreskrivs?</pre><pre>Anf.  128  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Moderata samlingspartiet blev nog
inte så litet i valet ändå med tanke på den väldiga
spännvidd som det är i tonfall inom det partiet. Från
att ha fört en förhållandevis sansad debatt är vi nu
tillbaka i valrörelsens tonfall och metodik, och jag
ska inte förfalla till den nivån, utan jag vill föra ett
seriöst samtal om riksdagens kontrollmakt.
Det är förtjänstfullt att vi hela tiden har ett sam-
spel mellan regering och riksdag där vi diskuterar
formerna för samvaron mellan demokratins två vikti-
gaste institutioner. Nu helt nyligen har man i samråd
kommit fram till ett nytt muntligt frågeinstitut riktat
till statsministern. Jag känner inte igen, måste jag
säga, beskrivningen av de muntliga frågestunderna
som roliga timmen - det var tal om dagis. Det här är
ju seriösa frågor. Det här är ju någonting som diskute-
ras av gruppledarna, och man försöker hitta samsyn
om former för riksdagens kontrollmakt.
Jag måste säga att ska vi föra den här diskussio-
nen så måste vi föra den på något mer seriös nivå än
det sista inlägget gav vid handen.
Men jag kan glädja de ärade ledamöterna med att
om några veckor kommer statsministern att delta i en
interpellationsdebatt med moderatledaren Bo Lund-
gren, och jag ser fram emot den debatten. Jag tror
över huvud taget att vi behöver fler forum, fler till-
fällen, då våra partiledare kan mötas i ett samtal om
de stora viktiga frågorna. Vi andra får väl hålla oss i
politikens gärdsgårdsserie, alldeles oavsett om det
tonläget är högt eller lågt.</pre><pre>Anf.  129  GUNNAR AXÉN (m):
Fru talman! Pär Nuder talar om samspelet mellan
regering och riksdag, men om man ska ha ett samspel
måste man ju ha två parter som ingår i det hela. Det
här sammanhanget och den här debatten handlar om
att den ena parten inte vill vara med. Statsministern
behagar inte infinna sig i riksdagen och svara på
interpellationer som ställts till statsministern i hans
roll som regeringschef och ansvarig för regeringens
arbete.
Interpellationsinstitutet är ju föreskrivet i riks-
dagsordningen. Det är ju ett sätt för oss riksdagsle-
damöter att utöva den kontrollmakt vi är satta att
utöva. Men statsministern vägrar att infinna sig i
denna ordning. Han vägrar att delta i samspelet mel-
lan regering och riksdag.
I stället vill statsministern ha en egen liten fråge-
stund. Han behagar komma till riksdagen och svara
på frågor vid sidan om den kontrollmakt som är stad-
gad, vid sidan om vad riksdagsordningen och grund-
lagen föreskriver när det gäller interpellationsinstitu-
tet. Han kommer hit och svarar på frågor från partile-
darna. Statsministern verkar göra skillnad på riks-
dagsledamöter och riksdagsledamöter. Vissa är det
fint att besvara frågor ifrån. Vissa kan man debattera
med. Men när vanliga riksdagsledamöter ställer inter-
pellationer till statsministern behagar han inte infinna
sig i kammaren och besvara dem. Då delegerar han
till en ställföreträdare att komma hit och delge oss
vad statsministern anser. Återigen ett tydligt exempel
på maktens arrogans och regeringens nonchalans
inför riksdagen - inför oss folkvalda.</pre><pre>Anf.  130  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Den ärade ledamoten sade att stats-
ministern vill ha en liten egen frågestund. Nja, något
slags seriositet får det ändå vara på debatten! Det här
är ju faktiskt ett initiativ från riksdagen. Det är en
diskussion som har förts mellan gruppledarna, tal-
mannen och företrädare för riksdagen. Det är ingen-
ting som har efterfrågats av statsministern.
Jag läste upp fakta som gav vid handen att stats-
ministern, kanske mer än någon annan svensk stats-
minister, har befunnit sig i den här kammaren vid de
muntliga frågestunderna. Då har inte Moderata sam-
lingspartiets partiledare behagat komma till kamma-
ren. Vilka har statsministern då fått debattera med?
Jo, det är ju de enskilda ledamöterna! Då var det
uppenbarligen inte maktens arrogans.
Det är ju dessutom ett väldigt starkt intresse från
riksdagen. I min tidigare funktion som statsministerns
statssekreterare var jag med om väldigt intensiva
diskussioner med företrädare för kammarkansliet om
den starka efterfrågan från riksdagen om att statsmi-
nistern skulle delta i de muntliga frågestunderna ofta-
re. Vi har aldrig ställt några krav på att partiledarna
ska delta i de muntliga frågestunderna. Det är helt
riktigt som Per Bill säger: Regeringen ska inte ställa
riksdagen till svars. Det är inte det som det handlar
om. Det här handlar om riksdagens kontrollmakt över
regeringen.
Men något slags sans och balans får det väl ändå
vara i diskussionen om Sveriges statsminister visar
detta tillmötesgående mot riksdagen att delta i de
muntliga frågestunderna. Det är inte han som har
efterfrågat den här lilla egna frågestunden, som den
sista ärade ledamoten talade om. Men som sagt, låt
oss föra den här diskussionen på ett mer seriöst sätt,
för det förtjänar den. Kontrollmakten i demokratin,
riksdagens kontrollmakt, är oerhört väsentlig.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>27 §  Svar på interpellation 2002/03:102 om
riksdagens roll och arbetsuppgifter</pre><pre>Anf.  131  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Tobias Krantz har ställt två frågor till
mig.
1.      Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att
stärka riksdagens granskande roll?
2.      Vilka initiativ avser statsrådet i övrigt ta i syfte att
stärka riksdagens ställning som arena för politisk
debatt och beslutsfattande?
Riksdagens roll i det svenska statsskicket och dess
arbetsuppgifter regleras som bekant ytterst i reger-
ingsformen. Redan i det inledande kapitlet fastslås att
riksdagen är folkets främsta företrädare. Det är riks-
dagen som stiftar lag, beslutar om skatt till staten och
bestämmer hur statens medel ska användas. Vidare är
det riksdagen som granskar rikets styrelse och för-
valtning. I ett särskilt kapitel, 12 kap., regleras riks-
dagens kontrollmakt.
Den författningspolitiska utvecklingen under
1900-talet innebar att riksdagens roll stärktes. Den
bärande tanken i vår nuvarande regeringsform, vilken
tillkom efter många års diskussioner och kompromis-
ser mellan de politiska partierna, är därmed numera
folksuveräniteten. Denna grundläggande roll för riks-
dagen i vårt statsskick bör inte rubbas.
Som nyss sagts är det i riksdagen som beslut fattas
om lagar och statens budget. Det är i detta forum som
folkets åsikter, genom dess främsta företrädare, ska
komma till uttryck. Regeringen uttrycker sin uppfatt-
ning genom sina förslag, i propositioner, skrivelser
och på annat sätt; i många frågor efter samverkan
med andra partier. En huvuduppgift för de övriga
riksdagspartierna är att formulera sina alternativ till
regeringens politik. Medborgarna har rätt att kräva
klarhet och tydlighet i dessa avseenden.
Det vore oroväckande om det skulle bli en för-
skjutning från dessa grundläggande uppgifter till att
riksdagen i stället blir en instans där form värderas
mer än sak. Riksdagen är och ska i första hand vara
folksuveränitetens främsta arena där skilda uppfatt-
ningar ska komma till uttryck, kompromisser mejslas
ut och beslut fattas.
Vad så gäller riksdagens granskande uppgifter vill
jag påminna om de många möjligheter som står le-
damöterna till buds. Under senare år har frågeinstitu-
tet utvecklats och i år kommer statsministern ensam
var tredje vecka att svara på frågor i kammaren.
Riksdagens granskande roll har dessutom stärkts
genom beslutet om den nya Riksrevisionen, en myn-
dighet som ska lyda under riksdagen.
Riksdagen utgör självfallet en viktig arena för po-
litisk debatt. Hur debatten återges för allmänheten
kan naturligtvis varken riksdagen eller regeringen
påverka.
I den rapport från ESO som Daniel Tarschys för-
fattat finns ett antal idéer med syfte att stärka det
allmänna intresset för riksdagens arbete. Det ter sig
dock främst som en uppgift för riksdagen, och inte för
regeringen, att pröva dessa och andra tankegångar för
att utveckla och vitalisera riksdagens arbetsformer.</pre><pre>Anf.  132  TOBIAS KRANTZ (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för sva-
ret. Riksdagens roll i det svenska statsskicket är för-
stås central, som den ska vara i en demokrati. Riks-
dagen är svenska folkets främsta företrädare. Riksda-
gens uppgifter anges i regeringsformen 1 kap. 4 §. De
handlar för det första om att stifta lag. De handlar för
andra om att besluta om skatt till staten och hur sta-
tens medel ska användas, det vill säga statsbudgeten.
För det tredje handlar de om att granska rikets styrel-
se och förvaltning.
Regeringsformen innebär ingen rangordning av
dessa arbetsuppgifter. Det är dock vad som har skett i
praktiken.
En väldigt liten del av riksdagens arbete ägnas åt
granskning och utvärdering. Och då pratar jag inte
om konstitutionsutskottets ibland spektakulära
granskning som handlar om statsrådens sätt att utöva
sina ämbeten i mer administrativ mening. Det handlar
om utvärdering och granskning i en djupare betydel-
se.
Det sneda förhållandet mellan de här tre uppgif-
terna avspeglas bland annat också i hur riksdagen
använder sin tid, både i utskott och kammare. En
väldigt liten del av riksdagens arbete används till att
faktiskt tränga ned på djupet och utvärdera de beslut
som riksdagen har fattat.
Jag tycker inte att statsrådet tar frågan riktigt på
allvar. Som jag läser svaret finns det tre huvudsakliga
försvarslinjer. Den första är principiell, som jag tolkar
den. Den handlar om att mer granskning på något sätt
skulle strida mot tanken om folksuveränitet. Möjligen
förespeglade statsrådet att ett större inslag av gransk-
ning skulle leda till att man tar ett kliv mot att Sverige
får mer av maktdelning i stället för den princip som
jag förstår att Pär Nuder omfattas av, folksuveränite-
ten. Men så är det inte.
I en demokrati där så mycket av makten faktiskt
ligger hos riksdagen är det särskilt viktigt att uppfölj-
ning och utvärdering sker: Vad används pengarna
till? Uppfylls de folkvaldas intentioner och de mål
som sätts upp när pengarna fördelas? Vi har sam-
manlagda utgifter för staten på 715 miljarder kronor.
En betydligt större del av riksdagens arbete borde
naturligtvis ägnas åt att granska och följa upp vad
pengarna faktiskt används till. Det ligger särskilt i
intresset hos dem som faktiskt värnar folksuveräni-
tetstanken.
Pär Nuder skriver i sitt svar att riksdagen inte får
utvecklas till en instans där form blir viktigare än sak.
Men det här handlar ju om sakfrågor. Det handlar om
innehållet, inte om att riksdagen ska ha trevliga ar-
betsformer. Det handlar om grunden för statsskicket,
att en av de tre uppgifter som riksdagen har i en de-
mokrati, som anges i regeringsformen, faktiskt har
sidsteppats och inte alls får det utrymme som den
förtjänar.
Den andra försvarslinjen i Pär Nuders svar hand-
lar om att det här egentligen inte är en fråga som
regeringen har med att göra utan en fråga om riksda-
gens arbetsformer. Men om riksdagen granskar och
vilket utrymme riksdagen har att granska och utvär-
dera verksamheten i staten, verk och myndigheter
samt regeringens handläggning av de beslut som
fattas har inte med riksdagens arbetsformer att göra.
Det är mycket viktigare än så.
Dessutom krävs lagstiftning för att förändra de här
sakerna. Vi behöver ett förtydligande av paragraferna
i regeringsformen för att möjliggöra det. Det är något
som också bör bekymra regeringen.
För det tredje säger Pär Nuder att det redan finns
granskning. Riksrevisionen är ett sådant instrument.
Men vad händer med Riksrevisionens slutsatser? Hur
ska dessa följas upp? Pär Nuder har sagt att det ska
bli en bred författningspolitisk översyn. Är det då inte
lämpligt att gransknings- och utvärderingsfrågorna
diskuteras där? Vilka åtgärder kan i så fall Pär Nuder
tänka sig att vidta?</pre><pre>Anf.  133  PER BILL (m):
Fru talman! Timmen är sen, fem över tio på kväl-
len. Vi har fått höra många vackra ord om riksdagen
och om riksdagens granskande roll. Debatten påmin-
ner i mångt och mycket om den debatt vi hade allde-
les nyss. Det är samma glädje hos statsrådet Pär Nu-
der över det kommande nya institutet där riksdagens
ledamöter var tredje vecka ska få fråga statsministern
under 45 minuter. Eller rättare sagt, det är väl inte
riksdagens ledamöter det ska vara? Det är väl ganska
tydligt sagt att det ska vara en stående statsminister
och sittande partiledare som ska få ställa frågor, möj-
ligen också någon mycket prominent riksdagsleda-
mot. Dessa utvalda personer ska sitta ned i en halv-
cirkel runt statsministern, i det här rummet, misstän-
ker jag. Jag tror att man har hämtat förebilden från
Storbritannien.
Principiellt har jag ingenting emot att man försö-
ker hitta nya debattformer. Det är bra. Men Modera-
terna har inte varit några tillskyndare av det här nya
systemet. Vi tror inte att det kommer att vitalisera
debatten. Det blir snarare just den möjlighet för
statsministern som framgick i den förra debatten. Då
kan han säga: Det gör ingenting att jag har låtit bli att
svara på interpellationer under fem år, för nu kommer
det ett nytt institut och då ska ni under 45 minuter få
fråga ut mig - sex, tio eller tolv personer.
Hur många sekunder blir det för djup granskning?
Är det inte ganska troligt, statsrådet Pär Nuder, att det
kommer att handla om dagsaktuella frågor och vad
man tycker om olika krisfrågor, vad som har hänt i
EU:s konventarbete den sista halvtimmen och så
vidare? Ingenting negativt om dessa dagsaktuella
saker, men är det verkligen ett nytt, bra instrument för
riksdagen såsom kontrollmakt?
Fru talman! Jag tror faktiskt att det är viktigt med
interpellationsdebatter där man har 20 minuter på sig
att föra en lugn, saklig debatt om tingens ordning, där
man kan belysa saker från flera olika utgångspunkter
och inte, likt i TV, har 17 sekunder på sig att leverera
någon schyst enradsfras som ska sätta sig i huvudet
på människor.
Det är inte så att kontrollmakten är en sak och de
dagsaktuella debatterna en annan. Det är inte så att
det ena är mer fint och det andra mindre fint. Det är
viktigt att vi har bra instrument för båda sakerna.
Bara för att man nu får ett nytt institut som möjligen
kan bli spännande medialt, åtminstone kortsiktigt, och
framför allt när det gäller dagsaktuella frågor och
politiskt tyckande, tror jag absolut inte att det ska
göra att statsministern ska undvika att vara med i
interpellationsdebatter eller säga att en debatt vart
femte år är lagom och då ska det vara med opposi-
tionsledaren. Jag tror faktiskt att riksdagen snarare
måste få flera institut för sin kontrollmakt. Det står
inte i strid med att man också måste hitta nya sätt där
riksdagen ska kunna, på ett snärtigt sätt, driva dags-
aktuella debatter.</pre><pre>Anf.  134  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Jag känner varken glädje eller sorg
över det nya frågeinstitutet. Jag känner mig helt neu-
tral inför det. Det är sprunget ur riksdagen, och om
inte Moderata samlingspartiet ställer upp på det så är
det tydligen så. Jag kan bara konstatera att det har
vuxit fram i diskussioner mellan talmannen, grupple-
darna och regeringen. Initiativet har kommit från
riksdagen. Så var det med den saken.
När det gäller frågan om behovet av dagsaktuella
debatter och mer långsiktiga diskussioner vill jag
säga följande. 1990 gjorde statsvetarna Olof Peters-
son och Ingrid Carlberg i Maktutredningen en under-
sökning av varifrån frågor och interpellationer ema-
nerade. Jag vågar sätta en liten peng på att förhållan-
det är likartat i dag, nämligen att det är dagsaktuella
frågor - saker och ting som har stått i gårdagens tid-
ning - som man frågar om, och som man dessutom
interpellerar om. Ytterst få interpellationer har annat
än en dagsaktuell karaktär.
Med risk för att återupprepa den diskussion vi
hade under den tidigare interpellationen är det så att
det finns ytterligare kontrollinstrument för riksdagen,
om än inte konformella. Ett institut är de särskilda
debatter som riksdagen anordnar. Partiledardebatter-
na, vilket vi kommer att ha i kammaren i morgon, är
ytterligare ett exempel.
Sett över tiden är vitaliseringen av riksdagen på-
taglig. Riksdagen är i dag betydligt mer i politikens
centrum. Det finns betydligt fler tillfällen både för
den "lilla ledamoten" att höja sin röst gentemot re-
geringen, och vi får för den delen även se de stora
elefanterna dansa på kammarens podium, nämligen
partiledarna. Där har det alltså skett en utveckling i
positiv riktning.
Tobias Krantz har ett vidare anslag i sin interpel-
lation som inte bara handlar om det som Per Bill och
jag har diskuterat både nu och tidigare. Jag måste
säga att han läser in mer i mitt interpellationssvar än
vad jag själv har åsyftat. Han talar om försvarsställ-
ning och försvarslinje. Nej, jag tolkar inte alls det
hela på ett sådant sätt. Jag vill föra en diskussion om
riksdagens kontrollmakt. Jag har själv suttit i kamma-
ren och sett utvecklingen sedan 1994 då jag blev
ledamot. Redan när jag satt i justitieutskottet inleddes
den utveckling som vi i dag ser komma till uttryck,
nämligen att utskotten har en betydligt mer granskan-
de roll än de hade tidigare.
Det som jag i mitt svar vill fästa uppmärksamhe-
ten på är att jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte
får en felsökardemokrati, utan att de olika uppfatt-
ningarna hela tiden kommer till uttryck och får brytas
mot varandra. Det är riktigt som Tobias Krantz säger
att form och sak inte alldeles enkelt låter sig skiljas åt
med ett svärdshugg så att det blir klart och tydligt vad
som är form och sak. Jag tycker mig dock finna en
tendens till att formfrågor får ökad betydelse i det
allmänna offentliga samtalet. Det är bara att slå upp
vilken tidning som helst. Vad är det som uppmärk-
sammas? Jo, det är i stor utsträckning politiska form-
frågor.
Jag sade för en tid sedan i en annan debatt att jag
vill att oppositionens alternativ i sak ska få betydligt
större genomslag i det allmänna offentliga samtalet.
Jag sade att jag sjöng oppositionens höga visa, och
jag säger det i kväll också. Det är sakfrågorna som
ska brytas mot varandra. Men det allmänna offentliga
samtalet tenderar mer och mer att bli en diskussion
om formfrågor - någon har gjort fel här, någon har
gjort fel där - snarare än om idéerna. Och är det något
som en folkpartist borde efterlysa så är det just en
allmän idédebatt.</pre><pre>Anf.  135  TOBIAS KRANTZ (fp):
Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid två punkter
i det som Pär Nuder senast var inne på. Det ena, vil-
ket jag noterar med glädje, är att Pär Nuder ansåg att
riksdagens granskande roll hade utvecklats, och att,
som jag tolkar statsrådet, statsrådet anser att den
granskarrollen också ska utvecklas framöver. Reger-
ingen och det parti som Pär Nuder företräder kan
också tänka sig en sådan utveckling.
Då vill jag ställa en följdfråga: Vad kan Pär Nuder
tänka sig att vidta för åtgärder till exempel i form av
nya lagar och regler som har med riksdagens gransk-
ningsfunktion och utvärderingsfunktion att göra?
Vilka sådana åtgärder kan Pär Nuder tänka sig?
Sedan talar Pär Nuder föraktfullt om en felsökar-
demokrati. Men det jag efterfrågar är inte en felsö-
kardemokrati. Det jag efterfrågar är en demokrati där
man inte bara pratar abstrakt om vilka mål man ska
sätta upp och hur pengarna ska användas, utan där
man också funderar på hur pengarna används. Hur
uppfylls de mål som riksdagen har ställt upp? Det är
inte felsökardemokrati.
Jag tycker att skattebetalarna, medborgarna i det
här landet, har rätt att få reda på hur skattepengarna
används, hur de folkvaldas mål uppfylls. Det är ingen
felsökardemokrati.
Jag menar, efter den korta tid som jag har varit
riksdagsledamot, att den uppgift som riksdagen har
måste uppvärderas. En stor del av riksdagens arbete
går i dag åt till att göra saker som är rätt meningslösa,
och där man hade kunnat använda tiden bättre.
Vi har i den här riksdagen rätt tydliga majoritets-
förhållanden till exempel om de stora avgörande
ekonomiska frågorna. Det är klart att vi inte hade
behövt använda hela hösten till att debattera ekono-
miska frågor i den formen när statsbudgeten redan i
praktiken var avgjord genom en ekonomisk överens-
kommelse. Det måste vara rimligare att riksdagens
arbete mer fokuseras på att granska och se till att de
mål som sätts upp också genomförs, att de pengar
som vi avsätter - 715 miljarder kronor i den senaste
budgeten - också går till rätt saker. Det måste vara
riksdagens viktigaste uppgift i ett sådant läge.
Det här står inte alls i motsättning till någon idé-
debatt. I själva verket är det ett sätt att vitalisera idé-
debatten. Det är att vitalisera debatten om de politiska
idéerna och vilket genomslag de kan få, om det nu är
så att de politiska idéer som vunnit genomslag i riks-
dagen får ett bra genomslag också när de möter verk-
ligheten. Det är ett sätt att fånga upp verklighetens
signaler som jag tror att vi borde ägna oss mer åt.
Jag måste säga att det bekymrar mig att Pär Nuder
inte tar frågan på större allvar. I de allra flesta länder
runtom i Europa och runtom i världen finns det tydli-
ga inslag av kontroll och utvärdering och av gransk-
ning i riksdagens arbete. Det är något som jag tror att
också regeringen och andra myndigheter skulle ha
nytta av. Regeringen skulle ha nytta av att riksdagen
blev bättre på att granska regeringen eftersom reger-
ingen, som styr sina myndigheter, på så sätt skulle ha
lättare att hålla efter myndigheterna. Om det blir
slappigt i hur riksdagen granskar regeringen då blir
det kanske också slappigt i hur regeringen granskar
myndigheterna.
Att granska och utvärdera är någonting annat än
att söka fel. Det är att visa respekt för skattebetalarnas
pengar. Det är att visa respekt för demokratin. Att
inte granska är att inte ta demokratin på fullt allvar.</pre><pre>Anf.  136  PER BILL (m):
Fru talman! Statsrådet Pär Nuder har helt rätt i att
det inte är regeringen som har tillsatt det nya institutet
Fråga statsministern. Det har tillsatts av en socialde-
mokratisk talman. Det är en socialdemokrat i vilket
fall som helst.
Jag har under den senaste timmen hört många
vackra ord om riksdagen i allmänhet och om riksda-
gens kontrollmakt i synnerhet, och om att riksdagen
ska vara politikens centrum. Jag har hört Göran Pers-
son säga att det här är arenan. Det är här utspelen ska
komma. Det är här saker ska ske.
Men det har inte blivit riktigt så. Vi minns väl alla
den bisats som gjorde att Socialdemokraterna ändrade
åsikt om Sveriges inträde i EU. Det var väl inte i
riksdagen som den bisatsen yttrades.
Om någon statsvetare gick igenom var någonstans
de stora politiska nyheterna har presenterats och satte
upp riksdagen, TV-studion, presskonferenserna i
Rosenbad och ytterligare några ställen på en lista tror
jag inte - men jag kan ha fel - att riksdagens plenisal
skulle stå överst på den listan.
Jag tänkte avslutningsvis fråga statsrådet om han
kan ge tre exempel på nyheter av större vikt som
statsministern har levererat för första gången här i
riksdagens kammare.</pre><pre>Anf.  137  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Det kan jag göra med en gång, efter-
som jag var i allra högsta grad involverad vid de
tillfällena. Det är samtliga gånger som Göran Persson
har bildat om sina regeringar, förutom den sista gång-
en. Då stod det nämligen inte till buds att släppa de
små bomberna, eller vad vi nu ska kalla nyheter om
de nya statsråden, från riksdagens talarstol. Är det
någon som verkligen har bemödat sig om att försöka
hålla saker och ting hemliga in i det sista för att leve-
rera dem inför hela Sveriges riksdag är det Göran
Persson. På den punkten kan jag med en gång gå i
svaromål.
Jag ska försöka att sammanfatta den här diskus-
sionen. Jag tar dessa frågor på allra största allvar,
Tobias Krantz. Det är inget munväder när jag säger
att för socialdemokratin är riksdagens kontrollmakt
oerhört väsentlig. Jag satt tolv år i kommunstyrelsen i
Österåker i opposition och skrev reservationer. Jag
vet vad det innebär att vara i opposition, och jag vet
spelreglerna. Jag har varit i opposition också på riks-
planet. Det är inte fråga om det.
Återigen till det som är viktigt. Det är naturligtvis
helt riktigt som Tobias Krantz säger. Den kontroll-
makt som handlar om att riksdagen ska granska huru-
vida måluppfyllelse är vid handen och om pengar
används till det sätt som de är tänkta att användas är
oerhört viktig, och det ska riksdagen ägna sig åt. Men
jag vill ändå höja ett litet varningens finger inför en
utveckling där detta ska bli en allt större uppgift för
riksdagen.
Jag säger inte att den uppgiften är oviktig och inte
ska finnas. Jag säger att den ska finnas. Jag kanske till
och med säger att den i vissa avseenden ska utökas.
Men om det är en allmän tendens som får ta över det
offentliga politiska samtalet och rekryteringen av
riksdagsledamöter, och det blir sådana som är exper-
ter på olika offentliga system snarare än lidelsefulla
empatiska visionära politiker som kan åka hem och
säga: I dag slogs jag för liberalismen, inte för mål-
uppfyllelsen på det eller det anslaget, ska vi tänka oss
för.
Nu tror jag att vi är mäktiga att fylla bägge ko-
stymerna. Men jag vill höja detta lilla varningens
finger. Vi måste kunna erkänna att i det allmänna
offentliga samtalet är det på tok för lite diskussioner
om politikens sakfrågor och för mycket diskussioner
om formfrågor. Jag tycker att oppositionens sakliga
alternativ till regeringens politik borde få större ge-
nomslag i den allmänna debatten. Det är bara så som
demokratin kan vara livskraftig.
Nu vet jag eftersom jag också har varit i opposi-
tion att det betalar sig mer att diskutera formfrågor
eftersom medierna vill ha det på sådant sätt. Det är
där som det finns konflikter, och det är ofta personer
som gör fel. Jag säger återigen inte att vi inte ska ha
den typen av diskussioner och inte att riksdagen inte
ska fylla den funktionen. Men jag höjer detta lilla
varningens finger.</pre><pre>Anf.  138  TOBIAS KRANTZ (fp):
Fru talman! Jag noterar återigen att Pär Nuder är
inne på att riksdagens gransknings- och utvärde-
ringsmakt ska öka och att han lämnar dörren öppen
för det, och jag välkomnar det. Jag skulle vilja att
statsrådet i sitt sista inlägg talar om lite grann hur
statsrådet kan tänka sig att det i så fall skulle kunna
utvecklas.
Det är väldigt konstigt att Pär Nuder ser en mot-
sättning mellan att riksdagen och politiker utvärderar
och att man för en idédebatt. Jag ser inte den motsätt-
ningen. I själva verket tror jag att det är en förutsätt-
ning för att man ska ha en livaktig idédebatt att man
också har ett bra grepp om hur diskussionen och
idéerna faller ut i verkligheten.
Jag är helt övertygad om att man kanske skulle
kunna ha en ännu intressantare debatt om svensk
skolpolitik, för att ta det exemplet, utifrån de resultat
som exempelvis den svenska skolan uppvisar. Vi
avsätter ett antal miljarder varje år till den svenska
skolan på statlig och kommunal nivå.
Om vi utvärderar och granskar det har jag en upp-
fattning om hur den svenska skolan fungerar, och Pär
Nuder har en annan uppfattning om hur den svenska
skolan fungerar. Det är klart att den granskande och
utvärderande funktionen när vi utför granskningen
också kommer att blottlägga stora ideologiska skill-
nader.
Då menar jag på att vi också har sakliga underlag
att stå på i stället för att vi bara för en idédebatt utan
att den har täckning i verkligheten. Vi kan återigen få
en spänstig ideologisk debatt om vi också ägnar oss åt
att utvärdera i större utsträckning än vad vi gör i dag.
Denna motsättning mellan idédebatt och att utvärdera
är ett skenproblem. Det är lite tråkigt att Pär Nuder
ständigt återkommer till den.</pre><pre>Anf.  139  Statsrådet PÄR NUDER (s):
Fru talman! Jag har inte så mycket att tillägga ef-
ter denna långa debatt. Jag tror att vi har anledning att
i olika sammanhang återkomma till den. Vi behöver
ha en bred författningspolitisk diskussion i Sverige
inte bara om riksdagens kontrollmakt och de institut
som riksdagen har till sitt förfogande.
Jag har sagt det förr och jag vill avslutningsvis
ånyo fästa till riksdagens protokoll att det är väldigt
viktigt att vi nu så här i början på mandatperioden har
en bred författningspolitisk diskussion. Jag tror inte
att de politiska linjerna kommer att vara riktigt så
entydiga i författningspolitiken som de har varit tidi-
gare. Det kommer att skära på lite olika sätt i olika
partier, och det är väldigt stimulerande.
Den författningspolitiska diskussionen brukar av
hävd vara förbehållen ett fåtal personer, förvisso
kunniga av facket. Det är statsvetare och jurister, och
vi ska på inget sätt utesluta dem i debatten. Men vi
måste bredda diskussionen. Regeringen kommer för
sin del under våren att ta initiativ för att stimulera det
offentliga samtalet i de författningspolitiska frågorna.
Det ät ett antal seminarieserier som Justitiedeparte-
mentet kommer att anordna just i syfte att stimulera
det offentliga samtalet kring dessa frågor.
Det socialdemokratiska partiet kommer att ha ett
stort brett rådslag kring författningsfrågor för att vi
ska kunna inta våra partipositioner. Behöver vi revi-
dera något av det som vi har haft i bagaget tidigare?
Jag kan inte annat än att uppmana fler att följa det
exemplet. Vi behöver diskutera dessa frågorna. Jag
ber att få tacka ledamöterna för intressanta samtal.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>28 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Proposition
2002/03:50 Etikprövning av forskning</pre><pre>Skrivelse
2002/03:29 Johannesburg - FN:s världstoppmöte om
hållbar utveckling</pre><pre>29 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 27 december 2002</pre><pre>2002/03:117 av Rigmor Stenmark (c) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Ultuna Lantbruksuniversitet
2002/03:118 av Birgitta Sellén (c) till kulturminister
Marita Ulvskog
Hemsö fästning
2002/03:119 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet Ulri-
ca Messing
Mitträcken längs vägarna
2002/03:120 av Cecilia Wikström (fp) till miljömi-
nister Lena Sommestad
Fastigheter utan ägare
2002/03:121 av Ulf Nilsson (fp) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Svenska elevers kunskaper
2002/03:122 av Bo Lundgren (m) till statsminister
Göran Persson
Arbete och företagande</pre><pre>den 30 december 2002</pre><pre>2002/03:123 av Mikael Oscarsson (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Utjämningsmandat i kommunfullmäktige</pre><pre>den 8 januari 2003</pre><pre>2002/03:124 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jan
O Karlsson
Sveriges asylpolitik för flyktingar från Bangladesh
2002/03:125 av Torsten Lindström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
De nationella forskarskolorna</pre><pre>den 16 januari 2003</pre><pre>2002/03:126 av Anders Ygeman (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Jämställd idrott
2002/03:127 av Maria Larsson (kd) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
IUC-satsningen
2002/03:128 av Karin Svensson Smith (v) till miljö-
minister Lena Sommestad
Etablering av externa köpcentrum</pre><pre>den 17 januari 2003</pre><pre>2002/03:129 av Carl B Hamilton (fp) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Monopolbildning i jordbrukssektorn
2002/03:130 av Per Westerberg (m) till miljöminister
Lena Sommestad
Handläggningstider vid tillämpningen av PBL och
miljöbalken</pre><pre>den 21 januari 2003</pre><pre>2002/03:131 av Gustav Fridolin (mp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Fortsatt utredning av händelserna i Göteborg 2001
2002/03:132 av Lena Ek (c) till justitieminister Tho-
mas Bodström
Regler rörande kyrkligt ägd fast egendom
2002/03:133 av Lars-Ivar Ericson (c) till statsrådet
Lena Hallengren
Ungdomars kulturella skapande
2002/03:134 av Kenneth Johansson (c) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Ohälsan bland elever
2002/03:135 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet
Berit Andnor
Stärkt föräldraskap
2002/03:136 av Jörgen Johansson (c) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Anmälningsskyldighet för läkare
2002/03:137 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet
Morgan Johansson
Ohälsan hos barn och ungdomar</pre><pre>Interpellationerna 2002/03:117-128 redovisas i
bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisda-
gen den 21 januari.
Interpellationerna 2002/03:129-137 redovisas i
bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll tisda-
gen den 28 januari.</pre><pre>30 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 27 december 2002</pre><pre>2002/03:360 av Inger Davidson (kd) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Tomtebodaskolan
2002/03:361 av Torsten Lindström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Humaniora vid Mälardalens högskola
2002/03:362 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Utbyggnad av E 18
2002/03:363 av Lennart Fremling (fp) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Styrmedel i trafikpolitiken
2002/03:364 av Elizabeth Nyström (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Lokalisering av EU:s sjösäkerhetsbyrå till Sverige
2002/03:365 av Sofia Larsen (c) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Handledare inom VFU
2002/03:366 av Birgitta Sellén (c) till försvarsminis-
ter Leni Björklund
Hundskolan i Sollefteå
2002/03:367 av Birgitta Sellén (c) till näringsminister
Leif Pagrotsky
Statliga jobb i Sollefteå
2002/03:368 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
statsminister Göran Persson
Alternativa driftsformer i vården
2002/03:369 av Ulrik Lindgren (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Barnporrbrott
2002/03:370 av Mona Jönsson (mp) till statsrådet Jan
O Karlsson
Utvisande av omhändertagna barn</pre><pre>den 2 januari 2003</pre><pre>2002/03:371 av Torsten Lindström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Intervjuantagning till högskolan</pre><pre>den 7 januari 2003</pre><pre>2002/03:372 av Göran Lindblad (m) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
Indirekt barnreklam i SVT</pre><pre>den 8 januari 2003</pre><pre>2002/03:373 av Ulla Löfgren (m) till jordbruksmi-
nister Ann-Christin Nykvist
Jordförvärvslagen
2002/03:374 av Marie Engström (v) till statsminister
Göran Persson
Arvs- och gåvoskatten
2002/03:375 av Ulla Hoffmann (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Avhuggningsstraffet i Iran
2002/03:376 av Carl-Axel Johansson (m) till miljö-
minister Lena Sommestad
Utbyggnad av E 6/22</pre><pre>den 9 januari 2003</pre><pre>2002/03:377 av Carina Hägg (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Utsänd representant i Burundi
2002/03:378 av Ingegerd Saarinen (mp) till miljömi-
nister Lena Sommestad
Det areella glappet
2002/03:379 av Owe Hellberg (v) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Hemlösheten i Sverige</pre><pre>den 10 januari 2003</pre><pre>2002/03:380 av Torsten Lindström (kd) till statsrådet
Jan O Karlsson
Avvisning av kristna flyktingar från Nigeria
2002/03:381 av Helena Bargholtz (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Hanteringen av Säpos överskottsinformation
2002/03:382 av Helena Bargholtz (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Regeringens föreskrifter avseende registrering i Sä-
pos övervakande verksamhet
2002/03:383 av Gunilla Tjernberg (kd) till statsrådet
Morgan Johansson
Spelberoende</pre><pre>den 13 januari 2003</pre><pre>2002/03:384 av Rigmor Stenmark (c) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Lagstiftningen angående luftfakturor
2002/03:385 av Martin Andreasson (fp) till justitie-
minister Thomas Bodström
Säkerhetspolisens registrering av homosexuella
2002/03:386 av Yvonne Ångström (fp) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Jordförvärvslagstiftningen
2002/03:387 av Rigmor Stenmark (c) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Reklamavbrott i TV
2002/03:388 av Åsa Torstensson (c) till statsrådet
Ulrica Messing
E 6:ans färdigställande upp till norska gränsen
2002/03:389 av Tobias Krantz (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Färjetrafiken till Visingsö
2002/03:390 av Yvonne Ångström (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Rikstrafikens upphandling av flyg- och tågtrafik
2002/03:391 av Owe Hellberg (v) till näringsminister
Leif Pagrotsky
Direktverkande elvärme i nyproduktion
2002/03:392 av Owe Hellberg (v) till miljöminister
Lena Sommestad
VA-taxor för olika boendeformer
2002/03:393 av Martin Andreasson (fp) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Det kommunala utjämningssystemet
2002/03:394 av Anita Sidén (m) till statsrådet Berit
Andnor
De nya pensionsbeskeden
2002/03:395 av Maud Olofsson (c) till statsminister
Göran Persson
Nordkorea och icke-spridningsavtalet
2002/03:396 av Martin Andreasson (fp) till försvars-
minister Leni Björklund
Diskriminering på grund av sexuell läggning inom
försvaret
2002/03:397 av Eva Arvidsson (s) till justitieminister
Thomas Bodström
Ny varumärkeslag</pre><pre>den 16 januari 2003</pre><pre>2002/03:398 av Barbro Feltzing (mp) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Elrum i Skellefteå
2002/03:399 av Roger Karlsson (c) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Bidrag för minskad elförbrukning
2002/03:400 av Johnny Gylling (kd) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Nätbolagens ansvar för brister i elnätet
2002/03:401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Ulrica Messing
Utbyggnad av Visby hamn
2002/03:402 av Carina Hägg (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Aidspolicy på svenska ambassader
2002/03:403 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Hans Karlsson
Placering av nya tillsynsmyndigheten för a-kassorna
2002/03:404 av Viviann Gerdin (c) till jordbruksmi-
nister Ann-Christin Nykvist
Jordförvärvslagen
2002/03:405 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Lena Hallengren
Skolverkets uppföljning av statsbidraget för personal-
förstärkningar</pre><pre>den 17 januari 2003</pre><pre>2002/03:406 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) till
miljöminister Lena Sommestad
Dieselskatt i proportion till miljöpåverkan
2002/03:407 av Åsa Domeij (mp) till justitieminister
Thomas Bodström
Fristående myndighet för att utreda misstänkta brott
inom polisen
2002/03:408 av Åsa Domeij (mp) till näringsminister
Leif Pagrotsky
Rörliga elpriser
2002/03:409 av Jan Ertsborn (fp) till justitieminister
Thomas Bodström
Förmånsrättsordningen
2002/03:410 av Christina Nenes (s) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Fullgörande av skadeståndsskyldighet</pre><pre>den 20 januari 2003</pre><pre>2002/03:411 av Gunilla Tjernberg (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Museernas säkerhet
2002/03:412 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
kulturminister Marita Ulvskog
Teckenspråksbibel</pre><pre>den 21 januari 2003</pre><pre>2002/03:413 av Maria Hassan (s) till kulturminister
Marita Ulvskog
Rinkeby Bomässa
2002/03:414 av Gunilla Wahlén (v) till statsrådet Jan
O Karlsson
Avvisningar
2002/03:415 av Rosita Runegrund (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polisstationen på Orust
2002/03:416 av Lars-Ivar Ericson (c) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Framtiden för svenskt ålfiske
2002/03:417 av Mikael Odenberg (m) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
UD:s agerande rörande köpbojkott mot Israel</pre><pre>Frågorna 2002/03:360-410 redovisas i bilaga som
fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
21 januari.
Frågorna 2002/03:411-417 redovisas i bilaga som
fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
28 januari.</pre><pre>31 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 27 december 2002</pre><pre>2002/03:303 av Gunilla Tjernberg (kd) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Sponsring
2002/03:335 av Maria Öberg (s) till statsrådet Ulrica
Messing
Flygtrafiken i inlandet</pre><pre>den 30 december 2002</pre><pre>2002/03:309 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
statsrådet Morgan Johansson
Förbud mot lakritspipor
2002/03:310 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Konkurrensfrågor inom flyget
2002/03:312 av Jeppe Johnsson (m) till jordbruksmi-
nister Ann-Christin Nykvist
Torskfiskestopp
2002/03:314 av Sonja Fransson (s) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
Brandvarnare i varje hushåll
2002/03:319 av Birgitta Sellén (c) till jordbruksmi-
nister Ann-Christin Nykvist
Vallersättning till lantbrukarna
2002/03:322 av Sonja Fransson (s) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Nyrekrytering av kvinnliga professorer
2002/03:323 av Lars Wegendal (s) till miljöminister
Lena Sommestad
Stammen av vildsvin</pre><pre>den 31 december 2002</pre><pre>2002/03:324 av Carl-Axel Johansson (m) till statsrå-
det Ulrica Messing
E 6/22
2002/03:325 av Marie Wahlgren (fp) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Torskfiskestoppet i Östersjön</pre><pre>den 2 januari 2003</pre><pre>2002/03:332 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polisens situation
2002/03:333 av Inger René (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Integritetsskyddets framtida utformning</pre><pre>den 7 januari 2003</pre><pre>2002/03:339 av Ulla Löfgren (m) till miljöminister
Lena Sommestad
Miljöbalken som styrinstrument
2002/03:346 av Ingela Thalén (s) till miljöminister
Lena Sommestad
Omprövning av vattendomar</pre><pre>den 8 januari 2003</pre><pre>2002/03:308 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Hans
Karlsson
Proposition om ohälsan
2002/03:315 av Nils-Erik Söderqvist (s) till statsrådet
Berit Andnor
Bilstöd
2002/03:316 av Birgitta Carlsson (c) till statsrådet
Morgan Johansson
Rehabilitering av psykiskt långtidssjuka
2002/03:317 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Berit Andnor
Fetalt alkoholsyndrom och LSS
2002/03:318 av Birgitta Sellén (c) till kulturminister
Marita Ulvskog
Arkivverksamheten i Västernorrlands län
2002/03:327 av Tobias Krantz (fp) till statsrådet Pär
Nuder
Utredning om författningsdomstol
2002/03:343 av Lennart Kollmats (fp) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Fyrplatsernas kulturhistoriska värde
2002/03:359 av Anne Marie Brodén (m) till statsrådet
Berit Andnor
Diskriminering av funktionshindrade
2002/03:368 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
statsminister Göran Persson
Alternativa driftsformer i vården</pre><pre>den 9 januari 2003</pre><pre>2002/03:293 av Kjell-Erik Karlsson (v) till närings-
minister Leif Pagrotsky
Världsbanken och Bujagalidammen
2002/03:294 av Kjell-Erik Karlsson (v) till närings-
minister Leif Pagrotsky
EKN och Bujagalidammen
2002/03:306 av Carina Hägg (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Ett idrottens Globalt ansvar
2002/03:313 av Erling Wälivaara (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Kustbevakningen och polisiära uppgifter
2002/03:320 av Sven Bergström (c) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Om dödshot mot tibetaner i Kina
2002/03:321 av Carina Hägg (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Könsstympning
2002/03:331 av Carina Hägg (s) till statsrådet Jan O
Karlsson
Hiv/aids
2002/03:338 av Carina Hägg (s) till statsrådet Jan O
Karlsson
Biståndet till Zimbabwes parlament
2002/03:360 av Inger Davidson (kd) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Tomtebodaskolan</pre><pre>den 10 januari 2003</pre><pre>2002/03:341 av Ronny Olander (s) till finansminister
Bosse Ringholm
Skattesubvention för friskvård
2002/03:342 av Anne-Marie Ekström (fp) till finans-
minister Bosse Ringholm
Företagarnas rättssäkerhet
2002/03:344 av Anna Grönlund (fp) till statsrådet
Mona Sahlin
Lärarbristen och arbetslösa invandrade lärare
2002/03:361 av Torsten Lindström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Humaniora vid Mälardalens högskola
2002/03:365 av Sofia Larsen (c) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Handledare inom VFU
2002/03:366 av Birgitta Sellén (c) till försvarsminis-
ter Leni Björklund
Hundskolan i Sollefteå</pre><pre>den 13 januari 2003</pre><pre>2002/03:334 av Krister Örnfjäder (s) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Tjuvfiske
2002/03:336 av Cecilia Widegren (m) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
Segdragna lantbruksutbetalningar
2002/03:337 av Fredrik Olovsson (s) till jordbruks-
minister Ann-Christin Nykvist
En sammanhållen hästpolitik
2002/03:350 av Gustav Fridolin (mp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Svensken på Guantánamobasen
2002/03:351 av Erling Wälivaara (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Brott mot mänskliga rättigheter i Turkmenistan
2002/03:352 av Mikael Oscarsson (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Rättssäkerhet för svenska medborgare som vistas i
Eritrea</pre><pre>den 14 januari 2003</pre><pre>2002/03:329 av Helena Bargholtz (fp) till vice stats-
minister Margareta Winberg
Jämställdheten i EU:s framtidskonvent</pre><pre>den 15 januari 2003</pre><pre>2002/03:328 av Tina Acketoft (fp) till vice statsmi-
nister Margareta Winberg
Jämställdheten i bolag med statligt ägande
2002/03:340 av Ulla Löfgren (m) till statsrådet Hans
Karlsson
Arbetsmarknadspolitik
2002/03:345 av Anna Grönlund (fp) till vice statsmi-
nister Margareta Winberg
Jämställdhet i näringslivet
2002/03:347 av Runar Patriksson (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polissituationen i Sverige
2002/03:348 av Lennart Fremling (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Effektivare användning av polisens resurser
2002/03:349 av Torkild Strandberg (fp) till närings-
minister Leif Pagrotsky
Barsebäck och Sveriges energisituation
2002/03:355 av Johnny Gylling (kd) till statsrådet
Ulrica Messing
Försäljning av fyrar
2002/03:356 av Yvonne Andersson (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Konstnärlig utsmyckning av myndigheter
2002/03:357 av Ingemar Vänerlöv (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polisens ekonomiska kris fortsätter
2002/03:362 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Utbyggnad av E18
2002/03:363 av Lennart Fremling (fp) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Styrmedel i trafikpolitiken
2002/03:364 av Elizabeth Nyström (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Lokalisering av EU:s sjösäkerhetsbyrå till Sverige
2002/03:367 av Birgitta Sellén (c) till näringsminister
Leif Pagrotsky
Statliga jobb i Sollefteå
2002/03:369 av Ulrik Lindgren (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Barnporrbrott</pre><pre>den 17 januari 2003</pre><pre>2002/03:354 av Lena Adelsohn Liljeroth (m) till
statsrådet Berit Andnor
Nyfattigdomen
2002/03:372 av Göran Lindblad (m) till kulturminis-
ter Marita Ulvskog
Indirekt barnreklam i SVT
2002/03:376 av Carl-Axel Johansson (m) till miljö-
minister Lena Sommestad
Utbyggnad av väg E6/22
2002/03:378 av Ingegerd Saarinen (mp) till miljömi-
nister Lena Sommestad
Det areella glappet
2002/03:379 av Owe Hellberg (v) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Hemlösheten i Sverige
2002/03:381 av Helena Bargholtz (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Hanteringen av Säpo:s överskottsinformation
2002/03:382 av Helena Bargholtz (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Regeringens föreskrifter avseende registrering i Sä-
pos övervakande verksamhet</pre><pre>den 20 januari 2003</pre><pre>2002/03:374 av Marie Engström (v) till statsminister
Göran Persson
Arvs- och gåvoskatten</pre><pre>den 21 januari 2003</pre><pre>2002/03:387 av Rigmor Stenmark (c) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Reklamavbrott i TV
2002/03:370 av Mona Jönsson (mp) till statsrådet Jan
O Karlsson
Utvisande av omhändertagna barn</pre><pre>Svaren på frågorna 2002/03:357, 2002/03:374,
2002/03:387 och 2002/03:370 redovisas i bilaga som
fogas till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den
28 januari.
Övriga svar redovisas i bilaga som fogas till riks-
dagens snabbprotokoll tisdagen den 21 januari.</pre><pre>32 §  Kammaren åtskildes kl. 22.27.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.23,
av  förste vice talmannen därefter till och med 21 §
anf. 88 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>