
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2002/03:40</div>
<div class="sidhuvud_datum">Torsdagen den 19 december</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 09.00 17.58</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 20.28</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>Protokoll
2002/03:40
--------------------------------------------------------------------------------
----------</pre><pre>1 §  Val av förste vice talman</pre><pre>Anf.  1  FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Jag vill på den moderata riksdags-
gruppens vägnar föreslå Per Westerberg.</pre><pre>Kammaren valde med acklamation Per Wester-
berg till riksdagens förste vice talman från och med
den 1 januari 2003.</pre><pre>2 §  Val av tre riksrevisorer</pre><pre>Anf.  2  PER UNCKEL (m):
Fru talman! Riksdagen ska i dag fatta det tredje av
höstens beslut om inrättande av en oberoende riksre-
vision under riksdagen. Beslutet söker sina paralleller
så långt tillbaka i tiden som till grundlagsfästningen
av det i dag världskända svenska JO-ämbetet i sam-
band med 1809 års författning.
De beslut riksdagen har fattat om Riksrevisionen
under den gångna hösten har baserats på det som,
tillsammans med den nödvändiga och konfliktfyllda
debatten om olika synsätt på vårt lands framtid, utgör
kärnan i det svenska parlamentariska arbetet, nämli-
gen förmåga att uppnå en kompromiss när sådant
bedöms som angeläget.
Kompromissen har inneburit att samtliga partier
kunnat ställa sig bakom inrättandet av Riksrevisio-
nen. Jag vågar mig dessutom på gissningen att med
perspektiv ska det inte uteslutas att kompromissen på
sina egna meriter är bättre kvalitativt än de ingående
delarna som utgör själva kompromissens kärna.
I dag ska riksdagen fatta beslut om det som ska ge
den nya myndigheten liv, om de tre personer som
gemensamt ska leda Riksrevisionens arbete. Detta
beslut är ingen kompromiss. Ett samlat utskott har
funnit tre personer bäst lämpade att fylla de krav på
integritet, oväld och kvalitet som riksdagen har an-
ledning att ställa på de tre revisorer som nu ska iklä-
das ett av landets viktigaste ämbeten.
Fru talman! På ett enhälligt konstitutionsutskotts
vägnar ber jag att få föreslå till val av tre riksrevisorer
följande:
att riksdagen för tiden från den 1 juli 2003 till
dess nytt val har genomförts under tredje året därefter
väljer Kjell Larsson,
att riksdagen för tiden från den 1 juli 2003 till
dess nytt val har genomförts under femte året därefter
väljer Lennart Grufberg och
att riksdagen för tiden från den 1 juli 2003 till
dess nytt val har genomförts under sjunde året däref-
ter väljer Eva Lindström samt
att riksdagen väljer Lennart Grufberg att svara för
myndighetens administrativa ledning.</pre><pre>En promemoria med föreslagna namn hade delats
ut till kammarens ledamöter. Promemorian hade
följande lydelse:</pre><pre>Till riksdagens kammare
Konstitutionsutskottet har berett frågan om val av
tre riksrevisorer.
Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt
att riksdagen för tiden från den 1 juli 2003 till
dess nytt val har genomförts under tredje året därefter
väljer Kjell Larsson,
att riksdagen för tiden från den 1 juli 2003 till
dess nytt val har genomförts under femte året därefter
väljer Lennart Grufberg och
att riksdagen för tiden från den 1 juli 2003 till
dess nytt val har genomförts under sjunde året däref-
ter väljer Eva Lindström samt
att riksdagen väljer Lennart Grufberg att svara för
myndighetens administrativa ledning.
Stockholm den 10 december 2002
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel</pre><pre>Konstitutionsutskottet hade enhälligt föreslagit att
riksdagen</pre><pre>för tiden från den 1 juli 2003 till dess nytt val har
genomförts under tredje året därefter väljer Kjell
Larsson till riksrevisor,
för tiden från den 1 juli 2003 till dess nytt val har
genomförts under femte året därefter väljer Lennart
Grufberg till riksrevisor,
för tiden från den 1 juli 2003 till dess nytt val har
genomförts under sjunde året därefter väljer Eva
Lindström till riksrevisor,
väljer Lennart Grufberg att svara för myndighe-
tens administrativa ledning.</pre><pre>Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag
och valde därmed</pre><pre>för tiden från den 1 juli 2003 till dess nytt val har
genomförts under tredje året därefter till
riksrevisor
Kjell Larsson</pre><pre>för tiden från den 1 juli 2003 till dess nytt val har
genomförts under femte året därefter till
riksrevisor
Lennart Grufberg</pre><pre>för tiden från den 1 juli 2003 till dess nytt val har
genomförts under sjunde året därefter till
riksrevisor
Eva Lindström</pre><pre>att svara för myndighetens administrativa ledning
Lennart Grufberg</pre><pre>3 §  Utökning av antalet extra suppleanter i
vissa utskott</pre><pre>Valberedningen hade, enligt ett till kammaren in-
kommet protokollsutdrag, tillstyrkt att antalet supple-
anter från och med den 1 januari 2003 skulle utökas
enligt följande:</pre><pre>från 23 till 24 i finansutskottet
från 21 till 23 i näringsutskottet</pre><pre>Kammaren medgav dessa utökningar.</pre><pre>4 §  Val av extra suppleanter i vissa utskott</pre><pre>Företogs val av extra suppleanter i finansutskottet
och näringsutskottet.</pre><pre>Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till</pre><pre>suppleant i finansutskottet
Anne-Marie Pålsson (m)</pre><pre>suppleanter i näringsutskottet
Ola Sundell (m)
Per Westerberg (m)</pre><pre>5 §  Nya riksdagsledamöter, m.m.</pre><pre>Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna</pre><pre>Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
möter och ersättare för riksdagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Valmyndig-
heten inkommit bevis om att
dels Stefan Hagfeldt (m), Norrköping, utsetts till
ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 januari 2003
sedan Per Unckel (m) avsagt sig sitt uppdrag som
riksdagsledamot,
dels Magdalena Andersson (m), Jönköping, utsetts
till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 januari
2003 sedan Anders Björck (m) avsagt sig sitt uppdrag
som riksdagsledamot.
Från Valmyndigheten har också inkommit proto-
koll angående utseende av ersättare.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen för de nya ledamöterna och protokollen an-
gående ersättare och därvid funnit att de blivit utfär-
dade i enlighet med 19 kap. 11 § vallagen.
Stockholm den 18 december 2002
Staffan Magnusson/
Kerstin Siverby</pre><pre>6 §  Kompletteringsval till vissa utskott</pre><pre>Tredje vice talmannen meddelade att Moderata
samlingspartiets riksdagsgrupp på grund av uppkom-
na vakanser anmält
Stefan Hagfeldt som ledamot i näringsutskottet
efter Ola Sundell och som suppleant i socialutskottet
efter Catharina Elmsäter-Svärd och
Magdalena Andersson som suppleant i socialför-
säkringsutskottet, socialutskottet och bostadsutskottet
efter Björn Hamilton.</pre><pre>Tredje vice talmannen förklarade valda till</pre><pre>ledamot i näringsutskottet
Stefan Hagfeldt (m)</pre><pre>suppleant i socialförsäkringsutskottet
Magdalena Andersson (m)</pre><pre>suppleanter i socialutskottet
Magdalena Andersson (m)
Stefan Hagfeldt (m)</pre><pre>suppleant i bostadsutskottet
Magdalena Andersson (m)</pre><pre>7 §  Anmälan om återtagande av plats i riksda-
gen</pre><pre>Tredje vice talmannen meddelade att Inger Lund-
berg (s) skulle återta sin plats i riksdagen från och
med den 20 december varigenom uppdraget som
ersättare skulle upphöra för Ameer Sachet.</pre><pre>8 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 13 december.</pre><pre>9 §  Meddelande om statistiska uppgifter om
riksdagsarbetet</pre><pre>Tredje vice talmannen meddelade att statistiska
uppgifter om riksdagsarbetet delats ut till kammarens
ledamöter.
Statistiken skulle fogas som bilaga till detta pro-
tokoll.</pre><pre>10 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Tredje vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemoria om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2002/03:FPM30 Förstärkt samarbete angående
förlust av rättigheter till justitieutskottet</pre><pre>11 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs och bordlades åter
Finansutskottets betänkanden 2002/03:FiU2-FiU5
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU14</pre><pre>12 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats
den 18 december
AU1 Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
Punkt 1 (Allmän inriktning av politiken m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (c, m, fp, kd)
Votering:
170 för utskottet
140 för res. 1
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  130 s, 25 v, 15 mp
För res. 1:     49 m, 43 fp, 29 kd, 19 c
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 fp, 4 kd, 5 v, 3 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 2 (EMU och arbetsmarknaden)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
272 för utskottet
25 för res. 2
14 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  131 s, 49 m, 43 fp, 29 kd, 19 c, 1 mp
För res. 2:     25 v
Avstod:         14 mp
Frånvarande:    13 s, 6 m, 5 fp, 4 kd, 5 v, 3 c, 2 mp
Gustav Fridolin (mp) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Punkt 3 (Lönebidragsfrågor)
1. utskottet
2. res. 3 (fp)
3. res. 5 (c)
Förberedande votering:
43 för res. 3
19 för res. 5
249 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
215 för utskottet
44 för res. 3
52 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  131 s, 44 m, 25 v, 15 mp
För res. 3:     1 m, 43 fp
Avstod:         4 m, 29 kd, 19 c
Frånvarande:    13 s, 6 m, 5 fp, 4 kd, 5 v, 3 c, 2 mp
Cecilia Magnusson (m) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Punkt 4 (Arbetskraftsbehov i trädgårdsnäringen)
1. utskottet
2. res. 6 (kd)
Kammaren biföll utskottets förslag med acklamation.</pre><pre>Punktena 5-9
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>AU2 Utgiftsområde 14 Arbetsliv
Punkt 1 (Allmänt om arbetslivspolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (c)
Förberedande votering 1:
29 för res. 2
19 för res. 3
263 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
49 för res. 1
29 för res. 2
233 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
212 för utskottet
49 för res. 1
50 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  131 s, 41 fp, 25 v, 15 mp
För res. 1:     49 m
Avstod:         2 fp, 29 kd, 19 c
Frånvarande:    13 s, 6 m, 5 fp, 4 kd, 5 v, 3 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 5 (Kompetenssparande)
1. utskottet
2. res. 7 (c, m, fp, kd)
Votering:
170 för utskottet
141 för res. 7
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  130 s, 25 v, 15 mp
För res. 7:     1 s, 49 m, 43 fp, 29 kd, 19 c
Frånvarande:    13 s, 6 m, 5 fp, 4 kd, 5 v, 3 c, 2 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>13 §  Utvidgning av reglerna om framskjuten
beskattning vid vissa andelsbyten m.m.</pre><pre>Föredrogs
skatteutskottets betänkande 2002/03:SkU5
Utvidgning av reglerna om framskjuten beskattning
vid vissa andelsbyten m.m. (prop. 2002/03:15).</pre><pre>Kammaren biföll utskottets förslag att ärendet fick
avgöras efter endast en bordläggning.</pre><pre>Anf.  3  ANNE-MARIE PÅLSSON (m):
Fru talman! I dag ska kammaren fatta beslut om
en viktig fråga, nämligen frågan om hur småföretaga-
re ska beskattas. Det handlar inte om beskattning i
allmänna termer utan om hur beskattningen ska ske
när en strukturaffär har inträffat.
Frågan är viktig. Den innehåller en rad principi-
ella överväganden med långtgående räckvidd. Därför
är det synd att bänkarna, som så ofta är fallet här i
kammaren, gapar tomma. Det är tråkigt att inte fler
representanter för det statsbärande partiet är här för
att höra hur effekterna av den politik som man fattar
beslut om påverkar näringsverksamhet och enskilda
näringsidkare.
Frågan är också komplicerad, för den innehåller
en rad teknikaliteter på skatterättens område. Skulle
man fördjupa sig i dessa skulle debatten bli oändligt
komplicerad och dessutom ganska tråkig. Samtidigt
är det ganska nödvändigt att man förstår sig på de här
teknikaliteterna för att också förstå frågans särskilda
art och betydelse. Jag ska ändå försöka undvika den
typen av resonemang och i stället gå in på de princi-
piella förutsättningarna för just den här typen av be-
skattning.
Låt mig inledningsvis peka på de tre olika kom-
plex och regelsystem som har givit upphov till den
här problematiken. Det första sammanhänger med
den generella beskattningen av småföretag. På grund
av den minst sagt ogenerösa hållning som Socialde-
mokraterna har gentemot småföretag har vi fått en
skattestruktur för småföretag som innebär att mer-
parten av de inkomster som uppstår ska beskattas som
inkomst av tjänst, det vill säga ganska högt - eller
mycket högt.
Detta är egendomligt eftersom enskild närings-
verksamhet i sig ger upphov till en rad risker som inte
en anställd person är utsatt för. För det första är det så
att en enskild näringsidkare också är ägare till sitt
företag. Därmed riskerar man det kapital man har satt
in i sitt företag. För de flesta handlar det om ett aktie-
kapitel på 100 000 kronor, vilket är ett mycket stort
belopp för den största delen av svenska folket.
Därtill är en näringsidkare i många avseenden
också en borgenär, det vill säga en långivare, efter-
som en enskild näringsidkare regelmässigt måste ingå
personlig borgen för de skulder som ges till företaget.
Därmed ansvarar ju också näringsidkaren för det
kapital som lånas ut till företaget. Skulle företaget gå
omkull kommer näringsidkaren att bli ensam betal-
ningsansvarig för dessa skulder - inte alltid men i
många fall. Effekterna av detta har vi sett många
exempel på, till och med tragiska sådana.
Dessutom kan man påpeka att de kunskaper, alltså
det humankapital, som en enskild näringsidkare byg-
ger upp har en särskild avkastning i företaget men
inte en lika stor avkastning i någon annans närings-
verksamhet i något annat företag.
Men för dessa risker som en enskild näringsidkare
tar på sig tillåter inte skattesystemet som det ser ut i
dag näringsidkaren en riskkompensation. Det är
egendomligt, för i nästan alla andra sammanhang
tycker man att en riskpremie är en självklarhet. Det
finns en uppsjö av vetenskapliga studier där man
försöker beräkna riskpremien, och man har kommit
fram till ungefär 10 % extra avkastning på årsbasis.
Men detta gäller alltså inte den kategori yrkesutövare
som kanske tar den största risken av alla.
Dessutom är det intressant att påpeka att den lag-
bestämda fördelning mellan vad som ska betraktas
som inkomst av tjänst och inkomst av kapital som
gäller för enskilda näringsidkare, och som finns upp-
tecknad i de så kallade 3:12-reglerna, inte gäller för
de publika aktiebolagen. Där får man själv bestämma
hur inkomsterna ska fördelas mellan inkomst av ka-
pital och inkomst av tjänst. Möjligen kan man säga att
också facket bidrar till denna fördelning, för när fack-
et inte åstadkommer stora lönepåslag kommer en
större andel överskott att gå till inkomst av kapital.
Det är också intressant och värt att notera att den
enskilda näringsidkaren inte heller omfattas av trans-
fereringssystemen på ett lika generöst sätt som en
anställd. Reglerna är komplicerade. Beräkningsgrun-
derna är komplicerade. Många näringsidkare känner
nog till svårigheterna att få den typen av transfere-
ringar som man hade förväntat sig att kunna få och
som man tycker hade varit motiverat utifrån närings-
verksamheten om det nu skulle inträffa att sjukdom,
arbetslöshet eller något liknande uppstår.
Det andra regelsystemet som griper in, och som
har särskild bäring i det här fallet, hänger samman
med likviditetsprincipen, eller rättare sagt det faktum
att vi inte har en likviditetsprincip i svensk beskatt-
ning. Man utgår inte från att det ska finnas pengar att
betala skatt med. Snarare resonerar det statsbärande
partiet så att pengar borde finnas. Och finns det inte
får man väl försöka "rekrytera" pengarna på något
annat sätt. Man kan ta lån eller man kan sälja till-
gångar.
Det tredje regelsystemet hänger samman med
möjligheterna till kvittning. Kvittning tillåts inom
samma inkomstslag. Underskott i inkomstslaget ka-
pital kan alltså kvittas mot överskott i inkomstslaget
kapital. Däremot kan man inte kvitta underskott i
kapital mot överskott i inkomst av tjänst, inte som
regel.
Man kan säga att i pomperipossafallet har alla
dessa regelkomplex sammanfallit på ett olyckligt sätt.
I förenklade termer kan man försöka beskriva det på
följande sätt: En näringsidkare säljer sitt företag, och
för denna försäljning erhåller han dels en kontant-
peng, dels andelar i det köpande företaget. Genom
avtalskonstruktionen har säljaren blivit förhindrad att
sälja andelar i det nya företaget innan en viss tid har
förflutit. Sedan går ett eller två år. Karenstiden har
löpt ut, och andelarna ska säljas. Det fatala har då
inträffat att andelarna inte har något värde.
Nu inträffar det egendomliga att näringsidkaren
som sålde sitt företag, och nu ska sälja de andelar han
fick i betalning, inte får någonting betalt för detta då
det inte finns någonting att hämta. Ändå ska skatt
erläggas. Skatt ska alltså erläggas utan att det finns
någon inkomst. Detta hänger samman med att de
underskott som inträffat i inkomst av kapital inte får
kvittas mot inkomst av tjänst.
Detta har för väldigt många människor blivit en
skuldfälla. Man går ur det hela med en negativ be-
hållning, och i värsta fall med många miljoner i
skuld, vilket man då ska försöka klara av.
Problemet uppmärksammades först av de mode-
rata riksdagsledamöterna Catharina Hagen och Carl
Erik Hedlund, vilket tyvärr kommit bort i debatten.
Men utan stöd från regeringens stödpartier kunde
man från det borgerliga blockets sida inte åstadkom-
ma så mycket.
En vändning kom när Vänsterns man i skatteut-
skottet, Per Rosengren, ställde sig bakom den borger-
liga kritiken. Som en följd av de gemensamma an-
strängningarna gav riksdagen i våras regeringen till
känna att regeringen skulle återkomma med ett för-
slag till förändringar för att kunna lösa detta problem.
Nu vore det fel att påstå att regeringen gav priori-
tet åt den här frågan. Snarare försökte regeringen att
på alla sätt förhala den. När det efter valet stod klart
för regeringen att det fortfarande fanns en majoritet
för en förändring kom slutligen, efter påstötningar
från skatteutskottet, ett förslag till förändringar från
regeringens sida. Det förslaget ska vi nu ta ställning
till.
Jag vill också säga att det var trevligt att man änt-
ligen tog ett steg framåt. Vi moderater tycker dock
inte att det steget är tillräckligt stort. Vi tycker inte att
det framlagda förslaget är tillräckligt heltäckande.
Därför föreslår vi vissa förändringar.
Vi menar att den här typen av förändringar även
ska gälla om kontantinsatsen vid överlåtelse är större
än 10 %. Anledningen till varför vi tycker så är enkel.
Det handlar förstås om att de regelvidrigheter som
den svenska skattestrukturen på det här området ger
upphov till inte är mindre om kontantinsatsen är 15 %
eller 20 %. Den är precis lika elakartad.
Jag skulle vilja säga att detta strider mot EU:s fu-
sionsdirektiv. Det är möjligt att det inte helt är i kor-
relation med fusionsdirektivet, men å andra sidan
vore det intressant att se om man i EU tillämpar, eller
avstår från att tillämpa, en likviditetsprincip på det
sättet som vi gör i Sverige.
Spelar det som nu står i betänkandetexten någon
roll, nämligen att förändringen bara ska gälla aktier
och andelar? Ja, vi moderater tycker att det spelar
roll. Vi vill gärna utvidga förslaget till att även gälla
andra typer av värdepapper än aktier och andelar. Det
ska också gälla sådant som optioner och konvertibler.
Strukturen på problemet är ju inte mindre för att and-
ra värdepapper är inbegripna i försäljningen.
Spelar det någon roll att en utvidgning, såsom vi
moderater föreslår, har en budgetpåverkan som över-
stiger de 283 miljoner kronor som regeringen har
räknat på? Svaret är av flera skäl nej. För det första är
budgetpåverkan osäker. För det andra är det - även
om summan uppgår till 1 miljard - felräkningspengar
i förhållande till en budget på mer än 1 000 miljarder
kronor. Och i varje budget bör det finnas ett utrymme
för felräkningar och inkomstförändringar i en allmänt
sett osäker kalkyl.
Det kan dessutom vara en poäng att påpeka att när
det gäller SJ, som behöver ett kapitaltillskott på 1 000
miljoner kronor, har näringsministern hittills inte
avvisat detta behov med argumentet att det skulle
överskrida budgetramarna.
Det finns också skäl att nämna att regeringen i da-
garna har kommit med en promemoria där det sägs att
man vill underlätta byggandet av studentbostäder.
Detta skulle uppgå till närmare 5 miljarder kronor.
Det gör man trots att det har en långt större påverkan
på budgeten än vad en utvidgning av de förändringar
som gäller pomperipossa skulle ha.
Nej, oviljan att utvidga detta är ytterligare ett ut-
slag av den socialdemokratiska regeringens ovilja
mot och ytterst negativa syn på småföretagsamhet.
Man vill inte, mer än vad nöden kräver, komma med
några eftergifter. Därför vill vi uppdra åt regeringen
att omedelbart komma med förändringar på den här
punkten. Man ska inte utreda frågan ytterligare, för i
så fall riskerar vi bara att hamna i en ny långbänk.
Vi moderater bifaller förslaget i regeringens pro-
position när det gäller punkt 1 i betänkandet. Samti-
digt står vi bakom reservation 1 under punkt 2 i be-
tänkandet. Jag yrkar därför bifall till denna reserva-
tion.</pre><pre>Anf.  4  GUNNAR ANDRÉN (fp):
Fru talman! All skattepolitik bör som utgångs-
punkt ha skattebetalarnas förmåga att bidra till det
gemensamma. Det är från liberal utgångspunkt det
alldeles grundläggande för all beskattning. Den som
har ska bidraga, den som inget har slipper. Detta
kallas i dagligt tal skatt efter bärkraft. Den ideologi
som finns bakom ett sådant tänkesätt har rent av sitt
ursprung i Den heliga skrift.
I vårt land har vi liberaler med glädje kunnat note-
ra att Socialdemokraterna slutit upp bakom denna
mycket liberala grundtanke. Vi har emellertid nödgats
notera att den enskilde skattebetalarens betalnings-
förmåga kommit att tillmätas allt mindre betydelse.
Den rent fiskala synen på skatternas indrivande har
givits ökad vikt, samtidigt som den politiska maktens
främsta företrädare valt att inte bara blinka med såväl
höger som vänster öga för att slippa se avarter av
typen skattefusk växa fram, utan intensivt blunda med
båda ögonen för att slippa se vad alla som vill se ser.
Men det finns också ljuspunkter. Förslaget om ut-
vidgning av reglerna om framskjuten beskattning vid
vissa andelsbyten är en sådan, om än otillräcklig,
ljuspunkt. Om man underlåter att ge sig in på alla de
lagstiftningsmässiga teknikaliteter som det här inne-
håller handlar det i grunden om att vi inte ska fort-
sätta att beskatta luft, alltså vinster som inte finns.
Vi välkomnar detta. Det är bra för tilltron till
skattesystemet att enskilda nu kan se fram emot att
slippa betala skatt för vinster som de i praktiken inte
haft. Att det inte handlar om småpengar för den en-
skilde visas av att självaste finansutskottet funnit skäl
att skriva ned statens intäkter med hela 283 miljoner
kronor som en engångsåtgärd. 283 miljoner kronor är
mycket pengar. Det handlar dessutom om en beståen-
de effekt på 9 miljoner kronor. Annorlunda uttryckt
har staten tidigare krävt betalning av just så mycket,
283 miljoner kronor, på vinster som aldrig funnits.
Om man bortser från bokföringsfrågan från sta-
tens sida handlar det om att återbetala pengar som
staten egentligen aldrig haft rätt att ta ut av ett antal
medborgare. Den verkliga effekten för staten, för oss
alla, är noll. Det handlar bara om skilda bokföringsår.
I denna del är det lätt att tillstyrka regeringens för-
slag. Men som Anne-Marie Pålsson var inne på är det
en otillräcklig syn på frågan. Finansministern tycks
dock ha våndats när han lade fram förslaget och
skickade det till Lagrådet. Det har vi kunnat läsa i
Dagens Nyheter. Att finansministern inte längre vill
beskatta luft ser jag uteslutande som en förbättring av
skattesystemet, som ett inslag av ökad rättvisa i skat-
tesystemet.
Så långt kommen kan man likväl inte undgå att
notera den vånda som dessa skatterättsliga förbätt-
ringar - ja, rentav rättviseökningar - åstadkommer
hos främst Vänsterpartiet. Jag tänker då särskilt på
den förre ledamoten i skatteutskottet Per Rosengren.
Herr Rosengren i Mariestad har under de senaste
åren kommit att framstå som den svenska vänsterns
särskilde rättvisekämpe, tillväxtförespråkare, skatte-
sänkare och pådrivare framför andra. I denna fråga
har också herr Rosengren från Vänsterpartiet på ett
förtjänstfullt sätt drivit både skatteutskottet, social-
demokrater och självaste finansministern framför sig.
Hyllningsartiklarna har inte låtit vänta på sig. När
herr Rosengren slagit i skatteutskottets dörr har det
smällt så högt att det snart nog återspeglats på Dagens
Nyheters olika sidor i nyhetsartiklar och på andra sätt.
Skatteutskottets högt värderade ordförande får väl
uppskatta att ingen annan i skatteutskottet varit i
närheten av så uppskattande artiklar som har kommit
Vänsterpartiets företrädare i skatteutskottet till del.
Fru talman! Men det har, sanna mina ord, varit
mycket skrik för lite ull, som bonden sade när han
klippte grisen. När skatteutskottet härförleden slutbe-
handlade samma fråga, som föranledde ett tidigare
vredesutbrott när vi behandlade pomperipossaskatten
vid andelsbyten, fungerade herr Rosengren som rege-
ringspartiets dörrmatta. Han lade sig platt och fogligt
till rätta så att regeringen skulle få igenom sina förse-
nade och för enskilda skattebetalare helt otillräckliga
förslag.
I sin egen motion föreslår herr Rosengren min-
sann att riksdagen skulle begära av regeringen att den
utreder om personer kommer att behandlas olika i
förhållande till dem som faller inom ramen för de
andelsbyten för vilka regeringen nu har föreslagit en
lagändring och en utvidgning. Det är klara ord.
Hur låter det nu? Jo, jag ska läsa ett citat direkt ur
betänkandet: "det krav på viss ytterligare utredning
om beskattningen i samband med andelsbyten som
ställs i en av motionerna anses av utskottet till viss
del tillgodosett genom vad utskottet anför om bl.a. att
regeringen bör analysera tillämpningen av andelsby-
tesreglerna och återkomma till riksdagen med en
redovisning av vilka konsekvenser detta bör föranleda
för det skatterättsliga andelsbytessystemet".
Man förstår att H C Andersens saga om kejsarens
nya kläder varit förebild för detta. Det bidde först en
väst och en byxa, och sedan blev det en vante, och
sedan blev det en tumme och till slut bidde det ingen-
ting.
Den här frågan kanske inte rör så många skatte-
betalare. Men också det fåtal skattebetalare som be-
rörs har rätt till rättvisa och att slippa bli beskattade
för vinster de inte har haft.
Oppositionspartierna har föreslagit - i vetskap om
att Finansdepartementet har utvecklat en utsökt för-
måga att arbeta långsamt med denna typ av frågor
som berör enskilda människor - att skatteutskottet
skulle komplettera lagen för att också de som genom
kontantbegränsningsregeln nu inte omfattas av lag-
stiftningen skulle få ökad rättvisa.
Detta har skatteutskottets majoritet funnit att
skatteutskottet inte kan klara av, och vi får finna oss i
att bli behandlade på det sättet. Det är bara att kon-
statera att den rättvisa som var tänkt är begränsad till
sin karaktär.
Fru talman! Jag har ändå uppfattat att herr Rosen-
gren i Mariestad menat vad han har sagt. Om han gör
det kan han omöjligen vara nöjd med skatteutskottets
skrivning att det inte bidde någonting alls. Det bidde
en önskan om en analys.
Det är viktigt hur man röstar. Vi såg det i går. I
två voteringar kunde vi notera att det var reservatio-
ner som vann i kammaren. Det var ett annat parti som
beslutade sig för att inte vara fullt så följsamt som
man ibland kan föreställa sig. Det är bra för demo-
kratin.
I den reservation som nu föreligger tillfredsställs
på ett bättre sätt de önskemål som herr Rosengren
själv har stått bakom än i den majoritetsskrivning som
nu finns. Oppositionen, de fyra samverkande partier-
na i den här frågan, har alltså delvis yrkat bifall till
herr Rosengrens motion.
Jag tror inte att Per Rosengren har ändrat åsikt.
Jag tror faktiskt att han bara har ändrat votum. Jag
tror att det är stolarna borta i Finansdepartementet
som är orsaken.</pre><pre>Anf.  5  PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
vår reservation under punkt 2. I övrigt står vi bakom
betänkandet.
Som vi har hört handlar det om pomperipossas-
katten. Naturligtvis är det många i kammaren och i
Sverige som hade hoppats att vi inte skulle behöva
uppleva pomperipossaskatten igen. Vi vet att med
detta menas beskattning över 100 % och att det har
sin upprinnelse i Astrid Lindgrens upptäckt år 1976
att hon med sociala avgifter, inkomstskatt och förmö-
genhetsskatt etcetera betalade 102 % i skatt på sin
inkomst eller sin vinst.
Många har hoppats att Sveriges politiker skulle ha
dragit lärdom av Astrids erfarenheter och sett till att
något sådant aldrig mer skulle kunna inträffa. Men
icke så. Kanske har, ur den aspekten, alltför många
socialdemokratiska politiker bytts ut sedan år 1976.
Som vi har hört och som vi vet har under de se-
naste åren ett antal företagare å det förfärligaste be-
skattats med långt över 100 % av vinsten. När man
blickar tillbaka på vad som hände år 1999-2000 var
det inte helt ovanligt att regeringsledamöter uppträd-
de tillsammans med samma företagare som nu drab-
bas på det här sättet.
Detta har stått klart för alla under flera års tid.
Trots det har regeringen hårdnackat vägrat att göra
något åt det. Alla här vet att oppositionen, även med
Vänstern, har fått tvinga regeringen framför sig och
baxat ärendet fram i skatteutskottet och i riksdagen.
Först efter en sådan kamp har regeringen vikit sig.
Fru talman! Det är egentligen självklart och pin-
samt att behöva säga att man inte kan regera ett land
på det sättet, och det borde regeringen veta. Opposi-
tionen får tvinga regeringen att inte beskatta medbor-
gare och deras vinst på över 100 %.
Visst borde det har räckt att man hade uppmärk-
sammat regeringen på missförhållandena när de upp-
stod. Det borde ha räckt för att regeringen skulle ha
reagerat och regerat. Men förbluffande nog ville rege-
ringen behålla pomperipossabeskattningen i Sverige.
I vår fyrpartimotion har vi likt Per Rosengren
identifierat en rad fall där företagare beskattats till
över 100 % utöver det som nu rätteligen åtgärdas i
betänkandet.
Visst borde det vara naturligt för regeringspartiet
och dess stödpartier att anta en utvidgning som gäller
alla. Men tvärtom så väljer nu Socialdemokraterna
och stödpartierna med Per Rosengren i spetsen att
skjuta på ett sådant beslut. Uppenbarligen anser man
att statsfinanserna går före. För att understryka detta
producerade Finansdepartementet en promemoria
under skatteutskottets behandling av motionerna och
ärendet som uppgav att våra förslag skulle kosta så
mycket som mellan 900 miljoner och 6,6 miljarder
kronor.
Men, fru talman, promemorian visar tydligt - allt-
för tydligt - hur regeringen egentligen ser på sitt
ansvar. Först och främst så finns det inget som tyder
på att det lägsta av de två belopp som nämnts ens
skulle vara i närheten av den verkliga kostnaden. Så
har jag, fru talman, uppfattad att också Per Rosengren
har uttalat sig i massmedierna. Den är säkert betydligt
lägre. Men om det nu vore så att mellan 900 miljoner
och 6,6 miljarder kronor borde ha betalats in eller
redan har betalats in i så kallad pomperipossaskatt så
är ju det snarare oerhört allvarligt i sig. Jag tror knap-
past att regeringspartiet och stödpartierna egentligen
tror mer på den här promemorian än vad vi gör. Och
då kan man börja spekulera. Vill regeringen ha något
att skylla på för att slippa gå den borgerliga opposi-
tionen till mötes? Eller vill man kanske till och med
skrämma Vänstern för att ha ett budgetargument, ett
starkt argument, för att Vänstern ska lägga sig?
Bortsett från det så borde det inte gå att skylla på
statsfinanser när man talar om att människor ska
"slippa" beskattas med över 100 %. Här har vi ett
tydligt exempel på regeringens, och nu också riks-
dagsmajoritetens, amoraliska sätt att se på frågan. När
jag säger amoralisk så menar jag att det egentligen
inte finns någon moral. Varför? Jo, därför att man
inte frågar vad som är rätt i sig, utan man ger anting-
en sken av - eller så är det faktiskt så - att enbart se
på de statsfinansiella effekterna. Det kan ju låta an-
svarsfullt, men om man bara ser på konsekvenser och
inte på vad som är rätt i sig så är inte det moral.
Skulle man kalla det för någon form av moral så är
det konsekvensetik, och utilitarism i Sveriges riksdag.
Vi har tidigare hört om de grundläggande skatte-
rättsliga principerna om skatt efter bärkraft och likvi-
ditetsprincipen. Detta är skatterättsliga principer, och
det är etiska principer. Det är alltså inte skatterätt,
men det är skatterättsliga principer som ska ligga
bakom och styra skatterätten. Det är etik inom skatte-
rättens område, och när man inte följer detta så är det
inte längre etik. Verkligheten avmoraliseras.
Man måste ändå säga att ett litet, svagt hopp inges
av betänkandet. Betänkandet har ju kommit fram,
ärendet har behandlats och det ska bli en lagstiftning
som rättar till en hel del. Det talas också om en upp-
följning, fru talman. Utskottet skriver att man förut-
sätter att regeringen särskilt uppmärksammar de frå-
gor som motionerna har väckt. Regeringen ska åter-
komma med en konsekvensanalys av förslagen i
motionerna. Frågan blir då hur länge regeringen och
riksdagsmajoriteten med stödpartier avser låta denna
skamfläck i svensk skattepolitik få finnas kvar. Det
går inte att som ministern komma med en axelryck-
ning och kommentarer om att de pomperipossabe-
skattade borde ha känt till detta, att de får skylla sig
själva, att det är så marknadsekonomin fungerar och
så vidare.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet har nu en tung bevisbörda på sina axlar när det
gäller att förklara dels varför människor har fått be-
skattas så här, dels varför en del fortfarande ska få
beskattas med över 100 %.
Som vi har hört har nu regeringens stödparti
Vänsterpartiet låtit berömma sig i massmedierna för
att man bekämpar till exempel pomperipossabeskatt-
ningen. Fru talman! Per Rosengren har framställts
som hjälte. Jag missunnar honom inte det, för jag tror
att han har gjort en hjältemodig insats i ett sällskap
som inte är det bästa. Det goda sällskapet i det här
fallet, en borgerlig enighet, finns faktiskt. Det är klart
att det inte har samma nyhetsvärde, men dag efter
dag, vecka efter vecka och månad efter månad så har
vi väntat på Rosengren och Vänsterpartiet. Jag vill
bara säga att det inte går att jonglera med så diamet-
ralt olika åsikter i medierna och i riksdagens kamma-
re. Är Per Rosengren för eller emot - vän eller fiende
till pomperipossabeskattningen? Det kan han visa i
dag genom hur han och hans parti röstar.</pre><pre>Anf.  6  ROGER KARLSSON (c):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servationen under punkt 2.
Skattepolitiken hör till de starkaste påverkans-
faktorerna när det gäller hur en ekonomi fungerar.
Det har vi hävdat länge, och det bekräftas nu också av
P-O Edins skattebasutredning.
För en modern välfärdsstat med behov av ett rela-
tivt högt skatteuttag är det därför av stor vikt att man
utformar skattesystemen så att de befrämjar arbete,
företagande och tillväxt. För att främja företagande,
och göra så att även små företag ska ges villkor så att
de kan växa, har givetvis nivån på skatterna betydel-
se. Men för små företag är det framför allt viktigt att
reglerna är enkla och lätta och förstå.
Fru talman! Det ärende vi debatterar i dag och ska
besluta om senare i dag gäller utvidgning av reglerna
om framskjuten beskattning vid vissa andelsbyten
med mera. Det grundar sig i de regler som styr hur
fåmansföretag beskattas - de så kallade 3:12-
reglerna. Så här inför jul ska man ju visa välvilja,
men inte med den största välvilja i världen kan man
påstå att 3:12-reglerna är enkla. Därmed hindrar de
tillväxt i små företag.
Enkelt uttryckt kan man säga att 3:12-reglerna
handlar om hur de som äger ett fåmansföretag ska
beskattas. Det gäller vad som ska beskattas som in-
komst av tjänst och vad som ska beskattas som in-
komst av kapital. Dessa regler griper även in vid
beskattning av andelsbyten. Reglerna är utformade på
ett sådant olyckligt sätt att man ibland tvingas betala
skatt även om man har fått en förlust. Orsaken kan
vara att en fåmansföretagare kanske har sålt sitt före-
tag och fått betalt i aktier i det köpande företaget.
Sedan kan han eller hon ha haft försäljningsförbud för
aktierna under några år, och så kanske det företag
som köpte går i konkurs under tiden. Det inträffade
många sådana händelser under den stora IT-boomens
uppgång och nedgång. Därför är det bra att vi i dag
kan debattera och fatta beslut om att undanröja de
värsta effekterna i de så kallade pomperipossafallen.
Fru talman! Det är inte regeringens eget påhitt att
lägga fram en sådan här proposition som gör att vi
kan debattera detta i riksdagen. Det är en majoritet i
skatteutskottet som har drivit regeringen framför sig.
Tyvärr undanröjer man inte alla pomperipossaef-
fekter. Om man fått betalt i andra värdepapper än
aktier eller delvis fått betalt i kontanter som överskri-
der 10 % av det nominella värdet av de aktier man
också har fått får man inte någon hjälp av regeringens
förslag. Man har därmed inte haft rätt till uppskov
enligt de gamla reglerna, och då kan man inte få rätt
till en retroaktiv tillämpning av de regler vi beslutar
om nu.
Precis som Per Rosengren tycker vi fyra borgerli-
ga partier att pomperipossaeffekterna även för de
andelsbyten som skett med andra värdepapper än
akter eller delvis i kontanter borde undanröjas. Både
vi och Per Rosengren har väckt motioner om det.
Skillnaden är att vi också har fullföljt vår motion i
betänkandet. Vi tänker rösta för vår motion och delvis
för Per Rosengrens motion.
För mig handlar det delvis om grundläggande
principer i skattesystemet. Man ska inte beskatta luft.
Man kan inte beskatta en förlust. Men det handlar
också om grundläggande principer för hur man bedri-
ver politik. Om jag säger någonting en dag gäller det
också nästa dag. Om jag väcker en motion i riksdagen
betyder det någonting. Jag vill yrka bifall till min
motion och fortsätta att driva den. Det tycker jag är
grundläggande principer för att det ska vara roligt att
hålla på med politik. Därför tycker jag att det är lite
synd att Vänsterpartiet och Per Rosengren inte följer
upp sin motion utan tänker rösta ned den i dag.
Avslutningsvis vill jag ställa mig bakom regering-
ens första steg men också yrka bifall till reservationen
under punkt 2 så att vi tar steget fullt ut och undan-
röjer alla pomperipossaeffekter.</pre><pre>Anf.  7  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Först vill jag göra några kommenta-
rer till det som redan har sagts.
Anne-Marie Pålsson ansåg att vi skulle fatta vikti-
ga beslut i kammaren i dag. I motsats till Anne-Marie
Pålsson anser jag att riksdagens kammare fattar vikti-
ga beslut varje dag.
Min andra kommentar gäller att Anne-Marie Påls-
son beklagade att det var så få företrädare för det
statsbärande partiet närvarande. Det kanske säger en
del om Anne-Marie Pålssons självbild vad gäller det
egna partiet att hon utnämner Socialdemokraterna till
det statsbärande partiet. Men jag förstår att Anne-
Marie Pålsson inte räknar Inger Nordlander, Fredrik
Olovsson, Ulla Wester, Catharina Bråkenhielm, Pelle
Svensson eller mig. Vi är faktiskt företrädare för det
parti som Anne-Marie Pålsson kallar det statsbärande,
alltså Socialdemokraterna. I all ödmjukhet, Anne-
Marie Pålsson, är våra respektive mandat precis lika
mycket värda som Anne-Marie Pålssons mandat.
Låt mig, herr talman, ge några kommentarer till.
Jag tycker att Gunnar Andrén och Anne-Marie
Pålsson ska gå och fika eller något så att ni kan
snacka om några saker tillsammans. Anne-Marie
Pålsson tycker att 1 miljard är felräkningspengar.
Gunnar Andrén säger att 283 miljoner är väldigt
mycket pengar. Ni kan väl försöka resonera om det,
eftersom ni har en gemensam reservation. Det blir lite
lättare att veta vad ni menar då.
Därefter, herr talman, ska jag gå över till det jag
hade tänkt säga.
I våras beslutade riksdagen - inte, Roger Karls-
son, med majoritet utan på förslag av ett enigt skat-
teutskott - att ge regeringen i uppdrag att återkomma
med ett lagförslag med retroaktiv verkan som skulle
eliminera de effekter som uppstår i vissa förlustsitua-
tioner vid andelsbyten. Ett enigt skatteutskott pekade
på att det var bristande samspel mellan skattereglerna
vid andelsbyten å ena sidan och de regler som gäller
för beskattning av kvalificerade andelar å den andra.
Det är det sistnämnda som brukar kallas 3:12-
reglerna.
Nu har riksdagen fått en proposition som inne-
håller exakt det som riksdagen begärde i våras. Roger
Karlsson satt inte i riksdagen då, men Centerpartiet
hade en företrädare i skatteutskottet och ett antal
företrädare i kammaren som begärde precis detta. Det
finns som alla vet inga avvikande meningar vad gäller
propositionens förslag. Därför borde vi i skatteut-
skottet ha kunnat göra vad vi brukar kalla en kort
skrivning, och sedan kunde ärendet ha varit ett
klubbärende, som det heter med vårt konstiga sätt att
uttrycka oss.
Men, som man brukar säga, aptiten växer medan
man äter. Under beredningsarbetet i utskottet har det
kommit fram nya krav motionsvägen. Naturligtvis har
utskottet också på olika sätt blivit uppmärksammat på
vissa saker. Ibland brukar detta kallas lobbying. Lägg
märke till att jag inte alls menar något illa med det. Vi
socialdemokrater är beredda att lyssna på alla. Vi gör
dock själva våra bedömningar, i det här fallet i den
socialdemokratiska gruppen i skatteutskottet och i vår
riksdagsgrupp.
Jag ska återkomma till de krav som framförts mo-
tionsvägen, men innan dess vill jag ta upp något an-
nat.
Under de senaste 120-125 åren har Sverige och
Sveriges ekonomi drabbats av fyra stora fallissemang.
Det första var i slutet av 1800-talet, ungefär 1880-
1890. Då var det järnvägsobligationerna som luften
gick ur. Det andra var ungefär 50 år senare, nämligen
börskraschen i början av 30-talet. Sedan tog det 60 år
innan fastighetskrisen slog till i början av 90-talet.
Som tur var blev det aldrig den förödande bankkris
som den kunde ha lett till. Men sedan tog det bara tio
år, och då hade vi IT-bubblan.
Frågan är: Varför lär vi oss aldrig? Även om vi
inte som förr i tiden för över erfarenheterna från ge-
neration till generation muntligt borde vi väl kunna
läsa och dra slutsatser. Är det en trend att sådana här
fallissemang nu ska komma vart tionde år? Jag vet
inte, men spåren förskräcker.
Skälet till att jag talar om detta i det här samman-
hanget är helt enkelt att det var IT-bubblan som ledde
till det som vi nu diskuterar.
Innan jag fortsätter vill jag säga till Anne-Marie
Pålsson att Britta Rådström, socialdemokrat i skat-
teutskottet, också sitter i kammaren. Jag tror därmed i
all ödmjukhet att vi är ungefär dubbelt så många här
som Moderaterna.
Den 28 mars 2000 besökte skatteutskottet två IT-
företag och ett så kallat riskkapitalföretag här i
Stockholm. Alla låg runt Stureplan. På ett av företa-
gen, som förresten då hade ett börsvärde på 40 mil-
jarder, frågade vi: Vad är det ni egentligen gör? Sva-
ren var något svävande. Det var ord som kuvös, cell-
bildning, webbplatser och hemsidor. När vi tittade oss
omkring såg vi att där satt många huvudsakligen unga
män och kvinnor, säkert mycket kvalificerade, en del
med kepsen bakfram och Coca-Cola-burken på dator-
bordet. De gjorde säkert ett jättebra jobb, men vi fick
aldrig reda på vad de gjorde. Det var inga bra svar.
Sedan gick det ungefär en månad, och sedan
sprack bubblan. Det räckte inte att vara "på nätet"
som så många trodde och en del väldigt framgångs-
rikt drev i medierna och på annat sätt.
Jag tror att det var en kombination av framtidstro
och masshysteri. Kanske den fruktade millenniebug-
gen spelade roll. Men dessutom var det naturligtvis så
att en del tjänade oerhört mycket pengar på att prata
upp kurserna på olika sätt.
Ett exempel på ett sådant enskilt fall är invest-
mentbolaget Bure. Man sålde i början av år 2000 IT-
aktier för 1,2 miljarder kronor. Reavinsten var 1,1
miljarder. Så var det. En del sålde inte i tid. Och en
del sålde på annat sätt än Bure kunde göra. Det var
den gamla vanliga visan, småspararna kom in för sent
och gick ut för sent, kanske beroende på att experter-
na - ja, ni vet de där experterna som alltid råder oss -
rådde småspararna att ha is i magen.
Vi ska komma ihåg att de förslag vi nu diskuterar
inte syftar till att rädda småspararnas surt förvärvade
slantar. De är borta. Det är någon annan som har
tjänat på dem. Ärendet handlar i huvudsak om dem
som är verksamma i branschen. Inte desto mindre
föreslår skatteutskottet enhälligt att de här föränd-
ringarna ska göras.
Det jag sorterade in under rubriken mycket vill ha
mer finns i reservationen i betänkandet. De borgerliga
vill i huvudsak ha två saker. Den kontantbegräns-
ningsregel på 10 % som finns vill man slopa. Dess-
utom vill man att konvertibla skuldebrev och teck-
ningsoptioner som man har fått som ersättning ska
jämställas med aktier.
Vi är principiellt avvisande till slopandet av kon-
tantbegränsningsregeln av några skäl. Men det kan
hända att man måste göra någonting. Skälen är helt
enkelt att vi tycker att de argument som dåvarande
statsrådet hade 1992, nämligen att vederlaget vid byte
av aktier och andelar förutom nyemitterade aktier
borde utgöras av kontanter motsvarande högst 10 %,
fortfarande är rimliga. Så sade föredragande statsrå-
det. Och, Per Landgren, det var en proposition, alltså
ett regeringsbeslut, på tal om etik. Bakom denna
proposition, som jag nyss läste ur, stod Per Landgrens
nuvarande partiordförande.
Vårt andra skäl till att vi är tveksamma till slo-
pandet av kontantbegränsningsregeln är att vi efter-
strävar gemensamma regler inom EU, inte alltid ge-
mensamma nivåer men gemensamma regler. Nu råkar
det vara så att 12 av de 15 länderna helt klart har en
kontantbegränsningsregel på 10 %. Det hävdade
också dåvarande föredragande statsrådet, och vi tyck-
er faktiskt att det är rimligt. Vi kan ha olika skatteni-
våer, men strävan ska vara att man ska ha samma
regler. Annars blir det osund konkurrens av det skälet
mellan olika länder inom EU. Det är vårt andra skäl.
Skälet till att vi är tveksamma till konvertibla
skuldebrev och teckningsoptioner är att det är så svårt
att prissätta dem. Man vet egentligen inte vad de är
värda. Detta argument har jag faktiskt också lånat
med instämmande från dåvarande föredragande stats-
råd.
Dessutom tycker vi inte att man får vara så slarvig
som reservanterna är när det gäller beräkningen av
sina förslag. De påstår i varje fall i den motion som är
underlag för reservationen att kostnaderna närmast är
försumbara. Det är klart att om man som Anne-Marie
Pålsson tycker att 1 miljard är felräkningspengar
kanske de är försumbara. Men jag har noterat att
Kristdemokraternas riksdagskansli har räknat på
detta, och de har kommit fram till ungefär 260 miljo-
ner. Det kan hända att det ska göras, Per Landgren,
men vi måste veta vad vi gör. Vi måste veta vad det
kostar.
Dessutom tycker jag, Per Landgren, att det är di-
rekt oförskämt att anklaga oväldiga tjänstemän på
Finansdepartementet för att de medvetet räknar fel för
att tillfredsställa den majoritet som finns i skatteut-
skottet eller vad det kan vara. Det är direkt oförskämt.
Jag skulle uppskatta om Per Landgren i varje fall
försöker modifiera det.
Mycket kan sägas om de här beräkningarna, men
försumbara är de i varje fall inte, åtminstone inte
enligt min mening. Såvitt jag förstår inte heller enligt
Gunnar Andréns mening.
Icke desto mindre är fusionsdirektivet - det direk-
tiv som man alltid hänvisar till - föremål för översyn
inom EU. Det är självklart att regeringen medverkar i
det arbetet. Utskottet förutsätter dessutom att rege-
ringen särskilt uppmärksammar de rättsutslag som
getts i de här sammanhangen. De är inte så hemskt
enkla att tyda, för de är i vissa avseenden motsägelse-
fulla. Vi från majoriteten kommer noga att följa ar-
betet inom ramen för det samarbete - lägg märke till
samarbete - som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet har.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till ut-
skottets förslag och avslag på den reservation som
finns i detta betänkande.</pre><pre>Anf.  8  PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Jag har inte sagt att tjänstemännen
på Finansdepartementet har räknat fel. Jag kom med
några spekulationer när man presenterade siffrorna.
De säger själva att man inte kan räkna på detta. Det är
uppskattningar som man gör. Om man inte kan räkna
och syssla med absoluta tal blir det heller inte felräk-
ningar, möjligtvis feluppskattningar. Men det får vi
reda på senare.
Oavsett vem som tyckte vad 1992 vill jag, herr
talman, fråga skatteutskottets ordförande om han står
bakom de skatterättsliga principer som ändå finns,
alltså de etiska principer som ligger bakom skatterät-
ten, till exempel skatt efter bärkraft och likviditets-
principen. Är detta skatterättsliga principer som herr
Kjörnsberg står bakom? Det går att svara ganska
enkelt på det.</pre><pre>Anf.  9  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag förutsätter att talmannen accep-
terar att jag svarar på mitt sätt och inte på det av Per
Landgren begärda sättet.
När den situationen förelåg som var upphov till
detta hade säljarna faktiskt två alternativ. De kunde
ha sagt: Vi vill ha mer betalt kontant och mindre i
aktier, konvertibler, teckningsoptioner eller vad det
kunde vara. Då skulle man ha använt de pengarna för
att betala den skatt som affären ledde till. Det kanske
hade bidragit till att IT-bubblan inte hade blivit riktigt
så stor. Jag tror att det här sättet bidrog till att blåsa
upp bubblan. Man hade faktiskt valet, Per Landgren.
Av skäl som i vissa avseenden är mycket goda får
vi gå in i efterhand och rätta till det här. Men, Per
Landgren, det är inte småspararna som har förlorat
miljard efter miljard. Det är inte deras problem vi
rättar till. Det gäller dem som var på marknaden, de
som hade möjligheten att välja. De fick troligen
mycket, mycket mer betalt därför att de inte tog ut så
mycket i kontanter utan tog det i form av aktier i det
uppköpande företaget. Det var nog skälet.
Man måste faktiskt bära med sig att det valet
fanns vid det aktuella tillfället. Men jag förstår att den
hysteri som fanns i denna del av marknaden bidrog
till att det blev så här. Det kanske inte var så hemskt
enkelt. I backspegeln är det lätt för mig och andra att
peka på att valet fanns. Icke desto mindre, objektivt
fanns det.</pre><pre>Anf.  10  PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Ja, det var en hysteri som delar av
regeringen själv drogs med i och solade sig i glansen
av. Man kan också säga att den här hysterin kanske
lett till att det inte har hänt så mycket för småföreta-
garna vad gäller Simplexutredningen och sådana
åtgärder.
Men lägg märke till, herr talman, att den fråga jag
ställde var om ordföranden i skatteutskottet står bak-
om fundamentala skatterättsliga principer om skatt
efter bärkraft och likviditetsprincipen. Jag säger na-
turligtvis inte att Arne Kjörnsberg måste svara ja eller
nej, även om det går att göra det. Det var det jag bad
om. Jag kan ställa om frågan om han står bakom detta
och få en sådan här kaskad, dimridå eller vad man ska
kalla det.
Man kan också fråga om Arne Kjörnsberg menar
att nuvarande lagförslag täcker in alla anställda, alltså
småsparare i viss mening, och företagare som utsatts
för pomperipossa. Är han nöjd med det nu liggande
lagförslaget? Det är enkla frågor. Självklart svarar
Arne Kjörnsberg hur han vill. Det hör både riksdagen
och de som sitter vid TV-apparaterna. Det kommer
även ut till allmänheten. Det är inte speciellt svåra
frågor.</pre><pre>Anf.  11  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag är nöjd med propositionen, Per
Landgren. Det är tydligen Per Landgren också efter-
som det är ett enigt utskott som står bakom proposi-
tionen. Det är inte alls svårt för mig att säga att jag är
nöjd med den. Men lägg märke till att vi har skrivit i
betänkandet - skälen är noga motiverade - att vi
förutsätter och utgår från att regeringen kommer att
följa frågorna, och så pekar vi på varför. Det är bear-
betning av fusionsdirektivet, och det är de olika rätts-
utslagen. Det finns goda skäl. Jag förstår inte vilka
öppna dörrar Per Landgren slår in.
Herr talman! Eftersom det strax är jul vill jag in-
stämma i ett av Per Landgrens påståenden. Det var
någon eller några i den dåvarande regeringen som
drogs med i hysterin, liksom så många andra. Skat-
teutskottet fick, som jag nyss redovisade, inte några
bra svar den 28 mars 2000 när utskottet besökte fö-
retagen. Jag påstår inte att inte alla ledamöter i skat-
teutskottet inte drogs med i hysterin - det kanske var
så - men i den delen tycker jag att Per Landgren har
rätt.</pre><pre>Anf.  12  GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:
Herr talman! Jag hoppas att Arne Kjörnsberg för-
låter mig för att jag inte vill delta i debatten om hur
många ledamöter Socialdemokraterna har här i kam-
maren. Jag gläds åt varje ledamot som är här. Jag är
mycket mer bekymrad över att det är så få som finns
på pressläktaren. De skriver ofta därifrån.</pre><pre>Anf.  13  TALMANNEN:
Gunnar Andrén! Arne Kjörnsberg hörde inte vad
du sade. Kan du ta om vad du hade att säga? Varså-
god!</pre><pre>Anf.  14  GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:
Herr talman! Jag hoppas att Arne Kjörnsberg för-
låter mig om jag underlåter att delta i debatten om hur
många som är i kammaren. Jag tycker att det är gläd-
jande med varje ledamot som finns i kammaren. Jag
är mycket mer bekymrad över att det är så glest besatt
på pressläktaren, som herr Kjörnsberg kan se. Det är
ett stort bekymmer eftersom det här är viktiga frågor.
Jag instämmer också i att vi här fattar många viktiga
beslut för medborgarna.
Herr Arne Kjörnsberg hade en kommentar till hu-
ruvida 1 miljard eller 283 miljoner är mycket pengar.
Det beror på sammanhanget. Jag menar för min del
att varje krona som vi tar ut för det gemensamma är
mycket pengar. Vi ska vara noggranna med hur vi
hanterar varje skattekrona, oavsett om det är i riksda-
gen, kommuner eller landsting. Däremot påstod man,
som jag hörde det, om herr Arne Kjörnsberg hörde
rätt, att 1 miljard var lite i förhållande till annat. Å
andra sidan kan 100 kr vara mycket.
Herr Kjörnsberg säger att propositionen innehåller
exakt vad utskottet begärde i våras. Det är möjligt att
man kan tycka så, men det är också väldigt hård kritik
mot herr Rosengrens motioner. Herr Rosengren upp-
fattade uppenbarligen inte att det var så. Nu kom
visserligen propositionen senare än herr Rosengrens
motioner.
Herr Kjörnsberg för fram en intressant synpunkt i
samband med att han beskriver de olika kriserna. Han
noterar att vi har haft olika kriser. Vi kan gå tillbaka
till 1930-talets kris där Stockholmsskolan, bestående
av Gunnar Myrdal och herr Ohlin, gjorde betydande
insatser. Jag får återkomma i nästa replik.</pre><pre>Anf.  15  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Vi är helt överens, Gunnar Andrén.
Varje krona ska hanteras med den största respekt och
det största ansvaret. Jag tycker bara att det var så
konstigt att av två undertecknare av samma reserva-
tion tyckte en att 268 miljoner var mycket pengar och
den andra att 1 miljard var felräkningspengar. Det var
det jag tyckte var konstigt.
Per Rosengrens motioner får Gunnar Andrén de-
battera med Per Rosengren. Det vore oförsynt om jag
hade några synpunkter på Per Rosengrens motioner i
det sammanhanget.
För att reda ut vad som hände som har lett till
detta ska jag be att få citera ur en artikel skriven av
styrelseordföranden i Hydra Invest AB, Bernt-Åke
Sandberg. Han säger att vi visst måste ha ett system
som gör att man inte beskattar förluster. Sedan talar
han om hur IT-bubblan blåstes upp. Han säger följan-
de, och det är en liten historia:
"Många av de affärer som genomfördes kan be-
skrivas av följande historia. En man som skulle sälja
sin hund begärde 200.000 kronor för den. Den till-
tänkte köparen sade att du måste vara galen. Det finns
ingen som kommer att betala 200.000 för din hund.
Efter en tid träffades de igen och mannen fick frågan
om hur det gått. Det var inga problem att sälja hunden
för 200.000 svarade mannen. Jag fick 2 katter i byte
som var värda 100.000 kronor per styck."
Ja, det speglar ungefär vad som händer i bran-
schen.</pre><pre>Anf.  16  GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:
Herr talman! Som en kommentar till frågan om de
historiska kriserna är det ingen från vår sida som har
gjort socialdemokratin ensidigt ansvarig för IT-
krisen. Det var andra omständigheter.
Jag tycker att när herr Arne Kjörnsberg i andra
sammanhang brukar tillvita 1991-1994 års regering
det fulla ansvaret för fastighets- och bankkrisen, bör
man ha samma nyanserade sätt som vi har haft när det
gäller IT-krisen och socialdemokratins ansvar.</pre><pre>Anf.  17  ROGER KARLSSON (c) replik:
Herr talman! Arne Kjörnsberg anför att regering-
ens förslag till hundra procent tillfredsställer den
beställning som skatteutskottet och riksdagen gjorde i
våras. Det är helt sant. Det tillfredsställer att bara
uppskovsgrundande andelsbyten ska ges en retroaktiv
verkan.
Likafullt undanröjer inte regeringens och ut-
skottsmajoritetens förslag alla pomperipossaeffekter.
Kontentan är att regeringen gör inte mer än vad man
säger till regeringen att göra.
Mot den bakgrunden vill jag fråga Arne Kjörns-
berg vad utskottsmajoritetens förutsättning att rege-
ringen analyserar rättsutvecklingen och därefter åter-
kommer till riksdagen är värd, om regeringen inte gör
mer än vad utskottet säger till regeringen att göra.</pre><pre>Anf.  18  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill först säga för att undvika alla
missförstånd: Jag svarade inte på Gunnar Andréns
sista inlägg, och det var inte för att vara oartig. Jag
tycker att det är skandalöst att de tekniska systemen i
kammaren är sådana att när man står här i talarstolen
hör man inte vad vissa av riksdagens ledamöter säger.
Det var därför jag inte svarade. Det var inte av oar-
tighet, Gunnar. Jag vill ha det sagt.
Jag vet att jag nu bröt mot en regel, herr talman.
Jag har replik på Roger Karlsson, men det var viktigt
för mig att få säga det.
Jag tycker att jag har gjort en klar redovisning.
Roger Karlsson har varit med och kontrollerat betän-
kandet. Jag har understrukit att vi utgår från att det
blir så. Dessutom sade jag att inom ramen för det
samarbete som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Soci-
aldemokraterna har kommer vi att följa upp frågan.
Jag vet inte om Roger Karlsson tror mig eller inte,
men det samarbetet är förtroendefullt, precis som
samarbetet var mellan Centerpartiet och Socialdemo-
kraterna på den tiden det begav sig. Vi hade respekt
för varandra. Har vi sagt någonting står vi för det. Det
kommer vi att göra även i den delen.
Jag tycker inte att man så där rakt av kan tumma
på kontantbegränsningsregeln av de skäl som jag
tidigare har framfört, det vill säga att vi ska eftersträ-
va samma regler inom EU. Vi brukar i övrigt kritisera
andra länder för att de försöker använda regler som
leder till osund skattekonkurrens. Därför ska man
vara försiktig.</pre><pre>Anf.  19  ROGER KARLSSON (c) replik:
Herr talman! Problemet kvarstår, att regeringen
uppenbarligen inte verkar göra mer än vad skatteut-
skottet i den här frågan ger regeringen i uppdrag att
göra. Det är till intet förpliktande att Arne Kjörnsberg
säger att "har vi sagt någonting står vi för det", efter-
som han i det här fallet inte vill säga någonting till
regeringen.
Ni vill inte ge regeringen det här uppdraget, utan
ni förutsätter att man kommer tillbaka till riksdagen.
Det är inte tillfredsställande för dem som har drabbats
av förluster vid andra andelsbyten än de som vi kan ta
beslut om i dag.</pre><pre>Anf.  20  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tillåter mig att tolka detta så att
Roger Karlsson tycker att man ska slopa kontantbe-
gränsningsregeln och att man ska jämställa teck-
ningsoptioner och konvertibla skuldebrev med aktier.
Jag delar inte den uppfattningen. Det är inte så enkelt.
Man måste fundera på detta och ta hänsyn till inter-
nationella överenskommelser som vi har. Det är inte
så enkelt.
Jag har faktiskt andra möjligheter att kommunice-
ra med regeringen än via tillkännagivanden i riksda-
gen - detta sagt i största förtroende till Roger Karls-
son.</pre><pre>Anf.  21  ANNE-MARIE PÅLSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Jag blir så full i skratt när jag hör
skatteutskottets ordförande berätta dessa roliga histo-
rier. Jag har också hört historien om hunden och kat-
terna tidigare, och den är lika rolig den här gången
som första gången jag hörde den.
Det var inte därför jag begärde replik, herr talman,
utan det var för att jag först i all ödmjukhet vill tillstå
att jag hade trott att de här kammarmötena var öppna
även för andra än skatteutskottets ledamöter. Från till
exempel min egen riksdagsgrupp var det flera som
var här och lyssnade utan att de sitter i skatteutskottet.
Jag tycker nog att det även från socialdemokratiskt
håll borde finnas en och annan ledamot som vill följa
de här diskussionerna, framför allt när det rör de här
viktiga principiella frågorna.
Att säga att miljarder är felräkningspengar kan
låta ganska oseriöst, och man kan raljera om det.
Precis som flera andra har sagt här tidigare är
1 miljard mycket pengar, men 1 miljard i förhållande
till något annat kanske inte är så mycket pengar. Vi
kan jämföra 1 miljard med min egen budget.
Min inkomst här är 43 000 kr. 43 kr utgör samma
förhållande till min inkomst på 43 000 kr som
1 miljard till statens budget på 1 200 miljarder. Nog
tycker jag att 43 kr är felräkningspengar i förhållande
till min inkomst. Jag kan till och med tappa det utan
att jag märker det.
Vi har här en diskussion om olika typer av finan-
siella instrument. Ja, herr talman, det är svårt med
finansiella instrument. Jag undervisar studenter i
Lund om detta, och det är väldigt komplicerat men
inte svårare än att man kan lära sig.
En sak vet vi, och det är att den finansiella mark-
naden har utvecklats oerhört snabbt sedan 1992. Nya
instrument har tillkommit, och framför allt har man
lärt sig att räkna med de här finansiella instrumenten
på ett sätt som man inte kunde tidigare. Det vi lär ut
till studenterna är att teckningsoptioner, konvertibler,
skuldebrev, aktier och liknande tillhör samma familj,
och de kan i många avseenden uppfattas på samma
sätt.
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till skatteut-
skottets ordförande: Anser skatteutskottets ordförande
att man ska betala skatt på en inkomst på 0 kr?</pre><pre>Anf.  22  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Nej, det tycker jag inte att man ska
göra. Men Anne-Marie Pålsson hoppar över ett led,
nämligen att man hade valet.
Jag sade i mitt inledningsanförande att kollisionen
mellan de regler som gäller för andelsbyten och de så
kallade 3:12-reglerna innebär ett problem. Det är
därför regeringen har lagt denna proposition - den
som Anne-Marie Pålssons partivänner var med och
begärde i våras.
Anne-Marie Pålsson satt inte i skatteutskottet då,
men då får hon läsa på. Det framgår av riksdagens
protokoll från det aktuella tillfället och av det betän-
kande som skatteutskottet avlämnade då.
Det var faktiskt detta som riksdagen begärde, och
då får man det. Men sedan har det tillkommit om-
ständigheter av olika slag, som jag också berörde. Då
säger vi att vi får titta på det, men vi får inte vara så
sorglösa.
Tack för lektionen om 43 000 kr och 43 kr. Nu
förstår jag varför det var så 1994 när Sverige skulle
betala ut 1 kr, att Sverige hade 60 öre och fick gå
någonstans och låna 40 öre. De hade väl räknat på
samma sätt som Anne-Marie Pålsson tydligen lär
studenterna i Lund. Då går det inte särskilt bra, för att
uttrycka det försiktigt, herr talman.</pre><pre>Anf.  23  ANNE-MARIE PÅLSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Man kunde ha gjort någonting annat
när man mottog dessa andelar vid försäljningen. Man
kunde ha sålt dem omedelbart. Man kunde ha skrivit
in detta i kontraktet. Visst kunde man ha gjort det.
Låt mig då berätta en historia från verkliga livet.
En moder berättade hurusom hon hade köpt aktier i
Framfab till sin son för 20 kr, eller om det var 2 kr
styck. Dessa aktier rusade sedan upp och blev värda
en förmögenhet. Hon var mycket nöjd för sin sons
räkning. Något år senare träffade jag henne på nytt,
och jag frågade: Hur gick det? Sålde du dina aktier i
Framfab? Nej, sade hon. Det hade hon inte gjort, och
hon var väldigt bedrövad och tyckte att det var otur.
Herr talman! Ska man tillämpa samma principer
för denna kvinna? Hon hade ju chansen att sälja akti-
erna när de stod i 100 kr eller 120 kr. Ska man tvinga
fram en beskattning därför att hon hade möjligheten
att sälja aktierna? En sådan princip kan väl i rimlig-
hetens namn inte tillåtas verka. Vad som måste gälla
är att man betalar skatt när transaktionen genomförs
och pengarna mottas.</pre><pre>Anf.  24  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag har ju sagt att kollisionen mellan
andelsbyteslagen och 3:12-reglerna leder till problem.
Det är därför vi har den här propositionen på bordet.
Dessutom har jag sagt att de rättsutslag som har
kommit, den översyn av fusionsdirektivet som pågår
och vissa andra saker gör att vi utgår från att rege-
ringen kommer att titta också på det.
Det var ju så att den som sålde sitt företag och
fick betalt i aktier - och kanske en del kontanter -
inte fick sälja dessa. Jag måste tillåta mig att säga att
det nog var försäljningsförbudet, eller vad vi ska kalla
det, på ett, två eller tre år som gjorde att priset på det
företag som köptes upp också drevs upp. Det bidrog
troligen också till den här bubblan. Det var många
samverkande orsaker.
Jag vill påminna om, utan att raljera för mycket,
att det inte var jag som berättade historien, utan jag
bara citerade styrelseordföranden i Hydria Invest AB,
Bernt-Åke Sandberg. Jag bara påminde om den histo-
rien. Den är faktiskt lite tankeväckande för det som
hände i den här branschen. Låt oss försöka hjälpas åt
att föra det vidare. Vad händer om tio år?</pre><pre>Anf.  25  PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Jag tänkte att jag skulle inleda med
att bara ge en kort skiss av bakgrunden till detta.
Sedan tänker jag inte diskutera historia så mycket,
utan snarare framtid och konsekvenser av den lag-
stiftning vi har.
Det var hösten 2001 som vi började arbeta med
denna fråga. Jag samarbetade ganska mycket med
framför allt två moderata riksdagsledamöter, Cathari-
na Hagen och Carl Erik Hedlund, i denna fråga.
Vi insåg alla tre ganska tidigt vad det här handla-
de om. Övriga borgerliga partier var fullkomligt pas-
siva i frågan. Det är bara att konstatera. Det står i
reservationen bland annat att det fanns en massa för-
slag när det gäller 3:12-reglerna. Det fanns inte ett
enda förslag från den borgerliga kanten. Det fanns
inte ett förslag mer än att man skulle ta bort, ta bort,
ta bort, trots att det finns en oerhört stor majoritet
runtom om att vi måste ha klyvningsregler, eller 3:12-
regler, eftersom vi faktiskt har en inkomstskatt som
på marginalen ligger på 55-56 %, och vi har en ka-
pitalskatt på 30 %.
För att inte omvandla inkomster måste vi ha nå-
gon form av klyvningsregler. Jag tror egentligen att
alla är eniga om det. Det tog väldigt lång tid innan de
borgerliga också insåg detta. Efter det att Vänsterpar-
tiet hade formulerat någon form av strategi när det
gäller 3:12-reglerna vaknade de borgerliga och haka-
de på. Innan dess fanns det inte ett enda förslag. Om
det fanns, så visa det för mig! Jag har inte sett det,
och jag har ändå försökt gå igenom handlingar histo-
riskt.
Under våren fortsatte vi att tröska detta och dis-
kutera med Finansdepartementet. Beredningsarbetet
tog väldigt lång tid. Jag vill inte stå här och diskutera
varför det tog tid. Det kan man ha olika versioner och
tolkningar av, men det tog tid. Till slut fick vi i alla
fall ett betänkande i skatteutskottet, där man gav
regeringen i uppdrag att återkomma, och man skulle
göra det under augusti månad. Och, som har sagts
här, det som blev levererat till slut är precis det som
vi ville ha. Redan under våren diskuterade vi med
Finansdepartementet de andra utestående frågorna,
men vi insåg att det omöjligt skulle gå att få in i ar-
betet med de rena andelsbytesaffärerna, där det fanns
uppskov. Detta var vi eniga om, både jag, Catharina
Hagen och Carl Erik Hedlund. Vi insåg att om vi
skulle lösa problematiken - och nu kallar jag de här
uppskovsfallen för de rena pomperipossafallen -
kunde vi inte också få med de andra delarna, det vill
säga kontantbegränsningsregeln, konvertiblerna och
teckningsoptionerna, utan det skulle vi bli tvingade
att skjuta på.
Sedan kom det ingenting i augusti. Sedan var det
utsatt att det skulle komma en proposition till den 8
oktober. Det kom ingen då heller. Då försökte jag få
till ett sammanträde i skatteutskottet på torsdagen
därefter, det vill säga den 10:e. Det blev inte så. jag
ville då ha ett utskottsinitiativ med lagstiftning, efter-
som vi hade lagtext och allting i stort sett klart. Det
låg färdigt i en låda. Det var färdigt i mitten av augu-
sti. Inte en bokstav ändrades i det i förhållande till det
som nu ligger.
Det intressanta är att de borgerliga i finansutskot-
tet då tar ett utskottsinitiativ, och vi i Vänsterpartiet
säger att vi inte har ändrat uppfattning. Då kommer
det ett besked om att man lägger fram en proposition.
Samtidigt har Bosse Ringholm en debattartikel i Da-
gens Nyheter där han indirekt säger att man egentli-
gen inte skulle ha velat lägga fram detta. Det är det
som jag tyckte var lite allvarligt i den situationen.
Därefter ska jag inte ägna mig åt historia när det
gäller beskrivningar av hur det har gått till. Däremot
kanske jag ska ta upp 3:12-reglerna och varför de är
nödvändiga. Jag har varit inne på det. Det är alltså
nödvändigt att ha klyvningsregler.
Arne Kjörnsberg säger att vi måste ha internatio-
nellt likartade regler. Det kan jag hålla med om, men
problemet är att utrikes lägger man oftast kapitalin-
komstbeskattning, för dem som har det, ovanför
tjänsteinkomsten. Man har inte samma system. Den
problematiken uppstår inte, på grund av att man har
andra regler. Konsekvensen av det som Arne Kjörns-
berg säger är egentligen att vi ska ta bort 3:12-
reglerna. Man skulle kunna tolka det på det sättet, för
vi är ganska unika i Sverige när det gäller detta. Jag
förstår att det inte är så Arne Kjörnsberg menar, men
drar man ut resonemanget skulle man kunna tolka det
åt det hållet, för då får vi ett kongruent system med
stora delar av Europa när det gäller kontantbegräns-
ningsregeln.
Den principiella frågan, eller utgångspunkten, är
ju också: Varför gjordes sådana här affärer. Sådana
här affärer har alltid gjorts och kommer även att göras
i framtiden. Det finns företag som blir uppköpta av
företag som inte har några likvida medel. Hur ska
man då fixa de här för landet många gånger nödvän-
diga strukturaffärerna?
Strålkastarna har nu riktats mot just IT-bubblan,
men i denna IT-bubbla finns det också helt vanliga
företag, gammaldags verkstadsföretag, som faktiskt
också har drabbats av exakt samma sak. Det finns ett
företag i Hässleholm till exempel, så att situationen
har varit densamma. Man har använt sig av den här
möjligheten att lösa strukturproblem.
Det är klart att om vi ska fortsätta att utveckla
svenskt näringsliv och genomföra strukturförändring-
ar måste den här möjligheten finnas, men då är det
också oerhört viktigt att alla vet att man inte kommer
att beskattas för förluster. Här tycker jag att man
många gånger gör kopplingar som är väldigt olyckli-
ga, och det är när man jämför med den vanliga små-
spararen som har förlorat pengar. De har förlorat sina
pengar, men det har också de här drabbade - pompe-
ripossafallen - gjort. Skillnaden är faktiskt att den ena
kategorin också får betala skatt på en del av förlusten,
och det är det som ska undanröjas.
Ett skattesystem som beskattar förluster på det
sättet är inte ett system som håller i längden. Det kan
få spridningseffekter som innebär att det blir problem.
Sedan blandar man också ihop saker. Man blandar
in Astrid Lindgrens pomperipossasaga och pomperi-
possaaffär och säger att hon hade 102 % skatt. Då har
man inte läst på historien, för hon hade inte det. På
den tiden fick man inte schablonavdrag för egenav-
gifterna, och därför gick det upp, men året efter fick
man avdrag för det. Någon gång fick man en väldigt
låg beskattning. Det var detta som ledde till att man
införde schablonavdrag för egenavgifterna, så i verk-
ligheten var hennes skatt inte så hög, och det har hon
väl själv också i efterhand konstaterat när hon insåg
detta. Däremot var det en fullkomligt absurd margi-
nalskatt vi hade på den tiden. Den var inte särskilt
lyckad. Det insåg man också. Det var därför man
genomförde en skattereform. När vi hade marginal-
skatter på 85 % var det i ett skattesystem som var på
väg att erodera totalt.
Anne-Marie Pålsson var uppe och pratade om en-
skilda näringsidkare. Jag tror att man ska vara oerhört
försiktig med att använda begreppet "enskild" när
man diskuterar pomperipossafallen och de här an-
delsbytesaffärerna. Det har ingenting med enskild
näringsverksamhet och enskild firma att göra. Detta
kan lätt leda dithän att man missuppfattar det. Så
använd inte begreppet "enskild näringsidkare", för
det här är andelsbyten, och det handlar enbart om
aktiebolag.
Hur ska man, om man nu ska gå in och ändra på
3:12-regler eller ta bort dem, göra med just enskilda
firmor och handelsbolag när det gäller räntefördel-
ning, expansionsmedelsavsättning och så vidare? Det
var någon som sade att 3:12-reglerna är det svåraste
och mest extrema regelsystem vi har inom skatterna.
Så är det ju inte. Handelsbolagsdelägaren har ett
betydligt större problem med sin deklaration på grund
av bland annat de regler som infördes, som de bor-
gerliga stod bakom, om expansionsmedelsavsättning-
ar, räntefördelningar och så vidare. Ambitionen var ju
att man skulle behandla enskilda firmor och handels-
bolag precis likadant som aktiebolag med samma
beskattningsregler. Det är ju ett feltänk redan från
början.
Den ena företagsformen väljer man för att den är
lite enklare. Då tar man också konsekvenserna, och
beskattningen blir lite annorlunda. Väljer man ett
aktiebolag har man en massa kostnader som man inte
har som enskild firma och handelsbolag när det gäller
revision och så vidare.
Sedan tänker jag inte ge mig in i diskussionen så
mycket om vem som har gjort vad i de här frågorna.
När jag lyssnar på Gunnar Andrén blir jag lite ro-
ad eller ganska mycket road. Jag blev uppringd av en
reporter som gjorde mig uppmärksam på ett press-
meddelande som Folkpartiet, Gunnar Andrén och
Anna Grönlund, hade gått ut med. Reportern sade:
Vill du få dig ett gott skratt? Gå då in på Folkpartiets
hemsida och läs deras pressmeddelande.
Jag ska läsa upp det. Den första delen kan man
begripa. Den andra delen är fullkomligt obegriplig.
Där står det nämligen att Folkpartiet ska göra någon-
ting, men det står inte vad man ska göra. Det dunkelt
skrivna är det dunkelt tänkta. Gunnar Andrén sade
ungefär samma sak i talarstolen.
"Med en smäll i dörren lämnade vänsterpartiets
Per Rosengren i vrede skatteutskottets första möte
efter valet. Men när skatteutskottet i tisdags slutbe-
handlade samma fråga som föranledde vredesutbrot-
tet - pomperipossaskatten vid andelsbyten - fungera-
de Rosengren som regeringspartiets dörrmatta."
Det var just detta agerande som gjorde att denna
proposition kom på riksdagens bord. Om inte Gunnar
Andrén och Anna Grönlund har förstått det tycker jag
synd om Gunnar Andrén och Anna Grönlund. När till
och med journalister uppmanar mig att läsa det för att
få mig ett gott skratt måste Gunnar Andrén inse hur
patetisk han är.
Nu kommer vi till det intressanta, och det är just
att det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta. Jag begär
inte att kammarens ledamöter ska förstå det som jag
läser, eftersom det är fullkomligt obegripligt. Jag ska
ändå läsa det för att visa på hur man absolut inte ska
utforma ett pressmeddelande. Lyssna nu!
"I massmedierna har Per Rosengren agerat som
den store kritikern av Pomperipossaeffekterna."
Sedan kommer det en fullkomligt obetalbar me-
ning: "Oppositionspartierna har föreslagit - i vetskap
om att finansdepartementet har utvecklat en utsökt
förmåga att arbeta långsamt med denna typ av frågor
som berör enskilda människor som beskattats för
vinster de i praktiken inte har haft - att skatteutskottet
skulle komplettera lagen för att också de som genom
den kontantbegränsningsregel som finns nu inte om-
fattas av lagstiftningen."
Vad har man föreslagit? Det som har föreslagits
finns över huvud taget inte nämnt. Denna mening
borde gå till historien.
Vad hade jag anmält?</pre><pre>Anf.  26  TALMANNEN:
Den anmälda talartiden var tio minuter. Nu har det
gått 13 minuter.</pre><pre>Anf.  27  PER ROSENGREN (v):
Herr talman! En gång hade jag anmält åtta minu-
ter. Då började Christer Eirefelt knacka efter 17 mi-
nuter. Då hade jag fördubblat tiden. Men jag är snart
klar.
Jag vill säga en sak till när det gäller Gunnar And-
rén. Han kan inte ens hålla reda på sagorna. Han
blandar ihop Kejsarens nya kläder med Tödde och
Mödde. Det handlade ju om att kejsaren var helt na-
ken från början, precis som Gunnar Andrén och Anna
Grönlund i pressmeddelandet. Det innehåller ingen-
ting, precis som kejsaren som inte hade någonting på
sig. Tödde och Mödde var någonting helt annat.
Jag får tydligen stanna här även om jag hade
mycket mer att säga. Jag yrkar bifall till propositio-
nen.
Jag ska bara säga en sak till innan jag avslutar.
Det gäller reservationen, där det står att man vill att
regeringen ska se över frågan. Det finns en hemstäl-
lan om det. Men precis samma sak står i betänkande-
texten: "Utskottet förutsätter att regeringen analyserar
den rättsutveckling som har skett sedan de nya reg-
lerna antogs och därefter återkommer till riksdagen
med en redovisning av vilka konsekvenser detta bör
föranleda för det skatterättsliga andelsbytessystemet."
Där står också: "Det finns också anledning att följa
upp om praxis i svenska domstolar tyder på att nuva-
rande regler leder till icke avsedda effekter eller att
det finns tillämpningsproblem som bör föranleda
lagändringar."
Jag vill också påpeka att reservationen inte på nå-
got sätt tar upp fullt bifall till den borgerliga motio-
nen, där det står att riksdagen ska avgöra. Ni yrkar
egentligen bifall till min motion. Men jag anser mig
vara nöjd med den skrivning som finns om att vi
kommer att ta hand om det.</pre><pre>Anf.  28  PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Rosengren och oppositionen - den
övriga oppositionen - är överens om att föreliggande
förslag inte fångar in alla anställda och företagare
som utsatts för pomperipossa. Det finns fortfarande
ett antal företagare och anställda som, om ingenting
händer, tvingas att skatta för utraderade värden, för
värdelösa papper.
Vad i majoritetens formuleringar i betänkandet
garanterar en fortsatt god uppföljning? Vi har hört att
Rosengren inte är nöjd med hanteringen av ärendet
hittills. Det har ju formligen baxats fram. Vi fick en
historik och behöver kanske inte ägna oss mer åt det.
Vad garanterar utskottets formulering om att ut-
skottet förutsätter att regeringen särskilt uppmärk-
sammar och att regeringen därefter ska återkomma
till riksdagen? Det finns inget datum. Vad garanterar
detta? Det vill jag gärna höra. Rosengren sade ju att
han skulle tala om framtiden.
Jag har också en mer moralfilosofisk fråga. Är det
fel i sig att beskatta utraderade värden, eller är det fel,
som jag tyckte Rosengren sade, att beskatta utradera-
de värden för att det kan få skadliga spridningseffek-
ter? Det är en viktig fråga.</pre><pre>Anf.  29  PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Jag tar den sista frågan först. Det är
självklart att det är fel att beskatta förluster. Det är
fullkomligt klart. Det har jag sagt i en mängd sam-
manhang.
Till problemen med konvertibler och teck-
ningsoptioner kommer problemet med personaloptio-
ner. Ett av de mer kända fallen är inte en person som
har drabbats av 3:12-reglerna utan en som har drab-
bats av bara kapitalbeskattning. Man måste vara nog-
grann i analysen. Det var fullkomligt omöjligt att låta
skatteutskottet, det vill säga riksdagen, lagstifta. Det
behövs en hel del arbete.
Jag kan inte ge några som helst garantier. Detta är
en politisk process. Jag kunde inte göra det när vi
började med pomperipossadiskussionen heller. Där-
emot har jag kanske visat att jag gör precis vad jag
kan. Det kommer att finnas en hel del gränsdrag-
ningsproblem. Det gäller kontantbegränsningsregeln,
men det finns en hel del enkla fall i det avseendet.
Det gäller framför allt de andra värdepappren och
instrumenten. Det finns stora problem med avgräns-
ningar, till exempel i fråga om personaloptioner. Det
är oerhört svårt att fastställa värdet. Det går egentli-
gen inte.
Jag tror att det är betydligt lättare när det gäller
konvertibler. Vi står inför ett problem. Detta måste
analyseras och utredas. Det kommer man att göra.
Det står faktiskt utifrån den rättstillämpning som har
skett att olika människor inte ska beskattas på olika
sätt. Det är precis den problematik som har uppstått
med anledning av regeringsrättsdomen från i mars.</pre><pre>Anf.  30  PER LANDGREN (kd) replik:
Herr talman! Vi har fått ett tydligt besked. Jag
tvivlar inte på det, men jag vill gärna ha det till proto-
kollet att Rosengren står bakom de skatterättsliga
principerna om skatt efter bärkraft och likviditets-
principen. Jag tvivlar inte på det, men jag vill ha det
fastlagt. Då har det sagts att det är fel i sig att beskatta
utraderade värden. Man skulle då kunna tillämpa
samma princip så att det är fel att beskatta fiktiva
värden och fiktiva inkomster, etcetera. Jag tycker att
det vore mycket bra om vi tillsammans kunde driva
igenom en tillämpning i Sveriges riksdag av veder-
tagna skatterättsliga principer. Det känns väldigt
positivt.</pre><pre>Anf.  31  PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Så är det naturligtvis. Men det finns
fall där vi fortfarande av rent principiella och praktis-
ka skäl inte kan återgå till en viss tidpunkt. I förmö-
genhetsbeskattningen till exempel fastställs värdet vid
ett visst datum, det vill säga den 31 december. Då får
man betala förmögenhetsskatt på det. Sedan sjunker
värdet ganska radikalt på dem.
Enligt Per Landgrens resonemang ska man kanske
gå tillbaka och på något sätt sänka det värde som har
satts vid den tidigare värderingen. Jag tror inte att det
är rätt väg att gå.
Det finns alltså fall då framför allt likviditetsprin-
cipen inte i alla lägen är helt tillämplig. Däremot när
det gäller skatt efter bärkraft är det oerhört viktigt att
den finns där.
Som jag sade tidigare ska förluster under inga
omständigheter beskattas.</pre><pre>Anf.  32  ANNE-MARIE PÅLSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Vi har från Per Rosengren fått höra
att skälet till att man inte vill utvidga dessa lättnader i
beskattning till att även gälla till exempel konvertibla
skuldebrev beror på att det är så svårt att värdera
dem. På vilka grunder är det svårt? Värdet är ju noll.
Det är lika mycket noll för dessa konvertibla skulde-
brev som det var för aktier. Per Rosengren kanske
menar att det är svårt att värdera konvertibla skulde-
brev vid den tidpunkt då överlåtelsen sker. Men det är
inte alls svårt. Det kan mina studenter i Lund göra, så
det kanske även Per Rosengren skulle lära sig.
Argumentet håller inte. Det är inte svårt att värde-
ra dessa tillgångar. Det finns teknik för att göra det.
Det måste alltså finnas någonting annat som gör att
man inte vill utvidga lättnaden till att även gälla andra
tillgångar än aktieandelar.
Litar verkligen Per Rosengren på regeringens go-
da vilja att utreda detta i positiv anda, i synnerhet mot
bakgrund av det som Bosse Ringholm själv lär ha
skrivit i artikeln, att man har kommit med detta för-
slag mer eller mindre med kniven mot strupen. Tror
Per Rosengren att regeringens inställning på denna
punkt kommer att ändras? Kommer man att vara lika
motvillig framöver som man har varit tidigare?</pre><pre>Anf.  33  PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Under den nuvarande mandatperio-
den har vi ett fördjupat samarbete, vilket innebär att
vi faktiskt samarbetar i ett mycket tidigare sked. Det
blir alltså mycket lättare att vara med. Vi arbetar även
på departementet där vi får in ett antal tjänstemän
som kommer att arbeta med just dessa frågor. Jag är
full av tillförsikt när det gäller att vi ska kunna lösa
denna problematik.
Sedan handlar det inte bara om värderingen. Det
problemet tror jag säkert att man skulle kunna lösa.
När det gäller personaloptioner tror jag att det blir
betydligt svårare. Men när det gäller konvertibler
kanske det går. Men vilken typ av instrument ska man
ha med, och hur ska det se ut? Ska personaloptioner
vara med? Jag har fått in en hel del, för att säga det
lite försiktigt, exempel via e-post som gäller dessa
frågor, och jag har träffat på en mängd fall. Och alla
är inte så lätta att rakt upp och ned ta ställning till.
Detta är mer komplicerat och betydligt mer komplice-
rat än att vi skulle låta riksdagen gå in och lagstifta
direkt. Till och med kanslipersonalen på skatteut-
skottet var mycket tveksam till förslaget. Jag är tack-
sam för att de borgerliga partierna inte fortsatte att
stressa och pressa fram den åsikten. Det hade inte
varit bra. Detta är värt en beredning som alla andra
frågor. Detta är en mycket komplicerad fråga.</pre><pre>Anf.  34  ANNE-MARIE PÅLSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Är inte detta ett utmärkt tillfälle att
plädera för att riksdagen och dess utskott utrustas
med större finansiella och personella resurser, så att
vi i riksdagen kan åstadkomma mer och inte i varje
sammanhang tvingas att remittera frågorna till rege-
ringen?</pre><pre>Anf.  35  PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Jag anser att vi har en beredande in-
stans, och det är regeringen som lägger fram sina
propositioner. Där finns hela den biten. Sedan har vi
ett oerhört kompetent kansli, inte minst på skattesi-
dan. Men detta handlar om ett arbete som tar väldigt
lång tid. Man ska vara medveten om att det är två-tre
personer som kommer att avsättas för att jobba med
bara dessa frågor under ett antal månader för att reda
ut detta.
När det gäller den här lagstiftningen och det som
har varit har det tagit tid. Först ska det upprättas en
promemoria. Den promemorian var ganska ingående,
och man diskuterade olika fall. Jag tror att det var A-
D, fyra olika möjliga vägar att gå. Sedan valde man
den som var mest praktisk. Det var kanske inte den
som man hade tänkt sig från början, utan man kom
under arbetets gång fram till att för att göra detta så
enkelt som möjligt valde man den. Det visar hur vik-
tigt det är att inte bara direkt fastna för det första som
dyker upp. Finansdepartementet har gjort ett oerhört
gediget arbete här för att plocka fram den modell som
vi i dag har, det vill säga att man ser igenom den
första delen av affären, och sedan går man på den
andra.
Jag är oerhört imponerad av det sätt på vilket ar-
betet har bedrivits. Och jag har i efterhand insett att
denna typ av arbete tar tid om man ska få fram ett
fullödigt och bra underlag till oss i riksdagen.
Om vi, som hävdas, skulle plocka in mer folk i
riksdagens kanslier för att bedriva denna typ av arbete
tror jag att det skulle bli ett sammelsurium och ett
mischmasch. Jag tror att det är bra att vi har en ope-
rativ enhet, och det är regeringen. Sedan sköter vi det
arbete som vi ska sköta här i riksdagen.</pre><pre>Anf.  36  GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:
Herr talman! Jag får medge att när det gäller att
vara historieberättare står jag mig väldigt slätt jämfört
med Per Rosengren. Jag medger gärna att jag tog fel
på detta med H C Andersen och vem som var mest
naken.
Låt mig ändå säga att jag tycker att det är väldigt
bra att Per Rosengren har engagerat sig i denna fråga.
Jag tycker att man ska gå så långt som jag försökte
göra i anförandet och säga att utan Per Rosengrens
engagerade aktiviteter i våras och så vidare i denna
fråga hade vi inte stått där vi står i dag. Och det tror
jag att många skattebetalare är glada över.
Men, Per Rosengren, vad vi nu ser är en Per Ro-
sengren som har gjort stopp någonstans. Jag hör här
att Per Rosengren inte har ändrat åsikt, bara votum.
Det står i betänkandet att kravet på viss ytterligare
utredning och så vidare anses till viss del tillgodosett.
Då måste man fråga: Vilken del? Vi står ju i stort
sett bakom den motion som Per Rosengren har skrivit
om dessa frågor men som han nu avstyrker. Samtidigt
hör vi att Per Rosengren inte har ändrat åsikt. Han har
bara ändrat votum.
Slutligen en helt annan sak. Jag tycker att det är
jättebra att Per Rosengren är mot höga marginalskat-
ter. Socialdemokraterna och Folkpartiet kom för ett
tiotal år sedan överens om att vi måste få ned dem.
Då kommer jag ihåg att det var ett annat parti som
står Per Rosengren nära som var väldigt mot att man
skulle sänka marginalskatterna på det sätt som då
gjordes. Jag tycker fortfarande att vi ska kämpa för
ännu lägre marginalskatter.</pre><pre>Anf.  37  PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Min uppfattning har alltid varit att
när man närmar sig 85 % marginalskatt är man inne i
ett samhälle som inte kan fungera. Vi var i det läget
också inne i ett samhälle där det lönade sig att låna
pengar och absolut inte lönade sig att spara. Vi var
också inne i ett samhälle på den tiden som hade en
inflation som inte var särskilt rolig.
Jag ska säga en sak till Gunnar Andrén. Tro inte
att ursprungstexten i betänkandet är densamma som
den som ligger på riksdagens bord. Sedan kan Gunnar
Andrén försöka tänka efter vad det innebär.
Det är intressant när Gunnar Andrén säger att Per
Rosengren inte står bakom sin motion och att den är
bara delvis tillgodosedd. Det är minst lika intressant
att konstatera att de borgerliga partierna inte står
bakom sin motion utan att de står bakom min motion.
Det är en motion som jag delvis har fått tillgodosedd.
Det är väl jättebra. Skillnaden mellan det som skrivs i
reservationen och det som skrivs i betänkandetexten
är bara att ni vill ha ett tillkännagivande till regering-
en om detta, medan vi anser att det som står i er hem-
ställan står i betänkandetexten. Jag är alltså nöjd med
den skrivning som står i betänkandet. Men Gunnar
Andrén är inte nöjd med det som står i betänkandet i
förhållande till min motion. Men han har inte yrkat
bifall till den gemensamma borgerliga motionen där
det står att riksdagen ska besluta. Jag tackar för för-
troendet och stödet för min motion, och jag ska för-
söka förvalta det i enlighet med vad som står i betän-
kandetexten.</pre><pre>Anf.  38  GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:
Herr talman! Rent tekniskt kunde vi inte yrka bi-
fall till motionen, som herr Rosengren när han vid
några tillfällen var närvarande i skatteutskottet lade
märke till. Men det är en annan sak.
Jag anser att vi kan glädjas åt att vi tydligen tyck-
er på samma sätt. Herr Rosengren borde vara väldigt
glad över det stöd som han har fått för sin motion.
Det tycker jag skulle vara mycket bra.
Men vi måste väl ändå kunna vara överens om att
det är ett perverst skattesystem när man, som hitintills
varit fallet, tvingas betala skatt på fiktiva vinster. Vi
har också haft andra perversa saker i skattesystemet
men det viktiga nu är - det tycker jag att vi kan säga
till alla som inte är här - att detta groteska förhållande
undanröjs i och med den här propositionen. Det tyck-
er jag att man ska ta fasta på som någonting bra.</pre><pre>Anf.  39  PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Jo, det är väldigt lätt att i efterhand
konstatera att det här regelsystemet får icke önskvär-
da effekter - för att nu inte använda ordet "perverst".
Så är det naturligtvis men jag vill erinra om att det
var en enig riksdag som stod bakom denna lagstift-
ning. Ingen i denna kammare, ingen som var med här
då beslutet fattades, insåg detta problem. Med facit i
hand är det alltid lätt att kalla det ena systemet efter
det andra vid just det ord som Gunnar Andrén näm-
ner.
Samtidigt tycker jag att man, då ingen uppmärk-
sammat detta, kanske inte ska använda sådana ord. I
stället kan man väl säga så här: Det är tråkigt att vi
inte insåg detta då. Det är tråkigt att vi inte kunde
tänka oss - det borde vi faktiskt ha gjort - att kon-
junkturen inom vissa sektorer skulle svikta på det här
sättet. Vi gjorde ju lagändringen just därför att vi
visste att strukturaffärer gick till på nämnda sätt. Men
ingen kunde alltså förutse komplikationen med kvitt-
ningsförbud och att man, när det faller så drastiskt
som det gör, inte kan kvitta förluster mot vinster.
Man blir då tvungen att betala för en vinst trots den
förlusten.
Inte heller var vi som politiker - inom branschen,
inom verksamheten, var man dock säkert medveten
om problemet - fullt medvetna om att sådana här
aktier många gånger under en viss tid är belagda med
säljförbud eftersom det är kompetensen hos de en-
skilda människorna som man är intresserad av - man
köper alltså en kompetens - och då måste de garante-
ras att vara med och fortsätta att bygga på detta. Där-
för har man säljförbud i upp till två-tre år.
Kanske kommer man i framtiden att vara mer för-
siktig när man går in i den här typen av affärer och
avtal; det är mycket möjligt. Alla kan väl, utifrån vad
som sagts här förut, vara eniga om att detta nog
hjälpte till med att blåsa upp värdena på de här före-
tagen; det är nog tämligen klart.</pre><pre>Anf.  40  ROGER KARLSSON (c) replik:
Herr talman! Först vill jag ge Per Rosengren en
eloge för att han har bidragit till att vi i dag har att
debattera detta betänkande, som vi på eftermiddagen
ska fatta beslut om. Per Rosengren har otvivelaktigt
spelat en stor roll i det här arbetet i riksdagen.
Jag håller med Per Rosengren om att man inte un-
der några omständigheter ska beskatta en förlust. Men
då är frågan varför Per Rosengren inte vill ge rege-
ringen ett tydligt uppdrag om att återkomma och
eliminera också de pomperipossaeffekter vid andels-
byten som finns kvar efter det att vi i dag har fattat
beslut. I stället nöjer sig Per Rosengren och utskotts-
majoriteten med att förutsätta att regeringen analyse-
rar rättsutvecklingen och därefter återkommer till
riksdagen.
Jag minns en gammal historia om en man som ha-
de odlat potatis och som hade fått missväxt. Han
undrade om han kunde "förutsätta potatis". Men det
går inte. Likaså tror jag att det inte går att förutsätta
att regeringen i det här fallet ska göra någonting, för
de har inte den egna viljan, utan man måste ge ett
tydligt uppdrag. Precis som man inte kan "förutsätta
potatis" för att undvika missväxt tror jag att vi, om
det inte blir ett tydligt uppdrag till regeringen, riske-
rar att få en missväxt bland småföretagen.</pre><pre>Anf.  41  PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Hela handläggningen av detta ärende
är ett enda bevis. Plötsligt har de borgerliga ett van-
sinnigt stort förtroende för ett tillkännagivande från
riksdagen. Borde ni inte efter den debatt som varit
vara lite tveksamma till vad ett tillkännagivande
egentligen är värt? Kanske är det en typ av annat
agerande som ytterligare krävs för att det ska bli
någonting.
När det gäller den här affären hade vi ju ett till-
kännagivande. Ändå var man inte beredd att komma
med någonting. Nu har vi kanske någonting som är
mer värt, nämligen ett fördjupat samarbete. Således
kan vi ta upp frågan i departementet och driva den
där, och vi kan diskutera oss fram till lösningar. Jag
tror att det är betydligt mer värt än ett tillkännagivan-
de.
Det tillkännagivande som fanns, Roger Karlsson,
skulle ha varit värt vatten om vi i Vänsterpartiet inte
hade agerat som vi gjorde i samband med behand-
lingen i skatteutskottet och finansutskottet.</pre><pre>Anf.  42  ROGER KARLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att ett tillkännagivande från
riksdagen har betydelse. Vi har nu fått tillbaka det
som skatteutskottet och riksdagen i våras efterfråga-
de. Problemet är snarare om Per Rosengren har sitt
parti med sig i den här frågan. Uppenbarligen har
man i budgetförhandlingarna mellan Vänsterpartiet
och regeringen inte drivit den här frågan - jag har fått
underhandssignaler om detta. Det är viktigt att hålla
kvar frågan i riksdagen och att ge ett tydligt uppdrag
till regeringen om det nu är så att det hänger på bara
en person och på den personens agerande.</pre><pre>Anf.  43  PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om jag ska tolka det som
att jag ensam har drivit pomperipossafrågan utan att
ha haft mitt parti bakom mig. Det hela blir lite pate-
tiskt när man hör er. Jag förstår inte vad ni håller på
med.
Är ni så stukade, och har ni ett sådant behov av
upprättelse därför att medierna inte har skrivit att det
är synd om er och därför att ljuset i den här frågan har
riktats mot Vänsterpartiet? Ja, jag tycker synd om er
om ni skulle behöva använda den typen av argumen-
tation. Ta nu inte i för mycket! Ni kan ju sitta där så
att säga med halsen full till våren då vi kanske lägger
fram ett sådant här förslag.
Det tillkännagivande som vi hade skulle kanske,
som sagt, inte ha varit värt så mycket till exempel om
jag inte hade agerat i skatteutskottet och om inte
Johan Lönnroth i finansutskottet hade sagt: Vi stöder
Per Rosengren fullt ut i denna fråga.
Vänsterpartiet är ett parti som ser till rättvisan,
som tycker att rättvisa är väldigt viktigt. En del i detta
är att förluster inte ska beskattas. Det tycker jag att vi
med all önskvärd tydlighet har visat i denna pomperi-
possadebatt. Låt vara att en mängd andra tekniska
problem återstår att lösa - en del är det lättare att lösa,
och andra är lite svårare att lösa - men vi ska se över
detta. Nu när vi får eget folk på Finansdepartementet
kan vi börja diskutera de här frågorna. Jag säger un-
gefär som Arne Kjörnsberg: Vi har faktiskt möjlighet
att prata med regeringen på ett lite annorlunda sätt.
Men, som Arne Kjörnsberg också säger, detta säger
jag bara i förtroende här i kammaren så att ingen
annan hör något.</pre><pre>Anf.  44  BARBRO FELTZING (mp):
Herr talman! Jag kan kompensera för Per Rosen-
grens långa anförande genom att så här i slutet av
debatten vara lite mer kortfattad.
Skatteutskottets behandling av frågan om utvidg-
ning av reglerna om framskjuten beskattning är kan-
ske en julklapp till de företag som nu får en lättnad
genom att reglerna med regeringens proposition får
en lite ändrad betydelse.
Jag tycker att det är bra att det sker en förändring
så att även onoterade och kvalificerade andelar kom-
mer att innefattas i andelsbyteslagen.
Man ska inte behöva betala skatt på obefintlig
vinst så att pomperipossaeffekter uppstår. Företagen
hindras då genom ekonomiska svårigheter att fungera
i fortsättningen.
Vi behöver faktiskt våra företag, såväl små som
stora. Det finns dock, som vi här hört, de som ramlar
mellan stolarna. Det gäller dem som kanske inte har
haft smarta rådgivare då det har visat sig att det går
att komma runt reglerna om en kontantbegränsning.
Kontantbegränsningsregeln, som säger att högst
10 % av andelarnas nominella värde får utgöras av
kontanta medel, gör att uppskov inte tillåts när kon-
tantandelen överstiger den gränsen.
Herr talman! Den här regeln har funnits i många
år men skattelagstiftningen är snårig. Naturligtvis har
också jag upptäckt det. De som i IT-bubblans spår
inte uppmärksammade fallgropen utan tog emot och
skattade för en större del kontanta medel råkar nu
väldigt illa ut.
Andelarna fick inte försäljas på några år. Under
tiden föll värdet på andelarna drastiskt. IT-bubblan
sprack, vilket jag menade var väntat, men kvar fanns
andelar som bara var värda en struntsumma i förhål-
lande till ursprungsvärdet. Man kan visserligen, som
görs från vissa håll, påstå att den som gick på detta
får skylla sig själv men det tycker inte jag.
När personen i fråga ska skatta för miljontals kro-
nor på en utebliven vinst uppstår stora svårigheter.
Skatten på kontantandelen är betald, men för resten
finns det inget underlag. Det är orimligt att begära
skatt på obefintliga medel, och det sätter naturligtvis
skattemoralen ur spel.
Därför är jag glad att skatteutskottet skriver att
man förutsätter att regeringen återkommer till riksda-
gen efter utredning om konsekvenserna av andelsby-
tessystemet och även ser på konsekvenserna av rege-
ringsrättens dom den 12 mars. Särskilt bra är det att
man då ska ta upp frågan om att sinsemellan likartade
bytesaffärer leder till oacceptabla olikheter vid be-
skattningen - detta på grund av, som vi hört, Väns-
terpartiets motion. Jag förutsätter jag regeringen
kommer i budgetförhandlingarna att ta itu med detta.
Jag är verkligen angelägen om att orättvisorna rättas
till.
Härmed, herr talman, yrkar jag bifall till skatteut-
skottets förslag och samtidigt önskar jag alla i skat-
teutskottet en verkligen vilsam julhelg och välkomnar
min före detta partikamrat till skatteutskottet.</pre><pre>Anf.  45  PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Jag måste säga en sak som jag
glömde. Det jag nu säger gör jag för att det inte ska
råda något som helst missförstånd. Jag kommer inte
att delta i voteringen i dag, nej. Jag kan höra de bor-
gerliga säga: Han vågar inte vara med därför att han
inte tycker så. Men jag ska mottaga en minnesgåva
från kommunen med anledning av att jag har jobbat i
25 år, och jag är inbjuden till min gamla arbetsplats.
Eftersom jag ska säga upp mig från det jobbet är det
sista gången jag deltar i en julfest tillsammans med
dem. Det sker samtidigt en utdelning av en minnes-
gåva som sagt för att jag jobbat i 25 år i kommunen.
Jag sade faktiskt redan i tisdags att jag inte kommer
därför att jag måste vara med på voteringen. Men då
är det andra som har övertalat mig och menat att en
votering inte är så viktig. Jag hörde någon här fråga
hur Rosengren ska rösta i voteringen. Om jag hade
varit här hade jag naturligtvis fullt ut röstat enligt
förslaget i betänkandet. Men ibland måste man prio-
ritera det sociala och umgås med före detta arbets-
kamrater.
Samtidigt vill jag, det glömde jag också, passa på
och tacka skatteutskottets samtliga ledamöter, även
om jag inte varit närvarande så där jättemycket, för
det samarbete som varit i inte minst denna fråga.</pre><pre>Anf.  46  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! För att hela sanningen ska fram var-
för Per Rosengren inte kan delta i den votering som
följer: Han ska, förutom att motta förtjänstmedaljen
för 25 års arbete, avtacka en mig närstående person
som är en arbetskamrat till Per Rosengren och som
också avtackas i dag, nämligen min syster. Så jag
tycker att det är helt okej att Per Rosengren inte deltar
i voteringen.</pre><pre>Anf.  47  PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Det ville jag inte säga, utan jag ville
ge skatteutskottets ordförande en möjlighet att säga
det. Solveig Williamsson, Arne Kjörnsbergs syster,
slutar som studierektor på komvux i Mariestad. Det är
en av anledningarna till att jag faktiskt har valt att åka
dit. Vi har samarbetat mycket under åren. Tack!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)</pre><pre>14 §  Hälsovård, sjukvård och social omsorg</pre><pre>Föredrogs
socialutskottets betänkande 2002/03:SoU1
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social om-
sorg (prop. 2002/03:1 delvis).</pre><pre>Anf.  48  INGRID BURMAN (v):
Herr talman! Vi ska gå från finansierings- och
skattefrågor till att debattera socialutskottets betän-
kande 1 som behandlar budgeten för utgiftsområde 9
och ett antal motioner inom området.
Jag kan inte påstå att detta är den bästa av alla
budgetar, visst finns det brister i den, men den tillför
en resursförstärkning inom prioriterade områden. Så
tillförs till exempel tandvården och sjukvården mer
resurser enligt tidigare beslut. Vi gör en del nyfinan-
sieringar, till exempel i rättscenter i Jämtland,
Rikskvinnocentrum får ett ökat statligt anslag, och så
vidare. Det är en hyfsad budget, som också sätter
riktlinjer för framtiden, till exempel att vårdens kva-
litet och tillgänglighet ska förbättras. För att stärka
det arbetet finns bland annat de så kallade tillgänglig-
hetsmiljarderna.
Det är också viktigt att framhålla att det här är en
budget för utgiftsområdet som inte finansieras genom
nedskärningar i andra för välfärden viktiga områden,
detta sagt med tanke på att det finns partier som fi-
nansierar sina satsningar på området genom att för-
sämra i bland annat sjukförsäkringssystemen och
villkoren för de arbetslösa.
För Vänsterpartiet har det varit viktigt både i
framtagandet av budgetpropositionen och i behand-
lingen i utskottet att se till att satsningarna på att
stärka välfärden inom detta område inte ska betalas
med försämrade villkor för sjuka eller arbetslösa.
Betänkandet innehåller fortsatta satsningar på
tandvården med 300 miljoner. Vänsterpartiet menar
att detta är en satsning som bör utökas under kom-
mande år. Vi är också överens med regeringen och
Miljöpartiet om att införandet av ett högkostnads-
skydd i tandvården för alla har en hög prioritet och att
ett första steg bör kunna tas under mandatperioden
om det finns ekonomiska förutsättningar. Vi har ett
121-punktsprogram med riktlinjer för framtiden, och
där finns tandvården med.
Betänkandet innehåller också ett förslag om att en
nationell vårdgaranti ska införas. För Vänsterpartiet
är det viktigt att understryka att detta kräver ytterliga-
re resurser till sjukvården så att en vårdgaranti inte
suddar ut prioriteringsordningen. Enligt vissa bedöm-
ningar skulle det krävas så mycket som 20 miljarder
ytterligare om man ska klara av att både införa en
vårdgaranti och samtidigt värna prioriteringsordning-
en. Nu finns det en gemensam syn mellan regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att en vårdgaranti
kräver ytterligare resurser och att prioriteringsord-
ningen inte får sättas ur spel.
I betänkandet redovisas att regeringen ska ta upp
samtal med Landstingsförbundet om detta, och i den
så kallade Dagmaröverenskommelsen redovisas ock-
så att samtal pågår om en utvidgad vårdgaranti för
behandling och att en sådan kan träda i kraft tidigast
2004.
För Vänsterpartiet är det viktigt att prioriterings-
ordningen kan behållas även inom ramen för en vård-
garanti. Vi menar att det inte kan vara rimligt att en
cancersjuk ska behöva vänta tre månader på behand-
ling därför att resurserna förskjuts för att klara av
behandlingen av mindre, inte lika allvarliga, åkom-
mor inom tre månader. Hur mycket mer resurser som
krävs för att säkra prioriteringsordningen är i dag
oklart, och därför är det viktigt att avvakta de nu
pågående samtalen med Landstingsförbundet.
Vi från Vänsterpartiets sida menar att sjukvården
ska vara offentligt finansierad, offentligt styrd och i
huvudsak bedrivas i offentlig regi. Våra gemensam-
ma pengar, skattepengarna, ska gå till sjukvård och
omsorg och inte till vinster i privata företag.
Vi menar att privatiseringar på sikt påverkar prio-
riteringar inom sjukvården. Vinstintresset tillåts på-
verka avgörandet om vilken vård patienten ska ha.
Dessutom kommer resurser till förebyggande och
långsiktiga åtgärder i skymundan. Det blir också svårt
att upprätthålla kostnadskontrollen. Alla erfarenheter
visar att privata vårdsystem, där sjukvården säljs på
en marknad, inte klarar det. I Sverige kan vi konstate-
ra att i de landsting som privatiserat mest under den
gångna perioden - det borgerligt styrda Stockholms
läns landsting och det likaledes borgerligt styrda
Region Skåne är två exempel - har privatiseringen
kanske varit en bidragande orsak till att man har
släppt kostnadskontrollen och att man i dag har gi-
gantiska underskott.
I det betänkande som vi nu debatterar tillförs yt-
terligare 186 miljoner, och det görs utifrån en motion
från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet. Pengarna tillförs för att säkra viktiga områden
inom Dagmaröverenskommelsen. Det handlar bland
annat om patientens ställning, information om organ-
donation, nationellt kvalitetsregister, producentobun-
den läkemedelsinformation med mera. För Vänster-
partiet har det varit viktigt att säkra dessa medel, och
det är bra att utskottet står bakom motionen. Här finns
också medel för att stärka Socialstyrelsens tillsyn
över vården av och omsorgen om äldre. Det är inga
stora summor, men det är ändå viktiga medel.
När jag är ute i verksamheter ser jag massor av
god omsorg men också att äldre inte alltid får det
bemötande eller den omsorg som riksdagen faktiskt
har beslutat om. Det finns ett glapp mellan de politis-
ka besluten och verkligheten. Ska vi komma till rätta
med det, räcker det inte med nya lagar eller nya am-
bitiösa målsättningar. Det handlar om att fortsätta att
tillföra resurser till kommuner och landsting, helt
självklart, men också om att öka tillsynen. Här har
Socialstyrelsen en viktig roll, och förhoppningsvis
har man fått förbättrade förutsättningar att ha denna
viktiga roll i och med detta betänkande.
Herr talman! I dagarna rapporteras att antalet bo-
stadslösa och antalet hemlösa ökat och är förfärligt
stort. Enbart i Malmö är ungefär 800 barn bostadslö-
sa, varav ungefär 70 dessutom är hemlösa. I budgeten
finns medel avsatta för att Socialstyrelsen ska kunna
arbeta med frågan, men vi menar att det inte räcker.
Vi har ett antal år motionerat om att rätten till bo-
stad ska skrivas in i socialtjänstlagen. Socialdemo-
kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är i det så
kallade 121-punktsprogrammet överens om att det
krävs aktiva insatser för att säkra allas rätt till bostad.
Tyvärr är socialutskottet inte överens med Vänster-
partiet och vill inte stödja vår motion i frågan.
Vi menar att det krävs en ändring i socialtjänstla-
gen. I dag garanteras människor inte rätt till eget
boende utan endast tak över huvudet. Vi vill se en
utredning som ska ha till uppgift att föreslå ändringar
i socialtjänstlagen som innebär att rätten till bistånd
också ska omfatta rätten till egen bostad. Vi menar
också att det är dags att utforma förslag och stödåt-
gärder utifrån hemlösa kvinnors specifika situation
för att minska hemlösheten bland dessa. Många
hemlösa i Sverige har missbruksproblem eller är
psykiskt sjuka. De är särskilt utsatta. Här krävs en
resurssamordning så att de får den hjälp de behöver.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 17,
som behandlar just de här delarna.
Våld mot kvinnor förekommer överallt i samhäl-
let. Kvinnojourerna har en central roll när det gäller
att synliggöra och beskriva mäns våld mot kvinnor,
sprida kunskap om våldets mekanismer och utveckla
metoder för att hjälpa och stödja kvinnor som utsatts
för misshandel och andra övergrepp.
I budgeten finns medel avsatta till kvinnojourer,
till Rikskvinnocentrum och till en nationell jourtele-
fon, så visst finns det ett stöd för att utveckla arbetet.
Men när det gäller finansieringen av de lokala kvin-
nojourerna ser det väldigt olika ut över landet. I en
del kommuner saknas kvinnojourer helt, i andra är de
helt klart underfinansierade. Jag har mött jourer som
endast får bidrag till hyra. All verksamhet, inklusive
telefonkostnader, ska betalas ideellt. Jag har mött
andra jourer som har lagt ned sin verksamhet just på
grund av bristande kommunalt stöd.
Vi menar att kommunerna i större utsträckning än
tidigare måste ta ett ansvar för att hjälpa och stödja
kvinnor som utsatts för misshandel och övergrepp.
Hur en ökad finansiering till de lokala kvinnojourerna
och ett stöd till uppbyggnad av jourer i de kommuner
som i dag saknar jourer tycker vi ska utredas. Det här
är ingen lätt uppgift. Det är förvisso ett kommunalt
ansvar att stödja jourerna, men om vi på nationell
nivå avser att ta ett initiativ i frågan, och det vill
Vänsterpartiet, måste vi först kartlägga tekniken och
de finansiella konsekvenserna av olika förslag. Vi har
inte fått gehör för vår motion i den här delen. Vi har
reserverat oss och kommer naturligtvis att återkomma
i frågan. Vi är överens med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet om att vi under mandatperioden ska
förbättra skyddet för kvinnor och barn som riskerar
att utsättas för våld och sexualbrott.
Jag kommer inte att yrka bifall till vår reservation.
Men det är angeläget att lyfta fram den här frågan, för
jag tror att socialutskottet som helhet behöver ta sig
en funderare kring detta. Jag beklagar att vi i det här
betänkandet inte har kunnat komma överens i frågan.
Herr talman! Vänsterpartiet har sex reservationer i
detta betänkande, och jag står givetvis bakom alla.
Men av tidsskäl nöjer jag mig med det yrkande som
jag redan har gjort, och det handlar om reservation
nr 17.</pre><pre>Anf.  49  CARL-AXEL JOHANSSON (m):
Herr talman, ledamöter! Inledningsvis vill jag yr-
ka bifall till vår reservation 8, som är gemensam med
övriga borgerliga partier, och nämna att vi inte deltar
i dagens beslut om budgeten eftersom budgetramarna
redan tidigare är beslutade. Jag hänvisar till vårt sär-
skilda yttrande i frågan samt till ett gemensamt bor-
gerligt särskilt yttrande om vårdgarantin.
Frågan om funktionshindrade kommer att beröras
närmare senare i debatten.
Jag beklagar att socialminister Lars Engqvist inte
närvarar, då det i alla undersökningar visar sig att den
fråga som berör oss allra mest är sjukvården. Det är
inte konstigt, då vi ju alla förr eller senare kommer att
behöva sjukvård i någon form. Därför är budgetfrå-
gorna viktiga för sjukvården, kanske inte de absoluta
siffrorna men väl hur satsningarna fördelas.
Detta speglar nämligen på vilket sätt vi moderater
vill ge förutsättningar för en fungerande sjukvård: att
läkare, sjukgymnaster och all övrig vårdpersonal får
förutsättningar att utöva sitt yrke, att arbetsmiljöer
och kreativitet kan blomstra, att vårdköerna kan ka-
pas, att misstroende och pekpinnar ersätts med erkän-
nande och yrkesstolthet och att patienterna sätts i
centrum. Med detta, menar vi, har Socialdemokrater-
na misslyckats, trots flera år vid regeringsmakten.
Låt mig börja med vårdköerna och Norrlands-
landstingen, som under förra mandatperioden, trots
långa köer, avvisade fritt vårdsökande. Detta gjorde
att initiativrika patienter flyttade till Stockholm för att
få vård.
Herr talman! Man måste tydligen vara initiativrik
och uppfinningsrik i Socialdemokraternas Sverige för
att få vård.
Socialdemokraterna har också kategoriskt avvisat
vårdgarantin som ett sätt att lösa problemet med kö-
erna. Men nu börjar socialministern krypa till korset
och vill införa en vårdgaranti.
Det har nyligen skett förhandlingar med lands-
tingen om att införa en vårdgaranti, vars utformning
och införande ska preciseras under nästa år. Därefter
kommer garantin att införas tidigast den 1 januari
2004. Men några större resurser för detta har ännu
inte tillförts.
Kan vi lita på Socialdemokraterna nu? Jag gör det
i alla fall inte.
Herr talman! Vi tillför extra pengar direkt till
verksamheterna för att få bort vårdköerna. Det är ny
pengar som skulle underlätta för sjukvården och pati-
enterna, men detta säger majoriteten nej till. Man
säger nej, nej och åter nej, liksom man under förra
mandatperioden vid ett flertal tillfällen avslog vårdga-
rantin. För år 2003 avsätter vi 2 miljarder kronor och
ytterligare 1,5 miljarder kronor för 2004.
Herr talman! Sjukvården är en funktion och inte
en indelning i olika nivåer eller bevarande av bygg-
nader. Sjukvården kräver samarbete och nätverk.
Vilka utövar detta bäst, politiker eller sjukvårdsper-
sonal, de som arbetar inom sjukvården?
Vi vill ha en finansiering av sjukvården som följer
patienten i sitt val av sjukvård. Finansieringen av
vårdgarantin är ett första steg på denna väg.
Det finns också stora problem med stigande läke-
medelskostnader i Socialdemokraternas Sverige, och
på sedvanligt sätt vill man lösa detta med planeko-
nomi. Det ena planekonomiska systemet avlöser det
andra. Nu har vi fått en läkemedelsförmånsnämnd
som ska prissätta ett nytt läkemedel och bestämma
om detta ska ingå i läkemedelsförmånen eller inte.
Detta säger vi nej till. Låt i stället subventionen bygga
på den medicinska indikationen där läkaren i för-
skrivningsögonblicket tar ställning till detta i sin
patientkontakt. Låt marknaden bli prissättande, och
avveckla apoteksmonopolet.
Apoteksmonopolet speglar på något sätt det soci-
alistiska samhället och hur fort detta kan finna ac-
ceptans, när det historiskt sett är en kort period och
förhoppningsvis blir en parentes i apotekens historia.
Herr talman! Apoteken förstatligades 1970 liksom
sjukvården som då i övrigt socialiserades genom den
så kallade sjukronorsreformen. Har det blivit bättre
nu? Det är snarast så att de som vill bevara systemet
och monopolet ska stå till svars, inte vi som vill av-
veckla detta och utveckla verksamheten.
Herr talman! Detta är vårt budgetförslags inrikt-
ning: Utveckla verksamheterna, och försvåra inte
detta genom att bibehålla monopoltänkandet!
Läkemedelskostnaderna måste också ses mot den
bakgrunden att nya mediciner, om än dyra, ökar liv-
skvalitet, minskar lidande och botar sjukdomar i en
allt större utsträckning samtidigt som man sparar
vårddagar på sjukhus och operationer, exempelvis för
magsårssjuka. Det som kostar mer på ett ställe sparas
in på andra ställen, och detta belyses knappast alls i
debatten. Därför måste sjukvårdsbudget och läkeme-
delsbudget hanteras som en helhet, inte som olika
delar.
Vår hälso- och sjukvårdsförsäkring är inget annat
än denna helhet, och finansieras gemensamt via skatt-
sedeln. Jag vill poängtera detta: den skall finansieras
gemensamt via skattsedeln, fastän man ständigt får
höra annat. Och den ger möjlighet till mångfald:
alternativa och privata driftsformer.
Utöver detta är det viktigt att få bukt med läkeme-
delskostnaderna. Detta sker inte genom planekonomi
och bevarande av monopol utan genom mer re-
ceptfrihet, egensjukvård och en friare marknad. Dess-
utom behövs - detta är nog den viktigaste punkten -
ett bra förskrivarstöd, utbildning och en större följ-
samhet av patienterna. Startförpackningar och inte
den största förpackningen ska skrivas ut från början, i
synnerhet vid nyinsättning av läkemedel, och lämplig
utformning av förpackningarna behövs.
Mer än 50 % av de patienter som står på lång-
tidsmedicinering tar inte sin medicin som de ska. Den
vanligaste orsaken till detta är att informationen om
hur medicinen ska tas är för dålig, men även för stora
tabletter och svåröppnade burkar kan hindra patienten
från att ta sin medicin enligt ordinationen. Denna
felaktiga användning av läkemedel kostar staten nå-
gonstans mellan 15 och 20 miljarder kronor om året
och leder till terapimisslyckanden och därmed ökat
lidande för patienten. Den främsta åtgärden måste
vara att få en bättre samstämmighet i synen på sjuk-
domen och behandlingen läkaren och patienten
emellan, inte planekonomi. Svenska Läkaresällska-
pets ordförande redovisade vid läkarstämman för
någon månad sedan dessa siffror.
Därför, herr talman, är vårt förslag till besparingar
år 2003 på 1,9 miljarder en liten blygsam början i
förhållande till de belopp som man faktiskt kan hämta
hem. Generika och utbyte till billigaste preparat är
lösningar som vi för närvarande accepterar, men vi
kommer att följa upp detta mycket noggrant. De
eventuella positiva ekonomiska effekterna kan mot-
verkas av att seriöst forskande läkemedelsföretag som
utvecklar nya läkemedel berövas forskningskapital,
då patenttiden inte alltid är tillräckligt lång för att
företagets kostnader ska täckas och återinvesteringar i
ny forskning kan ske.
Herr talman! Vår budget är också en budget som
ger ökad kvalitet i sjukvården. Vi vill stärka den
verksamhet som Statens beredning för medicinsk
utvärdering bedriver och som har stor betydelse för
sjukvårdens utveckling. Vi avsätter 10 miljoner kro-
nor årligen utöver vad regeringen föreslagit. Vi vill
avbörda Socialstyrelsen uppgiften som kvalitetskon-
trollant. En särskild Medicinalstyrelse bör inrättas för
detta ändamål. Den bör byggas upp under kommande
år med medel från Socialstyrelsen.
Hand i hand, eller, herr talman, helst lite före,
måste den förebyggande vården in, liksom folkhälsan.
Institutioner måste träda tillbaka och arbetet förankras
och ges möjlighet i mer lokala former.
Det räcker inte att höra från myndigheterna att vi
ska röka mindre och dricka mindre. Detta når inte
fram. Förankringen och insikten att det är skadligt för
vår hälsa fungerar inte, inte heller när det gäller sjuk-
domar som exempelvis hiv/aids. Hit hör även narko-
tikamissbruket, och hit hör spelmissbruket, där det
faktiskt finns ett tillkännagivande i dagens betänkan-
de.
Andra former, lokalt förankrade i skolan och i
samhället i övrigt där folk umgås och samtalar, måste
få växa fram. Det är där som informationen kan nå
fram: i sjukhusens väntrum, på mödravårdscentraler
och barnavårdscentraler, på krogar och kasinon. Det
är inte genom storslagna nationella handlingspro-
gram. Det är i lokalt förankrade grupper som arbetar
med problemen som den största nyttan på sikt kan
nås. Samtalsrum och arenor måste därför skapas där
myndigheter träder tillbaka. Därför minskar vi ansla-
get till Folkhälsoinstitutet till förmån för andra lokalt
arbetande grupper. Hit räknar vi även våra öron-
märkta anslag till hiv/aids.
Vi kan också avskaffa Alkoholsortimentsnämnden
och Systembolagets monopol. Nuvarande politik har
ju inte minskat alkoholkonsumtionen. Detta om något
måste väl vara ett bevis för att myndighetstänkandet
misslyckats, och annat måste till i folkhälsans namn.
Glädjande nog är vi överens om att avslå en motion
om att stärka Systembolagets monopol, men medan
majoriteten menar att det redan bedrivs en politik som
stärker Systembolagets monopol har vi en annan
motivering. Vi menar att denna politik nått vägs ände
och att det behövs en annan politik som verkligen nu
avskaffar försäljningsmonopolet. Konsumtionen
minskar ju inte trots systembolagsmonopolet, trots
höga priser och trots alla försök att minska tillgäng-
ligheten.
Herr talman! Det är attityder och livsstil som be-
höver påverkas genom information.
Avslutningsvis, herr talman, kan jag nämna två
områden till där vi gör mer satsningar än vad Social-
demokraterna föreslår. Ett område är tandvården, där
vi föreslår ökade satsningar och en annan uppbygg-
nad av tandvårdsförsäkringen som gör att alla får
bättre råd att gå till tandläkare. Det är inte så att stort
tandvårdsbehov endast föreligger hos de äldre. Även
andra yngre, som inte uppnått pensionsåldern, kan ha
detta. Vårt förslag till budget tillgodoser detta behov.
Det sista området som jag kort vill beröra är psy-
kiatrin. Här finns mycket som måste förbättras, och
därför föreslår vi som en blygsam start ett särskilt
stimulansbidrag till psykiatrin på 200 miljoner kronor
utöver det som finns i budgeten. Många psykiskt
funktionshindrade har en passiv och sysslolös tillvaro
eftersom arbetlivsinriktad rehabilitering saknas. Vår
politik för de funktionshindrade kommer, som sagt,
att beröras i ett kommande anförande.
Härmed, herr talman, yrkar jag återigen bifall till
reservation nr 8. Vi står ju bakom våra övriga reser-
vationer men yrkar inte bifall till dessa.</pre><pre>Anf.  50  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Carl-Axel Johansson lyfter upp det
borgerliga förslaget till vårdgaranti. För Vänsterparti-
et är det viktigt att man kan förmå att behålla priorite-
ringsordningen inom ramen för en vårdgaranti. Det
finns olika påståenden om hur mycket detta ska kosta.
En del säger 20 miljarder, och andra säger
30 miljarder. Moderaterna har bestämt att det kostar
2 miljarder år ett.
Vänsterpartiet har tillsammans med regeringen
och Miljöpartiet sagt att det kanske är bättre att ha
samtal med Landstingsförbundet, med utförarna, om
hur detta ska finansieras och vad det kostar om man
vill säkra prioriteringsordningen.
Min fråga till Carl-Axel Johansson är då: Hur av-
ser Moderaterna att säkra en prioriteringsordning med
enbart ett bidrag på 2 miljarder så att de som faktiskt
finns i prioriteringsgrupp 1 inte tvingas vänta i tre
månader på sin behandling, därför att man är rädd att
den som ska göra en mindre operation går till ett
närliggande landsting och tar med sig pengarna, vil-
ket ju Landstingsförbundet har uttryckt en stor oro
för? Vilket underlag finns det när man säger att man
klarar detta på just 2 miljarder? Det är den lägsta
siffra jag i alla fall har hört när det gäller just detta att
införa en vårdgaranti och också ta ett nationellt an-
svar för kostnaden.</pre><pre>Anf.  51  CARL-AXEL JOHANSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Om jag minns Ingrid Burmans anfö-
rande rätt fanns där inte en enda siffra när det gällde
att införa vårdgarantin. Ni ville gå vägen genom
landstingen och förmå landstingen att hantera detta.
I det särskilda yttrande som vi har avgivit till-
sammans med övriga borgerliga åsidosätter vi inte en
enda prioriteringsgrupp. Prioriteringsgrupp 1 har
alltså tillgång till sjukvården som första prioriterings-
grupp. Vi koncentrerar vårdgarantin på prioriterings-
grupperna 2 och 3.
Siffran 2 miljarder har vi tagit fram med utgångs-
punkt i hur man hanterade kösituationen i Stockholm
under föregående mandatperiod. Vi har gjort en kal-
kyl över vad det kan kosta i landet i övrigt och kom-
mit på en godtagbar, rimlig nivå att starta upp med.
Jag har inte hört någon bättre siffra från Vänsterparti-
et.</pre><pre>Anf.  52  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Det är sant, Carl-Axel Johansson, att
det inte finns någon bättre siffra hos Vänsterpartiet i
dag. Vänsterpartiet har ställt sig bakom regeringens
förslag att inleda samtal med Landstingsförbundet för
att se vad som egentligen krävs i fråga om nationella
insatser för att man inom ramen för en vårdgaranti
också ska säkra prioriteringsordningen.
Det är intressant att Carl-Axel Johansson refererar
till Stockholms läns landsting som bas för sina beräk-
ningar. Där gick man 2,6 miljarder back under förra
mandatperioden. Att man då anslår 2 miljarder för att
täcka vårdgarantin i hela landet tycker jag är anmärk-
ningsvärt. Som jag sade i mitt anförande står vi bak-
om den väg som innebär att man nu genomför samtal
med Landstingsförbundet för att se vilka resurser som
kan krävas för att vi ska ha en vårdgaranti där vi
också säkrar prioriteringsordningen.
Jag har en annan fråga till Carl-Axel Johansson,
och den handlar om apoteken. Under förra mandatpe-
rioden antog vi en läkemedelsproposition som inne-
bär att man kan byta ut läkemedel till det billigaste
mest utbytbara liknande läkemedlet. Vilka incitament
tror Carl-Axel Johansson att det skulle finnas om vi
skulle avveckla Apoteksbolaget och lägga ut det på
den privata marknaden, där en ICA-handlare eller
någon annan som säljer läkemedel får byta ut läke-
medlet mot det billigaste och därmed också minska
sina vinstmarginaler?</pre><pre>Anf.  53  CARL-AXEL JOHANSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Jag inleder med att svara på den
första frågan om vårdgarantin och förhandlingar med
Landstingsförbundet. Jag har här en debattartikel av
Lars Engqvist från februari i år. Där skriver han som
rubrik "Vårdgaranti är dyrt och skapar nya vårdköer".
Om man bland Socialdemokraterna har den inställ-
ningen undrar jag hur man kan ha förtroende för att
Socialdemokraterna i en förhandling med Landstings-
förbundet och landstingen ska få fram en vårdgaranti
som fungerar. Det är ju bra att Vänsterpartiet litar på
Socialdemokraterna, men själv gör jag det som sagt
inte.
När det gäller läkemedelskostnaden trodde jag att
det i mitt anförande framkom att det stora problemet
inte var kostnader för utbyte av generika. Jag har en
tidning här där det talas om säljrekord trots byte till
billigare medicin. Läkemedelskostnaderna ökar med
drygt 10 %. Det har alltså inte gett någon större ef-
fekt.
Vad som kommer att ge effekt är patient-läkar-
relationen, där man lär sig hantera medicineringen:
Där har Läkaresällskapet visat på siffror som klart
visar hur mycket det finns att spara. Det är den vägen
vi måste gå - inte läkemedelsförmånsnämnder, myn-
digheter och planekonomi.</pre><pre>Anf.  54  Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp):
Herr talman! I mitt anförande kommer jag att ta
upp de övergripande frågorna som berör inriktningen
på Folkpartiet liberalernas förslag under utgiftsområ-
det Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Eftersom
vårt förslag till budget på det här området har fallit
ber jag att få hänvisa till våra särskilda yttranden -
dels yttrandet om budgeten, dels det särskilda yttran-
det om vårdgarantin som finns i betänkandet. Senare
under debatten kommer andra företrädare för Folk-
partiet att ta upp de reservationer som vi har i betän-
kandet.
Herr talman! En sak kan jag nog påstå utan att bli
emotsagd här i kammaren: Alla partier i den här riks-
dagen vill ha hälsovård, sjukvård och social omsorg
och att den ska fungera bra för den enskilde. De som
har behov av samhällets insatser ska få det. Det som
skiljer oss åt är i första hand vilka områden vi priori-
terar i förhållande till de medel som står till förfogan-
de och hur vi vill att den service och det stöd som
erbjuds ska kunna fungera.
Folkpartiet liberalerna har i parti- och kommitté-
motioner förordat en annan inriktning av den ekono-
miska politiken och budgetpolitiken. Ekonomiska
framsteg och välfärd i ett modernt samhälle är möjli-
ga bara om befolkningen i yrkesaktiv ålder i stort sett
är frisk, arbetsför och i arbete. Detta blir ännu vikti-
gare när de äldres andel av befolkningen ökar i för-
hållande till de yrkesverksammas. Vårt budgetalter-
nativ måste alltså ses som en helhet, där inte någon
eller några delar kan brytas ut och behandlas isolerat
från de andra. Därför kommer vi inte heller att delta i
de nu aktuella besluten om anslagsfördelning inom
utgiftsområde 9.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna har under
många år lagt förslag och även under de borgerliga
regeringsåren genomfört förslag som har gjort livet
bättre för människor med funktionshinder. Men det
finns fortfarande mycket som behöver göras. Därför
hade vi i vårt budgetförslag omfattande satsningar,
inte minst för att underlätta för funktionshindrade att
delta i samhällslivet. Vi föreslog därför ytterligare en
gång att de rättigheter som lagen om stöd och service
till viss funktionshindrade och lagen om assistanser-
sättning ursprungligen har givit personer med svåra
funktionshinder och deras anhöriga måste återinföras.
Inte minst kostnaderna för personliga assistenter
och överförandet av kostnadsansvaret för de första 20
timmarna till kommunerna har gjort att många kom-
muner upplever att de ekonomiskt inte klarar av kost-
naderna. I flera kommuner tas detta upp som ett jätte-
stort problem i budgeten, och den diskussion som
man för faller tyvärr ofta tillbaka på dem som verkli-
gen behöver personliga assistenter. De får känna att
de utgör ett problem och hotar övriga välfärdsområ-
den. Det här är ju inte det som vi i riksdagen menade
när vi införde handikappreformen.
Överförandet av kostnader till kommunerna var
ett led i den besparing i statsbudgeten som gjordes av
socialdemokrater och centerpartister. Vi tyckte då
från Folkpartiet att det var en felaktig besparing, och
så tycker vi nu också. Tyvärr fanns förslaget om ett
överförande av dessa kostnader inte med i direktiven
för den statliga utredning som nyligen har lämnat sitt
förslag till nytt utjämningssystem för LSS-kostnader,
SOU 2002:103. Folkpartiet, Moderaterna, Kristde-
mokraterna och Centerpartiet har i ett särskilt yttran-
de till den utredningen förordat en statlig finansiering,
en uppfattning som också stöds av Kommunförbun-
det. Folkpartiet hade därför i sitt budgetförslag avsatt
drygt 3 miljarder mer än regeringen till just detta
område.
Tillgängligheten är ytterligare ett viktigt område.
Det är inte rimligt att vi i Sverige i dag bygger upp
hinder eller låter bli att ta bort hinder för människor
med funktionshinder. Det är också ofta hinder som
går att förhindra eller enkelt riva. Riksdagen har fattat
beslut om att tillgängligheten ska förbättras till år
2010, men det har inte hänt speciellt mycket.
Vi föreslog redan då beslutet togs att riksdagen
borde påskynda utvecklingen genom att fatta beslut
om ett stimulansbidrag med i genomsnitt 1 miljard
kronor per år under fem år. Vi har upprepat kraven,
och vi gör det nu också, för vi har märkt att det be-
hövs. Tidigare i år har jag rest runt i mitt eget län för
att se hur det är ställt med tillgängligheten, och jag
måste säga att det är förvånansvärt lite som har hänt.
Det går inte att komma in i flera av de offentliga
byggnaderna. Det behövs armkraft för att lyfta rulla-
torn uppför trottoarkanterna. Det går inte att gå på en
konsert, för man kommer inte in eller det saknas
hörselslingor. Exemplen kunde vara många fler. Det
visar att det behövs satsningar för att tillgänglighet-
sarbetet ska komma i gång. Det finns fortfarande
kommuner som inte ens har ansett det viktigt att följa
riksdagsbeslutet och upprätta handlingsplaner för
tillgängligheten i den egna kommunen. Där är det inte
i första hand pengar som saknas utan intresset eller
viljan.
Herr talman! De höga sjukskrivningstalen oroar
oss alla. Naturligtvis är det oroande att alltfler blir
sjuka och dessutom långvarigt sjuka, men kostnader-
na för ohälsan har stigit så kraftigt de senaste åren att
det också är en stor samhällsekonomisk belastning.
En del av sjukskrivningarna kan säkert hänföras till
de långa väntetider som råder på många områden
inom sjukvården.
Landstingsförbundets senaste undersökning nu i
december visar på mycket långa väntetider för ett
läkarbesök. Värst var det i Sörmland med 17 dagar,
medan de allra flesta andra landsting låg kring 10
dagar för det som kallas icke akuta besök. Det är ett
begrepp som inte betyder att patienten inte är i behov
av vård, utan det betyder att det inte är så akut att
man behöver komma direkt till läkare. Men en vänte-
tid på 10 dagar eller mer kan ändå i värsta fall för-
sämra ett sjukdomstillstånd och förlänga sjukskriv-
ningstiden. Det är alltså långt kvar till det mål som
Socialdemokraterna vill ha i sin vårdgaranti 0-7-90.
Folkpartiet har tillsammans med övriga borgerliga
partier lämnat ett särskilt yttrande till betänkandet om
ett gemensamt förslag till en vårdgaranti. Vi i Folk-
partiet har i vårt budgetförslag avsatt 1 miljard kronor
för införandet av en vårdgaranti, varav 750 miljoner
för år 2003. Man kan alltid diskutera hur mycket
pengar som behövs. Här finns det lite olika förslag.
Det finns väl ingen som tror att en vårdgaranti som
sätts i gång kan fylla behovet inom bara en kort tid,
utan det är naturligtvis så att köerna måste arbetas av
på lång sikt. Extra pengar behövs för att komma i
gång med vårdgarantin. Men på längre sikt behövs
det inte några extra pengar när man har kommit till
rätta med köerna. Den tidigare vårdgarantin visade att
så inte var fallet.
Den vårdgaranti de borgerliga partierna är överens
om syftar till att korta vårdkedjans samtliga vänteti-
der från patientens första kontakt med vården till dess
han eller hon är slutbehandlad, och självfallet ska
prioriteringsreglerna gälla. Det har vi fattat beslut om
här i riksdagen, och inget parti har krävt att den ska
upphävas. Om inte den vårdenhet som patienten valt
kan ta hand om detta, ska man naturligtvis få söka en
annan i eller utom landstinget. Nu finns det till och
med fall som visat att om man har lång väntetid kan
man få vård utomlands. Det ska bli intressant att följa
detta. Att man får betala dyra kostnader för patienter
utomlands kan kanske göra att det blir en större press
på de svenska landstingen att ta krafttag för att få ned
vårdkostnaden.
Folkpartiet står självfallet fortfarande fast vid att
vård ska ges efter behov och att vården ska bekostas
gemensamt med skattemedel. Men det måste absolut
inte vara landstingsanställd personal som utför vår-
den. Alternativa driftsformer är ofta föregångare när
det gäller service och bemötande av patienter, medan
landstingens olika vårdenheter alltför ofta lever kvar i
gamla arbetssätt. Alternativa driftsformer kan på
många sätt berika även landstingsvården. Olika un-
dersökningar ger också vid handen att personalen
trivs bättre. De upplever ofta att de har större möjlig-
het att påverka arbetsmiljö, arbetstider och annat som
har stor betydelse för hur man mår i sitt arbete. Det är
alltså hälsofrämjande även för personalen.
Herr talman! Äldrepolitiken och inte minst om-
sorgen om äldre människor är viktig. Vi behöver bli
ännu bättre på det här området. Det handlar inte bara
om att vårda och ta hand om människor med behov
av olika slag. Det handlar också om att se till att äldre
människor kan behålla sin hälsa och bevara sina
funktioner längre. Det blir en oerhört viktig uppgift
inför framtiden då andelen äldre, och då menar jag
mycket äldre, kommer att öka. Jag anser också att det
behövs en omsorgsgaranti ute i kommunerna. Det ska
vara en garanti som talar om vad jag som äldre kan få
hjälp och stöd med och vilka krav jag kan ställa på
min kommun. Garantin ska bland annat omfatta rätt
till medicinsk kompetens, rätt till värdigt omhänder-
tagande, rätt till en fungerande hemtjänst och rätt till
hjälpmedel i tid. Omsorgsgarantin ska också ge val-
frihet i boendet, rätt till eget rum och rätt att flytta.
Tyngdpunkten i det kvalitetsarbete som också behö-
ver utföras ska ligga lokalt med äldreombudsmän -
inga äldreinspektörer - omsorgsgaranti och ett äldre-
vårdscentrum.
Herr talman! De som vårdar anhöriga är, och har
länge varit, en omistlig del i vården av sjuka äldre.
Deras behov av stöd och hjälp har inte uppmärksam-
mats tillräckligt. Ofta går det så långt att anhöriga inte
längre orkar med eller själva blir sjuka. De stimu-
lansmedel som har getts under ett antal år har visat att
detta har fungerat bra. Det har hänt väldigt mycket,
men det finns ju alltid en risk att verksamheterna
upphör när de här medlen upphör. Vi kan vara skep-
tiska till sådana stimulansmedel, men eftersom det
har hänt en del tyckte vi i Folkpartiet att det var synd
att man slutade. Pengarna hade behövts ett år till för
att de här verksamheterna skulle kunna slå rot.
Vi måste inse att kommuner och landsting inte
klarar av att ta över de uppgifter som de anhöriga
utför i dag. Det är ett faktum att de behöver hjälp och
stöd för att orka med. De behöver kanske också få ett
bevis på den uppskattning som de är värda för det
arbete som de utför.
Herr talman! Jag har en fråga till Socialdemokra-
terna. Den gäller tillgängligheten för funktionshind-
rade. Har ni för avsikt att vänta till 2010 och bara låta
det gå - nya hinder byggs och inga gamla hinder rivs
- eller är ni beredda att ta till krafttag för att de här
människorna också ska kunna ta del av samhällsar-
betet?</pre><pre>Anf.  55  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag måste ställa samma fråga till
Kerstin Heinemann som jag ställde till Carl-Axel
Johansson. Låt mig börja så här. Jag tror inte att det
finns någon som är emot en vårdgaranti. Det är precis
som Kerstin säger att alla partier nog delar ambitio-
nerna när det gäller sjukvården. Det gäller säkert
också att människor ska ha tillgång till god vård inom
rimlig tid. Bekymret blir ju om man så att säga ger ut
det politiska beslutet och sedan möts patienterna av
en annan verklighet. Nu har ju Folkpartiet avsatt
mindre pengar än vad Moderaterna har avsatt för
samma vårdgaranti. Mina frågor är då: Vilken beräk-
ningsgrund finns? Hur avser Folkpartiet att klara
prioriteringsordningen inom ramen för detta belopp?
Är det inte viktigt att vi, när vi fattar de politiska
besluten, också har den dialog som regeringen nu har
med Landstingsförbundet för att se till att de huvud-
män som möter patienten i verkligheten också har
redskapen och resurserna för att de politiska besluten
ska stämma överens med verkligheten?
Jag har ytterligare en fråga till Folkpartiet. Hur ser
Folkpartiet på vikten av att klara detta med priorite-
ringsordningen inom ramen för vårdgarantin så att vi
inte fattar beslut som gör att den sätts ur spel? Det
skulle kunna innebära att de som bäst behöver vård,
de som har en dödlig sjukdom eller är kroniskt sjuka,
får vänta lika länge eller lika kort tid som de som
kanske inte är i behov av den snabba insatsen.</pre><pre>Anf.  56  Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Herr talman! Jag ska väl vara den förste att erkän-
na att jag inte tror att det enbart är vårdgarantin som
löser köproblemen. Vi har i dag ett väldigt stor upp-
dämt behov. Men jag tycker också att en vårdgaranti
är viktigt för patienten. Det är rimligt att en patient
åtminstone ska kunna få veta om man kan få en be-
handling eller en operation inom tre månader eller
inom ett och ett halvt år. Det är väldigt viktigt för
patienten, och patienten ska väl ändå vara i centrum.
Sedan krävs det naturligtvis väldigt många andra
åtgärder för att få bort köerna. Det handlar inte bara
om de pengar man avsätter till en vårdgaranti. Det
handlar till exempel om att vi skulle behöva få en helt
annan uppslutning här i kammaren kring det som
brukar kallas Finsam, det vill säga att man får möjlig-
het att flytta över pengar från sjukförsäkring till be-
handlingar och så vidare. Sjukhusen behöver se över
rutinerna för hur man betar av köer och hur man kan
arbeta på ett bättre sätt för att komma till rätta med
köerna. Vårdgarantin löser inte ensam köproblemen.
Det ska naturligtvis vara en dialog med Land-
stingsförbundet. I det borgerliga förslaget till vårdga-
rantin står det ganska klart om detta med priorite-
ringsordningen. Det är självklart att en patient med en
allvarlig cancersjukdom som behöver operation går
före till exempel en patient som behöver få hjälp med
en knäoperation. Då görs en medicinsk bedömning.
Det gör inte vi, utan det gör läkarna. Jag tycker att
detta är fullkomligt självklart. Jag tror inte att någon i
svensk sjukvård skulle göra någonting annat heller.</pre><pre>Anf.  57  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag har ingen annan uppfattning än
Kerstin Heinemann i grundfrågan, det vill säga att det
är rimligt att en patient får veta när en operation ska
komma. Däremot hyser jag en större oro än Kerstin
Heinemann för att införa en vårdgaranti utan att det
tillförs resurser. Vårdgarantin ger undanträngningsef-
fekter.
När jag har träffat representanter för Landstings-
förbundet och landstingsråd har man sagt att detta i
vissa landsting kommer att innebära att man sitter och
räknar på att en patient som håller på att falla för en
90-dagarsgräns kommer att söka vård i ett annat
landsting och då ta pengarna med sig. Det är klart att
man kommer att satsa resurser för att behålla både
patienten och pengarna i det egna landstinget.
Detta innebär att om vi inte ska få en resursför-
delning utifrån vårdgarantin utan ska behålla en re-
sursfördelning utifrån prioriteringsordningen, en
grundsyn som jag tror att Kerstin Heinemann och jag
är överens om, behöver man också se till att det finns
ekonomiska ramar runt detta.
I detta perspektiv är jag lite förvånad över den
borgerliga reservationen, de borgerliga beräknings-
grunderna och viljan att i dag fatta ett beslut utan att
man har den här dialogen med och beräkningsunder-
lagen från de huvudmän som faktiskt sedan ska ta
ansvar för ett framtida beslut i frågan.
När det gäller finansiell samordning är det bra att
Kerstin Heinemann känner till att det för fullt pågår
ett arbete med en sådan.  Jag delar Kerstin Heine-
manns uppfattning att det är många olika åtgärder
som ska till för att vi både ska kunna stävja ohälsa
och se till att patienter får den vård som de behöver.</pre><pre>Anf.  58  Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Herr talman! Jag har lite svårt att följa Ingrid
Burmans resonemang. Det verkar gå lite grann i
rundgång. Jag har i mitt första replikskifte faktiskt
berört de här olika punkterna. Vi har tillfört extra-
pengar, men det som jag har sagt är bara en viss del
av det som behöver göras.
Jag undrar om man i landstingen sitter och räknar
på att patienter som kommer att falla in under vårdga-
rantin kommer att söka sig någon annanstans. Är det
så att man som politiker sitter och prissätter patien-
terna så? Jag har lite svårt att tro det, och gör man så
tycker jag att det är ett väldigt konstigt sätt att göra
bedömningen av människors vårdbehov. Jag tror att
vi skulle tjäna väldigt mycket på att se till att männi-
skor snabbt blir friska. Jag tror också att man ute i
landstingen resonerar så.
Carl-Axel Johansson var inne på läkemedelskost-
naden. Vad kostar det i läkemedel och olika typer av
behandlingar liksom för sjukskrivningen för en per-
son med väldigt svåra smärtor som får vänta i ett och
ett halvt år på en operation? Jag tror att man även i
landstingen måste börja titta lite samhällsekonomiskt
också på sådant som ligger utanför deras egna ramar.
Ingrid Burmans resonemang är intressant även på
en annan punkt. Socialministern har tidigare i år här i
kammaren berättat att han minsann ska jobba aktivt
för att svenska patienter också ska få vård utomlands
betalad av landstinget. Han har då inte talat om
landstingens planeringsansvar för de patienterna. Det
ska bli intressant att se om det kommer ett förslag och
vad Vänsterpartiet säger då.</pre><pre>Anf.  59  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Så här dagarna före jul skulle jag
vilja citera Viktor Rydberg:
"Midvinternattens köld är hård.
Stjärnorna gnistra och glimma."
Jag tycker att man skulle kunna säga detta också
när man läser regeringens budgetförslag:
"Midvinternattens köld är hård.
Stjärnorna gnistra och glimma."
Det är några små stjärnor på himlen som ska
trösta de frusna och de utsatta. En del av de stjärnorna
är oerhört långt borta, och för varje dag kommer de
allt längre bort.
Låt mig få exemplifiera detta med den vårdgaranti
som åtminstone finns på himlen. Socialdemokraterna
och Vänsterpartiet tycker nog att det är ett ganska bra
förslag. Det var inte bra tidigare. Vi från de borgerli-
ga partierna har ett par gånger blivit nedröstade här i
kammaren när vi har lagt fram förslag om vårdgaran-
ti.
Ingrid Burman, den värderade ordföranden i soci-
alutskottet, känner ett jättestort bekymmer över att
pengarna inte ska räcka. Det är klart att det är lite
pinsamt, Ingrid Burman, men man skulle kunna an-
sluta sig till Kristdemokraterna, som faktiskt har
anvisat mer pengar. Kanske är penningfrågan nyckeln
till att det ska ordna sig.
Jag vill så här inledningsvis också konstatera att
det har hänt oerhört mycket inom den svenska sjuk-
vården, omsorgen och äldrevården under de senaste
årtiondena. Sådant som det förr inte fanns någon
behandling för kan nu botas eller behandlas. Kroniska
sjukdomar som gjort att människor hade det oerhört
jobbigt 24 timmar varje dygn kan lindras. Vi får inte
glömma att detta positiva har hänt. Men varför är det
då så att det trots att vi har kommit så långt inte är
möjligt för människor att få del av den här utveck-
lingen? Det verkar snarare bli så att väntetiderna ökar.
Alltfler bland vårdpersonalen är stressade. De är
brända och vänder faktiskt den svenska sjukvården
ryggen.
Varför är det så att kommuneernas äldrevård har
stora brister? Trots att ädelreformen, genom vilken
kommunerna tog över ansvaret för äldres sjukvård,
har varit i kraft i tio år är fortfarande ungefär 40 % av
personalen helt outbildad.
Varför känner alltfler svenskar otrygghet inför om
de ska få den vård som de faktiskt har rätt till efter-
som de via skattsedeln betalar för att den ska finnas?
Ett symtom på den otryggheten är faktiskt att antalet
privata försäkringar ökar. Det är i dag någonstans
mellan 140 000 och 150 000 personer som har fått
försäkringar beviljade. Ändå vet vi alla att de som
bäst behöver försäkringarna inte får dem på grund av
att de har för stora risker.
Varför ser också tandvården i dag ut att bli en ri-
kemansmöjlighet? Alltfler har inte råd att gå till
tandläkaren. Ändå hävdar jag fortfarande att tänderna
och munhålan är en del kroppen.
Vi kan vara överens om att det är så här. Vad gör
då Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet åt det? Göran Persson lovade i valrörelsen att det
den 1 januari 2003 ska träda i kraft en nationell vård-
garanti. Lars Engqvist sade några månader senare
först att den skulle komma 2004, men sedan sade han
att det nog inte kan bli förrän tidigast den 1 2004.
Några pengar finns inte heller anvisade då, utan
de ligger tidigast i februari 2004. Det är väl inte att
undra på att stjärnorna glimmar och att man inte rik-
tigt tror på det här.
Mer pengar? Ja, men snälla nån! Här har nu
vänstermajoriteten tillfört kommuner och landsting
stora belopp. Då vill jag hänvisa till en annan skrift,
som jag har här i min hand, som är en vecka gammal.
Den är från Landstingsförbundet. För första gången
har Kommunförbundet och Landstingsförbundet gjort
en gemensam sammanställning av vad kommuner och
landsting har vunnit respektive förlorat till följd av
olika statliga beslut. De nominella tillskott som rege-
ringen helst framhåller uppgår som jag sade till
24 miljarder kronor.
Det är mycket pengar. Det kan ju tyckas vara en
sådan där klar stjärna som är nära. Men indragningar-
na uppgår samtidigt till 26 miljarder kronor. Redan
räknat på detta sätt är det alltså fråga om att Social-
demokraterna tar ca 2 miljarder från kommunsektorn.
Detta bekräftar den kritik som vi länge har framfört
mot Socialdemokraternas dubbelspel med den kom-
munala ekonomin. Lägger man därtill värdeurholk-
ningen på ca 14 miljarder kronor som uppstår till
följd av pris- och löneökningar blir den totala netto-
försämringen för kommunsektorn hela 16 miljarder.
Undra på att det finns åtskilliga kommun- och
landstingspolitiker som inte sover på nätterna för att
de inte vet hur de ska reda ut ekonomin - trots att
man pläderar från Rosenbad för att regeringen har
gjort storsatsningar och nu ger kommunerna mycket
pengar.
Förbundets båda rapporter är faktiskt även i övrigt
en dyster läsning. De ekonomiska obalanserna väntas
öka trots att skattehöjningarna nästa år blir de största
på 25 år. Den socialdemokratiska centralstyrningen
fortsätter trots skarp och berättigad kritik både på det
principiella och på det rent praktiska planet. Till detta
kommer att effekterna av Socialdemokraternas ofi-
nansierade barnomsorgsreformer fortsätter att förvär-
ra situationen för såväl småbarnen som den kommu-
nala ekonomin.
Herr talman! Kristdemokraternas politik, som
vänstermajoriteten i riksdagen redan röstat ned, hade
inneburit ett resurstillskott till kommunsektorn på
fyra och en halv miljarder kronor de närmaste två
åren. Fler alternativ inom barnomsorgen hade lett till
minskat tryck och givit valfrihet till föräldrarna. Där-
till hade centralstyrningen av skolpengarna slopats,
och kommunerna hade fritt fått bestämma hur dessa
pengar bäst skulle användas. Tyvärr har inte sakfrå-
gan varit det viktigaste utan prestigefrågan.
Herr talman! Inte heller ett nytänkande inom vår-
den vill Socialdemokraterna vara med om. Då vet jag
inte om man har något förslag på lösning för att det
ska bli bättre. Det finns ju inte ens på papperet.
Vi hör ganska ofta, och vi har även hört Ingrid
Burman här i talarstolen i dag, prata om Stockholm
och problemen med Stockholm. Det är också riktigt
att det har varit problem. Men låt mig ta med er till
mitt landsting, Kalmar län. Det har varit socialdemo-
kratiskt styrt under många år.
Det blev faktiskt en borgerlig majoritet, den
gamla renodlade, höll jag på att säga, borgerliga ma-
joriteten med fyra partier. Det är de som nu innehar
regeringsansvaret där. Vi tog över ett underskott på
140 miljoner kronor för nästa år. Det är mycket peng-
ar i ett så litet landsting. Detta inträffade trots att det
var vänsterstyrt.
Nu, när man håller på att lägga fram förslag om
att få mångfald, vad händer då? Då kommer till och
med statsråd ned till Kalmar och går runt med listor
för att hitta så många namn att man ska kunna folk-
omrösta om att det ska finnas en mångfald i lands-
tinget. Det är ju så man baxnar! Låt mig bara ta detta
som exempel, för det är faktiskt så att det är på de
lokala exemplen som man ser vilken etik man utgår
ifrån. Och så tror man att det är en demokratifråga när
samtliga borgerliga partier har gått ut och lovat detta:
Får vi majoritet ska vi se till att det blir mångfald.
Herr talman! Jag har inte så många sekunders
talartid kvar. Jag vill i alla fall yrka bifall till reserva-
tion 2. Den handlar om äldrevården, om en äldreom-
budsman och om kvaliteten. Jag tycker att det är en
utomordentligt viktig reservation för att vi ska råda
bot på problemen.
Jag är glad över att det i betänkandet finns två
tillkännagivanden som är riktigt bra. Det ena handlar
om en översyn av LSS. Det andra handlar om spelbe-
roende och forskning om detta. Jag är också ganska
glad, även om det är mycket ovanligt i Sverige, att
Britt Bohlin som gruppledare för Socialdemokraterna
tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet faktiskt
har lagt fram en viktig motion i riksdagen. Det är ju
ganska ovanligt. Den har vi naturligtvis bifallit. Det
handlar om ett tillskott på 186 miljoner. Men jag
hoppas, herr talman, och jag ska avsluta med det, att
nästa års budget kommer att vara bättre, att det inte
blir så  att "midvinternattens köld är hård" utan att det
fortfarande finns en massa glimmande stjärnor.</pre><pre>Anf.  60  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson bjöd upp till dans
med Kristdemokraterna eftersom Kristdemokraterna
är ett parti som avsätter mer pengar till kommuner
och landsting. Det är också Vänsterpartiets ambition.
Vi har tillsammans med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet under de år då vi har samverkat tillfört
flera miljarder. Sedan är det också så, som Chatrine
Pålsson säger, att bland annat kommunkontosystemet
har tärt. Det pågår ett högaktivt arbete för att komma
till rätta med den delen.
Men att jag fortsätter att dansa med Socialdemo-
kraterna och Miljöpartiet beror, som jag sade från
talarstolen, på att det också handlar om hur man fi-
nansierar sina förslag. Vänsterpartiet är inte ett parti
som tycker att det är rimligt att man finansierar sats-
ningar genom att ta från de sjuka, det vill säga för-
sämra sjukförsäkringen. Inte heller tycker vi att det är
rimligt att vi finansierar välfärdssatsningar genom att
ta från de arbetslösa genom att urholka arbetsmark-
nadspolitik och a-kassa. Det är vad kristdemokraterna
gör. Om jag läser rätt handlar det om 5,9 miljarder
när det gäller sjukförsäkringen och 8,3 miljarder när
det gäller utgiftsområde 13.
Vänsterpartiet är inte heller det parti som tycker
att det är rimligt att vi finansierar drift och nya sats-
ningar genom engångsutförsäljningar av statliga bo-
lag, vilket är den andra finansieringskällan för Krist-
demokraterna. Vi tror att det gäller helheten i välfär-
den, och vi tror att vi långsiktigt ska bygga upp, till-
sammans med just Socialdemokraterna och Miljöpar-
tiet, satsningar på kommuner och landsting. Men det
ska inte betalas av de sjuka och de arbetslösa.</pre><pre>Anf.  61  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! När jag bjuder upp till dans handlar
det om att vara med på de här satsningarna, som
verkligen är en förutsättning för att utsatta ska få det
bra, för att sjuka ska få vård, för att landstingen och
kommunerna faktiskt ska kunna uppfylla kraven, de
skyldigheter de har att uppfylla enligt våra beslut.
Där tror jag inte det finns den minsta tveksamhet
om att frånvaro av vård när man är sjuk, när man är
kroniskt sjuk, när man är handikappad och behöver
väldigt mycket stöd, skulle vara osolidariskt.
Det är riktigt att jag i mitt särskilda yttrande, nr 3,
har påmint om att man ska se helheten. Det är helt
rätt. Men det handlar om hur vi prioriterar i de utsatta
lägena. Om man tror att kommunerna och landstingen
är garanter när de mest utsatta behöver hjälp då borde
man se till att rösta på det förslag där det finns mest
pengar.</pre><pre>Anf.  62  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson vet att vi fattar be-
slut om budgeten i ett sammanhang, och hon vet
också att de satsningar som Kristdemokraterna gör på
ett välfärdsområde betalas genom nedrustningar på ett
annat. Det är alltså de arbetslösa och sjuka som beta-
lar satsningen på kommuner och landsting. Enligt
Vänsterpartiet är det inte en bra lösning, och därför
kommer vi att fortsätta det samarbete som nu finns.
Där finns ambitioner inom flera välfärdsområden.
Chatrine Pålsson nämnde också tandvården i sitt
anförande. Jag kan konstatera att i den här budgeten
finns 300 miljoner för att förstärka tandvårdsförsäk-
ringen, vilket räcker en bit på vägen. Jag kan också
konstatera att inte heller Kristdemokraterna har mer
pengar. Därför vill jag understryka att det finns en
ambition bland Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet att gå vidare i nästkommande bud-
getar.
Det vore intressant att höra hur Kristdemokraterna
ser på detta. Man har inte redovisat det i den här bud-
geten, och inte heller hur man avser att finansiera en
fortsatt utbyggnad av tandvårdsförsäkringen. Det
handlar ju om helheter, precis som Chatrine Pålsson
underströk.
Den samarbetskonstellation som just nu finns har
ambitionen att behålla försäkringssystem och arbets-
löshetsersättning och att få till stånd en långsiktig
uppbyggnad av kommunernas och landstingens eko-
nomi. Det handlar om hälsan och tandvården, och vi
väljer alltså att inte ställa dem mot varandra.
Jag skulle gärna vilja höra Chatrine Pålssons
kommentar kring detta.</pre><pre>Anf.  63  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! När det gäller arbetslöshetsförsäk-
ringen och sjukskrivningarna räcker inte en repliktid
till för att reda ut det. Men vår princip när det gäller
de arbetslösa är att stimulera till arbete. Jag hoppas att
vi delar oron för sjukskrivningsproblematiken. Det är
ett jättestort ekonomiskt problem, men jag tror att det
är ett ännu större humanitärt problem. Där kommer
förslag, och jag tror att vi i all ödmjukhet ska försöka
hitta lösningar.
Herr talman! Det är riktigt att Kristdemokraterna
inte hade extra pengar för tandvården, utöver rege-
ringens förslag, eftersom regeringen ökat beloppet.
Och det ställer vi upp på. Här handlar det om princip-
frågan. Kristdemokraterna har under flera år krävt en
utredning om att inkludera tandvården i den vanliga
sjukförsäkringen. Vi tycker att tänderna är en del av
kroppen.
Då är det mer intressant att fråga sig varför Ingrid
Burman inte vill yrka bifall till det. Jag tycker fortfa-
rande att det skulle vara den allra bästa lösningen. Det
kan inte vara rätt att den vanliga sjukförsäkringen tar
ansvar om jag blir sjuk på ett ställe av kroppen, sam-
tidigt som jag ska ha höga kostnader om jag blir sjuk
i en annan del. Jag hoppas när det gäller tandvården
att vi på alla sätt ska hjälpa till.
Tandvården är ett jättestort problem, men i grun-
den måste vi ha ett högkostnadsskydd värt namnet.
När högkostnadsskyddet infördes, jag tror att det var
på 50-talet, var drivkraften att ingen skulle behöva
oroa sig för att kostnaderna blev för höga. Alla skulle
veta vad den högsta egna kostnaden skulle bli om
man blev sjuk. Just nu fungerar det inte eftersom vi
har olika system, och detta medför att de mest utsatta
och svaga oftast får stora kostnader totalt sett.</pre><pre>Anf.  64  KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill börja med att ställa mig bak-
om mitt särskilda yttrande i betänkandet när det gäller
utgiftsområde 9 och yrka bifall till reservationerna 11
och 18. Självfallet står jag också bakom övriga reser-
vationer där Centerpartiet finns med. Min centerkol-
lega Annika Qarlsson kommer att ta upp främst barn-
och handikappfrågor.
Herr talman! Regeringens "socialbudget" innehöll
inte särskilt mycket nytt. Den största satsningen, 9
miljarder till vården och omsorgen, står dessutom
Centerpartiet via försvarsuppgörelsen bakom. Vi har
från Centerpartiet redovisat ett samlat ekonomiskt
alternativ, en budget för lika villkor i hela landet.
Finansieringen av välfärden förutsätter en uthållig
tillväxt, där entreprenörskapet bejakas även för väl-
färdstjänster, och att vi radikalt lyckas minska ohäl-
san genom att satsa på en folkhälsopolitik som ser
längre än till arbetsmiljön. Vi måste också klara av att
minska den sociala, regionala och globala klyvning-
en.
Landsting och kommuner står inför stora utma-
ningar. Hur ska ökade behov klaras när ekonomin
inte räcker till? Att höja skatten är den kortsiktiga och
enkla lösning som nu tas till. Det handlar om en ge-
nomsnittlig skattehöjning med 48 öre för landstingen
och 18 öre för kommunerna. Det är den största sam-
manlagda höjningen på 25 år! Vi måste gå en annan
väg, och därför måste vi
· öka skatteintäkterna genom tillväxt och ökad
sysselsättning,
· bredda skattebasen som ger resurser och lika vill-
kor,
· få en jämnare befolkningsutveckling och livskraft
i hela landet,
· garantera en solidarisk skatteutjämning för likvär-
diga grundförutsättningar,
· stimulera nytänkande och ökad mångfald,
· sluta med statliga pekpinnar, som försvårar möj-
ligheterna att effektivisera verksamheter efter lo-
kala förutsättningar,
· se till att regeringen slutar att vältra över kostna-
der genom ofinansierade reformer,
· rehabilitera i stället för att sjukskriva; ohälsa och
sjukfrånvaro slår hårt mot den enskilde, men ock-
så mot kommuner och landsting,
· garantera en långsiktig personalförsörjning och
uppvärdera vård- och omsorgsyrkena,
· satsa på en generell välfärdspolitik med en or-
dentlig grundtrygghet och särskilt värna medmän-
niskor som har det allra svårast.
Detta är exempel på grundläggande förutsättning-
ar och spelregler. De är av avgörande vikt om vi utan
att ta bort egenansvaret ska klara av att skapa en livs-
kraft och livskvalitet för alla människor runtom i vårt
land. De behövs också om vi ska få en decentraliserad
hälso- och sjukvård som är nära och utan köer, kunna
bejaka den medicinska forskningen som ger nya möj-
ligheter att förebygga, lindra och bota, kunna erbjuda
trygghet på äldre dagar och se till att alla har tak över
huvudet, kunna förebygga drogmissbruk och erbjuda
vård och behandling till dem som så behöver.
Den lokala kraften och kunskapen är mycket vik-
tigare än "utspels- och pekpinnepolitik" från Rosen-
bad. Vi måste lägga ut ansvar och befogenheter, tro
på lokalt ansvariga förtroendevalda, arbeta med na-
tionella mål, uppföljningar och en effektiv tillsyn. Vi
måste vidta åtgärder - och göra det med kraft om det
är nödvändigt. Mycket mer av Centerpartiets decent-
raliseringspolitik behövs i alla avseenden.
Herr talman! Centerpartiet vill satsa mycket mer
på prevention så att hälsoproblem inte ska behöva
uppstå. Folkhälsopropositionen var aviserad till den
15 mars i år. Nu tycks den vara på väg, vilket verkli-
gen är på tiden.
Vårdköerna är ett gissel för alla som väntar och
har värk, för dem som går sjukskrivna och ställs utan-
för produktionen och arbetsgemenskapen och för
äldre som lider av åldersbetingade sjukdomar och
vars livskvalitet försämras. Med Centerpartiet i rege-
ringsställning hade vi haft en nationell vårdgaranti. Vi
hade haft en finansiell samordning som gett aktiva
insatser till dem som står i vårdköer. Vi hade haft en
annan situation i dag. Jag beklagar att situationen är
som den är. Vi måste ta det som utgångspunkt för att
öka ambitioner och insatser ytterligare.
Nu har regeringen och Landstingsförbundet enligt
uppgifter gjort upp om någon form av vårdgaranti.
Möjligen är en minivariant av finansiell samordning
på gång. Det är steg i rätt riktigt. Det är mycket små
steg. Men de kommer för sent och är av för liten art.
Nu börjar, som jag nämnde inledningsvis, alltfler
av vård- eller centermiljarderna att ticka ut i kommu-
ner och landsting. Avsikten är att lyfta fram och ge
förutsättningar för utvecklingen inom främst fyra
områden.
Det första är primärvården. Det är basen i svensk
hälso- och sjukvård.
Det andra är ungdomar och vuxna med psykisk
problematik och psykiskt funktionshindrade.
Det tredje är äldresjukvården i kommunerna. Det
gäller den medicinska kompetensen, läkarmedverkan,
fungerande vårdkedjor och inte minst det så otroligt
viktiga stödet till anhöriga.
Det fjärde är att stimulera en ökad mångfald i
form av fler verksamheter drivna i alternativa drifts-
former.
Handlingsplaner finns antagna i regioner och
landsting av blandad kvalitet och med olika ambi-
tionsnivåer. Socialstyrelsen har avgett en första upp-
följningsrapport. Jag har själv följt arbetet i flertalet
landsting, och bilden är ganska klar.
Det har genomförts och det planeras en hel del åt-
gärder inom primärvården och psykiatrin, och det är
bra. Inom kommunernas äldresjukvård är det sämre.
De lokala ambitionerna att stimulera till ökad mång-
fald lyser med något undantag med sin frånvaro.
Inom äldreområdet ser jag att åtgärder ändå är på
gång från regeringens sida. Men oviljan att öka val-
friheten och mångfalden och släppa fram alternativt
drivna verksamheter är uppenbar.
Med respekt för den kommunala självstyrelsen
förpliktar dock den av riksdagen antagna handlings-
planen för hälso- och sjukvården. Jag vill direkt fråga
Socialdemokraternas talesman vad ni ämnar göra för
att kunna stå upp för riksdagens beslut och för övrigt
vår överenskommelse att alternativa driftsformer ska
stimuleras. Vad är det för någonting som ni ämnar
göra för att det ska bli fallet?
Herr talman! Två tillkännagivanden föreslås av ett
enigt utskott. Centerpartiet har åtminstone till viss del
fått stöd beträffande assistansreformen, vilket Annika
Qarlsson kommer att beröra senare. Vi har även fått
delvis bifall till den motion av centerkollegerna Bir-
gitta Sellén och Viviann Gerdin för åtgärder mot
spelberoendet. Spelberoendet drabbar hela familjer
och kan få förödande konsekvenser. Från Spelbero-
endes Riksförbund rapporteras till exempel en dra-
matisk ökning av ungdomar som söker hjälp på grund
av att de fastnat i spel på till exempel Jack Vegas-
maskiner. Statens folkhälsoinstitut presenterar ett
förslag till handlingsplan i januari. Regeringen ska nu
inför sina förslag även beakta behovet av ökad forsk-
ning om negativa konsekvenser av spel. Det är bra.
Tyvärr finns det, herr talman, även frågor där jag
har tvingats att reservera mig. Det gäller bland annat
apoteksmonopolet, som vi anser bör avvecklas, och
att regeringen vägrar gå med på att utreda ett statligt
kostnadsansvar för assistansverksamheten. Beträffan-
de apoteksmonopolet avskaffande har vi såvitt jag
kan förstå stöd från Konkurrensverket. Här hoppas
jag på, åtminstone längre fram, ett stöd i sakfrågan av
Miljöpartiet. Dess stöd skulle innebära en riksdags-
majoritet. I den frågan har jag inget större hopp att få
stöd från s och v.
Motståndet mot att utreda ett statligt kostnads-
anvsar är egentligen oförståeligt. Jag vill ställa en
fråga direkt till vår eminenta utskottsordförande Ing-
rid Burman. Varför är Ingrid Burman och Vänster-
partiet så otroligt rädda att se på för- och nackdelar av
någonting som skulle kunna vara någonting av lös-
ningen så att vi får någon ordning på assistansrefor-
men? Det vore så enkelt att säga ja till att se på för-
och nackdelar och utreda. Man behöver inte ta ställ-
ning. Det räcker med att ta fram underlag.
Herr talman! De senaste dagarna har vi påmints
om att det finns stora revor i det sociala skyddsnätet.
Samhällets minsta hamnar i kläm i socialdemokrater-
nas Sverige. Det är vad vi från Centerpartiets sida
protesterar mot. Vi kommer oförtröttligt att fortsätta
att utveckla en politik som inte bara lappar och lagar
på befintliga system och som inte ger mest åt dem
som ropar högst utan till dem som har de största be-
hoven. En politik som inte vrider åt skatteskruven
ytterligare ett varv utan lättar på bördorna för dem
med små inkomster så att fler kan lyfta sig ur bi-
dragsberoendet och som inte avvisar nytänkande och
nya kreativa aktörer i den offentliga verksamheten
utan som i stället säger: Välkomna!
Hjälp oss att förbättra så att vi får ut så mycket
som möjligt i solidaritet av skattebetalarnas pengar.
Sist men inte minst måste vi inse att vi måste ha ett
samhälle där människors växtkraft tas till vara. Män-
niskors självbestämmande och ekonomins tillväxt
minskar på samma gång behovet av socialpolitiken
och ökar de nödvändiga resurserna för att hjälpa sam-
hällets minsta.</pre><pre>Anf.  65  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Kenneth Johansson ställde en fråga
till mig. Jag ska försöka att svara på den.
LSS-reformen är en mycket viktig reform. Vi vet
alla att den dessvärre inte har varit heltäckande. Un-
der förra mandatperioden tog vi bort 65-årsgränsen.
Det vet jag att både Kenneth och jag är mycket nöjda
med.
Vi vet också att i det betänkande som nu debatte-
ras fanns det flera motioner som handlade om att
utreda och ta ett ganska stort grepp på LSS-reformen.
Vänsterpartiet var ett parti som hade väckt en motion
i den riktningen.
Ska man nå ett mål kan det finnas många stigar att
gå. Vänsterpartiet har funderat runt detta. Ska vi till-
sätta en stor heltäckande parlamentarisk utredning
som sitter i några år? Sedan ska förslaget ut på re-
miss, och sedan ska det skrivas någon proposition och
så kanske vi får ett beslut i bästa fall inom denna
mandatperiod och i sämsta fall nästa mandatperiod.
Eller ska vi välja den stig som nu är beträdd?
Vi gör ett tillkännagivande om några begränsade
områden där i vart fall Vänsterpartiet sett att vi i dag
har de största problemen. Det handlar om föräldra-
skap och hur man ska tolka det. Det handlar om äkta
make-ansvaret och hur det tolkas, eller misstolkas
som en del säger. Det handlar om de med psykiska
funktionshinder och hur man tillgodoser deras rättig-
heter till daglig verksamhet.
Förhoppningsvis kommer den översynen att ske
ganska snabbt. Vi kommer att ha någonting tillbaka
till socialutskottets bord. Vi kanske också kan lämna
denna mandatperiod och säga: Titta, vi nådde ett visst
resultat. Det var i den bedömningen och det vägvalet
som Vänsterpartiet för den här gången sade: Vi av-
vaktar med den övergripande översynen och försöker
nå ett resultat på de områden som vi har prioriterat.</pre><pre>Anf.  66  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! I de delar som Ingrid Burman nu re-
dogör för är utskottet överens. Det är flera, bland
andra Centerpartiet, som har fått bifall till de yrkan-
den och krav som ligger till grund för det tillkännagi-
vandet. Det är alldeles utmärkt, och det är inte det
som jag pratar om.
Jag pratar i stället om att det finns ett problem
som redovisas från Kommunförbundet och som de
fyra borgerliga partierna tar upp, nämligen att det
finns bekymmer i framför allt mindre kommuner. Där
blir det hela sårbart, och det finns risk för att enskilda
som har, och ska ha, rätt till LSS får problem med att
få vad de har rätt till. Det är det som vi tycker att man
borde utreda, och se vilka för- och nackdelar som det
skulle innebära om vi fick ett statligt kostnadsansvar
för LSS. Jag tror att det är flest fördelar i det här
fallet. I en liten kommun med en liten budget kan ett
enda ärende och en enda person innebära att budgeten
spräcks. Det får den ju lov att göra, och det ska den
göra, eftersom den enskilde har sin rätt. Men det blir
problem, och det finns beslut som kommunen själv
inte kan förfoga över.
Jag brukar inte vara den som talar för att man ska
föra upp saker från kommuner och förstatliga dem,
Ingrid Burman. Det är snarare Vänsterpartiet som
brukar göra det. Men i det här fallet, för att värna
rättstryggheten och servicen för funktionshindrade, så
tycker jag att man ska utreda och se för- och nackde-
lar. Där går saken före ideologin.</pre><pre>Anf.  67  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag ska först be om ursäkt om jag
svarade på fel fråga eller en icke framställd fråga. Jag
var väl inte tillräckligt uppmärksam, och jag ber om
ursäkt för det.
Kenneth Johansson lyfter fram frågan om kost-
nadsansvar. Det finns två perspektiv på den. Det ena
perspektivet har Kenneth Johansson presenterat. Det
andra perspektivet står i varje fall delar av handikapp-
rörelsen för. Det innebär att man är kommunmedbor-
gare i den kommun där man är född, och att kommu-
nen därmed också har ett ansvar för varje medborgare
oavsett om man föds med funktionshinder eller inte.
Det uttrycks ibland som medborgarperspektivet, och
det är grunden i den handikapplan som riksdagen
antog härförleden.
Däremot pekar Kenneth Johansson på ett reellt
problem - den kostnadsbild som finns. Det har nyss
suttit en utredning, som förhoppningsvis ska ut på
remiss, för att se hur vi kan se till att det finns ett
utjämningssystem bland kommunerna.
Vänsterpartiet har sammanvägt de olika perspek-
tiven och stannat för att medborgarperspektivet i
kombination med ett utjämningssystem är vad vi
väljer i stället för att förstatliga den delen.</pre><pre>Anf.  68  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Kostnadsutjämningsutredningen har
nyligen presenterats och har - vad jag förstår - gjort
ett bra arbete. Jag hoppas att det ska leda till resultat
för att få lika villkor. Men vi ville att även den utred-
ningen skulle få ett uppdrag att se på möjligheter och
för- och nackdelar med ett förstatligande, vilket för-
vägrades av regeringen och riksdagsmajoriteten. Det
beklagar jag. Därför har vi lyft fram frågan igen, och
ställer samma krav. Vi pratar inte om att det behöver
vara någon stor utredning, utan det räcker med en
liten. Det räcker med en ensamutredare eller med ett
uppdrag till regeringen för att se på för- och nackde-
lar.
Vi är helt överens om den principiella utgångs-
punkten att alla människor ska vara kommunmedbor-
gare. Det är en riktig utgångspunkt. Men man kan
inte blunda för de signaler som man får från många
kommuner. Och när Kommunförbundet redovisar att
detta är ett jätteproblem så måste man ta i det. Man
måste göra någonting åt det.
Förutsättningarna är olika för en liten kommun
med 6 000-7 000 invånare och för en stor kommun
med många tusentals invånare. Det är stora skillna-
der. I den lilla kommunen, där det kanske rör sig om
en handfull personer som har behov av stöd och in-
satser, finns det till och med exempel på sekre-
tessproblem. Man pekas ut i det lilla området.
När man ser den typen av problematik hämtad
från verkligheten så tycker jag att man måste lyssna.
Då måste man ta till sig det och se vad som är för-
och nackdelar och vad man kan göra utifrån kom-
munmedborgarprincipen för att vi ska kunna ha en
rättssäker service så att alla våra medmänniskor har
det bra i det här landet.</pre><pre>Anf.  69  KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Herr talman! Detta är min första alldeles riktiga
SoU-debatt. Jag vet att det är en budgetdebatt - det
kallas i alla fall så ibland - men jag tänker ändå inte
räkna upp de pengar som Miljöpartiet, Vänstern och
Socialdemokraterna har förhandlat fram. Det har
Ingrid Burman gjort så förtjänstfullt, och det får räcka
med det. Jag tänker inte heller säga att alla ni andra är
dumma som säger andra saker eller tycker annorlunda
än vad jag tycker.
Jag vill i stället prata lite grann om annorlunda
ekonomi. Jag vill till sist också sätta tummen på några
områden som jag vill försöka bevaka framöver -
gärna med hjälp av er andra här i salen.
Det var lite svårt med den här debatten, tycker jag,
för jag hade inte fattat riktigt hur man skulle skriva
motioner. Jag borde ha suttit med ett betänkande och
skrivit motioner efter det för att få in dem i betänkan-
det, men det tänkte jag inte på. Jag skrev motioner om
tandvård, om kvinnor och smärta, om socialbidrag,
om barn och om allt möjligt som inte kom in här.
Men de kommer ju sedan någon gång så småningom.
Därför har jag inga yrkanden, men jag kanske ställer
upp på något annat.
Jag är jätteglad över tillkännagivandena. Det gäl-
ler dels det om spelberoende, som härstammar från en
ursprunglig motion från Miljöpartiet, dels tillkänna-
givandet om assistans.
Socialutskottet var efterlängtat för mig. Jag hade
längtat efter att få sitta där. Men det blev mycket
vånda, för det finns ju inga pengar! För mig som
vurmar för förebyggande arbete är det svårt. Nej, det
går inte, för det finns inga pengar till det! säger man.
Jag kan inte låta bli att undra över varför vi har så
kortsiktiga budgetar. Jag tycker att de är kortsiktiga.
Jag tycker att tre år också är kortsiktigt.
Jag har en bibel. Den heter Barn och ekonomisk
politik och är skriven av Stefan de Vylder. Han är
nationalekonom, och han skriver så här: I Sverige har
det på senare år på löpande band inrättats nationale-
konomiska professurer med specialinriktning. Det
finns professurer i transportekonomi, fastighetseko-
nomi, skogsekonomi - ja, till och med turistekonomi.
Men barn- och samhällsekonomi tycks vara ett för
perifert ämne för att motivera speciella insatser. För-
hoppningsvis kan detta förändras. Det finns ingen
motsättning mellan god samhällsekonomi och om-
tanke om våra barn - tvärtom. En politik som gör att
barn far illa är inte bara ondskefull i största allmän-
het, utan den är rentav dålig för den framtida ekono-
miska tillväxten.
Vi i Miljöpartiet brukar bli beskyllda för att vi inte
vill ha tillväxt. Men naturligtvis vill vi ha tillväxt - vi
måste ha tillväxt. Hela pensionssystemet bygger på
tillväxt. Tar vi inte hand om våra barn så blir det
ingen tillväxt. Miljöpartiet har motionerat flera gång-
er om en barnbilaga till budgetarna. Om man har en
sådan barnbilaga så ser man vad som berör barnen
och det hela blir tydligare.
Ett av de första uppdrag, fru talman, som jag var
med på i mitt nya utskott var när vi besökte IFA, en
intressegrupp för assistansberättigade. Efter det kan
jag inte låta bli att fundera på det Kenneth Johansson
sade om detta med LSS och statlighet. Det är klart att
vi måste tänka på det och försöka reda ut det. Det är
jätteviktigt.
Jag blev hemskt skakad av en sak på det här mö-
tet. Alla som var där satt i rullstol, och alla hade sina
assistenter med sig. Där fanns en mycket, mycket
svårt handikappad man. Han kunde bara hålla huvu-
det uppe en liten stund, sedan ramlade han ihop. En
sådan stund när han kunde hålla upp huvudet sade
han: Jag är väldigt glad att jag är så svårt handikap-
pad. Vad kan man mena då? Jo, han menade natur-
ligtvis: Det syns så tydligt att jag behöver hjälp.
Samtidigt är detta fruktansvärt. Jag tycker inte att
det är värdigt vårt samhälle att man ska behöva säga
så. Det är inte värdigt en välfärdsstat, som vår minis-
ter Morgan Johansson sade i den allmänpolitiska
debatten. Jag håller med om det uttrycket: Det är inte
värdigt en välfärdsstat.
Jag hade som sagt längtat till socialutskottet. Det
beror på mina erfarenheter från barnavårdscentraler,
mödravårdscentraler, ungdomsmottagningar och
landsting. Nu tycker jag att jag har hamnat rätt. Jag
förringar inte socialförsäkringsutskottet, men detta
var min stora grund när jag kom till riksdagen.
Många frågor ska vi alltså bevaka, måste vi beva-
ka, framöver. Den första är barnets bästa. Tänk vad
ofta vi säger att barnets bästa ska genomsyra alla våra
betänkanden och alla våra beslut! Hur många gånger
är inte barnets bästa bara ord?
Jag tycker att det är väldigt viktigt och klädsamt
att börja med att åtminstone erkänna att det finns
problem. Det kom en skrivelse för över ett år sedan
om barnpolitiken och hur man ska arbeta med att
förverkliga FN:s barnkonvention om barnets rättig-
heter. Där har man skrivit:
I den ekonomiska obalans som rådde under 1990-
talet var det nödvändigt att begränsa de offentliga
utgifterna. Detta drabbade bland annat ett antal verk-
samheter helt eller delvis riktade till barn. Inte minst
skars förebyggande verksamheter ned, med resultat
att trycket ökat påtagligt på verksamheter som arbetar
med behandlande verksamhet, exempelvis barn- och
ungdomspsykiatrin och vård inom socialtjänsten.
Det står där alldeles klart och tydligt. Jag tycker
att det är bra att det står där, för då har man någonting
att utgå från till skillnad från om man bara försöker
sopa det under mattan.
Vi måste också bevaka mänskliga rättigheter. Det
kommer också in i detta med barn. Mänskliga rättig-
heter är ju en lag. Barnkonventionen är ingen lag än
så länge.
Det kommer också in i handikappfrågorna. Är det
en mänsklig rättighet att säga: Det är tur att jag har ett
så svårt handikapp att jag får hjälp?
Det kommer in i frågan om de hemlösa. Här
skulle jag vilja stödja reservation 17 om hemlösa.
Mänskliga rättigheter kommer in när vi pratar om
oss äldre. Jag säger numera vi äldre eftersom jag själv
också är ganska gammal.
Jag har en mamma som är ännu äldre än jag, na-
turligtvis. Hon är 94 år. Genom henne får jag ganska
bra insyn i hur det står till i äldreomsorgen. Hon är på
ett ålderdomshem, och jag märker varenda gång jag
är hos henne att personalen är för fåtalig. Det är för
många åldringar, de är för dåliga för att kunna gå
själva eller hitta på saker själva och de får alldeles för
lite stimulans. Det är inte riktigt värdigt.
Jag märker också hur personalen mår. De får ing-
en handledning. De hinner inte prata så mycket med
varandra och hjälpa varandra. De hinner absolut inte
prata med de äldre. Arbetsmiljön är heller inte den
allra bästa.
Här hänger det alltså ihop. Jag tänker naturligtvis
på ohälsan och det vi pratade mycket om i mitt förra
utskott. Jag tänker på garantier, som det har pratats
mycket om här. Naturligtvis är garantier ingenting att
ha om det inte finns resurser. Jag tänker på ädelre-
formen där vi har stjälpt över mycket på kommunerna
utan att ge kommunerna de pengar de behöver. Jag
tänker på sjukvården. Jag har mycket kontakt med
mitt gamla landsting, och där kämpar man liksom i
många andra landsting med budgetunderskott som
man aldrig kommer ur. Det blir bara en stor ond cir-
kel. Jag tänker på Friskare Dalarna, där man nu ska
försöka göra någonting åt arbetsplatserna - inte bara
för att tjäna pengar på det utan för att folk inte ska bli
sjuka, vilket man ju också kommer att tjäna pengar på
så småningom. Jag tänker på psykiatrin, som vi måste
bevaka.
För ett och ett halvt år sedan var jag i Nederlän-
derna för att studera global och annorlunda ekonomi.
Jag berättade om våra problem här med ohälsa och
alla sjukskrivningar och fick då detta råd: Tänk på
detta stora, enorma makroproblem som ett jättestort
marmorbord. Du kan inte flytta på det. Men vad du
kan göra är att bygga massor med små, bra bord. Visa
dem, och gör fler och fler och visa dem, och man kan
då likna varandra och ändå komma fram till någon-
ting.
Jag har tänkt mycket på det här lilla bordet. När
jag var på vårdcentralen i Gagnef hemma i Dalarna
hade de ett litet bord där de satsade på personalen, på
patienterna, på tid och på utbildning. Och i stället för
att bara gnälla över att psykiatrin fungerade så dåligt
såg man till att få egna psykiatriteam. Det var ett
härligt bord! Jag rekommenderar ett besök på Gag-
nefs vårdcentral.
En sak till vi måste bevaka är specialistgrenarna.
Det håller på att hända något alldeles hemskt, förfär-
ligt, besvärligt, tråkigt och konstigt som vi måste titta
på. Det pågår en utredning, och man vill minska på
antalet specialiteter, bland annat på barnallergi. Det
måste vi hålla ögonen på.
Jag tycker att vi tillsammans ska försöka hjälpas
åt att övertyga Finansdepartementet om vad det är
som behövs när det gäller förebyggande åtgärder.
Jag läser lite mer - det får liksom bli min julläs-
ning - av Stefan de Vylder:
"Ett samhälle som präglas av växande klassklyf-
tor, och utslagning av ett stort antal människor redan
vid unga år, är inte bara otillständigt. En utveckling i
den riktningen minskar också den framtida ekono-
miska tillväxten."
Jag vill sluta med att stödja reservation 17 om
hemlösa. Jag yrkar bifall till reservation 6 om kost,
hälsa och miljö. Det handlar om ett uppdrag till Sta-
tens folkhälsoinstitut att se över sambandet mellan
dessa saker och hur felaktigheter när det gäller kost,
hälsa och miljö leder till negativa hälsoeffekter. Jag
har ett yttrande som handlar om omskärelse av pojkar
och ett som handlar om mansjourer. Det är från en
motion i år.
God jul allihopa, skulle jag vilja säga!</pre><pre>Anf.  70  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill hälsa Kerstin-Maria Stalin
välkommen till kammardebatten om de sociala frå-
gorna, som ju är många och stora och väldigt nära
människor.
Jag blev också glad över att Kerstin-Maria Stalin
tog upp barnen, att ha barnen i fokus. Barnbilagan har
jag också både frågat efter och önskat under lång tid.
Jag vill fråga vad Miljöpartiet i samarbetet med rege-
ringen har fört fram för att lyfta fram barnens situa-
tion.
Enligt många folkhälsorapporter mår barn psy-
kiskt dåligt i allt högre utsträckning. De är stressade
långt ned i åldrarna. De har fått färre och färre vuxna
kring sig på förskolan och i skolan. Barn har inte
prioriterats i vårt land, enligt vad jag tycker.
Jag vill då fråga: Vad har Miljöpartiet gjort för att
lyfta fram barnen i fokus i regeringsarbetet?</pre><pre>Anf.  71  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Det har bara gått någon månad sedan
överenskommelsen. Jag vet inte om ni har hört talas
om 121-programmet. Där står det mycket om barn
och att vi ska lyfta de frågorna högt och främst. Det
var en sådan bra skrivning i början av det program-
met att jag ville ha in den i budgetpropositionen. Så
blev det inte, men i överenskommelsen är detta en
mycket viktig fråga. Det är det jag menar när jag
säger att vi måste bearbeta Finansdepartementet så att
de förstår det här.</pre><pre>Anf.  72  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag fick inget särskilt konkret svar,
men jag kan också förstå att man inte är riktigt förbe-
redd på alla frågor.
Men jag vill också ställa en fråga om valfrihet i
barnomsorgen. Min uppfattning är att Miljöpartiet har
tyckt att det är viktigt att man kan ha valfrihet i barn-
omsorgen. Bland annat vet jag att det gällt att en
förälder även ska kunna vara kommunal dagmamma
eller dagpappa till sitt barn.
Jag vill också här fråga: Vad anser Kerstin-Maria
Stalin och vad avser Kerstin-Maria Stalin att göra för
att förändra denna betongsyn på barnomsorgen, som
verkligen är enfaldig från Socialdemokraternas håll,
och stimulera till uppfattningen att det är föräldrarna
som ska kunna se vad barnen och familjen bäst behö-
ver när det gäller barnomsorg? Vilka åtgärder avser ni
att vidta för att det ska bli valfrihet i barnomsorgen?</pre><pre>Anf.  73  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Först fick jag höra att jag inte svarade
konkret på frågan. Jag kan inte säga att vi ska satsa så
mycket pengar på det och så mycket pengar på det,
utan vi ska utifrån barnkonventionen arbeta med de
förebyggande frågorna och med det barn behöver. Vi
vet att det kommer att kosta pengar och måste få göra
det. Det är därför vi måste bearbeta Finansdeparte-
mentet, menar jag.
Vi har tillsatt en grupp därför att vi ska gå igenom
hela vår familjepolitik. Vi vill ha en mångfald. Jag
förstod inte riktigt vad Chatrine Pålsson menade med
betongsyn. Menade du att alla barn ska vara på dagis?
Vi menar att dagis kan vara bra, dagmammor kan
vara bra och att vara hemma hos sitt eget barn kan
vara bra. Det måste finnas en mångfald.</pre><pre>Anf.  74  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! En liten komplettering och två mindre
frågor på detta stora område.
Jag vill för protokollets skull komplettera med att
säga att tillkännagivandet om spelberoendet här-
stammar från Centerpartiets och Miljöpartiets motio-
ner.
Den första frågan gäller LSS och förstatligandet
som jag nyss debatterade med Vänsterpartiets före-
trädare. Kerstin-Maria Stalin och jag var på samma
debatt. Den handlade om de assistansberättigade.
Några dagar efter den debatten fick jag ett brev. Där
framfördes: Driv frågan att vi bör få en översyn när
det gäller ett statligt kostnadsansvar! Jag känner alltså
att det finns ett stort stöd från de assistansberättigades
förening i alla fall.
Om man läser reservation nr 11, som fyra borger-
liga partier står bakom, ser man att det ganska snällt
och vänligt står skrivet att vi föreslår att man ska
utreda ett eventuellt statligt kostnadsansvar för LSS.
Jag vill fråga Kerstin-Maria Stalin om inte Miljöpar-
tiet efter lite eftertanke innan det är dags att votera
skulle kunna tänka igenom detta en gång till och
stödja ett enkelt utredande av den frågan.
Den sista frågan handlar om mångfalden. Miljö-
partiet, Folkpartiet, Centerpartiet och regeringen står
bakom handlingsplanen för hälso- och sjukvård. Där
står mycket tydligt och klart att vi ska stimulera alter-
nativa driftsformer inom den öppna vården. Om det
nu går trögt, vilket jag anser att det gör, är Miljöparti-
et och Kerstin-Maria Stalin intresserade av och be-
redda att tillsammans med bland annat Centerpartiet
driva på även här så att det händer någonting?</pre><pre>Anf.  75  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! När jag sade att jag ville bevaka me-
nade jag också driva på. I fråga om vissa saker går det
inte att bara sitta med armarna i kors utan vi måste
försöka se till att det händer någonting. Det menar jag
också med bevaka - antingen se till att det händer
någonting eller också se till att det som känns farligt
inte händer. Det är också att driva på.
Ursäkta att jag inte visste att Centerpartiet var
med på den motionen från början. Jag är som sagt var
ny och kan inte hela historien. Men jag vet att Miljö-
partiet har hållit på med den här motionen länge.
När det gäller LSS tror jag att det har pågått en ut-
redning som inte lämnat sitt betänkande än. Vi har i
vårt parti sagt att vi vill se vad den säger. Den handlar
både om statligt övertagande och om utjämning mel-
lan kommunerna, om jag har fattat saken rätt. Vi har
sagt att vi vill diskutera igenom det.
Det låter väldigt ofarligt när Kenneth Johansson
säger att er motion är en förfrågan om en liten utred-
ning. Om du har motionen med dig kan jag få titta på
den innan jag går.</pre><pre>Anf.  76  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Den utredning om LSS som vi har fått
del av nu handlar om utjämning. Vi var flera som
ville att den utredningen även skulle få titta närmare
på för- och nackdelar med ett förstatligande. Men vi
fick nej av den här riksdagen till det. Därför har vi
lagt fram nya förslag.
Kerstin-Maria Stalin ska få se alla de underlag
som finns. Jag tycker att man ska kunna ta fram för-
och nackdelar och ha som underlag. Det är en åtgärd
som är rimlig i det här fallet. Det förstår man om man
lyssnar till brukarna och tar till sig de enskilda män-
niskornas behov.
När det gäller just mångfalden, alternativa drifts-
former, att stimulera kooperativa, ideella och kanske
också privata entreprenörer i en solidariskt finansie-
rad hälso- och sjukvård, som jag tror att vi gemen-
samt är intresserade av att ha, går det trögt. Det är få
exempel på senare tid där man från kommuner och
landsting lägger ut verksamhet. Jag och Centerpartiet
menar inte att man ska tvinga kommuner och lands-
ting, absolut inte, men det finns morötter. Det finns
stimulans. Det finns åtgärder man kan vidta för att
puffa på, bevaka och driva på så att man får mer snurr
och aktivitet som går i den riktning som handlings-
planen faktiskt säger. Det är det jag skulle vilja ha ett
löfte om från Kerstin-Maria Stalin att hon med kraft,
tillsammans med oss andra, ser till att det vi faktiskt
har beslutat också blir verklighet.</pre><pre>Anf.  77  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Det var precis det jag vädjade till hela
kammaren om. Tillsammans måste vi bevaka och
driva på.
Orsa kompani lovar ingenting bestämt. Jag kan
inte stå här och säga: Jadå, nu gör jag som du. Men
det Kenneth säger är intressant. Vi ska ju fortsätta att
prata. Vår representant i LSS kommer tillbaka efter
jul, och vi ska gå igenom det här igen. Så jag kan inte
på stört lova att rösta med er reservation. Men jag hör
vad du säger. Jag tycker att det är viktigt, och jag vill
hemskt gärna se motionen igen. Jag borde ha sett den
innan också, men jag kommer inte ihåg den så väl.</pre><pre>Anf.  78  CONNY ÖHMAN (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
förslaget i betänkandet och avslag på de reservation-
syrkanden som finns.
I den här budgeten fullföljs de satsningar på vård
och omsorg som vi socialdemokrater pratade om i
valrörelsen. Vi gör det tillsammans med Miljöpartiet
och Vänsterpartiet. För sjukvårdens del handlar det
om fortsatt satsning i enlighet med den nationella
handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjuk-
vård samt om de så kallade tillgänglighetssatsningar-
na. Sammantaget innebär de här båda besluten att
vården under perioden 2001-2004 tillförs nästan 13
miljarder kronor.
Om man summerar landstingens och kommuner-
nas kostnader för hälso- och sjukvård kan man säga
att vi i Sverige i dag använder runt 8 ½ % av brutto-
nationalprodukten till hälso- och sjukvård. Det är en
ökning jämfört med läget när svensk ekonomi mådde
som sämst under delar av 90-talet.
Den stora frågan för framtiden är självfallet vilka
resurser hälso- och sjukvården behöver framöver för
att möta alla utmaningar som finns i form av förbätt-
rad service, nya medicinska landvinningar och den
demografiska utvecklingen. Om man tittar på befolk-
ningsstatistiken kan man konstatera att antalet perso-
ner i åldrarna 65 år och äldre ökade kontinuerligt i
Sverige under perioden 1970-1995 för att under de
senaste åren minska något i antal. Men Statistiska
centralbyråns befolkningsprognoser för åren framöver
visar att vi återigen står inför en mycket snabb ökning
av antalet äldre. Under perioden 2000-2030 kommer
antalet pensionärer, människor 65 år och äldre, att
öka med närmare 750 000 individer i landet. Av den-
na ökning utgör personer 80 år och äldre drygt
301 000. Vårdområdet står inför en gigantisk utma-
ning om vi tittar på bara befolkningssammansättning-
en i landet. Som lite kuriosa kan jag säga att 1950
fanns 40 svenskar som uppnådde aktningsvärda ål-
dern 100 år. För närvarande lär det finnas 1 040
svenskar som är över 100 år. Det säger sig självt att
med de antalen ökar efterfrågan på och behoven av
omsorg.
Fru talman! Kännetecknande för svensk sjukvård
har under lång tid varit hög kvalitet i vården och en
jämn vårdkvalitet över hela landet. Utomordentligt få
människor är missnöjda med den vård som faktiskt
ges. En del har förvisso förväntningar och förhopp-
ningar på vården som ingen vård kan tillfredsställa
med dagens kunskaper.
Det stora problemet under ett antal år har varit för
långa väntetider till ett antal behandlingar. Nu pågår
ett arbete i alla landsting med att bygga ut primärvår-
den, förstärka psykiatrin och korta köer till sjukhusets
specialiteter. Aldrig tidigare har antalet läkare, sjuk-
gymnaster eller sjuksköterskor varit så många som i
dag. Förutsättningarna ser dock lite olika ut i olika
delar av landet. På en del håll har man bekymmer
med vakanser, med att rekrytera nyckelpersoner.
Därför är frågan om rekrytering till olika vårdutbild-
ningar för framtiden en oerhört viktig och central
fråga för vårdens utveckling.
I en del landsting lämnar tidigare majoriteter efter
sig stora budgetunderskott. I Stockholm är det för
innevarande år ca 4 miljarder, och i Skåne är det ca 2
miljarder. Det är underskott som självfallet de nya
majoriteterna måste hantera.
Riksdagens utskott ska i ökad utsträckning syssla
med uppföljning av verksamheten inom sitt ansvar-
sområde. När socialutskottet fattade besluten om den
nationella handlingsplanen för sjukvården och om
mer pengar för att öka tillgängligheten ingick också
att uppföljning ska ske. För några veckor sedan redo-
visade Landstingsförbundet en kartläggning över
väntetiderna för läkarbesök i primärvården. Av den
undersökningen framgick att den genomsnittliga
väntetiden för icke-akuta läkarbesök i landstingen är
elva dagar. 82 % av alla patienter i landet som söker
läkare på vårdcentral, men som inte är akut sjuka, får
tid inom åtta dagar. Nästan 60 % får komma samma
dag som de kontaktar vårdcentralen. Nio av tio pati-
enter som är akut sjuka får vård samma dag. De siff-
rorna indikerar för mig att tillgängligheten till svensk
primärvård håller på att öka. Det är en positiv ut-
veckling på gång i den frågan.
Från den 1 januari, kommande årsskifte, får pati-
enterna ett fritt vårdval över hela Sverige. För de
patienter som har behov av primärvårdens resurser
innebär det inga stora förändringar. De allra flesta
vänder sig till närmaste vårdcentral. Men för en del
människor som väntar på att få komma till en sjuk-
husspecialist innebär det en möjlighet att bättre ut-
nyttja vårdens kapacitet i hela landet.
Nästa steg handlar om väntetiderna till sjuk-
husvården. Målsättningen är att behandling ska er-
bjudas inom 90 dagar. I valrörelsen gjorde de borger-
liga partierna ett stort nummer av sitt utspel kring
vårdgaranti. Jag minns själv hur man i våras ordnade
gemensam presskonferens och talade om att man var
helt överens i frågan. Men i reservationerna till da-
gens betänkande kan vi konstatera att det blev en
överenskommelse i våras som inte stod sig över bud-
getjobbet under hösten. Moderaterna avsätter 2 mil-
jarder för 2003 och 1 ½ för 2004. Folkpartiet nöjer
sig med 750 miljoner kronor för nästa år och 250
miljoner kronor för 2004. Kristdemokraterna säger 2
miljarder. Centerpartiet säger 250 miljoner kronor för
nästa år. Det finns en totalt splittrad borgerlig bild
över vilka resurser som man ska sätta in bakom frå-
gan. Stolt presskonferens i våras: "Vi är överens!" Nu
kan vi avläsa i reservationerna till betänkandet att det
spretade åt många olika håll när det gäller resurserna.
Läkemedelskostnaden ägnas alltmer uppmärk-
samhet. Den 1 oktober trädde den nya lagen om lä-
kemedelsförmåner i kraft, och den nya nämnden
påbörjade sitt arbete. Det är för tidigt att dra några
slutsatser kring vilka effekter det här kan få, men det
är ändå intressant att notera att hitintills har ca 600
prissänkningar skett på olika läkemedel. Hitintills
finns inga tecken som talar för att det har varit några
andra följdkonsekvenser av lagstiftningen som på
något sätt bör inge oro.
Moderaterna fortsätter med sin politik på området.
I årets budget säger man att man på två år kan spara
över 3 miljarder kronor på kontot. Mot bakgrund av
den utveckling vi har på läkemedelsområdet med nya
preparat, med många fler äldre människor som behö-
ver konsumera läkemedel, är det här moderata bespa-
ringsförslaget ett av de mest orealistiska som finns
över hela budgetområdet i år.
De borgerliga är överens om - det känner vi till
sedan tidigare - att man ska privatisera Apoteksbola-
get. En borgerlig regering gjorde det i Norge för nå-
got år sedan. Det har stått mycket i tidningarna om
konsekvenserna av hur det gick i Norge. Det var
prisökningar som var långt större än i andra jämförba-
ra länder. Norrmännen är i dag allvarligt oroade över
sin utomordentligt snabba ökning av läkemedelsno-
tan. Kring detta faktum talar de borgerliga inte alls.
Här är det någon ideologi som ligger bakom och inte
den faktiska verkligheten på det ställe där den opera-
tion man vill göra i Sverige har gjorts.
Lika verklighetsfrämmande är Moderaternas för-
slag om att avveckla Statens folkhälsoinstitut. I ett
läge när vi har behov av att utveckla och stärka folk-
hälsoarbetet och vi står inför en proposition om na-
tionella mål för folkhälsopolitiken, väljer Moderater-
na att föreslå att vi ska avveckla Statens folkhälsoin-
stitut. De arbetsuppgifter som Statens folkhälsoinsti-
tut har behövs inte enligt Moderaterna. Vi ska disku-
tera folkhälsopropositionen så småningom. Men Mo-
deraterna fortsätter sin linje när det gäller folkhälso-
politik. Det är tydligen inte ett intressant område. För
mig som socialdemokrat är det en av de viktigaste
åtgärderna vi har att vidta åren framöver, det vill säga
se till att vi har en kraftigt förstärkt och utvecklad
folkhälsopolitik för att bädda för att människor i
största möjliga utsträckning ska slippa de besvär och
sjukdomar som de faktiskt kan påverka genom sitt
sätt att leva och vara. Det är alldeles uppenbart att
Moderaterna fortsätter att vara genuint ointresserade
av folkhälsofrågor.
Vi står inför en behandling av en samverkanspro-
position i vårt utskott. Det är en proposition som
innehåller förslag som kommer att leda till att kom-
muner och landsting kommer att kunna utveckla sin
samverkan på en rad områden. Det är ytterligare en
viktig tegelsten i att kunna motverka de problem som
faktiskt fortfarande finns på en del hål i samarbetet
mellan kommuner och landsting.</pre><pre>Anf.  79  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är alltid intressant att lyssna på
genomgången av majoritetens företrädare. Det finns
delar som jag håller med om, men det är två frågor
som jag måste ta upp här.
Det första gäller nettotillskottet till kommuner och
landsting. Jag har här en bok som kom förra veckan,
och om det som står i den är osanning tycker jag att
det är viktigt att Conny Öhman, som majoritetens
företrädare, i så fall säger det. Jag saknar också alltid
socialministern i sådana här viktiga debatter - han är
inte här. Enligt den här boken, och enligt Lars Isaks-
son, som Socialdemokraternas ordförande här heter,
är det inget nettotillskott till kommunerna, utan man
tar från kommunerna. Hur kan då Conny Öhman stå
och skryta om dessa miljarder igen?
Den andra frågan jag vill ta upp är att det sades att
vi aldrig har haft så många läkare, sjuksköterskor och
sjukgymnaster som vi har nu. Det är riktigt. Men vad
gör de här personerna i jobbet? Det visar sig ju att
alltfler av dem som är vårdutbildade sysslar med ren
administration. Det finns förskräckliga siffror på
detta. Vi borde åtminstone kunna minska det admi-
nistrativa arbetet och se till att de som är utbildade för
det sköter det jobbet - de gör det både bättre och
billigare.
Jag vill då fråga: Vad avser majoriteten att göra
när det gäller att se till att vi får in fler läkarsekretera-
re, fler undersköterskor och mer städpersonal för att
frigöra resurser till vård och omsorg?</pre><pre>Anf.  80  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! De tillkommande människor som
jobbar i vården i dag sysslar inte med administration
rakt av. När det gäller siffrorna för vad de faktiskt
producerar i form av utökad vård skulle vi kunna gå
igenom diagnos för diagnos - gråstarrs-, höftleds- och
hjärtoperationer - och se att antalet operationer och
kirurgiska ingrepp hela tiden ökar och att det dess-
utom är ganska stora ökningar på en del områden. Det
presteras alltså sjukvård av den här tillkommande
personalen. Det är helt uppenbart.
Det är kanske inte vår sak här i riksdagen att dis-
kutera hur många läkarsekreterare eller städerskor
man ska ha på olika vårdinrättningar. Jag tror för min
del att det är viktigt att det arbete som nu pågår med
att ta till vara IT i vården, som ett hjälpmedel för att
avlasta de administrativa rutinerna, kan drivas på ute
hos de olika sjukvårdshuvudmännen. Det är ingen
tvekan om att det verktyget rätt använt är en insats
som sparar mycket administrativt arbete, och därmed
frigörs resurser som kan användas för att producera
vård i stället. Jag har tillit till att de olika huvudmän-
nen kontinuerligt ser över sina olika bemannings-
strukturer. Jag anser inte att det är en fråga för riks-
dagen.</pre><pre>Anf.  81  CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Då ställer jag min första fråga igen:
Är det här en lögnrapport? I så fall tycker jag att
Conny Öhman ska säga det. Det är alltså inga netto-
tillskott till kommuner och landsting, utan det är
neddragningar i miljardklassen.
Det andra gäller personalen. Det är naturligtvis
riktigt att det är landsting och kommuner som be-
stämmer det här. Men mycket är trender, och i så fall
borde regeringen initiera ett samarbete på det här
området för att ge riktlinjer. Vi gör ju handlingsplaner
och går ibland in och rör vid kommuners och lands-
tings egna ansvarsområden. Jag tycker att det är vik-
tigt att lyfta fram det.
Anledningen till de köer som vi har i dag är inte
att vi saknar operationssalar. Anledningen är inte
heller att vi saknar de experter som kan operera. Pro-
blemet är att dessa personer oftast inte hinner med, att
de har andra saker att göra. Det har gjorts utredningar
som visar att väldigt många arbetar med administrati-
va uppgifter mer än hälften av sin tid, trots att man är
utbildad för att operera och vårda människor.
Det är det jag tar fram som en resurs, som en
möjlighet att få mera gjort. Trots att man opererar
mer i dag står alldeles för många människor i väntan i
en kö, vilket är både humanitärt och ekonomiskt
kostsamt.</pre><pre>Anf.  82  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! På en del håll är det tyvärr så att man
saknar den operationssköterska eller den narkosläkare
som skulle behövas för att operera. Tyvärr är det så
på en del kliniker i landet.
När det gäller administrationen vet Chatrine Påls-
son liksom jag att Socialstyrelsen har ett uppdrag att
se över kraven i journallagen för att se vad man skulle
kunna göra på den fronten. Samtidigt handlar det om
en avvägning mellan patientsäkerheten, vad som ska
dokumenteras i journalen, och den tid det tar för per-
sonalen att se till att rätt saker står i journalerna. Det
var ett litet exempel.
När det gäller Landstingsförbundets ekonomiska
rapporter gör Landstingsförbundet sin prognos över
den ekonomiska utvecklingen. Det är prognoser för
framtiden som det handlar om. Där är det helt klart att
Landstingsförbundet nu har redovisat att det under ett
antal år har varit ganska hyggligt för den landstings-
kommunala sektorn. Men man ser, mot bakgrund av
inte minst det jag själv tog upp, den demografiska
utvecklingen framöver, att behoven kommer att öka.
Man vill då tala om att landstingen ser ett behov
framöver att få ta en ökad del av bruttonationalpro-
dukten i anspråk för att klara de åtaganden som man
har inom den sektorn. Det är en fråga som vi själv-
fallet får återkomma till i kommande budgetar, att
ständigt väga av vilka resurser man har möjlighet att
ge till sjukvårdssektorn.</pre><pre>Anf.  83  CARL-AXEL JOHANSSON (m) re-
plik:
Fru talman! När jag hör detta från Conny Öhman
måste jag tro att han har suttit och sovit sig igenom
hela mitt anförande eller att han har skrivit detta för
någon vecka sedan.
Låt mig börja med läkemedelsbesparingarna. Ja,
våra läkemedelsbesparingar är orealistiska - orealis-
tiskt små, om man jämför med de siffror som Läkare-
sällskapet nyligen tagit fram. Där redovisar man be-
sparingar på 15-20 miljarder. Våra besparingar är
orealistiskt små. Men man menar att man uppnår de
här besparingarna genom en bättre patient-läkar-
relation.
I Jönköpings län slängdes 19 ton läkemedel 2001,
beroende på denna svårighet att patienterna inte för-
stod hur de skulle ta dem. Det är den biten man måste
attackera, det man ska lösa, inte genom planekono-
miska system som Läkemedelsförmånsnämnden.
Vårdgarantin ska jag beröra mycket kort. Vi sätter
patienten i centrum, medan Socialdemokraterna sätter
landstinget i centrum och förhandlar sig fram och
förväntar sig att de ska lösa problemet utan att egent-
ligen tillföra ett öre mer. Så har jag uppfattat det. Vi
tillför pengar till patienterna för att de ska kunna få
hjälp av vårdgarantin.
Vad gäller folkhälsan uppfattade jag det så att det
är Socialdemokraterna som är genuint ointresserade,
genom att springa bakom olika institutionslösningar.
Det har ju misslyckats. Det har inte blivit bättre.
Folkhälsoproblemen är större än någonsin. Institutio-
nernas tid är förbi. Vi vill att medlen ska gå till lokalt
förankrade grupper som bättre kan få fram informa-
tion.
Den sista punkten jag ska ta upp är Riksdagens
revisorers skrivelse, som visar att äldreomsorgen är
under all kritik i Socialdemokraternas Sverige. Vad
ska Socialdemokraterna göra åt detta?</pre><pre>Anf.  84  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller läkemedelsbiten ligger
er besparing på läkemedelsförmånen. Hur man sedan
hanterar läkemedel har självfallet stor betydelse för
övriga kostnader i samhället. Jag känner också till
NEPI:s studier. Jag känner också till de diskussioner
som förs om vikten av att läkare informerar patienten
om rätt preparat och att man tar det på avsett sätt. Det
är ett ganska stort spill. Det är bara det att en del av
spillet inte hamnar på läkemedelsnotan. Det är ju där
ni vill ta bort de här pengarna redan år 1. Jag anser att
det är totalt orealistiskt att tro att det går.
När det sedan gäller folkhälsa fanns tidigare den
moderate företrädaren Leif Carlson i vårt utskott och i
Nationella folkhälsokommittén. Där kunde sex partier
enas rakt av om allting, men inte Moderata samlings-
partiet, som hade avvikande mening på punkt efter
punkt när det gällde folkhälsoarbete. Det är mot bak-
grund av det som jag säger att Moderaterna har ett
genuint ointresse för den här frågan.
Riksdagens revisorers rapport handlar om den
statliga styrningen av äldreomsorgen, ingenting an-
nat.</pre><pre>Anf.  85  CARL-AXEL JOHANSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Jag fick inte svar på hur man skulle
hantera äldreomsorgen och äldreomsorgspolitiken. Vi
kommer att redovisa detta lite senare. Vi har ju äldre-
pengen, som kommer att hanteras på ett annat sätt och
som till en del kommer att ge en kvalitetsökning.
Men hur ska man genom sjukvården, Conny Öh-
man, få en bättre kvalitetskontroll, kvalitetsutveckling
och tillsyn? Vi vill tillföra SBU mer pengar för att
utveckla verksamheterna. Det säger ni nej till. Vi vill
egentligen utveckla Socialstyrelsen genom att befria
den. Det kan låta konstigt, men de har så mycket
andra uppgifter. Därför bör kvalitetstillsynen ligga på
ett speciellt kvalitetsorgan, Medicinalstyrelsen, där
det då blir en bättre tillsyn än vad man nu mäktar
med. Varför säger ni nej till detta?</pre><pre>Anf.  86  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Problemet med er lösning är att den
inte ger en enda ny krona till det systemet. Ni flyttar
exakt på öret lika mycket från Socialstyrelsen till ett
nytt organ som ni kallar Medicinalstyrelsen. Ingen-
ting i övrigt händer ju. Det är samma pengar som ska
användas under en ny myndighetsrubrik.
Sedan gäller det äldreomsorgen. Jag drog de här
siffrorna om vilken faktisk utveckling vi har framför
oss när det gäller antalet äldre i samhället därför att
jag tror att äldreomsorgen kanske är en större utma-
ning för det här samhället framöver än vad sjukvår-
den är. Några av oss sitter ju i en statlig utredning
som heter Senior 2005 som bland annat har som hu-
vudvärk att fundera över hur samhället framöver i ett
lite längre perspektiv ska kunna klara det här åtagan-
det. Det handlar om vilken form av insatser som sam-
hället ska stå för för de äldre och om den oerhörda
anspänning som det kommer att innebära när vi får
kanske 700 000 fler åldringar framöver. Det är en
jättediskussion som jag verkligen tycker att vi ska
vara många som deltar i framöver.</pre><pre>Anf.  87  Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Fru talman! Det där sista vill jag gärna hålla med
Conny Öhman om. Vi har en stor utmaning framför
oss när det gäller att se till att vi klarar äldreomsor-
gen. Det handlar om att de äldre inte ska bli ett pro-
blem, utan att vi ska klara äldreomsorgen på ett bra
sätt. Men jag har två frågor.
Den första gäller den vårdgaranti som Socialde-
mokraterna och samarbetspartierna tydligen är över-
ens om. Ingrid Burman sade i ett replikskifte till mig
att landstinget tittar på vilka patienter som nu faller ut
under vårdgarantin, och man funderar över plane-
ringsansvaret. Om nu landstingen och Landstingsför-
bundet säger att landstinget, om vi ska ha en vårdga-
ranti, inte klarar planeringsansvaret måste jag fråga
Conny Öhman: Säger vi då att det inte blir någon
vårdgaranti?
Jag har en fråga till. Conny Öhman sade alldeles
riktigt att vi aldrig har haft så många läkare, sjukskö-
terskor och sjukgymnaster som i dag. Ändå har vi
väldigt långa köer. Man bör fundera på vad det beror
på. Vi vet att väldigt många fler får vård i dag, mer
avancerad vård. Men kan det inte vara så att man i
landstinget har föråldrade arbetsmetoder och att det
har varit svårt att förnya sig? Är det kanske också så
att människor inte lockas till exempel till primärvår-
den, där vi har en stor brist? Bör man inte fundera på
att släppa vårdpersonalen loss, låta dem driva de här
verksamheterna i alternativa former? Det kan vara
kooperativ. Det kan vara den enskilda företagaren
som delvis finns i dag. Är det inte dags att titta lite
grann på hur vi får människorna att arbeta och funge-
ra bättre inom sjukvården? Då tänker jag inte bara på
administration utan också på andra saker.</pre><pre>Anf.  88  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller det sista är jag själv-
fallet positivt inställd till alla utvecklingsinsatser som
kan göras för att underlätta arbetet för de människor
som jobbar inom vården. Vi ska titta på och välkom-
na alla blommor som kan blomma i den buketten. Det
finns självfallet massor av rutiner inom sjukvården
som man kan ifrågasätta och diskutera och som kan
utvecklas på olika sätt. Det finns faktiskt ganska
många sådana exempel. Det handlar kanske om att
sprida de exemplen runtom i landet.
Vi har från socialdemokratins sida helt klart en
målsättning att nå det tillstånd som vi kallar 0-7-90.
90 dagar ska vara den längsta tid som man ska behö-
va vänta på en behandling. Nu pågår det, som redan
har sagt här, diskussioner med Landstingsförbundet
om hur en sådan här konstruktion ska se ut. Det
handlar om en resursbedömning omkring det här och
kanske också om en nulägesbedömning: Hur långt-
ifrån detta är vi?
Vi vet att de informationssystem som Landstings-
förbundet håller på att bygga upp omkring dagens
väntetider ännu inte är helt perfekta. Det går inte att
läsa ut helt klart hur läget är där. Det är ett antal frå-
gor som hänger i luften som det pågår diskussioner
omkring, men målsättningen från vår sida är självfal-
let att vi så snart som möjligt ska kunna nå det som vi
kallar 0-7-90.</pre><pre>Anf.  89  Andre vice talman KERSTIN HEI-
NEMANN (fp) replik:
Fru talman! Jag hoppas att jag kan lita på det sista
som Conny Öhman sade, för det här med vårdgaranti
har det ju flaggats för så väldigt många gånger, och
sedan har det inte blivit någonting.
Jag blev faktiskt väldigt orolig när jag fick höra
att det här riskerar landstingens planering, att det
kanske skulle falla på det och att vi skulle vara tillba-
ka på ruta noll igen när det gäller att människor ska
kunna få reda på när de kan få sin vård och också att
människor ska få vård och slippa gå sjukskrivna.
Det är bra att Conny Öhman säger att man ska låta
många blommor blomma. Nu är det ju inte så i alla
landsting, speciellt inte i de socialdemokratiskt styrda
landstingen. Men när vi börjar behandla de mer kon-
kreta motionerna längre fram på andra sidan året har
till exempel Folkpartiet en hel del bra förslag på det
här området, inte minst när det gäller det som kallas
husläkare eller familjeläkare. Man kan alltså få fler att
välja det yrket till exempel genom att återinföra vår
husläkarlag med fri etablering och annat. Då kanske
vi också får tillbaka läkarna till primärvården.</pre><pre>Anf.  90  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Hur det där ska gå till får vi väl dis-
kutera, men husläkarlagen var ju ingenting som vi
tyckte var höjden av lycka för att lösa detta. Det vet
Kerstin Heinemann sedan många år tillbaka i tiden,
men det är helt klart att vi har en ambition om att
primärvården måste stärkas. Primärvården måste
byggas ut.
Jag tog faktiskt de siffror som Landstingsförbun-
det redovisade kring väntetiderna som en indikation
på att det håller på att hända någonting positivt när
det gäller tillgängligheten till vårdcentralerna. Jag
tycker ändå att de här siffrorna kan tydas på det sättet
att man håller på att krympa tiderna för att komma till
en primärvårdsdoktor i Sverige. Den utvecklingen
hoppas jag kan fortsätta ytterligare ett steg vidare.</pre><pre>Anf.  91  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Conny Öhman säger att vi ger en
splittrad bild när det gäller den nationella vårdgaran-
tin. Jag vill hänvisa till det särskilda yttrandet. Det är
fyra partier som var med på presskonferensen i våras.
Det är exakt samma lydelse i det gemensamma sär-
skilda yttrandet. Det tycker jag är svaret på den frå-
gan.
Att vi sedan har olika tidsplaner i ett läge då vårt
ekonomiska alternativ har fallit är en annan sak. Jag
vill påminna om Conny Öhman och hans parti som
har rivit upp en vårdgaranti, sagt nej tolv gånger och
nu diskuterar lite fram och tillbaka. Det är ingen
splittrad bild, Conny Öhman; det är ingen bild alls.
Jag hoppas att vi får fram den, så att vi har någonting
att ta ställning till.
Min fråga handlade om handlingsplanen, som jag
tog upp i mitt anförande, och mångfalden. Conny
Öhman vet precis vad jag är ute efter, nämligen att vi
har enats om, och riksdagen har beslutat, att stimulera
alternativa driftsformer. Nu pratar jag om den öppna
vården och omsorgen, inte den slutna vården. Där har
man av flera skäl kommit till ett läge då det inte hän-
der särskilt mycket. Det har flera rapporter visat. Då
är min fråga: Vad avser Socialdemokraterna göra för
att ändra på det och för att se till att det blir lite mer
fart på att stimulera alternativa driftsformer?</pre><pre>Anf.  92  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Min kritik mot de borgerliga partierna
när det gäller vårdgarantin handlade om att de i våras
gick ut med en text med löfte om vilka pengar de
skulle avsätta för detta. Det är på den senare punkten,
Kenneth Johansson, som jag riktar kritik. De pengar
ni i våras sade att ni skulle avsätta gemensamt avsät-
ter ni inte gemensamt nu några månader efter valet.
Nu framträder en bild där det spretar från
250 miljoner kronor till 2 miljarder kronor mellan de
fyra borgerliga partierna. Ni var så överens om siff-
rorna i våras, men nu är ni tydligen inte alls överens
om dem längre. Det var det jag konstaterade. Det står
jag för.
När det gäller den nationella handlingsplanen vet
Kenneth Johansson, som var med och förhandlade om
den, att det finns fasta tidpunkter då vissa saker ska
avläsas. Tidpunkter närmar sig då saker ska avläsas.
Men innan vi har avläst kanske vi inte ska avge några
slutomdömen. Jag vet att det på ett antal ställen i
landet pågår diskussioner i riktning mot det som det
talas om i planen. Den dystra bild som Kenneth Jo-
hansson målar stämmer inte med den bild jag har på
denna punkt. Jag tycker att vi ska avvakta den tid-
punkt då detta ska avläsas. Tidpunkten anges i en
bilaga till den nationella handlingsplanen.</pre><pre>Anf.  93  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! När det gäller den nationella vårdga-
rantin låg det som vi gjorde upp och har redovisat
utöver regeringens finansiering på 2 ½ miljarder. Det
handlar om ytterligare 1 miljard kronor under två år. I
ett läge när vi inte ens får chansen att starta har vi lagt
ut det på lite olika tidshorisonter beroende på när vi
tror att det går att genomföra.
I fråga om handlingsplanen och mångfaldsarbetet
tycker jag att om man under resans gång ser att något
behöver bromsas eller skyndas på så ska man vidta
åtgärder och inte sitta med armarna i kors och sedan
bli ledsen när tiden är slut. Vi har fått en första rap-
port från Socialstyrelsen som har uppdraget. Den
första rapporten är given. Den säger tydligt att det
inom primärvård och psykiatri händer ganska mycket.
Inom äldreområdet är det saker på gång som diskute-
ras. Men när det gäller alternativa driftsformer händer
det väldigt lite.
Dagens Medicin hade en genomgång landsting för
landsting. Jag har själv personligen gjort en genom-
gång av så gott som samtliga landsting. Det händer
alldeles för lite. Det är min bestämda uppfattning. Om
vi som står bakom handlingsplanen menar allvar med
den och tror på valfrihet och mångfald för både pati-
enter och anställda måste vi vidta åtgärder nu. Vi
måste skapa en positiv attityd, ge morötter och ordna
rådslag för att visa att det finns fördelar med mång-
fald. Det måste naturligtvis visas respekt för den
kommunala självstyrelsen. Det är i kommunerna
besluten fattas.
Jag skulle vilja se mer aktivitet så att vi slipper
vara besvikna när tiden har gått ut.</pre><pre>Anf.  94  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Kenneth Johansson konfirmerar det
jag säger. De fyra borgerliga partierna har gjort olika
bedömningar, med Kenneth Johanssons ord, av vilka
resurser som ska sättas in för vårdgarantin. Det var
precis det som min kritik gick ut på. Man kan just nu
konstatera att det är så. Däremot gick ni i valrörelsen
ut och sade att ni hade samma bedömning på varenda
punkt och att ni hade samma bedömning av vilka
resurser som skulle avsättas. Nu vidimerar Kenneth
Johansson att ni några månader senare gör olika be-
dömningar i frågan. Det var min poäng, och den be-
kräftar Kenneth Johansson med uttrycket olika be-
dömning.
Som Kenneth Johansson mycket riktigt säger på-
går det väldigt många positiva aktiviteter som följd av
den nationella handlingsplanen. Jag tycker att det är
en styrka i handlingsplanen att man på många områ-
den kan se att det blir resultat. Eftersom det har varit
ett val har vissa frågor i landstingen legat lite för
träda. Det vet också Kenneth Johansson. Men låt oss
se detta an. Jag är övertygad om att vi även på denna
punkt kommer att kunna se en utveckling vid nästa
redovisning. Om så inte är fallet får vi diskutera vad
man ska göra.</pre><pre>Anf.  95  ANNE MARIE BRODÉN (m):
Fru talman! I mitt anförande kommer jag att ta
upp området handikappolitik. Som ni hör är jag lite
hes. Jag hoppas att det ska gå bra hela vägen.
Människor med funktionshinder är individer med
varierade och särpräglade behov och önskemål. Det
var den bärande tanken bakom den handikappreform
som under första delen av 90-talet infördes av en
moderatledd regering. Byggstenarna var valfrihet,
självbestämmande och integritet.
Stödet riktades direkt till enskilda människor i
stället för att gå omvägen över kommunerna. Att
möjliggöra för människor med funktionshinder att så
långt som möjligt delta i det vanliga samhällslivet är
inte enbart en fråga för kommunerna. Det är ett ge-
mensamt ansvar för oss alla. Vi har alla ett ansvar för
att alla människor får samma möjlighet att vara med,
inte minst i familjelivet, i arbetslivet och den offentli-
ga debatten.
När det gäller handikappolitiken i Sverige råder
det en stor samstämmighet om den allmänna övergri-
pande inriktningen av hur tillgänglighetsfrågorna ska
bedrivas. Utgångspunkten är att samhället ska utfor-
mas så att alla människor, oavsett funktionshinder, så
långt som möjligt kan bli delaktiga i samhällets olika
delar. Vi är överens om att människor med funktions-
hinder behöver olika former av stöd så att hinder i
den dagliga tillvaron kan kompenseras genom per-
sonligt stöd, tekniska hjälpmedel och anpassning.
Under senare år har dock skillnaden mellan rege-
ringen och oss moderater blivit allt tydligare, både
när det gäller hur människors individuella rättigheter
ska stärkas och hur service och stöd ska organiseras
så att varje person kan påverka utformningen av det-
ta.
Vi moderater vill stärka människors möjligheter
att hävda sin rätt gentemot myndigheter. Alla ska ges
ett inflytande på utformningen och omfattningen av
de stödinsatser som ges.
Fru talman! Utvecklingen går tyvärr i motsatt
riktning. Kommunerna har till exempel fått ett ökat
kostnadsansvar för stödet till människor med funk-
tionshinder. Vi moderater har vid flera tillfällen pekat
på den uppenbara risken att enskilda personer hamnar
i kläm mellan försäkringskassan och kommunen.
Farhågorna har avfärdats, men nu tror jag att alla
inser att vi hade rätt. Om man läser Riksförsäkrings-
verkets utgåva Socialförsäkringsboken 2002, Idé och
verklighet i handikappolitiken, blir det oerhört tydligt
att vi måste bättra oss på flera områden. Det är en
mycket bra beskrivning över hur människor med
funktionshinder upplever samhällets stöd och hur
deras livssituation ser ut. 5 000 personer mellan 23
och 64 år har svarat på frågor om sina levnadsvillkor.
Övervägande delen av svaren var klart negativa.
Det framgår att samhällets stöd till funktionshind-
rade ges först efter initiativ från den enskilde. Syftet
är att värna den enskildes rätt till självbestämmande
och självständighet, men konsekvensen blir att perso-
ner med funktionshinder behöver elitkunskap i kons-
ten att vara medborgare, skriver man.
Vidare påtalas behovet av åtgärder för att leva upp
till en väl fungerande handikappolitik med ledstjärnor
som självbestämmande och integrering. Man pekar på
följande:
· Det är svårt att hitta relevant information.
· Man måste kunna ta initiativ och formulera sig.
· Man måste kunna slåss för sin rätt och överklaga.
· Stödsystemet är krångligt och byråkratiskt.
· Samordningen brister.
Några röster säger så här:
- Myndigheterna bollar ansvaret mellan varandra
för att om möjligt skjuta ifrån sig ansvaret på nå-
gon annan.
- Ingen har ansvar för mig. Alla skickar mig vidare.
- Jag har inga problem att själv ta vara på mina
rättigheter, men jag kan ibland ändå bli trött på att
det finns olika huvudmän för olika insatser. Det
tar mycket kraft att få vardagen att fungera.
Fru talman! Vi moderater ser en klar kontrast
mellan Socialdemokraternas ord om att stärka indivi-
dens ställning och den verklighet som alltfler handi-
kappade upplever i dag.
Våra förslag till förbättringar är nödvändiga och
viktiga. Vi vill införa ett stöd till funktionshindrade
som är mångsidigt och anpassat till den enskildes
särskilda förutsättningar. Man ska kunna påverka sin
egen situation, till exempel genom att kunna välja
vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel.
Vi vill ge ett ökat stöd till handikapporganisatio-
nernas rekreationsanläggningar med 1 miljon kronor.
Detta är angeläget även för de anhöriga. Och vi vill
ge ytterligare 2 miljoner kronor till handikapporgani-
sationerna som ska riktas speciellt till de mindre or-
ganisationerna.
Vi vill även stötta kommunerna genom att införa
ett särskilt bostadsstöd för funktionshindrade på 100
miljoner kronor. Här finns det uppenbara brister.
En viktig fråga som påverkar oerhört många är
möjligheten till personlig assistans. Här finns det
stora bekymmer, dels med de ökade kostnaderna för
kommunerna - 53,6 % mellan 1997 och 2001 - dels
med det delade ansvaret, vilket gör det extra svårt för
den enskilde. Vi anser att rätten till personlig assi-
stans under skoltid och vid vistelse på dagcenter ska
återinföras och att schabloniseringen av assistanser-
sättningen ska slopas. Rätten till personlig assistans
bör även omfatta funktionshindrade som bor i grupp-
bostad.
För att funktionshindrades behov inte ska ställas
mot andras behov i kommunerna utan gå direkt till
dem som har rätt till stöd anser vi att det ekonomiska
ansvaret för de 20 första timmarna bör överföras till
staten. För att garantera detta tillför vi ytterligare
nästan 2 miljarder kronor.
Vi vill införa en tydlig hjälpmedelsgaranti som
skapar ökad delaktighet och självklara rättigheter till
hjälpmedel utan onödiga köer. Här krävs det krafttag.
Väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra ett funk-
tionshinder och kan även leda till stora svårigheter för
dessa människor att vara med i samhället på lika
villkor som andra.
Vi moderater är nöjda med att utskottet i ett till-
kännagivande pekar på att det behövs en kartläggning
och analys av hur tillämpningen ser ut inom området
LSS, dels när det gäller hur barns rätt till personlig
assistans har utvecklats, dels när det gäller makars
rätt att gemensamt ta ansvar för hem och hushåll
genom stöd.
Men den viktigaste delen som handlar om finansi-
eringen av LSS saknas. Det är oerhört olyckligt efter-
som de allra flesta i dag inser att staten bör ta över
detta ansvar. Många motioner från olika partier vitt-
nar om detta. Jag är övertygad om att utskottets majo-
ritet kommer att ändra sig i denna fråga.
Vidare anser utskottet att det är värdefullt att
kartlägga om psykiskt funktionshindrade har tillgång
till daglig verksamhet, vilket är bra, men här behövs
aktiva åtgärder för att snabbt förbättra och förstärka
för personer med funktionshinder, inte minst med
tanke på den verklighet som lyfts fram i Socialförsäk-
ringsboken 2002.
Fru talman! Jag ställer mig bakom Carl-Axel Jo-
hanssons yrkande 8 samt samtliga reservationer från
moderaterna i utskottet. Jag vill än en gång trycka på
vikten att vi behöver gå från ord till handling i handi-
kappolitiken. Att varje människa är unik är självklart
för oss moderater. Tyvärr är det inte självklart när det
gäller hur stödet till människor med funktionshinder i
Sverige i dag utformas. Detta har Socialdemokraterna
ett stort ansvar för.</pre><pre>Anf.  96  MARITA ARONSON (fp):
Fru talman! Liberal politik handlar om att undan-
röja hinder för människors fria val. Vi vill motverka
utanförskap och vanmakt och skapa förutsättningar
för människor att förverkliga sina drömmar. Det är
utgångspunkten för det som vi i Folkpartiet brukar
kalla det glömda Sverige.
Vi har märkt att till exempel gamla och sjuka i
långvården, barn som far illa och förföljda kvinnor
sällan är med i den politiska debattens centrum. Det
gäller också människor med funktionshinder och
deras familjer som jag ska tala om under några mi-
nuter.
Under många år har jag jobbat med barn med
funktionshinder och deras familjer. Jag har träffat
förtvivlade föräldrar som har kämpat i en hård kamp
mot kommuner och landsting för att få rätt hjälp för
sina barn. Flera mammor har sagt att de har känt sig
som en tigrinna när de ska kämpa för sina barns rätt.
För deras friska barn har allting fungerat, men för
deras handikappade barn har de fått kämpa mycket
för att forcera alla regler och kämpa mot de personer
som ibland kanske inte har rätt utbildning och inte
förstår dessa barns svårigheter.
Det skedde en stor förändring för dessa barn och
även för vuxna med funktionshinder när Bengt We-
sterberg tog initiativet till en rättighetslagstiftning
som genomfördes i början av 90-talet. Handikappre-
formen med rätten till personlig assistans till personer
med funktionshinder innebar en frihetsrevolution för
dem som fick den hjälpen. Jag var med på den tiden
och såg hur enormt mycket bättre det blev.
Tusentals funktionshindrade fick möjligheten att
ta makten över sina egna liv och att kunna leva själv-
ständigt.
Jag har i färskt minne ett samtal som jag fick när
jag var kommunpolitiker. En dam ringde och sade att
hon äntligen kan få duscha när hon själv vill och inte
när kommunen vill. Det var små saker som gjorde att
hela livet blev förändrat. De hade en personlig assi-
stent som kunde hjälpa dem att duscha när de själva
ville till exempel.
Men handikappreformen har sakta försämrats.
Många funktionshindrade har fått sin rätt till person-
lig assistans omprövad.
Vi hade hoppats att regeringen skulle lägga fram
ett förslag till återställande av tidigare regler enligt
handikappreformen. Vi har tagit upp detta i motioner.
Ett förslag där är att riksdagen ska fatta beslut om att
snarast återinföra ansvaret för de första 20 assi-
stanstimmarna enligt LASS från kommunerna till
försäkringskassorna. År 1997 vältrades detta tillbaka
till kommunerna. Detta har gjort att många handikap-
pade har fått det sämre. De är helt beroende av den
enskilda kommunens välvilja. Och kommunerna har
haft svårt att hjälpa alla på grund av stora kostnader.
Vi tror att det är viktigt att staten tar över kostnader-
na. Samtidigt ska de tidigare rättigheterna vad gäller
assistans återställas. Jag yrkar alltså bifall till vår
reservation 11.
Kostnaderna för vissa personer med svåra funk-
tionshinder är så stora att de kan vara svåra att bära
för en enskild kommun eller kommundel. Det finns
anledning att införa ett system där staten övertar det
ekonomiska ansvaret för vissa grupper av flerhandi-
kappade, till exempel dövblinda som kräver många
insatser.
För vissa små grupper med speciella funktions-
hinder är det inte möjligt att ha expertis i varje kom-
mun eller ens i varje landsting. Centrum med expertis
måste samlas på ett eller några få ställen i landet.
Några sådana centrum finns redan, till exempel Cent-
rum för Retts syndrom i Östersund. Det skulle behö-
vas flera sådana i samhället. Jag har till exempel
motionerat om ett nationellt centrum för barn med
fosterskador av alkohol och narkotika, eftersom den
kunskapen saknas på flera ställen i vårt land och
eftersom det inte finns någon central plats för be-
handling av barnen.
Vi vill också att rätten till daglig verksamhet ska
omfatta även de varaktigt psykiskt sjuka. Just den
gruppen har det jobbigt i vårt samhälle i dag, och
många av dem har ingen ordentlig verksamhet på
dagarna. Detta bör ske successivt så att personalen
hinner utbildas. Och en stegvis uppbyggnad ska kun-
na förenas med en rättighetslagstiftning så småning-
om. Det är glädjande att utskottet har ställt sig bakom
detta. Vi hoppas att detta ska utredas vidare liksom
hjälpmedelsgarantin som vi också ser över. Det är
nämligen långa väntetider för att få hjälpmedel i dag.
En förbättring av bilstödet har vi också motionerat
om och föreslagit pengar till. Men vi har tyvärr inte
fått stöd för det. Utskottet har nu liksom tidigare
påpekat att en översyn av regelsystemet har gjorts
tidigare. Men ingenting har hänt, och vi hoppas att
det händer saker framöver.
Fru talman! Våra handikapporganisationer arbetar
på ett mycket förtjänstfullt sätt för att underlätta för
olika grupper av funktionshindrade. Det finns dock
brister i bidragssystemet till handikapporganisatio-
nerna. Vi tycker att det är angeläget att avgränsningen
av vad som är en handikapporganisation inte blir så
snäv att den utestänger de föreningar som består av
anhöriga till personer som själva har så dålig hälsa att
de inte förmår vara aktiva i några föreningar. Här bör
en omarbetning ske, till exempel när det gäller Anhö-
rigrådet och Demensförbundet som gör fantastiska
insatser när det gäller utbildning, information och
stöd till anhöriga.
Och visst ska de här kunna kvalificeras som han-
dikapporganisationer och också få bidrag som sådana.
Här har vi fått stöd från flera partier men jag skulle
önska att alla partier kunde ställa sig bakom detta
förslag. Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 8.
Kerstin Heinemann var inne på tillgänglighetsre-
formen nyss när hon talade här. Vi önskar att rege-
ringen lägger fram ett förslag till en plan för att under
de närmaste fem åren satsa sammanlagt 5 miljarder,
precis som vi gör i vårt budgetförslag, på ett statligt
stimulansbidrag till landsting, kommuner, fastighets-
ägare, kollektivtrafikbolag och så vidare för att an-
passa samhället så att det blir tillgängligt också för de
funktionshindrade.
Flera har varit inne på hur viktigt det är att vi har
ett samhälle som är anpassat men så är det inte i dag.
Det här arbetet går mycket långsamt. Vi måste på
något sätt få fart på det. Nämnda stimulanspengar tror
jag skulle ha varit väldigt bra för att starta upp det
arbetet, för annars kan det gå som det har gjort när det
gäller det beslut som vi fattat i denna kammare och
som rör kollektivtrafiken. Lagen om handikappan-
passning antogs faktiskt år 1979. Men särskilt mycket
har inte hänt på 23 år, så det behövs krafttag här.
Under valrörelsen hade vi en dag i hemkommunen
Mölndal då några av våra medlemmar som sitter i
rullstol var ute i kommunen och prövade hur vår
kommun skött sig. Jag måste säga att jag skämdes.
Men det är inte bara jag som har styrt i vår kommun,
utan de har varit många.
Det var mycket svårt att komma in på posten, och
det var svårt att ta sig genom delar av centrum. En av
de här personerna kunde inte ta ut pengar på banken
och så vidare. Både Handikappombudsmannen och
Boverket har i rapporter visat att arbetet går alldeles
för trögt. Här bör vi hjälpas åt med att göra insatser.
Jag kan inte riktigt förstå att Socialdemokraterna inte
har gjort mer åt detta, för det här är, menar jag, en
stor fråga för en liten grupp men en grupp som har
det jättejobbigt.
Jag har nyligen haft ena benet gipsat efter en foto-
peration och måste säga att det på många ställen inte
var lätt att ta sig fram. Bara att gå uppför trappan till
talarstolen här i kammaren är inte så enkelt för den
som har kryckor och som måste hoppa på en fot.
Slutligen några ord om kvinnojourerna och om
barnens situation i vårt samhälle.
Vi vill ge extra resurser till kvinnojourernas verk-
samhet - en fantastiskt bra verksamhet som sköts
med kommunala medel och också genom mycket av
frivilligkrafter. Men kvinnojourerna behöver på
många ställen i landet kompenseras för att kunna ha
en bra verksamhet.
Häromdagen sökte jag en plats åt en kvinna som
jag känner och som skulle behöva komma in på en
kvinnojour. Jag tror att jag fick ringa till åtta kvinno-
jourer i Göteborgsområdet innan jag kunde hitta en
enda ledig plats.
Vad gäller barnen finns det nu ett stort behov av
åtgärder för barn med funktionshinder och för barn
med psykiska svårigheter. Vi vill att köerna till våra
barnpsykiatriska kliniker ska kortas, för de köerna är
mycket långa. När ni i dag är färdiga här i kammaren
tycker jag att ni ska läsa en artikel som finns i Göte-
borgs-Posten och som medlemmar i Psykologförbun-
det har skrivit just om de mycket långa köerna till
barnpsykiatrin.
Barn och ungdomar, som ju är inne i en utveck-
lingsfas, kan inte vänta halvårsvis på att få hjälp. Det
är bra att vi som mål i barnpolitiken har skrivit in att
barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till
utveckling, trygghet, delaktighet och inflytande. Det
är vackra ord. Men vad görs?
När det gäller barnens situation upplever jag, som
hela mitt vuxna liv har jobbat med barns utveckling,
att smärtgränsen snart är nådd. Görs inget radikalt för
att öka fokuseringen på dessa frågor blir jag orolig för
nästa generation. Vi ser ju hur missbruk och våld ökar
bland unga människor. Mycket av detta arbete ligger
på kommunerna men kommunerna behöver stöd och
hjälp av staten.
Fru talman! Vi står, som sagt, bakom alla Folk-
partiets reservationer men jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservation nr 8 om bidrag till nationella
anhörigorganisationer och till reservation nr 11 om
statligt kostnadsansvar för assistansersättningen.</pre><pre>Anf.  97  ULRIK LINDGREN (kd):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 10
om förändringar av bilstödet men naturligtvis står jag
och kristdemokraterna i övrigt bakom alla våra reser-
vationer.
Normaliseringsprincipen, att människor med
funktionshinder ska kunna leva normalt, bejakar och
hyllar vi allesammans. "Normalt" definierar vi unge-
fär som att vi ska ha rådighet över våra liv. Jag ska
själv kunna bestämma exempelvis om jag på egen
hand ska ta mig från min bostad till arbete eller fri-
tidsaktivitet.
Vi vet att Välfärds-Sverige sviktar och att det till
och med har blivit svårare att förverkliga normalise-
ringsprincipen. Jag tänker då på bilstödet och på LSS
och det stödet.
För många är det en stor dröm som går i uppfyl-
lelse när det trots en funktionsnedsättning blir möjligt
att sätta sig i en bil och själv köra dit man vill - en
dröm som för oss andra är en självklarhet.
Den här drömmen försvåras av att regeringen i sin
budgetproposition väljer att minska bilstödet till han-
dikappade. Trots ett ekonomiskt utfall på 226 miljo-
ner kronor år 2001 minskades anslaget för år 2002 till
214 miljoner kronor och för år 2003 till blott 164
miljoner kronor.
Regeringen anför inget motiv för sänkningen.
Antalet berörda personer är ungefär lika många år för
år - ungefär 2 000 per år under de senaste fyra åren,
enligt försäkringskassan. Det finns alltså ingen 25-
procentig nedgång på behovssidan som motiverar
minskningen av anslaget med 25 %.
Riksdagen gav hösten 2000 till känna att
"regeringen snarast bör vidta åtgärder för att effekti-
visera och förbättra tillämpningen av bilstöd samt
under 2002 återkomma till riksdagen med en redovis-
ning av vilka åtgärder som vidtas". Två år senare,
denna höst i december 2002, kan vi konstatera att det
enda regeringen återkommer till riksdagen med är en
25-procentig minskning av anslaget - dessutom, som
sagt, utan att ange något motiv för detta.
Ett möjligt motiv skulle kunna vara att kollektiv-
trafiken på sina håll blivit mer tillgänglig för funk-
tionshindrade men än så länge är det förändringar på
marginalen - en och annan buss har blivit anpassad.
Det som för två år sedan var ett uppdrag till rege-
ringen att snarast återkomma om finns det ingen re-
dovisning av, utan det finns endast en upplysning från
socialutskottet om att "regeringen avser att snarast
återkomma i frågan". Vi börjar kunna ordet "snarast".
Fru talman! Kristdemokraterna anser att regering-
en bör ges i uppdrag att utreda ett eventuellt statligt
kostnadsansvar för LSS. För ett statligt kostnads-
ansvar i stället för ett med kommunerna delat kost-
nadsansvar talar att en rättighetslagstiftning som är så
hårt reglerad via riksdagsbeslut som LSS också bör
vara finansierad av riksdagen. De flesta i denna
kammare brukar bekänna sig till den så kallade finan-
sieringsprincipen: Om riksdagen beslutar om en re-
form ska den också finansiera reformen.
För alla oss som anser att lagen om stöd och ser-
vice, LSS, är en mycket viktig lag för att förverkliga
normaliseringsprincipen är det avgörande och viktigt
att lagen är finansierad.
Vi som har kommunal bakgrund och som har de
stackars kommunerna i färskt minne vet att deras
ekonomiska situation innebär att konflikterna blir
alltfler angående vad som ska göras för den enskilde
inom ramen för lagstiftningen.
LSS är förvisso en rättighetslagstiftning men i takt
med en kostnadsökning på 10 % eller mer per år har
konflikterna blivit allt tätare mellan kommunen och
dem som ska omfattas av lagstiftningen.
Vid överklaganden har det visat sig att inte heller
rättsinstanserna är framme vid någon särskilt enhetlig
rättspraxis. I snarlika ärenden avgör en rättsinstans till
den enskildes fördel, medan en annan rättsinstans
avgör till kommunens fördel.
Allt hänger förvisso inte på finansieringen. Krist-
demokraterna har i motioner pekat på att de psykiskt
funktionshindrade inte får hjälp i avsedd omfattning
och att många med förvärvade hjärnskador inte har
rätt till daglig verksamhet enligt LSS. Det finns där-
för skäl att göra en översyn av personkretsindelning-
en.
Kristdemokraterna har tidigare motionerat om
vikten av bättre bemötande av psykiskt funktions-
hindrade. Kommunerna har även svårigheter med om
en insats ska beviljas enligt socialtjänstalgen eller
enligt LSS. Ett kompetensutvecklingsprogram för
kommunens handläggare är därför av stor vikt. Och
rättspraxis behöver ge mer vägledning så att parterna
får klart för sig vad som gäller.
Men givetvis kommer man inte runt att även
kommunernas allt trängre ekonomiska situation spe-
lar stor roll.
Nu har vi fått skrivningar angående barns rätt till
personlig assistans och psykiskt funktionshindrades
behov, som vi välkomnar. Men de nya skrivningarna
löser inte heller finansieringsfrågan. Tvärtom kan
man ana att om åtagandena ökar, om större generosi-
tet visas i reviderad lagstiftning eller annat som kan
komma, ökar förmodligen kostnaderna.
Livskvalitetshöjningen för den enskilde när bil-
stödet och LSS fungerar kan knappast överskattas.
Utöver värdet för den enskilde kan jag konstatera att
det även är mycket angeläget med ett förverkligande
av normaliseringsprincipen med tanke på arbets-
kraftsbristen. Alla kommer att behövas. Både den
nuvarande och framför allt den kommande svåra
arbetskraftsbristen och alltfler äldre som kommer att
behöva en allt större andel av den tillgängliga arbets-
kraften gör det viktigt att så många som möjligt är
med och delar arbetsgemenskapen.
På en fråga från Kenneth Johansson tidigare i de-
batten angående en utredning om eventuell statlig
finansiering av LSS svarade Ingrid Burman att utred-
ningen tar för lång tid. Om den nu tar för lång tid kan
man underförstått tro att Vänsterpartiet därmed har
något snabbare effekt att komma med för att värna de
funktionshindrades rätt och värna den kommunala
ekonomin. Nu tycks det som att Ingrid Burman har
tagit en liten paus från dagens debatt, men åtminstone
Elina Linna är här från Vänsterpartiet och kanske kan
ge svar på vad Vänsterpartiet har att komma med av
snabbare karaktär än utredning. Att hänvisa till för-
slaget om ett utjämningssystem mellan kommunerna
ger inte mindre kostnader för kommunkollektivet.
Det löser inte finansieringsfrågan mer än att en en-
skild kommun kan klara en kostnadstopp.
Kerstin-Maria Stalin har också talat väl om kom-
munernas svårigheter med bland annat LSS, med att
hålla uppe kvaliteten. Frågan återstår. Vi fick inget
riktigt klart besked tidigare i debatten, men det kan-
ske kommer senast i voteringen om Miljöpartiet
kommer att stödja reservation 11 om att utreda ett
statligt kostnadsansvar för LSS.
Fru talman! Grunden för det goda samhället är att
barnets allra närmaste relationer fungerar väl, att
barnets föräldrar förmår ge den unge allt det stöd som
krävs för ett liv i frihet och oberoende. Därför envisas
Kristdemokraterna med att tala för en alternativ fa-
miljepolitik som bemyndigar och ger föräldrarna
förtroende att få vara föräldrar. När föräldrarna inte
förmår, inte har resurser att stötta sina barn måste vi
övriga i samhällskollektivet träda till. Att i tid göra
barnet sett och stötta barnets föräldrar är avgörande
viktigt för välfärdsbygget. Där är det i huvudsak
kommunerna som kommer in. Kommunerna är väl-
färdens vagga och verkstad. Den som säger sig vara
för en generell välfärdspolitik måste därför konsek-
vent tala för kommunerna så att de får möjlighet till
ett aktivt och engagerat socialt arbete.
Utöver vad kommunerna kan åstadkomma är det
viktigt att anlita frivilligorganisationerna. En sådan är
kvinnojourerna i landet. Kristdemokraterna föreslår i
år ytterligare 10 miljoner kronor till denna viktiga
organisation. Vi vet att om kommunerna tvingades ta
över uppgifterna som i dag kvinnojourerna sköter
skulle kostnaderna med stor sannolikhet vara högre.
Ingrid Burman talade om kommunernas svårig-
heter att ekonomiskt bidra till kvinnojourernas finan-
siering men kommer likväl i utskottet fram till att det
inte finns skäl till ett särskilt anslag. Vänsterpartiet är
välkommet att stödja Kristdemokraterna i fråga om
dessa 10 miljoner kronor till kvinnojourer, som är ett
viktigt steg i att förbättra möjligheterna för kvinno-
jourerna att verka. Det betyder att kvinnojourerna ute
i landet skulle kunna få en del av dessa 10 miljoner
om vi fördelar dessa till den centrala organisationen.</pre><pre>Anf.  98  ELINA LINNA (v):
Fru talman! I mitt anförande kommer jag att up-
pehålla mig vid politikområdena folkhälsa och handi-
kappolitik.
Det har talats mycket om hälsa, eller rättare sagt
om ohälsa, här i kammaren de senaste dagarna. Jag
ska fortsätta med det.
Hela befolkningens hälsa, det vill säga folkhälsan,
borde vara ett av de mest angelägna politiska målen.
Vänsterpartiet anser att en av de största orättvisorna i
dagens Sverige är ohälsan, som är starkt kopplad till
den sneda fördelningen av makt och pengar. Detta
innebär att folkhälsopolitiken måste få en mer fram-
skjuten position.
Trots att Sverige är ett rikt, välmående land och
trots en god generell folkhälsa i Sverige, har vi fortfa-
rande stora hälsoklyftor. I vissa fall är skillnaden i
medellivslängd för befolkningen i olika kommuner
häpnadsväckande stor. Medellivslängden för män i
Danderyd är 79 år, i Arjeplog drygt 72 år. Den dispo-
nibla medelinkomsten för ett par med barn i Dan-
deryd är 53 000 kr och i Arjeplog 29 000 kr. Det
finns med andra ord en klart rådande ojämlikhet och
ojämställdhet vad avser hälsa. Människors ekonomis-
ka och sociala förhållanden samt kön spelar stor roll
för hälsan och välbefinnandet. Enligt undersökningar
har länder med små klasskillnader bättre folkhälsa i
alla samhällsklasser. Trots detta uppmärksammas
socioekonomiska skillnaders betydelse för hälsan
alltför sällan.
Fru talman! Vänsterpartiet anser att kvinnors situ-
ation bör särskilt beaktas ur ett folkhälsoperspektiv.
Kvinnors hälsoproblem osynliggörs ofta, kvinnors
livsvillkor och livslopp, graviditet, menstruation och
klimakterium beskrivs i termer av hälsa eller sjuklig-
het. Om vi vill ha en mer jämställd hälsa måste ge-
nusperspektivet lyftas fram. Vi måste se på maktför-
delningen i samhället, på ekonomiska resurser och
jämställdhet. Konkreta åtgärder måste utformas med
hänsyn till mäns och kvinnors olika behov och förut-
sättningar. En studie av den ojämlika hälsan kräver en
särskild metodik och ansats.
Fru talman! Vänsterpartiet har motionerat om att
Statens folkhälsoinstitut bör ges i uppdrag att fördju-
pat analysera de klassmässiga och könsrelaterade
hälsoskillnaderna. Vi fick inte majoritet för vårt yr-
kande i utskottet, bland annat med motiveringen att
regeringen kommer med propositionen Mål för folk-
hälsan. Det gör regeringen, men Vänsterpartiet ser
inte något hinder för riksdagen att i dag besluta enligt
vårt förslag. Alltså yrkar jag bifall till reservation 3
under punkt 16. Beträffande de övriga reservationer
Vänsterpartiet har i socialutskottets betänkande står
jag självklart bakom dem, men av tidsskäl yrkar jag
endast bifall till reservation 3.
Vi lär få anledning att återkomma till folkhälso-
frågor i samband med behandlingen av den komman-
de propositionen. Det välkomnar jag.
Fru talman! För några månader sedan gav Statens
Folkhälsoinstitut ut en intressant rapport, Födelselan-
dets betydelse, om hälsan hos olika invandrargrupper
i Sverige. Det är tolv grupper av invandrare som har
studerats i rapporten. Varför vill jag då att ni här i
kammaren blir intresserade av denna rapport? Jo, jag
vill med några ord beröra frågan om skillnader i hälsa
mellan svenskfödda och vissa invandrargrupper och
vad det kan bero på.
I en annan rapport, Integration till svensk välfärd,
av Joachim Vogel med flera som Arbetslivsinstitutet
för en tid sedan presenterade, framgår det att väl-
färdsskillnaderna mellan invandrare och svenskfödda
ökade påtagligt under 90-talet. Dessa har sannolikt
medverkat till att vissa invandrargrupper i många
avseenden har en sämre hälsa än genomsnittsbefolk-
ningen.
Det som är anmärkningsvärt är att flera invand-
rargrupper och speciellt kvinnor hade sämre psykisk
hälsa än svenskfödda. Förutom levnadsvanor är åter-
igen de socioekonomiska faktorerna viktiga för häl-
san och förklarar en del av skillnaderna. Arbetslöshet
är ett exempel på sådana förhållanden som leder till
sämre hälsa. Invandrare har som regel lägre syssel-
sättningsgrad än svenskar.
Fru talman! Den största invandrargruppen, finska
invandrare, som jag själv tillhör, hade betydligt sämre
psykisk hälsa än svenskfödda. Jag exemplifierar detta
förhållande med antalet självmord. Självmordstalet
bland svenskfödda män var ungefär 38 per 100 000
invånare och år. Motsvarande siffra för män från
Finland var 71 per 100 000. Motsvarande siffra för
kvinnor var 16 för svenskfödda och 27 för kvinnor
från Finland.
Det är bra att Folkhälsoinstitutet har gjort denna
undersökning. Nu är min förhoppning att olika myn-
digheter och makthavare studerar och diskuterar rap-
porten och vidtar åtgärder för att förebygga ohälsa,
som tydligt finns hos vissa invandrargrupper i större
utsträckning än bland svenskfödda. Många av de
faktorer som tycks ha en avgörande roll för sämre
hälsa bland många invandrargrupper är möjliga att
påverka. Men då krävs kraftfulla insatser från sam-
hällets sida. Bland annat måste vi minska arbetslös-
heten och bostadssegregationen.
Fru talman! Nu några synpunkter på handikappo-
litiken och tillkännagivandet om LSS som ett enigt
utskott står bakom.
Ulrik Lindgren frågade här i talarstolen vad vi i
Vänsterpartiet har för åtgärder av snabbare karaktär
beträffande LSS. Vi anser att analysen och kartlägg-
ningen som kommer att göras när det gäller psykiskt
funktionshindrades behov är en åtgärd som kommer
att ge snabba resultat, och det är likadant när det
gäller personlig assistans.
Det är glädjande att utskottet anser att det finns
skäl att kartlägga och analysera hur psykiskt funk-
tionshindrades behov av någon form av sysselsättning
i realiteten tillgodoses och huruvida de psykiskt
funktionshindrade får daglig verksamhet enligt lagen
om stöd och service till funktionshindrade.
Själv har jag engagerat mig i frågor kring psykiskt
funktionshindrades livsvillkor under flera år och har
goda kunskaper om sörmländska förhållanden. I mitt
län skiljer sig möjligheterna till sysselsättning stort
mellan kommunerna. Vissa kommuner erbjuder sys-
selsättning en halvdag medan andra har större utbud,
och det finns personer som saknar sysselsättning
totalt. Jag ser fram emot kartläggningen och förslagen
till åtgärder.
Fru talman! Budgeten har debatterats under
många och långa dagar och kvällar här i kammaren. I
dag har vi kommit till utgiftsområde 9. För oss som
deltar i den här debatten är det ett mycket viktigt
område: hälso- och sjukvård, socialvård, vård av
äldre och barn.
Jag vill avsluta med att citera ur överenskommel-
sen mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och
Miljöpartiet, som kallas för 121 punkter: "Vård ska
fördelas efter behov och betalas efter förmåga. Då
behöver ingen oroas för att inte ha råd med vården
eller omsorgen när den väl behövs."</pre><pre>Anf.  99  ULRIK LINDGREN (kd) replik:
Fru talman! Elina Linna nämner analys och kart-
läggning som svar på min fråga om varför Vänster-
partiet inte stöder ett krav på eventuell statlig finansi-
ering av LSS. Vi välkomnar som jag sade en analys
och kartläggning, men det löser ju inte finansierings-
problematiken. Förmodligen kommer det i stället att
öka trycket på mer omfattande insatser på det kom-
munala planet. Därför kvarstår min fråga till Elina om
varför Vänsterpartiet inte kan ställa upp på utred-
ningskravet som vi i minoriteten i utskottet har ställt.
Elina Linna avstod också från att besvara och
kommentera min fråga om varför ni inte stöder vårt
förslag om 10 miljoner till kvinnojourerna, trots att ni
själva säger att kommunerna har stora svårigheter att
bidra ekonomiskt till kvinnojourernas verksamhet och
trots att ni också, precis som Kristdemokraterna,
värderar kvinnojourernas arbete oerhört högt.</pre><pre>Anf.  100  ELINA LINNA (v) replik:
Fru talman! Självklart respekterar jag Ulrik Lind-
grens uppfattning att kartläggningen inte kommer att
innebära några förbättringar, utan att det kommer att
bli ännu besvärligare med finansieringen. Men
Vänsterpartiet gör en annan bedömning i den här
frågan och ser fram emot den analys som kommer att
göras.
Det är riktigt att jag inte besvarade frågan om 10
miljoner till kvinnojourerna. Det ska jag göra nu.
Kristdemokraternas budget bygger på en annan för-
delning av den totala budgetramen. Vänsterpartiet är
inte berett att minska anslaget till arbetsmarknadsom-
rådet och stödet för arbetslösa.</pre><pre>Anf.  101  ULRIK LINDGREN (kd) replik:
Fru talman! Elina Linna hänvisar bara till en an-
nan bedömning men redovisar inte vilken bedömning
det egentligen är som ligger till grund för ett nej till
utredning. Jag tycker att frågan hänger kvar i luften
och inte låter sig besvaras i vare sig Ingrid Burmans
eller Elina Linnas inlägg, tyvärr.
Sedan beträffande omöjligheten att stödja vårt
förslag om 10 miljoner till kvinnojouren talar Elina
Linna om att ni inte kan stödja den fördelning som vi
totalt sett har gjort i budgetramen. Det är ju en sak,
och det kan jag ha förståelse för.
Men det anmärkningsvärda är att trots att ni talar
om svårigheterna för kommunerna att finansiera
kvinnojourerna, säger ni i ert utskottsyttrande att det
inte finns skäl till ett särskilt anslag. Det är någonting
annat än att ha budgettekniska svårigheter. Ni säger
att det inte finns skäl till ett särskilt stöd till
kvinnojourerna, trots att ni samtidigt säger i
anföranden här i kammaren att kvinnojourernas
finansiering varierar och är svår att genomföra ute i
kommunerna.</pre><pre>Anf.  102  ELINA LINNA (v) replik:
Fru talman! Först vill jag kommentera den fråga
som hänger kvar i luften. Den får hänga kvar i luften
här då, om inte mitt svar tillfredsställer Ulrik Lind-
gren. Jag kan ju inte upprepa svaret hur många gånger
som helst.
Vad gäller de 10 miljonerna till kvinnojourerna:
Det är ju så att vissa kommuner har svårigheter. Det
är självklart. Men det handlar ju om den totala finan-
sieringen av politikområdet också, och där är vi inte
beredda att ändra fördelningen.</pre><pre>Anf.  103  ANNIKA QARLSSON (c):
Fru talman! Kenneth har redan varit uppe och ta-
lat om vissa grunder. Jag ska gå in lite mer på barn-
och handikappolitiken.
Centerpartiet står bakom utskottets förslag till nytt
mål i barnpolitiken. Barn och unga ska respekteras
och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt
delaktighet och inflytande. Men det är ett mål som
förpliktar. En strategi och framför allt åtgärder för hur
det målet ska nås måste fram, men först måste man
också känna till utgångsläget. Hur ser verkligheten ut
i dag?
Många barn har det bra i dag. De lever med enga-
gerade föräldrar som ger dem kärlek, husrum och en
god materiell standard. Men det finns också en väl-
färdens baksida. Vi kunde se på nyheterna i tisdags
om alla de barn som bara i Malmö var rotlösa, flytta-
de runt mellan hotell och släktingar och inte hade
någon fast punkt i livet. Det är en verklighet. Vi har
kunnat läsa i tidningarna sista veckan om hur många
som måste ta hjälp av våra frivilliga organisationer
för att kunna fira en riktig jul, en jul som för många
av oss är självklar, med både julmat och julklappar
till barnen. Det är en annan verklighet.
Sedan hör man ansvarig barn- och familjeminister
på Ekot i tisdags medge att hon inte har någon klar
bild av hur verkligheten ser ut i Sverige. Men den
växande barnfattigdomen är ingen nyhet. Rädda Bar-
nen har tidigare i år kommit med en väldigt klargö-
rande rapport, och Centerpartiet har under lång tid
kritiserat regeringens handlingsförlamning.
Sanningen är ju den att regeringen under flera års
tid prioriterat satsningar på familjer med de höga
inkomsterna, och för mig har det varit svårt att förstå
varför Socialdemokraterna inte har börjat med de
grupper i samhället som verkligen hade behövt den
här förstärkningen.
Men nu ska ansvarig minister samla experter för
att höra hur det är i verkligheten. Hon säger också att
hon ska se till att de bidrag som vi har från samhällets
sida verkligen går till dem som behöver dem bäst. Ja,
det kanske är dags att se hela verkligheten!
Fru talman! I Centerpartiet är vi väldigt nöjda
med att få medverka till ett tillkännagivande som rör
den personliga assistansen. Där ger vi regeringen i
uppdrag att göra en kartläggning och analys av
· makars och sambors gemensamma ansvar för hem
och hushåll när den ene är funktionshindrad,
· hur barns rätt till personlig assistans tillämpas,
· hur psykiskt funktionshindrades behov av syssel-
sättning tillgodoses och
· huruvida psykiskt funktionshindrade får daglig
verksamhet enligt lag.
Regeringen har sedan att återkomma med en re-
dovisning av resultaten och med förslag till åtgärder.
Det som vi från Centerpartiet saknar i det här till-
kännagivandet är att man även skulle ha tagit med
dem som har kognitiva funktionsnedsättningar. Vi har
noterat att det finns många personer med förvärvade
hjärnskador som inte har rätt till daglig verksamhet
enligt LSS. Hjärnskador kan ge både fysiska, psykis-
ka och kognitiva funktionshinder. Kognitiva funk-
tionsnedsättningar kan innebära nedsatt förmåga vad
gäller till exempel minne, kommunikation, initiativ,
vakenhet, inlärning, planering, omvärldsuppfattning,
omdöme och koncentration. Det innebär en bredare
definition, och den omfattar personer med normal IQ
men med skador som hindrar att denna intelligens kan
användas på ett rationellt sätt.
Det är viktigt att få besked av utskottsmajoriteten
om varför inte denna grupp fick ingå i kartläggning-
en. Vilka argument har man att anföra för att inte ta
med de kognitiva funktionsnedsättningarna? Inte
minst till Riksföreningen Hjärnkraft, patientförening-
en för hjärnskadade, som aktivt drivit den här frågan
skulle det vara bra med ett svar.
Klyftan är fortfarande stor mellan funktionshind-
rade och andra. Det är långt kvar till jämlikhet i lev-
nadsvillkoren. En slutsats som bygger på en enkät till
funktionshindrade lyder: "Det kan konstateras att
personer med funktionshinder som grupp utestängs
från flera av de sektorer av en människas liv som
genererar hennes självständighet. Analogt med detta
gäller att de personer som utestängs från utbildning
och arbetsmarknad inte heller kommer att kunna leva
som andra på ett reellt sätt."
Förutom sitt funktionshinder för de en kamp mot
byråkrati och krångliga beslutsvägar.
"Samhällsapparaten är för oss en labyrint där vi oftast
går vilse och ger upp. Kanske det också är mening-
en?" Det var ett svar i enkäten.
Centerpartiet föreslår bland annat ändring i för-
valtningslagen just kring bemötandefrågor, rätten till
rehabilitering för alla människor och att vi måste
säkra framtida personalförsörjning vad gäller person-
liga assistenter.
Fru talman! Vi måste oförtrutet gå vidare, steg för
steg, mot ett samhälle som är tillgängligt för alla. Det
är vad vi i Centerpartiet vill medverka till.
Jag vill också stödja Kenneth Johanssons yrkande
och ställer mig bakom Centerpartiets reservationer.</pre><pre>Anf.  104  CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! "Från patient till medborgare", det är
rubriken på den nationella handlingsplanen för handi-
kappolitiken som vi beslutade om i riksdagen för
några år sedan. Har vi nått det målet? Nej, det har vi
inte. Jag vet att det finns alltför många personer med
funktionshinder som inte direkt tycker att omgivning-
en betraktar dem som patienter, men däremot upple-
ver de att omgivningen inte ser och bemöter dem som
fullvärdiga medborgare.
Jag ska ta tre exempel.
Det första exemplet är en kvinna som är synska-
dad och som ofta föreläser runtom i landet. När hon
kommer till en konferenslokal blir hon nästan alltid
betraktad som en passiv åhörare, och många blir lite
förvånade när det är hon som är talaren och hu-
vudattraktionen för konferensen.
Det andra exemplet är en man som berättat att han
sett massor av restaurangkök, och det beror inte på att
han arbetat i många olika restauranger utan på att han
ofta tvingas åka i varuhissen för att komma in i olika
restauranger.
Det tredje exemplet är en ung kvinna som beskri-
vit att hennes vänner på anställningsintervjuer om-
beds berätta vad de är bra på, medan hon alltid får
frågor om vad hon inte klarar av. Den kvinnan är
hörselskadad.
Jag vill också gärna delge er den påfyllnad av er-
farenheter som jag det senaste halvåret fått, då jag i
egenskap av särskild utredare arrangerat regionala
konferenser runtom i landet om hjälpmedel och "LSS
- råd och stöd". Ofta är det något som inte fungerar.
Det kan vara ett trappsteg som konferensanläggning-
en glömt att berätta om, specialbeställd mat som
blivit fel eller att vi glömmer att ta paus så att skriv-
tolkarna orkar med. Det mest klassiska och vanligast
förekommande är krånglande mikrofoner och söndri-
ga högtalare och hörselslingor. När jag då påtalar det
för konferensvärdinnor eller tekniker så säger de lite
hurtigt till mig: Börja ni så länge, så kommer vi sedan
och ser om vi kan fixa så att ljudet blir bättre, eller
också får ni försöka prata lite högre. Alla har hittills
blivit lika förvånade när jag brukar säga att vi inte
kan börja konferensen förrän det är fixat - alla hör ju
inte annars. Det räcker inte med att 83 av 85 hör.
Även om det här beteendet oftast inte beror på ill-
vilja utan på bristande kunskap och på attityder så är
det inte svårt att förstå att känslan av utanförskap
uppstår när man möter dessa erfarenheter och får ta
del av dessa berättelser. Det bekräftar också att vi har
en bit kvar innan det demokratiska medborgarskapet i
praktiken fungerar.
Fru talman! Är det här då den enda bilden, och är
allt negativt? Nej, verkligen inte. Många vittnar om
att oerhört mycket har förändrats till det bättre över
tiden, även om det ibland inte går tillräckligt snabbt -
som många tidigare har beskrivit.
Sverige har också på många sätt ett oerhört gott
utgångsläge när det gäller ett ur alla aspekter mera
tillgängligt samhälle för alla. Den bästa förutsättning-
en är att vi årtionde efter årtionde har utvecklat den
generella välfärden. Vi har satsat på utbud riktat till
alla, kompletterat med individuella insatser när så
behövs, och vi ser till att det är gemensamt finansierat
av oss alla efter förmåga.
Detta har såväl allmänt som vad gäller handikap-
politiken inneburit att vi har gått från välgörenhet till
välfärdspolitik. Att vi har gått välgörenhet till väl-
färdspolitik har inneburit förbättrade förutsättningar
för oss alla och därmed också för personer med funk-
tionshinder.
Den socialdemokratiska handikappolitiken har sin
absoluta bas i den generella välfärdspolitiken. Det vill
jag betona, då en del partier inte verkar se de negativa
konsekvenser deras förslag skulle innebära, särskilt
för oss som har någon form av funktionshinder - till
exempel försämringar när det gäller sjukpenning och
karensdagar.
Fru talman! Vi har i Sverige också visat att vi
verkligen vill byta perspektiv genom den nationella
handlingsplanen Från patient till medborgare. De
nationella målen är:
- en samhällsgemenskap med mångfald som grund
- att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhället
- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar,
kvinnor och män med funktionshinder.
Det är mycket tydliga mål. Men det är också mål
som förpliktar. Vi måste de kommande åren särskilt
fokusera på en del områden.
Sverige ska bli tillgängligt för alla. Staten ska vara
ett föredöme. Det innebär att myndigheter har ett
uppdrag att göra sina verksamheter tillgängliga på
olika sätt - det kan gälla lokaler och information.
Alla ska kunna resa. Det gäller förbättringar för
kollektivtrafiken.
Diskriminering ska inte få förekomma. På detta
området har det nyligen tillsatts en utredning för att
analysera möjligheterna till en samlad diskrimine-
ringslagstiftning.
Möjligheten till högskolestudier ska förbättras.
Här har nyligen en lag om lika behandling i högsko-
lan trätt i kraft.
Fler ska få arbete. Ett par utredningar tittar på att
öka möjligheterna för funktionshindrade att få ett
arbete.
Mer personal behövs. Här finns uppdrag utlagda
för att till exempel se hur vi kan rekrytera till vård
och omsorg.
Det behövs mer kunskap för bättre bemötande.
Här pågår också omfattande kompetensutvecklings-
program inom olika områden.
De som behöver vård och omsorg ska skyddas
mot höga avgifter. Här har vi nyligen infört en max-
taxa inom äldre- och handikappomsorgen.
Stopp för domstolstrotset. Vi har nyligen skärpt
lagstiftningen igen, med möjligheter till sanktioner
när man inte följer lagstiftningen.
Funktionshindrades ställning ska stärkas i hela
världen. Sverige har tillsammans med andra startat ett
arbete för en FN-konvention om funktionshindrades
rättigheter.
Det här innebär att vi alla måste anstränga oss för
att vi verkligen ska kunna riva de hinder som finns
för funktionshindrades fulla delaktighet i samhället,
och för detta krävs engagemang, attitydförändringar
och insatser av alla medborgare och inom alla sekto-
rer.
Fru talman! Även om vi har gått från välgörenhet
till välfärdspolitik finns det fortfarande mer att önska
och att göra för att personer med funktionshinder ska
ha lika möjligheter. Det är en stor utmaning för oss
alla. Tack och lov upplever jag i dag betydligt större
intresse och engagemang i många olika samhällssek-
torer. Jag tror också att många av utgångspunkterna i
den nationella handlingsplanen skapar mycket goda
förutsättningar för att successivt nå målsättningarna.
Jag upplever också att handikappolitiken står på
en mycket stabil grund. Genom att vi har ordning på
statsfinanserna finns inte ständigt hotet om akut brist
på pengar och därmed snabba beslut som kan påverka
den enskilde negativt. Vi som har varit med några år
vet väl hur det var på den tiden då vi varje år hade
underskott i assistansreformen.
Särskilt viktigt är det att kunna trygga reformen
med personlig assistans, som betyder att många per-
soner med funktionshinder av omfattande karaktär får
möjlighet till ett liv med ökad valfrihet, större infly-
tande och bättre livskvalitet. Regeringen föreslår
därför att anslagen till personlig assistans ska öka
med ca 1 miljard kronor 2003.
Möjligheten till personlig assistans kräver natur-
ligtvis också att det finns assistenter tillgängliga. Det
är därför positivt att det har gjorts en översyn bland
annat vad gäller förutsättningar för den framtida re-
kryteringen. Regeringen arbetar med den avlämnade
rapporten sedan tidigare.
Samtidigt ska sägas att det finns en del frågor
inom ramen för LSS och LASS som behöver ses över
ytterligare. Tidigare talare har nämnt att utskottet
därför anser att regeringen bör göra en kartläggning
och analys av hur tillämpningen ser ut vad gäller
makars och sambors gemensamma ansvar för hem
och hushåll när den ene är funktionshindrad och har
rätt till personlig assistans. Utskottet anser också att
det behövs en kartläggning och analys av hur barns
rätt till personlig assistans utvecklats i tillämpningen.
Regeringen bör också återkomma till riksdagen med
en redovisning av resultaten i dessa båda avseenden
samt, om det behövs, även med förslag till åtgärder.
Vidare anser utskottet att det mot bakgrund av be-
stämmelserna i socialtjänstlagen finns skäl att kart-
lägga och analysera hur psykiskt funktionshindrades
behov av någon form av sysselsättning i realiteten
tillgodoses. Utskottet anser det också värdefullt att
kartlägga och analysera huruvida psykiskt funktions-
hindrade får daglig verksamhet enligt lagen om sär-
skild service till vissa funktionshindrade. Regeringen
bör även i dessa båda avseenden återkomma till riks-
dagen med redovisning av resultaten och förslag till
åtgärder. Detta innebär att en del motioner delvis
bifalls.
Herr talman! Det behövs åtgärder för att förbättra
tillämpningen av bilstöd till personer med funktions-
hinder. Av det skälet lämnade riksdagen ett tillkänna-
givande till regeringen i samband med behandlingen
av 2002 års budgetproposition. Flera har också tagit
upp detta i sina anföranden. Frågan om effektivise-
ringar och förbättringar av tillämpningen av bilstöd
bereds för närvarande i Regeringskansliet, och ut-
skottet kan konstatera att regeringen har för avsikt att
snarast återkomma i frågan.
Jag vill också kommentera bidrag till handikap-
porganisationer. Det stödet fördelas av Socialstyrel-
sen enligt en ny förordning. Sedan den nya förord-
ningen trädde i kraft har anslaget höjts med
28 miljoner kronor per år. Övervägande delen av
handikapporganisationerna anser att det nya regel-
systemet är bättre och mer rättvist än det tidigare,
men ett fåtal gamla organisationer har fått kraftigt
minskade bidrag. Jag kan då tillsammans med ut-
skottet i övrigt konstatera att regeringen anser att
dessa negativa effekter bör begränsas. Regeringen har
för avsikt att återkomma i samband med den ekono-
miska vårpropositionen 2003. Jag kan också säga att
det ska utgå fortsatt stöd till nationella anhörigorgani-
sationer.
Herr talman! Jag ska också kommentera de reser-
vationer som anser att LSS och LASS helt ska för-
statligas. Jag är inte beredd att biträda den åsikten.
Min uppfattning är att alla i grunden ska ha rätt att
behandlas som vilken kommuninvånare som helst.
Jag kan inte se varför vi ska skilja ut behov i skolan
eller äldreomsorgen från behov till följd av ett funk-
tionshinder. Däremot är det oerhört angeläget att,
precis som för övriga kostnader i till exempel en
kommun, ha ett utjämningssystem som balanserar
olika skillnader. Jag har själv tillsammans med andra
ledamöter i en kommitté ganska nyligen till regering-
en överlämnat ett betänkande som föreslår ett utjäm-
ningssystem för LSS-kostnader. Låt oss hoppas att
det kan bli ett fungerande utjämningssystem. Om det
i framtiden visar sig att vi inte klarar av att utjämna
kostnadsskillnader mellan kommuner låter vi det sista
alternativet bli att ta en diskussion om ett förändrat
huvudmannaskap eller en annan finansiering av LSS.
Mycket kort ska jag kommentera en del frågor.
Jag förstår inte moderaternas anförande över huvud
taget. Moderaterna har på flera punkter massor av
förslag, och de har inte en spänn i budgeten för detta!
Men det kanske inte är så ovanligt. Återigen: Det går
bra att prata, men när förslagen ska finansieras finns
det inte så mycket kvar.
Herr talman! Till sist vill jag yrka bifall till försla-
gen i socialutskottets betänkande SoU1 samt avslag
på samtliga reservationer och motioner.</pre><pre>Anf.  105  ANNIKA QARLSSON (c) replik:
Herr talman! Mycket har hänt under de senaste
åren när det gäller de funktionshindrade. Jag håller
med Catherine Persson om detta. Men det finns fort-
farande en viss skillnad mellan dem som har handi-
kapp som tydligt syns och dem som bär det inom-
bords. Jag tog upp en fråga i mitt anförande som
gäller den grupp som har kognitiva funktionsnedsätt-
ningar. Jag skulle gärna vilja höra vad det finns för
argument för att den här gruppen inte fick vara med i
kartläggningen i det tillkännagivande som har gjorts.</pre><pre>Anf.  106  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag kan mycket väl förstå Annika
Qarlssons synpunkt på behovet av att diskutera en
utvidgning av personkretsen, och därmed också föra
ett resonemang om huruvida personer med kognitiva
funktionshinder ska tillhöra personkretsen eller ej.
Jag bedömer dock i dag, tillsammans med en del
andra, att det inte bara är de människorna med den
typen av funktionshinder som borde tillhöra person-
kretsen. Vi bedömer därför att vi i dag inte skulle
orka med att göra en översyn av alla grupper eftersom
frågan då skulle bli väldigt vid.
Det är lite gulligt att höra när Kenneth Johansson
ibland säger att han bara vill ha en liten utredning
som inte behöver innebära så mycket. Jag tror inte att
det är så enkelt. Jag har utrett detta och följt det några
år. Om vi verkligen skulle tillsätta den utredningen
och stoppa in ganska många frågor skulle det bli en
jättelik utredning som skulle omfatta oerhört stora
delar LSS och LASS. Därför bedömer jag i dagsläget
att det mest smakliga som kan få snabbast effekt är de
tillkännagivanden som vi nu har kommit överens om i
utskottet.</pre><pre>Anf.  107  ANNIKA QARLSSON (c) replik:
Herr talman! Det är väldigt positivt att vi har
kommit så långt på väg. Jag känner också att det
skulle vara en så otroligt viktig signal till de här
grupperna att det inte bara är de synliga handikappen
som räknas. Om vi går tillbaka historiskt gick
benbrott och ryggbesvär före de psykiska bekymrena.
I dag vet vi att man kan ha samma bekymmer även
om det inte syns utanpå.
Kommer ni att fortsätta att bevaka detta? Kommer
det att finnas med längre fram? Eller är det en grupp
som får klara sig på egen hand? Kommer de att finnas
med i tankarna längre fram? Vi från vårt håll kommer
att driva att de ska finnas med.</pre><pre>Anf.  108  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vill säga till Annika Qarlsson att
alla människor med olika typer med funktionshinder
finns med, i alla fall i mina tankar. Det finns ett värde
i att vi ser till att alla får sina behov tillgodosedda.
Alla får det inte i dag inom ramen för LSS. En del får
det i stället inom ramen för socialtjänstlagen. En del
får det tyvärr inte där heller. Vi måste naturligtvis
fortsätta att arbeta med de här frågorna.
Jag vill inte lura funktionshindrade, och därför
måste vi se till att vi har pengar att betala för de re-
former som vi vill genomföra. Jag anser inte att vi
kan göra det i dag utan att det blir en underfinansierad
reform.
Sedan hoppas jag också att Centern biträder oss
om det nu blir ett förslag i enlighet med den utredning
som gäller för LSS kostnadsutjämning. I dag är det
faktiskt väldigt stora kostnadsskillnader i vissa kom-
muner. Ett sätt att nå en snabbare förändring för att
lösa de stora kostnadsskillnaderna är faktiskt att ha ett
mellankommunalt kostnadsutjämningssystem. Det
skulle också innebära att människor som ibland måste
flytta till en annan kommun för att få en specifik
verksamhet som inte finns i hemkommunen har möj-
lighet till detta eftersom pengarna kommer att tillfalla
den kommun där man bor, vilket inte är fallet i dag
eftersom folkbokföringen inte alltid fungerar, om jag
får uttrycka det så.
Centerns representant i utredningen delade vår
uppfattning. Vi hoppas att det kan bli så här i kamma-
ren också när det väl blir en proposition, om det nu
blir det. Låt oss återkomma till det. Vi har ett förslag
på gång som gäller kostnadsskillnaderna. Utredning-
en har också skrivit i betänkandet att det måste föras
en diskussion om de kostnadsökningar som finns. Det
går inte att säga att vi med automatik ska ha ett di-
rektuttag från statskassan, som en del av de andra
borgerliga partierna gjorde. Om alla utredningar
skulle göra det har vi snart tömt den generella påsen.</pre><pre>Anf.  109  ANNE MARIE BRODÉN (m) re-
plik:
Herr talman! Jag undrar om Catherine Persson har
läst Idé och verklighet i handikappolitiken som jag
hänvisade till i mitt anförande. Där pekar man på de
bekymmer som finns i den svenska handikappolitiken
i dag. Det finns många vackra mål, och vi är överens
om många av dem, men det är lite svårare att hitta
konkreta saker som är genomförda och kan följas
upp. Detta med att slåss, rätten att överklaga och den
enskildes rätt att få den hjälp som man har rätt att få
har du inte pratat så mycket om i ditt anförande. Hur
ser ni på att införa mer rättigheter direkt riktade till
den enskilde personen?</pre><pre>Anf.  110  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att jag har läst delar av den
rapporten, men jag är inte säker på det. Man läser
hemskt många olika rapporter. Jag vände mig inte
emot att verklighetsbilden kanske inte stämmer över-
ens. Det jag var lite frågande inför var den politik
som Anne Marie Brodén framförde som Moderater-
nas. Det lät ungefär som om Moderaterna hade väl-
digt många förslag på lösningar. Men vad jag kan se
har Moderaterna inte avsatt medel på något annat sätt
än regeringen för att komma med dessa lösningar. Då
tycker jag inte att det finns så mycket substans i det
som Anne Marie Brodén framförde i sitt anförande.
Moderaterna skriver i sitt budgetförslag att man
vill satsa 1,9 miljarder mer än regeringen på assistan-
sersättningen. Det är endast en flytt mellan olika
konton. Det är kostnader som i dag innehas av kom-
munerna. Moderaterna skriver i sin reservation, eller
om det var det särskilda yttrandet, att man har för
avsikt att utöka assistansreformen och beräknar den
till ca 1 miljard kronor. 900 miljoner skulle gå till att
ersätta staten för de kostnader man får ta över från
kommunerna. Men kommunernas kostnader beräknas
i dag till 1,9 miljarder. Antingen skulle detta innebära
att det saknas pengar eller också har ni helt enkelt
tänkt fel. Då blir min fråga till Anne Marie Brodén:
Menar ni på fullt allvar att ni ska underfinansiera
assistansreformen igen som ni gjorde under de år då
ni hade regeringsmakten? Eller är det bara en taskig
ekonomisk bedömning?</pre><pre>Anf.  111  ANNE MARIE BRODÉN (m) re-
plik:
Herr talman! Jag förstår att Catherine Persson inte
vill svara på min fråga om vad man tycker om alla de
5 000 personer som har gett besked om hur man
upplever handikappolitiken i dag. Det är en intressant
läsning. Det är en alldeles nyutgiven rapport om hur
man faktiskt upplever handikappolitiken i dagens
Sverige.
När det gäller assistansersättningen hörde jag
Catherine säga att hon kommer ihåg den tiden när
man hade underskott här i riksdagen, och det är skönt
att slippa det. Men då finns ju underskotten i kommu-
nerna i stället, precis som du pekar på. Det är föränd-
rade kostnader på 6,7 miljarder ute i kommunerna.
Det leder till stora bekymmer. Om den enda lösning-
en är att skapa en omfördelning mellan kommunerna
eller om det vore bättre att låta pengarna följa den
enskilde vill vi ta reda på genom den utredning om
LSS som vi vill se. Jag tror att det vore angeläget att
vi kunde enas om detta.</pre><pre>Anf.  112  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag konstaterar att jag inte fick något
svar på min fråga om hur Moderaterna hade tänkt
sköta finansieringen av det förändrade huvudmanna-
skapet när det gäller assistansreformen.
Sedan minns jag också mycket väl att den borger-
liga regeringen uppskattade kostnaden reformen till 2
miljarder en gång i tiden. I dag ligger den på minst
8 ½ miljard. Jag vill nog påstå att den socialdemo-
kratiska regeringen har tillskjutit rätt så mycket peng-
ar. Väldigt många kommuner har naturligtvis också
tillskjutit pengar under den här tiden.
Som jag sade till centerpartisten i mitt tidigare an-
förande har samtliga partier en uppgift att ta en dis-
kussion om hur vi ska klara den gemensamma välfär-
den. Jag tror inte att Moderaternas enorma skatte-
sänkningar på flera hundra miljarder skulle underlätta
detta.
Sedan gällde det dessa 5 000 personer. Jag har
kanske inte läst just den rapport som Anne Marie
Brodén hänvisar till. Min uppfattning är att vi på
olika sätt ska driva den nationella handlingsplanen så
mycket vi bara kan.
Men det handlar också om att vi alla ska hjälpas åt att
göra det. Och återigen: Vi får inte mer av insatser till
personer med funktionshinder genom att införa en
rättighetslagstiftning, om vi samtidigt automatiskt
sänker skatterna, som Moderaterna vill göra i det här
avseendet.
Väldigt många av de 5 000 funktionshindrade
skulle sannolikt drabbas av Moderaternas förslag om
extra karensdag och sjukpenning som baseras på den
tidigare inkomsten. Är man sjuk får man lägre in-
komst, och det innebär att ju sjukare man blir, desto
fattigare blir man. Jag tror inte att de 5 000 personer-
na skulle uppskatta en sådan åtgärd.</pre><pre>Anf.  113  MARITA ARONSON (fp) replik:
Herr talman! Catherine Persson talade så väl och
så varmt om bättre tillgänglighet för våra handikap-
pade, och du gav många exempel på de svårigheter
som de utsätts för. Du talar om att ni vill byta per-
spektiv och riva hinder och att vi behöver mer enga-
gemang i de här frågorna för att skapa en bättre till-
gänglighet. Jag tror inte att det bara gäller ett enga-
gemang. Jag kan inte riktigt förstå varför ni säger nej
till vårt förslag om att under en femårsperiod ge en
miljard per år i stimulansbidrag för en bättre tillgäng-
lighet. Jag tror att det skulle vara ett bra sätt att få i
gång det här arbetet, så att det går lite snabbare. Som
vi har hört från flera talare och som du själv har sagt
går det nu alldeles för långsamt.
Jag vill därför fråga varför ni inte kan säga ja till
ett sådant bra förslag.</pre><pre>Anf.  114  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Här gör Folkpartiet och de andra
partierna olika bedömningar. Jag ska inte bombsäkert
säga att Folkpartiets modell inte skulle kunna genom-
föras. Jag tror dock inte att det är den rätta vägen. Vi
har under långa tider och på många olika sätt försökt
stimulera till en bättre tillgänglighet, men min erfa-
renhet är att man på myndigheter, ute i kommuner
och i företag sitter och väntar på extra pengar. Man
fortsätter att säga att någon måste tillrättalägga sin
verksamhet för att passa alla likaväl som separata
insatser som ska passa funktionshindrade. Då missar
man poängen med funktionshinder.
Jag vill naturligtvis inte utesluta att vi skulle kun-
na få en eller annan hiss lite snabbare, men hissarna
är kanske inte det viktigaste resultat som vi måste
uppnå på lång sikt, utan då gäller det attitydföränd-
ringar.
Herr talman! Vi har gjort olika bedömningar av
hur vi ska fördela pengarna. Folkpartiet lägger en del
pengar på sin tillgänglighetsreform men väljer att i
stället sänka anslaget till exempel till arbetsmark-
nadspolitiken. Jag måste i det sammanhanget också
säga att Folkpartisterna har en del borgerliga kolleger
vilka, som jag nyss sade, har för avsikt att sänka
sjukpenningen och lägga till en karensdag. Vi har
bedömt att det inte skulle gynna personer med funk-
tionshinder. Tillgänglighet handlar inte bara om trap-
por och hissar utan också om att ibland faktiskt kunna
få vara borta från arbetet när man är sjuk, något som
man kanske är lite oftare om man är funktionshind-
rad. Karensdag och försämrad sjukpenning är därför
oerhört kännbara för de här människorna. Vi har
alltså gjort olika bedömningar i det avseendet.</pre><pre>Anf.  115  MARITA ARONSON (fp) replik:
Herr talman! Jag känner att Catherine Persson
börjar vackla något och att hon kanske kan tänka över
det här förslaget. Jag tror att det är ett bra förslag.
Jag tycker vidare att du inte ska blanda ihop vårt
partis uppfattning med andra partiers. Nu gäller det
Folkpartiets politik, och vi tycker att frågan om till-
gängligheten är jätteviktig. Gå alltså hem och funde-
ra!</pre><pre>Anf.  116  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag har lärt mig att man som politi-
ker aldrig ska utesluta någonting eftersom omgivning
och förutsättningar kan förändras. Men jag tror fortfa-
rande att den väg vi ska följa är den som vi hittills har
gått in  på. Vi får väl se huruvida det kan komma till
kompletterande åtgärder framöver. Jag vill ändå be-
tona att jag tror att den politik som Folkpartiet i övrigt
har valt med enorma skattesänkningar och indrag-
ningar på en del andra områden skulle slå betydligt
hårdare mot personer med funktionshinder. Jag ser
hellre att vi inte har de här tillgänglighetsmiljarderna
utan försöker jobba med de här frågorna på det sätt
som vi redan har börjat göra.</pre><pre>Anf.  117  ULRIK LINDGREN (kd) replik:
Herr talman! Catherine Persson har talat väl om
den generella välfärdspolitiken. Jag och Kristdemo-
kraterna kan i allt väsentligt hålla med, och vi ska
kämpa för den. Inte minst gäller det de funktionshind-
rades rätt till den gemensamma välfärden.
Frågan är dock hur Catherine Persson ser på möj-
ligheterna för kommunerna att under den nuvarande
nationella politiken förbli en bra verkstad för väl-
färdspolitiken. Vi har tidigare i debatten i dag redo-
gjort för Landstingsförbundets och Kommunförbun-
dets gemensamma redovisning där det anges att net-
totillskottet till kommunsektorn är på minus 2 miljar-
der kronor. Om även värdeurholkningen och bristan-
de kompensation för pris- och löneökning räknas in
överstiger indragningarna tillskotten med 16 miljar-
der. Samtidigt får vi hela tiden - senast också i dag i
kammaren - umgås med den socialdemokratiska
nysvenskan om "att det satsas".
Vi vet att spelvillkoren för kommunerna har blivit
allt tuffare. Nu har vi också fått i svart på vitt redovi-
sat av Landstingsförbundet och Kommunförbundet
att det ekonomiskt blir allt tuffare. Nettobidraget till
kommunerna minskar undan för undan.
Hur ser Catherine Persson på kommunernas möj-
lighet att förbli en bra verkstad för välfärdspolitiken?`</pre><pre>Anf.  118  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Hur vi ska klara den framtida välfär-
den beror inte bara på det arbete som vi bedriver i
socialutskottet utan det är en angelägenhet som är
beroende av hela landet och hela världen. Det går inte
att i alla stycken sia om vår ekonomis framtid.
Jag tror dock att vi skapar de absolut bästa förut-
sättningarna om vi fortsätter att bedriva en generell
välfärdspolitik och inte börjar dela upp den till exem-
pel i olika försäkringslösningar eller dylikt, som man
ibland förespråkar. Jag tror också att vi måste ha
täckning för de reformer som vi på skilda sätt före-
språkar från de olika partierna.
Jag tycker vidare att det är lite märkligt att Krist-
demokraterna till exempel i det här fallet går fram
med förslag om en hjälpmedelsgaranti, något som jag
som hjälpmedelsutredare vet skulle innebära kraftigt
ökade kostnader för kommuner och landsting efter-
som Kristdemokraterna inte tillför några extra medel.
Jag skulle gärna vilja höra hur Kristdemokraterna
vill klara den situationen.</pre><pre>Anf.  119  ULRIK LINDGREN (kd) replik:
Herr talman! Visst tillför vi resurser. I ärlighetens
namn ska dock sägas att de naturligtvis inte är till-
räckliga för kommunernas framtida uppgifter. Vi är
övertygade om att det också måste till olika priorite-
ringar.
Dock kvarstår frågan hur ni kan fortsätta med
nysvenskan med tal om "satsning" när ni i själva
verket tillför mindre pengar till kommuner och lands-
ting. Värdeurholkning och så vidare gör att kommu-
ner och landsting under de senaste åren i själva verket
har fått tackla dramatiska svårigheter, och den ut-
vecklingen fortsätter.</pre><pre>Anf.  120  CATHERINE PERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag har läst Kristdemokraternas
budgetmotioner för de senaste åren och konstaterat att
ni ofta använder samma pengar flera gånger på olika
utgiftsområden. Det brukar inte vara särskilt lycko-
samt när man i slutänden ska försöka få det att gå i
hop.
Jag förstår vidare inte riktigt vad Ulrik Lindgren
menade när han talade om nysvenska och satsning.
Om vi inte för sex till sju år sedan hade givit pengar
till kommunerna hade situationen i dag varit helt
annorlunda. Det tillskottet berodde naturligtvis på den
ekonomiska kris som vi hade under mitten av 90-
talet.
Jag vill också fråga Kristdemokraterna eftersom
vi nu primärt har att behandla handikappolitiken: Tror
Kristdemokraterna att funktionshindrade får det bättre
i sin vardag med fler karensdagar och sänkt sjukpen-
ning? Tyvärr har Ulrik Lindgren dock inte någon
replik kvar för att svara på detta.</pre><pre>Anf.  121  GABRIEL ROMANUS (fp):
Herr talman! Förr i världen, när herr förste vice
talmannen påbörjade sin långa parlamentariska bana,
var det en hederssak för statsråden att vara närvaran-
de i riksdagen när propositioner inom deras ansvar-
sområde behandlades, särskilt naturligtvis när bud-
geten debatterades.
Såvitt jag har kunnat upptäcka finns inget av de
tre statsråden i Socialdepartementet här, vilket för-
modligen får tolkas som att de har något viktigare för
sig. Jag har svårt att veta vad det är som kan vara
viktigare för en regering än att få igenom sina budget-
förslag i riksdagen. Men vi kanske så småningom  får
en förklaring på.
Jag har begärt ordet, herr talman, för att säga någ-
ra ord om det som på det politiska språket numera
kallas för "politikområdet folkhälsa". Det som är
typiskt för det här området är att man vill arbeta före-
byggande. Det är självklart mer humant, och också
mer ekonomiskt, att förebygga sjukdom, ohälsa och
skador än att vänta tills de här problemen har uppstått
och då försöka reparera dem.
I det förebyggande arbetet talar man ju ofta om in-
formation och program av olika slag. Men det är
viktigt att också komma ihåg att det i förbyggande
arbete ofta är ännu mer effektivt att förändra miljön i
vid mening, förändra den lagstiftning som gäller till
exempel kommersiell aktivitet inom olika sektorer.
Enligt uppgift fattar regeringen i dag beslut om den
proposition om folkhälsoarbetet som sedan länge har
varit aviserad och efterlängtad. Nu är det inte den
nuvarande folkhälsoministerns fel att det här har tagit
tid, och det viktigaste är naturligtvis att propositionen
är bra när den kommer, inte huruvida den kommer
sent. Om den är bra eller inte får vi se. Det får vi
återkomma till.
Inom det här området finns det  flera myndigheter.
En av de viktiga myndigheterna är Folkhälsoinstitu-
tet. När Folkhälsoinstitutet kom till för tio år sedan
tillhörde jag dem som inte var helt övertygade om att
man behövde en särskild myndighet. Det kunde kan-
ske ha klarats av Socialstyrelsen. Men när man ser på
de gångna tio åren tycker jag att det är lätt att slå fast
att Folkhälsoinstitutet har gjort ett bra arbete. Det har
gjort mycket nytta just för att lyfta fram det förebyg-
gande perspektivet på folkhälsan.
Nu har Folkhälsoinstitutet blivit föremål för en
omorganisation. Det är kanske inte helt ovanligt att
regeringen, när den inte riktigt vet vad den ska göra
och ser problemen torna upp sig, i alla fall vill visa
musklerna genom att organisera om myndigheterna.
Värdet av den här omorganisationen är såvitt jag kan
se mycket tveksamt. Det Folkhälsoinstitutet ska göra
framöver är egentligen samma uppdrag som man
hade från början. Det kännetecknande för den här
omorganisationen är väl framför allt att det talas om
vad man inte ska göra. Man ska inte bedriva program.
Man ska inte vända sig direkt till allmänheten. Sedan
sägs det i nästa andetag att jodå, man kan visst bedri-
va program. Men då ska det vara efter uppdrag från
regeringen i varje särskilt fall. Och så lämnas det ett
antal sådana uppdrag, inom hiv/aids och på en del
andra områden.
Egentligen är det väl så att kärnan i den där omor-
ganisationen är att regeringen och Regeringskansliet
ska ha ett starkare grepp om detaljerna och detaljstyr-
ningen av Folkhälsoinstitutet - man kan undra till
vilket värde. Dessutom har man genomfört ett namn-
byte. Man kallar det numera för Statens folkhälsoin-
stitut. Jag vet inte om man tror att institutet blir mer
populärt på det sättet. Då skulle man kanske ha kallat
det för Kungliga Folkhälsoinstitutet i stället, men det
har man lyckligtvis avstått ifrån.
Enligt min uppfattning bör Folkhälsoinstitutet få
ytterligare utvidgade uppdrag på en del områden,
bland annat inom det så kallade HBT-området, som
nämns i reservation 4. Jag stöder även reservation 7,
även om jag för att vinna tid avstår från att yrka bifall
till den. Den gäller ju också den så kallade HBT-
problematiken.
På de områden där den här programverksamheten
har avvecklats har man ibland varit lite dålig på att
tala om vad som ska komma i stället. Det gäller till
exempel det viktiga området allergi. Olika allergier är
ett av våra absolut största folkhälsoproblem. Där har
vi tyvärr inte fått klart för oss hur Folkhälsoinstitutets
verksamhet ska ersättas. Man har bara skingrat den
kompetens som fanns samlad inom Folkhälsoinstitu-
tet.
Till de allvarligaste hoten mot folkhälsan hör al-
kohol- och narkotikaproblemen och beroendeproble-
men i vidare mening. Vi dricker mer i Sverige nu än
vi har gjort på hundra år. Narkotikaanvändningen
ökar också. Det här beror inte på att den restriktiva
svenska politiken på de här områdena skulle ha varit
misslyckad. Tvärtom ligger den väl i linje med mo-
dern forskning. Det beror i stället på att vi inte längre
kan föra den politik som vi vill på grund av inflytande
utifrån, som vi alla känner till.
Nu har riksdagen antagit handlingsplaner både när
det gäller alkohol och narkotika, och det är bra. Det är
inget fel på de där planerna. Det man kan undra över
är den mycket speciella organisation som har byggts
upp. Dels är det en nationell ledningsgrupp, dels två
olika organ inom Regeringskansliet, en alkoholkom-
mitté och en så kallad narkotikasamordnare. Egentli-
gen skulle väl de där två kunna samordnas inom
samma organ. Jag kan förstå om man inom regering-
en ibland, när det är ett akut läge, vill lyfta upp vissa
frågor genom att bygga upp en organisation inom
Regeringskansliet. Men det bör alltid vara tillfälliga
åtgärder om vi ska ha det system som vi har i Sverige
med självständiga myndigheter. Det var ju tänkt att
Folkhälsoinstitutet skulle ha en sådan här samordnan-
de funktion inom olika folkhälsosektorer. Inom en
inte alltför lång framtid är det önskvärt att man över-
för de här organens arbete till Folkhälsoinstitutet och
gör det till en reguljär verksamhet igen.
Vi får som sagt tillfälle att återkomma till folkhäl-
sofrågorna när propositionen läggs fram. Jag vill bara
nämna en liten fråga, som kan verka som en detalj,
men det är en viktig fråga. Det gäller vårt stöd till
alkoholarbetet inom Världshälsoorganisationens
Europaregion. Jag har nämnt det förut här, och folk-
hälsoministern reagerade positivt.
Det är viktigt att det här arbetet inte läggs ned
utan att det får resurser så att de länder som nu också
blir med i EU, och som verkligen plågas av stora
alkoholproblem, kan få hjälp från Världshälsoorgani-
sationens Europaregion. Det är också ett svenskt
intresse eftersom Världshälsoorganisationen har en
nyckelroll både i arbetet med de här frågorna i Öst-
och Centraleuropa och när det gäller EU:s arbete för
att bygga upp en ny alkoholstrategi, vilket man ska
göra på svenskt initiativ. Då behövs Världshälsoorga-
nisationens kapacitet, och det är alltså ett stort intres-
se för oss.
När det gäller spelfrågorna kan man inte med den
bästa vilja i världen säga att Sverige har en bra poli-
tik. Tvärtom har de statliga bolagen förmodligen
förvärrat problemen genom en intensiv marknadsfö-
ring och genom att introducera nya, beroendeskapan-
de spelformer. Nu ska vi eventuellt få en spelpolitik.
Folkhälsoinstitutet ska snart redovisa ett uppdrag. Det
gäller naturligtvis inte bara att ta hand om dem som
skadas av för mycket spelande utan det gäller framför
allt också här att arbeta förebyggande. Här föreslår
utskottet att riksdagen ska göra ett tillkännagivande.
Det får ses som ett uttryck för, har jag uppfattat det
som, en oro inom socialutskottet över de här frågor-
nas allvar och över det faktum att vi ännu inte har fått
någon ordentlig spelpolitik.
Herr talman! Den svenska folkhälsan är god. Men
som Elina Linna var inne på är den ojämnt fördelad.
Dessutom är det allvarliga hot vid horisonten. Det är
viktigt att det förebyggande arbetet får tillräckliga
resurser. Från Folkpartiets sida ansåg vi att man bor-
de ha reserverat medel för den nya folkhälsoproposi-
tionen. Det är överspelat nu. Jag hoppas bara att pro-
positionen verkligen anvisar hur vi ska arbeta fram-
över på ett mer effektivt sätt.
Jag har inga yrkanden. Jag stöder de reservationer
där Folkpartiets representanter är med utom reserva-
tion 18. Jag anser nämligen att läkemedel, liksom en
del andra riskabla varor, lämpligen bör säljas utan
konkurrens och privat vinstintresse.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag önska förste
vice talmannen en god jul och också ett gott nytt år
med nya stimulerande arbetsuppgifter.</pre><pre>Anf.  122  LENNART AXELSSON (s):
Herr talman! Jag är inte döv. Uppenbarligen är
inte heller herr talman döv. Ingen av socialutskottets
ledamöter är döv, i alla fall inte som jag känner till.
Vi har alla förmånen av att ha utrustats med en
någorlunda väl fungerande hörsel. Men när statsbi-
dragen till tolktjänster för döva ska fördelas betraktas
även vi som döva.
Vi socialdemokrater från Örebro län tycker att det
är ett tokigt sätt att fördela dessa pengar på. Om vi i
stället valde att fördela resurserna efter hur många
verkligt döva som bor i varje län skulle alla pengarna
gå till det som var meningen med statsbidraget, näm-
ligen till tolktjänster åt hörselskadade och döva.
Herr talman! När riksdagen 1993 fattade beslut
om att inrätta särskilda statsbidrag till tolktjänster för
döva gjordes detta dels för att kompensera landsting-
en för deras kostnader för ett utökat uppdrag, dels
som en stimulans till fortsatt utveckling av tolktjäns-
ten. I avvaktan på andra fördelningsnycklar fördela-
des bidragen helt i relation till folkmängden. Det
innebar en allvarlig snedfördelning av bidragen. Vis-
sa län har ett fåtal döva invånare medan andra har ett
stort antal. Det gör att några landsting får mer i bidrag
än de har kostnader för, och hos andra räcker pengar-
na inte till. I slutändan drabbar detta naturligtvis de
döva.
Örebro län har utvecklats till ett centrum i Sverige
vad gäller utbildningsmöjligheter för döva och hör-
selskadade. Det har inneburit att en så stor andel som
15 % av landets döva valt att bosätta sig där. Ser man
däremot till det totala antalet invånare i landet har
endast 3 % valt Örebro.
Sedan bidraget infördes 1993 har riksdagen, efter
ett initiativ från Örebro, gjort en smärre förändring av
fördelningen, men även efter denna förändring får de
döva i Örebro län bara tillgång till 5 % av anslaget
trots att de alltså utgör 15 % av det totala antalet döva
i landet.
Herr talman! Om man tittar på Socialstyrelsens
senaste sammanställning av antalet beställda och
utförda tolkuppdrag i landet visar den, inte särskilt
överraskande, att det i Örebro län även i detta avse-
ende handlar om runt 15 % av det totala antalet.
Utskottet skriver i sitt ställningstagande till vår
motion, So389, att man finner den föreslagna medels-
fördelningen väl avvägd. Det har inte gått att i betän-
kandet läsa sig till vilka grunder detta ställningsta-
gande bygger på. Mot bakgrund av de argument jag
anfört har jag svårt att förstå vilka sakliga skäl som
skulle kunna vara tillräckligt starka för att ge stöd åt
en sådan slutsats.
Herr talman! I Örebro län är vi stolta över att
kunna erbjuda döva och hörselskadade en god miljö,
och vi har en stark vilja och ambition att ytterligare
förbättra den. Vi kommer att fortsätta det arbetet, men
vi vänder oss emot att de statsbidrag som i dag är
avsatta för att göra det lättare att vara döv i Sverige
har så dålig träffsäkerhet att de inte gör den nytta som
de skulle kunna göra.
Jag har inget yrkande, men jag hoppas att utskot-
tet tar till sig våra synpunkter. Vi lovar att återkomma
i frågan så länge vi anser att pengarna kan användas
bättre än vad fallet är i dag.</pre><pre>I detta anförande instämde Helena Zakariasén,
Ameer Sachet, Nils-Göran Holmqvist och Matilda
Ernkrans (alla s).</pre><pre>Anf.  123  LENA ADELSOHN LIL-
JEROTH (m):
Herr talman! Jag vill tacka för den tekniska hjäl-
pen här. Jag tillhör gruppen hörselskadade, men det
finns teknik för allt.
Jag vill gärna tala för min motion So285 om fler
vårdplatser för kriminella och missbrukande ungdo-
mar, samt för att monopolet för SIS, Statens institu-
tionsstyrelse, ska upphävas.
Jag inser att mitt förslag inte kommer att vinna bi-
fall här i kammaren, i alla fall inte i år. Därför kom-
mer jag heller inte att yrka något denna gång. Där-
emot vill jag ta chansen att plädera för min motion,
som förmodligen återkommer vid nästa motionsperi-
od. Situationen inom tvångsvården lär inte vara så
mycket annorlunda då.
I Sverige är det inte särskilt kontroversiellt att tala
om narkotikans förödande verkan på människors
hälsa och sociala liv. En absolut majoritet av såväl
svenska folket i gemen som politikerna är eniga om
att målet måste vara ett narkotikafritt samhälle. Så är
det som bekant inte överallt i Europa. På många håll
har man helt enkelt kapitulerat, och knarkandet sker
tämligen öppet.
Därför är jag glad över den nya socialtjänstminis-
tern Morgan Johanssons uttalanden om att missbru-
karvården måste förbättras. Hur det ska gå till kom-
mer vi att få många chanser att prata om, både i och
utanför denna kammare. Sannolikt är den restriktiva
inställningen ett viktigt skäl till att ungdomar i Sveri-
ge trots allt testar narkotika i mindre utsträckning än
jämnåriga kamrater på andra håll i Europa.
Men situationen är allvarlig nog ändå. Alltför
många lockas att testa narkotika och fastnar. Det
handlar då inte bara om lidande, utan även om stora
pengar. Enligt BRÅ kostar en kriminell narkoman
ungefär 19 000 kr om dagen, och Sverige har redan i
dag minst 26 000 tunga narkomaner. Experter på det
så kallade fältet talar dessutom om stora mörkertal.
Den traditionella missbrukarkarriären som gick
via cannabis till tyngre droger, och som förr kunde ta
upp till ett par år, är i dag helt förändrad. Nu är det
inte längre ovanligt att unga människor går direkt på
heroin eller amfetamin. Det är en ny situation för alla
som arbetar inom missbrukarvården. Många ungdo-
mar får lättare tag på droger än alkohol. Beställningar
kan till exempel tas upp i skolan, vilket många av oss
tonårsföräldrar kan vittna om.
Herr talman! När förebyggande arbete eller öp-
penvård inte räcker för att bryta missbruket eller en
destruktiv livsstil återstår dessvärre endast tvång.
LVU och LVM är två verktyg. Men nyttan av läns-
rättens domar om omhändertagande enligt LVU eller
LVM begränsas av att det saknas behandlingsplatser.
Det har såväl många kommuner som Riksrevi-
sionsverket påpekat.
I RRV:s rapport 2002:13 Ingen plats för ungdo-
mar skriver man redan på första sidan: "RRV har
funnit att platsbristen får allvarliga konsekvenser för
både ungdomar och personal, inte bara under vänteti-
den i kommunerna utan även under vårdtiden på
ungdomshemmen. Även rättssäkerheten riskeras på
olika sätt."
Statens institutionsstyrelse driver ett 50-tal insti-
tutioner och har monopol på den slutna ungdomsvår-
den. Att de har för få behandlingsplatser - och vänte-
tiderna därmed kan bli långa - är allvarligt nog.
Många socialsekreterare anser, fortfarande enligt
Riksrevisionsverket, att de tvingas låta tillgången på
platser, i stället för ungdomarnas behov av vård, styra
beslutet om omhändertagande. Det innebär alltså att
socialtjänsten kollar om det finns någon plats innan
de beslutar att ansöka om omhändertagande.
Lika illa är det att Statens institutionsstyrelse, SIS,
tillåts sätta sina egna priser och själv får avgöra på
vilket behandlingshem ungdomarna ska placeras.
Dessutom utvärderar SIS sin egen verksamhet.
För mig låter detta orimligt. Det har emellertid
inte tagits upp i Riksrevisionsverkets i övrigt kritiska
rapport. Jag har i alla fall inte kunnat hitta något
stycke som handlar om detta. För mig räcker det
därför inte att "avvakta det pågående arbetet", som
det står i utskottets ställningstagande på s. 85.
Vad gör då de kommuner som inte kan få plats för
de ungdomar som länsrätten har dömt till sluten vård?
Teoretiskt sett har de möjlighet att få dispens för att
själva driva ett LVU- eller LVM-hem i syfte att
snabbt kunna inleda vården. Men det är fortfarande
SIS som avgör vilka som ska placeras där. Detta görs
inte av kommunens egen socialtjänst. I praktiken kan
det innebära att kommunen Y måste ge förtur för
tvångsomhändertagna ungdomar från kommunen X.
Herr talman! Ett annat problem med SIS för
kommunernas del är att många ungdomar rymmer
från de slutna behandlingshemmen och kan ibland
hålla sig gömda i både dagar och veckor. Men kom-
munerna tvingas ändå betala vårdkostnaden, som för
var och en kan uppgå till drygt 5 000 kr per dygn.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att SIS
under 2003 ska få mer resurser, det vill säga pengar,
för att kunna öka antalet platser på de särskilda ung-
domshemmen. Därtill uttalar man en förhoppning om
att kvaliteten ska öka.
Frågan är bara hur långt det räcker. Ett grundläg-
gande problem är monopolet i sig. Monopol gagnar
aldrig utveckling och kvalitet. Att en enda aktör ska
ha ensamrätt till marknaden, om man får uttrycka det
så, ska ha såväl placerings- som vårdansvar, sätta
priser och därtill själv utvärdera verksamheten tycker
jag i grunden är fel. Det gagnar inte heller de miss-
brukande ungdomarna eller deras familjer som redan
har det tufft nog.</pre><pre>Anf.  124  LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Herr talman! Nästan sist på talarlistan är jag, men
jag kan inte låta bli att ta tillfället i akt för att uttrycka
några angelägna saker inom ett av socialpolitikens
områden. Jag hoppas att alla ni som var före mig på
talarlistan kan gå in med eventuella svar och repliker
på dessa viktiga punkter som handlar om den före
detta svenska alkoholpolitiken.
Ett nyktert folk byggde landet, och ett alkohol-
skadat folk kommer att se välfärden sjunka i dyn. Om
några dagar kommer nästa stora spritkran att öppnas
för Sverige. Införselkvoterna, dikterade av EU-
medlemskapet, stiger nu till fabulösa volymer.
Vår klassiska svenska alkoholpolitik har blad för
blad blivit avlövat. Öppettiderna har rykt, och lör-
dagsöppet är ett faktum. Införselkvoterna har gradvis
ökats, och skatten sänkts ett steg. Reklamreglerna har
luckrats upp. Antalet utskänkningstillstånd har ökat
med 79 % under 1990-talet. Våldet har ökat. Polisen
räknar med att tre av fyra våldsbrott i dag är alkohol-
relaterade.
Så spriten flödar, och vinet rinner till som aldrig
förr. Starkölsförsäljningen är i topp med en ökning på
över 100 % bara under detta år. Vi har samtidigt och
också tagit del av larmrapporter om skadeverkningar
av den ökade konsumtionen. Det är sjunkande skade-
åldrar, sjunkande debutålder, sjukdomar och skades-
tatistik som fullkomligt skjuter i höjden alltsedan EU-
inträdet.
Fritz Bolkestein, ansvarig kommissionär inom
EU, säger att vår alkohollag strider mot EG-rätten.
Där har sprit nämligen bara med jordbruk att göra.
Därför handlar det inte om rätten till folkhälsa eller
rätten till omsorg om skadeverkningarna. Det handlar
inte om de i Sverige 200 000 barn som växer upp i
alkoholmiljöer med några av de 10 % av de svenska
vuxna som inte klarar av alkoholen. En bra tumregel
är att själv räkna med att var tionde person man möter
inte kan klara av att själv bestämma hur mycket och
när man dricker. Det är värt att betänka.
Nej, i EU handlar det om skador för handel och
för konkurrens. Det är ideologi det.
Herr talman! Jag hävdar här och nu och med be-
stämdhet att vi nog kommer att få ge upp allting av
det som har konstituerat vår framgångsrika alkohol-
politik från efterkrigstiden fram till år 1995. Det blir
precis som vi dysterkvistar förutspådde och varnade
för inför den dåvarande folkomröstningen, om inte vi
i riksdagen reagerar.
Skatten kommer annars att sänkas igen, detta det
viktigaste av instrument vid sidan av öppettider och
systembolagsmonopol. Danmark visar vägen. Sprit-
krängarna kommer nog att få vatten på sin sänka-
skatten-kvarn genom att peka på hur många som dels
reser dit och handlar billigt, dels smugglar och dels
själva importerar. Att sänkt skatt sänker priset utan att
sänka samvetet talar de tyst om. Fler kommer att köpa
mer. Det är enkelt, och det är logiskt.
I det här läget kommer den gamle arbetarrörelsee-
konomen P-O Edin med sina makalösa förslag att just
sänka skatten med 45 % med argument som intill
förblandning liknar vin- och spritleverantörernas.
Men i hans utredning missar han helt folkhälsoas-
pekterna och samhällskostnaderna. Lägre skatt kom-
mer att "skapa rättvisa" menar han. För vem, undrar
jag? För arbetarklassen? För barnen i drabbade fa-
miljer? För u-länder, kanske, som kämpar förtvivlat
för att inte i postkolonialismens era också fångas av
Europas och Nordamerikas degenererade dryckes-
mönster? Skatteintäkterna kommer ändå att kunna
öka, menar han. Men skadekostnaderna i samhället,
hur mycket mer ökar de, menar Edin?
Jag frågar nu socialutskottet och regeringen i den
mån regeringen har någon representant i kammaren,
men det konstaterade vi att vi inte hade: Kommer
man att beakta den utredningen och rättfärdiga de
groteska skattesänkningar som rekommenderas, och
därmed visa att man inte längre bryr sig om hur
mycket alkohol som konsumeras? Kommer man att
öppna kranarna och blunda för vad det kostar bakvä-
gen?
Alkohol är inte bra för hjärtat eller blodomloppet.
Det argumentet är nys. Jag kan meddela för alla er
som omhuldar detta lilla spridda men ogrundade
argumentet att det är vederlagt. Det är för alkoholin-
dustrin som det är bra.
I det här läget säger en ung, nytillträdd och kanske
aningslös folkhälsominister att det nog inte finns
några samband mellan ökad totalkonsumtion av alko-
hol och ett ökat narkotikamissbruk. Ser han inte att
det rör sig om gift som gift, om samma flyktmeka-
nismer och samma försvagning av samhällets stopp-
och varningssignalssystem? Är han för oerfaren eller
för opåläst?
Allt kemiskt beroende, menar jag, har samma bio-
kemiska grund, samma samhälleliga grund och sam-
ma psykologiska grund. Det ska han vara på det klara
med i sin ämbetsutövning, anser jag. Annars kommer
båda våra alkoholpolitiska och narkotikapolitiska
handlingsplaner nu och i framtiden att vara helt verk-
ningslösa. Människor super och drogar för att de mår
dåligt, och människor mår dåligt för att de super och
drogar. Vi i riksdagen måste och kan hejda eländet.
Vi måste ta bättre tag inför nästa års budgetproposi-
tion.
Tyvärr finns det i dag på delområdet alkohol bara
en reservation. Den tänker jag inte yrka bifall till. Det
är Moderaterna som lider av marknadsföringsförblin-
delsesyndromet. De reserverar sig för att avskaffa
systembolagsmonopolet. Det är mycket tråkigt.
En enkel men tydlig åtgärd vore i stället att införa
en kort varningsrad på varje alkoholprodukt om dess
farlighet, precis som vi har på kemikalier och tobaks-
produkter. Alkohol, herr talman, är ett starkt gift.</pre><pre>Anf.  125  GABRIEL ROMANUS (fp) re-
plik:
Herr talman! Lotta N Hedström ställde frågor till
regeringen och socialutskottet. Jag kan naturligtvis
inte svara för regeringen. Det har Lotta N Hedström
själv närmare till genom Miljöpartiets samarbete med
Socialdemokraterna. Jag skulle vilja föreslå: Använd
ert inflytande till att påverka alkoholpolitiken i den
riktning som Miljöpartiet står för.
Jag tror inte att folkhälsoministern är omedveten
om att det finns ett samband mellan alkoholproblem
och narkotikaproblem. Det sambandet är att när det
ena ökar tenderar det andra också i regel att öka och
inte tvärtom.
När det gäller P-O Edins förslag framgår det av
hans utredning att han över huvud taget inte har be-
aktat folkhälsofrågorna. De anser han sig inte vara
någon expert på. Det sistnämnda kan vara riktigt.
Detta med att det skulle vara en rättvisefråga att alla
ska kunna bli alkoholberoende lika billigt är ett något
perverst rättvisebegrepp, måste man säga.
Jag skulle ändå på en punkt vilja lugna Lotta N
Hedström i hennes oro. Det är inte så att vår alkohol-
lag strider mot EG-rätten. Tvärtom är det så att EG-
domstolen har mycket tydligt uttalat att i varje fall
den delen av alkohollagen som handlar om detaljhan-
delsmonopolet är förenlig med EG-rätten. Den frågan
är prövad.
När det gäller skattesänkningar kan det vara så att
vi kan tvingas till det. Men i år är det så, och det är en
källa till oro, att Systembolagets försäljning ligger
ungefär 10 % över förra årets försäljning. Det betyder
att gränshandeln i varje fall inte ännu har lett till att
svenskarna åker utomlands i stället för att gå på Sys-
temet. Det otäcka är att både gränshandeln och Sys-
tembolagets försäljning ökar. Det är inte grund för att
man ska sänka skatterna. Då blir det ännu värre i hela
landet.</pre><pre>Anf.  126  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Det var relevanta och intressanta på-
pekanden. Jag håller med Gabriel Romanus om att vi
har eventuellt en möjlighet att påverka regeringen. Vi
gjorde det häromåret när det första steget i skatte-
sänkningen togs. Det var intensiva förhandlingar. Vi
fick i utbyte mot den sänkning som då gjordes ige-
nom vissa kompensatoriska åtgärder just inom social-
politiken som handlade om detta.
Jag minns att det var tre punkter. En handlade om
barn, och de andra två har jag glömt. Vi kommer
självfallet att fortsätta dialogen, och jag menar att vi
har ett gemensamt opinionstryck att driva mot rege-
ringen i kommande budgetar.
Vad gäller folkhälsoministern så var det så som
han uttryckte sig i en intervju i tidningen Alkohol  & 
Narkotika. Han trodde inte att det var ett kausalt sam-
band, utan han tvivlade på det.
När det gäller Edin så är problemet just att man
gör en sådan här utredning bara i ett strikt finansiellt
perspektiv och att man inte har en samhällskon-
sekvensanalys i ett större sammanhang, där man ser
samhällskostnaderna även i andra och tredje led. Det
går att leda vad som helst i bevis utifrån numerära
siffermässiga och statistiska uppgifter. Det är så man
bedrar sig själv. Man måste ha en enhetligare analys.
Jag menar därför att Edins utredning har en funda-
mental brist, som diskvalificerar den som underlag.
Det var naturligtvis skatterna som Bolkestein inte
tyckte var förenliga med EU och konkurrensreglerna.
Vi har som sagt redan tagit ett steg, och förväntas
säkert ta fler.
Till sist håller jag med om det som Romanus sade
- det största problemet är naturligtvis att både Sys-
tembolagsförsäljningen, gränshandeln och eventuellt
den illegala införseln samtidigt ökar. Det är det sam-
bandet som vi måste ta ett totalt ansvar för, och inte
köpa argumentet att Systembolaget är hotat om vi inte
sänker skatterna.</pre><pre>Anf.  127  GABRIEL ROMANUS (fp) re-
plik:
Herr talman! Med anledning av att Edins utred-
ning inte har beaktat folkhälsosynpunkten  kan den i
detta avseende helt läggas åt sidan, enligt min upp-
fattning. Jag hoppas att också folkhälsoministern,
även om han inte är här, tar till sig den synpunkten.
Jag skulle vilja föreslå att ni som samarbetar med
Socialdemokraterna utöver att ni använder ert infly-
tande i skattefrågan försöker ingjuta lite mod i rege-
ringen när det gäller att ta en fight med kommissio-
nen, till och med om det behöver gå till domstol.
Finansministern gav ju en signal i samband med att
man gav upp Sveriges ståndpunkt beträffande  inför-
selreglerna: om kommissionen hotar med att gå till
domstol får den som den vill. Det är det säkraste
sättet för oss att i längden inte kunna ha något infly-
tande. Om man inte är beredd att någon gång sätta
emot, bara därför att man får ett råd av försiktiga
jurister, som hatar att förlora, att inte ta en fight, så är
man ju såld.
Jag säger bara: Använd ert inflytande! EG-
domstolen är inte bara en legalistisk instans, utan den
är också en instans som tar viss hänsyn till de politis-
ka realiteterna. Det är inte meningen att EU-
samarbetet ska få till effekt att alkoholskadorna ökar i
medlemsländerna. Det tror jag att man kan få dom-
stolen att förstå. Jag säger alltså: Ingjut lite fighting
spirit i era samarbetspartner! Det går mycket väl att
förena med att ni är lite friare i ställningen i en del
andra frågor här i riksdagen.</pre><pre>Anf.  128  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag tackar för de goda råden, och jag
noterar med tillfredsställelse att vi är synnerligen
eniga på alla tre punkterna.
Jag tycker också att vi ska lägga bort Edins för-
slag helt och hållet - tack för det!
Jag tycker självfallet att vi ska våga driva saker
till EU-domstol och få dem prövade i både ett lega-
listiskt och ett politiskt perspektiv. Det är mycket bra.
När det gäller den tredje punkten så kommer vi att
utöva det inflytande som vi har på regeringen, vi har
utövat det och vi ska utöva det utan att för den skull
binda upp oss.</pre><pre>Anf.  129  BERIT HÖGMAN (s):
Herr talman! Få områden i samhället engagerar så
många människor som just sjukvården. Det beror väl
på att vi egentligen alla vet att vi någon gång kommer
att behöva den.
Sjukvården har genomgått en fantastisk utveck-
ling, som har gett oss människor liv till åren men
också år till livet. Men framför oss ligger denna stora
utmaning - att åtgärda ohälsan och de många sjuk-
skrivningarna. Det gäller sjukvården både som ar-
betsplats och som en viktig aktör för att åtgärda ohäl-
san.
Vi är politiskt överens om att vi behöver en vård-
garanti - en tillgänglig vård för alla. Men det är klart
att jag häpnar när jag läser Moderaternas förslag, som
går ut på att vårdgarantin ska vara ett faktum med ett
resurstillskott på knappt två miljarder kronor. Dessa
slantar räcker inte ens till att rätta till en liten del av
det ekonomiska kaos som man har ställt till med i
Stockholm och Skåne. Och så har vi ett 20-tal lan-
sting till - alla med personalbrist och många också
med underskott.
Visst behövs det ett resurstillskott i vården för att
klara en vårdgaranti på riktigt i framtiden, men det
behövs också en hel del annat. Allt färre medarbetare
kan inte i en framtid göra allt det som de gör i dag
och lite mer därtill. Det är nämligen det som våra
systrar i vården har försökt de senaste åren, och det är
också det som syns i sjukskrivningssiffrorna.
Nej, jag tror att vi behöver kraftfulla satsningar på
förnyelse och på utveckling i vården med ett mycket
starkt patientfokus och med patienten som en aktiv
medaktör.
Som politiker måste vi ge personalen och vårdens
ledare mandat och förtroende att organisera vården
utifrån ett patientperspektiv. Bypolitiken och värnan-
det om byggnader måste stå tillbaka för värnandet om
patienten och vårdens innehåll så att vården får ut
mesta möjliga resultat för de resurser som faktiskt
finns.
Det som vi vet - det som finns av dokumenterad
kunskap - måste omsättas i handling. Som jag skriver
i motion 433 så räcker det räcker det inte att göra
saker rätt, för det är vården bra på. Det gäller att ock-
så göra rätt saker!
Över hela vårt land börjar det hända spännande
saker i den riktningen. Alltfler vårdcentraler och
kliniker utrotar sina långa väntetider och mer än hal-
verar dem på många håll. Ögonkliniken i Sunderbyn,
kvinnokliniken i Skellefteå, kirurgin i Värmland,
medicinkliniken på Höglandssjukhuset, flera kliniker
på Ackis i Uppsala och på Universitetssjukhuset i
Malmö, Anderstorps, Herrgärdets och Knivstas
vårdcentraler - ja, listan skulle kunna göras lång över
engagerade medarbetare som tänker och gör på nya
sätt för att få en effektivare och ännu bättre sjukvård.
De får också åka ut i Europa och till USA för att
delge andra denna kunskap och det framgångsrika
arbetet.
Det är dessa människor som behöver vårt stöd. De
behöver inte höra om en tärande och dyr offentlig
sektor. De behöver höra att de kan och vill och att det
är modigt och bra att tänka nytt. Det är bra att jobba i
team, över huvudmannaskapsgränser i flera fall, att
mäta sina resultat och framför allt att lägga bort det
arbete som inte leder till resultat för patienten.
Då handlar det inte om några stora organisatoriska
förändringar, inte om någon ny, stor privatiseringsvåg
och inte om privat eller offentligt. Det handlar om att
se varje medarbetare och att varje medarbetare får en
viktig roll i vårdprocessen. Det bygger på att man ser
patienten som en tillgång och inte som en belastning.
Detta leder inte bara till en tillgängligare vård,
utan det leder också till en mycket större tillfreds-
ställelse och arbetsglädje hos medarbetarna. Det är
viktiga friskhetsfaktorer för våra systrar och bröder i
vården. Så, Kerstin Heinemann med flera: Detta
tycker jag är att låta tusen blommor blomma!
Jag är glad och tacksam för att utskottet delar sy-
nen på vikten av utvecklingsarbete inom sjukvården
och att utskottet också bifaller den trepartimotion som
har väckts av s, v och mp och dess tredje punkt. Den
innebär just stöd till vårdens utvecklingsarbete.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets förslag.</pre><pre>Anf.  130  BÖRJE VESTLUND (s):
Fru talman! Jag vill börja med att ställa mig bak-
om reservationerna 4 och 7. Däremot har jag av
tidsskäl inte för avsikt att yrka bifall till dem.
Riksdagen gav redan 1986 Socialstyrelsen i upp-
drag att särskilt följa utvecklingen av homosexuellas
situation, att ansvara för övergripande insatser för
homosexuellas situation, att vidta egna åtgärder och
följa andra myndigheters informationsinsatser samt
att följa forskningen om homosexualitet och homo-
sexuellas förhållanden. Uppdraget har sedan övergått
till Folkhälsoinstitutet, då man fått ändrade uppgifter
på Socialstyrelsen.
I motion So512, som utarbetats av riksdagens
HBT-grupp och där bland andra jag är undertecknare,
pekas på att detta uppdrag ska utvidgas till att gälla
även bisexuella och transpersoner.
Bisexuella har en särskilt utsatt situation. Vi har
ofta sett bisexuella som en grupp som möjligen kan
betraktas som en utsatt grupp på grund av sin homo-
sexuella sida men inte för att de är just bisexuella.
Bisexuellas situation är mer komplex än så. De blir
ofta osynliggjorda för att de väljer att bejaka sin kär-
lek till såväl män som kvinnor, ibland samtidigt och
ibland i olika skeden i livet.
När det gäller transpersoner kan man med fog sä-
ga att när uppdraget gavs till Socialstyrelsen under
1980-talet så visste få om denna grupps problem.
Man kan nog säga att de har kommit ut, inte i spekta-
kulära dragshower eller vid enstaka tillfällen utan
som grupp och för att få en bättre situation för sina
problem. Det finns med andra ord starka skäl för att
det ska finnas ett särskilt uppdrag att bevaka denna
grupps utveckling.
Fru talman! Det är med stor förvåning jag kan
konstatera att en majoritet av utskottet har avstyrkt
detta yrkande. Det borde vara en självklarhet att detta
uppdrag med fördel kan utvidgas så att man tar ett
helhetsgrepp över detta område. Att överföra stora
delar av detta uppdrag till HomO gör att HomO inte
blir den tillsynsmyndighet som det var tänkt från
början utan även en myndighet som ska fördela medel
med mera. Detta är inte acceptabelt, och jag har svårt
att se varför denna nyordning ska ske. Det deklarerar
snarare riksdagens uppfattning att bara speciella
myndigheter ska syssla med HBT-frågor och att and-
ra som har näraliggande frågor slipper ta itu med
dessa frågor. Det kan inte vara acceptabelt.
Dessutom, fru talman, fick faktiskt FHI så sent
som i förra veckan särskilda medel för att utreda
HBT-elevers särskilda situation i skolan. Jag förstår
alltså inte vad utskottet menar med detta.
Jag har svårt att se varför Miljöpartiet, Centern,
Moderaterna och Socialdemokraterna har gjort på det
här sättet. FHI ska ju enligt regleringsbrevet särskilt
följa frågor som har med kön, etnicitet och en rad
andra frågor att göra. Då kan man ställa sig frågan:
Varför ska inte alla frågor som har med kön att göra
ligga på JämO eller alla frågor som har med etnicitet
att göra på DO? Jag tycker att den frågan bör ställas i
detta sammanhang. Jag tycker att det vore väldigt
orimligt om det skulle vara så, men jag tycker att det
är lika orimligt att HomO skulle ha hela uppdraget att
bevaka situationen för HBT-personer som att JämO
skulle ha hela könsbiten.
Min tolkning är att det fina FHI ska slippa hålla
på med HBT-frågor. Det visar vad utskottets majori-
tet har för syn på de här frågorna.
När det gäller Kristdemokraterna är jag mindre
förvånad. De har aldrig gjort någonting för att förbätt-
ra för HBT-personer. Möjligen har de gått med på att
vi inte ska bli ihjälslagna, men det är väl ungefär där
gränsen för deras solidaritet går.
Fru talman! Jag har också väckt en motion,
So469, som handlar om transpersoner. Jag kan inse
att just den motionen är ganska detaljerad och svår att
tillgodose i ett beslut. Jag väljer i stället att ställa mig
bakom reservation 7.
Det ändrar dock ingenting i sak. Denna riksdag
avser med utskottsmajoritetens förslag att inte göra
ett jota för att förbättra transpersoners situation.
Tvärtom vill majoriteten även i fortsättningen be-
trakta transpersoner som en grupp som samhället
fullständigt struntar i och lämnar åt sitt öde. Det är
mycket allvarligt.
Kravet i reservationen är relativt hovsamt. Det
krävs att man ska se över lagen - inte att man ska
tillsätta någon parlamentarisk utredning, inte att man
ska ändra lagstiftningen så att den skulle inkräkta på
andra gruppers situation. Det handlar enbart om att
förbättra transpersoners situation. Min motion, som
har samma anda men är något mer detaljerad, nämner
till exempel att om någon vill byta kön ska man inte
behöva skilja sig bara för att man byter kön. Man ska
inte behöva sterilisera sig. Låt mig ta frågan om att
man ska vara ogift. Om någon vill fortsätta att vara
gift med sin make eller maka under sitt könsbyte för
att ha stöd och för att man fortfarande älskar varandra
förnekar svenska staten detta. Det kan aldrig vara
acceptabelt i ett land som Sverige.
Fru talman! Utskottets ställningstagande handlar i
huvudsak om att man inte vill göra någonting. Det
finns inget arbete som pågår. Det finns inget intresse.
Jag kan konstatera att det har tagit 50 år för oss ho-
mosexuella att få våra rättigheter. Låt det inte ta 50 år
för transpersoner att få sina behov tillfredsställda!
Slutligen, fru talman, vill jag kommentera vår
motion om hivprevention. Det är möjligt att det be-
hövs en översyn av hivanslagen, men det förtar inte
det faktum att det arbete som görs i såväl storstäder
som ideella organisationer på detta område är viktigt.
Men man behöver arbetsro. Man ska inte med för-
skräckelse i blicken behöva avvakta riksdagens beslut
om medelstilldelning. Det måste till en mer långsiktig
planering för detta arbete.
Sverige har varit mycket framgångsrikt i sin hiv-
prevention. Det gäller alla grupper. Antalet nysmitta-
de håller sig på en relativt låg och jämn nivå. Ett av
skälen till detta är att man har haft en central statlig
tilldelning av medel till såväl storstäder som frivilli-
gorganisationer, detta för att garantera att medlen
verkligen går till hivprevention och inte till någonting
annat.
Jag ställer mig som sagt bakom reservationerna 4
och 7 men yrkar inte bifall till dem.</pre><pre>Anf.  131  LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Det är glädjande att utskottet föreslår
en kartläggning och analys av LSS. I min motion
So275 tar jag upp frågor som rör psykiskt funktions-
hindrade.
Psykiskt funktionshindrade är en grupp som på
flera sätt inte får sina behov tillgodosedda. Människor
med detta funktionshinder kan oftast inte göra sina
röster hörda och är utlämnade till att kommunerna
lever upp till sitt ansvar. Detta gäller särskilt den
dagliga sysselsättningen, som uppvisar brister på flera
håll i landet, för att inte säga på alla håll. 60 % av de
psykiskt funktionshindrade har ingenting att göra på
dagarna. Detta är oacceptabelt!
Många kommuner har en ekonomi i obalans, vil-
ket leder till svåra avväganden mellan olika i och för
sig behjärtansvärda verksamheter och problem med
att leva upp till ställda krav. Kommunförbundet för-
ordar liksom Kristdemokraterna ett statligt ansvarsta-
gande för LSS, vilket på ett bättre sätt kan garantera
människor med behov av stöd en bättre livssituation.
Fru talman! Bilstöd för funktionshindrade är för
många med funktionshinder en förutsättning för ett
normaliserat liv. Det finns dock behov av en översyn
av reglerna. Detta har utskottet också påtalat för flera
år sedan. Därefter har utskottets majoritet vid varje
tillfälle och vid varje därpå följande motionsbehand-
ling hänvisat till en pågående utredning. I två år har
nu extra pengar fått skjutas till i innevarande års
tilläggsbudget på grund av en underfinansiering. I
min motion So305 påtalar jag att utskottet borde ge
regeringen detta till känna.
Jag har förmånen att träffa företrädare för lokala
handikappföreningar i Halmstad fyra gånger om året
och varje gång undrar dessa om det hänt något i frå-
gan om bilstöd. Varje gång måste jag meddela att så
inte är fallet. Handikappföreningarna uttrycker oro
för vad som kommer att hända med bilstödet, och
flera av deras medlemmar känner stor osäkerhet inför
framtida försämringar av stödet.
Fru talman! Jag förväntar mig att regeringen inom
kort lägger fram ett förslag för riksdagen så att funk-
tionshindrade med behov av bilstöd kan få klart be-
sked och slippa gå i osäkerhet längre.
Till slut, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 10.</pre><pre>Anf.  132  KENTH HÖGSTRÖM (s):
Fru talman! I flera tidigare riksdagsdebatter har
jag från denna talarstol och i motionsform tagit upp
de trafikskadades problem och det rättsliga läge som
de trafikskadade har efter det att de har blivit skada-
de. I flera sådana debatter har jag påpekat det ojämli-
ka förhållande som råder mellan den skadade å ena
sidan och försäkringsbolagen å andra sidan.
I motion So500, som socialutskottet behandlar
tillsammans med ett antal andra motioner, är själva
utgångspunkten en artikel som publicerades i Svenska
Dagbladet den 15 oktober denna höst. Den är under-
tecknad av ett antal advokater, professorer, sakkunni-
ga i övrigt och organisationsföreträdare för de trafik-
skadade. Där konstaterar de följande: "Är man trafik-
skadad och tvingas pröva sin sak i domstol bör man
ha gott om pengar. Är man fattig eller en vanlig lön-
tagare har man små utsikter till framgång mot försäk-
ringsbolagen i domstol." Detta skriver elva stycken
professorer, läkare och advokater med stor erfarenhet
av den här typen av processer.
Förhållandet är ännu mer anmärkningsvärt då för-
säkringsbolagen äger rätt att anlita så kallade sakkun-
nigläkare precis efter behag, precis efter plånbokens
storlek, medan däremot den andra parten, som är
föremål för prövning, bara har sitt egenskydd i den
egna försäkringen att ta till för att bekosta juridisk
hjälp upp till max 75 000 kr.
Dessutom är det så, säger dessa debattörer, att
sakkunnigläkarna inte behöver stå under Socialstyrel-
sens tillsyn. De kan vara helt utanför den tillsynsvärld
som den statliga myndigheten har på sitt ansvar. Det
räcker att de har en akademisk titel. Det räcker att de
har haft erfarenhet av att vara läkare någon gång. De
kan tjäna sin brödföda på detta. Och de behöver heller
inte för sitt utlåtande ens träffa den trafikskadade.
Det är alltså precis samma förhållande som gäller
för arbetsskadade inom försäkringskassans område.
De behöver heller inte anlita av Socialstyrelsen kon-
trollerade förtroendeläkare. Det är dessutom så att
förtroendeläkaren i fråga inte behöver träffa den ar-
betsskadade när han avger sitt omdöme.
Detta är ingen bra situation. Det är ett rysligt då-
ligt rättsligt förhållande. Vilka som har skapat detta
kan man diskutera. Många har varit med och beslutat
under många olika epoker. Senast 1997 berövades de
trafikskadade rätten att föra processtalan med mer än
just egenskyddet i sin trafikförsäkring. Det var en del
av budgetsaneringen, men det var ingen klok politik,
för den ger en fullständig ojämlikhet i det här avseen-
det.
Därför är jag mycket till freds med att socialut-
skottet enhälligt har ställt sig bakom själva tanken i
de motioner som handlar om just det här förhållandet.
Men, och jag ska läsa högt: Utskottet förutsätter att
regeringen skyndsamt låter den här frågan bli föremål
för en översyn. Det är mycket bra att ni tycker så.
Men hur ska ni kontrollera att det blir gjort? Vad har
ni satt för tidsgräns? Har ni dessutom i utskottet tänkt
er att även kontrollera de ekonomiska ojämlikheter
som råder mellan den trafikskadade och försäkrings-
bolagen? Det är en lika stor fråga som den om sak-
kunnigläkarna och deras ansvar gentemot Socialsty-
relsen. Det är bra att ni gör detta, men det är viktigt
att tala om hur och när ni sätter in kontrollen av att
regeringen verkligen gör någonting.
Får jag också avsluta mitt sista anförande i denna
kammare denna höst med att ge fru talman en eloge
för premiären som talman och hälsa Anders Björck,
som ska avtackas i morgon, att jag har tyckt att han
har svingat klubban fantastiskt bra under de här åren.</pre><pre>Anf.  133  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Helt kort vill jag säga till Kenth Hög-
ström som lyfter fram det här angelägna problemet att
jag är glad att Kenth Högström har noterat att utskot-
tet delar uppfattningen och andemeningen i motio-
nerna, för det är ju flera motioner från ett antal partier
vi hanterar.
Diskussionen i socialutskottet utgick från att soci-
alministern redan från riksdagens talarstol har sagt att
denna fråga kommer att bli föremål för en översyn.
Därför kände inte vi ett akut behov av att omvandla
vår syn, som också är socialministerns syn enligt det
refererade uttalandet, till ett skarpt tillkännagivande.
Socialutskottet har under den mandatperiod jag
har suttit där, det vill säga den förra, haft för vana när
vi vet att det pågår eller har aviserats ett arbete att
avvakta ett halvår eller något sådant för att se om
detta ger resultat. Gör det inte det brukar vi återkom-
ma med det skarpa tillkännagivandet.
Det var ett försök att svara på Kenth Högströms
fråga till socialutskottet.
När det gäller den andra delen - det ojämlika eko-
nomiska förhållande som Kenth Högström har påtalat
- måste jag dessvärre säga att den inte har varit uppe
till en särskild diskussion i socialutskottet. Det tror
jag att både Kenth Högström och socialutskottet får
återkomma till.</pre><pre>Anf.  134  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Tack Ingrid Burman för svaret! Jag
uppskattar särskilt att ni menar att det ni nu skriver är
nästan ett tillkännagivande. Det innebär att ni egentli-
gen ger ministern eller departementet ungefär ett
halvt år i tid för att komma tillbaka till riksdagen med
en redovisning. Det är utomordentligt att det är så.
Men jag förutsätter att om inte ministern gör det
kommer ni att ge ett riktigt tillkännagivande, för så
här får det inte fortsätta, enligt mitt sätt att se det.
Jag har följt trafikskadefrågorna under nästan hela
min förra riksdagsperiod, fyra år. Jag kan bara kon-
statera att det blir sämre och sämre. Det rättsliga läget
för de trafikskadade är sämre nu än det var i mitten av
90-talet. De har inte samma rätt till rättslig hjälp. De
har inte samma ekonomiska möjligheter att få sin sak
prövad. Ni förstår ju var och en som känner en trafik-
skadad eller ser en svårt rörelsehindrad, funktions-
nedsatt person agera att de inte alltid kan uttrycka
saker på det sätt som kanske vi andra i den här kam-
maren kan. De måste ha juridiskt bistånd. Och det
måste få kosta därför att det är enda chansen i livet de
har att få sin rätt prövad.
Det handlar alltså dels om att sakkunnigläkarna
och förtroendeläkarna ska ställas under Socialstyrel-
sens ansvar och spela samma roll som alla andra
läkare med samma sorts ansvarsförhållande. Dels
handlar det om ekonomin. De trafikskadade och ar-
betsskadade ska icke vara berövade sin fulla rätt att
föra talan.
Jag förstår att socialutskottet inte har lagt sig vinn
om att behandla just det sista, det ekonomiska. Men
jag hoppas att ni fortsätter att följa den frågan, för jag
kommer att följa er och hur ni hanterar just den frå-
gan. Det lovar jag.</pre><pre>Anf.  135  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! För tydlighets skull begär jag ordet
igen, eftersom Kenth Högström tolkade mitt försök
till svar som att socialutskottet skulle återkomma om
ett halvår.
Vad jag sade och vad jag kan referera till är hur
socialutskottet arbetade under förra mandatperioden.
Jag har än inte sett några tecken på att vi ska byta
arbetssätt. I de fall tydliga uttalanden som socialut-
skottet har gjort i betänkanden inte leder till åtgärd
brukar utskottet återkomma. Jag ser ingen diskussion
i socialutskottet att ändra arbetssätt.
Det gläder mig att Kenth Högström avser att be-
vaka just de ekonomiska frågorna och orättviseas-
pekten, det vill säga de ojämlika förhållanden i de här
frågorna. Jag tror att socialutskottet har all anledning
att återkomma till den frågan.</pre><pre>Anf.  136  KENTH HÖGSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Det är väl ingen replik att säga att vi
är helt överens. Jag är tacksam över det Ingrid Bur-
man, socialutskottets ordförande, har sagt. Jag kan
inte tolka stämningsläget annat än att ingen har någon
erinran mot det du nu gjorde dig till talesman för. Det
verkar inte vara så. Det är väl en sorts "drottningsord"
som du har framfört.
Det innebär ungefär ett halvt år i tid. Det innebär
att ni kommer att följa frågan, och, som ett tips, ni
kommer säkert att kunna genomföra hearings, vissa
undersökande åtgärder, inte minst mot bakgrund av
artikeln i Svenska Dagbladet den 15 oktober - med
sådana undertecknare, med sådana erfarenheter, att de
har lagt fram en sak för er av stor rättvisekaraktär
som socialutskottet i riksdagen bör pröva mycket
noga.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 16 §.)</pre><pre>15 §  Allmän miljö- och naturvård</pre><pre>Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU1
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård (prop.
2002/03:1 delvis).</pre><pre>Anf.  137  GÖRAN LINDBLAD (m):
Fru talman! En god livsmiljö och att naturen lång-
siktigt mår bra är en viktig fråga för de allra flesta
människor. Det är viktigt att vi i riksdagen formulerar
en politik som uppnår en bättre och renare värld. Men
vi är inte ensamma. Vi i Sverige kan vara lyckliga
över att vi har en av världens mest miljömedvetna
befolkningar och ett av världens mest miljövänliga
företagande. Det är viktigt att samhällets olika aktörer
spelar tillsammans. Då får vi bästa möjliga effekt för
miljö och natur.
Sambandet mellan miljö och välstånd och därmed
miljö och ekonomi är grundläggande. Man kan aldrig
långsiktigt isolera miljöpolitiken från ekonomins
verklighet. Sätter vi alltför stora begränsningar för
eller lägger alltför stora ekonomiska bördor på före-
tag och människor sparkar man undan benen för den
framtida miljöutvecklingen. Endast välmående män-
niskor, företag och länder klarar av att satsa på en
bättre miljö. Marknadsekonomin har visat sig vara ett
klart överlägset system även för miljön framför plan-
tänkandet.
För Moderaterna tillhör miljöpolitiken de väsent-
liga delarna av samhällets uppgifter, det vill säga att
sätta ramar och stifta lagar för att nå en bättre miljö
tillsammans med miljöforskning, miljöövervakning
och ansvaret att uppfylla nationella och inte minst
internationella överenskommelser.
Däremot skiljer sig vår syn på miljöpolitiken från
de tre samarbetspartierna, som nu lägger fram sin
gemensamma budget. Jag får intrycket av en budget
som har karaktären av att staten tar på sig ett för stort
ansvar från det civila samhället. Över till det civila
samhället finns bara uppgifter som att administrera
regeringens politik. En för stor andel av miljöpoliti-
ken finansieras genom att man går omvägen via stats-
kassan. Exempel på detta är anslagen för marksane-
ring, det så kallade stödet till klimatinvesteringar, och
finansieringen av vädermyndigheten SMHI.
Dessutom har budgeten karaktären av utsmetning.
Man pytsar ut pengar till verksamheter hit och dit.
Exempel på det är när Miljöpartiet i sin förhandling
med regeringen lyckades öka på anslagen med några
miljoner till biologisk mångfald och en mångmiljon-
pytsning till marksanering.
Vidare tycker vi illa om när statliga myndigheter
blir kampanjorgan för majoritetens politik. Natur-
vårdsverket har med sina anslag blivit lite mer av en
public relations-byrå snarare än en myndighet med
kontrollfunktion och uppdrag att fullfölja lagstift-
ningen. Inte för att jag tror att man inte sköter sina
kärnuppgifter, man jag blir lite orolig när myndig-
hetsutövningen mixas med informationsanslag av
politisk karaktär. Min oro handlar snarare om Natur-
vårdsverkets trovärdighet.
Låt mig ge några exempel. Varje år ger Natur-
vårdsverket ut en svensk översättning av den ameri-
kanska boken med titeln The State of the World, på
svenska Tillståndet i världen. Boken är ett debattin-
lägg från organisationen World Watch Institute. Den-
na årligen återkommande bok har blivit kraftfullt
kritiserad i den amerikanska miljödebatten, och i
Danmark har det varit en mycket intensiv debatt i
medierna om bokens slutsatser. Statistikern Bjørn
Lomborg har gett ut en bok som heter Verdens sande
tilstand för att bemöta den amerikanska bokens slut-
satser, och han har levererat förödande kritik mot
World Watch Institute´s slutsatser. Trots att detta
verk anses så kontroversiellt ger den svenska myn-
digheten Naturvårdsverket ut boken i Sverige. Myn-
digheter ska inte delta i politiska debatter - de ska
hålla sig till myndighetsutövning och vetenskapsbase-
rad information.
Ett andra exempel är det anslag om klimatinfor-
mation som nu återfinns i budgeten. Regeringen vill
anslå 30 miljoner kronor år 2003 för en kampanj om
klimatfrågor. För det första tycker vi att denna infor-
mation borde inrymmas i den ordinarie informations-
budgeten för verket. För det andra kan man ha vissa
synpunkter på hur Naturvårdsverket informerar. På
verkets hemsida hittar man klimatinformation som
snarare skulle passa på Svenska Naturskyddsföre-
ningens eller Greenpeace hemsidor. Det är inte bra
när myndigheter blir PR-byråer eller kampanjorgani-
sationer. Myndigheter ska vara myndigheter.
När det gäller klimatfrågan skulle jag vilja fort-
sätta med att lyfta fram ett annat problem. För tidiga-
re budgetår återfinns ett konto i bostadsutskottets
budget som kallades för lokala investeringsprogram,
LIP. Nu döper man om dessa pengar - 300 miljoner
kronor - och riktar in dem mot klimatåtgärder, det så
kallade stödet till klimatinvesteringar. LIP-pengarna
kritiserades mycket starkt av olika kontrollinstanser,
till exempel Riksdagens revisorer och Riksrevi-
sionsverket. Kritiken handlade om såväl tveksamma
miljöeffekter som inte minst en mycket låg kostnad-
seffektivitet. Klimatpengarna har i princip samma
karaktär som LIP, vilket troligen återigen kommer att
leda till en mångmiljonflopp. Med Naturvårdsverkets
nya uppdaterade statistik på klimatområdet har Sveri-
ge redan uppfyllt målsättningen att sänka koldioxid-
utsläppen med 4 %. Då kan vi likaväl slänga 300
miljoner kronor i sjön - målet är ändå uppnått.
Det hade, fru talman, varit mycket bättre om
pengarna hade gått till stöd för teknikutveckling. Den
modell vi har skissat på liknar det sätt på vilket kata-
lysatorrening i bilar infördes stegvis. Staten under-
stödde med bidrag dem som satsade på att köpa en ny
katalysatorrenad bil eller att modifiera sin gamla bil.
Då får man en mycket effektivare miljöstyrning än
om pengarna smetas ut över kommuner för mer eller
mindre diffusa projekt, till exempel de lokala investe-
ringsprogrammen.
På ett ställe i budgeten har något märkligt inträf-
fat. AB Svenska Miljöstyrningsrådet är en viktig
kompetensbank och pådrivare vad gäller näringslivets
frivilliga miljöarbete. Rådet ägs gemensamt av Mil-
jödepartementet, Föreningen Svenskt Näringsliv och
Svenska Kommunförbundet. Mot bakgrund av hur
väl verksamheten fungerar samt att staten är huvud-
ägare är det olyckligt att det saknas precisering av det
statliga anslaget i utgiftsområdet. Vi förutsätter att
denna viktiga verksamhet ryms i budgeten med staten
som delfinansiär, vilket vi också tog upp i vår motion
från i höstas. I utskottsbetänkandet finns mycket
tydliga skrivningar om detta, vilket vi förutsätter att
regeringen hörsammar.
Fru talman! Den moderata miljöpolitiken handlar
om att samhället måste få ta ett större ansvar för mil-
jöpolitiken och att staten måste få större kostnadsef-
fektivitet i sitt handlande. En åtgärd är att myndighe-
ten SMHI tvingas avgiftsfinansiera sin verksamhet i
större utsträckning än i dag när man servar samhälle
och myndigheter med information om bland annat
vädret.
Men vårt anslag är bredare. Därför ligger den mo-
derata budgeten lägre än regeringens budget. Ibland
har vi andra lösningar. I finansieringen av arbetet
med biologisk mångfald har vi föreslagit en fond som
ska ge arbetet mera långsiktiga spelregler än vad
budgetanslagen medför.
Vi har inga reservationer till betänkandet men väl
ett särskilt yttrande som visar på hur vi tycker att
budgetområdet allmän miljö- och naturvård borde ha
disponerats i stället.</pre><pre>Anf.  138  MARIE WAHLGREN (fp):
Fru talman! Det är egentligen fantastiskt att få
tillhöra dem som får arbeta lite extra med miljöfrå-
gorna i kammaren. Samtidigt som miljöproblemen
kanske är vår generations allvarligaste utmaning finns
det i nuläget all anledning att känna hopp om att vi
tillsammans kan göra en skillnad.
Trots att fokus i den allmänna debatten kanske är
lite mindre på miljöfrågorna än vad det var under 70-
och 80-talet, tror jag att de i den realpolitiska sfären i
dag har en större tyngd, framför allt inom det interna-
tionella samarbetet. Det tror jag kommer att göra en
skillnad.
Varje gång jag ser rovfåglarna sväva över den
skånska slätten känner jag att miljöarbete har en be-
tydelse, för de var mycket färre när jag var barn än
vad de är nu. Det är det arbete som folk i denna
kammare har gjort före mig som har haft en betydel-
se.
Fru talman! En liberal miljöpolitik bygger på
framtidsoptimism. Vi tror att teknisk utveckling
kombinerad med kloka politiska beslut har en möjlig-
het att leda till ett samhälle där vi har både tillväxt
och en god miljö.
Hur driver vi då en politik som just tar teknikut-
vecklingen i miljöns tjänst? Ja, en av de viktigaste
grunderna är naturligtvis att generera nya idéer, och
för det krävs en fri och oberoende forskning men
också möjlighet för småföretagare och andra att reali-
sera goda idéer. I går tog vi därför ett steg mot en
bättre miljö genom att påskynda arbetet med mindre
krångliga regler för företagandet.
Det räcker naturligtvis inte bara med teknikut-
veckling, utan den måste också vara miljövänlig. För
det krävs dels att vi väcker människors entusiasm för
detta arbete, dels att bra miljö ska löna sig.
Folkpartiet liberalerna har länge drivit tesen att
förorenaren betalar och på så sätt, vilket är naturligt
för en liberal, tar de positiva krafterna i marknadse-
konomin i miljöns tjänst. På senare tid har vi också
till vår glädje fått alltfler att ansluta sig till denna
grundtanke.
En av de viktigaste delarna i att driva utveckling-
en framåt är att skapa tydliga och förankrade regel-
verk på miljöområdet. Folkpartiet föreslår därför en
hållbarhetskommission, som får i uppgift just att
skapa de här nya regelverken - regelverk som gynnar,
inte missgynnar, arbetet mot ett hållbart samhälle.
Mina kolleger Sverker Thorén och Lennart Fremling
kommer senare under denna debatt att precisera lite
mer vad vi menar med en hållbarhetskommission.
Samtidigt är det viktigt att de regler som vi stiftar
också följs upp. Därför känner jag stor oro över de
signaler som går ut på att miljöåklagarna inte hinner
med sitt arbete. Jag är glad att miljöministern nu
aviserar åtgärder för att minska den här bördan, men
jag känner ändå en stor oro för att miljöbrott inte följs
upp på det sätt som är avsikten. Jag tror att vi på sikt
kan komma åt det här bara genom att ge åklagarna
större resurser.
Fru talman! Både regler och deras uppföljning får
väldigt lite genomslag om de inte är förankrade hos
de människor som påverkas av dessa. Min erfarenhet
är att många människor är beredda att göra stora
uppoffringar i den egna vardagen för att uppnå en
bättre miljö så länge de känner och vet att det inte är
en tom symbolhandling utan har en faktisk effekt.
Ett sådant exempel är den nu mycket flitigt dis-
kuterade fiskeripolitiken. Flera fiskare som jag har
träffat har sagt till mig att de är villiga att gå med på
både sänkta kvoter och hårdare regler. De är till och
med villiga att gå med på ett totalstopp. Men då
måste man känna att det är någonting som har en
faktisk effekt på torskbeståndet.
Folkpartiet vill ha en fiskeripolitik som bygger på
samförstånd mellan forskare, fiskare och politiker. I
nuläget ser vi inte att det skulle innebära ett ensidigt
totalstopp för torskfisket. Vi tror att ett antal åtgärder,
bland annat en hårdare kontroll av svartfisket men
också stopp för fiske på särskilt känsliga områden,
skulle ha en långt mycket större effekt.
Det är också så man ska se de ökade satsningar på
miljöforskning som vi liberaler föreslår i vår budget.
De ska användas för att på rationell grund kunna ta
fram förslag som leder till en bättre miljö. Det är
viktigt att miljöarbetet är långsiktigt så att man för-
ankrar frågorna inte bara i kort utan också i långt
perspektiv.
Fru talman! Miljöpolitiken är internationell, och
inom inget område är det så tydligt som när det gäller
klimatfrågan. Därför var det synd att utskottets majo-
ritet inte gick med på de ökade satsningar på interna-
tionellt miljösamarbete som vi liberaler föreslog.
När det gäller klimatfrågan måste vi nu påbörja
marschen inte bara mot ett avstannande av öknings-
takten i utsläppen av växthusgaser, utan också mot en
faktisk minskning inte bara i Sverige utan också in-
ternationellt. Detta gör man bara tillsammans, och vi
tror att samarbetet inom EU är en hörnsten i detta
arbete. Som folkpartist är jag glad att handeln med
utsläppsrätter nu kan bli verklighet. Men jag är också
orolig för att systemet inte får en utformning på det
sättet att den driver en faktisk minskning av utsläp-
pen.
Om vi återgår till det inhemska läget, tycker jag
att det är synd att majoriteten i riksdagen inte kan
frigöra sig från de energipolitiska låsningar som man
har. Det är inte rimligt att i nuläget stänga Barse-
bäck 2. Det är inte rimligt att ersätta el från kärn-
kraftverk som existerar med smutsig kol- och oljeel
från Danmark och Polen.
Havsmiljön är en annan fråga som den senaste ti-
den har kommit upp till ytan - möjligtvis på grund av
att ett antal fartyg har gått under ytan. I går tog ett
enat miljöutskott det första steget mot en snabbare
hantering i arbetet att få Östersjön klassad som sär-
skilt skyddat område. Det är mycket glädjande, men
nu måste vi också fylla detta beslut med ett innehåll.
Folkpartiet har till exempel föreslagit att ett miljölots-
system införs i Östersjön, det vill säga att kvalificerad
personal kan hjälpa till och också kontrollera trans-
porter av miljöfarligt gods i detta känsliga innanhav.
Vidare vill Folkpartiet att alla hamnar ska kunna ta
emot förorenat vatten. En tredje åtgärd är att inrätta
marina reservat täckande Östersjöns alla huvudbioto-
per.
Det finns ett område där varje land har ett viktigt
nationellt ansvar, och det är kampen för att bevara
den biologiska mångfalden. Vi blir aldrig trovärdiga
när vi kräver att fattiga länder ska skydda regnskog
och savann om vi inte samtidigt skyddar lövskog,
urskog och den svenska fjällvärlden. Skyddet av
hotade arter, om det gäller varg eller lövgroda, kräver
många åtgärder. Det är viktigt att vi bär de kostnader-
na solidariskt.
Fru talman! Det är därför som Folkpartiet vill ha
mer pengar till exempel till naturreservat, och vi vill
därför ha en ökad satsning jämfört med regeringen på
just biologisk mångfald.
Folkpartiet har valt att inte lägga någon reserva-
tion vad gäller miljöpolitiken. Detta beror inte på att
vi inte har ett bättre alternativ inom miljöpolitiken än
regeringen, utan snarare på att inom detta område
kanske mer än något annat måste hela politiken hänga
samman. Precis som den ekonomiska politiken utgör
en helhet utgör också miljöpolitiken något som måste
genomsyra varje enskilt politikområde.
Den liberala miljöpolitiken finns till exempel
inom försvarsbudgeten, där vi kräver mer pengar till
Kustbevakningen för att kunna skydda våra vatten
mot både utfiskning och oljeutsläpp. Den finns i stö-
det till den fria forskningen, vilket vi tror driver fram
nya tekniska hållbara lösningar på många av dagens
miljöproblem. Den finns i synen på skattelagstift-
ningen, där Folkpartiet länge drivit frågorna om den
gröna skatteväxlingen. Och inte minst syns den i den
internationella politiken, där vi liberaler genom att
vara pådrivande för internationella lösningar inom
miljöpolitiken, kombinerat med vårt långa engage-
mang för frihandel och rättvisa villkor för utveck-
lingsländerna, ser till att miljöpolitiken är en del av
det internationella arbetet.
Fru talman! Folkpartiet hade under någon valrö-
relse devisen att det behövs både hjärta och hjärna i
politiken. Detta är extra sant när det gäller miljöpoli-
tiken. Frågorna kräver att vi drivs av ett starkt käns-
lomässigt engagemang men att vi hittar lösningarna
på miljöproblemen på en rationell och saklig grund.
Fru talman! Sverige behöver en liberal miljöpolitik.</pre><pre>Anf.  139  SVEN GUNNAR PERS-
SON (kd):
Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
reservation 2. Jag står naturligtvis även bakom övriga
reservationer med kristdemokratiska förtecken. Vi
kristdemokrater avstår från att delta i beslut om an-
slag, eftersom förslaget till budget har fallit för vår
del.
Glädjande nog finns det en tämligen stor sam-
stämmighet mellan partierna om de 15 miljökvali-
tetsmål som riksdagen antagit och som i mycket är
styrande för det politiska arbetet på området. Även
målet att till nästa generation lämna över ett samhälle
där de stora miljöproblemen är lösta samlar de allra
flesta. Vi kan ha lite olika uppfattningar om vilka
budgetsatsningar som behövs och vilka metoder som
är bäst för att nå målen, men den gemensamma in-
riktningen är kanske viktigare än vad vi i förstone kan
tro. För vi tror väl inte att det enbart är de anslag som
finns inom ramen för det betänkande som vi nu dis-
kuterar som avgör om målen kommer att nås?
Betänkandetexter, anslagsnivåer och riksdagsde-
batter är mycket viktiga - absolut. Det är jag den
förste att skriva under på. Men en gemensam politisk
beslutsamhet i att steg för steg driva utvecklingen åt
rätt håll är avgörande för att man ska få en uppslut-
ning av alla som måste bidra för att målen ska nås.
Det klarar vi inte från talarstolen här eller i utskott
eller i korridorer. Medvetenheten om vilka föränd-
ringar som måste till växer sakta men säkert hos kon-
sumenter, producenter, forskare och investerare. Det
tar tid, och det kommer att ta tid innan vi alla fullt ut i
vår vardag tänker och handlar i perspektivet av lång-
siktigt hållbar utveckling.
Fru talman! Jag vill peka på ett par områden där
vi kristdemokrater inte är riktigt nöjda med utskotts-
majoritetens ambitioner. Det gäller först och främst
insatserna för att begränsa utsläppen av växthusgaser.
Att begränsa klimatpåverkan är den kanske viktigaste
punkten på den miljöpolitiska agendan. Regeringens
eget miljömålsråd pekar på att med nuvarande ut-
veckling och med hittills beslutade åtgärdsstrategier
kommer inte målen att nås på detta område. Det har
visat sig att en del av de lokala investeringsprogram-
men, där man särskilt gjort insatser för att minska
klimatpåverkan, har nått väldigt bra resultat. De har
varit effektiva. Därför vill vi kristdemokrater öka
anslaget Stöd till klimatinvesteringar med 50 miljoner
kronor utöver majoritetens förslag.
Ett område där regeringen och utskottsmajoriteten
är för sena i steget handlar om att stimulera fram
alternativ till fossila drivmedel. För att nya miljövän-
liga drivmedel ska kunna bli verkligt konkurrenskraf-
tiga måste de under en övergångsperiod befrias från
både koldioxid- och energiskatt. Likaså måste fler
pilotanläggningar för produktion av biobränslen släp-
pas fram genom tillstånd och skattebefrielse. Varför
vill majoriteten i denna kammare fortsätta att söla på
det här området?
Fru talman! Kristdemokraterna har högre ambi-
tioner än majoriteten när det gäller kalkningsverk-
samheten. Självklart gäller det i första hand att be-
gränsa de utsläpp som förorsakar försurning av mark
och vattendrag. Men för mark och vatten som redan
är starkt påverkade krävs omfattande kalkning för att
minska den befintliga försurningen. En långsiktig
strategi för sjöar och vattendrag bör omfatta mer än
bara åtgärder direkt i vattnet, eftersom tillståndet i
sjöar och vattendrag bland annat är en följd av att
omgivande mark försurats.
Vi har tidigare kritiserat att det varit svårt att utlä-
sa ur regeringens budgetförslag hur mycket pengar
som anslås till kalkning. Vi anser att kalkningsansla-
get ska redovisas separat. Skogskalkning bör inled-
ningsvis tas med som ett nytt anslag. Så småningom
bör hela den samlade kalkningsinsatsen sammanföras
till ett gemensamt anslag, eftersom en strategi med
sammanslagen sjö- och skogskalkning kan komma att
minska resursbehovet totalt sett.
Skogsstyrelsen har arbetat fram ett åtgärdspro-
gram för en sammanslagen sjö- och skogskalkning
som skulle vara effektivare än nuvarande system ur
både praktisk och ekonomisk synvinkel. Kristdemo-
kraterna har tidigare föreslagit, och står fast vid, att
åtgärdsprogrammet från Skogsstyrelsen bör genomfö-
ras, och vi anslår under en treårig förberedelsefas 30
miljoner kronor per år för detta ändamål.
Fru talman! I betänkandet talas det om en utred-
ning om ett nationellt förbud mot användningen av
bromerade flamskyddsmedel i varor och produkter
samt användningen av farliga HA-oljor vid tillverk-
ning av bildäck. I måndags kom uppgifter från Kemi-
kalieinspektionen, som gör den här utredningen, om
att man inte förordar ett svenskt förbud. Det är djupt
oroande.
Bromerade flamskyddsmedel används för att för-
hindra att brand uppkommer i produkter som plast,
gummi, textilier och elektroniskt material. De är
svåra att bryta ned och påträffas därför högst upp i
näringskedjan, där människan än så länge befinner
sig. Halterna av bromerade flamskyddsmedel i bland
annat bröstmjölk ökar. Förbudet mot PCB och DDT,
som tidigare har beslutats, har inneburit att halterna
av dessa miljögifter har minskat i bröstmjölk. Förbu-
den har varit verkningsfulla. Bromerade flamskydds-
medel måste förbjudas, såväl i produktion som när
det kommer genom import. Regeringen bör också
inom ramen för EU-samarbetet verka för att ett sådant
förbud kommer till stånd i hela unionen. Med anled-
ning av vad som sagts från Kemikalieinspektionen
vill jag fråga Socialdemokraternas företrädare här i
debatten om man är beredd att fullfölja ett förbud
eller om man ska fega och vänta på EU.
Fru talman! Låt mig avsluta med att uttrycka min
glädje över att utskottet i går kunde enas om ett till-
kännagivande om att vi vill att regeringen snarast ska
ansöka hos IMO om att klassa den svenska delen av
Östersjön som särskilt känsligt havsområde. Det var
ett viktigt steg som tillgodoser de förslag som Krist-
demokraterna har fört fram i sin partimotion om mil-
jöpolitiken.</pre><pre>Anf.  140  ROGER KARLSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att ställa mig bak-
om Centerpartiets reservation under punkt 3, men jag
yrkar för tids vinnande inte bifall till den.
Det här betänkandet behandlar anslagen inom ut-
giftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård, men
miljöpolitiken är så mycket mer än anslag i en bud-
get. En bra miljöpolitik handlar om att man stimulerar
så att miljöfrågor blir en naturlig del i näringslivet, i
kommuners strategiska utveckling och i individers
konsumtionsval. En sådan miljöpolitik underbyggs av
fri och självständig forskning, information, styrmedel
och framför allt långsiktighet i beslut.
Fru talman! Jag ska bara säga något kort om an-
slagen. Centerpartiet har i sitt budgetalternativ ansla-
git 853 miljoner mer än regeringen till internationellt
bistånd som ett första steg för att inom två år uppnå
enprocentsmålet i biståndet. Av detta ökade anslag
har vi öronmärkt 353 miljoner till miljöbistånd. Inom
utgiftsområdet har vi också anslagit 50 miljoner yt-
terligare för att inrätta en miljöfond för kostnadsef-
fektiva investeringar kring Östersjön samt 10 miljo-
ner ytterligare till miljöforskning.
Nu har riksdagen antagit ramarna för nästa års
budget, och vårt budgetalternativ har fallit. Men jag
vill ändå framhålla den sammanhållna strategin bak-
om våra satsningar som jag har nämnt, satsningar på
miljöbistånd, fond för miljöinvesteringar i Östersjö-
området och miljöforskning.
Allt detta handlar om satsningar som ger mer än
vad de kostar. Det är satsningar som förmerar sig och
stimulerar en miljödriven utveckling. Det är viktigt
att åtgärder inom miljöområdet inte ställs mot andra
angelägna satsningar. Åtgärderna måste vara kostnad-
seffektiva. Den enda satsning av detta strategiska slag
som regeringen och dess samarbetspartier gör är att
satsa 7 miljoner på att främja svensk miljöteknikex-
port. Satsningen ligger inte inom detta utgiftsområde,
men den är bra om än lite senkommen. Centerpartiet
har länge drivit frågan. Det känns bra om vi till slut
på något sätt har påverkat regeringen.
Hur det nu är med vem som satsar först och mest
på anslag är det nog så, fru talman, att det inte är så
mycket via anslagen i sig utan via en tydlig inriktning
som vi bäst styr samhällsutvecklingen mot hållbarhet.
Det är därför det egentligen inte finns någon större
oenighet kring anslagen inom miljö- och naturvårds-
området.
Under hösten har det största och för miljön vikti-
gaste arbete som miljö- och jordbruksutskottet har
ägnat sig åt varit att ta ett initiativ till att snabbe-
handla motionerna som rör Östersjön och att före-
bygga oljeutsläpp och oljeolyckor. Utgångspunkten
för vårt arbete har varit att en olycka liknande den
som hände utanför Spaniens kust inte ska få hända i
Östersjön. Det skulle få katastrofala konsekvenser för
Östersjöns känsliga ekosystem.
Fru talman! Jag är mycket glad åt att ett enigt ut-
skott i går ställde sig bakom ett tillkännagivande till
regeringen som innebär att regeringen så snart som
möjligt ska ansöka hos IMO om att svenska vatten i
Östersjön ska klassas som särskilt känsligt havsområ-
de och att regeringen också parallellt med detta ska
påskynda arbetet inom HELCOM för att om möjligt
få övriga delar av Östersjön klassade som känsligt
havsområde så snabbt som möjligt. Man ska också
tydligt prioritera utarbetande av förslag om skyddsåt-
gärder, till exempel i form av miljölots, som har
nämnts här, och dubbelskrov eller att man flyttar
farleder från känsliga marina områden. Det är åtgär-
der som skulle kunna följa på en klassning som sär-
skilt känsligt havsområde.
Fru talman! Vi i utskottet har gjort vad vi har
kunnat för att så snart som möjligt skydda åtminstone
våra svenska vatten i Östersjön från oljeutsläpp och
oljeolyckor. Jag vill passa på att tacka alla partier i
utskottet och utskottets kansli för det goda arbete som
vi har gjort med att snabbehandla frågan.
Klimatfrågan är en annan stor miljöfråga som
måste hanteras, inte bara inom miljö- och jordbruks-
utskottet utan av flera av riksdagens utskott och fram-
för allt av regeringen. Även inom detta område är det
viktigt med långsiktighet i politiken. Det är stora
system som måste ändras, exempelvis transportsys-
temet. Men det är inte genom anslag på utgiftsområde
20 som vi förändrar världen. Det är snarare genom ett
tydligt ledarskap och långsiktiga beslut. Då får vi
företagen med oss, de företag som ska ta fram pro-
dukter och tjänster med tekniska lösningar som inne-
bär en mindre miljöpåverkan än de gamla teknikerna.
Det är lite paradoxalt att samtidigt som regeringen
satsar 7 miljoner på att främja export av miljöteknik
förmår man inte ha en långsiktighet inom skattepoli-
tiken så att vi kan utveckla alternativa drivmedel och
stimulera användningen av alternativa drivmedel i
Sverige. Nästa år lägger Scania ned sin tillverkning
av etanolmotorer för bussar. Det beror på att alltför få
bussbolag köper eller är intresserade av att köpa eta-
noldrivna bussar. Det beror i sin tur på att spelregler-
na helt enkelt inte har varit tillräckligt långsiktiga.
Centerpartiet har länge drivit frågan om en långsiktig
skattebefrielse för biodrivmedel. Det skulle öppna
möjligheter för svensk miljöteknikexport. Det gäller
att få åtgärderna att hänga ihop.
Fru talman! Min poäng är att vi, för att få en håll-
bar utveckling, måste förstå och se helheten. Insatser
inom miljöområdet får inte motverkas av skattepoliti-
ken eller andra politikområden. Centerpartiet står för
en sådan helhetssyn. Vi kommer därför att fortsätta
att driva på regeringen för att få en ekologiskt, eko-
nomiskt och socialt hållbar utveckling.
(forts. 17 §)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.54 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.</pre><pre>16 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde
SkU5 Utvidgning av reglerna om framskjuten
beskattning vid vissa andelsbyten, m.m.
Punkt 2 (Utvidgning av det skatterättsliga andelsby-
tessystemet)
1. utskottet
2. res. (fp, m, kd, c)
Votering:
169 för utskottet
138 för res.
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  129 s, 24 v, 16 mp
För res.:       48 m, 42 fp, 30 kd, 18c
Frånvarande:    15 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 6 v, 4 c, 1 mp</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg
Punkt 12 (Äldreombudsman m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (kd)
Votering:
280 för utskottet
29 för res. 2
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  130 s, 47 m, 42 fp, 2 kd, 25 v, 18 c,
16 mp
För res. 2:     1 m, 28 kd
Avstod:         1 s
Frånvarande:    13 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 5 v, 4 c, 1 mp</pre><pre>Punkt 16 (Klass- och könsmässiga hälsoskillnader)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
285 för utskottet
26 för res. 3
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 48 m, 42 fp, 30 kd, 18 c, 15 mp
För res. 3:     25 v, 1 mp
Frånvarande:    12 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 5 v, 4 c, 1 mp</pre><pre>Punkt 19 (Kost, hälsa och miljö)
1. utskottet
2. res. 6 (v, mp)
Votering:
271 för utskottet
40 för res. 6
1 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 48 m, 43 fp, 30 kd, 18 c
För res. 6:     25 v, 15 mp
Avstod:         1 mp
Frånvarande:    12 s, 7 m, 5 fp, 3 kd, 5 v, 4 c, 1 mp
Leif Björnlod (mp) anmälde att han avsett att rösta
nej  men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Punkt 26 (Bidrag till nationella anhörigorganisatio-
ner)
1. utskottet
2. res. 8 (kd, m, fp, c)
Votering:
173 för utskottet
137 för res. 8
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 25 v, 16 mp
För res. 8:     48 m, 42 fp, 30 kd, 17 c
Frånvarande:    12 s, 7 m, 6 fp, 3 kd, 5 v, 5 c, 1 mp</pre><pre>Punkt 27 (Förändringar i bilstödet)
1. utskottet
2. res. 10 (kd, c)
Votering:
213 för utskottet
51 för res. 10
48 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 40 fp, 25 v, 16 mp
För res. 10:    1 m, 2 fp, 30 kd, 18 c
Avstod:         47 m, 1 fp
Frånvarande:    12 s, 7 m, 5 fp, 3 kd, 5 v, 4 c, 1 mp</pre><pre>Punkt 30 (Statligt kostnadsansvar för assistansersätt-
ningen m.m.)
1. utskottet
2. res. 11 (kd, m, fp, c)
Votering:
173 för utskottet
139 för res. 11
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 25 v, 16 mp
För res. 11:    48 m, 43 fp, 30 kd, 18 c
Frånvarande:    12 s, 7 m, 5 fp, 3 kd, 5 v, 4 c, 1 mp</pre><pre>Punkt 37 (Insatser för hemlösa)
1. utskottet
2. res. 17 (v)
Votering:
242 för utskottet
40 för res. 17
29 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 48 m, 43 fp, 1 kd, 18 c
För res. 17:    25 v, 15 mp
Avstod:         29 kd
Frånvarande:    12 s, 7 m, 5 fp, 3 kd, 5 v, 4 c, 2 mp</pre><pre>Punkt 38 (Apoteksmonopolet)
1. utskottet
2. res. 18 (kd, m, fp, c)
Votering:
173 för utskottet
139 för res. 18
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  132 s, 2 fp, 24 v, 15 mp
För res. 18:    48 m, 41 fp, 30 kd, 1 v, 18 c, 1 mp
Frånvarande:    12 s, 7 m, 5 fp, 3 kd, 5 v, 4 c, 1 mp
Ingrid Burman (v) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.</pre><pre>17 §  (forts. från 15 §) Allmän miljö- och natur-
vård (forts. MJU1)</pre><pre>Anf.  141  ALF ERIKSSON (s):
Fru talman! Även denna höst har vi drabbats av en
miljökatastrof som har ställt till väldiga skador på
miljön. Stränder motsvarande sträckan Stockholm-
Ystad har förorenats av olja efter Prestiges förlisning
utanför Spanien. Massvis med människor har förlorat
sina möjligheter till försörjning, och den marina mil-
jön har tagit väldigt stor skada. Händelser av det här
slaget påminner oss om sårbarheten i det system som
vi har byggt upp för vårt välstånd, och det kunde ha
hänt utanför våra kuster.
Sommarens översvämningar i Mellaneuropa har
vi nästan glömt men de är också ett tecken på att vi
håller på att få en klimatförändring orsakad av vårt
sätt att producera och konsumera.
Det här är två exempel som påminner oss om
nödvändigheten att skapa ett ekologiskt hållbart sam-
hälle. Sverige är ett föregångsland på området, och
det blir vi som har möjlighet att besöka representanter
för andra länder ganska ofta påminda om. De ser ofta
Sverige som ett föredöme, och den rollen tycker jag
att vi ska leva upp till och också behålla.
Som flera tidigare sagt beslutade ett enigt miljö-
och jordbruksutskott i onsdags att Sverige snarast ska
ansöka om att Östersjön blir klassad som ett särskilt
miljökänsligt område. Detta är viktigt, för om FN-
organet IMO beviljar en sådan ansökan kan vi ställa
krav bland annat på ytterligare säkerhet för sjöfarten.
Vi kan dock inte i alla sammanhang gå före så
långt att vi straffar ut oss själva, utan vi måste kunna
visa att det vi föreslår är möjligt liksom att vi gör som
vi säger och att det är vetenskapligt befogat. I annat
fall förlorar vi vår trovärdighet.
Det är här som den svenska miljöbudgeten för
nästa år kommer in i bilden. Vi har fastställt 15 över-
gripande miljökvalitetsmål - mål för miljöpolitiken
som ska vara uppnådda till år 2020. De fastställda
delmålen ska vi ha uppnått tidigare. Vi tillför stegvis
ökade resurser för att kunna förverkliga den här mål-
sättningen.
Miljömålsrådet avlämnade för en tid sedan sin
första rapport om läget. Av den rapporten framgår att
utvecklingen ser positiv ut för sju av de nationella
miljökvalitetsmålen. För ytterligare sju av målen går
utvecklingen inte i en entydigt positiv riktning. I
endast ett fall pekar det i negativ riktning, nämligen
när det gäller målet om hav i balans och om en levan-
de kust och skärgård.
Miljön i våra hav och kustområden - det gäller då
Östersjön och västerhavet - är hotad av övergödning,
giftutsläpp, ett alltför hårt fiske och oljeutsläpp. Ha-
vets ekosystem är i obalans. Därför ges havsmiljöfrå-
gorna en central roll i miljöpolitiken under de kom-
mande åren.
Om vi med egna ögon hade kunnat se vad som
gömmer sig under havsytan skulle vi, det är jag
övertygad om, ha haft ett betydligt större engagemang
för att komma till rätta med havsmiljöproblemen. För
att återställa havsmiljöerna måste vi vidta en mängd
åtgärder, främst på land. Det är nämligen från land
som de flesta föroreningarna kommer.
Det handlar om sopor. Det handlar om att minska
övergödningen beträffande våra odlingar. Det handlar
om att ta bort giftiga utsläpp. Det handlar om att
minska luftföroreningarna, som till stor del hamnar på
havets yta. Listan kan göras längre.
Till detta kommer åtgärder i fråga om havet ge-
nom att upprätta förvaltningsplaner för fisket så att vi
kan nå upp till det mål om att återställa fiskarterna
som antogs i Johannesburg i augusti. Det handlar
också om att inrätta marina reservat och om att för
framtiden skydda känsliga strandmiljöer.
Fru talman! Det räcker dock inte med enbart bud-
getmedel och ett fullgott system för hur vi ska kunna
uppnå den hållbara utvecklingen. Vi måste också få
till stånd ett engagemang hos alla, kanske allra mest
hos den enskilda individen. För att det ska kunna bli
möjligt måste alla ha kunskap och känna delaktighet
- ha möjlighet att bidra med sina kunskaper för att
forma det hållbara samhället. Detta är grunden för att
vi ska kunna bli framgångsrika.
På det området har de lokala investeringsprog-
rammen varit lyckade. Det bygger på underifrånpers-
pektivet, att ta till vara lokala kunskaper och initiativ
och skapa en delaktighet i miljöpolitiken.
De beräkningar som kommunerna har gjort visar
att det hittills beviljats 6,2 miljarder kronor till in-
vesteringar som har blivit 20,7 miljarder när kommu-
ner och andra intressenter skjutit till sina medel.
Dessa medel och det lokala engagemanget be-
döms medföra en minskning av energiförbrukningen
med 2,3 terawattimmar per år, och fossila bränslen
motsvarande 1,8 terawattimmar ersätts med förnybara
energislag. Den första delen är mer än hälften av
Barsebäck 2:s kapacitet. Koldioxidutsläppen minskar
med 2,8 % av de totala svenska utsläppen. Det visar
att vi kan komma långt med lokala engagemang. Nu
avlöses de lokala investeringsprogrammen med ett
klimatinvesteringsprogram. Det får en något annan
inriktning för målet, för programmet är koncentrat
just till klimatinvesteringar.
Moderaterna har i sitt budgetalternativ tagit bort
dessa stimulanser och hävdar att informationsinsat-
serna ska skötas från Naturvårdsverkets ordinarie
anslag och inte med de informationsmedel som majo-
riteten vill tillföra. Det handlar, Lars Lindblad, om att
öka kunskapen hos allmänheten, som är grunden för
att vi ska kunna bygga samhället underifrån. Är det
en besparing för att finansiera era skattesänkningar,
eller är det en syn som innebär att klimatmålet ska
nås med central styrning?
Jag kan också konstatera med tanke på det mode-
rata särskilda yttrandet att kärnuppgifterna på miljö-
området i den moderata ideologin är miljöforskning,
övervakning, kalkning och uppfyllandet av interna-
tionella överenskommelser. Jag är inte speciellt im-
ponerad. På forskningsområdet föreslår ni lägre an-
slag än majoriteten, och kalkningen är inte en åtgärd
som botar. Vill ni göra någonting åt orsaken kommer
ni att få lägga pengar på kalkning, denna medicin som
bara lindrar, i all evinnerlig tid.
När det gäller internationella överenskommelser
tycker jag att det ni säger är märkligt. Det innebär att
vi ska komma efter och genomföra det andra har
bestämt i stället för att gå före och utnyttja de fördelar
som detta ger exempelvis genom att sälja kunskap
och utrustning.
Till betänkandet har fogats tre reservationer, alla
från Kristdemokraterna. De två första handlar om
kalkning. Kalkningen sker nu enligt den nationella
kalkningsplanen, och det gör att det har blivit betyd-
ligt mer effektivt. I år kalkas för 213 miljoner kronor.
Det räcker till 90 % av de försurade sjöarnas totala
yta. Det är viktigt att vi använder denna medicin, men
den är inget medel för att åtgärda försurningsproble-
men. Det är orsakerna till försurning som måste an-
gripas, och det gör vi med hjälp av miljömålsarbetet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i
betänkandet och avslag på reservationerna.</pre><pre>Anf.  142  SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Fru talman! Jag vill fråga i anslutning till att Alf
Eriksson tar upp frågan om kalking: Är Socialdemo-
kraterna beredda att också titta närmare på Skogssty-
relsens plan för skogsmarkskalkning?
Sedan vill jag höra, Alf Eriksson, om utredningen
om bromerade flamskyddsmedel. Folk från Kemika-
lieinspektionen har sagt att de farligaste flamskydds-
medlen utreds inom EU just nu, och man ser ingen
fördel med att springa i förväg. Det är bättre att låta
EU-bollen rulla, på så vis blir det ett större genomslag
på sikt, menar man. Delar Alf Eriksson den uppfatt-
ningen, eller är han beredd att här i kammaren ge
besked för den socialdemokratiska riksdagsgruppens
räkning att han står bakom ett svenskt förbud mot
användning och import av produkter där bromerade
flamskyddsmedel ingår?</pre><pre>Anf.  143  ALF ERIKSSON (s) replik:
Fru talman! Det pågår ett projekt som Skogssty-
relsen bedriver med skogskalkning. Den är inte
oomtvistad, eftersom det ger en chockverkan när man
lägger kalk på mark som successivt under flera år har
försurats och PH-värdet återställs oerhört snabbt. Det
innebär en chockverkan som vissa växter inte tål. Det
man hittills har kommit fram till visar att det inte har
speciellt stor betydelse för våra sjöar och vattendrag
vad man lägger ut i skogen.
Men sista ordet är inte sagt i denna fråga. Det
finns vissa skogsområden som behöver kalkas.
När det gäller bromerade flamskyddsmedel har vi
i miljökvalitetsmålen antagit att den typen av gifter
ska fasas ut. Frågan är hur. Den frågan har regeringen
ställt till Kemikalieinspektionen, och den har lämnat
sin syn på frågan. Nu återstår att lyssna på alla sam-
lade synpunkter innan vi tar ställning i denna fråga.</pre><pre>Anf.  144  SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Fru talman! Tack för svaret så långt. Socialdemo-
kratiska ministrar har i högtidstal och bland annat
inför SNF:s kongress i Sundsvall där jag deltog för
något år sedan stått för ett svenskt förbud. Bland
annat Räddningsverket har sagt att bromerade flam-
skyddsmedel inte behövs ur brandsäkerhetssynpunkt,
det finns fullgoda alternativ. Jag hoppas att Social-
demokraterna vill stå på vår sida som vill förbjuda
dessa mycket farliga och starkt cancerframkallande
ämnen.
Om skogsmarkskalkningen vill jag säga att det i
Skogsstyrelsens material, i den nya rapport som kom
för någon månad sedan, finns en mer positiv ton när
det gäller skogsmarkskalkning. Även Naturvårdsver-
ket har visat en mer positiv syn på den här typen av
åtgärder, inte minst i förebyggande syfte, för sjöar så
att försurade ämnen inte kommer ut i sjöar utan stan-
nar i marken.</pre><pre>Anf.  145  ALF ERIKSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har i miljökvalitetsmålen antagit
att vi ska få bort de bromerade flamskyddsmedlen.
Frågan är hur vi ska bete oss. Som bekant florerar det
massor av varor vid våra gränser med detta innehåll.
Det handlar mer om metoden hur det ska kunna ske.
Vi är säkert överens om att det ska ske så fort som
möjligt. Jag har ingen annan uppfattning.
Skogsmarkskalkningen kan man naturligtvis dis-
kutera. Det väsentligaste i försurningsproblematiken
är att angripa problemen vid källan, att få ned utsläp-
pen. Vi har varit lyckosamma på detta område. Vi ser
på skogen att de försurande nedsläppen har minskat
radikalt. Låt oss fortsätta med det arbetet så behöver
vi inte diskutera kalk i framtiden.</pre><pre>Anf.  146  ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Det gläder mig att Alf Eriksson i sitt
anförande lyfte fram det initiativ och det betänkande
som vi ställde oss bakom i utskottet i går om Öster-
sjön och om att ge ett tydligt tillkännagivande till
regeringen om att vi ska gå före och ansöka om att de
svenska delarna av Östersjön ska klassas som särskilt
känsligt havsområde.
Jag skulle vilja ställa en fråga i samma härad, om
detta med att gå före. Det gäller återigen bromerade
flamskyddsmedel. Alf sade i ett tidigare replikskifte
att det är fråga om metoden, men det handlar också
om tiden. Ett svenskt förbud går otvivelaktigt fortare.
Vad är acceptabelt i tidshänseende för att man ska
uppnå miljökvalitetsmålet om en giftfri miljö?</pre><pre>Anf.  147  ALF ERIKSSON (s) replik:
Fru talman! Att gå före i frågor av den här typen
har alltid vissa komplikationer. Vi är kanske det land
i västvärlden som är mest beroende av handel. Det är
massvis av varor som strömmar in över våra gränser.
Vi måste komma till rätta med den problematiken.
Det låter kanske enkelt med ett snabbt ensidigt
svenskt förbud, men då stänger vi ute hela den varu-
handel som i många fall är nödvändig eftersom vi
behöver dessa produkter.
Därför måste vi hitta en väg som vi utan någon
större tidsutdräkt kan komma fram till målet om en
utfasning. Tydligare går det inte att vara i dag. Rege-
ringen ska ju utvärdera de synpunkter som nu kom-
mer in.</pre><pre>Anf.  148  ROGER KARLSSON (c) replik:
Fru talman! Alf Eriksson tog i sin replik upp
komplikationer kopplade till handel. I det miljömöte
som hölls under hösten i Johannesburg handlade det
dels om en utveckling, en hållbar utveckling, dels om
att handelsöverenskommelser och regler på handels-
området inte ska vara överordnade regler och över-
enskommelser på miljöområdet. De ska alltså tilläm-
pas parallellt och samverka. Det handlar alltså om att
vi i Sverige vågar gå före och inte ser handelshinder
som problem. De bromerade flamskyddsmedlen be-
traktas som handelsvara. De behövs inte. Vi kan
skydda oss mot brand på annat sätt.</pre><pre>Anf.  149  ALF ERIKSSON (s) replik:
Fru talman! Nej, det är möjligt att de inte behövs.
Men det gäller ju för oss att övertyga alla tillverkare
av de produkter som vi köper att de inte behövs. Först
då kan vi nå fram till den punkt då de bromerade
flamskyddsmedlen är borta. Låt oss anta den utma-
ningen att få omvärlden att förstå att det går. Som jag
antydde i mitt anförande är det med kunskap och
engagemang som vi ska bygga det hållbara samhället.</pre><pre>Anf.  150  LARS LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Inledningsvis kritiserade Alf Eriksson
och Moderaterna och mig för att vilja dra in pengarna
till klimatinformation. Jag var rätt tydlig i mitt anfö-
rande när jag talade om det olämpliga i att myndig-
heterna för politisk kampanj för skattepengar. Det är
en sak att man informerar sakligt. Men den här typen
av kampanjåtgärder för att övertyga folk om en poli-
tisk riktning är inte lämpligt. Jag anser att det kan
täckas genom den ordinarie budgeten som verket har.
För det andra imponerades jag av att Alf Eriksson
kunde stå och tala om de lokala investeringsprog-
rammen som en lyckad åtgärd under de år då dessa
program löpte. Alf Eriksson ignorerar helt den myck-
et skarpa kritik som har kommit från Riksdagens
revisorer och Riksrevisionsverket. Där slog man fast
att de lokala investeringsprogrammen hade oklara
miljöeffekter och låg kostnadseffektivitet. Om detta
hörde vi ingenting alls från Alf Eriksson.
För det tredje blev jag också imponerad när Alf
Eriksson talade varmt om att riksdagens miljö- och
jordbruksutskott har bestämt sig för att lägga fram ett
förslag om att skydda Östersjön. Bilden från utskottet
är snarare att vi i de övriga partierna fick släpa rege-
ringspartiet efter oss för att komma fram till det. Men
det gläder mig att regeringspartiet har ändrat stånd-
punkt så pass mycket att man kan tala varmt om den
här frågan.</pre><pre>Anf.  151  ALF ERIKSSON (s) replik:
Fru talman! Det är viktigt att någon håller i infor-
mationsinsatserna när det gäller de forskningsrön och
den kunskap som finns på miljöområdet. Det är väl
naturligt att Naturvårdsverket är en av aktörerna på
det området. Dessutom har Moderaterna i sitt budget-
förslag dragit ned också på anslaget till Naturvårds-
verkets ordinarie budget.
Visst har vi hört kritik mot de lokala investerings-
programmen. De första 30-40 projekten har nu utvär-
derats, och det visar sig att utfallet har varit bättre än
förväntat. Så då tror jag inte att de lokala investe-
ringsprogrammen är så dåliga. Varför skulle då före-
trädare för kommuner satsa 70 % av pengarna - de
har satsat närmare 14 miljarder kronor i sådana här
projekt - om de inte hade trott på dem? Jag finner den
tanken ganska orimlig.
Från min hemkommun som styrs av ett moderat
kommunalråd har man till exempel ett projekt för att
ta till vara spillvärme som nu har bytt ut olja och en
hel del annan energi i ett fjärrvärmenät. Detta projekt
applåderas och användes till och med i valrörelsen av
det moderata kommunalrådet som en mycket lyckad
moderat satsning.
När det till sist gäller Östersjön var nog inte det
inte så mycket med det där släpandet. Det har tagits
initiativ från regeringen långt innan vi tog upp den
frågan i utskottet.</pre><pre>Anf.  152  LARS LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Man kan ha olika uppfattningar om
olika saker, det är helt klart.
Bara för att informera vad besparingarna hos Na-
turvårdsverket egentligen handlar om är det rovdjur-
sinformation. Vi har en annan rovdjurspolitik än vad
regeringen har. Därför anser vi att den typen av spe-
cialdestinerade informationspengar inte behövs. Det
rör sig om 2,5 miljoner, vilket väl får anses vara rätt
så lite pengar i Naturvårdsverkets totala budget.
När det gäller de lokala investeringsprogrammen
förnekar jag inte att det har funnits ett och annat pro-
jekt som har varit lyckat, det är jag helt övertygad
om. Men frågan är om ifall den summa pengar som
nu satsas - 300 miljoner kronor under 2003 som ska
betalas ut till kommunerna - för att åtgärda klimat-
problemen är en bra metod kontra vad vi i stället
skulle kunna göra för 300 miljoner kronor.
Beträffande kritiken från Riksrevisionsverket och
Riksdagens revisorer är det viktigt att titta på helhe-
ten. Man har alltså dömt ut dessa satsningar. De har
haft låg kostnadseffektivitet och oklara miljöeffekter.
Därför tycker jag inte att det är ett bra sätt att hantera
dessa budgetmedel. Som jag sade i mitt anförande
hade jag hellre sett att man hade lagt pengarna på
olika typer av incitament för teknikutveckling för att
åstadkomma en bättre utveckling när det gäller koldi-
oxidproblemen.
Det är vad det handlar om. Därför kan jag inte
tycka att det är en bra lösning att föra lokala investe-
ringsprogrammen till klimatpolitiken.</pre><pre>Anf.  153  ALF ERIKSSON (s) replik:
Fru talman! Nu är det inte så att det bara är ett och
annat projekt som man kan peka på, utan den utvärde-
ring som hittills har gjorts visar att på det stora hela
har man lyckats bättre i förhållande till vad som fanns
i ansökan.
Sedan håller jag med om att man inte bara ska
titta på det resultatet. Man ska titta på helheten, och i
helheten ligger att också ta vara på den kunskap som
finns ute i landet och låta kunskapen spridas. Det
finns en sajt på nätet där man sprider sina projekt så
att alla kan ta del av dem. Det är också en teknikut-
veckling som vi inte nog kan värdera. Den får vi på
köpet.
Kritiken som har varit har främst varit inriktad på
att det är flera mål med investeringsprogrammet,
bland annat sysselsättningsmål. Men på sysselsätt-
ningssidan har det skapat 19 600 jobb.</pre><pre>Anf.  154  MARIE WAHLGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag vill fortsätta med frågor som gäl-
ler LIP-pengarna och klimatinvesteringarna. Vill Alf
Eriksson på fullt allvar påstå att ingen av de här in-
vesteringarna skulle kommit till stånd om inte LIP-
pengarna hade funnits?</pre><pre>Anf.  155  ALF ERIKSSON (s) replik:
Fru talman! Det är möjligt att något hade kommit
till stånd. Men de allra flesta av projekten var sådana
som man hade gått och funderat på runtom i landet,
men man kunde inte räkna hem någon lönsamhet i
dem med en full egeninvestering. Med det i genom-
snitt runt 30-procentiga tillskottet fick man en lön-
samhet i investeringarna. På så sätt har man kunnat
skapa de resultat som vi nu börjar se när det gäller att
fasa ut både olja och el, och det ger framför allt ener-
gibesparingar.</pre><pre>Anf.  156  MARIE WAHLGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag tror att här är kärnan i det som är
problemet med den här typen av investeringar. En del
av de investeringar som görs och många av dem som
är bra är sådana som skulle gjorts ändå. Det finns till
exempel företag som har fått LIP-pengar för att in-
vestera i snålspolande toaletter. Det är självklart så att
alla andra investeringar i snålspolande toaletter utan
LIP-pengar visar att investeringarna skulle skett ändå.
Samtidigt finns det ett antal olönsamma förslag
som går igenom, investeringar som inte skulle gjorts
och därför egentligen inte är kloka investeringar. De
pengar som kommunerna har lagt ut skulle kunnat
användas till någonting annat, och de hade kanske
valt att göra någonting klokare för pengarna i så fall. I
stället för att försöka locka kommunerna med lite
gottepåsar i form av olika investeringsbidrag måste
man skapa regelverk som gör det lönsamt att göra den
här typen av investeringar, för då sker de i vilket fall
som helst.</pre><pre>Anf.  157  ALF ERIKSSON (s) replik:
Fru talman! Om det vore så att man kunde göra
investeringarna ändå, varför har man då inte gjort
det? Man gjorde ju inte de här investeringarna. De
kom till stånd därför att man fick ett stöd.
Sedan är det inte så att någon har bestämt över
framför allt kommunernas huvuden i den här frågan.
Det är de själva som har beslutat om de 70 % eller 14
miljarder som de har satsat, så initiativet ligger på det
lokala planet.
När vi nu har satt ett instrument i sjön som är till
för att stimulera till ett lokalt engagemang kan jag
inte förstå att det möter en sådan frustration. Avsikten
är ju att vi ska bygga ett hållbart samhälle underifrån,
och de lokala investeringsprogrammen har varit ett
instrument för att få i gång ett engagemang ute i lan-
det. Jag är fullständigt övertygad om att det inte hade
blivit tillnärmelsevis så starkt engagemang på miljö-
området om inte dessa program hade funnits.</pre><pre>Anf.  158  KJELL-ERIK KARLSSON (v):
Fru talman! Detta betänkande bygger på den ge-
mensamma budget som vi tre samarbetspartier varit
överens om. Utgiftsområde 20, som vi nu ska be-
handla, omfattar i ekonomiska medel ca 3,36 miljar-
der. Det är en ganska ansenlig summa pengar som det
gäller att få ut bästa möjliga miljöpolitik av - en mil-
jöpolitik som ska leda till att vi närmar oss våra 15
stora nationella miljömål. Jag säger "närmar oss", för
vi har långt kvar till att nå upp till dem.
För att nå upp till våra miljömål, eller i första
hand våra delmål, behövs det en kraftfull politik på
miljöområdet på både central, regional och lokal nivå.
Med en kraftfull politik menar jag inte minskade
resurser, som vissa partier vill ge, utan ökade resurser
i kunskap, personellt och ekonomiskt.
Men framför allt behövs det en vilja från oss alla,
inte bara i ord utan även i handling, både från er och
från mig. Ska vi nå resultat måste vi alla dra vårt strå
till stacken. Men ska det bli en stack som kan klara
olika påfrestningar, krävs det organisation och plane-
ring. Då behöver vi politiska beslut men även myn-
digheter och organisationer som tar sitt sektorsansvar
på allvar.
Fru talman! Miljön behöver återigen komma upp
på agendan i vårt samhällsliv. Eftersom de flesta av
oss varit överens om miljömålen, anser jag att det är
vår skyldighet att fatta sådana beslut som gör att vi
når fram i tid. Tidtabellen måste hållas om vi ska
hålla generationsperspektivet och lämna över ett
samhälle till nästa generation där de stora mil-
jöproblemen är lösta.
Men vårt agerande i miljöfrågor får inte enbart
stanna utanför eller innanför vår egen dörr. Vi behö-
ver ett engagemang i frågorna, ett engagemang som
även sträcker sig utanför dessa kammardiskussioner
och utanför våra gränser.
Fru talman! Jag ser kemikaliesamhällets utveck-
ling som en stor fara, både med gamla gifter och ännu
ouppmärksammade gifter. När konkreta åtgärder ska
vidtas för miljön gäller det att vidta rätt åtgärd för att
nå resultat. Jag tänker då på situationen i våra vatten.
Om det som nu sker under ytan i våra vattendrag,
sjöar och hav hade skett på land, där vi alla kunde se
vad som skedde eller sker, så är jag säker på att det
skulle varit ett mycket upprört och högt tonläge hos
de flesta människor i landet.
Vad som sker är att vi håller på att skapa en situa-
tion under vattenytan, där fisken i vissa områden slås
ut av olika faktorer - miljöfaktorer samt överutnytt-
jande av havets resurser. Situationen som beskrevs
redan 1962 i boken Tyst vår av Carson, men som då
beskrev situationen på land och rörde kemikalier samt
fågelpopulationerna, går igen.
Den gången gällde det främst de oreglerade be-
sprutningarna av åkermarker som producerar vårt
dagliga bröd och med avsikten att minska insekternas
angrepp och därmed böndernas nettoproduktion av
spannmål. Bland annat betades utsädet med ett av de
giftigaste ämnen som vi känner till, nämligen kvick-
silver. Fortfarande har vi alltför stor tilltro till be-
sprutning samt en ökad kemikalieanvändning. Och
kvicksilverfrågan har vi inte löst.
Tyst vår var en kraftfull varning för de kemiska
bekämpningsmedlens risker. Som vi vet hittades de
ökända ämnena DDT, PCB och dioxin på mycket
avlägsna platser där de inte borde finnas.
Fru talman! Jag ska med några korta exempel il-
lustrera den utveckling som har skett historiskt på
området. Det är bra att känna till historien om man
vill göra någonting för framtiden.
På 50-talet upptäckte man att den vithövdade hav-
sörnen plötsligt hade förlorat sin naturliga instinkt att
para sig och föda upp ungar. Det konstaterades att
80 % av örnarna var sterila. Misstankarna riktades
mot PCB.
På 60-talet uppdagades det att minkuppfödare ha-
de problem med minkhonorna, som fick hälften så
många ungar och slutligen inte fick några alls. Något
var fel eller gick fel i fortplantningen. Minkarna hade
utfodrats med kycklingar som hade tillförts ett konst-
gjort kvinnligt hormon som hade fått kycklingarna att
växa snabbare.
På 70-talet upptäckte biologer att gråtrutarna
övergav sina bon, och man fann mängder av döda
trutungar. 80 % av ungarna hade dött innan de kläck-
tes. Det var samma symtom som hade visat sig hos
kycklingar till höns som exponerats för dioxin i labo-
ratoriemiljö.
Fortfarande på 2000-talet har vi processer som
genererar dioxin. Då vi deponerar avfall eller restpro-
dukter så kommer det vidare ut i naturen. Jag tänker
då på avfallsförbränningen och dess aska.
På 80-talet pågick säldebatten, som alla kommer
ihåg. Var det infektion, virus eller miljöpåverkan?
Därom tvistade man.
På 90-talet upptäckte forskarna medicinska data
som tydde på att det hos män under de senaste 50
åren har skett en mycket onormal könsutveckling.
Man påpekar att någon miljöfaktor kan ligga bakom
dessa förändringar.
Jag är rädd för att de oroande problem med fort-
plantningen som nu har påvisats hos vilda djur även
har spritt sig, eller kan sprida sig, till människan.
Framtiden kommer att ge sina svar, men det är nu vi
måste vidta åtgärderna för att få en framtid där det
övergripande målet är att nästa generation ska kunna
leva i ett samhälle där de stora miljöproblemen är
lösta.
När det gäller att anslå medel för att nå våra mål
på miljöområdet spretar det en hel del mellan majo-
ritetens och oppositionens anslag, men även mellan
oppositionspartierna.
Vad gäller Naturvårdsverket vill två borgerliga
partier minska anslagen medan två är nöjda med
majoritetens förslag.
Anslaget Åtgärder för biologisk mångfald vill vis-
sa sänka och något parti höja. Skillnaden mellan
partierna är ungefär 200 miljoner.
När det gäller sanerings- och återställandeanslaget
vill något parti höja och något parti minska. Skillna-
den där är 210 miljoner.
Vad gäller den brännande frågan om klimatet och
klimatinvesteringar är skillnaden mellan partierna i
oppositionen ca 350 miljoner.
Med den bilden av oppositionen vill jag yrka bi-
fall till betänkandet MJU1, och jag önskar er alla en
välbehövlig god jul.</pre><pre>Anf.  159  GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Kjell-Erik Karlsson berörde i sitt an-
förande lite av de miljöproblem som ligger bakom det
betänkande som vi har att diskutera. Det är alltså det
betänkande som handlar om de resurser som vi vill
anslå för att angripa miljöproblemen i landet.
Det är ett betänkande som jag tror att många gläds
över. Det handlar om en budget som omspänner i
stort sett 3,4 miljarder kronor, pengar som används
för direkta åtgärder för att åstadkomma till exempel
kalkning, som togs upp här, och det gäller skyddsvär-
da skogsområden och annat - direkta åtgärder alltså.
Det gäller också sådana saker som miljöforskning och
miljöövervakning och naturligtvis att hålla de myn-
digheter och organisationer i gång som ska utföra det
här arbetet.
Det har hänt mycket under den förra mandatperi-
oden. Jag kan nämna någonting om det eftersom det
ger perspektiv på det betänkande som vi har att ta
ställning till nu.
Vid förra mandatperiodens början, när samverkan
mellan Miljöpartiet, Vänsterpartiet och regeringen
och Socialdemokraterna påbörjades, var budgeten
ungefär en tredjedel av den som finns nu. Under den
här perioden har det skett en uppbyggnad av möjlig-
heterna till ett gott miljöarbete som jag skulle vilja
säga har varit alldeles exceptionell, inte bara när det
gäller pengarna. Det har också funnits stora framsteg
på till exempel lagstiftningssidan. Vi har fått lagar
och regler som vi kan stödja oss på i miljöarbetet,
miljöbalken till exempel. Vi har fått miljödomstolar-
na som ger oss möjlighet till en rättslig prövning och
där man så småningom kommer att utveckla praxis
och kunskap på det här området som tidigare har varit
mycket outvecklad.
Vi har också fått en målsättning för arbetet för
första gången, som finns i betänkandet i form av de
15 miljökvalitetsmålen med delmål inom målen. Där
står det uttalat vad det är vi strävar mot och vad vi ska
uppnå till år 2020, och i vissa fall tidigare. Vi har
alltså fått en kartering av miljöproblemen och målen.
Kartan är fastlagd och målen för vad vi ska uppnå är
utsatta.
Det är första gången som man i ett betänkande
inleder med en utvärdering av hur långt man har
kommit i de 15 målen. Den är gjord av Miljömålsrå-
det som i juni i år har givit sin första utvärdering. Den
utvärderingen - för att återgå till det som Kjell-Erik
Karlsson beskrev, miljöproblemen - är mycket dys-
ter. Det låter naturligtvis bra när man säger att i sju av
de 15 målen har utvecklingen gått i positiv riktning
under de fyra senaste åren, men det är mycket små
steg, och det är alldeles otillräckligt. Med den takten
kommer vi inte att nå delmålen. I sju andra ser man
inte någon direkt rörelse i rätt riktning ens, och i ett
mål, havet, är det en direkt negativ utveckling.
Ändå kan man glädjas över det här betänkandet.
Det är alltså här verktygen ligger för arbetet. Kartan
är lagd, och vi kommer varje år att få se en redovis-
ning av hur arbetet fortskrider vartefter vi närmar oss
målet. Vi ser väl alla fram emot den dagen eller det
året då vi här i kammaren kan få ett betänkande som
inleds med en beskrivning som talar om att nu är
målen uppnådda. Förutsättningarna finns här. Arbetet
ska fortsätta. Det är naturligtvis ett stort arbete som
ligger framför oss. Problemen är långt ifrån lösta.
Jag vill sluta med att för Miljöpartiets del yrka bi-
fall till förslaget i utskottets betänkande i sin helhet.
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.58 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>17 §  (forts.) Allmän miljö- och naturvård (forts.
MJU1)</pre><pre>Anf.  160  SVERKER THORÉN (fp):
Herr talman! Naturhänsyn, utvecklingsoptimism
och internationalism är grunderna för Folkpartiets
miljöpolitik. Vi liberaler har en i grunden optimistisk
syn på framtiden och en tilltro till varje generations
förmåga att finna lösningar på sin tids problem. Vi
har också en positiv, teknikvänlig syn på verklighe-
ten. Kopplingen mellan ekologiskt, ekonomiskt och
socialt ansvarstagande är för oss en nödvändig ut-
gångspunkt för miljöarbetet.
Hållbar utveckling är och har varit nyckelord i
miljösammanhang länge nu. Vi har hört orden uttalas
ofta och med stort engagemang. Men var står vi
egentligen i dag, 30 år efter Stockholmskonferensen,
tio år efter Riomötet och med FN-konferensen i Jo-
hannesburg nyligen avslutad?
Framtidens ödesfrågor måste hanteras med nya
strategier. Vi kan inte använda gamla tiders organisa-
tion, regelverk och styrmedel för att hantera den
mycket genomgripande utveckling som krävs. Håll-
bar utveckling nås inte genom att orden likt ett mant-
ra upprepas av regeringsföreträdare vid högtidliga
tillfällen.
Vi försöker i dag föra in ett hållbart perspektiv i
myndigheter och organisationer som skapats i en helt
annan tid och med helt andra utgångslägen. Det går
inte att klara 2000-talets utmaningar med en struktur
som har utvecklats under efterkrigstiden och präglats
av 1970- och 1980-talets frågeställningar. Vi ser att
samhället inte klarar att stimulera en hållbar utveck-
ling med gamla koncept och organisatoriska model-
ler.
Politiken har inte lyckats överbrygga vallgravarna
mellan de olika delarna av samhället, något som är
helt nödvändigt om vi ska få en samlad utvecklings-
kraft. Politiken och de offentliga institutionerna ar-
betar med sina agendor. Näringslivet har sina. Alla
har dessutom olika tidsskalor: politiken har fyraåriga
mandatperioder, näringslivet har kvartalsrapporter
och medborgarna sin egen livscykel. Det finns få
överlappande och gemensamma strategier. Därför
kommer mycket kraft att ägnas åt att få andra att
acceptera de egna förslagen eller motivera varför den
egna samhällssektorn inte kan acceptera vissa förslag.
Herr talman! Vi vill ta initiativ till en djupgående
analys av vilka organisatoriska, legala och ekonomis-
ka förändringar som behövs för att samhället bättre
ska kunna hantera hållbar utveckling. I detta arbete
bör särskilt behoven av tvärdisciplinärt arbete över
olika områdes- eller sektorsgränser betonas. Analysen
bör lämna förslag på vilka organisatoriska föränd-
ringar i vid mening som bör genomföras för att skapa
ett modernt, effektivt och rationellt fungerande, håll-
bart Sverige. Det är dags att nu äntligen lämna lapp-
täckesmetodiken!
Folkpartiet liberalerna föreslår därför i vår motion
Liberal miljöpolitik att en hållbarhetskommission
tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar
och moderniseringar av samhällets regelverk, styrme-
del och upplysningsverksamhet som behöver göras,
inte minst för att undvika att samhället motverkar
goda initiativ från företag och enskilda. I dag finns
fortfarande mycket av kontraproduktiva inslag, till
exempel vad gäller styrmedel. Exemplen är många;
det klassiska exemplet med fastighetstaxeringen och
treglasfönster hör hemma här.
Låt oss lära av den Lindbeckkommission för eko-
nomin som tillsattes i början av 90-talet. Den diskute-
rade inte bara traditionell ekonomisk politik utan
också institutioner och beslutsprocesser som till ex-
empel budgetbehandlingen i riksdagen. Även på
miljöområdet måste nu analysen breddas på motsva-
rande sätt.
Inför årets valrörelse presenterades undersökning-
ar som sade att miljöfrågorna låg långt ned på väljar-
nas lista över viktiga frågor. Det var inte den bild jag
fick i mötet med väljarna i Kalmar län. Bortser man
ett ögonblick från torsk, kustfisket och oljeutsläppen,
som naturligtvis dominerade, dök ändå frågor om
miljö och hållbar utveckling upp. Efter att under
årtionden ha försetts med information, utbildning och
pekpinnar från stat, politiska partier och intresseorga-
nisationer väntar sig nu företag och en välutbildad
och engagerad allmänhet att vi politiker ska leverera.
Vi ska leverera reella möjligheter att välja och agera
på ett långsiktigt hållbart sätt utan att detta motverkas
av samhället.
För att miljöpolitiken ska vara genomförbar måste
den ha folklig acceptans, finna och åtgärda systemfel
och diskutera i mycket långsiktigt perspektiv. Ska vi
nå en hållbar utveckling måste miljöpolitiska slagord
och opportunistisk symbolpolitik överges.
Folkpartiet liberalerna ser fram emot övriga parti-
ers reaktion på vårt förslag om en hållbarhetskom-
mission när frågan under våren kommer att behand-
las.</pre><pre>Anf.  161  LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Folkpartiet föreslår att en hållbar-
hetskommission får i uppdrag att arbeta bredare och
långsiktigt med miljöfrågorna. Samhället klarar inte
av att effektivt lyfta fram angeläget nytänkande med
nuvarande fastlåsta administrativa struktur.
Vi budgeterar för ett år och tänker ofta bara i fy-
raårsperioder. En del mål sätts för år 2010, men vi
behöver ha ännu längre perspektiv. Vilken livsstil är
rimlig för mänskligheten om 50 år och om 100 år?
Miljöfrågorna måste också i särskild grad behandlas
internationellt. Här har vi stor nytta av Europeiska
unionen, men många frågor är till sin natur globala
och måste därför behandlas globalt. Ekonomiska
styrmedel måste utvecklas och användas i praktiken.
Ett glädjande genombrott håller på att ske med över-
låtbara utsläppsrätter inom EU, även om det föreslag-
na systemet tyvärr innehåller vissa principiella bris-
ter.
Liberal miljöpolitik bygger alltså på långsiktighet,
internationalism och optimism över nya möjligheter.
Tre områden skapar särskilt stora problem, nämligen
trafiken, jordbruket och energiförsörjningen. Jag
tänker nu ägna ett par minuter åt trafiken.
Gällande trafikpolitiska principer tar stor miljö-
hänsyn men dessa principer har inte genomförts i
praktiken. Vi måste resonera mer i samhällsekono-
miska termer. Den grundläggande principen om att
konsumenten bör betala den samhällsekonomiska
marginalkostnaden har ju tyvärr inte slagit igenom
ännu. Här krävs politiskt mod från regeringen att
komma med konkreta förslag. Tydligen behöver man
hjälp från den hållbarhetskommission som Folkpartiet
vill inrätta.
Vi måste bättre beakta miljökostnaderna. Då be-
gränsas de fysiska transporterna och den teletekniska
utvecklingen stimuleras. En del människor kommer
säkert att uppfatta denna förändring som uppoffringar
i vår levnadsstandard, men det finns inget moraliskt
hållbart alternativ. Dagens livsstil vältrar ju faktiskt
över flera kända problem på kommande generationer.
Jag tänker då inte bara på växthuseffekten utan även
på försurning, övergödning, spridning av farliga ke-
mikalier och ozonhålet.
Dagens trafiksystem ger stor rörelsefrihet åt män-
niskorna i den rika världen. Det är dock uppenbart att
trafikens totala miljöpåverkan kraftigt överskrider
vad naturen tål. Järnvägstrafik måste därför få möj-
lighet att hävda sig bättre på marknaden gentemot
vägtrafik och flygtrafik.
Det är klokt att fortsätta att satsa på infrastruktu-
ren, men det gäller att satsa rätt. Det behövs ett
mycket bättre underlag och en bättre procedur för att
fatta beslut om avvägningar mellan de olika trafiksla-
gen. Med stöd av gårdagens bedömningar håller vi i
dag på att i snabb takt minska morgondagens möjlig-
heter till mindre miljöskadliga transporter.
Herr talman! Det är vår generation som måste be-
sluta att utveckla ny teknik, en annorlunda organisa-
tion och nya regler och därigenom skapa ett långsik-
tigt hållbart samhälle.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 december.)</pre><pre>18 §  Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar</pre><pre>Föredrogs
miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU2
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar (prop. 2002/03:1 delvis).</pre><pre>Anf.  162  BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m):
Herr talman! När det gäller budgetyrkandena vill
jag bara hänvisa till vad vi tidigare har stått för här i
kammaren och i övrigt till det särskilda yttrande vi
har i detta betänkande.
Miljö- och jordbruksutskottet är kanske det allra
viktigaste utskottet i riksdagen med tanke på att det är
dessa frågor som är grunden för medborgarnas över-
levnad och fortlevnad. Vi har fått förtroendet att ska-
pa de förutsättningar som gör det möjligt för varje
enskild medborgare att få sitt dagliga bröd, andas
acceptabelt ren luft och vistas i en miljö som långsik-
tigt är uthållig.
Livsmedel är som affärsidé den ojämförligt bästa
alla kategorier eftersom varje människa måste inta
mat åtminstone två gånger per dygn. Ingen annan
produkt kan uppvisa en sådan marknadsförutsättning.
Trots detta är just denna näring alldeles speciellt
genomsyrad av stödsystem som på grund av vårt EU-
inträde utgör det kanske mest omfattande på markna-
den.
Eftersom just jordbrukspolitiken är den mest har-
moniserade inom EU innebär det att skillnaderna i
konkurrensförutsättningar blir speciellt tydliga och
påverkar denna näring. Den ryggsäck som det svens-
ka jord- och skogsbruket tvingas bära innebär därmed
egentligen denna signal till de svenska utövarna: Vi
anser att ni ska lyckas sämre än era kolleger i Europa
eller att ni måste arbeta ännu hårdare. Ansvaret är i
båda fallen regeringens.
Är det dessutom så, som statsministern lät med-
dela här i kammaren i tisdags, att den svenska rege-
ringen redan nu flaggar för en möjlig renationalise-
ring av jordbrukspolitiken efter 2006 på grund av de
svårigheter man just nu ser är det stor risk att de
svenska bönderna kommer att bli utkonkurrerade på
grund av de nationella skattestöd som man i andra
länder är beredd att ge. Detta, kära vänner, kommer
att innebära det största svenska fiaskot i Europapoli-
tiken någonsin. Detta är primärt regeringens ansvar.
Det som präglar de areella näringarna är att de i
alla avseenden är långsiktiga och att de på grund av
sina areella behov är skilda från tätbebyggda områ-
den. Detta skapar i sig speciella bekymmer för dem
som utövar dessa näringar. Det gäller transporter av
förnödenheter och produkter och inte minst förflytt-
ningen av de människor som bor i anslutning till eller
verkar i de areella näringarna.
När man emellanåt hör vad vissa partiers företrä-
dare tror om allmänna kommunikationers tillgänglig-
het kan man ibland få uppfattningen att det finns
tunnelbanor eller bussar på alla bostadsorter runtom i
landet. För att ta kammarens ledamöter ur denna
missuppfattning kan jag intyga att det än så länge
varken har funnits någon tunnelbana eller några re-
guljära bussar i Släthult där jag bor. Där, och på tu-
sentals andra kvadratkilometer, är det endast bilen
som ger en rimlig möjlighet till ett socialt liv.
Jord- och skogsbruksföretagare är att betrakta som
småföretagare. Det innebär att alla de hinder och hot
mot nystartande, utveckling och generationsskiften
som kännetecknar dessa också omfattar företagarna i
de areella näringarna. Detta är återigen regeringens
ansvar.
Den svenska transportinfrastrukturen, som i grun-
den är en mycket viktig del av de areella näringarnas
grundförutsättningar, har å det grövsta åsidosatts
sedan regeringen tillträdde 1994. Miljöpartiet och
Vänstern har utövat utpressning mot regeringen, och
regeringen har medvetet satt vägunderhåll och väg-
byggande i strykklass för att klamra sig fast vid rege-
ringsmakten. Detta har skapat stora bekymmer för de
transportberoende näringarna. Inte minst enskilda
vägar har fått stå tillbaka. Detta är också, herr talman,
regeringens ansvar.
Mycket nära förknippad med transporterna, oav-
sett om det gäller varor eller personer, kollektivt eller
enskilt, är och förblir beskattningen av drivmedel en
central fråga. När man först beskattar så hårt man
kan, sedan lägger på moms och som grädde på moset
dessutom inte är beredd att ge fullt avdrag för exem-
pelvis resor till och från arbetet, då är signalen tydlig:
Vi socialdemokrater tycker inte att folk ska bo på
landsbygden! Återigen är det regeringens ansvar.
Herr talman! Det jag hittills uppehållit mig vid
ligger inte direkt under miljö- och jordbruksutskottets
ansvarsområde. Men det går inte att undvika att peka
på det beroende som de areella näringarna har. När
det gäller de moderata yrkandena inom ovannämnda
områden vill jag bara framhålla deras betydelse för
framtiden och hoppas att kammaren anammar dem
för att skapa grunden för en livsmedelsförsörjning
med rimliga priser.
Skogen, herr talman, intar en alldeles speciell del
av de areella näringarna. Det är den som har bidragit
mest till den svenska nettoexporten under överskådlig
tid - inte, som många tror, gruv- och stålnäringen.
Skogsnäringen är fortfarande ett lok i den svenska
ekonomin. Dessvärre avspeglas inte detta i regering-
ens engagemang för denna fråga. I stället har man
valt att lägga ansvaret för skogsfrågorna på olika
departement och på olika företrädare och handläggare
i ett för en utomstående obegripligt pussel. Detta
skapar för näringen oacceptabla förhållanden. Den
ena handen vet inte vad den andra handen gör. An-
svaret är regeringens.
Vi moderater menar att vi måste skapa en ökad
värdeskapande vidareförädling i en starkare trätek-
nisk industri där annars marginalerna hotar att krym-
pa ytterligare. Regeringen måste därför ta ett ökat
ansvar för en kraftsamling av forskningen inom den
trätekniska industrin.
Skogsnäringen har haft svårt att i ungdomars ögon
framstå som en framtidsbransch där ekonomi, teknik
och miljö möts i spännande utmaningar inför framti-
den. Utbildningsinsatserna på alla nivåer måste därför
öka.
Konkurrenskraften för den svenska skogsnäringen
urholkas bland annat av att stora moderna sågverk i
forna Östeuropa byggts med stora statliga subventio-
ner. Detta spär den svenska regeringen på genom att
dessutom beskatta bränslet högre än konkurrentlän-
derna. För exempelvis en svensk skogsmaskin som
går i tvåskift, vilket är en förutsättning för att man
över huvud taget ska överleva, får man betala ungefär
120 000 kr mer i bränsleskatt per år än en motsvaran-
de finsk kollega. Ändå ska de konkurrera på samma
marknad. Detta är regeringens ansvar.
I betänkandet uttalas att uttaget i den svenska
skogen skulle kunna öka med 25 % de närmaste
hundra åren. Förutsättningen för att detta ska lyckas
är att man inte sätter ytterligare käppar i hjulen. En
uppkommande käpp kan vara de markavsättningar
som för närvarande sker. Vi har satt av ca 4 % av den
produktiva skogsmarken till naturreservat. Med nuva-
rande och pågående markavsättningar kommer denna
siffra att stiga med ca 11 procentenheter. Det innebär
en nettoproduktborttagning från skogens möjligheter
på mellan 3 och 4 miljarder per år. Därför, herr tal-
man, är det viktigt att vi återför balansfrågan till riks-
dagen för att få en bättre balans.
När det gäller djurfrågorna ska jag inte nu ta upp
tid med att prata om den nya djurskyddsmyndigheten.
Jag kan bara säga att trots att det står i vårt betänkan-
de att det goda svenska djurhälsoläget har kunnat
behållas under 2001 är man i full färd med att tillska-
pa denna. Vi anser att man ska lägga resurserna på
tillsyn i stället för på byråkrati.
I burhönsfrågan har regeringens schabbel i olika
avseenden också skapat en situation där man kan
konstatera att det saknas nya burar. Den oginhet man
har visat när det gäller möjligheten att få dispenser
har skapat ett hot mot vissa äggproducenter som kan
stå inför konkurs. Dessutom säljs de svenska burar
som man nu utrangerar till underpris till Finland som
sedan ska konkurrera med de svenska äggproducen-
terna. Detta är naturligtvis inte rimligt.
Vi har, herr talman, haft lite olika uppfattning om
GMO-tillsynen. Livsmedelstillsynen vill vi generellt
öka på, men inte preciserat till GMO. Vi tycker att
Livsmedelsekonomiska institutet har en viss överlap-
pande funktion i förhållande till Jordbruksverket och
vill därför utfasa det på två års sikt. Vi tycker heller
inte att det är rimligt att vi ska ge stöd för att man ska
introducera ekologiska livsmedel inom storhushåll
och i den offentliga sektorn eftersom vi anser att
marknaden mycket väl kan hantera detta.
När det sedan gäller det svenska fisket vill jag ba-
ra säga att den frågan kommer upp senare i vår. jag
vill bara konstatera i nuläget att återigen är regering-
ens spel med den svenska fiskenäringen ett vågspel
när man vill visa upp sig som Bror duktig på den
europeiska planen. Det gör att en stor näring just nu
hotas.
Trots detta, herr talman, har vi i Sverige ännu så
länge ett rationellt och väl fungerande jordbruk tack
vare duktiga bönder och skogsbrukare som mest
bedriver sin verksamhet som familjejordbruk. Svens-
ka bönder har satt en ära i att producera livsmedel
under miljömässigt och djurhållningsmässigt goda
former och betingelser. Detta har man gjort av egen
insikt och utan nämnvärda pekpinnar från politikerna.
Det största hotet mot den ariella näringen är, visar
det sig på område efter område, den svenska rege-
ringen.</pre><pre>Anf.  163  ANITA BRODÉN (fp):
Herr talman! Det ska vara en bonde i år. Denna
slogan finns att läsa i LRF:s almanacka för år 2003.
För att det framdeles också ska finnas bönder som
brukar jord och skog, producerar mat samt tillhanda-
håller ett öppet odlings- och kulturlandskap behövs
ett nytänkande både nationellt och internationellt.
Det krävs livskraftiga företag, men det krävs ock-
så ett miljömässigt uthålligt företagande. Livskraftiga
jord- och skogsbruk är tillsammans med goda kom-
munikationer en förutsättning för en levande lands-
bygd. I linje med vår företagarsyn anser vi därför att
företagarfrågorna inom jordbruket ska hanteras under
näringsutskottet. Det handlar om att tillskapa ett bra
företagarklimat, att befrias från onödigt krångel och
byråkrati samt att genom förenklingar i regelverk
underlätta kombinationsverksamheter.
Det är viktigt att svenska bönder ges förutsätt-
ningar att konkurrera på likvärdiga villkor.
Livsmedelsfrågorna vill Folkpartiet sortera under
ett konsumentutskott. Vi vill lyfta fram konsumen-
tintresset. För att tryggt kunna välja den vara man
önskar krävs korrekt märkning och information. Libe-
raler arbetar ihärdigt med att få säkrare och sundare
livsmedel i hela EU. Livsmedelspolitiken måste base-
ras på principerna om öppenhet, spårbarhet, redlighet
och renlighet. Det gäller en livsmedelssäkerhet från
jord till bord. Därför är vi tacksamma att vår motion
om ökade anslag till Livsmedelsverket vunnit gehör.
Vi vill dessutom införa en europeisk livsmedelssä-
kerhetsmyndighet, ett matens FBI.
Folkpartiet har i långa tider pläderat för en avreg-
lerad jordbrukspolitik. Det gäller dock att vara själv-
kritisk och inse att en avreglering inte kan ske ensi-
digt utan i samklang med USA och EU. Vårt mål är
en avreglerad marknad till 70 %. Vi vill skapa förut-
sättningar att på likvärdiga villkor konkurrera med
produkter på en konkurrensutsatt marknad. Vi anser
att halvtidsöversynen inom EU vad gäller module-
ringsförslaget är positivt. Det är rätt och riktigt att så
kallade kollektiva nyttigheter som arbetet med beva-
randet av ett odlings- och kulturlandskap samt biolo-
gisk mångfald ska ersättas. Vi anser att den delen
dessutom ska öka från det liggande förslaget på 20 %
upp till 30 %. Här bör dessutom Sverige vara aktivt i
att ta hem moduleringspengar.
Folkpartiet liberalerna är däremot mer skeptiskt
till det så kallade decouplingsförslaget eftersom vi i
det förslaget ser en framtida avreglering som alltför
avlägsen. Vi ser en låsning i ett nytt bidragsberoende,
denna gång knutet till varje enskild gård och byggt på
historiska bidragsmeriter.
Värre är de sidoförhandlingar som förts mellan
Tyskland och Frankrike. EU:s jordbrukspolitik bör
hanteras av parlamentet, inte av ministerrådet eller i
bilaterala förhandlingar som nu exempelvis skett
mellan herrarna Schröder och Chiraq. Vår absoluta
strävan måste nu vara att påverka ministerrådet i en
riktning som innebär en kraftfull reformering av jord-
brukspolitiken med en gemensam avreglering av
jordbrukssubventionerna. En åternationalisering
skulle vara ett avsteg från grundbulten om en gemen-
sam inre marknad.
Folkpartiet är däremot kritiskt till det stödsystem
som utarbetats, och EU:s arealersättningar har för
miljön inneburit negativa konsekvenser. Kväveläcka-
get till Östersjön, för att nämna ett aktuellt exempel,
har med all sannolikhet ökat på grund av den generö-
sa arealersättningen för spannmålsproduktionen. Vi är
också kritiska till trögheten och vill skynda på själva
processen.
Liberaler vill slå vakt om mångfalden. Det gäller
även sättet att odla. Regeringen har beslutat om mål-
sättningen att ekologisk odling ska utgöra 20 % av
den totala odlingen från år 2005. Det är värdefullt och
har säkert inspirerat den konventionella odlingen att
arbeta med miljöfrågor. Det är dock viktigt att fortsatt
forskning på detta område sker. Problem med stor
drivmedelsåtgång och växtnäringsläckage behöver
man även där komma till rätta med.
Den övriga andelen utgörs av mer än 80 % som
odlas konventionellt.
Folkpartiet liberalerna vill också uppmärksamma
det stora engagemang som finns i en miljömässigt
hållbar konventionell odling. Vi har i flera olika
sammanhang nämnt Odling i balans som exempel. Ett
antal pilotgårdar i Sverige och i övriga EU visar ge-
nom dokumentation miljömässiga framsteg när nä-
ringen och forskningsvärlden samverkar. Detta är
goda exempel på proaktiva företag som med all san-
nolikhet kommer att ha betydelse för att, för att citera
en del av målsättningen, "visa på åtgärder som kan
genomföras på flertalet gårdar och som därmed ger
väsentliga förbättringar". Ekologiskt och miljöanpas-
sat konventionellt jordbruk ska gå hand i hand.
Folkpartiets princip är också principen att förore-
naren betalar. Det är därför ur vår synvinkel oerhört
intressant att följa utvärderingen av den växtodlings-
balans som prövas i Holland och Danmark. Det inne-
bär att bonden beskattas på vad jorden lämnar ifrån
sig, inte vad som tillförs jorden. Skatt på utsläpp ej på
insats med andra ord.
Vi ökar anslaget till Statens lantbruksuniversitet
och FORMAS. Det är viktigt att inte urholka utbild-
nings-, utvecklings- och forskarresurserna. I dagarna
tvingas exempelvis SLU till drastiska neddragningar
av ett djursjukhus vilket hade kunnat undvikas om
ramtilldelningen varit på en rimlig nivå och i paritet
med andra universitet.
Folkpartiet liberalerna anser att mycket arbete
måste till för att garantera en god djurhållning. Det är
viktigt att fortsätta kampen för att minimera tiden för
slakttransporter. Sverige bör inom EU verka för ett
borttagande av exportbidragen. Ansenliga belopp
betalas ut i bidrag till export av levande djur. Som ett
första steg bör samtliga medlemsstater kontrollera att
EU:s djurskydds- och transportdirektiv följs innan
bidrag utbetalas. Vårt egna svenska regelverk behö-
ver också ändras för att underlätta etablering av små-
skaliga slakterier och avsättning av närproducerade
livsmedel.
I dag finns ingen obligatorisk utbildning eller krav
på utbildning för kommunernas djurskyddsinspektö-
rer. Folkpartiet vill stärka kravet på utbildning samti-
digt som vi vill se en ökad samverkan över kom-
mungränserna. Liberalerna ökar anslaget till djurhäl-
sovård och djurskyddsfrämjande åtgärder i budgeten.
Skogens ekosystem utgör grunden för många ar-
ters överlevnad. Skogen är vår lunga men också en
synnerligen ekonomiskt viktig näringsgren. Nationa-
lekonomiskt svarar skogen för ett nettoexportvärde på
ca 100 miljarder kronor årligen. All svensk skog bör
vara internationellt certifierad. Offentligt ägd mark
ska kunna användas som utbyte mot den mark som
den enskilde skogsbonden avsätter som naturreservat.
Principen ska vara att brukaren ska hållas skadeslös,
och intrångsersättning ska utgå.
Jord och skog utgör en stor energipotential.
Mycket forskning har redan bedrivits vad gäller alter-
nativa drivmedel och energiförsörjning. Ekonomiska
styrmedel kan behövas för att stimulera igångsättan-
det av alternativ energi. Praktisk utveckling kring
småskalig biogasproduktion och biobränsle är ur
många aspekter mycket intressant och bör följas upp.
En annan viktig näringsgren är fisket. För att den-
na näringsgren inte ska slås ut måste samma förut-
sättningar och regler gälla för länder som utövar fiske
i Västerhavet och Östersjön. Hotet mot bland annat
torsken måste snabbt lösas med hjälp av internatio-
nella överenskommelser. Det är inte det traditionella
kustfisket som hotar - eller till och med utplånat -
fiskebeståndet längs de svenska kusterna. Problemet
är den storskaliga industriella rovdriften. Det är vik-
tigt att forskare och näring nationellt och internatio-
nellt beslutar om en uthållig fiskepolitik.
Herr talman! Sist men inte minst: För att tredje
världen ska ha en chans att resa sig ur sin fattigdom
behövs mottagarländer att exportera till. EU:s höga
tullmurar måste sänkas. EU:s handelsministrar har
visserligen beslutat att successivt avskaffa tullhinder
för import av varor från de 48 minst utvecklade län-
derna i världen. Men först år 2009 ska importen för
samtliga jordbruksvaror vara tullfri, och överens-
kommelsen innefattade inte alla u-länder.
Dumpningen av överskottsprodukter på världs-
marknaden måste dessutom upphöra. De dumpade
världsmarknadspriserna slår ut jordbruk i u-världen
och omöjliggör framväxten av en livsmedelsproduk-
tion för lokal försäljning och export. Ett exempel är
de dumpade sockerpriserna, som har inneburit att
några av de minst utvecklade länderna - de så kallade
MUL-länderna, Moçambique, Malawi och Zambia -
har torpederats på sina försörjningsmöjligheter. Vi
ska vara helt på det klara med att det så kallade
världsmarknadspriset till stor del sätts av EU själv.
Att låta en FN-fond hantera överskottet skulle kunna
vara en intressant väg att gå. Eftersom det nuvarande
dumpningssystemet inte fungerar måste nya vägar
prövas för att hitta ett system att hantera ett överskott
till reserv och fördelning utan att slå ut tredje värl-
dens möjligheter.
Herr talman! Med denna högtidliga uppmaning att
fördela delar av jordens resurser yrkar jag bifall till
Folkpartiet liberalernas särskilda yttrande i MJU2
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar.</pre><pre>Anf.  164  SVEN GUNNAR PERS-
SON (kd):
Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
reservation 2 även om jag naturligtvis står bakom
övriga reservationer med kristdemokratiska förteck-
en. Även i detta betänkande avstår Kristdemokraterna
från att delta i beslut om anslag eftersom vårt budget-
förslag till min stora sorg och smärta har fallit.
Det betänkande som vi nu ska debattera behandlar
områdena jord- och skogsbruk, fiske och anslutande
näringar. Jag har valt att i mitt anförande koncentrera
mig på jordbrukspolitiken.
Herr talman! För oss kristdemokrater är jordbru-
ket inte vilken näring som helst. Det handlar om för-
valtarskap, att vårda, bevara och utveckla grundläg-
gande livsbetingelser. Det är livsbetingelser som
berör oss alla varje dag. Här talar vi om "livsmedel" i
verklig mening.
Jordbruket är också kulturbärare och förmedlare
av viktiga värden - att bruka jorden, att odla och
producera mat, att hålla landskapet öppet, att ta till
vara det naturen ger och att vårda miljön. Kristdemo-
kraterna ser livskraftiga jordbruksföretag och famil-
jejordbruk som en bas för en levande landsbygd, där
ett ekologiskt uthålligt brukande av jorden och pro-
duktion av högkvalitativa och fullvärdiga livsmedel
är huvuduppgiften.
Denna grundsyn leder oss till slutsatser som pre-
senteras i vår partimotion och i det särskilda yttrande
som bifogas utskottets betänkande. Sammantaget
innebär Kristdemokraternas förslag att ytterligare 295
miljoner kronor skulle tillföras utgiftsområdet om vi
hade fått bestämma.
Herr talman! På grund av regeringens tidigare för-
sumlighet med att ta till vara de möjligheter som EU-
medlemskapet ger har resurserna till miljö- och
landsbygdsprogrammet minskat, vilket bland annat
drabbar svensk lantbruksnäring hårt. Kompensation
med nationella medel är nödvändig. Annars riskerar
trovärdigheten i arbetet med att få ett mer miljöanpas-
sat jordbruk och förutsättningarna för att hålla land-
skapet öppet att minska drastiskt. Vi hade sådana
pengar i vårt förslag.
I skogs- och mellanbygder är det nu stora be-
kymmer att upprätthålla mjölkproduktionen. Det
finns därför anledning att överväga om det behövs
särskilda stödinsatser utifrån behovet av fortsatt nä-
ringsverksamhet i dessa bygder, verksamhet som
bland annat bidrar till öppna landskap. Stöden kan
förhoppningsvis inrymmas i kommande miljö- och
landsbygdsutvecklingsprogram.
Även om årets skördesäsong uppvisade mycket
bra resultat har väderleken de senaste åren för många
lantbruksföretag inneburit stora svårigheter att bärga
skörden, och många har fått avsevärt lägre ekono-
miskt utbyte av det som har varit möjligt att bärga.
Man måste nu ställa sig frågan om det är de enskilda
företagarna som ska bära förlusterna när väderleks-
relaterade katastrofsituationer uppstår.
I dagsläget föreligger en betydande osäkerhet om
avgränsningen av det statliga ansvaret för skördebort-
fall till följd av naturkatastrofliknande händelser. Det
finns anledning att närmare utreda förutsättningarna
för skördeskadeskydd, det vill säga om det finns
förutsättningar för försäkringslösningar eller andra
modeller. Regeringen bör snarast möjligt återkomma
till riksdagen med förslag på det området. I väntan på
att det ska bli något bra åt det hållet anslår vi pengar i
vårt budgetförslag.
Herr talman! Trots vackert tal om överenskom-
melse med bönderna om dieselskattesänkningar ser vi
ingenting av detta i budgetpropositionen. Det är åter-
igen ett stort svek gentemot hela jordbruksnäringen.
Kristdemokraterna vill betona att detta löfte måste
hållas. Om inte aktuella skatter harmoniseras med
övriga EU-länder innebär det att fler svenska lantbruk
läggs ned och arbetslösheten ökar såväl inom jord-
bruksnäringen som inom livsmedelsindustrin. Vi
föreslår en stegvis sänkning av dieselskatten så att
priset blir 53 öre per liter.
Herr talman! Kristdemokraterna anser att rege-
ringens neddragningar på anslaget till miljöförbätt-
rande åtgärder i jordbruket visar brist på insikt om
vilka åtgärder som krävs för att man ska nå de upp-
satta målen. Detta anslag används till många viktiga
saker och ting, bland annat forskning för att minska
växtnäringsläckage, ammoniakavgång, säkrare och
minskad användning av bekämpningsmedel. Dess-
utom ingår forskning och utveckling kring bevarande
av biologisk mångfald och tillvaratagande av kultur-
värden, ökad andel ekologisk produktion liksom
marknadsstödjande åtgärder för ekologisk produk-
tion. Kristdemokraterna ville inte medverka till dessa
nedskärningar utan satsade mer pengar på området.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis få uttrycka
min förvåning och oro över de utfall som statsminis-
tern bestått oss med, senast i denna kammare i tis-
dags. EU:s jordbrukspolitik, som i hög grad också
styr den svenska jordbrukspolitiken, är inte vatten
värd. Nu ordas om åternationalisering, att ländernas
kapprustning när det gäller nationella stöd ska ta ny
fart. Eller är det möjligen så att statsministern framför
sig ser möjligheten att mer eller mindre drastiskt
försämra förutsättningarna för svensk jordbrukspro-
duktion? Med tanke på sveket i dieselskattefrågan
kan inte den möjligheten uteslutas.
Samtidigt som statsministern står här i kammaren
åker jordbruksministern och medarbetare till henne i
skytteltrafik till Bryssel för att diskutera halvtidsöver-
synen och reformeringen av CAP utan att den parla-
mentariska kommitté som riksdagen begärt i ett till-
kännagivande i våras har tillsatts - en kommitté vars
uppgift ska vara att ta fram svenska positioner i re-
formarbetet.
Jag hoppas att vi under denna debatt kan få ett
klarläggande om vad Socialdemokraterna vill med
jordbrukspolitiken bakom alla dessa utspel. Ska det
vara möjligt att driva jordbruksföretag också i mindre
skala med produktion av livsmedel med hög kvalitet i
hela vårt land? På vilka villkor ska det i så fall ske?
Vad får statsministerns förslag, om det blir verklig-
het, för konsekvenser? Är det förankrat i den social-
demokratiska riksdagsgruppen? Frågan kvarstår, herr
talman: Vad vilja Socialdemokraterna med svenskt
jordbruk?</pre><pre>Anf.  165  JAN ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag ska börja med att det finns en
mängd positiva saker att säga om den sektor som vi
nu debatterar. En positiv sak är att det finns en god
investeringsvilja ute i landet när det gäller dessa sek-
torer. För andra näringar är det så, precis som för
företagen i den här sektorn, att en låg och stabil ränta
är viktig. Det gäller att vi för en politik som ger förut-
sättningar att ha det i fortsättningen.
En annan positiv faktor är de ökade kunskaper
som vi har i dessa sektorer, som ger förutsättningar
för en bra miljöutveckling. Goda kunskaper ger också
förutsättningar att producera en bra och säker mat
som är av god kvalitet.
En tredje intressant framtidsaspekt är de utveck-
lingsmöjligheter som finns när det gäller grödor för
industriråvara och energiråvara. Ett ytterligare intres-
sant område är functional food, där vi bara har sett
början av utvecklingen.
Det finns alltså stora framtids- och utvecklings-
möjligheter inom området.
Men, herr talman, de areella näringarna är utan
tvekan de näringsgrenar där den politiska styrningen
är som störst och starkast. Därför är det oerhört vik-
tigt att de politiska signalerna genomsyras av lång-
siktighet och tydlighet. Det är för att ge utövarna bra
förutsättningar att planera sin framtid.
Hur ser då signalerna ut? Jag ska ge ett rätt be-
klämmande exempel. Jag tänker alltså på de signaler
som går till utövarna. Det gäller utbetalningen av EU-
stöden, där regeringen ännu en gång bollar utbetal-
ningen mellan åren för att klara budgettaket. Man
struntar i hur det berör utövarna. Är det inte rimligt
att man som företagare ska veta vilket år man får ut
sin ersättning från samhället i det fall man ska ha
samhällsersättning?
Ett annat exempel som rör signalsystemen är vårt
förhållande till den gemensamma jordbrukspolitiken i
EU. Socialdemokraterna signalerar att den ska brytas
ur den gemensamma europeiska politiken. Med tanke
på att s-regeringen inte tidigare har visat någon större
vilja att skapa lika villkor för svenska företag som för
företagen i våra grannländer inger det en stark oro ute
i vårt land.
Därför är min fråga till Sinikka Bohlin, som jag
vet kommer upp här sedan: Kommer Socialdemokra-
terna att driva som Sveriges linje att jordbrukspoliti-
ken ska brytas ur EU:s gemensamma politik?
Ett levande jord- och skogsbruk är grundläggande
för att hela Sverige ska kunna leva och för att vi ska
kunna hävda en av de äldsta kulturskatter vi har,
nämligen kulturlandskapet. För att kunna ha ett lång-
siktigt livskraftigt jord- och skogsbruk krävs det, som
jag sade tidigare, att vi har lika förutsättningar när det
gäller skatter och kan konkurrera på lika villkor som
övriga Europa. Jag tycker att det är en självklarhet att
vi ska rättvrida den snedvridning som finns, framför
allt genom beskattningen på diesel för jord- och
skogsbruket.
Hur ser då Centerpartiets alternativ till budget ut?
Ja, jag kan i det stora hela säga att när vi har sorterat
bort tekniska överföringar och liknande satsar vi mer
pengar än de flesta andra på det här området. Det
finns olika anledningar till det.
Det första är, som jag har sagt, att vi vill ge lika
förutsättningar för våra företag som för grannländer-
nas.
Det andra är att vi tror att här ger pengarna mil-
jömässigt bra effekter när vi satsar dem.
Det tredje är att man som företagare i dessa sekto-
rer ska kunna ha en viktig ersättning för insatt kapital
och arbete.
Mer specifikt ökar vi resurserna för bekämpande
av djursjukdomar. Däri ligger BSE-kontroller och
bättre ersättningar vid epizootiutbrott. Vi ökar ansla-
get för djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgär-
der. Det är bland annat för att kunna möta krav på
bättre burar när det gäller våra pälsfarmar.
Vi vill öka Livsmedelsverkets resurser för att
kunna hålla en hög nivå när det gäller salmonella-
kontrollerna.
Under anslaget för miljö- och strukturfonder för
landsbygden satsar vi på återskapande av våtmarker
och konkurrensstärkande åtgärder i de bygder där vi
redan nu ser att markerna växer igen. Det gäller fram-
för allt Norrland, skärgården och sydsvenska höglan-
det.
Vi har givetvis förslag om att lyfta av ryggsäcken.
Det ligger inte under vårt utskott, utan det har vi lagt i
ett annat utskott som hanterar skatterna.
På skogsområdet gäller det att öka forskningen,
inte minst med tanke på greminellaangreppen, som vi
alla säkert känner till. Vi vill också se till att sätta
bättre fart på planteringen av lövskog.
Sammanfattningsvis kan jag säga att huvudsyftet
med Centerpartiets politik är att det svenska fisket,
jord- och skogsbruket ska kunna producera produkter
som är miljömässigt bra och som är säkra för konsu-
menterna. Till de produkterna räknar jag även ett
öppet landskap och en skog med biologisk mångfald.
Slutligen, herr talman, står jag bakom samtliga re-
servationer, men för att vara sparsam med kammarens
tid yrkar jag bifall till reservation 1 under punkt 5.</pre><pre>Anf.  166  GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Det budgetförslag som vi nu har att
ta ställning till är ett förslag med mycket små frihets-
grader, som alla vet. Det mesta är alltså bestämt av
EU, och vi har små möjligheter att i utskott, regering
eller här i kammaren påverka budgetens utseende.
Den har en mycket styrande karaktär för de areella
näringarna, jord- och skogsbruk, fiske och anslutande
näringar.
Det som vi är inriktade på, och som alla föregåen-
de talare har tagit upp, är att få den verksamhet som
vi nu har - hårt reglerad, som den är - att bedrivas på
ett långsiktigt ekologiskt hållbart sätt. Många av de
satsningar som nu görs i budgeten är inriktade åt det
hållet. Det gäller stöd för ekologiskt jordbruk. Det
gäller också forskning och utveckling inom området.
Det går särskilda medel till både de forskningsfinan-
sierande myndigheterna och SLU och andra.
Det som är baksidan av den här finansieringen,
med stora bidrag som kommer från EU, är naturligt-
vis regelverken. Det är alltså inte bara pengarna som
strömmar in utan också hårda regleringar. Anita
Brodén och Sven Gunnar har tagit upp småjordbru-
karnas problem när det gäller att utveckla, förändra
och anpassa verksamheterna. Man är alltså bunden av
till exempel kvoter som påverkar möjligheten att
utvidga produktionen på ett visst område. Det handlar
till exempel om mjölkkvoter som ett hinder för ost-
tillverkning. Det gäller bidragsrätterna. Man har alltså
bara rättighet att hålla ett visst antal djur. Sedan får
man försöka köpa bidragsrätter från andra lantbrukare
och så vidare. Det är alltså en rad hinder för en natur-
lig marknadsmässig utveckling av svenskt jordbruk.
Anita Brodén sade att EU:s jordbrukspolitik
skulle tas från ministerrådet och föras över till EU:s
parlament. Vi i Miljöpartiet tycker någonting i lik-
nande riktning men vill gå betydligt längre och tycker
att jordbrukspolitiken ska återföras till de nationella
parlamenten. Det skulle lösa många av de här pro-
blemen.
Det är naturligtvis en hämmande faktor när man
ska diskutera det här betänkandet. Frihetsgraderna är
mycket små, och rader av tokigheter är inbyggda i
systemet.
Vi har från Miljöpartiets sida i samverkan med s
och v väckt en motion där vi ytterligare stärker miljö-
forskningen genom ett anslag till Sveriges lant-
bruksuniversitet. Vi har också ett litet tillägg till
Livsmedelsverket när det gäller arbetet med livsme-
delssäkerheten, och vi vill att ersättningarna för vilt-
skador ska ligga kvar där de har legat tidigare - vi har
en liten post för det.
Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag i sin
helhet i betänkandet. Där inkluderas då de delar som
den här motionen från s, v och mp tar upp.
Miljöpartiet och Centern har en liten reservation
när det gäller den ekologiska forskningen. Det är
reservation 5. Där har vi uppmärksammat Stiftelsen
Biodynamiska Forskningsinstitutet i Järna som alltså
är en av banbrytarna när det gäller ekologisk odling.
Det startade väl sin verksamhet för över 50 år sedan.
Den pågår fortfarande, och de har svårigheter med
basfinansieringen. Vi anser det vara viktigt att de
kommer med bland dem som fortsätter att arbeta med
forskning inom det här området och att de har möj-
ligheter att dels stå på egna ben, dels knyta sig till den
forskning som pågår vid landets universitet och stat-
liga myndigheter.
Jag yrkar bifall till reservation 5 under punkt 9.
När det gäller djurskyddet har Miljöpartiet många
åsikter. Jag avstår från att gå in i detalj på dem. Jag
noterar bara med glädje att det nu finns medel för den
nya djurskyddsmyndigheten, som säkert kommer att
betyda mycket när det gäller djurskyddets utveckling
framöver.
Miljöpartiet står alltså bakom förslaget i betän-
kandet och yrkar bifall till förslaget i sin helhet.</pre><pre>Anf.  167  SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! Detta är ett budgetbetänkande som
omfattar 39 anslag fördelade på sju politikområden,
vilka även omfattar tio myndigheter. Det är samman-
lagt 10,5 miljarder, varav ungefär 51 % finansieras
från EU-budgeten.
Det största området är livsmedelspolitiken, men
det räcker inte för detta utskott, utan vi ska klara av
trafikutskottet, skatteutskottet, näringsutskottet och
skapa ett nytt utskott, konsumentutskottet, som i dag
ligger i lagutskottet.
Ibland saknar jag faktiskt i de här debatterna prat
om den framtida jordbrukspolitiken, den framtida
livsmedelspolitiken.
Vi sitter fast i EU:s jordbrukspolitik. Det kan vara
bra eller dåligt. Det var säkert bra för 50 år sedan när
man skapade EU:s jordbrukspolitik efter andra
världskriget. Människorna behövde ha mat, livsme-
del. Människor behövdes i jordbruksföretagen, men
det har gått många år efter det. Världen har blivit
mindre. Vi kommunicerar mer med andra länder. Vi
använder andra typer av livsmedel i dag än vi gjorde
tidigare. Våra värderingar har förändrats väldigt
mycket under de här 50 åren. Kunskapen ökar, och vi
ställer andra krav på våra livsmedel i dag än vi gjorde
när det egentligen bara var nödvändigt att överleva.
Då kanske också politiken måste förändras. De när-
maste åren kommer att handla väldigt mycket om det.
Naturligtvis kommer vi att ha en livsmedelspoli-
tik, inklusive den produktion som vi har även i fram-
tiden, eftersom 90 % av vår föda fortfarande kommer
från jordbruket. Vi har skapat ett ekosystem - det är
alltså ett skapat ekosystem - som vi kommer att ha
även i framtiden, som vi ska vara rädda om. Det är
också därför som det är väldigt viktigt att vi kommer
ifrån en diskussion enbart om produktion och att vi
samtidigt börjar diskutera mig som konsument och
dig som konsument, miljöfrågorna, djurhälsan, regio-
nal utveckling, EU:s utvidgning och globalisering.
Det är ju samma fråga hela tiden.
Runtom i Europa diskuteras nu framtidens jord-
brukspolitik inom EU. Att den här diskussionen har
kommit i gång så fort beror kanske på många negati-
va saker som har hänt de senaste åren - galna ko-
sjukan, mul- och klövsjukan, dioxinskandaler. Men
det finns naturligtvis också positiva tecken, och det är
utvidgningen, som hände alldeles nyligen.
De allra flesta är överens om att vi måste ändra
EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Jag har nu lyss-
nat i denna debatt och läst era särskilda yttranden. Ni
säger att regeringen har fel i alla frågor. Då väntade
jag mig faktiskt att det skulle finnas ett borgerligt
alternativ.
Men det finns det inte. Jag är ändå glad att Folk-
partiet i dag kunde redovisa en helhetsbild på jord-
bruks- och livsmedelspolitiken. Jag kanske inte delar
den i allt, men de hade i alla fall en helhetsbild. Jag är
väldigt glad att Centerpartiet såg de positiva sakerna i
en väldigt viktig näring. Det finns naturligtvis pro-
blem i alla näringar. Men det finns en ansats till något
som jag tror kan bli bättre.
Vi har tidigare från Socialdemokraterna redovisat
fem utgångspunkter som är viktiga för oss när det
gäller livsmedelspolitiken. Den mat som vi ska pro-
ducera i Sverige ska vara säker och sund. Jordbruket
med hela livsmedelssidan, från ax till limpa, ska vara
ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart. Vi ska ha
jordbruk i hela landet. Det handlar inte enbart om
matproduktion. Det finns också andra värden. Männi-
skor vill ha ett öppet landskap. Jordbrukspolitiken ska
också vara solidarisk globalt. Dessa fem punkter är
grunden för den tanke som vi vill föra vidare.
Kommissionen har begärt in halvtidsöversynen.
Vi har lämnat den från Sveriges sida. Det som hände
efter det var kanske lite överraskande. De förslag som
kom från kommissionär Fischler var mycket mer
långtgående än någon hade väntat sig. Det är i och för
sig bra. Det skapar en diskussion. EU är ju en trög
diskussionsklubb. Det är bra att man väcker tankar.
Sedan får vi se vad som händer.
Jag tror att det finns en sak som vi är överens om i
den här riksdagen. Vi ska försöka avskaffa de stöd
som snedvrider handeln. Det är en punkt som vi kan
gå vidare på tillsammans.
Det finns också andra stötestenar på vägen, och
det är WTO-förhandlingarna till hösten. Fischler har
lovat att ta upp frågorna i WTO. Den stora diskussio-
nen handlar om u-ländernas utveckling och den jord-
brukspolitik som finns inom EU, USA, Australien
och Nya Zeeland och som hindrar de fattigaste län-
derna att över huvud taget producera sina egna livs-
medel.
Jag tror inte på en total avreglering på en gång. Vi
får tillsammans försöka att fundera ut hur vi ska an-
vända de resurser vi har så att konsumentens, bon-
dens och hela samhällets behov ses i ett vidare per-
spektiv. Vi har en möjlighet nu om vi vill.
Jag ser tre nyckelord för framtiden vad gäller
livsmedelspolitiken. Den ska vara säker, hållbar och
etisk. Jag går nu inte in mer på vad vi har gjort för
säkerheten. Vi är väldigt medvetna om den. Vi har
gjort mycket i landet för den ekologiska sidan. Det
som det återstår mycket av är något som vi bara kan
göra inom EU. Det är den etiska diskussionen om den
globala handeln. Den klarar vi kanske inte själva.
Jag har också lyssnat väldigt noga på vad ni har
sagt. Det är bara ett parti som har nämnt ordet
"konsument". Det är Folkpartiet. Jag får tacka för det.
Man måste komma ihåg att det som vi producerar inte
har ett egenvärde. Det är vi konsumenter som ska
efterfråga det. Det är väldigt viktigt att vi i framtiden
inte bara tar med producenterna i diskussionen utan
att vi också har konsumenten med. Konsumenten kan
styra marknaden. Det är till exempel mina önskemål
att bli 20 % ekologisk konsument och styra den pro-
duktion som vi ska ha.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i be-
tänkandet och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  168  SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Herr talman! Jag tackar för ett intressant och
framåtsyftande anförande. Jag hoppas att vi kommer
att få många spännande diskussioner om den framtida
jordbrukspolitiken framöver.
Men vreden är stor hos de jordbrukare som litade
på statsminister Göran Perssons handslag när det
gällde sänkningen av dieselskatten. Hur ser Sinikka
Bohlin på detta svek? Är det rimligt att svenska jord-
brukare på viktiga områden har väsentligt sämre
förutsättningar för sin verksamhet än vad konkurre-
rande länder har? Hur går talet om jordbruket som en
framtidsnäring ihop med ett sådant agerande?
Jag vill också fråga Sinikka Bohlin om hon är
nöjd med att riksdagen snällt får sitta vid sidan om
när statsministern utlyser nya svenska positioner och
jordbruksministern och hennes medarbetare turnerar
till Bryssel för att reformera den europeiska jord-
brukspolitiken. Tycker utskottets vice ordförande att
det är att visa respekt för riksdagen att man dröjer
med att tillsätta den parlamentariska kommitté som
ska ha till uppgift att forma de svenska positionerna i
detta reformarbete?</pre><pre>Anf.  169  SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Låt oss börja med dieselskatten. Det
var en av de tegelstenar som jag fick i ryggsäcken för
några år sedan. Det fanns flera där som vi har klarat
av. Dieselskatten finns kvar.
Det är kanske inte så roligt att säga, men det finns
en utredning som heter Vägtrafikskatteutredningen.
Den lämnade en PM om skatten på drivmedel för ett
halvår sedan, tror jag. Frågan har nu varit på remiss
och bereds. Jag kan tyvärr inte säga mer om diesel-
skatten.
Men jag är ändå väldigt glad att man nu har klarat
av en av de andra tegelstenarna, den som gällde skatt
på bekämpningsmedel och handelsgödsel. Det har
gjorts en principöverenskommelse om att återföring-
en kommer att användas till ett nationellt miljöstöd
för växtodlingsplaner. En stor del kommer att föras
till näringen i form av miljöinriktad rådgivning, ut-
veckling och forskning. Även miljö- och landsbygds-
programmet kommer att förstärkas. Det finns inga
siffror än på detta eftersom det måste notifieras i
Bryssel. Jordbruksministern måste kanske åka dit och
göra det också. Så är ju livet när man är medlemsstat i
EU.
Vi ser ändå att det finns en utveckling. Jag bekla-
gar att vi inte har klarat av dieselskatten. Jag får väl
försöka arbeta med det.</pre><pre>Anf.  170  SVEN GUNNAR PERSSON (kd)
replik:
Herr talman! Det låter förhoppningsfullt. Jag har
under denna korta tid i utskottet lärt känna Sinikka
Bohlin som en mycket kraftfull och duktig riksdags-
ledamot. Hon kommer säkert att lyckas bra med detta.
Så sent som i augusti bekräftade statsministern i
tidningen Land att det fanns en uppgörelse med LRF
om dieselskatten motsvarande minst 400 miljoner
kronor. Där finns det definitivt en uppgift.
Det är ett ganska rejält hackande på EU:s gemen-
samma jordbrukspolitik om hur den stänger ute andra
länder och så vidare. Jag vill fråga dig och andra som
hävdar det hela tiden: Hur stor del av importen från u-
länderna svarar EU för när det gäller jordbrukspro-
dukter? Hur stor del av jordbruksexporten från Afrika
går till EU? Hur stor del av de tullavgifter som u-
länderna betalar är tullavgifter mellan länderna? Har
EU:s nettoexport till u-länderna ökat eller minskat de
senaste åren?
Det verkar som om ni är tvärsäkra på hur utveck-
lingen ser ut. Jag är inte säker på att svaren på de
frågor som jag har ställt är de som ni har tänkt er.</pre><pre>Anf.  171  SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att jag ska svara på frå-
gorna. Man kan läsa i Det internationella perspektivet
som kommer att ges ut av LRF. Där kommer alla svar
att finnas.
Fischler säger också att CAP har mer handels-
stödjande inslag än det borde ha. De nya förslagen
ska ju försöka minska snedvridningen i den interna-
tionella jordbrukspolitiken och speciellt i den som är
inriktad mot de fattigaste länderna. Jag svarar inte på
dessa frågor, men jag kanske ska svara på den fråga
som jag förra gången inte hann svara på och som
gällde varför inte den parlamentariska utredningen är
tillsatt.
Direktiven var skrivna, men sedan kom utvidg-
ningen. Eftersom det var väldigt oklart med förhand-
lingarna om de nya ländernas stöd, till exempel i
fråga om Polen, var man tvungen att vänta på att
kunna skriva in vilka förutsättningar vi kommer att ha
inom EU i den totala budgeten för utvidgningen. Det
måste vi veta om vi i den parlamentariska kommittén
ska kunna arbeta för de svenska delarna och göra en
översyn av våra landsbygdsutvecklingsprogram.
Innehåller det bra saker? Har vi gjort de rätta sa-
kerna? Ska vi förändra? Men samtidigt måste vi ock-
så försöka följa vad som händer vid förhandlingarna
mellan medlemsstaternas regeringar. Där har vi i
utskottet naturligtvis en utmaning i att hitta ett arbets-
sätt. Hur kan vi följa detta? Den svenska delen är
enkel - att ha en parlamentarisk kommitté. Den rår vi
själva över. Den andra är mycket svårare, eftersom
parlamentet har en annan roll än tidigare när det gäl-
ler jordbrukspolitiken.</pre><pre>Anf.  172  BENGT-ANDERS JOHANS-
SON (m) replik:
Herr talman! Sinikka Bohlin inledde med att säga
att vi sitter fast i EU:s jordbrukspolitik. Det kan man
tolka som att det inte går att göra någonting åt det.
Men Sven Gunnar Persson har på ett förtjänstfullt sätt
lyft fram drivmedelsskatten. Och jag tolkar trots allt
Sinikka Bohlins utfästelse, som jag vill tolka positivt,
som att en sänkning av drivmedelsskatten är på gång.
För att göra det enkelt för det regeringsbärande
partiet vore det väl en stilla nåd att bedja om att rege-
ringen ansluter sig till Moderaternas och Kristdemo-
kraternas nivå, nämligen 53 öre i skatt per liter diesel.
Då behöver ni inte utreda så mycket, och så får vi
majoritet i kammaren utan en massa tjafsande i Rege-
ringskansliet.
Herr talman! Jag vill ställa en fråga när det gäller
bilen på landsbygden. Jag tog upp det lite grann i mitt
anförande. Bilen är en viktig del för de sociala möj-
ligheterna. Skulle Sinikka Bohlin möjligen kunna
medverka till att öka reseavdragen, inte minst för att
landsbygden fortsatt ska kunna vara levande?</pre><pre>Anf.  173  SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Om jag nu avslutar diskussionen an-
gående dieselskatten ska vi också komma ihåg histo-
riken. När vi började diskutera dessa tegelstenar
handlade diskussionen om nedsättning av dieselskat-
ten bara om jordbrukets arbetsmaskiner. Sedan fick vi
in skogsbrukets arbetsmaskiner. Och eftersom det nu
handlar om arbetsmaskiner så är det fråga om alla
arbetsmaskiner. Då är vi också i en EU-djungel där vi
måste gå och fråga vad EU tycker. Då handlar det till
och med om de arbetsmaskiner som Vägverket an-
vänder vid asfaltering. Vi har komplicerat frågan
ganska mycket eftersom man hela tiden har utvidgat
detta.
Jag tänker inte debattera reseavdragen. Jag reage-
rade naturligtvis lite grann när Bengt-Anders Johans-
son höll sitt anförande. Han tog då upp alla möjliga
politikområden. Jag är lite förvånad efter gårdagens
debatt i näringsutskottet då man egentligen ville för-
ändra eller avskaffa strukturfonderna som har en
väldigt stor betydelse för landsbygdens utveckling i
det här landet. Där är man alltså beredd att avveckla
väldigt mycket. Men å andra sidan vill man från
många håll ha mer pengar till andra saker inom jord-
bruket till exempel.</pre><pre>Anf.  174  JAN ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag och väldigt många som jobbar i
näringen är oerhört nyfikna på vårt förhållande till
den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommer Soci-
aldemokraterna att driva att den ska brytas ut ur EU:s
gemensamma politik och nationaliseras?</pre><pre>Anf.  175  SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag gjorde en tolkning när jag lyss-
nade på statsministern. Han sade att man behöver
reformera EU:s jordbrukspolitik. Det tror jag att vi är
ganska överens om i denna kammare. Vi vet inte
riktigt hur vi ska göra. Men han sade att om man inte
klarar av en reformering som är bra för konsumenter-
na, för miljön och för globaliseringen kanske vi måste
börja fundera på om vi måste göra något mer dras-
tiskt. Det är den tolkning som jag gjorde av den de-
batten. Han höll alla dörrar öppna. Det kanske är
dessa dörrar som jag också vill ha öppna när jag har
lyssnat på er här i dag. Det finns många saker som vi
kan göra för att på ett bra sätt bygga vidare på en
framtida livsmedelspolitik inom EU om vi vill.</pre><pre>Anf.  176  JAN ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Man kan då ställa sig frågan: Om
statsministern inte tycker att vi kommer tillräckligt
långt i det gemensamma forumet, kommer ni då att
driva att vi ensidigt från svensk sida ska bryta ut
detta? Och tror ni att vi kommer att få en nedsättning
av medlemsavgiften för att sedan kunna kompensera
det nationellt för att ha likställiga villkor länderna
emellan?</pre><pre>Anf.  177  SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag tror att det är väldigt svårt att
inom EU driva något ensidigt. Jag kanske inte tillhör
de personer som tycker om dessa ensidiga förslag
som nu cirkulerar, vare sig de är från Centerpartiet
eller från några andra partier.
Detta är en stor fråga som handlar om många
människor och om väldigt mycket pengar. Jag tror
därför att det finns alla möjligheter att diskutera den-
na fråga i parlamentet och att försöka se möjligheter-
na. Det är faktiskt vi som är förtroendevalda. Som jag
sade från början kommer vi att behöva jordbrukspoli-
tik och livsmedelspolitik eftersom 90 % av det som vi
konsumenter äter ändå kommer därifrån. Jag tror
därför inte att det går att provocera något i denna
fråga, utan jag tror mer på ett samarbete. Och jag tror
fortfarande på samarbetet med Centerpartiet som jag
har haft ganska goda erfarenheter av. Och eftersom
jag har lyssnat på er alla så kanske det finns något
som man kan bygga vidare på som blir bra.</pre><pre>Anf.  178  ANITA BRODÉN (fp) replik:
Herr talman! Jag har redan fått svar på en av mina
frågor som rörde renationalisering. Därför har jag
bara en kommentar.
Sinikka Bohlin nämnde i sitt anförande att en av-
reglering inte kan ske på en gång. Och jag vill bara
nämna att det också är Folkpartiets syn. Vi vill göra
det tillsammans med EU och USA, och hela tiden
måste det ske på sikt.</pre><pre>Anf.  179  SINIKKA BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Vi måste naturligtvis göra det inom
EU. Men jag tror att det är väldigt viktigt att man
inom EU och inom Sverige tittar på de olika förut-
sättningar som olika länder har. Det handlar mycket
om regionalpolitik för mig. Det är andra förutsätt-
ningar i Pajala än i Grekland att odla.
Vi har naturligtvis även de andra stora länderna.
Det är inte bara USA, utan det är Australien, Nya
Zeeland och Sydamerika som vi importerar mycket
från. Det är alltså en mycket större fråga. Men jag tror
faktiskt att man kan hitta vägar om man så vill.</pre><pre>Anf.  180  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):
Herr talman! Om alla människor på jorden skulle
leva med samma livsstil och konsumtionsnivå som vi
i den rika världen skulle det krävas fem jordklot.
Eftersom det finns bara ett jordklot finns det uppen-
bart en konflikt om begränsade ytor och ändliga re-
surser. Vår livsstil tillägnar oss livsutrymme från
människor i andra världsdelar och hotar vår egen och
andras existens.
Jordbruket, skogsbruket och fisket är de näringar
där vi tydligast kan se samspelet mellan vårt utnytt-
jande och naturens reaktioner. En förutsättning för att
dessa näringar ska kunna nyttjas och utvecklas är att
de sker i samspel med naturen.
Målet med vårt jordbruk måste vara att vi produ-
cerar säkra livsmedel av god kvalitet med stor hänsyn
till miljön och till djurens välbefinnande. I dag gör vi
inte alltid det, och detta måste vi försöka ändra på. Vi
måste förena ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt
uthålligt jordbruk i hela landet.
Vi i Vänsterpartiet står bakom utskottets hem-
ställan när det gäller anslag inom utgiftsområde 23.
Ramen för utgiftsområdet är över 10 miljarder. Men
detta utgiftsområde står för betydligt större värden.
Det samlade värdet av exporten av skogsindustripro-
dukter var 109 miljarder 2001. Det är drygt 14 % av
det totala exportvärdet för landet. Och även om den
totala produktionsvolymen för jordbruket har minskat
något beräknas den till 42 miljarder för 2001. Vi kan
också konstatera att Sveriges handel med jordbruks-
varor och livsmedel ökar. Ungefär 51 % av utgifterna
på vårt område finansieras från EU-budgeten. Detta
område styrs till stor del av EU:s regelverk och kan
påverkas endast genom förändringar av den gemen-
samma jordbrukspolitiken. Och här finns det mycket
att göra.
EU:s jordbrukspolitik har gynnat ett intensivt
storskaligt och specialiserat jordbruk. 80 % av EU:s
jordbrukarstöd går till 20 % av jordbrukarna inom
EU.
Strukturrationaliseringen leder till att djuruppföd-
ningen intensifieras, och uppfödningsformerna kräver
att man tar mindre hänsyn till djurens naturliga bete-
ende.
En skattebetalare och konsument betalar jord-
bruksstödet först via de olika prisstöden, som gynnar
intensivproduktion, och sedan via direktstöd och
miljöstöd som ska minska intensiteten och få lantbru-
karna att avstå från att producera. Det säger sig självt
att denna metod inte är särskilt effektiv.
Under nästa år kommer vi med all säkerhet att här
i kammaren mer detaljerat diskutera EU:s halvtid-
söversyn. Inte minst för att klara av utvidgningen är
det nödvändigt att reformeringen av jordbruket fort-
sätter. Inriktningen ska vara att mer av stöden går till
miljöåtgärder och landsbygdsutveckling. Besluten om
hur dessa stöd ska användas måste i större utsträck-
ning fattas på nationell nivå.
Herr talman! Det är mycket glädjande att anslut-
ningen till de miljöåtgärder vars syfte är att bevara
odlingslandskapets biologiska mångfald och kultur-
miljövärden är mycket god. Ersättningar till betes-
marker, slåtterängar, natur- och kulturmiljöer samt ett
öppet och varierat odlingslandskap har alla en må-
luppfyllelse på 75-100 % när det gäller de mål som
har satts upp i programmen.
En annan mycket positiv utvecklingstrend är att
anslutningen till ekologisk produktion uppgår till ca
15 % av den odlade arealen, och denna areal ökar
kontinuerligt. Riksdagen har fastställt att till år 2005
ska 20 % vara ekologiskt odlat. Detta mål kommer
med stor sannolikhet att uppnås. Vi i Vänsterpartiet
strävar ännu längre och driver därför frågan om att
30 % ska läggas om till ekologisk odling senast år
2010.
För havet är övergödningen ett av de allvarligaste
hoten. Växtnäringen tillförs åkermarken genom göd-
selmedel, utsäde, nedfall från luften och kvävefixe-
ring och förs bort med skörden och skörderesterna.
Det som förs bort är mindre än det som tillförs. Ris-
ken är då mycket stor att överskottet läcker ut från
åkermarken till vattendragen och hamnar i sjöar och
hav, där problemen med övergödning uppstår.
En åtgärd för att minska påverkan av näringsäm-
nen från jordbruket är att anlägga våtmarker. Men det
allra bästa är att vara restriktiv med användandet av
kväve och fosfor och att sträva efter en produktion
som så mycket som möjligt bygger på lokala förnyba-
ra resurser och på en balans mellan djurhållning och
växtodling och där så många näringsämnen som möj-
ligt cirkulerar. Då skulle överanvändningen av han-
delsgödsel i dagens konventionella jordbruk minska
och miljön successivt förbättras.
Under senare år har djurens situation i samhället
blivit en mycket viktig fråga för alltfler, kanske sär-
skilt för unga människor. Fler och fler tar till sig fakta
om de förhållanden i vårt samhälle som djur lever och
dör under.
Djurtransporter, pälsdjurens förhållanden och för-
söksdjurens lidande är några exempel som upprör. I
dag är djurrättsrörelsen en växande rörelse. Alltfler
kämpar på olika sätt för djurs rättigheter. Vänsterpar-
tiet är en del av denna rörelse och vill se en utveck-
ling där djurs rättigheter accepteras och stärks.
I mitt parti välkomnar vi regeringens förslag om
att en särskild djurskyddsmyndighet inrättas för att
djurskyddet ska stärkas, och ytterligare fokus ska
läggas på djurskyddsfrågorna. Men debatten om den-
na nya djurskyddsmyndighet får vänta till efter vår
välbehövliga julledighet.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets för-
slag i betänkandet.</pre><pre>Anf.  181  SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Mitt korta inlägg här är föranlett av
den växande oro som jag och flera med mig känner
för skillnaden mellan de skrivningar som finns i ut-
skottets betänkande. Det finns skrivningar som man
kan instämma i. Som Gunnar Goude sade finns det
många bra skrivningar, och det är en god ambition
som utskottet signalerar. Jag avser då satsningen på
ekologisk odling och på ekologisk forskning.
Men det som oroar mig och många fler och som
också kommer fram i flera av de centermotioner som
utskottet här behandlar är att riksdagen säger en sak -
vi talar ju om en 20-procentig omfattning av den
ekologiska odlingen fram till år 2005. Men sett till
hur det ser ut när det gäller de satsningar som görs på
forskning och utbildning på området är det en av-
veckling som man kan iaktta, till exempel vid Sveri-
ges lantbruksuniversitet.
Riksdagen medverkade till att det här fick lite fart
för ett tiotal år sedan. Jag menar att det nu är så att
riksdagens mål om 20 % ekologisk produktion riske-
rar att urholkas om ingenting görs åt nuvarande situa-
tion.
Vad som väldigt tydligt saknas är en satsning på
universitetsfinansierade lärar- och forskartjänster,
såsom professors-, lektors-, forskarassistents- och
doktorandtjänster.
I början av 1990-talet initierade regeringen, på
riksdagens initiativ, en professur i alternativa pro-
duktionsformer i jordbruket och trädgårdsnäringen -
särskilt i alternativ odling, som senare döpts om till
ekologisk odling. Sedan dess har inte mycket hänt på
området trots att riksdagens ambitioner skruvats upp
ordentligt och i politisk enighet.
Den enda professorn på området som finns vid
SLU i Uppsala går i pension nästa år. Ingen vet vad
som då händer. Har man ambitionen om en 20-
procentig omfattning vad gäller ekologisk odling
borde naturligtvis ambitionerna på området när det
gäller forskning och utveckling ordentligt skruvas
upp.
Numera finns Centrum för uthålligt lantbruk vid
SLU, och nu plussar vi på med pengar till det. Det är
gott och väl men det handlar bara om ett centrum,
inte om en institution eller enhet som kan initiera
forskning och som kan gå i spetsen för en rejäl ut-
veckling av det här området. Därför känner jag oro
för att detta kommer att innebära att vi inte kan klara
målet om 20 % ekologisk odling inom den tidsram
som finns. Forskning och utveckling samt doktorand-
tjänster och professorer är en viktig förutsättning för
att detta ska fungera.
Samtidigt som jag yrkar bifall till reservation nr 5
skulle jag vilja skicka med till utskottet att det är
oerhört viktigt att utskottet noga arbetar med uppfölj-
ning och utvärdering också av forskningssidan när det
gäller ekologisk odling och inte bara skriver vackra
saker i sina betänkanden. Jag tror alltså att det är
angeläget att miljö- och jordbruksutskottet noga tittar
på detta så att man om ett år eller två inte står där
med skägget i brevlådan och noterar: Jaha, vi har en
ambition om 20 % ekologisk odling men vi har alls
inte grundlagt den med forskning och utbildning och
med en utveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet,
som ju är grunden för att detta ska kunna bli någon-
ting bra.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 20 december.)</pre><pre>19 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Skrivelse
2002/03:30 Uppföljning av den nationella handlings-
planen för äldrepolitiken</pre><pre>Motion
med anledning av skr. 2002/03:23 Hemlig teleavlyss-
ning, hemlig teleövervakning och hemlig kamera-
övervakning vid förundersökning i brottmål under
år 2001
2002/03:Ju1 av Johan Pehrson m.fl. (fp)</pre><pre>20 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 19 december</pre><pre>2002/03:103 av Yvonne Andersson (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Bouppteckningsförfarandet
2002/03:104 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Mord på barn
2002/03:105 av Jörgen Johansson (c) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Råndrabbade näringsidkare
2002/03:106 av Anna Grönlund (fp) till statsrådet
Lena Hallengren
Etablering av förskolor
2002/03:107 av Yvonne Andersson (kd) till
utbildningsminister Thomas Östros
Särskolekommittén
2002/03:108 av Yvonne Andersson (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Skola för bokstavsbarnen
2002/03:109 av Axel Darvik (fp) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Likvärdig utbildning
2002/03:110 av Yvonne Andersson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Bidrag till handikapporganisationer
2002/03:111 av Yvonne Andersson (kd) till närings-
minister Leif Pagrotsky
Telia som inkassoföretag
2002/03:112 av Yvonne Andersson (kd) till vice
statsminister Margareta Winberg
Pensionsförsäkringskostnader för kvinnor och män</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 21 januari
2003.</pre><pre>21 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 19 december</pre><pre>2002/03:341 av Ronny Olander (s) till finansminister
Bosse Ringholm
Skattesubvention för friskvård
2002/03:342 av Anne-Marie Ekström (fp) till finans-
minister Bosse Ringholm
Företagarnas rättssäkerhet
2002/03:343 av Lennart Kollmats (fp) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Fyrplatsernas kulturhistoriska värde
2002/03:344 av Anna Grönlund (fp) till statsrådet
Mona Sahlin
Lärarbristen och arbetslösa invandrade lärare
2002/03:345 av Anna Grönlund (fp) till vice statsmi-
nister Margareta Winberg (s)
Jämställdhet i näringslivet
2002/03:346 av Ingela Thalén (s) till miljöminister
Lena Sommestad
Omprövning av vattendomar</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 21 januari 2003.</pre><pre>22 §  Kammaren åtskildes kl. 20.28.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
till och med 13 § anf. 6 (delvis),
av talmannen därefter till och med anf. 29 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till och med 14 §
anf. 69 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med
anf. 104 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till och med
anf. 129 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.54,
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.58 och
av förste vice talmannen  därefter till sammanträdets
slut.</pre>