
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2002/03:37</div>
<div class="sidhuvud_datum">Måndagen den 16 december</div>
<div class="sidhuvud_klockslag"></div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Kl.  10.00 - 17.58
19.00 - 20.20</pre><pre>
1 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollen för den 9 och 10 december.
2 §  Avsägelser</pre><pre>Talmannen meddelade att förste vice talman Anders Björck (m) an-
hållit om entledigande från uppdraget som ledamot av riksdagen från och
med den 1 januari 2003.</pre><pre>Kammaren biföll denna anhållan.</pre><pre>Talmannen meddelade vidare att Per Unckel (m) anhållit om entledi-
gande från uppdraget som ledamot av riksdagen från och med den
1 januari 2003.</pre><pre>Kammaren biföll denna anhållan.</pre><pre>3 §  Hänvisning av ärende till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Proposition
2002/03:24 till näringsutskottet</pre><pre>Kammaren biföll talmannens förslag att motionstiden för ovanstående
proposition skulle förlängas till den 24 januari 2003.</pre><pre>4 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs och bordlades åter
Socialförsäkringsutskottets betänkande 2002/03:SfU1</pre><pre>5 §  Kommunikationer</pre><pre>Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2002/03:TU1
Utgiftsområde 22 Kommunikationer (prop.2002/03:1 delvis).</pre><pre>Anf.  1  CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Det är statens uppgift att se till att vi har en fungerande
infrastruktur. Det är statens uppgift att se till att den här infrastrukturen
befinner sig på en miniminivå över hela landet.
När man etablerar en infrastruktur styr den utvecklingen. Det är både
ett problem och en tillgång. Om man satsar på fel infrastruktur kommer
den att styra utvecklingen åt fel. Om man satsar på rätt infrastruktur får
vi en stimulans av samhällsutvecklingen åt rätt håll.
Långsiktigheten är också både ett problem och en tillgång. Hur be-
dömer man investeringar som har så lång varaktighet? Hur resonerade
romarna när de byggde sina vägar i Europa? De kunde inte ana att vi
fortfarande skulle använda dem 2 000 år senare. När järnvägarna började
byggas på 1860-talet här i Sverige drog vi på oss skulder av en omfatt-
ning som vi inte har gjort sedan dess. Riksdagen fattade beslut om denna,
som man ansåg det, chansartade investering. Tänk vilken utveckling det
gav upphov till och hur viktigt det var för Sverige. Det styrde hela sam-
hällsutvecklingen.
Då är frågan hur vi ska bedöma de investeringar som vi ska göra i
framtiden? Hur ska vi i dag kunna bedöma huruvida Botniabanan eller
Norrbotniabanan är de investeringar vi ska göra? Jag är ganska övertygad
om att båda dessa banor kommer att bli nödvändiga för Norrlands ut-
veckling i ett långsiktigt perspektiv. Det är sådant som vi bör göra.
Vi tycker också att det finns sådant som vi inte hade behövt lägga
pengarna på. Ett par exempel på det är Citytunneln i Malmö och
Hallandsåstunneln. Vi tycker att vi hade kunnat spara in de pengarna och
lagt dem på andra projekt.
Det finns tre partier, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänster-
partiet, som har gjort en överenskommelse på 121 punkter. Det är en
överenskommelse mellan tre partier som innebär att partiernas represen-
tanter kommer att verka för dessa 121 punkterna. Vi i Miljöpartiet ser
med tillfredsställelse att vi har ett antal viktiga punkter med som rör den
här sektorn. Vi tror att det kommer att bli bra.
Vi har nu en kraftig satsning på järnväg här i landet. Jag tror att det är
riktigt. Det är en nödvändighet för att utvecklingen ska gå åt det håll som
vi behöver. Vi behöver styra över mer gods och mer trafik till järnvägen.
Vi har problem på vägsidan. Vi har problem med trängsel i storstä-
derna. Jag tror att det är nödvändigt med en marknadsprissättning på
trängseleffekten så att de som kör på vägarna faktiskt får betala en avgift.
På det viset kan vi styra bort trafik och belöna dem som utnyttjar andra
alternativ på samma sätt som när det gäller telefonsamtal. De kostar mer
på dagen än på kvällen. Vi borde ha samma system på elsidan också.
Låt oss titta på hur kapaciteten ser ut. Det är faktiskt så att ett tunnel-
banespår har samma kapacitet som 16 bilfiler. Då förstår man att vi inte
kan lösa problemen i storstadsområdena genom att asfaltera ännu fler
filer. Vi måste ha andra metoder att lösa detta. Den spårbundna trafiken
är det alternativ som vi måste arbeta vidare med.
När det gäller vägarna i övrigt tror jag att olycksutvecklingen i den
tunga trafiken är ett stort problem som vi har framför oss och som vi
måste hitta vägar att lösa. Det gäller också det slitage som den tunga
trafiken ställer till med. Jag har fått lära mig att en tung lastbil sliter lika
mycket som 10 000 personbilar. Jag tror inte att den tunga trafiken
egentligen betalar sina kostnader.
Det är viktigt att gå vidare och bygga bort de flaskhalsar som finns på
järnvägen så att vi kan utnyttja systemet i dess helhet. Om vi bygger bort
en flaskhals kan vi utnyttja resten av kapaciteten i systemet.
SJ är en aktör inom järnvägsområdet. Jag tror att det vore bra om re-
geringen gav Brandborns järnvägsutredning ett tilläggsdirektiv så att man
under våren fick möjlighet att titta på de problem som finns med SJ:s
trafikeringsrättigheter, det vill säga monopolet, och hur SJ:s framtid
egentligen ska se ut. Det har en betydelse för det kapitaltillskott som ska
komma. Det finns tid för det om man jobbar snabbt. Om Brandborn går
igenom de här frågorna och om man har en snabbremiss under sommaren
så finns detta på bordet innan kapitaltillskottet måste ges till SJ i augusti.
Sjöfarten är ett energisnålt sätt att transportera gods, men problemet
är ju att sjöfarten inte har gjort sin läxa när det gäller dess miljöpåverkan.
Det har vi sett genom de olyckor som har skett på den senaste tiden, till
exempel den här oljetankern utanför Portugals kust.
Jag tror att det är av yttersta vikt att vi i Sverige gör allt vi kan för att
få våra havsområden deklarerade som PSSA, det vill säga particular
sensitive sea areas. Det är viktigt att vi försöker göra detta genom våra
samarbetsorganistationer och att vi också går vidare som enskild nation
och söker PSSA-status för våra kustområden.
Det är också viktigt att vi ställer vettiga krav på sjöfarten i övrigt.
Den måste minska sin miljöpåverkan. Här pågår ett frivilligt arbete som
också måste stödjas och uppmuntras, så att man minskar utsläppen från
fartyg.
Inte heller när det gäller bunkerolja har man gjort sin läxa. Många
fartyg kör på bunkerolja med hög svavelhalt, och det vill vi få bort. Det
finns ett antal goda exempel, rederier som gör ett förträffligt jobb, som
har goda fartyg med låga emissioner och som kör på bra bunkerolja. De
här rederierna borde vi uppmuntra eftersom de är exempel som vi vill att
de andra ska följa. Vi måste hitta sätt att stödja de här företagen. Framför
allt bör vi när vi handlar upp transporter se till att ställa miljökrav på
dessa.
Luftfarten har klarat sin läxa bra på miljöområdet men har ändå en
stor miljöpåverkan. Flyget ska användas till det som det är bra på. Jag
tror att vi har en uppgift i att se över hur flyget fungerar, framför allt i
glesbygden. Vilka flygplatser ska till exempel ha kommunalt stöd, och
vilka ska vara statliga? Där finns en uppgift för oss.
Den stora uppgiften är egentligen att få en samordning mellan trafik-
slagen. Det har många gånger gjorts försök att förbättra samordningen
många gånger om, men jag tror att detta måste göras ordentligt. Alltför
mycket sker på det viset att sektorerna bedöms var och en för sig. På
järnvägshåll tenderar man att se det så att allt ska transporteras på järn-
väg, medan man inom flyget tenderar att se det så att allt ska transporte-
ras på flyget etcetera. I själva verket är det så att vi når framgång om
transportslagen samverkar. Det är då som vi kan få ett miljöanpassat och
effektivt transportsystem.</pre><pre>Anf.  2  ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation nr 2.
Givetvis står vi moderater bakom alla våra yrkanden men nöjer oss med
att yrka bifall till endast en reservation.
Regeringen och dess ännu ganska nytillträdda infrastrukturminister
Ulrica Messing, som jag vill hälsa välkommen i den nya rollen, har ett
stort ansvar för den infrastruktur som i många  avseenden utgör grunden
för vårt lands framtida utveckling. Ansvaret medför stora utmaningar
men också stora möjligheter. Om befintlig infrastruktur förvaltas an-
svarsfullt och ny infrastruktur utvecklas på ett framåtsyftande sätt, är
möjligheterna oändliga. Om å andra sidan det förfall som i dag tyvärr
präglar infrastrukturen tillåts fortsätta och en positiv utveckling inte tas
till vara, ser framtiden inte alls ljus ut.
Bristerna i underhållet på vägsidan beräknades av Vägverket vid in-
gången av detta år till närmare 16 miljarder kronor.
Exemplet SJ är tydligt. SJ behöver nu 1 miljard kronor för att klara
ekonomin. Under flera år har tågmaterielen eftersatts. Dessutom har SJ
tecknat förlustavtal som är mycket tveksamma ur konkurrenssynpunkt
och som kommer att fortsätta att kosta stora pengar lång tid framöver.
En väl utvecklad infrastruktur är en förutsättning för Sveriges framti-
da tillväxt. Den välståndsutveckling som Sverige genomgått det senaste
århundradet är i stor utsträckning förknippad med handel och därmed
med transporter och kommunikationer. Infrastrukturen gör det möjligt att
transportera såväl gods och passagerare som information.
Kraven på ett transportsystem som tillvaratar alla de olika trans-
portslagens möjligheter växer i takt med att inte minst industrins krav på
punktliga leveranser ökar. I allt större utsträckning fungerar de olika
transportslagen som komplement till varandra.
När infrastrukturen brister och inte klarar att leva upp till de krav som
dess användare ställer på den har detta betydligt mer långtgående konse-
kvenser än vad som vid första anblicken ser ut att vara fallet. Ett vägnät
som inte är framkomligt året runt och som har hög olycksfrekvens inne-
bär ett allvarligt hinder för etablering av företag.
Det finns skäl att ifrågasätta den väg regeringen valt att slå in på. Den
infrastrukturproposition som regeringen presenterade häromåret är enligt
min mening ett tydligt bevis på att den valda vägen inte är den rätta.
Trots att trafiken på vägarna ökar och allt tyder på att den kommer att
fortsätta att öka, vilket leder till omfattande slitage, är de resurser som
regeringen satsar på vägarna otillräckliga. Vi moderater menar att resur-
serna till infrastrukturen måste fördelas på ett helt annat sätt än det re-
geringen tillämpar, och därför har vi föreslagit en kraftig ökning av an-
slaget till vägarna. Detta framgår tydligt i vårt särskilda yttrande.
Regeringens oförmåga att få till stånd nödvändiga investeringar i vä-
gar och järnvägar riskerar på sikt hela landets tillväxt. Tillförlitliga trans-
porter är en absolut nödvändig förutsättning för att företag ska våga satsa
och investera i Sverige. Hur kan regeringen med det underlag som fak-
tiskt finns fortsätta att ignorera de stora behov av nödvändiga satsningar
som finns?
Herr talman! Flera av  regeringens tillkortakommanden förtjänar att
särskilt belysas, och jag ska ta upp ett par av dem.
Trafiksituationen i Stockholm är ohållbar, och regeringens vilja att
göra något åt problemen är minst sagt tveksam. Tre av fyra järnvägsresor
i vårt land slutar eller börjar i Stockholm. 80 % av alla fjärrtåg passerar
via Riddarholmen. Spåren över Riddarholmen invigdes 1871. Då hade
Stockholm knappt 200 000 invånare. I dag har regionen närmare 2 miljo-
ner invånare. Under samma tid har Sveriges befolkning fördubblats. På
130 år har nästan ingenting gjorts för att utveckla järnvägsinfrastrukturen
genom Stockholm.
Essingeleden togs i bruk i slutet av 60-talet. Sedan dess har det i stort
sett inte hänt någonting när det gäller att anpassa infrastrukturen till den
ökande trafiken. Stockholms län har ökat sin befolkning med nästan ett
helt Malmö, och biltrafiken beräknas växa med 60-70 % fram till 2030 i
den här regionen. Regeringens enda trafikpolitiska insats för stockhol-
marna är löftet om att införa trängselavgifter - något som vi moderater
definitivt säger nej till.
Omkring 7 miljarder kronor per år kostar bristerna i Stockholmsregi-
onens infrastruktur i tidsförluster för företagen och den arbetande befolk-
ningen. 7 miljarder kronor motsvarar hälften av polisens budget.
En komplett ring runt Stockholms innerstad har stått på dagordningen
sedan 1960-talet, liksom en västlig förbifart. Såväl spår- som vägkapaci-
teten genom Stockholm måste öka snarast. Jag är inte stockholmare, men
jag är svensk och angelägen om att vår huvudstad ska ha goda kommuni-
kationer.
Jag vill också ta upp de problem som vi har i min hemtrakt Trollhät-
tan. Strax efter valet presenterade Vägverket underlaget för den natio-
nella vägplanen. Det är med stor förvåning man konstaterar att riksväg
45 mellan Göteborg och Trollhättan inte är omnämnd i planen. Denna
väg, ja hela riksväg 45 ända upp  till Karesuando, betyder mycket såväl
för näringslivets utveckling och den nödvändiga arbetspendlingen som
för turistnäringen. Det är obegripligt att en regering vid planeringen av
landets infrastruktur inte tar hänsyn till näringslivets möjligheter till
utveckling.
En utbyggnad av riksväg 45 till Europaväg är en nödvändighet för
bland annat bilindustrins utveckling i Sverige. Har vi råd att äventyra
ännu en stor arbetsgivares existens?
Även förbindelserna från Göteborg till Oslo, det vill säga E 6, och
Norge-Vänerlänken är två stråk som kräver en snar lösning. Det borde
vara pinsamt för regeringen att inte åstadkomma bra förbindelser med
vårt grannland i väster.
Herr talman! När vi nu står inför ännu ett års slut tvingas vi än en
gång konstatera att allt prat om nollvisionen inte är annat än just prat.
Sedan beslutet om nollvisionen fattades i riksdagen har snart 3 000 män-
niskor förlorat livet i trafiken. Och mycket riktigt konstaterar regeringen i
sin budgetproposition att det inte finns något som tyder på att etappmålet
för 2007 om högst 270 döda i trafiken kommer att uppnås. Trots detta har
regeringen inte gjort några större ansträngningar för att ta itu med frågan.
Vägnätets standard har stor betydelse för trafiksäkerheten. Bra vägar
och en god vägmiljö är en förutsättning för ökad trafiksäkerhet. De ute-
blivna infrastruktursatsningarna har satt sina tydliga spår i statistiken.
Herr talman! Det krävs kraftfulla insatser för att åstadkomma en säk-
rare trafikmiljö för barnen. Ett antal allvarliga olyckor har på ett drama-
tiskt sätt aktualiserat frågan om barns säkerhet i bussar. En undersökning
NTF nyligen gjorde i 101 kommuner visar att många kommuner inte
ställer de krav som kan förväntas vid upphandlingar av skolskjutsar. Mer
än hälften ställer inte krav på bälten, och mer än 40 % ställer inte ens
krav på sittplats åt alla barn. Inte en enda kommun kräver alkolås i bus-
sarna. Kommunerna måste använda den möjlighet de i upphandlingssitu-
ationer har att ställa krav som kan höja trafiksäkerheten, till exempel
bälteskrav. När det gäller skolskjutsarna saknar dessutom många chauf-
förer utbildning anpassad efter de särskilda krav som ställs i den aktuella
miljön. Det kan finnas skäl att överväga en speciell utbildning för dessa
chaufförer.
Herr talman! När regeringen förra hösten presenterade infrastruktur-
propositionen påpekade vi, redan då, att den var en bluff. Att så verkligen
är fallet får vi ideligen bekräftat. Bara ett par veckor före höstens val blev
det känt att Vägverket inte tänkte informera om vilka vägar regeringens
pengar inte räcker till. Det framkom först efter valet. Att en statlig myn-
dighet agerar på det viset i en valrörelse kan inte vara acceptabelt.
Pratminister Björn Rosengren har lämnat Ulrica Messing ett tungt
arv.
Hur gärna barnet inom oss än skulle vilja att det är tomten i sin släde,
dragen av renarna, som lägger grunden för det julfirande vi står inför är
det ju inte så. Det är i stället Posten och Internet som ser till att våra jul-
hälsningar når vänner och släktingar runtom i världen. Tåg, flyg och båt
ger oss möjlighet att trots stora avstånd mötas för att tillbringa helgerna
tillsammans. Andra färdas på våra vintervägar. Låt oss hoppas att de
kommer säkert fram - trots de yttre omständigheterna.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag tacka vårt kansli för ett fantas-
tiskt arbete, och önskar er alla en god jul och ett gott nytt år.</pre><pre>Anf.  3  RUNAR PATRIKSSON (fp):
Herr talman! Fru statsråd! Ledamöter! Kolleger i utskottet! Det är en
viktig debatt som är på gång! I morse när jag satt och förberedde mig
slog det mig: Frågan är om inte alla utskott tycker att deras eget utskott
är det viktigaste, men på något sätt känns det som om de frågor som
behandlas i trafikutskottets och i minister Messings kansli är viktiga för
åtkomligheten i hela landet. Och om inte den fungerar så fungerar ingen-
ting.
En dag när vi på Värmlandsbänken träffade våra företrädare för när-
ingen så var det en som sade att välfärd är att färdas väl. Jag tycker det är
en rätt bra bild för dagens debatt. Om vi skulle kunna komma fram till
och vara överens om att välfärd är att färdas väl så tror jag att det vore
bra, även om vi kanske har lite olika lösningar på det hela.
Ordförande Roxbergh lägger hårt tryck på järnvägssidan, men jag bor
i en del av Sverige där vi inte har sett ett järnvägsspår sedan år 1986, då
det kom en regnskur och tog bort järnvägen för oss, och möjligen till
Miljöpartiets förtret har vi aldrig saknat den. Tyvärr har vi inte heller fått
några vägar som kompletterar det hela, men det vore ju skönt om vi finge
det! Det är ju så att vägnätet är det som försörjer hela landet med åtkom-
lighet. Anslaget till kommunikationer är ett av riksdagens viktigaste.
Visst är skola, vård och omsorg kanske lite mer personligt och viktigt,
men det byggs egentligen inga skolor och ingen sjukvård eller någon
annan funktion i Service-Sverige där inte vägen fungerar.
Anslaget till politikområde 22 Kommunikationer visar ju en stor
olikhet mellan den sittande majoriteten och de borgerliga partierna till-
sammans: 364 miljarder till år 2015 från regeringen och 375 miljarder
som vi säger från Folkpartiet. Det är en skillnad på 11 miljarder, och det
är ganska mycket pengar. Det finns också en skillnad mellan satsning på
vägnätet och satsning på järnvägsnätet. Den rödgröna vänstersvängen har
ändock satsat på järnvägen i en omfattning som vi tror inte är genomför-
bar. Sedan finns det projekt i järnvägssatsningar som man kan vara tvek-
sam till kostnadsberäkningarna för.
Tänk om vi hade kunnat komma överens om att vi satsar på vägnätet
som gagnar alla, oavsett om tågen går eller inte! Vi måste nu satsa på
vägarna i Sverige så att de blir farbara året om, även i tjällossningstider. I
dag har vi livsfarliga vägar. 500 dödade per år är ohållbart och männi-
skokränkande. Vi måste göra någonting åt den saken tillsammans.
De fyra borgerliga partiernas reservationer talar ett tydligt annat väg-
språk än den rödgröna vänstersvängmajoriteten, som jag uttrycker mig i
dag om den överenskommelse som ligger.
Den svenska träindustrin är en av landets viktigaste exportnäringar
som Folkpartiet anser nonchaleras genom eftersatta satsningar på vägnä-
tet. Vi vill föra över 21 miljarder från järnvägssatsningarna till vägnätet
under perioden plus 11 miljarder mer än regeringen, vilket ger
32 miljarder, och en satsning av dessa pengar ska riktas strikt mot tjäl-
säkring av det vägnät som är så viktigt för industrin - och för skolan,
vården och omsorgen i landets landsbygdsdelar, alltså där träindustrin
med flera finns.
Herr talman och fru statsråd! Det enskilda vägnätet måste också vär-
nas. BREV-utredningens förslag om försämringar ligger i Folkpartiets
papperskorg! Men vi ser gärna att lokala privata aktörer kan få möjlighet
att agera som vägansvariga efter anbudsförfarande där marknadsvillkor
för det enskilda vägnätet gäller. Det enskilda vägnätets möjligheter får
inte rubbas, utan måste ges allt det stöd som krävs för ett väl fungerande
enskilt vägnät, såsom de fyra borgerliga partierna skriver i sin reserva-
tion, som redan är hävdad i dag.
Nu måste vi försöka ändra kvaliteten på vägnätet och möjligheten till
överförande av pengar till det enskilda vägnätet. Så här säger trafikanter
ofta bland oss som bor i skogslänen: Skogsbilvägen, den enskilda - ja,
den är okej! Det enskilda vägnätet, som vi ska fram på till sågverket, ja,
det fungerar. Men statens väg är avstängd, kanske fem, kanske sex, kan-
ske sju veckor efter den här julhelgen som vi nu ska fira.
Det är ohållbart! Vi måste göra någonting åt det vägnät som i dag är
tjälsjukt.
Vi i Folkpartiet tror att PPP-byggande i 50-miljonersklassen skulle
vara genomförbart under perioden till år 2015. Här kommer de satsningar
som kan göras i storstadsområden. Precis som Moderaternas företrädare
här sade är det jätteviktigt även med satsningar i storstadsområdena. Det
skulle vara möjligt att använda PPP-medel för de stora kringfartslederna
kring Stockholm och andra storstäder, vilket skulle lösgöra medel ur det
fasta anslaget i budgeten för just de satsningar på vägnätet som jag tidi-
gare nämnde.
Den enda väg som jag för min del vill ta upp är väg 45, Sveriges
Broadway, som går från Göteborg till Karesuando och som korsar alla
övriga vägar. Broadway i New York korsar ju alla andra vägar och så är
det även med 45:an.
Herr talman! Fru statsråd! När folk är uppe i talarstolen och pratar om
väg 45 blir det mycket lokalpolitik. Många gånger framstår det som att
väg 45 slutar i Trollhättan. I allmänpolitiska debatten sades det att den
gick ända till Uddevalla. Ibland står jag i talarstolen och enligt mig slutar
den i Torsby eller vid Dalagränsen. Om det är en dalmas som pratar om
väg 45 kan det verka som att den går till Jämtlandsgränsen. Men väg 45
går faktiskt genom hela landet från Göteborg till Karesuando. Låt oss nu
lyfta väg 45 upp till en Europaväg! Den har ju Europavägsstatus i övriga
Europa, från Sicilien till Göteborg.
Jag ska återkomma till anslagskombinationen. Tänk om regeringen
hade valt andra samarbetspartner i infrastrukturfrågan än den rödgröna
vänstersvängen, då är vi i Folkpartiet säkra på att arbetslösheten hade
varit mindre, sjukskrivningarna på grund av oro för arbetstillfällena i
Landsbygdssverige hade varit färre, tillgången på läkare, tandläkare och
företagare hade varit större över hela landet eftersom åtkomligheten hade
varit större.
För att rädda möjligheten att bo och arbeta där man vill med dräglig
service för de skattekronor - och de är ju ganska många - som medbor-
garna betalar tror jag och Folkpartiet att vi måste se en gemensam lös-
ning på frågan om infrastrukturens satsningar.
Jag ska avsluta med ett måtto som jag hörde i går kväll på en konsert
i Stockholm: Vi är på väg tillsammans.</pre><pre>Anf.  4  JOHNNY GYLLING (kd):
Herr talman! Jag har dåliga nyheter till min värderade kollega Runar
Patriksson. Han vill ju att riksväg 45 ska klassas som Europaväg. Jag kan
berätta att det inte är alltid som det hjälper. I Blekinge där jag bor har vi
till exempel Europaväg 22, men på vissa sträckor är den tillåtna hastig-
heten bara 30 km i timmen.
I morse när jag slog upp tidningen läste jag om en familj i Jämjö, ett
litet samhälle i Blekinge, som hade fått oväntat besök - som det brukar
heta i reklamen. De hade nämligen fått in en långtradare i trädgården.
Det var tur att det var den här familjen som fick besök och inte grannen.
De bor nämligen granne med en bensinstation.
Så här är det. Det är mycket tung trafik på den här Europavägen, men
ändå byggs den inte ut. För tio år sedan ville människorna i Jämjö ha en
förbifart. Kommunen lade ned mycket engagemang på att bearbeta Väg-
verket. Fortfarande finns det ingen förbifart. Det är inte säkert att denna
lastbilsolycka hade undvikits ändå, men risken hade varit mycket mindre
om det hade funnits en riktig motorväg genom Blekinge.
Herr talman! Jag har också goda nyheter till Runar Patriksson och öv-
riga. Jag hoppas att väljarna vid nästa val ska se skillnaden på den trans-
portpolitik som bedrivs i dag och som skulle ha kunnat bedrivas med en
annan regering där Folkpartiet, Kristdemokraterna och andra partier hade
kunnat ingå.
Den nuvarande transportpolitiken har inneburit att eftersläpningarna
av de planer som har beslutats av riksdagen bara har ökat när det gäller
både vägar och järnvägar. Vägunderhållet är eftersatt på ett oacceptabelt
sätt. Denna utveckling för Sverige allt längre bort ifrån de transportpoli-
tiska målen.
Vad är det då för mål som jag avser? Jo, riksdagen har ju beslutat om
ett övergripande mål och sex delmål. I sin budgetproposition har reger-
ingen redovisat hur det har gått med dessa mål. Har man uppfyllt dem?
Det finns också etappmål.
När det gäller tillgänglighet säger regeringen att man inte når upp till
etappmålet.
När det gäller transportkvalitet säger regeringen att det har blivit lite
bättre, men att man inte når upp till etappmålen.
När det gäller trafiksäkerhet säger regeringen att det har blivit sämre
och att man inte når upp till etappmålen.
Herr talman! Trafiksäkerheten skulle förtjäna en egen debatt. Jag
hoppas kunna återkomma till det ämnet i senare replikväxling.
När det gäller miljö som transportmål säger regeringen att det enda av
de olika målen inom miljöområdet som har nåtts är målet för luftförore-
ningar. Där har det blivit bättre, och det är naturligtvis väldigt positivt.
När det gäller målet regional utveckling säger regeringen att det är
osäkert om målen har nåtts där.
När det slutligen gäller jämställdhet, som är ett nytt mål, har reger-
ingen ingen uppföljning, och det har sina naturliga förklaringar eftersom
det är så nytt.
Vi kristdemokrater föreslår i stället att man ska satsa kraftigt på det
svenska väg- och järnvägsnätet. Vi redovisar detta i vår motion T462. Vi
vill satsa särskilt på trafiksäkerhet, regional utveckling och miljö. Vi vill
vidare satsa på underhåll av och investeringar i vägar och järnvägar med
4,3 miljarder kronor mer än det som regeringen har föreslagit. Av detta
reserveras 1 miljard kronor till ett förbättrat vägunderhåll.
Därutöver föreslår vi att man ska lägga fast ett program för invester-
ingar med alternativ finansiering, så kallad PPP, och jag ska be att få
återkomma till detta.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till en enda reservation i det här be-
tänkandet, och det är reservation nr 3. Vi kristdemokrater står självfallet
bakom alla reservationer där vi finns med, men jag yrkar bifall enbart till
reservation nr 3.
Inom detta område har vi också väckt fem särskilda kommittémotio-
ner om trafiksäkerhet, sjöfart, åkerinäring, post, tele, IT och en motion
med rubriken Bilen och miljön.
Claes Roxbergh sade flera intressanta saker i sitt inledningsanföran-
de. Jag skulle vilja ställa en fråga till honom.
Claes Roxbergh pratade om den goda sjöfarten som vi bör uppmunt-
ra, de som är seriösa, vill ha hög säkerhet, har bra olja i sina tankar och
så vidare. Jag håller verkligen med om att vi måste uppmuntra sådan
sjöfart. Jag skulle vilja fråga Roxbergh om Miljöpartiet är berett att
stödja förslaget om en tonnageskatt för sjöfarten, så att den svenska sjö-
fartsnäringen får ännu bättre villkor och kan fortsätta att växa och föregå
med goda exempel.
Herr talman! Jag skulle vilja ägna några ord åt våra vägar. Karin
Boye skrev i sin dikt I rörelse: "Nog finns det mål och mening i vår färd
- men det är vägen, som är mödan värd." Nu tror jag inte att hon skrev
om de fysiska vägar vi färdas på, men ändå.
Jag undrar om alla håller med om att vägen är mödan värd. Hur är det
med de som bor i Norrlands inland, håller de med om att det är värt att
färdas på de dåliga vägarna? Vad tror ni att de människor jag nämnde
tidigare i samhället Jämjö tycker om sin Europaväg som går rakt igenom
samhället? Vad tycker trollhätteborna om väg 45? Det har vi redan hört.
Vad tycker boråsborna om väg 40? Vad tycker skaraborna om E 20? Vad
tycker stockholmare om vägtrafiken här runtomkring? Och vad tycker
alla enskilda vägföreningar runtom i landet när de nu i många fall får
minskat stöd av staten?
Jag tror att det är många som saknar en kraftig satsning på vägarna.
Hur kommer det sig till exempel att vårt grannland Danmark gör ungefär
samma investering per invånare i sitt statliga vägnät? Det är bara det att
Sverige har ett vägnät som är åtta gånger längre. Vi skulle alltså behöva
satsa åtta gånger mer för att upprätthålla lika bra standard på de statliga
vägarna. Sverige är ju ett glest befolkat land, och det motiverar kraftiga
satsningar på vägarna.
Vägverket har ett underhållsberg att kämpa med, det vill säga efter-
satt underhåll. Det är i storleksordningen 15 miljarder, har vi fått höra. I
budgetpropositionen säger regeringen själv att det måste vara god fram-
förhållning. Det har vi inte sett särskilt mycket av, när beslutade projekt
läggs ned eller skjuts på framtiden.
På sidan 28 i budgetpropositionen skriver man följande: "För att upp-
nå de transportpolitiska målen skall vid prioritering av åtgärder de mest
samhällsekonomiskt lönsamma åtgärderna väljas." Hur hänger detta ihop
med den senaste uppfinningen Norrbotniabanan? Här kan man i valrörel-
sen och vid regeringsförhandlingar på fem minuter, tycks det, komma
överens om en satsning på mellan 12 och 24 miljarder. Det är de siffror
som jag har hört. Jag vore tacksam om kommunikationsministern Ulrica
Messing kunde säga någonting i dag om vad som händer med Norrbotni-
abanan.
Jag tycker att man ska lyssna på vad näringslivet säger när det gäller
att hushålla med våra pengar:
1.      Vidmakthåll befintlig infrastruktur.
2.      Förstärk och bygg bort de brister som finns.
3.      Genomför först beslutade projekt.
4.      Därefter kan man fatta beslut om nya projekt.
Herr talman! Jag skulle vilja säga något om alternativ finansiering. Vi
tror att det är ett sätt att komma snabbare fram med stora, dyra projekt på
väg- och järnvägssidan. Det har fungerat i andra länder. Regeringen har
tidigare lovordat PPP-tanken men har sedan övergett den på grund av att
Vänsterpartiet har sagt nej till den i förhandlingar. Därför är min fråga till
ministern: När kan vi få en satsning på public-private partnership i Sve-
rige, så att vi kan bygga färdigt de vägar som behövs?</pre><pre>Anf.  5  CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Jag fick en fråga av Johnny Gylling angående tonnage-
skatten. Rederinäringen har ett problem. När man säljer ett fartyg får man
in en vinst från den försäljningen. I dag finns det otillräckliga fonde-
ringsmöjligheter. Det är inte säkert att man kan köpa ett nytt fartyg under
löpande räkenskapsår. Det är en fråga som behöver lösas för rederinär-
ingen. Tonnageskatt är ett alternativ. Jag tycker att det intressant och att
man kan fundera vidare på det spåret.
Som sagt, rederinäringen har ett behov av lösning när det gäller de
här realisationsvinsterna.</pre><pre>Anf.  6  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Jag tackar Claes Roxbergh för det intressanta svaret.
Det visar att Miljöpartiet, som jag tolkar det, är öppet för att diskutera
den formen av beskattning i stället för traditionell vinstbeskattning. De
flesta EU-länder har infört systemet med tonnageskatt för att underlätta
för sin egen handelsflotta medan Sverige och något annat land är en-
samma om att inte ha det systemet. Det är godkänt i de konkurrensregler
som gäller inom EU. Men varför ska Sverige vara sist på det området?
Varför ska de svenska redarna som försöker satsa på säkerhet och god
sjöfart inte få samma villkor som de andra?
Jag tolkar det här svaret som positivt och hoppas att riksdagen inom
en inte alltför avlägsen framtid ska besluta om tonnageskatt för sjöfarten.</pre><pre>Anf.  7  KARIN SVENSSON SMITH (v):
Herr talman! Det är en budgetdebatt vi har i dag, en debatt kring tra-
fikutskottets budgetbetänkande. Vår uppgift som riksdagsledamöter är att
fördela anslag och fatta de beslut som behövs så att de transportpolitiska
målen nås. Vi har enigt beslutat om de sex målen. I stället för att uppe-
hålla mig kring enskilda väg- och järnvägssträckningar tänkte jag preci-
sera målsättningen: Vad är syftet med trafikpolitiken? Vad är det vi ska
nå med de beslut vi fattar här i riksdagen?
Ett av målen handlar om tillgänglighet. Vi redovisar i betänkandet,
precis som regeringen redovisar i propositionen, att målet inte nås. Det är
dock svårt att mäta det, för det finns inte några preciserade etappmål. I
vissa avseenden har tillgängligheten ökat, i andra avseenden har den
försämrats. Här krävs det ytterligare ansträngningar. Särskilt de funk-
tionshindrade är oroliga för hur det ska gå till att klara av det riksdagsbe-
slut som är fattat när det gäller deras tillgänglighet till olika transportme-
del.
Ett transportpolitiskt mål handlar om positiv regional utveckling. Det
är också svårt att mäta. Det är viktigt att man funderar över vad det inne-
bär och vilka beslut som följs. Man ser att den tendens som finns till
överhettning av storstäderna och utarmning av glesbygden fortsätter. Hur
skulle transportpolitiken kunna se ut för att bättre klara det målet?
Ett transportpolitiskt mål handlar om transportkvalitet. I vissa avse-
enden konstaterar man att den har förbättrats. Det övervägande är dock
negativt, varpå man säger att de mål riksdagen har satt upp inte nås. Jag
vill i det sammanhanget komma med en annan uppgift än den Claes
Roxbergh har när det gäller kvaliteten på våra vägar. Om man läser Väg-
verkets sektorsredovisning motsvarar en fullastad långtradare 75 000
personbilar i förslitning av vägen och inte 10 000. Det är möjligt att det
inte är helt korrekt, men jag har ingen annan källa än Vägverket och det
är trots allt den myndighet som sköter vägarna i vårt land. I det avseendet
tror jag nog att vi ska utgå från den redovisning Vägverket gör.
Vi har ett transportpolitiskt mål som handlar om trafiksäkerhet.
Etappmålen är synnerligen precisa. Det går därför att tydligt konstatera
att utvecklingen går åt helt fel håll. Jag tänker inte uppehålla mig närma-
re vi det, för det har vi haft en interpellationsdebatt om. Jag hoppas att vi
återkommer till det i kammaren vid ett senare tillfälle under mandatperi-
oden. Jag finner det särskilt angeläget att den nationella samling som nu
arbetar för att komma fram med förslag till hur vi ska nå nollvisionen
också leder till förslag och en proposition som vi kan fatta beslut om här,
som gör för troligt att vi når de mål vi har satt upp.
Vi har ett nytt transportpolitiskt mål, jämställdheten. Här finns ingen
redovisning och det är inte så mycket att säga om det. Men vi kan kanske
gissa varför. Meningen är att kvinnors och mäns transportbehov ska
tillgodoses i lika stor utsträckning. Likaså ska de skillnader i värderingar
som man konstaterat finns i lika omfattning prägla de beslut vi fattar om
transportpolitiken.
När man går igenom ledningarna för de olika aktörerna på transport-
marknaden är det lätt att konstatera att där inte finns någon jämställdhet.
När man lyssnar på kollektivtrafikresenärerna, av vilka majoriteten är
kvinnor, och jämför den vikt som tillmäts deras önskemål med den som
tillmäts de tunga vägaktörerna i sammanhanget, vilka övervägande är
män, inser man att där inte finns någon jämställdhet. Det krävs mycket
mer insatser för att klara av jämställdhetsmålet, men eftersom det ännu
inte är preciserat hur detta ska mätas lär vi få återkomma till frågan.
Det sista transportpolitiska målet som jag tänkte ta upp handlar om
miljön. Vi har i trafikutskottsbetänkandet delat upp det i tre variabler,
nämligen klimat, luftföroreningar och buller. Med tanke på hur man
mäter luftföroreningar kommer man förmodligen att nå målen. Men man
måste nog vidga begreppet luftföroreningar. Det är inte en gång för alla
givet vilka luftföroreningar som är väsentligast i sammanhanget. Det är
inte heller givet att de mål vi har satt upp är tillfyllest för att nå det över-
gripande målet om en långsiktigt hållbar utveckling.
Vad gäller klimat är utvecklingen definitivt på väg åt fel håll. Det-
samma gäller buller. Inte heller där har vi nått särskilt långt.
Flera av de tidigare talarna har hänvisat till den infrastrukturproposi-
tion som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna lade fram under den
förra mandatperioden, och som bifölls av riksdagen. När den propositio-
nen arbetades fram fanns det ett mycket djupt resonemang kring hur man
ska göra, vilka förändringar som behövs i form av investeringar för att
uppnå målen. Därför beslutade man att göra en kraftig satsning på en
utvidgning av järnvägens kapacitet. Jämfört med traditionell vägtrafik är
järnvägen det transportslag som gör det mer sannolikt att vi ska nå de
transportpolitiska målen.
Precis som Miljömålsrådet konstaterar i sin rapport ser det inte ut
som om de 15 miljömål som riksdagen har beslutat om ska kunna upp-
nås, egentligen inte något enda av dem. Den största anledningen till detta
är vägtrafikens ökning. Det har vi i det rödgröna regeringssamarbetet
tagit fasta på, och därför ser infrastrukturpropositionen ut som den gör,
därför ser 121-punktsprogrammet ut som det gör. I stället för en utbygg-
nad av nya vägleder anvisar vi en marknadsprissättning på vägutrymmet.
Vi finner att det är mer rationellt, och då är det också mer troligt att vi
klarar de mål vi har satt upp för trafikpolitiken.
De kommentarer som de borgerliga partierna tidigare gjort har bestått
av flera inviter till regeringen att kanske hellre samarbeta med de borger-
liga partierna än med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man hänvisar till
public-private partnership som ett sätt att klara de problem som i dag
finns inom transportområdet.
Det påstås här att det är Vänsterpartiet som har förhindrat att den
metoden används. I så fall har vi oväntade allierade i Finansdepartemen-
tet, för det är minsann inte bara vi som är skeptiska till att låna från
framtida generationer för att lösa de problem som vi själva har gett upp-
hov till. Att ha en långsiktigt hållbar ekonomi är en förutsättning för att
kunna föra en långsiktigt hållbar trafikpolitik.
Jag tänkte något kommentera de tre reservationer som jag också yrkar
bifall till. Det är reservationerna 10, 18 och 22. I ett senare anförande
kommer Karin Thorborg att kommentera en ytterligare reservation som
Vänsterpartiet står bakom.
Jag börjar med reservation 22 som handlar om kollektivtrafik i gles-
bygd. Vi har gjort en plan att investera i hållbara transportmedel, men det
är också rimligt att staten tar ansvar för att den trafik som finns ska vara
långsiktigt hållbar. Då behöver man inte bara nya spår, utan man behöver
också en kollektivtrafik som fungerar. Därför är det viktigt att tillföra de
medel som behövs för att de fyra nordligaste länen inte ska få ett försäm-
rat trafikutbud. I annat fall talar staten med kluven tunga. Det är inte
rimligt att vi ska vädja till medborgarna att göra de ansträngningar som
behövs för att klara de miljöåtaganden som är nödvändiga för framtiden.
Reservation 18 handlar om Bromma. Vi vill att Bromma läggs ned.
Vi vill inte att man förlänger avtalet eller försöker skapa ett nytt avtal när
det gäller Bromma. Vi är mycket nöjda med att trafikutskottet har kunnat
enas om en trängselprissättning i linje med de upprepade påpekanden
som kommit från Konkurrensverket om att konkurrensen i dag är åsido-
satt genom det gammalmodiga system som grandfather´s right utgör.
Det är också oklokt att vidga kapaciteten, eftersom flyget är ett av de
transportslag som måste minskas om vi ska klara de klimatåtaganden vi
har kommit överens om.
Slutligen tänkte jag säga något om reservation 10. Den handlar om
fritidsbåtar. Trafikutskottet har vid flera tillfällen begärt att regeringen
ska återkomma med ett förslag till register. Registret behövs för att det
ska vara möjligt att beskatta denna sektor. I dag bekostar handelssjöfar-
ten genom sina avgifter de utgifter Sjöfartsverket har för fritidsbåtarna.
Det är inte rimligt. Även denna sektor måste ta ansvar för de kostnader
den ger upphov till.</pre><pre>Anf.  8  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Karin Svensson Smith om detta
med alternativ lånefinansiering. Karin Svensson Smith säger återigen att
det är kommande generationer som får betala om man använder den så
kallade PPP-finansieringen. Men om man tittar på hur det ser ut i dag
med den politik som bedrivs ser man att Banverkets och Vägverkets
låneskulder för olika projekt uppgår till 35 miljarder kronor. Nästa år
används 25 % av Banverkets anslag för banhållning och sektorsuppgifter
till räntor och amorteringar. Det är 1,8 miljarder kronor. Botniabanan ska
betalas tillbaka på 25 år med räntekostnader på 10 miljarder. Tror inte
Karin Svensson Smith att ett sådant stort projekt skulle tjäna på en ökad
riskfördelning med andra intressenter, snabbare utbyggnad och hårdare
kostnadskontroll, alltså om man använde den så kallade PPP-
finansieringen?</pre><pre>Anf.  9  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med Johnny Gylling om det sista han sade;
det är rätt så viktigt med hård kostnadskontroll. Kostnaderna för många
av infrastrukturprojekten har visat sig skena i väg och man har inte haft
kontroll över dem. Men vi är av den meningen att detta bör skötas av
Vägverket och Banverket och att de regleringsbrev som regeringen utfär-
dar ska räcka för att de medel som riksdagen anslår används på ett effek-
tivt sätt.
Vi har tvingats låna till vissa av infrastrukturprojekten då man inte
har kunnat finansiera dem inom nuvarande ram. Jag vill i det samman-
hanget påminna om att vi är två partier som ska svara för dessa frågor,
och infrastrukturpropositionen är ett resultat av en kompromiss. Ett parti
med 12 % av rösterna, som vi då hade, kan inte göra anspråk på att
ensamt få bestämma om förslagen i propositionen.
Frågan om effektivitet är intressant. Vad får Johnny Gylling att tro att
någon annan skulle kunna låna upp dessa medel till en bättre räntesats än
den som Riksgälden klarar av? Det är ett av huvudmotiven till att man
väljer en lånefinansiering inom Riksgäldens ram snarare än en privat
upplåning. Precis som Riksdagens revisorer har påpekat så är PPP ofta
ett sätt att komma runt den samhällsekonomiska avvägningen mellan
olika förslag till infrastruktursatsningar som man måste göra för att upp-
nå full effektivitet för de medel som står till förfogande.</pre><pre>Anf.  10  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Jag tackar Karin Svensson Smith för svaret. När det
gäller kostnader för lån kan naturligtvis staten låna billigare. Men staten
kan uppenbarligen inte ha den kostnadskontroll som krävs. Det ser vi på
de projekt som skenar i väg, Citytunneln, Hallandsåsen, Botniabanan, för
att nämna tre stora järnvägsprojekt.
Jag skulle vilja ta upp en annan fråga med Karin Svensson Smith. Det
gäller den tunga trafiken. Det talades i debatten tidigare om hur mycket
mer ett tungt fordon sliter på vägbanan. Ofta utpekas den tunga trafiken
av Vänsterpartiet som enbart ett problem. Man ser inte de fördelar som
lastbilarna också ger oss i samhället.
Jag undrar om Karin Svensson Smith tagit del av en ny rapport från
SIKA som säger att marginalkostnaderna för slitaget av tunga fordon inte
alls är så höga som man trott tidigare utan ungefär 17 gånger högre jäm-
fört mot en personbil. I annat fall skulle jag önska att Karin Svensson
Smith tar del av den rapporten.</pre><pre>Anf.  11  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Herr talman! Jag kan försäkra Johnny Gylling att jag mycket nog-
grant följer alla de publikationer som SIKA ger ut med bäring på vårt
område, och det har de i princip allihop.
När det gäller kostnaderna för vägslitaget och vilken marginalkostnad
man ska sätta finns det en diskussion bland ekonomerna om vad som är
rimligt. Det beror till exempel på hur man värderar den klimateffekt som
koldioxidutsläppen ger upphop till.
Jag satt själv i Kommunikationskommittén. Detta med klimat är svårt
att förutsäga. Det som då låg för handen var att de förväntade klimatför-
ändringarna skulle leda till att Golfströmmen ändrade riktning och att vi i
så fall i Sverige skulle få en sänkning av medeltemperaturen med 17
grader. Hur sätter man priset på en sådan förändring?
Det finns en mycket stort osäkerhetsmoment. Det som är helt klart är
att den tunga trafiken sliter mer än personbilstrafiken. Men här är Väns-
terpartiet mycket nyanserat. Vi måste hitta en kombination mellan olika
transportslag. Inget transportslag kan ensamt tillgodose de transportbe-
hov som finns. Man måste samverka mellan väg, järnväg och sjöfart på
ett sätt som tyvärr inte alls är fallet i dag. Här måste vi vara kreativa och
hjälpas åt med goda förslag om det ska bli så.
Vi har konstaterat vid flera tillfällen att i dag överutnyttjas det svens-
ka vägsystemet. Tunga transporter går från norr till söder medan kusten
inte alls utnyttjas på det sätt som den borde. Det leder till att vägarna som
glesbygdens befolkning är tvungna att använda för sina transporter är i
sämre skick än vad som annars skulle vara fallet.</pre><pre>Anf.  12  SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Som många redan påpekat är detta en viktig debatt även
om en del kanske tycker att det är som jästen efter degen, eftersom riks-
dagen redan den 4 december bestämde hur mycket pengar som ska an-
vändas till utgiftsområdet. Men vi kan ägna oss åt att diskutera de mål vi
har för transportpolitiken, hur vi lyckas följa upp och utvärdera dem och
vad vi kan göra för att förbättra uppfyllandegraden. Det har redan Johnny
Gylling och Karin Svensson Smith varit inne på.
Det är en viktig debatt även om ramen redan är fastställd. Ramen är
som bekant för år 2003 25 858 miljoner kronor. Det är hemskt mycket
pengar tycker väl de flesta. Så mycket har i varje fall inte jag i min plån-
bok. Ändå räcker det inte. Centerpartiet, som jag företräder, har föresla-
git att man borde anslå en något större ram. Vi har föreslagit att den ska
vara 1,7 miljarder större, 27 568 miljoner kronor. Vi anser att det behövs
mer pengar främst för att klara ett tillräckligt bra underhåll av våra all-
männa vägar och för att det enskilda vägnätet ska ges rimliga villkor. Vi
vill också satsa mer på en kollektivtrafik värd namnet främst i norra
Sverige där den nu är akut hotad.
Från Centerpartiet har vi i partimotion och i två kommittémotioner
redovisat vår syn på de kommunikationspolitiska frågorna. I de motio-
nerna lägger vi fram ett antal förslag som om de genomfördes skulle ge
inte en massa nya fina motorvägar runtom i landet - det är inte riktigt vår
melodi - men däremot en avsevärt bättre skötsel av det vägnät vi redan
har. Där skiljer sig Centerpartiet kanske främst från Moderaterna som vill
bygga väldigt många nya stora fina vägar, även om det också talar om
underhållet.
Jag ska i mitt inlägg utveckla en del av den politik som Centerpartiet
står för på området. Jag har också en del kommentarer och frågor till
Socialdemokraterna och de så kallade samarbetspartierna Vänstern och
Miljöpartiet.
Herr talman! Jag vill dock börja med att yrka bifall till reservation
nr 22 och nr 23. Jag står självfallet bakom alla de reservationer där jag
finns med. Men för tids vinnande i samband med votering avstår jag från
att yrka votering på fler än dessa.
För oss i Centerpartiet är frågan om att skapa bra och likvärdiga ut-
vecklingsvillkor i alla delar av landet en hjärtefråga. Hur människor och
företag kan ta sig fram på våra vägar och järnvägar är en oerhört viktig
del när vi talar om rättvisa och lika villkor.
Det handlar också om sådant som allmän samhällelig service. Det
handlar om post och teleförbindelser. Det handlar även om den digitala
infrastrukturen i form av tillgång till bredband i ordets verkliga mening.
Låt mig samtidigt som jag vill rikta ett välkommen till vår nye minister
på området Ulrica Messing få rikta en fråga till henne redan nu. Hur ser
regeringen på målsättningen att hela svenska folket ska ges möjlighet till
snabb och tillförlitlig uppkoppling till Internet? Var tog ambitionerna att
98 % av svenska folket skulle vara uppkopplat år 2002 vägen?
Jag såg i en tidningsintervju att Ulrica Messing sade: Jag tar inte or-
den "bredband åt alla" i min mun. Men vad tar hon då i sin mun? Vad har
hon att säga till alla dem som tycker att det är för klent när bara stor-
stadsområden och de riktigt stora tätorterna ska ha tillgången medan
landsbygden och små orter lämnas i sticket?
För säkerhets skull vill jag klart deklarera att vi har kvar Centerparti-
ets klara inriktning på en digital allemansrätt med rättvisa och likvärdiga
villkor oberoende av om du bor i storstad eller på landsbygden. Männi-
skor ska har rätt att koppla upp sig. Det är en lika stor och viktig fråga
som en gång järnvägen och telenätet var. Det är viktigt att det blir till-
gång för hela landet på lika villkor.
Det är grundläggande viktiga frågor om man mena allvar med att
åstadkomma livskraft i hela landet och hejda den sociala och regionala
klyvning vi kan se i dag. För att människor och företag ska våga investe-
ra och driva företag i alla delar av landet måste de veta att infrastrukturen
fungerar på såväl kort som lång sikt. En välskött infrastruktur med säkra
transporter ger också människor möjlighet att i större utsträckning pendla
till och från arbete och studier men också att resa för att träffa vänner och
bekanta, vilket ökar livskvalitet och självbestämmande.
Med dåliga kommunikationer, fysiska såväl som digitala, uteblir in-
vesteringar och nyetableringar. Det är en förödande utveckling om pri-
vata satsningar och företagande i områden som är i störst behov av dessa
går om intet för att staten inte tar sitt ansvar för en fungerande infra-
struktur.
Vägverkets ledning var och hälsade på oss i trafikutskottet för en tid
sedan. De bekräftade för trafikutskottet att det behövs avsevärt mer re-
surser för att klara drift och underhåll av vägnätet men också för att klara
nödvändiga investeringar i tid. Det gäller till exempel om- och nybygg-
nad av E 4. Många andra har här talat om sina hjärtefrågor i sina hemre-
gioner. I mitt fall handlar det om E 4. Det är motorväg, Runar Patriksson,
men dess standard är dessvärre asfalterad kostig genom stora delar av
södra Norrland. Det har funnits löften om utbyggnad år 2002, sedan år
2004, och nu ligger det någonstans i fjärran. Det vore välkommet om
Ulrica Messing även på den punkten kunde ge klart besked om att Euro-
pavägar är prioriterade i sådana sammanhang.
Herr talman! Vägnätets standard har under de senaste åren dessvärre
försämrats främst på det mindre vägnätet. Kostnaderna för att återhämta
det uppskjutna underhållet av vägnätet värderas i dag av Vägverket, inte
av mig utan av Vägverket, uppgå till ca 15 miljarder kronor.
Utöver detta kostar de dåliga vägarna årligen människor och företag
stora summor pengar. Fordon körs sönder och måste repareras för dyra
kostnader. Gods kommer inte fram. Vägar stängs. Trafiksäkerheten för-
sämras. Det blir också långsiktigt dyrare för samhället att skjuta upp
nödvändiga drifts- och underhållsåtgärder då senare insatser ofta blir mer
omfattande och kostnadskrävande.
Det behövs alltså mer pengar främst till drift och underhåll men också
resurser till byggande av vägar och järnvägar för att få bort flaskhalsar
och skapa en säkrare och mer funktionell infrastruktur. I förra årets infra-
strukturproposition lyckades vi påverka regeringen till att satsa mer
pengar på tre viktiga områden: bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion.
Det är väldigt viktigt och bra, men det räcker inte.
Underhållet blir inte bättre av att man höjer standarden på vägnätet.
Centerpartiet anser, som jag påtalade inledningsvis, att anslaget för
2003 bör räknas upp med 1,7 miljarder kronor för att Vägverket ska
kunna börja ta igen det eftersläpande underhållet och för att angelägna
investeringar ska komma till stånd. I den fortsatta investeringsplanering-
en är vi också öppna för möjligheten att pröva PPP-finansiering. Vi tror
inte att det är någon universalmedicin, men vi är som sagt öppna för
möjligheten för att påskynda och effektivisera väg- och järnvägsbyggan-
de.
Jag vill också understryka att mer resurser behövs för att vidmakt-
hålla standarden på det viktiga enskilda vägnätet. För att ta igen eftersatt
underhåll och för att de enskilda vägarna ska kunna rustas och fylla sin
funktion har Centerpartiet avsatt 170 miljoner kronor mer än regeringen
och dess samarbetspartier för år 2003.
Enligt vår uppfattning bör såväl Vägverket som Banverket kunna ef-
fektivisera sin administration ytterligare. Där sparar vi pengar. Mot den
bakgrunden bör verkens administrationsanslag räknas ned för nästa bud-
getår.
Herr talman! En nödvändig utgångspunkt för ett hållbart transportsy-
stem är också enligt Centerpartiets uppfattning att skapa ett grönt, sam-
manhållet transportsystem. För att uppnå detta måste mer trafik - såväl
persontrafik som gods - flyttas från väg till järnväg och till andra mer
miljövänliga transportslag. Kollektivtrafiken måste ges utrymme för
utveckling. Teknik och drivmedel måste förbättras. Användningen av
fossila bränslen måste minska och på sikt helt fasas ut till förmån för mer
miljövänliga drivmedel om vi ska nå de miljömål som riksdagen har
bestämt att vi ska sträva efter.
En anpassning av transportsystemet i hållbar riktning kräver åtgärder
på både kort och lång sikt. Omställningen måste ske på ett sådant sätt att
det är möjligt att bo och verka på landsbygden, i småorter och i större
städer. Detta ställer extra stora krav på att vi har ett sammanhållet trans-
portsystem - ett system som har möjligheter att samordna de olika trans-
portslagen och utnyttja varje transportslag till det som det är bäst på.
Herr talman! Jag ska säga något om järnvägen och krisen där just nu.
Det som en gång kallades hela svenska folkets järnväg, SJ AB, är kon-
kursmässigt. Det fattas en miljard i kassan, och en extra bolagsstämma är
inkallad för att försöka reda upp eländet. Det här fick vi bekräftat vid en
utfrågning av näringsminister Leif Pagrotsky i fredags. Däremot fick vi
inga besked om varifrån de pengar som nu måste tillföras SJ ska tas. Inte
heller fick vi veta vilket sätt de ska tillföras på och inte om det räcker
med en miljard.
Varken Ulrica Messing, som talar för regeringen här i dag, eller den
nytillträdde näringsministern Pagrotsky kan naturligtvis personligen
ställas till ansvar för situationen inom SJ. Det är inte heller rimligt att
begära ett fullödigt besked nu om hur man ska lösa krisen. Men några
antydningar kan vi kanske få. Däremot är regeringen Persson i allmänhet
och den avgångne näringsministern Björn Rosengren i synnerhet ansva-
rig för den bristande kontrollen och miljardrullningen inom SJ.
Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen: Det är närmast
pinsamt att regeringen och dess ägarrepresentanter i SJ:s styrelse låter det
gå så långt att man behöver minst ett miljardtillskott för att undvika lik-
vidation. Staten som ägare måste naturligtvis utveckla en bättre ledning i
de statliga företagen. Det handlar bland annat om att vara en aktiv ägare.
Det handlar om tydliga direktiv till företagen. Det handlar om att skärpa
kostnadskontrollen. Det handlar också om det som vi från trafikutskottet
så ofta påpekar: en kontinuerlig skärpt uppföljning och utvärdering så att
verksamheten bedrivs i enlighet med de beslut som riksdag och regering
fattar.
För oss i Centerpartiet, som är starkt besjälade av att hela landet ska
ges möjligheter att leva och utvecklas, är en väl fungerande tågtrafik en
mycket viktig del. Därför är det mycket bekymmersamt att det har gått så
här snett med SJ.
Kan trafikminister Ulrica Messing och regeringen här och nu ge någ-
ra besked om hur man ser på krisen inom SJ och därmed en väsentlig del
av tågtrafiken i Sverige? Är Ulrica Messing till exempel beredd att gå
den mycket starka opinion i Norrland till mötes som nu vill skrota SJ:s
monopol och i stället handla upp trafik sammanhållet för till exempel
Norrland i ett samlat paket, oberoende av om det är regionala eller inter-
regionala resor som det handlar om? Är ministern beredd att tillsätta en
särskild Norrlandsberedning efter mönster från den så kallade Stock-
holmsberedningen för att utveckla detta närmare?
Herr talman! Jag hade tänkt säga något om kollektivtrafiken. Jag kan
instämma i det som Karin Svensson Smith sade om kollektivtrafiken i
norra Sverige.
Jag hade också tänkt prata om posten, Bromma och mycket annat,
men vi får måhända återkomma till det i replikväxlingen.
Slutligen, herr talman, har jag en sak till. Vi talade om mål för trans-
portpolitiken. Riksdagen beslutade i december förra året att tillföra jäm-
ställdheten som ytterligare ett mål för transportpolitiken - ett jämställt
transportsystem. Vad betyder det för regeringen och för Ulrica Messing?
Det vore värdefullt om kammaren kunde få del av regeringens och Ulrica
Messings visioner på området. Hur har arbetet med transportpolitiken
förändrats och förnyats? Hur ska vi förändra och förnya det för att nå det
viktiga målet?
Låt mig, herr talman, instämma i Elizabeth Nyströms tack till vårt
kansli, som som vanligt arbetar oklanderligt och bra för att vi ska få fram
vårt material i tid.</pre><pre>Anf.  13  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Sven Bergström som handlar om
hur man ska fatta beslut inom transportpolitiken. Vi har tillsammans
skrivit en artikel där man kritiserar att man har frångått den modell som
innebär att riksdagen beslutar om en anslagsram och att trafikverken
sedan får i uppdrag att utreda och i dialog med medborgare, kommuner,
näringsliv och län ta fram de förslag till konkreta infrastrukturprojekt
som är lämpligast för att klara av att uppfylla de transportpolitiska målen
inom den finansiella ramen.
De avsteg som har gjorts i infrastrukturpropositionen skulle ju inte bli
bättre om näringsministern i dag skulle ge Sven Bergström svar på tal
och peka ut den ena eller den andra vägen och frångå det planeringssy-
stem som riksdagen har beslutat om. Det är Vägverkets uppgift att ta
fram ett förslag till det beslut som finns. Det har också Vägverket gjort,
och förslaget är nu ute på remiss. Sedan kommer regeringen att säga sitt
när remissomgången är färdig.
Jag behöver i det här sammanhanget säkert inte hjälpa näringsminis-
tern, men jag undrar om Sven Bergström något kan kommentera bristen
på logik. Han säger att det är fel att peka ut vissa järnvägssträckningar
och att man i stället ska peka ut vissa vägsträckningar?</pre><pre>Anf.  14  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! I det här fallet, Karin Svensson Smith, handlar det inte
om att en minister ska tillämpa något slags ministerstyre för att lyfta fram
den ena eller andra vägen. Här handlar det om projekt som sedan länge är
högt prioriterade av Vägverket. Då handlar det om huruvida pengarna
räcker. Kan man möjligen omfördela på något sätt inom den stora ram på
25 miljarder som vi diskuterar på området? Det är det som ministern
möjligen kan ge en liten hint om.
Jag delar Karin Svensson Smiths uppfattning om att utifrån de ramar,
principer och transportpolitiska mål som riksdagen fastställer så har vi
Vägverket, Banverket och andra som självfallet ska göra de prioriteringar
som de gör utifrån sin sakkunskap. Sedan får riksdag och regering till-
fälle att fastställa dessa planer från banverk och vägverk när de så små-
ningom kommer tillbaka till riksdagen.</pre><pre>Anf.  15  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Herr talman! Tack, Sven Bergström, för det svaret! Då tycks vi inte
vara så oeniga som jag i förstone trodde.
Det är rätt så omöjligt för näringsministern i dag att ge en hint om hur
remissomgången ska sluta, vad Vägverket kommer fram till och hur
regeringens bedömning sedan kommer att bli. Vi har gett Vägverket nya
arbetsuppgifter, så det är inte säkert att det som var prioriterat i verkets
tidigare planering är lika aktuellt nu. Vägverket måste precis som alla
andra statliga verksamheter hålla sig till den ekonomiska ram som riks-
dagen har satt upp för dem.</pre><pre>Anf.  16  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jodå, de resonemang och principer som Karin Svensson
Smith redovisar är vi helt överens om.
Men naturligtvis handlar det i grund och botten också mycket om po-
litisk vilja. Det är ju därför vi står här och debatterar. Hur vill vi priorite-
ra inom de ramar som finns? Hur vill vi använda dessa miljarder för att
sköta transportpolitiken på ett bättre sätt och för att uppnå de transport-
politiska mål som vi har talat om här? Det finns naturligtvis utrymme för
att göra korrigeringar. Det är väl därför vi för den här debatten - för att
kunna ge våra uppfattningar till känna. Jag är övertygad om att närings-
ministern alldeles på egen hand kommer att kunna ge väl avvägda svar
på frågorna från mig och andra ledamöter här i kammaren.</pre><pre>Anf.  17  CARINA MOBERG (s):
Herr talman! I dag är det premiär för mig här i talarstolen som leda-
mot av trafikutskottet, och det känns väldigt spännande, intressant och
roligt. Jag har en annan dialekt än min företrädare och kanske något
andra hjärtefrågor. Men i övrigt skiljer sig våra politiska uppfattningar
inte nämnvärt åt. Vi socialdemokrater ägnar oss i väldigt liten utsträck-
ning åt personliga och populistiska utspel när vi företräder vårt parti i
viktiga sammanhang, vilket det tyvärr finns motsatta exempel på här i
dag.
Statsbudgeten för 2003 som helhet, inkluderande den del som be-
handlas av oss här i dag genom de anslag som berör utgiftsområde 22
Kommunikationer, bygger på en framarbetad överenskommelse mellan
den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet.
Vi socialdemokrater tycker att det är en budget som är väl avvägd och
som innehåller många bra satsningar, till stor del grundade i tidigare
fattade beslut - det har redan ordats en hel del här i dag om infrastruktur-
propositionen - och information om hur vi ser på en rad andra områden
utifrån dagens situation och inför framtiden.
Man ska aldrig nöjt luta sig tillbaka utan vara i ständig opposition
mot orättvisor. Det är socialdemokratins ledord, och de stämmer bra
överens med nuläget på det transportpolitiska området. Vi står bakom
detta betänkande i dess helhet, och jag yrkar därför bifall till förslaget i
betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Det är resultatet av den
förda politiken som är det väsentliga för oss socialdemokrater, och vi är
också villiga att ta ansvar för helheten.
Herr talman! Den 15 september i år gick svenska folket till val. Re-
sultatet blev på många sätt mycket tydligt vad gäller de politiska priorite-
ringarna. Svenska folket tycker att det generella välfärdssamhället är värt
att utveckla. Vi socialdemokrater fick stöd för de frågor som vi valde att
prioritera, och den politiken kommer vi att fullfölja under mandatperio-
den.
När trafikutskottet i december förra året, närmare bestämt på luciada-
gen, diskuterade budget och infrastruktur fattades beslut som får avgö-
rande betydelse för många år framöver. Sedan dess har debatten och
opinionsbildandet tagit vid, och vi har i olika sammanhang fått diskutera
hur såväl de nationella planerna som länstrafikplanerna ska bli så bra
som möjligt utifrån de ekonomiska ramarna och helhetsperspektivet. Alla
har vi våra hjärtefrågor och vägdragningar och järnvägssträckor som
ligger oss nära. Vi kommer alla att få vara med och diskutera oss fram till
slutresultatet under nästa år.
Jag är inte norrbottning utan stockholmslänsbo och har naturligtvis
tillsammans med bland annat Börje Vestlund min regions frågor särskilt
under lupp. Tillsammans med Jarl Lander från Värmland, Hans Stenberg
från Västernorrland, Monica Green, Krister Örnfjäder och Claes-Göran
Brandin från Mellan- och Västsverige och Kerstin Engle från den skåns-
ka slätten och alla våra partikamrater från alla övriga delar av landet ska
vi som socialdemokrater på ett sedvanligt ansvarsfullt sätt ge vårt bidrag
till att helheten blir den bästa möjliga, inte minst naturligtvis tillsammans
med Ulrica Messing och den socialdemokratiska regeringen. Det kom-
mer att bli tuffa diskussioner där vi inte alltid kommer att vara överens,
varken inom eller mellan partierna gissar jag. Det är nog ofrånkomligt.
Frågan man måste ställa sig är: Vill vi ha ett samhälle där det går att
ta sig fram med exempelvis tåg även om man bor i glest befolkade delar
av landet och även om det innebär att man låter samhället skjuta till me-
del på ett sätt som har skattebetalarnas acceptans? En annan viktig fråge-
ställning är: Är det acceptabelt att åtskilliga människoliv släcks alltför
tidigt varje år och att alldeles för många människor hamnar i en situation
efter en svår trafikolycka där han eller hon inte ens kan kontrollera sin
vardag själv? Svaret från vår sida är givetvis ett kraftfullt ja på den första
frågan respektive ett otvetydigt nej på den andra frågan. Sådana svar
kräver också att politiken förs med rätt mål i sikte. De trafikpolitiska
målen ligger fast, och här måste vi intensifiera arbetet på flera punkter.
Jag har personligen drygt 20 års erfarenhet av såväl kollektivtrafikre-
sande som delvis bilresande i Stockholmsregionen till vardags. Och det
är klart att jag har svårt att inte dels bli förbannad själv, dels beröras av
mina väljares eländestrafiksituation när inte pendeltågen och tunnelbanan
går i tid, om de ens går alls, och barnen väntar förgäves på att bli hämta-
de från förskolan eller när bilköerna ringlar sig fram i snigelfart över våra
broar som alla går igenom centrala Stockholm.
Samtidigt reser jag ofta utanför Stockholmsregionen och vet att det på
andra ställen inte ens går någon buss som kan komma för sent. Kommu-
nikationer och trafikpolitik påverkar människors livsmönster och vardag
i mycket stor utsträckning, och det är viktigt att vi som rikspolitiker kan
se att problembilden ser olika ut på olika håll i landet. Tid spelar allt
större roll i människors vardag. Man ska hinna med arbete, familj och
fritid. Snabba och effektiva, men inte minst pålitliga transporter, hela
resan, är viktiga beståndsdelar i människors vardag.
Herr talman! Jag vill passa på att i denna vår första debatt i kamma-
ren utifrån den aktuella diskussionen kring staten som företags- och bo-
lagsägare föra in ett par ord kring begreppet "samhällsnytta".
Merparten av de statliga bolagen och affärsverken syftar ytterst till att
vissa offentliga åtaganden blir uppfyllda - att bygga och upprätthålla
viktig infrastruktur, såväl vägar, järnvägar som postkontorsnät med mera
och att säkra utvinning och tillgång till naturresurser. Statlig verksamhet
ska enligt min mening ses som en garant för sysselsättningen, speciellt i
regionalpolitiskt viktiga områden.
En utgångspunkt i en diskussion om vad staten bör äga är graden av
samhällsnytta i verksamheten. En användbar definition av
"samhällsnyttig verksamhet" kan vara att verksamheten av effektivitets-
skäl inte anses kunna bedrivas fullt tillfredsställande på en marknad eller
att verksamhetens centrala betydelse gör att en statlig styrning anses
motiverad av rättviseskäl för att alla medborgare ska kunna få del av
nyttigheterna till en skälig kostnad.
Omvärlden har förändrats radikalt, och för framför allt de riktigt kon-
kurrensutsatta statligt ägda företagen sker detta kontinuerligt och i snabb
takt. Betydelsen för den svenska ekonomin av hur framgångsrika dessa
företag är kan knappast överskattas.
Tiden kräver en socialdemokratisk ägarpolitik som är väl anpassad
till de nya förutsättningarna. Vi är beredda på förbättringar och utveck-
ling och framför allt beredda att ta det samhällsnyttiga ansvaret.
Trafikutskottet har i dag ägaransvaret för flera viktiga statliga sam-
hällsnyttiga företag. Andra utskott, till exempel näringsutskottet, har
ansvaret för vissa andra företag och för själva företagsamheten. Det är
enligt vår mening en bra arbetsfördelning.
Herr talman! När man tar del av de borgerliga partiernas motioner
och reservationer slås man av vilken oerhörd ekonomisk spännvidd som
inryms på punkt efter punkt. Jag förstår inte hur Runar Patriksson kan få
det att låta som att man är så enig. Jag ska ta anslaget till Banverket som
exempel. Moderaterna vill öka banavgifterna med motsvarande nära 700
miljoner kronor och alltså minska anslaget i motsvarande utsträckning.
Kristdemokraterna å andra sidan vill öka Banverkets anslag med drygt
1,7 miljarder kronor. Här har vi en spännvidd på 2,4 miljarder kronor.
När det gäller den totala summan som de olika oppositionspartierna
vill anslå till kommunikationsområdet spänner resultatet över ett fält med
folkpartisterna i botten med sina drygt 900 miljarder kronor mindre än
majoritetens förslag på drygt 25,8 miljarder kronor och Centerpartiets
förslag till ökade anslag på en bra bit över 3 miljarder kronor.
Det är väl inte bara en slump att de av Claes Roxbergh tidigare berör-
da förhandlingarna partierna emellan efter valet slutade som de gjorde.
Det finns väl någon orsak till att Centerpartiet insåg att detta aldrig skulle
gå.
Det är tur för svenska folket, men också logiskt, där man bor över
vårt avlånga och glest befolkade land, att det inte var vägpartiet Mode-
raterna, anslagsnedskärarna Folkpartiet liberalerna, det i någon mån
storstadsfientliga Centerpartiet och infrastruktur-framför-generell-
välfärd-partiet Kristdemokraterna som vann valet i höstas.
Vi socialdemokrater tror, som sagt, på helheten i politiken och på väl
avvägda och genomarbetade förslag såväl på det sociala området som på
det område som rör våra kommunikationer.
Andra socialdemokratiska företrädare kommer efter mig att gå djupa-
re in på olika sakområden.
Herr talman! Jag vill också passa på att instämma i Elizabeth Ny-
ströms julhälsning och tack till kansliet.
Utifrån detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i dess helhet i be-
tänkandet och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  18  ELIZABETH NYSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Carina Moberg, det är ju så med politiken att vi har oli-
ka syn på saker och ting. Vi moderater prioriterar vägar. Så här efter ett
val kan man vara lite kaxig men tänk på uttrycket: Högmod går före fall.
Detta är viktigt.
I det här betänkandet står det - detta är anledningen till min fråga till
Carina Moberg - att man har vidtagit åtgärder på postområdet. Sedan
säger man: "Vidare anser regeringen att de åtgärder som vidtagits av PTS
med syfte att skapa tillgänglighet till posttjänster för personer med funk-
tionshinder har bidragit till att underlätta för dessa personer att utnyttja
posttjänsterna."
Men det har varit otaliga artiklar i tidningar och även inslag i övriga
medier om att handikapporganisationerna är mycket missnöjda på vissa
håll i landet, i synnerhet i storstäderna.
Därför vill jag fråga: Vad tänker Carina Moberg och de partikamrater
som nu bildar majoritet göra för att underlätta i sammanhanget? Det är ju
viktigt att människor med funktionshinder verkligen har den framkom-
lighet som är nödvändig.</pre><pre>Anf.  19  CARINA MOBERG (s) replik:
Herr talman! Vad vi allihop ska göra är att vi ska skaffa oss en hel-
hetsbild av hur situationen ser ut. En sådan har vi inte eftersom processen
som sådan ännu inte är helt avslutad.
Jag håller helt med moderaterna och Elizabeth Nyström om att det är
oacceptabelt att människor med funktionshinder inte har tillgång till den
service som alla vi invånare i detta land kan kräva genom att Posten och
Post- och telestyrelsen gör sitt jobb och ser till att det fungerar på ett bra
sätt.
Vad jag tillsammans med mina partivänner, och förhoppningsvis fler,
ska verka och arbeta för är först och främst att vi ska skaffa oss en bra
bild av hur det ser ut. Vi vet ju att det är dåligt på många håll - där är vi
helt överens - och det är helt oacceptabelt. Något måste göras åt detta.</pre><pre>Anf.  20  ELIZABETH NYSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Tack för det svaret! Jag tror inte att vi i det fallet har
olika åsikter.
Vad som är viktigt är att man, när Posten har upphandlat de här
tjänsterna, inte har ställt tillgänglighetskravet. Frågan är: Vem ska nu stå
för etablerandet av full tillgänglighet? Den frågan hänger i luften. Frågan
är alltså om det är Posten som ska stå för detta - eller vad?</pre><pre>Anf.  21  CARINA MOBERG (s) replik:
Herr talman! Ytterst kan jag inte se annat än att det är Posten som
slutligen måste vara ansvarig för detta. Sedan får man väl arbeta vidare
utifrån hur kostnader ska tas, utifrån framförhandlade avtal. Kommuner-
na ska inte, som i dag, faktiskt till och med försvåra genom olika lokala
bestämmelser och förordningar när det gäller att detta med tillgänglighe-
ten för funktionshindrade ska fungera. Det finns alltså mycket att göra på
det här området. Där får vi hjälpas åt.</pre><pre>Anf.  22  RUNAR PATRIKSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill göra en liten kommentar till Carina Mobergs
något slarviga uttalande om Folkpartiets anslag. Redan i mitt anförande
sade jag att om vi finge igenom vår anslagstyp som innebär 50 miljarder i
PPP-pengar fram till år 2015 skulle de väljare som Carina Moberg säger
är hennes väljare kunna få satsningar på 2-3 miljarder i Stockholmsom-
rådet. Men då måste man ha en sådan syn att man också tror på externt
kapital.
Med tanke på de siffror som Folkpartiet här visar hoppas jag att det
inte står som Carina Moberg sade, 900 miljarder. Ett önskemål vore väl
ett plus på 900 miljarder. Men det handlar om 900 miljoner - administ-
rativa pengar i Banverket och i Vägverket. Vi har ett plus på 1 miljard för
vägbyggandet. Om det var en annan sammansättning av majoriteten
skulle nog vägpengarna få en större prioritet i en borgerlig regim.
Slutligen har jag en fråga beträffandet ordet "samhällsnytta". Anser
Carina Moberg att de som kör bussar där järnvägen inte går, till exempel
mellan Oslo och Stockholm - sex gånger om dagen kör bussar i privata
företag förbi där jag bor - gör samhällsnytta, utan att ha kapital från
staten i sina bolagskassor?</pre><pre>Anf.  23  CARINA MOBERG (s) replik:
Herr talman! Samhällsnytta är vi förhoppningsvis många som gör -
även Runar Patriksson och jag när vi diskuterar de här frågorna i denna
kammare - så "samhällsnytta" är ett vitt begrepp. Jag säger inte att buss-
chauffören inte verkar utifrån samhällsnyttan.
Vad jag försökte beskriva, vilket Runar Patriksson säkert förstod, var
motiveringen till att jag anser att vi i detta land ska ha en fungerande
järnväg, även om det inte kan bli en lönsam trafikering på alla järnvägs-
sträckor.
Vad gäller egna väljare har jag bevisligen några sådana eftersom jag
får representera dem här i Sveriges riksdag. Helt kort vill jag bara säga
att jag tycker att det är viktigt att även min dotter och hennes kamrater
kommer att kunna utveckla den infrastruktur som den generationen så
småningom anser vara den som det i det läget ska satsas på.
Jag vill alltså säga att vi vad gäller detta med alternativ finansiering
och PPP, som de flesta väljer att säga, lånar av kommande generationer
till att genomföra det som vi önskar. Därför kan jag som socialdemokrat
inte till fullo ställa upp bakom att det är PPP-lösningar som är den fram-
komliga vägen. Men jag säger heller inte totalt nej till det. Vi socialde-
mokrater anser att denna fråga bör diskuteras vidare. I dagsläget är vi nog
mer skeptiska snarare än väldigt övertygade om att det här är den bästa
och den enda vägen att arbeta.</pre><pre>Anf.  24  RUNAR PATRIKSSON (fp) replik:
Herr talman! Vi ska inte förlänga debatten men jag vill ännu en gång
återkomma till ordet "samhällsnytta" och till PPP-pengarna. Det är så,
Carina Moberg, att om ditt parti accepterade PPP-pengar på samma sätt
som de borgerliga partierna gör skulle det se annorlunda ut för de barn
som du talar om och som kommer för sent eller som inte blir hämtade på
dagis och för handikappade som inte tar sig fram med sina bussar. Sedan
kommer vi tillbaka till samhällsnyttan. Cloun i min fråga till Carina Mo-
berg är: Är det huvudsaken att staten är ägare i någonting som forslar
folk runtom i landet via kommunikationer - alltså att det är statligt ägt -
eller är det samhällsnytta vem som än gör det, även om man vågar satsa
eget riskkapital och driver ett företag som går med vinst?</pre><pre>Anf.  25  CARINA MOBERG (s) replik:
Herr talman! Vad jag säger är att staten, enligt min syn på saken, har
ett ansvar som man inte kommer ifrån.
Vad gäller PPP-lösningar vill jag säga att samarbete med näringslivet
är bra. Redan i dag finns det flera exempel på att näringsliv, kommuner
och region har gått samman och skjutit till pengar. Det kan vara till en
väg så att det vägprojektet kan starta, för att ta ett exempel.
Jag är ändå orolig för att man i de här fallen faktiskt tar av det eko-
nomiska utrymmet, som ju urholkas för kommande generationer - därav
min tveksamhet till PPP-lösningar i alltför stor utsträckning.</pre><pre>Anf.  26  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag hade inte tänkt replikera på Carina Moberg - jag
kan i sak instämma i mycket av vad hon sade - men provokationer och
oförskämdheter kan naturligtvis få även mig att säga något.
Jag skulle vilja fråga Carina Moberg på vilket sätt Centerpartiet är
storstadsfientligt.</pre><pre>Anf.  27  CARINA MOBERG (s) replik:
Herr talman! I någon mån är Centerpartiet storstadsfientligt. Dock
kan jag inte peka på ett konkret förslag som Centerpartiet lagt fram i det
här sammanhanget och som kanske skulle kunna tolkas som storstadsfi-
entligt. Men man kan väl ändå konstatera att i de politiska beslutande
församlingarna runtom i landets storstäder är det numera sällsynt att
Centerpartiet finns representerat.</pre><pre>Anf.  28  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Det en snabb och lite provisorisk reträtt från Carina
Moberg. Hon har inga konkreta förslag att peka på där Centerpartiet har
visat sig vara storstadsfientligt. Jag vill nog anbefalla Carina Moberg att
vara något försiktigare med orden, för att låna ett uttryck från min förre
partiledare. Jag tror att debatten i trafikutskottet och här i kammaren mår
väl av att vi undviker schabloner och fula retoriska trick när man ens kan
inte peka på ett enda konkret exempel på det man anklagar ett parti för
att vara.</pre><pre>Anf.  29  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Sverige står inför den största satsningen på infrastruktur
någonsin. I den långsiktiga infrastrukturplaneringen för 2004-2015 sat-
sas inte mindre än 364 miljarder kronor. De vägar och spår som redan
finns runtom i vårt land ska rustas upp och trafiksäkras. De nya vägar
och spår som behövs nu och i framtiden ska byggas. Under vintern, våren
och sommaren kommer våra berörda verk att arbeta fram förslag på vilka
vägar och spår som de tycker ska byggas och när de menar att de kan
byggas. I augusti hamnar sedan deras förslag på mitt bord, och några
månader senare här i riksdagen hos er i form av en regeringsskrivelse.
Få av de frågor som regeringen och riksdagen hanterar engagerar
kommunpolitiker, lokala näringslivsföreträdare och andra lokala entusi-
aster så mycket som just vägar och järnvägar. Att det är så är kanske inte
så märkligt. Infrastrukturen är viktig för en orts eller en regions livskraft.
Infrastrukturen och transportpolitiken är avgörande för näringslivets
möjligheter att växa. Utan en bra infrastruktur med fungerande transport-
system upphör vårt land att utvecklas.
Men infrastrukturen handlar inte bara om tillväxt och företagande,
inte heller bara om asfalt och räls. Infrastrukturen och transportpolitiken
är också en fråga om välfärd i människors vardag, om välfärden för den
stressande småbarnspappan eller småbarnsmamman som sitter fast i
rusningstrafiken med en treåring som väntar på att bli hämtad på dagis,
om välfärden för våra barn och unga som cyklar till fotbollsträningen
eller ridhuset, om välfärd och livskvalitet för både unga och gamla som
reser kollektivt till skolan eller till föreningsmötet. Vi måste se infra-
strukturens roll för både tillväxten och välfärden.
Herr talman! Mina senaste två månader har bestått av intressant och
hektisk inlärning, av möten med engagerade människor som alla har
synpunkter på vad vi kan göra för att Sverige ska bli ännu "rundare".
Efter dessa två månader har jag gjort två stora prioriteringar under min
första tid som ansvarigt statsråd. Den första prioriteringen handlar om att
väva samman infrastrukturpolitiken med ett av mina andra stora ansvars-
områden, den regionala utvecklingspolitiken. För att vi ska få tillväxt och
livskraft i hela landet behövs helt enkelt bättre vägar, järnvägar, flygför-
bindelser, IT-infrastruktur och fungerande transportsystem. För att få
tillväxt och livskraft i hela landet behöver avstånden inom Sverige krym-
pas och de regionala skillnaderna minska. Det måste bli lättare för män-
niskor att bo på en ort och dagpendla till en annan. Och det måste bli
lättare och gå fortare för företagare att nå sina kunder och distributions-
centraler runtom i världen.
Infrastrukturpolitiken och transportpolitiken är viktiga för alla Sveri-
ges regioner. Då arbetsmarknadsregionerna blir större ökar våra möjlig-
heter som privatpersoner. Då växer utbudet av både jobb och bostäder,
och då minskar också trycket på enskilda platser.
Sammanvävningen av den regionala utvecklingspolitiken och den
långsiktiga infrastrukturplaneringen kommer att vara ett viktigt perspek-
tiv när regeringen i augusti tar emot förslagen från våra myndigheter till
den nationella planen. För att leva upp till de sex delmålen måste vi ha ett
brett perspektiv. I den nationella planen måste finnas trafiksäkerhetstän-
kande, miljömedvetenhet och regionförstoring - men inte bara det utan
också företagsutveckling och transportsystem, allt i ett jämställt perspek-
tiv. Först då kan vi få en infrastrukturplanering som bäst bidrar till både
tillväxt och välfärd i hela landet.
Den andra stora fråga som jag kommer att prioritera är trafiksäkerhe-
ten. Nollvisionen står fast. Lika lite som vi kan acceptera att människor
dödas eller skadas allvarligt i arbetslivet kan vi acceptera att människor
dödas eller skadas allvarligt i trafiken. Vägtransportsystemet måste ut-
formas så att alla, både unga och gamla, och människor med eller utan
funktionshinder kan färdas säkert. Självfallet kan inte kravet på ett säkert
vägtransportsystem uppfyllas över en natt, utan utvecklingen måste ske
steg för steg. Men vart vi är på väg får det inte råda något som helst tvi-
vel om.
Tyvärr ser vi alla att våra ansträngningar hittills inte har gett tillräck-
ligt bra resultat. Jämfört med andra länder är Sverige i dag världens tra-
fiksäkraste land, men inte ens det räcker. Vårt arbete måste intensifieras.
Jag söker nu ett brett samarbete för att lyckas med det. Elvapunktspro-
grammet, som regeringen presenterade 1999, måste fullföljas med full
kraft, den nyinrättade Vägtrafikinspektionen få fullt stöd i sitt arbete. Jag
är övertygad om att inspektionen ger oss ett bättre verktyg än tidigare att
upptäcka och åtgärda fel och brister i säkerheten på våra vägar och gator.
Försöksverksamheten med alkolås utvidgas till hela landet och ska om-
fatta också bussar och tunga lastbilar. Den automatiska hastighetskon-
trollen kommer att utökas.
Allt det här är viktigt, men vi måste också få en nationell kraftsam-
ling för ökad trafiksäkerhet. Ingen, inte regeringen, inte bilbranschen,
inte frivilligorganisationerna eller någon annan, klarar ensam att lösa de
svåra frågorna. Det är bara genom en offensiv från alla inblandade och
genom ett ökat samarbete som vi kan komma vidare.
För att åstadkomma en nationell samling kommer jag därför att bjuda
in frivilligorganisationer, fackföreningar och folkrörelser, försäkrings-
bolag, bilbranschen och våra berörda myndigheter i februari för att till-
sammans med dem komma överens om vad var och en oss kan göra mer
själv, på egen hand, men också vad vi kan göra mer av tillsammans.
Herr talman! All infrastruktur är viktig, viktig för välfärden och för
våra möjligheter att skapa tillväxt och regional utveckling. Sverige är ett
stort land med relativt få invånare. Om vi ska kunna leva upp till våra
höga ambitioner måste infrastrukturen lägga en grund för utveckling och
tillväxt. Den kommande tolvårsperioden ger oss stora möjligheter till att
lyckas med just detta.</pre><pre>Anf.  30  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! När jag hör Ulrica Messing tala om betydelsen av att
koppla ihop infrastruktur och regionalpolitik, om vikten av tillväxt och
livskraft i hela landet kom jag plötsligt på att jag glömde ett av mina
manuspapper uppe i talarstolen. Jag är glad att Ulrica Messing använder
det, det är väldigt välkommet att regeringen nu talar om detta med full
kraft och att Ulrica Messing är beredd att göra det till ett av sina priorite-
rade områden. Det välkomnar jag, och hon kan räkna med fullt stöd från
Centerpartiet när hon går från ord till handling. Orden har hört förut men
handlingen har det varit sämre med.
Det här är en väldigt viktig uppgift, och jag hoppas att Ulrica Mes-
sing är besjälad av att jobba offensivt och aktivt med detta, gärna i sam-
råd med oss i trafikutskottet, för att uppnå en bättre situation än den vi
har i dag.
Jag ställde i mitt inledande anförande några frågor till Ulrica Mes-
sing, till exempel med anledning av krisen i SJ. Jag begär inga exakta
besked i dag om hur SJ-krisen ska lösas, men det vore välkommet om
statsrådet kunde säga någonting. Det vore ännu mer välkommet för mig
som representant för Gävleborgs län om Ulrica Messing också något
kunde kommentera de krav som har rests på att tillsätta en Norrlandsbe-
redning av samma slag som vi har en Stockholmsberedning. Jag tycker
att Stockholmsberedningen är bra, jag är inte Stockholmsfientlig. Men
kan vi inte också få en Norrlandsberedning som kan titta på hur man kan
nå mer optimala lösningar framför allt när det gäller tågtrafiken i Norr-
land? Det är ju många som har varit kritiska till hur den har fungerat, och
det finns väldigt goda idéer inom projekt Norrtåg om hur man skulle
kunna utveckla järnvägstrafiken på ett bra sätt i samarbete mellan SJ och
andra operatörer som är duktiga på tågtrafik.
Jag vill också gärna höra några ord om hur Ulrica Messing vill ut-
veckla jämställdhetspolitiken.</pre><pre>Anf.  31  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! All nationell politik, Sven Bergström, har ju regionala
effekter. Det vet både Sven Bergström och jag som båda lever och verkar
i Gävleborgs län.
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi alla ställer krav på att den na-
tionella politiken och besluten här i riksdagen men också de på regering-
ens bord fattas med respekt för och insikt om de regionala skillnader som
finns i vårt land. Med det vill jag säga att jag tycker att man ska vara
försiktig med att tillsätta utredningar som ska titta på Sveriges olika delar
var för sig. Jag tror att det vore olyckligt med utredningar som tittade på
20 län eller 15 län eller 12 regioner.
Om vi menar allvar med att infrastrukturen och transportpolitiken har
ett stort ansvar för att underlätta möjligheten för företag att växa och
utvecklas, tror jag att det är viktigt att vi har ett vidare perspektiv än län
och regioner, för varken enskilda personer eller företag bryr sig särskilt
mycket om var kommungränsen går eller var länsgränsen går.
Sedan kan det ibland finnas särskilda skäl att titta exklusivt på just ett
område. Och jag tycker att det finns starka skäl att titta på just Stockholm
som vår huvudstad med den trafik som finns här både runt Centralen och
på Arlanda, eftersom vi alla är beroende av att Stockholm fungerar som
en motor för infrastrukturen.
Jag har stor respekt för de frågor som Norrlandspolitikerna har lyft i
debattartikeln förra veckan. Och jag vill tydligt påpeka att den järnvägs-
utredning som nu arbetar och som ska lämna sitt förslag till betänkande
till regeringen i november nästa år har som ett av sina uppdrag att titta på
just frågan om trafikeringsrätten, vilka möjligheter den har gett för nya
operatörer att agera och vilka svårigheter som denna trafikeringsrätt
också innebär. Självklart ska vi se på trafikeringsrätten ur ett regionalt
perspektiv för att fånga just det som debattörerna ville lyfta fram i sin
artikel.</pre><pre>Anf.  32  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Det som Ulrica Messing sade var lite mångtydigt. En
välvillig tolkning är att hon ändå inte är helt främmande för denna tanke.
Poängen med förslaget om en Norrlandsberedning är ju ett svar på de
rop som finns på återreglering av järnvägstrafiken liksom att staten ska ta
det fulla ansvaret och de krav som finns på en total privatisering. Poäng-
en och tanken med det som har förts fram inom projektet Norrtåg är att
man, som Ulrica Messing sade, inte ska se till länsgränser och kommun-
gränser utan ha ett helhetsperspektiv. Man vill öppna möjligheten att
köra både regionala tåg och interregionala tåg på ett samlat sätt. Man vill
upphandla ett helt paket. Jag är övertygad om att det dessutom skulle ge
ekonomiska vinster, därför att om man kan optimera trafiken i ett samlat
system kommer det också att vara ekonomiskt bra.
Jag hoppas att vi kan fortsätta den här debatten, därför att det är väl-
digt angeläget att inte bara bygga järnvägar utan också se till att trafiken
fungerar bättre på de järnvägar vi har. Det finns så mycket konstruktivt i
det här projektet som har tagits fram, så jag hoppas att vi kan få tillfälle
att utveckla det.
Statsrådet sade ingenting om hur hon vill föra in jämställdhetsmålet
och konkretisera det. Jag hoppas att det blir tillfälle i nästa replik att säga
något om det. Menar vi allvar med ett jämställt transportsystem måste det
också få några konsekvenser, så att det inte bara är gubbar i min ålder
som sitter och planerar trafiken för framtiden utan att det förs in andra
perspektiv, som har saknats i stor utsträckning tidigare.</pre><pre>Anf.  33  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Där delar jag helt Sven Bergström uppfattning. Det är
oerhört viktigt att de som fattar besluten speglar de människor som ska
leva efter de beslut som fattats. Jag är övertygad om att det inte bara är
beslut i riksdagen utan också i våra myndigheter och våra bolagsstyrelser
som blir allra bäst om det finns en mångfald av ledamöter i styrelsen,
både kvinnor och män, unga och gamla. Om detta hoppas jag att vi kan
ha en samsyn mellan trafikutskottet i riksdagen och mig och regeringen.
Det har gjorts många satsningar de senaste åren på regional tågtrafik.
X-tåg är ett exempel, Norrtåg ett andra exempel och Skånetåg ett tredje
exempel. Alla dessa typer av samarbete och samverkan över kommun-
gränser och länsgränser, där man vidgar arbetsmarknaden för människor
så att det blir möjligt för var och en av oss att pendla till arbete eller till
studier, har i väldigt stor utsträckning gynnat just kvinnor. När det gäller
småskalighet i transportsystemen, alltifrån de regionala tågen till kollek-
tivtrafiken, vet vi att kvinnor är överrepresenterade på pendlingssträckor-
na. På de långa sträckorna och i första klass är det fortfarande väldigt
många män som reser. Men när vi tittar på regionförstoring och öppnar
möjligheterna att pendla mellan kommungränser gynnar det kvinnor
väldigt ofta, och självklart är det också viktigt.</pre><pre>Anf.  34  ELIZABETH NYSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Det låter lovande att ministern är ansvarig även för den
regionala utvecklingspolitiken.
Jag vill gärna passa på att återkomma till riksväg 45, via Lappia. Jag
har här en broschyr där bland andra statsrådets partikamrater uttalar sig.
Göran Johansson, Göteborg, säger: Den trånga och intensivt trafike-
rade olycksdrabbade sträckan Göteborg-Trollhättan måste snarast bygg-
as om till modern fyrfältsväg och få den Europavägstatus som den förtjä-
nar.
Britt Bohlin, som är gruppledare här i riksdagen, säger: Vi går mot
vägs ände. Lite tillspetsat kan man säga att det enda som inte är bra är
vägen.
Göran Johnsson, Metall, säger: Staten har ansvar och plikt att hålla en
infrastruktur som tryggar jobben och utvecklingen i inlandet. Riksväg 45
är ett huvudstråk genom inlandet.
Anders Sundström säger: Det vore direkt pinsamt om vi inte fick en
nödvändig rekonstruktion av vägen nu.
Med tanke på den här foldern, som jag gärna lämnar över, undrar jag
om statsrådet är medveten om att utbyggnaden av riksväg 45 utmed Göta
älv måste ske samtidigt som man bygger ut järnvägen. Nu finns pengar
till järnvägen men inte till riksväg 45. Hur ser statsrådet på denna pro-
blematik?</pre><pre>Anf.  35  Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Det som Elizabeth Nyström tar upp gäller inte bara
riksväg 45, utan det kan också gälla andra sträckor där det finns oerhörda
samordningsvinster att göra genom att planera vägen och järnvägen sam-
tidigt, vid sidan av varandra och parallellt. Jag tycker att man ska ta alla
tillfällen där möjligheten ges att samordna resurserna för att därmed
spara pengar och maximera nyttan av objekten. Det hade varit väldigt bra
om vi hade tagit till vara den möjligheten också när det gällde delar av
E 4:an, där vi som stod inför samma förutsättningar.
Även om nu flera av ledamöterna i trafikutskottet har nämnt olika vä-
gar - och jag har all respekt för de behov som finns runtom i vårt land av
att skynda på uppbyggnaden av det befintliga vägnätet och skynda på
besluten om vilka nya vägar som ska byggas om - utgår jag ändå från att
riksdagen uppskattar om regeringen följer de av riksdagen fattade beslu-
ten och den tågordning som gäller. Jag har i alla fall för avsikt att göra
det. Därför tänker jag inte i dag kommentera eller ge någon väg eller
järnvägssträckning högre prioritet än någon annan, utan det är i augusti
som Vägverket och Banverket lämnar över sina förslag till riksdagens
bord. I dag finns det en mängd olika förslag och objekt som diskuteras.
Det vore oansvarigt, tycker jag, både av mig som statsråd och av riksda-
gens utskott att kommentera alla de förslag som nu är i luften. Låt oss nu
ge våra myndigheter det uppdrag som vi faktiskt har fattat beslut om. Låt
oss sedan, när de lämnat över förslagen i augusti, diskutera om det var
rätt eller fel beslut som myndigheterna fattade.</pre><pre>Anf.  36  ELIZABETH NYSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Statsrådet har rätt i att samordning är väsentligt. Det ska
man naturligtvis göra i största möjliga utsträckning. Men på det här om-
rådet är det ytterst svårt, alltså när det gäller skredrisken. Det var ju ett
skred i Surte 1958, tror jag att det var. Det är ju därför som det är så
viktigt att man planerar och samordnar. Man kan inte jämföra med andra
vägar, där järnvägen går utefter vägen. Det handlar ju om Göta älv och
skredrisken, där Sjöfartsverket också måste vara med och titta. Men jag
tackar för detta.</pre><pre>Anf.  37  RUNAR PATRIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är intressant att lyssna på den nya infrastrukturmi-
nistern i huset i dag. Jag tycker att det var väldigt intressant med den här
kopplingen till regionalpolitiken. Det hade vi väl önskat redan under den
förra mandatperioden, att det hade funnits en större koppling mellan
regionalpolitiken och infrastrukturpolitiken.
Nu går jag inte in på någon speciell väg, men jag återkommer ändå
till ett stort område i Sverige. Jag vill påstå att detta med tjälsäkringspro-
blematiken gäller från Dalslandshållet till Norrland. Jag kan nämna några
namn för statsrådet, som Bäckhammar, Rottneros, Skoghallsverken och
Grumsfabrikerna. Det gäller också de tio-tolv sågverken i Värmland,
Dalarna och Dalsland, som varje dag kräver det som jag nu har räknat
upp. Det är troligen ca 1 000 långtradarlaster med virke in - och därför
också ut. Råvaran finns i dessa bygder, den stora delen av Sverige geo-
grafiskt sett.
Fortfarande för ungefär ett år sedan när vi hade en debatt stod vi här
och hade 156 mil avstängda vägar, något som drabbade denna industri
som är så viktig för landet. Det är också så att ägarintressena i dag ligger
utanför Sveriges gränser, och det finns en fara som vi upplever med att
industrier kan flyttas till andra ställen.
Vi måste ta allvarligt på problematiken med tjälsäkringen och under-
hållet av det mindre vägnätet i Sverige. Jag skulle först och främst vilja
ha en diskussion omkring det i det här replikskiftet. Är statsrådet beredd
att ta krafttag när det gäller tjälsäkringsproblematiken med tanke på råva-
ran för den svenska träindustrin?</pre><pre>
Anf.  38  Statsrådet ULRICA MESSING (s) replik:
Fru talman! Om jag får passa på att skoja lite kan jag säga att Runar
Patriksson inte behöver nämna någon enskild väg, för så fort jag i fort-
sättningen kommer att färdas på riksväg 45 kommer jag att tänka på
Runar Patriksson, som har döpt om den till Sveriges Broadway. Det
kommer för alltid att sitta där.
Sedan skulle vi kunna fortsätta uppräkningen av företag som ligger på
platser där man är oerhört beroende av framför allt vägen, men också
järnvägen. Man kan konstatera att det är bra exempel på att den infra-
strukturplan som vi ska fatta beslut om nästa höst måste ha ett regionalt
perspektiv för att ge förutsättningar för företagsutveckling och tillväxt.
Uddeholm Tooling, Stora Enzo, Korsnäs, Modo - alla är naturligtvis
beroende av att deras transportsystem och distributionssystem kan funge-
ra så att de, trots sitt läge i ett litet och perifert land jämfört med deras
marknader, kan vara konkurrenskraftiga och kan agera härifrån.
Vi ser allvarligt på just bärigheten och tjälsäkringen. Det var ju de
pengar som vi öronmärkte, 17 miljarder kronor, ett uttryck för. Här finns
det en rad akuta insatser som vi måste göra. De har blivit akuta eftersom
vi under 90-talets krisår fick prioritera ned underhållet och tjälsäkringen.
Nu har vi ett annat ekonomiskt läge, och då är vi också beredda att prio-
ritera arbetet med tjälsäkring och underhåll. Det är viktigt för näringsli-
vet, men självklart är det också viktigt för oss som enskilda personer.</pre><pre>Anf.  39  RUNAR PATRIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Det var en uppräkning av fler
företag. Jag hade också kunnat hålla på lite längre. Jag tog bara de vikti-
gaste som kom upp i min skalle. Det är precis så som statsrådet säger.
Nu är vi inne på dessa vägar som är avstängda. Min fråga är föran-
ledd av att vi pratade om ordet "samhällsnytta" förut. När vi diskuterade
med Carina Moberg gällde det om det var tvunget att vara ett statligt
ägande. I fråga om det som vi nu tar upp är det ju så att staten äger vägen
och har tagit på sig ansvaret för att äga vägen. De som kör på vägen har
oftast ett privat intresse, dessa timmerbilar och andra som transporterar
det gods som ska in och ut från den svenska industrin.
Det är ju ett krav att vägarna ska vara framkomliga året om, inte
minst ur företagens synpunkt för att de ska kunna betala sina räntor och
kostnader på den svenska arbetsmarknaden. Vi frågar än en gång: Är det
så att vi kommer att få se en prioritering i Regeringskansliet av tjälsäk-
ringen och underhållspengarna? I Värmland har vi inte sett en krona
extra till dessa viktiga frågor. Jag vet att detsamma gäller för Dalsland
och Dalarna. Det är någonting som har gått snett i de anslagsförslag som
nu ligger framme. Så jag frågar: Kommer detta att prioriteras, alltså un-
derhållspengar och tjälsäkringspengar?</pre><pre>Anf.  40  Statsrådet ULRICA MESSING (s) replik:
Fru talman! I propositionen som riksdagen fattade beslut om förra
året står det väldigt tydligt att vi ska prioritera befintliga vägar och järn-
vägar för att höja standarden på de vägar som finns, för att tjälsäkra dem,
för att arbeta med trafiksäkerhetsåtgärder och mycket annat. Vi har gång
på gång prioriterat om pengar till exempel för att sätta upp vajerräcken
eller för att arbeta fortare med tjälsäkring och vägunderhåll. Jag utesluter
inte att vi också får göra det fler gånger i framtiden.
Det är en prioriterad fråga, och det är klart att ett land med höga am-
bitioner aldrig kan vara nöjt när vägar blir avstängda på grund av dålig
bärighet. Vi kan aldrig gardera oss mot stora naturkatastrofer oavsett om
det är ett gigantiskt snöfall eller om det är ett intensivt regn. Det är en
annan sak. Men under normala svenska förhållanden och utifrån var
Sveriges kommuner och regioner finns måste naturligtvis ambitionen
vara att vägnätet och järnvägsätet ska fungera till vardags och till helg.</pre><pre>Anf.  41  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag blev glad när ministern sade att trafiksäkerhet är ett
av de prioriterade områdena för henne som ny minister. Jag skulle vilja ta
upp det här med rattfylleriet. Det har blivit värre på vägarna. En ny un-
dersökning från Vägverket Region Väst visar att det är värre nu än på
många år. Det är fler unga människor som kör ihjäl sig drog- eller alko-
holpåverkade.
Det har talats om alkolås. Ministern nämnde att försöksverksamheten
ska byggas ut. Det kan ju vara bra, men varför inte ta ett mer konkret
steg? Förra veckan hade MHF och Salus Ansvar en presskonferens där
de presenterade en rad konkreta punkter, målsättningar och årtal, till
exempel när alkolås skulle vara installerat i yrkestrafiken. Riksdagen har
tidigare uttalat att regeringen bör ta fram en plan för hur alkolås ska
komma in i alla bilar. Jag skulle vilja höra vad ministern säger om det.</pre><pre>Anf.  42  Statsrådet ULRICA MESSING (s) replik:
Fru talman! Låt oss först konstatera att det fortfarande finns en oer-
hört stor folklig uppslutning för att man inte ska köra bil när man har
druckit alkohol. Det finns en oerhört stor folklig uppslutning för det. Det
är klart att vi ska göra allt vi kan för att förstärka den och bredda den
ännu mer. Men vi ska också ta fasta på det stora folkliga stöd som finns
just där. Det är klart att den synen också kan påverkas av en allmänt mer
liberal inställning till alkohol och andra tyngre droger i vårt samhälle i
stort. Det bekymrar mig, inte bara när det gäller biltrafikanter utan också
på en rad andra områden.
Vi har haft försök med alkolås på olika sätt i samhället som regering-
en och riksdagen har ställt sig bakom. Utvärderingarna av de försöken
har varit väldigt positiva. Jag tycker att det är självklart att vi nu går
vidare med dessa försök och höjer ambitionsnivån lite grann. Ett sätt att
höja ambitionsnivån är att få med oss fler aktörer. Det är oerhört värde-
fullt för oss om vi kan få ett samarbete med till exempel yrkeschaufförer
och fackliga organisationer. Men det är också oerhört värdefullt när för-
säkringsbolag som Salus Ansvar går före och erbjuder lägre premier om
vi som försäkringstagare sätter in alkolås i våra bilar.
Tanken med den inbjudan som jag vill gå ut med i februari är att hitta
fler frivilliga sätt att samverka och samarbeta där vi som biltrafikanter
och konsumenter kan få en fördel av att samtidigt arbeta med säkerhets-
frågor och där bilbranschen och försäkringsbolagen kan få rent konkur-
rensmässiga fördelar om de tar trafiksäkerhetsfrågorna på allvar. Jag är
övertygad om att vi kan göra flera saker den frivilliga vägen.
Jag tycker också att Sverige kan fortsätta att driva frågan om alkolås
också inom EU, men det är inte möjligt för oss att gå före med nationell
lagstiftning. Det handlar om frivilliga överenskommelser och om att visa
på erfarenheter.</pre><pre>Anf.  43  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Förmodligen kommer jag att
återkomma i andra debatter och andra frågor. Det här är en viktig fråga,
och vi är överens om att den måste påskyndas.
En annan åtgärd är att låta dem som har kört rattfulla få träffa offer
och anhöriga som kanske har mist någon i familjen på grund av rattfylle-
ri. Jag vet att ministern har träffat föräldrar och familjer som har förlorat
någon anhörig på grund av rattfylleri. Det är väldigt starka möten, och
det gör förhoppningsvis att människor som tvingas höra sådana berättel-
ser aldrig mer kör rattfulla.
Min fråga är: Är ministern beredd att arbeta för att de som döms för
rattfylleri också ska dömas att ingå i sådana program som man kallar för
VIP, victim impact panel? Det är en modell som kommer från USA. Är
ministern beredd att arbeta för att det blir ett obligatorium och att det blir
obligatoriskt också på körskolorna?</pre><pre>Anf.  44  Statsrådet ULRICA MESSING (s) replik:
Fru talman! Här kan jag komma med ett kort svar till Johnny Gylling:
Ja, det är jag.
Jag tror att det är ett väldigt bra sätt att arbeta mer effektivt i förebyg-
gande syfte och för att sprida exempel på vad som kan göras annorlunda.
Ja, jag är beredd att arbeta för det.</pre><pre>Anf.  45  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Nu står vi åter i kammaren och ska debattera trafikut-
skottets områden. Det har under ett antal år varit en lång följetong, bestå-
ende mest av vänta-och se-uttalanden.
Under förra mandatperioden höll Socialdemokraterna och regeringen
en riktig långvals. Det var en vals som pågick i flera år innan vi artigt
kunde tacka för dansen och gå av dansbanan. Vi konstatera att det inte
var mycket till dans att tacka för när vi slutligen fick se den framlagda
infrastrukturpropositionen. Nu har de bjudit upp till nästa vals för att få
tyst på oss i oppositionen ytterligare en tid. Det sker genom att den kritik
som vi framför i debatten i dag från regeringssidan får svaret att vi ska
lugna ned oss och se på fördelningen av tjälsäkringspengar och så vidare
under kommande år.
Det är nog tur att det finns en opposition som inte är tyst, så att
svenska folket kan få höra hur illa det är ställt med den svenska infra-
strukturen och hur illa den även fortsättningsvis hanteras. Det skulle vara
enformigt att endast höra pratministrar orera över hur fantastiskt allt är
och hur fantastiskt allt ska bli.
Fru talman! Jag ska koncentrera mitt inlägg till att gälla väg- och
järnvägsfrågor.
Jag ska börja med det kapillära vägnätet, det vill säga de enskilda vä-
garna. Där finns mycket att säga. Av landets ca 42 000 mil väg är nästan
70 % enskilda vägar. Av dessa är det endast en fjärdedel som erhåller
statsbidrag. Utskottets majoritet hänvisar till BREV-utredningens slutbe-
handling och skriver i sitt ställningstagande att det är särskilt viktigt och
angeläget att säkerställa och bevara det befintliga vägnätet så att insatser
för bland annat drift och underhåll kan säkerställas. Det är bara ord, ord
och ingenting annat! Till och med socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister måste väl ändå vara på det klara med att det inte hjälper att
i åratal bara tala vackert och invänta eventuella propositioner om inga
pengar tillförs!
Det har varit kris för det enskilda vägnätet under en följd av år, och
nu senast har Vägverket aviserat att bidragsnivåerna ska sänkas ytterliga-
re. Vad gör majoriteten i utskottet då? Jo, de skriver vackra ord. Sedan
händer inget mer. Ni har blivit smittade av tidigare statsråds pratarsjuka!
Om ni nu vet och har vetat i flera år att det anslås för lite pengar till en-
skilda vägar, hur kan ni då bara prata om vikten av förändring och åstad-
komma absolut ingenting? Statsrådet Messing måste som ansvarig för
regionalpolitik och infrastruktur snarast återkomma för att rätta till detta.
Det enskilda vägnätet är, som alla känner till eller borde känna till, en
förutsättning för att hela landet ska kunna utvecklas och - sist men inte
minst - för att vårt näringsliv inte ska nödgas flytta till områden som inte
har ett alltmer eroderande vägnät.
Fru talman! Vi har i reservation 2 utvecklat våra ställningstaganden
när det gäller de enskilda vägarna och behovet av ökade anslag. Vidare
har vi i våra kommittémotioner visat behoven av ökade anslag för att
kunna höja bidragen till väghållarna och behovet av att höja bärigheten.
När det gäller satsningar på det statliga vägnätet har regeringsföreträ-
darna sänkt tonläget något. Vi ser och har länge sett att förfallet av det
svenska vägnätet fortsätter. Återhämtning av bristande underhåll uteblir i
stort sett. Nu vill man att vi återigen ska hoppas att fördelningen av de
17 miljarder som finns i infrastrukturpropositionen för bärighetshöjande
åtgärder och för tjälsäkring ska göra underverk.
Vi har i diskussionerna inför denna fördelning redan sett att alla delar
av landet anser sig vara berättigade till dessa medel. Jag kan inte sia in i
framtiden, men man behöver inte vara någon större begåvning för att
våga förutspå att det kommer att innebära att inte ens dessa medel kan
göra landets vägar glada - om man nu tror eller har trott att vi ska få den
kraftiga uppryckning det har talats om i så många år. Förvisso ligger
dessa pengar i framtida infrastrukturprogram, men jag vill nämna dem
även i detta sammanhang, när vi talar om 2003. I vårt moderata alternativ
för 2003 har vi tagit allvarligt på den rådande situationen. Därför har vi
till landets vägar anslagit 2 miljarder mer än regeringen föreslår.
Fru talman! Jag har talat om vikten av att hela vårt land måste få en
infrastruktur som fungerar. Jag har nämnt de enskilda vägarna, och i
detta sammanhang vill jag även säga några ord om våra storstäder.
Det är beklämmande att höra i debatten - kanske inte så mycket här i
dag men ganska ofta ute i vårt land - att det ska vara landsbygd eller
storstad. Vi kan inte ha en konflikt mellan dessa. Sverige kan varken
fungera utan landsbygd eller utan storstad. Därför måste satsningar göras
på bristande infrastruktur, som vi säger, i hela landet. Att, som en del
vill, försvåra för trafik i våra storstäder innebär att landet Sverige tappar i
konkurrenskraft och välstånd.
Vi hade förra året en debatt om trängselavgifter, där socialdemokrater
felaktigt försökte ge sken av att vi moderater ville införa sådana. Vi var
tydliga i fjolårets debatt och sade nej till trängselavgifter i Stockholm.
Socialdemokraterna ville hävda att det var viktigt med betydande majo-
riteter och att det innebar att frågan om trängselavgifter i Stockholm inte
var aktuell. Vad hände efter valet? Nu är det inte ens tal om betydande
majoriteter, utan regeringen nästintill ger direktiv om vad man lokalt ska
tycka i Stockholm. Tala om svek!
Om det inte vore så att vi alla kan läsa i riksdagstrycket vad som sa-
des i fjolårets debatt skulle jag förmoda att socialdemokrater här i kam-
maren i dag inte vill minnas detta. Vi sade nej då, och vi säger nej igen.
Det som behövs i bland annat Stockholm är att vägfrågor kommer upp
till beslut och att det byggs ringleder. Vi kan inte ha en huvudstad som
saknar viktiga kommunikationer.
Fru talman! Det har sagts mycket om lokala vägar. Jag har strukit det
i mitt anförande, men jag kan inte undanhålla kammaren min debatt med
förre statsrådet Rosengren. Jag skulle gärna se att vi fick in detta i proto-
kollet som ett historiskt dokument över en kommunikationsminister.
Vi har hört om vikten av riksväg 45. Jag hade en interpellationsdebatt
med herr Rosengren om hur det skulle vara att få Europavägstatus på
den. Jag fick till svar: Nej, Sveriges regering kan inte jobba för att riks-
väg 45 blir Europaväg. Vi kan inte tillåta att europeiska turister luras in
på en så dålig väg.
Detta är alltså vad som cirkulerar i vårt regeringskansli: att riksväg 45
är så dålig att vi inte ska lura in utländska turister på den. Jag hoppas att
vårt nya statsråd starkt tar avstånd från sådana tankar.
När det gäller den nordiska triangeln och delen Oslo-Stockholm, det
vill säga E 18, är det beklämmande att vi har en regering som i princip
inte går i takt med någon, höll jag på att säga. Den går åtminstone inte i
takt med EU, som anser att E 18 är ett mycket viktigt projekt. Det ingår
också i de så kallade TEN-projekten. Man kan dock inte agera på grund
av att Sverige har en regering som inte prioriterar E 18, och därför faller
detta utanför. Detta är majoriteten i riksdagens utskott, med socialdemo-
krater i spetsen, ansvarig för.
Att vi har mycket diskussioner om olika regioner kanske till viss del
kan bero på - och här vill jag gärna höra om min kollega på Värmlands-
bänken Jarl Lander lite senare här i kammaren tydligt kan ta avstånd från
detta - finansminister Bosse Ringholms uttalande att en region i vårt land
först ska visa tillväxt, sedan kan den få vägpengar. Detta är ett moment
22, enligt mitt sätt att se det. Jag vill höra om Jarl Lander delar min upp-
fattning eller finansminister Bosse Ringholms uppfattning. Just nu kan
man dock se att anslagsförslagen går längs Bosse Ringholms linje.
Fru talman! Vad landet behöver är en politik som är medveten och
vill ta ansvar för att vi har en infrastruktur som innebär att såväl boende
som företag i hela landet har en väg- och järnvägsinfrastruktur som leder
till utveckling, inte avveckling. En väl fungerande infrastruktur är avgö-
rande för enskilda människors och näringslivets möjligheter att tillsam-
mans skapa tillväxt och välstånd. En effektiv samverkan mellan de olika
trafikslagen är nödvändig, och då menar jag såväl väg och järnväg som
sjöfart, luftfart och IT-infrastruktur. Detta är Moderaterna medvetna om,
och vår politik bygger på dessa förutsättningar. Jag välkomnar andra
partier som delar dessa åsikter med oss.
Fallet med dagens politik är enligt min mening att denna förståelse
inte finns i utskottets majoritet. Den har under en mängd av år ansett sig
kunna vänta därför att åtgärder kommer att ske, som det så vackert hetat.
Nu ser vi att väntans tider får fortsätta. Vissa projekt kommer förvisso till
stånd i framtiden, men de nya som anmäls är rent politiska infrastruktur-
satsningar som görs. Att man kan säga att Norrbotniabanan ska byggas
utan att ens ha analyserat och fått kostnadsredovisning för ett sådant
mångmiljardprojekt är allt annat än acceptabelt.
Fru talman! Jag ser att klockan går, men det är en viktig debatt.
Med tanke på Norrbotniabanan och dess framväxt vill jag dra en liten
liknelse. Vanliga människor i Sverige sitter vid sina köksbord och plane-
rar sin hushållsekonomi. Man gör överväganden av vad man har råd med
och inte. Man funderar noga över vilka behov man har och vilka priorite-
ringar man måste göra för att få hushållsekonomin att gå ihop. Man väger
olika varor för och emot och analyserar vilka satsningar som man har råd
med och som gör störst nytta - vanlig hushållsekonomi.
Fru talman! När regeringen tog sitt inriktningsbeslut om Norrbotnia-
banan saknades all denna grundläggande kunskap som nästan varje
svenskt hushåll besitter. Det man kunde begära är att man åtminstone
hade haft någon form av underlag inför sitt ställningstagande, men icke.
Jag skäms på regeringens vägnar.
När det gäller järnvägssidan kan vi konstatera att statens företagande-
satsningar inom detta område är långt ifrån lysande. SJ har stora ekono-
miska problem, medan vi kan se privata tågoperatörer fungera alldeles
utmärkt. Inte nog med att vi har ett system som håller SJ bakom ryggen
genom att inte tillåta konkurrens på lönsamma tåglinjer, utan SJ klarar
sig inte ens med detta skydd. Det ska bli intressant att följa utvecklingen
i den här härvan. Jag förmodar att det finns många som får anledning att
göra sin röst hörd om det visar sig att statens agerande i den här frågan
kommer att sätta konkurrensen ytterligare ur spel.
När det gäller Banverkets verksamhet har vi i likhet med tidigare år
krävt en bolagisering av Banverkets konkurrensutsatta delar. Tiden borde
vara mogen, med tanke på SJ och andra affärer, för även de mest fientli-
ga konkurrensmotståndarna att fundera över om statligt driven verksam-
het är det optimala för våra medborgare.
Vi har föreslagit en höjning av banavgifter, som det sades i debatten
tidigare, för att kostnaden för driften på spår i viss utsträckning ska här-
ledas till och betalas av trafiken. Detta är anledningen till att vi har ett
anslagssparande på denna punkt. Och det tycker vi är helt riktigt.
Det finns hur mycket som helst som man skulle vilja ta upp och tycka
till om inom detta viktiga område, men jag har redan tagit mycket tid i
anspråk och vill bara slutligen konstatera att jag givetvis står bakom
samtliga våra reservationer där vi ger stöd för våra moderata förslag på
infrastrukturområdet. Jag yrkar i likhet med Elizabeth Nyström bifall
endast till reservation nr 2.
Jag vill även önska talmannen, trafikutskottets kansli och övriga här i
kammaren en riktigt god jul och ett gott nytt år. Det gör jag även om
tomten kanske inte kommer till alla, vilket man kan förmoda. Han kom-
mer säkerligen att köra fast någonstans i vårt land på någon dålig väg.</pre><pre>Anf.  46  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Jan-Evert Rådhström pratar pretentiöst om vägstandarden
ute i landet. Det vore klädsamt om han talade i en mer blygsam ton med
tanke på de förslag som Moderaterna står för. Om den neddragningen av
Banverkets anslag samt höjningen av banavgifterna genomfördes skulle
det ge ett direkt avtryck i vägbeläggningen.
Förstår inte Jan-Evert Rådhström att vid varje omlastning från järn-
väg till väg försämras möjligheterna för glesbygdens befolkning att ha
acceptabla vägar som är farbara året runt?</pre><pre>Anf.  47  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Det vi gör i vårt budgetförslag, som Karin Svensson
Smith väl känner till, är stora satsningar, 2 miljarder mer än Vänsterpar-
tiet och övriga, på vägsektorn. Vi har 690 miljoner mindre på järnvägs-
sektorn därför att vi tycker att den ska stå för en lite större del av sina
kostnader. Det är det som är resultatet.</pre><pre>Anf.  48  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Men när järnvägstrafiken i princip betalar de externa
kostnader den är upphov till medan vägtrafiken enligt flera utredningar
inte alls betalar de externa kostnader den är upphov till blir konkurrens-
situationen omöjlig för godstransporterna. Resultatet blir att fler tunga
transporter går på väg, och då försämras vägstandarden.
Vill man verkligen på allvar slå vakt om vägarnas standard ute i gles-
bygden ska man se till att godset i så stor utsträckning som möjligt sänds
på järnväg och med sjötransporter. Det är också därför som regeringen
har gett Vägverket i uppdrag att utarbeta en skadeförebyggande under-
hållsstrategi, så att man får bättre användning för de pengar man satsar på
att tjälsäkra, rekonstruera och underhålla vägar.
Jag tvivlar på den trovärdighet som Moderaterna visar här. Det här
pratet om vägarna kommer i praktiken inte att innebära någonting posi-
tivt alls. De höjda anslagen ni pratar om rimmar ganska illa med att ni
allmänt förespråkar ett lägre skattetryck och en svensk anslutning till
EMU.</pre><pre>Anf.  49  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Karin Svensson Smiths retorik kan fungera för en väns-
terpartist. Problemet är att jag som moderat också är medveten om att vi
behöver ha en transportinfrastruktur som fungerar efter näringslivets
behov. Vill vi ha ett växande näringsliv ska vi också vara medvetna om
att vi får växande transporter, och vi kan inte politiskt styra transporter
hursomhelst. Vi måste ge förutsättningar så att varje företag och varje
individ får transportera sig på det för dem mest effektiva sättet. Vi är
både järnvägs- och vägförespråkare. Vi vill inte ta död på den ena eller
den andra.
När Karin Svensson Smith tar upp att man borde vara mer angelägen
om järnvägsfrågor ur ett glesbygdsperspektiv vill jag upplysa henne om
att Sverige ser lite annorlunda ut i Värmland och norrut än det gör i
Lund. Det är inte bara att hoppa på bussen, ta tunnelbanan eller åka med
kollektivtrafik. Det handlar om att vi måste se till att de transportmedel vi
har också ska kunna ta sin frakt på bra vägar.</pre><pre>Anf.  50  ERLING BAGER (fp):
Fru talman! Även jag hade tänkt välkomna statsrådet Messing, men
jag ser att hon har lämnat kammaren. Hon kanske kommer tillbaka. Jag
tyckte att det var trevligt när jag såg i en tidningsintervju att statsrådet
också kallar sig för sjöfartsminister. Det tyckte jag var fint. Det förpliktar
också en hel del i sjöfartsfrågor. Men det är bra att de prioriteras.
Jag vill också yrka bifall till reservationerna 2, 9 och 17.
Fru talman! Förutsättningarna för den svenska sjöfarten förbättrades
betydligt för några år sedan. Den svenska handelsflottan har nu samma
möjligheter som andra EU-länder. Det var glädjande när trafikutskottet
kunde lägga fram förslagen att man precis som andra EU-länder skulle få
nettolösningar på skattesidan inom sjöfarten - om det än var senfärdigt
när det genomfördes med motstånd från dåvarande finansministern, Ås-
brink. Det var nämligen i april 1996 som Neil Kinnock som EU-
kommissionär kunde lägga fram förslaget och andra länder som Holland,
England, Tyskland, Danmark och även Norge hängde på och genomförde
detta. Vi hade en utveckling under många år då utflaggning skedde. Men
fyra fem år efteråt fick också Sverige samma förutsättningar för den
svenska sjöfarten, och det är mycket glädjande.
Jag skulle vilja ta upp nuvarande sjöfartsavgifter. För att behålla den
internationella sjöfarten på svenska hamnar, inte minst till Nordens
största hamn Göteborg, måste sjöfartsavgifterna i någon mån EU-
anpassas. Det är de stora svenska hamnarna som främst konkurrerar med
hamnar i andra europeiska länder. I dag betalar sjöfarten på svenska
hamnar höga avgifter jämfört med andra EU-länder.
Sverige är också det enda land i Västeuropa där ansvaret för alla far-
leder har samordnats i en statlig myndighet, i kombination med krav på
att verksamheten i sin helhet ska bekostas genom utdebitering på trafi-
kanterna och därtill generera vinst till staten. Ett sådant kostnadsuttag är
otänkbart i andra EU-länder och inte heller i linje med den EU:s vitbok
som för en tid sedan tog upp frågorna och pekade på effektiva och rättvi-
sa trafikregler.
Fru talman! Det kan vara intressant att ta upp att i de svenska sjö-
fartsavgifter som handelsfarten i dag betalar ingår kostnader för Sjöfarts-
verkets hela administration och internationella åtagande, större delen av
lotsningen, isbrytningen, infrastrukturen för skärgårds- och fritidstrafik
samt yrkesfisket, därtill kommer sjökartläggningen och Sjöfartsinspek-
tionen. Dessutom ska man återigen generera vinst till staten.
Ett exempel som man i en översyn bör titta på kan vara isbrytningen,
som ju varierar i kostnad beroende på issvårigheterna i framför allt Bot-
tenviken. Min minnesbild är att det handlar om en kostnad om 200-300
miljoner kronor ett svårt år. Här borde man, enligt den reservation de
borgerliga partierna har, kunna se på exempelvis EU:s strukturmedel. De
besvärliga vinterförhållandena med transportnackdelar som vi har i Bot-
tenviken för framför allt Sverige och Finland är mycket besvärande för
infrastrukturen, det vill säga sjöfarten. Jag vet att man från finsk sida
tittar på möjligheterna att söka EU-medel för isbrytningen. Finland har
också varit framgångsrikt inom jordbrukspolitiken och fått särskilt bidrag
för jordbruk i norra Finland. Vi vill med reservation 17 peka på att det är
viktigt med en översyn av sjöfartsavgifterna.
Fru talman! Jag kan också i denna fråga citera ett gemensamt yttrande
till Näringsdepartementet där den svenska skogsindustrin, Sveriges
Hamnar, Sveriges Industriförbund, Sveriges Redareförening, Sveriges
Skeppsmäklareförening samt Sveriges Transportindustriförbund sam-
stämmigt krävt en översyn av de svenska farledsavgifterna. Det är värde-
fullt att vi får en översyn som också kan se på möjligheterna av en EU-
anpassning. I en sådan översyn kan miljöavgifterna tas upp. De är viktiga
för att inte minst tonnage som inte håller de krav vi tycker ska finnas för
att få färdas på EU-vatten ska vara med och betala. Det kan vara värde-
fullt att ta upp miljöavgifter.
Det har hänt positiva saker med Vänersjöfarten. Men också här borde
man titta längre fram. Här finns också en reservation, där vi pekar på att
EU:s transportministrar vill utveckla kustsjöfarten. Den ger samma förut-
sättningar som till exempel finns på kontinenten, där flodbåtstrafiken har
fått en helt annan gynnad ställning. Strukturfonder har använts för att till
exempel muddra floderna Rhen och Donau och bygga slussar och ham-
nar. Man vill undvika en motorvägsinfarkt. Då kan flodbåtstrafiken an-
vändas. Vi tycker i reservationen att det vore värdefullt om sjöfarten på
Vänern och Mälaren kunde ges samma förutsättningar som övriga insjö-
farten inom EU.
Jag vill också säga några ord om den järnvägsbana som det hastigt
har sagts ska byggas till Kalix. I Ringholms nattliga förhandlingar togs
också beslut om Norrbotniabanan. Det gjordes utan att i en ingående
prövning peka ut ett enskilt investeringsprojekt. Man föregriper pågående
planeringsprocess och undergräver planeringssystemet.
Vi hade generaldirektör Bylund i utskottet för en tid sedan. Han fick
frågor om de planer som finns inom Banverket. Hans svar var att denna
bana inte finns med i Banverkets planering. Han hänvisade till ett poli-
tiskt beslut. Om kommunikationsministern hade varit närvarande hade
jag gärna velat fråga henne om hur man ska gå vidare med detta politiska
beslut. Hur är det tänkt att komma in i planeringen för tågnätet?
Jag vill kort beröra flyget och situationen i Stockholmsområdet. Jag
tillhör dem som tycker att Bromma flygplats, precis som Säve i Göte-
borg, är värdefull. Inte minst inom våra storstadsområden bör vi vara
försiktiga med nedläggningsbeslut av flygplatser. Bromma har under
lång tid levt med nedläggningshot. I Göteborg är det en ganska stor enig-
het - Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna och kd - om att
värna Säve flygplats. Där är Göran Johansson, socialdemokrat och ordfö-
rande i kommunstyrelsen, i spetsen. Det är värdefullt och en konkurrens-
fördel inte minst för näringslivet med en flygplats nära city i några stä-
der.
Jag hade tänkt att fråga om statsrådet Messings syn på Brommas fort-
satta drift. Det får väl anstå till ett senare tillfälle, om inte Jarl Lander
skulle vilja kommentera den frågan.
Slutligen vill jag säga några ord om den nya europeiska sjöfartsmyn-
dighet, EMSA, som planeras inom EU. Det är värdefullt att vi från
svensk sida gör allt vi kan för att EMSA kan placeras i Sverige. Vi har
kunskapen, forskningen och bra placeringsorter. Låt mig som göteborga-
re säga att Göteborg bör vara en stark ort med den stora sjöfart som finns
och den nautiska utbildningen i samarbete med Chalmers tekniska hög-
skola. Vi har inte reserverat oss eftersom vi vet att det pågår förhandling-
ar. Vi har i stället ett yttrande i frågan. Jag hoppas att vi så gott vi kan ska
verka för att EMSA kan placeras i Sverige.
Fru talman! Jag vill på Folkpartiets vägnar önska fru talman, kansli
och utskottskansli god jul och gott nytt år!</pre><pre>Anf.  51  KARIN THORBORG (v):
Fru talman! Det har talats mycket om olika vägar i dag, framför allt
om väg 45. Jag tänkte tala om en viktigare väg, nämligen postvägen som
borde gå till varje hushåll i Sverige.
Jag undrar hur de som fattade beslutet att avreglera Posten år 1993
tänkte sig framtiden. De var först i världen att avreglera en sådan viktig
samhällsservice. Vilka visioner om Posten hade de? Hade de i dag - med
facit i hand - fattat samma beslut? Det är inte många länder som har följt
efter. Har erfarenheterna från det svenska exemplet hejdat beslutsfattarna
i andra länder? Varför tvekar eller låter andra länder bli att avreglera?
Låt mig snabbt sammanfatta vad som har hänt.
Posten förlorade sin monopolställning men fick samtidigt fortfarande
skyldighet att tillhandahålla daglig och rikstäckande post- och kassaser-
vice.
Avregleringen följdes av en mängd förändringar. Det var nödvändiga
strukturella omorganisationer, eftersom postverksamheten förändrats
under den senaste tioårsperioden. De traditionella postkontoren, där man
tidigare kunde uträtta alla sina ärenden, försvann och ersattes av post-
centra för kvalificerade ärenden och kassaservice för in- och utbetalning-
ar. Därmed försvann också 11 000 kvinnojobb.
Jag kan inte låta bli att förvånas över att denna avveckling har förbi-
gåtts med tystnad. Hade det varit fråga om män som förlorat jobben hade
det utlöst ramaskrin. De kvinnor som är kvar jobbar främst inom Kassa-
service, som drivs med statligt stöd, och det är en arbetsplats med erkänt
monotona arbetsuppgifter. Personalen inom Posten har alltså fått se sina
arbetsuppgifter uppstyckade så att monotona uppgifter skilts från mer
kvalificerade - detta i strid mot ambitionerna att utveckla alla arbetsplat-
ser. Staten som arbetsgivare borde vara ett föredöme.
Brev och paket sköts genom ett samarbete mellan Posten och en ent-
reprenör, vanligtvis matbutik eller bensinmack. På landsbygden finns
fortfarande lantbrevbärarna kvar. Det är den verksamhet som förändrats
minst, och där är man också mest nöjd.
Ser vi denna förändring från konsumentens sida får vi ytterligare en
bild. Den gamla traditionella posten, dit man gick med alla sina ärenden
och fick kvalificerad hjälp, försvann. Nu plötsligt skulle man köpa fri-
märken på ett ställe, hämta paket på ett helt nytt ställe och betala sina
räkningar på ett tredje. Förvirringen och upprördheten blev stora och är
fortfarande orsak till stort missnöje och arga insändare.
Än värre blev det när personer med funktionshinder upptäckte att de
inte kom in i lokaler där postservice gavs. Det kunde vara för smala dör-
rar, för höga nivåskillnader eller helt enkelt för trånga utrymmen i affä-
rerna mellan ölburkar, tvättmedelspaket och frukostflingor.
Inskränkningen av de funktionshindrades tillgänglighet till posten är
ett svek gentemot alla funktionshindrade, men det är också ett svek mot
det riksdagsbeslut som togs under den förra mandatperioden. Vems är
ansvaret, undrar jag. Är det upp till varje butiksföreståndare, eller är det
ett samhälleligt ansvar? Något riktigt svar på denna fråga fick vi inte när
Post- och telestyrelsen gästade oss i trafikutskottet.
Kritiken har också gällt att den personal i matbutiker som ska serva
postkunder parallellt med andra uppgifter inte är tillräckligt utbildad eller
blir stressad inför sina nya uppgifter. Entreprenörerna har inte fått till-
räcklig ersättning för att kunna prioritera postkunder.
Svenska folket har tydligt visat att de är missnöjda med den nya ting-
ens ordning, eller oordning, om man vill uttrycka det så. Trots att Posten
har försökt informera har inte informationen varit tillräckligt tydlig. Och
det har definitivt inte gått att övertyga folket om att det har blivit bättre.
Vad har nu avregleringen och omstruktureringarna betytt samhälls-
ekonomiskt? Vid avregleringen blev det fritt fram för marknadskrafterna
eftersom monopolet försvann. Men det blev ingen rusning efter att få
dela ut post. Flera aktörer dök upp på arenan men försvann snart när de
upptäckte att det inte var lönsamt. Kvar finns i stort sett bara City Mail.
Att jag nämner dem här beror på att de är ett tydligt exempel på vad
resultatet blev när man avreglerade men samtidigt gav Posten AB ett
samhällsuppdrag att ge postservice i hela landet. City Mail kunde plocka
russinen ur kakan och åta sig lönsamma bitar. Därigenom åderlåts Posten
AB på vinstgivande delar, och kvar finns nu de mest olönsamma verk-
samheterna tillsammans med samhällsansvaret och kravet att de ska gå
med vinst.
Att detta inte går ihop ekonomiskt är lätt att räkna ut. Postens ledning
har förgäves sökt lösningar på de ekonomiska problemen och rationalise-
rat, men ekonomin går ändå inte ihop. Och att i en tid med krympande
marknad dela upp verksamheten med flera aktörer som har var sin paral-
lell organisation är inte samhällsekonomiskt försvarbart. Post- och kassa-
service är en grundläggande samhällsservice, som alla i hela Sverige har
rätt till. Den är en del av vår infrastruktur. Det är viktigare att den är
tillgänglig för alla än att den ger avkastning. Det här är alltså även en
viktig regionalpolitisk fråga.
Fru talman! Därför har vi i Vänsterpartiet motionerat om att det är
dags för en utvärdering av alla förändringar som har skett inom Posten.
Det som pågår är ett unikt experiment, där man spelar med personalen
som insats. Arbetet för de anställda har blivit tyngre och tryggheten och
arbetsglädjen allt svagare. Det går inte att fortsätta på det inslagna spåret.
Vi vill ha en utvärdering och sätta fokus på det som inte har gått bra men
även peka på det som har gått bra. För att rätta till det som har gått snett
kan man behöva fatta orädda och obekväma beslut. Vi vill inte föregripa
resultatet av den utvärdering som vi kräver - den kommer förhoppnings-
vis med helt nya lösningar. Men vill vi ha kvar den samhällsservice som
posten utgör måste vi börja värna om den.
Därmed yrkar jag bifall till reservation 26 om postservice.</pre><pre>Anf.  52  MIKAEL JOHANSSON (mp):
Fru talman! Av tidsskäl yrkar jag bifall bara till reservation 10.
En ny mandatperiod har inletts, och Miljöpartiets påverkan på ut-
giftsområdet Kommunikationer består både av förra mandatperiodens
uppgörelse kring infrastruktursatsningarna framgent och av den nya så
kallade 121-punktslistan.
Ett område i 121-punktslistan handlar om ett grönare Sverige, där vi
vill att Sverige ska fortsätta att vara ett föregångsland i omställningen till
hållbar utveckling. Genom en ambitiös miljöpolitik ska Sverige aktivt
bidra till en ekologiskt hållbar utveckling, nationellt och globalt.
Vårt övergripande mål för miljöpolitiken är att till nästa generation
kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är
lösta.
Omställningen till en ekologiskt uthållig utveckling är avgörande för
mänsklighetens framtid. Det är en fråga om vår livskvalitet i dag men
också en fråga om solidaritet med kommande generationer.
Detta gäller i högsta grad utvecklingen inom trafiksektorn.
Jag vill lyfta fram tre exempel på gröna åtgärder inom trafiksektorn
med effekt både under 2003 och åren därefter.
Vi vill sätta upp ett nationellt mål för försäljningen av förnybara
bränslen. Vi vill ålägga bensinmackar att tillhandahålla alternativa
bränslen år 2005. Någon form av dispensmöjligheter behövs.
Vi vill skapa konkurrenskraftiga villkor för förnybara drivmedel från
och med 2003 samt pröva förutsättningarna långsiktigt för alternativa
drivmedel. Detta kräver helt eller delvis befrielse även från energiskatter.
Ett system för att kvotera in förnyelsebara drivmedel ska utredas.
Detta är två inslag i strategin att det inte är fel på bilen, utan det är fel
på de fossila bränslena.
Vi är beredda att under mandatperioden pröva förutsättningar för ett
nytt avdragssystem för resande mellan bostäder och arbetsplatser som
bättre stimulerar till nyttjande av kollektivtrafik och samtidigt beaktar de
problem som finns i glesbygden.
Ett annat område i 121-punktslistan handlar om att hela Sverige ska
leva. Vi anser att det om hela Sverige ska fortsätta att utvecklas i positiv
riktning är viktigt att tillväxtförutsättningarna i alla regioner stärks. Sve-
rige måste hållas samman - mellan människor och regioner. Bra välfärd i
hela landet är en förutsättning för regional rättvisa.
Här finns det en punkt, en väldigt konkret punkt, och det är att Norr-
botniabanan ska byggas. Planeringen påskyndas, och underlag för ställ-
ningstagande ska föreligga den 1 mars nästa år. Det är ett miljöpartiav-
tryck i förhandlingarna, där vår syn på regionalpolitik konkretiseras på
ett tydligt sätt i kontrast till de storstadspolitiska projekt på infrastruktur-
området som finns, såsom "Reepaluban", det vill säga Citytunneln i
Malmö, påhejad av moderater, vänsterpartister och Göran Perssons sos-
sar.
I det här sammanhanget vill jag kommentera de partiåsikter som ut-
trycks i de särskilda yttrandena angående Norrbotniabanan. Moderaterna,
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern skriver:
"Det innebär att Norrbotniabanan, i likhet med alla andra invester-
ingsprojekt, bör prövas efter dess samhällsekonomiska nytta och inte
efter dess eventuella politiska värde framsprunget i sena förhandlingar
om regeringsmakten."
Hur kan dessa partier yttra sig på detta sätt? Var finns rim och reson?
Hur ställde sig dessa partier när det gällde att slänga in pengar till färdig-
byggandet av det samhällsekonomiskt olönsamma projektet Hallandsås-
tunneln? Den minnesgode kan konstatera att då var det inte aktuellt att
hävda den samhällsekonomiska nyttan, men nu passar det.
En annan, för Miljöpartiet, mycket angelägen åtgärd är den satsning
som sker på tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion i det regionala väg-
nätet. Utskottets majoritet betonar vikten av att den satsningen huvud-
sakligen går till de regioner som har störst problem med tjälskador. Där-
med får grusvägarna en möjlighet att återuppstå som just grusvägar.
I övrigt vill jag kort ta upp några ytterligare frågor och börjar med
frågan om återinförande av ett obligatoriskt fritidsbåtsregister, som enligt
vår mening, dras i en seg och märklig långbänk. Det är förvånansvärt att
det ska vara så svårt att inrätta ett enkelt register, som en gång fanns och
fungerade bra under några år men som sedan revs upp av den borgerliga
regeringen i början av 1990-talet.
I ett obligatoriskt register kan fritidsbåtar över sju meter eller med
motorer på 14 hästkrafter vara en rimlig gräns för registrering. Det vikti-
ga är att man får en klar och tydlig siffer- och bokstavsmarkering på
skroven så att sjöräddning, kustbevakning och hamnansvariga snabbt kan
identifiera ägaren. Det kan handla om att rädda liv, men också om att få
tag i miljömarodörer, båttjuvar och andra olämpliga båtförare. Behovet
har sedan länge varit akut. Problemen med att införa ett register är baga-
tellartade i jämförelse med de fördelar systemet ger. Detta kan givetvis
också kombineras med en ansvarsförsäkring, obligatorisk eller frivillig.
Nu tänkte jag lämna vattnet och ge mig upp i luften, närmare bestämt
runt Bromma flygplats. Jag vill peka på de allvarliga nackdelar som är
förknippade med Bromma flygplats. Denna flygplats, med sitt centrala
läge i Stockholm, medför en kraftig miljöstörning genom buller och
luftföroreningar för alla de hundratusentals människor som bor i närheten
av flygplatsen.
Ytterligare en nackdel är av säkerhetsmässig karaktär: det omfattande
privatflyget medför statistiskt sett större risk för haverier, jämfört med
linjeflyget, och det är olyckligt att sådant flyg tillåts i en storstad. Samti-
digt innebär flygverksamheten att det inte vare sig av miljö- eller säker-
hetsskäl går att bygga nya bostadsområden på en i övrigt mycket attraktiv
mark.
Slutsatsen är att Bromma flygplats bör avvecklas och att avtalet mel-
lan staten och Stockholm bör sägas upp. Fram till avvecklingen bör ingen
ökning av antalet flygrörelser tillåtas.</pre><pre>Anf.  53  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Mikael Johansson tog upp Norrbotniabanan, och jag vill
ställa en fråga om den. För att undvika missförstånd vill jag också säga
att Kristdemokraterna inte har tagit ställning till detta projekt, men det
finns ju andra partier som har gjort det.
För andra gången i dag, fru talman, ska jag be att få läsa innantill ur
budgetpropositionen på s. 28, där regeringen skriver: För att uppnå de
transportpolitiska målen ska vid prioritering av åtgärder de mest sam-
hällsekonomiskt lönsamma åtgärderna väljas.
Min första fråga är: Står Mikael Johansson bakom den skrivningen?
Och om han gör det undrar jag hur han kan stå bakom att man beslutar att
bygga ett gigantiskt järnvägsprojekt innan det är utrett?</pre><pre>Anf.  54  MIKAEL JOHANSSON (mp) replik:
Fru talman! Till skillnad från Kristdemokraterna, som har godkänt ett
definitivt samhällsekonomiskt olönsamt projekt som Hallandsåstunneln,
har vi sagt att vi ska bygga Norrbotniabanan. Men vi vet i dagsläget inte
om den är samhällsekonomiskt olönsam eller inte. Så än så länge kan jag,
som miljöpartist, hålla med om den principen, men knappast Kristdemo-
kraterna.</pre><pre>Anf.  55  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är mycket konstigt att Mikael Johans-
son väljer att jämföra tunnelbygget genom Hallandsåsen med Norrbotni-
abanan. Det som har hänt vid Hallandsåsen var ingenting som var plane-
rat - miljöskadorna, den dåliga byggtekniken. Det är ett exempel på hur
kostnaderna i ett sådant stort projekt kan skena iväg om man inte har
kontroll.
I det läge som har uppstått efter miljöskandalen kan det här projektet
inte bli samhällsekonomiskt lönsamt. Då är bara frågan: Ska man bygga
färdigt, eller ska man lägga tillbaka schaktmassorna? Vi har valt att stå
bakom dem som vill bygga färdigt av flera skäl. Man kan inte jämföra de
två projekten. Så min fråga står kvar: Hur kan Mikael Johansson ställa
sig bakom ett projekt där man inte vet hur mycket det kostar eller om det
är lönsamt när man säger i budgeten att man ska prioritera samhällseko-
nomiskt lönsamma projekt?</pre><pre>Anf.  56  MIKAEL JOHANSSON (mp) replik:
Fru talman! Nu fanns det ju samhällsekonomiskt lönsamma alternativ
till att färdigbygga tunneln för 4½-5 miljarder, som är samhällsekono-
miskt olönsamt. Jag hörde aldrig kristdemokraterna prata om att de ville
genomföra dem i stället för det samhällsekonomiskt olönsamma projektet
med färdigbyggandet av Hallandsåstunneln.
Det går inte att kritisera Miljöpartiet i dag, eftersom vi inte vet hur
detta är vad gäller samhällsekonomin. Låt oss vänta och se! Vi har angett
den politiska klara och tydliga linjen att järnvägstrafik är viktig av regio-
nalpolitiska skäl. Därför har vi fört in detta i de här förhandlingarna och
fått igenom det. Det är något fantastiskt, och det kommer att gynna de
här områdena på ett helt otroligt sätt, till skillnad från vissa andra stor-
stadspolitiska projekt. Kristdemokraterna var dock inte med vad gäller
Citytunneln.</pre><pre>Anf.  57  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Centerpartiet och Miljöpartiet har i många frågor en
ganska likartad syn när det gäller hur pengar ska satsas och vilka priorite-
ringar som ska göras på det transportpolitiska området. Men när man hör
Mikael Johansson argumentera kring Norrbotniabanan kommer man
osökt att tänka på den gamla klassiska repliken: Är argumenten svaga,
höj rösten! Det som Mikael Johansson just nu tillämpar i talarstolen kan
också liknas vid brännvinsadvokatyr.
Jag upprepar gärna Johnny Gyllings fråga: Står Mikael Johansson
bakom texten på s. 28? Där står det: För att uppnå de transportpolitiska
målen ska vid en prioritering av åtgärder de mest samhällsekonomiskt
lönsamma åtgärderna väljas. Står Miljöpartiet och Mikael Johansson
bakom den formuleringen, eller står ni inte bakom den?
Det är politiskt godtycke på högsta nivå att besluta på det sätt som
Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna gör när man bara
bestämmer sig vid nattliga förhandlingar för att man nu ska bränna 10-15
miljarder på ett projekt.
Dessutom - och det tror jag är det värsta - får Norrbotniabanan stäm-
peln på sig att det nog är ett spektakulärt projekt som inte är samhälls-
ekonomiskt lönsamt, eftersom man måste ta beslutet först och sedan göra
utredningarna. Det är till skada för alla oss som i grunden tror att Norr-
botniabanan är bra, att den har ett samhällsekonomiskt värde och att den
är motiverad. Därför är det så eländigt och olyckligt att man gör på det
här sättet. Det skadar regionalpolitiken. Det skadar Norrbotniabanan, och
det skadar legitimiteten i det beslutssystem som vi tidigare har tillämpat.</pre><pre>Anf.  58  MIKAEL JOHANSSON (mp) replik:
Fru talman! Än så länge vet vi inte om det är samhällsekonomiskt
olönsamt eller inte. Som miljöpartist står jag bakom principen att sam-
hällsekonomiska kalkyler ska styra valet av projekt både vad gäller vägar
- de stora stamvägarna - och järnvägar. Det är självklart. Det var det jag
tillämpade på bland annat Hallandsåstunneln. Men jag hörde inget från
Centerpartiet om att Hallandsåstunneln var något att tveka om för att den
samhällsekonomiska kalkylen visade på olönsamhet. Jag kan gärna viska
det till Sven Bergström om han inte tycker att höjda röstlägen är passan-
de. Jag står fortfarande kvar vid att vi slog till med vår åsikt om
Hallandsåstunneln utifrån både samhällsekonomiska skäl och miljöskäl.
Så låt oss vänta.
Nu har en gigantisk regionalpolitisk satsning kommit på pränt. Detta
är något som ska genomföras. Sedan får vi se om lönsamheten visar sig.
Än så länge är det detta som gäller.</pre><pre>Anf.  59  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Mikael Johanssons argumentation stärks inte av att han
pekar på tidigare dåliga exempel. Nu får han också draghjälp av utskot-
tets ordförande - det kan minsann behövas. Det blir inte bättre argumen-
tation av att han kan hitta exempel på tidigare synder. Jag kan komplette-
ra dessa synder med Citytunneln och Öresundsbron. Dessa exempel
präglas av att man först tog ett stort beslut för att sedan titta på besluts-
underlaget. Det är till skada för legitimiteten i den ordning vi har. Jag
medger gärna det. Det finns frågetecken kring Hallandsåstunneln. Den
stora skillnaden är att vi där står med en gigantisk potatiskällare, eller
vad man nu ska kalla det, som endera avvecklas - då har vi bränt ett antal
miljarder - eller så försöker man fullfölja med ytterligare några miljar-
der. Jag kan medge att det är synnerligen delikat att hantera ett sådant
projekt.
Men det gör inte denna sak bättre. Mikael Johansson säger att Norr-
botniabanan ska byggas, utan att minsta beslutsunderlag finns tillgäng-
ligt. Det är till skada för beslutsprocessen. Det skadar dessutom Norrbot-
niabanan och tilltron till en vettig regionalpolitik. Det sade jag tidigare,
men det kommenterade inte Mikael Johansson. Jag och Centerpartiet tror
att Norrbotniabanan är samhällsekonomiskt lönsam och motiverad. Det
finns många poäng med den. Nu får den stämpeln i pannan att vara ett
godtyckligt beslutat politiskt projekt som egentligen inte alls skulle
genomföras. Det är synd och skadar tilltron till alla oss som är övertyga-
de om att sådana här projekt kan vara kloka och riktiga att genomföra.
Men det behövs ett rejält  beslutsunderlag innan vi tar besluten.</pre><pre>Anf.  60  MIKAEL JOHANSSON (mp) replik:
Fru talman! Planeringsunderlaget ska komma till den 1 mars. Det är
så vi har tänkt tågordningen i detta fall. Vi lär ganska snart få svaret
angående stämpeln i pannan. Varför ska stämpeln få gälla om det visar
sig att Norrbotniabanan är samhällsekonomiskt lönsam? De beräkningar
som man hittills har försökt göra visar att det finns lönsamhet i projektet.
Det finns definitivt delar som kan sättas i gång väldigt snabbt. De ska
också övervägas i hela det regionalpolitiska system som vi från Miljö-
partiets sida har som syfte. Vi tycker att det är viktigt att fastslå att det
finns någonting som ska gälla även för Norrland och inte bara för Stock-
holm, Malmö och Göteborg.</pre><pre>Anf.  61  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Gylling och Bergström har delvis tagit upp frågeställ-
ningar som berör Norrbotniabanan. Jag undrar om Mikael Johansson
tycker att det är på detta vis ett beslut om en viktig järnvägssatsning ska
tas. Det normala är ju att man har en förstudie, en analys och ett kost-
nadsförslag. Därefter kommer beslut. Nu har man vänt på detta under de
nattimmar då Ringholm förhandlade med Peter Eriksson. Vi klandrar
sättet man för fram det. Har Miljöpartiet lyft fram Norrbotniabanan i
valrörelsen? Har ni haft med den i ert valmanifest? Har ni agerat för den?
Det kommer snabbt ett beslut om att den ska byggas utan någon förstudie
eller analys eller något kostnadsförslag. Det har efteråt sagts att det kan
röra sig om 12 miljarder, men det vet vi inte helt säkert.
Beträffande Bromma flygplats kan jag hålla med om att antal starter
självfallet bör begränsas och att det är viktigt. Men jag vill samtidigt
trycka på att de flygplatser som ligger nära city i våra storstäder och som
är godtagbara ur miljösynpunkt ska kunna fortsätta att drivas. Jag tycker
att Folkpartiet och de andra partierna ska slå vakt om det.</pre><pre>Anf.  62  MIKAEL JOHANSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag tänkte först dementera lite. Förhandlingsrundorna
efter valet har sett lite annorlunda ut. Vi har skickat in våra två tjejer Åsa
Domeij och Yvonne Ruwaida som förhandlare. Det har inte varit speci-
ellt mycket av nattimmar. Det beror på att de varit gravida under för-
handlingarna. Om det var en medveten planering från oss eller inte låter
jag vara osagt, men vårt syfte är att förhandla på dagtid i fortsättningen.
Jag känner inte till om Peter Eriksson har varit inne på någon sen
nattimma med Bosse Ringholm, men det kanske Erling Bager gör.
Vi har haft med Norrbotniabanan sedan länge. Vi väckte en partimo-
tion hösten 1999, om jag inte minns fel, där vi hade med Norrbotniaba-
nan. Delar av den fanns med bland de högst prioriterade projekten. Det är
rimligt att detta ryms inom vår förhandlingsframgång om 100 miljarder
till järnvägarna under kommande planeringsperiod.
När det gäller flygplatserna i våra större städer är det väl ganska givet
att miljöproblemen med buller och luftföroreningar inte är lösta. Då
måste vi försöka få bort problemen. Säkerheten återstår. Om det dimper
ned någonting i trakterna runt Arlanda är risken mindre att någon männi-
ska träffas av det än om det sker inne vid Bromma flygplats. Det är gans-
ka uppenbart.</pre><pre>Anf.  63  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Jag har trott att det som press och TV återgav om för-
handlingarna mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna det sista dra-
matiska dygnet var ett korrekt återgivande. Där fanns bilder på förhand-
lingar som pågick till halv tre på natten. Jag har tagit det som fakta. Jag
tror att jag har pressklippen kvar på mitt rum i riksdagen. Jag har min-
nesbilder av TV-avsnitt - jag kommer ihåg ganska väl - där det framgick
att Norrbotniabanan kom fram i slutskedet. Peter Eriksson åkte dagen
därpå upp till Kalix och presenterade den stora framgången.</pre><pre>Anf.  64  MIKAEL JOHANSSON (mp) replik:
Fru talman! Var finns minnesbilden av våra tjejer som varit och för-
handlat? Jag träffade dem ganska regelbundet under tiden. De körde inte
längre än till klockan nio. Det är möjligt att det fanns något undantag i
det allra sista skedet.
Jag måste nog gå till almanackan och kontrollera angående Norrbot-
niabanan. Jag har för mig att det löstes och fördes in på ett lite tidigare
stadium än de allra sista timmarna. Det fanns nog andra trubbel med de
exakta formuleringarna som skulle lösas.
Jag har uppfattat att de förhandlingar som inleddes med bland annat
Folkpartiet skedde på sådana tider som är mer lämpade för att man ska
vara klar i knoppen. Våra tjejer som var gravida har infört principen, och
den ska gälla även om vi skickar dit några icke-gravida förhandlare i
framtiden.</pre><pre>Anf.  65  JARL LANDER (s):
Fru talman! Mycket har redan sagts i den här debatten som skulle
kunna gälla som svar på alla de kommentarer som debattdeltagarna har
haft. Jag tänker inte gå igenom hela budgetbetänkandet utan mer visa på
vissa skiljaktigheter mellan oss som står bakom majoritetens förslag och
oppositionen vad gäller den del som har med väg- och järnvägsanslagen
att göra.
Först vill jag säga att fanns det mer pengar i statens samlade pengapå-
se skulle jag naturligtvis inte ha något emot att mer av dem fördelades till
infrastrukturen här i samhället. Behovet av transportlösningar är stort.
Det vet vi sedan förut. Det behövs mer pengar både på väg- och järn-
vägssidan så att både fler personer och mer gods kommer fram trafiksäk-
rare och punktligare än vad som sker i dag. Men de här förslagen om mer
pengar bearbetas just nu inom Vägverket och Banverket, och snart ska de
ut på remiss. Det kommer att finnas mer pengar till samhällets infra-
struktur under den kommande planeringsperioden än vad som har varit
tillgängligt hittills. Jag vill påstå att detta sker tack vare en framsynt
socialdemokratisk regering som har lyckats förhandla fram anslagsnivå-
erna med Vänstern och Miljöpartiet.
Till dem som har varit uppe och pratat om enskilda vägsträckor, till
exempel om att väg 45 ska bli en Europaväg eller en Broadway, vill jag
säga att det viktigaste är väl ändå att väg 45 blir trafiksäkrare än vad den
är i dag. Det måste ju vara ett av kraven från den regionen, på samma sätt
som andra regioner kommer att ställa krav på sina respektive väg- och
järnvägssträckor. Detta ska lösas i det remissarbete som nu ska ske inför
den här planeringsperioden.
Här vill jag passa på att säga något till Jan-Evert Rådhström. Han
ställde en direkt fråga till mig i sitt anförande som gällde vad Bosse
Ringholm hade sagt vid ett besök i Värmland. Jag står bakom trafikut-
skottets betänkande och de målformuleringar som finns där. En av for-
muleringarna bygger på att om vi ska få utveckling i regionen behöver vi
bättre infrastruktur. Därför vill jag vända på Bosse Ringholms syn på
sakerna. Infrastrukturen måste byggas ut först, sedan kan vi skapa tillväxt
i regionerna också. Om jag då tar avstånd från vad Bosse Ringholm har
sagt får vara upp till Jan-Evert.
Fru talman! Nu gäller det anslaget för 2003. Vissa partier föreslår ju
större anslag till väginvesteringar till exempel. Vill man inte satsa pengar
på vården, skolan och omsorgen blir det mer pengar över till väginve-
steringar.
Sedan, fru talman, vill jag kommentera några av de reservationer som
finns här. Det är lite förvånande att se att Kristdemokraterna har två un-
gefär likvärdiga reservationer. De gäller vägarnas och järnvägarnas prio-
riterade projekt. Kristdemokraterna har ju, liksom de flesta andra borger-
liga partier, kritiserat regeringen för att det inte satsas tillräckligt mycket
här, i synnerhet inte i närtid. Budgeten har inte tillåtit de här satsningar-
na, och därför har förslag kommit upp om att man ska prova andra alter-
nativa finansieringssätt. Kd har väl alltid gått i spetsen och pratat om
PPP-lösningar, det vill säga rent privata partnerskapslösningar.
I det förslag som vi nu har att ta ställning till för den kommande peri-
oden hänvisas till vad som sades i underlaget för den planeringsperiod
jag tidigare pratade om, som ska gälla från 2004 och framåt, nämligen att
det är viktigt att vi också gör närtidssatsningar. Men för att klara dessa
närtidssatsningar behövs det friska pengar som vi egentligen inte har. Då
är frågan om vi kan göra en alternativ finansiering av dessa närtidssats-
ningar, och det gör vi nu genom att låta Banverket respektive Vägverket
ta upp lån i Riksgälden. Det gör vi i stället för att söka PPP-lösningar
från den privata sektorn. Detta går kristdemokrater, moderater och folk-
partister emot. De vill inte att Vägverket och Banverket ska få låna dessa
pengar utan hänvisar till PPP i stället. Då blir frågan till de borgerliga: Är
det för att gynna det privata näringslivet ni säger på det sättet? Eller är
det för att vi inte ska få de här närtidssatsningarna? Jag vill gärna ha en
förklaring till varför ni går emot möjligheten att låna pengar via Riksgäl-
den.
Sedan har vi hört mycket om enskild väghållning här i dag. Det är
sant, Jan-Evert, att det är 28 000 mil enskilda vägar, det vill säga tre
gånger så mycket som det sammanhållna statliga vägnätet. Av detta är
det enligt uppgift ca 7 500 mil som erhåller statsbidrag. Det är väl dessa
vägar som vi i första hand pratar om samt de människor som bor efter de
här vägarna. Frågan är om de ska få sämre förutsättningar att transportera
sig och sina varor. Naturligtvis inte, är vårt svar på den frågan.
Men jag tror inte att lösningen är att man slänger in en stor summa
pengar utan vidare. Nu har det gjorts en stor utredning, den så kallade
BREV-utredningen, om hur man ska kunna lösa problemen med finansi-
eringen av de enskilda vägarna. Det är en utredning som i stor utsträck-
ning har kritiserats även av oss socialdemokrater. Jag ska inte sticka
under stol med det. Vi är kritiska till många punkter i den här utredning-
en. Men likafullt anser vi att beredningen av denna utredning måste få
göras färdig först för att vi ska kunna hitta bra lösningar som står sig på
längre sikt.
Vi skriver i betänkandet att det finns möjligheter för Vägverket att
göra omfördelningar inom befintlig ram. Vi anser att det inte är accepta-
belt att den bidragsprocent som hittills har gällt ska sänkas under det
kommande budgetåret. Detta är inte bara vackra ord, Jan-Evert, utan det
är ord som jag anser förpliktar Vägverket att tänka till så att det inte blir
försämringar för dem som bor utefter enskilda vägar.
Fru talman! Det finns mycket som man skulle ha behövt kommentera
i betänkandet. Jag vill säga några ord om detta med Norrbotniabanan.
Det har blivit infekterat på något sätt. Jag vill poängtera vad det är som vi
i trafikutskottets majoritet säger när det gäller den bansträckningen. Vi
säger i princip ingenting mer än att vi hänvisar till en politisk överens-
kommelse mellan tre partier. I denna överenskommelse finns en punkt
som säger att Norrbotniabanan ska byggas och planeringen påskyndas.
Underlag för ställningstagande ska föreligga den 1 mars 2003. När detta
underlag kommer får vi se om detta objekt platsar i den planeringspro-
cess som nu pågår. Platsar det i planeringsprocessen så att det kan göras
före 2015? Det är en utvärdering som ska göras av myndigheter bland
annat. Jag är inte alls säker på att den platsar där. Några delsträckor av
den kanske gör det, till exempel Haparandabanan längst upp i norr. Den
ligger i ett planeringsförfarande hos Norrbottens länsstyrelse. Detta är
sådant som vi ska ta ställning till framöver. Vi i trafikutskottets majoritet
har i det här avsnittet inte sagt att den ska byggas, utan vi har hänvisat till
en politisk överenskommelse.
Jag beklagar, fru talman, att jag redan dragit över tiden. Jag ska för-
söka att snabba på detta.
Jag har en kommentar till att borgerligheten vill att man ska bolagise-
ra Banverkets produktionsavdelning. Man tror att bara för att man gör det
kommer det att bli bättre förutsättningar för upphandlingen. Det är inte
det som är lösningen på problemet. Banverket har visat att de kan upp-
handla i konkurrens. Nu har Riksskatteverket gjort en granskning av
Banverkets verksamhet och lämnat rekommendationer angående hur den
här organisationen ska hantera frågorna framdeles. Det finns anledning
att avvakta detta. Enbart en bolagisering löser inte frågan, och  utskottets
majoritet tycker därför inte att en sådan är aktuell.
Med detta, fru talman, vill jag också säga att vi i betänkandet har
kommenterat frågorna om Vänersjöfarten och sjöfartsavgifterna. Efter-
som det pågår utredning och översyn finns det ingen anledning för mig
att ta upp de frågorna nu.
Frågan om Bromma flygplats kommer Krister Örnfjäder att ta upp i
ett senare inlägg. Postens service kommer att tas upp av Börje Vestlund.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag vad gäller EU-mopeder hänvisa till
den skrivning som finns i betänkandet. Det är viktigt att den kommer upp
till ytan.
Jag vill med detta instämma i övriga kollegers julhälsningar till fru
talmannen och till kanslipersonalen, i synnerhet till trafikutskottets kans-
lipersonal.</pre><pre>Anf.  66  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag är tacksam för att Jarl Lander ger mig tillfälle att här
förklara Kristdemokraternas inställning till väg- och järnvägssatsningar.
Till att börja med talar Jarl Lander om hur stora satsningar som det nu
ska bli framöver. Jag ska inte läsa innantill ur propositionen men vill
peka på att regeringen på s. 27 i denna redovisar att de anslag som före-
slås inte är tillräckliga för att motsvara de gällande besluten om infra-
strukturplaner. Det finns alltså en stor eftersläpning i förhållande till
behoven, särskilt på vägsidan, och det känner Jarl Lander mycket väl till.
Frågan är hur väljarna ska uppfatta det förhållandet att man från re-
geringens sida lovar och lovar men att pengarna sedan inte räcker till.
Kristdemokraterna har sagt nej till en kortsiktig upplåning av 3 miljarder
för vägar och järnvägar de närmaste åren eftersom lånen inte skulle vara
specifikt riktade till vissa investeringar utan till en blandning av inve-
steringar och reinvesteringar. Däri ingår sådant som bärighetshöjning,
tjälsäkring och vissa ospecificerade projekt. Budgetlagens skrivningar är
inte sådana att man får låna på detta sätt. Det som vi vill satsa på är en
alternativ finansiering tillsammans med privatkapital för att få till stånd
stora och  viktiga infrastrukturprojekt på ett kostnadseffektivt sätt.
Jarl Lander ställde en fråga som jag reagerade på, nämligen om vi vill
gynna det privata näringslivet genom PPP. Se till exempel på Arlandaba-
nan! Det är det hittills enda exempel som vi har på ett lyckat PPP-
projekt.</pre><pre>Anf.  67  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Arlandabanan är i och för sig ett hyfsat bra exempel, men
tänk på hur avtalet såg ut från början, när Johnny Gyllings partikollega
var kommunikationsminister! Det avtalets lösning gick inte att genomfö-
ra. Gudskelov skedde en förändring i och med efterföljande val, så att det
gick att få fram ett fungerande avtal, enligt vilket trafiken i större ut-
sträckning gynnar resenärerna än dem som byggt banan.
Vi får inte ensidigt se till att infrastrukturella satsningar ska vara en
god affär för en byggherre utan vi måste ta hänsyn till vad folk och när-
ingsliv behöver i transportväg. Johnny Gylling är nu med på att det be-
hövs investeringar i ett tidigt skede, så att säga i närtid. Om pengar kan
lånas upp från riksgälden för att åstadkomma en del av dessa infrastruk-
turella satsningar, måste väl det vara en bra lösning. Jag tycker att det
borde vara bättre att kunna låna upp pengar billigt, och jag tror inte att
några byggföretag i det här landet kan låna upp pengarna billigare än vad
riksgälden kan.
Jag tycker därför att det är ett ansvarstagande från regeringen om des-
sa satsningar görs i närtid med hjälp av lån från riksgälden i stället för att
de ska belasta kommande generationer. Vi hörde i en tidigare debatt
Carina Moberg förklara för Johnny Gylling att problemet med PPP-
lösningar är att någon ska betala dem. Eller är det kanske så att Johnny
Gylling förespråkar att trafikanterna ska betala dessa PPP-lösningar?</pre><pre>Anf.  68  JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Fru talman! Jag beklagar att repliktiden är så kort för att bemöta det
som Jarl Lander har sagt.
Jag skulle vilja fråga Jarl Lander om han känner till de kartellbild-
ningar som har avslöjats framför allt inom asfaltbranschen. Finns det
ingen risk med det traditionella sättet att finansiera infrastruktur, nämli-
gen att man är släpphänt med vad projektet får kosta och så vidare? Det
finns där vissa privata aktörer som kan sko sig på skattebetalarnas be-
kostnad.
Om man använder PPP-projekt och gör det på rätt sätt, som man till
exempel gjort i Finland, blir det ett delat risktagande mellan staten och
någon privat aktör, där staten inte tar risken ensam om projektet skulle
bli fördyrat. Så är fallet i dag med många stora och dyra projekt i Sveri-
ge.
Till sist vill jag säga att om vi kristdemokrater fick bestämma skulle
de projekt som Jarl Lander talar om genomföras under alla förhållanden.
Vi har finansierat detta under utgiftstaket i vår kostnadsbudget, men vi
säger nej till upplåning av de här pengarna eftersom de inte går till rena
investeringar.</pre><pre>Anf.  69  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jag erkänner, Johnny Gylling, att ni har mer pengar till
väginfrastruktur än vad vi har, men det beror, som jag tidigare har sagt,
på vad man totalt vill satsa på ute i vårt land under utgiftstaket. Anser
man att vården, skolan och omsorgen är viktiga blir det kanske inte exakt
så mycket som man skulle vilja ha kvar till väginvesteringar.
Jag tycker ändock att vi med det förslag som föreligger och som ska
remissbehandlas under våren är på väg att rätta till de missförhållanden
som har uppstått under de besparingsår som vi tidigare haft.
Vad gäller kartellbildningar, Johnny Gylling, vill jag säga att jag inte
visste något om dessa förrän jag fick kännedom om dem via medierna.
Nu vet vi att sådana har förekommit, och det finns aktörer som av kon-
kurrensskäl verkligen håller kontroll på detta. Jag tror därför inte att de
fortsätter på samma sätt. Men för att vi ska kunna motverka detta, Johnny
Gylling, är det viktigt att det finns statliga myndigheter av typen Vägver-
ket och Banverket, som har både kompetens och kunnighet i dessa frå-
gor.
Därmed är jag tillbaka till de problembilder som jag ser i borgerlig-
hetens förslag om bolagisering, privatisering och utförsäljning av Väg-
verkets och Banverkets enheter. En sådan utveckling skulle medföra att
vi skulle mista den här kunskapen inom den statliga sfären. Då skulle det
verkligen vara risk för att man skulle öppna för olika kartellbildningar.
Vi är alltså väl medvetna om problembilden, men jag tror också,
Johnny Gylling, att myndigheterna nu har ögonen på de entreprenörer
som tidigare har agerat i karteller. Jag tror därför att detta är ett problem
som vi slipper framöver.</pre><pre>Anf.  70  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att Jarl Lander är duktig
på retoriska krumbukter. När man ställer en rak fråga om han tar avstånd
från Bosse Ringholms uttalande om tillväxt först och vägpengar sedan
vill Jarl Lander inte ta avstånd från det men vill vända på uttrycket. Han
sade "tvärtom" men tog inte avstånd från uttalandet. Det var synd, för det
skulle ha blivit en bra signal till de andra regeringsföreträdarna.
När det gäller de enskilda vägarna sade du att ni inte vill slänga ut ett
stort antal pengar. Är Jarl Lander nöjd med det framlagda budgetförsla-
get vad gäller de enskilda vägarna i landet? Vägverket har sagt att bi-
dragsnivån måste sänkas därför att pengarna inte räcker till. Anslagen
höjs över huvud taget inte mer än vad som motsvarar inflationen från år
till år, samtidigt som kostnaderna stiger drastiskt. Är Jarl Lander nöjd
med budgetförslaget vad gäller enskilda vägar?</pre><pre>Anf.  71  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jag kan väl säga som så: Gubben är inte nöjd, vad gäller
anslaget till enskild väghållning i det budgetförslag som har kommit. Det
är därför som vi från utskottsmajoriteten betonar detta, och jag ska läsa
direkt ur vårt budgetbetänkande: "Utskottet vill vidare betona vikten av
att de enskilda vägarna ges en tillfredsställande resurstilldelning med
hänsyn till detta vägnäts betydelse " Och vidare att vi förutsätter att det
är möjligt att inom ramen omfördela medel inom Vägverket så att det
inte blir en försämring under det kommande budgetåret, under det år som
vi avvaktar för att BREV-utredningen ska beredas ordentligt. Vi förut-
sätter vidare från vår sida att det enskilda vägnätet måste få de medel
som behövs för att det ska kunna göras ett anständigt underhåll av det.
Vad sedan gäller, fru talman, om jag tar avstånd från vad Bo Ring-
holm säger eller inte säger: Eftersom jag inte har hört vad han sade utan
har läst det i medier - jag har lärt mig sedan tidigare att man inte ska ta
allt för givet som står i medier - så har jag sagt, med hänvisning till den
här frågan från Jan-Evert Rådhström, att jag står bakom de målformule-
ringar som finns i trafikutskottets betänkanden sedan tidigare. De innebär
bland annat att ska vi få en regional utveckling så behövs det satsningar
på infrastrukturen som en av dessa möjligheter. Om det då är ett av-
ståndstagande från Bosse Ringholms uttalande får Jan-Evert Rådhström
själv avgöra, anser jag. Jag vet inte om Jan-Evert Rådhström har hört vad
Bosse Ringholm sade. Han kanske också bara har läst det i medier.</pre><pre>Anf.  72  JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Jarl Lander är nog den enda värmlänning som betvivlar
att Bosse Ringholm har sagt detta. Han gjorde det ju i en direkt intervju.
Du kan läsa det bland annat i länsstyrelsens protokoll. Men som enda
värmlänning är du nog tveksam i detta ställningstagande, Lander.
Återigen: I mitt anförande sade jag mycket om vackra ord: ord, ord
och bara ord. Nu hör vi återigen Jarl Lander. Det är tacksamt att han
åtminstone tycker att han inte är nöjd med förslaget om anslag till enskil-
da vägar, men det blir bara ord. Han talar om möjlighet till ompriorite-
ringar. Sveriges riksdag har möjlighet att direkt anvisa och ge anslag som
är tillräckliga, men denna vilja finns inte hos regeringsföreträdarna, så
därför står vi där vi står, och problemen kvarstår.
Jag vill avsluta med Norrbotniabanan, som Jarl Lander pratade om.
Jag gick aldrig in riktigt i den debatten. Det här verkar bli den här man-
datperiodens såpopera. Vi hörde tidigare Mikael Johansson prata om att
Norrbotniabanan skall byggas. Jarl Lander säger: Vi ska se om vi kan
lägga in den i planeringsperioden före 2015. Jag håller förvisso med Jarl
Lander när han säger att vi ska se på underlaget innan beslut tas - det
tycker jag är tacksamt - men som ett litet sidospår kan jag konstatera att
vi är många som kommer att vara bänkade framför talarstolen här för att
se de interna diskussioner ni kommer att få framöver. Tydligen är det
precis som med årets budget: vackra ord och ingenting mer.</pre><pre>Anf.  73  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jan-Evert! I den här kammaren har vi nog inte så mycket
annat att göra än att producera vackra ord, vackra ord som betyder nå-
gonting för svenska folket. Det är vår uppgift att se till att få fram de där
orden, och det tycker jag att vi har fått från trafikutskottets majoritets
sida när det gäller de enskilda vägarnas förutsättningar eftersom vi anser
att det är nödvändigt med omfördelningar inom ramen så att bidragspro-
centen inte sänks i nuläget. Detta är icke bara vackra ord, Jan-Evert
Rådhström.
En sista sak, Jan-Evert Rådhström, vad gäller Bosse Ringholms utta-
lande och mitt avståndstagande från detta: Eftersom jag inte sitter med i
länsstyrelsen, inte har läst länsstyrelsens protokoll och inte har hört vad
Bosse Ringholm sagt utan enbart via medier har tagit del av detta kan jag
bara redovisa min egen syn på det. Det har jag gjort två gånger, och det
tycker jag räcker. Då tycker jag att Jan-Evert Rådhström får tolka det
som han vill vad gäller avståndstagande från uttalanden.
Vad gäller Norrbotniabanan, Jan-Evert Rådhström: Läs budgetbetän-
kandet! Där finns några rader som är citat från en politisk överenskom-
melse mellan tre partier. Inom dessa citattecken står: "Norrbotniabanan
skall byggas" och så vidare fram till "  den 1 mars 2003". Då ska det
komma fram ett underlag från Banverket, som sedan på vanligt sätt ska
in i en planeringsprocess. Denna planeringsprocess debatteras inte i den
här kammaren. Det kommer inte att vara några som står framför talar-
stolen här och gör det, utan Jan-Evert kommer säkert att, som länsstyrel-
seledamot i Värmland, vara med och på det sättet ge sin syn på hur det
blir. Det blir ute i regionerna som man tar ställning till detta. Sedan fast-
ställs det så småningom av regeringen.</pre><pre>Anf.  74  RUNAR PATRIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är intressant att ha Jarl Lander i talarstolen. Vi hopp-
ar på dig för att vi tycker att du är en bra trafikpolitiker. Du har fört talan
i många år i de här frågorna och vi har träffats om dem.
Vackra ord - ja, det är väl det vi hoppas på så länge du representerar
majoriteten, och att dina vackra ord har innehåll! Det hoppas vi verkligen
är meningen.
Jag har en liten fundering på om Jarl Lander verkligen har fått klart
för sig vad PPP är för någonting. Det är en stor skillnad på PPP och att
låna pengar i Riksgälden och låta Vägverket eller Banverket fortsätta
sköta det som görs.
Vi tar ett exempel som vi känner till båda två. Vi bygger vägen från
Karlstad till Örebro för 5 miljarder och ger några av de stora byggarna - i
Europa, kan vi säga i dag - möjlighet att bygga sträckan och finansiera
den själva den med en uppgörelse att de till och med sköter vägsträckan.
Det är alltså det som det handlar om: Det är skillnaden mellan PPP och
att låna i Riksgälden och köra igenom vårt eget tröskverk för byggande i
Sverige.
Här finns det en skillnad mellan tro på privata företagare och tro på
att det är staten som måste sköta allt som ska ske i det här landet. Har
man en tro på privat finansiering så tror man att företag också kan bygga
en vägsträcka för 5 miljarder och sköta om den under den tid som man
skriver kontrakt för. Tror Jarl Lander som jag att det är möjligt att gå
fram den här vägen och att det är något annorlunda än att låna i Riksgäl-
den?</pre><pre>Anf.  75  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Ja, Runar, vi har debatterat och resonerat om PPP-
lösningar i trafikutskottet även innan Runar Patriksson kom till detta
förnäma utskott. Och vi har kommit fram till, bland annat från vårt håll,
att alternativa finansieringar av vissa väg- och järnvägsprojekt är möjli-
ga. Vi säger alternativa finansieringar. Det behöver inte vara PPP. Det
kan vara andra finansieringssätt med andra förkortningar som gäller
också.
Men just i de här specifika fallen som gäller i den budget som vi nu
pratar om är det viktigt att vi får till stånd vissa närtidssatsningar, Runar
Patriksson. Att då klara dem med PPP gör kanske att det är framtida
generationer som ska betala. Då tycker vi att det är mer ansvarsfullt att
låna så att säga billiga pengar från Riksgälden för att snabbt komma i
gång med detta, och det är det som föreslås i årets budget.</pre><pre>Anf.  76  RUNAR PATRIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Det här skiljer oss alltså åt. Jag är övertygad om att ett
sätt att få i gång någonting snabbt, i förtid, är att en PPP-lösning kommer
till stånd. Jag är säker på att det går mycket snabbare än den andra påta-
lade vägen.
Jag vill ändå ställa en andra fråga till Jarl Lander. Jag tar ett exempel
från Värmland eftersom vi bägge känner till siffrorna. 580 miljoner är en
siffra som är lägre än tidigare. I dagens talarstol sägs samtidigt med
vackra ord att man har satsat på Dalsland, Värmland, Dalarna och Jämt-
land där träindustrin finns och där tjälsjuka vägar finns. Förra året var det
150 mil tjälsjuka vägar just den dag vi hade debatten.
Vad har Jarl Lander för lösning när anslagen till dessa län som har
träindustri och tjälsjuka vägar fortfarande är sämre än tidigare? Är det
någonting som den socialdemokratiska regeringen och den nu befintliga
majoriteten kommer att åtgärda? Det är ett krav både från industrin och
de privata biltransporterna runtomkring i de län jag nämnde och många
därtill.</pre><pre>Anf.  77  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Först en kommentar angående PPP-lösningar för de pro-
jekt som ligger i närtid. Det är projekt som är långt gångna i planerings-
processen. Det är färdigt att sätta spaden i marken. Det kan till och med
vara påbörjade projekt, men vi har inte haft finansiering förrän vi får de
lånade pengarna. Det är en omöjlighet i dagens läge att göra om dem till
PPP-lösningar. Det finns bara ett sätt, och det är att få fram de normala
anslag från statens sida som behövs. Ska vi komma i gång med dem nu
eller vänta till efter 2004? Då behöver vi friska pengar genom lån i riks-
gälden. Det tycker jag är en perfekt lösning för tillfället. Sedan får vi väl
anledning att återkomma till diskussionerna om alternativa finansieringar
av stora byggprojekt så småningom.
Runar Patriksson talar om länsanslaget till Värmland, 580 miljoner.
Det är en diskussion som egentligen skulle tas på länsstyrelsenivå hem-
mavid. Jag kan ändå kommentera det härifrån såtillvida att länsanslagen i
kommande planeringsprocess inte kommer att ställa krav på att pengarna
ska användas till lika mycket som tidigare. Det finns ett särskilt anslag
till TBR - tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion. De pengarna är speci-
ellt anvisade till län typ Värmland med vägar med dålig bärighet, omfat-
tande tjälsäkringsproblem och så vidare. Utifrån det vill jag påstå att
länsanslaget för Värmlands del kan ha förutsättningar att bli bra mycket
större. Dessutom finns det en poäng i att regeringen har skrivit att man
kan få ± 50 % tillägg till länsanslaget, om man har bra argument för det.
Det tror jag att vi värmlänningar har, Runar Patriksson.</pre><pre>Anf.  78  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Jag vill kommentera sjöfartsavgifterna även om det pågår
en översyn i Regeringskansliet. Jag nämnde i mitt tidigare anförande att
vi tidigare har drabbats av senfärdighet från Finansdepartementet. Jag
nämnde villkoren för sjöfarten med nettosystem. Beslut fattades i april
1996. Sedan tog det närmare fem år innan den svenska riksdagen kunde
besluta att Sveriges handelsflotta skulle få samma villkor som övriga
länder inom EU.
Vi fick också riksdagsbeslut om skatteavdrag för yrkesfisket 1996.
Därefter har riksdagen tagit samma beslut en gång till. Finansdeparte-
mentet har bromsat det under lång tid och det har ännu inte kommit något
förslag. Det är därför vi från Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemo-
kraterna trycker på i en reservation. Det handlar också om isbrytningen.
Vi menar att man bör få en möjlighet att se över frågan. Detta bör drivas
med kraft. Vi pekar också i reservationen på möjligheterna att ta upp
frågan om finansiering med hjälp av EU:s strukturfonder. Jag tog tidigare
upp argumenteringen om de besvärliga isförhållandena när det gäller
året-runt-drift i Luleå och andra hamnar. Dessa kostnader ligger nu på
sjöfartsavgifterna och är så betungande att vi riskerar att tappa sjöfart på
Sverige.</pre><pre>Anf.  79  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det är dessa avgifter som är så betungan-
de för sjöfarten i Sverige, Erling Bager. Vi har nyligen tagit ganska stora
beslut här i kammaren som har stöttat svensk sjöfart. De har gjort att fler
skepp än någonsin har inflaggats inom svensk rederiverksamhet. Jag tror
inte att sjöfartsavgifterna som sådana är någon hämsko på sjöfarten.
Däremot kan jag hålla med om att det finns problembilder. Det gäller
både sjöfartsavgifter på den vanliga, kustnära sjöfarten och sjöfarten på
våra större insjöar som Vänern och Mälaren.
Eftersom en översyn pågår av just dessa frågor har vi från utskotts-
majoriteten sagt att vi måste kunna avvakta den. Det är sagt att svaren på
de frågor som Erling Bager ställer ska komma under våren 2003. Då ser
jag ingen anledning att utskottet skulle ha gjort något annat uttalande än
det som görs nu, att resultatet av regeringens översyn av sjöfartsavgifter-
na enligt utskottets mening bör avvaktas. Det måste också bli mitt svar
till Erling Bager den här gången.</pre><pre>Anf.  80  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Det har skapats stora möjligheter för handelsflottan för
några år sedan, som jag nämnde. Det är värdefullt.
Det jag tog upp i mitt anförande var att sjörfartsavgifterna har stor
betydelse för att behålla trafiken på våra stora hamnar, däribland Göte-
borg. Danmark har ju tagit bort sina avgifter och tar det på statsbudgeten.
Vi missar tonnage på Göteborg och andra stora hamnar. Det är där sjö-
fartsavgifterna slår hårt. Därför har hela branschen gemensamt, alltifrån
fackförbund till hamnar, yttrat sig till Näringsdepartementet. Man säger
att man måste få samma villkor som andra EU-länder.
Vi från de tre partier som står bakom reservationen vill jaga regering-
en och Regeringskansliet. Det kanske inte är säkert att det är Regerings-
kansliet som skulle vara en opartisk utredare när man ska jämföra med
andra EU-länder och göra en analys av vad EU:s vitbok  har pekat på: att
Sverige skiljer ut sig radikalt med höga sjöfartsavgifter. Men svenskflag-
gade båtar har en bättre ställning. Det vill jag understryka.
Om våra stora hamnar tappar trafik till konkurrenterna, då är det illa.</pre><pre>Anf.  81  JARL LANDER (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag ska önska Erling Bager god jaktlycka
när han håller på och jagar. Eftersom det är partivänner till mig han jagar
vill jag inte göra det.
Vi säger ju från utskottet att frågorna är nödvändiga att ta hänsyn till
och de måste komma till en snar lösning. En utredning pågår. EU-
behandling pågår angående direktiven om hamnverksamhet och så vida-
re. Låt oss avvakta det. Jag tror inte att vi ska förhasta oss med något
enskilt svenskt beslut i frågan. Det här måste samordnas med övrig verk-
samhet inom hela Europa.</pre><pre>Anf.  82  CARL-AXEL ROSLUND (m):
Fru talman! Det är inte lätt att komma efter en sådan här härlig
värmländsk debatt. Men det har fallit på min lott att framföra Moderater-
nas synpunkter vad gäller sjöfart, luftfart och posten.
Erling Bager tangerade vår syn på sjöfartsavgifterna, att sjöfarten inte
ska belastas med en massa kostnader för bland annat isbrytning. Vi tyck-
er att isbrytningen i norr ska ses som en regionalpolitisk åtgärd, och den
bör gå över statsbudgeten. Det kan inte vara rimligt att sjöfart och färjor
nere i södra Sverige betalar för isbrytning 200 mil därifrån. Det både
fördyrar och försämrar deras konkurrenskraft.
Vi tycker att man ska undersöka möjligheterna att via EU få bidrag
med hänvisning till de stora transportnackdelar som finns i norra Sverige
och Finland.
Om jag får vara personlig en kort stund skulle jag vilja säga att jag
inte förstår varför man överflyttade ansvaret för isbrytning från marinen
till Sjöfartsverket. De argument jag lyckats vaska fram håller inte. Mari-
nen gjorde att gott arbete, och massor av värnpliktiga fick sjöerfarenhet.
Men det är min personliga uppfattning.
Fru talman! Insjö- och kusttrafiken är utan tvekan vårt allra mest
miljövänliga transportsätt. När hamnar och lastsystem ytterligare moder-
niseras kommer sjöfarten att vara ett ännu bättre alternativ till järnvägs-
och lastbilstransporter än tidigare. När man reser i Europa ser man vilken
oerhörd betydelse och tillgång transportvägar på floder och längs kuster
utgör. Här finns mycket kvar att göra för oss i Sverige, och därför är det
viktigt att regeringen fortsätter att se över farledsavgifterna så att insjö-
trafiken kan tryggas och till och med utvecklas.
I Sverige finns ett 50-tal hamnar. De ska självklart ligga där behoven
och marknaden finns, utan statlig inblandning. Med jämna mellanrum har
det uppkommit diskussioner kring och krav på en statlig reglering för att
minska antalet hamnar. Vi motsätter oss detta bestämt. Vi reagerar också
på att så många hamnar är kommunala bolag eller drivs i förvaltnings-
form och anser att hamnarna bör avregleras och privatiseras.
Jag konstaterar att i denna fråga, liksom i så många andra frågor,
hänvisas till att frågan utreds i EU. Ibland är EU tydligen bra att ha, som
när man önskar förhala ett ärende.
Vidare anser vi att det kommunala stuverimonopolet, precis som alla
andra monopol, är av ondo. Det fördyrar, försvårar och till och med för-
hindrar framväxten av ny teknik.
Fru talman! Frågan om ett fritidsbåtsregister har tangerats, och den
mal på. Vi anser att det nu är dags att för gott stoppa frågan i malpåse.
Jag är själv båtägare, och jag kan garantera kammarens ledamöter att det
frivilliga register som Stöldskyddsföreningen administrerar är alldeles
tillräckligt. Jag vågar påstå att jag i denna fråga talar för Sveriges samtli-
ga fritidsbåtsägare.
Som skåning tycker jag naturligtvis att utskottet borde ha behandlat
motionen om Falsterbokanalens trafik och öppettider mer välvilligt.
Fru talman! Jag går så över till att tala om flyget. Trafiken i luften har
sina upp- och nedgångar, speciellt efter den 11 september, men det finns
fortfarande åtgärder inom det svenska Luftfartsverket som vi vill ändra
på. Luftfartsverket har i dag tre roller: en produktionsroll, en säkerhets-
roll och en sektorsroll. Var och en av dessa kan avskiljas för att tydliggö-
ra de olika rollerna. Som ett första steg bör därför Luftfartsverkets myn-
dighetsroll skiljas från dess produktionsroll. Vi menar att det skulle ge en
effektivare organisation.
Även Luftfartsinspektionen bör kunna skiljas ut så att inspektionen
granskar alla aktörer på samma grund. Det skulle stärka konkurrensen.
De statliga flygplatserna bör, anser vi, privatiseras. Det gäller i första
hand Landvetter, Sturup och Arlanda. Genom en försäljning skulle kapi-
tal frigöras och kunna användas till rejäla och kraftfulla investeringar. Vi
vet att intressenter finns. Jag är, liksom alla moderater, övertygad om att
det finns sådana som kan driva en flygplats bättre än staten. Vår grundin-
ställning är ju att det andra kan göra bättre och billigare än staten ska de
också få lov att göra.
Arbetet med att finna en lösning på fördelningen av slot-tiderna måste
påskyndas. Även denna fråga har gått i stå inom EU. Man måste kunna
hitta ett system med någon form av handel med slot-tider. Vi tror kanske
inte att ett auktionsförfarande, där det avgörande är högsta priset, är det
bästa, men någon form av lösning måste vi finna. I dagsläget missgynnas
nya etableringar, och konkurrensen hämmas. När nu inte EU kan komma
till skott borde vi i Sverige hitta en egen lösning i avvaktan på ett EU-
beslut.
Fru talman! Vi anser fortfarande att staten bör släppa SAS. Det är
olyckligt att staten beslutar om regler för luftfarten och samtidigt själv är
en av aktörerna.
Bromma och flygtrafiken runt Stockholm har under dagen debatteras
ganska mycket. Att lösa problemen med flygkapaciteten i Stockholm är
en viktig framtidsfråga för hela landet. Vi vet att Brommas avtal löper ut
2011, och om man inte bygger ut är Arlandas kapacitet begränsad. Nu
har vi visserligen fått en nedgång i flygtrafiken efter den 11 september,
men vi måste väl tro att det kommer en uppgång igen. Det är därför vik-
tigt att regeringen sätter ned foten och gör en bedömning. Bromma som
cityflygplats tycker vi är alldeles utmärkt, och den vill vi bevara.
När det gäller allmänflyget i Stockholmsområdet måste jag erkänna,
fru talman, att jag inte visste så mycket om det. Jag har dock försökt läsa
på och sätta mig in i frågan. Jag har lärt mig att regeringen utifrån någon
form av ovanifrånperspektiv har beslutat lägga ned både Tullinge och
Barkarby flygfält, och för Bromma löper, som sagt, avtalet ut. Detta gör
att det behov som finns av att utbilda piloter för trafikflyg, taxiflyg och
liknande, försvinner från huvudstadsregionen. Regeringen bör klart och
tydligt utifrån ett regionalt perspektiv ta ett grepp om frågan eftersom det
kommunala ansvaret inte räcker till.
Fru talman! På planet på vägen upp hittade jag i morse i Dagens Ny-
heter en stor artikel som handlar om just detta. Där sägs att "Stockholm
riskerar   att bli den enda huvudstaden i Europa utan en asfalterad start-
och landningsbana för allmänflyget". Vidare sägs att en ny generation
flygplan är på väg in - tystare, lättare och miljövänligare. Då ska vi na-
turligtvis inte avhända oss ett citynära flygfält. I USA har man förstått
vikten av detta, och där satsas miljarder på småflygplatser. I artikeln sägs
också att "nu gäller det att politikerna tänker om och behåller verksam-
heterna på befintliga flygplatser", och att man anser att "en ny instans,
till exempel länsstyrelsen, måste ta itu med allmänflygets framtid. Det
kommunala flygplatsansvaret fungerar inte tillfredsställande." Fru tal-
man! Vi moderater instämmer.
I dag är ju sista dagen att posta julkort om de ska komma fram i tid
till jul, och därför ska jag säga några ord om Posten. Vi kan följa utveck-
lingen av Posten i den TV-reklam som en del tycker är gräslig; själv
tycker jag att den är något av det bästa jag har sett. Det är reklam för en
post som inte längre finns.
Vi tycker att det är naturligt att verksamheter utvecklas och förnyas.
Nu har vi fått postverksamhet i icke-traditionella lokaler. Några har fått
det bättre, medan andra tycker att det har blivit sämre. Vad som är vik-
tigt, fru talman, är tillgängligheten. Oavsett funktionshinder ska man
kunna komma till Posten. Statsrådet Messing var i kammaren tidigare i
dag och på en direkt fråga svarade hon att det är Postens ansvar. Det är
inte ICA eller någon annan, utan Posten, som ska se till att även funk-
tionshindrade kan ta sig in.
Naturligtvis vill vi också ha en säker postgång, oavsett var i landet
man bor.
Vi har inte motsatt oss förändringarna inom Posten, men vi menar att
Postens verksamhet kan bli ännu bättre - gärna i konkurrens med andra
aktörer. Posten har en monopolliknande ställning som förhindrar rejäl
konkurrens, och vi anser därför att Posten AB bör delas upp och privati-
seras.
Fru talman! Eftersom Elizabeth Nyström har yrkat för Moderaternas
räkning ska jag inte förlänga talartiden ytterligare utan hänvisar i så fall
till våra reservationer.</pre><pre>Anf.  83  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Det gläder mig att Carl-Axel Roslund har läst tidningen
på vägen upp från Skåne. Jag skulle rekommendera en titt också i dagens
Sydsvenska Dagbladet. Där påtalas att Trelleborg har den sämsta luften i
Skåne vad gäller svaveldioxid. Den är faktiskt inte sämst bara i Skåne,
utan sämst i hela Sverige. Detta kan inte förklaras med någonting annat
än det faktum att Trelleborg är den näst största hamnen för export. Ty-
värr finns där ingen miljörelatering av hamnavgiften. Miljörelateringen
av farledsavgiften är inte tillräckligt stark för att förhindra att fartyg med
ganska dålig eldningsolja går in. Man har heller inte vidtagit de tekniska
åtgärder som är möjliga för att minska sjöfartens miljöpåverkan.
Jag är en stark anhängare till sjöfarten och tycker att den ska ta större
del av de godstransporter vi behöver göra i Sverige. Men jag tycker ock-
så att det är väldigt viktigt att man utnyttjar befintlig teknik och minskar
miljöpåverkan av transportslaget.
Det är anledningen till att vi från riksdagen har gjort ett tillkännagi-
vande om att man ska se över farledsavgifterna. Vi ska åstadkomma
effektivitet och rättvisa mellan transportslag. Men vi ska också se till att
sjöfarten såväl som andra transportslag i sin kostnadsbild inkluderar den
miljöpåverkan de gör på andra.
Jag undrar hur Moderaterna ställer sig till detta. Här talas bara om att
lasta av kostnader. Sjöfarten är ju något som ska ses i jämförelse med
andra transportslag. Som skåning borde man också känna ett visst ansvar
för hälsan hos dem som bor i den landsdel som vi företräder här i riksda-
gen.</pre><pre>Anf.  84  CARL-AXEL ROSLUND (m) replik:
Fru talman! Jag kan glädja Karin Svensson Smith med att jag läste
även Sydsvenskan i dag och konstaterade att Trelleborg har extremt dålig
luft. Men till skillnad från Karin Svensson Smith läste jag hela artikeln.
Där ifrågasatte ansvariga både från miljökontoret och från hamnen lite
grann de uppgifter man hade fått. Man hade hittat den dåliga luften exakt
mitt inne i centrum där mätstationen stod och inte runtom. Lite noggran-
nare analys krävdes innan man definitivt kunde slå fast att det var sjö-
farten det berodde på.
Sedan ska jag vara ärlig, fru Svensson Smith, och säga att också jag
tror att det är sjöfarten som är den stora boven i Trelleborg. Trelleborg är
som sagt Sveriges näst största hamn. Det är ett jätteanlöp av superfärjor
det är fråga om. Dessutom lider Trelleborg lite grann av att man nästan
konstant har en sydlig vind som blåser in avgaserna rätt in över staden.
Nu måste en hamn av naturliga skäl ligga vid vattnet. Därför kan vi väl
vara överens om att hamnen i Trelleborg inte ligger riktigt bra. Men den
kan inte ligga någon annanstans.
Vi moderater motsätter oss inte miljöförbättrande åtgärder inom alla
områden, fru Svensson Smith. Men här är ett område där staten kunde ha
agerat på ett lite annat sätt. Staten beskattar bränsle olika. Vi har tyvärr
alltför ofta fått se en ryckighet när man beskattar olika alternativa bräns-
len och liknande. Jag har full förståelse för att man inte kan investera
miljontals kronor när man inte har en energipolitik som ligger fast.</pre><pre>Anf.  85  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Jag läste hela artikeln, men jag kände till problemet innan
Sydsvenskan dokumenterade det. Institutet för vatten- och luftvårds-
forskning har vid flera tillfällen i många år påtalat att det finns när det
gäller svavelpartiklar i luften ingen ort i landet som har det sämre än
Trelleborg. Eftersom det inte finns något annat som kan förklara det har
jag rätt så stor tilltro till det, och det har nu också bekräftats av lokala
mätningar.
Carl-Axel Roslund nämnde fritidsbåtarna och säger nej till ett regis-
ter. Jag uppfattar Moderaternas hänsynstagande till sjöfartsnäringen som
ganska märklig. Fritidsbåtarnas verksamhet betalas i dag till stor del av
handelsflottan. Motsvarande principer tillämpat på vägarna skulle inne-
bära att Åkeriföreningen fick betala för den som bedriver motorsport som
hobby. Det är något som åkarna givetvis aldrig skulle acceptera. Lika lite
tycker jag att sjöfartsnäringen ska acceptera att verksamheten som de
bedriver som använder båten som en hobby ska betalas av dem som
bedriver handelssjöfart. Där tycker jag att Moderaterna är inkonsekventa.
Sedan har jag en fråga som gäller Bromma. Moderaterna har biträtt
det som vi sade i trafikutskottet att regeringens fortsatta beredning ska
utgå från marknadsprissättning och att man ska prova trängselprissätt-
ning för luftfarten. Då kommer man såvitt jag förstår att bli av med kra-
ven att utvidga kapaciteten. Om man betalar marknadsavgifter för slot-
tiderna kommer inte Bromma att behövas i framtiden. Jag vill gärna ha
en kommentar till det.</pre><pre>Anf.  86  CARL-AXEL ROSLUND (m) replik:
Fru talman! Jag börjar med det sista. Det är väl ingen som på fullt
allvar menar att man ska använda marknadsavgifter för slot-tiderna till
att strypa konkurrensen. Meningen är att det ska bli tvärtom. Jag känner
inte alls igen eller ställer upp på den bild som Karin Svensson Smith
målar upp.
Åter till Trelleborg. Det är riktigt att det är mycket svavelnedfall i
Trelleborg. Förklaringen är att ingen ort i Sverige har fler färjor. Ingen
ort i Sverige, inte ens Göteborg, har så många färjor som gör så många
anlöp varje dag. Det är i och för sig glädjande att vi har välfungerande
transporter. Men det är en punkt vi kunde komma överens om. Det är att
styra över lite mer trafik över den bro som ni inte ville ha. Den ska gärna
gå med den järnväg som ska gå under Malmö och över bron. Då slipper
vi kanske en del av transportfärjorna. Det är transportfärjorna som är de
stora miljögrisarna.
Vi sade nej till ett register för småbåtarna. Förklaringen är helt enkelt
att det för oss är ytterligare ett sätt för staten att pungslå medborgarna.
Syftet med registret klarar Stöldskyddsföreningen alldeles utmärkt på
frivillig väg. När staten ska tvinga fram ett register vet jag och alla båt-
ägare att det är ytterligare ett sätt att hitta en ny skattebas.</pre><pre>Anf.  87  CHRISTER WINBÄCK (fp):
Fru talman! Jag nämna lite grann om post-, IT- och telekomfrågor.
Postmarknaden har avreglerats och utsätts nu för konkurrens på fler orter
och från olika aktörer som delar ut och distribuerar post. Den utveckling-
en är positivt och måste fortsätta. Folkpartiet anser dock att det är viktigt
att postlagen noga följs även på den avreglerade marknaden så att en
post- och kassaservice kan upprätthållas i hela landet på lika villkor.
Postens förändrade serviceorganisation medför ett ökat antal service-
ställen samtidigt som kassaservicen avskiljs i ett separat bolag, och detta
medför gränsdragningsproblem och vissa frågeställningar. Vi anser att
regeringen bör uppdra åt Posten att utvärdera reformen på ett ansvarsfullt
sätt och att vidta åtgärder som undanröjer de eventuella brister som kan
finnas. Särskilt kan påpekas den kritik som kommer mot många service-
ställen som ej är anpassade för rörelsehindrade. Detta bör snabbt åtgär-
das.
Regeringen bör även senare efter utvärdering inom Europeiska ge-
menskapen driva på så att en avreglering kan ske inom flera länder. Detta
skulle ge lika möjlighet för aktörerna att konkurrera mellan länderna.
En fungerande infrastruktur består också till en allt större del av IT
och telekommunikation. Sverige har där länge varit ett föregångsland.
Den nedgång inom området IT och telekom som varit rådande på grund
av konjunkturen har slagit hårt mot branschen. Med en framsynt IT-
politik kan Sverige åter ta tätposition inom området. Sverige har i dag en
mycket hög andel av persondatorer per person, en hög användning av
Internet och generellt hög mognad i användning av datorer.
Detta är en bra grogrund för fortsatt tillväxt. Men åtgärder måste till
för att stimulera och öka möjligheten till en snabb återhämtning. I många
länder satsas det nu stort på att komma ikapp, och konkurrensen hårdnar
inom detta område. Vi måste ge företagen inom branschen möjlighet att
på lika villkor konkurrera med konkurrentföretagen i andra länder genom
en god politik bland annat inom skatteområdet.
Fru talman! Att öka IT-mognaden kan i framtiden endast ske genom
att man involverar alla intressenter tvärs genom samhällets olika nivåer
och institutioner. Det som i dag sak saknas är en knutpunkt som håller
ihop och ger stöd och råd. En IT-myndighet kan vara den motor som kan
hålla ihop alla de komplexa frågeställningar som i dag vilar på många
olika statliga aktörer. Det kan vara till stöd för såväl statliga aktörer,
myndigheter och departement som företag, utbildningsväsende och all-
mänhet.
Folkpartiet anser också att det sätt som staten ska stödja IT- och tele-
kombranschen på inte ska bestå i stora bidrag för nedgrävning av kabel
och infrastruktursatsningar på det sätt som sker i dag. Svårigheten ligger
i att tekniken snabbt blir gammal. Sedan sitter man där med ett ansvar för
förvaltning, uppgradering och service på ett sätt som marknaden kan
klara väsentligt mycket bättre. Det staten ska satsa på är utveckling och
stöd till tjänster genom uppmuntran och regelverk som medger möjlig-
heten till tjänster och innehåll i de nät som nu byggs.
Tjänster som marknaden har satsat på med lyckat resultat är bland
annat e-handel. Alltfler företag och deras underleverantörer använder
elektronisk handel, beställning, orderbekräftelser och fakturering. En
lyckad satsning med inriktning mot allmänheten har varit Internetbank,
där nu en allt större del av bankkunderna använder hemmadatorn som ett
snabbt och effektivt sätt att sköta sina bankärenden på.
Vad man kan se för framtiden är en mer global e-handel där man un-
derlättar genom enklare regler och skattelagstiftning för att öka flödet av
varor och tjänster med hjälp av datorn.
Säkerhets- och integritetsfrågor är angelägna att diskutera vidare så
att tilliten till instrumentet ökar. Det gäller såväl integriteten kring den
enskilda människans uppgifter på nätet som tilliten till att mina konto-
uppgifter inte missbrukas när jag handlar. Konsumentfrågorna, som
nämns här, är en av de starkaste drivkrafterna för en ökad användning
och utveckling av branschen.
Säkerhetsfrågorna kring användandet av utrustning bör också belysas.
Det gäller till exempel folks oro över strålning från mobiltelefoner och
mobiltelefonmaster. Det är några exempel på frågor som måste tas på
stort allvar för att öka tilliten till IT- och telekombranschen.
Fru talman! Folkpartiet anser också att frågor om yttrandefrihet lika-
väl som upphovsrätt är angelägna i vårt alltmer datoriserade samhälle.
Det är ämnen som vi från Folkpartiets sida kommer att komma tillbaka
till och ge vår syn på i kommande diskussioner.
Avslutningsvis vill jag också här rikta ett tack till utskottskansliet för
väl förrättat arbete. Jag sparar mina jul- och nyårshälsningar till fredag,
då kammaren skiljs åt.</pre><pre>Anf.  88  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Christer Winbäck talade om att Postens verksamhet be-
höver utredas. Jag är inte säker på att jag uppfattade nyanserna rätt i
inlägget, men vi har en reservation från Vänsterpartiet som jag gärna ser
att folkpartisterna ansluter sig till om detta är vad Folkpartiet menar.
Kraven på att man behöver utvärdera verksamheten är ingenting som
man ställer utan vidare, utan de är ett uttryck för att vi i riksdagen har en
känslighet för den folkopinion som finns. Jag tror inte att det finns någon
lokaltidning i det här landet som inte har haft insändare där man klagar
över att Postens verksamhet har delats upp. En och annan kanske har fått
det bättre, men rätt så många har fått det sämre och tvingas uträtta sina
postärenden på bensinstationer, kemtvättar och andra ställen där man inte
kan känna igen sig i den tidigare samhällsservice som Posten stod för.
Det är därför det behövs en utvärdering, och den utvärderingen måste
man se på rätt så förutsättningslös i förhållande till de samhälleliga mål
vi har och även till de samhällsekonomiska konsekvenserna av avregle-
ringen.
Folkpartiet pratar om mer avreglering. Men det som är fallet här är att
när man tillåter privata företag att plocka russinen ur kakan så får vi via
statsanslag finansiera det som är ett samhälleligt åtagande och som Pos-
ten inte kan finansiera när man inte har möjlighet att ta hand om de mer
lönsamma bitarna.
Jag skulle vilja höra lite grann ytterligare om hur Folkpartiet ser på
detta. Ska Postens verksamhet utvärderas eller inte?</pre><pre>Anf.  89  CHRISTER WINBÄCK (fp) replik:
Fru talman! Folkpartiet tror naturligtvis på att marknaden ska klara
mycket av de saker som vi vill att den ska göra.
Karin Svensson Smith säger att vi inte läser särskilt många positiva
insändare i tidningarna om postens service. Det är riktigt. Men samtidigt
är det ju sällan så att de insändare och debattartiklar som kommer till
tidningarna är av det slag att man ger uttryck för positiva saker. Det är
väl snarare så att många av dem som har synpunkter och kritik är de som
skriver och ger sina synpunkter.
Jag själv, och många i min bekantskapskrets, har nu för egen del sett
det ökade antal serviceställen som finns i vår hemkommun. Jag, och jag
svarar för många av mina kamrater och vänner, tycker att vi nu har möj-
lighet att på betydligt fler timmar och på betydligt fler ställen hämta ut
paket och få service. Men naturligtvis är det nu en inkörningsperiod för
den personal som är nyutbildad på dessa serviceställen när det gäller att
lära sig allt det här.
Jag ser att det kan vara bra att genomföra en utvärdering för regering-
en, men jag tror att vi också lämnar till regeringen att göra ställningsta-
gandet för hur den ska genomföras.</pre><pre>Anf.  90  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det här med tillgänglighet kan man
se i olika perspektiv. Såvitt jag förstår så har kanske Christer Winbäck
och jag fått ökad tillgänglighet till postens service. Men anledningen till
att vi i Vänsterpartiet vill uttrycka oss kraftfullt i den här frågan är den
kritik som man har riktat från olika handikapporganisationer mot att den
tillgänglighet som man tidigare hade när det gäller att kunna ta sig in
med rullstol och förrätta sina postärenden totalt sett har minskat sedan
Postens omorganisering. Mycket av paketverksamheten är utlagd i loka-
ler dit många av de funktionshindrade inte kan ta sig utan hjälp eller
större besvär.
Här har vi ett ansvar för alla. Det gäller inte bara att de av oss som är
fullsinnade och rörliga ska få längre öppethållandetider. Vi har också ett
ansvar för att inrätta samhällets service så att även de som har svårigheter
att tillgodogöra sig den får möjlighet till det. Det har vi varit överens om
när vi har höjt våra målsättningar när det gäller tillgänglighet för funk-
tionshindrade.
Eftersom det är handikappår 2003 så måste jag säga att ögonen med
rätta ska riktas mot att vi också i andra beslut följer upp detta och ökar
snarare än minskar samhällets åtagande. I det här sammanhanget är av-
reglering och omorganisering av Posten ett hinder snarare än en hjälp.</pre><pre>Anf.  91  CHRISTER WINBÄCK (fp) replik:
Fru talman! Jag vet att Vänsterpartiet har ett stort engagemang i han-
dikappfrågorna. Så har även Folkpartiet. Jag sade inledningsvis i mitt
anförande att detta är en av de saker som man på ett så snabbt sätt som
möjligt bör kunna justera. Men man kanske inte ska dra slutsatsen att det
är avregleringen i sig som just nu har medfört problem för de handikap-
pade. Vi har ju lagt ut servicen på olika serviceställen, och där är det
viktigt att vi på olika sätt nu ställer krav så att man inför kommande avtal
med Posten kan och ska ha en god tillgänglighet för handikappade. Det
är vi nog alla här i kammaren överens om; det är en av de viktigaste
frågorna för att få det att fungera jämlikt i samhället vad gäller postens
service.
Däremot tror jag att servicebutikerna som sådana, som ju nu finns i
ett större antal än de postkontor vi hade och som är öppna betydligt fler
timmar per dygn, ger en bättre möjlighet att få de postärenden som man
har behov av utförda när det passar en själv som medborgare. Men själv-
fallet håller jag med Karin Svensson Smith om att handikappanpassning
och sådana saker är en högt prioriterad fråga.</pre><pre>Anf.  92  KRISTER ÖRNFJÄDER (s):
Fru talman! Flyget är en del av våra kommunikationer - ett onödigt
påpekande, kan man tycka, men så är tyvärr inte fallet.
Det finns många, alltför många, som anser att flyget inte behövs. De
anser att flyget smutsar ned och för oväsen samtidigt som det används
"bara" av affärsmänniskor och till onödiga resor.
Vi som är med i denna debatt har förhoppningsvis inte dessa åsikter.
Jag hoppas att vi i stället ställer oss bakom flyget som en nödvändighet
för att alla i hela Sverige ska kunna ha samma möjligheter till bra kom-
munikationer var vi än bor.
Det är mot bakgrund av den regionalpolitiska tanken som vi har fattat
ett antal beslut under årens lopp där man från samhällets sida har satsat
på flygplatser över hela Sverige och där vi också har tagit ställning för att
möjliggöra trafik inom ramen för Rikstrafiken. Detta arbete tar inte slut.
Vi befinner oss hela tiden i nya situationer och utvecklingsfaser.
Vi kommer alla ihåg resandets starka utveckling under andra halvan
av 1990-talet. Denna utveckling innebar och innebär att trycket på sam-
hället att tillgodose det ökande antalet resandes behov är mycket stort.
Vän av ordning kanske då vill säga att behovet har minskat under det
senaste året. Så är det. Men denna nedgång måste ses med utgångspunkt i
de tragiska händelser som drabbade luftfarten förra året och att vi under
detta år har sett hur trafiken utvecklas igen. Vi måste planera vår infra-
struktur på lång sikt, inte med utgångspunkt i enskilda händelser. Där-
emot måste vi naturligtvis ta hänsyn till vad som händer de olika trafik-
slagen när vi planerar så att vi på bästa sätt kan tillgodose våra medbor-
gares intressen. Ytterligare ett onödigt påpekande kan man tycka, men
tyvärr verkar det inte vara fallet.
Fru talman! Vi har i dagens betänkande ett antal reservationer som får
konsekvenser för den svenska luftfarten. Jag talar inte om positiva kon-
sekvenser utan om negativa.
Ett exempel är de borgerliga partiernas förslag om att sälja ut de stat-
liga flygplatserna. Då menar de naturligtvis inte de som har ett under-
skott utan de som ger ett överskott till luftfartsverksamheten, samma
överskott som i dag används för att inom ramen för den sammanhållna
luftfarten ge bidrag till flygplatser i regioner som har ett stort behov av
flyg men som inte kan få lönsamhet vid den enskilda flygplatsen.
Vad blir då resultatet? Enligt min åsikt klarar man inte av att ha ett
system där man ska ha samma möjligheter till bra flygkommunikationer
var man än bor i Sverige.
Nästa exempel som jag har är handel med så kallade slot-tider. För er
som eventuellt inte vet det så står slot för start- och landningstider. Det är
något som alla flygplan måste ha för att kunna just starta och landa på en
flygplats. När det gäller den frågan finns det även där en borgerlig reser-
vation där man vill att det ska införas någon form av handel med slot-
tider.
När man handlar med något köper man och säljer en vara eller en
tjänst. Om det är något attraktivt som man säljer kan man ta ut ett högt
pris och tvärtom.
Jag ser därför framför mig att slot-tider på exempelvis Arlanda kom-
mer att prissättas så att det kommer att drabba regioner med låg befolk-
ningstäthet eftersom de har de minsta planen och därför få passagerare
som kan vara med och betala vad det kommer att kosta.
Vad blir då resultatet? Jo, än en gång kommer man inte att klara av
att ha ett system som gör det möjligt att ha bra flygkommunikationer
oavsett var man bor i Sverige.
Fru talman! Den socialdemokratiska trafikutskottsgruppen tycker att
det är viktigt att kommunikationerna fungerar bra i hela Sverige. Vi anser
att flyget är en viktig del av dessa kommunikationer. Därför yrkar jag
bifall till majoritetens förslag i betänkandet och avslag på reservationer-
na.</pre><pre>Anf.  93  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Krister Örnfjäder glömde att redogöra för en sak som står
i utskottets betänkande, nämligen att vi påtalar möjligheten och önsk-
värdheten av att man gör regionalpolitiska undantag vid fördelningen av
slot-tider. Med den ordning som vi har och på grund av det som Sverige
har anslutit sig till är detta möjligt och att göra det i kombination med det
som Konkurrensverket har påpekat, att man i dag inte har en rimlig kon-
kurrenssituation inom flyget såsom man borde ha. Dessa två saker går att
kombinera om man till att börja ser till att de anslutningar till Arlanda
som är regionalpolitiskt motiverade, och det finns många sådana vilket
både jag och Krister Örnfjäder vet, får tillgång till de bästa slot-tiderna
och att man sedan har en trängselprissättning för övriga. På det sättet kan
man både tillgodose det regionalpolitiska målet och målet om samhälls-
ekonomisk effektivitet.
Om man inte har marknadsprissättning när det gäller slot-tiderna ris-
kerar man att få ett överutbud och ett krav på att staten står för mer infra-
struktur än vad som är lämpligt om man tillämpar de marginalkostnads-
principer som det talas om i EU:s vitbok och som vi i trafikutskottet har
anslutit oss till.</pre><pre>Anf.  94  KRISTER ÖRNFJÄDER (s) replik:
Fru talman! Jag har inte alls glömt den aspekten. Jag har bara gått på
pudelns kärna. Detta är ändå det resultat som man får oavsett om man
använder de regionala undantagen. Att använda sig av de regionala un-
dantagen kommer att innebära att staten ska gå in och vara med och sub-
ventionera för de regionala ändamålen. Det enda som man då har uppnått
i hela denna hantering är att man har ökat priserna på start och landning.
Och det är naturligtvis ett mål i sig självt om det är det som man vill nå.
Men jag hävdar då att om man vill nå dit har man bara lyckats med en
sak, nämligen att fördyra flygandet. Har man det som sitt mål och sitt
syfte är man helt rätt ute. Men om man vill att flyget ska vara en del av
samtliga kommunikationer är man fel ute.</pre><pre>Anf.  95  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Fel eller inte, det som Vänsterpartiet har som ledstjärna
för sitt arbete här i kammaren är faktiskt de trafikpolitiska mål som
samtliga partier har anslutit sig till. Ett sätt att tillämpa det och få detta
att
fungera är genom det som har sagts i EU:s senaste vitbok, att man måste
ha en mycket bättre och effektivare fördelning mellan de olika trafiksla-
gen. Det är än mer aktuellt i Mellaneuropa, men det är faktiskt aktuellt
även för oss om vi ser till att staten har begränsade resurser att lägga på
infrastruktur.
Det som skiljer flyget väldigt mycket från till exempel vägtrafiken
och framför allt järnvägstrafiken är att vi inte har möjlighet att på ett bra
sätt inkludera de externa miljöeffekterna i prissättningen på transporter-
na. Det gör vi på järnvägen. Den betalar kostnaderna, men det gör inte
flyget.
Att använda slots är ett sätt att inkludera de miljökostnader som man
inte har möjlighet att ta ut på ett annat sätt.
Gör man först de regionalpolitiska undantagen ser man till att de som
inte har möjlighet att i stället ta ett snabbtåg till och från Stockholm får
sina transportbehov tillgodosedda medan de andra får betala mer. Följ-
aktligen kommer vi att få mer valuta för de investeringar som vi har gjort
i snabbtågstrafiken, vilket jag antar att Socialdemokraterna tycker är ett
bra resultat.</pre><pre>Anf.  96  KRISTER ÖRNFJÄDER (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det som Karin Svensson Smith nu säger
stöder det som jag sade i mitt tidigare inlägg, att man är ute efter någon-
ting annat. Man är ute efter någon annan form av utveckling. Jag har
ingenting emot det om det är så att man ute i regionerna har ett snabbtåg
som ett alternativ. Flyget finns nämligen inte till för sin egen skull, utan
flyget finns bara för att fylla en uppgift. Löser vi det med snabbtåg då må
det vara så. Men på de ställen där man inte har något alternativ men där
vi ändå har samma inställning, att dessa regioner ska ha samma möjlig-
het, ska vi naturligtvis värna om bra flygförbindelser tills något annat
alternativ dyker upp.
Om jag ser Sveriges karta framför mig ser jag oerhört stora invester-
ingsbehov om vi ska kunna ordna dessa transporter med någon form av
snabbtågsförbindelse som flyget i dag har till uppgift att tillgodose. Jag
ser inte heller det som möjligt på grund av att tåget i mycket hög ut-
sträckning är ett masskommunikationssystem som kräver en ganska hög
beläggning, mycket högre beläggning än ett enskilt flygplan kräver. Jag
tror att det även i framtiden får ske någon form av kombination av olika
trafiklösningar för att det ska ge bästa möjliga service till varje enskild
region. Men, som sagt, jag tror inte att handel med slot-tider i så fall är
den rätta lösningen. Då ska man ta ett annat grepp. Och då ska man också
tala om vad det är man är ute efter att nå.</pre><pre>Anf.  97  BÖRJE VESTLUND (s):
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Sam-
tidigt vill jag peka på en angelägen fråga som fått mig att till betänkandet
foga ett särskilt yttrande. Det handlar om Bromma flygplats.
Stockholm är unikt på många sätt, ofta i positiv bemärkelse. Men vi
har också det i det närmaste unika i vår del av världen att vi tillåter en
omfattande flygverksamhet i princip mitt i huvudstaden. Det framgår
kanske särskilt när man ser den benämning som man själv använder sig
av: Bromma - Stockholms cityflygplats.
Det finns dock starka skäl att snarast förpassa den verksamheten till
historieböckerna. Miljöhänsynen och säkerheten samt frågan om hur vi
bäst använder vår mark är tre viktiga skäl till att så snart som möjligt
fastställa ett datum för Brommas nedläggning.
Fru talman! I den zon där flygplanen på väg till eller från Bromma rör
sig bor närmare en halv miljon människor. För de ca 25 000 stockholma-
re som bor i området runt flygplatsen överstiger bullernivån redan i dag
maximinivån för riktvärdet utomhus. Många brommabor lider faktiskt
fysiskt av dålig luft, buller och föroreningar, och flyget är en viktig or-
sak. Detta i sig är ett gott skäl för att stänga Bromma.
Fru talman! Det hände den 8 augusti 1993 kl. 14.09. De flesta av oss
kommer alltid att minnas hur JAS 39 Gripen nästan i slow motion dalade
ned från skyn och kraschade på Långholmens östra del. Piloten Lars
Rådeström hade - tack och lov! - god kontroll. Den stora katastrofen
kunde undvikas.
Enligt undersökningar ökar oron också för de boende i Brommas när-
het. Hur blir det om något liknande händer här? är en fråga som männi-
skor, med rätta, ställer sig. Fortfarande tillåts verksamheten. Men, fru
talman, i ett säkerhetsperspektiv är det olämpligt med flygplatsens pla-
cering i ett tätbefolkat område i absolut anslutning till Stockholms cen-
trala delar. Säkerheten är ett andra skäl för en nedläggning, vilket jag
framhåller i mitt särskilda yttrande.
Fru talman! En snabb inloggning på hemsidan för Bostad Stockholm i
fredags gav information om att bostadskön på luciadagen år 2002
kl. 15.00.25 uppgick till 81 745 personer. Samtidigt berättades det att 54
lägenheter är bokningsbara. Utan tvekan behöver vår huvudstadsregion
fler lägenheter.
Bromma är en mycket lämplig plats för en modern stadsdel. Eftersom
marken ligger så centralt och mitt i redan bebyggt område vore det idea-
liskt för bostadsbebyggelse. Detta är, fru talman, ett tredje och mycket
starkt argument för att stänga flygplatsen.
Bromma är en liten flygplats men det innebär inte att den verksamhet
som sker där är betydelselös. Stockholm behöver flyget. Jag menar att
det uppdrag som Stockholmsberedningen har när det gäller att se över
också behovet av flygkapacitet i vår region är viktigt.
Samtidigt ser vi nu rapporter om att Arlanda flygplats uppvisar en
avmattning i flygaktiviteten orsakad bland annat av nedgången inom IT-
och telekombranschen samt av följderna av terrordåden i USA den 11
september 2001. Det är därför rimligt att Arlandas kapacitet beaktas när
frågan om Brommas nedläggning diskuteras och utreds.
Fru talman! Luftfartsverket och Stockholms stad har undertecknat
gällande avtal om Bromma flygplats. Avtalet går ut år 2011, vilket enligt
min uppfattning måste innebära det definitiva slutdatumet för Bromma
flygplats.
Säkerhet, en god miljö och fler bostäder är tre väldigt bra argument för
en sådan inriktning av transportpolitiken.
Avslutningsvis måste jag säga några ord om Posten. Det är viktigt att
Posten i första hand är en samhällsnytta. I de reservationer som finns
inom Postens område märks tydligt två. Den ena reservationen handlar
om en uppdelning och försäljning av Posten. Vad gäller den reservatio-
nen yrkar jag avslag.
I övriga reservationer tas upp att Posten ska finnas i hela landet och
att Postens verksamhet ska utvärderas. Det är viktigt, fru talman, att
Posten präglas av ett rättviseperspektiv. Utskottet delar den uppfattning-
en men anser inte att det finns behov av ett tillkännagivande i det avse-
endet. Utskottet anför i sitt ställningstagande att Posten har skyldighet att
tillhandahålla postservice fem dagar i veckan i hela landet.
Vidare konstaterar utskottet att utvecklingen på postområdet måste
utvärderas och följas upp. Förändringsarbetet måste göras på ett socialt
ansvarsfullt sätt. Det finns en rad verktyg för detta, inte minst Posten
Futurum.
Fru talman! 730 av de 1 150 övertaliga har på detta sätt funnit en lös-
ning på sin situation.
Slutligen anför utskottet att det är en självklarhet att tillgängligheten
för de funktionshindrade ska vara god. Det sätt på vilket Posten hittills
hanterat denna fråga förtjänar viss kritik. Men det innebär inte att det för
den skull behövs ett tillkännagivande. Med detta yrkar jag avslag på
reservationerna i den delen.</pre><pre>Anf.  98  CARL-AXEL ROSLUND (m) replik:
Fru talman! Börje Vestlund framställer Bromma som att det skulle
vara någonting unikt att en storstad har en cityflygplats. Så är det inte
alls, utan detta är ju en trend över hela världen. Jag kan upplysa Börje
Vestlund om att man rejält rustar upp Tempelhof därför att man har insett
värdet av att den ligger så centralt. I Londons city har man inne i de
gamla hamndockorna byggt en central flygplats, alltså mitt i jättestaden
London. Så här gör man runtom i världen.
Det är faktiskt en oerhörd fördel att ha en citynära flygplats. Har man
en gång avhänt sig ett markområde går det aldrig någonsin att återskapa.
Börje Vestlund får inte blunda för det faktum att flyget genomgår en
fantastisk utveckling. Det kommer nya lättare flygplan som är tystare,
miljövänligare och säkrare.
Min fråga blir därför om Börje Vestlund verkligen är medveten om
hur snabbt det går inom flygets område.</pre><pre>Anf.  99  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Jag är mycket väl medveten om hur snabbt det går inom
flygets område.
Det är sant att det finns städer i världen där man bygger ut och till och
med bygger nya flygplatser i city men det är sällan som de ligger mitt i
en av de mer tätbefolkade delarna av staden.
Sett exempelvis till London City flygplats är det få bostäder omkring
denna, och det är det som är det viktiga i sammanhanget. Sedan finns det
olika uppfattningar om hur mycket London City flygplats används som
man alltid tar till i sådana här debatter. Det finns uppgifter om att det inte
går speciellt många flygplan därifrån, utan det är i huvudsak fråga om
vad vi skulle kalla för direktörsflyg.</pre><pre>Anf.  100  CARL-AXEL ROSLUND (m) replik:
Fru talman! Då kan jag upplysa Börje Vestlund om att jag ett antal
gånger åkt direktörsflyg till London City. Det har till och med varit di-
rektförbindelser mellan Sturup och London City. Jag lovar att jag då var
den ende direktören!
Vidare delar jag inte uppfattningen att flygplatsen inte ligger mitt i
London. Flygplatsen i London kan inte ligga mer centralt än den gör. Jag
garanterar att under inflygningsrännorna bor kanske fem gånger fler än
som bor runt Bromma.
I London, i Tyskland och runtom i världen kan man. Men vi i Sverige
ska stänga och stoppa och avhända oss möjligheter.</pre><pre>Anf.  101  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Det här kan ju också ha att göra med vilken syn man har
på hur just säkerhetsfrågor, miljöfrågor och bullerfrågor ska hanteras när
det gäller flygplatser. Kanske har vi högre tankar om detta i vår del av
världen - det vet inte jag; jag kan inte jämföra med vad man gör i Lon-
don.</pre><pre>Anf.  102  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Börje Vestlund har engagerat talat för en nedläggning av
Bromma flygplats så snart som möjligt. Jag fick nästan den uppfattning-
en. Men det finns också andra som har en annan uppfattning. Det finns ju
en reservation i betänkandet.
I mitt huvudanförande nämnde jag att jag väldigt gärna skulle vilja
höra statsrådet Messings syn på fortsatt drift på Bromma. Men hon hade
då lämnat kammaren, så det kom inget besked i dag.
Jag är intresserad av att höra vad som är den officiella ståndpunkten
hos Socialdemokraterna och riksdagsgruppen om Brommas framtid. Jag
är medveten om att Socialdemokraterna i Stockholm, en stor majoritet,
har uppfattningen att Bromma ska avvecklas.
Jag vill veta det inte minst därför Krister Örnfjäder inte nämnde
Bromma när det gäller fortsatt drift. Är den uppfattning som Börje Vest-
lund nu ger till känna den officiella synen för den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, eller finns det en annorlunda syn också, eller är det så
att man passar? Är den slutgiltiga ståndpunkten från Socialdemokraterna
den som Börje Vestlund har framfört?</pre><pre>Anf.  103  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Det är mitt särskilda yttrande som jag talar för. Den soci-
aldemokratiska ståndpunkten i det här sammanhanget står framför allt
Krister Örnfjäder för. Men som svar på frågan kan jag säga att vi har som
de flesta andra partier, såvitt jag känner till, i den här kammaren sagt att
flygkapaciteten i Stockholm ska behandlas av Stockholmsberedningen.
Den skulle egentligen ha varit klar till årsskiftet. Nu blir den försenad på
grund av att man hade ett ordförandeavhopp. Det är det konkreta svaret
på frågan. Men vad jag svarat för är det jag har skrivit i mitt särskilda
yttrande.</pre><pre>Anf.  104  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Då har jag fått klarhet i att Börje Vestlund talar för sitt
eget yttrande i betänkandet. Jag får väl vänta på ett vidare besked från
statsrådet Messing på hur Socialdemokraterna tänker agera framöver.</pre><pre>Anf.  105  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Dessvärre får Erling Bager inte någon annan uppgift än
den han har fått av mig. Man avvaktar Stockholmsberedningens behand-
ling av frågan.</pre><pre>Anf.  106  ULF SJÖSTEN (m):
Fru talman! Underhåll av vägar och nybyggnation av vägar, eller sna-
rare bristen på densamma, berör många svenskar ytterst påtagligt. Det
berör också oss i kammaren, vilket vi hört under dagens debatt. Allvarli-
ga olyckor upprör och engagerar.
Bilisters beteende är en del av problematiken, men faktum är att vissa
vägar, som riksväg 40 i Sjuhäradsbygden, är farliga i sig. Varje gång man
åker sträckan Borås-Ulricehamn ser man olyckstillbud som vid ogynn-
samma omständigheter resulterar i allvarliga olyckor.
Långa sträckor med relativt bred väg men utan säkra omkörnings-
möjligheter leder ofta till farliga omkörningar och olyckstillbud. Situa-
tionen är givetvis inte unik för riksväg 40, den finns på många ställen
runtom i Sverige.
Bakom resonemanget om en dålig vägstandard döljer sig mycket. Det
handlar om ambulansen som vid utryckning förlorar viktiga minuter,
skolbussen som blir inställd, timmerexportören som förlorar en kund på
grund av att han inte kan möta dagens just in time-krav och personal som
avstår från att ta det erbjudna jobbet.
Det handlar också, fru talman, om många personliga tragedier i spå-
ren av de många allvarliga olyckorna längs dessa vägar. Näringslivsre-
presentanter och i min del av Sverige Västsvenska industri- och handels-
kammaren har lyft fram just de tillväxthämmande aspekterna som en
följd av ett undermåligt vägnät.
Ett blomstrande och växande näringsliv behövs faktiskt för att statens
finanser ska må bra och för att Sverige ska ta välbehövliga kliv uppåt i
den internationella välståndsligan. Dåliga vägar skapar stora svårigheter
för företagens transporter men också problem med företagens kompe-
tensförsörjning.
Fru talman! Sammantaget borde de större trafikstråken, såsom den
felande länken av riksväg 40, vara högt prioriterade även på nationell
nivå.
Efter lång väntan - inte minst för oss som då var kommunpolitiker i
ledande ställning - presenterade Socialdemokraterna en inriktningspro-
position för infrastrukturinvesteringar som hade förhandlats fram till-
sammans med samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I den
sades det att man bland annat ville satsa på det mindre vägnätet. Det var
säkert många som tyckte att det var hög tid för just dessa satsningar,
eftersom delar av det mindre vägnätet inte är farbart under delar av året.
Många av de projekt som det nu ska satsas på har funnits med i den tidi-
gare vägplanen. Många av dem har inte varit i närheten av ett första
spadtag.
Det är inte svårt att konstatera att Socialdemokraterna har misslyckats
med att bibehålla och utveckla det svenska vägnätet. Fru talman! Jag
återgår till riksväg 40 som av Vägverket pekades ut som ett av de bästa,
kanske det bästa, objekten för alternativfinansiering enligt PPP-modellen,
public private partnership. Något positivt besked i den frågan har dock
inte gått att få från den socialdemokratiska regeringen.
Moderaterna har sagt att PPP bör prövas på ett antal projekt. Mode-
raterna har också lyft fram infrastrukturutbyggnaden, inte minst avseende
vägar, som oerhört viktig för tillväxt och utveckling i Sverige. I stället
har det blivit så, fru talman, att kommuner i Västsverige lånar upp pengar
för nationella väginvesteringar och Västra Götalandsregionen betalar
räntan för dessa lån. Förfarandet innebär givetvis en övervältring av
ansvaret på kommunerna. Kommunerna är så pressade av den rådande
situationen med dåliga vägar, pressade av trafiksäkerhetsskäl och av
tillväxt- och utvecklingsskäl, att de mer eller mindre tvingas att ta över
ett ansvar som egentligen inte är deras. Detta innebär att vi nu har fått en
variant av PPP-modellen som innebär public public partnership.
Fru talman! Det fanns förhoppningar inför den socialdemokratiska
infrastrukturpropositionen, förhoppningar från kommuner, organisationer
och företag men framför allt från enskilda människor som lever med våra
vägars tillkortakommanden i vardagen. Dessa förhoppningar grusades
dock snabbt när det visade sig att väldigt lite av det som borde göras just
nu, eller borde ha varit gjort för länge sedan, inte ryms i de planer som
sträcker sig mer än ett decennium in i framtiden.</pre><pre>Anf.  107  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! Jag försökte hålla mig men jag kan inte låta bli att ta upp
diskussionen om vilka vägsatsningar som är värdefulla för utveckling
och tillväxt i framtiden. När det gäller de krav som samlades in inför
infrastrukturpropositionsskrivandet fanns en mycket tydlig trend i alla
delar av Sverige. Det var att man i första hand skulle bevara och se till att
det vägnät man hade var i ett erforderligt skick. Det var också det bud-
skap som Svenskt Näringsliv meddelade oss i trafikutskottet när vi träf-
fade dess representanter förra veckan.
Här skulle jag vilja hävda att det finns nya möjligheter, att situationen
inte alls är så dyster som talaren vill göra gällande. Det jag syftar på är de
kartellavslöjanden som tidigare nämnts i debatten i dag. Kartellavslöjan-
dena gjorde att Vägverkets upphandling av entreprenörer på både under-
håll och investeringar ledde till en kostnadsnedsättning. De nya avtalen
är i snitt 8 % billigare än de som gjordes upp innan kartellavslöjandena.
Infrastrukturpropositionen är faktiskt beräknad på de överpriser som
rådde innan kartellavslöjanden. Så det finns större möjligheter för den
anslagsberedning som riksdagen har beslutat om att inom ramen för
nuvarande budget ha en högre ambitionsnivå, om man så vill, för under-
hållet och de saker som behöver göras på vägarna.
Men det finns också möjlighet att använda överskottet på ett annat
sätt. Vi lär så småningom få ta ställning till hur vi ska klara av SJ:s un-
derskott. Som ett litet tips från vår sida är det här kanske ett bra sätt att
klara av detta, men det kan vi diskutera vidare i den här kammaren.</pre><pre>Anf.  108  ULF SJÖSTEN (m) replik:
Fru talman! Karin Svensson Smith talar om överskottet precis som
om det skulle vara konstaterat. Jag har inte tagit del av några konstatera-
de överskott i anledning av några omräkningar.
Man kan konstatera, när det gäller just den väg som jag har talat spe-
ciellt om i dagens debatt, alltså riksväg 40, att där fanns det ett beslut av
en tidigare borgerlig regering om att vägen skulle byggas ut. Enligt Väg-
verkets planering kommer den här vägen att byggas 17 kilometer från
Borås och sluta mittemellan Borås och Ulricehamn, någonstans mitt i
skogen, enligt den plan som är gjord fram till år 2014. Det är inte accep-
tabelt.</pre><pre>Anf.  109  KARIN SVENSSON SMITH (v) replik:
Fru talman! De uppgifter som jag syftade på var att kartellens syfte
var att man skulle gå ihop och höja priset för att kunna ta ut mer än vad
man skulle ha gjort om man hade haft en ärlig och fri konkurrens. Efter
senare kartellavslöjanden har man inte på samma sätt kunnat ta överbe-
talning för sina tjänster. Vägverket självt har i sina uppgifter till bland
annat riksdagens utredningstjänst meddelat att de nya avtalen efter kar-
tellavslöjandena är i snitt 8 % billigare. Det får rätt stora konsekvenser
för möjligheterna till omfördelning inom utgiftsområde 22.
Sedan är det självklart att vi bör beakta samtliga trafikpolitiska mål
när vi funderar på vad pengarna klokt ska användas till. När det gäller
riksväg 40 är det viktigt att tillförsäkra sig att den blir säkrare för dem
som färdas på den men att det sker på ett rationellt sätt. Nu har Vägverket
redovisat för oss i trafikutskottet att uppsättning av vajrar ger samma
goda trafiksäkerhetseffekt men till i genomsnitt en tjugondel av kostna-
den för ett motorvägsbygge.</pre><pre>Anf.  110  ULF SJÖSTEN (m) replik:
Fru talman! Trafiksäkerhetsskäl är en del av problematiken. Det är
den tragiska yttersta konsekvensen av dåliga vägar. Men vi har också
tillväxt- och utvecklingsproblematiken, som är oerhört viktig för oss i
Sjuhäradsbygden och för väldigt många andra runtom i Sverige.
Nyföretagandet i Sjuhäradsbygden har minskat med 11 % de senaste
tre åren - 11 % i en bygd som av tradition är oerhört stark när det gäller
att starta nya företag. En del i detta är bristande vägtransporter, dålig
vägstandard.</pre><pre>Anf.  111  VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman och åhörare! Jag som centerpartist vill understryka lite
grann rörande framför allt vägarna.
För att det ska vara livskraft i hela landet krävs det väl fungerande
och hållbara kommunikationer. Infrastrukturen är av mycket stor bety-
delse för regionernas möjlighet till utveckling. Därför kräver Centerparti-
et ökade medel till drift och underhåll. Det gör vi för att kunna ta igen det
eftersatta underhållet och garantera en underhållsnivå som inte tillåter
nya eftersläpningar att uppstå. Vi har också vid ett flertal tillfällen angivit
att lägsta acceptabla vägstandard inte får understiga en viss skamgräns
och att vi inom Centerpartiet kommer att fortsätta att verka för att till-
räckliga medel avsätts för att garantera driften och underhållet.
I Värmland ligger tjälskotten som öppna sår på vägarna, och nästan
året runt blöder våra vägar. Underhållet är långtifrån vad det borde vara.
Därför märks tjälskotten mer och mer och med tätare intervaller. Då
växer också missnöjet bland värmlänningarna.
Vägar är ju till för att åka på, och det tycker vi är en självklarhet. Det
är inte alltid så. Det är snarare så att vägarna har blivit någonting att
studsa fram på, vilket är verkligheten för många boende utanför de större
centralorterna. Vägstandarden har därmed kommit att bli inte bara en
trafiksäkerhetsfråga utan också en folkhälsofråga. Hur länge och hur ofta
kan vi köra på vägar som skadats och inte underhållits innan kroppen
säger ifrån? Dålig ytbeläggning, hastiga inbromsningar som följd av
gupp, gropar och andra skador ger upphov till helkroppsvibrationer hos
förarna. Det kan i dag konstateras en ökning av andelen förare med rygg-
besvär. Hur stor är egentligen andelen av statens samlade kostnader för
ohälsan om man knyter den enbart till de yrkeschaufförer som finns på
vägar, och det dagligen?
I Värmland är det inte bara trafikanterna som halkar ned i diket. Även
vägbanan har på sina håll rasat ned i både vänster- och högerdiken. Kon-
sekvenserna av dessa vägras, ibland beroende på skyfall, blir att de tar
utrymme från de planerade vägförbättringarna som därmed skjuts på
framtiden. Och ju fler vägras, desto mer planerade åtgärder skjuts på
framtiden, därför att när man inte erhåller en full kompensation är det
obönhörligen så att vi kontinuerligt halkar efter.
Eftersläpningen av vägarnas underhåll och den otillräckliga me-
delstilldelningen till länet de senaste åren har föranlett oss att bilda en
lobbyorganisation, där näringslivsföreträdare, myndighetsrepresentanter
och även beslutsfattare finns med för att samla alla goda krafter och
jobba för en ökad tilldelning inför de kommande åren. Vi har jobbat i den
här organisationen, och även jag har ingått i den, men hittills har det inte
blivit vad vi hoppats på.
Ändå blir Värmlands geografiska läge med närhet till Osloregionen
allt viktigare, inte bara för oss i Värmland utan för hela Sverige. En för-
väntad ökad rörlighet på arbetsmarknaden förutsätter goda pendlings-
möjligheter i både västlig och ostlig riktning men också i nordlig och
sydlig riktning.
Värmland är också en stor port mot Norge. Enbart E 18 har 25 % av
all tung trafik mot Norge. Vi ser en trafikökning som har varit 15-20 %
årligen, och någon avmattning kan vi inte skönja. Väg 45 har också blivit
en otroligt viktig förbindelse med Västsverige, inte bara för person- utan
även till viss del för godstrafik men också, framför allt, för besöksnäring-
en.
Som centerpartist är jag väldigt angelägen om att vi ska jobba med
många olika frågor och många olika områden för att utjämna de regio-
nala och sociala klyftorna i vårt land. Ett led i det arbetet är just det som
vi behandlar nu, och det är kommunikationer och framför allt ökade
anslag till vägförbättringar.
Skogsindustrin är viktig för hela landet, och den är viktig för oss i
Värmland. Den är mycket beroende av framkomlighet året runt för att en
jämn virkesförsörjning till industrin ska kunna hållas. Vägstandarden är
också, som jag sade tidigare, viktig som arbetsmiljöfråga. Men den är
också viktig för småföretagen, för viljan att etablera sig och också för hur
vi beter oss på våra vägar. Vägstandarden avgör körhastigheter, slitage
på fordon, säkerheten på vägarna. Och, återigen, arbetsmiljön för alla
förare är inte att förglömma.
Över allt det här ligger också en stor och viktig kostnadsaspekt. Ute-
blivna investeringar påverkar lönsamheten för alla de företag som nyttjar
vägen på grund av att transporter ökar i tid. Detta är alltså en fördyrande
omständighet, likaväl som slitage på fordon och ökade reparationer med-
för sämre lönsamhet.
Jag vill också ta upp lite grann om enskilda vägar. Det är några som
har varit inne på det tidigare.
Jag tycker också att det här är en otroligt viktig landsbygdsfråga. Att
lägga fler åtaganden på kommuner och enskilda gör det än svårare för
människor i framtiden att kunna klara ett normalt underhåll. Vi vet ju
också att enskilda vägar börjar och slutar där någon bor eller vid något
fritidsområde.
Men oavsett var vi bor i landet vill vi ju alla bidra till vår gemen-
samma välfärd. Vi vet att stad och land har skilda förutsättningar - men
också gemensamma intressen. Därför krävs det att de här grundläggande
insatserna görs i hela landet för att även skogsregionerna ska kunna växa.
Därför är det också otroligt viktigt att kriterierna vid tilldelningen av
väganslagen inte ska domineras av enbart befolkningsunderlaget. Hänsyn
ska också tas till andra faktorer, till exempel för oss i Värmland, där
skogsindustrin betyder oerhört mycket, liksom småskalig företagsamhet
men också besöksnäringen, för att vi ska kunna ha en jämn utveckling
likaväl som andra regioner. Därför är det min förhoppning att anslagen
till vägarna kommer att öka. Jag vill därmed avsluta med att instämma i
Centerpartiets reservationer.</pre><pre>Anf.  112  LEIF BJÖRNLOD (mp):
Fru talman! Jag lovar att vara finpratig när en är bland tocket folk. Så
jag ska övergå till att tala rikssvenska.
Jag tänker också prata lite grann om tjälskadade vägar. Jag kommer
att anknyta till det Vivann Gerdin sade, nämligen att det påverkar vår
hälsa. Jag tänker som hypotes lägga fram att icke tjälskyddade vägar
skapar dålig nattsömn och kan ge upphov till fler sjukskrivningar.
Det är ju onekligen på det viset att vi har utsatts för någonting som vi
kallar för klimatförändring. Den här klimatförändringen har gjort att vi
har fått en ökad nederbörd. Vi har dessutom fått en underlig periodise-
ring av temperaturerna. De senaste åren har vi faktiskt inte upplevt den
sedvanliga tjälskottsperioden utan vi har fått uppleva flera stycken.
Det betyder att virkestransporterna har minskat i intensitet. Det är
nämligen så att våra sågindustrier behöver lägga upp ett buffertlager.
Under den period då det normalt var tjälskadade vägar skulle man ha
buffrat upp så mycket timmer att man kunde fortsätta såga.
Sedan har vi ytterligare ett annat problem som snuddar vid hälsan.
Det är det att de här timmertransporterna inte får gå genom samhället
riktigt hur som helst. Mellan kl 22.00 och 07.00 tillåts inga timmerbilar i
det lilla samhälle som jag känner till närmast. Om vi nu har flera tjäl-
skottsperioder måste man, de perioder då man har möjlighet att köra,
ansöka om dispenser för att kunna köra treskift och även på natten. Då
kommer jag fram till att timmerbilarna alltså kommer att rulla under den
tiden. De kommer att störa människor, som då kommer att få en sämre
nattsömn. Förmodligen kan de riskera att bli sjuka av denna bristande
nattsömn. På det sättet ökar antalet sjukskrivningar på grund av tjälska-
dor. Jag tycker att det är en anknytning som kanske ligger mer på det
humoristiska planet än på det reella, men för de människor som bor intill
industrin där lastbilarna dundrar igenom klockan två på natten - för dem
är det synnerligen påtagligt.
Hur blir det så här? Vi borde få möjlighet att se till att våra enskilda
vägar fungerar som de gör just nu, när vi har en period som är alldeles
oöverträffad. Nu finns det möjligheter att köra ut ur skogen. Nu kan
timmerbilarna rulla med fulla lass och nu fungerar det alldeles utmärkt.
Men hur kommer det att se ut strax efter jul? Det vet vi inte.
Vi vet däremot att med mer pengar till dessa små enskilda vägar, för
att tjälsäkra dem genom att se till att vattnet leds ut ordentligt, har vi
möjligheter att mer kontinuerligt kunna fortsätta arbeta med våra indu-
strier. Det var lite grann om tjälsäkringen.
Sedan hade jag också lite att säga om enskilda vägar. Det är närmast
en fråga till utskottets ordförande. Jag sitter inte själv i utskottet men jag
kan ställa en fråga. Det finns, som vi har lärt oss, ca 28 000 mil enskilda
vägar. Av dem får 7 500 statsbidrag. Det betyder att en hel del vägar inte
får statsbidrag. Då får man betala själv. I en del fall får man kommunala
bidrag, men kommunerna bestämmer detta själva och det finns väldigt
många som inte ens får det.
Då ställer jag mig en fråga. Det står i utskottets betänkande att man
ska vara rättvis i fördelningen av detta. Jag tycker inte att det känns
rättvist. Först betalar jag kommunalskatten så att de som bor inne i tätor-
ten ska kunna ha vägbelysning. De ska kunna ha en bra snöröjning och
de ska kunna ha gatuhållning. När jag sedan kommer hem till mig får jag
betala till vägföreningen för att vi ska ha möjlighet att hålla den relativt
allmänna vägen öppen, där vi får ett litet bidrag. Sedan ska jag ta mig
hem till mig. Då är jag tvungen att betala gruslassen själv. Jag får betala
till belysningsföreningen, som försöker hålla lite lampor glödande därute
i skogen. Sedan är jag dessutom vara tvungen att hålla mig med traktor
och schaktblad för att kunna ta mig fram när snön kommer.
Jag tycker att det vore en rättvisesak - kanske inte att begära mer
pengar till mig, men det vore rättvist om man tog lite pengar av de män-
niskor som bor inne i tätorterna så att de fick vara med och betala på sina
gator. Jag tycker att det känns lite orättvist att jag får betala två gånger
för detta.
Fru talman! Jag har inget yrkande, utan jag har bara dragit mitt strå
till stacken och tackar därmed för mig.</pre><pre>Anf.  113  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! Det där var en salva som framför allt riktar sig till oss
som bor i tätort, skulle jag vilja säga. Man kan säga att problemen natur-
ligtvis är olika. Man kan naturligtvis lägga in en rättviseaspekt i det hela.
Men det viktigaste, tycker jag, det viktigaste utifrån den politik som vi
socialdemokrater driver i bland annat trafikutskottet, är att man har en
politik som gäller för hela landet. Det finns olika behov i olika delar av
landet.
Då skulle jag vilja säga något angående detta ganska oreserverade sätt
att säga att det är så bra och fungerar så bra i tätorten. Då kunde Leif
Björnlod ha varit här vid den här tiden förra året - fast ett par veckor
senare. Då hade han sett hur det är att ha ett elände även i tätort. Jag
tycker att vi borde hålla oss för goda i den här kammaren för det sättet att
argumentera.</pre><pre>Anf.  114  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Fru talman! Jag sade inte att det lär vara så rasande bra. Jag har också
stått och väntat på tunnelbanan och halkat på isiga trottoarer. Det är inte
så farligt i alla fall, tycker jag. Men det är inte det jag säger. Jag pratade
om den ekonomiska fördelningen, att tätortens väg- och gatuunderhåll
betalas med skattemedel medan många av oss på landsbygden får betala
dels skatten, dels en gång till när vi kommer hem.</pre><pre>Anf.  115  BÖRJE VESTLUND (s) replik:
Fru talman! I så fall kan man ju jämföra de inkomster som kommer
från vägtrafiken i Stockholms län i förhållande till övriga landet. Vi får
tillbaka en mycket mindre del än vad de allra flesta andra regioner i Sve-
rige får.</pre><pre>Anf.  116  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Fru talman! Och vi vore väldigt tacksamma om vi kunde få behålla en
del av de råvarupengar som vi levererar in till storstäderna så att de ska
kunna tjäna sina pengar.</pre><pre>Anf.  117  MONA JÖNSSON (mp):
Fru talman! Varför behövs ett obligatoriskt fritidsbåtsregister? Jo, för
att vi med ett sådant kan öka sjösäkerheten och lättare identifiera stöld-
gods, miljöförorenare och ekonomiskt fiffel. Med en tydlig och enkel
siffer- och bokstavsmarkering på större fritidsbåtar underlättar man för
sjöpolisen, sjöräddningen, kustbevakningen, de hamnansvariga och alla
oss andra som vistas på eller vid havet. Det gäller inte minst också fauna
och flora. Denna fråga har verkligen dragits i långbänk här i riksdagen.
Miljöpartiet har motionerat i frågan ända sedan 1995.
Det fanns ett obligatoriskt båtregister i slutet på 1980-talet som fun-
gerade utmärkt. Registret försvann 1992, och sedan har vi inte kunnat
återupprätta det av en mängd underliga skäl. Vid 1998 års budgetpropo-
sition fanns ett socialdemokratiskt kongressbeslut om att inrätta ett obli-
gatoriskt fritidsbåtsregister. Det gjorde att det då också fanns en tydlig
majoritet för ett sådant register här i riksdagen. I regeringens budgetpro-
position skrev man att man skulle komma tillbaka med ett förslag om
registrering av fritidsbåtar. Med det lät vi oss nöja och yrkade inte på
någon reservation. Men det kom inget förslag.
Året efter - vid behandlingen av budgetpropositionen hösten 1999 -
sade man: Jo, nu kommer vi med ett sådant register. Man sade att man
nog också skulle ha med en obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av
fritidsbåtar. Det hände återigen ingenting. I budgetpropositionen år 2000
sade man att man fortsatte dialogen med försäkringsbranschen, vilken
inleddes 1999, och att man var stärkt i sin uppfattning att ett allmänt
fritidsbåtsregister skulle bygga på en frivillig registrering. Det hände
fortfarande ingenting.
I årets betänkande säger utskottet att regeringen nu är beredd att full-
följa den tidigare aviserade utredningen om ett allmänt register för fri-
tidsbåtar och hur det bör vara utformat. Man säger vidare att regeringen
under hösten 2002 kommer att ge en särskild utredare uppdraget. Reger-
ingen kvarstår dock vid sin uppfattning att ett sådant register bör bygga
vidare på ett frivilligt register och att utredaren ska se närmare på förut-
sättningarna för en obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbå-
tar. Utredningen ska ta 18 månader.
Jag anser att det är mycket märkligt när man säger att registret inte
ska vara obligatoriskt, då man vill ha en obligatorisk ansvarsförsäkring.
Jämförelse kan göras med husvagnar och bilsläp. De har registrerings-
skyltar, och där finns det en obligatorisk trafikförsäkring. I det nuvarande
frivilliga registret, som administreras av Stöldskyddsföreningen, är bara
hälften av båtägarna med, och det talar ytterligare för att det skulle vara
en obligatorisk registrering.
Som jag ser det dras ärendet nu ytterligare i långbänk. Man kan undra
varför det ska ta hela 18 månader att utreda ett register som tidigare fun-
nits och som fungerat, och man har åtminstone sedan 1999 haft samtal
med försäkringsbranschen. Dessutom är hösten slut nu, och jag har ännu
inte hört talas om att den aviserade utredningen har startat. Jag kan ju
förstås ha missat det.
Jag yrkar bifall till reservation 10.</pre><pre>Anf.  118  KRISTER ÖRNFJÄDER (s) replik:
Fru talman! Jag har begärt ordet ännu en gång för att jag tyckte att det
var på sin plats att lämna ett svar till Erling Bager, som när jag var uppe i
talarstolen inte hade förmågan att ställa frågan till mig om den socialde-
mokratiska ståndpunkten när det gäller Bromma flygplats. I stället vände
han sig till Börje Vestlund, som framförde en personlig synpunkt. Jag
tycker i och för sig att det är ett mycket märkligt förfarande, men det
handlar nog mer om att ta politiska poänger än om att försöka få ett klar-
görande i själva sakfrågan.
Om Erling Bager är intresserad av att få reda på vad Socialdemokra-
terna har för officiell ståndpunkt kan han läsa om den på s. 86 i det be-
tänkande som Erling Bager har varit med och tagit fram. Det kan alltså
inte vara motivet. Än en gång handlar det om att ta politiska poänger.
För protokollets skull och för att tydliggöra vad Socialdemokraterna
har för ståndpunkt i frågan vill jag säga följande: Vi sätter Stockholms -
landets huvudstads - behov av bra flygförbindelser i främsta rummet.
Det tycker vi är det viktigaste. Vi ser Brommaproblematiken i det skenet.
Det innebär inte att vi har tagit ställning till om Bromma slutgiltigt ska
finnas kvar eller inte, men vi vill att den frågan ska lösas. Sedan anser vi
att Stockholm naturligtvis har goda skäl att ha synpunkter på vilken trafik
till och från Stockholm som ska bedrivas. Det är inte enbart de synpunk-
terna som kommer att vara gällande i det här sammanhanget, men Stock-
holm har naturligtvis rätt och möjlighet att tycka till om detta. Så är det
med alla flygplatser - kommunerna har möjligheter att tala om vilken
sorts trafik man vill bedriva och hur den ska ske.
Med detta som bakgrund vill jag till Erling Bager lämna beskedet att
vi först och främst vill att Stockholm som landets huvudstad ska tillför-
säkras goda flygförbindelser.</pre><pre>Anf.  119  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Krister Örnfjäder för svaret, som ger klar-
het om var Socialdemokraterna står någonstans.
Anledningen till min fråga var att jag tycker att det som står på s. 86-
87 i betänkandet skapar en viss öppenhet över hur Socialdemokraterna
ställer sig till fortsatt drift på Bromma. Bakom majoritetstexten står dess-
utom även Miljöpartiet, som i kammaren har redovisat en väldigt negativ
syn på fortsatt drift av Bromma flygplats. Därför ville jag ställa en fråga.
Börje Vestlund är ju suppleant i trafikutskottet. Med tanke på hans
brandtal för att stoppa driften på Bromma tyckte jag att det var befogat
att ta upp frågan. Nu kom det ett svar. Nu vet jag att det var sin egen,
personliga åsikt Börje Vestlund framförde. Krister Örnfjäder har talat om
hur Socialdemokraterna och han ser på det hela.</pre><pre>Anf.  120  KRISTER ÖRNFJÄDER (s) replik:
Fru talman! Vad Börje Vestlund gjorde var att han framförde sin per-
sonliga åsikt. Det visste Erling Bager mycket väl. Det var just en person-
lig åsikt.
Vi försöker se till de samlade intressena, och det är inte speciellt
konstigt. Det innebär att man måste ta både lokal och regional hänsyn när
man ska lösa olika problem. Så gör vi med alla trafikfrågor. Det är heller
inte speciellt för just den här frågan.
Huruvida Bromma kommer att finnas kvar i slutändan är något som
vi ska avgöra vid en senare tidpunkt. Då ska inte minst Stockholmsbe-
redningen ha möjlighet att tycka till. Vi ska naturligtvis ta till oss alla
synpunkter och alla råd som vi kan få för att lösa detta. Utan tvivel finns
det många i Stockholm som upplever Bromma som ett problem, och man
vill från Stockholms horisont gärna använda sig av detta markområde för
att helt enkelt bygga bostäder på. Det är heller inte speciellt konstigt.
Jag hörde tidigare - och det kan väl vara bra att kammaren får reda på
det - att någon åberopade att vi hade ett speciellt sätt att se på detta. Så
talade man om att man skulle bygga ut Tempelhof i Berlin. Nu hör det
till saken att det i Berlin finns tre centrala flygplatser. När man pratar om
att bygga ut en av dem handlar det samtidigt om att lägga ned två av dem
för att i stället bygga bostäder.</pre><pre>Anf.  121  ERLING BAGER (fp) replik:
Fru talman! Jag tackar Krister Örnfjäder. Jag tycker att jag har fått
viss klarhet i hur Socialdemokraterna framöver kan tänkas se på Brom-
ma. Det finns kanske en viss öppenhet för fortsatt drift. Jag tolkar det så.
Jag tackar så mycket, Krister Örnfjäder, för att jag har fått detta klar-
läggande svar. Jag kommer väl att fortsätta med att fråga statsrådet Mes-
sing om hennes syn när tillfälle ges.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 december.)</pre><pre>6 § Rättsväsendet</pre><pre>Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU1
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet (prop. 2002/03:1 delvis).</pre><pre>Anf.  122  JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Det är kul att vi i justitieutskottet, som består av ganska
många nyvalda riksdagsledamöter, nu har vår första riktiga och mycket
viktiga debatt om just rättsväsendet. Jag tycker att det ska bli spännande
att arbeta tillsammans med er alla under de kommande fyra åren.
Vi har en utgiftsram för rättsväsendet som är föreslagen av regeringen
och satt till 24 ½ miljard kronor. Justitieutskottets ansvar utgör en snäv
och inte självklar praktisk avgränsning av viktiga rättsvårdande myndig-
heter. Flera omfattas inte av vårt arbete. Dit kan räknas skattemyndighe-
terna, Tullverket och PRV, för att nämna några. Vi är satta att leverera
förutsättningar för rättsstatens fundament. Det handlar om rättssäkerhe-
ten - att vi som medborgare ska vara skyddade mot övergrepp från sta-
ten. Det handlar om rättslikheten - att man inte ska bli diskriminerad på
något sätt när staten utövar sin makt. Det handlar om rättstryggheten - att
vi som medborgare ska vara skyddade mot våld. Det handlar om rättstill-
gängligheten - att rätten ska vara öppen och tillgänglig för alla medbor-
gare att söka när man anser sig ha blivit kränkt eller orättvist behandlad
eller när ett avtal har brutits.
Betänkandet vilar i allt väsentligt på den socialdemokratiska ledning-
ens och Justitiedepartementets syn, på vad de har valt att lyfta fram,
beskriva och kommentera. Detta har följts upp av majoriteten i utskottet,
och det är väl inte så konstigt.
Folkpartiet liberalerna och andra partier i opposition till detta val av
problemformulering är i flera delar starkt kritiska till vad som redovisas
men framför allt till hur verkligheten beskrivs. Med den breda enighet
som finns om de rättsvårdande myndigheternas centrala uppgifter består
Folkpartiet liberalernas roll i detta parlamentariska arbete i att kritiskt
granska mål men också kritisera och analysera resultatet av verksamhe-
ten. Risken blir att den debatt vi har i dag kommer att präglas av att jag
betraktar glaset som halvtomt snarare än till hälften fyllt, såsom jag för-
står att majoritetens företrädare kommer att göra. Det handlar således inte
om att jag är negativ utan bara om att jag försöker ta mitt granskande
ansvar som parlamentariker på allvar.
Det sätt på vilket vi behandlar budgeten på rättsområdet är rätt filoso-
fiskt, tycker jag. På andra områden som vi debatterar här i kammaren
skjuter kostnaderna lätt i höjden. Man accepterar att de överskrids när det
gäller till exempel sjukskrivningar och arbetslöshet. Där är det verklig-
heten som tvingar oss att styra hur mycket pengar vi lägger till. Så är det
inte, finner jag, när det gäller justitieutskottets område. Visst finns det ett
antal brott som begås och människor som far illa, men vi levererar inte
pengar efter hur den verkligheten ser ut utan snarare efter vad majoriteten
tycker är rimligt att lägga. Detta är värt att ha med sig när vi har den här
debatten.
Man kan konstatera att budgeten är ganska snålt tilltagen. Det gläder
mig att till och med majoriteten i sin text finner att det är väl låga anslag
och att vi nu måste följa denna utveckling mycket noga. Denna realism,
som en majoritet i utskottet delar, finns också på annat håll. Man kan
konstatera att en person som rikspolischefen, tidigare socialdemokratisk
minister, i dag i sina tal till poliser och till ledningen på Rikspolisstyrel-
sen menar att man inte kan ta ut någonting i förskott då pengarna inte
finns ännu. Man vet att det som lovas runt kanske hålls tunt.
Jag välkomnar de löften vi fått från justitieministern, inte minst i val-
rörelsen men också efteråt, om att det ska ske kraftfulla satsningar på
rättsväsendet. Jag gör dock som rikspolischefen: Jag tar ingenting för
givet, utan jag väntar på att det ska komma.
Vi från Folkpartiet liberalerna har lagt fram förslag om mer resurser
till framför allt polis, domstolar, brottsoffermyndigheter och rättshjälps-
kostnader eftersom vi tror att det är nödvändigt. Vi ser de rättsvårdande
myndigheternas uppgift i rättsstaten som fundamentala. Det är ingenting
som vi kan snåla på.
Jag ska, fru talman, beröra några områden helt kort. Mer hinner man
inte på ett anförande om 15 minuter. Jag ska börja med polisen.
Här finns det en hel del utmaningar, vill jag påstå. Först och främst
tycker jag att uppklaringsprocenten fortfarande är alarmerande. Det är för
dålig upptäcktsrisk, och det begås på grund av detta alldeles för mycket
brott. Detta är också någonting som flera myndigheter har kritiserat. Inte
minst poliserna själva är väldigt missnöjda. Det finns kvalitetsundersök-
ningar som visar att medborgarnas förtroende för polisen har sjunkit
ganska kraftigt. Många betraktar i dag detta att ringa till polisen vid ett
brott som endast en försäkringsteknisk uppgift för att få ut pengar på en
försäkring.
Jag tycker också att utvecklingen inom polisen delvis kan vara oroan-
de. Jag känner att det finns en eventuellt omfattande konflikt inom poli-
sen. Man är inte nöjd med hur de utvecklingsavtal som slutits mellan
staten och polisfacket följs upp. Det finns inte resurser att lägga kraft på
det som ska betyda utveckling, utan man känner snarare att det alldeles
för mycket handlar om avveckling.
Ute i landet tycker jag mig dock få en bild av att det börjar se något
bättre ut på vissa håll. Jag var nyligen på besök hos Polismyndigheten i
Örebro, och där känner man efter åratal av tuffa tider, nedskärningar och
en katastrofalt genomförd närpolisreform nu en viss positivism när det
börjar trilla in några nya poliser. Det utbildas nämligen trots allt nya
poliser, och de kommer ut i verksamheten. De är i regel hyggligt utbilda-
de och bidrar på ett positivt sätt till att höja kvaliteten i verksamheten.
Däremot kan man se att i till exempel Uppsala och Dalarna är såväl
bristen på ledarskap som stämningen fortfarande katastrofala. Det talas
till och med om massjukskrivningar en bit in i januari. Även om alla
dementerat detta så jäser det och kokar, och poliserna är rejält upprörda.
Jag kan också förstå att så är fallet.
Med detta sagt tycker jag ändå att man ska intressera sig för vad som
händer långsiktigt inom polisen. Det har pratats en hel del om närpolisen
och hur den utvecklas, den så kallade näpo. Jag tycker att man nu behö-
ver titta mer på cepo, centralpolisen. Det finns ju ett gigantiskt centralise-
ringsprojekt på gång hos Rikspolisstyrelsen som heter Nationell polis och
som tar sin utgångspunkt i det faktum att vi har en väldigt obalanserad
struktur hos polisen. Det finns tre jättestora polismyndigheter, tre pytte-
små och 15 lite mittemellan. Att man försöker samordna deras verksam-
het är självklart bra - IT, utbildning, sjöpolis, trafikpolis, kriminalunder-
rättelsetjänst och så vidare. Det är naturligtvis ologiskt att ha 21 IT-
chefer inom polisen. Det blir en onödig administration.
Vi ska dock veta att detta skapar viss oro. Med sammanslagna led-
ningscentraler följer nämligen sammanslagna ledningsfunktioner, och det
finns en betydande rädsla för att kontrollen över brottsbekämpningen
lokalt ska flyttas upp och att kvaliteten därmed skulle minska. Det är
heller inte säkert att stort är bäst när det gäller att bekämpa brott via poli-
sen.
I förlängningen vet vi att det förekommer tankar på att dessa polis-
myndigheter ska kunna slås ihop till kanske sex, åtta eller tolv myndig-
heter med stora effekter vad gäller politiskt inflytande för polisstyrelser
och lokal förankring för vår polis. Det vore trevligt att höra om justitie-
ministern hade några synpunkter på detta förmodade gigantiska centra-
listiska projekt.
Låt mig sedan, fru talman, gå över till domstolarna, som är ett kärt
ämne för oss i kammaren. I morgon sammanträffar den kommitté som
ska utvärdera sammanslagningen av domstolarna. En ledamot i denna
utvärderingsgrupp har hoppat av eftersom det känns helt meningslöst att
försöka bidra till någonting då allt verkar vara upplagt på räls för fort-
satta sammanslagningar. Så kan nog vara fallet. Den verklighet vi i dag
lever i gör att en hel del domstolar sannolikt behöver läggas samman på
grund av att tingsrätterna på många områden avlövats viktiga uppgifter
som har gjort att det inte går att hålla uppe en kritisk massa och en breda-
re verksamhet.
Jag vill då varna för att vi inte heller ska få för stora domstolar. Vi ser
ju vad som händer i Stockholm. Där är man tvungen att dela upp den
absolut största domstolen för att den är en ohållbar arbetsplats. Men
samma signaler kommer från andra domstolar. Jag vet att det förekom-
mer diskussioner om detta i Helsingborg och de försiggår i Örebro. Man
vill inte bli mycket större, därför att en domstol inte kan bli hur stor som
helst om den ska vara bra.
Jag vill fråga justitieministern vad det finns för insikt på Justitiede-
partementet om att domstolar inte bör vara hur stora som helst.
När man pratar om domstolarna ska man ändå beröra det ganska tuffa
rekryteringsläget. Det är inte lätt att få de bästa av de bästa till våra dom-
stolar. Men det behöver vi. Går man in i en domstol finns det risk att man
ser ett löneläge som innebär att de som dömer har de lägsta lönerna och
de som försvarar brottslingarna har de högsta lönerna. Någonstans där-
emellan ligger åklagarna. Detta försöker man lösa med lite kreativa löne-
avtal. Men det har ju lett till rena haveriet inom den organiserade
domarkåren, och domarfackets ledning har tvingats avgå. Vad detta har
för betydelse för kommande regleringsbrev till Domstolsverket skulle jag
också vilja ha svar på.
Det borde ändå vara angeläget att domarna inte känner att de på något
sätt blir styrda och att deras oberoende kringskärs. Det är vi alla överens
om inte ska vara fallet. Vi resonerar om detta i några reservationer om
Domstolsverkets ställning, som jag tycker är intressant.
Om man sedan går till åklagarsidan kan man konstatera att det är väl-
digt tufft också här. Arbetsmiljösituationen är allvarlig. En femtedel av
alla åklagare har utsatts för hot eller fått våld emot sig. Vi vet att arbets-
belastningen riskerar att bli en flaskhals eller orsaka att man tvingas göra
avkall på kvaliteten. Andelen misstänkta personer som lagförs har mins-
kat. Det har flera förklaringar, men en viktig som åklagarna själva pekar
på är att utredningsresurserna hos polisen är för små, att det blir dålig
kvalitet och att åklagarna själva får utföra uppgifter, om det ens blir någ-
ra uppgifter gjorda, för att man ska få några brott lagförda.
När man pratar om åklageriet kan man inte heller komma runt det
faktum att det är en lite knepig struktur. Vi har en synnerligen klumpig
organisation med dubbla kommandon genom den så kallade Ekobrotts-
myndigheten. Här är jag också glad över att majoriteten i utskottet fak-
tiskt har kommit fram till en ganska stark skrivning. Man skriver nämli-
gen att det inte är alldeles orealistiskt att räkna med att Ekobrottsmyn-
digheten kommer att bemästra svårigheterna på ett eller ett par års sikt.
Inte alldeles orealistiskt! Men frågan är om det ens är realistiskt.
Här har flera personer, människor med insikt i detta, förutom ett otal
rapporter sagt att det enda vettiga är att vi lägger ned Ekobrottsmyndig-
heten, så som Folkpartiet liberalerna förordat. Vi kan göra besparingar på
kanske 25-30 miljarder på några års sikt.
Jag ber, fru talman, att få återkomma till frågan om kriminalvården i
en senare replik.
Jag är i alla fall sammantaget väldigt oroad för kvaliteten i rättsstaten.
Jag räknade upp fyra stycken delmål som avgör kvaliteten i rättsstaten.
Det visar att vi i dag har kvalitetsbrister. Den rättspsykiatriska vården
fungerar väldigt tveksamt. Vi vet att Riksåklagaren med jämna mellan-
rum dyker ned och granskar olika utredningar och finner att kvaliteten
inte håller vad den lovar. Vi vet att ekobrotten numera på många håll har
sådana rabatter att det nästan inte blir några straff beroende på att hand-
läggningstiderna är för långa. Vi har ett antal uppmärksammade res-
ningsfall som ändå borde väcka till eftertanke om vart vi är på väg. Och
det finns ett antal avslutade enskilda fall där kritiken är hård från bland
annat Riksrevisionsverket av hur myndigheten har agerat.
Folkpartiet liberalerna har i stort och smått lyft fram en mängd saker i
vår motion Stärkt rättstrygghet och rättssäkerhet. Vi står bakom alla
reservationerna, men av tidsskäl yrkar jag bara bifall till i detta fall reser-
vation 2 och reservation 31.</pre><pre>Anf.  123  BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Rättsväsendet har av Socialdemokraterna, Vänstern och
Miljöpartiet genom riksdagsbeslut tilldelats en otillräcklig ram för 2003.
Det moderata budgetalternativet innebär 946 miljoner kronor mer än
regeringens förslag för 2003 och 1 983 miljoner kronor för tvåårsperio-
den. Vi moderater kommer därför inte att delta i beslutet om anslagstill-
delningen. Vi redovisar i stället vår syn i ett särskilt yttrande. Därutöver
finns ett antal moderata reservationer i betänkandet. Av hänsyn till kam-
marens tid yrkar jag bifall bara till reservation 1, men vi står givetvis
bakom samtliga.
Fru talman! Regeringen och utskottsmajoriteten gör en verbal sats-
ning på rättsväsendet i årets budget. I praktiken är det ett bantningspro-
gram åt en verksamhet som redan går på lågkaloridiet. Men rättsväsendet
behöver inte bantas, det behöver stärka musklerna. Och för att klara det
krävs energi och en långsiktig satsning. Det finns inga genvägar om
ambitionen ska vara att bättre än i dag förebygga, möta och sätta stopp
för brottslig verksamhet.
Utvecklingen är oroande. Våldet blir allt råare och kryper längre ned i
åldrarna. Antalet unga som döms för våldsbrott ökar. Många brottslingar
återfaller i brott - i vissa grupper så många som åtta av tio. Polis och
åklagare hinner inte med, och resurserna räcker inte till vad som utlovas.
Vi vet att många människor är oroliga och otrygga. Kritiken mot
rättsvårdande myndigheter tilltar och tilltron till rättsstaten undergrävs. I
brist på respons från regeringen anställer alltfler privata väktare, organi-
serar medborgargarden eller kräver att kommunerna tar över ansvaret.
Vad gör regeringen? Jo, i stället för att ta det ansvar som ligger på re-
geringen och justitieministern ställer sig Bodström på åskådarplats och
hejar på den som för tillfället springer. Men justitieministern måste ut på
plan. Det är ju du som har bollen.
Jag är bekymrad över att regeringen inte tycks ha grepp ens över den
egna politiken. Man lovar 4 000 nya poliser. Sedan kommer inte de
pengar som behövs. Det ska bli en fjärde polishögskola ena dagen, sedan
behövs den nog inte.
I polisbristens Sverige talar justitieministern till och med här i kam-
maren mer om hur de som drabbats av brott ska organisera sig bättre än
om hur fler poliser ska utbildas och anställas som just poliser. Det är
orimligt att ungdomar som allt oftare blir utsatta för personrån, butiksan-
ställda som gång efter gång utsätts för rånförsök eller företag som får
ekonomin knäckt på grund av stölder ska behöva bilda föreningar och
känna att övergreppen är deras eget fel eller att de i vart fall inte har gjort
tillräckligt för att slippa brottsligheten. Men det är ju attityden i Social-
demokraternas Sverige.
Rättsväsendet behandlas som en restpost av övrig välfärdspolitik. När
man läser budgeten får man intrycket att rättsväsendet får just det som
blir över. Då blir det precis som utskottsmajoriteten skriver i betänkan-
det: "Trots den fortsatta satsning på rättsväsendet som riksdagen beslutat
om måste utskottet konstatera att det finns risk att föreslagna anslag i
vissa fall framstår som väl låga vid en jämförelse med årets utgiftspro-
gnos."
Med tanke på de budgetunderskott som polisverksamheten skjuter
framför sig och de mycket stora och angelägna investeringsbehov som
det inte finns utrymme för är skrivningen närmast parodisk.
Rättsväsendets olika delar hänger samman. Ingen del, vågar jag påstå,
får i dag för mycket pengar. Men det är vår uppfattning att de otillräckli-
ga anslagen till polisen är det mest bekymmersamma. Vi har för få poli-
ser för att möta behoven. De föreslagna resurserna räcker inte till för att
utbilda och anställa de 4 000 nya poliser som utlovats, inte minst i valrö-
relsen. Det har vi moderater sagt länge. Nu bekräftar också Rikspolissty-
relsen att det är så. Dessutom saknas pengar till ett nytt radiokommuni-
kationssystem, kompetensutveckling och mycket annat. Med regeringens
budgetförslag blir resultatet endera budgetöverdrag eller personalned-
dragningar. Jag vill fråga justitieministern, och jag kräver ett besked i
dag: Föredrar regeringen budgetöverdrag eller personalminskningar inom
polisen?
Frågan är viktig. Underskotten de närmaste två åren motsvarar 800
anställda inom polisen. En sådan neddragning ska ställas mot att antalet
anställda inom polisen minskat från 26 000 till 22 900 sedan mitten av
1990-talet.
Polisen har i dag inte ens resurser för att klara upp brott med kända
gärningsmän. Den kan inte alltid rycka ut när brott anmäls. Väntetiderna
är på många håll helt oacceptabla. Det har gått så långt att polisen i
Värmland tvångskommenderar personal att jobba nattskift för att klara
den akuta bemanningen.
Formellt är polisen ålagd att prioritera nästan alla brott, men svarar i
praktiken bara på pågående grovt våld mot person. Allt annat beror på
hur mycket man har att göra och om det finns någon ledig polis för till-
fället. Jag som kommer från Härjedalen vet om en mycket brysk verklig-
het för de medborgare som berörs av verksamheten där.
Den här verkligheten sliter på personalen. I dag är 850 poliser sjuk-
skrivna - många långtidssjukskrivna - och antalet ökar hela tiden. Det
motsvarar alla poliser som arbetar i Kalmar, Gotland, Blekinge och
Jämtlands län. Poliskåren har en ganska hög genomsnittsålder. Många
kan eller orkar inte med det tempo och de arbetstider en hel del av polis-
arbetet förutsätter. Inom några år kommer många att lämna yrket, och
återväxten är otillräcklig. Därtill kommer att brottsligheten blir alltmer
komplicerad och organiserad. Vi vet att det krävs nya arbetssätt, kunska-
per och teknik för att möta detta. Också detta är en utmaning för perso-
nalen, både för poliser och för civilanställda.
Nu är jag, trots att jag har beskrivit en ganska dyster verklighet och
trots att bekymren är mycket stora, helt övertygad om att det går att vän-
da utvecklingen. Men det krävs resurser för att klara uppgifterna, och det
krävs politisk vilja. Utskottsmajoritetens påpekande att "det är nödvän-
digt att alla möjligheter tas till vara för att utnyttja anslagna medel effek-
tivt" ter sig som en besvärjelse när man har insett att ramarna redan in-
ledningsvis är för små. Sanningen är ju - och det ska man veta när man
ser framåt - att en kortsiktig besparing kan vara till men för utveckling,
modernisering och effektivisering på lång sikt. Det är precis den långsik-
tiga förnyelsen som polisverksamheten och rättsväsendet behöver.
Det är inte bara polisen som känner av den socialdemokratiska svång-
remmen och tvingas bidra till höjd tolerans mot brottsligheten. Åklagarna
tvingas i dag skriva av vissa brott därför att staten anser att det vore för
dyrt att driva processerna. Åklagarna kan också, i vetskap om att påfölj-
den i domstolen blir obetydlig, välja att lägga ned förundersökningar,
trots att lagen och bevisläget ger grund för en vidare process.
Det kanske inte är förvånande, men ändå upprörande, att majoriteten
helt bortser från åklagarnas behov av att klara sin verksamhet. Riksåkla-
garen larmade redan i höstas om att antalet ouppklarade ärenden skulle
växa om inte organisationen tillförs mer pengar. Tre dagar före valet
lovade Thomas Bodström mer pengar till åklagarna. I budgeten syns
ingenting av detta.
Tvärtom minskas anslagen med ca 6 miljoner kronor. Anslagskredi-
ten halveras. Riksåklagaren har som en konsekvens sagt att de åklagare
som går i pension de närmaste åren inte kommer att ersättas, vilket
kommer att leda till ökad arbetsbelastning för dem som är kvar.
För att åklagarna ska kunna fullgöra sina uppgifter och bidra till att
antalet uppklarade brott ökar från dagens ett av fyra, måste åklagarorga-
nisationen få mer pengar. Vi moderater föreslog därför att anslaget skulle
höjas med 30 miljoner kronor för vart och ett av de kommande budget-
åren.
Kriminalvården är också ett område med många problem. Det råder
överbeläggning på anstalterna, vilket skapar problem ända ned på häk-
tesnivå. I Stockholms city får poliser som gripit brottslingar åka runt,
runt, och leta efter någonstans där det går att göra av med dem så att det
går att hämta nya. Detta sker eftersom häktet är fullt. Så är det lite över-
allt i landet eftersom redan dömda inte får plats på anstalterna. Många
intagna på anstalterna hemfaller åt eller fortsätter under vistelsetiden sitt
missbruk. Den rehabilitering och behandling som skulle behövas kom-
mer inte alls till stånd. Problemen leder till att säkerheten för både intag-
na och personal äventyras, och kriminalvårdens möjligheter att hjälpa
dömda till ett nytt liv minskar naturligtvis när det är så. Det är kort sagt
bedrövligt. Man behöver inte prata länge om kriminalvården; det är en
bedrövlig nivå på situationen för tillfället.
Regeringen ändrade uppfattning i våras och har faktiskt tillmötesgått
de krav vi moderater då framförde om mer resurser till kriminalvården.
Det är bra. På sikt kommer ännu mer pengar att behövas. Det framgår av
Kriminalvårdsstyrelsens rapporter. Jag passar på att skicka följande fråga
till justitieministern: Hur kommer regeringen att agera för att säkra till-
gång till nödvändiga platser och kvalitet i verksamheten inom kriminal-
vården?
Fru talman! Vi moderater anser att "land skall med lag byggas". Ett
starkt och väl fungerande rättsväsende är grunden för ett tryggt och hu-
mant samhälle där varje medborgares rätt tillvaratas. Respekten för varje
människa kräver att vi inte fuskar med den uppgiften eller pratar bort vårt
ansvar. Plus och minus och mål och medel måste hänga ihop. Så är det
inte i regeringens budget. Det beklagar vi moderater. Vi hoppas på en
intensiv debatt i frågorna.</pre><pre>Anf.  124  PETER ALTHIN (kd):
Fru talman! Herr statsråd och övriga närvarande och icke närvarande
kolleger!
Winston Churchill, som också var politiker och som jag inte vill jäm-
föras med på andra sätt, stod i en talarstol och sade ungefär: Politisk
skicklighet är förmågan att förutsäga vad som kommer att hända i mor-
gon, nästa vecka, nästa månad, nästa år och dessutom ha förmågan att
efteråt förklara varför det inte blev så.
Jag ska med stort intresse se hur regeringen ska försöka förklara var-
för det inte blev som de utgick från att det skulle bli när de lade fram sina
förslag.
Herr talman! Vi kristdemokrater har i parti- och kommittémotioner
förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpo-
litiken och andra utgiftsramar än den som finansutskottet nyligen före-
slog. Kristdemokraternas budgetalternativ tar sikte på att långsiktigt
förbättra Sveriges tillväxtförutsättningar genom reformer för att minska
ohälsan, förbättra lönebilden och sänka skatterna på arbete och sparande.
Därigenom skapar vi förutsättningar för en sysselsättning som ska ge en
sådan bättre välfärd för alla medborgare. De alternativen finns i vår re-
servation nr 10 i finansutskottets betänkande.
För rättsväsendets område innebär det att vi satsar 700 miljoner kro-
nor mer än regeringen för år 2003. För att jag inte ska glömma det, herr
talman, vill jag inledningsvis yrka bifall till reservation 6, reservation 38
och reservation 46. För övrigt står vi bakom alla våra reservationer och
särskilda yttranden.
Vi kristdemokrater har en vision om ett tryggare samhälle för alla
medborgare, ett samhälle där brottsligheten inte längre är ett allvarligt
hot mot medborgarnas liv, säkerhet och trygghet. Den otrygghet som
finns i det svenska samhället innebär också en minskad livskvalitet. Jag
påstår, även om det kan låta gnälligt, att medborgarnas trygghet är på väg
att försämras, kanske försvinna. Målsättningen för en kriminalpolitik
värd namnet är givetvis att brottsligheten framgångsrikt ska begränsas.
Har den socialdemokratiska kriminalpolitiken varit framgångsrik?
Tyvärr måste jag konstatera att det har varit ett rätt imponerande
misslyckande. De gångna åtta åren med en socialdemokratisk regering
har i brottsbekämpande mening varit åtta förlorade år. Den socialdemo-
kratiska passiviteten och bristande framförhållning har lett till en verita-
bel poliskris i Stockholm, i Norrland - där justitieministern var och hade
synpunkter på för inte så länge sedan - och i resten av landet.
Meningen är ju att Sverige ska vara ett tryggt land, inte ett laglöst
land. Men den poliskris som vi nu har i Sverige är ett allvarligt hot mot
rättssäkerheten och mot rättssamhället.
Det är trist att komma med siffror, men det är nödvändigt för att kun-
na visa hur situationen rent faktiskt ser ut.
År 2001, alltså förra året, anmäldes till polisen ca 1,2 miljoner brott.
Det innebär, om vi försöker tänka oss in i detta, att varje timme dygnet
runt blir någon bestulen. Varje timme dygnet runt blir någon slagen,
sparkad eller utsatt för våld av annan typ. Våldet har kommit in i varje
familj. Om vi själva inte har blivit utsatta för våld, har någon i vår om-
givning varit utsatt för våld. Min yngste son Carl blev för något år sedan
helt oprovocerat nedslagen i närheten av vår bostad.
Brottsligheten ligger på en oacceptabelt hög nivå. Jag vet att man från
regeringens sida kommer att säga att det har planat ut, men det är bara
fråga om vilka punkter som vi jämför med.
Det första kvartalet 2002 ökade de polisanmälda brotten med 4 %
jämfört med motsvarande tid året innan. Den största ökningen var vålds-
brotten. Kvinnomisshandel ökade med 10 % under det kvartalet jämfört
med året innan.
Samtidigt - det är pinsamt att behöva konstatera detta - är uppklar-
ningsprocenten på en mycket låg nivå. För 2001 ligger den på ca 26 %.
Då ska man veta - det vet justitieministern också - att bland dessa upp-
klarade brott ligger alla som är avskrivna. Det som min son utsattes för,
det våldet, den misshandeln, är efter några månader avskrivet och har
därmed hamnat bland de uppklarade brotten, alltså bland de 26 procen-
ten. Det innebär att tre av fyra brott inte klaras upp.
Man kan sedan gå in och titta på olika delar av vissa specifika brott,
och då ser man att bostadsinbrotten klaras upp till 8 % och cykelstölder-
na till bara ett par procent.
I Socialdemokraternas Sverige, herr talman, lönar sig brott. Och det
gäller inte bara i Norrland! Jag såg att justitieministern var där och hota-
de med att avgå om han inte skulle få ordning på brottsligheten där. Jag
tror inte att brottsligheten låter sig skrämmas av det avgångsmeddelande
som justitieministern hotade med, utan det behövs andra kreativa förslag
för att stoppa brottsligheten i Norrland och få poliser att ta hand om ut-
redningar.
Våldet mot lärarna har också ökat. Fyra av fem lärare känner sig
otrygga i skolan, och 6 % av lärarna har varit utsatta för någon form av
våld under sin yrkesutövning.
Socialdemokratisk politik har varit tandlös, utan handlingskraft och
utan visioner.
Kristdemokraterna har, herr talman, i sitt budgetalternativ satsat
700 miljoner mer än regeringen fördelat på olika poster. Det är
350 miljoner mer för polismyndigheten, 87 miljoner mer för kriminal-
vård, och så vidare.
För att bryta brottskurvan, vilket är oerhört viktigt, är det brottsföre-
byggande arbetet det viktigaste: att förhindra att nya generationer kom-
mer in i kriminalitet.
Där är familjens roll som brottsförebyggande enhet central. Oavsett
hur familjen ser ut är den som etisk signalgivare och uppbyggare av den
inre kontrollen hos barnet av avgörande betydelse i det preventiva arbe-
tet.
Medel till stöd bör ges till föräldrautbildning för att medvetandegöra
föräldrarna och andra som har tillsyn över barn om värdeöverföringens
betydelse.
Det pekar vi på i reservation 38, som jag yrkar bifall till.
Detta är på sitt sätt ganska klart för dem som är intresserade av att
sätta sig in i det. Brottsförebyggande rådet har i sin tidning Apropå,
nr 4/2002, under sitt tema Ung brottslighet som överskrift "Förändringen
måste börja i familjen". Det är för oss kristdemokrater fullständigt själv-
klart.
Hur regeringen ska klara av det, när man bygger upp sin politik med
stödpartiet Vänstern, som ju har som slogan Död åt familjen, är nästan
obegripligt.
Det är också, herr talman, viktigt att säkerställa tryggheten i samhället
genom att det finns tillräckligt med poliser ute för att förhindra att folk
begår brott. Poliser ute på staden har en brottsförebyggande effekt, och
naturligtvis också för att utreda brott.
Här har regeringen föreslagit en massa nya poliser. Men i ett TT-
meddelande häromdagen varnade Rikspolisstyrelsen "för att löftena om
fler poliser inte kommer att kunna uppfyllas om inte regeringen öppnar
plånboken rejält". Upp med plånboken och öppna den! Det spelar ingen
roll hur många poliser som utbildas om inte någon har råd att anställa
dem.
Justitieombudsmannen har i en skrivelse till regeringen i maj 2002
konstaterat: "En väl fungerande utredningsverksamhet har en betydande
brottsförebyggande effekt som bidrar till tryggheten i samhället."
Det förutsätter naturligtvis att det finns en kompetens hos dem som
utreder brott. När Justitieombudsmannen gjorde sina undersökningar
konstaterade man allvarliga brister när det gällde utredning av vardags-
brottsligheten hos samtliga av de polismyndigheter som Justitieombuds-
mannen inspekterade. Vid analys av vad detta berodde på konstaterade
JO att det bland annat berodde på att personalstyrkan var underdimensio-
nerad och att det saknades effektiv och kompetent arbetsledning.
Vi föreslår i vår reservation nr 6 att vidareutbildning och fortbildning
inom polisen ska förbättras.
Man måste också försöka bryta trenden för dem som av olika skäl har
hamnat i brottslighet och se till att stoppa återfallen. Där har Kristdemo-
kraterna en bra politik, med motivationsfängelse i en trestegsmodell med
drogtester, analys och kunskapstester samt utslussningsboende. Här finns
det väldigt mycket att göra, och Kristdemokraterna har en bra politik här.
Det är också av stor vikt att ta hand om brottsoffren. Där är regering-
ens åtgärder inte tillräckliga. Vi har begärt en resursförstärkning till
brottsofferjourerna och till stödcentrum för unga brottsoffer, som bland
annat bedrivs i Stockholmsområdet. De är mycket bra och angelägna.
Det är viktigt att unga personer som har blivit utsatta för brott också
tas på allvar och får hjälp av de rättsvårdande myndigheterna med att
bearbeta vad som har hänt så att de orkar medverka i polisutredningar
och rättegångar. Det tar vi upp i reservation nr 46.
Det här är självklart. Det behövs så lite av vanligt sunt förnuft. Det
skadar inte, herr talman, med vanligt sunt förnuft, även om detta inte är
särskilt vanligt.
För att återupprätta rättsväsendet och förstärka rättssamhället med en
stark inriktning på de brottsförebyggande åtgärderna, men också på en
fungerande och kompetent poliskår och stöd för brottsoffren, kommer
Kristdemokraterna under denna mandatperiod att utöva en mycket hård
men förhoppningsvis konstruktiv oppositionspolitik i riksdagen.
Jag tar tillfället i akt - det kanske inte blir något ytterligare sådant -
att önska mina meningsfränder och även meningsmotståndare en god jul
och ett gott nytt år, med nya krafter för att lyssna ännu mer på kristde-
mokratisk politik.</pre><pre>Anf.  125  ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Jag vill faktiskt inleda med att tacka kanslipersonalen på
justitieutskottet. Jag har stått här år efter år i den här budgetdebatten, och
när man läser igenom hela budgetbetänkandet vet man vilket oerhört slit
det har varit med att gå igenom motioner och sammanställa alla våra
yrkanden som kanske, i alla fall under utskottsmötena, inte alltid är så
lätta att reda ut. Jag vill tacka för ett väldigt bra betänkande som är lätt
att läsa och lätt att följa.
Herr talman! Jag vill börja med en helhetsbild av rättsväsendet.
Rättsväsendet är en av de viktigaste grundläggande funktionerna i ett
demokratiskt samhälle. Ett fungerande rättsväsende som finns tillgängligt
för människor är oerhört viktigt. Ett rättsväsende som är rättssäkert och
som också skyddar människor från övergrepp är oerhört viktigt.
Jag kan instämma i vad flera av talarna har sagt om vikten av rättsvä-
sendet, att det ständigt behövs förbättringar, att man ständigt ska omprö-
va varje satsad krona och att man måste lyfta fram det här viktiga områ-
det. Men, herr talman, jag kan inte dela synen på att det är enbart med
satsningar på rättsväsendet som vi kan lösa problematiken med krimina-
litet och brott i samhället.
Jag ska ta ett exempel, herr talman, från ett TT-meddelande som kom
den 11 december. Det gällde en undersökning som IOGT-NTO hade
gjort. Man hade intervjuat polischefer i landets samtliga 23 polislän om
sambandet mellan alkohol, våld och polisresurser. Två av tre poliser
ansåg att våldet skulle minska om kommunernas socialnämnder fick
möjlighet att stoppa serveringstillstånd av sociala skäl, och de var över-
tygade om att våldet ökar om fler restauranger skulle tillåtas att servera
alkohol. Drygt 60 % av polischeferna trodde att våldet skulle minska om
man förbjöd alkoholdrickande på allmän plats.
Herr talman! Det här är ett exempel på en politik på ett område som
inte rör rättsväsendet men som får en oerhört stor betydelse för hur kri-
minaliteten och våldet i samhället utvecklas. Därför kan man, när man
diskuterar rättsväsendet, inte enbart diskutera flera poliser och mer sats-
ningar på rättsväsendet. Det är viktigt att man också har med sig det här
medborgarperspektivet. Och i det avseendet har vi i Vänsterpartiet och
majoriteten i utskottet gjort en avvägning när det gäller vilka satsningar
som det finns utrymme att göra. Satsningar på kommunerna och sats-
ningar på landstinget är precis lika viktiga och är satsningar på att minska
brottsligheten.
Det handlar om att se till att kommunerna har tillräckligt med resurser
för att kunna möta barn och ungdomars problem i skolan och om att man
ska kunna möta barn redan på förskolan då man ser att det finns problem.
Det är en oerhört viktig satsning som får betydelse för hur rättsväsendet
senare ska fungera.
Men, herr talman, det är också viktigt att man gör satsningar på rätts-
väsendet. Och när det gäller polisväsendet ser vi i dag att det är en polis-
brist, och tack vare att vi har sett att det är en polisbrist har det öppnats
två nya polishögskolor. Det utbildas i dag fler poliser än någonsin. Man
kan givetvis diskutera om det här är tillräckligt och om vi omedelbart
behöver fatta beslut om ytterligare en polishögskola. Vi ser det från
Vänsterpartiets sida som att det är mycket möjligt att det kommer att
behövas ytterligare en polishögskola, men vi ser det också som oerhört
viktigt att man följer upp den här utbildningen som man har lagt ut på
Umeå och Växjö. Det är viktigt att man följer upp kvaliteten och ser till
att man faktiskt lyckas få en tillräckligt bra polisutbildning, vilket jag
verkligen hoppas att det kommer att vara, innan man tar steget att ut-
veckla ytterligare en polishögskola.
Vi i Vänsterpartiet ser det också som viktigt att man inom polisen
börjar ha en större samordning. När man tittar på de olika länspolismyn-
digheterna ser man att det finns en mängd områden där man faktiskt i dag
skulle kunna bedriva en mer effektiv verksamhet om man samordnade
sig mellan olika länspolisområden. Det kan handla om IT-sidan. Det kan
handla om inköpssidan. Det kan handla om olika servicefunktioner.
Vi tycker att det är oerhört viktigt att man inte bara diskuterar mer re-
surser till polisen. Det är precis lika viktigt att diskutera hur vi använder
de 13 ½ miljarder som satsas på polisen varje år. Hur använder vi dem på
bästa möjliga sätt och på effektivast sätt?
Herr talman! I debatten låter det ibland som att man med de här 13 ½
miljarderna inte kan bedriva någon verksamhet alls. Utredningarna är
helt kassa. Polisen kommer inte om man ringer. Polisen klarar inte upp
några brott, inte ens med kända gärningsmän. Men om polisen får 300
eller 500 miljoner mer kommer man att lösa alla problem. Det är givetvis
inte sanningen. Det är oerhört viktigt att vi i den här kammaren också
diskuterar hur de resurser som satsas används.
Vi tror från Vänsterpartiets sida att den satsning som hittills har skett
och den satsning som kommer att ske framöver på polisen kommer att
kunna möta de problem som vi ser ute. Men det finns en mängd andra
problem som vi också måste lyfta fram när det gäller polisen. Hur ska vi
få ut mer poliser i glesbygden? Där är det inte bara en fråga om resurser.
Där är det inte bara en fråga om att utbilda fler poliser. Det handlar också
om att poliserna i dag inte vill söka sig ut till de mindre orterna ute i
glesbygdsområdena. Hur ska vi bemöta den problematiken? Jag tror att
vi alla partier skulle kunna göra gemensamma insatser för att diskutera
den stora problematik som vi kommer att möta mer och mer framöver.
Sedan, herr talman, vill jag gå över till kriminalvården, som också är
ett stort område. I dag ser vi en mycket kraftig överbeläggning inom
kriminalvården. Vi har fått fler och fler långtidsdömda, och vi har fått
fler och fler som blir dömda till fängelsestraff.
Det är viktigt att möta den anhopningen med att bygga ut inom kri-
minalvården, med att skapa fler anstaltsplatser och med att skapa fler
häktesplatser. Men från Vänsterpartiets sida tycker vi inte att det här är
den enda frågan som man måste lyfta fram. Det är lika viktigt att diskute-
ra om vi verkligen vill ha en utveckling med fler och fler långtidsdömda,
fler och fler livstidsdöma och fler unga människor som döms till fängel-
sestraff
Vi från Vänsterpartiets sida är övertygade om att man skulle kunna
utnyttja andra påföljder än bara fängelsestraffet för att möta den här pro-
blematiken. Vi från Vänsterpartiets sida skulle gärna se att man inför den
elektroniska fotbojan på försök upp till sex månader, som var det som
utredningen kom fram till när man först tittade på elektronisk fotboja och
när man införde den. Vi tror att det också är ett sätt att möta det här.
När det gäller kriminalvården handlar det också om att kunna fylla
kriminalvården med ett vettigt innehåll. Jag måste faktiskt säga att Krist-
demokraterna i sina motioner har lyft fram en hel del intressanta förslag
när det gäller kriminalvården och hur man skulle kunna utveckla den. En
mycket intressant idé handlar om ett utslussningsboende, som kan vara
den sista fasen. Vi vet ju att det är väldigt svårt just när det gäller ut-
slussningen och när det gäller att människor ska komma tillbaka ut i
samhället. Vi från Vänsterpartiet ser det som oerhört intressant att Krist-
demokraterna nu också diskuterar hur man ska kunna förbättra det här
och har utvecklat det väldigt tydligt. Det är väldigt positivt.
Herr talman! Jag måste säga att jag blir lite förvånad när jag sitter här
i kammaren och lyssnar på debatten och på Beatrice Ask från Moderater-
na. Hon lyfter fram att kriminalvården i dag är en katastrof: Häktesplat-
serna är överfulla. Polisen får köra runt i Stockholm, eftersom det över
huvud taget inte finns någon plats att placera dem man har gripit. Det
finns inte någon vård och behandling inom kriminalvården.
Då måste jag fråga Moderaterna hur de har tänkt sig att möta proble-
men. Moderaterna har anslagit ytterligare 115 miljoner till kriminalvår-
den. I detta ligger att man vill att kriminalvården ska överta lagen om
sluten ungdomsvård från Statens institutionsstyrelse. Det ska läggas på
kriminalvården och inrymmas i pengarna. Då räcker de inte långt. I den-
na kammare brukar vi också finansiera de förslag vi lägger. Moderaterna
föreslår att vi ska införa livstidsstraff för grova narkotikabrott och maxi-
mistraff tredje gången någon fälls. Var finns denna ökade kapacitet inom
kriminalvården i dag? Herr talman! Det är snarare så att vi med en mode-
rat politik inom kriminalvården skulle få en katastrofal situation.
Jag vill också lyfta upp något annat som varit uppe här. Man säger att
även utskottsmajoriteten är klart medveten om att pengarna till rättsvä-
sendet inte är tillräckliga. Man har läst upp en mening från utskottet:
"Trots den fortsatta satsning på rättsväsendet som riksdagen just beslutat
om måste utskottet konstatera att det finns risk att föreslagna anslag i
vissa fall framstår som väl låga vid en jämförelse med årets utgiftspro-
gnos." Där har tidigare debattörer slutat. Det hade varit mera ärligt om
man hade fortsatt att läsa: "Detta gäller de regelstyrda anslagen till Rätts-
hjälpskostnader m.m., Ersättning för skador på grund av brott och Kost-
nader för vissa skaderegleringar m.m. där utrymmet för effektiviseringar
eller andra besparingsåtgärder saknas." Det är just dessa områden som
mycket klart har pekats ut. Det hade kanske varit ärligare att läsa klart
hela stycket innan man så tydligt visar på att utskottets majoritet inte
heller är nöjd med de anslag som finns.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 44. På ett enda områ-
de skiljer sig Vänsterpartiet från majoriteten. Det handlar om utvärde-
ringen av den nya rättshjälpslagen. När den nya rättshjälpslagen infördes
1997 röstade Vänsterpartiet emot denna förändring. Vi var oroade för att
försäkringsbolagen inte skulle kunna möta de rättshjälpsbehov som finns
ute i samhället och att människor som råkar illa ut inte har försäkrings-
skydd i tillräckligt stor utsträckning. Domstolsverket har gjort en upp-
följning av reformen, men enligt Vänsterpartiets mening har Domstols-
verket snarare tittat på om man uppfyllde de besparingsmål som staten
hade ställt på själva reformarbetet och väldigt lite tagit med andra
aspekter i samhället. I rättsskyddsförsäkringarna finns det ofta ett tak för
hur mycket som kan betalas ut i biträdesersättning. Det finns en oro hos
oss i Vänsterpartiet att vissa svagare grupper avstår från sin rätt i en
komplicerad tvist för att rättshjälpstaket bromsar upp. Vänsterpartiet
anser att en så stor och genomgripande reform som rättshjälpsreformen
bör följas upp av en parlamentarisk utvärdering.
Jag skulle kort vilja ta upp familjens brottsförebyggande roll. Vi har
debatterat det många gånger i kammaren när justitieutskottet haft sina
debatter. Jag är helt överens om att familjen har en viktig brottsförebyg-
gande roll. Familjen är viktig som normöverförare. När vi tittar på våra
anstalter och på dem som blir kriminella ser vi tydligt att det är just de
som inte har de rätta familjerna. Familjen kan ju också vara brottsska-
pande. Det är viktigt att se båda sakerna.
Herr talman! Jag vill önska kansliet, kammarkansliet och övriga del-
tagare en riktigt god jul med en lång vila och lite familjetid efter en lång
valrörelse.</pre><pre>Anf.  126  BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Det var när Alice Åström pratade om den ideologiska
delen av vänsterpolitiken som jag begärde ordet. Jag har en fråga som rör
den ideologiska delen av vänsterpolitiken kontra verkligheten. Om jag
har förstått det hela rätt innebär helhetssynen att man ska satsa mer på
sociala insatser än på polis och annat eftersom det är helheten som ger
resultatet. Jag kan hålla med resonemanget till en viss nivå.
Under nio år har ni varit stödparti till den socialdemokratiska reger-
ingen och fått praktisera denna intressanta politiska idé. Vilka positiva
resultat anser Vänsterpartiet att politiken har gett när det gäller våldsut-
vecklingen? På vilka punkter kan man se att den sociala satsningen kont-
ra bantningen av rättsvårdande myndigheter har varit framgångsrik? Det
vore intressant att få veta.
Även om det var jag som ställde frågan i repliken kan jag passa på att
säga att kriminalvården är bedrövlig. Jag sade det redan inledningsvis.
Regeringen köpte de krav vi hade i våras om ökade insatser till kriminal-
vården. Det kommer att krävas mer. Men vi ansåg inte att man skulle
lägga på mer i detta skede. Det tar en viss tid att använda pengar på ett
klokt sätt. Men det är självklart att en upprustning av svensk kriminal-
vård kräver insatser under en längre tid och inte ett enstaka anslagsökan-
de som vi ser just nu.
Det krävs mer. Jag har inga problem med den delen. Det är självklart
att vår politik kräver fler platser så länge man inte har fått en minskning
av antalet brott och de förebyggande insatserna fungerar bättre än vad de
faktiskt gör i dag. Den viktiga frågan är: Vilka positiva resultat har nio år
med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna gett när det gäller brottsut-
vecklingen?</pre><pre>Anf.  127  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Om man hade kunnat titta på statistik och se att sats-
ningarna inom kommunerna på fritidsverksamheten, barnen i förskolan
och skolan gett positiva resultat hade det varit enkelt. Det är ett problem
med brottsstatistik i förhållande till hur man satsar. En långsiktig satsning
ger resultat först efter flera år. Jag är helt övertygad om att en hel del av
den ökning som skett av brottsligheten och våld bland unga beror på att
man under väldigt långt tid, i början av 90-talet gjorde väldigt kraftiga
nedskärningar när det gäller skolan, insatser för unga och fritidsverksam-
het. Jag tror att vi ser resultatet av det i dag.
Man måste också titta på det i ett större perspektiv. Man kan använda
sig av USA som exempel. De har oerhört många poliser, oerhört långa
straff och oerhört många människor inlåsta. Jag är helt övertygad om att
otryggheten och våldsutvecklingen i USA är mycket värre än i Sverige.
Efter åren med de kraftiga neddragningarna inom kommunerna tror jag
att det kommer att dröja innan man ser positiva resultat. Jag är helt
övertygad om att det enda sättet att långsiktigt möta en ökad kriminalitet
är att möta de ökade behov som finns.
Moderaterna finansierar inte sina egna förslag när det gäller krimi-
nalvården. Jag förmodar att ni vill att er lagstiftning ska gälla om ni får
majoritet.</pre><pre>Anf.  128  BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Alice Åström vet att det tar en viss tid innan man har
genomfört lagförslag och innan de får effekt. Man behöver därför inte
budgetera omedelbart för ett lagförslag som kommer något år senare. En
sådan budgetering behöver man faktiskt inte göra. Det är inte så det fun-
gerar i verkligheten.
Vore det så enkelt, säger Alice Åström, att man kunde se om politi-
ken ger resultat eller inte vore det trevligt. Jag förstår problematiken.
Men efter nio år med en vänsterpartistisk och socialdemokratisk helhets-
syn borde man väl på någon punkt som Alice Åström kan peka på kunna
säga: Här ser vi verkligen en fin effekt. Jag kan konstatera att det är väl-
digt ont om dessa fina effekter. Vi har allvarliga problem.
Min slutsats av det är att balansen i er politik är fel. Det krävs starka-
re muskler hos de rättsvårdande myndigheterna för att kunna hantera
problemen. Det står inte i motsatsställning till att satsa på familjen och att
se till att vi har en bra skola och annat. Men, som sagt, jag tycker att man
kan konstatera, när det har gått snart ett decennium med denna politik, att
den fungerar synnerligen dåligt.</pre><pre>Anf.  129  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Beatrice Ask talar om starkare muskler inom rättsvä-
sendet och att det nu har gått nio år. Jag tycker faktiskt att man ser en
positiv effekt ute i våra kommuner. Jag tycker att man ser en positiv
effekt när vi har fått fler stödlärare och fler lärare över huvud taget i
skolan, när vi har fått en bättre skolhälsovård med fler skolpsykologer
och fler skolsköterskor. Jag är helt övertygad om att det ger ett bättre
resultat.
Men det är alltid intressant att jämföra när man själv inte har varit
med och bestämt. Jag är helt övertygad om att i ett moderat samhälle
med ökad alkoholkonsumtion, med ökade öppettider, med fler tillstånd
för servering av alkohol, som poliserna talade om här tidigare, med det
som Moderaterna talar om i sina motioner, nämligen att polisen ska kun-
na åka ut och hämta tonårsbarn som inte kommer hem ute på stan och så
vidare, och med de neddragningar av resurser till kommunerna som Mo-
deraterna föreslår i sina budgetförslag är jag helt övertygad om att vi inte
hade sett en positiv effekt med starkare muskler utan tvärtom. Jag är helt
övertygad om att utvecklingen hade gått åt fel håll.
Herr talman! Jag har uppenbarligen yrkat bifall till reservation 44.
Det var fel. Jag yrkar bifall till reservation 47. Det märks kanske att det
börjar bli dags för lite ledighet när man inte håller reda på vilka reserva-
tioner man har.</pre><pre>Anf.  130  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Alice Åström behöver vara kvar i talarstolen bara en
kort stund till, så det blir snart lite vila.
Jag blev intresserad av den analys som Alice Åström gjorde av att det
är viktigt att man ständigt följer hur resurserna används och hur man
prioriterar inom de stora rättsvårdande myndigheterna. Jag kan ta Dom-
stolsverket och polisen som exempel. Dessa myndigheter svarar mot
regeringen punkt slut. Och det sker en hel del utveckling inom Dom-
stolsverket, till exempel sammanslagning av små och medelstora tings-
rätter. Detta har föregåtts av en väldigt stor avlövning av vissa verksam-
heter som jag kan hålla med om inte är centrala för domstolarnas kärn-
verksamhet, till exempel bouppteckningar.
Men också inom polisen sker det väldigt mycket omstruktureringar,
planeringar och nytänkande. Men detta sker bara hos Rikspolisstyrelsen
och i kontakterna med regeringen. Utskottsmajoriteten säger att det sker
regelbundna kontakter mellan Justitiedepartementet och Rikspolisstyrel-
sen. Men vi vet att hela projektet med en nationell polis i sin värsta form
är en gigantisk maktkoncentration där vi lokalt tappar allt inflytande över
hur polisen ska jobba i Karlskoga, i Lekeberg, i Örebro eller var det nu
är. Detta ser jag som en allvarlig utveckling. Jag känner att det är Alice
Åström som har stora möjligheter att påverka detta i sina samtal med till
exempel regeringen. Thomas Bodström ska ju inte känna sig hotad av
polisutvecklingen i Norrland, utan han ska känna sig hotad av att Alice
Åström inte fortsätter att ge honom mandat att vara justitieminister. Det
är ju så det ligger till.
Om Alice Åström utvecklar sina tankar lite grann i fråga om detta
vore jag mycket tacksam.</pre><pre>Anf.  131  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! När det gäller domstolarna tycker jag att det är oerhört
viktigt att följa utvärderingen av de förändringar som har gjorts. Jag delar
Johan Pehrsons ståndpunkt som han framförde i sitt anförande, att det
också är viktigt att det inte blir för stora tingsrätter.
Men vi från Vänsterpartiet har sett att det har varit oerhört viktigt att
man har moderniserat inom domstolsväsendet. Det har varit nödvändigt
att göra dessa förändringar både från rekryteringssynpunkt och från de
krav som faktiskt alla politiska partier har ställt när det gäller ökad kom-
petens i fråga om barnmisshandel, kvinnomisshandel och en mängd olika
områden. För att kunna erbjuda en organisation där man har en möjlighet
att möta dessa krav tror jag att dessa förändringar har varit nödvändiga.
Men jag delar också åsikten att det inte får bli för stora domstolar
som blir ohanterliga ur arbetsmiljösynpunkt. Där är det en balansgång.
Det ska bli intressant att följa denna utvärdering, och det ska bli in-
tressant att ha den politiska debatten efter utvärderingen för att försöka
hitta en gemensam grundsyn. Jag tycker att det är viktigt om man kan få
det mellan partierna när det gäller hur vi i så fall ska fortsätta förändring-
en inom domstolsväsendet.
Jag får återkomma till frågan om en nationell polis i nästa replikskif-
te. Jag ser att det finns oerhörda samordningsvinster att göra när det gäll-
er vissa positioner. Men jag ser det också som viktigt att man behåller
den lokala förankringen och den politiska lokala insynen. Där är det en
oerhört svår balansgång. Effektiviteten får inte gå ut över insynen och
den lokala förankringen. Ett polisväsende måste alltid ha en förankring i
hela landet, och det kan inte finnas bara på en central nivå.</pre><pre>Anf.  132  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Det gläder mig att Alice Åström numera utgör en garant
för att vi ska fortsätta att ha en kraftfull demokratisk insyn i polisens
arbete oavsett vad som händer med detta centralistprojekt.
Alice Åström tog också upp frågan om påföljder. Jag tillhör också
dem som tycker att det är väldigt bra att vi har effektiva påföljder. Det
finns i vissa fall ett självändamål med tydliga och kraftfulla straff, det vill
säga fängelse i detta fall i vårt land. Men det är bra om man ser till att
man har en utslussning, och då kan man ha elektronisk övervakning. Men
det har tillkommit en flora av olika påföljder som är ganska svåra att
överblicka och svåra för domstolarna att tillämpa. Ett exempel är att en
person som tidigare dömdes för grov rattfylla fick någon form av vård. I
dag kan vi se att detta inte förekommer alls. Trots nio år med Vänster-
partiets stöd till denna regering har man nedrustat vårdresurserna inom
missbruksvården, alltså att få människor att komma ur detta. Var och en
inser ju att en människa som kör bil så full har ganska många problem
också med alkoholen och måste få vård. Någon företrädare för kriminal-
vården sade att man knappast slutar dricka för att man krattar löv i en
park. Det är knappast effektivt.
Hur tänker Alice Åström driva på på detta område?</pre><pre>Anf.  133  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Missbruksvården inom kriminalvården har minskat
mycket under de senaste åren. Det har varit en negativ utveckling om
man ser till behovet av vård. Det har inte minskat, utan det har snarare
ökat. Fler människor som döms till fängelse i dag har ett mycket större
vårdbehov.
Inom kriminalvården har utvecklingen varit sådan att man har skurit
ned på väldigt många dåliga och hemsnickrade vård- och behandlings-
program där man inte har haft en professionell attityd och där vården inte
har varit forskningsbaserad, och man har inte kunnat utvärdera vården
över huvud taget. Det har varit positivt att man faktiskt har rensat upp i
detta.
Nu kan jag se att kriminalvården har behov av ökade resurser fram-
över för att kunna använda sig av de nya och bättre programmen som har
tagits fram så att man kan genomföra detta överallt.
I detta sammanhang delar jag Folkpartiets syn på att när någon döms
till fängelse är det oerhört viktigt att påföljden ger något innehåll också.
När det gäller antalet alternativa påföljder och svårigheterna för dom-
stolarna att i dag kunna följa detta kan jag hålla med om att det har blivit
ett problem. Det är även svårare för oss som politiker att kunna följa
utvecklingen och se hur de olika påföljderna används när de blir väldigt
många. Det är en diskussion som jag tror kommer att behöva föras i
framtiden när man utvecklar alternativa påföljder.
Det handlar då om hur man ska kunna göra en ordentlig uppföljning
och om hur man ska kunna se till att du får lika bedömning i de olika
domstolarna. Vi har ju också där sett att det har skiftat vad gäller de nya
påföljderna. Detta är nog ett ansvar som vi allihop - inte bara majoriteten
- får dela. Jag tror nämligen att så här kommer utvecklingen att se ut
framöver.</pre><pre>Anf.  134  PETER ALTHIN (kd) replik:
Herr talman! Först konstaterar jag med stor tillfredsställelse att i varje
fall Alice Åström ansluter sig till kristdemokratisk politik när det gäller
familjens brottsförebyggande roll. Försök att få med andra vänsterpartis-
ter, partiledare och övriga, så kanske vi kommer framåt den vägen!
Alice Åström sade i sitt anförande att det är polisbrist. Men jag hörde
ingenting om hur Vänsterpartiet ska påverka regeringen eller hur man
med egna förslag löser denna akuta fråga. Är tanken att vaktbolagen ska
ta över och komplettera där poliser inte finns, eller har Vänsterpartiet
någon ny idé om hur man ska påverka regeringen när det gäller att lösa
denna mycket akuta fråga?</pre><pre>Anf.  135  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det är att gå väldigt långt vad gäller rubriken "Död åt
familjen". Jag skulle säkert kunna använda mer än min talartid här till att
tala om vad som var innehållet under rubriken "Död åt familjen".
I dag ser vi ju familjebilder som är långt ifrån den gängse familjebil-
den. Många barn växer upp under helt andra förhållanden än vad som
gäller för den vanliga familjebilden. Traditionellt diskuterar vi i politiska
sammanhang och när det gäller mycket av vår lagstiftning som om fa-
miljebegreppet var likadant i dag som för kanske 50 år sedan.
Just när det gäller familjens brottsförebyggande insats är det oerhört
viktigt att se det positiva här. Någonstans är det när det gäller den här
debatten ofta de familjer som har en förmåga att överföra goda värde-
ringar som faktiskt också gör det. Det är inte ungarna i de familjerna som
kommer att vara ute och strula och som det kommer att hända saker, utan
det gäller framför allt i familjer där man kan se ett oerhört missbruk och
psykiska problem. Det är bara att titta på bakgrundsbeskrivningen för
nästan alla som hamnar i våra domstolar och att titta på familjeförhållan-
dena och på hur det har varit.
Därför är det oerhört viktigt att i fråga om det brottsförebyggande ar-
betet inte satsa på familjebilden där det faktiskt fungerar, utan det hand-
lar om att kunna möta de områden där bristerna finns och där det inte
fungerar. Då är samhällets insatser - skolan, barnomsorgen och så vidare
- oerhört viktiga för att möta dessa barns behov.</pre><pre>Anf.  136  JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Jag står bakom Centerpartiets samtliga reservationer och
även det särskilda yttrandet. Men av tidsskäl väljer jag att yrka bifall
enbart till reservationerna nr 9 och 11.
Det svenska polisväsendet lider av en allvarlig regional klyvning. Det
är glest med poliser på den svenska landsbygden. Det finns närpolisdi-
strikt i Norrland med avstånd på över 20 mil till närmaste stationerade
polis. Helgkvällar ska två poliser ansvara för Gällivare och Jokkmokks
kommuner som helhet - 34 000 kvadratkilometer. Det är en yta större än
hela Belgiens, kan jag berätta.
Det ställs dessutom speciella krav på glesbygdspoliserna. Medan
andra poliser i Sverige oftast kan tillkalla assistans måste poliser i gles-
bygden klara i princip alla situationer på egen hand. Det ställs därmed
krav på en bredare kompetens och på en bättre teknisk utrustning, till
exempel på mobila polisstationer som är en bra idé.
Vidare krävs det en samverkan mellan olika delar av samhället. Men
vi i Centerpartiet ställer inte upp på regeringens förslag om att ordnings-
vakter ska ta över delar av den polisiära verksamheten. Vi ska ha fler
riktiga poliser - inte ett slags reservpoliser, något som också Polisför-
bundet i dagarna har uttalat sig mot. De kallar förslaget för en lågbud-
getlösning som riskerar att urholka rättssäkerheten.
"Om hela Sverige ska leva så borde hela Sverige få leva på samma
villkor även när det gäller rätts- och trygghetsfrågorna. Polisförbundet
anser därför att det är en viktig signal med fungerande poliser i glesbyg-
den." Man skulle kunna tro att det är ett citat från något tal av Maud
Olofsson men så är det faktiskt inte. Det är i stället ett citat av Polisför-
bundets ordförande Jan Karlsen.
Under hela valrörelsen talade politiker från samtliga partier om hur
viktig och högt prioriterad polisen är. Tyvärr ser vi inte resultatet av
dessa uttalanden i den resursfördelning som polisen nu får nöja sig med.
Det är verkligen dags att gå från ord till handling.
Centerpartiets tydliga målsättning är att man ska ha tillgång till polis i
landets samtliga kommuner under dygnets alla timmar och, i de större
städerna, i varje stadsdel.
Vi tar polisens problem, och därmed hela samhällets problem, på all-
var. Därför har vi föreslagit ett tillskott om 800 miljoner kronor för år
2003. Tyvärr har vi inte från något annat parti fått gehör för vårt krav på
ett så stort anslag.
För att tillräckligt många poliser ska kunna nyrekryteras, så att vi på
sikt kan nå upp till de 20 000 poliser som det talades om i valrörelsen,
krävs det en fjärde polishögskola. Det är glädjande att detta krav från
Centerpartiet har fått stöd från Moderaterna och Folkpartiet. Även en-
skilda ledamöter från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har motio-
nerat om detta.
Herr talman! För bara några veckor sedan uttalade statsrådet Morgan
Johansson att Sverige inom tio år ska vara narkotikafritt. Det låter bra.
Tyvärr är det, menar jag, lite naivt att tro att Sverige någonsin kan bli
narkotikafritt. Även om vi får kontroll över den narkotika som i dag finns
kommer det tyvärr - det är jag övertygad om - nya narkotiska preparat
att missbruka.
Även om jag tror att hela landet aldrig kan bli narkotikafritt finns det,
menar jag, platser och funktioner i samhället som måste vara helt narko-
tikafria. Skolan är given i det sammanhanget, men också en mängd ar-
betsplatser - helst alla arbetsplatser. Kanske gäller det framför allt i
situationer där vi alla lägger ansvaret för våra liv i andras händer, till
exempel när vi flyger eller åker tåg. Hälso- och sjukvården är också ett
bra exempel.
Där det också verkligen borde vara narkotikafritt är kriminalvårdsan-
stalterna men så är, tyvärr, verkligen inte fallet. För en tid sedan besökte
jag en anstalt hemma i Skåne. Där medgav chefen lite sorgset att det
finns narkotika även på hans anstalt. Men med de resurser som han har
och med de regler som finns ser han ingen möjlighet att få stopp på detta.
Utöver ökade resurser behövs det både morot och piska för att narko-
tikan ska kunna begränsas och på sikt, förhoppningsvis, kunna elimineras
från fängelserna.
Det krävs en bättre kontroll av besökarna, som alltför ofta lyckas ta
med narkotika in på anstalten. Tyvärr krävs det också en bättre kontroll
av personalen. Det behövs fler narkotikahundar och också urinprov. Jag
kan även tänka mig att införa systemet med glasruta för att särskilja de
intagna och besökarna.
Platsbristen på anstalterna har också inneburit att det blivit svårare att
göra kontroller och att föra kampen mot narkotikan. Det här är givetvis
också integritetskränkande för de intagna.
Centerpartiet har för år 2003 föreslagit mer resurser till kriminalvår-
den än något annat parti. Vårt tillskott på 200 miljoner kronor skulle
verkligen ha behövts för att kunna bekämpa narkotikan och utveckla
programverksamheten. Det är självklart att programverksamheten inte
kan fungera om den intagne samtidigt missbrukar narkotika.
40 % av dem som i dag sitter i fängelse kommer enligt statistiken att
återfalla i brottslighet inom tre år. Bland unga brottslingar är statistiken
ännu sämre. 70 % återfaller i brott enligt en BRÅ-rapport. Det kan vi
absolut inte acceptera som en godkänd nivå!
Över huvud taget krävs det ökade resurser för att klara ungdoms-
brottsligheten. Polis, åklagare och domstolar hinner inte med, och sex-
veckorsregeln klarar man i princip inte någonstans, utan det tar närmare
tre månader. Eftersom brottsligheten bland unga tenderar att bli grövre
måste utrymme skapas för att höja straffskalans miniminivå vid väldigt
grova brott.
Herr talman! Våldet mot kvinnor är ytterligare ett område som rätts-
väsendet måste prioritera högt. Det finns undersökningar som visar att
över hälften av alla kvinnor utsatts för sexuella trakasserier och att nästan
hälften av alla kvinnor vid något tillfälle utsatts för våld av en man. Det
är uppgifter som jag som man skäms över, måste jag säga. Det är till-
sammans som vi kan göra någonting för att förändra det. Lägger man
dessutom till en undersökning från Folkhälsoinstitutet, som visar att en
åttondel av alla svenska män på något sätt köpt sexuella tjänster, förstår
man vilket arbete som ligger framför oss. Jag skulle inte vilja kalla
svenska män för talibaner, det är inte en relevant jämförelse, men det är
definitivt så att många män har en fullkomligt snedvriden kvinnosyn.
Kampen mot kvinnovåld är en kamp minst lika mycket för oss män
som för kvinnor. Det är ingen kamp kvinnor mot män eller män mot
kvinnor, utan det är någonting som vi måste arbeta med tillsammans. Jag
nämner ett antal förslag på förbättringar för utsatta kvinnor.
Handläggningen av sekretess vid skyddad identitet måste skötas be-
tydligt bättre, och ansvaret för speciellt allvarliga fall bör flyttas från
kommunerna till förslagsvis Rikspolisstyrelsen.
En kvinna som måste flytta och fly och kanske helt byta identitet får
ofta höjda kostnader. Det ekonomiska biståndet borde sättas med hänsyn
till skyddsbehovet.
Det krävs bättre kunskap inom socialtjänsten för att utsatta kvinnor
ska beviljas den rättshjälp som de har rätt till.
Lagen om besöksförbud bör förändras så att varje överträdelse auto-
matiskt betraktas som ett brott och därmed kan ligga som grund för häkt-
ning. Besöksförbud kan också kombineras med fotboja och gälla ett
större geografiskt område, kanske till och med en hel kommun i vissa
extrema fall.
Våldtäktslagstiftningen måste också förändras bland annat genom en
förändring av vanmaktsbegreppet, som vi tidigare debatterat i kammaren.
Vi anser också att straffen för sexualbrott ska skärpas. Hela straffskalan
måste användas.
De män som döms till fängelse för sexualbrott måste samtidigt få
bästa möjliga vård under sin anstaltstid. Den höga återfallsfrekvens som
finns hos sexualbrottslingar är allt annat än godtagbar.
Vid ett besök på en anstalt som är specialiserad på just sexualbrotts-
lingar fick jag veta att samtidigt som männen genomgår programverk-
samhet för att förändra sin syn på kvinnor och sexualitet kan anstaltsled-
ningen inte hindra dem från att få porrfilmer och porrtidningar in till
anstalten av besökande. Det måste vara snett, en regeländring borde vara
möjlig.
Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att för att uppleva livskva-
litet måste man känna trygghet. En del av tryggheten är ett fungerande
rättsväsende. När människor börjar tappa förtroendet för rättsväsendet
och försöker lösa problemen själva genom medborgargarden och hämnd-
uppgörelse borde man förstå att det verkligen krävs åtgärder för att åter-
skapa förtroendet för rättsväsendet och därmed också förtroendet för vår
demokrati. För oss i Centerpartiet är rättsväsendet ryggraden i demokra-
tin. Det är därför vi också ville tillföra totalt 200 miljarder kronor mer till
rättsväsendet under de kommande tre åren. Men det vann inte gehör.
Tyvärr vill den politiska majoriteten med Socialdemokraterna, Vänster-
partiet och Miljöpartiet annorlunda.</pre><pre>Anf.  137  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag tänkte ta upp frågan om poliser och glesbygd. Där
delar jag Centerpartiets syn, och har gjort det under flera år, att just gles-
bygdsproblematiken har varit oerhört viktig att lyfta upp. Det finns med i
regeringens budgetförslag, man beskriver att glesbygdsproblematiken
måste tas upp och att man måste hitta en lösning på det.
Jag tror inte heller att lösningen kommer att vara att man ska sätta in
väktare. Jag är helt övertygad om att man även inom glesbygd behöver
vanliga poliser.
Däremot blir jag lite fundersam när Centerpartiet lägger så pass
mycket som 800 miljoner mer under kommande år på just polisväsendet.
Även om man skulle försöka starta en fjärde polishögskola nu, innan
man har kunnat utvärdera de två nystartade, finns det inte poliser att
anställa.
Min fråga till Centerpartiet och Johan Linander blir då: Är det inte
viktigt att följa upp och utvärdera den nya polisutbildning som startats i
Umeå och Växjö innan man rusar i väg och bara fortsätter att bygga på?
Är det inte precis lika viktigt att vi månar om, även om det känns som ett
akut läge, att ha en hög kvalitet på den polisutbildning som vi nu har?
Precis lika självklart som det är för Centerpartiet att säga att de inte vill
ha några sämre poliser eller några väktare är det för mig att tycka att de
poliser som kommer ut ska ha fått en utbildning av hög kvalitet. Hur ser
Centerpartiet på det?</pre><pre>Anf.  138  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det är alltid viktigt att utvärdera de åtgärder som har
vidtagits. Men samtidigt vet vi vilka stora pensionsavgångar som väntar.
Vi kan inte bara sitta och vänta med att det utbildas fler poliser. Vi ser att
vi inte ens kommer att klara pensionsavgångarna ett antal år framåt. Det
tar trots allt ett visst antal år innan de nyutbildade poliserna är färdiga.
Alice Åström ifrågasätter att vi vill satsa 800 miljoner kronor mer re-
dan under 2003. I viss män är det startkostnader för den fjärde polissko-
lan. Vi menar att vi får sätta i gång med den parallellt med att vi utvärde-
rar de två tidigare i Umeå och Växjö.
Dessa 800 miljoner ska också användas till att förstärka med kring-
personal inom polisen. Det har tyvärr blivit så att polisen har fått utföra
en mängd administrativa uppgifter som gör att de inte hinner med de
polisiära uppgifterna i samma utsträckning. Genom att vi satsar mer på
kringpersonal kan polisen verkligen få ägna sig åt den polisiära verksam-
heten. Pengar behövs också till ett nytt kommunikationssystem, som har
diskuterats vid åtskilliga tillfällen tidigare.</pre><pre>Anf.  139  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det var intressant att få en lite bättre bild av hur dessa
800 miljoner skulle användas. För min del var det lite förvånande att
Centerpartiet nu hade så mycket kraftigare ökningar på flera områden än
vad man haft under förra mandatperioden.
Då skulle jag vilja gå in på kriminalvården och narkotikafrågan. Där
delar jag Johan Linanders uppfattning om att det är oerhört viktigt att
man förbättrar behandlingsinsatserna när det gäller narkotika på anstal-
ten. Det finns en sådan satsning som majoriteten gjort i narkotikafrågan.
Man satsar 110 miljoner kronor de kommande åren för att förbättra insat-
serna för kontroll men framför allt på behandlingssidan inom kriminal-
vården. Anser man inte från Centerpartiet att det här är tillräckligt, eller
hur mycket hade man tänkt att utveckla det? I dagsläget ligger man långt
ifrån dessa 110 miljoner som majoriteten har tillskjutit. Vad är det man
ska göra specifikt med dessa ytterligare 200 miljoner i så fall?</pre><pre>Anf.  140  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Tyvärr tror jag inte att era 110 miljoner kronor räcker
till de åtgärder som ni beskriver i utskottsbetänkandet och som regering-
en har skrivit om i sin budgetproposition. De pengar som ni avsätter
behövs för de nya platser som kriminalvården planerar för, som vi har
hört vid föredragningar från kriminalvårdens generaldirektör. De pengar-
na behövs där. Vill vi satsa ytterligare på programverksamhet för bättre
vård så att vi kan minska återfallsfrekvensen krävs nya pengar. Visst är
200 miljoner kronor väldigt mycket pengar, men när jag gjort mina besök
ute på anstalter kan jag säga att jag inte tvivlar på att dessa 200 miljoner
verkligen behövs.</pre><pre>Anf.  141  SUSANNE EBERSTEIN (s):
Herr talman! I en demokrati ska människor kunna känna trygghet,
och det är en gemensam uppgift för oss alla att verka för det. I ett tryggt
och jämlikt samhälle ska man inte behöva vara rädd för att utsättas för
våld och brott. Rättsväsendet har därför en central roll i demokratin, i en
politik för välfärd. I vårt partiprogram säger vi:
"Att bekämpa brottslighet är en del av trygghetspolitiken. I det ingår
också att bekämpa brottslighetens orsaker. Samhället måste reagera tyd-
ligt mot brott och regelöverträdelser. Men den långsiktigt bästa brottsbe-
kämpningen ligger i att skapa ett samhälle där de sociala klyftorna är
små, där alla har rätt till arbete och barn och ungdomar har trygga upp-
växtvillkor."
Egentligen är det här självklarheter. Det borde inte ens behöva sägas,
att det bästa medlet mot brott är ett jämlikt samhälle där alla människor
behövs. Jag är stolt över att vårt parti står upp för den här helhetssynen,
att vi satsar på en generell välfärdspolitik som kommer alla till del och att
vi satsar på att utveckla rättsväsendet.
Samtidigt måste vi se verkligheten som den är. Vi har mycket kvar att
göra i kampen mot brott. Brottsligheten finns och den har förändrats och
blivit grövre. Samhällsklimatet har blivit hårdare. Våld är vardagsmat. I
TV visas både det verkliga våldet i nyhetsprogrammen och underhåll-
ningsvåldet i spelfilmer. Samtalstonen har förråats, exempelvis i skolan.
Barn använder ibland ett språk och har ett sätt mot varandra och mot
lärare som inte kan accepteras. Videospelen visar och lär ut förfärliga
mönster. Därför måste vi satsa hårdare. Vi måste satsa på alla plan. Och
vi måste bli bättre. Vi måste hitta bättre metoder och bli effektivare i
kampen mot brottsligheten. Alla måste engageras.
Nästan dagligen nås vi av rapporter om grova brott, om brott mot
kvinnor och barn, om rasistiska brott och om organiserad brottslighet.
Det är mycket oroande och alarmerande. Det får oerhört allvarliga kon-
sekvenser för dem som drabbas och det får allvarliga konsekvenser för
klimatet i hela vårt samhälle.
Inte minst allvarlig är människors berättigade upprördhet över den
bristande tryggheten. Oro och otrygghet begränsar människors möjlig-
heter och det begränsar livet. Det är någonting som vi inte kan acceptera.
Ett råare samhällsklimat med otrygga människor inte bara begränsar
människors livsrum, utan det är också ett hot mot demokratin. Demokra-
tin bygger på att människor är delaktiga och tror på politikens möjlighe-
ter. Otrygghet och rädsla minskar människors tilltro till varandra och
trasar sönder solidariteten i samhället.
Herr talman! När man lyssnar på inläggen här i kammaren kan man
tro att oppositionen i justitieutskottet varit på en annan planet under de
senaste åren. Visst hade jag förväntat mig eländesbeskrivningar, men att
man så totalt låtsas ovetande om allt arbete som pågår på rättsväsendets
område är anmärkningsvärt.
Tycker ni illa om den stora satsning som görs? Vill ni inte ha fler po-
liser? Vill ni inte utveckla kriminalvården? Tycker ni inte att brottsoff-
rens situation ska förbättras? Vill ni inte effektivisera domstolarna? Eller
har ni helt andra förslag om hur kampen mot brott ska föras?
Som alla vet är vi mitt uppe i ett utvecklingsarbete för hela rättsvä-
sendet som syftar till att brottsligheten ska minska och till att tryggheten i
samhället ska öka. Vi ska förstärka rättsväsendets förmåga att förebygga,
utreda och lagföra brott. Vi reformerar domstolarna och vi utvecklar
kriminalvården.
Vi satsar extra för att öka antalet poliser och för att säkerställa närpo-
lisreformen. Vi har startat två nya polishögskolor. Totalt kommer 4 000
nya poliser att utbildas under mandatperioden.
Den stora satsningen med resurstillskott och reformarbete är mycket
positiv samtidigt som den är nödvändig. Vi måste, som jag tidigare sade,
bekämpa brottsligheten på alla fronter.
Herr talman! Trots att det finns risk att människors oro späds på tyck-
er jag att det är positivt att rättsväsendefrågor numera har större utrymme
i samhällsdebatten. Det är viktiga frågor som alla berörs av och bör ta del
i. Det är helt enkelt en angelägenhet för alla. Det är viktigt med diskus-
sioner om hur polisen ska arbeta, hur domstolarna fungerar och hur kri-
minalvården ska bedrivas. Förhoppningsvis ökar engagemanget för och
kunskaperna om dessa komplexa frågor.
Dock måste jag säga att alla inlägg som görs i debatten inte för ut-
vecklingen framåt. Jag har förståelse för - och tycker i vissa stycken - att
man ska spetsa till en del inlägg för att göra sitt budskap tydligt. Men det
måste finnas gränser. Den svartmålning av rättsväsendet som många
ägnar sig åt är närmast skamlig.
Skamlig är också retoriken här när vi debatterar resurserna till rätts-
väsendet. Oppositionen argumenterar som om situationen är katastrofal
och att deras förslag skulle lösa alla problem. Jag skulle tycka att det
vore intressant att höra mer i detalj vad som skulle kunna göras med era
budgetförslag, konkret i verkligheten.
Hur många fler poliser skulle finnas på gatorna? På vilket sätt skulle
kriminalvården bli effektivare? Hur många fler dömda skulle rehabilite-
ras till ett liv utan brott med era budgetförslag? Hur skulle domstolarna
bli effektivare?
Sanningen är att den satsning som vi socialdemokrater har gjort till-
sammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under de senaste åren går
långt utöver vad ni tidigare har föreslagit. Och nu låtsas ni som att inget
har hänt och att inget arbete pågår.
Jag kan inte komma ifrån tanken att oppositionen tycker att det är be-
svärligt när vi socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister satsar
på alla delar av rättsväsendet. Ni anser att det är era frågor, och därför
tenderar ni att blunda och hålla för ögonen. Men ni får vänja er vid att det
är våra frågor och att det är en viktig del av välfärdssamhället som vi
värnar om och som vi även i fortsättningen tänker agera aktivt i.
Oppositionen tycks inte heller förstå att rättsväsendet är en del av
samhället och att man inte kan bekämpa brott enbart med fler poliser och
strängare straff. Det behövs mycket mer än så. Det behövs väl fungeran-
de samhällen där alla får plats och där vi alla har viktiga roller att spela.
Det behövs en helhetssyn både för att förstå brottslighetens orsaker
och för att förstå hur den ska bekämpas. Det behövs en politik som mot-
verkar social utslagning, segregation och främlingsskap. Det behövs en
välfärdspolitik som ger alla barn chans till en god start i livet. Det behövs
en bra barnomsorg och bra skolor till alla barn. Det behövs en bra sjuk-
vård till alla efter behov, inte beroende på hur mycket pengar man kan
betala ur den egna fickan. Det behövs en bra äldreomsorg. Det behövs ett
rikt föreningsliv som är tillgängligt för alla och det behövs självfallet en
brottsförebyggande politik.
Moderat politik handlar främst om skattesänkningar. I valrörelsen ta-
lade man om skattesänkningar på 130 miljarder kronor. Skattesänkning-
arna ska enligt moderaterna inte drabba rättsväsendet, tvärtom. Man
föreslår nedskärningar på anslagen till välfärdspolitiken och lägger till-
baka en liten del på rättsväsendet. Det kallar man en politik för rättvisa
och trygghet. I verkligheten betyder en sådan politik att man rycker un-
dan grunden för en brottsförebyggande välfärdspolitik och banar väg för
orättvisa och otrygghet.
Herr talman! Det finns inga enkla lösningar när det gäller att bekäm-
pa brottslighet. Men jag är övertygad om att vi alla kan bidra till att föra
utvecklingen i rätt riktning. Vi kan öka våra kunskaper och vi kan be-
stämma oss för de bästa åtgärderna. Det behövs engagerade människor
som bryr sig och det behövs insatser på många plan.
Vi kan öka våra kunskaper om vilka metoder och vilka insatser som
fungerar brottsförebyggande och rehabiliterande genom att studera goda
exempel, för sådana finns.
Ett positivt exempel på vad som pågår är framväxten av lokala brotts-
förebyggande råd. De bildas nu i snabb takt över hela landet. I råden
ingår representanter från kommunen, polisen, lokala företagare, före-
ningslivet, skolan och även många andra på olika ställen. Ännu är det
kanske för tidigt att utvärdera deras verksamhet, men personligen är jag
övertygad om att råden har stor positiv betydelse i det brottsförebyggan-
de arbetet. De som ingår i råden har kunskaper om vad som händer på
orten och känner kommuninnevånarna. De vet var brotten begås och de
vet var det kan förekomma bråk. De har goda förutsättningar att åstad-
komma resultat.
En annan positiv sak som pågår är utvecklingen av stödet och skyddet
för brottsoffer. I samband med att propositionen Stöd till brottsoffer an-
togs för drygt ett år sedan lades strategin fast. Den innehåller:
? utbildning i brottsofferfrågor för rättsväsendets personal,
? ökat samarbete mellan myndigheter och med ideella organisatio-
ner,
? mera forskning,
? särskilda satsningar på kvinnor, barn och ungdomar.
Konkret kommer det att betyda att domstolarnas personal har utbild-
ning i brottsofferfrågor och även att brottsofferaspekten finns med vid
utformningen av informationsmaterial och lokaler. Informationen till
brottsoffer kommer att vara bättre och mer tillgänglig. Domstolarna ska
också förbättra säkerheten för brottsoffren. Självklart får man också
kontinuerligt möjlighet att utvärdera vilka åtgärder som varit verknings-
fulla och vilka som kan förbättras.
En annan positiv händelse i vårt samhälle och en ny företeelse är
Kris, Kriminellas revansch i samhället. Hemma hos oss har de en väldigt
framgångsrik verksamhet. De stöds också ekonomiskt och naturligtvis
moraliskt av omgivningen i kommunen och av polisen. Det medför att
människor som kommer ut från fängelset och som kanske annars skulle
återfalla i brott får stöd och hjälp när de kommer ut.
Efter vad vi i utskottet erfarit kommer vi också att flytta fram positio-
nerna i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Vi väntar på en ny
ekobrottsstrategi som ska komma i början av nästa år. Efter vad vi in-
hämtat kommer man att föreslå förstärkningar av Ekobrottsmyndigheten,
göra en straffrättslig översyn och initiera ett arbete för en effektivare
myndighet.
Som jag tidigare sagt här i dag är vi mitt uppe i ett utvecklingsarbete
för hela rättsväsendet. Det är positivt och spännande.
Herr talman! Jag vill avsluta med de meningar som vi socialdemo-
krater brukar använda när vi sammanfattar vår politik för rättsväsendet:
? Vi vill förebygga brott genom en politik mot ekonomisk utslag-
ning och socialt utanförskap.
? Vi vill bekämpa brott genom ett arbete för ett effektivt rättsvä-
sende, en socialt medveten poliskår och kompetenta domstolar.
? Vi vill förhindra återfall i brott genom en progressiv kriminal-
vård som syftar till att återföra brottslingar till ett vanligt liv.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och
avslag på samtliga reservationer samtidigt som jag vill önska utskottet,
kansliet och justitieministern en god jul och ett gott nytt år.</pre><pre>Anf.  142  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att tacka min kollega och utskottets
vice ordförande för hennes trevliga hälsning. Men den föregicks av ett
känt positivdragande där man gör allt för att absolut inte erkänna att det
finns brister i verkligheten.
Jag tycker att det är positivt med ett omfattande utvecklingsarbete
inom de rättsvårdande myndigheterna. Men när detta leder till att 850
poliser är sjukskrivna och att myndighetschefen i Dalarna tänker stänga
alla polisstationer kallar jag det inte utveckling, utan det är på väg till
avveckling. Detta är en verklighet som inte ens Susanne Eberstein kan
blunda för, för den finns där.
Susanne Eberstein lyfter också på förlåten och säger att det är fantas-
tiskt med en progressiv kriminalvård. Men den kriminalvården innebär
att människor avtjänar hela sina straff i häkte och har inte en chans att få
vård och uppföljning. De som är häktade kan inte ta emot besök. Det blir
rätt konstigt att inte vilja se den verkligheten, för vi har ju ett ansvar för
detta. Det är inte det som står i Susanne Ebersteins anförande eller det
som står i protokollet som är verkligheten, utan det är den brutala verk-
ligheten som finns utanför och som är ganska jobbig.
Jag understryker gärna att det görs positiva saker och att det går åt
rätt håll. Men om vi ska ha ett grepp om verkligheten måste vi se verk-
ligheten.</pre><pre>Anf.  143  SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Det är intressant det här med olika arbetsplatser. Jag tror
att polisens arbetsplats är precis som alla andra; det finns alldeles för
mycket fyrtiotalister överallt just nu. Vi är, emellanåt i alla fall, lite
trötta
och lite less, så nu behövs det nya tag för att få fart på oss fyrtiotalister
igen så att vi kan hålla ända fram till pensionsåldern.
Det gäller att entusiasmera och att engagera när man till exempel sit-
ter i polisstyrelserna. Så har inte skett här i Stockholm, utan jag har en
känsla av att polisstyrelsen mer har sett som sin uppgift att hacka på
regeringen. Men vi som sitter i polisstyrelserna ute i landet ser vilket
oerhört bra arbete som utförs och hur viktigt det är, precis på samma sätt
som på andra arbetsplatser, att lite grann anpassa arbetssituationen för
dem som annars kanske blir sjukskrivna och fundera på hur man ska
fördela arbetsuppgifterna.
Just nu har vi en enorm input av unga nya poliser som kommer ut i
vårt land, och det är fantastiskt vad de bidrar till en mycket bättre ar-
betsmiljö. Det finns anledning för Johan Pehrson att åka ut och titta på
det. Kom gärna till Sundsvall! Även Sollefteå, kan jag trösta centerpar-
tisten med, har många unga poliser har sökt sig till, och det har blivit
jättebra.
När det sedan gäller bekymret med bristen på platser i kriminalvården
kan man också se det lite grann positivt. Det är ju bra att domstolarna,
polisen och åklagarna verkligen gör sitt jobb så att flera blir dömda och
lagförda. 33 personer vistas i dag i dubbelrum. Jag tycker inte att det är
så väldigt farligt. Vi har ju fått värre signaler tidigare. Men det är klart att
visst är det brist på platser.</pre><pre>Anf.  144  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Det är framför allt ett problem för de 33 personer som
vistas i dubbelrum, för de har ju en väldigt allvarlig situation vad gäller
rättssäkerheten och möjligheten att utnyttja de rättigheter som man ska
ha när man sitter i fängelse.
Jag nämnde i mitt eget anförande att det finns signaler om att det på
vissa håll inom polisen funkar ganska bra. Det handlar om en ren ledar-
skapsfråga, en fråga om ledarskap som börjar från den absoluta toppen.
Då är det kul att se att man kan åstadkomma förändringar. Numera fun-
kar det rätt så bra, och det känns positivt. Men fortfarande är det ändå så
att i Dalarna och i Uppsala till exempel är det total kris. En hel del har att
göra med de ekonomiska anslagen. Rikspolischefen är orolig över att
pengarna inte ska räcka till. Han litar inte på Susanne Ebersteins löften.
Han litar inte heller på justitieminister Thomas Bodströms löften. Han
räknar inte hem en enda krona förrän han har dem i handen. Och jag
förstår honom för läget har varit så tufft så länge, och man vet att nu
räcker inte pengarna ens till alla de poliser som man ska utbilda.
Majoritetstexten berör detta med rättshjälp. Här tror man att man kan-
ske slår i taket. Frågan om rättshjälp handlar ju om tillgänglighet, alltså
om möjligheten för oss som medborgare när vi hamnar i tvister och kon-
flikter att gå till domstol och få hjälp. Det kan gälla vårdnadsmål, det kan
gälla svåra skilsmässor, det kan gälla skadeståndsmål. Tänker Susanne
Eberstein hjälpa till med att få fram mer resurser till rättshjälp för att öka
medborgarnas möjligheter att gå till domstol och få sin sak prövad?</pre><pre>Anf.  145  SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! De personer i fängelserna som nu delar rum, vilket i och
för sig inte alls är bra, har faktiskt gått med på att göra det. Det fick vi
höra vid vår hearing av Kriminalvårdsverkets generaldirektör. Man har
kunnat ordna det praktiskt på många ställen. Det känns bra att man gör
det på det sättet.
Ja, rikspolischefen har kanske all anledning att inte räkna hem några
pengar förrän han har fått dem, framför allt med tanke på Johan Linan-
ders sätt att räkna in Tetra i sina egna budgetpengar. Det är ju någonting
som kommer att kosta 3-4 miljarder, så det måste vi ha ett helt annat tak
för.
Men som sagt i en välfärdsstat finns det många olika hål att stoppa i.
Det är klart att det här görs en fördelning. Som vice ordförande i justitie-
utskottet önskar jag naturligtvis att vi får mera pengar. Men det önskade
jag också när jag var gruppledare i socialutskottet, för där finns också
många hål att stoppa i. Det gäller väl att göra en fördelning och att även
se över rättshjälpskostnaderna.</pre><pre>Anf.  146  BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Susanne Eberstein undrar om vi kommer från en annan
planet. Nej, vi har inte hämtat synpunkter eller den kritik som jag för-
sökte framföra från någon annan planet utan från de expertmyndigheter
som arbetar på olika nivåer. Det är inte heller så att vi ifrågasätter eller
kritiserar rättsväsendet. Det är nämligen inte en del av socialdemokratin.
Min kritik och det som kammaren ägnar sig åt i dag är regeringens
budgetproposition och det beslut som fattades med anledning av den och
de olika alternativen. Det är den kritiken som är vår uppgift att framföra
nu. Jag och mina partivänner är valda för att faktiskt peka på brister i den
budgeten. Då är det så, och jag tog upp två områden, att på polisområdet
har Socialdemokraterna utlovat 4 000 nya poliser. Resurserna räcker inte
till det enligt Rikspolisstyrelsen och många andra som har räknat. Då är
min fråga: Är det budgetunderskott eller personalneddragningar som
föredras av ansvariga socialdemokrater? Det handlar ju inte bara om att
utbilda. Det handlar också om att kunna anställa.
När det gäller åklagarna är läget att Riksåklagaren har pekat på brister
i resurser. Det föranledde justitieministern att tre dagar före valet lova
mer pengar. De kom inte.
Det här har inte att göra med att svartmåla rättsväsendet. Vi har att
peka på uppenbara brister och halvsanningar i den socialdemokratiska
retoriken.
Jag vill veta vad Susanne Eberstein och hennes partikamrater tänker
göra för att tillförsäkra polisväsendet resurser för att klara anställning av
de nya poliser som har utlovats och vad man tänker göra för att försäkra
sig om att åklagarinstitutionen kan fullgöra sina uppgifter. Eller måste
man, som Riksåklagaren sade, dra ned på personalresurserna? Vilka
konsekvenser får det i så fall?</pre><pre>Anf.  147  SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Det är alldeles riktigt att vi har lovat 4 000 poliser. Det
ska komma 4 000 poliser. Men alla kommer ju inte år 2003. Man utbildar
1 000 stycken per år. Därför är jag alldeles övertygad om att de 4 000
poliserna kommer att kunna anställas, och det utan neddragningar. Det är
nya resurser som ska komma till.
Jag har ju inte varit så länge i utskottet, men vad jag förstår har Riks-
åklagaren ett av sina år givit löneökningar som inte riktigt var inräknade i
budgeten. Det har gjort att det har blivit lite kärvt för honom. Det får man
väl ordna upp på något sätt, men det var ju inte så bra att använda pengar
som kanske inte egentligen hade.
Det är ett bekymmer med åklagarna, det håller jag med om. Å andra
sidan har de fått väldiga lönepåslag, och det borde väl kunna göra att de
jobbar energiskt och bra.</pre><pre>Anf.  148  BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Polisens budgetunderskott, som man pekar på, är ju re-
dovisade mer än en gång. Verksamheten leds såvitt jag vet av tidigare
partikamrater. Men det är ju så att underskottet som polisen dras med
motsvarar nära 800 anställda under de närmaste åren. Det är lätt att säga
att det får man väl fixa, varför var man så dum att man tecknade på ett
avtal? Resultatet är i vilket fall som helst att endera krävs det mer resur-
ser eller också får vi ett budgetunderskott eller personalneddragningar.
Är Susanne Eberstein beredd att ge besked här i dag om att vi ska ha
personalneddragningar för att klara budgeten inom polisorganisationen?
Det är den frågan som många anställda inom polisen naturligtvis ställer
sig. I stället talades det i anförandet om de storslagna satsningarna. Det är
ju bara munväder det handlar om.
Det sker mycket som är bra inom polisen. Jag kan säga att den kritik
som riktades mot Polisstyrelsen i Stockholm är falsk. Jag är själv ordfö-
rande i Polisnämnden City. Jag har ett mycket gott samarbete också med
mina socialdemokratiska kamrater. Jag är mycket väl medveten om vad
vi gör av positiv art också inom polisverksamheten. Men resurserna
räcker inte för att klara de uppgifter som regeringen har ålagt oss. Det är
ett stort bekymmer, och någon gång måste ni väl börja ta ansvar för den
majoritet som ni ändå sitter med och den politik som ni ska bära?</pre><pre>Anf.  149  SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Det gläder mig att Beatrice Ask har positiva erfarenhe-
ter från polisstyrelsen. Det var dock inte hennes polisstyrelse jag talade
om utan den i Stockholms stad.
Om jag har förstått det rätt från Rikspolisstyrelsen går polisen gene-
rellt sett ihop. Vissa går back och andra klarar sig väldigt bra. Så det är
naturligtvis ett bekymmer hur man fördelar resurserna över landet. Vi
kanske behöver nya nycklar för hur vi fördelar dem. Det kanske inte alls
är bra. Det ser olika ut, men totalt sett går man som sagt ihop. Då kan
man fundera över varför vissa inte går ihop och andra går mer än ihop
och hur man kan förändra det.
Men visst är det ett bekymmer. Många polismyndigheter dras med
gamla underskott, och det måste de naturligtvis ta med sig och rätta till.
Så har det ju alltid varit bestämt, att om man inte håller budgeten får man
faktiskt ta med sig det. Då får man försöka ordna det senare. Det har
egentligen ingenting med de här nya poliserna att göra.</pre><pre>Anf.  150  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Jag måste säga att det är en intressant retorik som Su-
sanne Eberstein använder. Hon säger att vi i oppositionspartierna visser-
ligen har mer pengar i våra förslag till budgetpropositioner men att vi
inte kommer att kunna göra något med dem. Susanne Eberstein säger
också att det inte behövs mer pengar - jag uppfattade det i varje fall så.
Samtidigt kunde man läsa i tidningen till exempel i lördags att det i Riks-
polisstyrelsens budgetunderlag tydligt framgår att polisens pengar inte
räcker till för de nya poliser som politikerna utlovat. De räcker i själva
verket inte ens till för dem som finns i dag.
Här i Stockholm har länspolismästare Gunno Gunnmo räknat ut att
underskottet nästa år blir 147 miljoner kronor. Min fråga till Susanne
Eberstein är: Har Rikspolisstyrelsen och länspolismästaren räknat fel?
Eller kan det vara så att det finns för lite pengar till polisen?</pre><pre>Anf.  151  SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Som jag alldeles nyss sade kanske det också handlar om
en lite felaktig fördelning mellan de olika myndigheterna. Men det jag
tycker är intressant är att vi satsar 24,5 miljarder kronor på rättsväsendet.
Moderaterna vill lägga till 900 miljoner, Folkpartiet 500 miljoner, kd 700
miljoner och Centern faktiskt så mycket som 1 miljard kronor. Men det
skulle räcka till väldans mycket.
Jag kan inte se att det löser så stora problem som oppositionen anser
sig lösa med just att tillföra de här ganska små beloppen. Det är ju så att
en borgerlig regering kommer att samarbeta med Moderaterna och sänka
skattetrycket med 130 miljarder. Det betyder ju minskade inkomster. Då
behöver man nog mycket mer poliser ute på stan, när vi sänker garden i
fråga om välfärdssamhället.
Men det gäller som sagt att polisen tar till vara de resurser de har på
allra bästa sätt, att vi får ned sjukskrivningarna och att vi inför den här
timecare-tjänstgöringen som man ändå har sagt kommer att spara pengar
på ett bra sätt.</pre><pre>Anf.  152  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Jag vill också säga, liksom Johan Pehrson gjorde, att det
visst finns mycket som är positivt. Det blir inte bra i sådana här debatter
när man svartmålar allting. Det är jättepositivt att det har kommit nya
poliser i Sollefteå. Det kanske inte ser lika bra ut överallt.
Ett utvecklingsarbete är bra, men frågan är hur lång tid det ska pågå.
Nu har ni haft nio år på er, men när drar ni slutsatsen att man kanske är
inne på fel väg? Vi vet att antalet poliser minskar. Vi vet att brottslighe-
ten ökar och blir grövre. Det kanske är dags att tänka om?
Sedan är det inte första gången som svaret på alla frågor är att Mode-
raternas skattesänkningar skulle göra det mycket sämre. Men det kanske
inte hade blivit så i en borgerlig regeringen. Det vet vi inte. Men det får
vi förhoppningsvis se efter nästa val.</pre><pre>Anf.  153  SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Jag är glad över att det plötsligt har blivit en positiv
anklang här, för så lät det inte i den tidigare debatten när jag satt och
lyssnade på er. Jag tycker inte att vi ska tänka om utan att vi ska tänka
vidare. Jag tror att vi faktiskt har många olika saker som vi kan förenas
omkring och där vi skulle kunna komma överens om vad som är allra
bäst att göra.
Det görs trygghetsundersökningar. Det görs inte bara i Sollefteå utan
det har även gjorts i Jämtland. De är faktiskt tryggast i hela Sverige. Det
är en ganska stor glesbygd i Jämtland. Men jag tror som sagt att det finns
mycket att ta vara på hos de olika politiska partierna. Det kan man också
se i en del av motionerna, precis som Johan Pehrson sade tidigare. Så vi
har mycket gemensamt - men vi har också mycket som skiljer oss åt. Så
får det väl vara i ett demokratiskt samhälle.</pre><pre>Anf.  154  LEIF BJÖRNLOD (mp):
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att instämma i vad Alice sade.
Det var tacket till vårt kansli, som lyckades få ordning på allt det där som
jag som nyvald ledamot såg som ett gigantiskt virrvarr av motioner,
reservationer, särskilda yttranden och gamla uttalanden som jag snabbt
försökte läsa in mig på. Kansliet har verkligen varit behjälpliga. Jag tack-
ar verkligen för det.
Herr talman! Miljöpartiet stöder utskottets förslag. Vi har inte heller
lämnat in några reservationer eller särskilda yttranden. Detta beror inte
på att vi håller med om allt som står i utskottets förslag utan dels för att
det har varit ont om tid att sätta sig in i alla förarbeten och överenskom-
melser som är gjorda sedan tidigare, dels för att vi efter valet har bytt
representant i utskottet.
Vi har lämnat in flera motioner under den allmänna motionstiden som
på olika sätt belyser Miljöpartiets ställningstaganden utan att det direkt
påverkar budgeten. Därför kommer de att behandlas senare. Vi har bland
annat begärt att livstidsstraffet ska omvandlas till ett tidsbestämt straff.
Här tror jag inte att det ska vara något större problem att nå enighet, för
det påverkar ju inte budgeten och det är ett steg mot ökad humanisering.
Miljöpartiet har genom Gustaf Fridolins motion begärt att regeringen
ser över lagstiftningen vad beträffar konflikter mellan enskilda och sam-
hället på grund av samvetsvägran.
Vi har vidare begärt att preskriptionstiden för miljöbrott förlängs,
tillika med brott mot djurskyddslagen. De här brotten tar ju väldigt lång
tid att utreda, och risken är att de skyldiga inte kan lagföras på grund av
att preskriptionstiden är så kort och utredningen så komplicerad. Vi me-
nar att det inte räcker med att bara förlänga preskriptionstiden. Miljö-
åklagarna behöver förstärkas också på personalsidan. Detta kommer
givetvis att påverka budgeten, men det hoppas vi få återkomma till.
Vi har också i en motion efterfrågat större och bättre möjligheter till
rättshjälp vid trafikskadeersättningsanspråk, eftersom det ofta är samma
försäkringsgivare som beviljar rättshjälp som kan dömas att betala ut
trafikskadeersättningen. Vi ser att det här kan vara svårt att undvika kri-
tik för bristande opartiskhet i de fall man finner att skadeersättning inte
skulle utgå. Det skulle man kunna undvika med en annan tingens ord-
ning, det vill säga med utökade möjligheter till rättshjälp eller att man ser
över  försäkringskonstellationerna på ett annat sätt.
Vi har gått igenom de motioner som har lämnats in även från andra
partier. Där finner vi reservation 10, om ersättningar till polisen för ex-
trakostnader som är förorsakade av EU-toppmötet. Den har de borgerliga
partierna gemensamt undertecknat. Man pekar där på att toppmötet blev
146 miljoner dyrare än vad som budgeterats. Reservanterna hävdar att
Polismyndigheten i Västra Götaland ska kompenseras för merkostnader-
na. Vi delar den uppfattningen, och det gör regeringen också, att Västra
Götalandspolisen ska få full täckning för dessa obudgeterade extrakost-
nader.
Utskottet skriver dessutom i sitt förslag att regeringen borde få i upp-
drag att återkomma med förslag om anslag och tilläggsbudget för att
täcka de uppkomna kostnaderna. Jag ser att det kan finnas många olika
lösningar på detta. Här kommer vi att vara aktiva. Vi tycker att det är
rimligt att om en polisstyrelse påläggs extraordinära kostnader bör också
beställaren stå för kostnaden i någon form.
Vi har förståelse också för Centerpartiets reservation 11 angående
polisförsörjningen i gelsbygdsområden. Här tycks vi nästan ha nått en
majoritet, tycker jag. Vi anser att behovet finns, och vi ser att det kan
finnas fler och andra lösningar än det som reservanterna anför. Inför
kommande budgetarbete kanske vi kan samsas om en skrivning som
behandlar problemet något mer övergripande. Men ansatsen - att det
handlar om en flexiblare och mer okonventionell lösning - delar vi.
I det här fallet delar jag också Alice Åströms uppfattning att det är
väldigt viktigt att vi ser över situationen. Jag tycker inte att jag har hört
några röster som varit speciellt motsträviga mot det.
Det finns en annan fråga som har värnat mycket. Det gäller stöd och
ersättning till vittnen. Vi ser det som ytterst viktigt att pågående arbete
ges de resurser som behövs i kommande budgetarbete. Vi menar att det
är viktigt att vittnena får ett bättre stöd. Det handlar både om ekonomiskt
och om personellt stöd för vittnena. Vi vet att det förekommer påtryck-
ningar och hot mot personer som är beredda att uppfylla sitt samhällsan-
svar genom att vittna.
Från Miljöpartiets sida ser vi det som helt självklart att vittnen ska få
sina kostnader helt täckta av det allmänna, för det är det allmänna det
tjänar. Inom parentes kan jag säga att på många av Miljöpartiets kongres-
ser har frågan om vittnesstödsverksamheten tagits upp. Vi anser att en av
grundpelarna i ett rättvisesamhälle är att människor vågar vittna och höja
sin röst mot orättvisor och brottslighet.
Miljöpartiet stöder således utskottets förslag. Jag yrkar avslag på
samtliga motioner men signalerar samtidigt att vi kommer att återkomma
i flera av frågorna i det kommande arbetet längre fram.
Vi vill samtidigt också deklarera att vi är kritiska till att riksdagen
förlorar mer och mer av lagstiftningsinstrumentet genom att vi överlåter
alltmer till EU. Vi ser det som ett hot mot vår demokrati och vårt själv-
styre att tvingas anpassa svensk lagstiftning, som i en del fall går mycket
längre än EU-lagstiftningen, till exempel i drog- och alkoholfrågor. De
ramlagar som antas av EU tvingar oss in i fållor som vi kanske inte vill
vara i. Skjortan kan bli trång.
Jag är plågsamt medveten om att vi är medlemmar i EU och rättar
mitt arbete efter detta faktum. Men jag är också lika plågsamt medveten
om att Sverige kanske är det land som snabbast rättar sig efter de ibland
absurda regler som EU-instanserna med panikartad hast tar fram. I det
här fallet skulle jag vilja skynda mer långsamt - festina lente - för att få
mer tid till eftertanke och mer djupgående demokratiprocesser än vad
som är möjligt för tillfället.
Rom byggdes som bekant inte på en dag utan under en mycket lång
tid. Så existerade Romarriket under flera århundraden innan det slutligen
föll sönder eller fragmentiserades. EU byggs i en rasande takt och med
tvivelaktig folklig förankring. Jag vet att det som växer fram med orga-
nisk struktur och i konkurrens med sin omgivning och får den tid som
behövs till anpassning gentemot sin omgivning blir livskraftigt och be-
stående.
Därför, kära kammarledamöter, festina lente!</pre><pre>Anf.  155  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Jag är plågsamt glad över att Sverige deltar i samarbetet
med de andra europeiska demokratierna för att försöka bekämpa bland
annat brottslighet som är gränsöverskridande. Det hade den varit oavsett
om Sverige hade varit medlem i Europeiska unionen eller inte. Men det
är inte detta som är min fråga.
Jag undrar bara om Leif Björnlod med tanke på sitt intresse för pre-
skriptionsregler kan tänka sig att man förlänger eller tar bort preskrip-
tionsreglerna för till exempel mord. Där är preskriptionstiden 25 år i dag.</pre><pre>Anf.  156  LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:
Herr talman! Samarbete med EU har jag absolut ingenting emot. Jag
tycker att det är väldigt bra. Jag är för ett internationellt samarbete - ett
ökat internationellt samarbete på många plan. Men jag är inte för en
inlåsning i Festung Europa. Därför ser jag utvidgningen som ett positivt
tecken och tycker att den kan leda åt rätt håll. Jag är medveten om vad
som händer.
Frågan gällde om man kan utöka preskriptionstiden för mord. Jag
måste erkänna, Johan Pehrson, att jag inte klarar av att svara på den frå-
gan. Jag tycker att 25 år verkar vara en tillräckligt lång tid, men jag har
inte satt mig in i frågan och kan alltså inte ge ett genomtänkt svar på den.</pre><pre>Anf.  157  Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s):
Herr talman! Det låter nästan som besvikelse på vissa håll bland de
borgerliga när det talas om de satsningar som har gjorts. Och det är kan-
ske en besvikelse över att det inte har utvecklats på det sätt som de bor-
gerliga tänkte. Det talas om att det skulle vara så katastrofalt - både
verkligheten, som man säger, och satsningarna på rättsväsendet.
Låt oss börja med verkligheten. Varje brott är ett brott för mycket,
särskilt för det utsatta brottsoffret. Men det kan också i en sådan här
debatt vara värt att erinra sig att statistiken över de senaste tio åren visar
att brottsligheten inte har ökat totalt. Man kan peka på ett år här, ett
kvartal där eller en viss typ av brottslighet - så kan man sicksacka sig
uppåt. Men faktum är att brottsligheten totalt sett faktiskt inte har ökat
under de senaste tio åren. Det hjälper förstås inte det enskilda brottsoff-
ret. Det sista man ska säga till ett brottsoffer är att brottet inte är så
farligt
därför att brottsligheten inte har ökat totalt sett, men det kan vara värt att
nämna det i en sådan här debatt, om inte annat så för saklighetens skull.
Flera har talat om andra saker än bara satsningar på rättsväsendet. Det
är också det som har präglat det arbete vi socialdemokrater tillsammans
med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt ned: att se helheten i kam-
pen mot brottslighet. Man ska inte, på det sätt som man såg på kampen
mot brottslighet för 30-40 år sedan, tro att detta är något som inte berör
andra människor än polisen. Så är det inte. Det vet vi ju. Vi vet att vi
måste fortsätta att satsa på skolan. Vi vet att det gäller att hindra ungdo-
mar att hamna snett och att sätta in åtgärderna tidigt. När vi vet det måste
vi fortsätta att utveckla den sociala välfärden. Brott begås många gånger
av sociala orsaker, och sociala klyftor bidrar till ökningen av brott. Det är
därför det är så viktigt att se helheten och bekämpa sociala orättvisor för
att få ned brottsligheten.
Det är dock också viktigt att vi fortsätter att utveckla det engagemang
som finns bland många medborgare i de nästan 250 brottsförebyggande
råd som nu finns runtom i vårt land där tiotusentals människor gör ett
fantastiskt arbete, alltifrån socialtjänst till skola och idrottsföreningar,
med att just med den lokala förankringen förebygga brott. Och just detta
att förebygga brott är ju det bästa sättet att bekämpa brottslighet.
Det är en skymf och en förolämpning mot dessa tiotusentals männi-
skor att kalla detta för medborgargarden. Jag hoppas att det beror på att
man inte känner till dem. Jag råder dem som kallar detta för medborgar-
garden att besöka de brottsförebyggande råden. Jag tror inte att man
kommer att fortsätta att kalla dem för det när man åker därifrån. Medbor-
gargarden, om det nu finns några, är någonting rent kriminellt och nå-
gonting helt annat än alla de människor som gör detta fantastiska arbete.
Här är vi ledande men knappast ensamma. Tvärtom talar just nu alla
länder i EU om detta sätt att bekämpa brottslighet och att arbeta brottsfö-
rebyggande. Vi ska väl inte vara de som kliver av detta när vi nu ligger i
en så framskjuten position.
Det finns också de som säger: Nej, vi ska inte satsa på brottsförebyg-
gande arbete, vi ska satsa på poliser. Men då visar man också en stor
okunskap om hur de brottsförebyggande råden arbetar. Ju mer vi satsar
på detta, desto mer måste vi satsa på polisen. Den mest centrala rollen i
de brottsförebyggande råden har nämligen just polisen. Det är alltså inte
antingen-eller utan både-och.
När det gäller satsningen på polisen har vi flera personer här i kam-
maren som är nya i debatten och kanske inte känner till det som gjorts
tidigare. Jag måste i så fall upprepa hur det ser ut i verkligheten.
Det här var inte något som kom i årets valrörelse, utan det påbörjades
under vår förra mandatperiod. I vårt samarbete med Miljöpartiet och
Vänstern beslutade vi att öppna en ny polishögskola i Umeå 2000. Vi
öppnade ytterligare en i Växjö 2001. Detta innebar att vi nu kunde börja
utbilda bortåt 700 poliser per år. Trots stora pensionsavgångar, trots det
som sägs - helt korrekt - om att det blir fler äldre poliser, innebär detta
ett netto på nästan en till polis per dag i Sverige. Säg, Beatrice Ask, när
det hände sist! Säg, Peter Althin, när vi hade en sådan satsning! Och kom
inte och säg att detta inte är en satsning på polisen!
Sedan har vi, vilket har nämnts, talat om att öka detta ytterligare. Vi
ska utbilda 4 000 poliser under den här mandatperioden. Rikspolischefen
har nämnts här, och han säger att det inte går att utbilda fler poliser om vi
ska ha samma höga kvalitet. Vi har alltså slagit i taket när det gäller att
utbilda poliser, och detta försöker man retoriskt framställa som att vi inte
satsar på rättsväsendet!
Sanningen är ju att detta är en oerhört besvärande situation för de
borgerliga - att vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet och
Miljöpartiet nu är totalt ledande i de här frågorna och gör den här stora
satsningen på polisen, men också att vi inte nöjer oss med att bara räkna
antalet poliser utan också på olika sätt vill bekämpa brottsligheten. Vi
säger inte: Det räcker att bara utbilda fler poliser, och sedan ska vi inte
engagera oss. Tvärtom vill vi fortsätta på det här breda sättet men själv-
klart låta polisen ha en central roll.
Man säger också från flera håll: Ja, men det här finns det ju inte täck-
ning för. Det här kommer att kräva mera pengar. Till alla er kan jag bara
säga: Ni har alldeles rätt. Det är klart att det kommer att krävas mera
pengar om det ska utbildas ännu fler poliser. Det är just det arbetet som
nu pågår. Det är just de beräkningarna som nu görs. Jag kan inte här och
nu säga exakt hur mycket som behövs, och det kan ingen annan heller
göra. Just nu pågår de beräkningarna, och sedan kommer förhandlingarna
att ta vid.
En sak kan vi dock slå fast, som är ganska given: Om det utbildas
ännu fler poliser kostar det ännu mer pengar. Det är alldeles självklart,
och det har vi naturligtvis också haft med i beräkningarna när vi presen-
terat det förslag som nu finns med i vår uppgörelse med Miljöpartiet och
Vänstern. Självklart kommer det att behövas ytterligare resurser.
Vi fick under hela 2001 - jag vet inte hur många gånger jag stod och
svarade på interpellationer om detta - höra: Det här kommer aldrig att
räcka. Det är alldeles för lite pengar. Vad hände? Jo, det hände att det till
och med blev ett överskott vid utgången av året. Det kunde ha blivit ett
underskott på tiotals miljoner, kanske hundra miljoner. Vi har en budget
på 13,6 miljarder, och det är väldigt svårt att pricka exakt rätt.
Självklart ska de poliser som utbildas också få arbete. Och poliser hör
väl till de få som också garanteras att få arbete. Inte har vi en massa ar-
betslösa poliser! Jämför det med andra yrkesgrupper, där man faktiskt
löper en risk när man utbildas att inte få ett arbete. Så är det inte med
polisen, utan där får man arbete. Självklart ska vi också, när vi nu utbil-
dar de här poliserna, se till att de får arbete i framtiden.
Men som sagt räcker detta inte. Vi måste också göra ytterligare sats-
ningar på till exempel åklagare, som nämnts. Och för att rätta Beatrice
Ask: Det är inte en neddragning utan en höjning med 46 miljoner. Det är
riktigt att jag fick frågan tre dagar före valet, och jag upprepade då det
som redan hade beslutats. Jag bedömde det till 45 miljoner. Jag hade fel.
Det var 46 miljoner. Det är alltså den ökning som nu sker på åklagarsats-
ningar för 2003 jämfört med 2002.
Vi måste också fortsätta att satsa på kriminalvården. Den har fått ett
tillskott i år och kommer att få ytterligare resurser nästa år. Det behövs.
Hur mycket vet vi inte heller än, men man har ett ökat behov av platser.
Det beror naturligtvis också på de satsningar på polisen jag nämnde som
redan har gjorts och som nu gör att arbetet intensifieras på många håll i
landet. De beräkningar som har presenterats av Kriminalvårdsstyrelsen
talar om uppemot 350 platser inom de kommande två åren.
Detta kommer alltså att behövas. Men jag vill också, när det nu talas
om att kriminalvården är så usel och att det inte görs någonting, nämna
att jag häromveckan träffade Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör
Bertel Österdahl. Han talade om jämförelser med andra länder. Precis
som Johan Linander säger är återfallstalet ungefär 40 %, och han kunde
inte säga något annat land i värden som har ett lägre tal. Sedan tycker jag
också att det ska bli ännu lägre, men det kan vara bra att sätta det i sitt
sammanhang när man talar om att den svenska kriminalvården är så usel.
Därmed dock inte sagt att den inte kan bli ännu bättre.
Men som sagt: Det är klart att det behövs ytterligare resurser. Vi har
redan tillskjutit 2 miljarder för de år vi nu har bakom oss. Vi kommer att
fortsätta att satsa på de här frågorna. Vi kommer att göra det, men vi
kommer att göra det på det breda sättet att vi hela tiden också bekämpar
de sociala orsakerna. Det är just på det sättet som vi kan fortsätta att
bekämpa brottsligheten på ett effektivt sätt.</pre><pre>Anf.  158  BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är väldigt onödigt att hålla på och re-
censera humöret på kombattanter från olika partier. Jag är inte ett dugg
besviken över att Socialdemokraterna lägger pengar på rättsväsendet. Jag
tycker att det är väldigt bra. Men när vi nu i kammaren ska diskutera
budgetförslaget måste jag säga att jag är bekymrad - och där skiljer vi
oss åt - därför att vi uppfattar att de resurser som anslås för att förverkli-
ga ambitionen om att utbilda och anställa 4 000 nya poliser inte räcker.
Det är det som vi diskuterar. Det var det jag pekade på i mitt inlednings-
anförande, och det är där jag tycker att man måste ha debatten.
Det är också så - och det är ingen nyhet för Thomas Bodström - att
polisen dras med stora ekonomiska bekymmer. Det var ju mer en händel-
se än en framgångsrik politik, höll jag på att säga, som gjorde att man
inte fick ett underskott under ett år. Långsiktigt har man tyvärr en ganska
dålig budgettäckning. Risken är uppenbar, med de rapporter vi får om
hur regeringens budget slår, att man måste välja: budgetöverdrag eller
personalneddragningar. Underskotten motsvarar ungefär 800 anställda de
kommande åren. Jag vill att justitieministern ger besked. Vad väljer re-
geringen?
Det andra jag ville kommentera var att det är självklart att jag vet
skillnaden mellan brottsförebyggande råd och medborgargarden. Pro-
blemet är att det inte bara är de av polisen organiserade verksamheterna
som vi ser växa fram runtom i landet utan andra organisationer och grup-
peringar av människor som känner förtvivlan över det som händer. Det är
det som är bekymmersamt. Det är det som gör det så allvarligt när justi-
tieministern talar om att den som är utsatt för brott ska ta sitt ansvar för
att motarbeta brottsligheten. Då gagnar man verksamhet som kan vara till
men för rättssäkerheten.</pre><pre>Anf.  159  Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Vi är som sagt överens om flera saker. Det behövs mer
pengar för ytterligare satsningar. Det är bra att Moderaterna nu ger klart
stöd till brottsförebyggande råd. Och vi är överens om att vi på alla sätt
ska förkasta medborgargarden.</pre><pre>Anf.  160  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Justitieministern verkar vara väldigt konfliktinriktad.
Det kanske kommer att kännas skönt med lite jullov även för justitiemi-
nistern.
Vi har här inne just nu ett gemensamt ansvar. Några av oss är folk-
valda, justitieministern är utvald för att leda och se till att vi har en bra
verksamhet hos de rättsvårdande myndigheterna. Då blir rollfördelningen
naturligtvis att justitieministern och hans parti ska tala om allt bra som
händer. Men vi har också en annan skyldighet här i kammaren, att tala
om de brister som finns. Och jag tycker att de är allvarliga på några håll.
Vi är några från oppositionen som förbehåller oss rätten att påpeka detta.
Thomas Bodström lyfte fram regeringens fantastiska satsningar på att
komma till rätta med de sociala orättvisorna. Det är nästan som ett skämt.
Drogerna ökar. Alkoholmissbruket ökar. Barnfattigdomen ökar, något
som blir brutalt tydligt i juletid. Psykiatrin rustas ned. Vi har en skola
som sorterar ut eftersom kunskapsluckorna är stora. Arbetsron är frånva-
rande i många klassrum. Vi har en integration som är så misslyckad att
Thomas Bodströms partikolleger nu säger att Göteborg är fullt. Malmö är
fullt. Vi ska stänga dessa städer. Det kan inte komma in några fler flyk-
tingar för de kan inte integreras med socialdemokratiska regeringens
politik. Vi har en arbetsmarknad som permanent administrerar ett utan-
förskap för många stora grupper, och vi har ett sjukskrivningselände som
skapar stora mänskliga offer.
Denna verklighet driver fram kriminalitet. Här har regeringen goda
avsikter att motverka allt det jag sade. Det råder inget tvivel om det. Men
resultatet är förfärande.
Men jag vill inte hålla på med sådana bagateller. Den nationella poli-
sen är ett projekt som nu håller på att växa fram inom Rikspolisstyrelsen.
Jag vet väldigt lite. Jag läser några tal. Jag läser Rikspolisstyrelsens bud-
getdokument. Jag ser vart det är på väg. Mycket som planeras och görs är
bra, som jag sade i mitt inledningsanförande. Det behövs en samordning.
Men var sker den politiska styrningen, och vad är Thomas Bodströms
uppfattning om vart polisen ska gå i strukturhänseende?</pre><pre>Anf.  161  Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det var inte meningen att låta så konfliktsjuk. Men när
man sitter här ett par timmar och lyssnar blir man lite argumentations-
lysten.
Jag vill understryka till Beatrice Ask att det lät som om man var be-
sviken.
Till det konkreta svaret. Det är klart att det finns saker som kan göras
mycket bättre inom olika områden. Självklart! Det gäller naturligtvis
också bekämpningen av sociala orättvisor. Inte för att återgå till valrörel-
sen, men det är ju det som är så viktigt att vi tycker att det är mycket
viktigare än stora skattesänkningar, som man framför allt från moderat
håll presenterade. Det skulle i sin tur leda till ökad brottslighet.
På den konkreta frågan om polisen vill jag svara att det var ett stort
problem med det enormt stora antal polismyndigheter som fanns förr. Nu
har det blivit en klar förbättring. Men det är viktigt att vi också behåller
det decentraliserade perspektivet, därför att det ser som vi vet mycket
olika ut i Sverige.</pre><pre>Anf.  162  JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Herr talman! Det sista var inte riktigt ett svar. Jag undrade över att en
hel del demokratiskt inflytande försvinner när man nu ska slå ihop till
färre myndigheter. Det kan tyckas löjligt att man ska bry sig om det de-
mokratiska inflytandet vid polisen. Men ur ett historiskt perspektiv kan
det vara ganska viktigt att ha det, om man minns hur historien sett ut
tidigare. Jag tycker att det är bra.
Jag kan tänka mig att vi gör vissa rationaliseringar. Men då måste jag
veta vad mina politiska motståndare just nu och de som leder regeringen
tycker om utvecklingen mot en nationell polis. Hur kommer justitiemi-
nistern att leda detta i regleringsbrev? Vad kommer man att ge klartecken
till? Vi har en hel del fakta på bordet redan.</pre><pre>Anf.  163  Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det finns inget färdigt förslag. Det är viktigt att vi fort-
sätter att utveckla samarbetet. Det har inte alltid fungerat tidigare. Men
det är också viktigt att vi behåller den decentraliserade roll som ändå
finns ute i landet. Exakt i detalj hur det kan se ut kan jag inte svara på
här.</pre><pre>Anf.  164  PETER ALTHIN (kd) replik:
Herr talman! Jag är ganska ny i rollen som riksdagsman och måste
säga att jag reagerade mycket negativt när jag märkte den låga kvalitet på
retorik som justitieministern började med när han påstod att de borgerliga
partierna - och jag ingår ju i den skaran - skulle känna besvikelse över
de satsningar som Socialdemokraterna har gjort. Det är rent nonsens.
Tvärtom tycker vi att det är bra att det satsas på det område som länge
och fortfarande är ett kristdemokratiskt kärleksbarn.
Brottsligheten ligger på en så hög nivå att inte ens en socialdemokrat
kan vara vare sig nöjd eller stolt. Men jag vill ha svar på sådana frågor
som hur man ska komma till rätta med de brister som justitieombuds-
mannen fann när det gällde utredning av vardagsbrottsligheten. Vad har
man för tankar på att komma åt detta? Det är en konkret fråga. Jag ska
inte förlänga pinan.</pre><pre>Anf.  165  Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det vi ska fortsätta göra är förstås att satsa på dels flera
poliser, dels bättre samarbete mellan polis och åklagare, dels utveckla
polisens arbetsuppgifter och dels utveckla polisens arbetsmetoder för att
därigenom utveckla möjligheterna att höja uppklaringsprocenten. Jag
delar helt Peter Althins uppfattning att den måste bli högre.</pre><pre>Anf.  166  JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Man får en bild av att allting tycks vara bra när man
lyssnar på justitieministern. Men det är inte riktigt den bild jag får när jag
är ute och pratar med poliser, kriminalvårdspersonal och alla andra män-
niskor för den delen. Den bilden är verkligen inte en bild av att allting är
okej i svenskt rättsväsende.
Min fråga till justitieministern är helt enkelt: Är det okej? Ska vi i
samhället acceptera att vi nu har nått en nivå för återfallsfrekvens på
40 %? Visserligen sade justitieministern att den borde vara bättre, även
om vi är bäst, men vill man förbättra får man också tillföra de resurserna,
och dem hittar jag inte i er budget. Frågan är: Ska vi nöja oss med den
nivå vi har i Sverige i dag?</pre><pre>Anf.  167  Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Nej, vi ska inte nöja oss. Vi ska få ned återfallsbrottslig-
heten ytterligare. Vi ska höja uppklarningsprocenten. Vi ska bli ännu
bättre på att ge stöd till brottsoffer. Vi ska bli ännu bättre på att ge stöd
till vittnen.
Peter Althin reagerade på att jag hotade att avgå. Det var faktiskt en
helt annan fråga som ställdes, nämligen: Är du helt nöjd? Nej, den dagen
jag är helt nöjd kommer jag att avgå. Det var svaret på den frågan.
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.58 på förslag av förste vice talmannen att
ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>6 §  (forts.) Rättsväsendet (forts. JuU1)</pre><pre>Anf.  168  VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Ledamöter och lyssnerska! Jag vill här i mitt debattinlägg
sätta fokus på polisverksamheten och våldet mot kvinnor och barn i sam-
hället.
För att människor ska känna sig trygga i samhället och i kontakterna
med olika myndigheter måste hela kedjan i rättsväsendet fungera väl. I
dag är det uppenbart att många ifrågasätter rättsväsendet, och mycket är
på grund av bristen på poliser. Det är i dag ingen självklarhet att polisen
finns tillgänglig efter att brott har begåtts. Speciellt märkbart är det för
många som bor på landsbygden och i glesbygd, där avstånden till tjänst-
görande polis har ökat efter de omorganisationer som genomfördes under
90-talet. Det är också fler i dag än för några år sedan som säger att det
inte är någon idé att ringa polisen därför att det ändå inte kommer någon.
Det kan vara en förklaring till det lägre antalet registrerade brott.
I fredags, den 13 december, rånades en bank i Hagfors i Värmland av
tungt beväpnade rånare. Närmaste polispatrull befann sig 6 mil därifrån.
Först efter en timma anlände polisen till brottsplatsen. Mellersta och
norra Värmland har varit hårt drabbat av grova bankrån. Bara sedan den
9 augusti har fem rån mot bank, post och värdetransporter utförts i
Värmland. Det har varit bara under detta år, sedan har det genomförts rån
tidigare.
Neddragningen inom polisen i Värmland anges vara en bidragande
orsak. Polisen ska spara. I augusti innevarande år hade vi 385 poliser i
länet. Det behövs 425 poliser för att uppfylla kraven på tillgänglighet.
I de fall polisanmälan har gjorts uppstår ett annat problem. Endast
26 % - det har vi hört tidigare - av alla polisanmälda brott klarades upp
under 2001. Då fick jag också höra att de avskrivna brotten hade räknats
in. Det är en oerhört låg andel uppklarade brott. Man kan konstatera att
brott lönar sig för de flesta gärningsmän, vilket är beklagligt. Att korta
ned handläggningstiderna och utreda fler brott är en mycket viktig och
prioriterad fråga för oss i Centerpartiet.
Bristen på anslag till polisväsendet är illavarslande och påverkar hela
rättssystemet men även hur polisen organiseras ute i landet. Vilka arbets-
förhållanden som finns och vilken fortbildning polisen erhåller påverkar
hur allmänheten bemöts. Även poliskåren, liksom personalen inom vård
och omsorg, påverkas av stress och den press de utsätts för i yttre tjänst,
ibland med livet som insats. Detta har bidragit till att 850 poliser är lång-
tidssjukskrivna av landets totala poliskår på drygt 16 000. Detta är till
stor nackdel för allmänheten. Det betyder färre poliser i tjänst samtidigt
som nya arbetsuppgifter har tillkommit efter Sveriges inträde i Scheng-
enavtalet. För Värmland som gränsar mot icke EU-anslutna Norge bety-
der det en ökad gränsbevakning för länets poliskår, men också en ökad
bevakning vid flygplatsen. Det är ett arbete som görs utan att länets polis
kompenseras för de nya arbetsuppgifterna.
Den försämrade arbetsmiljön för dem som ska skydda samhällets
medborgare drabbar i förlängningen allmänheten och förtroendet för
rättsväsendet. Vi har nyligen hört att regeringen anslår i budgeten 100
miljoner kronor mer än tidigare till polisväsendet. Det tycker vi från
Centerpartiets sida är otillräckligt för att täcka kostnaderna för exempel-
vis rekrytering av nya poliser, rehabilitering av långtidssjukskrivna poli-
ser samt kompetensutveckling och vidareutbildning av poliser. Dessutom
ska 4 000 nya poliser utbildas inom den kommande mandatperioden.
Ingenstans står det var de pengarna ska tas från. I januari 2003 antas 192
studenter till Polishögskolan i Solna, 96 studenter till polisutbildningen
vid Umeå universitet samt 96 studenter till polisutbildningen vid Växjö
universitet. Om man tar in lika många hösten 2003 utbildas det totalt 768
poliser.
Av budgetpropositionen framkommer inte heller hur polismyndighe-
ten ska få råd att anställa de nya poliserna. Det är redan i dag ett stort
problem i mitt hemlän.
Ett annat bekymmer är att eftersom regeringen inte anpassar budgeten
efter polisväsendets behov måste efterjusteringar göras genom tilldel-
ningar av extra medel. Detta gör det också mycket svårt att planera för
polisväsendet på längre sikt.
Jag vill också lyfta fram de många långtidssjukskrivningarna, som har
ökat från år 2000 till 2001. Långtidsfrånvaron bland poliser har också
ökat. Enligt uppgift i ett enda län räknas det med att 20 stycken av de
långtidssjukskrivna inte kommer att återvända till arbete. Ställer man
antalet kort- och långtidssjukskrivna i relation till de poliser som utbil-
das, och dessutom en hög medelålder där ganska många poliser har lä-
karintyg på att bli befriade från yttre tjänst, är nettotillökningen för nya
poliser låg framöver - trots satsningarna på nya platser.
Jag vill lämna polisverksamheten och gå över till våld mot kvinnor
och barn. Våld mot kvinnor är ett brott, och brottsliga gärningar är straff-
bara. Trots detta får i dag brottsoffren, kvinnorna, fly sina hem efter
misshandel och övergrepp. Kvar sitter gärningsmannen i orubbat bo. Det
är upprörande att det är offret som har en svagare ställning efter över-
grepp. Det är offret som får fly och gömma sig medan gärningsmannen
kan fortsätta att leva i parets bostad och röra sig fritt i samhället. Kvinnor
med barn, som misshandlas av en man de har en relation till, tvingas fly
hemmet, flytta runt och leva gömda. Dessutom ifrågasätter de sociala
myndigheterna om de är lämpliga vårdnadshavare på grund av avsaknad
av en fast bostadsadress. Det är häpnadsväckande att representanter från
sociala myndigheter kan lägga ytterligare bördor på offret utan hänsyn
till omständigheterna och till varför de saknar en fast bostadsadress.
Det är hög tid att attityder och värderingar bearbetas inom beslutande
församlingar och av myndigheterna. Man ska där i samverkan garantera
att brottsoffret, med barn, får tillgång till familjens bostad och att polisen,
med lagens hjälp, flyttar på gärningsmannen.
Vi har alla ett ansvar att agera när vi misstänker att någon blir miss-
handlad. Fler måste våga tala och anmäla den som misshandlar. Mäns
våld mot kvinnor och barn understöds när vi inte reagerar och agerar.
Kvinnomisshandeln är så utbredd i dagens samhälle att den betraktas
som ett folkhälsoproblem. Den snedvridna kvinnosyn som förmedlas i
medier, där kvinnor och barn exploateras som objekt, har visat sig få en
förödande påverkan på människor. Respekten för kvinnor har minskat,
och vi förfäras över de ökade våldtäkterna, som i dag kan drabba vem
som helst och var som helst. Hur vuxna våldsmän agerar är en alarme-
rande signal på hur det står till med respekt, moral och omsorg om var-
andra i samhället.
Jag vill också ta upp frågan om barnen som utsätts för våld. Våld
drabbar ju alla grupper, även de mest oskyldiga, barn, som utsätts för
misshandel och även misshandel till döds. Små barn, helt utlämnade, har
utsatts för besinningslöst våld av en närstående. De har kvävts, sparkats
och förgiftats till döds.
Nyligen har vi fått veta att en av gärningsmännen, som brutalt dödat
sin styvson, fått en fängelsedom på tre och ett halvt år. Det är naturligtvis
många som har upprörts över den domen. Man kan fråga sig vilket värde
barn har i det svenska rättsväsendet.
Barnkonventionen ska ge barnet en starkare ställning i samhället, men
hur tolkar våra myndigheter barnkonventionen? Brott mot barn ska be-
tecknas som mycket allvarliga - ändå väljer domstolen den lägre straff-
skalan.
Jag anser att rättsskyddet för barn som misshandlas måste bli starka-
re. Jag vädjar till justitieministern, som inte finns här nu, att medverka till
att brott mot små barn betraktas som extra allvarliga. Finns det brister i
tillämpningen av lagen måste de åtgärdas omgående. Rättsskyddet måste
bli bättre för de allra svagaste i samhället.</pre><pre>Anf.  169  ULF SJÖSTEN (m):
Fru talman! Bristerna i det svenska rättsväsendet blir alltmer påträng-
ande. Det har vi fått många bevis för här i kammaren under dagens lopp.
En socialdemokratisk nedrustningspolitik slår nu igenom med full kraft.
Många polisstationer har stängt, närpoliser har försvunnit, utredningshö-
garna växer och köerna till domstolarna för att få sin sak rättsligt prövad
blir längre och längre.
Människor känner sig i allt större utsträckning otrygga i vårt land.
Många kommuner känner sig tvingade att göra det som staten inte klarar
fullt ut i dag. Kommunala brandkårer nattpatrullerar, division 5-laget i
fotboll övervakar den med svett och hårt arbete nybyggda klubbstugan
och väktare patrullerar på allmän plats.
Det är bra att kommunerna, de brottsförebyggande råden - som har
nämnts med emfas tidigare i dag av justitieministern - organisationer,
företag och enskilda engagerar sig i olika former av brottsförebyggande
arbete. Det nuvarande engagemanget, som ofta finns i en gränszon, fru
talman, är dock ofta av nöd tillkommet och en följd av att rättsväsendet i
dag inte klarar sin uppgift fullt ut.
Handläggningstiderna tenderar också att öka, vilket är särskilt allvar-
ligt när det gäller brott som begås av unga. Det är alltid viktigt att sam-
hällets reaktion på brott är snabb, tydlig och konsekvent. Det är aldrig
viktigare än när brotten begås av unga människor, under 18 år. Tidiga
insatser av preventiv, repressiv eller rehabiliterande art kan i väldigt
många fall förhindra fortsatt brottslig verksamhet och föra en ung männi-
ska in på rätt spår i livet. Det är då viktigt att hela rättskedjan med polis,
åklagare och domstolar fungerar bra. Det räcker med att en länk bryts för
att möjligheterna till den snabba och tydliga reaktionen ska försvinna.
Grovt våld tenderar att bli grövre och inträffa oftare. Det finns många
orsaker till att våldet eskalerar, men en viktig orsak, fru talman, är att
polisnärvaron har minskat kraftigt i bostadsområden, på gator och torg
och inte minst bland ungdomar i riskzonen för att hamna i missbruk och
kriminalitet.
En tillåtande attityd till droger har smugit sig in hos alltför många
ungdomar. Det svenska samhället står fortfarande starkt och samlat i sin
kamp mot droger trots att många drogliberala krafter verkar ute i Europa.
Det är bra. Den kampen måste vi alla föra med ännu större kraft i framti-
den.
Trots detta är det i dag för många unga som ser de nya så kallade de-
signade drogerna, som exempelvis ecstasy, partypoppers och för den
delen GHB och GBL, som bara ett medel för att festa och ha kul. Det är
en mycket oroande utveckling, där all kraft måste uppammas för att på-
verka ungdomarnas egna attityder. Det är viktigt att samhället och lag-
stiftande organ, som vi själva, reagerar snabbt och tydligt när nya droger
dyker upp på arenan. Det ska inte ta flera år, fru talman, att narkotika-
klassa en dödlig drog som exempelvis GHB.
Rättsväsendet i ett brett perspektiv har givetvis en central roll i detta
förebyggande arbete.
Under stor del av 1990-talet har den socialdemokratiska regeringen
bidragit till att försämra förutsättningarna för den svenska polisen och det
övriga rättsväsendet. Mot bakgrund av de rapporter som dagligen kom-
mer om rättsväsendets tillkortakommanden borde slutsatsen vara att
rättsväsendets rehabilitering och rekonstruktion prioriterades i statsbud-
geten för 2003. Fru talman! Den socialdemokratiska budgeten kan be-
skrivas med orden "för lite" och, tyvärr, i många fall "för sent".
Trots detta säger nu Socialdemokraterna att man satsar kraftfullt på
rättsväsendet. Det har vi hört från denna talarstol åtskilliga gånger, under
denna debatt och tidigare. Den uppfattningen delas inte av åklagarna,
som med budgeten för 2003 riskerar ytterligare personalminskningar när
det gäller både åklagare och kanslister.
Svenska polisförbundet i Stockholms län säger nej till nyanställningar
av polisaspiranter med anledning av länets skenande budgetunderskott.
Länspolismästaren i Stockholm begär mer pengar för att klara verksam-
heten 2003.
Polisbemanningen i Svenljunga kommun, i Sjuhäradsbygden, som jag
kommer från, har under en längre tid varit en polis två timmar i veckan. I
Svenljunga hade man en gång i tiden flera poliser varje dag i veckan.
Förändringar är bra, ärade ledamöter, men här har det gått för långt. Des-
sa exempel är inte unika utan betecknar ett tillstånd som i större eller
något mindre omfattning råder i hela Sverige.
Fru talman! Många människor känner sig i dag inte trygga i sin var-
dag. Tryggheten består inte enbart av att samhället har tillräckligt många
poliser eller åklagare. Men människor har en självklar rätt att känna sig
trygga till liv och egendom i Sverige. Människor har rätt att förvänta sig
att misstänkta brottslingar lagförs och i förekommande fall bestraffas för
sina gärningar. Man har också rätt att förvänta sig att grova brottslingar
finns kvar inom lås och bom så länge som de utgör ett allvarligt hot mot
enskilda människor och samhället i stort.
Vi moderater vill stärka rättsväsendet, och vi har därför för de två år
som berörs här, 2003 och 2004, anslagit ca 2 miljarder mer än regeringen
till rättsväsendet. Vi vill stärka skyddet för den enskilde invånaren i vårt
land, med den grundprincipen att det inte är de som följer lagen som ska
behöva ändra livsstil utan de som bryter mot lagen.
Vi tror också att Sverige behöver en fjärde polishögskola. Min per-
sonliga uppfattning, fru talman, är att den bör placeras i västra Sverige
och varför inte i den ort där samtliga aktörer i Västsverige tycker att den
är bäst lämpad att ligga, i Borås?
Fru talman! Vi moderater vill agera nu för att slippa reagera senare.</pre><pre>Anf.  170  HILLEVI ENGSTRÖM (m):
Fru talman! Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, brukar man
säga. Dessvärre är alla länkar i rättskedjan på tok för svaga och underdi-
mensionerade för att klara av medborgarnas berättigade krav. Därför
tillför Moderaterna i sin budget närmare 2 miljarder extra under en två-
årsperiod.
Låt mig ta några exempel.
På åklagarsidan är det en mycket kraftig arbetsbelastning som leder
till en enorm press på personalen som också resulterar i stora sjukskriv-
ningstal. Därutöver finns det närmare 100 000 brott med känd gärnings-
man som inte klaras upp på grund av bristande resurser.
Inom kriminalvården råder det också en stor arbetsbelastning och en
stor överbeläggning - det har vi hört här i kammaren i dag. Det är dub-
belbeläggning i celler som endast är avpassade för en person. Detta leder
till en ren förvaring, och det möjliggör inte vårdande insatser. Det leder
också till att kampen mot narkotika på anstalterna försvåras, och möjlig-
heterna för personalen att genomföra ett professionellt arbete minskar.
JO har även mottagit flera anmälningar och har också lämnat synpunkter
på att man inte får ta emot besök när man är häktad eller är dömd till
fängelse.
Inom kriminalvården finns det ca 5 500 narkomaner, och det antalet
blir sannolikt större med den politik som regeringen för. Den rådande
svåra situationen riskerar även att ytterligare försvåra kompetensförsörj-
ningen, särskilt i storstäderna där de anställda kan få jobb på andra håll.
Det förs en diskussion på sina håll om att en möjlig väg att komma
till rätta med den här beläggningssituationen inom kriminalvården skulle
vara att man återinför halvtidsfrigivningen. Det är i alla fall någonting
som vi moderater aldrig kan ställa upp på. Redan i dag anser vi att
strafflängden för grova våldsbrott är för kort, och att frige grovt krimi-
nella personer på grund av att det råder platsbrist skulle vara samhällets
riktiga reträtt.
Sedan ska jag gå över till polisen. Jag ska citera ur Rikspolisstyrel-
sens budgetunderlag. Där skriver man: "En samlad bedömning av det
aktuella resursläget kännetecknas av att det alltjämt råder en differens
mellan statsmaktens målsättning för polisverksamheten och myndighe-
ternas reella möjligheter att bedriva polisverksamhet enligt dessa inten-
tioner och mål. I praktiken gäller att de lokala polisstyrelserna i sina
verksamhetsplaner tvingas prioritera mellan de av statsmakterna priorite-
rade områdena."
Att prioritera innebär som vi alla känner till att välja bort, att välja
bort en angelägen arbetsuppgift.
Om en ekonomisk balans ska klaras av måste man, enligt Rikspolis-
styrelsen, minska antalet anställda inom polisen med ca 1 800 personer.
Och antagningen till polishögskolan måste reduceras till ett minimum.
Sedan kan man också säga att åldersstrukturen är hög och att det är
höga sjukskrivningstal inom polisen. I genomsnitt är polisanställda sjuk-
skrivna 3 ½ veckor per år. Det innebär 1 500 årsarbetskrafter.
Rätta mig om jag har fel, men har inte justitieministern sagt att det
här är den största satsningen någonsin inom rättsväsendet? Då kan jag
konstatera att det inte duger, att medborgarna har rätt till en bättre rätts-
stat. Det gäller brottsoffren, andra medborgare, de kriminella själva och
de anställda i rättsväsendet.
Slutligen vill jag säga att Rikspolisstyrelsen är väldigt oroad över att
polisverksamheten kommer att sjunka till en oacceptabelt låg nivå om
utvecklingen inte bryts. Det är också hämtat ur deras budgetunderlag.
Jag har tyvärr samma oro som Rikspolisstyrelsen. Detta är inte nå-
gonting som är taget från en annan planet utan från verkligheten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 december.)</pre><pre>7 §  Fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyr-
ka i Afghanistan</pre><pre>Föredrogs
utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2002/03:UFöU1
Fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghani-
stan (prop. 2002/03:21).</pre><pre>Anf.  171  ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet behandlar
i det betänkande som ligger på kammarens bord i dag fortsatt svenskt
deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan.
Utskottet föreslår att riksdagen återigen beslutar att bemyndiga re-
geringen att ställa en väpnad styrka till den internationella säkerhetsstyr-
kans förfogande. Styrkans uppgift blir liksom tidigare att bistå den af-
ghanska övergångsregeringen med att upprätthålla säkerheten i Kabul
med omgivande områden.
Jag kan, fru talman, med tillfredsställelse konstatera att det vid detta
tillfälle liksom vid tidigare beslut i den här frågan råder enighet mellan
riksdagens partier. Det är enighet om att Sverige bör delta i en internatio-
nell säkerhetsstyrka i Afghanistan.
Varför nu detta? Jo, FN har givit den internationella styrkan ett man-
dat som tillåter fredsframtvingande åtgärder och användande av vålds-
medel. Att riksdagen ger regeringen bemyndigande att sända svensk
väpnad trupp på uppdrag i annat land på denna grund är ett beslut som
emellertid innebär att vi ger de här människorna ett betydande ansvar. Vi
vet att tragedier har inträffat och kan komma att inträffa även framgent,
kanske till och med innebärande förluster i människoliv i samband med
att vi gör de här fredsframtvingande uppdragen och att de slutförs.
Det är min och Centerpartiets uppfattning att mänskliga rättigheter,
demokrati och fredsfrämjande uppdrag hör ihop. Det går inte att dela på
dessa faktorer. Mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning
är fredsfrämjande. Och i detta sammanhang måste enligt vår uppfattning
Sverige ikläda sig sitt - och vårt - internationella ansvar.
Sverige har härvidlag en tradition, en tradition som innebär att vi har
varit konstruktiva och nyskapande aktörer på det internationella planet
och i det internationella samarbetet för att skapa fred. Jag vill också
framhålla att internationell fred och säkerhet är ett övergripande mål
även i den svenska säkerhetspolitiken. Ett grundläggande mål för säker-
hets- och försvarspolitiken är också att solidariskt bidra till en fredlig
utveckling i vår omvärld. När det gäller den internationella delen av
säkerhetspolitiken ska Sverige i samverkan med andra stater aktivt verka
för fred och ökad säkerhet. Därigenom bidrar vi till ökad säkerhet i om-
världen men också för oss själva.
Fru talman! Säkerhet och stabilitet är enligt min och, i detta fall, hela
utskottets uppfattning en förutsättning för genomförandet av ett effektivt
humanitärt bistånd och ett långsiktigt återuppbyggande av ett förstört
land. Jag vill, fru talman, yrka bifall till förslaget i föreliggande betän-
kande.</pre><pre>Anf.  172  TONE TINGSGÅRD (s):
Fru talman! Ett enigt utskott står bakom förslaget i det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottets betänkande som jag här och nu yrkar bifall
till.
Det är knappt ett år sedan en likaledes enig riksdag beslutade att Sve-
rige skulle sända sitt bidrag till ISAF, International Security Assistance
Force, och så sent som i juni beslutade denna kammare enigt om att för-
länga insatsen.
Det är en styrka att det råder politisk enighet kring Sveriges ambition
att medverka i internationella insatser av detta slag och att den enigheten
manifesteras också när det kommer till handling.
Jag är övertygad om att det råder stor enighet också i bedömningen
att engagemanget i Afghanistan kommer att bli långvarigt och att insat-
serna även framöver måste vara såväl civila som militära.
Den underrättelsepluton som skickades iväg för ett år sedan har nu
ersatts av en enhet för civil-militär samverkan, det som på försvarseng-
elska förkortas CIMIC. Det betyder inte att läget i Afghanistan är lugnt,
inte ens lugnare nu än då, bara att behovet är annorlunda. Fortfarande
görs insatsen på grundval av en FN-resolution som hänvisar till kap. 7 i
FN-stadgan, det vill säga att fredsframtvingande insatser inte kan uteslu-
tas. Det innebär ett stort ansvar i att säkra att den svenska styrkan är väl
utbildad och väl utrustad.
Samtidigt med detta militära bidrag görs betydande satsningar på
humanitärt bistånd. För svensk del har det under år 2001 uppgått till ca
250 miljoner. Enligt UD:s nya landsstrategi för Afghanistan från januari i
år ska mellan 750 miljoner och 1 miljard avsättas fram till och med 2004
och till den änden har Sida satt upp ett biståndskontor i Kabul, vilket det
sammansatta utskottet noterar med tillfredsställelse.
Beslutet, som utskottets förslag med all säkerhet leder till, betyder att
den svenska styrkan kan stanna kvar i Afghanistan som längst till den 19
december 2003 utan att regeringen behöver återkomma till riksdagen.
Det innebär också att de 100 miljoner som den svenska insatsen kommer
att kosta ska finansieras från utgiftsområde 6 och anslag 6:1.</pre><pre>Anf.  173  CECILIA NILSSON WIGSTRÖM (fp):
Fru talman! I helgen har vi kunnat läsa i tidningarna att 15 afghanska
barn frusit ihjäl i ett flyktingläger i Pakistan då kylan kröp ned mot 15
minusgrader. Det är tragiskt hur det afghanska folket fortsätter att lida.
En del har blivit bättre sedan en övergångsregering har kommit på plats,
exempelvis när det gäller att öppna skolorna igen. Men fortfarande är det
afghanska folket i stort behov av humanitärt bistånd. Vid en givarkonfe-
rens i Tokyo i början av året utlovades 1,8 miljarder dollar i bistånd av
övriga världen, men hittills har bara hälften av årets utlovade bistånd
betalats ut. Detta utsätter givetvis afghanerna för ytterligare svårigheter.
Utöver bistånd ställer världssamfundet upp med en internationell sä-
kerhetsstyrka, ISAF. Totalt bidrar 22 länder till att det i Kabul med om-
givningar finns 4 800 soldater på plats för att upprätthålla ordning och
säkerhet. De är där med FN-mandat grundat på artikel 7 i FN-stadgan.
Sverige har bidragit med upp till 45 personer sedan starten i januari i år.
Detta är personer som inte är värnpliktiga. De har ställt upp av egen vilja
på ett ytterst förtjänstfullt sätt.
Från början skickade vi ned elitsoldater, men i sommar har dessa
bytts ut mot personal inriktad på civil-militär samverkan. Den svenska
styrkan har lyckligtvis inte blivit indragen i några strider. Den är ändock
beredd och utbildad för detta om det skulle vara nödvändigt. Svenskarna
är i praktiken inriktade på återuppbyggnad av teknisk och social infra-
struktur. Det handlar om utvecklingsprojekt inom utbildning, vattenför-
sörjning, sjukvård med mera. Denna förändring är angelägen och en
naturlig fortsättning på det inledande säkerhetsarbetet.
Jag vill yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Folkpartiet li-
beralerna står bakom att Sverige ställer upp med denna hjälp till Afgha-
nistan i ytterligare ett år. Sveriges biståndsinsatser, som de kommande
åren förväntas ligga på ungefär 300 miljoner kronor om året, bör också
nämnas. De är också viktiga.
Med anledning av den försämrade säkerhetssituationen har vi fram-
fört synpunkter i ett särskilt yttrande. Säkerhetssituationen i Afghanistan,
inte minst utanför ISAF:s område i Kabul, är fortfarande bekymmersam
och har försämrats på senare tid. Även inne i Kabul har situationen i viss
mån försämrats. Premiärminister Karzai utsattes till exempel för ett
mordförsök i september.
Det finns många krafter som vill destabilisera landet och regeringen.
Ute i landet hindrar lokala milisgrupper regeringen och utländska bi-
ståndsgivare från att utföra sina insatser. De utövar makt över befolk-
ningen och skapar ett klimat där mänskliga rättigheter lätt åsidosätts. I
höst har fyra återöppnade skolor som drivs av svenska biståndsorganisa-
tioner bombats, troligen för att de var flickskolor. Det är ett tecken på att
den religiösa fundamentalism fortfarande verkar som under flera år grovt
kränkt de afghanska kvinnornas mänskliga rättigheter.
Våldsspiralen leder till en ond cirkel där även de som vill se en av-
väpning inte vågar lämna ifrån sig vapnen. Vapen styr i stället för rätts-
säkerhet och myndigheter. Regeringen har inte kontroll över landet.
Ytterligare en destabiliserande faktor är den opiumodling som har
kommit i gång igen och som blivit alltmer intensiv. Den beräknas i år
uppgå till 2,5 miljoner ton. Försäljningsinkomsterna gör lokala krigsher-
rar finansiellt oberoende och i dess spår grasserar våld och kriminalitet.
Detta är en destabiliserande faktor också för länderna i området som
Kirgizistan och Pakistan.
Utan fred och säkerhet undermineras ett effektivt, humanitärt och
demokratifrämjande bistånd. Afghanistans långsiktiga sociala och eko-
nomiska utveckling står på spel när säkerhetsläget nu försämras.
Fru talman! Både FN:s generalsekreterare Kofi Annan och den af-
ghanska regeringen har till FN:s säkerhetsråd tydligt framfört behovet av
ökade insatser för att stärka säkerhetsläget i landet. De har begärt att
ISAF:s mandat också ska omfatta några regionstäder som Mazar-i-Sharif
och Kandahar. Vi är några här i dag som har träffat EU:s sändebud i
Afghanistan, herr Vedrell. Jag vill gärna ta upp vad ett annat sändebud i
landet, nämligen FN:s Lakhdar Brahimi, har framfört till säkerhetsrådet:
Utvidgningen av ISAF skulle ha en otroligt stor effekt på säkerheten och
skulle kunna uppnås med relativt få trupper, för relativt liten kostnad och
med liten fara för dessa trupper.
I samband med att FN nu har beslutat att ge säkerhetsstyrkan ytterli-
gare ett år har en geografisk utvidgning av området inte skett. I takt med
att situationen tillåts spåra ur ökar kostnaderna och svårigheterna för att
senare kunna upprätta säkerheten. Förebyggande agerande är viktigt. Vi
är alla eniga om att FN så långt som möjligt ska förebygga krig. Alltför
ofta kommer dock FN in alldeles för sent. Rwanda och Bosnien är två
sådana exempel. Låt oss inte upprepa dessa misstag!
Folkpartiet liberalerna fick inte med övriga partier på att i utskotts-
betänkandet beklaga att FN:s säkerhetsråd avstått från att utöka ISAF:s
mandat. Därför skrev vi ett särskilt yttrande. Vi hade gärna sett att övriga
partier velat ställa sig bakom att uppmana den svenska regeringen att
påverka övriga EU-länder och USA att ställa sig bakom en sådan utvidg-
ning. Skulle en utvidgning komma till stånd innebär det förstås behov av
mer personella resurser. Då måste även Sverige vara berett att bidra till
detta.
Afghanistan angår oss. Vi har inte bara en skyldighet såsom med-
människor att hjälpa det afghanska folket. I en globaliserad värld är vi
beroende av varandra. Vi påverkas av det som sker i Afghanistan. EU har
tagit emot 100 000 asylsökande från landet. Ministerrådet beslutade
nyligen att sända tillbaka alla från och med mars nästa år, i början frivil-
ligt och sedan med tvång, trots att säkerhetssituationen är långt ifrån
under kontroll.
Jag nämnde nyss opiumproduktionen. Opium görs om till heroin och
säljs på gatorna i Europa. Under talibanregimen kom 80 % av allt heroin
som såldes i Europa från Afghanistan.
Vi berörs också av Afghanistan när det gäller vår säkerhet. Säkerhe-
ten för Sverige hänger inte bara på vårt närområde. Hotbilden är föränd-
rad och utgörs numera bland annat av miljöförstöring och terrorism.
Trots detta finns det 32 000 FN-sanktionerade soldater i Kosovo men
bara 4 800 i Afghanistan. Al-Qaida fick en bas i Afghanistan. Vi kan inte
utesluta att Afghanistan återigen blir ett land som härbärgerar terrorister.
Det kommer att ta ungefär tio år för landet att bygga upp en nationell
armé och poliskår. Hittills har det tyvärr föresenats lite grann på grund av
det uteblivna och försenade biståndet. Det internationella samfundet
måste vara berett att stödja landet under lång tid framöver. Centralt för
landets framtid är givetvis fungerande demokratiska institutioner, rätts-
säkerhet och social och ekonomisk återhämtning. Men det kan inte
komma till stånd utan avväpning och fred.
På onsdag kommer den afghanske presidenten Karzai hit. Vad kom-
mer Anna Lindh att säga till honom? Att döma av hennes partikolleger i
utskottet är hon inte beredd att utlova Sveriges stöd när det gäller en
utvidgning av ISAF.</pre><pre>Anf.  174  TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Fru talman! För att det inte ska föreligga några missförstånd vill jag
bara med anledning av det anförande som vi just har hört säga att jag är
övertygad om att samtliga ledamöter av det sammansatta utskottet delar
den bedömning av situationen i Afghanistan som Cecilia Nilsson Wig-
ström beskriver. Att vi inte har tagit detta tillfälle för att begära en ut-
vidgning av mandatet tror jag faktiskt baseras mer på formella grunder.
Frågan handlar här om att förlänga mandatet för den styrka som redan
finns i Afghanistan. Det kan vi göra.
Det är FN som utvidgar mandatet. Där arbetar Sverige med säkerhet
lika konstruktivt som man gör i andra sådana situationer.
Jag tycker att det var viktigt att få säga detta. Det handlade inte om
någon åsiktsskillnad utan mer om en formskillnad.</pre><pre>Anf.  175  CECILIA NILSSON WIGSTRÖM (fp) replik:
Fru talman! Det gläder mig att höra att Tone Tingsgård delar vår upp-
fattning om att situationen i Afghanistan är bekymmersam och har blivit
sämre och att FN borde hörsamma den afghanska regeringens och FN:s
generalsekreterares vädjan om ytterligare hjälp.
Jag är ny här i Sveriges riksdag och tycker att det är lite tråkigt om
det ska vara formella skäl som sätter hinder för oss som riksdagsleda-
möter att kunna uttrycka vår politiska vilja. Men jag hoppas att Anna
Lindh, i och med Tone Tingsgårds inlägg, på onsdag kommer att lova
president Karzai att Sverige kommer att verka för en utvidgning av man-
datet.</pre><pre>Anf.  176  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Sverige har en lång tradition när det gäller deltagande i
internationella fredsbevarande insatser. Det är därför mer eller mindre
självklart att vi även i fortsättningen ska bidra till stabiliseringsarbetet i
Afghanistan. Så är det för Kristdemokraterna i alla fall.
Efter en lång tid av sovjetisk krigföring, inbördeskrig och fundamen-
talistiskt talibanstyre har en demokratiseringsprocess påbörjats i Afgha-
nistan. Det är viktigt att få ett slut på lidande, förtryck och kvinnoförned-
ring. Men vägen till demokrati och mänskliga rättigheter är mödosam
och lång. Afghanistan präglas av stora inre motsättningar, men förhopp-
ningsvis kommer den försonings- och återuppbyggnadsprocess som tog
sin början för ungefär ett år sedan i Kabul att leda till att landet kan byg-
gas upp till en fungerande stat, en stat med respekt för mänskliga rättig-
heter, frihet och demokrati.
Fru talman! Det internationella samfundet spelar en viktig roll och
kommer också i framtiden att spela en viktig roll som garant för fred och
stabilitet i Afghanistan. FN ska också stå som garant för den långsiktiga
finansieringen av återuppbyggnaden av staten och statens grundläggande
institutioner och funktioner som polis- och rättsväsende, sjukvård och
inte minst återuppbyggnaden av ett fungerande och heltäckande utbild-
ningsväsende.
För att återuppbyggnadsarbetet ska kunna ske någorlunda friktions-
fritt är det därför viktigt att den afghanska övergångsregeringen får hjälp
att upprätthålla säkerheten så att en demokratisk utveckling kan fortskri-
da. Hoten mot arbetet för att nå demokrati och mänskliga rättigheter i
Afghanistan är många - hot från regionala krigsherrar, olika extremist-
grupper eller andra regeringsfientliga krafter som av en eller annan an-
ledning inte ställer upp på övergångsregeringen. ISAF, den av FN sank-
tionerade internationella fredsfrämjande styrkan, spelar mot denna bak-
grund en mycket viktig roll. ISAF:s mandat är att bistå övergångsreger-
ingen med att upprätthålla säkerheten i Kabul och dess omedelbara när-
het.
Fru talman! Det är viktigt att den fredsfrämjande insatsen i Afghani-
stan upplevs som långsiktig och resolut av afghanerna själva. Därigenom
kan insatsen förhoppningsvis bidra till att avskräcka regionala krigsherrar
och andra från sådan verksamhet som kan hota landets återuppbyggnad
och övergång till fred, stabilitet och försoning. I det långsiktiga arbetet
spelar Sverige en viktig roll, både genom kontakter på ministernivå inom
EU och genom kontakter på olika nivåer till exempel inom FN. Jag hop-
pas att Sverige tar på sig den rollen.
Fru talman! Såväl regeringen som det sammansatta utskottet har i ett
tidigt skede klargjort rågången mellan ISAF:s mandat och den USA-
ledda Operation Enduring Freedom. Kristdemokraterna har inga särskil-
da synpunkter på dessa gränsdragningar. Att ett visst informationsutbyte
mellan ISAF och USA-koalitionen är nödvändigt, inte minst för att und-
vika vådaskjutningar, ser vi som en självklarhet.
Även om Operation Enduring Freedom inte primärt syftar till att
skapa stabilitet i Afghanistan är det inte orimligt att tänka sig att detta
blir en bieffekt. Förhoppningsvis kan den multinationella USA-ledda
styrkan bidra till att den säkerhet som ISAF garanterar i Kabulområdet
även utsträcks till övriga delar av landet.
Fru talman! Med detta vill jag anmäla att Kristdemokraterna stöder
regeringens proposition, och därmed utskottets förslag, om fortsatt
svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan.
Vi vet att det är ett stort ansvar som vi tar på oss då vi fortsätter att ha
svenskar i en av världens kanske hetaste krutdurkar. Men jag vill också
understryka som många redan har gjort här att det är tillfredsställande att
konstatera att det här i kammaren råder fortsatt politisk enighet om det
fortsatta svenska engagemanget. Det är en viktig utrikes- och säkerhets-
politisk markering.</pre><pre>Anf.  177  BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till det sammansatta ut-
rikes- och försvarsutskottets förslag i betänkande UföU1. Vi står alltså
bakom det för att vi anser att det är av stor vikt att FN genom den inter-
nationella säkerhetsstyrkans närvaro i landet tar ansvar för att skapa
förutsättningar för humanitärt bistånd och återuppbyggnad för en fredlig
och demokratisk utveckling i landet.
Sveriges bidrag till den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan
omfattar högst 45 personer under ett år.
FN-mandatet innebär att det är säkerheten i Kabul med omnejd som
är ISAF:s uppgift. Det framgår av texterna i regeringens proposition och
i utskottets betänkande, och vårt ställningstagande vilar också på detta.
Av betydelse för vårt ställningstagande har också varit, liksom inför
det förra beslutet, de garantier som givits, att ISAF, det vill säga FN-
styrkan, på intet sätt är instruktions- och befälsmässigt underställd det
amerikanska centralkommandot och därmed inte ska sammanblandas
med den krigföring som USA har bedrivit i landet.
Regeringen har, står det i propositionen, beslutat att två svenska offi-
cerare ska vara placerade i den amerikanska staben i US Centcom i Flo-
rida till och med den 31 december 2002. Detta är ett led i det svenska
engagemanget mot terrorismen. Det här är ingenting som har underställts
riksdagen, och Vänsterpartiet står inte bakom denna åtgärd.
Den internationella säkerhetsstyrkan är inte ett i Afghanistankriget
stridande förband eller del av sådant förband. Detta är också nu helt
klarlagt i betänkandet. De uppgifter som har förekommit om att svensk
trupp i Afghanistan deltar i striderna är således felaktiga, vilket var
mycket viktigt för oss att klargöra. Det är märkligt att en ledande folk-
partist offentligt faktiskt har gått ut med oriktiga uppgifter i en så här
allvarlig fråga men nu är detta alltså klarlagt.
De svenska soldaterna har vissa ledningsuppdrag men det största
svenska bidraget handlar främst om civil-militär samverkan samt om
ledning av minröjningsverksamhet - uppgifter som är ett direkt stöd för
människors möjligheter att sakta men ändå på rätt väg återgå till ett nor-
malt liv. Hälften av de projekt som de 18 männen och de 2 kvinnorna
deltar i omfattar grundläggande behov inom utbildningsområdet med
skolor och undervisning.
I alla diskussioner om den här styrkan och över huvud taget om freds-
främjande åtgärder har vi framhållit att genusperspektivet måste tas på
största allvar. Det är mycket bra att kvinnor nu aktivt deltar i gruppen,
och jag förutsätter att det blir fler kvinnor som deltar under det komman-
de året. Det är också mycket viktigt att alla soldater och även civil perso-
nal som arbetar med internationella insatser får en grundläggande och
tillräcklig utbildning i genuskunskap.
En förutsättning för humanitärt bistånd och långsiktig återuppbygg-
nad är att säkerheten och stabiliteten säkras. Detta är uppgiften för den
internationella styrkan. Det är oerhört viktigt att de biståndspengar som
utlovats från olika länder i ett initialt skede också kommer afghanerna till
godo. Det kommer att behövas mycket humanitärt stöd under en lång tid,
men också stöd till det processarbete som nu pågår med konstitutionen
och för att kunna genomföra de planerade valen. De ekonomiska resurser
som Sverige ställer upp med för humanitärt bistånd till Afghanistan är
nödvändiga och viktiga men vi ska också vara medvetna om att det måste
satsas även efter de tre år som nu är beslutade och som refererats i propo-
sitionen.
Sveriges och världssamfundets humanitära bistånd, demokratiutveck-
ling och stöd för kvinnors delaktighet och påverkan måste, som jag sagt,
pågå i många år. Kvinnoförtrycket startade inte med talibanregimen, utan
det har funnits i många år. Det vill mycket till för att bryta detta mönster
och den utsatthet och den brist på möjligheter att delta i det offentliga
livet och att bestämma över sitt eget liv som de afghanska kvinnorna har
levt, och lever, under. Det är mycket bra att Sidas landstrategis inriktning
är att stärka kvinnornas position. Detta är grundläggande för att det ska
kunna bli en hållbar och trovärdig utveckling.
Fru talman! Vi är alltså ense i alla partier i utskottet om den här styr-
kan. Vänsterpartiet har inget särskilt yttrande här, som vi ju har i de förra
betänkandena. Men vi har inte ändrat ståndpunkt när det gäller vår syn på
USA:s krig.
USA:s krig sades från början vara att bekämpa terrorismen efter de
avskyvärda terrorattackerna i New York och Pentagon den 11 september
2001. FN-stadgans kapitel 51 reglerar staters rätt till självförsvar vid
väpnat angrepp - man har rätt att avvärja ett anfall. Denna stadga har
efter den 11 september fått en ny tolkning enligt den så kallade sedvane-
rätten - även inkluderat en stor terroraktion. Men fortfarande gäller det
att avvärja ett pågående anfall.
De givna slutsatserna av detta är att USA och dess allierade hade rätt
att angripa terroristernas nätverk och att gripa de skyldiga efter terrorat-
tackerna i september förra året. USA har tolkat uppdraget och villkoren
mer långtgående. Kriget har pågått i mer än ett år. Enligt en amerikansk
uppgift har kriget hittills kostat tusentals människoliv. Bombningarna har
totalt slagit ut stora delar av infrastrukturen i ett av världens fattigaste
länder. Argumentet för det här kriget sades från början vara att bekämpa
terrorismen. Sedan har argumenten kantrat till att få bort den avskyvärda
talibanregimen.
Vänsterpartiet har aldrig försvarat talibanregimen. Men vi menar, fru
talman, att det till stor del handlar om vedergällning i syfte att stärka
USA:s egen ställning i området. Hämnden har använts för att etablera en
världsordning i vilken USA ges rätten att bedriva krig efter eget gott-
finnande och utan begränsning i tid. Det finns många avskyvärda regimer
i världen men vi kan aldrig ge någon rätten att bomba bort dem som vi
inte gillar. Detta leder till ett folkrättsligt moras där den starkes rätt är
viktigare än att vi tillsammans formar en värld i fred. Kampen mot terro-
rismen borde - ja, ska - föras med andra medel.
Vänsterpartiets kritik mot USA:s krigföring i Afghanistan kvarstår
alltså. Under det gångna året har USA på bräckliga grunder utpekat yt-
terligare en stat, Irak, som en fara vilken även den måste bekämpas ge-
nom en omfattande krigföring.</pre><pre>Anf.  178  CECILIA NILSSON WIGSTRÖM (fp) replik:
Fru talman! Jag noterade att Berit Jóhannesson i början av sitt anfö-
rande var glad över att kunna konstatera att de trupper som från Sveriges
sida sänts till ISAF inte har varit i strid och inte är stridande förband.
Jag tror att Berit Jóhannesson och jag har olika uppfattningar. Övriga
partier i utskottet var väl ganska eniga med Folkpartiet i bedömningen att
det ändå är så att det här ISAF-mandatet är ett mandat under kapitel VII,
det vill säga fredsframtvingande åtgärder. FN-stadgan ger rätt att använ-
da våld - alltså strid. Men som tur är har de här trupperna inte varit ut-
satta för beskjutning eller behövt vara i strid.
Min fråga till Berit Jóhannesson är följande. Om CIMIC-enheten
hade varit utsatt för beskjutning - vi vet ju att de är förberedda för strid;
även om det inte är en underrättelsepluton är man också när det gäller
CIMIC-insatsen beredd på att kunna strida - någon gång under de se-
naste sex månaderna, skulle ni då inte längre stödja utskottets betänkande
när vi nu här i kammaren behandlar det?</pre><pre>Anf.  179  BERIT JÓHANNESSON (v) replik:
Fru talman! Det är fråga om två olika saker. Detta är en kapitel VII-
uppgift. Det handlar alltså om fredsframtvingande. Man har när det gäller
ett sådant uppdrag rätt att använda våld om man blir angripen; det har
alltså FN-styrkan. Detta är en sak, och vi har ställt upp på det.
En annan sak är i Afghanistankriget stridande förband. Det som jag
refererade till är ett uttalande som faktiskt gjordes i ett TV-program där
det av en ledande folkpartist påstods att våra trupper var med i kampen
mot al-Qaida. Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja på de här saker-
na.
Vi är mycket medvetna om och har ställt upp på att det handlar om en
kapitel VII-situation här. Man har då rätt att använda våld men det är en
helt annan sak.</pre><pre>Anf.  180  CECILIA NILSSON WIGSTRÖM (fp) replik:
Fru talman! Vi är helt eniga, Berit Jóhannesson, om att våra trupper
inte är i Afghanistan för att bekämpa al-Qaida, utan de är där för att byg-
ga upp Afghanistan. Jag vill hävda att det är felciterat när det gäller den
ledande folkpartisten. Det har aldrig av någon folkpartist hävdats att vi
har skickat trupper till Afghanistan av nämnda anledning. När det där-
emot gäller talet om att de här trupperna är i strid vill jag säga att det är
ett faktum att de är stridsberedda. Men som tur är har de aldrig behövt
vara med i strid.</pre><pre>Anf.  181  BERIT JÓHANNESSON (v) replik:
Fru talman! Det är bra att Cecilia Nilsson Wigström och jag är över-
ens om att det inte har varit så att man strider så att säga på USA:s sida i
detta sammanhang - alltså att man är med i kampen mot al-Qaida - utan
man är med i FN-styrkan och har bakom sig ett kapitel VII-uppdrag. Det
är utomordentligt bra att vi är överens om det.</pre><pre>Anf.  182  ERLING WÄLIVAARA (kd) replik:
Fru talman! Jag har bara en kort fråga. Jag tog fasta på Berit Jóhan-
nessons ord om att kampen mot terrorismen ska föras med andra medel.
Då blir jag väldigt intresserad: Vilka är dessa medel?
Jag har även en annan fråga till Berit Jóhannesson: Vill Berit Jóhan-
nesson vrida tillbaka klockan till den tid då talibanerna härskade och
rådde i Afghanistan? Hon talar om att man ska använda andra medel för
att bekämpa terrorism. Jag är inte för krig och för att man ska ha ihjäl
folk. Det skulle vara väldigt intressant att höra om Berit Jóhannesson har
funderat över vilka medel vi ska använda för att komma till rätta med
sådana som till exempel al-Qaida.</pre><pre>Anf.  183  BERIT JÓHANNESSON (v) replik:
Fru talman! Jag sade att artikel 51 i FN-stadgan ger rätt till självför-
svar, och man har nu utvidgat den artikeln till att omfatta en stor terror-
attack.
Det som vi i dag ser är att man har fört krig i Afghanistan i över ett
år. Al-Qaida har fortfarande inte så att säga störtats. Man har inte kommit
åt alla delar av al-Qaida, och bin Ladin är fortfarande på fri fot.
Terrorism ska bekämpas genom underrättelseverksamhet, genom po-
lisiära åtgärder och samarbete. Men att föra ett krig under ett helt år -
och man har inte återkommit till FN med frågan - är det som vi kritise-
rar, och det har vi gjort många gånger.
Kvinnoförtrycket är av gammalt datum. Jag och mitt parti ställer oss
inte alls bakom talibanregimen på något sätt, men man skulle kunna
komma åt terrorismen med andra medel. Det bästa sättet är att använda
sig av fattigdomsbekämpning, att vi ser till att man löser konflikter med
fredliga medel och att man har en internationell verksamhet som inte
göder terrorism där orättvisor råder och där fattigdom och hopplöshet är
en grogrund för terrorism.</pre><pre>Anf.  184  ERLING WÄLIVAARA (kd) replik:
Fru talman! Vi är ju överens om att Sverige ska fortsätta att närvara i
Kabul med omnejd. Men då vill jag fråga Berit Jóhannesson: Hur tror
hon att situationen skulle vara för de FN-trupper där Sverige ingår,
ISAF-styrkan, om USA försvann från Afghanistan? Skulle Berit Jóhan-
nesson fortfarande vilja ha svenska militärer, svenska pojkar och flickor
där?</pre><pre>Anf.  185  BERIT JÓHANNESSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att det är oerhört väsentligt att vi har en FN-
styrka där, och den gör ett otroligt bra arbete. Vi har helt ställt oss bakom
att man utför ett kapitel 7-uppdrag i Afghanistan.</pre><pre>Anf.  186  LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Egentligen borde det här vara en obehövlig debatt efter-
som alla partier är så rörande eniga om internationell truppnärvaro nu är
mer än behövlig i åtminstone Kabul. Och jag säger mer än behövlig ef-
tersom jag och många med mig har påtalat att det kanske finns ett ännu
större behov utanför huvudstaden, till exempel i de norra delarna av
Afghanistan. Där finns stora, välutrustade och väl tränade inhemska
trupper som inte har någon annan legitimering än sin egen, och de opere-
rar med våld och i egna syften.
I huvudstaden finns ju sedan ett år tillbaka bland annat den svenska
truppen, och den ska där förbli efter det att detta beslut så småningom är
fattat. Där är också säkerhetsläget för befolkningen och för den sköra -
men ytterst nödvändiga - samhällsuppbyggnaden för närvarande gott,
enligt rapporter.
Fru talman! Men än är världen tyvärr inte sådan att vi klarar oss utan
en internationell legitim aktör som stödd på militärstyrka kan upprätt-
hålla lugn när det gäller skurkar, ligister, självutnämnda krigsherrar och
beväpnade vilda förband. Så FN:s insats behövs, och Miljöpartiet stöder
det svenska bidraget. Därmed yrkar vi bifall till förslagen i betänkandet.
Men med detta sagt har jag trots allt några principiellt viktiga kom-
mentarer att göra i samband med att vi nu står i begrepp att fatta det här
beslutet.
Den fösta kommentaren handlar om den geografiska utvidgningen av
engagemanget, av skyddet. Jag önskar en insats från Sveriges sida för att
förmå FN att inte bara fortsätta med det humanitära uppbyggnadsarbetet
utan gärna bidra till att biståndet på kort och lång sikt blir större än vad
som nu är överenskommet och också till att skyddsstyrkorna under nästa
år kan placeras ut på fler befolkningscentrum i landet. Till detta får riks-
dagen i så fall återkomma med eventuella nya beslut, om det skulle bli
läge att utöka det svenska engagemanget.
Min andra kommentar är mycket viktig för oss miljöpartister och för
många verkliga fredsvänner. Det är oerhört noga att det väldigt tydligt
framgår i texter i till exempel betänkanden, i propositioner, i Försvars-
maktens skrivelser och över huvud taget i all offentlig kommunikation att
skillnaden är tydlig mellan å ena sidan FN-förbanden och å andra sidan
de oförsvarliga antiterroristkrigshandlingar som USA fortfarande iscen-
sätter i Afghanistan.
Över det senare råder tyvärr inte svensk riksdag och inte heller vår
regering. Men regeringen har aktivt valt att placera två personer i Florida,
vid US CENTCOM som är basen för de världsvida terroristbekämp-
ningsoperationerna och som försåtligt döpts till Enduring Freedom. En-
ligt propositionen har vår regering funnit det strategiskt lämpligt att vara
med i den militära samordning som sker där, och detta är enligt vår me-
ning beklagligt.
För afghaner i allmänhet kan det vara svårt nog att skilja mellan den
ena och den andra sortens trupper. Vilka är fiender och vilka är vänner?
I en fact sheet från det amerikanska försvarsdepartementet som jag
tog del av häromdagen har man helt sammanblandat vilka svenska insat-
ser i Afghanistan som går till vad. Utan urskiljning räknas de två svenska
CENTCON-representanterna glatt upp jämsides med de 45 soldaterna i
ISAF-styrkan. Det här skapar förvirring på svensk, på afghansk och på
internationell botten, och det minskar vår trovärdighet.
Vi gröna vill således med gott samvete och utan risk för ifrågasättan-
de kunna hävda att ISAF-styrkan inte kan, inte bör och inte ska samman-
blandas med den amerikanska rena krigföringen.
Min tredje kommentar handlar om kvinnorna. Så sent som i går, i
söndags, belystes i P 1:s Godmorgon världen och i SVT:s Agenda-
program situationen i Afghanistan med avseende på kvinnorna. Tyvärr
utnyttjas kvinnorna igen, om än på ett metaplan, som intäkt, som alibi
och till och med som förevändning för att fortsätta intervenera, bomba
och desarmera talibaner och terrorister. Detta konstaterades i gårdagens
rapportering. Men, fru talman, man kan inte bomba bort burkan!
Förtrycksmekanismerna och den traditionella mörka kvinnosynen
sitter djupare än vad omvärlden ville kännas vid också för ett år sedan
när man i december här i kammaren sade: Nu kan Afghanistans kvinnor
andas fritt igen, måla naglarna och lyfta bort burkan sedan Afghanistan
fallit ur talibanernas händer.
I vårt eget land, som en jämförelse, har kvinnoförtrycket först nu, 100
år efter Kata Dahlström med flera, börjat att luckras upp på ett sätt som
kanske kan inge ett visst förtroende. Så är tidsperspektivet.
I dag lär offren för den amerikanska aggressionen i Afghanistan kun-
na räknas till över 5 000 spillda liv. Bör man då ställa upp valet så att
burkan ställs mot livet? Nej, knappast. Det är i inget av fallen fråga om
någon enduring freedom, någon bestående frihet.
Så, ärade ledamöter, vad är det skydd som afghaner och kvinnorna i
Afghanistan erbjuds mot B 52-bomber? Varför har inte FN tagit på sig
ansvaret att i enlighet med sitt absolut grundläggande fredsuppdrag även
skydda mot en överspelad terroristjakt?
Min fjärde kommentar handlar om att ingen här i riksdagen bör leva i
föreställningen att det som hände och hänt i Afghanistan är en sak som är
isolerad från det som just nu händer och är på väg att hända i Irak.
Mobiliseringen runt Irak, de amerikanska soldaterna som enligt dags-
färska uppgifter redan står på Iraks botten, dribblandet med vapenin-
spektioner och omgivningens undergivna tystnad inför hotet om att USA
återigen är beredda att unilateralt ingripa mot vad de definierat som en
fiende är alltsammans en logisk förlängning av angreppet på Afghanistan
för säkrandet av oljeintressen och en manifestation av samma förakt för
mänskliga värden. Om det bör den här riksdagen tala mycket mer.</pre><pre>Anf.  187  GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i
betänkandet.
Det här är ett viktigt betänkande därför att det handlar om en mycket
viktig sak, nämligen att Sverige ska bidra till den internationella styrkan
ISAF som har till ansvar att hålla säkerheten och därmed främja utveck-
lingen i Kabul med omnejd. Det vore ju konstigt om Sverige inte också i
det här fallet skulle ställa upp. Det är viktigt att alla goda krafter gör det.
Det är också ett allvarligt beslut. Det är faktiskt ett av de mest allvar-
liga beslut som en riksdag har att fatta, att skicka unga kvinnor och män
till ett mycket farligt uppdrag. Det kan faktiskt bli så att vi får anledning
att resa ut till Arlanda och ta emot kistor. Jag säger detta därför att jag
tycker att det finns anledning att erinra sig detta när man fattar den här
typen av beslut. En riksdag, ett nationellt parlament, har sällan anledning
att fatta allvarligare beslut än detta. Det är också därför vi historiskt sett
har varit mycket noggranna med att ha en enig riksdag bakom ett betän-
kande. Jag tycker att det ligger en väldig styrka i det, för alla de som ska
ställa upp på det här, de max 45 - det blir väl fler framöver - ska känna
just att riksdagen är enig om detta deras uppdrag.
Med detta, fru talman, har jag egentligen klarat av de två punkter som
just det här uppdraget handlar om.
Sedan är det två andra punkter som snarare är övertoner och inte in-
går i själva betänkandet, men som det kanske är viktigt att beröra efter-
som de har varit uppe i debatten.
Den ena är önskvärdheten att kunna ha ett ISAF som täcker en större
del av Afghanistan. Det är ju en stor enighet om att det vore önskvärt.
Bekymret i det hänseendet är att vi européer bland andra har för liten
kapacitet. Vi förmår inte uppfylla de önskemål som vore berättigade om
att också inrätta motsvarande säkra zoner i första hand kring de stora
städerna utanför Kabul men naturligtvis helst av allt att man kunde sprida
dem över landet. Det är en kapacitetsfråga som bland annat berörs i det
europeiska konventet och på andra ställen. Det är ett betydande ansvar
också för Sveriges riksdag, för det handlar om att vi när vi ska besluta
om försvarets budgetar och försvarets organisation måste leva upp till de
ord som vi säger här inne när vi menar att det ska finnas större kapacitet.
Det är naturligtvis inte rimligt att Sverige enbart ska ha 45 personer. Vi
borde ha en betydligt större kapacitet från svensk sida. Men, som sagt,
det är en sak för en annan diskussion och inte just i det här ärendet.
Det är en fjärde punkt som jag vill ta upp. Jag blev ganska häpen när
jag satt här och lyssnade på Berit Jóhannesson och Lotta Hedström. Är
det så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte erkänner den afghanska
legala regeringen? Det verkade på Berit Jóhannesson och Lotta Hedström
som om den inte funnes. Det var ju faktiskt en av FN ledd process som
ledde fram till den afghanska transitional authority, en FN-process. Ni
kanske minns TV-bilderna från Petersberg utanför Bonn. Det är denna
transitional authority som har ansvaret för säkerheten i Kabul och i lan-
det i sin helhet. Det är inte USA eller något annat land. Afghanistan är ju
faktiskt ett suveränt land, och landets lagliga regering bär det ansvaret.
Det står till och med i FN-resolutionen. Berit Jóhannesson och Lotta
Hedström kan läsa där att det är just den regeringen som bär ansvaret för
detta. Om den vill använda sig av hjälp för detta är det den regeringens
sak att göra det, på samma sätt som om Sverige ansåg sig angripet skulle
kunna begära hjälp från andra länder. Det är alltså inte USA som på
något sätt tar sig någon rätt i Afghanistan.
Den afghanska legala regeringen framkom ur en FN-process som jag
nu hoppas att Vänsterpartiet och Miljöpartiet erkänner, för i de anföran-
den som ni höll underkände ni ju FN-processen om Afghanistan. Det
finns anledning att i så fall korrigera och ta tillbaka det ni sade från talar-
stolen, för den position som vi har är viktig för FN:s process i den här
delen. Det handlar alltså inte alls om att USA tillämpar något slags själv-
försvarsklausul.
Den första delen, innan den här regimen var auktoriserad, byggde på
flera FN-resolutioner, till och med från flera år tillbaka i tiden. Det var ju
långt innan den 11 september 2001 som FN krävde att Usama bin Ladin
skulle utlämnas från Afghanistan - jag tror att det var redan 1998 eller
1999 - så den delen är otvivelaktig.
Efter det att den nationella övergångsregeringen, om jag får kalla den
så, i Afghanistan bildades är det klart att det är den som bär ansvaret för
åtgärderna. Och det är den som har att auktorisera USA:s eller annans
närvaro som finns i Afghanistan. Det här måste vi vara kristallklart nog-
granna med och inte underkänna FN-processen.
Jag skulle vilja veta om Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet under-
känner hela Petersbergsprocessen och loja jirga, för det verkade på era
anföranden som om det inte var en acceptabel utan att ni trodde att det
rörde sig om något slags kolonialisering eller kolonialkrig. Vi måste väl
ha respekt för Afghanistans territoriella integritet och för den afghanska
legala regeringens rätt att fullfölja det ansvar som den är ålagd just av
FN.</pre><pre>Anf.  188  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Eftersom jag blev apostroferad ska jag naturligtvis svara
på den frågan. Självklart finns det en grundläggande respekt och accep-
tans för FN:s processer. Däremot kan man vara kritisk och ifrågasätta hur
besluten har uppkommit och med vilka krafter som de har kommit fram.
Hela i gångsättandet av de militära interventionerna runt Afghanistan
finns det oerhört mycket kritik mot från vår sida och från många, många
människor, grupper och länder världen över. Det var en akt av självför-
svar, och samma insats har ju fortgått.
Det amerikanska engagemanget i Afghanistan i dag är en sak som är
skild från FN-engagemanget. Det här är någonting som vi, och som jag
upplevde också Vänsterpartiet, helt enkelt vill tydliggöra. Det är en
kommentar som vi har både anledning och behov av att framföra i den
här diskussionen. FN-insatserna står vi bakom. Enduring freedom och
den typen av insatser är någonting som vi har mycket starka tvivel kring.</pre><pre>Anf.  189  GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Fru talman! Det var ju fel i båda hänseendena.
Det första ingripandet innan det fanns en övergångsregering - om vi
kallar den för det för att använda ett svenskt namn - i Afghanistan sked-
de inte som en självförsvarsåtgärd, utan det skedde med stöd av uttryck-
liga FN-resolutioner. Det var FN-resolutioner som gav USA rätten att
genomföra det som de gjorde.
Sedan ledde FN en process för att ta fram en övergångsregering. När
övergångsregeringen nu  finns bär den uttryckligen ansvaret. Det erinras
om i den resolution som det här beslutet bygger på - läs det gärna! - att
det är övergångsregeringen som bär ansvaret för Afghanistans säkerhet. I
denna stund bär den det legala ansvaret för säkerheten i sitt eget land.
Den är inte demokratiskt vald, för man har inte kunnat ha demokra-
tiska val. Men man har haft en process som lett fram till den. Då är det
alltså den som gör detta. Den har valt att söka USA:s stöd i sin uppgift.
Underkänner Lotta Hedström denna regerings rätt att själv fatta de be-
sluten? Då är det oerhört allvarligt. Är det Miljöpartiets åsikt att över-
gångsregeringen i Afghanistan inte har rätt att fatta sina egna beslut utan
att det ska överprövas? Var då? Ska Sveriges riksdag överpröva dem och
säga: Det får ni inte göra för vi gör en bedömning att så inte ska ske?
Nu är det faktiskt viktigt att veta detta. Står Miljöpartiet bakom pro-
cessen att ta fram en övergångsregering i Afghanistan eller inte?</pre><pre>Anf.  190  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det är ett lika känt som fult debattknep att lägga slutsat-
ser och ord i sin meningsmotståndares mun. Självklart tycker vi att den
regering som nu finns, övergångsregeringen i Afghanistan, är värd allt
stöd och all respekt. Det sade jag redan i mitt förra inlägg.
Men låt mig nu göra motsvarande sak. Jag vill ha svar på tal från
Lennmarker. Är det så att Enduring Freedom genomför ett väl motiverat
och rättfärdigt angrepp på Afghanistan? Är det Moderaternas mening?</pre><pre>Anf.  191  GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Fru talman! Den amerikanska operationen Enduring Freedom utförs
på uppdrag av den afghanska övergångsregeringen. Det sker på uppdrag
av den legala regeringen i Afghanistan, som gör den bedömningen. Har
de gjort den bedömningen har vi anledning att acceptera det från världs-
samfundet i övrigt. Det gör alla länder. Det finns ingen regering som har
ifrågasatt att detta sker i enlighet med en begäran av den legala afghans-
ka regeringen. Skulle den säga nej skulle naturligtvis de amerikanska
trupperna omedelbart få utrymma Afghanistan. Det är självklart.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 december.)</pre><pre>8 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Näringsutskottets betänkanden
2002/03:NU3 Utgiftsområde 21 Energi
2002/03:NU1 Utgiftsområde 24 Näringsliv
2002/03:NU2 Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling</pre><pre>Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
2002/03:AU1 Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
2002/03:AU2 Utgiftsområde 14 Arbetsliv</pre><pre>9 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 13 december</pre><pre>2002/03:98 av Helena Zakariasén (s) till statsrådet Berit Andnor
Barnårsrätt för funktionshindrade föräldrar med förtidspension
2002/03:99 av Gunilla Wahlén (v) till statsrådet Ulrica Messing
Slutrapporten vad gäller omställningsavtalen
2002/03:100 av Lars Ohly (v) till utrikesminister Anna Lindh
Israels annekteringspolitik på den palestinska Västbanken
2002/03:101 av Tobias Krantz (fp) till vice statsminister Margareta Win-
berg
Jämställdhetsarbetet inom landstingen</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabb-
protokoll tisdagen den 21 januari 2003.</pre><pre>10 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts</pre><pre>den 16 december</pre><pre>2002/03:308 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Hans Karlsson
Proposition om ohälsan
2002/03:309 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till statsrådet Morgan
Johansson
Förbud mot lakritspipor
2002/03:310 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet Ulrica Messing
Konkurrensfrågor inom flyget
2002/03:311 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till statsrådet Morgan
Johansson
Placering av barn utanför hemmet
2002/03:312 av Jeppe Johnsson (m) till jordbruksminister Ann-Christin
Nykvist
Torskfiskestopp
2002/03:313 av Erling Wälivaara (kd) till justitieminister Thomas Bod-
ström
Kustbevakningen och polisiära uppgifter
2002/03:314 av Sonja Fransson (s) till försvarsminister Leni Björklund
Brandvarnare i varje hushåll
2002/03:315 av Nils-Erik Söderqvist (s) till statsrådet Berit Andnor
Bilstöd
2002/03:316 av Birgitta Carlsson (c) till statsrådet Morgan Johansson
Rehabilitering av psykiskt långtidssjuka
2002/03:317 av Maria Larsson (kd) till socialminister Lars Engqvist
Fetalt alkoholsyndrom och LSS
2002/03:318 av Birgitta Sellén (c) till kulturminister Marita Ulvskog
Arkivverksamheten i Västernorrlands län
2002/03:319 av Birgitta Sellén (c) till jordbruksminister Ann-Christin
Nykvist
Vallersättning till lantbrukarna
2002/03:320 av Sven Bergström (c) till utrikesminister Anna Lindh
Om dödshot mot tibetaner i Kina
2002/03:321 av Carina Hägg (s) till utrikesminister Anna Lindh
Könsstympning
2002/03:322 av Sonja Fransson (s) till utbildningsminister Thomas
Östros
Nyrekrytering av kvinnliga professorer
2002/03:323 av Lars Wegendal (s) till miljöminister Lena Sommestad
Stammen av vildsvin</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksdagens snabbprotokoll
tisdagen den 21 januari 2003.</pre><pre>11 §  Kammaren åtskildes kl. 20.20.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till och med 6 § anf. 36 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till och med anf. 81 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter till och med 7 § anf. 124 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.58 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
3</pre>