Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2002/03:14

Fredagen den 8 november

Kl. 09.00 - 14.17

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Val av en ledamot till styrelsen för Stiftel-
sen Riksbankens Jubileumsfond

Företogs val av en ledamot i styrelsen för Stiftel-
sen Riksbankens Jubileumsfond. Valet avser tiden
från och med den 1 november 2002 till och med den
31 oktober 2006.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till

ledamot i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens Jubile-
umsfond
Johan Bygge, finanschef

2 § Ny riksdagsledamot

Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
mot och ersättare för riksdagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Valmyndig-
heten inkommit bevis om att Björn Hamilton (m),
Stocksund, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m.
den 7 november 2002 sedan Chris Heister (m) avsagt
sig sitt uppdrag som riksdagsledamot. Från Valmyn-
digheten har också inkommit protokoll angående
utseende av ersättare.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya ledamoten och protokollet angå-
ende ersättare och därvid funnit att de blivit utfärdade
i enlighet med 19 kap. 11 § vallagen.
Stockholm den 7 november 2002
Lars Tottie/
Kerstin Siverby

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
2002/03:18 till lagutskottet

Motioner
2002/03:Sk1-Sk4 till skatteutskottet
2002/03:So3-So7 till socialutskottet
2002/03:Fi1 till finansutskottet
4 § Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 13)
Jämställdhet

Anf. 1 CATHARINA ELMSÄTER-SVÄRD (m):
Fru talman! Gomorron! Jämställdhetens gissel tror
jag mycket handlar om attityder, attityder som fak-
tiskt finns, som det tar tid att förändra och som vi inte
alltid tänker på - attityder som vi inte kan lagstifta
bort.
När till exempel riksdagens årliga fotbollsmatch
mellan regering och opposition äger rum får kvinnor-
na inte vara med i regeringens lag, och när Göran
Persson presenterade sina nya statsråd glömdes det
kvinnliga statsrådet Hallengren bort. Det här händer
alltså även regeringen. En kvällstidning skrev på
ledarsidan, efter det att statsråden hade utsetts, om
"fyra kompetenta ministrar" och syftade då på de
kvinnliga statsråden.
Att det behövs förändringar inser vi nog alla. Men
jag tycker att regeringen utgår från fel perspektiv när
det gäller jämställdheten. Man söker patentlösningar
på varje enskilt problem och ser inte helheten. Re-
geringen verkar heller inte ha någon tilltro till varje
enskild människa - till det hårt arbetande folket. I
stället har regeringen fastnat i de sociala ingenjörs-
konsterna och kategoriserat in människor i olika kol-
lektiv. Man vill styra dem, men ovanifrån.
Fru talman! Vår utgångspunkt är att alla männi-
skor har lika värde och därför ska ha samma rättig-
heter och skyldigheter, men också möjligheter.
För hundra år sedan var största hindret för kvin-
nors möjligheter att lyckas i samhället gamla patriar-
kala traditioner. Kvinnor hade heller inte samma
lagliga rättigheter som männen. Från att tidigare ha
varit beroende av männen har många kvinnor i dag i
stället börjat bli beroende av staten.
Ingen politiker ska få skapa levnadsmönstret för
någon enda individ. Politikens uppgift är att skapa
möjligheter för det fria valet. Det är just friheten för
den enskilde och en grundläggande humanism som är
vår utgångspunkt i fråga om jämställdheten.
Men, fru talman, den här friheten kan se väldigt
olika ut för var och en av oss. Jag skulle i korthet
vilja betona fem friheter som jag tror är viktiga.
Den första friheten är den ekonomiska - att kunna
känna en trygghet i att jag kan försörja mig själv och
de mina. Utan ekonomisk frihet uppnås nämligen inte
ett jämställt samhälle - ett oberoende av stat, av en
make eller av andra yttre förhållanden som traditio-
nellt beslutat över enskilda människors ekonomiska
situation. Regeringen väljer i stället att öka skatte-
trycket på människorna och att göra fler beroende av
bidragsförsörjning. Detta drabbar i synnerhet kvinnor.
Den andra friheten är den personliga - att känna
att man räcker till såväl för sig själv som på jobbet
och i familjen. Då är det också viktigt att man kan
välja mellan familj och karriär. Det ska inte vara
något tvång när det gäller hur man väljer där. Dessut-
om är det viktigt hur man kan påverka sin tid, både
tiden på arbetet och tiden utanför. Regeringen väljer i
stället att driva frågan om att lagstifta om arbetstiden,
lika för alla. Man förvägrar vanliga löntagare möjlig-
heten att ha råd med hjälp i hemmet. Detta drabbar i
synnerhet kvinnor.
Den tredje friheten är den yrkesmässiga - att kun-
na välja mellan olika arbetsgivare, att vägra bebis-
kontrakt, att kunna vara anställd eller företagare utan
att drabbas olika av försäkringssystemen eller be-
skattningen och att kunna verka som egen företagare
inom områden som vården, omsorgen och skolan.
Regeringen väljer i stället att införa stopplagar och att
förhindra konkurrens och privata aktörer i bolags-
form. Detta drabbar i synnerhet kvinnor.
Den fjärde friheten är den för familjen - att det
faktiskt finns en flexibel barnomsorg med mångfald
och valfrihet, att jag kan välja om jag vill vara hem-
ma eller arbeta oavsett om jag är mamma eller pappa.
I stället styr regeringen mot en barnomsorgsform och
gynnar den som väljer en kommunalt subventionerad
barnomsorgsform och som dessutom har bra inkomst.
Resten får inget. Detta drabbar föräldrars samvete och
i synnerhet barnen.
Den femte friheten är den egna friheten och friden
- att inte få bli kränkt, mobbad, slagen eller mördad.
Därför behövs det en vuxenvärld och en skola som
säger ifrån - en rättstrygghet att lita på. Det är därför
som det behövs en poliskår med resurser som kan
arbeta såväl förebyggande som förhindrande och
uppklarande. Regeringen har i stället valt att under
flera år dra ned på resurserna till polisen.
Fru talman! Det är möjligt att jag här har redovisat
en ganska lång väg till att kanske uppnå mer jäm-
ställdhet men jag tror att här finns ett annat perspek-
tiv, mer utifrån en individualistisk och humanistisk
människosyn.
Avslutningsvis: Låt mig ändå få komma med på-
ståendet att regeringens påtvingade förslag om träng-
selavgifter i Stockholm dessutom är ett hot mot jäm-
ställdheten och att detta kommer att drabba i synner-
het kvinnor.

Anf. 2 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har en fråga till Catharina Elm-
säter-Svärd efter detta anförande. Det är en grund-
läggande fråga som blir vägledande för den fortsatta
debatten här i kammaren och i samhället i övrigt. Min
fråga är: Anser Moderata samlingspartiet att den
bristande jämställdhet som vi upplever i Sverige och i
världen i dag är ett individuellt problem eller ett
strukturellt problem?

Anf. 3 CATHARINA ELMSÄTER-SVÄRD
(m) replik:
Fru talman! Det här skulle man kunna utforma
ganska långt, vilket skulle kräva mycket längre tid än
den sekund jag har. Men jag tror att det också är ett
individuellt problem. Om inte varje människa gör sitt
för att ta ett ansvar när det gäller att acceptera att
människor har ett lika värde, när det gäller att ha
insikten att var och en måste ha möjlighet att uppnå
sin frihet i ekonomiskt oberoende, när det gäller den
yrkesmässiga friheten och så vidare, då är det också
ett individuellt problem. Det kan vi se tydligt när
olika människor kränker andra, berövar dem deras
frihet, slår eller våldtar eller till och med säger: Nej,
du får inte komma hit och jobba för du är kvinna. Då
är det också ett individuellt ansvar.
Avslutningsvis kan jag hålla med om att det även
finns lite sådant som är strukturellt. Men jag har här
valt att betona det individuella ansvaret.

Anf. 4 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Om man ser det så betyder ju det att
det är den enskildes problem och därmed den enskil-
des sak att åtgärda det hela. I det perspektivet måste
det vara ganska trist att vara politiker. Det betyder ju
att det vi kan göra politiskt har väldigt liten betydelse
eftersom det till slut ändå är den enskildes eget fel.
Ta frågan om babykontrakt, som Catharina Elm-
säter-Svärd själv nämnde. Tror Catharina Elmsäter-
Svärd verkligen att detta med er metod att rasera
arbetsrätten ska kunna ersättas av någonting som blir
individuella kontrakt mellan arbetsgivaren och den
gravida eller potentiellt gravida kvinnan?

Anf. 5 CATHARINA ELMSÄTER-SVÄRD
(m) replik:
Fru talman! Jag skulle nog snarare vilja ytterligare
betona för vice statsministern att med rättigheter
följer också skyldigheter. Även om jag som individ
skulle ha en rättighet har jag alltid en skyldighet. Min
utgångspunkt, till skillnad från vice statsministerns, är
att vi politiker ska göra det möjligt för människor att
uppnå denna frihet. Men glöm inte de mänskliga
rättigheterna i botten, där varje rättighet också följs
av en skyldighet.

Anf. 6 TINA ACKETOFT (fp):
Fru talman! Om jag är ny kan jag ju förlita mig på
mitt ämne, för det är gammalt.
Jämställdhet har varit på agendan så länge att
majoriteten nog vid det här laget tycker att vi borde
ha uppnått den. Tyvärr är det nog så att en stor del av
oss tror att vi har uppnått jämställdhet, att de skillna-
der som i dag finns mellan könen faktiskt beror på att
vi har vissa medfödda egenskaper. Man ser alltså inte
de rådande strukturerna för bara individers öden.
Vårt samhälle bygger tack och lov på idén att alla
människor har samma möjligheter att förverkliga sina
drömmar. Men verkligheten är helt annorlunda. I
dagens Sverige har vi osakliga löneskillnader. Vi har
få kvinnliga chefer. Vi har få chefer över huvud taget
som inte är lätt medelålders män. Många har en syn-
nerligen begränsad makt över det egna arbetslivet,
och vi har vad man närmast kan kalla en skenande
sjukskrivning med en klar överrepresentation för
kvinnor i offentlig verksamhet.
Jag tycker att man efter åtta år med världens mest
jämställda regering och ett så klent resultat borde inse
att den metod som regeringen har valt för att komma
till rätta med dessa orättvisor inte fungerar.
Oavsett uppgraderingen av jämställdhetsministern
till vice statsminister är det faktiskt samma strukturer
och system som håller tillbaka en ekonomisk tillväxt
och som håller kvinnor och män på de platser där vi
alltid har varit. Det är samma nedlåtande attityder till
människor som vill kunna skapa sig egna möjligheter
till ett liv som passar dem och inte systemet.
Det är hög tid för en kursändring, såväl för att
rädda den ekonomiska tillväxten i landet som för att
ge oss alla större inflytande över våra liv.
Man kan säga att roten till jämställdhetsproble-
men är tvådelad. Dels beror de på fördomar om vad
som är medfött, dels beror de på den rådande arbets-
marknadspolitiken, med påföljden att kvinnor har
lägre löner och därmed lägre status och mindre frihet.
Det är svårt att se att inte allt detta egentligen bygger
på fördomar som har blivit norm mycket genom poli-
tisk oförmåga. Det har helt enkelt varit väldigt myck-
et ord och utredningar och väldigt lite verkstad.
Folkpartiet går därför vidare på det ta-makten-
tema vi hade i valarbetet, där den liberala jämställd-
heten snarare står för individualism och morot än
kollektivism och piska. Vi har presenterat ett tio-
punktsprogram som syftar till att minska skillnaderna
mellan könen. Vi vill ge alla människor, inte bara
kvinnor - vi glömmer så lätt att jämställdhet faktiskt
har att göra med rättigheter och skyldigheter hos båda
könen - mer makt över sina liv.
Vi är övertygade om att det är genom att avskaffa
monopolen inom de traditionella kvinnoyrkena som
vi kan skapa nya arbetsplatser med nya chefsstruktu-
rer, nya lönebilder och mer flexibilitet. Får anställda
möjlighet att välja mellan fler arbetsgivare bidrar det
till högre löner och förbättrade arbetsvillkor och där-
med en generell statushöjning för de i dag kvinnodo-
minerade yrkena.
Jag tror också att en mer jämställd lönebild kom-
mer att påverka vem som tar ut föräldraledigheten.
Om den förlorade inkomsten blir jämbördig kommer
inte pappor att välja kolleger framför sina barn.
Sverige är beroende av ett bra företagarklimat. I
dag startas mer än dubbelt så många företag av män
som av kvinnor. Sverige tillhör de länder som har
minst antal kvinnliga företagare. Det låga kvinnliga
företagandet utgör en viktig förklaringsfaktor till den
bristande jämställdheten. Jag är övertygad om att fler
kvinnor vill och kan starta eget, men då krävs att
företagsklimatet förändras radikalt.
I dag anses det fult att ägna sig åt privat verksam-
het som kan ge vinst om företaget sysslar med någon
tjänst inom välfärdssektorn. Jag har väldigt svårt att
förstå varför. Vari ligger det hemska i att en företaga-
re som till exempel vårdar barn eller gamla kan få en
slant över för sitt slit? Om det finns valalternativ
kommer jag som konsument knappast att välja den
utövare som jag inte är nöjd med, inte mer än en gång
i alla fall.
Det anses också fult att vilja köpa hjälp i hemmet.
Återigen har jag väldigt svårt att förstå varför det är
helt i sin ordning om jag köper någon som renoverar
mitt badrum medan jag inte kan köpa den tjänst som
det skulle innebära att städa det. Otaliga är de debat-
ter jag haft med socialdemokrater och vänsterpartister
i mitt hemlän där jag blivit beskylld för att som hög-
inkomsttagarkvinna vilja profitera på mina lågin-
komsttagarsystrar. Jag måste vara dum, men det går
inte ihop för mig.
En människa som driver en städfirma är i mina
ögon precis lika mycket värd som en som driver en
byggfirma, som är läkare, lärare eller gubevars till
och med politiker. Men så är jag också liberal och
inte socialdemokrat. Jag ser ingen som helst styrka i
att behålla klassindelningen i samhället. Jag vill att
alla ska ha samma möjlighet att utvecklas efter egen
förmåga, med stöd från samhället där så behövs.
Vad vår regering inte verkar förstå är att vi har
genomgått en industriell revolution. Vi är inte längre
ett produktionssamhälle utan ett tjänstesamhälle, och
då måste också synen på företagandet inom vår nya
huvudindustri förändras. Vad regeringen i praktiken
gör är att undanhålla en stor grupp i vårt samhälle, det
vill säga offentliganställda kvinnor, rätten att starta
företag inom sitt område. Vad regeringen faktiskt gör
genom att fortsätta med sin traditionella politik är att
undanhålla landet 50 % av dess intellektuella kapital.
Hur tror man att vi ska kunna ro skutan när vi bara
har halva manskapet?
Att pytsa ut miljontals kronor, fru talman, till lö-
neförhöjningar i typiska kvinnoyrken är inte en lös-
ning på jämställdhetsproblemet. Att tvinga styrelser
att ta in kvinnor är inte heller en lösning. Om jag
tvingas att arbeta fyra, sex, tolv eller arton timmar
kan väl kvitta; jag måste väl besluta själv hur många
timmar jag vill arbeta! Vill jag arbeta sex timmar är
det väl lika bra som om jag vill arbeta åtta! Kvote-
ringar, regleringar och en utbyggd offentlig sektor för
kvinnors skull fungerar i själva verket som ett säkert
sätt att cementera gamla stelbenta strukturer.
Det är hög tid för ett annat Sverige, fru talman!
Det är hög tid för en liberal jämställdhetspolitik.

Anf. 7 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag blev något förvånad. Jag hade
trott att jag skulle få höra ett annat budskap, ett annat
anförande. Detta lät mer moderat än vad sociallibe-
raler brukar prestera. Därför vill jag gärna fråga Tina
Acketoft om hon delar Moderaternas syn att den
bristande jämställdheten i Sverige och i världen är ett
individuellt problem.
Min andra fråga har med den så kallade monopo-
liseringen att göra: Vilken analys gör Folkpartiet av
de handelsanställda, som ju har väldigt många arbets-
givare att välja på? Hur kan det komma sig att de
fortfarande tillhör ett låglöneförbund?

Anf. 8 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Fru talman! I likhet med det som vice statsminis-
tern säger anser jag att det i allra högsta grad är ett
strukturellt problem, och jag tyckte också att vi fick
ögonkontakt när jag sade det. Dessa strukturer har
Socialdemokraterna varit med om att bygga upp un-
der de 61 av 70 år som ni har regerat.
Just på grund av de rådande strukturerna i sam-
hället har de handelsanställda en väldigt låg lönebild-
ning. Men det beror också på att det helt enkelt är ett
traditionellt kvinnoyrke.

Anf. 9 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Man skulle ju komma till rätta med de
traditionella kvinnoyrkena genom att det skulle finnas
många arbetsgivare att välja mellan. Då skulle löner-
na bli högre. Så har inte skett. De handelsanställda
har under väldigt lång tid haft väldigt många arbets-
givare att välja mellan. Ändå är det ett låglöneför-
bund.
Att vi har dessa strukturer beror på att Socialde-
mokraterna har styrt landet så länge, sade Tina Ack-
etoft. Kan Tina Acketoft då nämna något land där
högern, kristdemokrater eller liberaler har styrt där
man inte har dessa strukturer?

Anf. 10 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Fru talman! Frankrike är ett ypperligt exempel där
man har haft en klart borgerlig majoritet. Där finns
det betydligt fler högutbildade kvinnor i höga posi-
tioner i samhället när det gäller styrelserummen.
Frankrike är ett bra exempel.

Anf. 11 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Grunden för ett framgångsrikt jäm-
ställdhetsarbete är insikten om alla människors lika
värde. Den fasta övertygelsen att alla människor har
samma värde och därmed samma rättigheter har lett
till en världsvid kamp mot rasdiskriminering, köns-
diskriminering, åldersdiskriminering och social
diskriminering. Varje generation måste på nytt vinnas
för det i grunden okränkbara människovärdet och för
alla människors rätt att förverkliga sina rättigheter
och även skyldighet att respektera andras.
Utgångspunkten för Kristdemokraternas arbete för
jämställdhet är de internationella fri- och rättighets-
deklarationerna och den människosyn med det uni-
versella människovärdet, som bland annat förvaltas
av den kristna traditionen.
Jämställdhet är en fråga om demokrati. Kvinnor
och män ska ha samma rättigheter och möjligheter att
påverka och delta i samhällsutvecklingen. Det är
viktigt att den politiska ledningen i ett land är ett
föredöme i jämställdhetsfrågor. Handling måste över-
ensstämma med ord, annars förlorar politiken och
politikerna trovärdighet. Men hur har regeringen själv
agerat för att öka jämställdheten i Sverige?
Vid en närmare granskning av hur regeringen för-
håller sig till jämställdhet framkommer att det bland
de 18 myndighetschefer som regeringen utsåg år
2001 inte fanns en enda kvinna.
Även vid tillsättning av ambassadörer har reger-
ingen valt bort jämställdheten. Av de 90 ambassadö-
rer som är stationerade runtom i världen är endast 18
kvinnor.
År 2001 ägde staten aktier i sex börsbolag. I två
av dessa var staten indirekt ägare. Som storägare har
staten avsevärda möjligheter att påverka nominering-
arna till bolagsstyrelserna. Ingen av de statliga styrel-
serna hade en kvinnlig ordförande och endast ett
bolag, Telia, hade vid denna tidpunkt en kvinna i vd-
stolen. I de sex bolagen fanns det 56 ordinarie styrel-
seledamöter år 2001. Av dem var bara nio kvinnor.
När kommer regeringen att redovisa för riksdagen
hur den ska arbeta för att öka kvinnorepresentationen
bland myndighetschefer, ambassadörer och statliga
bolagsstyrelser?
Fru talman! Livskvalitet handlar i stor utsträck-
ning om att få vara frisk. Hälsa befrämjas av bra kost,
rörelse men också av harmoni i livet i form av familj,
vänskap och trivsel på arbetet. Alla har naturligtvis
ett ansvar för sin egen hälsa, men ansvaret finns ock-
så hos arbetsgivare och lagstiftare.
Dessvärre tilltar rapporterna om ökad ohälsa.
120 000 människor är i dag långtidssjukskrivna i
Sverige. 63 % av dem är kvinnor. De vanligaste dia-
gnoserna är depression, ångesttillstånd och stressre-
aktioner. Särskilt utsatta är anställda inom primär-
kommunal sektor. Vad beror detta på?
Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland
de högsta i världen och kvinnor är de som arbetar
mest i hemmen. Det verkar bli en allt svårare uppgift
att hinna med både yrkesarbete och hushållsarbete.
Man vill i stället prioritera tid med barnen. Ett sätt att
stödja kvinnor är att utforma beskattningen så att det
går att köpa hushållstjänster till ett rimligt pris. Detta
skulle få en rad omedelbara effekter. Rimliga priser
på hushållstjänster skulle möjliggöra även för de med
normala inkomster att köpa dessa tjänster. Det skulle
också medföra att de personer, oftast kvinnor, som i
dag utför sådana hushållstjänster på en svart marknad
skulle få riktiga jobb och därmed en betydande trygg-
het i form av lön, pension och försäkringar och så
vidare.
En annan orsak till den höga ohälsan hos kvinnor
är att den offentliga sektorn har blivit en kvinnofälla.
Kvinnors möjligheter till karriär och löneutveckling
har begränsats, eftersom det inte funnits flera arbets-
givare att välja mellan. Positivt är dock att beman-
ningsföretagens inträde på arbetsmarknaden och en
ökad mångfald bland dem som tillhandahåller offent-
ligt finansierad service har möjliggjort för bland an-
nat sjuksköterskor att kunna välja mellan flera arbets-
givare. Hela 70 % av bemanningsföretagens anställda
är kvinnor.
En ökad konkurrensutsättning av verksamheter
inom den offentliga sektorn, till exempel äldreomsorg
och sjukvård, skulle också utveckla den traditionellt
kvinnliga arbetsmarknaden.
Jag vill nu i denna debatt flytta fokus och rikta det
på den yttersta bristen på jämställdhet som tar sig
uttryck i det ökande våldet mot kvinnor. Det är helt
oacceptabelt att kvinnor ska behöva leva med risken
att utsättas för våld och övergrepp. Varje år anmäler
20 000 svenska kvinnor en man för misshandel. En-
dast var femte anmälan leder till åtal.
Samarbetet mellan myndigheterna behöver för-
djupas och handläggningen bli effektivare. Hela rätts-
apparaten måste arbeta snabbare. Polisens minskade
resurser innebär en urholkning av rättssäkerheten, och
därför anslår Kristdemokraterna betydligt mer resur-
ser till rättsväsendet i sitt budgetförslag än regering-
en.
Lagen om besöksförbud är ett viktigt skydd för
kvinnor som hotas, förföljs eller trakasseras. Det är
viktigt att besöksförbudet ska kunna ge strängare
straff, att inskränkningar i mannens rörelsefrihet ska
kunna göras med hjälp av elektronisk övervakning
och att mannen ska kunna förbjudas att vistas såväl
inom ett visst geografiskt område som i det gemen-
samma hemmet.
Det finns i dag ca 150 kvinnojourer i Sverige.
Kvinnojourerna är en fantastisk resurs för alla de
kvinnor som tar sin tillflykt dit när hot och våld blir
övermäktigt och då hemmet inte längre är en trygg
plats. Många av landets kvinnojourer har svårt att
finansiera sin verksamhet. Det vill vi åtgärda genom
att satsa mer pengar på den verksamheten.

Anf. 12 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag har precis samma fråga till Anne-
lie Enochson som jag ställde till de två föregående
talarna: Är den bristande jämställdheten ett individ-
problem eller ett strukturellt problem?
Min andra fråga rör det som alltid kommer upp
och som nu har tagits upp i tre anföranden, nämligen
skattesubventionerade hemtjänster. Vilket pris tror
Annelie Enochson att en vanlig familj är beredd att
betala? Och i förlängningen: Hur stor ska subventio-
neringen vara? Vilken timkostnad har en vanlig fa-
milj råd att betala för att denna - enligt er - väldigt
fina sak ska kunna komma också de som inte tjänar så
mycket pengar till del?

Anf. 13 ANNELIE ENOCHSON (kd)
replik:
Fru talman! Till att börja med anser jag, liksom
den föregående folkpartistiska talaren, att det är ett
strukturproblem. Jag tror också att det har sin rot i att
vi under lång tid har haft ett socialdemokratiskt styre,
och det är ni som har byggt denna struktur.
Den andra frågan handlade om vilken nivå man
skulle ligga på. Som det är i dag är det svårt att ange
en viss summa, det kan jag inte göra. Däremot är det
viktigt att börja med att se på medellönen. Vad är
kvinnorna beredda att betala? Detta med nivån tror
jag kan lösas om viljan finns och om man gör en
skattereduktion med 50 %.

Anf. 14 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! Det är inte en mindre fråga. Den är
ganska intressant, därför att antingen hävdar man att
detta är till fromma för en stor del av befolkningen,
för de många familjerna som har det slitsamt, eller
också blir det till fromma för dem som redan i dag
har råd, för det finns ju de facto städfirmor och fram-
för allt kvinnor som städar i hemmen. Men om det är
en liten subvention kommer den ju att gå till de hög-
avlönade. Därför är det intressant att veta hur stor
subventionen ska vara, det vill säga vilket pris männi-
skor är beredda att betala.
Det har gjorts undersökningar om det här, i Kung-
älv till exempel, och de visar att först när man kom-
mer ned till drygt 50 kr i timmen blir det bredd på det
hela. Då ska man komma ihåg att det ursprungliga
priset, bruttopriset, är över 200 kr i timmen.

Anf. 15 ANNELIE ENOCHSON (kd)
replik:
Fru talman! För att kunna få det här till stånd
måste man börja med en viljeinriktning. Eftersom det
nu är tredje gången som vice statsministern tar upp
frågan om jämställdheten är ett strukturproblem och
två av oss har svarat att det är ett strukturproblem,
tycker jag att Margareta Winberg, eftersom det ligger
på hennes bord, bör titta på vad vi kan göra för att
ändra strukturerna. Vad kan jag göra för att få en
viljeinriktning för att just kunna hjälpa dessa kvinnor
som inte orkar med hushållsarbete hemma och ett
yrkesarbete? Det är ju de kvinnorna som är sjukskriv-
na i dag. Det är de kvinnorna som vi måste se till att
hjälpa.

Anf. 16 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! 1995 utsågs Sverige till världens mest
jämställda land. I alla forum framförs från svensk
sida att i Sverige är kvinnor och män jämställda. Som
några bevis på hur jämställda vi är nämns att 40 % av
riksdagsledamöterna är kvinnor och att förvärvsfre-
kvensen bland kvinnor är hög. Mer sällan brukar vi
berätta att 30-50 kvinnor misshandlas varje år till
döds av sina svenska partners.
Vi konstaterade då att det som vi kommit så långt
med här ser riktigt illa ut i resten av världen. Vi är
jämställda här, men de är inte jämställda där. Vi för-
fasar oss över hur det ser ut för kvinnor i fundamen-
talistiska regimer på avlägsna kontinenter. Vi be-
stämde oss därför för att göra svensk jämställdhet till
en exportvara, och sålunda blev jämställdheten ett av
de uttalade målen i svenskt biståndsarbete. Den
svenska jämställdheten blev norm i världen för vad
jämställdhet är.
När idén om det mångkulturella samhället på
1990-talet fick sitt genombrott i Sverige kom kulturen
att bli en avgörande faktor i diskussionen om invand-
rade och svenskar. Vid ungefär samma tidpunkt kom
jämställdheten att känneteckna det svenska, medan
det icke-jämställda regelmässigt kom att känneteckna
de invandrade.
Ordförande i Kommittén för försvar av iranska
kvinnors rättigheter, Parvin Kaboly, skrev i ett brev
med anledning av mångkulturalismen:
"Denna politik glömmer eller struntar helt i alla
de individer som ingår i de nämnda grupperna men
inte håller med gruppens kultur och vill leva helt
annorlunda. 'Mångkulturalismen' diskriminerar och
kränker de människor som inte vill stå till förfogande
för föräldrarnas kultur eller religion."
Vad Parvin Kaboly säger är att jämställdhetspoli-
tiken hellre kopplar ihop den situation som många
invandrade kvinnor lever i med nationalitet, religion
och kultur än med ett politiskt förtryck. Det icke-
svenska har definierats som icke-jämställt och det är
detta ramverk som bestämmer tolkningsutrymmet för
diskussionen om hedersmord och tvångsäktenskap.
När vi till exempel diskuterar hur vi ska skydda unga
invandrade kvinnor, definierar vi detta som riktade
mot unga kvinnor i patriarkala familjer - som om inte
alla familjer i Sverige är patriarkala!
Jämställdhetspolitiken har skapat tydliga klyftor i
samhället och kategoriserat svenskar kontra invand-
rade i en tydligt moraliserande och hierarkisk ord-
ning. Själva grundtanken med jämställdhetspolitiken,
nämligen att eliminera en form av förtryck, har sam-
tidigt bidragit till uppkomsten av en annan. Ann
Towns beskriver i sin forskningsrapport Paradoxes of
(In)Equality: Something is rotten in the Gender equal
state of Sweden - någonting är ruttet i den svenska
jämställdhetsstaten. Där beskriver hon hur jämställd-
heten har blivit ett svenskt varumärke - en moralisk
förpliktelse inför det internationella samfundet och
därmed en avgörande del av det som definierar
svenskar som folk och Sverige som stat. Hon visar
mycket tydligt att jämställdhetspolitiken inte omfattar
alla kvinnor och män i Sverige.
Fru talman! Genom att jämställdhetspolitiken inte
omfattar alla kvinnor i Sverige har den lett till att det
blivit en tydlig uppdelning i vi och dom, där vi är de
som tillhör majoritetssamhället och dom är de som
har utländsk bakgrund, oavsett medborgarskap eller
status på uppehållstillstånd.
En ung kvinna från Bangladesh kom till Sverige i
slutet på augusti i år. Kvinnan är politiskt aktiv i det
parti som förlorade valet förra året. Hon hade blivit
utsatt för en gruppvåldtäkt av fem sex män från det
regerande partiet i landet. Hon fördes till sjukhus där
hon fick stanna kvar för vård i ett par veckor. Akti-
vister i regeringspartiet hotade att döda henne, kid-
nappa henne igen eller att kasta syra i ansiktet på
henne om hon polisanmälde våldtäkten. När hon trots
hoten gick till polisen, vägrade de att ta upp anmälan.
De hävdade att de inte kunde ta upp anmälan när det
regerande partiet sitter vid makten. De skulle riskera
att bli av med sina jobb eftersom det var företrädare
för regeringspartiet som anklagades. I Bangladesh
byter man regering ofta. Men oavsett hur ofta man
byter regering så består patriarkatet. Patriarkatet är
detsamma oavsett vem som regerar.
Migrationsverket skriver i sitt avslagsbeslut att det
råder politisk åsiktsfrihet i Bangladesh. Men vad
verket glömmer bort är att det också råder frihet för
patriarkatet - där som här i Sverige. Verket ifråga-
sätter inte att kvinnan blivit utsatt för en gruppvåld-
täkt, men de ifrågasätter att våldtäkterna var sanktio-
nerade av myndigheterna. Men de var sanktionerade
av patriarkatet på samma sätt som våldtäkter är sank-
tionerade av patriarkatet här. Jag rekommenderar
Katarina Wennstams bok Flickan och skulden till
läsning. Eftersom patriarkatet enligt jämställdhetspo-
litiken inte utövar politiskt förtryck, vare sig här eller
där, drar verket slutsatsen att det är enskilda me-
ningsmotståndare som våldtagit henne. Hon avvisa-
des den 25 oktober därför att jämställdhetspolitiken
inte omfattar alla kvinnor i Sverige och därför att
jämställdhetspolitiken inte ser patriarkala strukturer.
Jämställdhetspolitiken omfattar endast kvinnor från
majoritetssamhället - allt annat är kultur, religion
eller tradition. Jämställdhetspolitiken omfattar endast
"vi", inte "dom". Allra helst inte om dom dristat sig
till att vandra in eller fly hit.
Oavsett om dom är här anser jämställdhetspoliti-
ken att dom inte hör hit. Dom är de andra, dom som
vi ska utbilda i jämställdhet därför att vi är bäst i
världen på jämställdhet. Vi fick ju pris 1995.

Anf. 17 HELENA BARGHOLTZ (fp)
replik:
Fru talman! Jag har så svårt för Vänsterns inställ-
ning i kvinnofrågor. I mycket kan jag dela problem-
beskrivningen, men det är detta att ni alltid generali-
serar så hårt.
När Ulla Hoffmann säger att alla familjer är par-
triarkala känner jag inte igen mig. Vi vet att det finns
en stor del familjer som består av en ensamstående
kvinna med barn. Är en ensamstående kvinna också
patriarkalisk i sitt sätt att agera inom ramen för fa-
miljen? Är det någonting som följer med? Man måste
ju se till de olika individerna, de olika situationer som
finns i familjer. Jag har över huvud taget svårt att
ställa upp på den generella och hårda beskrivning
som Vänstern gör när det gäller att komma till rätta
med den bristande jämställdheten, som vi är överens
om är ett problem. Men varför denna hårda generali-
sering?

Anf. 18 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Alla strukturer består av individer. Så
är det även i partriarkatet. Tillsammans bildar indivi-
derna ett patriarkat. Vi har en patriarkal miljö i Sveri-
ge men med olika gradskillnader på hur patriarkatet
utövas. Men självklart är det så att även om man är
ensamstående mamma, vilket jag själv är med tre
söner, lever man i en patriarkal miljö. Tar mina barn
intryck till exempel av reklam, skolan, existerande
strukturer och så vidare så fostrar jag dem och lever i
denna miljö. Självklart blir det så att alla familjer är
patriarkala i varierande grad.

Anf. 19 HELENA BARGHOLTZ (fp)
replik:
Fru talman! Kan Ulla Hoffmann då beskriva vad
en matriarkalisk miljö innebär i så fall? Vad skulle
skillnaderna verkligen vara?
Ulla Hoffmann säger att patriarkat råder oavsett
vilken regeringen som regerar. Vi vet ju att det finns
mycket starka matriarkat i andra delar av världen, till
exempel på Söderhavsöar. Jag vet att socialantropo-
logen Margaret Mead har beskrivit detta. Vad är en
god matrialkalisk miljö enligt Ulla Hoffmann?

Anf. 20 ULLA HOFFMANN (v) replik :
Fru talman! Jag har aldrig sagt och kommer aldrig
att säga att det är ett matriarkat jag vill ha, som till
exempel skulle var bättre än patriarkat, Helena Barg-
holtz. Jag vill skrota patriarkatet och se till att vi kan
införa feminism i det här landet.
Jag har tyvärr aldrig varit på de Söderhavsöar som
Helena Bargholtz talar om. Däremot vet jag att där -
där kvinnorna har makten - så talar männen om
samma typ av förtryck som vi gör här fast det är om-
vänt. Idealet är inte att kasta i väg patriarkatet och
införa matriarkat, utan vägen och idealet är feminis-
men.

Anf. 21 MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Jämställdhet börjar hemma - ja, det
sitter så djupt att det börjar i vars och ens eget sätt att
se på sig själv och sin omgivning. Det innebär att den
som alltid har fått veta att hon eller han är mindre
värd än andra kommer att ha väldigt svårt att leva i
jämställda relationer.
Jämställdheten börjar därför också med det lilla
barnet och är beroende av hur föräldrar och förskole-
personal behandlar den lilla flickan eller pojken.
Forskning bland både föräldrar och förskolepersonal
visar att vi tar olika i barnet beroende på om det är en
flicka eller pojke och att vi som vuxna har olika för-
väntningar på hur barnet ska vara redan i späd ålder
beroende på kön. Vi blir också mycket frustrerade
över om vi inte kan bestämma om en person vi ser,
oavsett ålder, är hon eller han. Könet har alltså myck-
et stor betydelse för människans socialisationspro-
cess.
Fru talman! Är det då lönt att försöka ändra på
faktorer som finns med oss ända sedan spädbarnsål-
dern? Ska vi försöka göra livet jämställt när vi kom-
mer i skolåldern, i puberteten, som unga föräldrar
eller är det jämställda löner och pensioner vi ska
eftersträva? För min och Centerpartiets del svarar jag
obetingat ja på den första frågan. I vårt idéprogram är
en av de bärande tankarna alla människors lika rätt
och värde. Med den grunden kan vi inte acceptera
orättvisor på grund av kön och inte heller av någon
annan orsak. Diskriminering i alla former måste be-
kämpas.
I vårt jämställdhetsmanifest säger vi att centerfe-
minismen skiljer sig från andra former av feminism i
så måtto att vi anser att jämställdhet är en fråga för
både kvinnor och män. Alla tjänar på ett samhälle
med jämställdheten som en av grundvalarna. Det
innebär också att ansvaret inte kan ligga på enbart
kvinnorna utan att det måste delas av båda könen. Vi
vill samverka med alla de goda män som har samma
idéer som vi kvinnor om hur ett jämställt samhälle
ska se ut och fungera.
Det innebär också att somliga lagar måste ses över
eftersom män blir utsatta när de till exempel vill ta ut
föräldraledighet. Dagens jämställdhetslag biter inte på
det eftersom den utgår från att det är kvinnor som blir
diskriminerade. Det är föräldraledighetslagen som
måste ändras och bli könsneutral i stället för, som nu,
könsblind.
Det finns fler lagar och affärsidéer som till sin ut-
formning ser ut att vara könsneutrala men som i stäl-
let är könsblinda. Det finns exempel i både straffla-
gen och i försäkringsvärlden som leder till att kvinnor
utsätts för indirekt diskriminering.
Mycket av det här arbetet måste ske via opinions-
bildning, via löneavtal på arbetsmarknaden och i ett
aktivt rekryteringsarbete när olika poster ska tillsättas
inom både förvaltning och näringsliv. Alla måste vi
vara uppmärksamma på att det inte är ett avgörande
kriterium för kompetens att man är man. Kvinnors
kompetens ser just på detta område annorlunda ut,
och om den som rekryterar då går efter maximen att
lika söker lika så kommer vi aldrig vidare i rekryte-
ring av kvinnor på höga poster i samhället. För att
återspegla hela samhället oavsett om det gäller pro-
duktion av varor eller tjänster behövs både kvinnliga
och manliga kompetenser. Vi har olika bakgrund och
olika sätt att se på samhället. Det behöver komma
fram i alla sammanhang - annars riskerar vi att både
ekonomin och hela samhället stagnerar i utveckling-
en.
Nokias aktiva rekrytering av kvinnor i ledningen
för företaget är säkert en del i förklaringen till att de
har lyckats bra i förhållande till andra företag i bran-
schen. Företagsledare och andra måste inse att mark-
naden innehåller 50 % kvinnor och 50 % män. En
stor del av hushållens inköp görs också av kvinnor.
Den jämställdhetsmärkning som föreslogs av en ut-
redning som presenterades i våras skulle kunna vara
ett vapen i ett fortsatt förändringsarbete. Kvinnor
skulle på det sättet kunna välja produkter som produ-
ceras av företag med en bra jämställdhetsprofil. Det
skulle säkert få samma effekt som när miljövänliga
produkter på bara några månader slog ut andra pro-
dukter som inte var lika miljövänligt producerade.
Det tydligaste exemplet var oblekta kaffefilter. Det är
en liten detalj, men i alla fall!
Fru talman! I Centerpartiets jämställdhetsmotion
lyfter vi fram flera olika förlag för att förbättra jäm-
ställdheten via lagstiftningen. Jag ska bara nämna
några för att visa att det finns mer att göra på områ-
det. Man kan till exempel utforma läroböcker i ett
jämställdhetsperspektiv, införa könsneutral mönst-
ringsplikt och införa lönerevision i statlig verksamhet
för att motverka osakliga löneskillnader - staten ska
då vara ett föredöme i frågan. Man kan också göra det
möjligt att väcka grupptalan i lönediskrimineringsmål
och höja skadestånden rejält för brott mot jämställd-
hetslagen på detta område.
I Centerpartiets vision om det goda samhället in-
går också jämställdheten som en viktig del. Tillsam-
mans, kvinnor och män, ska vi arbeta för att uppnå
det målet.

Anf. 22 HELENA BARGHOLTZ (fp)
replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag reagerar när
Margareta Andersson säger att centerfeminismen
skiljer ut sig från andra typer av feminism. Sedan
talar Margareta Andersson om vikten av att både män
och kvinnor arbetar för jämställda villkor. Då får jag
hänvisa till den liberala feminismen, som har precis
samma utgångsläge. Om Margareta Andersson läser
Folkpartiets jämställdhetsmotion så tror jag att hon
kommer att finna att vi står på precis samma barrika-
der och kämpar för samma sak. Däremot vill jag
hävda att den liberala feminismen nog har funnits
längre än centerfeminismen, för den kom till någon
gång på 1800-talet - långt innan Folkpartiet kom till.
Jag vill också markera att jag är glad att vi, cen-
terkvinnor och liberala kvinnor, till exempel har skri-
vit en gemensam motion som handlar om invandrar-
kvinnor och invandrarbarn.
Jag ställer alltså inte upp på att vi skiljer ut oss,
utan jag vill säga att vi har mycket gemensamt.

Anf. 23 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag är glad, Helena Bargholtz, att vi
har likartade åsikter på det här området. Förut har det
i många diskussioner varit så att andra organisationer
har tryckt mycket på att det är så viktigt att det är
kvinnorna som arbetar. Man har då bortsett från män-
nen.
Jag tror också att vi tillsammans på många olika
sätt kommer att kunna verka för att detta ska bli ett
mycket bättre samhälle. Då måste kvinnor och män
verka tillsammans. Det är vi överens om, Helena
Bargholtz och jag.

Anf. 24 HELENA BARGHOLTZ (fp)
replik:
Fru talman! Ja, det är vi. Jag är lite besviken över
att vi i debatten i dag bara är kvinnor som deltar. Jag
skulle önska att jag såg några män delta också. Tidi-
gare har vi varit ganska jämställda när vi har fört
debatter i riksdagen om jämställdhetsfrågor.

Anf. 25 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag har också uppmärksammat sam-
ma sak som Helena Bargholtz. Vi är inte särskilt
jämställda i den här debatten. För att komma vidare
måste också männen uppmärksamma problemen.
Det finns mycket mer att göra. Vi har kommit en
bra bit på väg, men det är fortfarande lång väg att gå.

Anf. 26 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag hade, precis som Helena Barg-
holtz, en fundering på vad centerfeminism egentligen
är. För mig är det ett ganska främmande uttryck.
Men det var inte det som jag primärt ville fråga
om, utan jag vill ställa samma fråga till Margareta
Andersson. Är det ett individproblem eller ett struktu-
rellt problem?
Min andra fråga gäller föräldraledighetslagen.
Den ska alltså förändras så att den blir könsneutral.
Vad betyder det? Det låter spännande, tycker jag.

Anf. 27 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Centerfeminismen är egentligen bara
ett nytt uttryck där vi har samlat ihop idéerna om att
det hela ska gälla män och kvinnor tillsammans. Där
vill vi också tala om att detta är både ett individpro-
blem och ett strukturproblem. Men vi vill inte trycka
på det ena eller det andra. Individproblemet tar ju
Moderata samlingspartiet upp och strukturproblemet
tas upp av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.
Vi i Centerpartiet ser att det finns problem på
båda sidor och att vi gemensamt måste lösa dessa
problem. Vi måste se både strukturerna och de en-
skilda individerna.

Anf. 28 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte se hur centerfeminismen
på det sättet skiljer sig från annan feminism, men det
kan vi debattera vidare.
Jag ställde en andra fråga. Margareta Andersson
talade om föräldraledighetslagen och nämnde ordet
"könsneutral". Betyder det att mammor och pappor
ska ha lika tillgång till den, eller vad ligger i det or-
det? Jag tycker att föräldraledighetslagen och föräld-
raförsäkringen kanske är den viktigaste nyckeln till
jämställdhet. Det vore intressant att få höra det där
utvecklat lite.

Anf. 29 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag håller med vice statsministern om
att föräldraledighetslagen är oerhört viktig i det här
sammanhanget.
I dag är det många unga män som får stora pro-
blem när de vill utnyttja denna lagstiftning. Problemet
är kanske inte direkt själva lagstiftningen, men de kan
råka ut för hot och trakasserier från både arbetskam-
rater och inte minst chefer hos en del företag. Många
företag är duktiga och talar om att de ger extra dagar,
extra ersättning och liknande, men det finns problem
på vissa ställen.
Då behöver föräldraledighetslagen skärpas så att
man inte kan säga upp folk under den tid föräldrale-
digheten löper. Då måste man också skärpa de delar
som handlar om diskriminering som drabbar unga
män.

Anf. 30 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag var
föräldraledig förra hösten och valde att utnyttja halva
föräldraledighetstiden eftersom barnets far ville ha
den andra halvan. Sådant leder också till att man blir
utsatt. Det är inte bara män som blir utsatta. Jag blev
betraktad som om jag inte var en riktig kvinna när jag
inte ville vara hemma med mina barn i ett helt år.
Men det var inte det jag ville fråga om.
Jag vill fortsätta på vice statsministerns fråga. Hur
skulle en sådan könsneutral föräldraledighet se ut?
Innebär det också att man ska arbeta med att få fler
män att ta ut föräldraledighet?

Anf. 31 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Ja, det är viktigt att vi arbetar för att
fler män ska ta ut föräldraledighet. I dag tas ungefär
14 % av föräldraledighetstiden ut av män, och det är
alldeles för kort tid för att kunna bygga en god rela-
tion till det lilla barnet - det kan sedan bli en god
relation även till det lite större barnet och så små-
ningom till det vuxna barnet. Det är väldigt viktigt att
en sådan tidig anknytning till båda föräldrarna kom-
mer till stånd.
Vi har kunnat se att om båda föräldrarna delar på
föräldraledigheten i en familj föds fler barn, och det
blir färre skilsmässor. Det är väldigt goda saker, båda
delarna. Det är TCO som har tagit fram den statisti-
ken.

Anf. 32 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Det innebär att vi är överens om att
det är viktigt att få fler män att ta ut föräldraledighet.
För mig är föräldraförsäkring och föräldraledighet till
för barnets skull. Det är för att barnet ska ha rätten att
knyta en nära relation med sina föräldrar, både
mamman och pappan.
För mig blir det naturliga steget i att utveckla för-
äldraförsäkringen att göra den individbaserad och
knuten till mamman och pappan med möjlighet att
vara hemma med det lilla barnet. Man ska inte kunna
hindra mamman eller pappan. Jag skulle vilja höra
Margareta Anderssons reflexioner om detta, individ-
baserad föräldraledighet.

Anf. 33 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Vi är överens om att det är väldigt
viktigt med att detta är för barnets skull. Vi ska sätta
barnets bästa i främsta rummet i hela den här lagstift-
ningen. Därför har vi i Centerpartiet föreslagit att
man ska ha en pappabonus för att stimulera papporna
att vara hemma i större utsträckning än de är i dag.
Att knyta varje månad till den ena eller andra för-
äldern tror vi inte är så lyckat. Däremot tror vi att
man kan stimulera fram det och försöka påverka både
föräldrar och det omgivande samhället, till exempel
arbetsgivare, i den här riktningen. Det är mycket
viktigt för oss, och så kommer vi att fortsätta att ar-
beta.

Anf. 34 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s):
Fru talman! "Framför mig, i denna kammare, sit-
ter världens mest jämställda parlament. Över detta
bör vi vara stolta, men inte nöjda. Sverige är fortfa-
rande långt ifrån jämställt. Regeringen kommer under
mandatperioden att skärpa integreringen av jäm-
ställdhetsperspektivet på alla politikområden." Detta
var, som ni kanske märkte, ur årets regeringsförklar-
ing. Som ansvarigt statsråd för jämställdheten kom-
mer jag att koordinera regeringens arbete när det
gäller den här skärpningen.
I praktiken har Sverige 22 jämställdhetsministrar.
Ska Sverige gå mot ökad jämställdhet räcker det inte
med ett statsråd som ensamt ansvarar för jämställd-
hetsarbetet. Varje statsråd är ansvarigt för att stärka
jämställdheten på sitt politikområde. Ett jämställd-
hetsperspektiv ska genomsyra politiken på alla områ-
den, inga undantagna. Det finns jämställdhetsaspekter
också på sådana områden som vi sällan talar om - jag
tänker på trafikpolitik, regionalpolitik, näringspolitik
och alkoholpolitik.
De strukturella orättvisorna - jag hör till dem som
tror att detta är strukturellt - beror på hur vi värderar
kön. Det här löper tvärs igenom hela samhället. De
existerar i alla miljöer och på alla områden. De exi-
sterar i denna kammare likaväl som hemma i famil-
jen.
Socialdemokratin har sedan starten arbetat för att
de orättvisor som klassamhället har skapat för indivi-
der och olika grupper ska undanröjas. På samma sätt
är vi nu inställda på en hård kamp mot de diskrimine-
rande strukturerna mellan kvinnor och män. Det ena
är inte viktigare än det andra. De här ambitionerna
måste gå hand i hand.
Min uppgift är som sagt att samordna arbetet och
bilda opinion för en jämställdhetspolitik som anstår
ett feministiskt parti. Det kommer att märkas. De
förslag och den politik som den socialdemokratiska
regeringen har genomfört under den gångna mandat-
perioden är steg på vägen, men vi är inte vid vägs
ände. Vi har många steg och lång väg kvar.
Den nya jämställdhetslagen, Nationellt råd för
kvinnofrid, kriminalisering av sexköp, skärpt lagstift-
ning och utbildning för de grupper som möter kvinnor
som utsatts för våld är några sådana steg. Vi har ock-
så genomfört en första kartläggning av hot och våld
mot unga kvinnor i patriarkala miljöer och påbörjat
arbetet för att skapa ett skyddat boende. Vi har för-
längt föräldraledigheten och infört två riktade pappa-
respektive mammamånader. Detta kan, tillsammans
med vårt förslag om att höja taket i föräldraförsäk-
ringen, leda till att fler pappor tar ut sin föräldraledig-
het och därmed tar ett större ansvar för hem och barn.
Detta är, som jag tidigare sade, enligt min bedömning
en oerhört strategisk fråga när det gäller framtiden
och när det gäller att bryta könsmaktsordningen.
Fru talman! Det är väl känt i denna kammare vilka
partier som har stött regeringens politik för ökad
jämställdhet och vilka som har varit motståndare. Det
tycker jag att den här debatten också delvis har visat.
Jag blev därför väldigt förvånad när jag häromdagen
lyssnade på partiledardebatten som inledde den all-
mänpolitiska debatten.
Alf Svensson öppnade med ett ganska mustigt ci-
tat ur en - som det lät - feministisk avhandling. Se-
dan höll han ett anförande som till säkert en tredjedel
ägnades åt kvinnovåld. Jag vet inte om detta är en
reaktion på den kristdemokratiska valanalysen, om
det är en retorisk fint för att föra tillbaka de många
kvinnor som har lämnat det partiet, eller om det fak-
tiskt är ett steg mot en omläggning av politiken. I så
fall tycker jag att det är väldigt intressant. Jag skulle
emellertid gärna vilja höra fler politiska förslag från
Kristdemokraterna som leder till verkligt ökad jäm-
ställdhet.
Fru talman! Jämställdheten ska ta kliv framåt, och
vi socialdemokrater har tillsammans med Vänster-
partiet och Miljöpartiet slagit fast en rad åtgärder som
vi vill genomföra under de kommande åren. Jag ska
ge några exempel.
Statsbudgeten ska kompletteras med en jämställd-
hetsbilaga. Vi vill införa rätt till heltid för deltidsar-
betande för att öka trycket på att avskaffa könsdis-
kriminerande löneskillnader. Vi kommer att överväga
möjligheten att införa krav på redovisning av köns-
fördelning i företagens årsredovisningar. Jämställd-
hetslagen, som fortfarande är rätt så färsk, ska utvär-
deras år 2004 och vid behov skärpas. Då handlar det
framför allt om löneskillnader mellan kvinnor och
män.
Vi ska förbättra skyddet för kvinnor och barn som
riskerar att utsättas för våld och sexualbrott.
Vi ska öka samarbetet både nationellt och inter-
nationellt för att förhindra trafficking och kvinnohan-
del.
Kunskapsnivån i fråga om könsrelaterat våld ska
höjas inom rättsväsendet, och migrationsmyndighe-
ternas personal ska få fortsatt utbildning om kvinnors
asylskäl.
Vi kommer att lagstifta om förbud mot diskrimi-
nering och sexuella trakasserier i skolan.
Vi ska överväga hur en kvoteringslagstiftning när
det gäller kvinnor i näringslivet skulle kunna se ut.
Vi ska naturligtvis fortsätta att arbeta för ökad
jämställdhet inom EU och FN, och vi ska på olika sätt
se till att de lagförslag och tendenser till förändrade
lagar ute i Europa när det gäller legalisering av pro-
stitutionen förhindras. Det är en viktig internationell
uppgift.
Detta är några punkter.
I den nationella handlingsplanen för ökad jäm-
ställdhet som vi avser att lägga fram kommer vi att
redovisa både hur arbetet kommer att bedrivas och
vilka frågor som kommer att prioriteras. Och målet är
att bryta könsmaktsstrukturerna, att skapa ett Sverige
där feminismen är ledstjärna. Det är spännande. Så
har inget lands regering uttryckt sig tidigare, och
ingen regering i något land har satt ett sådant konkret
mål - ett feministiskt samhälle och ett feministiskt
Sverige.
Fru talman! Jag läste någonstans ett par meningar
av den där sorten som lite grann bygger bo i minnet.
Det löd ungefär på följande sätt:
Vi vill alla leva i den bästa av världar. Vi vill leva
i en värld där far ror och mor är rar. Vi vill slippa
förhålla oss till en verklighet där far är arg och mor är
på jour.
Det är en bra omskrivning av ett veritabelt helvete
som många kvinnor i Sverige har i dag i sin vardag.
Då tänker jag inte på gatuvåldet som inte minst i
valrörelsen ventilerades mycket, utan jag tänker på
det kvinnovåld som finns någon helt annanstans och
där vi kanske inte kan ha poliser överallt. Jag tänker
på det våld som utförs mot kvinnor av män och som
har sin grund i mäns överordning och kvinnors un-
derordning, det våld som utförs av män som bor ihop
eller har bott ihop med kvinnan i fråga, det våld som
utförs i det egna hemmet.
Mäns våld mot kvinnor är inte heller det något in-
dividuellt enstaka problem. Det ingår i denna köns-
maktsordning där vi har en överordning och en un-
derordning, där män är överordnade och kvinnor är
underordnade, där män är norm och kvinnor är un-
dantag. Det tar sig uttryck också här.
Det finns därmed också ett samband, vilket Alf
Svensson vägrade att svara klart på häromdagen,
mellan våldet mot kvinnor och diskrimineringen på
arbetsmarknaden, de lägre kvinnolönerna och så
vidare. Det är viktigt att vi som ser detta, vi som är
feminister, står för det och vet vad det innebär tydlig-
gör detta därför att vi måste tillsammans försöka
bryta de strukturer som i sin mest extrema form fak-
tiskt också leder till kvinnomord. Vi kommer aldrig åt
detta genom att vi bara står här och talar eller stiftar
lagar. Det var någon som var inne på det tidigare. Vi
måste ha ett samarbete med polis, mellan vårt land
och andra länder, mellan frivilligorganisationer och
stat, mellan landsting och kommuner, mellan arbets-
marknadens parter och naturligtvis också mellan olika
statsråd och flera departement och mellan regering
och riksdag.
Jag ser verkligen fram emot de kommande fyra
åren. Jag tycker att det har varit en rätt så intressant
debatt redan i dag, och jag ser fram emot att få lyssna
på och diskutera de många idéer och förslag som
finns i denna kammare. Det mest glädjande vore om
vi på några väldigt viktiga och väsentliga punkter
faktiskt kunde bli överens. Tänk vilken styrka det
skulle ge om vi kunde bli överens. Jag ser fram emot
fyra års hårt arbete och många diskussioner. Men jag
lovar också att göra vad jag kan för att föra Sverige
från nästan jämställt - som i dag - till mera jämställt.
Jag kan inte lova att vi på fyra år blir helt jämställda.
Det tror jag är en vision som är alltför långt bort.

Anf. 35 GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag håller med om att det är beklag-
ligt att det är så få män som deltar i denna debatt. Jag
vill särskilt nämna Gunnar Nordmark som var närva-
rande från början och tyckte att detta var en intressant
debatt.
Folkpartiet hade en slogan i årets valrörelse att
män ska ha lika bra betalt som kvinnor. Jag tror att
det är väldigt viktigt att ibland ändra på ordningen
som det är fråga om här, könsmaktsordning och så
vidare. Och jag tycker att det var en mycket bra slo-
gan eftersom den fick människor att tänka till.
Jag har en mycket konkret fråga till vice statsmi-
nister Margareta Winberg. Vad gör Socialdemokra-
terna i sitt samarbete med Vänsterpartiet och Miljö-
partiet för att män ska bli mycket mer representerade
i vård och omsorg eftersom det där inte är fråga om
lagstiftning utan i högsta grad någonting annat som är
nästan ännu viktigare, nämligen män som föredö-
men?

Anf. 36 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! För att kunna besvara den frågan
måste man ställa sig den första frågan: Varför ser det
ut som det gör, och varför jobbar mest kvinnor i vissa
sektorer? Jag tror att ett skäl är att det är dåligt betalt.
Ett annat skäl är att det är väldigt många deltider. Det
är inte många män som accepterar att jobba 87,32 %
eller 69,4 %. På båda dessa områden har vi tillsam-
mans med våra samarbetspartier sagt att vi önskar se
att man värderar vården och omsorgen högre, det vill
säga att det måste bli bättre betalt för att jobba där. Vi
har också sagt att vi ska införa en regel som säger att
alla ska ha rätt till heltid men möjlighet till deltid om
man så önskar. Det är två saker som vi tillsammans
har blivit överens om.

Anf. 37 GUNNAR ANDRÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Det visar på
det som vice statsministern tidigare frågade flera av
de andra partiernas företrädare om, nämligen att vi
här har ett strukturellt problem och inte i första hand
ett individuellt problem som man från det offentliga,
från stat, kommuner och landsting, kan åtgärda. Det
tycker jag är väldigt viktigt eftersom det hela tiden
fanns anklagelser mot alla män för att vi inte försöker
göra någonting. Men vi ska nog försöka göra vad vi
kan, men vi måste då ha hjälp från en massa kvinnor
som måste förstå att män också behövs i vården och
omsorgen.

Anf. 38 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas att jag inte uttryckte mig
på ett sådant sätt att det känns som om jag kommer
med anklagelser. Å andra sidan menar jag att med
den könsmaktsordning som vi lever i har alla män ett
ansvar för att bryta den. Alla män har ett ansvar att
stå upp och till exempel ta avstånd från mäns våld
mot kvinnor och arbeta för bättre jämställdhet också
på annat sätt. Alltför få män gör det i dag. Jag har
under mina tidigare fyra år genom ett mansprojekt
försökt initiera att det ska bli en ändring därför att jag
tror att männen verkligen också behövs i debatten för
att vi ska nå en bättre jämställdhet.

Anf. 39 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja återkomma till vice
statsministern som jag tycker har gjort det lite för
enkelt debattekniskt i dag genom att påstå att jag och
Moderaterna bara ser att det är ett individuellt pro-
blem och inte också ett strukturellt. Jag hoppas att
Margareta Winberg hörde att jag även tog upp det
strukturella på slutet även om jag i dag har valt att
betona det individuella ansvaret och gjort det utifrån
betoningen på både rättigheter och skyldigheter.
Men låt mig vända tillbaka frågan till vice stats-
ministern. Hur ska strukturerna ändras, vilka hon
kritiserar här i dag, om inte individer både tar och ges
ett ansvar att faktiskt göra skillnad?

Anf. 40 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vill först kommentera det tidigare
svar som jag fick, nämligen att Frankrike skule vara
ett land där man hade kommit så mycket längre där-
för att man har haft borgerliga regeringar. Jag delar
inte alls den analysen.
Frankrike kommer ganska långt ned på den jäm-
ställdhetslista som FN gör varje år, om vi ska tillmäta
det någon betydelse vilket jag gör.
För att bryta detta behövs det både ett kraftfullt
opinionsarbete och en lagstiftning. Det är på lagstift-
ningsområdet som vi och Moderaterna skiljer oss åt.
Ni vill rasera de lagar som har tillkommit och som vi
vill skärpa för att stötta kvinnor och därmed bryta
könsmaktsordningen. Där skiljer vi oss åt. Ni tror på
individen, att individen själv kan förhandla om sin
lön och sin anställningstrygghet. Det är en ganska
stor skillnad mellan våra partier i den frågan.

Anf. 41 CATHARINA ELMSÄTER-SVÄRD
(m) replik:
Fru talman! Jag hoppas att vice statsministern inte
menade att det var jag som tog upp Frankrike. Det
kom inte från mig.
Ministern tar i sitt svar upp opinionsarbete och
lagstiftning - ja, det är så otroligt enkelt att landa där.
Vi vet att varje struktur också innehåller individer.
Det var lite intressant när vice statsministern ändå
tog upp att varje statsråd nu ska ha ett ansvar att ar-
beta för jämställdhet. Då är vi på god väg utifrån ett
individperspektiv. Kan vice statsministern lova mig
att det också kommer att leda till att kvinnor får vara
med i regeringens fotbollslag vid nästa årliga match?

Anf. 42 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Nej, det kan jag inte lova. Det har jag
ingen makt över. Jag tycker inte att det är särskilt
viktigt heller.
Att varje statsråd har ett ansvar betyder ingenting
på individbasis. Det är precis tvärtom. Det är ett sätt
att förändra strukturen. När socialministern fattar ett
beslut eller lägger fram ett beslut för regeringen ska
han eller hon fråga sig - det finns ju flera ministrar på
departementet - hur detta påverkar kvinnor som
grupp och hur det påverkar män som grupp. Skatte-
ministern och finansministern ska göra likadant. Det
är gender mainstreaming, den nya princip som blev
fastlagd i Peking 1995.

Anf. 43 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! I mitt anförande berättade jag om ett
fall av genderrelaterad förföljelse, där en kvinna ut-
satts för en gruppvåldtäkt av politiska motståndare.
Migrationsverket ansåg inte att det var ett led i en
politisk förföljelse eller en politisk handling utan en
akt av enskilda meningsmotståndare.
Jag vill påminna om att det har utfärdats riktlinjer
för hur asylsökande kvinnor ska bemötas. Riktlinjer-
na finns med i Migrationsverkets personals hand-
böcker.
Jag skulle vilja veta om vice statsministern och
jämställdhetsministern anser att asylsökande kvinnor
ska omfattas av jämställdhetspolitiken i Sverige. Om
svaret på den frågan är ja, vad skulle i så fall jäm-
ställdhetsministern vilja göra för att detta ska bli ett
faktum så att vi inte ska få se fler sådana här avslag?

Anf. 44 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag blev lite förvånad över Ulla
Hoffmanns första inlägg. Hon sade till exempel att vi
från svensk jämställdhetspolitiks perspektiv inte anser
att patriarkatet är förtryckande. Det är ju precis det
jag och regeringen hävdar.
Alla individer i Sverige ska omfattas av jäm-
ställdhetsperspektivet. Detta sker inte i dag. Det är
möjligt att fallet som Ulla Hoffmann tar upp är ett
sådant exempel. Därför är det som vi tre partier
kommit överens om så viktigt, nämligen fortsatt ut-
bildning av migrationsmyndigheternas personal om
kvinnors asylskäl.

Anf. 45 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Jämställdhetspolitiken bygger faktiskt
på att man ska lösa allting helt konfliktfritt. Jäm-
ställdhetspolitiken ser egentligen inte den könsmakts-
ordning som finns. Det är en diskussion som vi skulle
kunna hålla på med ganska så länge.
Jag är övertygad om att det faktum att ministrarna
ska mainstreamas, att det åligger varje minister att ha
ett jämställdhetsansvar och se till att förslag är main-
streamade, är mycket viktigt. Samtidigt finns det
något som i alla fall vi i Vänsterpartiet kallar för den
särskilda kvinnokampen. Jag menar att det är jäm-
ställdhetsministern som ska sköta den. Därför är det
viktigt att Margareta Winberg har kontroll över det
som händer. Det finns fler helt färska exempel på
avslagsmotiveringar som inte anstår ett jämställt land
som Sverige.

Anf. 46 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag delar helt uppfattningen att man
inte enbart ska använda den nya princip som lades
fast i Peking 1995, gender mainstreaming. Det tar
oerhört lång tid innan den får verkan. Statsråd, stats-
sekreterare, sakkunniga och enhetschefer kommer nu
att utbildas i hur man ska tillämpa denna metod på
sina respektive politikområden. Fram till att denna
implementering är gjord - det kommer att ta många
år - behövs också kvinnokampen. Det är självklart.
Jag lovar att jag också ska ha de ögonen med mig i
min nya roll.

Anf. 47 ANNELIE ENOCHSON (kd)
replik:
Fru talman! Vice statsministern har många fina
ord och stolta paroller och säger bland annat att jäm-
ställdhet ska genomsyra alla samhällsstrukturer och
alla organisationer.
Kvinnorepresentationen är en sådan jämställdhets-
fråga. Man säger att man ska kvotera in i näringslivet.
Men borde man inte börja med att städa framför sin
egen dörr?
Jag har fortfarande inte fått svar på den fråga jag
ställde i mitt anförande. Frågan lyder: När kommer
regeringen att redovisa för riksdagen hur den ska
arbeta för att öka kvinnorepresentationen bland myn-
dighetschefer, ambassadörer och statliga bolagssty-
relser innan den börjar ge sig på det privata näringsli-
vet?

Anf. 48 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Om man jämför kvinnorepresentatio-
nen i det offentliga Sverige med kvinnorepresentatio-
nen i det privata näringslivet ser man en väldigt stor
skillnad. Jag är väl medveten om att vi inte är färdiga
ens i det offentliga Sverige - där återstår mycket att
göra. Därför tillämpar vi också den princip som jag
brukar tillämpa på partierna - det är inte alla partier
som tycker om det - att vid utnämningar försöka ha
två kandidater, en kvinna och en man. Det är en me-
tod som vi kommer att fortsätta med.
När det gäller ambassadörer är det lite knepigt. Vi
har en stor kader av folk på UD. Ibland är de hemma.
Ibland är de ute som ambassadörer. Men de är ambas-
sadörer. Sedan många år tillbaka är flertalet män.
Därför kan statistiken i just detta fall ibland förvilla.
Björn Rosengren har satt upp ett mål för de statli-
ga bolagsstyrelserna på 40 %. Det är vi på god väg att
nå.

Anf. 49 ANNELIE ENOCHSON (kd)
replik:
Fru talman! Faktum kvarstår att av 18 myndig-
hetschefer förra året utsågs ingen enda kvinna. Ni har
möjlighet att kunna påverka. Det är där ni ska börja.
Jag måste också säga en annan sak. Det var väl-
digt många stolta paroller: Vi tycker att det ska bli
bättre i samhället, vi har ett feministiskt samhälle och
vi ska jobba vidare med dessa frågor. Nu har ni suttit
vid makten i många år. Kvinnorna mår allt sämre i
Sverige. Våldet ökar mot kvinnorna. Ohälsan ökar
bland kvinnorna. Det är ni själva som säger att detta
är ett strukturproblem. Det är ni som sitter och har
ansvaret för dessa frågor. Varför gör ni inte mer?

Anf. 50 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om våldet mot kvinnor
ökar. Det är i alla fall så att kvinnor i större och större
utsträckning vågar anmäla våldet. Vad som är en
faktisk ökning och vad som beror på en ökad benä-
genhet att anmäla kan jag inte svara på.
Men man löser inte våldet mot kvinnor enbart ge-
nom fler poliser. Hela borgerligheten har en felsyn,
inte minst Moderata samlingspartiet men också Alf
Svensson häromdagen. De tror att fler poliser löser
detta. Vi kan inte ha poliserna i lägenheterna.

Anf. 51 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till vice
statsministern. Hur ska man få med männen i det
feministiska arbetet? Jag oroar mig ibland för att
männen inte tycker om att de tappar sina förmåner.
Det finns många män som arbetar åt samma håll som
vi. Hur får vi med alla de andra som inte gör det? Hur
får vi med dem? Skrämmer vi dem på det här sättet?

Anf. 52 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Det finns inget enkelt svar på det. Ett
projekt som bedrevs från 1999 till 2002 hette Män
och jämställdhet. Jag försökte få Tomas Wetterberg
som ledde det att förklara och ge svar på vad män
vinner på jämställdhet. Det är viktigt att vi också tar
fram vad män faktiskt får och inte bara vad de förlo-
rar.
Sedan finns det många män som faktiskt vill vara
med. Då får vi på olika sätt underlätta det, inte bara
genom att bedriva ett opinionsarbete utan genom att
förändra lagstiftning. Där är återigen föräldraförsäk-
ringen inte minst viktig.

Anf. 53 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag är glad över det svaret. Jag hop-
pas att vi tillsammans på alla olika håll kan arbeta
vidare för detta.
Det finns en annan fråga som har dykt upp väldigt
akut nu, och det är det uppsagda avtalet. Jag begär
inte att vice statsministern ska ha någon åsikt om det,
men kan ändrade skatteregler innebära att vi kan få en
annan tyngdpunkt i bland annat hur mycket man får
ha kvar av lönen? Kan vice statsministern se det som
ett sätt att påverka kvinnors behållning av arbetet?
Kan man beskatta männen med de högre lönerna
hårdare?

Anf. 54 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Vi har under förra mandatperioden
genomfört en del sådana skattesänkningar. Just nu är
det inte aktuellt med några ytterligare. Det är en lite
fel diskussion, när man talar om låga kvinnolöner, att
man ska sänka skatterna för dessa kvinnor i stället för
att uppvärdera det faktiska arbete som de utför, att
värdera arbetet med vård, omsorg, barn, gamla, sjuka
och handikappade på annat sätt. Det tycker jag är det
primära, inte sänkta skatter.

Anf. 55 LARS-IVAR ERICSON (c) replik:
Fru talman! Vi har lyssnat till olika aspekter på
jämställdhet här i dag. För mig är en viktig aspekt
möjligheten för kvinnor att starta företag. Det är ty-
värr så att förhållandevis få företag i vårt land startas
av kvinnor.
Jag undrar om vice statsministern har något bra
recept för att vi ska komma åt detta missförhållande.
En annan viktig jämställdhetsaspekt är att jäm-
ställdhetslagen påbjuder att det i företag, stat och
kommuner ska finnas jämställdhetsplaner. Jag undrar
om vice statsministern vet om detta verkligen funge-
rar i praktiken. Finns det jämställdhetsplaner, och
efterlevs de?

Anf. 56 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag känner mig rätt så hoppfull när
det gäller kvinnor och företagande. Vi ser att alltfler
kvinnor startar företag, och det har varit så de senaste
åren. Det beror på många saker. Det beror på att det
finns en ny typ av lån sedan tio år tillbaka, så kallade
mikrolån. Det beror också på att bankerna numera ser
på ett annat sätt på kvinnor. Det betyder att man har
kvinnliga rådgivare i bankerna, men det beror också
på att kommunerna i större utsträckning har kvinnliga
affärsrådgivare anställda för att specifikt rikta sig till
de kvinnor som vill starta eget. Jag tror att det är
väldigt viktigt.
Företagarna ska ha jämställdhetsplaner. Det före-
kommer inte överallt. JämO går nu ut och granskar
500 företag - jag tror det, jag har inte siffran riktigt
aktuell - och begär in planerna för att se om man har
sådana och om de är korrekta. Det är ett sätt att kon-
trollera lagens efterlevnad.

Anf. 57 LARS-IVAR ERICSON (c) replik:
Fru talman! JämO går ut för att ställa frågan till
10 000 företag. Om det skulle bli negativa svar på
dessa frågor, vilka sanktionsmöjligheter finns det då
för att få dem att verkligen upprätta jämställdhetspla-
ner?

Anf. 58 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Man ger företagen allra först en chans
att göra det. Det skulle förvåna mig mycket om de
10 000 företag - det var en siffra jag hade glömt -
inför hotet av att komma att hängas ut för att de inte
sköter sig inte gör det. Om de inte gör det blir det
sanktioner enligt lagstiftningen, och, det är viktigt att
komma ihåg, vi ska ha en avstämning 2004 för att se
om den nya jämställdhetslagen fungerar bland annat
på det här området. Gör den inte det ska vi skärpa
den.

Anf. 59 GUNNAR NORDMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag oroas lite grann av att man i den
här debatten bara perifert har berört kanske ett av de
största jämställdhetsproblem som vi har i Sverige i
dag, och det är de skenande sjukskrivningarna, som i
första hand drabbar kvinnor anställda inom offentlig
sektor. Det är fråga om dels den rovdrift som vissa
arbetsgivare bedrivit på kvinnors arbete vad gäller lön
och arbetsvillkor, dels den totala situationen för kvin-
nor som gör att vi här hittar sjukskrivningar på grund
av utbrändhet och av rent fysiska skäl.
Jag undrar vad jämställdhetsministern vill göra för
att vi ska komma till rätta med detta, inte enbart ur
arbetsperspektiv utan också ur jämställdhetsperspek-
tiv. Jag är övertygad om att detta är en jämställdhets-
fråga, kanske en av de viktigaste jämställdhetsfrågor
som vi har i dag.

Anf. 60 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Hur ska man få livet att gå ihop? Det
tror jag är en stor och utmanande fråga för den här
mandatperioden. Arbetslivet spelar en väldigt viktig
roll. Vi kan se att det främst är kvinnor inom offentlig
sektor som är sjukskrivna och som blir förtidspensio-
nerade. Det har naturligtvis att göra med de stora
besparingar som vi tvingades till på 90-talet men
också med att det bland de kvinnor som är kvar, som
arbetar, är en väldigt hög medelålder. Ju äldre vi blir
med den belastning som vi haft, blir vi mera sjuka
och tendensen till förtidspensionering ökar.
Vi kommer att under mandatperioden - vi har en
särskild minister för det här nu - presentera ett pro-
gram för hur det här ska gå till.

Anf. 61 GUNNAR NORDMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det som oroar mig också när det gäll-
er sjukskrivningarna är att man fokuserar arbetslivet
så oerhört mycket. Men kvinnor tar fortfarande
största ansvaret för barn och hem, de tar största an-
svaret för gamla släktingar, gamla mamma och gamla
pappa. Här finns också åtgärder som vi i riksdag,
landsting och kommun kan vidta för att se till att det
inte ska behöva vara på det sättet.

Anf. 62 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Då kan man till exempel se till att
kommunerna får mera pengar så att, i det här fallet,
äldreomsorgen kan byggas ut så att kvinnor inte i så
stor utsträckning som sker i dag - det är inget nytt
fenomen, utan så har det varit - måste ta hand om och
sköta sina åldriga föräldrar, svärföräldrar osv. Mer
pengar till barnomsorgen så att föräldrar kan gå tryggt
till sina jobb utan att oroa sig för vad som händer på
dagis. Man har den gnagande känslan på jobbet: Hur
går det för barnen? Hur har de det? Är det tillräckligt
med personal? Det är också någonting som i första
hand stressar kvinnor väldigt mycket.

Anf. 63 HELENA BARGHOLTZ (fp)
replik:
Fru talman! Först vill jag säga att det är glädjande
att flera män har kommit upp i den här viktiga debat-
ten.
Det hade varit klädsamt om vice statsministern
hade börjat sin långa åtgärdslista med att tala om vad
man kan göra för att Regeringskansliet och dess
myndigheter ska bli mönsterarbetsgivare. Annelie
Enochson tog upp frågan om utnämningspolitiken.
Det är viktigt naturligtvis att fler kvinnor får höga
positioner. Men det handlar också om vad man vill
göra konkret för att göra det bättre att arbeta inom
Regeringskansliet. Jag har haft anledning att följa
detta i samband med mitt uppdrag i konstitutionsut-
skottet. Där har vi varje år kunnat konstatera att det
inte görs tillräckligt.
Vad vill vice statsministern göra för att förbättra
villkoren inte minst lönemässigt inom Regerings-
kansliet?

Anf. 64 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Också Regeringskansliet har en jäm-
ställdhetsplan. Där finns det olika saker som vi vill
göra. Det handlar om löneskillnaderna, något som har
varit uppe till debatt många gånger i kammaren. Vi
har till exempel avsatt en särskild pott, vi gjorde det
för drygt ett år sedan, som skulle göra att de osakliga
löneskillnader som vi upptäckte fanns skulle elimine-
ras. Det handlar om att underlätta föräldraskap, att
förebygga sexuella trakasserier, att främja en jämn
könsfördelning på olika nivåer, inte minst på chefsni-
vå, och så vidare.
I vår förvaltningsavdelnings jämställdhetsplan
finns det här uttryckt. Nu är det bara att leva efter
den.

Anf. 65 HELENA BARGHOLTZ (fp)
replik:
Fru talman! En omedelbar fråga blir då: Hur lång
tid tar det innan de här jämställdhetsåtgärderna är
genomförda?
Jag har en fråga till som vice statsministern inte
alls tog upp. Det handlar om invandrarkvinnors och
invandrarflickors situation i Sverige. De är som vi
alla vet ytterst ojämställda. Det här är en fråga också
till statsrådet Mona Sahlin, men jag antar att vice
statsministern och statsrådet Sahlin diskuterar detta
ingående. Jag vill höra: Vad vill ni göra snabbt?

Anf. 66 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jämställdhetsplanen gäller för de år
som nu är, och sedan kommer den naturligtvis att
revideras löpande. JämO har sina ögon även på Re-
geringskansliet, så om vi får några påpekanden där-
ifrån måste vi också gå in och göra någonting. Det
hoppas jag att vi inte ska få, för det är viktigt att vi
som står här och predikar i talarstolen i riksdagen och
på andra mötesplatser sopar framför egen dörr, som
någon sade, och blir den mönsterarbetsgivare som
kan vara en förebild.

Anf. 67 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Fru talman! Jag vill, precis som Ulla Hoffmann,
slå an ett internationellt perspektiv i den svenska
jämställdhetspolitiken. Vice statsministern sade i sitt
svar till Hoffmann att alla individer i Sverige ska
åtnjuta fördelarna av den svenska jämställdhetspoliti-
ken. Det är ändå inte så. Varje år nekas ett antal kvin-
nor abort i Sverige, trots att de har fullgoda skäl,
därför att befruktningen inte har skett, som det heter, i
svensk säng eller med svensk man.
I år ligger det en flerpartimotion om detta. I den
mer mörka delen av svensk historia har kvinnor från
Sverige fått fly till utlandet för att ibland göra fruk-
tansvärda och mindre säkra aborter. Men i dag nekar
vi säkra aborter i Sverige. Det är konstigt.
Jag undrar hur vice statsministern ser på det krav
som förs fram i flerpartimotionen om att abortlag-
stiftningen bör gälla alla som söker abort i Sverige
oavsett var de är medborgare eller var befruktningen
har skett.

Anf. 68 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är rimligt att det
sker en förändring. Det är också någonting som man
tittar på i Regeringskansliet.

Anf. 69 GUSTAV FRIDOLIN (mp) replik:
Fru talman! Då vill jag tacka för det svaret, som
var föredömligt kort. Jag hoppas också att det sker
någon förändring på allvar. Jag kan inte se varför just
den här frågan behöver utredas. Vad kan det finnas
för fruktansvärda, märkliga eller oöverblickbara kon-
sekvenser av att man har samma abortlagstiftning
eller tillåtelse till abort för alla som söker abort i
Sverige?

Anf. 70 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte säga varför det behöver
utredas. Jag kan möjligen föreställa mig att man vill
känna att det inte blir så att det kommer en massa
kvinnor till Sverige för att få abort. Under en period,
som Gustav Fridolin mycket riktigt nämnde, åkte
många kvinnor till Polen. Då var det fri abort i Polen
men inte i Sverige.
Jag kan föreställa mig att det är sådana saker man
vill se över, men jag har ingen djupare kunskap om
det. Jag tycker att det är rimligt att den här frågan får
en lösning.

Anf. 71 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Fru talman! Min fråga är tvådelad. Vice statsmi-
nistern säger att vi ska ha mer pengar till kommuner
för en ökad hälsa. Jag skulle då vilja ställa frågan:
Var ska de pengarna tas? Vi kan väl knappast finansi-
era en utbyggd kommunal verksamhet med medel
från en växande offentlig sektor? Hela nettotillskottet
av sysselsättningen de senaste åren har tillkommit i
tjänstesektorn.
Vice statsministern tog också upp klassamhället,
inte helt oförhappandes. Jag skulle vilja höra hur hon
ser på den här nya sektorn som har vuxit. Man beräk-
nar att 14-15 miljarder kronor tillhör den svarta ser-
vicesektorn, och den växer. Det innebär att det finns
en hel del anställda som i dag i själva verket tillhör en
C-klass, som står utanför all lagstiftning som vi har i
dag. Hur ser vice statsministern på detta?

Anf. 72 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! När det gäller hur vi ska få pengar till
den kommunala sektorn ser jag det framför allt på två
sätt. För det första ska vi driva en politik som tar ned
arbetslösheten och skapar arbete för fler människor.
Så har skett under de senaste åren, och det betyder att
kommuner och landsting har fått in väsentligt mycket
mer skatt. Det gör att man den vägen kan både an-
ställa fler och förhoppningsvis höja lönerna.
För det andra har staten, sedan 1996, väldigt sys-
tematiskt och planenligt ökat statsbidragen till kom-
muner och landsting, för att man också den vägen ska
få större möjlighet att både anställa fler och höja
lönerna.

Anf. 73 TINA ACKETOFT (fp) replik:
Fru talman! Det var ett svar. Det är fortfarande så
att det är den offentliga sektorn som har stått för den
tillväxten. Så som jag förstår det är den ju redan
skattefinansierad.
Vice statsministern svarade inte på min andra frå-
ga, om den så kallade svarta servicesektorn. Vi har
över huvud taget inte grepp om vare sig hur många
det är eller hur mycket pengar som är i omsättning,
men det finns ett antal som står totalt utanför den
reglerade arbetsmarknaden i dag. Kan det bero på att
vi som individer har ett behov av de här s.k. hushålls-
nära tjänsterna? Eller är det bara så att det är en
struktur som vi som människor inte passar in i?

Anf. 74 Vice statsminister MARGARETA
WINBERG (s) replik:
Fru talman! För att ytterligare ge en kommentar
till den första frågan, ser jag inget fel i att den offent-
liga sektorn växer och att den är skattefinansierad.
Det är någonting som vi vill betala gemensamt därför
att vi tycker att det är så väsentligt och vi vill att det
ska kunna fördelas till alla efter behov.
När det gäller den andra frågan, om den svarta
sektorn, är jag den första att beklaga att vi har en
svart sektor. Men vi kan också titta i andra länder, där
det är lägre skatter. Där har man en större svart sek-
tor. Jag tror kanske inte att sambandet är så entydigt
mellan låg skatt och vit eller svart sektor.
Integrationspolitik och demokratifrågor

Anf. 75 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Tiotusentals människor i Sverige le-
ver under helt andra omständigheter än vad som vore
möjligt. Socialt och ekonomiskt utanförstående,
maktlöshet, arbetslöshet och bidragsberoende är
verklighet för många familjer.
För ideella organisationer och för enskilda har de
här problemen varit uppenbara i många år. Men så
efter decennier, när utanförskapet växt, vaknar stats-
ministern och menar att integrationsfrågan nu måste
vara en av de viktigaste den kommande perioden. Det
är så dags då.
Den socialdemokratiska integrationspolitiken fun-
gerar inte. Den har prövats i många år. En av grun-
derna har varit att betrakta samhället ovanifrån, be-
stående av ett antal kollektiv i vilka människor har
gemensamma problem och behov. En annan har varit
viljan att ta människor omhand, styra deras liv och
lägga till rätta deras situation, vilket har resulterat i att
människor har förlorat makt och möjlighet att påver-
ka sina egna liv.
Socialdemokraterna försöker nu lösa det här med
särskilda myndigheter och särskilda lösningar, vilket
är helt fel väg. Redan synen på problemet etnisk seg-
regation är på flera sätt fel. Det är motsägelsefullt att
just de områden som har störst etnisk mångfald av
regeringen ses som de mest etniskt segregerade i
landet. Allt bygger på att man betraktar invandrare
som en enhetlig grupp som måste tas omhand på
samma sätt.
Så länge människor befinner sig utanför Sverige
förstår de flesta att en kurdisk politiker från norra
Irak, en läkare från Teheran och en bonde från Soma-
lia har helt olika individuella förutsättningar i livet.
Men så fort de stiger över landets gränser börjar re-
geringen betrakta dem som en enda grupp, som har
mer gemensamt än särskiljande. Då blir de till in-
vandrare, som ska särredovisas av myndigheter och
eventuellt också särbehandlas positivt.
Segregation behöver i sig inte vara negativ, om
den är självvald. Om äldre människor till exempel
söker sig till ett finsktalande äldreboende är det bara
bra för dem och för alla. Men utanförskap och ofri-
villig segregation är destruktivt, när man inte kan
göra någonting åt sin situation.
Förutsättningen för att kunna bryta det här är att
se att segregation är mer en social situation än en
urprungsfråga. Människors ursprung varken kan eller
vill vi ändra, men folks sociala situation kan och ska
vi kunna påverka.
Den som vill minska segregationen måste därför
se att han utgår mer från kunskapsbrist än från bo-
stadsområde, mer från bristande möjligheter till
lärande än från hudfärg, mer från bristande makt över
den egna situationen än från etniskt ursprung och mer
från bristen på stöd och stimulans i skolan än från
klassbakgrund.
Variablerna som styr utanförskap i vårt samhälle
är gemensamma för alla oavsett bakgrund: arbetslös-
het, liten eller ingen egen inkomst, bidragsberoende,
ekonomiska fastlåsningseffekter, bristande kunska-
per, maktlöshet och isolering.
Härutöver finns också faktorer som bristande
språkkunskaper och etnisk diskriminering, som höjer
trösklarna just för invandrade svenskars delaktighet.
Det är dock alldeles fel, som man ofta verkar tro i
debatten, att utländskt ursprung automatiskt ger utan-
förskap. Den allra största delen av dem som regering-
en statistiskt betraktar som invandrare är totalt integ-
rerade i det svenska samhället. De har jobb, vänner
och familj och ses möjligen inte ens av sig själva eller
av andra över huvud taget som invandrare. Bakgrun-
den är för dem inte alltid relevant.
Men tusentals infödda svenskar befinner sig i
samma utanförskap som många invandrade, i samma
bostadsområden och av samma orsaker. Orsakerna är
generella, även om de särskilt tydligt har drabbat
invandrade svenskar, dels därför att man som nyan-
länd varit extra beroende av att välfärdssystemen
fungerat, och det har de inte gjort, dels därför att den
svenska arbetsmarknadens stelhet och reglering alltid
drabbar nya hårdast och dels för att många människor
skolats in i passivitet av ett långsamt och kollektivis-
tiskt mottagningssystem. Resultaten är i många delar
förskräckande.
Nästan fyra av tio elever med utländsk bakgrund
saknar fullständiga betyg i nian. Bara hälften av de
barn som flyttar till Sverige efter det att de har fyllt
tio år får fullständiga betyg i nian. Färre människor
födda utomlands har en inkomst, och snittet är lägre
för invandrare än för infödda svenskar.
För två år sedan var arbetslösheten fyra gånger
högre bland utlandsfödda än bland infödda medbor-
gare, detta trots sfi, integrationsverk, storstadssats-
ningar och integrationsministrar. I själva verket är
hela tanken att en särskild integrationspolitik, som
regeringen vill, kan bryta den ofrivilliga segregatio-
nen helt felaktig. Det visar bara att de vanliga politis-
ka systemen inte fungerar tillräckligt bra.
Det vi behöver är en bättre generell politik för att
bryta kunskapsbrist, nyfattigdom, arbetslöshet,
maktlöshet och utanförskap. Vi behöver en skola med
kunskapsrätt för alla, en modernare arbetsmarknad,
en starkare politik för tillväxt och nya jobb, sänkta
skatter för låginkomsttagare och en politik som krä-
ver att alla ses och betraktas som individer.
Grunden för att samhället ska hålla ihop är att
samma krav ställs på och möjligheter ges till alla. Vi
har alla ansvar för att försörja oss, ta ansvar för oss
själva och våra närstående, för demokratin och dess
grundläggande värden, för att respektera lagar och
andra människors lika värde och rättigheter. Ett sam-
hälle blir som de värden man premierar.
Identitet och självkänsla hänger för många ihop
med arbete, att kunna försörja sig och sin familj. Men
när vi förvandlar människor till utestängda klienter
förlorar de också möjligheten att vara förebilder för
unga. När vuxna med aldrig så god utbildning fastnar
i arbetslöshet och låglönejobb förlorar skolan sin
lockelse på ungdomar. Låt barnen se att skolan är
viktig, så kommer intresset för att lära att öka! Låt de
unga se att det lönar sig att arbeta, så kommer fler att
sträva framåt! Låt ingen stängas ute, så kommer färre
att välja att stå utanför!

Anf. 76 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Låt mig inledningsvis nämna att om
Sten Tolgfors politik blev verklighet skulle 230 mil-
joner kronor mindre kunna användas för läxläsnings-
projekt, tillväxtåtgärder, svenskundervisning och en
mängd andra saker som i dag är resultatet av stor-
stadssatsningen. 230 miljoner skulle i stället, förmo-
dar jag, gå till sänkt förmögenhetsskatt för de grupper
som Sten Tolgfors egentligen företräder.
Men min fråga är en annan. Jag undrar hur Sten
Tolgfors egentligen vill ta itu med den verkliga seg-
regation som finns, nämligen den som råder i de vita
överklassområdena runtom våra stora städer och i
storstadsområdenas innerstäder. Det är på Östermalm,
i Askim och Limhamn som de grupper finns som i
dag är allra mest segregerade från vanligt folk. Min
fråga är: Är Sten Tolgfors beredd att göra någonting
åt dessas makt och privilegier, att bryta segregationen
där den är som mest omfattande?

Anf. 77 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Kalle Larsson och jag skiljer oss full-
ständigt åt när det gäller tron på att det är särlösningar
som löser problemen. När man besöker skolor i mil-
jonprogramsområden får man mycket tydliga signa-
ler, inte minst från lärare, att det vi har störst problem
med är barn till uppgivna föräldrar, till arbetslösa, till
bidragsberoende, till utanförstående föräldrar som
själva har låg eller ingen utbildning och som inte har
möjlighet att kunna stötta sina barn i att lära sig eller
ens förstår varför det är viktigt att lära sig.
Det pekar för mig på att skolan förmodligen är det
allra mest avgörande verktyget för att vi ska kunna
bryta segregationen, därför att den i mångt och myck-
et är så kunskapsbaserad. Får du aldrig kunskap nog
att kunna ta första steget i arbetsmarknadens trappa
får du heller aldrig möjlighet att ta de andra stegen.
Du blir kvar i samhällets källare. Det är problemet.
Och där hjälper inte den typ av satsningar som Kalle
Larsson förordar. Det hjälper i stället med en gene-
rellt bättre skola, en individualiserad finansiering som
till exempel ger varje barn möjlighet till stöd efter
behov, en förbättrad språkundervisning och en lång
rad av denna typ av satsningar. Men det ligger i stäl-
let inom ramen för de generella systemen, inte Kalle
Larssons särlösningar som pekar ut i stället för att
inkludera.

Anf. 78 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Sten Tolgfors missförstår medvetet
vår politik. Vi säger inte alls att särlösningar är lös-
ningen. Men det är inte fel att satsa extra resurser där
behoven är som störst.
När Sten Tolgfors säger att skolan är viktigast för
att bryta segregationen rimmar det mycket illa med
att man i fyra år här i Stockholm har haft möjligheten
att genomföra detta och i stället har genomfört en
skol- och utbildningspolitik som har ökat segregatio-
nen klassmässigt, etniskt och könsmässigt, som har
gjort att innerstadsskolorna i Stockholm i dag är mer
fulla än tidigare av barn med svenskt ursprung, med
föräldrar med höga inkomster och faktiskt också
tjejer.
Men nu har Sten Tolgfors chansen. Han borde ta
den. Svara på min fråga! Vad vill Sten Tolgfors göra
åt segregationen i de mest segregerade områdena.

Anf. 79 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag missförstod inte alls Kalle Lars-
son. Jag lyssnade tvärtom på det han sade och svarade
på det han sade. Han talade om särlösning och 230
miljoner i storstadspengar, ingenting annat. Det var
det jag bemötte.
Vi vill ha en skolpolitik där vi ger extra anslag per
barn efter barnets behov, inte som Kalle Larsson
klumpa ihop hela områden och säga: Dessa är segre-
gerade, dessa är utanför. Där ska man stärka skolan
med mer pengar generellt. Vem vet vart de pengarna
tar vägen?
Barn ska också kunna välja skola. Ingen har rätt
att som Kalle Larsson använda barn som integra-
tionspolitiska verktyg. Man ska gå i en dålig skola
oavsett om man vill det eller inte. Man ska inte få
söka sig därifrån. Det ger resultat: i utanförstående, i
bristande språkkunskaper och i sämre förutsättningar
för det övriga livet.

Anf. 80 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Jag håller med Sten Tolgfors om att
en självvald etnisk segregation ibland kan vara bra,
men det som vi har sett i Stockholm under de senaste
fyra åren är en annan självvald, klassmässig segrega-
tion, där moderatpolitik har lett till att man till under-
pris har sålt ut våra gemensamma hyresrätter i inner-
staden till dem som har råd att köpa, vilket har lett till
en självvald segregation där de rika väljer att fjärma
sig från vanligt folk. Jag skulle vilja veta hur Sten
Tolgfors ser på den typen av självvald segregation.

Anf. 81 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Först kan jag upplysa samtliga före-
gående talare om att vi inte befinner oss i Stockholms
stadshus utan i Sveriges riksdag. Jag och ni andra
svarar för en politik som gäller hela landet. Själv är
jag från Örebro. Mycket av mitt tänkande kring den
här frågan utgår också från hur det ser ut i Örebro och
från de upplevelser man får i övriga landet. Segrega-
tion är inte bara ett storstadsproblem, som man inbil-
lade sig i valdebatten.
Självvald segregation är någonting helt annat. Den
ofrivilliga kränker. Du kan inte påverka din egen
situation med eget arbete, med insatser, genom att
utveckla dig och ta dig vidare. Du är utestängd från
kontakter. Det är förnedrande. Den självvalda kan
vara baserad på väldigt många olika saker. Det kan
vara ålder. En del svenskar väljer att flytta ifrån sina
hus till tidiga seniorboenden. Det kan vara språk.
Man väljer till exempel Finska skolan om man vill ha
en tvåspråkig undervisning. Det kan vara barn som
har vissa behov, som på Ekeskolan i Örebro, en skola
för barn med funktionshinder, blinda och multihandi-
kappade. Det kan handla om intressen och profile-
ring. Det handlar verkligen inte bara om att alternati-
vet är antingen etnisk eller klassmässig segregation.
Problemet för mig kan jag säga är inte generellt
att människor i Sverige har det för bra. Det som upp-
rör mig är när människor i Sverige har det för dåligt.
Det vill jag gärna diskutera med Veronica Palm och
andra i den här kammaren.

Anf. 82 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Det är inte konstigt att man använder
Stockholm som exempel när Stockholmsmoderaterna
på central nivå använder staden som skyltfönster och
när vi har sett vad en moderat politik har gett i form
av segregation. Vi kan ta bostadsmarknaden som
enda exempel. Man skänker i praktiken inte men man
säljer bostäder till underpris till dem som har råd,
vilket blir en investering med tanke på hur övrig
byggpolitik från Moderaternas sida har sett ut. Man
väljer att låta människor segregera sig från vanligt
folk. Lägenheterna är sålda. Vi kan aldrig komma in i
innerstaden igen om vi vill bo i hyresrätt.
Det är en politik som jag är glad inte har plats i
Stockholm längre.

Anf. 83 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Östermalm har knappast dominerats
av olika invandrargrupper innan en liten andel av
allmännyttans lägenheter har omvandlats till bostads-
rätter. Det är en fullständigt bisarr verklighetsuppfatt-
ning som Veronica Palm här presenterar: Innan några
få procent lägenheter omvandlades till bostadsrätter
fanns tydligen inga problem, och sedan uppstår tydli-
gen segregationen i och med att den borgerliga majo-
riteten säljer av en liten procent till bostadsrätter.
Precis som jag sade i mitt inledningsanförande är
det uppenbart en tramsig världsbeskrivning. Jag job-
bade i Röda korset i mitten och slutet av 80-talet.
Segregationen var redan då ett av de största proble-
men som den organisationen jobbade med, men riks-
dagen vaknar nu. Veronica Palm ser uppenbarligen
inte att den är ett större problem än bostadsrätter på
Östermalm.

Anf. 84 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Mycket av det Sten Tolgfors säger
om integrationspolitik kan jag hålla med om. Jag såg
att det tyvärr inte var någon ytterligare moderat an-
mäld till denna debatt, och därför tänkte jag passa på
att ställa en fråga om flyktingpolitik.
Under många år på 90-talet drevs svensk flykting-
politik i en järnaxel mellan Moderaterna och Social-
demokraterna. Till slut blev den många gånger inhu-
mana flyktingpolitik vi såg i Sverige för mycket även
för Moderaterna. Det öppnades en ganska spännande
politisk karta där Socialdemokraterna stod isolerade.
Nu när det händer mycket i Moderaterna skulle
jag vilja fråga om Moderaterna kommer att fortsätta
att driva den liberala flyktingpolitik som man har
gjort de senaste åren.

Anf. 85 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Erik Ullenhag konstaterar själv att
detta är en helt annan debatt. Detta är tänkt att vara en
integrationspolitisk debatt.
Jag vet att Erik Ullenhag är suppleant i socialför-
säkringsutskottet. Eftersom jag själv sitter där kan jag
försäkra honom om att han på första parkett kommer
att få möjlighet att se hur vi moderater kommer att
agera i flyktingpolitiken framöver i takt med att det
läggs fram förslag till riksdagen från regeringen. Vi
vet att det är ett antal propositioner på gång, både
några som nu behandlas och några som är aviserade
för framtiden.

Anf. 86 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Till rubriken Integration har, vad jag
har förstått, kammarkansliet även lagt Flyktingpolitik.
Det är därför jag är här och har ställt frågan.
Det gläder mig. Det finns ett mycket stort behov
av en bred majoritet från Vänsterpartiet till Modera-
terna i frågor som berör flyktingpolitik, och på de här
områdena har vi kunnat driva Socialdemokraterna
framför oss.

Anf. 87 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag har inga ytterligare kommentarer
till detta. Erik Ullenhag får med största intresse följa
det arbete vi kommer att göra i socialförsäkringsut-
skottet. Jag välkomnar honom att ta debatterna med
oss i kammaren när frågorna kommer upp till diskus-
sion.

Anf. 88 ROSSANA VALERIA D (v)
replik:
Fru talman! Sten Tolgfors talar om barn som in-
vandrat vid tio års ålder och där skolan inte har kun-
nat tillgodose dessa barn fullgoda kunskaper för att
klara fortsatt utbildning. Men han säger ingenting om
vad Moderaterna vill göra.
Jag skulle vilja höra vad Sten Tolgfors anser om
att kunna ha ämnesundervisning på modersmålet
parallellt med svenskan. Modersmålet är viktigt inte
bara för den egna självbilden utan även vid inlärandet
av ett nytt språk, t.ex. svenska.

Anf. 89 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag är mycket positiv till den formen
av undervisning. Jag är positiv till värdskolor, det vill
säga skolor som är särskilt bra på ett visst språk eller
en viss pedagogik och som kan hjälpa till där andra
skolor inte riktigt har den kunskap som behövs. Jag är
generellt för att testa möjligheten med tvåspråkiga
skolor - något som lagen tidigare har varit stängd för.
Över huvud taget tycker jag att förslagen ska
komma från pedagogerna och skolan till oss politiker.
Jag har svårt att se att de allra flesta goda förslagen
spontant uppstår i riksdagen, och sedan ska vi lära
pedagogerna hur man undervisar barn i språk eller
samhälle.
Det förslag jag har hört Rossana Valeria ta upp
har också kommit från lärare som har i sin yrkesverk-
samhet att undervisa invandrarbarn i skolan. Därför
tror jag att det är ett konstruktivt förslag.

Anf. 90 ROSSANA VALERIA D (v)
replik:
Fru talman! Problemet när man talar med de bor-
gerliga representanterna är att ansvaret ska ligga
någon annanstans. Anser inte Sten Tolgfors att vi har
ett ansvar för att dessa barn ska kunna ha denna möj-
lighet, oavsett vilken skola de går i, i stället för att
ligga på frivillig basis?

Anf. 91 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Om den föregående talaren läser vår
motion kommer hon där att finna resonemang om
bl.a. detta men också en rad andra förslag för att stär-
ka skolan för barn med invandrarbakgrund.
Visst är det till viss del en riksdagsfråga. Vi vill
t.ex. ha nationell finansiering av skolan. Därmed är
det en riksdagsfråga. Det handlar till stor del om
lagstiftningsfrågor, det vill säga vad skolan är tillåten
eller inte tillåten att göra. Därmed är det också en
riksdagsfråga.
Vi lär inte pedagoger pedagogik utan de lär oss
pedagogik. Sedan får vi utifrån detta försöka konstru-
era ett bra politiskt förslag.

Anf. 92 MAURICIO ROJAS (fp):
Fru talman! Det råder inget tvivel om att Sverige
brottas med mycket stora integrationsproblem. Ofri-
villig bostadssegregation, utslagning från arbets-
marknaden och utanförskap är en mycket plågsam
verklighet för alldeles för många svenskar - infödda
eller invandrare, särskilt för många invandrade
svenskar och speciellt för dem som kommer från
länder utanför Europa.
Sociala och ekonomiska problem samt etniska
skillnader skapar en mycket explosiv kombination.
Det är kanske det allvarligaste problemet vi har i
Sverige. Det är ett mycket sprängfyllt utanförskap
som har uppstått. Vi har all anledning, alla partier,
hela Sverige, att vara mycket bekymrade.
Fru talman! Det vi ser i dag har en mycket lång
historia bakom sig. Den pekar på att det finns viktiga
strukturella problem bakom det utanförskap som har
uppstått. Det finns allvarliga systemfel som förklarar
det som har inträffat. AMS generaldirektör Anders L
Johansson påpekade inför arbetsmarknadsutskottet i
tisdags att efter andra världskriget har vi lämnat varje
högkonjunktur med fler människor i utanförskap än
vid föregående högkonjunktur. Det är utomordentligt
allvarligt. Dessutom vet vi att utanförskapet sedan
mitten av 70-talet har gällt fler och fler invandrade
svenskar. Deras situation har sedan dess successivt
försämrats. Detta blev särskilt påtagligt under 90-
talets kris. Vi kan konstatera att lågkonjunkturen i
början av 90-talet drabbade dubbelt så hårt de invand-
rade svenskarna än de infödda svenskarna. När hög-
konjunkturen kulminerade i mitten av år 2001 kunde
man konstatera att invandrade svenskar hade förlorat
vad gäller sysselsättningsgraden ungefär 20 % i jäm-
förelse med läget år 1990. För hela befolkningen var
det bara 10 %. Dubbelt så mycket för de invandrade
svenskarna.
Det här gäller inte bara invandrargrupper utan det
här är ännu tydligare när man tittar på situationen i så
kallade segregerade förorter. Rosengård i Malmö
hade år 1990 en sysselsättningsgrad på ungefär 66 %.
År 2000 hade den gått ned till ungefär 36 % - från två
av tre som arbetade till en av tre som arbetade. Det är
en fullständig katastrof.
Det här är verkligen ett misslyckande utan like i
svensk politisk historia, inte minst efter en mycket
lång högkonjunktur. Vi slutar högkonjunkturen med
ett sådant utanförskap.
Men det här är inte allt. Sedan mitten av år 2001
har den svenska arbetsmarknaden stagnerat. Vi har
faktiskt sett att sysselsättningsgraden börjar succes-
sivt att minska. Vi kan återigen konstatera att mar-
drömmen börjar för de invandrade svenskarna.
På ett år har sysselsättningsgraden bland utländs-
ka medborgare bosatta i Sverige minskat med 10 %.
För hela befolkningen är det bara 0,5 %. För utländs-
ka medborgare bosatta i Sverige är det 20 gånger mer
på ett år. För personer som är medborgare i något
afrikanskt land handlar det om en minskning på 20 %
på ett år, 40 gånger mer än för hela befolkningen. Det
är en fullständig katastrof.
Tyvärr ser man ingenting av det här i den budget-
proposition som regeringen presenterade för inte så
länge sedan. Det verkar inte finnas någon beredskap,
inte ens en aning om att det återigen håller på att
hända någonting som vi alla borde vara utomordent-
ligt bekymrade över.
Folkpartiet har presenterat några åtgärder, inte
minst jobbgarantin, som just syftar till att åtgärda och
parera den här fruktansvärda utvecklingen. Det är inte
det som vi helst skulle önska människor. Vi vill att
alla får reguljära jobb, men vi säger: Vi kan inte låta
många segregerade områden falla i det här djupa
utanförskapet och i den här segregationen.
Regeringen borde besinna sig och egentligen
sammankalla en nationell kriskommission kring det
som håller på att hända i våra segregerade förorter.
Där skulle vi alla kunna samlas. Där skulle vi kunna
samla alla våra goda idéer, för någonting måste göras
här och nu för att stoppa en utveckling som om vi inte
gör något kommer att drabba hela Sverige mycket
hårt.

Anf. 93 ROSSANA VALERIA D (v)
replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Mauricio Rojas om
beskrivningen av utanförskapet som många upplever
och den arbetslöshet som drabbar många bara för att
de har invandrarbakgrund. Men det finns något som
skiljer mig och Mauricio Rojas åt.
Jag vet inte om han är allvarlig när han presente-
rar förslag som leder till lönedumpning och hävdar att
det på något sätt skulle minska utanförskapet. Det har
varit en lång debatt under hösten kring Folkpartiets
och Mauricio Rojas politik, som jag anser bara kom-
mer att öka utanförskapet. Man har en politik som
utgår från människors ovilja att arbeta och männi-
skors ovilja att lära sig det svenska språket. Där är
problemet, Mauricio Rojas. Vi måste se de här män-
niskorna inte som ovilliga utan som människor som
vill men inte får.

Anf. 94 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Detta är säkert Rossanas problem,
inte mitt. Vi har aldrig sett människor på det viset.
Det är ett system som har fallerat. Det är vänstern
som har regerat, och det är ni som bär ansvaret för
hur ni har lämnat landet efter högkonjunkturen. Kom
inte hit och säg något annat!
Vad jag säger nu är att vi borde samlas, ta ansvar
och samla våra goda idéer, för det här är en kris. Jag
kan inte se hur arbete skulle försämra den situation
som vi har. Problemet i våra segregerade förorter är,
som Rossana mycket väl vet, att många av männi-
skorna aldrig har kommit in på den svenska arbets-
marknaden. Att börja någonstans är oerhört viktigt,
inte minst nu när vi ser att karusellen som kommer att
leda fler människor till utanförskap återigen börjar.
Vad har ni för alternativ till den jobbgaranti som
vi har föreslagit? Vad har ni gjort under högkon-
junkturen? Var var ni när det här hände?

Anf. 95 ROSSANA VALERIA D (v)
replik:
Fru talman! Mauricio Rojas! Det är fortfarande ett
utanförskap som ni kommer att underblåsa genom att
ni vill skapa jobb men inte ha samma villkor som för
alla andra. Det är där som det skiljer sig mellan
Vänsterpartiet och Folkpartiet.
Vi vill att alla människor ska ha lika lön för lika
arbete, oavsett kön eller etnicitet. Det är där vi skiljer
oss åt. Mauricio kommer att fortsätta att underblåsa
det utanförskap som redan finns.

Anf. 96 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Nej, vi vill också att alla människor
ska ha goda jobb. Men vi säger: Om de inte finns är
det vårt ansvar att skapa sysselsättning. För det värsta
är bidragsberoendet. Det värsta är att växa upp med
en mamma och pappa som aldrig har något jobb att
gå till. Varför skulle det vara så dåligt att till exempel
ge varje lärare en assistent? Det handlar om männi-
skor som egentligen aldrig har kommit in i Sverige.
Vad skulle det vara för problem med att börja så?
Ni börjar aldrig. Vi vill börja.

Anf. 97 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det är en omfattande problembe-
skrivning som Mauricio Rojas ger uttryck för. I stora
stycken är det den som Vänstern många gånger har
upprepat. Det är ett språkbruk som Rojas och Folk-
partiet och andra högermän nu har övertagit.
Men de lösningar som Rojas står för, som Folk-
partiet och Moderaterna står för, är de gamla klassis-
ka. Ibland är de kanske dessutom kryddade med nyli-
beralism. Det Rojas vill göra är nämligen att till de
stora företagens tjänst ställa en rad, en armé, av män-
niskor som tvingas ta jobb under kollektivavtal. På
det sättet bryter man ned den svenska arbetarrörelsen
och ger mer åt dem som under årtionden har tjänat på
utanförskap och arbetslöshet: de stora företagen.
Vi vänder på problemformuleringen och ställer
krav på dem som faktiskt bär ansvaret. Vi kräver
mångfaldsplaner på alla arbetsplatser, offentliga och
privata, som har fler än 25 anställda. Det är att rikta
kraven mot dem som faktiskt kan uppfylla dem. Vad
säger Mauricio Rojas och Folkpartiet om ett sådant
krav?

Anf. 98 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Kalle Larsson! När jag skrev I en-
samhetens labyrint 1993 hade jag faktiskt ingen aning
om de här sakerna, och ni har inte sagt så mycket om
segregationsproblematiken.
Kom inte med att vi tog över vad ni har sagt! Kom
inte med att vi vaknade i dag! Det är andra som har
vaknat, ganska sent.
Vi vill inte alls göra det du säger. Vi har pratat om
samhällsnyttig sysselsättning, om att ge skolfolket
assistenter, om att ge äldrevården bättre villkor ge-
nom att ge detta till människor som vill göra någon-
ting i Sverige. Vi har aldrig tänkt att det ska bli ett
slags underklass som ska ställas till stora företags
förfogande. Varför driver Kalle den retoriken?
Kan vi inte samla oss kring att göra någonting
gemensamt som skulle hjälpa den svenska skolan,
den svenska vården och inte minst de människor som
lever i utanförskap? Är det så svårt att göra det? Eller
måste retoriken stå över allting?

Anf. 99 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att Mauricio Rojas själv ska
passa sig för att låta retoriken ta överhanden. Mauri-
cio har en fråga att besvara:
Varför motsätter sig Folkpartiet att det ska införas
mångfaldsplaner på alla företag, privata och offentli-
ga, med fler än 25 anställda? Vad skulle problemet
vara med att säga till de arbetsgivare som i dag dis-
kriminerar: Ni har inte rätt att diskriminera! Ni måste
ta fram en plan för hur människor som i dag befinner
sig i utanförskap ska få en plats, ett arbete, på just ert
företag! Vad är problemet, Mauricio Rojas, med att
faktiskt ställa krav på arbetsgivarna, de som kan upp-
fylla målet att ge arbete åt alla?

Anf. 100 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Kalle Larsson tror mycket på planer,
planekonomier och liknande saker; det vet vi. Vi vill
egentligen ha en mycket starkare diskrimineringslag-
stiftning. Jag skulle kunna se framför mig att vi änd-
rar påföljden för diskriminering så att den blir mycket
starkare. Det skulle ha en mycket större effekt än det
som Kalle Larsson säger. Men Kalle Larsson vet
mycket väl att vi inte kan fixa det här på en minut
eller en sekund - diskrimineringslagstiftningen har
verkat under mycket lång tid. Därför behöver vi här
och nu parera den katastrofala utvecklingen, och det
är vad vi vill göra. Kalle Larsson har ingen lösning.

Anf. 101 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Det är lätt att instämma i Mauricio
Rojas problembeskrivning av den explosionsartade
situation som utanförskapet leder in oss i. Problemet
är bara de förslag på lösningar som presenteras av
Mauricio och Folkpartiet i valrörelsen.
I stället för att ställa krav på det samhälle som
skapar utanförskapet ställer man alla krav på dem
som befinner sig utanför. Man pratar om jobbgaranti.
Man pratar om språkkrav. Det gick rätt bra. Det slog
an de underliggande främlingsfientliga strömningar-
na. Grattis, Folkpartiet, till den här valframgången!
Men om vi nu ska samlas för att lösa den explo-
sionsartade situationen finns det en fråga som är väl-
digt intressant: Har ni lust att ge upp de där kraven,
som i sig är explosionsartade, som i sig leder till ett
ökat utanförskap, för att på allvar ställa kraven på
dem som behöver krav på sig, nämligen alla, inklusi-
ve arbetsgivare och politiker, i samhället som skapar
utanförskap? Är ni beredda att ge upp de populistiska
förslagen för ett verkligt brytande av utanförskapet?

Anf. 102 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Jag måste påpeka att Gustav Fridolin
också har ansvaret för den katastrof som har inträffat.
Ni regerade också, tillsammans med Socialdemokra-
terna och Vänstern, och ni fortsätter att göra det di-
rekt eller indirekt. Ni borde stå till svars. Vi har för-
sökt komma med lösningar för att parera den kata-
strofala utveckling som ni bär ansvaret för.
Vi ställer inte alla krav på några få eller på somli-
ga. Det är framför allt myndigheter, politiker och alla
vi i samhället som måste samla oss för att parera den
här utvecklingen. När vi talar om jobbgaranti talar vi
om något som kommer att kosta kommunerna, politi-
kerna och alla andra jättemycket. Om vi skulle lyckas
med den här politiken kommer vi att sätta upp enor-
ma krav på att verkligen skapa en sysselsättning som
kan öppna vägen in i det svenska samhället. Det ska
vara krav på alla - inte bara på några.

Anf. 103 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Det är sant att vi har ett ansvar. I det
samarbete vi har haft med Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet har vi lyckats få några få förbättringar.
Lokala diskrimineringsombudsmän är en väldigt
viktig sak. Men det är svårt att baxa socialdemokratin
framför sig. I det arbetet behöver man hjälp, inte bara
från dem som finns i ett formellt samarbete. Den
hjälpen kunde vi förr, traditionellt, ha fått från Folk-
partiet - till exempel när det gällde mångfaldsplaner.
Nu är det borta. Alla krav ställs på dem som redan är
utanför och inga på dem som skapar utanförskapet.

Anf. 104 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Gustav Fridolin får min hjälp. Men
budgetförslagen har ni också ansvaret för. Var finns
det en enda mening som ger åtminstone intrycket att
ni har fattat vad som håller på att hända i landet? Det
är Gustav Fridolins ansvar. Det är ert ansvar i väns-
tern. Det är allas ansvar, ni har missat det här. Ni har
ingen politik. Ni har ingen lösning. Ni står tomhänta i
dag. Det är antagligen därför ni måste prata om andra
saker.

Anf. 105 STEFAN ATTEFALL (kd):
Fru talman! Ni vet alla hur en paté ser ut: en jämn,
ofta gråaktig, synnerligen tuggvänlig, skivad tingest,
ofta tillkommen i en matberedare som massakrerat
råvarorna och blandat dem till en homogen bland-
ning. Ibland är den välsmakande i sig men ofta
smaklös så att det krävs en stark sås för att få den
aptitlig.
Somliga tänker sig integration på det sättet. De
råvaror som ska integreras smälter helt in i den
svenska blandningen. Det kan snarare kallas assimi-
lation än integration.
Jämför det här med en rejäl kött- och grönsaks-
gryta. Under kokningen tar kött- och grönsaksbitarna
smak av varandra, men behåller trots det sin indivi-
dualitet. Vi kristdemokrater förespråkar givetvis in-
tegration enligt köttgrytemodellen; en härlig bland-
ning med svenska grundkryddning.
Fru talman! Ett samhälle med människor från oli-
ka kulturer och nationaliteter är ett rikare samhälle.
Mångfald berikar. Men mångfald måste vila på en
värdegrund, och en sådan värdegrund blir som kittet
som håller ihop mosaiken. En mosaik är vacker just
för att de olika färgerna kompletterar varandra sida
vid sida sammanhållna av ett gemensamt kitt. Utan
detta sammanhållande kitt skulle bitarna falla sönder.
För att stimulera diskussionen om de värden som
är grunden för demokrati, mänskliga rättigheter och
ett mångfaldens samhälle har vi kristdemokrater
länge krävt att en värdekommission inrättas. En vär-
dekommission enligt norsk modell skulle kunna bidra
till ett ökat åsiktsutbyte om värderingar mellan
svenskar och invandrare, mellan olika generationer
och mellan stad och land. En värdekommission skulle
kunna spela en viktig roll i det långsiktiga arbetet
med att följa upp den viktiga lag mot diskriminering i
arbetslivet som vi har i dag.
Alla känner vi människor med utländska efter-
namn som blivit förbigångna när de sökt jobb. Alla
har vi märkt hur många av Stockholms taxichaufförer
som har en akademisk utbildning som tydligen inte är
värd någonting på den svenska arbetsmarknaden.
Visst förekommer det ren och skär diskriminering i
Sverige - trots våra lagar. Självklart ska vi bekämpa
detta varhelst det dyker upp, men det räcker inte med
lagar. I grunden handlar det om värderingar, attityder.
I grunden handlar det om vilken människosyn man
har.
Fru talman! Om vi någonsin ska kunna bli ett in-
tegrationens mönsterland tror jag att det finns tre
misslyckanden inom integrationspolitiken som måste
rättas till.
Det första misslyckandet är bemötandet av asyl-
sökande. De som kommer hit måste få snabbare be-
sked om de får stanna eller inte. Den långa, passiva
väntan bryter sönder människor och vaggar in dem i
bidragsberoende.
Den totala genomsnittliga handläggningstiden för
grundärenden var 226 dagar under 2001. Det är 28
dagar mer än under det föregående året. Knappt hälf-
ten av ärendena avgjordes inom verksamhetsmålet 6
månader. Därtill kommer all den tid som överklagan-
den medför. Det kan sammantaget ta ett par år att få
sitt ärende avgjort. Riksdagens revisorer har också
riktat kritik mot de långa handläggningstiderna.
Det andra misslyckandet är den höga arbetslös-
heten bland invandrare. Arbetslösheten är avsevärt
högre bland invandrare än bland infödda svenskar. I
går, när jag förberedde denna debatt, lyssnade jag på
TV 4, som meddelade att arbetslösheten nu stiger
bland invandrare med akademisk utbildning, de som
borde ha de bästa förutsättningarna.
Jag vill i det sammanhanget påminna om en me-
ning i Göran Perssons allra första regeringsförklaring,
den 22 mars 1996: "Det är av särskild vikt att kampen
mot arbetslösheten bland invandrare ges förtur", sade
han då. Av detta har vi inte sett mycket. I valrörelsen
meddelade statsministern att vi "klarat jobben" och
att det nu är dags att fokusera på invandrares möjlig-
heter till jobb. Men det ville han ju redan 1996. Det är
dags att ställa krav på de regeringar vi har haft under
gångna år, och även på stödpartierna Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. Ni har ansvaret för politiken. Ta det
ansvaret.
Att få en ingång till arbetslivet och tillgång till
alla de sociala kontakter som en arbetsplats erbjuder
är avgörande för hela integrationspolitiken.
Det tredje misslyckandet handlar om vår syn på
flyktingar och invandrare. Från myndigheternas sida
finns ett omhändertagandeperspektiv. Det är kort sagt
för mycket av socialpolitik och för lite av närings-
och arbetsmarknadspolitik. Vi ser i första hand flyk-
tingen som ett problem som vi ska ta hand om - trots
att det handlar om aktiva, företagsamma människor
som tagit sig upp från en miljö långt härifrån och flytt
till Sverige långt uppe i kalla Norden. Sverige är ett
av de länder i den industrialiserade världen där det är
svårast för invandrare att få jobb. Vi måste vända
perspektivet och se invandrare som den resurs de
verkligen är.
Jag har pratat om vikten av värderingarna för en
fungerande integrationspolitik. Jag har pratat om
handläggningstiderna. Jag har pratat om jobben och
om omhändertagandeperspektivet. Det är områden
som vi måste angripa om vi ska lösa de här proble-
men.
Symtomatiskt i detta är då att det statsråd som är
ansvarigt för de här frågorna, Mona Sahlin, flyttas
från Näringsdepartementet, där näringspolitik och
arbetsmarknadspolitik finns, till Justitiedepartemen-
tet, utan eget ansvar, utan egna muskler att uträtta
någonting. Det här är symtomatiskt, helt enkelt, för
den svenska integrationspolitiken - mycket prat, lite
handling. Vi ställer faktiskt krav på den sittande ma-
joriteten med stödpartier. Nu är det dags för handling.

Anf. 106 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! På några områden har det i Sverige
varit tabu att öppet diskutera problem och säga som
det är. En liten elit vita, medelålders män med makt
och höga inkomster lever i Sverige mycket väl medan
majoriteten av befolkningen på olika sätt drabbas av
diskriminering, underordning och sämre villkor.
Nu är det dags att maktens privilegier bryts och att
samhället i grunden förändras. Vänsterpartiets mål är
ett samhälle där varje man och kvinna kan försörja
sig själv genom sitt arbete, påverka sin livssituation,
hysa en berättigad tilltro till samhället och dess insti-
tutioner och känna hopp inför framtiden. Invandrare
är fullvärdiga människor, och alla i det här landet ska
ha samma rättigheter och skyldigheter. Det är den
enda rimliga utgångspunkten för ett antirasistiskt
parti.
Det är också dags att ställa krav. Vi vill att alla
människor, även invandrare, män och kvinnor, ska
kunna ställa krav på rimliga löner och goda villkor på
arbetsplatsen. Därför vill vi stärka, inte försvaga,
arbetsrätten. Vi vill att invandrare och infödda svens-
kar tillsammans ska kunna ställa krav på en social
bostadspolitik som bryter segregationen. Därför vill
vi bygga 40 000 nya lägenheter per år varav minst
20 000 hyresrätter med hyror som vanligt folk har råd
med.
Vi kräver mångfaldsplaner på företagen och
skärpt lagstiftning mot etnisk diskriminering. Vi
kräver helt enkelt varje människas rätt och värdighet.
Fru talman! Om man sover med björnen så får
man loppor. Så lyder ett gammalt ryskt ordspråk.
Folkpartiets agerande i valrörelsen och därefter är ett
utmärkt exempel på detta. Det kliar, Mauricio Rojas.
Det kliar, Erik Ullenhag, och det kliar, Nyamko Sa-
buni.
Jag hävdar att Folkpartiet är det etablerade svens-
ka parti som på senare tid gjort enskilt mest för att
introducera rasistiska och främlingsfientliga partiers
frågor i den svenska debatten. Först legitimerade
Folkpartiet Dansk Folkeparti liksom Sverigedemo-
kraterna genom att ge deras företrädare oförtjänt
uppmärksamhet. Därefter har man helt enkelt tagit
över delar av deras politik. Det är ingen slump att
båda dessa partier i dag jublar över Folkpartiets nya
linje. Folkpartiets förslag gynnar oss såväl kortsiktigt
som långsiktigt, som en ledande sverigedemokrat
uttryckte det.
Vi minns ju hur det var sist det begav sig. När Ny
demokrati gick till val på en främlingsfientlig och
insinuant dagordning ledde det till betydligt större
problem än att de tog plats i riksdagen. De lyckades
vrida hela samhällsklimatet i mer främlingsfientlig
riktning. Deras grundlösa påståenden och misstänk-
liggöranden av invandrare och flyktingar kom att
utgöra utgångspunkten för debatten i samhället. Såväl
våldsbrott som diskriminering blev än större problem,
och flyktingpolitiken hårdnade.
Fru talman! Nu är det Folkpartiets tur att spela ut
the racecard genom att påstå sig vilja ställa krav på
invandrare. Därmed säger man underförstått att in-
vandrare skulle leva i någon sorts kravlös tillvaro
med bidrag och privilegier. Vi känner också igen Ny
demokratis retorik nästan ordagrant i de annonser
som Folkpartiet gick ut med: På några områden har
det i Sverige varit tabu att öppet diskutera problem
och säga som det är.
Det är för det första helt fel och för det andra en
nästan exakt reproduktion av de rasistiska partiernas
mytbildning.
Folkpartiets konkreta förslag, ackompanjerat av
de flesta högerpartier, om hur slagordet "arbete i
stället för bidrag" ska förverkligas talar också sitt
tydliga språk. Man vill nå målet genom att erbjuda
människor lön under kollektivavtal. Det är ett klas-
siskt grepp för att undergräva arbetsrätten för alla
arbetande. De som förlorar mest är de som har det
svårast på arbetsmarknaden, många gånger just in-
vandrare. Högerns förslag om arbetskraftsimport, ett
förslag som skapar ett skrämt och hunsat låglönepro-
letariat, skulle vara ett mycket effektivt sätt att ce-
mentera segregationen och öka rasismen i samhället.
Fru talman! Vi förlåter dem inte, för de vet precis
vad det är de gör. När de själva har avslöjats med en
politik som gör de rika rikare, förstärker kvinnors
underordning och ger mer makt åt de redan maktfull-
komliga, när de ertappas med fingrarna djupt nedkör-
da i kakburken agerar de som små barn ibland gör.
De säger: Det var inte jag. Det var han, han där borta
som inte ens vill lära sig svenska.
Men vi har sett er, och vi har sett brödsmulorna på
era fingrar. Den här gången nöjer vi oss inte med vår
del av kakan. Striden står om hela bageriet.

Anf. 107 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Det är intressant att höra Kalle Lars-
sons retoriska svada. Det är en kanonad av angrepp
på framför allt Folkpartiet. Det får ni reda upp själva i
en debatt mellan er.
Men det finns ingenting av ödmjukhet inför det
ansvar som Kalle Larsson och Vänsterpartiet har. De
har samarbetat med socialdemokratin under många
år, och utvecklingen och situationen ser ut som de
gör. Mona Sahlin brukar åtminstone säga att hon har
misslyckats, men Kalle Larsson bara går på som om
han fortfarande var utan ansvar.
Det enda förslag han har kommit med, inte i anfö-
randet men i replikskiften, är mångfaldsplaner, det
vill säga fler byråkratiska verktyg. Vi har jämställd-
hetsplaner mot bristen på jämställdhet, men inte ens
regeringen förmår ju att leva upp till sina egna jäm-
ställdhetsplaner. Man tror att fler planer är lösningen
när det i stället handlar om hyvla ned trösklar och
skapa utrymme för människor att komma in i arbete
och göra någonting åt de verkliga problemen. Kalle
Larsson går bara på med agitatorisk svada och utan
något som helst erkännande av sitt eget personliga
och sitt partis ansvar för den rådande situationen. När
ska Kalle Larsson börja ta ansvar?

Anf. 108 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Ett parti som förra valet hade 12 %
och nu lite drygt 8 % av rösterna bär förstås inte
ensamt ansvaret för den politik som förs. Men visst är
svensk integrationspolitik i dag ett stort misslyckan-
de. Det har jag sagt i ett antal av de debatter som har
bedrivits i kammaren under den senaste mandatperio-
den, och jag säger det gärna igen.
Men skillnaden mellan mig och Stefan Attefall är
ju möjligheten att förändra detta och inte bara lita på
att detta löser sig bara vi är goda och villiga kristde-
mokrater och tror på marknadsekonomin i största
allmänhet. Vi måste faktiskt också lägga fram kon-
kreta förslag. Mångfaldsplaner på alla arbetsplatser
med fler än 25 anställda är ett förslag som vi har lagt
fram. Kristdemokraterna har röstat emot det. Förslag
om att öka möjligheterna att ta tillbaka serveringstill-
stånd för den som döms för olaga diskriminering är
ett annat. Kristdemokraterna har röstat emot det.
Varje gång vi har agerat för att stärka arbetsrätten, de
arbetandes möjligheter oavsett etiskt ursprung, har
Kristdemokraterna gått emot det. Se där! Det är kon-
kreta förslag på en mycket bättre politik.

Anf. 109 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Fru talman! Nu säger Kalle Larsson att han inte
ensam kan påverka frågan. Men den retorik som
Kalle Larsson har tyder på att detta är den viktigaste
frågan för Vänsterpartiet och Kalle Larsson. Då borde
det prägla regeringsförhandlingarna. Då borde man
säga åt regeringen: Gör så och så, annars samarbetar
vi inte!
Det är en hög retorik, och sedan accepterar man
en situation som man sedan säger är helt galen och
helt fel. Det måste finnas en konsekvens mellan reto-
rik och handling, och det måste snart börja avkrävas
Vänsterpartiet som har fått rulla runt alltför mycket i
något slags egen liten värld.

Anf. 110 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Vem som rullar i vilken värld kan vi
väl lämna därhän tills vidare.
Jag har gett ett antal konkreta förslag på hur poli-
tiken skulle kunna förbättras. Det är förslag som
Stefan Attefall kommer att få tillfälle att återkomma
till också under den här mandatperioden. Om han och
Kristdemokraterna menar allvar med att man vill göra
någonting och inte bara klaga på att en del är bättre
talare än andra, är han mycket välkommen att också
stödja de förslagen när de kommer upp till debatt i
Sveriges riksdag.

Anf. 111 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Kalle Larsson ägnade merparten av
sitt anförande åt Folkpartiet. Varför gjorde Kalle
Larsson det? Ni har ju ett ansvar och regerar tillsam-
mans med socialdemokratin. Ni har ingen politik, och
det försöker Kalle Larsson dölja genom att prata om
Folkpartiet och kasta fram den ena galenskapen efter
den andra.
Jag har beskrivit en katastrof som pågår här och
nu i Sverige. Vi har lösningar. Vilka lösningar har
Kalle Larsson, som är så solidarisk?

Anf. 112 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! För det första rätten till arbete, bostad
och utbildning åt alla oavsett etniskt ursprung och
inga särlösningar för invandrare, ingen import av
billig arbetskraft från andra länder möjlig att kasta ut
efter behag när arbetsgivarna inte längre vill ha dem
på sitt eget hemlands territorium. Detta är det första.
Där vet vi att Folkpartiet återigen säger nej.
Jag ägnade huvuddelen av mitt anförande åt Folk-
partiet därför att det nu är dags att avslöja när etable-
rade politiska partier övertar problemformuleringar
som jag trodde hörde till de främlingsfientligas agen-
da. Jag säger inte att ni är ett främlingsfientligt parti,
absolut inte, men jag säger att vi kommer att bevaka
er och er politik under den här mandatperioden, och
långt därefter är jag rädd, för att se de tillfällen när ni
kraftfullt ifrågasätter att människor ska behandlas lika
oavsett etniskt ursprung. Det ska vara språktest både
för dig och för mig eller inga språktest alls.

Anf. 113 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Vad Kalle Larsson nu säger är helt
enkelt att man inte har någon politik. Ni har inga
förslag för att lösa en pågående nationell kris som
inträffar just i dag i Sverige. Kalle Larsson har bara
ord. Det är tyvärr ganska typiskt för Vänstern.

Anf. 114 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Förslag nr 1: mångfaldsplaner på alla
företag.
Förslag nr 2: hårdare lagstiftning mot diskrimine-
ring.
Förslag nr 3: att se till att den som i dag fälls för
olaga diskriminering fråntas sitt serveringstillstånd.
Förslag nr 4: rätt för alla att arbeta heltid.
Förslag nr 5. Hur länge vill Mauricio Rojas att
jag ska fortsätta? Jag har lämnat förslagen i mitt hu-
vudanförande här i kammaren, och jag kan gärna göra
det också i många andra sammanhang, men Mauricio
Rojas ska inte säga att jag sysslar med tom retorik,
när han inte ens lyssnar på de förslag som jag har
avlämnat.

Anf. 115 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Det vore väldigt klädsamt om Kalle
Larsson åtminstone kunde bemöda sig om att läsa
Folkpartiets motion innan han går upp i talarstolen.
Den jobb- och utvecklingsgaranti som vi talar om rör
alla. Det är ingen särlösning.
Jag satt häromdagen här på riksdagshuset med en
syriansk läkare som skulle kastas ut förra onsdagen.
Han jobbade i Sverige men skulle inte längre få stan-
na. När vi säger att man ska öppna för arbetskraftsin-
vandring innebär det att den syrianske läkaren skulle
få stanna kvar i Sverige och jobba här. Kalle Larsson
och hans parti vill kasta ut den syrianske läkaren.
Nu vill fråga Kalle Larsson: Hur kan det vara att
vi står upp för gömda flyktingar? Vem vill ha en mer
generös flyktingpolitik när vi säger till den syrianske
läkaren att han får stanna? Var i detta ligger det en
flirt med främlingsfientliga krafter?

Anf. 116 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det är inte i de förslag som Erik Ul-
lenhag nu ger uttryck för som flirten med det främ-
lingsfientliga ligger, men låt mig ge det kanske tydli-
gaste exemplet på var den finns. När man ställer upp
ett språktest som krav för svenskt medborgarskap
säger man egentligen:
Just nu går det tusentals eller kanske tiotusentals
människor med invandrarbakgrund på Sveriges gator,
människor som inte har någon lust att lära sig svens-
ka, och vi måste ställa hårdare krav på dem för att de
ska vilja uppfylla det som vi tycker är rimligt.
Kan Erik Ullenhag säga mig på vilket sätt detta
inte skulle vara att särskilja människor utifrån etnisk
bakgrund? Kan han tala om för mig varför ni inte
lägger fram förslag bara för att förbättra dessa männi-
skors möjligheter att lära sig svenska utan i stället gör
det omvända: ställer krav på den som kommer från ett
annat land att lära sig svenska för att få bli medborga-
re. Demokratin i det här landet är grundad på dina
kunskaper i svenska, och vi ska dessutom göra det
svårt för dig att lära dig svenska.

Anf. 117 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Kalle Larsson vet mycket väl att det
finns en en rad åtgärder i Folkpartiets program som
handlar om just detta: kortare handläggningstider för
asylsökande, förändrad sfi-undervisning, extra sats-
ningar på skolor i utsatta områden och dessutom en
mer generös flyktingpolitik. Vad vi står upp för är att
svenska språket och arbete är nycklarna till att kom-
ma in i det svenska samhället.
Man kan över huvud taget inte hävda att det skulle
vara en flirt med främlingsfientliga krafter när vi
säger att vi vill ta emot fler människor i Sverige och
inte sluta Sverige på det sätt som Vänsterpartiet an-
svarar för. Det är för mig helt orimligt. Kärnan i
främlingsfientligheten är väl ändå en vilja att stänga
gränserna.

Anf. 118 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Kärnan i ett parti som representerar
överklassen är en vilja att försämra möjligheterna för
arbetande människor att tillgodose sina intressen. Där
kommer min kritik mot övriga förslag från Folkparti-
et, som kanske inte i första hand när det gäller lön
under kollektivavtal är främlingsfientliga utan arbe-
tarfientliga.
Jag noterade också att jag egentligen inte fick nå-
got svar. Jag ser fram emot debatter som kommer här
i kammaren mellan mig och vilken folkpartist som
helst om vad det egentligen innebär att stå upp för
alla människors lika värde och att inte bara kortsiktigt
hoppas på att få fler röster i ett val.

Anf. 119 NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Som Erik Ullenhag tidigare sade vore
det skönt om Kalle Larsson verkligen ville granska
Folkpartiets förslag, vilket denne inte har gjort. Han
lade fram ett antal förslag till Mauricio Rojas, och de
flesta handlade om hur vi ska bekämpa diskrimine-
ringen. Kalle Larsson satt i riksdagen under den förra
mandatperioden. Hur kommer det sig att jag som inte
satt i riksdagen vet att vi har en lag som ställer krav
på alla arbetsgivare med fler än tio anställda att upp-
rätta en mångfaldsplan, medan han inte känner till
den?
Jag vill också ställa en annan fråga. Kalle Larsson
har sagt att han vill att alla människor ska ha ett ar-
bete och helst ett arbete som man är utbildad för. Vi
har sagt att det innan det målet nås ska finnas en
arbetsgaranti för alla långtidsarbetslösa. Ni har till-
sammans med regeringen sagt att det för att männi-
skor ska få arbete ska finnas flera handläggare på
arbetsförmedlingarna, men vad har ni egentligen för
politik för att skapa de jobb som invandrarna ska få?
Problemet med att invandrare inte kommer in på
arbetsmarknaden är att det finns för få jobb och att de
måste konkurrera med etniska svenskar, som tyvärr i
det här fallet går före.

Anf. 120 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Eftersom riksdagen gång på gång
med Folkpartiets medverkan och med hänvisning till
att vårt krav inte är passande avslår våra motioner om
mångfaldsplaner på alla arbetsplatser, kan man väl
knappast tänka sig att det i dag finns en existerande
lag. Då hade man förstås hänvisat till denna. Det är
alldeles riktigt att det finns en rekommendation, men
det som vi säger är: Låt oss lagstifta om det, och låt
oss införa sanktioner mot de företag som inte följer
lagen. Låt oss rikta kraven mot dem som faktiskt har
möjligheter att uppfylla kravet på rätt till arbete åt
alla.
Nyamko Sabuni säger vidare en intressant sak,
nämligen att det finns för få arbeten, och hon undrar
vad vi vill göra åt det. Det första som vi vill göra är
att faktiskt använda de pengar som finns i det svenska
samhället för att se till att rätten till arbete garanteras
alla. I dag går vinsterna i den svenska exportindustrin,
som faktiskt är högre än de har varit sedan 1870-talet,
rakt ned i fickorna på de intressegrupper som Nyam-
ko Sabunis parti företräder. Låt oss i stället använda
de pengarna för att skapa arbete åt alla och inte säga
att människor ska ha olika lön beroende på om de har
tvingats ut i utanförskap eller inte.

Anf. 121 NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Kan inte Kalle Larsson lägga fram
förslag som är till för att hjälpa de svaga eller de
mindre lyckade som du talar om i dag, i stället för att
angripa en liten minoritet av rika som finns? Jag är
inte rik, och de flesta folkpartister är inte rika. Vad
vill Kalle Larsson göra för att hjälpa de arbetslösa, de
segregerade och de marginaliserade? Vi vet vad han
vill göra för att bekämpa de rika, men vad vill han i
dag göra för de segregerade?

Anf. 122 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Förslag nr 1: mångfaldsplaner på alla
företag med fler än 25 anställda.
Förslag nr 2: en hårdare lagstiftning mot etnisk
diskriminering.
Förslag nr 3: en satsning på de utsatta områdena.
Förslag nr 4 - där jag än så länge tappar stöd från
hela kammaren, inklusive socialdemokratin och Mil-
jöpartiet: handlingsplaner riktade inte mot de så kall-
ade utsatta områdena utan mot de allra mest segrege-
rade områdena i våra storstäders förorter, som Täby,
Danderyd, Askim, Limhamn och Östermalm. Deras
invånare ska tvingas att integreras med vanligt folk.
Se där några konkreta förslag!

Anf. 123 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag håller som bekant med om myck-
et i det som Kalle Larsson säger, framför allt i kriti-
ken mot Folkpartiet. Jag skulle dock vilja lyfta den
här debatten ytterligare ett snäpp uppåt på den ideo-
logiska skalan genom att fråga Kalle Larsson: Vilket
mål finns vad gäller integrations- och flyktingpoliti-
ken? I Miljöpartiets partiprogram finns följande väl-
digt klart formulerade mål under rubriken Fri invand-
ring.
Varje mål som är lägre ställt än att vem som helst
ska kunna flytta vart som helst, bosätta sig, söka
arbete och skaffa sig en framtid är för oss för lågt
ställt. Jag vill fråga vänsterpartisterna: Vad är ert mål
för politiken?

Anf. 124 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Vårt mål är ingenting annat än detta.
Men Miljöpartiet har vid upprepade tillfällen fört
fram detta som ett dagskrav. Man vill i dag eller möj-
ligen i morgon eller nästa vecka införa en fullt ut fri
invandring på en arbetsmarknad som i så stor ut-
sträckning är kontrollerad av ett fåtal mäktiga aktörer
bland de transnationella företagen. Det är att säga ja
till det som Svenskt Näringsliv självfallet förespråkar,
nämligen arbetskraftsimport snarare än rätten att
bosätta sig var man vill. Den målsättningen är vi
eniga om, och jag tror att på ett filosofiskt plan kan
väl hela kammaren vara enig om att man faktiskt
borde få bo där man vill, få ett bra och rikare liv och
så vidare.
Men är man inte medveten om den konflikt som i
dag finns mellan arbete och kapital och om att kapi-
talet skulle utnyttja ett dagskrav om fri invandring till
att ytterligare stärka sina positioner på arbetandes och
arbetslösas bekostnad, är jag rädd för att man inte
förstått så mycket av maktproblematiken på arbets-
marknaden.

Anf. 125 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag är medveten om de starka aktörer
som finns och om vikten av att utmana dem, till ex-
empel genom globala och nationella spelregler för
kapitalet. Men jag är också medveten om att om man
ska nå fri invandring måste man börja någonstans.
Man kan börja med en arbetskraftsinvandring som
inte är i enlighet med det borgerliga förslag som lagts
fram utan i enlighet med förslag där var och en åt-
njuter samma rättigheter som alla andra som arbetar i
Sverige. Då kan till exempel den syrianske läkaren få
stanna, men inga människor som kommer hit ska bli
utkastade så snart de blir av med sina jobb.

Anf. 126 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Gustav Fridolin säger att man måste
börja någonstans, och där tror jag, för att ändra tonlä-
get något, att många i kammaren faktiskt har ett
gemensamt intresse. Till och med Folkpartiet brukar
tala om detta och har ofta också kraftfullt agerat för
det, nämligen att verka för en mer generös svensk
flyktingpolitik där var och en ges möjlighet att stanna
och få tilltro till sina berättelser. Låt oss börja vid den
punkten, och låt oss också inse att dagskrav om fri
invandring må låta visionärt och bra, men i praktiken
innebär en förändring i styrkeförhållandena till kapi-
talets fördel.

Anf. 127 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! När de flesta av oss i dag samlas för
att diskutera samhällets förmodligen största problem
och lyfter fram att det finns ett antal skolor i Sverige
där mellan 40 och 60 % av eleverna går ut utan full-
ständiga grundkunskaper, då svarar Kalle Larsson:
Utskänkningstillstånd.
När vi berättar att färre invandrade har inkomst än
infödda svenskar och att de som har inkomst har
betydligt lägre inkomst än infödda svenskar, då svarar
Kalle Larsson med att diskutera att kvotera Öster-
malm.
När vi berättar om att 180 000 barn bor i familjer
som är socialbidragsberoende, ja, då pratar Kalle
Larsson mångfaldsplaner.
Vi pratar om jobb, vi pratar om skola och vi pratar
om kunskap och makt till människor. Kalle Larsson
rör sig i politikens absolut yttersta utkanter och talar
om de förslag som kan ha minst, möjligen i bästa fall
marginell, effekt.
Men det som avgör den sociala situationen är jobb
och det är kunskap. Vad vill Kalle Larsson göra på de
områdena? Då räcker det inte med utskänkningstill-
stånd för femte eller sjätte gången.

Anf. 128 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Förslag nummer 1: En satsning på
skolan som motsvarar de behov som faktiskt finns.
De tre partierna har under föregående mandatperiod
tillsammans inlett en satsning på skolan som kommer
att innebära åtskilliga miljarder pengar extra, vilket
förstås Moderaterna och Sten Tolgfors har avvisat
fullständigt.
Förslag nummer 2: Låt oss också satsa extra där
behoven är som störst. Låt oss inse att ungdomar,
precis som människor, är olika och har olika behov.
Låt oss därför faktiskt utveckla storstadssatsningen,
inte som en lösning på all segregationsproblematik,
nej då, men som en möjlighet att satsa mer pengar där
de verkligen behövs, just för skolan i de områden som
Sten Tolgfors påstår sig vilja värna.
Men låt oss, som förslag nummer 3, också göra
det jag nämnde som avslutning i mitt anförande.
Utmana dem som faktiskt i dag har makten: den eko-
nomiska elit som Sten Tolgfors företräder och den
politiska elit som i stor utsträckning tar sig privilegier
på vanligt folks bekostnad. Om vi inte vänder på
frågan och säger: Vem ska avstå? så är det svårt att
också säga: Vem ska få?

Anf. 129 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Moderaterna har ju under en rad år
anvisat mer pengar till skolan än vad vänstermajori-
teten har gjort, och det kan möjligtvis vara något för
Kalle Larsson att ta till sig.
Låt mig problematisera detta med mångfaldspla-
ner. Jag tror det är farligt att legitimera att något an-
nat än personliga egenskaper ska gälla som merit för
anställning och att något annat ska redovisas. Börjar
man använda argumentet ursprung åt ena hållet så
kommer det att missbrukas åt det andra. Jag invänder
starkt emot tron att den typen av kvoterings- eller
indelningspolitik kan ge någonting positivt. Vi ska
värna varje människas rätt att bli sedd och behandlad
som individ, som en människa med sin egen kvalitet
- inte mångfald, som är ett politiskt begrepp.

Anf. 130 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har i flera budgetdebatter med
moderata företrädare just diskuterat varför man inte
vill satsa lika mycket pengar på skolan som majori-
teten har gjort under den här mandatperioden, och det
är nog likadant fortfarande. Om Moderaterna har
ändrat sig på den punkten så är det mycket välkom-
met, men då gör man ju det i strid med vad man tidi-
gare har sagt.
Jag tror att det är dags att även moderater inser att
det i dag sker en särskiljning mot etnisk bakgrund,
precis på samma sätt som det har gjort mot könsmäs-
sig bakgrund tidigare. Är man inte beredd att säga att
man ser könsskillnader i makt och inflytande i dag
och skillnader i inflytande utifrån etnisk bakgrund, ja
då har man inte begripit vad man ska göra åt proble-
met. Då är man inte ens i närheten av att ställa de
rätta frågorna.

Anf. 131 KERSTIN LUNDGREN (c):
Fru talman! Jag började den här veckan med att
som ålderspresident öppna det första sammanträdet
med de nyvalda fullmäktige i Södertälje kommun.
Det känns spännande att få avsluta veckan genom att
för första gången få delta i en debatt här i kammaren.
Jag var anmäld under demokratidelen i den här
debatten och har suttit och lyssnat på integrationsdi-
alogen, som jag naturligtvis, inte minst med Söder-
täljes perspektiv i bakhuvudet, också skulle ha delta-
git i. Men låt mig säga att det hade varit mer
spännande att fortsätta det samtal som Mauricio och
några andra fört in: hur vi formar goda förutsättningar
för människor att få arbete i vårt land och hur vi ska-
par goda förutsättningar för företagande i Sverige
som ger möjligheter för alla människor till arbete och
som ger möjligheter att få de resurser vi behöver för
att klara en skola där alla barn får rätt till de kunska-
per som den här kammaren har beslutat om. Om den
debatten har inte minst Kalle Larsson varit väldigt
tystlåten.
Fru talman! Vi lever och verkar i en flernivåde-
mokrati. Som förtroendevalda i riksdagen har vi en-
samma att stifta lagar, att ange ramen, såväl för med-
borgarna som för övriga demokratiska nivåers verk-
samhet. Jag och Centerpartiet kommer att arbeta hårt
för att i denna kammare stärka självbestämmandet,
för enskilda människor likväl som för det lokala
självstyret. Vi är övertygade om att mångfaldens
samhälle bara kan utvecklas om vi i denna kammare
ger mångfalden utrymme. Ett central- och detaljstyrt
samhälle legitimerar en syn där olikheter blir felak-
tigheter i stället för styrkor som gör samhället mer
spännande och dynamiskt.
Den kommunala självstyrelsen ger en möjlighet
till mångfald, till olika lösningar och till medborgar-
nas aktiva deltagande i utvecklingen av vårt samhälle.
När vi i den här kammaren stiftar lagar som ska tol-
kas inom ramen för den kommunala självstyrelsen
måste vi också försäkra oss om att detta faktiskt blir
möjligt. Vi måste forma system där självstyret inte
tillåts fyllas ut av regler och förordningar tillkomna i
all välmening av tjänstemän i myndigheter som uttol-
kar våra beslut, regler som växer till en frodig och
ogenomtränglig djungel för dem som ska förverkliga
det kommunala självstyret.
I går kunde vi alla ta del av ett antal socialdemo-
kratiska kommunstyrelseordförandes syn på hur det
kommunala självstyret krymper. Jag och Centern
delar, till skillnad från statsministern, deras uppfatt-
ning. Det handlar absolut inte om att, som statsmi-
nistern uttrycker det, man som kommunalråd fick
bestämma för lite.
Hur kommer det sig att det blir allt svårare att re-
krytera förtroendevalda ute i kommunerna och att
antalet förtroendevalda fortsätter minska, helt i strid
med de önskemål som inte minst den här kammaren
uttalat sig om? Hur kommer det sig att alltfler männi-
skor anser att makten är så långt borta? Vissa hänvi-
sar till EU, andra till de stora bolagen. Men låt oss i
den här kammaren erkänna det statsministern och
regeringen uppenbarligen inte vill se, nämligen att
urholkningen av det kommunala självstyret bidrar till
att öka maktlösheten i samhället.
När inte ens kommunstyrelseordförande upplever
att de har makt att forma skolan, äldreomsorgen,
barnomsorgen eller socialtjänsten ute i kommunerna:
Hur ska man då som enskild medborgare kunna kän-
na att man har makt och kan påverka? Om inte kom-
munstyrelsens ordförande känner sig som annat än en
statstjänsteman, hur ska då den enskilde medborgaren
känna sig? Var finns lockelsen att bli förtroendevald,
att delta? Vilket utrymme finns kvar för den kommu-
nala självstyrelsen, när detaljstyrets lianer tränger sig
allt längre ned i vardagen ute i våra kommuner,
landsting och regioner?
Det är välkommet att socialdemokratiska kom-
munpolitiker nu säger ifrån, men låt oss inte förledas
att tro att detta bara är ännu ett uppror inom social-
demokratin. Det här är en verklighet som upplevs
över alla partigränser och långt utanför kommunalrå-
dens korridorer.
Icke desto mindre är det bra att den socialdemo-
kratiske kommunstyrelsordföranden nu vågar säga
ifrån så tydligt. Det finns all anledning att befara att
den nycentralism som präglat den gångna mandatpe-
rioden även blir synlig under de kommande åren.
Fru talman! Det kommunala självstyret får inte bli
en kuliss. Menar vi allvar och följer grundlagens
mening att folkstyret förverkligas genom bland annat
kommunalt självstyre, då måste vi ta de många enty-
diga beskeden från den kommunala nivån som en
tydlig signal till handling. Om den utveckling som ägt
rum under 90-talet får fortsätta utan att vi i denna
kammare agerar lägger vi samtidigt krokben för den
deltagande demokratin.
Den mandatperiod som nu har tagit sin början är
fylld av spännande utmaningar. Låt oss ta vara på
dem och göra det på ett sätt som inte öppnar för en
löfteskarusell där vi lovar guld och gröna skogar på
någon annans bekostnad. Låt oss i denna kammare bli
det kommunala självstyrets goda bundsförvant i sam-
spel med övriga direktvalda församlingar i vår flerni-
vådemokrati.

Anf. 132 GUSTAV FRIDOLIN (mp):
Fru talman! Låt mig få bjuda på en något annor-
lunda ansats och ge en historisk bild.
Sömnen störs av att någon krossar skyltfönstren i
den ekipering som du har förestått i decennier. Du hör
skrik medan du hafsar på dig lite kläder och sakta
smyger ned för trappan. Du ser dem och du ser vad de
gör, dina tidigare grannar och kunder - vissa i den
bruna partiuniformen, andra utan. Draperierna till
provrummen sätts i lågor. Kläderna - ditt levebröd -
slängs ut i eldhärdar utanför fönstren.
När du äntligen vågar dig ut på gatan nästa mor-
gon och när pöbeln äntligen har dragit sig tillbaka ser
du hur samma behandling drabbat flera andra köp-
män, 7 500 över hela landet. Din synagoga är ned-
bränd till grunden liksom 190 andra. Du skattar dig
ändå lycklig över att inte vara en av de 30 000 över
hela landet som samma natt sänts till koncentrations-
läger eller en av dem som mördats. Gatan är fylld av
små, små glasskärvor från de krossade fönstren. De
ser ut som kristaller. Så berättar en judisk köpman
som var med under kristallnatten.
I morgon är det 64 år sedan kristtallnatten startade
en terrorvåg mot judar, romer, homosexuella och
oliktänkande över hela Tyskland. I morgon anordnas
demonstrationer över hela Europa till minne av kris-
tallnatten, men också för att varna för att historien
kan upprepa sig. Den historiska bild som jag försökte
att förmedla kan alltför lätt kompletteras med nutida
bilder.
I Helsingborg är läget spänt inför den 9 november.
Under flera månader har trakasserierna från rasister
pågått mot bland annat RFSL:s lokaler. Dörrvakter
har misshandlats och attiraljer utanför lokalen har
vandaliserats.
Vid kommunfullmäktiges första möte för ett par
dagar sedan anordnades en samling mot det rasistiska
partiet Sverigedemokraterna som tagit plats i full-
mäktige. Men den möttes av en militärt disciplinerad
motdemonstration med sverigedemokratiska anhäng-
are som sjöng nationalsången för full hals - några i
den klassiska brunskjortan, andra utan.
Fru talman! När flera debattörer uttalar sig låter
det nästan som om landets stora stötesten skulle vara
påstådda problem med invandrare. Så är det natur-
ligtvis inte. Det verkligt stora problemet är det perso-
ner med utländsk bakgrund som har. Under hela val-
rörelsen träffade jag människor som var rädda och
skrämda, men också arga och förbannade därför att
rasismen fortfarande har Sverige i sina klor.
Rasismen finns i skolorna. Enligt Ekot drabbas
20 % av Sveriges grundskolor av mer rasism än klot-
ter och glåpord. På dessa skolor formas en verklighet
där livet är ett ständigt helvete för de elever som har
utländsk bakgrund.
Rasismen finns på arbetsplatserna. Fortfarande
utmärker sig Sverige som ett av de länder i Europa
där det är allra svårast för någon med utländsk bak-
grund att få sin utbildning värderad och bedömd ut-
ifrån vad den faktiskt är värd. Diskriminering är ett
hån och den värsta kränkning som en människa kan
utstå.
Rasismen finns i flyktingmottagandet. Det visar
fallet med 6-åriga Nadina Imamovic från Bosnien
som lider av en svår ögonsjukdom och den miss-
handlade och våldtagna kvinna från Bangladesh som
riskerar utvisning. Det visar också Alex och Mira från
Tjetjenien som sökt skydd i Sverige för att slippa
trakasserier, men som av Jan O Karlsson fått veta att
de som alla andra ryssar säkert bara kommit hit för att
begå brott.
Rasismen finns i den storpolitiska retoriken. Det
så kallade kriget mot terrorismen har öppnat damm-
luckorna för en islamofobi som bara blir allt värre.
Moskéer bränns, muslimer hotas och fördomarna
breder ut sig.
Fru talman! Hösten 1999 skulle rasismen bekäm-
pas. Mordet på Björn Söderberg skakade Sverige, och
alla partiledare slöt upp och trängdes under svartröda
syndikalistiska fanor för att hedra hans minne och
lova krafttag. Detta minne gör mina vänner från val-
rörelsen förbannade. Vilka krafttag har egentligen
tagits?
Det antirasistiska centret står fortfarande inte där.
Verksamheterna Expo som kartlägger rasism och Exit
som hjälper nynazister ut ur hatet lever fortfarande på
nåder. Min motion om en antinazistisk skolkampanj
kommer säkert att avslås av kammaren om några
månader. Fortfarande saknas det en heltäckande anti-
diskrimineringslagstiftning som till exempel i en
arbetssituation täcker allt från platsannons till tillsätt-
ning.
Flyktingpolitiken blir knappast bättre, bara allt
värre och inhumanare. I en annan motion kräver jag
att man ska kommissionsutreda vägen från solidaritet
till flyktingförakt.
Att så lite har hänt visar på något skrämmande:
Rasismen finns också i politiken. Då tänker jag inte
bara på valstugefascismen. Den blev ett stort nummer
i årets valrörelse, och det var bra. Till och med stats-
ministern krävde att det mest utpekade partiet, Mode-
raterna, skulle rensa upp i leden. Men när kommunal-
rådet i den nu ökände Christer Ewes grannkommun
Hässleholm, socialdemokraten Bengt Andersson,
några dagar efter valet uttalade att flyktingar bara
skapar våld och kriminalitet, då är det tyst från Pers-
son. Samma budskap, men utan dolda kameror, be-
möttes av tystnad från statsministern och socialdemo-
kratin.
I förrgår under partiledardebatten vågade dock
Persson nämna rasismen. Men det handlade inte om
självkritik. Leijonborg, menade han, hade blinkat
med högerögat i valrörelsen. Det var ett snällt sätt att
uttrycka det på. Folkpartiets utspel i valrörelsens elfte
timme om att ställa krav på invandrarna var en klar
flirt med de främlingsfientliga strömningarna. Man
öppnade Pandoras ask, men det var många som följde
efter.
Varje valmöte som ledande socialdemokrater höll
ägnades åt hårdför propaganda mot arbetskraftsin-
vandring, inte på grund av felaktigheterna i det bor-
gerliga förslaget utan därför att man inte tyckte att vi
skulle ha en större arbetskraftsinvandring - som om
arbetslösheten skulle beror på dem som flytt för att
skaffa sig en bättre framtid. Det är så att man tar sig
för pannan.
Jag vill avsluta med att säga att de flesta av mina
vänner från valrörelsen valde att inte rösta. Ingenting
som man sade kunde ändra på detta efter en lång tid
av vulgärargumentation, integrationspolitiskt miss-
lyckande, flyktingpolitisk antihumanism, valstugefa-
scism i lokalpolitiken med och utan dold kamera och
en valdebatt som helt bedrevs mot dem och inte för
dem. Det finns bara ett lämpligt ord att avsluta detta
anförande med: Skärpning!

Anf. 133 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att vi alla har anledning att
välkomna inbjudan att delta i manifestationer i mor-
gon till minnet av kristallnatten. Själv kommer jag att
åka till Malmö och Lund och tala på ett par manifes-
tationer där. Jag hoppas att också alla i kammaren och
de som lyssnar på sina rum sluter upp. Dessa mani-
festationer förtjänar att vara breda där hela det svens-
ka folket och det politiska etablissemanget deltar.
Jag vill ställa en fråga till Gustav Fridolin. Han är
ju medlem i ett parti som under den senaste perioden
har gjort en del bra saker och andra mindre bra när
det gäller att stärka möjligheterna för arbetarna på
arbetsmarknaden. Ytterst handlar det om alla arbe-
tande, inte minst om de som har invandrarbakgrund
som ofta har väldigt osäkra anställningsförhållanden.
Gustav Fridolins parti har försämrat arbetsrätten.
Man har gjort det lättare att sparka den som inte pas-
sar arbetsgivaren. Det är inte många röster som krävs
för att förändra detta tillbaka till en stärkt arbetsrätt.
Är Gustav Fridolin beredd att medverka till det?

Anf. 134 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag arbetar i mitt parti för att förändra
den åsikt och den inställning som vi har haft i den här
frågan, och det är Kalle Larsson medveten om. Jag
gissar att det är därför som han ställer frågan. Jag
väljer att arbeta inom mitt parti. Jag tycker att det är
det mest ärliga att göra.
Men vi kompletterade denna förändring i arbets-
rätten med att kräva en hårdare diskrimineringslag-
stiftning, en hårdare lagstiftning mot olika former av
diskriminering, den diskriminering som i dag drabbar
gravida, äldre och personer med utländsk bakgrund
på arbetsmarknaden.
För de kraven fick vi väldigt lite gehör från kam-
maren, till exempel för kravet om en snabbutredning
om varför gravida drabbas på arbetsmarknaden. Det
ställde inte ens Socialdemokraterna upp för. Det
tycker jag är än mer skamligt än vad mitt parti gjorde.

Anf. 135 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag hade hoppats att det fackliga
medlemskap Gustav Fridolin har och den påstådda
tilltron till arbetskraftens egen organisering som han i
varje fall ibland hänvisar till hade varit tillräckligt för
att kunna ta ställning mot ett arbetarfientligt förslag,
även om det egna partiet såvitt jag vet uppenbarligen
inte är berett att göra ett sådant ställningstagande.
Gustav Fridolin säger att han kommer att försöka
ändra det i sitt eget parti. Jag välkomnar det men hade
hoppats på lite större framfusighet av Gustav Fridolin
i den här frågan. Är det klassintresset som går före,
eller är det partilojaliteten?

Anf. 136 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag vill tacka Kalle Larsson för frå-
gan. Jag skulle nog dock tro att majoriteten i den här
kammaren tycker att jag är för framfusig och inte för
lite framfusig.

Anf. 137 NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Gustav Fridolin faller in i den retorik
som vi innan valet kunde höra från kommunister och
socialister. De som var mindre finkänsliga kallade oss
för rasister, och de som var mer finkänsliga anklaga-
de oss för att flörta med främlingsfientliga krafter.
Så pass högt skrek ni att ni till och med lyckades
lura Sverigedemokraterna att tro på detta. De har
uppenbarligen helt missat att vi vill få hit fler männi-
skor av den typ som de tydligen har någonting emot.
Ett annat förslag som ni kritiserade hårt var ar-
betskraftsinvandring. Vad vill Gustav Fridolin och
Miljöpartiet göra åt det faktum att människor som
finns i Sverige och har arbete trots det utvisas ur
landet?

Anf. 138 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag tycker att Nyamko ska läsa på
Miljöpartiets politik. Vi kritiserade inte för en sekund
begreppet arbetskraftsinvandring. Vi kritiserade den
form av arbetskraftsinvandring där de som kommer
hit och söker arbete får mindre rättigheter och sämre
möjligheter. Vi vill ha en arbetskraftsinvandring och
till exempel inte utvisa någon som har fått ett jobb i
Sverige. Det är klart.
Jag vill också ha sagt att detta är en allvarlig frå-
ga. Det är inte bara Sverigedemokraterna som har
missförstått Folkpartiets politik. Det är många männi-
skor som faktiskt sett att den retorik som ni använde
från Folkpartiet i valrörelsen är snarlik den som hö-
gerextrema krafter använt väldigt länge.
Sverigedemokraternas samling i valet beror på att
så många etablerade politiker började fiska i de skiti-
gaste av alla vatten. Att debatten flyttades åt höger
stärkte givetvis dem på den allra mest extrema höger-
kanten.
Varje parti borde därför i dag annonsera egna
sanningskommissioner där den bruna retoriken, den
bruna politiken och de bruna lössen, som de så för-
tjänt har kallats, ska dammsugas bort.

Anf. 139 NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Åter till arbetskraftsinvandringen. Jag
trodde att Miljöpartiet kritiserade det. Jag debatterade
tidigare med Maria Wetterstrand, som också var ne-
gativ mot det.
Vad har ni fått det ifrån att Folkpartiet vill ta hit
människor som vill arbeta under sämre villkor än
någon annan? Vi har världens starkaste fack. Vi utgår
ifrån att denna arbetskraftsinvandring ska vara regle-
rad precis som den vi redan har i dag.
Vad vi säger är att vi vill bredda den till andra yr-
ken och inte bara som i dag begränsa den till vården,
fast man fortfarande ska utvisa läkare som jobbar här.

Anf. 140 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Var har jag fått det ifrån? Jo, jag har
fått det från Folkpartiets program. Där säger man att
även de som kommer hit som arbetskraftsinvandrare
genast ska ut ur Sverige om de får sparken tillräckligt
snabbt. Det är inte att ha samma rättigheter. Det är
inte att ha samma möjligheter. Det är en tydlig form
av diskriminering. Man säger åt människor: Vi läm-
nar åt din arbetsgivare inte bara makten om det fun-
gerar enligt fackliga regler att avskeda dig, utan också
makten att utvisa dig. Det kommer vi aldrig att ställa
upp på.

Anf. 141 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Vi är överens om att Socialdemokra-
terna bedriver en inhuman flyktingpolitik, Gustav.
Men det är ni som de facto regerar med Socialdemo-
kraterna. Ni förhandlar väldigt mycket och väldigt
hårt. Ni är kända för att vara bra förhandlare. Min
första fråga är: Vad gjorde ni för att tvinga det stora
partiet att förändra sig åtminstone lite grann?
Jag har en andra fråga. Jag har väckt en motion
om att de människor som har väntat alldeles för länge
automatiskt ska få uppehållstillstånd. Dessa männi-
skor drabbas på ett förfärligt sätt av våra byråkratiska
otillräckligheter. Vad säger ni om detta?
Den tredje frågan är: Vad säger Gustav Fridolin
och Miljöpartiet om den jobbgaranti som Folkpartiet
vill införa för dem som står utanför arbetsmarknaden?

Anf. 142 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! På den första frågan svarar jag a, och
på b svarar jag a! Nej, det handlar om att vi faktiskt
pressade Socialdemokraterna väldigt hårt, och då
ingick givetvis det här området. Men som Mauricio
vet är det svårt även som ett parti som har ganska
mycket kurage bakom sig att lyckas pressa den soci-
aldemokratiska kolossen särskilt långt framåt. Vi
fortsätter, och vi hoppas på hjälp från Mauricio och
Folkpartiet.
När det handlar om jobbgarantin tror vi inte på att
integrationen skulle bli bättre av att tvinga människor
in i, som det ibland blir, låtsasjobb eller att tvinga
välutbildade människor som inte kommer in på grund
av problemen på arbetsmarknaden att ta jobb som de
är fullständigt överkvalificerade för.
När det gäller Mauricios tredje fråga, den om hur
vi faktiskt ska se till att komma framåt, får Mauricio
svar på den i min nästa replik, eftersom jag ser att
min talartid tickar ut.

Anf. 143 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Ni var väldigt nära att lyckas med att
få till och med ministerposter, sägs det, Gustav. Se-
dan säger Gustav Fridolin att det är mycket svårt med
Socialdemokraterna. Ni fick igenom hundra krav,
eller någonting liknande. Det här gäller någonting
utomordentligt viktigt.
Det handlar om människornas värdighet. Allt det
fina Gustav Fridolin sade när han inledde debatten
gäller just detta. I den frågan kunde ni inte göra nå-
gonting bättre. Ni borde faktiskt säga något självkri-
tiskt om detta.

Anf. 144 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag delar Mauricios krav på att vi
måste gå vidare och se till att vi får en bättre flyk-
tingpolitik och pressa Socialdemokraterna alltmer.
Jag tycker dock att det är konstigt att det kommer från
en företrädare för ett parti som tror att lösningen på
integrationsproblematiken handlar om att ställa krav
på dem som är utanför och inte på dem som ställer
människor utanför.
När det gäller det som Mauricio tog upp i sin tidi-
gare fråga om sin motion är vi för en amnesti för alla
dem som i dag gömmer sig i Sverige. Vi är för att
ingen ska behöva vänta längre än ett år på sitt slutgil-
tiga besked. Då ska man automatiskt få stanna i Sve-
rige.

Anf. 145 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Jag har ägnat den här valrörelsen och
rätt många år åt att ständigt ta debatten mot främ-
lingsfientliga krafter. Jag är inte ensam om det i
Folkpartiet. Det var Folkpartiet som tog debatten med
Ny demokrati när det kom in i riksdagen och andra
partier teg. Det var Lars Leijonborg som rev sönder
handlingsprogrammet för Dansk folkeparti i Dan-
mark. Det var det parti som Gustav Fridolin samar-
betar med som i stället för att ta debatten skärper
svensk flyktingpolitik gång på gång.
Är inte Gustav Fridolin rädd för att det enormt
hårda språkbruket mot Folkpartiet riskerar att deval-
vera språket? Är inte Gustav Fridolin rädd för att ett
parti som Sverigedemokraterna kommer att använda
sig just av hans retorik när det gäller ett parti som
faktiskt står för att öppna Sverige och som tar kam-
pen mot främlingsfientlighet och intolerans? Är inte
Gustav Fridolin rädd för att han i själva verket bidrar
till att människor med helt andra åsikter kan få större
inflytande i Sverige?

Anf. 146 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag är medveten om att många folk-
partister har stått upp för de humanistiska kraven, för
att arbeta mot rasism och för en bättre och generösare
flyktingpolitk, Erik Ullenhag. Det var också därför
jag blev så förvånad när man halkade på fyrapro-
centsspärren. I stället för att med all den politik man
redan fört hanka sig upp anammade man moderata
krav och såg till att slå an en retorik som spelade på
de främlingsfientliga strömmarna. Det blev jag väl-
digt förvånad över. Det tror jag nog att Erik Ullenhag
själv var lite obekväm med.
Det handlar om vad min retorik skulle leda till.
Nej, jag är inte rädd. Jag är inte rädd för att stå här
och säga sanningen om varför Folkpartiet lyckades
dra till sig en massa väljare, varför det blev så att
initiativkraften och frågeställningen kom från de
högerextremas håll och inte från det humanistiska
hållet. Är det någon som borde vara rädd över sin
retorik är det nog Erik Ullenhag och det parti han
tillhör. Den har om något, precis som jag sagt, hjälpt
Sverigedemokraterna och de främlingsfientliga i sin
samling inför valet.

Anf. 147 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! 67 % av dem som röstade på Folk-
partiet sade att de röstade på Folkpartiet för skolfrå-
gan. På vilket sätt skulle det ha koppling till främ-
lingsfientlighet?
Vi har själva studerat de här väljarströmmarna.
Det är storstadsbor och kvinnliga akademiker som i
väldigt hög grad har kommit till Folkpartiet. Är det
där som man brukar hitta främlingsfientliga ström-
ningar?
Sedan vill jag be dig, Gustav Fridolin, att faktiskt
lite grann läsa på vad det är vi föreslår. Läs vårt integ-
rationsprogram och fundera kring det, så kanske vi
också kan få ett samarbete i de frågorna och tvinga
Socialdemokraterna att göra någonting åt ett av vår
tids största politiska misslyckanden!

Anf. 148 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Erik Ullenhag, jag har läst ert integ-
rationsprogram, och det är därför som jag står här i
talarstolen och är arg.

Anf. 149 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Liksom Gustav är jag oroad, ledsen
och förvånad över Folkpartiets agerande i slutet av
valrörelsen. Jag är ledsen därför att Folkpartiet har
varit ett av de partier som jag litat på i både integra-
tions- och asylfrågor. Förvånad är jag över .

Anf. 150 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Gustav Fridolin, inte Folkpartiet.

Anf. 151 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt. Jag ska ställa en fråga
till Gustav Fridolin.
Vad jag är mest skrämd av är den retorik som an-
vändes under valrörelsen. Miljöpartiet och, som jag
tidigare har trott, Folkpartiet har - för att komma till
det jag vill fråga om - haft en hög svansföring i asyl-
och integrationsfrågorna och i invandrarfrågorna.
Hur mötte du, Gustav Fridolin, dina väljare när
Miljöpartiet under regeringsförhandlingarna valde att
gå till Folkpartiet och Lars Leijonborg, som ju var
den som tydligast framförde den här attityden i in-
vandringsfrågorna - hur såg du alltså dina väljare i
ögonen? Min bild av Miljöpartiets väljare är att det är
väldigt toleranta och öppna väljare.

Anf. 152 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag hade inga svårigheter att se mina
väljare i ögonen - av ett enda skäl, nämligen att det,
tyvärr, inte går att diskvalificera alla de partier som
för en inhuman politik, som talar med dålig retorik
och som ser till att stärka de främlingsfientliga ström-
ningarna genom att föra en antihumanistisk och icke-
generös flyktingpolitik. Då utesluter man antingen ett
borgerligt parti som Folkpartiet eller Socialdemokra-
terna.
Vi hade det här förhandlingsspelet och pressade
alla därför att vi ville nå framgångar inom olika om-
råden, bland annat vad gäller flyktingpolitiken och
integrationspolitiken. Tyvärr var det svårt åt båda
hållen.
Jag undrar hur Veronica egentligen kan möta sina
väljare när hon ser vilken politik som faktiskt förs
inte från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Väns-
terpartiet utan från Socialdemokraterna.

Anf. 153 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! När förhandlingarna nu äntligen är
avklarade både hoppas och tror jag att Miljöpartiets
längtan efter makt och taburetter inte går så långt att
man fortsätter att förhandla med Folkpartiet, att man
upptar de förhandlingarna igen.
Jag är skrämd av att det faktiskt inte bara var frå-
ga om retorik i valrörelsens elfte timme utan att också
ledande företrädare här i kammaren fortsätter att
försvara det som - möjligen felaktigt - uppfattades
som främlingsfientliga strömningar i valrörelsens
slutskede. Jag tackar alltså Gustav Fridolin.

Anf. 154 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag har ingen längtan efter makt och
taburetter. Däremot har jag en längtan efter att
genomföra det politiska program som vi gått till val
på. Det försökte vi pressa igenom, och jag tror att vi
lyckades, så gått det gick, med de 121 punkter som
våra partier bland annat blev överens om.
Jag kommer att fortsätta samarbetet med Folkpar-
tiet till exempel när det gäller att hitta fram till en
generös flyktingpolitik. I praktiken - även om det
sällan lät så i retoriken i valrörelsen - står de i sina
motioner fortfarande för just den delen, även om
integrationspolitiken hos dem helt har havererat. Jag
kommer att fortsätta att samarbeta därför att det be-
hövs för att pressa Socialdemokraterna till bot och
bättring i flyktingpolitiken där man fortfarande driver
en antihumanistisk, icke-generös och i många fall
fruktansvärd linje.

Anf. 155 EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Integration är en av våra viktigaste
framtidsfrågor. Jag har inte lyssnat på hela debatten
här i dag men en stund har jag suttit och lyssnat.
Detta engagerar många. Tidigare har jag här i kam-
maren talat i ämnet. En rubrik på mitt anförande i dag
kunde vara "Integration - ibland krävs det så lite".
Det svenska samhället har berikats med männi-
skor med nya kunskaper, erfarenheter och idéer. Det
handlar om en mångfald av språk, religioner och
kulturer som det gäller att ta till vara på bästa sätt för
den enskilde och för samhället.
Jämfört med år 1997, när riksdagen beslutade om
integrationspolitiken, finns det i dag en mycket större
medvetenhet hos människor, organisationer och myn-
digheter om de integrationspolitiska målen - att alla
som bor i Sverige ska ha lika rättigheter, skyldigheter
och möjligheter.
Stora insatser har gjorts från statens sida, med
många lyckade resultat men mycket återstår att göra.
Skillnaderna mellan invandrare och svenskfödda
är fortfarande stora. Det gäller inom arbetslivet, ut-
bildningsområdet och boendet. Även hälsotillståndet
för invandrare är sämre än för infödda svenskar.
Integrationspolitiken inriktas på att skapa förut-
sättningar för egenförsörjning och delaktighet, värna
grundläggande värden och verka för att kvinnor och
män har lika rättigheter.
Men för att öka de integrationspolitiska målens
genomslag i samhället måste genomförandet av integ-
rationspolitiken förbättras och skärpas inom alla sam-
hällsområden.
Integrations- och mångfaldsarbetet brister i många
kommuner. I den nya lag som gäller sedan den 1 maj
1999 om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbets-
livet står det:
"Arbetsgivaren skall inom ramen för sin verk-
samhet bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt
främja etnisk mångfald i arbetslivet."
Det är en formulering som ställer krav på aktiva
och planmässiga insatser för att komma till rätta med
de problem som finns. Det räcker inte med en mång-
faldspolicy, utan det behövs en plan som innehåller
konkreta åtgärder för att främja integration och mång-
fald.
Precis som kommunerna har miljökonsekvens-
analyser och jämställdhetsanalyser behöver vi integ-
rations- och mångfaldsanalyser. Vid varje beslut som
fattas ska man fråga sig om det gagnar integrationen
- om inte behöver man tänka ett varv till.
Samhällsklimatet har blivit hårdare. Det avspeglas
i våra barns och ungdomars skol- och fritidsmiljö.
Mest utsatta är flickor och unga kvinnor med invand-
rarbakgrund.
Skolan är en unik mötesplats för elever, lärare och
föräldrar. Att i skolan lära känna varandras kultur,
religion, traditioner och historia ökar respekten och
förståelsen för varandra.
I skolan ska de goda förebilderna finnas. Det be-
tyder att vuxna som arbetar med barn och ungdomar
måste ha kunskap, engagemang, intresse för ungdo-
mar, kunskap om de sociala könsrollernas betydelse
samt kunskap om flickors och unga kvinnors utsatt-
het. Därför har skolan en framträdande plats i den
svenska integrationspolitiken.
De särskilda insatserna för att öka integrationspo-
litikens genomslag är bra insatser men det blir inga
bestående resultat om inte människor känner att de är
delaktiga i processen.
För att man ska bli delaktig måste man göra saker
"på riktigt". Det måste starta i det lilla och växa av
sig självt, tillsammans med dem som är berörda.
Fru talman! Hur kan då integration främjas? Ja,
man måste på gräsrotsnivå - i bostadsområdet, på
arbetsplatsen eller i skolan - fundera över vad som
förenar människor.
Varför man ska träffas? Ett gemensamt intresse
måste vara det som förenar. Det finns inga som vill
träffas för att integreras.
Integration är en ömsesidig process som gäller oss
alla. Integration betyder att man förenar delar till en
helhet.
Vi behöver bygga åtgärdsprogram kring den
felande länken, till exempel skapa vardagliga möten
mellan svenska elever och invandrarelever - en
gränsöverskridande skola. Men det räcker inte med
mötesplatser, utan det måste också vara jämlika mö-
ten.
Rätten att välja skola har ökat segregationen.
Skolor som har stort elevutflöde får ekonomiska
bekymmer, vilket gör att deras utvecklingsmöjlighe-
ter försämras och den sociala och kulturella stigmati-
seringen ökar.
Den växande sociala och etniska segregationen är
ett av skolans och samhällets största problem.
Fru talman! Kan man då med små medel förverk-
liga de stora idéerna? Ja, det tror jag, genom att inse
vilken enorm integrationspotential det finns i de este-
tiska kulturverksamheterna. Vi måste ta nya grepp där
estetiska verksamheter används för att skapa möten
mellan ungdomar som till vardags befinner sig i skil-
da världar. Ekonomiskt, socialt och kulturellt delade
erfarenhetsvärldar kommer närmare varandra genom
till exempel bild och musik. Genom att människor
möts på lika villkor kring gemensamma kulturintres-
sen nås även jämlikhetsmålet inom både integrations-
och kulturpolitiken.
Integration i en socialt och etniskt segregerad
stadsdel eller i ett bostadsområde behöver varken
vara dyr eller krånglig. Det handlar om att så många
som möjligt får vara delaktiga och utforma den ge-
mensamma verksamheten utifrån vars och ens intres-
sen.
Värt att nämna i detta sammanhang är också id-
rottens betydelse för integrationen. Tycker man om
att spela fotboll lär man sig svenska av bara farten
och blir en del av gemenskapen i laget.
Genom att människor möts på lika villkor i varda-
gen försvinner fördomar och attityder förändras. Det
är en långsiktig process som bara har vinnare.

Anf. 156 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! I mitt anförande tog jag upp behovet
av sanningskommissioner i alla de partier som under
valrörelsen och senare har flirtat med de högerextre-
ma och främlingsfientliga strömningar som tyvärr
finns i Sverige. Det är ett behov som inte bara Folk-
partiet har utan också Socialdemokraterna, som på
många håll skulle behöva städa upp bland den främ-
lingsfientliga politiken, den främlingsfientliga retori-
ken och de främlingsfientliga så kallade bruna lössen.
Jag undrar, Eva Arvidsson, om ni socialdemokra-
ter är beredda att tillsätta en sådan intern sannings-
kommission.

Anf. 157 EVA ARVIDSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Gustav Fridolin om
att det är oerhört angeläget att man i alla partier ser
över vilka attityder och förhållningssätt som gäller.
Om vi ska tillsätta en sanningskommission kan jag
inte svara på här, men jag tycker att detta är angelä-
get.

Anf. 158 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag tackar Eva Arvidsson för det sva-
ret. Som jag nämnde i mitt anförande har man på
många håll även efter valet tyvärr fått höra ledande
socialdemokrater uttala sig på ett sätt som stärker
främlingsfientligheten, också i min gamla hemkom-
mun Hässleholm. Jag får hoppas att Eva Arvidsson
nu gör allt för att se till få en sanningskommission i
det socialdemokratiska partiet.

Anf. 159 EVA ARVIDSSON (s) replik:
Fru talman! Vad jag tror är viktigt är att man bör-
jar ute bland människor och pratar om de här frågorna
som någonting som faktiskt berör allihop. En sådan
här attitydförändring är en process som tar tid. Jag
tror dock inte att den kan ske genom vackra ord eller
komma uppifrån, utan människor måste förstå vad det
handlar om. Man måste förstå den okunskap som
finns och diskutera detta ute i vardagen, på arbets-
platser, i skolan och i bostadsområden.

Anf. 160 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! I mitt anförande gav jag ganska
många siffror och exempel på den sysselsättningska-
tastrof som håller på att inträffa just nu i våra mest
segregerade förorter och i de mest utsatta invandrar-
grupperna. På ett år har till exempel medborgare i
något afrikanskt land bosatta i Sverige förlorat 20 %
av sysselsättningsintensiteten. Vad ska socialdemo-
kratin göra för att parera den här katastrofen? På ett år
har var femte medborgare i ett afrikanskt land förlorat
sitt jobb. Vad ska ni göra? Det här kräver extraordinä-
ra åtgärder. Vad har ni tänkt?

Anf. 161 EVA ARVIDSSON (s) replik:
Fru talman! Det finns flera åtgärder som har vid-
tagits. Tyvärr går det inte så fort som vi vill att det
ska göra. Jag och mitt parti tycker inte att vi har lyck-
ats ta till vara all den kompetens som finns hos män-
niskor här i landet, utan vi har världens mest välutbil-
dade tunnelbaneförare och taxichaufförer.
En del i detta är valideringen. Vi måste mycket
snabbare kunna se vilka kunskaper och vilken kom-
petens man har med sig, ta till vara den och bygga
vidare på den. Jag tycker själv att det är förskräckligt
att så många som vi behöver på arbetsmarknaden inte
kommer in av olika anledningar. Det är pinsamt.

Anf. 162 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Fru talman! Tack, Eva Arvidsson, för det svaret.
Jag vet att det inte går så fort med regeringens arbete
med de här frågorna. Men det som går utomordentligt
fort är nedgången vad gäller sysselsättningen i våra
segregerade förorter och i de mest utsatta invandrar-
grupperna. Vi kan inte vänta på att valideringen blir
bättre och sådana åtgärder. Det behövs något mycket
kraftfullt.
Vi har föreslagit en jobbgaranti som skulle kunna
parera detta. Vad tycker Eva Arvidsson om det?

Anf. 163 EVA ARVIDSSON (s) replik:
Fru talman! Regeringens arbete kan gå väldigt
snabbt när det gäller detta. Men det ska sedan ut, och
alla ska förstå och ta efter det. Man följer ju inte den
diskrimineringslagstiftning som vi har i dag. Arbets-
givarna har här ett stort ansvar, de som inte ens tar
människor till intervju om de har ett annorlunda ef-
ternamn. Alla arbetsgivare, inte bara de privata utan
även de offentliga, har ett stort ansvar att faktiskt ta in
människor.
När det gäller utbildning och sfi tror jag på en
uppdelning där man har teori och praktik samtidigt så
att man får en chans att komma ut och visa vad man
kan.

Anf. 164 GUNNAR NORDMARK (fp):
Fru talman! Vi är många i den här riksdagen som
är barn av 40-, 50- och 60-talen. Vi växte upp med en
bild av Sverige som ett land präglat av humanism och
öppenhet, ett land där ingen diskriminerades på grund
av hudfärg eller ursprung, ett land där alla var väl-
komna och togs emot på bästa sätt. På andra håll i
världen förekom det rasism, diskriminering och krän-
kande av mänskliga fri- och rättigheter - men inte
här. När den sista dian i ett bildband från Pogo Peda-
gog visats och ljusen tänts i skolsalen kunde vi
gemensamt rysa åt världen utanför, samtidigt som vi
kände stolthet över de höga principer som rådde i vårt
eget land.
Men nu är det inte längre 1955 eller 1965. Det är
2002, och de sista bildbanden är sedan länge slängda.
Fram träder bilden av ett annat land.
Samtidigt som denna riksdag tillträdde presente-
rades en rapport som visar att utomeuropeiska in-
vandrare riskerar att bli en permanent underklass,
utestängda från utbildning och arbete, hänvisade till
ett segregerat boende och till livsförhållanden som
skapar social utslagning och misär.
Fram träder bilden av ett annat land.
Någon vecka senare visade TV 4 ett program om
de nya utvandrarna: personer med utländskt ursprung
och goda utbildningar inom yrken som är starkt efter-
frågade i Sverige som hade upptäckt att de inte kunde
få jobb här. De kunde själva bara se en förklaring till
detta: De hade fel namn, fel utseende och var födda i
fel land. Nu levde de i England, där de snabbt fått bra
arbeten med goda löner.
Fram träder bilden av ett annat land.
En nyhet som nådde oss efter valet var att perso-
ner med invandrarbakgrund var kraftigt överrepre-
senterade bland dem som suttit häktade under lång
tid, sedan släppts utan rättegång och därför erhållit
skadestånd. Detta är bara en av de indikationer som
finns på att Myndighets-Sverige diskriminerar perso-
ner med utländsk bakgrund.
Fram träder bilden av ett annat land.
År 1900 gav Ellen Key ut boken Barnets århund-
rade. Nu är det 2002 och barnets århundrade är sedan
länge slut.
Jag tror inte att verkligheten någonstans står i så
bjärt kontrast mot de ideal som vi har som i fråga om
hur vi behandlar barn som är flyktingar.
Det vore lätt att här fylla sex minuters talartid med
de mest förfärliga exempel på detta. Det räcker dock
med ett. I ett rum någonstans i Sverige ligger på en
bädd en liten flicka. Hon är tyst, sluten i sig själv.
Hon vägrar äta. Periodvis har hon vårdats på sjukhus.
I snart sex år, större delen av sitt liv, har hon befunnit
sig på flykt. Hennes läkare anser att hennes hälsotill-
stånd i värsta fall kan göra slut på hennes liv. Särskilt
stor är risken om hon utvisas.
De avtal och regler som finns när det gäller flyk-
tingar är inte alltid skrivna för att passa små barn. Då
framträder bilden av ett annat land, och det är en
skrämmande bild. Det finns inget parti i den här riks-
dagen som har velat ha det så. Och det finns heller
ingen i den här kammaren som har velat det.
Jag tycker inte att det finns anledning att försöka
peka ut någon som skyldig till det som vi ser i dag.
Det räcker med att konstatera att vi alla har misslyck-
ats, och att vi har misslyckats kapitalt.
I valrörelsen försökte vi i Folkpartiet sätta fokus
på integrations- och flyktingfrågor. Att skapa en vär-
dig och human integrations- och flyktingpolitik, som
innebär lika möjligheter för alla människor oavsett
bakgrund, är den här riksdagens kanske viktigaste
uppgift.
Vi har från Folkpartiets sida kommit med ett antal
förslag vad gäller detta. Vi vill ha en jobb- och ut-
vecklingsgaranti även för flyktingar och invandrare.
Vi vill alla kunna försörja oss själva och vår familj
genom arbete, vilket är nyckeln till integration. Vi vill
förbättra och förstärka undervisningen i svenska för
invandrare. Vi vill slopa kravet på godkänd sfi för att
man ska vara anställningsbar.
Skolan måste bli en murbräcka mot segregationen.
En skola som satsar på lugn och ro, ordning och reda,
och som sätter läsning och skrivning i centrum från
de tidigaste skolåren gynnar barn med invandrarbak-
grund. Vi vill ha satsningar på skolor i invandrartäta
områden.
Vi måste göra diskrimineringslagstiftningen mer
tydlig, och vi bör skärpa påföljderna om man bryter
mot den.
Vi måste förverkliga beslutet att asylärenden ska
avgöras i domstol, men vi måste också tillämpa vår
asyllagstiftning på ett mer humant sätt. Det ska inte
vara möjligt att utvisa kvinnor som riskerar köns-
stympning. Och vi måste ta barnkonventionen på
allvar i alla asylärenden.
Från Folkpartiets sida hoppas jag att denna riks-
dag ska kunna samla sig kring konkreta beslut, som
skapar en verklig integration där varje individ ses
som den hon är och ges likvärdiga möjligheter oavsett
bakgrund.
Huvudskälet till detta är givetvis varje människas
självklara rätt att leva sitt liv som hon själv vill, och
att förverkliga sina drömmar och visioner oavsett
varifrån hon kommer.
Men det finns ytterligare skäl. Främlingsfientliga
partier gjorde i det senaste valet stora framsteg. Det
finns olika förklaringar till detta. En förklaring är
definitivt den misslyckade integrationspolitiken. Och
det är i den verkligheten som främlingsfientlighet
göds.
En välfungerande integrationspolitik och en hu-
man och generös asylpolitik är det bästa botemedlet
mot detta. Låt oss hoppas att vi om fyra år ser en
förbättrad bild av Sverige.

Anf. 165 VERONICA PALM (s):
Fru talman! I fredags kväll var jag ute tillsam-
mans med fältassistenterna i Vantör i södra Stock-
holm, där jag bor. För mig är det viktig politisk när-
ing att kunna möta unga människor en fredagskväll i
deras vardag på fritidsgårdar, tunnelbaneperronger
och utanför korvkiosken.
I förorten där jag bor har 20 % av 17-åringarna
prövat narkotika. För de unga som finns ute på kväl-
larna är våld, brott och droger en vardag. Även om
man inte själv blivit rånad på sin mobiltelefon känner
man någon som har blivit det.
Den utsatthet som många unga upplever visar sig
också i andra delar, exempelvis i skolresultaten. Be-
tygen ligger mycket lägre än snittet i Stockholm och
övriga landet. Den borgerliga så kallade valfriheten,
som Stockholm drabbades av under de gångna fyra
åren, fördjupade klyftorna. Ett resultat av detta har
varit att studiemotiverade elever, och elever med
studievana föräldrar, lämnar våra skolor i förorten till
förmån för skolor i innerstaden.
Det är en dyster bild som jag målar upp, men det
är en vardag. Det är den verklighet jag möter varje
dag i det område där jag bor. Men det finns också en
motbild.
I Vantör har vi ett rikt kultur- och föreningsliv.
Exempel på detta är vår byalagsrörelse, ett eget Fol-
kets hus, Fria Teatern i Högdalen, och på Rågsvedss-
kolan finns en mycket rik rock-, teater- och musikal-
verksamhet.
En annan positiv bild är att vi i området har en et-
nisk och språklig mångfald. De barn och ungdomar
som växer upp i vår förort växer upp med hela värl-
den i sitt kvarter. Förståelse och respekt för olikheter
blir ett naturligt inslag i vardagen, på samma sätt som
solidariteten blir det.
Det finns också en stolthet i förorten. jag ser den
tydligt i Rågsved och Vantör. Vi som bor i förorten
vill inte vara några "stackars människor" som måste
tas omhand. Det finns kraft, stolthet och mångfald i
förorterna. Men det finns också sociala problem, och
därför krävs en speciell storstadspolitik.
Jag är politiskt aktiv för att jag vill förändra, för-
bättra och öka rättvisan. Att göra extra satsningar på
förorterna i våra storstäder är att öka rättvisan. Alla
barn och unga har rätt till en bra uppväxt, fri från
våld, brott och droger, oavsett om man råkar vara
född i Nässjö, Östermalm eller Rågsved.
För att bygga ett land där alla kan leva gott krävs
extra satsningar på storstädernas förorter. Det krävs
ett omfattande drogpreventivt arbete, där alla goda
krafter tas till vara. Det krävs fler vuxna kring ung-
domarna, exempelvis på fritidsgårdar och i skolan.
Det krävs ökade satsningar på skolan, inte minst på
språkundervisningen.
Alla skolor ska vara bra skolor. Ingen ska behöva
känna att han eller hon måste välja bort och lämna sin
hemskola för att den inte ger en tillräckligt god stu-
diemiljö. Självklart krävs också en regional omför-
delning av resurserna. Jag har stora förväntningar på
regeringens arbete. Jag förväntar mig att de satsar
hårt på att minska arbetslösheten i invandrargruppen.
Jag gör inte anspråk på att ha alla svar och lös-
ningar - det är ett komplext problem - men jag väck-
er frågan och vill peka på några vägar.
Jag tror också att det behövs ett fortsatt statligt
riktat arbete i förorterna. Tyvärr har de nya direktiven
för storstadssatsningen blivit något stramare, vilket
gör att det är svårare för närsamhället att ta del av
resurserna för att exempelvis driva drogpreventiva
projekt och att hitta mötesplatser för unga.
Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Mona
Sahlin. Tror statsrådet, liksom jag, att det behövs en
fortsatt storstadssatsning som också ger möjligheter
för närsamhället och föreningslivet att ta del av resur-
serna för att hitta egna vägar att förbättra förorterna?
Jag vill bo i ett Sverige där hela Sverige kan leva,
så också förorterna. Jag kommer att fortsätta att ar-
beta för ett rättvisare Sverige, där barn och ungdomar
i hela landet får en bra start i livet.

Anf. 166 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! När Socialdemokraterna hade styrt
Sverige i sju eller åtta år fungerade det så att allt var
bra i Sverige, och ifall något var fel var det i så fall i
Stockholm.
Det ska bli intressant att se hur man klarar denna
mandatperiod - vem man ska skylla på ifall något är
fel i Sverige. Det är väl bara att fortsätta att skylla på
Stockholm trots att Socialdemokraterna har tagit över
där.
Jag skulle vilja ställa några enkla frågor. Anser
Veronica Palm att skolpolitiken i Stockholm har
misslyckats? Anser Veronica Palm, när hon talar om
att ge makten till de utsatta i förorterna, att det är mer
rättvist att de inte har en chans att välja en skola i
innerstaden utan ska gå i skolan där de bor? Är det
rättvisare än att de människorna också får chansen att
gå i innerstaden, och inte bara de som råkar ha rika
föräldrar och är födda på Östermalm?

Anf. 167 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Ja, jag anser att skolpolitiken har
misslyckats i Stockholm, och det gör jag därför att
den har fördjupat segregationen. Skolpolitiken har
varit en av de saker som tydligast har satt gränser
mellan fattig och rik, vit och svart, innerstad och
ytterstad. Den har fördjupat orättvisorna. Det har den
gjort bland annat med det som Erik tar upp i sin följd-
fråga. Med möjligheterna, säger Erik. Jag säger att
det är att välja med fötterna att tvingas välja bort sin
hemskola för att den har varit dålig.

Anf. 168 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Det var mycket bra att jag fick svar
på den frågan. Jag ska ta ett konkret exempel, läsut-
vecklingsprojektet som körs i gång i Stockholm som
innebär att man ställer krav och ger människor indi-
viduella förutsättningar att lära sig i sin egen takt. Det
gjorde att 100 % av eleverna i årskurs 3 i Oxhags-
skolan, där 70 % av eleverna har invandrarbakgrund,
hade godkänd nivå i svenska, vilket hade varit ett
fullständigt unikt resultat i svensk skolpolitik av den
modell som Socialdemokraterna har bedrivit.
Ser Veronica Palm ingenting positivt i det? Ska vi
nu ha ett antal år då ni ska skälla över vad som sked-
de i Stockholm under fyra år?

Anf. 169 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Nej, jag vill inte ha ett antal år då
man skäller på Stockholm. Jag vill ha ett antal år då
man utvecklar Stockholm och utvecklar hela landet
för att människor ska ha bra resurser och bra möjlig-
heter i hela landet. Jag vill att vi ska utveckla skolan
med ett nytt resursfördelningssystem med nya nycklar
på central nivå och se till att alla skolor är bra, att
man inte ska behöva välja bort sina klasskamrater.
Jag vill inte ha ett samhälle där elever väljer bort
varandra. Jag vill ha ett samhälle där alla elever har
möjlighet till en bra utbildning.

Anf. 170 NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Veronica Palm är en av dem som har
visat stor oro för att Folkpartiet flirtar med främlings-
fientliga krafter. Ett av förslagen som ledde till den
retoriken är språkförståelse för medborgarskap.
En Sifoundersökning visar att 80 % av Sveriges
befolkning, det vill säga såväl svenskar som invand-
rare, inte tycker att detta krav är orimligt. 20 % tycker
att det är det, och Veronica Palm tillhör tydligen de
20 procenten. Men Göran Persson sade i ett uttalande
att han inte hade några problem med detta förslag, så
jag utgår från att han tillhör dessa 80 %.
Om det är så att 80 % av Sveriges befolkning
flirtar med främlingsfientliga krafter, och kanske till
och med snart är på väg att bli främlingsfientliga
själva, så är jag också orolig. Vad tycker Veronica
Palm att vi ska göra åt detta?

Anf. 171 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Det som gör mig orolig när det gäller
förslaget, som kom upp i valrörelsens elfte timme, om
språkkrav kopplat till medborgarskap är att det gav
bilden av att vi ska ställa krav på dom, att dom måste
lära sig svenska.
Självklart måste man kunna svenska för att leva i
det svenska samhället, och då måste vi, majoritetsbe-
folkningen, ge möjligheter att leva i det svenska sam-
hället, ge möjligheter att lära sig svenska och, inte
minst viktigt, ge möjligheter att vilja lära sig svenska,
att vilja ta del. Där är ju att bryta segregationen nyck-
eln för att man ska kunna känna att man har ett behov
av att kunna svenska bra, ett behov av att ta del av det
gemensamma. Så jag har inga som helst problem med
att människor ska lära sig svenska. Vi har allihop ett
gemensamt ansvar för att bryta segregationen. Det är
kopplingen till medborgarskapet och attityderna i
samband med att förslaget presenterades som jag
tycker är lite jobbiga.

Anf. 172 NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Fru talman! Vi kan ju inte stå för attityder som
varken journalister eller socialdemokrater för ut när
de ska kommentera våra förslag.
Nu glömde jag min fråga. Jag är så förkyld att
mitt huvud inte fungerar.

Anf. 173 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Fru talman! Jag önskar Nyamko att hon kryar på
sig.
Veronica Palm ställde en konkret fråga som jag
vill svara på, om jag ser ett behov av en fortsatt ut-
veckling och satsning på storstadspolitiken. På den
frågan vill jag svara ett obetingat ja.
Vi har lärt oss oerhört mycket, positivt och nega-
tivt, om vilka krafter som behövs för att motverka
segregation och utanförskap. Jag är övertygad om att
stat, kommuner och frivilligorganisationer måste
fortsätta att samverka, för vi har alla ett gemensamt
ansvar och måste hjälpas åt för att bryta den utveck-
ling som finns i många förortsområden. Storstadspo-
litiken är ett av verktygen och som har kommit för att
stanna.

Anf. 174 VERONICA PALM (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara säga att det naturligtvis
gläder mig att Mona Sahlin vill fortsätta att utveckla
storstadspolitiken, för jag tror att det är jätteviktigt att
man just utvecklar den.
Sedan vill jag också avslutande säga att det är
klart att det är sorgligt att det behövs en speciell stor-
stadspolitik därför att segregationen har gått så långt.
Men nu är vi där, och då krävs det att vi arbetar aktivt
med att bryta segregationen och se till att alla - barn,
ungdomar och alla i hela landet - har rätt till ett bra
och värdigt liv.

Anf. 175 ERIK ULLENHAG (fp):
Fru talman! Att jag har fötts i Sverige, som är ett
fritt och rikt land förskonat från krig, beror inte på att
jag har gjort något extra bra eller att jag har gjort mig
förtjänt av det. Det beror bara på att jag har haft tur.
Den lilla flickan som behöver vård för sin ögon-
sjukdom i Sverige, som kommer från ett annat land
där hon inte kan få den vården, har inte gjort något
fel. Hon har bara haft oturen att födas i ett land där
man inte kan få en sådan vård.
Den som just nu fängslas för att hon eller han gör
det vi gör, det vill säga ägnar oss åt politik, har inte
gjort något fel. Man har haft oturen att födas i ofrihet.
För mig som är liberal gör det att vi har ett mora-
liskt ansvar att ställa upp för de människor som inte
har haft samma tur som vi. Den här moraliska skyl-
digheten sviker nu Sverige och den socialdemokratis-
ka regeringen.
Jag nämnde tidigare i kammaren att jag träffade
en syriansk läkare häromdagen som bidrar till svensk
tillväxt och välfärd. Med den politik som nu förs ska
han kastas ut.
Fortfarande är det så att homosexuella iranier inte
får asyl i Sverige, trots att de inte kan utöva sin kärlek
i hemlandet.
58 barn har försvunnit i det svenska mottagnings-
systemet de senaste åren. Vi vet inte var de är och i
vilken situation de befinner sig i.
Svårt sjuka människor utvisas från ett av världens
rikaste länder. Handläggningstiderna på migrations-
verk och i mottagningssystem är så långa att männi-
skor får gå månad efter månad, ibland år efter år, för
att vänta på besked om ifall de får stanna.
Europas länder bygger allt högre murar, vilket gör
att människor som vill söka asyl hänvisas till flyk-
tingsmugglare. Och sedan ställer sig den svenska
regeringen sig upp och säger: Vi måste ta krafttag
mot flyktingsmugglingen.
Jag lyssnade noga på Göran Persson när han läste
upp sin regeringsförklaring. Han talade om att värna
asylrätten, och jag blev väldigt glad. Jag tänkte att det
kanske är en förändring på gång i socialdemokratisk
flyktingpolitik. Det var det. Det var en förändring till
det sämre. Det som migrationsminister Jan O Karls-
son har ägnat sig åt efter valet är att säga att vi måste
ta krafttag mot de asylsökande ryssar som begår brott.
Är detta huvudproblemet i ett land som utvisar en
ögonsjuk flicka? Vilken signal sänder det om främ-
lingsfientlighet och rasism när man säger att det finns
en massa asylsökande där ute som begår brott?
I förrgår såg jag ett TV-program dit migrations-
ministern var inbjuden för att diskutera de här ensam-
kommande 58 flyktingbarnen som hade försvunnit.
Migrationsministern hade tackat nej. Han hade med-
delat TV-programmet att inte hade tid en enda onsdag
innan jul att inför svenska folket diskutera var de här
58 barnen befinner sig. Han prioriterar uppenbarligen
att samarbeta med den ryska regeringen för att ta
krafttag mot de väldigt få asylsökande som begår
brott.
Vi har ett tydligt liberalt alternativ vad gäller
flyktingpolitiken. Det handlar om att vidga begreppet
humanitära skäl så att fler får stanna. Det handlar om
att se över barns situation så att vi inte hamnar i den
situation där vi är nu. Det handlar om att korta hand-
läggningstiderna. Det handlar om att ta emot fler
kvotflyktingar. Det handlar om att öppna Sverige för
arbetskraftsinvandring så att den som får ett jobb och
vill arbeta i Sverige kan få möjlighet att stanna. Kort
sagt handlar det om att stå upp för en generös flyk-
tingpolitik.
Vi ser en möjlighet under den kommande man-
datperioden här. Socialdemokraterna är numera isole-
rade när det gäller att stå för en restriktiv flyktingpo-
litik. Jag hoppas att Miljöpartiet med Gustav Fridolin
och andra menar allvar när det handlar om att driva
socialdemokratin framför oss.
Jag skulle vilja ha svar på en fråga i debatten. Nu
är inte Jan O Karlsson här, men Mona Sahlin är här.
Är det viktigare i svensk flyktingpolitik att ta krafttag
mot asylsökande ryssar än att hjälpa den ögonsjuka
flickan? Är det viktigare att diskutera de frågorna och
säga: Nej, jag har inte tid på hela hösten att diskutera
var de här 58 barnen befinner sig? Är det viktigare?
Det är den ena frågan som jag skulle vilja ha svar på.
Den andra frågan har vi redan varit inne på tidiga-
re i dag. Den handlar om de horribla anklagelser mot
Folkpartiet om att fiska i grumliga vatten som har
kommit i slutet av valrörelsen. Jag har läst ett mejl
från en handläggare på kansliet från slutet av valrö-
relsen där man öppet skriver att Folkpartiets arbets-
marknadspolitik är rasistisk. Är det något som Mona
Sahlin står för?
Jag lyssnade på Göran Persson häromdagen när
han sade: Folkpartiet har blinkat med högerögat till
de främlingsfientliga krafterna. Är det något som
Mona Sahlin står för?
LO skrev om vårt förslag om arbetskraftsinvand-
ring, det vill säga det som skulle göra att den syrians-
ka läkaren fick stanna. Man hade rubriken: Folkparti-
et vill införa arbetsläger i Sverige. Är det något som
Mona Sahlin står för?
Förra gången det gick bra för Folkpartiet var
1985. Det valets huvudfråga var eget rum på långvår-
den. Det förslaget pratade Socialdemokraterna, när de
kände makten hotad, om som att Folkpartiet vill sätta
gamla i isoleringscell.
När nu Mona Sahlin har fått ansvar för demokrati-
frågorna så är det nog rätt viktigt att fundera en smula
på hur vi för den politiska debatten och retoriken i
Sverige.

Anf. 176 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Vi har lite olika syn på vilka strängar
Folkpartiets retorik i valrörelsen slog an, Erik. Låt det
vara därvid. Vi har fört den debatten ett par gånger.
Men vore det inte åtminstone ett rimligt krav att
ni, precis som socialdemokraten Eva Arvidsson var
inne på, också ser till att få en intern uppgörelse och
en intern sanningskommission där kan man se till att
rensa i den - om man nu ska vara snäll - eventuella
bruna retoriken, den bruna politiken och de bruna
lössen?

Anf. 177 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Det är synd att Gustav Fridolin gång
på gång ägnar sig åt besinningslösa anklagelser mot
Folkpartiet i stället för att ännu mer fokusera på och
kritisera det parti som han samarbetar med och som
stänger Sveriges gränser. Det är väl det som är den
intressanta striden?
Däremot kan jag säga - och där ska jag vara all-
deles glasklar - att den som hyser främlingfientliga
eller intoleranta åsikter inte har någonting att göra i
Folkpartiet. Den personen ska inte rösta på Folkparti-
et. Han eller hon får i så fall hitta något helt annat
parti. Det där sade jag varje dag, tror jag, i valrörel-
sen. Jag sade det i den förra valrörelsen också. Jag
vill inte ha din röst, sade jag till människor som vill
stänga Sveriges gränser. Det borde fler partier ägna
sig åt.

Anf. 178 GUSTAV FRIDOLIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag vet att det är Erik Ullenhags an-
sats, och jag tror att Erik Ullenhag vet att det också är
min ansats rörande Miljöpartiet.
Men han svarar ändå inte på min fråga. Vi är up-
penbarligen många i den här kammaren som tror och
seriöst tycker att Folkpartiets retorik i valrörelsen
slog an strängar som vi helst inte vill ha anslagna
under valrörelsen därför att vi traditionellt har lämnat
dem till de bruna, främlingsfientliga extrema höger-
krafterna.
Kan det inte då vara ett rimligt krav att man inom
Folkpartiet ser till att utreda och kolla upp det här?
Man bör fråga sig: Hur var det egentligen? Vad ligger
i anklagelserna? I stället för att bara reflexmässigt slå
ifrån sig.

Anf. 179 ERIK ULLENHAG (fp) replik:
Fru talman! Jag kan säga det igen: 67 % av de
som röstade på Folkpartiet sade att vi har den bästa
skolpolitiken. Räknar man snabbt i huvudet så ser
man att det är tio procentenheter av svenska folket,
det vill säga två miljöpartier. Så där alldeles vansin-
nigt många röster kan vi alltså inte ha vunnit på det
här, även om vi skulle ha använt en sådan retorik.
Det otäcka med debatten, och det som stör mig
med Gustav Fridolin, Kalle Larsson och nästan alla
andra som har varit uppe, är att det inte ges några
konkreta exempel. Göran Persson stod här uppe och
sade lite raljant att Folkpartiet blinkar med högerögat.
Det är en mycket allvarlig anklagelse utan att man ger
ett enda konkret exempel. Då är vi farligt ute i ett
demokratiskt samtal i Sverige.

Anf. 180 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Mamma - mina kompisar vill inte
längre gå och rösta! sade min dotter mot slutet av
valkampanjen. Mina barn var mina bästa valarbetare,
bland annat. Varför vill de inte längre gå? De hade ju
varit väldigt intresserade under en lång tid. Jo, pro-
grammet med den dolda kameran hade klart och tyd-
ligt illustrerat vilken stor skillnad som finns mellan
retorik och egentligt ställningstagande.
Då tänkte jag så här: Vilken tur! Vilken tur att så
få känner till politikens vardag. Det finns ju så många
institutionaliserade osanningar som cirkulerar och
virvlar runt, runt i den politiska debatten och som det
nästan inte går att slå hål på.
En av de här institutionaliserade osanningarna är
att den öppna arbetslösheten har blivit 4 %. Vad be-
tyder "den öppna arbetslösheten"? Den är en liten del
av arbetslösheten. Var finns de andra? Vi har diskute-
rat det här. Jag har skrivit motioner om en statistik
som inte speglar sanningen. Men det är som om detta
inte någonsin skulle ha sagts eller skrivits.
När man en gång intervjuade chefen för Institutet
för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, Su-
sanne Ackum-Agell, om hur stor den egentliga ar-
betslösheten var så sade hon att hon inte visste därför
att det inte gick att räkna fram det, men att den antag-
ligen skulle ligga på 15-16 %.
Vem behöver den institutionaliserade osanningen?
Och hur går det att arbeta demokratiskt när det inte
går att ta reda på så enkla saker som hur många män-
niskor som inte kan arbeta i dag i Sverige?
En stor del av de här människorna är så kallade
utomlands födda. De får inte kallas för någonting
annat i statistiken. Det är ett mycket intressant språk-
bruk! Men om man letar efter dem i arbetsförmed-
lingarnas register så finns de inte. Så fort som de blir
svenska medborgare så försvinner de. De blir anony-
ma, och de finns inte längre. Vill man göra någonting
tillsammans med dem, på deras villkor, så går inte det
heller därför att de inte går att identifiera - och så
vidare, och så vidare.
I den här dimman av konstigheter, förvirring och
oriktiga uppgifter kan man sprida väldigt konstiga
uttalanden.
En av dessa ständigt upprepade propagandistiska
fraser är att Folkpartiet vill dumpa lönerna och att det
är därför man vill ha arbetskraftsinvandring. När man
slänger ur sig något sådant ser man inte ens på den
enkla, mycket enkla, sanningen att Folkpartiet inte
alls har tagit ställning mot kollektivavtal. Man bara
slänger ur sig det.
Jag vill då fråga: Vad är aktivitetsgarantin för nå-
got, annat än dumpade löner? Aktivitetsgarantin ger
mycket låga ersättningar till de långtidsarbetslösa -
många av dem är invandrare - och tvingar in dem i
sysslor som de mycket ofta inte vill ha. De får jobba
där för oerhört låga ersättningar. Statsrådet Mona
Sahlin vet mycket väl att jag under en följd av år har
talat om den mycket låga ersättning som en långtids-
arbetslös får när han eller hon vill ha utbildning, om
han inte har haft a-kasseersättning. Vad är det för
något? Det är en underdumpad ersättning! De får så
lite pengar för att utbilda sig att de måste söka social-
bidrag för att komplettera utbildningbidraget.
Man kan ta fram en lång lista över sådana kons-
tigheter när man vill tala om den misslyckade integ-
rationen. Faktum är att vi har misslyckats därför att vi
inte har velat tala konkret och tydligt.

Anf. 181 LARS JOHANSSON (s):
Herr talman! Av debatten kan man lätt få intryck-
et att vi socialdemokrater är nöjda med sakernas till-
stånd i landet när det gäller integrationspolitiken. Så
är det givetvis inte.
Vår integrationspolitik är inriktad på att ge stöd
till individers försörjning och delaktighet i samhället,
värna grundläggande demokratiska värden och verka
för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter
samt förebygga och motverka diskriminering, främ-
lingsfientlighet och rasism.
I syfte att öka integrationen görs bland annat sär-
skilda storstadssatsningar i sju kommuner med hög
koncentration av invandrare. En av dessa kommuner
är Göteborg - en kommun med flera områden som
har hög koncentration av invandrare. I stadsdelar som
Bergsjön, Angered och Biskopsgården görs ett gans-
ka aktivt arbete av stadsdelsförvaltningar, ideella
organisationer och också faktiskt lokala bostadsföre-
tag.
Trots detta tar det svenska samhället fortfarande
inte i tillräcklig grad vara på invandrarnas kompetens
och möjligheter. Framför allt ser vi detta på arbets-
marknaden, där det finns stora brister i integrations-
politiken. Jag vill därför lyfta fram dessa brister i
politiken utan att för den skull i dag ha en samlad
lösning på de här sakerna.
För några veckor sedan kom en ny forskarrapport
från SCB och Arbetslivscentrum som visade hur
välfärden för invandrare har utvecklats under 1990-
talet. Det är en skrämmande redovisning. Sysselsätt-
ningen minskade med 33 % bland invandrare som
varit här mindre än tio år, jämfört med 8 % bland
infödda svenskar. Flyktinginvandrarna har genomgå-
ende sämre levnadsstandard, även efter tio år i Sveri-
ge. Trångboddheten är utmärkande för invandrare
från Mellanöstern och före detta Jugoslavien.
Sysselsättningen är en nyckelfråga. Bristande ut-
bildning, svaga språk- och samhällskunskaper, ingen
arbetslivserfarenhet och dåligt stöd från samhället
leder till låg sysselsättning och hög arbetslöshet.
Forskarna visade vidare på att invandrarna grovt
kan indelas i två huvudgrupper: en grupp som utgörs
av arbetskraftsinvandrare från den rika världen -
Norden och centrala EU - och en annan grupp som
omfattar flyktinginvandrare från aktuella krigszoner,
inte sällan i andra världsdelar. De som kommer från
den rika världen har en välfärd i nivå med infödda
svenskars. Levnadsvillkoren för flyktinginvandrarna
ligger däremot långt efter.
Välfärdsskillnaderna är så omfattande att man kan
tala om två invandrarklasser. Arbetskraftsinvandrarna
från de rika länderna är attraktiva på svensk arbets-
marknad. Flyktinginvandrarna är en missgynnad
grupp, som efter förföljelse i hemlandet under lång
tid får leva med dramatiskt sämre levnadsvillkor än
både svenskar och arbetskraftsinvandrare från de rika
länderna.
Den uppenbara ojämlikheten mellan flyktingar
och infödda svenskar som redovisas i SCB:s rapport
måste tas på största allvar. Dessutom vet vi att det
fortfarande finns flera hundra tusen människor med
utländsk bakgrund som ännu inte har kommit in på
den svenska arbetsmarknaden. Därför måste regering
och riksdag under den kommande mandatperioden ta
initiativ till ytterligare åtgärder i syfte att åstadkomma
en framgångsrik integrationspolitik i enlighet med de
mål riksdagen har satt upp.
Ett exempel kan vara att samla arbetsmarknadens
parter för ett gemensamt handlingsprogram för full
sysselsättning. Detta bör ske inte minst mot bakgrund
av den nyss avslutade valdebatten och det som har
diskuterats i kammaren i dag.
De särskilda storstadssatsningarna som genomförs
behövs, men integrationsarbetet bedrivs också, mer
eller mindre intensivt, i övriga kommuner. Hela Sve-
rigestrategin, där alla kommuner ska medverka i det
svenska flyktingmottagandet, är självklar och måste
alltid försvaras mot de krafter som gärna vill smita
undan sitt samhällsansvar.
Avslutningsvis skulle jag vilja peka på den resurs
som många flyktinginvandrare utgör för sina forna
hemländer. I Göteborg har det visat sig att många
flyktinginvandrare är intresserade av frivillig åter-
vandring - att frivilligt återvända till sina forna hem-
länder - om de ges rimliga förutsättningar.
Om människor som kommer från länder som
Bosnien-Hercegovina, Kosovo och Somalia ska kun-
na få en dräglig livsföring fordras företag som kan ge
arbete. Att skapa sysselsättning är helt avgörande för
dessa länders framtid. Flyktinginvandrarnas kulturella
kompetens och kunskap om det svenska samhället
utgör en stor tillgång och kan få stor betydelse i det
egna landets uppbyggnad, men det förutsätter att vi
använder denna kompetens på ett adekvat vis och ger
dem en möjlighet att delta i arbetet med det svenska
biståndet. Det kan vara en framgångsrik väg, som på
sikt också kan främja svenska företags handelsutbyte
med dessa länder.
Hittills sker detta i form av olika projekt som fi-
nansieras via Migrationsverket och Europeiska flyk-
tingfonden. Enligt de erfarenheter jag har från Göte-
borg finns det en stor mängd möjligheter att utveckla
ett sådant arbete. I de projekt som jag känner till har
vi bara i Göteborg ett sextiotal flyktinginvandrare
som har återvänt och startat små företag i Bosnien,
Kosovo och Somalia. Även på denna punkt hoppas
jag att regeringen kommer att vidta åtgärder i syfte att
stödja en frivillig återvandring med ökat ekonomiskt
stöd till fler länder i syfte att etablera företag och
skapa arbete och ekonomisk utveckling.

Anf. 182 Statsrådet MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Först skulle jag vilja välkomna alla
nyvalda ledamöter som sitter i kammaren i dag. Det
är roligt att se er, och det ska bli spännande att jobba
ihop med er om integrationspolitiken. Det bådar gott
för möjligheterna att tillsammans utveckla den till
någonting bättre än den är i dag.
Jag hade tänkt börja mitt anförande ungefär som
Gustav Fridolin gjorde. Jag ville påminna om att i
morgon, den 9 november, är årsdagen av två händel-
ser - en händelse som Gustav Fridolin nämnde, näm-
ligen Kristallnatten. Det är viktigt att minnas hur
annorlunda Europa såg ut för inte så länge sedan, och
vi måste hela tiden vara vaksamma så att det inte sker
igen.
Kristallnatten kan låta som något som skedde för
väldigt länge sedan. Min dotter är 19 år. Jag tyckte att
det var ganska nyligen som hon var nyfödd. Kristall-
natten inträffade 19 år innan jag föddes. Det är inte så
länge sedan.
En annan händelse som det är en årsdag för i
morgon den 9 november är en positiv händelse, en
fantastisk händelse, nämligen Berlinmurens fall. Det
skedde samma år som min yngste son föddes. Det är
inte så länge sedan, men det var ett helt annat Europa.
Det är mycket som vi måste hålla levande i de-
batten om integrationen och lära av öppenheten och
lusten efter frihet och hur livsavgörande den är.
Integration, demokrati och mänskliga rättigheter i
Sverige är områden som jag nu ansvarar för och som
verkligen hänger ihop. Motsatsen till detta, herr tal-
man, är att bli diskriminerad och att bli förminskad på
grund av hur man ser ut, hur ens namn låter, varifrån
ens utbildning är, vilken sexuell läggning man har,
om man är för gammal, om man är för ung, om man
är kvinna eller om man är man. Det finns inget mer
förnedrande än att bli diskriminerad för den man är.
Jag tror att vi alla här är överens om att det viktiga
är att alla i vårt land, vilket också är målet för integ-
rationspolitiken, ska ha samma rättigheter, samma
möjligheter och samma skyldigheter. Därmed handlar
integration och demokrati bland annat om att syn-
liggöra diskriminering, förhindra diskriminering men
också så snabbt som möjligt till fullo bli introducerad
och välkomnad i det svenska samhället.
Målet är inte, och det tror jag att vi också är över-
ens om i kammaren i dag, att vi alla ska bli lika. Må-
let är att acceptera och till och med gilla olikhet men
ovillkorligt stå upp för lika rättigheter men kanske
också, herr talman, att söka det som en del i dag har
kallat en gemensam värdegrund i vårt land som alla
måste omfattas av och känna tillhörighet till, vilket
bland annat är vår demokrati.
Ser det ut så här i Sverige? Nej, det gör det verk-
ligen inte. Vi har strukturell rasism. Vi har strukturell
diskriminering. Vi måste se sambanden mellan till
exempel hot och våld mot homosexuella och de ra-
sistiska organisationerna. Den som inte ser det är inte
trovärdig. Vi måste också se att kön och klass spelar
roll för hur det misslyckade integrerade Sverige ser
ut.
Men varje seriös debatt här i kammaren och var
den än förs måste också handla om och se och erkän-
na vad som har hänt under de senaste åren. Vad har vi
lyckats med? Vad har vi misslyckats med? När vi ser
det får vi förändra och förstärka innehållet i integra-
tionspolitiken.
De två områden som jag vill lyfta fram i dag är
framför allt diskrimineringen, som lyser med sin
frånvaro i många av inläggen här i dag, men också
hur mottagandet av flyktingar ser ut.
Jag vill börja med att säga följande mening som
jag också tycker saknas här i dag:
En majoritet av de invandrade svenskarna arbetar,
försörjer sig själva och talar alldeles utmärkt svenska.
När Moderaterna till exempel döpte sitt integra-
tionsprogram av alla program till Från bidragsland
till framtidsland ger det en annan signal, eller när de i
samma program skrev: Vi accepterar inte heller ett
kravlöst bidragsberoende där de sociala myndigheter-
nas passivitet ger invandrare möjlighet att överut-
nyttja välfärdssystemen.
Därför måste nog också Folkpartiet acceptera en
debatt om inslagen i valrörelsen där man till exempel
på ett farligt sätt blandar ihop rätten till medborgar-
skap med möjligheten att lära sig svenska.
Stefan Attefall ställde en mycket befogad fråga
som han inledde med att citera ur regeringsdeklara-
tionen från 1996, tror jag. Ämnet integration och
arbetslöshet är ju sannerligen inte ett nytt ämne.
När det gäller arbetslöshet ska jag ta upp den
grupp människor som står längst bort från arbets-
marknaden, nämligen invandrare från länder utanför
Europa. 1997 var arbetslösheten för denna grupp
28 %. I dag är den 13 %. Det är för högt, men någon-
ting har hänt. Sysselsättningsgraden för samma grupp
människor, invandrare från länder utanför Europa, var
40 % år 1997. I dag är den 55 %. Det är fortfarande
för lågt. Men någonting har hänt.
En seriös debatt måste också utgå från det stora
antalet flyktingar som Sverige har tagit emot, inte
minst under början av 90-talet under det fruktansvär-
da kriget i det gamla Jugoslavien när arbetslösheten
samtidigt var rekordhög i Sverige. Då öppnade Sveri-
ge ändå gränserna för Europas flyktingar. Sverige var
ett av de länder i Europa som gjorde det i allra högsta
grad. Det är klart att det har inneburit en ansträngning
- det tror jag att alla här ser - på arbetsmarknadspoli-
tiken och på möjligheterna till en snabb introduktion.
Men jag är ändå stolt över att Sverige både var och är
ett av de länder i Europa som tar emot mest flykting-
ar. Jag blir upprörd när en del i kammaren här säger
att vi har en restriktiv flyktingpolitik. Det påstår jag
att vi inte har.
Nu måste vi stärka det som har hänt bland annat
på arbetsmarknaden. Och jag vill bara mycket kort-
fattat nämna några av de områden som regeringen
och samarbetspartierna nu jobbar med mycket inten-
sivt för att förstärka, och vi kommer också att lämna
förslag till riksdagen och till våra myndigheter och
föra diskussioner med kommuner och med arbets-
marknadens parter.
Jag ska börja med att ta upp arbetsmarknadspoli-
tiken. Den ska ännu tydligare riktas in på dem som
står längst bort från arbetsmarknaden. Dit hör också
dem som Ana Maria Narti mycket riktigt påpekade
inte syns i statistiken men som självfallet måste vara
en del av både arbetsmarknadspolitiken och intro-
duktionen för flyktingar. Början till detta kommer i
en proposition som överlämnas till riksdagen nästa
månad.
Jag vill också påpeka att det inte finns något krav
på att man ska ha godkänd sfi för att bli anmäld och
ens anmälan behandlad på arbetsförmedlingen. Folk-
partiet uttryckte detta som ett stort krav som man nu
skulle ta bort. Men det finns inget sådant krav. Den
arbetsförmedlare som arbetar efter detta icke existe-
rande krav gör fel.
Diskrimineringslagarna ska både användas och
stärkas. Kompletterande utbildning av utländsk exa-
men ska både bli mer omfattande men också vara
mycket mer effektiv. Bristyrkesutbildning ska kunna
ges också till redan anställda, så att civilingenjören
inte fortsätter att köra taxi om han behövs som civil-
ingenjör.
Personliga handledare ska införas inom arbets-
förmedlingen, som också måste handla om den grupp
som Ana Maria Narti talade om, den som i dag inte
ens finns i statistiken.
Praktikplatser måste införas redan vid asylmotta-
gandet. Och här måste vi arbeta fram ett samarbete
med arbetsgivarna så att de också är med och erbju-
der praktikplatser och träning i svenska språket i det
yrke som man har.
Skärpning, sade Gustav Fridolin, till oss politiker.
Skärpning också till landets arbetsgivare, kommuna-
la, statliga och privata. Ställ upp.
Svenska för invandrare förändras redan nu, och
det ska göras i ännu större utsträckning eftersom det
där har funnits stora brister.
Resurserna till skolan i de segregerade områdena
ökar. Storstadssatsningen utvecklas. Introduktionen
ska förändras, där Malmö är ett mycket gott exempel
på hur långt man kan komma med en arbetsplatsför-
lagd introduktion. Arbetsrätten ska stärkas, eftersom
också detta hör till arbetet med integration. Och inte
minst, herr talman, ska integrationspolitiken integre-
ras i alla politikens huvudområden. Så stor och viktig
är den.

Anf. 183 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Herr talman! Jag talade i mitt anförande om vik-
ten av mångfaldens samhälle där olika grupper lever
sida vid sida med varandra så att de berikar varandra.
Jag använde bildspråket och talade om en mustig
kött- och grönsaksgryta i stället för en smaklös paté.
Ett sådant samhälle kräver att vi har respekt för
varandra och visar tolerans. Jag blev lite bekymrad
häromdagen när jag såg ett uttalande av Mona Sahlin
i Göteborgs-Posten där hon säger sig vara intresserad
av att tvinga alla kyrkor och religiösa samfund att
viga homosexuella i strid med deras religiösa överty-
gelse. Med anledning av detta uttalar sig ordföranden
för Svenska islamiska samfundet, Abd al Haqq Kie-
lan, i en tidning och säger: Det finns inget inom islam
som säger att det är möjligt att viga homosexuella. En
vigsel kan bara ske mellan man och kvinna.
Vi kan tycka vad vi vill om hans uttalande. När vi
har en lag om partnerskap ska det självfallet finnas
tillgång till partnerskapsförrättare över hela landet.
Men är det verkligen grunden för ett tolerant samhälle
att tvinga muslimer att agera på ett visst sätt i strid
med deras religiösa övertygelse? Blir det en bra integ-
ration av en sådan politik?

Anf. 184 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! För mig handlar integrationspoliti-
ken om att se individers rätt mot system och struktu-
rer som förhindrar individer att leva hela och fulla liv.
Jag fortsätter ta mig friheten att också se homosexu-
ella som älskar varandra, är djupt religiösa och kän-
ner en stor sorg över att möjligheten inte finns att
inför den gud de tror på få sin kärlek bekräftad. Jag
tycker det är ett viktigt inslag i debatten om indivi-
dens otvetydiga rätt att få leva ett helt och värdigt liv.
Den debatten, Stefan Attefall, tycker jag hör hemma i
integrationspolitiken och jag tänker fortsätta föra den,
mot muslimska företrädare eller mot kristna - det
spelar ingen roll.

Anf. 185 STEFAN ATTEFALL (kd) replik:
Herr talman! Det här är en viktig principiell fråga.
Om vi vill ha ett samhälle med mångfald, olika kultu-
rella uttryckssätt och olika religiösa övertygelser
måste vi också skapa ett samhälle där man får leva
lite olika. Jag har läst i tidningen om präster som inte
vill viga exempelvis de som har skilt sig tidigare. Jag
tycker det är ett korkat synsätt, men jag vill inte ha en
lag som tvingar en präst att göra det mot sin överty-
gelse. Hur långt ska vi gå in i civila gemenskapers,
religiösa och etniska gruppers inre liv? Vi ska se till
att alla har chans att bli vigda. Men hur ska vi undvi-
ka ett samhälle som skapar likadana beteendemönster
överallt i stället mångfald?

Anf. 186 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Ibland är det något märkligt med
Kristdemokraternas hållning i integrationsdebatten
och diskussionen om de homosexuella. Av alla äm-
nen, av alla förtryck, av alla problemställningar väljer
Stefan Attefall att ta upp frågeställningen om indivi-
ders rätt och möjlighet att få sin kärlek bekräftad
också om de är homosexuella och att då försvara
kyrkans ställning.
Många delar inom kyrkan har förändrats genom
årtiondena. Jag hoppas att också synen på homosexu-
ella kommer att förändras inom kyrkan.

Anf. 187 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Statsrådet Mona Sahlin vet att under
den första perioden med EU-medlemskap var 1 % av
alla projekt mot arbetslöshet initierade och ledda av
invandrare. Jag vet inte om statsrådet känner till att
under den andra perioden med sådana projekt har
antalet invandrarinitierade och ledda projekt minskat
drastiskt. Väldigt många myndigheter, framför allt
AMS, har vägrat samarbeta med invandrarna. Den
senaste sorgliga händelsen har att göra med projektet
Simba i Stockholm. Vad tänker statsrådet göra åt
denna sak som vi har diskuterat här tusen gånger om?

Anf. 188 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Vi kanske inte har diskuterat det tu-
sen gånger, men eftersom Ana Maria Narti är kvar i
riksdagen kanske det blir tusen gånger under denna
mandatperiod.
Ana Maria Narti har lärt mig oerhört mycket om
brister som har varit synliga länge för henne men inte
för mig. Det gäller till exempel hur invandrarnas egna
organisationer och företag blir diskriminerade i fråga
om att få vara en del av arbetsmarknadspolitiken. Det
jag konkret kan säga - repliktiden är kort - är att när
vi nu ska ge möjlighet till personlig handledning för
de grupper som står längst bort från arbetsmarknaden
tänker jag personligen se till att också de organisatio-
ner Ana Maria Narti nu pratar om får bli en del i detta
system. Det ska inte enbart bestå av arbetsförmedlare.

Anf. 189 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Herr talman! Jag skulle också vilja fråga om stats-
rådet som socialdemokrat inte är trött på modeller för
integration som går genom en fruktansvärt centralise-
rad och hierarkisk struktur. Är det inte bättre att satsa
på gräsrötterna och låta initiativ och handlingskraft
komma upp nedifrån?

Anf. 190 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att man behöver båda syn-
sätten. Ibland är bristerna i integrationen just att det
inte har varit ett centralt ansvar som man har tvingat
på alla som har ansvar inom utbildning eller arbets-
marknadspolitik. Men jag är trött på att det har varit
så svårt att också se styrkan i det andra, det som
kommer underifrån. Jag hoppas personligen att erfa-
renheterna från storstadsarbetet har kunnat visa
många att det är där de riktigt lyckade exemplen
finns.

Anf. 191 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Herr talman! Tack Mona för dina välkomnande
ord. Vi ska säkert få många tillfällen att utbyta åsik-
ter.
Vi känner båda till statistiken. Vi känner väl till
att uppgången i sysselsättning bland inte minst utom-
europeiska invandrare bröts vid halvårsskiftet 2001.
Från det ögonblicket och framåt har det skett en dra-
matisk försämring. För personer som är medborgare i
ett afrikanskt land har sysselsättningsgraden minskat
med 20 % på ett år. Det är en katastrof. Därför före-
slog jag i mitt anförande att vi skulle kunna samla en
nationell kriskommission kring detta. Vi måste parera
denna utveckling här och nu.

Anf. 192 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Jag känner inte igen den siffra som
Mauricio Rojas nämnde. Men det är utan tvekan så att
den uppgång vi har sett i sysselsättning och nedgång i
arbetslöshet bland de invandrade svenskarna till stor
del handlar om att konjunkturen har varit väldigt
stark. Det handlar dock inte bara om det. Det har
också skett en förändring i många arbetsgivares syn
på människor med utländsk kompetens och bakgrund.
Jag ser fram emot ett konkret samarbete. Om
konjunkturen nu vänder nedåt ska det inte återigen bli
de invandrade svenskarna som ska få ta en stor del av
smällen. Jag hoppas att Mauricio Rojas lägger till
diskrimineringsaspekten till sitt eget sätt att tänka.
Den saknar jag. Jag tror inte att det bara handlar om
hur systemen fungerar inom arbetsmarknaden utan
också hur diskrimineringen förstärks i tider av dåliga
konjunkturer. Jag ser mig själv som ledare för en
kriskommission. Det är detta integrationspolitiken
handlar om. Jag hoppas Mauricio Rojas vill vara med.
Men se diskrimineringen mer än vad du gör nu!

Anf. 193 MAURICIO ROJAS (fp) replik:
Herr talman! Vi är överens om det också. Vi kan
samarbeta när det gäller diskrimineringen.
De siffror jag använder är officiella siffror från
Statistiska centralbyrån. Om man dessutom tänker på
att Konjunkturinstitutet säger att det kan gå ännu
sämre den närmaste framtiden har vi all anledning att
här och nu inleda ett arbete för att stoppa det som kan
bli en katastrof av en redan mycket dålig situation.

Anf. 194 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Jag håller med men vill bara kort
säga att detta är ett mycket grannlaga och omfattande
arbete. Första steget kommer att bli en proposition
från Näringsdepartementet som handlar om arbets-
marknadspolitiken och förändringen i dess inriktning.
Jag hoppas att vi kan återkomma till många andra
insatser och också arbeta ihop med näringsliv och
företagare för att bryta den utveckling som Mauricio
Rojas mycket riktigt visar på.

Anf. 195 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Jag noterade att Mona Sahlin hellre
talade om andras politik än om sitt eget ansvar för
arbetslöshet, utanförskap, nyfattigdom och kunskaps-
brist. Jag noterade att Mona Sahlin inte var i kamma-
ren under första delen av debatten, och det beklagar
jag. Hade hon varit här när jag höll mitt anförande
hade hon hört när jag talade om att de faktorer som
styr utanförskap är generella. Jag gick igenom vilka
det var. Förutom de generella finns också bristande
språkkunskap och diskriminering.
Jag talade också om att det är fel att tro att ut-
ländskt ursprung automatiskt ger utanförskap, de
flesta invandrare är totalintegrerade. Jag talade också
om att tusentals svenskar sitter i exakt samma situa-
tion i exakt samma områden som de som regeringen
ofta definierar som etniskt segregerade.
Jag tycker att regeringen vaknar alldeles för sent
som i regeringsdeklarationen. Många av oss har sett
de här frågorna växa fram under 15 års tid. Det jag
tycker är allvarligast med regeringens synsätt är att
det är särlösningar, inte förbättringar av det generella
välfärdssystemet utan särlösningar som ska göra en
skillnad.
Jag ska passa på att fråga: Hur ser Mona Sahlin i
dag på positiv särbehandling? Det har varit väldigt
olika genom åren.

Anf. 196 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Jag hörde Sten Tolgfors inlägg fast
på intern-TV:n. Jag följde det mycket intresserat, och
jag noterade att det saknas en dimension om diskri-
minering både i det Sten Tolgfors sade nu och i det
han sade i sitt anförande.
Det är inte så att Sten Tolgfors, jag eller någon
annan här i kammaren eller någon annan i regeringen
har vaknat nu. Det är inte så att integrationspolitiken
är ny. Det är inte så att vi bara kan se misslyckanden
under de 15 år som har varit. Däremot behövs det en
helt annan kraftsamling nu så att det inte bara handlar
om konjunkturuppgång när vi kan se framgångar på
arbetsmarknaden. Om man ser diskriminering som en
del av det stora problemet måste man också se beho-
vet av särlösningar. Den som är en vit medelålders-
man blir inte diskriminerad beroende på sitt namn och
sin hudfärg, utan det blir den som har invandrat hit
med en utbildning och en yrkeserfarenhet från ett
land utanför Europa. Därför vill jag fortsätta att dis-
kutera begreppet positiv särbehandling för att bryta
den negativa särbehandling som existerar i dag.

Anf. 197 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Regeringens politik på detta som på
alla andra områden har byggt på att "först ska vi lösa
det här, och sedan ska vi ta något annat", och då har
integrationsfrågorna skjutits fram. Därför har de inte
blivit hanterade och därför står vi inför problemen.
Läs vår nya integrationsmotion, läs studierna om
hur det går för internationellt adopterade på arbets-
marknaden, uppmanar jag statsrådet. Det är inte sär-
lösningar som löser detta, de skapar nya motsättning-
ar. Jag lovar att återkomma i en interpellationsdebatt
med statsrådet så att vi i grunden får prata igenom
detta. Jag tror att hon skapar grund för nya motsätt-
ningar genom att avisera särlösningar på snart sagt
varje område.

Anf. 198 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Jag ser fram emot den interpella-
tionsdebatten och vill bara påpeka att den upprördhet
som varje tanke på positiv särbehandling väcker hos
framför allt Moderaterna tycker jag mig sakna när det
gäller den faktiska negativa särbehandling som sker i
dag och de risker som också det ger för motsättning-
ar. Jag ser fram emot debatten och vill än en gång
påpeka: Integrationsarbetet är inte nytt, det är ingen
ny uppfinning. Det är ingenting som vi insåg behovet
av i morse när vi vaknade, utan det är någonting som
vi har jobbat med under många år och behöver fort-
sätta att förstärka.

Anf. 199 NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Herr talman! Folkpartiets hela valkampanj byggde
på att vi ställer krav, och vi ställer krav på alla i vårt
samhälle - elever, lärare, arbetsgivare och till och
med invandrare. Men det är bara när man ställer krav
på invandrare som Socialdemokraterna reagerar.
Min fråga är: Vad är det för fel att jag som in-
vandrare vill att man ställer krav på mig att jag ska
arbeta men också att det finns förutsättningar för att
åstadkomma detta, vilket Folkpartiet har gjort, att
man ställer krav på att jag ska kunna tala svenska
men att man också ser till att det finns förutsättningar
för att lära sig svenska, vilket Folkpartiet har gjort?
Vad är det, Mona Sahlin, för fel på att ställa krav på
invandrare när man ställer krav på alla andra i vårt
samhälle? Varför måste man fortsätta att särbehandla
invandrare?

Anf. 200 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Nyamko Sabunis frågeställning,
tycker jag, väcker precis den oro jag känner i magen.
Varför är det fel att ställa krav på invandrare när vi
gör det på alla andra i samhället? frågade hon alldeles
nyss. Vad är skillnaden?
Jag hade trott att det handlade om lika möjlighe-
ter, lika krav, lika förutsättningar. Därav kommer
frågeställningen som Folkpartiet måste vänja sig vid.
Jag tycker inte att Folkpartiet är ett främlingsfientligt
parti, men jag tycker minst sagt att det blinkades med
många högra ögon. Medborgarskap handlar om rätten
till tillhörighet till en nation, oavsett om man kan tala
ett ord av språket eller inte. Rätten att lära sig, som i
det här fallet, svenska är däremot ett krav och en
möjlighet som vi alla måste ha. Det tycker jag är en
stor skillnad.

Anf. 201 NYAMKO SABUNI (fp) replik:
Herr talman! Fortfarande reagerade statsrådet inte
på att vi ställer krav på elever så att de ska kunna
avsluta sina utbildningar och komma ut med godkän-
da betyg, precis som vi ställer krav på lärare och alla
andra. Men det är fortfarande bara på invandrare
statsrådet reagerar på.
Beträffande medborgarskap: Hur kommer det sig
att Socialdemokraterna införde till exempel femårs-
gräns för dem som har fått uppehållstillstånd innan de
kan bli medborgare? Krav på språkförståelse för
medborgarskap är en tradition som har funnits ända
fram till 80-talet. Där har ni aldrig beklagat er över
och sagt att den ska tas bort, den har bara successivt
försvunnit. Vi vill bara återinföra den traditionen.

Anf. 202 Statsrådet MONA SAHLIN (s)
replik:
Herr talman! Nyamko Sabuni vet att det inte finns
någon här som inte vill ställa krav både på sig själv
och på andra. Skolan, undervisningspolitiken, ar-
betsmarknadspolitiken handlar om krav. Det jag
ställde frågan om var det argument som Folkpartiet
en månad innan riksmötet avslutades röstade nej till,
nämligen att ha språkkrav för att bli medborgare i
Sverige, men som plötsligt under sommaren blev en
helig princip i integrationspolitiken.
Jag hävdar fortfarande att medborgarskap inte är
krav, det är rätten att tillhöra en nation.

Anf. 203 EVA FLYBORG (fp):
Herr talman! Debatten om demokrati och integra-
tion har ofta handlat om de nya svenskarnas väg in i
det svenska samhället, och det är en oerhört viktig
fråga - kanske tillsammans med frågan om våra fö-
retagare och deras förmåga att skapa nya jobb den
allra viktigaste just nu. Men demokrati måste också
handla om att vara en del av Sverige och hur vi ska
kunna utöva det aktiva medborgarskapet och verkli-
gen känna oss som en del av samhället och faktiskt av
makten.
All makt utgår från folket, står det i inledningen
till våra grundlagar. Vi förtroendevalda är sedan val-
da av svenska folket att besluta i deras ställe. Det är
ett stort förtroende och det finaste uppdrag en svensk
kan få - att representera sina medmänniskor i Sveri-
ges riksdag och stifta lagar.
Det förtroendet är dessvärre alltmer naggat i kan-
ten. Allt färre röstar i allmänna val, och därmed är
hela den representativa demokratin i fara. Utan för-
troende har vi inga förtroendevalda, bara politiker
som sköter sina uppdrag mer eller mindre väl. Detta
är en mycket farlig utveckling som måste hejdas.
Förtroendet mellan väljare och valda måste återupp-
rättas. Jag tror, herr talman, att en del i den restaure-
ringen och vitaliseringen ligger i personvalet och att
alla röster, även de blanka, redovisas.
Många är de människor i dag som inte vill lägga
sin röst på någon person eller något parti, men deras
vilja kommer i dagsläget inte till tals. När över
100 000 blankröster klumpas ihop med sönderrivna
och andra ogiltiga röster bagatelliserar man dessas
åsikt, vilken förs fram som en blankröst. Även de
som inte vill lägga sin röst på någon kandidat eller
något parti måste kunna få sin vilja respekterad och
inte trampad på som i dag. Dessa väljares uttryck för
ett misstroende viftas bort och läggs i en hög med
ogiltiga röster. Möjligheten att göra sin stämma hörd
när man som väljare inte känner att det finns något
parti eller någon kandidat som man kan identifiera sig
med måste finnas. Det borde väl vara en självklarhet i
en demokrati.
Jag hade tänkt att säga att det vore fint om Mona
Sahlin kunde ge en vink om detta nu när hon är här i
kammaren, men hon försvann. Dessutom sade hon
någonting om att det blinkades med många ögon från
folkpartister i valrörelsen. Man kan undra om hon tror
att vi är några besökare från Mars med tre huvuden
och gröna kroppar, men, herr talman, så är inte fallet.
I personvalet tillåts människor välja vem som ska
företräda dem som deras valda ombud här i kamma-
ren. Det innebär dels att politikerna måste träda fram
tydligare både som personer och som beslutsfattare,
dels att väljarna själva mer aktivt måste följa den
politiska debatten. Ett utökat personval medför att
väljarna ges en ökad närhet till den demokratiska
processen. Man lär helt enkelt känna sin lokala politi-
ker. Det tvingar också oss politiker att vara mer akti-
va, att möta och ibland bemöta olika åsikter i stället
för att ganska bekvämt ibland kunna gömma sig bak-
om ett partiprogram.
Ett utvecklat personvalssystem kan vara den vi-
tamininjektion som demokratin så väl behöver. Gör
det därför lättare att bli personvald. Ta bort spärren
och låt alla kryssen räknas. De största bakåtsträvarna
är inte de som ibland tycker att det var bättre förr,
utan de som inte vågar lita på väljarnas eget omdöme.
Det är dags att myndigförklara svenska folket och låta
allas röster räknas - även de blanka.

Anf. 204 BJÖRN VON DER ESCH (kd):
Herr talman! Som sista punkt i en tre dagars de-
batt - när flertalet har åkt hem, inklusive statsråden -
kommer demokratifrågan upp. Sådan är prioriteringen
i denna riksdag numera.
Herr talman! Jag vill inleda med att till protokollet
läsa det brev som jag skickade till talmannen den 23
oktober. Det lyder som följer:
"Talmannen Björn von Sydow
Riksdagen
Angående brott mot grundlagens bestämmelse
RF 8:15, rörande beslutande folkomröstning på val-
dagen, vid riksdagens maktöverlåtelse till EU den
13/6.
Riksdagskollega, Primus inter pares.
Vi politiker är vanliga människor, och skall inte
värderas efter särskilda måttstockar. Vi politiker
måste som alla andra följa lagar och förordningar, i
synnerhet de som stiftats åt oss själva. Ovillkorligen
så måste vi vara ett föredöme - annars undermineras
tilltron till demokratin.
- Så välkomnade Wolfgang Thierse - som nyvald
talman - Bundestag i förra veckan. Där vet man
varför grundlagar måste respekteras.
- Till skillnad från förbundsrepubliken Tyskland
saknar Sverige en författningsdomstol som ga-
ranterar att grundlagen följs. Hos oss vilar istället
den tunga uppgiften ytterst på talmannen.
- Konstitutionsutskottet har uppmärksammats i
skrivelse 6 september på Din företrädares vägran
att beakta RF 8:15 den 13 juni, då lagen om riks-
dagens maktöverlåtelse till EU togs. Ingen som
helst reaktion har avhörts.
- Det torde vara högst anmärkningsvärt i sig att
talmannen i ett demokratiskt parlament utsätts för
en så allvarlig anklagelse. Än mer anmärknings-
värt är emellertid att anklagelsen hittills fått stå
totalt oemotsagd. En sådan tystnadens konfor-
mism är oförenlig med vår demokratis värdering-
ar.
- Endast Du kan i kraft av Ditt ämbete avstyra att
denna kränkning av grundlagen upprepas den 20
november. Jag vädjar därför att Du nu avbryter
den rättsvidriga processen och inleder en grund-
lagsenlig.
Riksdagen den 23 oktober 2002
Med djupaste oro
Björn von der Esch"
Så långt brevet, som än så länge är obesvarat.
Alltså: den oerhört långtgående grundlagsändring
det här handlar om, och som ska beslutas den 20
november - om den har det varit knäpptyst under
denna debattvecka. Partiledarna undvek den som
pesten.
Och den är pest för riksdagen. Riksdagen måste
nämligen inse att vår grundlag kränktes den 13 juni
när svenska folket berövades sin grundlagsfästa rätt
att i en beslutande folkomröstning på valdagen kunna
avgöra grundlagsändringens öde. Eller ska man fort-
sätta som man nu gjort i fyra månaders tid, och be-
möta konstaterandet av ett flagrant grundlagsbrott
med total tystnad? Väljer man det senare sätts rätts-
samhället ur spel - och därmed riksdagens auktoritet.
I partiledardebatten i onsdags talades - i annat
sammanhang - om faran av att "rädslans politik"
urholkar tilltron till det svenska rättssamhället. Det är
just det saken gäller. Denna riksdag kräver av med-
borgarna att de respekterar rättsstatens villkor. Måste
inte då samma krav ställas på riksdagens egna leda-
möter? Får vi riskera att förlora det redan så låga
förtroende vi alltjämt har kvar hos medborgarna, i
försöken att dölja ett grundlagsbrott? Valet borde inte
vara svårt, i synnerhet som enligt riksdagsordningen
2 kap. 9 § talmannen är skyldig att vägra proposition
om han finner att grundlag inte följts.
Välj inte rädslans politik! Herr talman! Eftersom
no news are good news väntar jag på ett positivt svar.

Anf. 205 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Jag är glad att jag slapp säga "oss
emellan" och att det är ytterligare några som lyssnar.
Jag tänkte tala om en av demokratins grundpelare,
yttrandefriheten och tryckfriheten, helt enkelt det
offentliga rummet, dess höjd, dess arenor, hur man -
och däri inbegriper jag inte bara redaktörer och jour-
nalister på tidningar, i radio och TV utan också vanli-
ga människors möjlighet att yttra sig - kommunicerar
med allmänheten, hur man kan nå andra likatyckande
och oliktyckande via våra medier. Det är en väldigt
viktig sak i vårt samhälle.
Det är viktigt vad man säger, vad man skriver och
vad man tycker.
Jag vågar säga det efter 32 år som aktiv journalist,
allt från vanlig reporter på Kvällsposten i Malmö en
gång i tiden till att vara chefredaktör under 15 år på
olika tidningar och nu senast som politisk redaktör på
Sundsvalls Tidning.
Jag hade för ett antal år sedan, som chefredaktör
för Pressens Tidning, den stora äran att samarbeta
med Alf Henrikson, en av 1900-talets allra främsta
dagsversskrivare. Han skrev ungefär så här en gång:
Vad du i afton skriver ner,
mång tusenden i morgon ser.
Du mera kunskap åt dessa ger,
men minns att några vet ännu mer.
Att ta läsarna, lyssnarna och tittarna på allvar är
nyckeln till god journalistik. Man ska veta vad man
berättar om, kunna ämnet. Ibland kan det likväl bli
fel, men uppsåtet måste vara gott, att verkligen för-
medla fakta, åsikter, argument och nyheter som är
relevanta. Jag brukar säga att det är lätt att ge exem-
pel på motsatsen: Be mig skriva om mat så ska ni se
att läsekretsen snart nog är halverad.
Begreppet god journalistik leder mig direkt in till
dagens situation för många dagstidningar. Det hand-
lar inte längre bara om naturliga besparingar som
varje företag måste göra. Det handlar om stora perso-
nalminskningar bland journalister och andra medar-
betargrupper, på Göteborgs-Posten, på Dagens Ny-
heter, på många andra tidningar, på våra viktiga
landsortstidningar. Det är nu fråga om hundratals
journalister som måste sägas upp.
I detta läge kan man fråga sig vad statsmakten, vi
i denna kammare, kan göra.
Jo, i denna lagstiftande och beskattande försam-
ling skulle vi kunna göra en sak, nämligen avskaffa
reklamskatten. Det är enligt min mening en skatt på
god journalistik.
Skatteutskottet, som jag nu tillhör, begärde så sent
som i våras att reklamskatten skulle avskaffas. Det
gjorde skatteutskottet också året dessförinnan och året
dessförinnan, ja, ända sedan 1999.
Jag har för första gången motionerat - men det har
väckts många motioner i den frågan - om reklam-
skattens avskaffande. Det är skatt på god journalistik.
Direktreklamen är sedan 1999 undantagen. Medde-
landet från Onoff - inget ont om dem - Hennes &
Mauritz och så vidare drabbas alltså inte av reklam-
skatt, däremot annonsen i Sundsvalls Tidning - min
senaste tidning - Svenska Dagbladet, Dagens Nyhe-
ter, Göteborgs-Posten eller Jönköpingsposten, som
jag ser en god läsare av här i kammaren.
Alla de tidningar som förmedlar den goda journa-
listiken drabbas av straffskatt. Medan de företag som
bara använder direktreklam kommer undan. Det är
helt enkelt löjeväckande.
Det är obegripligt att inte skatteutskottets majori-
tet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet, tillstyrker min och andras motioner på detta om-
råde utan fortsätter att gynna direktreklam och straff-
beskatta den goda journalistiken. Det handlar inte om
så mycket pengar egentligen. Det handlar om ungefär
300 miljoner kronor för dagspressen. Men det sym-
boliska värdet är långt större. Vi måste vårda den
goda journalistiken i press, radio och TV för att män-
niskor ska kunna vara välinformerade och kunna lita
på vad som står i tidningarna.
Låt mig, herr talman, sluta med en annan strof av
Alf Henrikson som har anknytning till detta. Jag
riktar den till alla försvarare, oavsett parti, av straff-
skatten på god journalistik. Det är en dikt som heter
Samhällsutveckling. Jag vet inte riktigt när den for-
mulerades.
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.

Anf. 206 THOMAS STRAND (s):
Herr talman! Vid höstens riksdagsval röstade
80,1 % av alla röstberättigade. Det var en minskning
med 1,3 % jämfört med valet 1998. Och jämför man
med valet för 20 år sedan minskade antalet röstande
med 11,3 %. Vid valet 1982 var nämligen valdelta-
gandet 91,4 %. Denna negativa utveckling oroar. Det
sviktande valdeltagandet har fått oss att inse vikten av
ett ständigt pågående samtal kring vår demokrati och
hur den kan utvecklas samt förnyas.
Jag är fullt medveten om att graden av demokrati
inte enbart kan bedömas utifrån hur många som går
och röstar vart fjärde år. Demokrati är framför allt ett
aktivt och medvetet förhållningssätt som synliggörs i
människors engagemang, delaktighet och ansvarsta-
gande i samhällslivet. Utifrån detta perspektiv finns
det mycket vi kan vara både glada och stolta över. Vi
ser att många människor, både unga och vuxna, visar
engagemang och ansvarstagande i arbetsliv, i för-
skolor och skolor samt i många olika ideella före-
ningar.
Jag är också medveten om att frågor kring demo-
krati måste kopplas till flera andra viktiga samhälls-
frågor, såsom allas rätt till ett meningsfullt arbete, en
aktiv kamp mot segregation och utanförskap samt ett
arbete för att minska de stora ohälsotalen. I detta
ständigt pågående demokratiarbete bör många aktörer
förenas.
Herr talman! Jag vill i detta mitt anförande kring
demokratin uppmärksamma kammaren på ett särskilt
problem. Det finns en kraft i vårt samhälle som alltför
ofta glöms bort när vi fokuserar på frågor kring ut-
veckling och förnyelse av vår demokrati. Det är
samma kraft som var med och utvecklade den svens-
ka demokratin runt förra sekelskiftet. Jag talar om
svensk folkbildning. Jag påstår faktiskt att folkbild-
ningen som garant för och utvecklare av vår demo-
krati i alltför liten grad uppmärksammas av oss poli-
tiker. Saken blir ju inte mindre intressant när man
upptäcker folkbildningens kraft att motverka både
segregation och utanförskap samt ökade ohälsotal.
Svensk folkbildning är unik på många olika sätt.
Dels har den varit med om att bygga och utveckla
vårt demokratiska samhälle under många år. Dels är
en av folkbildningens huvuduppgifter att just utveckla
och vitalisera vår demokrati i egenskap av en fri och
samhällskritisk aktör. Detta ständigt pågående demo-
kratibygge sker framför allt genom den lilla gruppens
stora möjligheter. Just i studiecirkeln möts människor
av olika bakgrund och skiftande erfarenhet. Cirkeln
blir en plats för eftertanke, reflexion och dialog. Och
poängen är att samtalet i cirkeln förutsätter allas del-
aktighet på lika villkor. Det intressanta är att när den
lilla gruppen möts förs alltid ett nära samtal om det
som händer i det omgivande samhället. Demokratin
återerövras på så sätt och relateras till det vardagliga
livet.
Dessutom är svensk folkbildning unik i så måtto
att det är ytterst få organisationer som kan erbjuda så
många mötesplatser för så många människor. Mellan
1½ och 2 miljoner människor deltar varje år i studie-
cirklar, vilka leds av ca 100 000 cirkelledare. Studie-
förbunden är dessutom, med över 15 miljoner delta-
gare, den största kulturarrangören i landet. Till detta
kommer all den omfattande bildningsverksamhet som
genomförs på en mängd olika folkhögskolor och
berör omkring 120 000 studerande årligen. Om man
som politiker vill få en fråga att bli föremål för en
bred diskussion i det svenska samhället är svensk
folkbildning outstanding i att klara denna uppgift.
Herr talman! Det som då är ett ytterligare problem
i detta sammanhang är att det offentliga bidragsstödet
till folkbildningens organisationer väsentligt minskat
under den senaste tioårsperioden. I jämförelse med
1991 har det statliga folkbildningsanslaget i fast pen-
ningvärde minskat med ca 11 %. Till detta kommer
att även landstings- och kommunbidrag minskat i
omfattning. Exempelvis har under samma gångna
tioårsperiod kommunernas allmänna bidrag till stu-
dieförbundens folkbildningsverksamhet minskat med
närmare 43 % om man tar hänsyn till inflationen
baserad på konsumentprisindex utveckling.
Det minskade ekonomiska stödet till folkbildning-
en har självklart medfört stora negativa konsekvenser.
Man kan fundera över om det finns en koppling mel-
lan det minskande valdeltagandet och ett väsentligt
minskat ekonomiskt stöd till folkbildningens organi-
sationer.
Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med
en tvåfaldig uppmaning:
- Det är för det första viktigt att vi som politiker i
denna kammare blir medvetna om och får en ökad
förståelse för folkbildningens kraft och möjlighet
att vitalisera och förnya vår svenska demokrati.
Utifrån denna insikt har vi en viktig ideologisk
och strategisk uppgift att påverka andra att upp-
täcka folkbildningens demokratiska kraft.
- Det är för det andra viktigt att vi ger signaler till
stat, landsting och kommuner om nödvändigheten
av ett ökat ekonomiskt stöd till svensk folkbild-
ning i syfte att ge dess organisationer ökade förut-
sättningar att vara en vitaliserande och utvecklan-
de kraft för svensk demokrati.

Anf. 207 MARTIN ANDREASSON (fp):
Herr talman! Den politiska liberalismens historia
är historien om kampen för mångfald. Varje männi-
skas rätt att forma sitt liv utifrån egna förutsättningar,
förhoppningar och drömmar förutsätter respekt för
olikhet och respekt för människors livsval. Detta är
den röda tråd som förenar i Folkpartiet liberalernas
arbete för att öka alla människors makt över sin egen
tillvaro och vardag. Det gäller likaväl kampen för
religionsfrihet och föreningsfrihet, en kamp där den
politiska liberalismen tillhörde de allra första krafter-
na för att till exempel slåss för frikyrkors rättigheter
på 1800-talet, som arbetet för jämställdhet, etniska
minoriteters rättigheter eller sexuellt likaberättigande.
Den liberala visionen om sexuellt likaberättigande
bygger på att kärlek och sexualitet mellan människor
inte kan mätas och vägas av någon annan. Den ska
mötas med samma respekt oavsett om det gäller kär-
lek mellan människor av samma kön eller mellan
människor av olika kön. Människors egen könsiden-
titet måste också respekteras och accepteras.
Här vill jag dra en parallell till just arbetet för
jämställdhet, som ju inte bara handlar om att utjämna
de diskriminerande lagar som har hindrat människor
att göra verklighet av sina livsdrömmar på grund av
sitt kön utan som i samma mån - när dessa lagar har
utjämnats - har en lika stor utmaning kvar som
handlar om att sprida kunskap, att ifrågasätta fördo-
mar och att motverka den vardagsdiskriminering som
i praktiken hindrar människor att göra verklighet av
sina livsdrömmar och att leva sina liv på det sätt de
vill.
Herr talman! I frågor kring sexuellt likaberätt-
igande händer det ibland att det bildas allianser i
denna kammare av lite ovanligt slag. Det är till ex-
empel inte ovanligt att Folkpartiet får stöd för sina
förslag från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är
naturligtvis ett mycket positivt samarbete. Men de
skilda ideologiska utgångspunkterna bör ändå note-
ras. De kan leda till vissa olika slutsatser. Jag ska ta
ett exempel. Det gäller frågan hur vi bäst arbetar för
att hävda de mänskliga rättigheterna inom vårt arbete
för global solidaritet.
Europeiska unionen är kanske den internationella
kraft som har betytt allra mest för att hävda männi-
skors mänskliga rättigheter oavsett sexuell läggning
eller könsidentitet. Tack vare de krav som ställs på
EU:s kandidatländer ser vi nu i land efter land i Öst-
och Centraleuropa hur kriminalisering av homosexu-
alitet avskaffas, hur strafflagstiftning utjämnas, hur
organisationsförbud tas bort och hur diskriminerings-
skydd införs. Den som säger nej till demokratiska
länders samarbete inom EU säger nej just till det
samarbete som har betytt ojämförligt mest för att
skapa ett internationellt tryck på nya demokratier i
vårt närområde för att motverka intolerans och un-
danröja diskriminerande lagar. Det borde stämma till
eftertanke hos de partier som talar vackert om global
solidaritet men som i bland är mycket likgiltiga för att
Sverige ska delta i det praktiska arbetet för att hävda
just denna globala solidaritet.
Herr talman! Folkpartiet har nyligen lagt fram en
partimotion med 25 konkreta förslag för sexuellt
likaberättigande. Den motionen hade kunnat vara
avsevärt kortare. Många av dessa förslag har nämli-
gen Folkpartiet väckt tidigare i denna kammare. Gång
på gång har vi sett hur en mycket egendomlig allians
mellan socialdemokrater, moderater och kristdemo-
krater har röstat ned dessa förslag.
Aldrig förr har så många genomtänkta förslag från
olika partier för homosexuellas, bisexuellas och
transpersoners rättigheter lagts fram som under de
senaste åren. Aldrig förr har heller så många förslag
blivit nedröstade av det regeringsbärande partiet.
Medan statsråd kan göra frejdiga utspel om könsneu-
tral äktenskapsbalk, vilket skulle förutsätta att man
åstadkommer en legal utjämning mellan partnerskap
och äktenskap, motarbetar samtidigt regeringen Folk-
partiets lagförslag för att just utjämna skillnaderna
mellan att ingå partnerskap och att ingå äktenskap.
Så sent som i förra veckan fick vi klara besked om
att regeringen fortfarande försvarar de diskrimineran-
de reglerna som gör att utlänningar får svårare att
ingå partnerskap än äktenskap. Vi har också fått veta
att regeringen försvarar att man inte ska kunna ingå
partnerskap på ambassader medan man däremot kan
ingå äktenskap.
Folkpartiet kommer att fortsätta att arbeta vidare
utifrån denna partimotion. Vi vill hävda flyktingars
rättigheter att få en fristad från förföljelse på grund av
sexuell läggning och könsidentitet. Vi vill motverka
och intensifiera kampen mot hatbrotten. Vi vill re-
formera familjerätten, och vi vill hävda den globala
solidariteten också på detta område.
Herr talman! Det behövs en liberal motkraft mot
likgiltighet, fördomar, moralism och intolerans. Som
Sveriges liberala parti kommer Folkpartiet att fort-
sätta vara pådrivande i arbetet för homosexuellas,
bisexuellas och transpersoners rättigheter.

Anf. 208 LARS TYSKLIND (fp):
Herr talman! Vi har diskuterat många frågor i dag.
Det har varit stora frågor som t.ex. integration. Men
även sådant som kommunalt självstyre har nämnts,
delaktighet, gräsrotsnivå, och nu på slutet det dåliga
valdeltagandet.
Mitt anförande knyter an till delaktighet och även,
i viss mån, till valdeltagandet. Jag vill prata om de-
mokrati i ett underifrånperspektiv.
Jag tar mitt avstamp i ett mycket aktuellt ämne för
hösten, nämligen det ensidiga svenska torskfiskestop-
pet. Det är ett bra exempel på brist på dialog, förank-
ring och därmed i förlängningen brist på demokrati.
Efter det att förslaget hade lagts fram var jag på
flera möten med fiskare och företrädare för fiskeri-
näring och berörda kommuner, vars förutsättningar i
vardagen radikalt skulle förändras om förslaget
genomfördes. Sakfrågan diskuterades naturligtvis,
men i diskussionen framkom att de kände sig lurade
och överkörda. Det berodde på att de just hade varit
med om att ta ansvar i framtagande av åtgärder för att
lösa de problem som fanns som motiv för att genom-
föra stoppet, nämligen att få till stånd ett långsiktigt
hållbart fiske. En förvaltningsplan hade tagits fram
som de var beredda att följa.
Erfarenheten visar att för att medborgare ska kän-
na respekt och trygghet inför politiska beslut måste de
känna att de är rättvisa och rimliga. De vill ges till-
fälle att påverka om besluten berör deras tillvaro på
ett radikalt sätt. Det kan jämföras med att på det lo-
kala planet de flesta myndighetsbeslut trots allt fun-
gerar så, med den lagreglering som finns, att det går
att komma till tals.
På det sätt förslaget om ett ensidigt svenskt torsk-
fiskestopp togs fram blev behandlingen ur denna
aspekt, enligt min mening, felaktig och olycklig. När
ett regeringsförslag, om det genomförs, så direkt
berör inblandade människor i deras vardag måste
förslaget föregås av en process där delaktighet är ett
måste - inte minst för att få till stånd ett kunskapsut-
byte. Här måste regeringen ta sitt ansvar.
Sakfrågan har en så stor dignitet att förslaget ris-
kerar att försvaga hela samhällsstrukturer längs Sve-
riges kuster. Det är ingen liten fråga för dessa männi-
skor. Ett stort hot är också att föryngringen inom
svenskt fiske stoppas. De unga ger sig gärna på något
annat med bättre framtidsutsikter.
Från svenskt håll har man varit framgångsrik i ar-
betet med regleringar i fisket - och som alla natur-
ligtvis ställer upp på.
Det finns mycket att utveckla i sakfrågan, men
den kanske inte hör hemma här i dag. Det bekym-
mersamma är bristen på delaktigheten i beslutspro-
cessen för de människor som direkt berörs. Jag är helt
övertygad om att dessa människor är beredda att
medverka till lösningar och att ta ansvar för dessa.
Herr talman! Jag upprepar för att vara helt tydlig:
Delaktighet är en viktig del i demokratin. Det är nå-
got som regeringen måste ta ansvar för.
Det är inte konstigt att man ur ett underifrånpers-
pektiv upplever det som frustrerande att efter att ha
deltagit i en process för att lösa ett problem dyker det
genast upp ett nytt förslag som kullkastar det tidigare
resonemanget. En uppgörelse i en regeringsförhand-
ling ska inte genomföras till varje pris av principiella
skäl. Nu krävs att lyhördheten sätts på prov. Det är
här förmågan till dialog kommer att prövas, så att
enskilda människor får chansen att påverka och ta
ansvar. Det är det jag kallar riktig demokrati.
Jag vill ta ett annat jämförbart exempel. Det var
när Öckerö kommun och Västra Götaland tog fram
nya strandskyddsbestämmelser för den kommunen.
Skyddet utvidgades på vissa ställen och togs bort på
andra ställen där det ansågs obefogat, t.ex. i hamnar-
na. Resultatet blev ett större område som var strand-
skyddat. Det godkändes av länsstyrelsen, och alla
trodde att detta var en kanongrej. Men när det kom
till Naturvårdsverket ifrågasattes det, och man över-
klagade.
Vad jag vill säga med det här är att vi måste lita
på att man kan ta ansvar lokalt. Då måste vi också
vara ödmjuka och ta stor hänsyn till vad som formas
lokalt.
Politiska beslut måste upplevas som rättvisa och
rimliga, som jag sade tidigare, för att vinna respekt
och acceptans. Motsatsen leder till att man upplever
uppgivenhet, vilket är en dålig grund att utveckla
demokratin på. När det gäller det här med valdelta-
gandet tror jag att det kan finnas en koppling till det-
ta.
För mig som liberal är det självklart att varje en-
skild individs erfarenhet och kunskap är en stor resurs
som måste tas tillvara. Vi har alla som sitter i den här
församlingen ett stort ansvar för att utveckla de de-
mokratiska processer som ger delaktighet. Men, herr
talman, jag vill uppmana regeringen att gå i spetsen
för detta arbete. Jag hoppas att detta kommer att gå
fram på något sätt även om Mona Sahlin inte är här
längre.

Anf. 209 TOBIAS KRANTZ (fp):
Herr talman! Trots att partiet hade fått ett, i ett hi-
storiskt perspektiv, mycket svagt valresultat och trots
att ministären endast hade en minoritet bakom sig i
ett oklart parlamentariskt läge satt den socialdemo-
kratiska regeringen kvar, som om ingenting hade
hänt. Vi regerar vidare, sade Göran Persson efter
valet 1998. Innebörden var densamma efter årets val.
Under våren beslöt en enig riksdag att regeringen
senast i augusti skulle lämna ett förslag till hur den så
kallade pomperipossaeffekten för småföretagare
skulle kunna avskaffas. Något sådant förslag inom
den tidsram som riksdagen hade angivit kom inte.
Först ett par månader senare kom ett besked från
finansministern om att förslaget skulle läggas fram.
Exemplen skulle kunna göras många fler.
Om vi inte ser upp kan Sverige komma att för-
vandlas till en enpartidemokrati, ett träffande uttryck
som har myntats av en utländsk kommentator. De
första tecknen finns redan: arrogans, bristande respekt
för riksdagen, ett parti som upplever sig abonnera på
regeringsmakten.
Inte minst turerna kring regeringsbildningen efter
årets val visar att Sverige behöver en genomgripande
debatt om demokratins former, om demokratins vill-
kor. Sverige behöver reformer som ger utrymme för
mångfald och pluralism i politiken, reformer som gör
upp med föreställningen om att Sverige är en enparti-
demokrati. Sverige behöver en konstitutionell nystart.
Låt mig ge några exempel på sådana angelägna
åtgärder som finns på en liberal reformagenda:
För det första bör man ändra formerna för reger-
ingsbildning. Det borde enligt min mening vara själv-
klart att regeringsfrågan prövas automatisk efter ett
val. Efter det att ett val har hållits bör uppgiften att
analysera det politiska och parlamentariska läget och
utpeka regeringsbildare alltid ligga hos talmannen.
Därefter hålls en förtroendeomröstning i riksdagen
som förhoppningsvis kan bekräfta talmannens be-
dömning.
Det ligger något mycket egendomligt i att reger-
ingsfrågan, som av naturliga skäl alltid är en huvud-
fråga under valrörelsen, över huvud taget inte behö-
ver aktualiseras av den nyvalda riksdagen.
För det andra bör man inrätta en författningsdom-
stol. Sverige har i förhållande till andra stater ett
relativt svagt skydd för de mänskliga fri- och rättig-
heterna, som medborgarna är tillförsäkrade i grundla-
gen. Genom tämligen okomplicerade politiska pro-
cesser kan statsmakterna stifta lagar vars förenlighet
med författningen i högsta grad är diskutabel. Lagrå-
det, som kan pröva en ny lags överensstämmelse med
grundlagen, körs allt oftare över. Enligt Folkpartiets
uppfattning bör en författningsdomstol införas.
Författningsdomstolens uppgift ska vara att sär-
skilt värna de medborgerliga fri- och rättigheterna
och de demokratiska spelreglerna. Om vi folkvalda
politiker kräver av medborgarna att de ska respektera
lagar och regler har de rätt att kräva av oss att vi ska
respektera grundlagen.
För det tredje bör man stärka det kommunala
självstyret. Regeringsformens portalparagraf är tyd-
lig. Det lokala självstyret är ett av den svenska demo-
kratins centrala fundament. I teorin bekänner sig
också alla ledande politiker till vikten av ett starkt
kommunalt självstyre. I praktiken ser det emellertid
annorlunda ut. Inte minst under de senaste åren har en
rad inskränkningar i kommunmedborgarnas rätt att
bestämma över sina egna angelägenheter införts.
Kommunerna får inte bestämma över sitt eget bo-
stadsbestånd som de vill. Landstingen får inte be-
stämma om akutsjukhus ska bedrivas i privat eller
offentlig regi. Statsbidragen till kommunerna förses
med alltfler villkor och detaljregler. I en debattartikel
i Dagens Nyheter, så sent som i går, skrev sju tunga
socialdemokratiska kommunpolitiker att den kommu-
nala självstyrelsen är på väg att förvandlas till en
kuliss. Det är ord att ta på djupaste allvar. Den kom-
munala självstyrelsen måste värnas. Den ger männi-
skor större makt över sin vardag. Den minskar av-
ståndet mellan politiker och medborgare.
Folkpartiet föreslår att en särskild lag ska stiftas
som reglerar kompetensfördelningen mellan stat och
kommun. Lagen ska ange vilka beslut som ska fattas
på statlig respektive kommunal nivå. Alltfler instäm-
mer numera i Folkpartiets uppfattning att Europeiska
unionen bör ha en sådan kompetenskatalog. Vore det
då inte naturligt att också Sverige som stat hade det?
För det fjärde bör man renodla personvalet. Med-
borgare har rätt att bestämma inte bara vilket parti
utan också vilken person som ska företräda dem i
kommun, landsting och riksdag. I dag måste en kan-
didat för att ta sig förbi den av partierna internt be-
slutade ordningen ha minst 8 % av partiets röster i
riksdagsvalet respektive minst 5 % av partiets röster i
kommun- och landstingsval. Det är en halvmesyr. Ett
riktigt personval med avskaffade spärrar skulle öka
den politiska mångfalden och bryta de stela partihie-
rarkiernas makt.
Herr talman! För ett sekel sedan stod liberaler i
spetsen för att ge Sverige ett demokratiskt statsskick.
Vi lyckades efter ett hårt arbete och tuffa debatter. Nu
måste demokratin förnyas och förändras på nytt.
Kammarens ledamöter kan vara övertygade om att vi
liberaler tänker ta ledningen också i den kampen.

Den allmänpolitiska debatten var härmed avslu-
tad.

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Konstitutionsutskottets betänkanden
2002/03:KU2 Vissa tobaksfrågor (vilande grundlags-
förslag och följdlagstiftning)
2002/03:KU3 Riksdagen inför 2000-talet (vilande
grundlagsbeslut)
2002/03:KU4 Riksbankens föreskriftsrätt (vilande
grundlagsförslag)
2002/03:KU5 Offentlighetsprincipen och informa-
tionstekniken (vilande grundlagsförslag)
2002/03:KU7 Hets mot folkgrupp, m.m. (vilande
grundlagsförslag och följdlagstiftning)
2002/03:KU9 Riksrevisionen - ändringar i regerings-
formen (vilande grundlagsbeslut)
2002/03:KU11 Extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting

Socialförsäkringsutskottets betänkande
2002/03:SfU3 Ömsesidigt erkännande av beslut om
avvisning och utvisning

Trafikutskottets betänkande
2002/03:TU2 Ändringar i lagen om vägtrafikregister

Miljö- och jordbruksutskottets betänkanden
2002/03:MJU3 Mottagning av avfall i hamnar
2002/03:MJU4 Ändring i djurskyddslagen

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 8 november

2002/03:27 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet
Hans Karlsson
Långtidsarbetslösa invandrare och arbetsförmedling-
ens tjänster
2002/03:28 av Axel Darvik (fp) till utbildningsminis-
ter Thomas Östros
Avskaffandet av förkunskaper

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 12 november.

7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 8 november

2002/03:91 av Ulla Löfgren (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Platsbristen inom kriminalvården
2002/03:92 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesminister
Anna Lindh
ID-handling för Taiwans representation
2002/03:93 av Yilmaz Kerimo (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Folkgrupper i norra Irak
2002/03:94 av Yvonne Ruwaida (mp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Islamofobi i världen
2002/03:95 av Lars Ohly (v) till utrikesminister Anna
Lindh
USA-attack i Jemen
2002/03:96 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Mona Sahlin
Islamofobi i Sverige
2002/03:97 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet
Mona Sahlin
Mediecensur i kriget mot terrorism
2002/03:98 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
socialminister Lars Engqvist
Sjuksköterskor en bristvara
2002/03:99 av Marie Wahlgren (fp) till socialminister
Lars Engqvist
Specialistkompetens inom reumatologi
2002/03:100 av Johan Pehrson (fp) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Den kvalificerade yrkesutbildningen
2002/03:101 av Bo Bernhardsson (s) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Lunds historiska museum
2002/03:102 av Lars Ångström (mp) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
Räddningsverkets minröjningsarbete
2002/03:103 av Lennart Fremling (fp) till näringsmi-
nister Leif Pagrotsky
Miljökonsekvensbeskrivningen för avveckling av
kärnkraften
2002/03:104 av Marie Wahlgren (fp) till miljöminis-
ter Lena Sommestad
Hållbar utveckling
2002/03:105 av Annelie Enochson (kd) till statsrådet
Morgan Johansson
Åtgärder för att motverka unga människors alkohol-
missbruk
2002/03:106 av Lars Ångström (mp) till försvarsmi-
nister Leni Björklund
FOI:s forskning och utveckling inom minröjning
2002/03:107 av Lars Ångström (mp) till statsrådet
Jan O Karlsson
Sveriges och Sidas stöd till humanitär minröjning

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 12 november.

8 § Kammaren åtskildes kl. 14.17.

Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
till och med anf. 92 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till och med anf. 180
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.