Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kravet på samtrafik skall bibehållas i lagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att området för elektronisk kommunikation, som andra mogna marknader, på sikt bör regleras av ordinarie konkurrensrättsliga regler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en snar lösning på frågan om dubbla fakturor för kunder till Telias konkurrenter inom den fasta telefonin.
Den borgerliga regeringen drev 1993 igenom ”avregleringen” av telemarknaden. Någon lagstiftning på området fanns inte utan ett fungerande de facto-monopol gällde. Vem vill etablera sig på marknaden när inte telefonsamtalen kopplas vidare utanför de egna abonnenterna? ”Avregleringen” skedde genom en lagstiftning som framtvingade konkurrens genom en form av monopolreglering bl a via telelagens krav på samtrafikskyldighet.
I och med avregleringen blev Sverige ett av de första länderna i världen som liberaliserade sin telemarknad. Telelagen har utgjort det främsta verktyget för omvandlingen av Televerkets monopol till en marknad med mer och mer konkurrens. Telemyndigheten i USA har pekat på att den svenska avregleringen kanske är den mest lyckade i världen med ett s.k. win/win-resultat för både industrin och konsumenterna.
Den sannolikt enskilt viktigaste komponenten i avregleringsbeslutet från 1993 var kravet på samtrafik. Avgifterna för samtrafik skall vara kostnadsbaserade. Genom samtrafikkravet möjliggörs trafik mellan olika operatörers nät. Samtrafikkravet är själva nyckeln för att få in flera operatörer och möjliggöra en verklig konkurrens.
Regeringen föreslår i propositionen en skyldighet att förhandla om samtrafik men väljer att slopa det generella kravet på samtrafik. Det främsta skälet för detta ställningstagande förefaller vara oklarhet om huruvida EG-reglerna tillåter ett sådant krav. Istället hänvisas till den nya möjlighet som PTS föreslås ges att ålägga samtrafikförpliktelser i enskilda fall. Frågan om huruvida transiteringsskyldigheten skall ingå i samtrafikskyldigheten ger propositionen om möjligt ännu mer oroväckande svar på genom att hänvisa till att detta måste bero på omständigheterna i det enskilda fallet.
De föreslagna reglerna är enligt vår mening inte tillräckliga för att säkra samtrafiken och därmed konkurrensen på telemarknaden. De nya reglerna riskerar leda till långa processtider, vilket i sin tur minskar möjligheten för nya företag att ge sig in på marknaden. Samtrafikkravet är grundbulten i att åstadkomma konkurrens och mångfald till konsumentens nytta. Detta krav bör därför bibehållas i lagstiftningen.
Telelagens syfte var när den infördes att skapa konkurrens inom ett monopoliserat område. Telelagen skiljer sig därför från konkurrensrätten i övrigt på ett par viktiga punkter. Enligt konkurrensrätten är ett ingripande möjligt först efter det att en konkurrensöverträdelse kan misstänkas ha skett. Telelagen å andra sidan ger PTS möjlighet att sätta upp regler innan någonting inträffat.
En annan tydlig skillnad mellan Konkurrensverket och PTS står att finna i deras olika utgångspunkter för att definiera relevanta marknader. Definitionen av vad som är att betrakta som en relevant marknad är av stor betydelse i konkurrensbedömningar. Definitionen av relevanta marknader är enligt de konkurrensrättsliga reglerna för marknadsanalyser betydligt snävare än de definitioner PTS har möjlighet att göra. Inom en bransch där utvecklingen är snabb är det viktigt att hänsyn kan tas till marknadernas snabba utveckling, inte minst för att konsumentens intressen skall kunna tillvaratas på bästa sätt.
I propositionen föreslås PTS vara sektorsmyndighet för området elektronisk kommunikation samt vara den myndighet som har myndighetsansvaret enligt den nya lagen. PTS skall också ansvara för tillsynen avseende konsumentskydd och integritetsskydd. I konkurrensfrågor skall PTS samarbeta med Konkurrensverket. Detta innebär att de normerande, verkställande och dömande funktionerna i vissa fall samlas under en och samma myndighet. Detta är det sätt på vilket det i stora drag fungerar idag, men det säger mindre om hur det bör fungera imorgon eller på lite längre sikt. I det närmaste alla länder i vår nära omvärld – inklusive de anglosachiska – har valt likartade lösningar.
Under de tio år som gått sedan avregleringen har mycket hänt och konkurrenssituationen förbättras hela tiden. Det finns problem kvar att lösa innan det är möjligt att tala om telemarknaden som en marknad med fullständig och välfungerande konkurrens. Om telemarknaden varit att betrakta som en mogen marknad hade det naturliga varit att det konkurrensrättsliga regelverket tillämpats fullt ut.
Av propositionen framgår att myndighetsorganisationen bör bli föremål för avstämning två år efter att lagen trätt i kraft. Att så sker är viktigt, men inte en tillräcklig markering om i vilken riktning vi bör sträva. Det finns enligt vår mening skäl att verka för att den normala konkurrensrättsliga ordningen på sikt kommer att gälla även inom området för elektronisk kommunikation. Det bör ske när behovet av en särskild reglering för en väl fungerande konkurrens inte längre behövs. Så är inte fallet idag.
Telia är som ägare av det fasta telenätet den som fakturerar slutkunden abonnemangsavgiften oavsett vilken leverantör av teletjänsterna kunden valt. Detta innebär att kunder som väljer en annan operatör än Telia får dels en faktura från Telia för abonnemangsavgiften, dels en faktura från den operatör kunden valt för själva teletjänsterna. Det merarbete detta innebär för konsumenten utgör enligt vår mening ett klart konkurrenshinder för Telias konkurrenter. Strävan måste vara att på sikt åtgärda orsaken till detta problem, dvs. frågan om konkurrens på abonnemangsmarknaden. Innan så sker måste dock frågan om den dubbla faktureringen få en lösning. Vi förutsätter att regeringen återkommer med ett förslag till lösning på denna fråga.
|
Stockholm den 11 april 2003 |
|
|
Elizabeth Nyström (m) |
|
|
Per Westerberg (m) |
Jan-Evert Rådhström (m) |
|
Carl-Axel Roslund (m) |
Ulla Löfgren (m) |
|
Björn Hamilton (m) |
Anders G Högmark (m) |