Riksdagen beslutar om lag om ändring i lagen om allmän försäkring enligt bilaga 1.
Riksdagen beslutar om lag om ändring i lagen om läkarvårdsersättning enligt bilaga 2.
Riksdagen beslutar om lag om ändring i lagen om ersättning för sjukgymnastik enligt bilaga 3.
Vi anser att det är angeläget att såväl läkare som personer i andra vårdyrken, om de så önskar, skall kunna fortsätta sin verksamhet med offentlig finansiering utan att hindras av en fixerad åldersgräns, som tidigare var 65 år men numera 67 år. Ett beslut med just denna inriktning fattades vid riksmötet 2000/01, och att propositionen 2002/03:73 lagts fram beror på detta tidigare beslut av riksdagen.
Riksdagen godkände ett förslag från arbetsmarknadsutskottet (AU 2000/01:10), som i sin tur byggde på vad socialutskottet förordat. Detta riksdagsbeslut om åldersgränser för ersättning avsåg läkare, sjukgymnaster, tandläkare och tandhygienister. Den utredning som genomfördes på riksdagens begäran lade också fram lagförslag som avsåg alla de fyra yrkesgrupperna läkare, sjukgymnaster, tandläkare och tandhygienister. Vi delar uppfattningen att frågan om åldersgränserna bör lösas med lagändringar för alla dessa fyra yrkesgrupper.
Regeringen redovisar resultatet av den utredning riksdagen beställt (SOU 2003:7), men i propositionen framgår det att regeringen tills vidare inte har något förslag vad gäller två av de yrken som det ovannämnda riksdagsbeslutet gällde. För tandläkare och tandhygienister föreslår däremot regeringen en ändring i lagen om allmän försäkring.
Den närmast liggande förklaringen till att regeringen inte har något förslag om läkare och sjukgymnaster är att förslagen i SOU 2003:7 vidrör den politiskt omstridda frågan om etableringsfrihet eller etableringskontroll i hälso- och sjukvård. Följden har blivit att riksdagens ovannämnda beslut om åldersgränserna för ersättning endast delvis följs upp i propositionen. Detta är mycket otillfredsställande. Riksdagen bör nu göra lagändringar som tillgodoser det social- och arbetsmarknadsutskotten ville uppnå vid riksmötet 2000/01. Ett väl genomarbetat beslutsunderlag finns i de delar av betänkandet SOU 2000:7 som är aktuella i det här ärendet.
Det är inte nödvändigt att i ett sammanhang lösa alla frågor som gäller etablering av privata vårdgivare och deras möjligheter att fortsätta att vara verksamma efter 67 års ålder. De regler som ger landstingen möjlighet att utnyttja en åldersgräns för att göra en ”behovsprövning” av icke landstingsanställda läkare och sjukgymnaster kan ändras samtidigt som riksdagen ändrar bestämmelsen om åldersgräns för tandläkare och tandhygienister.
När det gäller etableringsfrihet för husläkare med flera, liksom frågan om att en privat vårdgivare skall kunna med bibehållen rätt till ersättning överlåta en praktik till en kollega, ger den nu föreliggande propositionen inte underlag för beslut om lagändringar. Vi hänvisar där till motionen 2002/03:So437 (fp). I den föreslogs etableringsfrihet för allmänläkare, barnmorskor med flera. Vidare föreslogs en återinförd möjlighet för privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller likartad specialistkompetens. Dessa ståndpunkter bör ligga till grund för ett kommande riksdagsbeslut.
Socialutskottet såg vid riksmötet 2000/01 höjningen från 65 till 67 år som ”ett positivt första steg”, men underströk samtidigt att det var otillräckligt med tanke på behoven av arbetskraft inom hälso- och sjukvården. Utskottet pekade på bristen på läkare, tandläkare och annan vårdpersonal, och på att denna brist begränsat tillgängligheten till vård. Regeringen borde därför återkomma med förslag om att ta bort åldersgränserna. De åldersgränser som utskottet syftade på är kategoriska. Möjligheten till ersättning upphör vid en viss ålder, utan hänsyn till om arbetsförmågan finns kvar och utan möjlighet till undantag.
En annan sida av saken är att om läkare med flera har möjlighet att fortsätta med sin praktik även i en ålder då de flesta gått i pension kan en risk med tiden uppstå att vårdgivarens ålder och hälsotillstånd kan gå ut över vårdens kvalitet. Om de nuvarande fixerade åldersgränserna tas bort behövs något slag av prövning så att inte ersättning med allmänna medel fortsätter att utgå när det inte är lämpligt att vårdgivaren fortsätter att arbeta längre. Möjligheten att Socialstyrelsen drar in legitimationen finns givetvis, men detta är en drastisk åtgärd som tillgrips när något redan gått fel. Det förslag till lagändring för tandläkare och tandhygienister som lagts fram i SOU 2003:7 innehåller en bra lösning på problemet, som kan användas även då det gäller läkare och sjukgymnaster.
Möjligheten att fortsätta att vara yrkesverksam upphör enligt det förslaget vare sig vid 67 eller 70 års ålder. Efter 70 behövs dock ett beslut av Riksförsäkringsverket, som då kan bygga på läkarintyg om att vårdgivarens egen hälsa är tillräckligt bra samt på en kontroll av att verksamheten bedrivs i sådan omfattning att det går att följa med i utvecklingen inom den del av vården det handlar om.
Med en sådan lösning tillgodoses socialutskottets ståndpunkt från 2000/01 på ett mycket bra sätt. Det finns inte längre någon viss ålder då yrkesverksamheten i praktiken måste upphöra, även om det efter 70 sker en prövning som har det enda syftet att skydda vårdens kvalitet. Att det formellt finns en åldersgräns med möjlighet till undantag är en lagteknisk konstruktion som används för att möjliggöra den föreslagna kontrollen med hänsyn till vårdkvaliteten. Men kärnan i förslaget är att ”stupstocken”, med en viss ålder som ofrånkomlig slutpunkt för ersättningsmöjligheten, blir avskaffad.
Förslaget att Riksförsäkringsverket gör en prövning innebär också, om man följer det även för läkare och sjukgymnaster, att landstingens ”behovsprövning” upphör. Detta bör bli riksdagens beslut. Den enda prövning som skall ske skall syfta till att trygga vårdkvaliteten, och det bör då vara Riksförsäkringsverket, inte någon lokal eller regional instans som fattar besluten.
När det gäller tandläkare och tandhygienister bör riksdagen därför besluta i enlighet med utredningsförslaget som skiljer sig från propositionens förslag på så sätt att det i lagtexten skrivs in att Riksförsäkringsverket beslutar om undantag. Lagförslag finns i bilaga 1.
Även för läkare och sjukgymnaster bör riksdagsbeslutet från 2000/01 fullföljas. Det sker lämpligen så att utredningens förslag genomförs med den ändringen att landstingets möjlighet att medge undantag från en 70-årsgräns ersätts av att Riksförsäkringsverket får medge undantag. Det betyder att ett enda ord ändras i dessa lagförslag från SOU 2003:7.
Våra förslag till lagändringar finns i bilagorna 2 och 3. Riksförsäkringsverkets prövning skall, som understrukits ovan, avse endast det som har betydelse för att upprätthålla vårdens kvalitet. Verket skall alltså inte göra någon bedömning av det lokala ”behovet” eller av landstingets inställning till konkurrens från privata vårdgivare.
Bilaga 1
Förslag till
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha följande lydelse.
|
Propositionens förslag |
Motionens förslag |
|
3 § Ersättning för tandvård lämnas ... enligt grunder som regeringen fastställer. Ersättning lämnas endast om tandvården utförts av en legitimerad tandläkare eller legitimerad tandhygienist som inte har fyllt 70 år. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får medge undantag från denna åldersgräns. |
3 § Ersättning för tandvård lämnas ... enligt grunder som regeringen fastställer. Ersättning lämnas om tandvården utförts av en legitimerad tandläkare eller legitimerad tandhygienist som inte har fyllt 70 år. Riksförsäkringsverket får medge undantag från denna åldersgräns. |
Bilaga 2
Förslag till
lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Motionens förslag |
|
9 § Läkarvårdsersättning ... företagshälsovård. Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid vårdtillfället har fyllt 67 år om inte landstinget medger något annat. |
9 § Läkarvårdsersättning ... företagshälsovård. Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid vårdtillfället har fyllt 70 år om inte Riksförsäkringsverket medger något annat. |
Bilaga 3
Förslag till
lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik skall ha följande lydelse.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Nuvarande lydelse |
Motionens förslag |
|
|
9 § Sjukgymnastikersättning ... företagshälsovård. Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som vid behandlingstillfället har fyllt 67 år om inte landstinget medger något annat. |
9 § Sjukgymnastikersättning ... företagshälsovård. Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som vid behandlingstillfället har fyllt 70 år om inte Riksförsäkringsverket medger något annat. |
|
|
Stockholm den 4 april 2003 |
||
|
Bo Könberg (fp) |
||
|
Linnéa Darell (fp) |
Solveig Hellquist (fp) |
|
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
|
Erik Ullenhag (fp) |
||