Föräldrarna har ansvaret för sina barn – inte staten. Det krävs ett tydligt ställningstagande för föräldraskapets roll i samhället. Staten och samhället i övrigt måste högre värdera uppgiften att stödja och underlätta föräldraskapets åtaganden. När föräldrar inte klarar av att ta hand om sina barn skall det offentliga träda in. När den lilla världen brister, skall den stora världen träda till.
Kriterierna för när barn skall anses befinna sig i en utsatt situation bör baseras på en korrekt verklighetsbeskrivning. Att inte alla barn betraktas som omvårdnadsprojekt underlättar för de mest utsatta barnen.
Barn med invandrarbakgrund måste uppmärksammas. Det gäller såväl barn som utsätts för sexuell exploatering i Sverige, ensamkommande flyktingbarn som barn som utsätts för hedersrelaterat våld. Här krävs skyndsamma förslag om åtgärder.
Svensk förvaltning, i likhet med många andra runtom i världen, präglas av stuprörsprincipen. Det leder till obefintlig eller bristande samordning med övriga berörda myndigheter. Vi instämmer i synen på vikten av samordning och samverkan mellan myndigheter, men anser att regeringen har en alltför ljus bild av möjligheterna till samverkan.
Länsstyrelsernas och Socialstyrelsens tillsynsverksamheter bör bilda en ny myndighet som bedriver tillsyn inom vårdens och socialtjänstens hela område. En fristående tillsynsmyndighet med tydligt ansvar är nödvändig för att öka förtroende för tillsynen bland medborgare och berörd personal.
I den tidigare barnavårdslagen fanns möjlighet för sociala myndigheter att i samverkan med familjen stötta och förebygga problem på ett tidigt stadium, innan omhändertagande blev aktuellt. Vi vill återinföra denna möjlighet i socialtjänstlagen.
Regeringen föreslår i den utökade anmälningsskyldigheten att de som utsatts för våld skall kunna få information när den intagne friges. Vi anser att detta också skall ske vid permissioner.
Vi föreslår att ett system med dödsorsaksutredningar införs i stället för de dödsfallsutredningar regeringen föreslår. Med vårt förslag genomförs en rättsmedicinsk undersökning för att diagnostisera dödsfallet. På så sätt kan fler dödsfall till följd av våld upptäckas.
Vi vill ha höjda minimistraff vid misshandel av barn, vilket innebär att grov misshandel bör rendera minst två års fängelse.
Vi föreslår flera åtgärder utöver regeringen i syfte att stärka skyddet för utsatta barn.
För att stärka kvaliteten på socialtjänstens arbete, och garantera att medborgarna möter en utbildad socionom, bör legitimering av socionomer införas.
Förövare bör kunna genomgå behandlingsprogram för att efter genomgånget straff inte falla tillbaks i tidigare beteende.
Domstolarnas handläggning av barnärenden måste genomlysas.
Till sist kan vi konstatera att regeringen inte har angivit några ekonomiska konsekvenser för förslagen. Därför står regeringen inför att antingen tillföra ytterligare resurser eller låta andra verksamheter stryka på foten för att realisera förslagen. Detta problem är inte marginellt, utan bör beaktas mot bakgrund av att cirka 75 procent av landets kommuner i dag har problem med att finansiera den löpande verksamheten.
1 Sammanfattning 3
2 Innehållsförteckning 5
3 Förslag till riksdagsbeslut 6
4 Barn är föräldrarnas ansvar 7
5 När föräldrarna sviktar 7
6 Barn med invandrarbakgrund 8
7 Förstärkt tillsyn inom socialtjänstens ansvarsområde 8
7.1 Särskild myndighet 8
7.2 Förebyggande arbete 9
8 Forskning kring utsatthet bland barn 9
9 Samverkan 10
9.1 Färre stuprör är bra 10
9.2 Kraftsamla polisresurserna kring utsatta barn 11
10 Anmälningsskyldighet 11
10.1 Uppföljning av påföljd vid anmälningsskyldighet 11
10.2 Anmälningsskyldighet vid permissioner 12
11 Dödsfallsutredningar respektive dödsorsaksutredningar 12
12 Barnmisshandel i straffrätten 13
12.1 Skärpt straff för barnmisshandel 13
12.2 Barn är brottsoffer i familjevåldet 13
13 En nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården 14
14 Ytterligare förslag som stärker skyddet för utsatta barn 14
14.1 Legitimering av socionomer 14
14.2 Socialtjänstlagen och besöksförbudet 15
14.3 En utvärdering av lagen om särskild företrädare för barn 15
14.4 Domstolarnas handläggning av barnärenden 16
14.5 Motverka återfall genom behandling 16
15 Ekonomiska konsekvenser 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ansvaret för barn ytterst vilar på föräldrarna.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att förbättra situationen för barn med invandrarbakgrund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en särskild myndighet inrättas för tillsyn av socialtjänsten.
Riksdagen beslutar att införa den tidigare 26 § i barnavårdslagen i socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning kring utsatthet bland barn.
Riksdagen beslutar att Brottsförebyggande rådet får ett vidgat uppdrag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samverkan mellan myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anmälningsskyldighet i samband med permission från anstalt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av utökad anmälningsskyldighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en haverikommission vid dödsfall bland barn.
Riksdagen beslutar att skärpa straffet för barnmisshandel i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag om att barn som bevittnar övergrepp inom familjen skall vara målsägande i rättsprocessen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den nationella handlingsplanen för den sociala barn- och ungdomsvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om legitimering av socionomer.
Riksdagen beslutar om påföljd vid brott mot besöksförbud enligt 27 § socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av lagen om särskild företrädare för barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om domstolarnas handläggning av barnärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behandling för att motverka återfall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de ekonomiska konsekvenserna av regeringens förslag.
Regeringen utgår från en mycket vid definition av vad utsatta situationer för barn innebär. Flera olika kategoriseringar görs: barn som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld och sexuella övergrepp, barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka, barn till utvecklingsstörda, barn till misshandlade kvinnor, barn som försummas, barn i ekonomiskt utsatta familjer, situationer vi också anser vara svåra och försätter barn i utsatthet. Därefter beskrivs barn i socialtjänststatistiken. Barn som varit föremål för någon insats från socialtjänsten, familjerättsstatistik som visar hur många barn som under ett år varit föremål för samarbetssamtal eller vårdnadsutredning m m, hänvisas till som ”mörkertal” för barn som eventuellt far illa.
Vi anser att regeringens perspektiv där lätt leder fel, då barndom per definition inte kan sägas vara en utsatt situation. Vi tror oss kunna påstå att det finns barn till separerade föräldrar som inte kan anses befinna sig i en utsatt situation. Om kriterierna för när barn skall anses befinna sig i en utsatt situation inte bygger på en korrekt verklighetsbeskrivning riskerar alla barn att betraktas som omvårdnadsprojekt för det offentliga, vilket i sig kan innebära att de allra mest utsatta återigen hamnar vid sidan om och inte får det stöd som de behöver.
Vi anser också att regeringen bortser från föräldrarnas ansvar för sina barn. Under stycket om föräldrars ansvar utgår regeringen från att förverkligandet av reglerna i föräldrabalken och FN:s barnkonvention skall ligga på samhället. Snarare borde föräldrarnas ansvar lyftas fram tydligare. Vi hade gärna sett ett tydligt ställningstagande från regeringen att föräldrar ytterst är ansvariga för sina barn.
För att ha en möjlighet att komma till rätta med utsatthet för barn måste man börja med den främsta orsaken, familjesituationen barnen lever i. Regeringen vägrar konsekvent att närmare studera faktorer som påverkar familjelivet. Samstämmiga forskningsresultat säger att en trång ekonomisk situation och liten möjlighet att styra sin vardag ger frustrerade föräldrar. Frustration hos föräldrar är en stor riskfaktor för barns utsatthet.
Frustration urholkar tryggheten och ökar risken för utsatthet. Känslan av trygghet är viktig för alla och särskilt viktig för barn. Tryggheten skapas inom familjen men påverkas mycket starkt av hur samhället och staten prioriterar familjen och föräldraansvaret. I denna del är propositionen helt tom på såväl analys som förslag till hur samhället kan stödja och underlätta föräldrars åtaganden.
När föräldrar inte förmår ta ansvar för sina barn har det offentliga en absolut skyldighet att ingripa. Det är i sammanhanget viktigt att poängtera att barnens perspektiv inte får komma på undantag. När barn stöter på vuxna från samhällets institutioner måste de kunna räkna med att få bli hörda och få sina intressen tillgodosedda. Vuxna har ett stort ansvar att med varsamhet och omtanke beakta barnets bästa. Det är engagerade vuxna som kan hjälpa utsatta barn att återupprätta tilliten till det omgivande samhället. Om inte barnets perspektiv genomsyrar det offentligas bemötande av dem riskerar vi att få barn som vänder samhället ryggen.
Alla barn är olika. Det betyder att vi måste gå ifrån stora institutionaliserade standardlösningar som inte förmår ge den medkänsla och värme som barn behöver. För att beakta barns perspektiv krävs i stället småskaliga och situationsanpassade lösningar för barnets bästa. När den lilla världen brister, måste den stora världen ovillkorligen träda till.
Då kan visionen om ett samhälle där barnets bästa tas tillvara förverkligas.
Av propositionen framgår att en rapport med förslag om åtgärder i syfte att förbättra mottagandet av flyktingbarn bereds inom Regeringskansliet. Det framgår också att en arbetsgrupp skall kartlägga kunskaperna om barn som utsätts för sexuell exploatering i Sverige. Slutligen framgår också att regeringen ”följer nära utvecklingen” beträffande hedersrelaterat våld, och avser att ta initiativ i frågan.
Vi anser att barn som kommer till Sverige och som ligger i farozonen, i enlighet med den beskrivning som regeringen ger, är väldigt utsatta. Vi kan på goda grunder anta att de, när de kommer till Sverige, redan varit med om traumatiska upplevelser. Vad gäller barn som utsätts för hedersrelaterat våld, befinner de sig i en dubbelt svår situation – utsatta för våld och klämda mellan två kulturer. Därför måste vi understryka vikten av att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med förslag om åtgärder för att förbättra för dessa barngrupper.
Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket medan länsstyrelserna har det regionala tillsynsansvaret över hur kommunerna tillämpar socialtjänstlagen. Tillsynsfunktionen är av stor vikt för att säkerställa den enskildes rättssäkerhet och lagligheten i den bedrivna verksamheten. Detta kräver att tillsynen måste säkras på ett sådant sätt att förtroendet för den svenska socialtjänsten förbättras.
Socialstyrelsen har i dag dubbla roller: dels att utveckla och fastställa kriterier som gör det möjligt för den att följa och vidareutveckla socialtjänsten, dels att granska verksamheten, det vill säga se efter att den följer de normer myndigheten fastlägger. Den nära kopplingen mellan uppgifterna ger rimligtvis vissa förutsättningar för utveckling och förbättring av tillsynens kvalitet. I längden innebär dock den dubbla rollen otydlighet, och det finns risk att det dubbla uppdraget försvagar tilltron till myndighetens tillsynsuppgift.
Det är därtill sedan länge känt att det föreligger gränsdragningsproblem mellan Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsynsområden. Den otydliga gränsdragningen försvårar för både personal och medborgare att känna till kriterier, skyldigheter och rättigheter. Den otydliga gränsdragningen leder också till ineffektivt dubbelarbete beträffande tillsynen.
Vi anser att det bör skapas en fristående tillsynsmyndighet som handhar tillsynen såväl inom sjukvården som inom socialtjänsten. Länsstyrelsernas och Socialstyrelsens tillsynsverksamheter skall bilda en ny myndighet som bedriver tillsyn inom vårdens och socialtjänstens hela område. En sådan myndighet skulle kunna avhjälpa både problemet med Socialstyrelsens i dag dubbla roller och gränsdragningen mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna.
En central fristående tillsynsmyndighet med tydligt ansvar är nödvändig för att öka förtroende för tillsynen hos medborgare och berörd personal. Den kan bättre än rådande system hantera information kring kriterier som skall uppfyllas och underlag som används för tillsynen.
Med ett samlat tillsynsansvar ges också bättre förutsättningar för ett koncentrerat metod- och kompetenshöjande arbete som främjar tillsynsverksamhetens utveckling.
Vi vill betona att verksamhet i både privat och offentlig regi skall vara föremål för tillsyn på lika villkor.
Respekten för familjens egna möjligheter gäller också i de fall då barnet råkat illa ut eller befinner sig i riskzonen. Genom den tidigare 26 § i barnavårdslagen (kap. 4) kunde sociala myndigheter i samverkan med familjen och på ett tidigt stadium inrikta sitt arbete på att hjälpa och stötta, ofta i förebyggande syfte. Åtgärder vidtogs sedan stegvis i samråd med familjen och först som en sista utväg kunde övervakning och ett omhändertagande bli aktuellt.
I dag kommer dessvärre socialnämndens åtgärder ofta överraskande och inte sällan för sent. Vi anser därför att denna paragraf skall återinföras i socialtjänstlagen.
Vi anser i likhet med regeringen att kunskapsläget är eftersatt. Det gäller både våld mot barn och områden som tangerar eller har beröring med detta. På flera ställen i propositionen framgår att kunskapsnivån är för låg, att forskning saknas på många områden och att mycket krävs inför framtiden. Det är därför angeläget att öka kunskaperna i dessa ämnen. Regeringen konstaterar vidare att det finns relativt lite forskning om den vård som samhället ger till barn i behov av stöd och hjälp. Det gäller både vad effekten av dygnsvård är och om effekterna om öppenvård (där man faktiskt vet ännu mindre). Det finns ”förvånansvärt lite forskning” på området och att ”effektutredningar saknas helt” när det gäller kontaktperson/familj.
Vi måste i detta sammanhang framföra en invändning, i så måtto att regeringens förslag för att öka kunskaperna på området framstår som splittrade och utan tydlig målsättning.
På flera ställen i regeringens proposition redovisas initiativ och beredningar i syfte att öka kunskapen. Därtill skall Brottsoffermyndigheten (BRÅ), Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) samt Socialstyrelsen kartlägga och analysera våld mot barn. När det gäller regeringens förslag om att BRÅ skall få i uppdrag att kartlägga skolelevers erfarenheter av våld i hemmet, i skolan och på fritiden anser vi att detta uppdrag bör utsträckas till att även innefatta föräldrars erfarenheter och attityder till våld.
Vi anser att det krävs en sammanhållen och fokuserad metodik i syfte att öka kunskaperna kring våld mot barn. Därför bör en institution, till exempel det föreslagna Nationellt Riskbarncentrum, få till ansvar att samla in och sammanställa relevant forskning på området.
Svensk förvaltning, i likhet med många andra runtom i världen, präglas av stuprörsprincipen. Styrning och implementering av lagar har skett genom ett centralt verk ner till de enskilda kontoren, till exempel via Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket ner till socialkontoren och försäkringskassorna. Det leder till obefintlig eller bristande samordning med övriga berörda myndigheter.
Som ett led i att motverka bristande samverkan avser regeringen att införa nya lagbestämmelser där samverkan införs mellan bland annat socialtjänst, sjukvård, skola och polismyndigheter lokalt. Socialtjänsten får förstahandsansvar för att samverkan kommer igång.
Vi instämmer i synen på vikten av samordning och samverkan mellan myndigheter, men anser att regeringen har en alltför ljus bild av den verklighet vi har att anpassa oss efter, än vad som är fallet. Ett exempel från propositionens ljusa bild är att närpoliser på regelbunden basis närvarar i kommunernas gymnasieskolor. Mot bakgrund av den skriande bristen på poliser framstår regeringens bild om möjligheterna att involvera närpolisen i det sociala arbetet som väl naiv.
Trots allt finns det goda exempel att studera. Ett lyckat exempel på samverkan som vi vill påskynda utredningen av är inrättandet av familjevåldsenheter vid polismyndigheter.
Våld mot barn, framför allt när det handlar om familjevåld, tillhör de mest komplicerade utmaningarna inom polisens utredningsverksamhet. Alla vårdnadshavare vet vilka svårigheter som är förknippade med att förmå barn att berätta om svårigheter som de upplevt. Det kräver mycket trygghet och en hel del skicklighet av den vuxne, och generöst med tid, för att barnet skall våga öppna sig.
För de poliser som har till uppgift att förhöra barn uppstår också inte sällan motsättningar mellan barns behov av tid och rättsprocessens processuella regler. Oavsett om barnet är offer eller förövare är det nödvändigt att barnet ges den tid och de tillfällen som krävs för att kunna berätta om sina upplevelser. Barnet måste få möjlighet att känna tillit till utredaren. Hur än situationen har varit i hemmet känner det lilla barnet lojalitet till sina föräldrar. Barn kan inte heller i tid och rum redogöra för händelseförlopp som vuxna har inarbetad erfarenhet av. Att tillgodose barnets behov i en rättsprocess bör kunna ske utan att äventyra vederbörliga krav på rättssäkerhet.
Alla dessa faktorer ställer stora krav på dem inom polismyndigheterna som skall utreda våld mot barn. I dag är det få polismyndigheter som har inrättat arbetssätt som motsvarar de professionella svårigheter som barnutredningar medför. Vi ser denna brist främst i att endast 10 procent av anmäld barnmisshandel föranleder åtal. Det har bedrivits mycket utvecklingsarbete inom detta område, men implementeringen går alldeles för långsamt, och det krävs en stark politisk viljeyttring för att skynda på förbättringar inom området. Vid de polismyndigheter där familjevåldsenheter inrättats har samverkan mellan olika myndigheter blivit ett naturligt inslag i arbetet.
I dag råder en anmälningsplikt för yrkesverksamma inom det offentliga när misstanke om att barn far illa, eller riskerar att fara illa, föreligger. Den som låter bli att anmäla kan riskera att dömas till ansvar för tjänstefel eller åläggas disciplinpåföljd enligt lagen om offentlig anställning, eller om detta regleras i kollektivavtal.
Anmälningarna om misstanke att barn far illa är få i dag, vilket betyder att många utsatta barn troligen inte får det stöd från samhällets sida som de behöver. Ett förslag som har framförts i olika sammanhang är att införa påföljd för personal som underlåter att göra en anmälan i enlighet med gällande lagstiftning. Det är dock inte enbart så att utökade sanktionsmöjligheter är det bästa för utsatta barn. Utökad information och kunskap bland de anställda är viktiga verktyg för att öka antalet anmälningar.
Lika viktigt är det dock att en uppföljning görs av befintligt påföljdssystem, med analys av varför anmälningarna är så få, vad som avhåller personal från att anmäla, vad som påverkar en ökad anmälningsbenägenhet m m.
I regeringens förslag till utökad anmälningsskyldighet understryks vikten av att kriminalvården uppmärksammar socialtjänsten när en våldsbenägen (familjerelaterat våld) intagen i anstalt står inför frigivning. Vad regeringen ej uppmärksammat är att det dessutom är lika viktigt att de som varit utsatta för våld informeras om när den intagne har permission.
Regeringen föreslår att Socialstyrelsen skall få i uppdrag att utreda och analysera förutsättningarna för att utforma ett system för dödsfallsutredningar där barn avlidit på grund av mord, dråp eller misshandel. Barnmisshandelskommittén föreslog att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att pröva dödsfallsutredningar, vilket regeringen inte föreslår. Man begränsar sig till att ge Socialstyrelsen ett utredningsuppdrag istället för att pröva en verksamhet.
Vi föreslår att ett system med dödsorsaksutredningar införs i stället för de dödsfallsutredningar som Socialstyrelsen skall utreda förutsättningarna för. Dödsorsaksutredningar (haverikommission) är ett tvärprofessionellt sammansatt team som sammankallas när ett dödsfall bland barn konstaterats. Att dessa team har bredast möjliga kompetens är avgörande för kvaliteten på slutresultatet. Utredningen startar med att en rättsmedicinsk undersökning genomförs för att diagnostisera dödsfallet. Rätt diagnos är avgörande för den fortsatta utredningen. I motsats till dödsorsaksutredningar tar dödsfallsutredningar enbart upp de fall där dödsorsaken redan diagnostiserats. Av internationella studier som genomförts på området framgår att mörkertalet kan vara stort och att många dödsfall till följd av våld inte rubriceras som brott.
En annan skillnad är att vid dödsorsaksutredningar kan ett eller flera team sändas till platsen för dödsfallet och samverka med lokala myndigheter. I dödsfallsutredningarna träder enbart lokala team in. Intervallerna mellan utredningarna kan vara långa med tanke på att det i dag konstateras 10–12 fall av dödligt våld mot barn per år, vilket talar för centrala dödsorsaksutredningar som får en totalt sett högre kompetens och erfarenhet för det känsliga arbete som skall utföras.
Regeringen har valt att inte utöka kriminaliseringen av misshandel som riktar sig mot barn genom särreglering. Vi ansluter oss till denna ståndpunkt, men anser till skillnad från regeringen att grov misshandel av barn bör bestraffas hårdare än i dag. HD har ju lagt praxis på tre år om man nästan har ihjäl ett barn. Vi vill se höjda minimistraff, vilket innebär att grov misshandel bör rendera minst två års fängelse.
Cirka 10 procent av alla barn har upplevt våld i hemmet någon gång och cirka 5 procent av alla barn upplever våld i hemmet ofta. Hundratusentals barn i Sverige kan sägas vara utsatta. Barn som upplever våld är en stor och dessutom mycket utsatt grupp. Det finns numera en lång rad av studier och statliga utredningar som ger belägg för denna slutsats.
Flera undersökningar visar också att konsekvenserna av våldet är omfattande. Nuvarande lagstiftning medger inte att rättsväsendet fäster tillräcklig uppmärksamhet på barn som är utsatta. Jämfört med andra länder är barnets rättsliga ställning i Sverige svag. Skall Sverige i fortsättningen finnas med i den internationella förgrunden inom barnrättens område krävs förändringar. Sociala myndigheter, sjukvård m fl har inte heller de önskvärda möjligheter som krävs för att rehabilitera utsatta barn.
I motsats till Sverige har Nya Zeeland utformat lagstiftningen så att särskild hänsyn tas till att barn som brottsoffer skiljer sig från vuxna. Mot bakgrund av barns speciella behov anses en person misshandla ett barn psykiskt om den personen låter barnet se eller höra fysisk, sexuell eller psykisk misshandel av en person som barnet har en nära relation till, eller utsätter barnet för en reell risk att se eller höra misshandel. I den nyzeeländska lagstiftningen läggs hela ansvaret på förövaren, vilket innebär att den till barnet närstående som utsatts för övergrepp inte anses som medskyldig.
Vi hävdar med bestämdhet att barn som bevittnar våld inom familjen är brottsoffer och skall ses som målsägande i sådana brottmål. Det är därför nödvändigt att vi i svensk lagstiftning, på liknande sätt som i Nya Zeeland, uppmärksammar barnet.
En sådan lagändring kan också vara ett redskap för att skydda barnet då det kommer till frågan om vårdnad och umgänge. En riskbedömning enligt föräldrabalken är inte enbart fokuserad på om brott har begåtts, utan handlar om andra faktorer också. En lagföring ger ett bättre underlag för den totala riskbedömningen. Frågor om vårdnad och umgänge hör i högsta grad samman med att förebygga och åtgärda psykisk barnmisshandel.
Vi menar att barn som bevittnar övergrepp måste ges bättre skydd än vad nuvarande lagstiftning medger. Vi vill därför uppdra åt regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag till hur lagstiftningen bör utformas.
För närvarande finns nio nationella handlingsplaner som regeringen initierat. Flera av handlingsplanerna berör angelägna samhällsfrågor. Men flera av de nationella handlingsplanerna inkräktar på den kommunala självstyrelsen. Äldreomsorg, handikappolitik och hälso- och sjukvård är några av de områden där regeringen försöker kringgå den kommunala självstyrelsen genom nationella handlingsplaner. Det gör att regeringen kan detaljstyra landstings- och kommunförvaltningar utan att behöva anslå resurser samtidigt som möjligheterna till avgiftsfinansiering begränsas.
Frågetecken kan resas huruvida handlingsplaner löser de problem som skall lösas. Vi anser att de problem som lagstiftaren uppmärksammar primärt bör lösas genom lagstiftning. Om implementering eller styrningsproblem uppmärksammas kan lagstiftningen ändras genom till exempel förbättrad samverkan.
Regeringen anger begränsad kunskap om regelförändringars konsekvenser samt att barn- och ungdomsvården inte utvecklats i enlighet med de mål som riksdagen fastställt som syfte för en nationell handlingsplan. Därför vill regeringen tillsätta en utredning som skall göra en samlad analys och föreslå åtgärder.
Bland regeringens förslag förekommer forskning och samverkan i syfte att förbättra barn- och ungdomsvården. Därför finns anledning att ifrågasätta vad en nationell handlingsplan tillför. Vi anser att floran av utredningar och initiativ som regeringen beskriver bör realiseras i lagstiftning innan riksdagen skall ta ställning till ytterligare en handlingsplan.
När föräldrar inte kan ta ansvar för sina barn måste det offentliga kunna bistå med hjälp. I flera uppmärksammade fall har medierna visat att det finns brister i socialtjänstens handläggning av dessa ärenden. Därtill har tillsynsmyndigheter, såsom till exempel länsstyrelsen, konstaterat att det finns brister i socialtjänstens arbetsformer.
Eftersom ett omhändertagande beslutat av det offentliga ställer stora krav på rättstryggheten bör ansvarsutkrävandet förbättras.
Akademikerförbundet SSR, det fackliga yrkesförbundet för akademiker med examen från olika beteendevetenskapliga och samhällsvetenskapliga utbildningar som företräder en majoritet av landets socionomer, har sedan flera år tillbaka drivit ett krav om legitimation för socionomer. 1998 fattades beslut om att inrätta en nämnd för socionomauktorisation. Idag är drygt 2 500 socionomer auktoriserade. För auktorisation krävs tre års yrkeserfarenhet, intyg från två personer om lämplighet för yrket och, slutligen, extern handledning omfattande minst 100 timmar.
Legitimation är en viktig kvalitetssäkring för de medborgare som kommer i kontakt med socionomer, vare sig de är verksamma som socialsekreterare i kommunerna eller som kuratorer i hälso- och sjukvården. Både myndighetsutövning och psykosocialt behandlingsarbete kräver stor kunskap och kompetens.
En legitimation är ett sätt att stärka kvaliteten och garantera medborgarna att de möter en utbildad socionom. I dag råder det en brist på socionomer i hela landet. Detta har inneburit att även personer utan adekvat utbildning erhåller anställning som socialsekreterare. En annan konsekvens är att helt nyutexaminerade socionomer tvingas utföra de svåraste arbetsuppgifterna utan stöd av erfarna kollegor. Om problemet inte skall bli större är det nödvändigt att arbetsgivarna gör satsningar i syfte att klara den framtida personalförsörjningen av socionomer.
En fördel med att utfärda legitimation för socionomer är ökade möjligheter för ansvarsutkrävande. En socionom som är direkt olämplig kan då förhindras utöva sitt yrke. På så sätt kan rättssäkerheten öka.
I dag kan vuxna belagda med besöksförbud enligt 27 § socialtjänstlagen bjuda ungdomar på sprit utan att det är möjligt för polisen att ta sig in i bostaden och skydda barn och ungdomar, eftersom detta brott enbart ger böter. För att polisen skall kunna ingripa, och göra en husrannsakan, krävs misstanke om brott som ger fängelse som påföljd.
Vi anser att brott mot besöksförbudet enligt socialtjänstlagen bör inbegripa fängelse i straffskalan. Dras parallellen till ordinarie besöksförbud i brottsbalken kan straffet sättas till fängelse i högst ett år. Ett annat förslag är att föra in detta under allmänt åtal, det vill säga att åklagare skall kunna väcka åtal även utan Socialstyrelsens medgivande. Då får polisen möjlighet att ingripa vid misstanke om brott.
I propositionen nämns inte lagen om särskild företrädare för barn som trädde i kraft den 1 januari 2000. Både Barnmisshandelskommitténs och LVU-utredningens betänkanden behandlade problemen med att skydda barn vars föräldrar misstänks för övergrepp. I och med lagen om särskild företrädare för barn fick polisen möjlighet att, utan föräldrars samtycke, tala med barnet och möjliggöra undersökningar för att säkra bevis mot en misstänkt förövare.
Socialnämndens möjligheter att kontakta barn som misstänks befinna sig i utsatta situationer är väsentligt mer beskuren. I remissvaren till LVU-utredningen anför bland annat Justitieombudsmannen att detta bör utredas närmare. Vi instämmer i denna uppfattning och anser att en första utvärdering av lagen om särskild företrädare för barn bör genomföras och att det samtidigt utreds om en liknande lagstiftning är applicerbar på socialtjänsten.
Barnmisshandelskommittén, vars betänkande är grund till många av regeringens förslag, hade i uppdrag att utvärdera och föreslå förbättringar i rättsväsendets insatser mot barnmisshandel. Polisens, åklagarnas och kriminalvårdens insatser utreddes, men inte domstolarnas.
Domstolarnas insatser är av avgörande betydelse för helhetsbedömningen av rättsväsendets bemötande av barn. Vi beklagar att regeringen inte tog tillfället i akt att ge kommittén tilläggsdirektiv som kunde ge en helhetsbild av rättsväsendet. En analys av alla delar av rättsväsendet borde ha genomförts då kommittén i sitt slutbetänkande säger att ”kunskap om barn i landets domstolar måste förbättras”.
Vi anser att regeringen bör fylla den kunskapslucka som finns inom rättsväsendets område. Den nyligen tillsatta Vårdnadsutredningen har i sina direktiv att utreda domstolarnas hantering av vårdnadsprocesserna. En liknande utredning anser vi vara angelägen på straffrättens område. I en sådan genomlysning kan det vara bra att utvärdera den lagförändring som gjordes år 2000 då riksdagens majoritet beslöt att försvaga barnkompetenskravet i domstolarna.
Av Barnmisshandelskommitténs betänkande framgår att ”samhällets målsättning kan inte begränsas till att skydda barn från svåra skador eller våldsam död utan måste innefatta att ge barn i svåra familjesituationer hjälp till en familjesituation som kan gagna fortsatt allsidig utveckling”.
När en förälder döms för barnmisshandel måste nödvändiga insatser vidtas för att ge förövaren möjlighet att inse det brott han/hon begått och ges hjälp att förändra sitt beteende med målet att i fortsättningen av barnens uppväxt kunna vara en bra förälder. I dag är inte detta möjligt. Detta beror dels på att straffsatserna är för låga för att genomföra effektiva behandlingsprogram. Dels har inte kriminalvården de nödvändiga instruktionerna och resurserna för att genomföra en sådan målsättning. På dagens anstalter finns över huvud taget inga program för dessa, för barnen viktiga, förövare. 5 procent av anstaltstiden på fängelserna går till programverksamhet. Av denna ringa tid, används 1 procent till program kring våld och det finns inget specifikt program för förövare som slagit sina barn. Förövare som slår sina barn skall kunna genomgå behandlingsprogram för att efter avtjänat straff inte falla tillbaks i tidigare beteende. Ett exempel som kunde utvecklas inom anstalterna är att bygga ut det behandlingsprogram som drivs inom frivården i Malmö kallat Fredman.
Regeringen har inte angivit några ekonomiska konsekvenser för förslagen. Det innebär att om förslagen medför ekonomiska konsekvenser för kommunerna kvarstår frågan hur förslagen skall finansieras. Detta problem är inte marginellt, utan bör beaktas mot bakgrund av att cirka 75 procent av landets kommuner i dag har problem med att finansiera den löpande verksamheten.
Regeringen anger också att vissa förslag kräver resurser. Till exempel föreslår regeringen att ”socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt förskolan, skolan och skolbarnsomsorgen skall samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa”. En sådan omfattande samverkan kan knappast ske med dagens resurstilldelning. Det framgår om inte annat av propositionen då ”skäliga resurser behöver i såväl tid som pengar avsättas för uppdraget”.
Vi anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med en realistisk ekonomisk konsekvensanalys av de föreslagna åtgärderna.
|
Stockholm den 10 mars 2003 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |
Anne Marie Brodén (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |