1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Utgiftsområdets omfattning 5
4 Socialförsäkringssystemets utformning 5
5 Ohälsan växer och växer... 6
5.1 Alltfler förtidspensionärer 6
5.2 Sveriges ekonomiska utveckling i fara på grund av ohälsan 6
5.3 Regeringen handlingsförlamad 7
5.3.1 Regeringens misstag 7
5.3.2 Vad gör regeringen nu? 7
5.3.3 Kommentarer till regeringens olika förslag 8
6 Kristdemokraternas åtgärder för ett mer hälsosamt liv 10
6.1 Bredare fokus på ohälsans orsaker 10
6.1.1 Prevention 10
6.1.2 Arbetets art har förändrats under de senaste decennierna. 10
6.1.3 Vart tog tiden vägen? 11
6.1.4 Folkhälsoarbetet och synen på människan som en helhet 11
6.1.5 Föräldrar och barn behöver mer tid 11
6.1.6 Kvinnors dubbelarbete 12
6.1.7 Ett mänskligt och uthålligt arbetsliv 12
6.1.8 Ohälsan bland personal i offentlig sektor 13
6.1.9 Kvalitet och tillgänglighet i hälso- och sjukvård 13
6.2 En ny rehabiliteringsförsäkring 14
6.2.1 Rehabilitering ger positiva effekter för individen 16
6.2.2 En kraftfullare försäkring med individen i centrum 16
6.2.3 Samhällsekonomiskt lönsamt 16
6.2.4 En offentlig huvudaktör 16
6.2.5 Försäkringsgivarens uppdrag 17
6.2.6 Rehabiliteringsprocessen – drivs på av en koordinator 17
6.2.7 Ingen ny myndighet 18
6.2.8 En omfattande utredning 19
6.3 En fungerande administration 19
6.3.1 Rehabilitering i särskilda resultatenheter 20
6.4 Genomförande av rehabiliteringsförsäkring 20
7 Övriga socialförsäkringsfrågor 20
7.1 Vilande förtidspension 20
7.1.1 Förtidspensionärer som saknar arbete 21
7.2 Taket i sjuk- och föräldraförsäkringen 21
7.3 Samverkan 23
7.4 Karensdagar 24
7.5 Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) 24
7.6 Slopa de fasta stegen i sjukförsäkringen 24
7.7 Ny modell för trafikförsäkringen 25
7.8 Övrigt 26
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om socialförsäkringssystemets utformning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till arbetsgivarna i rehabiliteringsarbetet och om att efterlevnaden av den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen bör följas upp.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förlängd sjuklöneperiod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sanktionsåtgärder mot arbetsgivare som inte skickar in rehabiliteringsunderlag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett bredare fokus på ohälsans orsaker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prevention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de immateriella värdena som viktiga hälsofaktorer ges ett större utrymme i folkhälsoarbetet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge föräldrar ansvar och resurser för att själva kunna utforma sin vardag och kunna välja barnomsorgsform och att de ekonomiska villkoren för att ta hand om barn måste vara gynnsamma.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors dubbelarbete och om att möjliggöra köp av hushållstjänster även för låg- och medelinkomsttagare.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid, distansarbete och job-sharing.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra semesterlagen så att betald semester utöver fyra veckor skall kunna tas ut som arbetstidsförkortning för den som så önskar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjliggöra större mångfald av vårdgivare för att på så sätt öka vårdpersonalens möjlighet att påverka arbetsförhållanden, löneutveckling och karriärvägar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ytterligare resurser för att införa en nationell vårdgaranti och ytterligare resurser till kommun och landsting för god vård och omsorg.2
Riksdagen beslutar införa en ny rehabiliteringsförsäkring, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fungerande socialförsäkringsadministration.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda resultatenheter inom försäkringskassan som arbetar med rehabilitering.
Riksdagen begär att regeringen påbörjar det nödvändiga lagstiftningsarbetet för den nya rehabiliteringsförsäkringen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för förtidspensionärer som vill komma tillbaka till arbetslivet men saknar arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiell samverkan.
Riksdagen beslutar om en ny beräkningsgrund för den sjukpenninggrundade inkomsten (SGI), i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om att de fasta stegen i sjukersättningen avskaffas och att den i stället skall kunna lämnas i proportion till nedsättning av arbetsförmågan, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar införa en ny modell för trafikförsäkringen, i enlighet med vad som anförs motionen.
Riksdagen beslutar öka anslaget till RFV för administrering av den ”utvecklingspeng” som skall utgå till flyktingar, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt uppställning:
Tusental kronor
|
Anslag |
Regeringens förslag, kr |
Anslagsförändring, kr |
|
19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m. |
46 943 496 000 |
- 4 990 000 000 |
|
19:2 Förtidspensioner |
58 024 970 000 |
- 950 000 000 |
|
19:7 Riksförsäkringsverket |
933 523 000 |
+ 10 000 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområdet |
119 398 964 000 |
- 5 930 000 000 |
1Yrkandena 2, 10 och 11 hänvisade till AU.
2Yrkandena 7, 12 och 13 hänvisade till SoU.
3Yrkande 8 hänvisat till UbU.
4Yrkande 9 hänvisat till SkU.
Utgiftsområdet omfattar politikområdet ersättning vid arbetsoförmåga. Politikområdet omfattar sjukpenning, rehabilitering, närståendepenning, förtidspension, ersättning vid handikapp samt arbets- och kroppsskador, området kostnader för sysselsättning av vissa förtidspensionärer samt anslagen för Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
Frågan om socialförsäkringarnas omfattning och utformning handlar ytterst om var gränsen mellan det offentliga och det privata ansvarstagandet ska dras. Varje del i ett socialförsäkringssystem bör därför prövas utifrån subsidiaritetsprincipen: vilken nivå är mest lämpad för beslutsfattande – individen, familjen, kommunen eller staten? När svaret på denna fråga avgörs är det flera faktorer som måste vägas in: hur påverkas möjligheterna till personligt inflytande och ansvarstagande? Hur påverkas människors trygghet och grundskyddet för dem med lägst inkomst? Hur påverkas drivkrafterna till arbete, utbildning och företagande, dvs ekonomins funktionssätt i stort? Hur påverkas möjligheter till fusk och överutnyttjande? Kommer personer som i dag står utanför systemen att få del av dem?
Kristdemokraterna står bakom huvudtanken att staten är den aktör som bäst kan tillhandahålla ett generellt system för att försäkra människor mot vissa mer eller mindre påverkbara inkomstbortfall, men att dessa system även bör ge utrymme för egna lösningar och personligt ansvarstagande. Detta gäller i första hand vid sjukdom, arbetslöshet, barnafödande och pension. Till allra största delen kan dessa system betraktas som en omfördelning i tiden för en och samma person eller familj. Omfördelningen mellan olika personer och familjer påverkas huvudsakligen av grundskyddens nivå och hur systemen finansieras.
Dagens socialförsäkringssystem har emellertid brister i flera avseenden. De är varken särskilt robusta, överskådliga eller träffsäkra och behöver därför reformeras. Ett undantag är det nya pensionssystemet som Kristdemokraterna står bakom tillsammans med Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Socialdemokraterna.
En nödvändig reformering av socialförsäkringarna låter sig dock inte göras hur snabbt eller lätt som helst. Det nya pensionssystemet föregicks av utredningar i ca 14 år även om huvuddelen av arbetet gjordes från 1992 till 1998. Även om övriga delar av socialförsäkringen inte är lika komplicerade som just ett pensionssystem står det klart att man oftast måste göra en avvägning mellan vad som är möjligt att göra i det korta perspektivet och vad som är det långsiktigt önskvärda. Men de åtgärder som går att vidta på kort sikt bör förstås ligga i linje med vad som också är önskvärt på längre sikt.
I ett kortare perspektiv bör socialförsäkringarna (pensionssystemet undantaget) renodlas och samordnas. Ett bättre samband mellan avgifter och förmåner – försäkringsmässighet – måste upprättas genom någon form av löne- och avgiftsväxling då det är fråga om att försäkra ett inkomstbortfall.
I ett längre perspektiv är det sedan önskvärt att hela skatte-, avgifts- och transfereringssystemet vid en given omfördelning effektiviseras. Därtill bör även incitamenten för enskilda individer förbättras vid givna förmåner. Dessa förbättringar tillsammans, eller var och en för sig, skulle avsevärt kunna stärka den svenska ekonomins tillväxtkraft. En styrka med dessa reformer är att de kan genomföras utan att den offentliga sektorns totala omfördelande funktion behöver ändras.
Sveriges ekonomi är i fara och enskilda människor får vänta i åratal på rehabiliteringsinsatser på grund av regeringens handlingsförlamning inför de utmaningar det ökade antalet sjukskrivningar utgör.
Under 2002 beräknas sjukförsäkringens kostnad uppgå till 113 miljarder kronor. Idag är över 200 000 långtidssjukskrivna, varav drygt 118 000 varit sjukskrivna i över ett år. Kostnaderna för sjukpenning, förtidspension och rehabilitering har sedan början av år 2000 ökat med 750 miljoner kronor per månad, eller 25 miljoner kronor om dagen. Det rör sig alltså om enorma summor. Sjukpenningdagarna har ökat dramatiskt med början omkring 1997. Vad som också är tydligt är att sjukpenningdagarna ökat mer för kvinnor än för män.
Antalet personer med förtidspension/sjukbidrag fortsätter att öka. Enligt Riksförsäkringsverket utbetalades i september 2002 uppemot 475 000 förtidspensioner, vilket är en ökning med nästan 28 000 jämfört med året innan. Antalet nybeviljade förtidspensioner under januari–augusti 2002 har ökat med 23 % jämfört med samma period 2001. Nästa år kommer dessutom nya regler för förtidspensioner som enligt RFV kommer medföra att kostnaderna stiger med ytterligare drygt 3 000 miljoner kronor.
Utgifterna för sjukpenningen har nästan tredubblats sedan 1995/96 och beräknas i år uppgå till mer än 42 miljarder kronor. Ekonomistyrningsverkets prognoser för statsbudgeten visar ett kraftigt underskott nästa år. Det beror främst på höga utgifter för sjukpenningen. Budgettaken hålls inte på grund av de skenande kostnaderna i sjukförsäkringen. Det finns enligt Riksförsäkringsverket inget som tyder på en minskning i utgifterna för sjukförsäkringen. Istället bedöms ökningen av antalet nettodagar fortsätta. Andelen sjukskrivna över ett år utgör cirka 33 procent av de totala utgifterna för sjukpenning. Sjukfall som varar minst ett år har ökat mest.
Det är nu fem år sedan sjukförsäkringskostnaderna började skena i höjden. Under hela denna tid har Göran Persson varit statsminister. Den ena utredningen har avlöst den andra under de senaste åren, men från Regeringskansliet har det inte kommit mycket konkret. Några pratgrupper, några ytterligare utredningar, men väldigt lite som råder bot på den skenande utvecklingen av sjukförsäkringen. Även om den negativa utvecklingen inleddes redan 1997 var det först i budgetpropositionen för 2002 som regeringen reagerade på de höga sjukskrivningstalen och det ökande antalet förtidspensioneringar. I finansplanen upprättades en strategi för ökad hälsa i arbetslivet i form av ett elvapunktsprogram. Programmet innehöll idel utredningsuppdrag och statistiska uppdrag. Även om programmets elva punkter skulle genomföras till punkt och pricka kommer de ökande ohälsotalen i arbetslivet inte att hejdas. Regeringens program vittnar snarare om en påtaglig likgiltighet och handlingsförlamning.
Regeringen hade om den följt Kristdemokraternas förslag om en ny rehabiliteringsorganisation i budgetmotionen hösten 2000 haft helt andra förutsättningar att komma tillrätta med det växande underskottet i budgeten.
I budgetpropositionen för år 2003 redogör regeringen för de underlag, utredningar och arbetsgrupper som passerat revy alltsedan ohälsotalen börjat skena. Det märkliga är att regeringen använder alla dessa utredningar och arbetsgrupper för att visa på sin handlingskraft. Sanningen är givetvis den motsatta. Trots goda genomarbetade förslag från olika utredningar har regeringen förblivit passiv. Att dessutom endast ägna sig åt att tillsätta utredningar har knappast hjälpt dem som väntar på en rehabilitering.
I den framlagda budgetpropositionen kan vi konstatera att regeringen nu åtminstone tycks ha vaknat upp ur sin dvala och insett att satsningar måste göras för att minska de höga sjukskrivningskostnaderna. Men man håller fortfarande kvar vid sitt kraftlösa elvapunktsprogram. Därutöver sker ett ostrukturerat lappande och lagande som inte kommer att lösa de strukturella problem som finns inom socialförsäkringsområdet. Här återkommer åtgärder som antingen är rena utredningsuppdrag, statistiska uppdrag, redan befintliga eller som i ett helhetspaket redan föreslagits av olika utredningar. Dessutom förekommer flera lösryckta förslag som Kristdemokraterna tidigare motionerat om vid flera tillfällen. Sammanfattningsvis är åtgärdslistan otillräcklig och återigen ett bevis på att det saknas en helhetssyn på problematiken.
Satsningen på att få ner ohälsotalen är heller inte så stor som regeringen vill göra gällande. Istället för de 750 miljoner som man nämner i budgeten handlar det om ca 240 miljoner kronor totalt. Satsningar och finansiering sker i princip från samma utgiftsområden som skall lösa problemen med ohälsa. Dessutom är regeringens beräkning av satsningens effekt en glädjekalkyl av stora mått.
Vi har noterat att även LO, TCO och Saco vill ha en ny rehabiliteringsförsäkring. Vad väntar regeringen på?
Regeringen har presenterat ett elvapunktsprogram och därutöver olika andra insatser för ökad hälsa i arbetslivet. Dessvärre innehåller förslagen inget som snabbt kan få effekt för de skenande kostnaderna för sjukpenning och förtidspension. För att få ner den kraftigt ökande sjukskrivningsfrekvensen måste kraftfulla och strukturella åtgärder vidtas för att snabbt följa upp sjukskrivningar och satsa på prevention och rehabilitering. Nedan kommenterar vi vissa av förslagen.
Förslaget i elvapunktsprogrammet om att stärka metodutveckling inom företagshälsovården med 10 miljoner kronor ställer vi oss tveksamma till. Företagshälsovården är privata företag som ska svara mot kundernas behov. Som företag är det deras uppgift att tjäna pengar på att exempelvis erbjuda arbetsgivarna att köpa rehabiliteringsutredningar, eller andra rehabiliteringsinsatser som arbetsgivaren önskar. Denna process pågår redan inom företagshälsovården. Att staten då ska gå in och stödja dessa privata företag ter sig märkligt.
Förslagen om utvecklingen av rehabiliteringsmetoder hos de offentliga arbetsgivarna, stöd till regionala skyddsombud och förstärkt tillsynsverksamhet av Arbetsmiljöverket återfinns i en annan form i vår sedan länge föreslagna rehabiliteringsförsäkring.
De medel som man i budgetpropositionen sägs avsättas för bättre primärvård och att korta köer i vården innebär i praktiken, enligt Landstingsförbundets beräkningar, ett mycket blygsamt nettotillskott. Regeringen ger med ena handen och tar med den andra (denna fråga utvecklas vidare i avsnitt 6.1.9).
I budgetpropositionen ställs återigen stora krav på arbetsgivarna. Men man måste ha i åtanke att det är försäkringskassans ansvar att samordna insatserna. Idag får arbetsgivarna sällan det nödvändiga stödet från försäkringskassan när det gäller rehabiliteringsarbetet. Man kan inte förvänta sig att varje enskilt företag ska känna till landstingens och socialtjänstens verksamhet. Den kompetensen måste försäkringskassans rehabiliteringshandläggare stå för.
Det förebyggande arbetet ute på arbetsplatserna är viktigt. Detta är arbetsgivarnas ansvar tillsammans med företagshälsovården. Här ska arbetsgivarna arbeta med det systematiska arbetsmiljöarbete som lagen föreskriver. Den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen är bra och ger redan idag arbetsgivarna ett stort ansvar för arbetsmiljön. Regeringen bör följa upp att den efterlevs istället för att hitta på nya lagar.
Rehabilitering innebär att få dem som blivit sjukskrivna åter i arbete. Här har staten ett stort ansvar att stödja arbetsgivarna med professionell rehabiliteringskompetens. Att samordna de vitt skilda insatser som kan behövas.
I budgetpropositionen redogör regeringen sin syn på frågan om att införa en ”avsevärt förlängd” sjuklöneperiod för arbetsgivare. Tankegångarna i redogörelsen visar återigen regeringens dogmatiska syn på vad som orsakar ohälsa och därmed vem som ansvarar för den. Allt kan inte relateras till arbetslivet eller arbetsplatsen. Det är hela livssituationen som påverkar hur man mår. Därför är det helt orimligt att ensidigt belasta arbetsgivare för alla ohälsoproblem som kan tänkas drabba olika personer.
En förlängd sjuklöneperiod skulle även riskera att medföra osäkerhet för småföretagare samt en indelning av arbetssökande i ett A- och B-lag efter deras fysiska förutsättningar. Denna problematik omnämns också i regeringens proposition. Gerhard Larssons utredning har prövat förslaget om en förlängd sjuklöneperiod. Han fastslog att förslaget slår mot handikappade, mot kvinnor och att det i andra länder samt i Sverige inte gett någon effekt. Förslaget innebär snarare att den samordnade rehabiliteringen riskerar att fördröjas än mer.
Vi ställer oss ytterst tveksamma till elvapunktsprogrammets sanktionsåtgärder mot arbetsgivare som inte skickar in rehabiliteringsunderlag. Här finns det en risk för godtycklighet i systemet. Kraven på arbetsgivare måste vara olika beroende på arbetsplatsens storlek. Istället bör positiva incitament utvecklas för ett gott samarbete mellan försäkringskassa och arbetsgivare. Det positiva incitament som finns är att försäkringskassan och arbetsgivarna i samverkan planerar åtgärder och delar på eventuella kostnader för rehabilitering. Det för båda parterna till samarbete. Arbetsgivarna får stöd och råd, försäkringskassan får en aktivare arbetsgivare. Vi vill understryka vikten av stöd från arbetsmarknadsmyndigheten för redan anställda där en annan arbetsplats är den enda lösningen för att individen ska kunna återgå i arbete. ”Rätt” arbete kanske inte finns hos befintlig arbetsgivare.
Regeln om att arbetsgivaren har skyldighet att lämna in rehabiliteringsunderlag finns redan idag i rehabiliteringsförordningen. Den behöver dock inte skickas in om den anses ”obehövlig”. I vissa fall har till exempel den anställde redan kommit i arbete igen när utredningen ska påbörjas. Att då tvinga arbetsgivaren att skicka in rehabiliteringsunderlag och dessutom betala för ett utlåtande från företagshälsovården verkar orimligt. Förslaget innebär även att försäkringskassornas administration ökar, vilket inte är produktivt i nuläget med den arbetsbelastning som redan förekommer.
Arbetsplatsen är inte den enda avgörande förklaringsfaktorn för den ökade ohälsan. När man läser regeringens texter och lyssnar på debatter slås man av hur dogmatiskt man ser på orsakerna till sjukfrånvaron. Arbetsplatsens beskaffenhet och arbetsmiljön verkar vara de enda faktorer som påverkar om människor mår dåligt och sjukskriver sig. Med ett sådant snävt fokus kommer man inte åt problemen. Kristdemokraten har ett betydligt bredare fokus.
Utan att förringa arbetsplatsens betydelse i sammanhanget menar vi att det finns ett flertal orsaker till den ökade sjukfrånvaron. Grunden för åtgärder mot ohälsan måste bygga på en korrekt analys av orsaksförhållandena. Utformningen av familje-, social-, folkhälso-, skatte- och jämställdhetspolitiken har stor betydelse för möjligheterna att komma till rätta med ohälsan.
Det förebyggande arbetet måste ske med ett långsiktigt perspektiv. Förebyggande åtgärder har inte bara rent fysiska effekter, utan också psykologiska, sociala och ekonomiska. Grundläggande begrepp inom förebyggande arbete är primär, sekundär och tertiär prevention. Man brukar skilja mellan hälsofrämjande insatser för att undvika sjukdom – så kallad primärprevention – och insatser för tidig upptäckt av sjukdom – sekundärprevention. Med tertiär prevention menas insatser för att förhindra att en sjukdom återkommer eller förvärras. Kristdemokraterna anser att det förebyggande arbetet måste rikta in sig på alla dessa nivåer. I det perspektivet blir det, vilket nämnts inledningsvis, alltför snävt att bara fokusera på arbetsplatsen och de problem som kan uppstå där.
Regeringen måste skyndsamt vidta åtgärder för att strukturer för förebyggande insatser kommer till stånd. Detta är de viktigaste enskilda insatserna för att komma till rätta med de ökande ohälsotalen.
Under de senaste decennierna har arbetets art genomgått en relativt dramatisk förändring. Förbättrade produktionsprocesser, ökat datoranvändande, slimmade organisationer, personalminskningar utifrån såväl rationaliseringsskäl som besparingsskäl m.m. har bidragit till att stressen i arbetslivet har ökat markant.
Högre krav på effektivitet följs inte alltid av nödvändigt socialt stöd. Kraven leder också i många fall att den enskilde upplever att han eller hon tappar kontrollen, vilket leder till stress. Ofta är det fråga om en dominoeffekt där det ena problemet leder till det andra.
Gemensamt för många av dem som drabbats av utbrändhet och andra stressrelaterade tillstånd är att de arbetar med andra människor inom hälso- och sjukvården och andra människovårdande yrken.
Allt fler kan vittna om att tidsbrist och stress har blivit ett avsevärt samhällsproblem. Tiden räcker inte till för våra barn, våra anhöriga och våra medmänniskor. Alltför ofta räcker inte tiden till för läraren att ägna sig åt eleven som halkar efter. Inte heller för sjuksköterskan att göra det där lilla extra, som skapar högre kvalitet i vården. Inte heller finns tiden för att ta hand om oss själva, för eftertanke om hur vi bör leva, eller för den vardagliga samvaron mellan föräldrar och barn. Allt detta, bristen på tid, det höjda tempot, skapar stress och i förlängningen ökad ohälsa.
Ohälsan både i och utanför arbetslivet måste bekämpas genom att stärka den enskilda människans känsla av värde, inflytande och egenmakt. Hälsa handlar om att få leva ett så friskt liv som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Sociala och ekonomiska villkor, arbetsmiljö och levnadsvanor har stor betydelse för hälsoutvecklingen.
Den fysiska hälsan i Sverige är god medan den psykiska hälsan tenderar att försämras. Arbetslöshet, dålig ekonomi, låg utbildningsnivå och andra kända faktorer räcker inte alltid som förklaring till den psykiska ohälsan. Även under materiellt goda förhållanden förekommer ohälsa på det psykologiska planet. Detta innebär att det inte alltid är materiella faktorer som orsakar ohälsa eller att mer pengar är lösningen på problemen. Människan är en helhet där både kropp och själ behöver vårdas. Människans behov av gemenskap och trygghet kan inte ersättas, utan måste tillfredsställas redan från födseln. Otrygghet grundad i barndomen följer ofta individen upp i vuxen ålder och denne får ofta bära med sig otryggheten resten av livet.
De immateriella värdena måste beaktas som viktiga hälsofaktorer och ges ett större utrymme i det framtida folkhälsoarbetet.
Mycket tyder på att en ökad förvärvsfrekvens, högre tempo i arbetslivet och ökad arbetslöshet och därmed ökad rädsla för att förlora jobbet försvårar föräldraskapssituationen. Därför är det viktigt att ge föräldrarna såväl ansvaret som resurserna för att själva kunna utforma sin vardag och kunna välja barnomsorgsform som de anser bäst. Kristdemokraternas förslag om barnomsorgskonto ger föräldrarna denna viktiga valmöjlighet. De ekonomiska villkoren för att ta hand om barn måste vara gynnsamma. En generös föräldraförsäkring (med höjt golv, höjt tak och höjd ersättningsnivå), rätten att vara tjänstledig i tre år som nybliven förälder, tillgång till god barnomsorg av olika slag som kan väljas efter barnets och föräldrarnas önskemål är viktiga inslag för kombinationen föräldraskap och arbetsliv. De familjepolitiska förslag vi har är även viktiga ur ett jämställdhetsperspektiv.
För många kvinnor är stressen utanför jobbet det stora problemet. De flesta män uppger situationen på arbetsplatsen som den främsta källan till stress. För kvinnor är livet utanför jobbet en minst lika viktig stressfaktor. Studier som har gjorts kring denna fråga visar att kvinnans adrenalinhalt stiger kraftigt kring klockan fyra på eftermiddagen och når sin topp vid åttatiden. Då har mannens stresshormon lagt sig till rätta efter en liten topp vid sextiden. En studie på kvinnor som vårdats för akut kranskärlssjukdom visade att den stress som var förknippad med familjelivet utgjorde den största faran för hälsan. Kristdemokraterna anser att stressen måste minska också i hemmen. Möjligheten att köpa privata tjänster såsom städning, tvätt, reparationer av huset, fönsterputsning, bilvård o.s.v. måste öka. Det ger möjlighet för familjer att frigöra tid för fri användning istället för att, som nu, producera alla dessa tjänster själv. Sänkt skatt på hushållstjänster skulle ge lägre priser och ett antal nya jobb. Det skulle möjliggöra även för låg- och medelinkomsttagare att kunna välja bort arbetsuppgifter i hemmet, till förmån för andra aktiviteter alternativt vila. För ensamstående mammor är detta särskilt viktigt.
Eftersom det fortfarande ofta är kvinnorna som har huvudansvaret för hemmet och barnen skulle förslaget dessutom öka jämställdheten. Genom att möjliggöra köp av hushållstjänster underlättar vi för både män och kvinnor att förena yrkesarbete med föräldraskap och fritid.
Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort medinflytande för personalen. En av de allra viktigaste faktorerna för den enskilde är att få påverka omfattning och förläggning av arbetstider. Ett utrymme av självvalda arbetstider ger också positiv inverkan på arbetsklimatet och minskar stressfaktorn. Kristdemokraterna menar att arbetstidslagstiftningen måste utformas så att arbetsgivare och arbetstagare i ökad utsträckning lokalt kan fastställa arbetstiden efter sina behov och önskemål. Vi vill uppmuntra arbetsgivarna att tillämpa en flexibel förläggning av arbetstiden för sin personal. Vi ser även positivt på distansarbete och så kallad job-sharing, där två parter med likartad kompetens delar på ett jobb för att klara t.ex. barnomsorg på ett familjenära sätt.
Forskning visar att stress kan vara positiv under begränsad tid, men att risken för utbrändhet vid långvarig stress ökar. Det är därför nödvändigt med en längre sammanhängande ledighet för återhämtning. Kristdemokraterna vill förändra semesterlagen så att betald semester utöver fyra veckor ska kunna tas ut som arbetstidsförkortning för den som så önskar.
Människor arbetar i dag i större utsträckning i projekt och s.k. platta organisationer i vilka ett stort egenansvar förekommer. Organisationerna tenderar ibland att innebära ökade krav, oklara gränser, dåligt personalstöd och krympande resurser. Men platta organisationer kan också medföra arbetsglädje, större delaktighet och utvecklingsmöjligheter. Allt beror på hur väl organisationen fungerar och vilka resurser den förfogar över. Därför är det viktigt att tillgodose varje människas behov av tillitsrelaterade strukturer i arbetslivet. Ansvar och befogenheter måste gå hand i hand och en god arbetsinsats skall uppmärksammas och belönas.
Offentlig sektor toppar statistiken över såväl antalet långtidssjukskrivna som korttidsfrånvaron på arbete. En särskild genomlysning bör göras av den offentliga sektorns speciella problem. Erbjudande om trygga jobb, med möjlighet till flexibel arbetstidsförläggning och rik möjlighet till kompetensutveckling, är några viktiga faktorer för framtidens personalpolitik inom offentlig sektor. Extra viktigt är det med tanke på att kvinnor är överrepresenterade i ohälsostatistiken. Att minska ohälsan bland dessa grupper är alltså i allra högsta grad ett led i arbetet för ett jämställt samhälle.
Vårdpersonalens insatser är nyckeln till god vård. Genom bättre arbetsförhållanden och högre löner, bland annat genom att fler vårdgivare och karriärvägar tillkommer, blir personalen inom vård och omsorg friskare och vården bättre. Det finns ett antal undersökningar som alla tyder på en och samma sak, nämligen att anställda hos privata vårdgivare trivs bättre och mår bättre än sina kollegor hos offentliga vårdgivare. Professor Furåker vid Göteborgs universitet har i sin forskning kommit fram till att offentliganställda är mer missnöjda med lön och anställningstrygghet än privatanställda. De anser också att de oftare kommer hem utmattade från jobbet. Missnöjet gäller också karriärmöjligheter och makt över tiden. Merparten av de sjuksköterskor som övergått från offentlig till privat vård anser att övergången varit positiv. Initiativ från medarbetarna tas tillvara i större utsträckning och de anställda får mer stöd och uppmuntran i sitt arbete.
Det är oerhört viktigt att människor får vård i tid för att på så sätt undvika mänskligt lidande och utdragna sjukskrivningar. Kristdemokraterna anser att vård och omsorg måste ges en särställning i samhället och därmed tillförsäkras tillräckliga resurser.
Resurser som tillförs landsting och kommuner skall därför främst användas till att säkerställa en god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har presenterat statistik över de resurser som tillförts landsting och kommuner under de två senaste mandatperioderna.
Där konstaterar man att kommunsektorn inte fått några nettotillskott under de senaste fyra åren. Skälet till detta är minskade statsbidrag på grund av inflationen, effekter på momssystemet och egenavgifter som inneburit ett betydande skattebortfall för kommunsektorn. I praktiken blir det således inga nya tillskott till landstingen år 2003.
Vi tar dessa uppgifter på allvar och anser att regeringens satsning är otillräcklig för att garantera en god vård och omsorg. För att kunna höja kvaliteten, utöka antalet vårdplatser och rekrytera mer personal tillför Kristdemokraterna därför 3,5 miljarder kronor mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och landsting de närmaste två åren.
För att öka tillgängligheten vill Kristdemokraterna införa en nationell vårdgaranti. För detta ändamål avsätter vi ett särskilt bidrag på 3,5 miljarder kronor under två år, dvs. en miljard kronor mer än regeringens så kallade tillgänglighetspengar. Den nationella vårdgarantin omfattar alla medicinskt motiverade behandlingar och skall vara fullt genomförd inom två år.
Den nationella vårdgarantins införande förutsätter en större mångfald av vårdgivare. Regeringen motarbetar en mångfald av vårdgivare. Den så kallade stopplagen som hindrar landstingen att själva bestämma över sin organisation ska, enligt regeringen, permanentas. Vi anser tvärtom att fler alternativa driftsformer i vården är nödvändiga om korta väntetider ska kunna garanteras.
Problemen med de skenande sjukförsäkringskostnaderna har lett till en tydlig ökning i debattintensitet på området. Den ena aktören efter den andra kommer med förslag till lösningar. Flera seriösa och tunga instanser – bland andra LO, TCO och Saco – har, liksom Kristdemokraterna, krävt att regeringen ska inrätta en ny rehabiliteringsförsäkring. Vad väntar regeringen på?
Kristdemokraterna har länge motionerat i riksdagen om att rehabiliteringsmomentet måste få en betydligt starkare ställning i sjukförsäkringen. Vi har ett mycket väl utvecklat, konkret förslag om hur detta skulle kunna genomföras. Förslaget bygger på en statlig utredning, vars betänkande offentliggjordes år 2000, men som ignorerats av regeringen. Utredningen heter ”Rehabilitering till arbete – en reform med individen i centrum” (SOU 2000:78). Kristdemokraterna satsar sammanlagt 6,75 miljarder kronor de närmaste tre åren på en kraftigt förbättrad rehabiliteringsförsäkring. (Se tabell nedan.) Sjukförsäkringen är huvudintäkt. Staten bör skjuta till den del som är rimlig för att finansiera rehabilitering för de 25 procent som inte har en traditionell arbetsgivare, exempelvis arbetslösa.
Specifikation av kostnaderna för rehabiliteringsförsäkringen:
Tabell 1 Ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring
|
Ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring, kostnader vid helårseffekt. Miljoner kronor |
2004 |
|
Bättre rehabiliteringsutredningar (ca 100 000 nivå 2-utredningar) |
125 |
|
Mentorskap |
50 |
|
Förstärkning med nya yrkesinspektörer |
15 |
|
Ekonomiskt stöd till offentliga arbetsgivare |
150 |
|
Egenföretagare får vidgad rätt till rehabilitering |
85 |
|
Rehabiliteringsinsatser (nivå 3-utredningar inkl fördjupad rehabiliteringsutredning) |
1 524 |
|
Avdrag för nuvarande medel till köp av rehabiliteringstjänster |
–949 |
|
Köp av enklare hälso- och sjukvårdstjänster |
65 |
|
Nationell metod- och utvärderingsenhet |
25 |
|
Koordinatorer (Ca 1 000 nya heltidstjänster inkl försök med 30 arbetsplatsrådgivare/case-managers) |
480 |
|
Nationell utbildningssatsning |
5 |
|
Anordningsbidrag till utökat rehabiliteringsutbud (inkl utredningsresurser) |
500 |
|
Utökad rätt att studera med rehabiliteringsersättning |
30 |
|
Arbetshjälpmedel |
15 |
|
Stöd till mjukstart vid återinträde på arbetsmarknaden (lönebidrag under viss period vid återgång till arbete) |
215 |
|
Kompletterande arbetsmarknad – förlängd rehabiliteringsersättning |
300 |
|
Forskningsmedel |
55 |
|
Högskoleutbildning i rehabilitering |
15 |
|
Summa kostnader |
2 705 |
Tanken är att den nya försäkringen fortsättningsvis skall finansieras via arbetsgivaravgifter, men under en övergångsperiod på tre år ska staten stå som medfinansiär. Enligt utredaren behöver mellan 2,6 miljarder och 2,9 miljarder kronor per år satsas under en treårsperiod för att sätta igång det nya arbetssättet.
Ett stort antal studier pekar på att aktiva sammansatta rehabiliteringsinsatser och ett snabbt agerande vid sjukskrivningar faktiskt ger positiva effekter för individen jämfört med passivitet. Dessa effekter kan avläsas på individers funktion, sjukdagar och in- eller återinträde i arbetslivet. Jämfört med dagens situation med relativt hög grad av passivitet ger förstärkt rehabilitering minskade sjukdagar och förtidspensioneringar.
Det behövs en kraftfullare försäkring – en sammanhållen rehabiliteringsförsäkring. Den bidrar med aktiva och tidiga insatser i syfte att få den sjukskrivne tillbaka till arbete så fort som möjligt. De regionala och lokala skillnaderna i försäkringsutfall ska minskas, en ökad professionalisering av arbetsuppgiften måste åstadkommas, en ökad försäkringsmässighet jämfört med dagens system är nödvändig och försäkringens förebyggande roll måste förstärkas. Den nya, förstärkta rehabiliteringsförsäkringen innehåller rätt till rehabiliteringsstöd, mer kraftfulla medel för aktiva insatser och får en mer fristående ställning i förhållande till statsbudgeten.
Individens ställning i dagens rehabiliteringssituation varierar beroende på vilket regelverk som är aktuellt. De aktuella lagarna är – utöver lagen om allmän försäkring – arbetsmiljölagen, anställningsskyddslagen, socialtjänstlagen samt hälso- och sjukvårdslagen.
Individen måste ställas i centrum. En förutsättning för lyckad rehabilitering är individens engagemang och medverkan. Kristdemokraterna anser därför att individen skall ges ett reellt inflytande i rehabiliteringsprocessen genom att han eller hon får vissa lagfästa rättigheter mot försäkringsgivare och rehabiliteringsaktörer.
Utredningen som ligger till grund för Kristdemokraternas rehabiliteringsförsäkring tog initiativ till en makroekonomisk studie av de totala samhällsekonomiska effekterna. Utredningen visade att den samhällsekonomiska vinsten av framgångsrik rehabilitering är mycket stor i förhållande till den sannolika kostnaden för själva rehabiliteringen. En krona ger nio åter, sett över de fyra sektorerna inom offentlig sektor, arbetsgivarens och den enskilde individens ekonomi.
Idag är det inte ovanligt att den försäkrade ”bollas” mellan olika offentliga aktörer och i en del fall hamnar mellan stolarna. Vi måste komma bort från det uppifrån- och myndighetsperspektiv som präglar dagens rehabiliteringsförsäkring. Det kristdemokratiska förslaget om förstärkt rehabiliteringsförsäkring sätter individen i centrum och låter därmed det offentliga anpassa sig efter individernas skiftande behov och önskemål.
För att komma bort ifrån det myndighetsperspektiv som präglar dagens rehabiliteringsförsäkring flyttas i vårt förslag tyngdpunkten från fyra likvärdiga offentliga sektorer (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör. Nedan beskrivs i korthet vad denne huvudaktör – försäkringsgivaren – har att göra.
Den första uppgiften för försäkringsgivaren är att beräkna och betala ut ersättning till individen för dels inkomstförlust, dels andra ersättningar och bidrag som kan vara aktuella i det enskilda fallet.
Den andra uppgiften är att ansvara för rehabiliteringsutredningen. En grundlig utredning är själva utgångspunkten för en lyckad rehabiliteringsprocess. Den måste också göras tidigare än vad som sker nu. Som regel ökar då förutsättningarna för framgång och minskar på så sätt också kostnaderna för försäkringen.
Den nuvarande ordningen med arbetsgivarna som ansvariga för rehabiliteringsutredningen fungerar dåligt. Endast en av fyra arbetsgivare genomför utredningen som det är tänkt. Att flytta över ansvaret från arbetsgivaren till försäkringsgivaren kan uppfattas som kontroversiellt. Men vid en samlad bedömning menar vi att fördelarna överväger.
Den tredje huvuduppgiften innebär att försäkringsgivaren aktivt skall verka för att den sjukskrivne individen kan komma åter i sitt tidigare arbete eller – om detta inte är möjligt – i likvärdigt arbete. Om den sjukskrivne individen saknar anställning skall försäkringsgivaren i stället se till att individen uppnår arbetsförmåga.
Den fjärde huvuduppgiften är att ansvara för uppföljning så att uppnådda positiva effekter kan vidmakthållas.
Den femte och sista huvuduppgiften innebär att försäkringsgivaren även skall arbeta med förebyggande insatser.
Sammanfattningsvis kan sägas att den förstärkta rehabiliteringsförsäkringen leder till att rehabiliteringen kommer igång i ett betydligt tidigare skede än vad som är fallet idag. All vetenskap och erfarenhet säger att ju tidigare rehabiliteringen kommer igång, desto större är chansen att den försäkrade ska kunna återgå i arbete. Vad rehabiliteringsförsäkringen gör är att drastiskt förkorta den tid då den försäkrade passivt går sjukskriven. Den enskilde tjänar på det i form av ökade möjligheter till återgång i arbete. Det offentliga tjänar på det genom att antalet sjukpenningdagar drastiskt kommer att minska.
Rehabiliteringen ska i vårt förslag ses som en process. Processen består av tre faser. I praktiken råder det givetvis inte vattentäta skott mellan de olika faserna, tvärtom överlappar de varandra.
Försäkringsgivaren har i sin organisation personer som utses till koordinator i varje enskilt ärende. Denne bör ha god förmåga att självständigt driva rehabiliteringsprocessen med respekt för individens rättigheter och integritet, gärna med erfarenhet från olika delar av arbetslivet. Vidare förutsätts kunskaper i såväl rehabiliterings- som försäkringsmedicin, allmän kännedom om socialrätt, arbetsrätt och försäkringsjuridik.
På flera högskolor i Sverige, däribland Mitthögskolan, har man på senare år påbörjat utbildningar i rehabilitering. Dessa skulle utgöra en grund för en högskoleutbildning för att utbilda koordinatorer.
Det är mycket viktigt att processen kommer igång så snart som möjligt efter insjuknandet. I Gerhard Larssons utredning föreslår man vid en avvägning att rehabiliteringsutredningen bör göras efter fyra veckors sjukskrivning eller tidigare om individen själv begär det.
Genom att rehabiliteringsprocessen kan komma igång tidigare än i nuvarande ordning kan man komma ifrån mycket av den tid som den sjuke, enligt nuvarande ordning, är passivt sjukskriven.
Även om arbetsgivaren inte längre ansvarar för rehabiliteringsutredningen är det ändå viktigt att betona arbetsgivarens ansvar att medverka till att lämna nödvändiga uppgifter och information till försäkringsgivaren samt att även i övrigt bistå för att underlätta utredningen.
När rehabiliteringsutredningen är gjord är det således dags för själva rehabiliteringsinsatserna. Det kan röra sig om olika former av träning och aktiviteter för att individen ska återvinna funktioner, självförtroende och ibland motivation. Förutom behandling, medicinsk eller annan, kan olika rådgivningsinsatser – ekonomiska, sociala, psykologiska m.m. – komma i fråga.
Koordinatorn ansvarar för att följa upp och säkra de uppnådda rehabiliteringseffekterna i varje enskilt fall. Frekvens och tidsutsträckning varierar från individ till individ och det är en del i koordinatorns professionalism att bedöma vad som behövs i det enskilda fallet.
Utvärdering av processen innebär att individens och övriga aktörers uppfattning om kvalitet fångas upp och dokumenteras systematiskt. Denna information möjliggör och bidrar till framtida metodutveckling och mer generell utvärdering och forskning.
En ny myndighet kallad Rehabiliteringsstyrelsen bör, enligt utredaren, införas. Där delar vi dock inte utredarens förslag att den skall byggas upp som en fristående myndighet. Vi anser att dess funktion bör finnas som en egen resultatenhet inom RFV.
Den utredning som ligger till grund för vårt förslag (SOU 2000:78) är förhållandevis omfattande och lägger ett stort antal förslag utöver det vi redogjort för här. Det rör sig bland annat om:
en regional resultatenhet inom den regionala försäkringskasseorganisationen
en metod- och utvärderingsenhet
ekonomiskt stöd till offentliga arbetsgivare
vidgad rätt till rehabilitering för egenföretagare
kompetensförstärkning av handläggarpersonal
en nationell utbildningssatsning för 3 000 nyckelpersoner på arbetsplatser och myndigheter
en förstärkt arbetsmiljöinspektion
högskoleutbildning inom rehabilitering
utökad rätt att studera med rehabiliteringsersättning m.m.
Sammantaget stämmer dessa förslag väl överens med det vi kristdemokrater länge eftersträvat, nämligen resurssatsningar på rehabiliteringsområdet för tidiga åtgärder och höjd kompetens inom försäkringskasseorganisationen. Utredaren belyser också på ett bra sätt att vissa personer behöver hjälp med arbetsmarknadsinriktade åtgärder för att komma tillbaka i arbete. Det är ett faktum att många är sjukskrivna för att de inte själva kan byta arbete, eller inte får hjälp av arbetsförmedlingen då de redan har en anställning.
Kristdemokraterna anser att åtgärder inte kan vänta och stöder därför de förslag som förs fram i Gerhard Larssons utredning. Målet med utredningens förslag är färre och kortare sjukfall. De samhällsekonomiska vinsterna lyfts fram liksom att de individer som kan få adekvat hjälp får ett stöd tillbaka till arbetslivet.
I tider av neddragningar under 1990-talet har arbetsgivarna inte ansett sig ha vare sig tid eller resurser att prioritera rehabiliteringsarbetet. Samtidigt har försäkringskassorna fått utstå kraftiga neddragningar så att inte heller de kunnat arbeta aktivt med rehabiliteringsarbetet. I takt med att antalet sjukskrivningar ökat har kassorna tvingats prioritera utbetalningar av sjukpenning. Personella resurser har således flyttats över från rehabiliteringssidan till utbetalningssidan. Så här i efterhand kan man konstatera att denna kortsiktiga prioritering blivit mycket kostsam.
Bristande rehabiliteringsinsatser på grund av resursneddragningar och ökad mängd sjukfall är inte det enda problemet inom sjukförsäkringen. Justitieombudsmannen har påpekat allvarliga brister med anledning av det kraftigt ökade antalet anmälningsärenden som inkommit. När beslut fattas på felaktiga grunder eller handläggningstiderna blir för långa är den enskildes rättssäkerhet i fara.
Så sent som förra året riktade JO stark kritik mot regeringen för de brister som finns i socialförsäkringens administration avseende rättssäkerhet, trygghet och effektivitet.
Av budgetpropositionen framgår det att dessa brister kvarstår.
Redan för två år sedan föreslog Jan Rydh i Sjukförsäkringsutredningen (SOU 2000:121) att regeringen skulle ge sjukförsäkringen ett temporärt resurstillskott för att komma tillrätta med den onda cirkel försäkringskassorna befinner sig i. På grund av regeringens senfärdighet har behovet av detta resurstillskott bara ökat. Utan en fungerande administration kommer arbetet med ohälsan aldrig att lösas. Därför välkomnar vi det resurstillskott, enligt budgetpropositionen, som socialförsäkringens administration nu äntligen får.
Problemet med överbelastade försäkringskassor riskerar att återkomma om inget görs åt kassornas sätt att arbeta med rehabilitering. För att förhindra att rehabiliteringsverksamheten ska behöva stå tillbaka för utbetalning av sjukpenning bör försäkringskassorna inrätta särskilda resultatenheter som arbetar med rehabilitering. Pengar och personal kan därmed inte utan vidare föras över från en resultatenhet till en annan.
Gerhard Larsson gör en god analys av behoven av rehabilitering och arbetssätt och kristdemokraterna ställer sig positiva till utredarens förslag om en ny rehabiliteringsförsäkring. Vi anser att det är viktigt att reformen får genomslag så snart som möjligt. Genom regeringens senfärdighet har vi redan gått miste om dyrbar tid. Riksdagen bör fatta ett principbeslut enligt utredningens förslag samt ge regeringen i uppdrag att påbörja erforderligt lagstiftningsarbete. Dessutom måste en organisationskommitté tillsättas.
I regeringens budgetproposition uppmärksammas det låga utnyttjandet av det nya systemet med vilande förtidspension. Vilande förtidspension har funnits sedan januari 2000 men har ännu inte utnyttjats i någon större utsträckning. Under år 2001 var det endast cirka 1 200 personer med förtidspension eller sjukbidrag som prövade att arbeta med förtidspensionen/sjukbidraget vilande. Denna utveckling förutsåg Kristdemokraterna redan när förslaget kom hösten 1999. De osäkerhetsfaktorer som spelar in i utnyttjandegraden är bl.a. att den som fortsätter att arbeta efter 12 månader i systemet riskerar att få sin pension indragen. Dessutom finns inget skydd för eventuella sjuklönekostnader för de arbetsgivare som vill bereda plats för en person med förtidspension/sjukbidrag. RFV har fått i uppdrag att informera förtidspensionärer om möjligheten som idag finns med vilande förtidspension. Detta är givetvis bra men kommer troligtvis inte att leda till någon radikal förändring så länge risken med att få pensionen indragen kvarstår. Därför välkomnar vi regeringens aviserade förslag att eventuellt förlänga dagens prövotid.
Kristdemokraterna har tidigare motionerat om möjligheten att införa motsvarande vilanderegler för studier. Regeringen har i den framlagda budgetpropositionen skrivit att man avser återkomma till riksdagen med en proposition om vilande aktivitetsersättning och sjukersättning vid studier.
I Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR13 ”Riksdagens revisorers förslag angående efterkontroll av förtidspensioner” anför vissa remissinstanser specifika svårigheter för förtidspensionerade att komma tillbaka till arbetslivet. Förslaget till efterkontroller som revisorerna lagt fram innebär enligt remissinstanserna ett problem eftersom förtidspensionärer, om de ska tillbaka i arbete, inte har rätt till arbetslöshetsförsäkring då de från början saknar anställning. Att förlora förtidspensionen innebär därför att man måste etablera sig på nytt på arbetsmarknaden utan att ha några av de rättigheter som för andra tas för givna, exempelvis a-kassa. Vi delar revisorernas förslag om efterkontroller men anser att det bör konkretiseras hur förtidspensionärer som ska tillbaka till arbete ska tillförsäkras en smidig övergång. Systemet med vilande förtidspension löser problemet för dem som kan påbörja en anställning. De kvalificerar sig för arbetslöshetskassa. För dem som ställer sig till arbetsmarknadens förfogande men inte omedelbart kommer in på arbetsmarknaden måste andra lösningar tas fram.
Regeringen har aviserat en höjning av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen från 7,5 till 10 prisbasbelopp, med den välanvända brasklappen ”om det statsfinansiella läget medger det”. Mot bakgrund av att regeringens prognoser om den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren tillhör de mer optimistiska – andra konjunkturbedömare ger en betydligt dystrare bild – samt socialförsäkringarnas olika karaktär har Kristdemokraterna valt ett annat förslag.
Socialförsäkringarnas olika karaktär, men också synen på vad som är statens uppgift och vad som är individens, gör att resonemanget kring vilket tak som är mest lämpligt inte är en enkel diskussion. I dag varierar taken tämligen kraftigt mellan arbetslöshetsförsäkringen å ena sidan och sjuk- och föräldraförsäkringen å den andra. Skillnaden per månad är 4 400 kronor.
Det nuvarande taket, och regeringens föreslagna höjning, uttrycker en ambition att de allra flesta ska omfattas fullt ut av sjuk- och föräldraförsäkringen. Därigenom anses det som från vänsterhåll betecknas som ”hotet” med privata komplement kunna undanröjas. Rädslan består i att en allt större del av medelinkomsttagarna ska uppleva att de inte får ut något av alla skatter de betalar, och att systemens legitimitet därmed undergrävs. I själva verket är det just på det sätt som regeringen hanterar socialförsäkringen som undergräver systemens legitimitet: regeringens föreslagna takhöjning avses täckas av allmänna skatteinkomster, ”om statsfinanserna tillåter”. Därmed understryker regeringen själv vilken osäker och dagspolitiskt styrd syn den har på det som bör vara mer renodlade och stabila försäkringssystem, finansierade med avgifter.
Enligt vårt synsätt avspeglar ersättningstakens höjd – generellt sett – främst vilken tilltro man har till människors förmåga att själva, eller via arbetsmarknadens parter, ordna ett lämpligt inkomstförsäkringsskydd. Men diskussionen speglar också det stela och ogenomskinliga sätt på vilket dagens system har byggts upp: kostnaderna för systemen har medvetet osynliggjorts genom att det är arbetsgivarna som betalar in avgifterna, och någon koppling mellan vad som betalas in och vad som kan betalas ut finns inte. Därför framstår det som en ren ynnest för berörda medelinkomsttagare när förslag om takhöjningar kommer på tal, eftersom de inte förväntas bidra till denna förbättring. På omvänt vis skulle det naturligtvis framstå som en direkt försämring om taken sänktes, eftersom de berörda medelinkomsttagarna inte förväntas få en skatte- eller avgiftssänkning med ett motsvarande belopp. Häri ligger generellt takdiskussionens verkliga kärna: om bara avgift och förmån följde varandra bättre för den enskilde, skulle en takförändring inte längre handla främst om vilka inkomstgrupper som vann eller förlorade – den försäkringsmässiga rättvisan skulle ju finnas där ändå. En diskussion om sänkt eller höjt tak skulle enbart spegla synen på vid vilka inkomstnivåer människor ska anses kunna ta ett större ansvar för sin ekonomiska situation, inte vem som skulle vinna eller förlora, och inte heller om systemen vinner eller tappar i legitimitet.
Kristdemokraterna förespråkar ett trygghetssystem som för de flesta garanterar en större del av eventuella inkomstbortfall med obligatoriska och offentligt finansierade försäkringar, men som även ger utrymme för kompletterande lösningar och personligt ansvarstagande. Det tar sig uttryck i att vi anser att det finns motiv för olika höga ersättningstak i de olika socialförsäkringarna inklusive arbetslöshetsförsäkringen.
När det gäller föräldraförsäkringens funktion, utformning och finansiering anser vi att det finns motiv som markant avviker från övriga socialförsäkringar. För det första har föräldraförsäkringen en inte oväsentlig koppling till de ekonomiska möjligheterna för en del familjer att få barn utan att på kort tid behöva sänka sin ekonomiska standard väsentligt. I vissa fall är det därför tänkbart att även viljan att försöka få barn påverkas på ett avgörande sätt av detta förhållande. För det andra har föräldraförsäkringens nivå också, till följd av ojämn lönestruktur mellan kvinnor och män, en inte obetydlig effekt på hur makarna har möjlighet att välja att fördela föräldraledigheten mellan sig (till skillnad från arbetslöshet eller sjukdom som ju inte går att ”fördela” mellan sig). För det tredje gäller föräldraförsäkringen inte en traditionell försäkringssituation, dvs en opåverkbar händelse som man helst vill undvika. Därför skulle den privata försäkringsmarknaden aldrig kunna lösa föräldraförsäkringens uppgift. De företag som kompletterar föräldrapenningen gör det också som en ren subvention och löneförmån, som inte finansieras med något avgiftsuttag. Det som försäkras är alltså inte risken att få barn, utan inkomststandarden om man har glädjen att få barn. Därtill kommer att med den demografiska utveckling som Sverige står inför bör alla möjligheter prövas för att uppnå ett så barn- och familjevänligt samhällsklimat som möjligt. Om det då samtidigt, för det femte, går att uppnå en från valfrihetssynpunkt bättre möjlighet för föräldrarna att fördela föräldraledigheten är detta naturligtvis en stor fördel.
Dessa fem skäl anser vi talar för att föräldraförsäkringen bör ses i ett annat ljus än de övriga försäkringarna, som har andra incitamentseffekter. Vi höjer därmed taket i föräldraförsäkringen till ca 11 prisbasbelopp för att åtminstone 90 procent av föräldrarna skall omfattas fullt ut av ersättningen. Våra förbättringar i föräldraförsäkringen och andra familjepolitiska åtgärder redovisas i en särskild motion för utgiftsområde 12, ”Ekonomisk trygghet för familjer och barn”.
Den lyckosamma Finsammodellen för samverkan har förhindrats av regeringen efter avslutad försöksperiod. Erfarenheterna från försöken är goda. Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen har löpande följt och utvärderat Finsamförsöken och funnit att försöken haft utomordentligt goda resultat. Regeringens agerande i frågan om finansiell samverkan fortsätter att förbrylla. Riksdagen har tidigare begärt att proposition om finansiell samverkan skulle läggas under våren 2002. I vårpropositionen uppgav regeringen dock att en sådan proposition skulle avlämnas först i höst. Nu är det höst och i den framlagda höstbudgetpropositionen skjuts förslaget återigen på framtiden. Det enda som regeringen planerar återkomma till riksdagen med är ett förslag till förlängning av försökslagstiftningen till utgången av 2003.
Kristdemokraternas förslag till en ny rehabiliteringsorganisation innehåller en lösning när det gäller samordningen av rehabiliteringsinsatserna. En sådan lösning måste finnas på plats om den finansiella samordningen ska kunna fylla en reell funktion. I den modell som Kristdemokraterna förespråkar innebär inte den nya och kraftfullare rollen för försäkringsgivaren att övriga huvudmän får mindre ansvar. Snarare kan en stark försäkringsgivare bli en bra samordningspart som tillsammans med övriga aktörer kan hitta effektiva samverkansmodeller utifrån lokala förutsättningar. Den finansiella samordningen bör lösas i särskild ordning. Vi anser att modeller likt Finsam och Socsam är goda förebilder i strävan att sätta individen i centrum. Efter regeringens upprepade misslyckanden med att komma med förslag kring finansiell samordning är det nu mycket angeläget att regeringen verkligen levererar en proposition med en permanent finansiell samordning istället för temporära lösningar.
Enligt lagstiftningen som reglerar Socsamförsöken är det inte möjligt för arbetsmarknadsmyndigheter att delta i denna finansiella samverkan. I försökskommunerna har man istället slutit samverkansavtal med länsarbetsnämnden. Det är mycket viktigt att länsarbetsnämnden deltar i det nuvarande samverkansarbetet, men ännu mycket mer skulle kunna göras om de även fick delta i den finansiella samverkan. Det nuvarande Frisamlagstiftningen kommer inte åt de grundläggande samverkansproblemen.
Vi föreslår att sjukförsäkringen skall innehålla två karensdagar med ett högriskskydd på 10 dagar per år. Genom denna åtgärd får de som har få sjukdagar per år bära en större årlig självrisk än för närvarande. Högriskskyddet på 10 dagar gör att de som ofta är sjuka får en oförändrad årlig självrisk. Den huvudsakliga besparingen uppstår genom att arbetsgivaravgiften höjs för företagen med 0,23 procentenheter. Därmed är förslaget ekonomiskt neutralt för företagen.
Självrisk i form av nuvarande karensdagsbestämmelse, oavsett antal dagar, medför problem för vissa grupper. Regering och riksdag har hittills varit ointresserade av att komma tillrätta med detta. Många anställda missgynnas genom dagens regelsystem. Det gäller deltidsarbetande, skiftarbetande, timanställda samt arbetstagare med mer än en arbetsgivare, vilka med dagens system i praktiken kan få flera karensdagar. Vi har i tidigare motioner begärt en regelförändring på detta område. Av budgetpropositionen framgår nu att regeringen kommer att återkomma till riksdagen med en proposition i denna fråga.
När det gäller såväl sjuk- som arbetsskadeförsäkringen finns det vidare skäl att tydliggöra vilka inkomster som man ”försäkrar” och att denna inkomst inte i allt för stor utsträckning går att påverka på kort sikt. Kristdemokraterna anser därför att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) i sjuk-, arbets-skade- och föräldraförsäkringen skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster. Samtidigt anser vi att skattepliktiga förmåner samt semesterersättning ska vara SGI-grundande. Detta leder sammantaget till att belastningen på anslaget kan minskas med 2 500 miljoner kronor.
Dagens system innebär att man kan få hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning. Regeringen har inte föreslagit någon förändring i denna del vid sjukersättning beroende på arbetsförmågans nedsättning.
Problematiken med dessa fasta steg belyses bäst genom ett exempel. En person som idag arbetar till 50 procent och får ersättning till 50 procent skulle inte kunna öka arbetsinsatsen med 10 procent även om detta enligt dennes läkare skulle vara möjligt. Vi anser att dagens system inte tillvaratar den individuella förmågan. Systemet uppmuntrar heller inte till ökad arbetsinsats om det inte ryms inom ramen för de fasta stegen. Detta är enligt vår mening helt fel.
Kristdemokraterna förespråkar följaktligen största möjliga flexibilitet. Det bör vara möjligt att få ersättning med vilken procentsats som helst mellan 25 och 100 procent. De fasta stegen bör avskaffas.
Försäkringsförbundet har i rapporten Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen (1996-01-31) och Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen – några kompletterande synpunkter från försäkringsbranschen (1996-07-05) redovisat försäkringsbolagens möjligheter att ta ett större ansvar för trafikförsäkringen än idag. Systemet innebär att trafikanterna mer direkt via sin försäkring får ett ansvar för de kostnader de själva förorsakar genom sitt beteende i trafiken.
Försäkringsförbundet har valt att särskilt studera det finska trafikförsäkringssystemet som en möjlig modell för reformering av det svenska systemet då Finland och Sverige i allt väsentligt har lika ersättningssystem. Skillnaden består främst i den finska trafikförsäkringens primäransvar för inkomstförlust och den direkta skyldigheten för ett trafikförsäkringsbolag att ombesörja främst rehabilitering av arbets- och förvärvsförmåga men också viss medicinsk och social rehabilitering av den skadelidande. Systemet har varit i kraft sedan 1974 då skadeståndslagen trädde i kraft. Enligt den finska trafikförsäkringscentralen fungerar systemet bra med en något högre försäkringspremie, medan staten sparat minst motsvarande belopp som kan återföras till trafikanterna.
Det alternativ som Kristdemokraterna förespråkar innebär att samtliga personskadekostnader i samband med trafikolyckor förs över till trafikförsäkringen från och med den 1 juni 2003. Detta skulle vid en statistisk beräkning innebära att riskpremien för trafikförsäkringen skulle öka med ca 880 kronor per år i genomsnitt. Enligt de beräkningar som gjorts står staten för 63 procent eller 4 000 miljoner kronor av de personskadekostnader som trafiken orsakar. Hälften av den besparing som uppstår för statskassan återförs till trafikanterna genom sänkt fordonsskatt. Den vinst som uppstår genom de nya ekonomiska incitament för minimering av skador kan därmed delas mellan staten och trafikanterna.
En strukturellt viktig effekt blir just att trafikanter med många skadefria år får högre bonus och lägre försäkringskostnader medan grupper med mycket skador får bära en större del av sina skadekostnader. Härigenom uppstår en positiv effekt som kommer att leda till större försiktighet i strävan efter den lägre försäkringspremie som fler skadefria år innebär. Reformen blir stödjande för den av riksdagen beslutade nollvisionen om antalet dödade och svårt skadade i trafiken.
Anslaget till Riksförsäkringsverket påverkas av Kristdemokraternas förslag om att avskaffa dagens avtal mellan Migrationsverket och kommunerna när det gäller flyktingmottagandet. Vi vill istället införa en utvecklingspeng som följer individen. Pengarna skall fördelas av RFV och utbetalas av försäkringskassan. RFV föreslås få 10 miljoner kronor år 2003 och 25 miljoner år 2004 för nya uppgifter. Det gäller administrering av utvecklingspengen samt medel till kommunerna för bl a sfi-undervisningen. RFV föreslås få ett sparkrav på 2,5 procent.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Sven Brus (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |