Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på sikt införa marknadshyror.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av hyreslagen för att möjliggöra marknadshyror vid nyproduktion av hyresbostäder.
I en planekonomi finns det alltid köer. Det spelar ingen roll om planekonomin, likt Sovjetunionen, hade världens största naturresurser och mest bördiga åkermark. Utanför mataffärerna köade människor ändå för att kanske kunna köpa en bit bröd. Problemet var inte att landet saknade möjligheter att producera bröd, tvärtom. Problemet var planekonomin. Inom alla områden där fri konkurrens och fri prisbildning inte tillåts uppstår köer. Paradoxalt nog beror detta ofta på att planekonomin lagt en prisreglering som syftar till att hålla prisnivåerna låga till förmån för konsumenterna. Men resultatet blir ofta högre priser, på längre sikt, och långa köer där det genast uppstår svarta marknader. De reella priserna blir då högre än vad de skulle ha varit på en fri marknad och med den viktiga skillnaden att rättssäkerheten förstås är obefintlig på en svart marknad. Tyvärr har vi i Sverige vissa områden av samhället där det råder plan- ekonomi. Det offentliga står för finansiering och produktion, eller reglerar sönder en marknad så att den upphör att fungera fritt. Sjukvård, skola, barnomsorg är exempel där det offentliga tagit på sig att ansvara för såväl finansiering som nästan all produktion. Skälet är att vi vill att alla människor i Sverige skall ha tillgång till dessa saker efter behov, men systemen blir ofta onödigt dyra, stereotypa, byråkratiska och dåligt individanpassade.
Bostadsmarknaden är en planekonomi därför att den är sönderreglerad. Här har det offentliga ägandet tack och lov varit på väg bort, då allt fler kommunala bostadsbolag och lägenheter har sålts ut, framför allt i Stockholmsområdet. Men regleringarna finns kvar och hindrar den privata marknaden från att fungera. Ett alternativ vore marknadshyror. Det är ett förbjudet ord i svensk politik; något otänkbart som inget parti vågar ta ställning för i praktiken. Hyresmarknaden fungerar i korthet så att hyrorna på Östermalm är lika höga som hyrorna i Tensta. Resultatet blir att familjen i Tensta betalar ett kraftigt överpris, som finansierar många Östermalmsbors väldigt låga hyror. På en marknad skulle människor naturligtvis vara beredda att betala väldigt mycket för en hyresrätt på Östermalm, men inte rådande priser i Tensta. Så är det i dag med priser på bostadsrätter, villor, bilar och nästan allt annat i samhället. När ett pris blir alldeles för lågt uppstår ett överskott av konsumenter. Då bildas köerna. Det är fallet med bostadsmarknaden. Alla vill ha en billig hyresrätt i ett attraktivt område, men de som inte får någon tvingas betala överpris för en lägenhet i ett annat område, eller köa länge för att få en bostad. Det är givetvis en frustrerande situation för väldigt många och precis som i Sovjetunionen löser människor problemet med reglerade marknader genom att upprätta en illegal marknad i stället. Stora summor byter ägare under bordet vid överlåtelser av hyreskontrakt. På så sätt blir det reella priset för någon som vill ha en lägenhet i stan närmare marknadspriset, eller rentav högre än vad det skulle ha blivit i ett system med marknadshyror. Problemen med den svarta hyresmarknaden är dock större än så. Det är en etablerad sanning inom nationalekonomin att reglerade marknader leder till diskriminering. Det visar också mycket forskning från USA. När det inte längre är utbud och efterfrågan som styr vem som skall hyra vilken lägenhet och till vilket pris kommer andra faktorer in. Människor som saknar kontakter och nätverk i samhället får avsevärt svårare att komma över de svarta kontrakten. I Stockholm leder det till att invandrare och människor som flyttar in till stan från andra delar av landet, men som saknar nätverk här, inte har någon chans, även om de skulle ha pengar att köpa ett svart hyreskontrakt. Så skulle det inte vara på en fri marknad. Det är också problematiskt med kreditgivning på svarta marknader. Den som vill köpa en bostadsrätt kan låna av banken till insatsen med lägenheten som säkerhet. Men det är svårt att få ett lån beviljat för att köpa ett svart hyreskontrakt. Följden blir att de enda som kan göra det är de som redan har pengar ackumulerade. Så skulle det heller inte gå till på en fri marknad.
Hyresregleringarna tillkom därför att det fanns en vilja att även de med låga och vanliga inkomster skulle kunna bo centralt. Det är med de argumenten regleringarna försvaras i dag. Problemet är att regleringarna – förutom att de är felaktiga rent principiellt – åstadkommit raka motsatsen. Den som i dag vill hyra centralt måste ha pengar på banken och ett kontaktnät bland dem som redan bor centralt för att kunna köpa ett hyreskontrakt svart. Den som kommer ny till det här landet, saknar vänner i innerstan eller ännu inte lyckats spara undan pengar utan vill investera genom att låna har inte en chans. Så är det för de flesta av oss. Hyresregleringarna är ett system som motverkar sina egna syften och skapar orättvisor. Det är dags att fråga sig varför människor i Rinkeby skall behöva betala delar av hyrorna på Strandvägen. Det är även dags att fråga sig om ett system där alla har samma chans, även om det handlar om mycket pengar, inte skulle leda till lite mer social rörlighet och lite mer av möjligheter – för alla människor. Att införa marknadshyror över en natt skulle kanske innebära en chock för många människor som i dag bor centralt med låga hyror. Det är viktigt att vi hyser förståelse för många människors oro över vad som skulle hända. Vi kan inte acceptera en situation där människor tvingas gå från hus och hem därför att systemen förändras. Övergången till marknadshyror måste ske på ett smidigt sätt utan lidande för enskilda. Ett sätt att undvika hyreschocker skulle kunna vara att införa marknadshyrorna successivt. Vid varje nytt hyresavtal tillämpas marknadshyror. På så sätt kommer ingen att tvingas flytta på grund av kraftiga hyreshöjningar, och en friare och bättre marknad kan växa fram. Det skulle framför allt stimulera nybyggandet av bostäder, vilket verkligen är angeläget i storstäderna där bostadsbristen är så påtaglig.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Karin Enström (m) |