Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning och ett sammanförande av ombudsmannaämbeten.
Riksdagen avslår regeringens förslag till utformning av 4 § 1 lagen om förbud mot diskriminering och beslutar att lagrummet ges följande lydelse: ”1. Etnisk tillhörighet: att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung eller hudfärg”.
Riksdagen avslår regeringens förslag till utformning av 1 § 2 lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och beslutar att lagrummet ges följande lydelse: ”Med etnisk tillhörighet avses att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung eller hudfärg”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om preskriptionsbestämmelser i diskrimineringslagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskriminering av juridiska personer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbud mot diskriminerande handlingar i privatlivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Diskrimineringskommitténs fortsatta arbete.
Målet för det liberala samhällsprojektet är människors lika möjligheter att själva forma sina liv. Ända sedan den politiska liberalismen uppstod har liberaler därför tillhört förtruppen i arbetet mot diskriminering, vare sig den grundats på börd, kön, hudfärg, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. Tack vare Folkpartiets insatser under den borgerliga regeringsperioden – och trots hårt motstånd från Socialdemokraterna – kunde jämställdhetsombudsmannen inrättas 1980. Folkpartiet var också pådrivande bakom tillkomsten av Handikappombudsmannen 1994 och skärpningen av lagstiftningen mot etnisk diskriminering samma år. Den nuvarande lagstiftningen mot diskriminering i arbetslivet breddades och förbättrades 1999 med stöd från Folkpartiet.
I propositionen föreslås nu att det existerande regelverket byggs ut med en ny, civilrättslig lag om förbud mot diskriminering och vissa förändringar av gällande lagar. Reformen föreslås mot bakgrund av genomförandet av två EG-direktiv mot diskriminering. Folkpartiet har inga invändningar mot lagförslagen men vill kraftfullt understryka att detta bara måste ses som en övergångslösning i väntan på en samlad antidiskrimineringslag. Redan när 1999 års lagar infördes påpekade Folkpartiet nackdelarna med att bestämmelserna mot diskriminering splittrats upp. Att lagarna spretar åt olika håll gör dem ineffektiva och svåröverskådliga. En samordnad lagstiftning skulle skapa en större överskådlighet och därmed bli ett effektivare instrument i kampen mot diskriminering.
Dagens olika diskrimineringslagar bör således samordnas till en gemensam lagstiftning. De metoder som används skall dock även i framtiden kunna vara olika beroende på vilka uttryck diskrimineringen tar sig. I samband med en sådan reform bör även Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen (HO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) slås samman till en gemensam myndighet. Vad som här anförts om behovet av en samlad diskrimineringslag och en samlad ombudsmannamyndighet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns ingen vetenskaplig grund för att indela människosläktet i raser. Våren 1998 gjorde riksdagen ett tillkännagivande om användandet i lagstiftningen av ordet ”ras”, som enligt riksdagens mening kunde riskera att underblåsa fördomar. Riksdagen menade därför att regeringen borde verka i internationella sammanhang för att ordet ras i så stor utsträckning som möjligt undviks i officiella texter om människor. Regeringen borde också göra en genomgång av i vilken utsträckning begreppet ras förekommer i svenska författningar, som inte grundas på internationella texter, och där så är möjligt föreslå en annan definition (bet. 1997/98:KU29, rskr. 1997/98:185). Frågan om tiden är mogen för att utmönstra begreppet helt ur svensk lagstiftning behandlas nu av Diskrimineringskommittén.
Det är därför förvånande att regeringen väljer att i den nya lagen om förbud mot diskriminering införa en definition av etnisk tillhörighet där ordet ras förekommer i själva lagtexten. Regeringen åberopar här att det bakomliggande EG-direktivet (2000/43/EG) talar om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung. Det kan dock ifrågasättas om det aktuella EG-direktivet innebär att det är nödvändigt att begreppet ras uttryckligen används i den nationella lagstiftningen.
Regeringens agerande är dessutom självmotsägande. I den inledande texten om diskrimineringsgrunderna (avsnitt 8.1) framhåller regeringen det värdefulla i att använda samma begrepp och definitioner i de olika lagarna. Trots detta väljer regeringen sedan att låta definitionen av begreppet etnisk tillhörighet ha olika ordalydelser i lagen om förbud mot diskriminering, lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och lagen om likabehandling av studenter i högskolan: det är bara i de två förstnämnda lagarna som ordet ”ras” ingår i definitionen.
Detta är direkt ologiskt. Mot bakgrund av riksdagens tillkännagivande borde det bara ha funnits två alternativ: antingen innebär EG-direktivet ett tvång att använda begreppet ras och det borde då ha inkluderats i definitionen av etnisk tillhörighet i alla relevanta lagrum, eller så innebär direktivet inget sådant tvång och regeringen hade då kunnat visa respekt mot riksdagens tillkännagivande genom att utelämna begreppet ur de nya lagförslagen. Regeringen försöker nu i stället hitta en medelväg mellan dessa två alternativ. Resultatet blir en bristande enhetlighet i lagen, och av bristande enhetlighet finns det redan nu fullt tillräckligt på diskrimineringslagarnas område.
När det gäller definitionen av etnisk tillhörighet i 2 § lagen om likabehandling av studenter inom högskolan anser regeringen att det som avses med ”ras” i direktivet mot etnisk diskriminering ingår i definitionen utan att ordet ”ras” behöver nämnas. På samma sätt borde det vara även med definitionerna i 4 § lagen om förbud mot diskriminering och 1 § lagen om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet. Folkpartiet liberalerna begär därför att regeringens lagförslag ändras så att ordet ”ras” utgår.
Ombudsmännens frister är i dag delvis beroende av hur och om facket agerar. Kritik har också riktats mot att reglerna om frister är mycket krångliga för enskilda att förstå, vilket hindrar människor från att ta tillvara sina rättigheter. Regeringen tar tyvärr inte tillfället i akt att göra en generell översyn av preskriptionsbestämmelserna i de olika diskrimineringslagarna, något som hade varit en välmotiverad åtgärd för att öka enhetligheten i regelverket. Enhetliga preskriptionsbestämmelser bör snarast införas i diskrimineringslagstiftningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen skriver i avsnitt 6.2 att övertygande skäl talar för att skyddet mot diskriminering på sikt bör gälla även för juridiska personer. Folkpartiet liberalerna delar inte denna uppfattning.
Motivet bakom diskrimineringslagstiftningen är att hävda principen om alla människors lika värde och rättigheter och att ge människor som blivit kränkta genom diskriminering en möjlighet till upprättelse. Därför är också diskrimineringsskyddet kopplat till olika egenskaper som bara kan ägas av människor av kött och blod: etnisk tillhörighet, hudfärg, religion, sexuell läggning och så vidare. Att utsträcka diskrimineringsförbuden till att också avse företag, intresseorganisationer och andra juridiska personer vore ett betydande principiellt genombrott för tanken att brott som grundar sig på att fysiska personers rättigheter kränks också ska kunna tillämpas på juridiska personer. Detta banar vägen för att också andra slags brott mot person blir tillämpliga på juridiska personer, t.ex. lagstiftningen om förtal och förolämpning, något som svensk lagstiftning hittills stått främmande för på grund av de konsekvenser detta skulle få för den fria opinionsbildningen.
Regeringen förbigår helt och hållet dessa komplikationer i propositionen. I stället räknar man bara upp de skäl som talar för att brott som innebär kränkning av en fysisk persons rättigheter också ska tillämpas på juridiska personer, men problemet är att dessa skäl är lika tillämpliga även på förtal, förolämpning och ett flertal andra brott mot person i svensk lagstiftning. Regeringens lättvindiga behandling av ärendet är oroväckande, och en prövning av frågan förutsätter även en noggrann och allsidig belysning av de principiella konsekvenserna på andra lagstiftningsområden.Vad som ovan sagts om diskriminering av juridiska personer bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen skriver i avsnitt 11.6 att den avser att ytterligare överväga frågan om ett förbud mot privatpersoners diskriminerande handlingar. Som exempel nämns när en privatperson själv vänder sig till allmänheten med ett erbjudande om försäljning eller uthyrning. Det råder ingen tvekan om att diskrimineringen är utbredd på dessa områden, till exempel när det gäller rumsuthyrning i privatbostäder, men frågan är om lagstiftning i detta fall är ett önskvärt medel. Det finns en balanspunkt mellan intresset att motverka diskriminering och behovet av ett skydd för människors privatliv, och det kan ifrågasättas om fördomar och inskränkthet i privatlivet ska kunna leda till skadeståndsprocesser på samma villkor som fall av diskriminering i exempelvis arbetslivet.
Komplikationerna med att utsträcka diskrimineringsförbudet till att även gälla privatpersoners diskriminerande handlingar blir särskilt stora om man dessutom inför det ovan nämnda förbudet mot diskriminering av juridiska personer samtidigt som man, vilket bland andra DO förespråkar, låter diskrimineringsskyddet omfatta även den som deltar på marknadens utbudssida. Företag skulle då kunna stämma privatpersoner som inte vill handla i deras butiker, vilket är en situation som ligger mycket långt från diskrimineringslagstiftningens ursprungliga tanke: att försvara enskilda människors rättigheter. Vad som ovan sagts om förbud mot privatpersoners diskriminerande handlingar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Våren 2002 gavs den parlamentariskt sammansatta diskrimineringskommittén uppgiften att göra en total översyn av den svenska lagstiftningen till skydd mot diskriminering, såväl de civilrättsliga som de straffrättsliga reglerna. Kommitténs egentliga arbete med det mycket omfattande uppdraget, som redovisas i propositionens avsnitt 6.3, började dock i praktiken först på hösten 2002, och uppdraget ska vara slutfört den 1 december 2004. I kommittéuppdraget ingår flera frågor som tidigare utredningar berört men inte kunnat fullfölja, liksom ett antal nya frågor med stor principiell räckvidd och med vittgående juridiska och politiska konsekvenser.
Det är utmärkt att det nu görs en total översyn av diskrimineringslagstiftningen, men det finns också anledning att uppmärksamma risken för att kommittén med sina nuvarande förutsättningar inte kommer att kunna göra en tillräckligt grundlig genomgång av alla de frågeställningar som ingår i uppdraget. Med tanke på dagens brister i systematik och samordning i diskrimineringslagstiftningen vore det närmast oförlåtligt om man nu missade tillfället att fullt ut göra den översyn som är önskvärd. Det är angeläget att regeringen vidtar lämpliga åtgärder för att ge kommittén förutsättningar att kunna fullgöra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 april 2003 |
|
|
Erik Ullenhag (fp) |
|
|
Tina Acketoft (fp) |
Mauricio Rojas (fp) |
|
Cecilia Wikström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Martin Andreasson (fp) |