Näringsutskottets betänkande
2002/03:NU6

Lag om elcertifikat, m.m.


Sammanfattning

Utskottet  tillstyrker  -  med vissa modifieringar -
regeringens  förslag om att ett  elcertifikatssystem
skall införas  den  1  maj  2003. Den som producerar
förnybar   el   skall   (kostnadsfritt)    tilldelas
elcertifikat    av    staten.    Samtidigt    åläggs
elanvändarna en skyldighet att förvärva elcertifikat
i   förhållande  till  elförbrukningen  (kvotplikt).
Eftersom   det   blir  ekonomiskt  fördelaktigt  att
förvärva  elcertifikat   uppstår   en   marknad  där
elcertifikaten  åsätts  ett  pris. Inkomsterna  från
försäljningen   av   elcertifikaten    skall   täcka
merkostnaderna för produktion av förnybar el.

Utskottet ser positivt på det föreslagna  systemet
och  anser att det kommer att skapa möjligheter  för
en  fortsatt   utbyggnad   av   elproduktionen  från
förnybara energikällor, samtidigt som det stimulerar
en  marknadsdynamik som främjar kostnadseffektivitet
och teknikutveckling.  Enligt utskottets uppfattning
finns  det  behov av en kraftfull  satsning  på  att
främja investeringar  i  elproduktion från förnybara
energikällor. Elcertifikatssystemet  kommer  att  ge
långsiktiga   och  stabila  förutsättningar  så  att
investeringar i  förnybar  elproduktion genomförs. I
en  reservation  (m,  fp,  kd)  avvisas  regeringens
förslag.
I   anslutning   till   ställningstagandet    till
elcertifikatssystemet  redovisar  utskottet  också -
med  anledning  av  motionsyrkanden  -  sin  syn  på
energipolitikens  inriktning.  Denna  överensstämmer
med  den  som  riksdagen  beslöt  om våren 2002  med
anledning   av   den   då  aktuella  energipolitiska
propositionen, vilken byggde  på  en överenskommelse
mellan     företrädare    för    Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet  och  Centerpartiet. Beslutet innebar
att det togs ytterligare  steg  framåt i arbetet för
en trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning
samtidigt  som  det  var en bekräftelse  på  att  de
energipolitiska   riktlinjerna    från    1997   års
uppgörelse låg fast. I reservationer (m, fp; kd; mp)
redovisas respektive partiers uppfattning i frågan.
När  det  gäller  den  konkreta  utformningen   av
elcertifikatssystemet   föreslår   utskottet   några
förändringar.  En  gäller  kvotpliktens  omfattning.
Regeringen  har  föreslagit  att el som förbrukas  i
tillverkningsprocessen    inom    den    elintensiva
industrin  skall  undantas  från  kvotplikt.  Enligt
utskottets   mening   bör   även   träskiveindustrin
undantas.    Vidare    föreslår   utskottet    vissa
förtydliganden avseende  vilka näringsgrenar som bör
avses  med  de  i  lagen  angivna   industrigrenarna
cementindustri och gruvindustri.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag  om  att
el   producerad   med   användning   av   vindkraft,
solenergi, vågenergi, geotermisk energi, biobränslen
och      viss      vattenkraft      skall     utgöra
certifikatberättigande elproduktion.  När det gäller
torv har utskottet kommit till slutsatsen  att  även
torv  bör  berättiga  till  elcertifikat. Skälen för
denna slutsats är miljömässiga.  Om  torv  inte blir
certifikatberättigande  kommer torven som bränsle  i
kraftvärmeverken att konkurreras ut av kol. Effekten
av en ökad kolanvändning  blir  ökade  miljöstörande
utsläpp.    EG-kommissionen    har   nyligen   gjort
bedömningen  att  elcertifikatssystemet  -  med  den
uppläggning som anges i propositionen - är förenligt
med    EG-fördraget.    Om     torv    skall    vara
certifikatsberättigande krävs en förnyad prövning av
kommissionen.   Enligt   utskottets    mening    bör
regeringen  omgående  göra  en  anmälan  härom  till
kommissionen.   Därefter  bör  regeringen  -  senast
hösten  2003 i budgetpropositionen  för  år  2004  -
återkomma  till  riksdagen  med  förslag om att torv
skall utgöra elcertifikatsberättigande bränsle.
Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag
till   utformning   av   elcertifikatssystemet.    I
propositionen  föreslås också följdändringar i vissa
andra  lagar,  vilka   tillstyrks  av  utskottet.  I
reservationer    (mp)   framförs    synpunkter    på
utformningen av olika delar av elcertifikatssystemet
och lämnas förslag till förändringar.
I   betänkandet   behandlas    också   ett   antal
motionsyrkanden från allmänna motionstiden  avseende
olika  elmarknadsfrågor, vilka samtliga avstyrks  av
uskottet  -  i flertalet fall hänvisas till pågående
utrednings- och  beredningsarbeten.  Yrkandena följs
upp   i   reservationer   -   avseende  nättariffers
skälighet  och tillsyn (m, fp, kd),  leverantörsbyte
(m, fp, kd,  mp),  leveranssäkerhet (m, fp, kd, mp),
nedsättning av nätavgift  för småskalig elproduktion
(m,  fp, kd), reformering av  elmarknaden  (v;  mp),
centrum    för   vindkraftsinformation   (kd;   mp),
kunskapsläget   rörande  strålningsrisker  (fp)  och
förlängning av nätkoncession (v, mp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på regeringens förslag om
införande av ett elcertifikatssystem
Riksdagen avslår  motionerna 2002/03:N5 yrkande
1, 2002/03:N6 yrkandena  1 och 2, det förstnämnda
i denna del, 2002/03:N8 yrkande  1,  2002/03:N264
yrkande 6 och 2002/03:N301 yrkande 15.
Reservation 1 (m, fp, kd)
Reservation 2 (mp) - motiv.

2. Riktlinjer för energipolitiken

Riksdagen    avslår    motionerna    2002/03:N5
yrkandena  2-5,  2002/03:N6  yrkandena  3 och  4,
2002/03:N7   yrkandena  1-4  och  11,  2002/03:N8
yrkandena  2  och  3,  2002/03:N266  yrkande  10,
2002/03:N338,   2002/03:    N339    yrkande    1,
2002/03:N348  yrkandena  2  och  3,  2002/03:N390
yrkande 10 och 2002/03:Bo288 yrkande 2.
Reservation 3 (m, fp)
Reservation 4 (kd)
Reservation 5 (mp)

3. Certifikatberättigande elproduktion och
godkännande av anläggningar

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat såvitt avser 2 kap. 1-3 och 5 §§ och
tillkännager  för  regeringen som sin mening  vad
utskottet   anför.  Därmed   bifaller   riksdagen
proposition 2002/03:40  punkt  1  i denna del och
avslår motion 2002/03:N7 yrkandena 5-9.
Reservation 6 (mp)

4. Kvotplikten

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat  såvitt avser 4 kap., dock  med  den
ändring  som  framgår  av  utskottets  förslag  i
bilaga  3.  Därmed   bifaller   riksdagen  delvis
proposition 2002/03:40 punkt 1 i  denna  del  och
avslår    motionerna   2002/03:N7   yrkande   10,
2002/03:N339  yrkande 2, 2002/03:N348 yrkande 1 i
denna del och 2002/03:N374.
Reservation 7 (mp)

5. Kvotpliktsavgifter

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
elcertifikat såvitt  avser 5 kap. Därmed bifaller
riksdagen proposition  2002/03:40 punkt 1 i denna
del och avslår motionerna  2002/03:N339 yrkande 3
och 2002/03:N348 yrkande 1 i denna del.
Reservation 8 (mp)

6. Förslagen om elcertifikatssystemet i
övrigt

a) Riksdagen antar regeringens förslag till lag
om elcertifikat i den mån det  inte  omfattas  av
utskottets  förslag  till  riksdagsbeslut  i  det
föregående. Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:40 punkt 1 i denna del.
b)  Riksdagen  antar regeringens förslag till lag
om  ändring i utsökningsbalken.  Därmed  bifaller
riksdagen proposition 2002/03:40 punkt 2.
c) Riksdagen  antar  regeringens förslag till lag
om ändring i förmånsrättslagen (1970:979). Därmed
bifaller riksdagen proposition  2002/03:40  punkt
3.
d)  Riksdagen  antar regeringens förslag till lag
om  ändring i sekretesslagen  (1980:100).dock med
den ändringen att den av regeringen föreslagna
nya paragrafen i 8 kap. skall betecknas 29 §.
Därmed bifaller riksdagen delvis proposition
2002/03:40 punkt 4.

e) Riksdagen antar regeringens  förslag  till lag
om   ändring  i  inkomstskattelagen  (1999:1229).
Därmed  bifaller riksdagen proposition 2002/03:40
punkt 6.
f) Riksdagen  antar  regeringens förslag till lag
om    ändring    i    lagen    (2001:1227)     om
självdeklarationer  och kontrolluppgifter. Därmed
bifaller riksdagen proposition  2002/03:40  punkt
7.

7. Vissa ändringar av bestämmelserna om
nättariffer på stamnätet

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring  i ellagen (1997:857) såvitt avser 4 kap.
9  §.  Därmed   bifaller   riksdagen  proposition
2002/03:40 punkt 5 i denna del.

8. Undantag från kravet på mätning av
inmatningens fördelning över tiden

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997:857)  i  den mån det inte
omfattas     av     utskottets    förslag    till
riksdagsbeslut i det  föregående,  dock  med  den
ändringen   att  tidpunkten  för  ikraftträdandet
bestäms till  den  1  maj  2003.  Därmed bifaller
riksdagen delvis proposition 2002/03:40 punkt 5 i
denna del och avslår motion 2002/03:N6  yrkande 1
i denna del.
Reservation 9 (m, kd) - villk.

9. Nättariffers skälighet och tillsyn

Riksdagen    avslår   motionerna   2002/03:N301
yrkande 12 i denna  del  och 2002/03:N390 yrkande
9.
Reservation 10 (m, fp, kd)

10. Leverantörsbyte

Riksdagen   avslår   motionerna    2002/03:N264
yrkande  9,  2002/03:N301 yrkande 12 i denna  del
och 2002/03:N390 yrkande 8.
Reservation 11 (m, fp, kd, mp)

11. Leveranssäkerhet

Riksdagen avslår motion 2002/03:N378.
Reservation 12 (m, fp, kd, mp)

12. Nedsättning av nätavgift för småskalig
elproduktion

Riksdagen   avslår    motionerna   2002/03:N301
yrkande 3 och 2002/03: N315.
Reservation 13 (m, fp, kd)

13. Reformering av elmarknaden

Riksdagen  avslår motionerna  2002/03:N297  och
2002/03:N298.
Reservation 14 (v)
Reservation 15 (mp)

14. Centrum för vindkraftsinformation

Riksdagen avslår  motionerna  2002/03:N206  och
2002/03:N293.
Reservation 16 (kd)
Reservation 17 (mp)

15. Kunskapsläget rörande
strålningsrisker

Riksdagen  avslår  motion  2002/03:N264 yrkande
11.
Reservation 18 (fp)

16. Förlängning av nätkoncession

Riksdagen avslår motion 2002/03:Bo237 yrkandena
2 och 3.
Reservation 19 (v, mp)

Stockholm den 20 mars 2003

På näringsutskottets vägnar


Marie Granlund


Följande  ledamöter har deltagit i  beslutet:  Marie
Granlund  (s),   Mikael   Odenberg   (m)*,  Ingegerd
Saarinen (mp), Nils-Göran Holmqvist (s), Eva Flyborg
(fp)**,  Sylvia  Lindgren (s), Ann-Marie  Fagerström
(s), Maria Larsson  (kd)*,  Lennart Beijer (v), Ulla
Löfgren (m)*, Anne Ludvigsson  (s),  Stefan Hagfeldt
(m)*,  Lars Johansson (s), Reynoldh Furustrand  (s),
Nyamko Sabuni  (fp)**,  Per  Erik  Granström (s) och
Håkan Larsson (c).


* Har  avstått  från  att  delta  i  besluten  under
punkterna 3-6.

**       Har  avstått  från att delta  i  besluten
under punkterna 3-8.
2002/03

NU6


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas

dels proposition 2002/03:40  om  elcertifikat  för
att främja förnybara energikällor,
dels  4  motioner  som  väckts  med  anledning  av
propositionen,
dels 16 motioner från allmänna motionstiden.
Upplysningar  och  synpunkter  i  ärendet  har inför
utskottet     lämnats     av     företrädare     för
branschorganisationerna        Svensk        Energi,
Vindkraftsleverantörerna  i Sverige och Vindkraftens
Investerare      och      projektörer,       Svenska
Torvproducentföreningen,           Trä-          och
Möbelindustriförbundet        tillsammans        med
Skogsindustrierna  och  företaget  Byggelit  AB samt
företaget  Karlshamns  AB. Utskottet har vidare  vid
ett     besök     hos     Statens    energimyndighet
(Energimyndigheten) i februari  2003  informerats om
bl.a.   myndighetens  arbete  inför  införandet   av
elcertifikatssystemet.  Ett  flertal  skrivelser har
också inkommit i ärendet.


Bakgrund


Ellagstiftningen

Riksdagen beslöt hösten 1995 om en ny ellagstiftning
(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1), vilken trädde
i  kraft den 1 januari 1996. Lagstiftningen  innebär
att   konkurrens   införts   i   handeln   med   el.
Omregleringen  syftade  till att skapa en ökad pris-
och kostnadspress på elmarknaden, ökad valfrihet och
lägre elkostnader för konsumenterna. En huvudprincip
i den nya ellagstiftningen  är att det skall vara en
klar boskillnad mellan å ena  sidan  produktion  och
försäljning av el och å andra sidan överföring av el
(nätverksamhet). Skäligheten i nätavgifter och andra
överföringsvillkor  kan  granskas  av nätmyndigheten
vid Energimyndigheten.

Hösten  1997 beslöt riksdagen (prop.  1996/97:136,
bet. 1997/98:NU3)  att  införa  en  ny ellag, vilken
trädde  i  kraft  den  1 januari 1998. Med  den  nya
ellagen (1997:857) infördes  bl.a.  bestämmelser som
syftar till att skapa bättre förutsättningar  för en
effektivare tillsyn.
För  att  även  de små elkonsumenterna skall kunna
dra nytta av omregleringen  genom sänkta elkostnader
beslöt  riksdagen  hösten 1999  (prop.  1998/99:137,
bet. 1999/2000:NU4)  -  efter  tidigare initiativ av
näringsutskottet - att fr.o.m. den  1  november 1999
avskaffa   kravet   på  timvis  mätning.  I  stället
infördes    en    schablonbaserad    beräkning    på
elmarknaden.

Riksdagsbeslut rörande förnybara energikällor
och handel med elcertifikat


Riksdagen ställde sig  våren  2002 bakom det mål för
el  producerad  med förnybar energi  som  regeringen
lagt fram i propositionen om samverkan för en trygg,
effektiv  och miljövänlig  energiförsörjning  (prop.
2001/02:143, bet. 2001/02:NU17). Det beslutade målet
innebär  att   användningen  av  el  från  förnybara
energikällor skall öka med 10 TWh från 2002 års nivå
till år 2010. Vidare  skall det nationella målet för
el producerad med förnybara  energikällor utvärderas
år 2004 i samband med den avstämning  som  då  skall
genomföras   av   klimatarbetet.  Om  det  då  finns
förutsättningar    för     att    ytterligare    öka
elproduktionen  med förnybara  energikällor  bedömde
regeringen att en  lämplig  ambitionsnivå skall vara
att öka den förnybara elproduktionen med 15 TWh från
2002 års nivå till år 2012.

I    Europaparlamentets   och   rådets    direktiv
(2001/77/EG)   om  främjande  av  elproduktion  från
förnybara energikällor på den inre marknaden för el,
vilket trädde i  kraft  i  oktober  2001,  finns ett
vägledande  mål  för  hur  mycket  andelen  el  från
förnybara  energikällor  skall öka inom unionen fram
till år 2010. Medlemsstaterna  är  ålagda att senast
ett  år  efter direktivets ikraftträdande  anta  och
offentliggöra  en  rapport med nationella vägledande
mål för den framtida  användningen  av el producerad
med förnybara energikällor. Vid upprättandet  av  de
nationella   målen   skall   hänsyn   tas   till  de
referensvärden   som   anges   i   en   bilaga  till
direktivet.  För svensk del har kommissionen  angett
som  referensvärde   att   målet  för  de  förnybara
energikällornas  bidrag  till   bruttoelanvändningen
skall   vara   60  %  år  2010.  Beroende   på   hur
elanvändningen utvecklas  skulle  detta  innebära en
ökning med ungefär 25 TWh från den nuvarande  nivån.
Detta  är  dock inget bindande mål som Sverige tagit
på sig att uppnå.
I sitt ställningstagande anförde utskottet att den
svenska elförsörjningen  i ökande utsträckning skall
baseras på förnybar energi.  Fastställandet  av  ett
mål  för  ökningen  av  el  producerad med förnybara
energikällor  ansåg  utskottet   kan   ses  som  ett
tydliggörande    av    målet    för    den   svenska
energipolitiken, samtidigt som det är i enlighet med
vad som fastlagts i det aktuella EG-direktivet.  När
det  gäller  nivån  för målet konstaterade utskottet
att det är i paritet  med  den  kommentar  till  det
indikativa   målet   för  Sverige  som  den  svenska
regeringen lämnat i samband  med  antagandet  av det
nyssnämnda  EG-direktivet. Utskottets bedömning  var
att regeringens  förslag  var  väl avvägt med hänsyn
taget   till  bl.a.  miljömässiga,  ekonomiska   och
tekniska intressen. Samtidigt konstaterade utskottet
att ambitionsnivån  kan  höjas, om det visar sig att
det finns förutsättningar  för  att  ytterligare öka
elproduktionen med förnybara energikällor, i samband
med den granskning som skall göras av  klimatarbetet
år 2004. Målet kan i detta fall sättas till  15  TWh
fram till år 2012 i förhållande till 2002 års nivå.
I en reservation (m, fp) avstyrktes det föreslagna
målet.   Reservanterna   anförde   att   redan   för
närvarande  svarar förnybara energikällor, i form av
framför allt vattenkraft, för ca  50 % av den totala
elproduktionen  i  Sverige. De menade att det är bra
om andelen förnybar  el kan öka ytterligare, men att
det  i  så  fall  bör  ske   utan  olika  former  av
subventioner  till  olönsam  teknik.   I   en  annan
reservation  (mp) anfördes att det föreslagna  målet
är för lågt och  att  det ligger väsentligt under de
krav  som ställs i det aktuella  EG-direktivet.  För
Sveriges del skulle direktivet innebära en ökning av
årsproduktionen  av  el  från förnybara energikällor
med ca 25 TWh, och reservanten  ansåg  att målet för
ökningen till år 2010 borde fastställas  till  denna
nivå.
När  det  gäller  handel  med  elcertifikat beslöt
riksdagen  hösten 2000, på regeringens  förslag,  om
riktlinjer    beträffande     en    ny    och    mer
marknadsorienterad  stödform för  elproduktion  från
förnybara energikällor  (prop.  1999/2000: 134, bet.
2000/01:NU3). Systemet skulle bygga  på  handel  med
elcertifikat,   kombinerad  med  en  skyldighet  att
inkludera en viss  andel  förnybar  el  i elleverans
eller elinköp. Utskottet framhöll bl.a. att  det nya
systemet   kommer   att  skapa  möjligheter  för  en
fortsatt utbyggnad av  elproduktion  från  förnybara
energikällor, samtidigt som det kommer att stimulera
en  marknadsdynamik som främjar kostnadseffektivitet
och teknikutveckling.  I  en reservation (m, kd, fp)
uttryckte  företrädare  för  dessa   partier  starka
betänkligheter mot förslaget och ansåg att riksdagen
inte  skall avkrävas principiella ställningstaganden
till förslag som inte är färdigutredda.
Våren  2002  redovisade regeringen i propositionen
om samverkan för  en trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning    (prop.     2001/02:143)    sina
överväganden  om  införandet  av nämnda  system  för
handel   med   elcertifikat  i  syfte   att   främja
elproduktion   från    förnybara   energikällor.   I
propositionen framhölls  att  systemet  bör bygga på
att  producenter  av  el från förnybara energikällor
tilldelas elcertifikat  av  staten och att det finns
en  kvotplikt. Den el som produceras  med  hjälp  av
vindkraft, solenergi, geotermisk energi, vattenkraft
och vågenergi  samt  biobränsle  är  sådan  som  bör
berättiga      anläggningens     innehavare     till
elcertifikat, sades  det  i propositionen. Utskottet
konstaterade  att  den övergripande  redogörelsen  i
propositionen beträffande  införande  av  ett system
för   handel   med  elcertifikat  överensstämde  med
utskottets uppfattning i frågan (bet. 2001/02:NU17).
I  en  reservation   (m,   kd,  fp)  förordades  att
riksdagen skulle anmoda regeringen  att  inte  lägga
fram  ett  förslag  för  handel  med  elcertifikat i
enlighet med vad som redogjorts för i propositionen.
Genom        elcertifikatssystemet       osynliggörs
subventionerna  till  den  förnybara  elproduktionen
genom   att  kostnaden  flyttas  från  statsbudgeten
direkt till  elkonsumenterna, anförde reservanterna.
I en annan reservation  (mp)  såg  reservanten flera
fördelar    med   ett   stödsystem   för   förnybara
energikällor som baseras på handel med elcertifikat,
men hon menade  att vissa ändringar måste genomföras
i förhållande till vad regeringen redovisat.
Riksdagen beslöt  vidare  våren  2002 om särskilda
åtgärder  för  vindkraften (prop. 2001/02:143,  bet.
2001/02:NU17). Dessa  åtgärder  består av tre delar,
nämligen    stöd    till    teknikutveckling     och
marknadsintroduktion,  ett  nationellt planeringsmål
och   ett   övergångsstöd   till  vindkraften.   För
samverkansprojekt   gällande  teknikutveckling   och
marknadsintroduktion          av         storskaliga
vindkraftstillämpningar   beräknades   resursbehovet
till 250 miljoner kronor under  en femårsperiod. Det
nationella     planeringsmålet    för    vindkraften
fastställdes till  en  årlig produktionskapacitet på
10 TWh år 2015. Slutligen  ingick i beslutet att den
s.k. miljöbonusen (för närvarande  18,1 öre per kWh)
bör  behållas under en övergångsperiod  av  sju  år,
samtidigt  som  en avtrappning sker. I reservationer
(m,   fp;   kd;  mp)  redovisade   företrädare   för
respektive partier sin syn i frågan.

Propositionens huvudsakliga innehåll


I  propositionen   föreslås   att   en   ny  lag  om
elcertifikat   skall  införas.  Bakgrunden  är   att
produktion  av  el   med   användning  av  förnybara
energikällor (förnybar el) är  mer miljövänlig än om
produktionen sker med användning  av  konventionella
energikällor, t.ex. fossila bränslen och  kärnkraft.
Kostnaderna   för   att  producera  förnybar  el  är
emellertid högre än för  övrig  el.  Lagens syfte är
att främja produktion av förnybar el,  så  att sådan
el skall kunna hävda sig på elmarknaden.

Elcertifikatssystemet   är  utformat  på  följande
sätt.  Den  som  producerar  en  megawattimme  (MWh)
förnybar el tilldelas av staten,  utan vederlag, ett
elcertifikat.  Elanvändarna åläggs en  skyldighet  -
kvotplikt - att  varje kalenderår förvärva ett antal
elcertifikat  i  förhållande   till  elförbrukningen
under  kalenderåret.  Den  elanvändare   som   efter
utgången  av  kalenderåret  inte  kan  visa  att han
fullgjort  sin  skyldighet  blir  tvungen  att  till
staten  betala  en  kvotplikts-avgift som kommer att
vara   högre  än  kostnaderna   för   att   förvärva
elcertifikat.  Eftersom  det  alltså blir ekonomiskt
fördelaktigt  att förvärva elcertifikat  kommer  det
att  uppstå  en  efterfrågan   på   dessa.   De  som
producerar   förnybar   el   kan   därmed  sälja  de
elcertifikat   som  de  blivit  tilldelade,   varvid
inkomsterna är avsedda att täcka de merkostnader som
uppstår till följd  av  att  förnybara  energikällor
används i stället för konventionella.
Elleverantörerna  kommer att hantera frågor  kring
elcertifikaten  för  det  helt  övervägande  antalet
elanvändare. Det kommer  vidare att bli tillåtet för
alla att handla med elcertifikat.  Härigenom uppstår
en marknad, där elcertifikaten åsätts  ett  pris. Ju
mer  en producent kan pressa produktionskostnaderna,
desto   större  blir  skillnaden  mellan  dessa  och
intäkterna   från   försäljningen  av  elcertifikat.
Systemet    innehåller   alltså    incitament    för
producenterna    av    förnybar    el    att   vidta
rationaliseringar,   vilket  på  sikt  stärker   den
förnybara elens konkurrenskraft på marknaden.
Produktion  av  el  som  sker  med  användning  av
vindkraft,   solenergi,  geotermisk   energi,   viss
vattenkraft och  vågenergi samt vissa biobränslen är
sådan   produktion   som    kommer   att   berättiga
producenten till att bli tilldelad elcertifikat. Den
s.k. kvotplikten skall ökas successivt. Målet är att
användningen av förnybar el skall  öka  med  10  TWh
till år 2010.
Införandet   av  elcertifikatssystemet  får  vissa
konsekvenser för  annan  lagstiftning. Propositionen
innehåller   sålunda  förslag   till   ändringar   i
utsökningsbalken,    förmånsrättslagen   (1970:979),
sekretesslagen    (1980:100),     inkomstskattelagen
(1999:1229)     och     lagen     (2001:1227)     om
självdeklarationer       och      kontrolluppgifter.
Propositionen  innehåller vidare  förslag  till  två
ändringar  i  ellagen.   Den   första   innebär   en
indragning   av   möjligheten   för  producenter  av
förnybar   el  att  få  undantag  från   kravet   på
fördelning över  tiden  av inmatad el på elsystemet.
Den andra ändringen innebär  att vissa kostnader som
Affärsverket svenska kraftnät  har  för  att delta i
ett  europeiskt  samarbete i syfte att utveckla  den
europeiska    elmarknaden    får    tas    ut    via
stamnätstariffen.
Utskottets överväganden


Elcertifikatssystemet och
energipolitikens inriktning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör besluta  om  införande  av  ett
elcertifikatssystem    den    1   maj   2003.
Utskottet anser att systemet kommer att skapa
möjligheter  för  en  fortsatt  utbyggnad  av
elproduktion  från  förnybara   energikällor,
samtidigt     som     det    stimulerar    en
marknadsdynamik          som          främjar
kostnadseffektivitet   och  teknikutveckling.
Jämför reservationerna 1  (m,  fp,  kd) och 2
(mp).
Riksdagen    bör   också   avslå   motionsyrkanden    om
energipolitikens     inriktning.    Utskottet
redovisar   sin   syn   i   frågan.    Jämför
reservationerna 3 (m, fp), 4 (kd) och 5 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår, som redovisats, att  det  skall
införas  en  lag om elcertifikat, som skall träda  i
kraft den 1 maj  2003. Lagen innebär ett kvotbaserat
system för att främja elproduktion med användning av
förnybara  energikällor.   Systemet  bygger  på  att
producenterna  av  sådan  el,  s.k.   förnybar   el,
tilldelas  elcertifikat  av staten och att det finns
en  kvotplikt,  som  innebär   en   skyldighet   för
elanvändare   att   den  1  april  varje  år  inneha
elcertifikat i förhållande  till  sin förbrukning av
el under det föregående kalenderåret. Om kvotplikten
inte  fullgörs,  skall  en kvotpliktsavgift  betalas
till staten. Regeringen skall  utse  två myndigheter
som  skall  handlägga  de  frågor  som  enligt   den
föreslagna  lagen, eller enligt föreskrifter som har
meddelats  med   stöd   av  lagen,  skall  ligga  på
tillsynsmyndigheten                       respektive
kontoföringsmyndigheten.

Den  svenska  elmarknaden  avreglerades  år  1996,
vilket  bl.a. möjliggjort för elanvändarna att välja
elleverantör,  sägs  det i propositionen. Successivt
har  även en marknad för  förnybar  el  vuxit  fram,
vilket innebär att användarna har erbjudits att köpa
el  som  producerats  med  användning  av  förnybara
energikällor,  t.ex.  vatten-  eller  vindkraft.  Då
produktionskostnaderna  för  sådan el som produceras
med  användning  av förnybara energikällor,  om  den
storskaliga vattenkraften undantas, ofta är högre än
för el som produceras  med  kärn- eller fossilkraft,
har efterfrågan på el med sådant ursprung inte varit
tillräckligt stor för att ge  elpriser  som fullt ut
täcker  produktionskostnaderna i dessa anläggningar,
anförs  det.  Regeringen  hänvisar  till  riksdagens
principbeslut  hösten 2000, som nyss redogjorts för,
om riktlinjer för  en  ny och mer marknadsorienterad
stödform     för    denna    elproduktion     (prop.
1999/2000:134,  bet.  2000/01:NU3).  Systemet  skall
enligt    riktlinjerna    bygga    på   handel   med
elcertifikat,  kombinerad  med  en  skyldighet   att
inkludera  en  viss  andel  förnybar el i elleverans
eller elinköp.
Ett antal remissinstanser har  pekat  på  att  det
finns  andra  system,  som lika bra uppfyller syftet
att  öka  produktionen  av   förnybar   el  och  som
finansieras  på  ett  annat  sätt än det föreslagna,
sägs  det  i  propositionen.  En  upphandlingsmodell
övervägdes i den interdepartementala arbetsgrupp som
utarbetade promemorian Elproduktion  från  förnybara
energikällor   -   ekonomiska   förutsättningar  och
marknadsmekanismer  (Ds 2000:20),  vilken  låg  till
grund    för    den    nyssnämnda     propositionen.
Arbetsgruppen  fann  dock några avgörande  nackdelar
med ett sådant system. Med den tänkta tillämpningen,
att utgöra en brygga mellan  ett  gammalt  och  nytt
system  och  senare  ett  komplement  till  ett nytt
system, skulle den totala stödbilden bli komplicerad
och   svår  att  överblicka.  Modellen  skulle  vara
nationell    och    därmed    diskriminerande    mot
elproduktionen  i  andra  EU-länder,  och den skulle
därmed  inte kunna anpassas till ett internationellt
system.   Slutligen   var   modellen,   som   skulle
finansieras  över  stadsbudgeten,  beroende  av  det
statsfinansiella  läget,  vilket  inte  är önskvärt.
Modellen  övergavs  till  förmån för ett kvotbaserat
certifikatssystem,  som  bättre   fyller  kraven  på
marknadsdynamik,     tydlig    finansiering,     låg
statsfinansiell  belastning   och   möjligheten  att
utvecklas internationellt, uppger regeringen.
En annan ansats bygger på att förorenaren betalar.
Den  innebär  att  produktion  av  el  med   fossila
bränslen   eller  kärnkraft  beläggs  med  en  skatt
motsvarande   de   miljö-   och   riskeffekter   som
sammanhänger  med sådan produktion. Denna produktion
blir således dyrare och på så sätt skall efterfrågan
styras   mot   förnybar    el.    Det   faktum   att
elproducenterna agerar på en internationell  marknad
utgör   emellertid  ett  hinder  mot  att  fullt  ut
internalisera  de  nämnda  effekterna,  såvida  inte
motsvarande       internalisering       görs       i
konkurrentländerna, anför regeringen.
Ett  fastprissystem  innebär  att staten bestämmer
ett  fast pris på förnybar el. Därutöver  krävs  att
någon  kategori  av  marknadsaktörer åläggs att köpa
den på detta sätt producerade  kraften. I det senare
avseendet skiljer sig fastprissystemet  således inte
från   det   nu   föreslagna  systemet,  konstaterar
regeringen. Nackdelen  med  ett  fastprissystem är i
första   hand  att  det  inte  skapar  ett   tydligt
incitament      till     kostnadsminskningar     hos
producenterna.  Därmed   riskerar   det   att  hämma
teknikutveckling som pressar produktionskostnaderna,
och    det    leder    allmänt   sett   till   lägre
kostnadseffektivitet  och   sämre   konkurrens.  Ett
fastprissystem   skulle  också  vara  negativt   för
producenternas  möjlighet  att  nå  det  långsiktiga
målet,  att  producera   el  på  samma  kommersiella
villkor som annan elproduktion, anser regeringen.
Den  nu  föreslagna  stödformen   för  att  främja
produktionen   av  förnybar  el  innebär  ett   nytt
tillvägagångssätt,          ett          kvotbaserat
certifikatssystem,  säger regeringen. Detta  innebär
att   producenter   av   förnybar    el    tilldelas
elcertifikat av staten. Certifikaten är avsedda  att
omsättas  och kommer att efterfrågas av elanvändare,
som åläggs  en kvotplikt, dvs. en skyldighet att den
1 april varje  år  inneha elcertifikat i förhållande
till sin förbrukning  av  el  under  det  föregående
kalenderåret.    Systemet   förutsätter   dock   ett
incitament   att  fullgöra   denna   kvotplikt.   En
kvotpliktsavgift,  som  skall betalas i det fall ett
tillräckligt antal elcertifikat  inte  ges  in  till
staten,  fyller  en sådan funktion. Systemet innebär
åligganden för den  enskilde  och  ingrepp  i dennes
ekonomiska  förhållanden. Det krävs således att  ett
antal  bestämmelser  som  skall  vara  styrande  för
systemets olika funktioner meddelas genom lag.
Lagen  skall  enligt förslaget träda i kraft den 1
maj  2003.  Certifikaten   skall   börja   tilldelas
elproducenterna  vid samma tidpunkt, och kvotplikten
inträder  samtidigt.  De  som  hanterar  kvotplikten
skall första  gången  fullgöra  denna plikt år 2004.
När det gäller dem som frivilligt väljer att hantera
sin kvotplikt finns en speciallösning  som bygger på
att  en  registrering  för  att  frivilligt  hantera
kvotplikten  bara  kan  ske  per  kalenderår och som
innebär  att dessa kommer att kunna  registrera  sig
första  gången   senast  den  1  oktober  2003,  med
avseende på sin kommande  förbrukning  år  2004. Det
första år som dessa skall fullgöra kvotplikten  blir
således   år   2005.   Det  ger  marknadens  aktörer
möjlighet att informera  sig om och anpassa sig till
systemet, säger regeringen.
Ett    genomförande    av    elcertifikatssystemet
förutsätter  en anmälan hos Europeiska  kommissionen
och  att  systemet  anses  vara  förenligt  med  EG-
fördraget, konstaterar regeringen.
Den  föreslagna   lagen   innebär  att  ett  antal
uppgifter  skall  utföras  av  två  myndigheter,  en
tillsynsmyndighet  och  en  kontoförande  myndighet.
Regeringen    avser   att   utse   Energimyndigheten
respektive  Svenska   kraftnät  att  fullgöra  dessa
uppgifter.

Motionerna


I tre av de fyra motioner  som  väckts med anledning
av propositionen yrkas avslag på regeringens förslag
om  införande  av  ett  elcertifikatssystem.   Detta
ställningstagande   är   kopplat   till   respektive
partiers  -  Moderata  samlingspartiet,  Folkpartiet
liberalerna   och   Kristdemokraterna   -   syn   på
energipolitikens inriktning. Av detta skäl redovisas
i  detta  avsnitt  hela innehållet i dessa motioner.
Som en konsekvens tas  här också upp motionsyrkanden
från  allmänna  motionstiden   som   rör   förnybara
energikällor  (bl.a.  vindkraft),  liksom den motion
från Miljöpartiet de gröna som väckts  med anledning
av  propositionen  vad  avser de delar som  rör  den
allmänna inriktningen av  energipolitiken.  I senare
avsnitt   redovisas  regeringens  förslag  till  den
konkreta utformningen av elcertifikatssystemet.

I   motion    2002/03:N338   (s)   från   allmänna
motionstiden   begärs    ett   tillkännagivande   om
vindkraft.  Omställningen  av   energisystemet  till
förnybar energiproduktion utgör ett av de viktigaste
leden  i energipolitiken och klimatpolitiken,  säger
motionärerna.  De  anser att Sverige har mycket goda
förutsättningar  för   att   genomföra   en  kraftig
utbyggnad av såväl vindkraft som bioenergi  och  att
en  satsning  på förnybara energikällor skulle skapa
möjligheter   för    svensk    industri    att   bli
världsledande  inom  energi-  och  miljöteknik.  Det
tidigare nämnda EG-direktivet innehåller  riktvärden
för förnybar energiproduktion för varje medlemsland,
som för Sveriges del skulle innebära en ökning  från
49  % år 1997 till 60 % år 2010, säger motionärerna,
som hyser  viss oro för om Sverige skall kunna uppnå
detta. Att byta  ut  fossilt bränsle mot bioenergi i
befintliga anläggningar  är ett mycket viktigt led i
att minska utsläppen av växthusgaser,  men  för  att
uppnå   energi-   och   miljömålen  måste  också  ny
produktion av förnybar el  tillföras systemet, anför
motionärerna.  Stödet  till  den  förnybara  energin
måste utformas så att utbyggnad  av nya anläggningar
för såväl vindkraft som solenergi  och bioenergi kan
ske   parallellt   med   bränslebyte   i  befintliga
kraftverk. Vindkraften kan ge det energitillskott på
10 TWh som satts som mål, och genom att  ge de rätta
förutsättningarna   kan  Sverige  snabbt  bygga   ut
vindkraften för att producera 10 TWh eller ca 7 % av
elförbrukningen, anser motionärerna.
I motion 2002/03:N6  (m), som väckts med anledning
av propositionen, föreslås att riksdagen skall avslå
regeringens     förslag     om     införande      av
elcertifikatssystemet.  Riksdagen  bör också besluta
att   upphäva  tidigare  fattade  principbeslut   om
införande  av  ett system baserat på elcertifikat. I
motionen  begärs   vidare  tillkännagivanden  i  två
avseenden, nämligen om principer för energipolitiska
stöd   och   om   nationella    mål   för   förnybar
elproduktion.  Elavregleringen  har   inneburit  att
stora    steg   tagits   för   att   marknadsanpassa
energimarknaden  och minska den politiska styrningen
inom energiområdet,  och  den  har  också  öppnat en
möjlighet för kunderna att genom sin upphandling  av
el  stödja sådan elproduktion som de vill uppmuntra,
säger  motionärerna.  De  bejakar  denna  möjlighet,
bl.a. genom en fungerande ursprungsmärkning  av  el,
som  i  motsvarande mån minskar behovet av särskilda
stödformer  till förnybar elproduktion. Staten måste
anpassa sig till  de  nya förhållanden som gäller på
den reformerade och avreglerade  energimarknaden och
inte fortsätta med en energipolitik  som  är grundad
på   planeringsmål   och   statlig  styrning,  anför
motionärerna  och  hänvisar till  riksdagsbeslut  om
verksamheten  i  enskilda  elproduktionsanläggningar
(Barsebäcksverket)  som  ett tydligt uttryck för ett
återfall  i  gammaldags plantänkande.  Huvudansvaret
för    utveckling     och     miljöanpassning     av
elproduktionsapparaten  bör nu, enligt motionärerna,
läggas där det rätteligen  hör  hemma,  nämligen hos
kraftbranschen själv, vilket elmarknadsreformen  ger
förutsättningarna för.
Det  är olyckligt med statliga bidrag som tenderar
att bara  bli  en  subvention till gammal, befintlig
teknik, anförs det vidare i motionen. Det finns inga
godtagbara    skäl    för    att    behålla    stora
subventionssystem för produktion av viss el vare sig
i form av traditionella stöd via statsbudgeten eller
genom tvingande subventioner via elcertifikat, anser
motionärerna. De vill koncentrera  statens stöd till
de områden där få andra aktörer har möjlighet att ta
ansvar,   vilket   främst  gäller  finansiering   av
forskning  inom energiområdet,  särskilt  långsiktig
forskning,  men  också  stöd  till  information  och
insatser    som     minskar    sökkostnaderna    för
elkonsumenterna eller  som  påskyndar spridningen av
ny  teknik.  I  den  mån  stöd utgår  bör  det  även
framgent redovisas öppet i statens budget, sägs det.
I  stället  för  statliga bidrag  eller  tvingande
certifikatssystem bör ansatsen, enligt motionärerna,
i stället vara att internalisera energiproduktionens
externa kostnader. De  menar att detta företrädesvis
gäller fossila bränslen,  där miljöpåverkan i mycket
liten utsträckning åsätts ett pris, medan de externa
kostnaderna för vattenkraft och vindkraft anses vara
jämförelsevis låga. Kärnkraftens  externa  kostnader
är  redan internaliserade genom dels den avgift  som
tas ut  för finansiering av ett slutförvar, dels den
särskilda       kärnkraftsbeskattningen,       anför
motionärerna. De anser att mycket talar för att  ett
system    med    överlåtbara    utsläppsrätter   bör
introduceras  -  utsläppshandel  framstår   som  ett
betydligt  mer  kostnadseffektivt  sätt  att  minska
koldioxidutsläppen       jämfört       med       ett
certifikatssystem.  Det  senare  främjar heller inte
sänkta utsläpp globalt, eftersom det inte leder till
en       gränsöverskridande       optimering      av
elproduktionssystemet, säger motionärerna.
Ett kvotbaserat certifikatssystem kan sägas utgöra
ett   mer  marknadsorienterat  stöd  till   förnybar
elproduktion än de traditionella subventionerna över
statsbudgeten,  anför  motionärerna, som trots detta
anser  att  det finns en rad  skäl  som  talar  emot
systemet.   De    avvisar    därför    förslaget   i
propositionen  och  förordar  att  riksdagen   skall
upphäva de principbeslut som riksdagen tidigare  har
fattat  om  införande  av  ett  sådant  system.  Det
föreslagna  systemet  med  elcertifikat  är,  enligt
motionärerna,  en  komplicerad  och tekniskt präglad
reglering     som     förutsätter    en    betydande
administration med insatser  från  såväl myndigheter
som   aktörerna   på  elmarknaden  -  elproducenter,
kvotpliktiga  elleverantörer,  kvotpliktiga  kunder,
kvotpliktig industri,  elintensiv  industri, vanliga
elkunder,   Svenska   kraftnät,   Energimyndigheten,
Finansinspektionen och Konkurrensverket. Kostnaderna
för   denna   administration  kan  komma   att   bli
betydande, sägs det.
Systemet    med     elcertifikat    innebär    att
subventionerna till förnybar elproduktion försvinner
ur statsbudgeten, påpekar motionärerna. De anser att
förslaget därmed utgör  ytterligare  ett  led  i det
budgettricksande  som regeringen sägs ägna sig åt  i
syfte att frigöra utrymme  under  det  av  riksdagen
fastställda     utgiftstaket.     En    effekt    av
elcertifikatssystemet är att produktionsanläggningar
och  investeringar  även  framgent kommer  att  vara
beroende av politiska beslut  om  andelen certifikat
varje år, säger motionärerna. De anser att systemets
långsiktighet    och    stabilitet    därmed     kan
ifrågasättas; det blir riskfyllt att investera i nya
anläggningar  när ekonomin kan förändras efter något
år eller efter  nästa  val. De 60 mest elförbrukande
industriföretagen svarar  för  cirka en fjärdedel av
den totala elförbrukningen, och för att trygga dessa
företags  konkurrenskraft  och  överlevnad  föreslår
regeringen  att  de skall undantas  från  kvotplikt,
konstaterar motionärerna.  De  anser  att regeringen
borde ha visat att undantagen är förenliga  med EU:s
statsstödsregler  och  vidare  att undantagsreglerna
leder  till gränsdragningsproblem.  Ett  exempel  på
detta sägs  vara  träfiberindustrin  som bedriver en
elintensiv tillverkningsprocess, utan  att  för  den
skull  omfattas  av  befrielsen  från kvotplikt. Ett
ytterligare problem med regeringens  förslag  är att
det   komplicerar   marknadsbilden  -  systemet  med
elcertifikat är nationellt samtidigt som elmarknaden
är nordisk eller europeisk  - säger motionärerna. De
hänvisar dessutom till att det inom EU och i Sverige
pågår    arbete    avseende    utsläppsrätter    och
koldioxidskatter.  Det framstår mot  den  bakgrunden
som  utomordentligt  märkligt   att   regeringen  nu
föregriper  detta arbete genom att införa  ett  helt
annat system, anser motionärerna.

Förslaget om  elcertifikat  motiveras  delvis  med
målet  att  öka  den förnybara elproduktionen med 10
TWh från 2002 års nivå till år 2010, ett mål som har
en  grund  i  det  tidigare   nämnda  EG-direktivet,
konstaterar motionärerna. De anser  att  det  är bra
att  EU vill främja den förnybara elproduktionen  på
den gemensamma  europeiska  elmarknaden,  inte minst
för  att  nå  ambitionerna  i FN:s ramkonvention  om
klimatförändringar (Kyotoprotokollet). Däremot menar
de  att det är fel att på EU-nivå  fatta  beslut  om
nationella  mål  för  användningen  av  förnybar el.
Sverige är den EU-stat som redan för närvarande  har
den  i  särklass  högsta  andelen förnybar el, säger
motionärerna och hänvisar till  att andelen förnybar
el (vattenkraft och vindkraft) år  2001 uppgick till
50 %   av   den   totala,  inhemska  elproduktionen.
Därutöver var ytterligare  44 % av elproduktionen, i
form av kärnkraft, helt fri  från utsläpp av svavel,
kväveoxider och koldioxid, framhåller  motionärerna.
De   menar   att   endast   6 %   av   den   svenska
elproduktionen  därmed  genererade  några  tillskott
till  nedsmutsning  och  klimatförändringar,  varför
Sverige   kan   sägas   ha   ett   av   de   renaste
elproduktionssystemen  i  hela  världen.  I  Sverige
härrör   de  klimatpåverkande  utsläppen  inte  från
elproduktionen,   utan  från  värmeproduktionen  och
trafiksektorn, ett  förhållande  som  inte beaktas i
EG-direktivet, säger motionärerna.
Också  i  motion  2002/03:N301  (m) från  allmänna
motionstiden föreslås att beslutet  om  införande av
ett    elcertifikatssystem    skall    rivas    upp.
Motionärerna   förespråkar  i  stället  en  fortsatt
användning av frivillig  certifiering av miljövänlig
elproduktion i syfte att öka  elkundernas  möjlighet
att  själva,  och  på frivillig väg, välja att  köpa
sådan el.
I motion 2002/03:N8  (fp)  föreslås  att riksdagen
skall  avslå regeringens proposition. Vidare  begärs
två  tillkännagivanden   -   om  en  utvärdering  av
energipolitiken och energiforskningen samt om handel
med  utsläppsrätter.  Motionärerna   anser   att  en
rationell   energipolitik  bäst  främjas  genom  fri
energiproduktion.   Staten   skall   uppställa  krav
beträffande   hälsa,   säkerhet   och   miljö    och
kontrollera   att   kraven   uppfylls   samt  främja
forskning  och  utveckling  men inte förbjuda  någon
specifik   teknik  för  energiproduktion,   om   den
uppfyller   miljö-    och    säkerhetskrav,    anför
motionärerna.  De anser att den politiska styrningen
av  energiproduktionen   måste   förändras  och  att
konsumentstyrning  och  marknadsekonomi  skall  råda
inom de ramar miljökraven  sätter.  Det  innebär att
alla  typer  av  produktionsanläggningar för  energi
skall tillåtas, förutsatt att de uppfyller generella
krav på hälsa, miljö  och  säkerhet. God tillgång på
energi  är  en  förutsättning  för  välstånd,  säger
motionärerna och menar att regeringens energipolitik
allvarligt skadar Sverige. Den förtida avstängningen
av ren och säker kärnkraft har gjort Sverige sårbart
ur elförsörjningssynpunkt, och vid  kapacitetstoppar
är  Sverige  tvingat  att  importera  el från  andra
länder,   varvid   en  stor  del  är  producerad   i
miljöskadliga,  fossileldade   anläggningar,   anför
motionärerna.
Regeringens    nya    förslag   när   det   gäller
omställningen av energisystemet  är ett införande av
elcertifikat    i   syfte   att   främja   förnybara
energikällor, konstaterar motionärerna. De anser att
elcertifikatssystemet  har  en rad oklarheter, t.ex.
följande: Vad är det som gör  att  just  de utpekade
energislagen är bättre än andra? Vad är att betrakta
som  grön el? Vad är att anse som biobränsle?  Skall
torv räknas  som  biobränsle?  Enligt det föreslagna
systemet krävs att de kvotpliktiga köper certifikat,
och  den som inte klarar av detta  åläggs  att  till
staten  erlägga  en  kvotpliktsavgift, en avgift som
skall utgå även om det  inte finns någon grön el att
köpa, påpekar motionärerna. De anser att systemet är
administrativt krångligt  och  kostnaderna höga. Att
köpa elcertifikat är inget fritt  val  och  det  ger
ingen  grön  el  per  automatik i kontakterna, och i
propositionen ges heller  inga klara besked om vilka
problem systemet skall lösa,  säger motionärerna. De
menar   att   det  inte  utgör  någon   lösning   på
klimatproblemen.    Lagrådet    har    haft   starka
invändningar   mot  ett  tidigare  förslag  om   ett
elcertifikatssystem,  erinrar  motionärerna  om.  De
hänvisar    dessutom    till    att    många   tunga
remissinstanser,  t.ex.  Lantbrukarnas  Riksförbund,
Naturskyddsföreningen           och          Svenska
Bioenergiföreningen, har avstyrkt  förslaget  och  i
stället  förordat ett system där förorenaren betalar
och att Landsorganisationen  i  Sverige  är skeptisk
till   förslaget,  på  grund  av  osäkerhet  om  den
teoretiska  modellen  för  systemet  kan  omsättas i
praktiken.
Folkpartiet  delar  de invändningar som har  förts
fram  mot  elcertifikatssystemet,  och  motionärerna
anser  därför  att  propositionen  bör  avslås.  Att
Sverige  inte  har ett energisystem som är förnybart
beror,   enligt  motionärerna,   på   statsmakternas
försummelser  under flera årtionden - nya energislag
och  ny  teknik har  endast  introducerats  i  liten
skala. De  anser  att  det  därför  är  fel  att den
enskilda  individen  nu  skall  "straffas" för detta
genom  att  den  som  inte köper förnybar  el  skall
belastas  ekonomiskt. De  menar  också  att  det  är
olyckligt att  systemet  skall införas så snabbt som
till den 1 maj 2003.
Folkpartiet anser vidare  att hela energipolitiken
och energiforskningen bör utvärderas för att förslag
om en ny och radikalt annorlunda energipolitik skall
kunna  läggas  fram, sägs det.  Den  hittills  förda
politiken anses  felaktig,  och forskningen avseende
nya  energislag  har  gått  i  stå.   Det  är  samma
lösningar på energiproblem som diskuteras nu som för
25 år sedan, anför motionärerna. De föreslår  därför
att  regeringen  under  två  år  skall utvärdera och
analysera   energipolitiken   i   dess  helhet.   På
energiområdet  är  det  viktigt att lyfta  fram  det
internationella  samarbetet,  inte  minst  inom  EU,
eftersom utsläpp från energianläggningar inte känner
några   nationsgränser,   säger   motionärerna.   De
förordar ett system med handel av utsläppsrätter och
införande av en europeisk koldioxidavgift.
Också  i   motion   2002/03:N264   (fp)  redovisas
Folkpartiets principiella syn på elcertifikaten  och
att  partiet  är  motståndare  till  ett  system med
elcertifikat.
En  ordentlig  utvärdering av en fortsatt satsning
på vindkraften på  Gotland måste omgående komma till
stånd    för    att    klargöra     lönsamhet    och
miljökonsekvenser,  föreslås  i motion  2002/03:N266
(fp).   Skall   Gotland   bli  en  ekokommun   måste
grundläggande    principer   bli    kretslopp    och
hushållning, anför  motionären.  Hon  anser  att den
planerade  avvecklingen  av  kärnkraften  medför att
energiplaneringen måste inriktas på en växling  till
andra   energislag   och   en   effektivisering   av
elanvändningen.  Det är dock tveksamt om en fortsatt
utbyggnad   av  vindkraftverken   bör   ske,   säger
motionären. Hon  anser  att  vindkraftverken innebär
ett kraftigt och störande ingrepp  i landskapsbilden
och att det är oklart om samhällsekonomiska  vinster
uppnås   vid   en   fortsatt   kraftig  satsning  på
vindkraft.  Det  är  dock positivt  med  ytterligare
försök med vindkraftverk  placerade  till havs, sägs
det.
Avslag på regeringens förslag krävs också i motion
2002/03:N5 (kd). Vidare föreslås tillkännagivanden i
följande     avseenden:     om     riktlinjer    för
energipolitiken;  om  torvens  ställning;   om   ett
fastprissystem  för  förnybar  energi; om handel med
utsläppsrätter. Kristdemokraterna anser att systemet
med elcertifikat inte har en möjlighet  -  varken på
kort eller lång sikt - att uppfylla de miljömål  som
Sverige   enligt  EG-direktiv  skall  uppfylla.  Det
föreslagna   systemet   riskerar   att  slå  ut  små
elproducenter  och  att  hindra  nyinvesteringar   i
förnybar   energi   som   för   närvarande  inte  är
kostnadseffektiv, anför motionärerna.  De  anser att
systemet medför en omfattande byråkrati och belastar
den  enskilde  konsumenten  med  oförsvarbart  stora
kostnader    i    förhållande    till   miljönyttan.
Kristdemokraterna  anser  att  två  principer  måste
tillämpas  för  att  skapa goda incitament  för  ett
uthålligt energisystem  med  en  ökad andel förnybar
energi  -  dels måste ny teknik ges  någon  form  av
initialt stöd,  dels måste principen att förorenaren
betalar    tillämpas    i    större    utsträckning.
Kristdemokraterna    vill    därför    utreda    ett
fastprissystem för förnybar energi.
Klimatfrågan  är  en  av  världssamfundets största
framtidsfrågor  och  dess  lösning  har  ett  starkt
samband med energiproduktion, anför motionärerna. De
anser att Sveriges energiförsörjning  skall  tryggas
genom   en   långsiktig   energipolitik   med  fasta
spelregler, där inhemska, förnybara energikällor och
bränslen   utgör   en   växande   bas.  Arbetet  med
energieffektiviseringar  måste  intensifieras,   och
Sverige  behöver  ett  nytt  energiskattesystem  där
skatter  och  miljöavgifter utformas med hänsyn till
förhållanden  i   omvärlden,   menar   motionärerna.
Systemet skall vara långsiktigt och utformas  så att
miljöbelastningen   minimeras  och  tillgången  till
billig  energi framställd  under  trygga  och  säkra
förhållanden  säkerställs.  Målet  är ett ekologiskt
uthålligt      energisystem      utan      drastiska
prisförändringar,    elbrist   eller   andra   stora
påfrestningar på välfärd  och  sysselsättning, anför
motionärerna. För att möjliggöra  detta  krävs stora
satsningar   på  energiforskning  och  energiteknisk
utveckling.
Enligt det aktuella  EG-direktivet,  som frångicks
genom   riksdagsbeslut   våren  2002,  bör  Sveriges
förnybara   energiproduktion   år   2010   öka   med
ca 26 TWh,  säger   motionärerna.   De   finner  det
anmärkningsvärt  att  regeringen,  tillsammans   med
Centerpartiet   och   Vänsterpartiet,   har  så  låg
ambitionsnivå   i  förhållande  till  EG-direktivet.
Kristdemokraterna  anser  inte  att  det  föreslagna
elcertifikatssystemet   är   en   god   lösning   på
miljöproblemen,   vilket  är  motionärernas  främsta
argument för att avslå  förslaget.  Förslaget  leder
sannolikt  till att få nya anläggningar för förnybar
elproduktion  kommer  att  etableras  före  år 2010,
anför  motionärerna.  De  menar  att  elcertifikaten
åstadkommer byte mellan energislag men  att  de inte
skapar  incitament  till  nyetableringar.  De  olika
elproduktionsteknikerna för förnybar energi befinner
sig  i  olika  mognadsfaser  och  har  därför  olika
kostnadseffektivitet,  säger  motionärerna. De anser
att med det föreslagna systemet,  där  all  förnybar
produktion  får  samma  stöd,  finns det en uppenbar
risk  att biobaserad kraftvärme som  är  billig  att
producera    konkurrerar    ut    övriga   förnybara
energitekniker  och att det är kontraproduktivt  för
miljönyttan. Kristdemokraterna  är övertygade om att
framtidens energisystem måste baseras på många olika
tekniker.  De  föreslagna  elcertifikaten   omgärdas
också av en omfattande administration och byråkrati,
vilken   särskilt   kommer   att  drabba  småskaliga
elleverantörer,   anför  motionärerna   vidare.   De
befarar att regeringens  förslag  kommer att medföra
en utslagning av små elleverantörer  till förmån för
större. Systemet med elcertifikat innebär  också  en
risk  att  stora  elbolag tar ut stora vinster genom
höga  priser  på  elcertifikat   som   konsumenterna
tvingas att köpa, menar motionärerna.
Kristdemokraterna  anser  att  de små kraftverkens
bidrag till eltillförseln är viktig  -  ca 1 200 små
vattenkraftverk,  ca  500  vindkraftverk  och  vissa
kraftvärmeverk  ger  omkring  1,5  %  av  den totala
elproduktionen. För närvarande går utvecklingen inom
vattenkraftssektorn  i fel riktning - företag  läggs
ned och kunskap går förlorad, anför motionärerna. De
befarar att om denna trend fortsätter kommer Sverige
att vara åskådare när  världsmarknaden för småskalig
vattenkraft  förbättras.   Stabila  villkor  och  en
rimlig  prisnivå  är avgörande  för  den  småskaliga
produktionen    och   dess    leverantörer,    säger
motionärerna. Kristdemokraterna  anser  att  det  är
förvånande  att  regeringen  utesluter  torven  från
certifikatsystemet.  Torvens  egenskaper står mycket
nära      biomassa     och     biobränsle     enligt
Torvproducentföreningens  bedömning  och  torven kan
tillsammans med trädbränsle spela en viktig roll för
att öka andelen biobränslen i kraftvärmeverk,  anför
motionärerna. De menar att om torven exkluderas från
certifikatssystemet   uppstår   en   risk   för  att
kraftvärmeproduktion   med  torv  ersätts  med  kol.
Regeringen bör därför ompröva  torvens ställning som
ett     icke    förnybart    energislag,    föreslår
motionärerna.  Kristdemokraterna  anser  att  det är
orimligt   att   elcertifikatssystemet   helt  skall
betalas   av  konsumenten  på  kort  sikt.  För  det
enskilda hushållet försämras ekonomin med åtskilliga
hundralappar    per   år   och   dessutom   kan   en
administrationsavgift  på  200-300  kr tillkomma per
konsument och år, anför motionärerna. De anser också
att  den omfattande byråkrati som omgärdar  reformen
kräver  en  längre startperiod än vad regeringen har
föreslagit och  att  elmarknadens aktörer behöver en
längre   tid   att   anpassa   sig   till   de   nya
förutsättningarna.
Eftersom  de  olika  elproduktionsteknikerna   för
förnybar  energi  ligger  i  olika mognadsfaser vill
Kristdemokraterna    ha   ett   system    som    ger
differentierat, initialt  stöd  till olika tekniker.
Motionärerna   förordar   ett   fastprissystem   för
förnybar el, där staten garanterar  ett  visst  pris
under  ett  uppbyggnadsskede,  varefter priset skall
fasas ut. Kristdemokraterna delar  inte  regeringens
uppfattning   om   att   ett  fastprissystem  skulle
motverka    en   teknikutveckling    av    förnybara
energikällor,  då  det  inte  längre  skulle  finnas
incitament  att sänka kostnaderna. Fördelen med  ett
fastprissystem jämfört med elcertifikaten är att det
förra ger möjlighet  till prisdifferentiering mellan
olika    förnybara    energislag     och     främjar
nyinvesteringar,  säger  motionärerna.  De  hänvisar
till  att  ett fastprissystem för förnybar energi  i
andra länder,  t.ex.  Tyskland, Spanien och Danmark,
har    visat   sig   vara   mycket    framgångsrikt.
Motionärerna  vill  att regeringen skall låta utreda
ett fastprissystem för förnybar energi i stället för
det  föreslagna  elcertifikatssystemet.  Kostnaderna
för   den  enskilde  konsumenten   blir   med   stor
sannolikhet  betydligt  lägre, då ett fastprissystem
inte blir lika administrativt krävande, sägs det.
På  längre  sikt  måste  utgångspunkten   för  all
elproduktion   vara   att   den   skall   bära  sina
miljökostnader  i  enlighet  med  principen  om  att
förorenaren  betalar,  anför  motionärerna. De menar
att ett hållbart system på lång  sikt  är handel med
utsläppsrätter och att energipolitiken på sikt måste
övergå från subventioner till förnybara energikällor
till  att  låta  miljöfarlig  produktion betala.  På
såväl nationell som europeisk nivå  har  system  för
handel  med  utsläppsrätter utretts - i betänkandena
Förslag till svensk klimatstrategi (SOU 2000:23) och
Handla för att  uppnå klimatmål (SOU 2000:45) samt i
EG-kommissionens     grönbok     om    handel    med
utsläppsrätter för växthusgaser inom EU. Sverige bör
i EU aktivt arbeta för att det kommer  till stånd en
europeisk, avreglerad energimarknad, som  inkluderar
en  gemensam  handel  med  utsläppsrätter,  förordar
motionärerna.  De  anser  att  ett  nationellt eller
nordiskt  system i avvaktan på en europeisk  marknad
för utsläppsrätter kan prövas.
I    motion     2002/03:N390     (kd)    redovisas
Kristdemokraternas inställning till  vissa  tekniker
och  energibärare  för energiproduktion. Beträffande
torv sägs att Kristdemokraterna  anser att den ringa
andel av energiförsörjningen som utgörs  av  torv är
acceptabel.  Biobränslena  spelar  en viktig roll  i
utvecklingen mot ett uthålligt energisystem,  anförs
det i motionen. Medan de fossila bränslena olja, kol
och  naturgas släpper ut 202-328 tusen ton koldioxid
per TWh är siffran för biobränslen i praktiken noll,
anför  motionärerna.  Kristdemokraterna ser positivt
på   att   biobränslenas   andel   av   den   totala
energiproduktionen ökas årligen men är kritiska till
den brist på långsiktighet i  planeringen som gäller
svensk  energipolitik,  inklusive   vindkraften  och
vattenkraften.   När   det  gäller  solenergi   sägs
slutligen att Kristdemokraterna  länge  har  arbetat
för  att  stödja  forskningen  kring  solceller, där
Sverige  intar en framskjuten position.  Vidare  ser
motionärerna positivt på fortsatt statligt stöd till
solenergi   men   anser   det   vara  förödande  att
regeringen endast ger besked för två år framåt.
Ett   tillkännagivande   om   åtgärder   för   att
underlätta för vindkraftsproducenter att komma ut på
elnätet  med den kraft som de producerar,  begärs  i
motion  2002/03:Bo288   (c).   Energisystemet  måste
ställas  om  mot  mer  uthållig  elproduktion,   och
koldioxidutsläppen  måste  minska, anför motionären.
Hon  anser att vindkraften, som  inte  kräver  några
transporter och inte ger några utsläpp, är en viktig
komponent  i  denna  process.  Danmark, Tyskland och
Spanien  satsar  storskaligt på vindkraften,  vilket
har  lett till stor  industriell  utveckling,  säger
motionären  och  anser  att  Sverige  med sina stora
ytor,  långa  kuster  och goda vindförhållanden  har
goda  förutsättningar.  Vindkraften  omgärdas  dock,
enligt   motionären,   av  krångel   och   ekonomisk
osäkerhet    som    gör    utbyggnaden     vansklig.
Statsmakterna  har  en  uttalad  önskan  om en snabb
utbyggnad   av   förnybar   energiproduktion,  säger
motionären. Hon anser att det  är  mycket  angeläget
att ta till vara det intresse som finns att satsa på
förnybar, miljövänlig och inhemsk energi och  nämner
att  ett  problem  kan  vara  att  elnätet  inte  är
dimensionerat   för  att  ta  emot  den  producerade
kraften.
I motion 2002/03:N7 (mp), som väckts med anledning
av   propositionen,   begärs   tillkännagivanden   i
följande  fem  avseenden:  om att det är viktigt att
den  kraftutbyggnad  som  följer  av  elcertifikaten
åtföljs av ett instrument för att fasa ut minst lika
stor  andel  fossil  kraft  och  kärnkraft;  om  att
arbetet   med   hushållning   och   effektivisering,
särskilt  av  elvärmen,  skall drivas med  betydligt
större kraft än hittills; om att till den föreslagna
lydelsen av definitionen i  1  kap.  2  §  lagen  om
elcertifikat  "förnybar  energikälla: en energikälla
som förnyas på naturlig väg" skall fogas "och som är
koldioxidneutral, enligt de  definitioner som gäller
för  Sveriges redovisning till  klimatkonventionen";
om att  ambitionsnivån  skall höjas, särskilt för år
2010; om att regeringen skall  anmoda  alla statliga
förvaltningar  och  verk  att  köpa grön el,  enligt
Naturskyddsföreningens kriterier för Bra miljöval.
Det  finns två principiella metoder  att  förändra
energisystemet  så  att ohållbara energikällor fasas
ut och mer hållbara fasas  in,  sägs det i motionen.
Den ena är att staten pekar ut vad  som  skall bort,
nämligen  fossila  bränslen  och kärnkraft, och  att
förorenaren betalar, t.ex. genom  miljöskatter eller
genom administrativa styrmedel. I takt  med  att den
gamla    elproduktionen   fasas   ut,   uppstår   en
efterfrågestyrd  marknad  för  förnybar  kraft.  Den
andra   metoden  är  att  bestämma  vilka  förnybara
energikällor  staten  vill  skall  förekomma,  t.ex.
vindkraft,   och   driva  fram  en  utbyggnad  genom
reglerade   priser  eller   reglerade   kvantiteter.
Förslaget  om   elcertifikat   innebär   att  staten
kommenderar  fram  ett  visst utbud av förnybar  el,
vilket motionärerna anser  ligger  i  linje  med  en
svensk  tradition. Den förstnämnda metoden är enligt
Miljöpartiets   mening  att  föredra  och  detta  av
följande      skäl:     den      är      effektivare
nationalekonomiskt,  den  är rättvisare och den står
framför  allt  i  tydligare  relation   till  målet.
Motionärerna anser att mer kärnkraft och fossilkraft
skulle fasas ut genom åtgärder som riktar sig direkt
mot  dessa än genom åtgärder som främjar alternativ.
En fördel  med  koldioxidskatt är också att den slår
hårdast   mot   de  värsta   energikällorna,   medan
elcertifikatssystemet    inte    gör   någon   sådan
åtskillnad,  anför  motionärerna.  De   påpekar  att
koldioxidskatt hittills inte alls har använts på el,
med motivering att svenska fossileldade kraftföretag
skulle missgynnas i förhållande till konkurrenter  i
andra   länder.   Enligt  motionärernas  mening  har
regeringen dock inte prövat de möjligheter som finns
till  gränsjusterad   koldioxidskatt  eller  försökt
samordna sin koldioxidpolitik  med  Finland, Danmark
och   Tyskland.   I   den   framtida   handeln   med
utsläppsrätter finns det emellertid en möjlighet att
ändra på detta genom att kraftproduktionen tilldelas
en utsläppskvot som är betydligt mindre än utsläppen
de  senaste åren, och att denna kvot dessutom  skall
krympa  för  varje  år, säger motionärerna. De anser
också att kärnkraftsskatten  -  av miljöskäl - borde
höjas  och  att  en avveckling av kärnkraften  borde
drivas   på,   t.ex.   genom    en    skärpning   av
säkerhetskraven  och att kärnkraftsföretagen  åläggs
att betala sina egna  försäkringskostnader. Att låta
förorenaren     betala     har      fördelen     att
sparande/effektivisering  värderas  lika   högt  som
förnybar       energi,       säger      motionärerna
sammanfattningsvis.
Eftersom den svenska elförbrukningen är 2,6 gånger
högre per capita än i resten av  EU är det klart att
kärnkraften och den fossila elproduktionen  inte kan
ersättas  med  ny  el, utan till största delen måste
effektiviseras   eller   konverteras   bort,   anför
motionärerna vidare. De anser att statligt stöd till
ny elproduktion utan föregående avveckling av fossil
kraft  och  kärnkraft  tenderar  att  leda  till  en
fastlåsning i  överkonsumtion.  Sverige utmärker sig
för  ett  extremt slöseri med el, särskilt  elvärme,
vilket leder  till  effekttoppar som i sin tur leder
till extrema priser och  risker  för  försörjningen,
menar  motionärerna. Deras förslag till  lösning  av
detta problem innebär kraftfulla åtgärder för att få
ned  elanvändningen   i  allmänhet  och  elvärmen  i
synnerhet.
Förutom  insatser  för   att   motverka  ohållbara
energikällor  (fossil-  och  kärnkraft)  behövs  det
också någon typ av stöd för den  förnybara  energin,
bl.a.  för att undvika extrem ryckighet i elpriserna
i   övergången    från    ohållbar    till   hållbar
elproduktion,  anför motionärerna. De hänvisar  till
tidigare energimotioner  från  Miljöpartiet, i vilka
har  preciserats ett mål om 25 TWh  ny  förnybar  el
fram till år 2010. Under förutsättning att det skall
vara  stöd   till   förnybar   el,   så  är,  enligt
motionärerna,  ett elcertifikatssystem  att  föredra
framför ett system  med  fasta  priser, eftersom det
förstnämnda    innebär   ett   visst   element    av
marknadsvärdering.
Elcertifikaten  kommer  av många att förväxlas med
det existerande systemet med miljömärkt el, förmodar
motionärerna. De uppger att  denna  typ  av  el, med
benämningen  Bra  Miljöval,  redan  har  en avsevärd
omfattning,  ca 15 TWh  år  2001,  dvs.  den är  mer
omfattande  än vad elcertifikatssystemet kommer  att
bli under de  närmaste  åren. Bra miljöval är mycket
bättre  än  elcertifikat, eftersom  det  förstnämnda
systemet innebär  att  100 %  av  elen är någorlunda
hållbar,   anser   motionärerna.  De  föreslår   att
regeringen    skall   ålägga    samtliga    statliga
förvaltningar och  verk  att  köpa Bra miljövals-el.
Elcertifikatssystemet  är inte det  enda,  och  inte
heller det viktigaste, instrumentet  för  att ställa
om    energisystemet    till    hållbarhet,    säger
motionärerna.       De      menar      dock      att
elcertifikatssystemet - med de i motionen redovisade
reservationerna - kan  ge ett bidrag till att minska
koldioxidutsläpp och att fasa ut kärnkraften.
I   motion   2002/03:N348   (mp)   från   allmänna
motionstiden föreslås  tillkännagivanden  i följande
två  avseenden:  om  en utredning av möjligheten  av
kompletterande stöd i form av t.ex. kreditgarantier;
om att regeringen snarast  skall  utreda möjligheten
att   koppla   avtrappning   av  miljöbonusen   till
prisutvecklingen       på      certifikatsmarknaden.
Miljöpartiet stöder principen med elcertifikat under
förutsättning att vissa  ändringar  görs i förslaget
för  att säkerställa långsiktigt stabila  ekonomiska
förutsättningar för investeringar i t.ex. vindkraft,
sägs det.  Regeringen  har  föreslagit en bibehållen
miljöbonus som trappas ned till  noll  under sju år,
konstaterar motionärerna men anser att problemet  är
att  nya  investeringar  görs  med väsentligt längre
tidshorisont  än  sju  år  och  att  en   bibehållen
miljöbonus under sju år således är helt verkningslös
om   syftet   är   att   dämpa   osäkerhet   i   ett
inledningsskede.  Skall  en bibehållen miljöbonus ha
någon effekt, måste en eventuell avtrappning kopplas
till    prisutvecklingen    på    elmarknaden    och
elcertifikatsmarknaden,   anför   motionärerna.   De
föreslår    att   även   andra   möjligheter    till
kompletterande  stöd,  t.ex.  genom kreditgarantier,
skyndsamt skall utredas.
Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om mål för
el producerad med förnybara energikällor, anförs det
i  motion  2002/03:N339  (mp).  Att  ställa  om  det
svenska  energisystemet  till  långsiktigt  hållbara
energikällor  och  komma  bort  från   beroendet  av
fossilbränslen och kärnkraft är en av de  viktigaste
politiska frågorna, säger motionären. Han menar  att
en  kraftfull  satsning  på vindkraft, solenergi och
biobränslen skulle, förutom  stora  miljövinster, ge
svensk  industri en möjlighet att bli  världsledande
på teknikområden  som  har  stor  tillväxtpotential.
Enligt en FN-rapport kommer 30 % av  världens energi
att komma från solen om 30 år, och vindkraft  har en
årlig  tillväxt på 30 %, säger motionären. Han anser
att den  svenska  vindkraftsindustrin  kan växa, men
att det då krävs en stor hemmamarknad. Systemet  med
elcertifikat  innebär, enligt motionären, en alltför
låg  ambitionsnivå   och   han   befarar  att  såväl
vindkraft  som  solenergi kommer att  få  svårt  att
hävda  sig.  Han  hänvisar   till   utlåtanden  från
remissinstanser,  enligt vilka systemet  kommer  att
leda till bränslebyten i befintliga kraftverk men få
nya produktionsanläggningar.  Därmed äventyras såväl
målen  om  minskade  utsläpp  av  växthusgaser   som
kärnkraftsavvecklingen, anför motionären.

Vissa kompletterande uppgifter


Ett     genomförande     av    elcertifikatssystemet
förutsätter,  som  nämnts,  en   anmälan   hos   EG-
kommissionen  och  att systemet anses vara förenligt
med  EG-fördraget.  Kommissionen   har  i  beslut  i
februari     2003     meddelat     regeringen    att
elcertifikatssystemet  delvis  inte utgör  stöd  och
delvis utgör stöd som är förenligt med EG-fördraget.
Kommissionen  anser  att den förmån  som  tilldelats
producenter  av  grön  el   genom   försäljning   av
elcertifikat  på marknaden inte utgör statligt stöd.
Vidare påpekar  kommissionen  att garantipriset, som
finns   tillgängligt   som   ett   alternativ    för
producenter  av  grön  el,  utgör statligt stöd till
dessa producenter när det utnyttjas.

När  det  gäller  handel  med utsläppsrätter,  som
berörs   i   motionerna,   kan  noteras   att   EU:s
miljöministrar har nått en politisk  överenskommelse
om  en gemensam ståndpunkt avseende ett  EG-direktiv
om handel  med  utsläppsrätter.  Direktivet  ställer
bl.a. krav på att kraft- och värmeproducerande  samt
energiintensiv  industri  skall inneha tillstånd för
att släppa ut koldioxid. Senast  den  1 januari 2005
skall de nationella författningar som är  nödvändiga
för  att  följa direktivet träda i kraft. Regeringen
har   tillsatt    en    parlamentariskt   sammansatt
delegation,  den  s.k.  FlexMex2-utredningen   (dir.
2001:56),  med uppgift att utarbeta ett förslag till
ett   svenskt   system   och   ett   regelverk   för
Kyotoprotokollets  flexibla  mekanismer, dvs. handel
med  utsläppsrätter  samt  de  två   projektbaserade
mekanismerna  gemensamt genomförande och  mekanismen
för  ren  utveckling.   Handel   med  utsläppsrätter
innebär   överlåtelser  av  utsläppsutrymme   mellan
länder utan  att överlåtelsen knyts till något visst
konkret projekt.  Gemensamt  genomförande innebär en
överenskommelse mellan två länder  med  åtaganden  i
Kyotoprotokollet där det ena landet investerar i ett
projekt   i   det  andra  landet  som  resulterar  i
utsläppsminskningar   som   helt  eller  delvis  kan
krediteras  investerarlandet.   Mekanismen  för  ren
utveckling   liknar   gemensamt   genomförande   men
projektet    genomförs   i   detta   fall   i    ett
utvecklingsland  utan  något kvantitativt åtagande i
Kyotoprotokollet. Delegationen  skall  fram till den
31 december 2004 bistå regeringen i utformningen  av
kriterier för klimatprojekt inom ramen för gemensamt
genomförande och mekanismen för ren utveckling samt,
på  regeringens  begäran,  löpande  yttra  sig  över
Energimyndighetens  förslag  till klimatprojekt inom
ramen för gemensamt genomförande  och mekanismen för
ren  utveckling  med utgångspunkt i Kyotoprotokollet
och dess förväntade  regler  och  riktlinjer.  Om de
projektbaserade  mekanismerna inte kan inkluderas  i
ett  system  för  handel  med  utsläppsrätter  skall
delegationen  senast  den  31  december  2004  lämna
förslag på vilket  regelverk och vilka institutioner
som kan behövas för de projektbaserade mekanismerna.
När det gäller utfasning av kärnkraft som berörs i
några motioner kan noteras  att  regeringen  i  juni
2002  beslöt  om  att  tillsätta  en förhandlingsman
(generaldirektör  Bo  Bylund)  med uppdrag  att  för
statens del genomföra överläggningar med industrin i
syfte  att  förbereda  en  överenskommelse   om   en
långsiktigt   hållbar   politik  för  den  fortsatta
kärnkraftsavvecklingen    och    omställningen    av
energisystemet.
Beträffande    frågan    om    hushållning     och
effektivisering, särskilt av elvärmen, som tas upp i
en motion kan noteras att i 2002 års energipolitiska
proposition   föreslogs   insatser  motsvarande  200
miljoner kronor årligen under  en  femårsperiod  för
insatser  för en effektivare energianvändning (prop.
2001/02: 143,  bet.  2001/02:NU17).  Häri ingår stöd
till   kommunal   energirådgivning,   insatser   för
information,  prövning och märkning samt  medel  för
teknikupphandling.  Vidare  kan  nämnas att Boverket
har getts i uppdrag att utreda förutsättningarna för
att   införa  förbud  mot  elvärme  i  nybyggnation.
Uppdraget skall redovisas den 30 juni 2003.
I en motion refereras till Lagrådets synpunkter på
förslaget  om elcertifikatslagen. Lagrådet påpekar i
sitt yttrande  (propositionen,  bilaga  5) bl.a. att
elcertifikatssystemet  erbjuder nya situationer  att
bedöma  från mer allmänna  rättsliga  utgångspunkter
för elproducenter  och  andra  på elmarknaden liksom
för  myndigheter och domstolar. Lagrådet  anför  att
även i  senare  skeden  får  uppkommande rättsfrågor
till    stor    del    övervägas    och   lösas    i
rättstillämpningen.   Mot   bakgrund   av  vad   som
framkommit under ärendets beredning bedömer Lagrådet
dock att det knappast finns anledning att befara att
tillämpningsproblemen skall vara av sådant  slag att
de inte kan bemästras. Erfarenheterna kan dock snart
visa  på  komplikationer som för närvarande inte  är
tillräckligt skönjbara, säger Lagrådet.
I några motioner  tas  upp  frågan  om  stöd  till
forskning    inom    energiområdet.   I   1997   års
energipolitiska beslut avsattes 5,6 miljarder kronor
för  forskningsinsatser   under   en   sjuårsperiod.
Programmet utvärderas för närvarande av  en särskild
utredare,  direktör Peter Nygårds. Enligt direktiven
(dir. 2001:122) innefattar uppdraget att granska och
utvärdera  insatserna   inom  1997  års  långsiktiga
energipolitiska  program och  analysera  behovet  av
förändringar, att  lämna förslag till riktlinjer för
den planeringsperiod  som  inleds  år  2003  och att
redovisa insatser som skall leda till en långsiktigt
hållbar energiförsörjning. Vidare skall en fördjupad
analys göras av de resultat som nåtts inom ramen för
det   långsiktiga  energipolitiska  programmet,  och
utredaren   skall   då  särskilt  granska  i  vilken
utsträckning   omvärldsförändringar   har   påverkat
förutsättningarna  för  genomförandet av programmet.
Uppdraget  skall vara avslutat  senast  den  1  juni
2003.
Vid ett besök  hos  Energimyndigheten  i  februari
2003  informerades  utskottet om myndighetens arbete
inför införandet av elcertifikatssystemet.
Det kan slutligen noteras  att  regeringen nyligen
fattat beslut om att tillsätta en särskild utredare,
direktör Sten Kjellman, avseende fortsatt utveckling
av  el-  och naturgasmarknaderna. I uppdraget  (dir.
2003:22) ingår följande:
- att följa  det  pågående arbetet inom EU med att
utforma gemensamma regler för den inre marknaden för
el och naturgas och lämna  förslag till lagstiftning
och regelverk i övrigt som krävs  för  att genomföra
Europeiska    gemenskapens    reviderade   el-   och
gasmarknadsdirektiv samt överväga och i förekommande
fall lämna förslag till ändringar  som  föranleds av
förordningen om gränsöverskridande handel med el,
-  att föreslå hur de rapporteringar som  krävs  i
direktiven skall genomföras,
-   att    analysera   om   det   finns   tänkbara
förbättringar    att   göra   på   elmarknaden   och
naturgasmarknaden   och  om  så  är  fallet  föreslå
åtgärder för detta,
-  att  utvärdera hur  strukturförändringarna  har
påverkat  konkurrensen  på  elmarknaden  och  belysa
konkurrensen  på  elmarknaden  ur  ett  nordiskt och
europeiskt perspektiv,
-    att   analysera   hur   specifika   krav   på
elleverantören lämpligen bör utformas,
-  att   utreda  behovet  av  sanktionssystem  mot
nätföretag som  inte följer ellagens föreskrifter om
leverantörsbyten,
-  att  analysera   möjligheter  till  effektivare
tillsyn av anslutningsavgifter,
- att göra en kompletterande  analys  av frågan om
skärpning    av    kravet   på   åtskillnad   mellan
elnätsverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet,
- att utreda behovet  av  offentlig upphandling av
anvisad elleverantör,
- att kartlägga konsekvenserna av att bestämmelsen
om  att de småskaliga elproducenterna  endast  skall
betala  för  den  del  av  nättariffen som motsvarar
årlig kostnad för mätning och rapportering tas bort,
- att bedöma konsekvenserna  för resursbehovet för
tillsynen  av  el-  och  naturgasmarknaderna  av  de
förslag som läggs fram.

Uppdraget skall, i den del  som  avser genomförandet
av  el-  och  gasmarknadsdirektiven  och  frågan  om
skärpning    av    kravet   på   åtskillnad   mellan
elnätsverksamhet  och  konkurrensutsatt  verksamhet,
redovisas senast den  31 oktober 2003. Övriga frågor
skall redovisas senast den 14 september 2004.


Utskottets ställningstagande


Inledning

Utskottet  behandlar  först   frågan  om  avslag  på
regeringens    förslag   om   införande    av    ett
elcertifikatssystem  och därefter motionsyrkanden om
energipolitikens inriktning.

Avslag på regeringens förslag om införande av
ett elcertifikatssystem

Riksdagen  har,  som tidigare  redovisats,  vid  två
tillfällen - hösten  2000  och  våren  2002  - tagit
ställning    i    frågan   om   införande   av   ett
elcertifikatssystem.  Syftet  med  systemet  är  att
främja  produktion  av  förnybar  el så att sådan el
skall  kunna  hävda sig på elmarknaden.  Enligt  den
överenskommelse  om  energipolitiken  som våren 2002
träffades  mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Centerpartiet skall energiförsörjningen i ökande
utsträckning   baseras  på  förnybara  energikällor.
Utskottet återkommer  till  frågan  om  de förnybara
energikällornas  ställning i det följande  avsnittet
om energipolitikens inriktning.

Utskottet ser mycket  positivt  på  det föreslagna
elcertifikatssystemet och anser att det  kommer  att
skapa  möjligheter  för  en  fortsatt  utbyggnad  av
elproduktionen    från    förnybara    energikällor,
samtidigt som det stimulerar en marknadsdynamik  som
främjar  kostnadseffektivitet  och teknikutveckling.
Utskottet tillstyrker därför regeringens  förslag om
att ett sådant certifikatssystem skall införas den 1
maj  2003.  Enligt utskottets uppfattning finns  det
behov  av  en  kraftfull  satsning  för  att  främja
investeringar   i    elproduktion   från   förnybara
energikällor. Elcertifikatssystemet  kommer  att  ge
långsiktiga   och  stabila  förutsättningar  så  att
investeringar  i  förnybar  elproduktion  genomförs.
Systemet   kan  också,   som   nämnts,   genom   sin
marknadsdynamik förväntas stimulera teknikutveckling
och   kostnadseffektivitet.   Samtidigt   stimulerar
systemet   en   konkurrens  mellan  olika  förnybara
energislag,   vilket    bör    medverka   till   att
produktionskostnaderna pressas ned.
I  de  motioner  i  vilka  det  yrkas   avslag  på
förslaget   om  införande  av  elcertifikatssystemet
anförs som ett  argument att systemet är komplicerat
och administrativt  krångligt.  Utskottet återkommer
till     de     olika,     konkreta     delarna    i
elcertifikatssystemet  i  de  följande avsnitten.  I
detta sammanhang vill utskottet  endast  notera  att
systemet - genom att vara marknadsnära - innebär ett
relativt  nytt  sätt att hantera frågan om främjande
av produktion av  förnybara  energikällor.  Som  med
alla  nya system är det rimligt att anta att det kan
komma att  uppstå olika inkörningsproblem. Utskottet
utgår   från   att   regeringen   och   de   berörda
myndigheterna kommer att noga följa utvecklingen och
ta initiativ till  de  eventuella  modifieringar  av
systemet  som  kan komma att behövas. Utskottet vill
därvid  understryka   att   det   är  angeläget  att
regeringen  löpande håller riksdagen  och  utskottet
informerade om  hur  den  praktiska tillämpningen av
systemet fungerar.
Modifieringar av elcertifikatssystemet  kan  också
komma     att    aktualiseras    i    samband    med
ställningstaganden   och   beslut   på   närliggande
områden. Som redovisats pågår olika utrednings-  och
beredningsarbeten   på  skatte-  och  miljöområdena.
Detta har också uppmärksammats  i  de  här  aktuella
motionerna. Utskottet återkommer till denna fråga  i
det följande avsnittet.
Med   det   anförda  avstyrker  utskottet  de  här
aktuella motionerna i berörda delar.

Riktlinjer för energipolitiken

Som tidigare redovisats  kopplas ställningstagandena
till det föreslagna elcertifikatssystemet  i  de här
aktuella motionerna till respektive partiers syn  på
energipolitiken och synen på förnybara energikällor.
Utskottet   behandlar  i  detta  avsnitt  frågan  om
riktlinjer för energipolitiken.

Utskottets   syn  på  energipolitikens  inriktning
överensstämmer med den som riksdagen beslöt om våren
2002 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02: NU17). I sitt
ställningstagande   framhöll   utskottet   att   den
överenskommelse  som träffats mellan företrädare för
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet
och  som  realiserades   genom   den   då   aktuella
propositionen  innebar  ytterligare  steg  framåt  i
arbetet  för  en  trygg,  effektiv  och  miljövänlig
energiförsörjning   samtidigt   som   det   var   en
bekräftelse  på  att de energipolitiska riktlinjerna
från 1997 års uppgörelse låg fast.
Den  svenska  energipolitikens   mål   är   enligt
riksdagsbeslutet  att  på  kort och lång sikt trygga
tillgången på el och annan energi  på villkor som är
konkurrenskraftiga med dem som gäller  i omvärlden i
övrigt. Energipolitiken skall skapa villkoren för en
effektiv   och   hållbar  energianvändning  och   en
kostnadseffektiv svensk  energiförsörjning  med  låg
negativ  påverkan  på  hälsa,  miljö och klimat samt
underlätta   omställningen   till   ett   ekologiskt
samhälle.  Vidare skall energipolitiken  bidra  till
att   skapa   stabila    förutsättningar   för   ett
konkurrenskraftigt näringsliv  och  en förnyelse och
utveckling   av  den  svenska  industrin.   Sveriges
elförsörjning  skall  tryggas genom ett energisystem
som  baseras  på  varaktiga,   helst   inhemska  och
förnybara,    energikällor    samt    en    effektiv
energianvändning.  Kärnkraften  skall  ersättas  med
effektivisering av elanvändningen, konvertering till
förnybara  energislag  samt  miljömässigt acceptabel
elproduktionsteknik.  I  ökande  utsträckning  skall
energiförsörjningen     baseras     på     förnybara
energikällor samtidigt som  användningen  av fossila
bränslen skall hållas på en låg nivå.
I  motionerna  berörs frågan om synen på förnybara
energikällor   och   det   aktuella   EG-direktivet.
Riksdagen har, som tidigare  redovisats, beslutat om
ett mål för förnybara energikällor  som  innebär att
användningen  av  el från sådana energikällor  skall
öka med 10 TWh till  år 2010. Detta mål är i paritet
med  den kommentar till  det  indikativa  målet  för
Sverige  som den svenska regeringen lämnat i samband
med   antagandet    av   EG-direktivet.   Utskottets
bedömning är att detta  mål är väl avvägt med hänsyn
tagen  till  bl.a.  miljömässiga,   ekonomiska   och
tekniska  intressen,  och  utskottet noterar att den
resulterande         ökningstakten         motsvarar
genomsnittsnivån  för  ökning per capita enligt  EG-
direktivet. Samtidigt vill  utskottet  framhålla att
ambitionsnivån kan höjas, om det visar sig  att  det
finns   förutsättningar   för  att  ytterligare  öka
elproduktionen med förnybara energikällor, i samband
med den granskning som skall  göras av klimatarbetet
år 2004. Målet kan i detta fall  sättas  till 15 TWh
fram till år 2012 i förhållande till 2002 års nivå.
Olika  metoder  för  att  främja  utvecklingen  av
förnybar   energi   förs   fram   i  motionerna.   I
propositionen redovisar regeringen,  som  redogjorts
för,  sin  syn  på  andra  system än elcertifikat  -
upphandlingsmodell, system baserat  på  principen om
att förorenaren betalar och fastprissystem.  När det
gäller  handel med utsläppsrätter pågår arbete  både
på nationell  nivå och på EU-nivå. Enligt utskottets
mening  innebär   elcertifikatssystemet  inte  något
föregripande av ställningstagande  till  ett  system
med utsläppsrätter.
Frågan    om    verksamhetsförutsättningarna   för
vindkraften berörs  bl.a.  i motionerna 2002/03:N338
(s)  och  2002/03:Bo288 (c). Som  redovisats  beslöt
riksdagen  våren  2002  om  särskilda  åtgärder  för
vindkraften,  bestående  av tre delar, nämligen stöd
till teknikutveckling och  marknadsintroduktion, ett
nationellt   planeringsmål  innebärande   en   årlig
produktionskapacitet  på  10  TWh  år  2015  och ett
övergångsstöd i form av en avtrappad miljöbonus.
Enligt vad utskottet erfarit finns det en oro  hos
olika  vindkraftsintressenter att det - även med det
föreslagna  elcertifikatssystemet  -  kommer att bli
svårt  att  hos  banksektorn  erhålla  de  lån   som
erfordras   för   att  den  önskade  utbyggnaden  av
vindkraft skall komma  till  stånd.  Det  är  därför
angeläget  att regeringen noga följer vilka effekter
elcertifikatssystemet     kommer    att    få    för
verksamhetsförutsättningarna  för vindkraften, bl.a.
när  det  gäller den nämnda finansieringsfrågan  och
att det finns en beredskap för att vidta åtgärder om
så skulle behövas.
När det gäller förslaget i en motion om att koppla
avtrappning  av  miljöbonus till prisutvecklingen på
elcertifikatsmarknaden gör regeringen enligt uppgift
bedömningen att miljöbonusen  bör  behållas under en
övergångsperiod    samtidigt    som   en   successiv
nedtrappning   sker.   Ett  system  med   miljöbonus
förutsätter godkännande  från  EG-kommissionen.  Det
pågår  för närvarande en diskussion med kommissionen
om olika möjliga utformningar. Regeringen har därför
i budgetpropositionen  för år 2003 (prop. 2002/03:1)
sagt att nivån på miljöbonusen  (18,1  öre  per kWh)
bibehålls till dess att den exakta utformningen  och
kommissionens   godkännande  av  det  kompletterande
stödet är klart.
I några motioner  berörs  frågan  om  utfasning av
kärnkraften.  Utskottet  vill härvid erinra  om  det
arbete  som  en  särskilt  tillsatt  förhandlingsman
bedriver   i  syfte  att  söka  nå   en   långsiktig
överenskommelse  med  den  berörda  industrin om den
fortsatta  kärnkraftsavvecklingen och  omställningen
av energisystemet.
Hushållning  och  effektivisering,  som  berörs  i
några  motioner, är enligt utskottets mening viktiga
inslag i  en ansvarsfull energipolitik. I riksdagens
energipolitiska  beslut våren 2002 ingick också, som
nämnts,  insatser motsvarande  200  miljoner  kronor
årligen under  en  femårsperiod  för insatser för en
effektivare  energianvändning.  Det   rör   sig   om
insatser  på områdena energirådgivning, information,
prövning, märkning  och teknikupphandling. Utskottet
vill   också   erinra  om   Boverkets   uppdrag   om
förutsättningarna  för  ett  förbud  mot  elvärme  i
nybyggnation  som  skall  avrapporteras  den 30 juni
2003.
När det gäller frågan om stöd till forskning  inom
energiområdet  som  tas  upp  i  några motioner vill
utskottet hänvisa till att - som tidigare redovisats
- det sjuåriga forskningsprogram som  ingick  i 1997
års  energipolitiska  beslut  nu  är  föremål för en
utvärdering.  Redovisning av detta utredningsuppdrag
skall ske senast den 1 juni 2003. Utskottet kan inte
se någon anledning  att föregripa detta arbete genom
uttalanden om ytterligare utvärderingar.
Beträffande förslaget  i en motion om att statliga
myndigheter  skall  åläggas   att   köpa  el  enligt
kriteriet  Bra  miljöval  kan  nämnas  att  statliga
myndigheter,  i  likhet  med alla andra elanvändare,
kommer att omfattas av kvotplikten  (se vidare i det
följande)   och   därmed  vara  ålagda  att   inneha
elcertifikat i förhållande till sin förbrukning. Att
statliga myndigheter  dessutom  skulle  åläggas  att
köpa  el enligt kriteriet Bra miljöval kan utskottet
inte anse motiverat.
Med det  anförda  avstryker utskottet samtliga här
aktuella motioner i berörda delar.

Certifikatberättigande elproduktion
och godkännande av anläggningar


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om att
el  producerad med användning  av  vindkraft,
solenergi,   vågenergi,   geotermisk  energi,
biobränslen och viss vattenkraft skall utgöra
certifikatberättigande          elproduktion.
Riksdagen     bör     också     genom     ett
tillkännagivande  anmoda regeringen att vidta
åtgärder så att även  torv,  av  miljömässiga
skäl,   skall   vara  certifikatberättigande.
Regeringen bör omgående göra en anmälan härom
till  EG-kommissionen   och   återkomma  till
riksdagen i frågan i budgetpropositionen  för
år 2004. Jämför reservation 6 (mp).

Propositionen

Regeringens förslag avseende huvudprinciper  för den
certifikatberättigande  elproduktionen  innebär  att
innehavare  av  en anläggning där el produceras  med
användning  av  vindkraft,   solenergi,   vågenergi,
geotermisk energi, biobränslen samt viss vattenkraft
skall    vara    berättigad    att   bli   tilldelad
elcertifikat.  Regeringen eller,  efter  regeringens
bemyndigande,  Energimyndigheten  skall  få  meddela
föreskrifter om  vilka  krav  som  skall  ställas på
biobränslen   för   att  produktionen  av  el  skall
berättiga till elcertifikat.

Regeringen gör bedömningen  att  några ytterligare
miljökrav än de som redan finns i annan lagstiftning
inte  bör  införas  för  den  certifikatberättigande
elproduktionen.
När det gäller vattenkraften  föreslår  regeringen
begränsningar  som  innebär  att  innehavaren av  en
anläggning  där  el  produceras  med  användning  av
vattenkraft skall vara berättigad att bli  tilldelad
elcertifikat  om produktionen sker i följande  typer
av anläggningar:
- en anläggning  som  är  i  drift vid utgången av
april  2003  och som har en installerad  effekt  som
inte är högre än 1 500 kW,
- en anläggning som har tagits ur drift före den 1
juli 2001 och  som  därefter  tagits  i  drift efter
utgången av år 2002,
-  en anläggning som tagits i drift första  gången
efter utgången av år 2002.

Om     produktionskapaciteten      efter      lagens
ikraftträdande ökats i en anläggning som var i drift
vid   utgången   av   april  2003  skall  den  ökade
produktionen  av el berättiga  innehavaren  att  bli
tilldelad elcertifikat  enligt  de  föreskrifter som
meddelas  av  regeringen  eller,  efter  regeringens
bemyndigande, Energimyndigheten. Om flera småskaliga
anläggningar  finns  i  närheten  av  varandra   och
gemensamt  matar  in  el  på ledningsnätet, skall de
anses som separata anläggningar vid tillämpningen av
lagen.

När   det   gäller   avgränsningen    av    vilken
elproduktion      som      skall     omfattas     av
elcertifikatssystemet, skall det tidigare nämnda EG-
direktivet    vara   vägledande,    sägs    det    i
propositionen.   I   dess   andra   artikel  ges  en
definition  av  el  som är producerad med  förnybara
energikällor,   nämligen    elektricitet    som   är
producerad   i   kraftverk   där   enbart  förnybara
energikällor  används.  Den  andel av elektriciteten
som   produceras   med   förnybara  energikällor   i
kraftverk som även använder andra energikällor skall
också, enligt direktivet,  omfattas  av begreppet. I
direktivets  definition  av  förnybara  energikällor
ingår   vindkraft,   solenergi,  geotermisk  energi,
vattenkraft, vågenergi och biobränslen, som är icke-
fossila energikällor.
Ett  självklart  villkor  för  att  elproduktionen
skall omfattas av elcertifikatssystemet  är,  enligt
regeringen,  att  produktionsanläggningen  uppfyller
svenska    miljökrav    med    tillståndsförfarande,
miljöprövning,        individuellt       fastställda
emissionsvillkor  och  kontrollprogram   och   -   i
förekommande  fall - gällande EG-direktiv. Det finns
inte anledning  att  i  lagen om elcertifikat införa
ytterligare miljökrav, utöver  de  som följer av det
regelverk som i övrigt gäller vid elproduktion.  Det
är viktigt att många producenter och olika förnybara
energislag  ges  möjlighet att omfattas av systemet.
Dessa   omständigheter   har   bidragit   till   att
biobränsleanläggningar  och all ny vattenkraft skall
omfattas av systemet, även  om  den nya, storskaliga
vattenkraftens betydelse i sammanhanget  inte  skall
överskattas,   med   hänsyn   till   den  omfattande
tillståndsprövning    som    krävs   för   att   nya
vattenkraftverk skall få byggas.  Vid  nybyggnad  av
vattenkraft  ställs  krav  på  en  hög ambitionsnivå
avseende  miljökonsekvenser.  Regeringen  vill  även
erinra om propositionen om svenska  miljömål  (prop.
2000/01:30),  där  det  framhålls att det är av vikt
att  utbyggnad  av vattenkraft  inte  tillåts  skada
värdefulla    vattendrag.     I    den    nyssnämnda
propositionen   anförs  vidare  att   utbyggnad   av
vattenkraft och andra  intrång  i  vattendrag  som i
huvudsak är opåverkade inte bör ske.
Vid  gränsdragningen  av  vilken  elproduktion som
skall  omfattas  av  elcertifikatssystemet  bör  två
utgångspunkter sammanvägas och vara avgörande. Såsom
nyss redovisats skall  elcertifikatssystemet omfatta
sådan  elproduktion  som  sker   med  användning  av
förnybara energikällor. Därtill bör  hänsyn tas till
om   elproduktionen  är  kommersiellt  självbärande,
eller  om  det  finns ett stödbehov. En utgångspunkt
vid utformningen  av  det  nya systemet är att detta
skall ersätta nuvarande stödformer.  De anläggningar
för produktion av förnybar el som för  närvarande är
i  drift  kan  delas  in  i tre kategorier, nämligen
anläggningar  utan  investerings-  eller  driftstöd,
anläggningar   med   enbart   investeringsstöd   och
anläggningar med såväl investerings- som driftstöd.
Frågan  om vilka krav  som  skall  ställas  på  de
biobränslen        som        skall        berättiga
produktionsanläggningens    innehavare    att    bli
tilldelad  elcertifikat  föranleder  detaljerade och
tekniskt     komplicerade     föreskrifter,    säger
regeringen.  Synen  på  vilka  biobränslen   som  är
godtagbara  i  detta  sammanhang  kan även förändras
över  tiden.  Regeringen  eller,  efter  regeringens
bemyndigande,   Energimyndigheten  bör   därför   få
meddela  föreskrifter  härom.  Vid  framtagandet  av
sådana föreskrifter  bör grundprincipen vara att all
elproduktion med användning  av  biomassa skall vara
certifikatberättigande. Regeringen  avser  att under
våren   2003   föreslå  åtgärder  för  den  framtida
inriktningen för  avfallspolitiken och det förslaget
avses  ligga  till  grund   för  bedömningen  av  om
elproduktion med vissa avfallsfraktioner  skall vara
certifikatberättigande eller ej.
Det   tidigare   nämnda  EG-direktivet  definierar
biomassa som den biologiskt  nedbrytbara  fraktionen
av  produkter,  avfall  och  rester  från  jordbruk,
skogsbruk   och   närstående   industrier  samt  den
biologiskt nedbrytbara fraktionen  av industriavfall
och biologiskt avfall. Regeringens bedömning  är att
enbart  den  energi  som  utvinns  ur  material  med
biologiskt      ursprung      bör     räknas     som
certifikatberättigande, förnybar bioenergi.
Ett   par   remissinstanser   har   framfört   att
elproduktion  som  sker med användning av  torv  bör
vara    certifikatberättigande,     sägs    det    i
propositionen.    Utgångspunkten   för   regeringens
kommande  bedömning   blir   härvidlag   bl.a.   EG-
direktivet  och Torvutredningens betänkande Uthållig
användning  av   torv   (SOU   2002:100)   och  dess
remissbehandling.
När   det   gäller   godkännande  av  anläggningar
föreslår regeringen att  en  anläggnings  innehavare
skriftligen   skall   ansöka   om   godkännande   av
anläggningen     hos     Energimyndigheten,    innan
tilldelning av elcertifikat  får ske. Innehavaren av
en vattenkraftsanläggning får  i det enskilda fallet
medges  rätt  att  bli tilldelad elcertifikat  under
följande förutsättningar:
- om ett myndighetsbeslut,  eller  föreskrifter  i
annan  lag eller förordning, ställer nya krav på hur
verksamheten  skall  bedrivas eller hur anläggningen
skall   vara   utformad  och   detta   innebär   att
verksamhetens ekonomiska  förutsättningar  ändras på
ett sådant ingripande sätt att en långsiktigt lönsam
produktion inte kan ske utan det ekonomiska stöd som
elcertifikaten utgör,
-  om anläggningens innehavare i annat fall  avser
att göra  omfattande  ombyggnader, eller andra stora
investeringar  i  anläggningen,   och  dessa  är  så
kostsamma att en långsiktigt lönsam  produktion inte
kan  ske utan det ekonomiska stöd som elcertifikaten
utgör.  En sådan rätt får bara medges innehavaren av
en anläggning  vars  installerade effekt är högst 15
MW.

Motionen


I motion 2002/03:N7 (mp)  begärs  tillkännagivande i
följande  fem  avseenden:  om  att vattenkraft  inte
skall berättiga till certifikat;  om  att  torv inte
skall    berättiga    till    certifikat;   om   att
skogsbränslen        endast        skall        vara
certifikatberättigande  om  de kommer från s.k. FSC-
märkt skog; om att småskaligt  utnyttjande av biogas
skall ingå i definitionen av biobränslen;  om att en
precisering  av  vilka övriga biobränslen som  skall
berättiga   till   certifikat   skall   underställas
riksdagen.   Miljöpartiet    motsätter   sig   varje
utbyggnad  av  vattenkraft,  sägs   det.   Småskalig
vattenkraft innebär ofta en skada på naturen  som är
utan  all  proportion till nyttan av extra el, anför
motionärerna. I princip har de inga invändningar mot
att effektivisering  av  befintliga  vattenkraftverk
får  elcertifikat  för  tillskottet, men  detta  kan
endast tillåtas efter ytterligare  utredning.  I ett
senare  skede  är  det möjligt att certifikaten blir
föremål   för   gränsöverskridande   handel,   säger
motionärerna, och  då  vill  de  inte  att en suddig
skrivning  skall  leda till en s.k. guldrusch  i  de
svenska vattendragen.

Torv är ett fossilt  bränsle,  som enligt OECD, EU
och  FN:s  klimatpanel  (IPCC) avger  koldioxid  vid
förbränning, konstaterar  motionärerna.  De  påpekar
att  torvtäkter  dessutom  ofta  innebär  att  stora
naturvärden  förstörs. Det bör inte vara regeringen,
utan   riksdagen,   som   bestämmer   vad   som   är
biobränslen,      anser     motionärerna.     Enligt
Miljöpartiets   mening    bör    biogas    ingå    i
elcertifikatssystemet.
Motionärerna  instämmer med följande uttalanden av
Naturskyddsföreningen     i     remissvaret     över
Elcertifikatsutredningens    betänkande:    om   att
skogsbränsle  som  skall  ge  certifikatberättigande
bara   bör   få   komma  från  s.k.  FSC-certifierat
skogsbruk; om att kraven  på returbränsle måste vara
så höga att spridningen av  tungmetaller  och  t.ex.
dioxiner inte ökar till följd av orena bränslen;  om
att  förbränning  av  avfall är en lågvärdig form av
återvinning,      varför     återanvändning      och
materialåtervinning bör prioriteras högre. Det finns
en  potential  för ett  ökat  biobränsleuttag,  inom
ramen för vad naturen  tål,  men  det finns också en
risk  för  ett  miljömässigt  förödande   uttag   av
biomassa,  anför  motionärerna.  De  anser  att FSC-
certifierad  skog (dvs. skog som är miljöcertifierad
enligt det certifieringssystem  som tillämpas av den
internationella  organisationen  Forest  Stewardship
Council, FSC) är ett minimikrav på  hållbart  uttag.
Största  delen  av  den svenska bolagsskogen är FSC-
certifierad, konstaterar  motionärerna. De anser att
om FSC-certifierade skogsägare  får  ett  ekonomiskt
försteg genom elcertifikat, bör detta leda  till att
ännu  mer  skog  certifieras, såväl i Sverige som  i
länder varifrån Sverige kan importera skogsbränsle.

Vissa kompletterande uppgifter


Torvutredningen  säger   i   sitt   tidigare  nämnda
betänkande beträffande klassificering  av  torv  att
många  internationella  organ klassificerar torv som
ett  fossilt  bränsle, men  att  någon  vetenskaplig
grund för detta  inte  har  redovisats.  Utredningen
konstaterar  att  torv  inte  kan kategoriseras  som
fossilt i geologisk mening, eftersom  den  inte  som
kol,  olja  och  naturgas har omvandlats under tryck
och  bäddats  in  i  jordskorpan   under  loppet  av
miljoner år. Torvresurserna nybildas  kontinuerligt,
till skillnad från de fossila bränslena. Utredningen
anser att energitorven i nationella sammanhang  inte
bör  inordnas  i  något  klassificeringssystem eller
hänföras    till   någon   viss   kategori,    såsom
fossilt/icke fossilt eller förnybart/icke förnybart.
I stället bör  det  tillämpas en helhetssyn anpassad
för  det  sammanhang  som  är  aktuellt,  t.ex.  vid
ställningstaganden  till  ekonomiska  styrmedel  som
påverkar   torvens   konkurrenskraft.    Utredningen
förordar att torv i kommande förändringar  av  olika
styrmedel behandlas likvärdigt med trädbränslen,  så
att     konkurrensrelationerna    inte    förändras.
Beträffande  elcertifikat anser utredningen att både
trädbränslen och  torv  bör  berättiga  till sådana.
Remisstiden  för  Torvutredningens betänkande  utgår
den 28 mars 2003.

Företrädare  för  Svenska  Torvproducentföreningen
har inför utskottet framfört sina synpunkter rörande
frågan     om    huruvida    torv     bör     utgöra
certifkatberättigande bränsle.

Utskottets ställningstagande


Regeringens förslag innebär alltså att el producerad
med användning  av  vindkraft, solenergi, vågenergi,
geotermisk energi, biobränslen  och viss vattenkraft
skall  utgöra  certifikatberättigande  elproduktion.
Denna  avgränsning   tar   sin  utgångspunkt  i  det
aktuella EG-direktivet. Utskottet  delar regeringens
bedömning   att   de  nämnda  energikällorna   skall
berättiga till elcertifikat.

När det gäller frågan  om huruvida torv skall vara
berättigat  till elcertifikat  tar  regeringen  inte
direkt ställning  i propositionen utan hänvisar till
bl.a.     den     förestående     beredningen     av
Torvutredningens  betänkande  och  den  nu  pågående
remissbehandlingen av betänkandet.
Utskottet  har övervägt  frågan  och  kommit  till
slutsatsen att torv bör berättiga till elcertifikat.
Skälen för denna  slutsats  är miljömässiga. Om torv
inte blir certifikatberättigande  kommer  torven som
bränsle  i  kraftvärmeverken att konkurreras  ut  av
kol. Effekten  av  en  ökad kolanvändning blir ökade
miljöstörande utsläpp. Enligt  utskottets  bedömning
föreligger  ingen risk för att torv skall tränga  ut
användningen  av  biobränslen,  eftersom  torv  inte
utgör    något    alternativ    till    biobränslen.
Alternativet   till   torv   är   som   nämnts  ökad
kolanvändning.
EG-kommissionen   har,  som  tidigare  redovisats,
nyligen gjort bedömningen  att elcertifikatssystemet
- med den uppläggning som anges i propositionen - är
förenligt  med  EG-fördraget.  Om  torv  skall  vara
certifikatberättigande  krävs en förnyad prövning av
kommissionen.   Enligt   utskottets    mening    bör
regeringen  omgående  göra  en  anmälan  härom  till
kommissionen.   Därefter  bör  regeringen  -  senast
hösten  2003 i budgetpropositionen  för  år  2004  -
återkomma  till  riksdagen  med  förslag om att torv
skall utgöra elcertifikatsberättigande bränsle.
Riksdagen  bör  genom ett tillkännagivande  anmoda
regeringen att vidta  åtgärder  i  enlighet  med vad
utskottet anfört.
I motion 2002/03:N7 (mp) framförs, som redovisats,
en  rad  synpunkter  på vilka energikällor som skall
vara certifikatberättigande  och  farhågor  för  att
icke  önskvärda  miljöeffekter  kommer  att  uppstå,
t.ex.  när det gäller vattenkraft. Enligt utskottets
mening finns  det  inte  fog för dessa farhågor. Som
sägs  i propositionen är det  självklart  att  samma
strikta   miljökrav   -   med  tillståndsförfarande,
miljöprövning, emissionsvillkor  och kontrollprogram
- som gäller för närvarande också  skall  gälla  den
certifikatberättigande elproduktionen.
Det  är  inte  heller  lämpligt  -  som föreslås i
motionen   -   att   riksdagen  skulle  besluta   om
preciserade krav på vilka biobränslen som skall vara
certifikatberättigande.  Den  modell  som regeringen
föreslår och som innebär att regeringen eller, efter
regeringens   bemyndigande,  Energimyndigheten   får
fatta  beslut  är   enligt   utskottets  mening  mer
flexibel och därmed mer ändamålsenlig.
Utskottet avstyrker med det  sagda  den nyssnämnda
motionen i berörda delar.

Kvotplikten


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  -  med vissa ändringar - anta
regeringens  förslag   avseende  kvotplikten.
Utskottet föreslår att även träskiveindustrin
- förutom de i lagen angivna industrigrenarna
inom  den  elintensiva  industrin   -   skall
undantas  från  kvotplikten.  Vidare föreslår
utskottet vissa förtydliganden avseende vilka
näringsgrenar som bör avses med  de  i  lagen
angivna  industrigrenarna  cementindustri och
gruvindustri. Jämför reservation 7 (mp).

Propositionen

Regeringen  föreslår  att  det   skall   införas  en
skyldighet  för  elanvändare  eller företrädare  för
dessa  att  senast  den  1  april  varje  år  inneha
elcertifikat    i   förhållande   till   den    egna
förbrukningen av  el, en s.k. kvotplikt. Kvotplikten
skall hanteras av följande kategorier:

- elleverantörer, som sålt el till elanvändare som
inte själva hanterar sin kvotplikt,
- elanvändare, som  förbrukat  el  som  de  själva
producerat,  importerat  eller  köpt direkt från den
nordiska elbörsen,
- elanvändare i den s.k. elintensiva industrin,
-   elanvändare   som  själva  vill  hantera   sin
kvotplikt.

Om  flera  elleverantörer   sålt   el   till   samma
elanvändare,   och  elanvändaren  inte  själv  skall
hantera kvotplikten  för  denna el, skall var och en
av leverantörerna hantera kvotplikten  för den el de
sålt till elanvändaren. En elleverantör som hanterar
kvotplikten för en elanvändare skall ha  rätt att av
elanvändaren  ta  ut  ersättning för den tjänst  som
detta innebär. En sådan  ersättning  skall  särskilt
specificeras vid faktureringen till elanvändaren.

Regeringen   föreslår  vidare  att  de  som  skall
hantera   kvotplikten    skall    registreras    hos
Energimyndigheten  efter  egen,  skriftlig  anmälan.
Elleverantörer, elanvändare som förbrukat el  som de
själva  producerat,  importerat  eller köpt från den
nordiska  elbörsen  samt  elanvändare   i  den  s.k.
elintensiva   industrin   skall   anmäla   sig   för
registrering senast två veckor efter den tidpunkt då
kvotplikten inträtt. Elanvändare i övrigt som själva
vill   hantera   kvotplikten   får  anmäla  sig  för
registrering.  En sådan anmälan skall  göras  senast
den 1 oktober året före det år som kvotplikten avser
och kan gälla ett  eller  flera  kalenderår.  Om  en
registreringsavgift  inte kommit in till myndigheten
senast den 1 oktober skall  anmälan  om registrering
avvisas.  Om  en registrering redan skett,  skall  i
stället registreringen upphävas.
Beträffande kvotpliktiga som underlåtit att anmäla
sig  för registrering  föreslår  regeringen  att  om
Energimyndigheten  har  en  välgrundad anledning att
anta att någon är en sådan kvotpliktig som självmant
skall  anmäla  sig  för  registrering  -  och  denne
underlåtit att göra det -  får myndigheten även utan
anmälan registrera denne. Den som berörs av åtgärden
skall beredas tillfälle att yttra sig innan en sådan
registrering sker.
Den som hanterar kvotplikten  skall  senast  den 1
mars   varje   år  lämna  en  deklaration  över  den
elförbrukning  som   skall   ligga  till  grund  för
beräkningen  av  kvotplikten.  Även   sådan  el  som
undantas från kvotplikten, s.k. förlustel,  frikraft
och  hjälpkraft skall deklareras, liksom den el  som
förbrukats  i  tillverkningsprocessen  i  elintensiv
industri.  Deklarationen  skall  även  innehålla  en
uppgift   om   det   antal  elcertifikat  som  skall
annulleras      på     den     deklarationsskyldiges
certifikatkonto den 1 april samma år. En elanvändare
som  producerar  el   med  användning  av  förnybara
energikällor för egen förbrukning  i  en  anläggning
vars   produktion   inte   är  timmätt  skall  -  om
elanvändaren    önskar   tillgodoräkna    sig    den
produktionen  för   att  fullgöra  sin  kvotplikt  -
särskilt ange detta i deklarationen. Deklarationerna
skall inges till Energimyndigheten. Den kvotpliktige
skall  vara  skyldig  att  se  till  att  det  genom
räkenskaper, anteckningar  eller på annat sätt finns
underlag  för  denna deklarationsskyldighet.  Sådana
handlingar skall  bevaras i sju år efter utgången av
det år då deklarationsskyldigheten förelåg.
Om  den  som  är deklarationsskyldig  inte  lämnar
deklarationen i tid eller om den är ofullständig får
Energimyndigheten  förelägga  den  berörde att lämna
deklaration  eller  att göra de kompletteringar  som
behövs. Myndigheten skall  få  förelägga  den som är
deklarationsskyldig  att  lämna uppgifter, visa  upp
handlingar  eller  ge in kopior  av  handlingar  som
behövs  för att kontrollera  att  uppgifterna  i  en
deklaration  är  riktiga.  Ett  sådant  föreläggande
skall få förenas med vite.
Svenska kraftnät skall den 1 april varje år på ett
certifikatkonto annullera det antal elcertifikat som
kontohavaren   angivit   i   sin   deklaration  till
Energimyndigheten.  En  sådan annullering  får  dock
inte  gälla  elcertifikat  som  pantsatts,  utmätts,
belagts  med  kvarstad  eller  blivit   föremål  för
betalningssäkring  enligt  registrering  på   kontot
eller    som   överlåtits   enligt   en   preliminär
registrering  på  kontot. Elanvändare som producerar
el från förnybara energikällor  för egen förbrukning
i en anläggning vars produktion inte  är timmätt får
fullgöra sin kvotplikt, eller del av den,  genom att
tillgodoräkna sig denna produktion.
Regeringen    föreslår   följande   undantag   vid
beräkningen av kvotplikten:
- el som matats in på det elektriska nätet i syfte
att upprätthålla nätets funktion, s.k. förlustel,
- el som av en  leverantör  har levererats till en
förbrukare utan ersättning i enlighet  med ett avtal
om   intrångsersättning,  s.k.  frikraft,  och   där
leveransen sker vid en lägre effekt än 50 kW,
- el  som  förbrukas  i  tillverkningsprocessen  i
stål-  och  metallverk, massa- och pappersindustrin,
baskemikalieindustrin,                gruvindustrin,
cementindustrin och petroleumraffinaderier,
-  el  som  en  elanvändare  själv producerat  och
förbrukat, om produktionsanläggningens generator har
en märkeffekt om högst 50 kW,
- el som har förbrukats i produktionen av el, s.k.
hjälpkraft.

Beträffande kvotens utveckling över  tiden  föreslår
regeringen att kvotplikten för en elanvändare  skall
omfatta  det  antal  elcertifikat i förhållande till
elanvändarens  förbrukning  av  el  som  framgår  av
följande tabell. Antalet certifikat den kvotpliktige
skall inneha den  1 april varje år bestäms för varje
år till ett visst antal  certifikat genom avrundning
till  närmaste  heltal,  dock   lägst   ett.  Om  en
elanvändares  kvotplikt  hanteras av en elleverantör
skall elanvändarens förbrukning av el anses motsvara
den mängd el för vilken elanvändaren  fakturerats av
leverantören. Detsamma skall gälla när  elanvändaren
själv hanterar sin kvotplikt.

----------------------------------------------------
År för vilket kvotplikt       Antal elcertifikat
skall                         per levererad
fullgöras                     eller förbrukad MWh
----------------------------------------------------
2003
0,074
2004
0,081
2005
0,104
2006
0,126
2007
0,141
2008
0,153
2009
0,160
2010
0,169
----------------------------------------------------


Regeringen  gör  bedömningen  att  en  översyn av de
framtida  kvotnivåerna  bör göras vartannat  år  med
start år 2004. Med hänsyn  till kravet på stabilitet
bör omprövningen vid dessa tillfällen  inte  omfatta
det   nästkommande   året.   I   samband  med  dessa
omprövningar  bör  möjligheten  övervägas  att  höja
ambitionsnivån när det gäller målet för den framtida
förnybara  elproduktionen. År 2004  utgör  också  en
kontrollstation     för    den    tidigare    nämnda
klimatpropositionen,  vilket  kan  få stor betydelse
för den framtida inriktningen.

Regeringens  lämnar  också  förslag  om   att   en
certifikatberättigad  producent under åren 2004-2008
till ett fast pris, garantipris, skall kunna lösa in
de  elcertifikat  som  producenten   tilldelats  det
föregående kalenderåret. Inlösen skall  ske  fr.o.m.
den    30    april    t.o.m.   den   30   juni   hos
Energimyndigheten. De priser  som  skall  gälla  per
certifikat framgår av följande tabell:

----------------------
År          Pris (kr)
----------------------
2004        60
2005        50
2006        40
2007        30
2008        20
----------------------
Motionerna


I  motion  2002/03:N374 (s) begärs ett tillkännagivande om
att regeringen  skall tillse att hushållen inte drabbas av
kraftigt    höjda    elkostnader    med    anledning    av
elhandelsföretagens  administration   av   elcertifikaten.
Administration  och debitering medför fasta kostnader  som
är  oberoende  av  om   kunden   har   stor   eller  liten
elförbrukning,  säger  motionärerna.  De anser att  risken
därmed   är  uppenbar  att  de  små  elanvändarna,   såsom
hushållen, kommer att drabbas av kraftiga prishöjningar på
grund av elhandelsföretagens administrationskostnader, som
skall  fördelas   på   förhållandevis   få  kilowattimmar.
Effekten kan bli att hushållen kommer att  betala  mer för
administrationen  än  vad  de  betalar för elcertifikaten,
befarar motionärerna.

Riksdagen   bör   göra  ett  tillkännagivande   om   att
eventuella undantag för kvotplikt till elintensiv industri
skall  ställas  i relation  till  pågående  utredningar  -
Skattenedsättningskommittén,  FlexMex2-utredningen och den
aviserade       förändringen      av      kraft-       och
fjärrvärmebeskattningen,  så att den elintensiva industrin
inte får oskäliga skattelättnader,  anförs  det  i  motion
2002/03:N7   (mp).  Den  elintensiva  industrin  är  inget
homogent  block,   utan   innefattar   modern  och  starkt
föråldrad industri, industri som har stora möjligheter att
minska sin elanvändning och industri som  har  små  sådana
möjligheter  samt industri med stor betydelse för ekonomi,
sysselsättning   och   välfärd  och  industri  med  dåliga
förutsättningar  för överlevnad,  säger  motionärerna.  De
anser att det är just  i  den  elintensiva  industrin  som
elcertifikaten  skulle  kunna  ge  påtagliga  effekter. Om
priset  stiger  med  1  öre  per  kWh,  påverkar  det inte
hushållen  särskilt  mycket, men om priset höjs med 1  öre
per  kWh  i den elintensiva  industrin  motsvarar  det  en
höjning med  5-10  %, anför motionärerna. De menar att det
kommer att leda till  en  översyn  av elförbrukningen, med
goda  möjligheter  till kostnadsbesparingar.  Att  undanta
skogsindustrin från  kvotplikt  anses särskilt omotiverat,
då både tillverkning av kemisk massa och återvinningsmassa
sägs  ha  goda förutsättningar att  ge  ett  överskott  av
certifikatberättigande        el.        Att       undanta
petroleumraffinaderier     från    kvotplikt    står     i
motsatsställning till principen om att förorenaren betalar
och gör det svårare för Sverige  att  klara  det klimatmål
som riksdagen antog år 2002, säger motionärerna.  De anser
att elcertifikatsfrågan inte kan ses isolerad och att  det
inte  får  bli  så  att de stora, enligt motionärerna ofta
kraftigt miljöstörande,  elförbrukarna  får allt billigare
el, medan hushållskunder får allt dyrare  el.  Det samlade
resultatet  av  tidigare nämnda pågående utredningsarbeten
bör vara att svensk  industri  har  ungefär samma elpriser
och villkor som konkurrenterna, anför motionärerna.
I motionen berörs också - dock utan  formellt  yrkande i
saken  -  frågan  om  vem  som  skall hantera kvotplikten.
Motionärerna  anser att det bör utredas  om  nätbolagen  i
förenklande syfte  kan  hantera kvotplikten i stället för,
som regeringen föreslår,  elanvändarna.  Ett  problem  med
elcertifikaten är att de är krångliga och kommer att bidra
till  att  elräkningarna blir ännu svårbegripligare än för
närvarande,   möjligen  också  till  att  förnybar  energi
upplevs som ytterligare  ett  sätt för elproducenterna att
ta ut högre priser från hushållen,  menar motionärerna. De
befarar att krångel och ökade kostnader för administration
av elcertifikaten kan komma att leda  till  en ytterligare
minskad vilja att byta elleverantör. Nätbolagen  bör kunna
hantera    elcertifikaten   enklare   och   billigare   än
elanvändarna och de står dessutom under Energimyndighetens
tillsyn, anför motionärerna.
I motion 2002/03:N348 (mp) föreslås ett tillkännagivande
om behovet av  översyn  och  justering  av kvotnivåer inom
elcertifikatssystemet.  Den  viktigaste faktorn  för  att,
inom   certifikatssystemets  ramar,   skapa   de   stabila
ekonomiska   förutsättningar  som  krävs  för  att  främja
investeringar  är  att priset på certifikaten hamnar på en
nivå som gör investeringar  lönsamma,  anför motionärerna.
De anser att det är mycket tveksamt om detta  är  fallet i
regeringens  förslag. Regeringen bör därför omedelbart  se
över  kvotnivåer   och   snarast   möjligt   genomföra  de
justeringar som krävs för att investeringar skall  komma i
gång, säger motionärerna.
Även i motion 2002/03:N339 (mp) tas frågan om en höjning
av   kvotnivåerna   upp.  Motionären  refererar  till  ett
tidigare påpekande av  Miljöpartiet om att kvotnivån i det
föreslagna elcertifikatssystemet  ligger  väsentligt under
de  krav  som  ställs  i  det aktuella EG-direktivet.  För
Sveriges del innebär EG-direktivet  krav  på  en ökning av
årsproduktionen av el från förnybara energikällor  med  ca
25 TWh, säger motionären. Han framhåller att de föreslagna
kvoterna  ligger  runt  hälften  av detta och anser att en
uppgradering av kvoterna till en nivå  som  motsvarar  EG-
direktivet måste göras snarast.

Vissa kompletterande uppgifter


De  i  detta avsnitt aktuella motionerna tar upp tre olika
frågor,  nämligen  undantag  från  kvotplikten  för  vissa
elintensiva  industrier,  risken för höjda elkostnader för
hushållen och kvotnivåerna.

När   det   gäller  den  förstnämnda   frågan   sägs   i
propositionen (s. 100) att den s.k. elintensiva industrin,
som omfattar ett sextiotal företag i landet, representerar
en   ansenlig   del   av   den   totala   elförbrukningen.
Elförbrukningen i  dessa företag uppgick till ca 39 TWh av
totalt 150 TWh år 2001. Regeringen föreslår att den el som
förbrukas  i  tillverkningsprocessen   i  den  elintensiva
industrin  skall  vara  helt  undantagen  från  kvotplikt.
Däremot skall den el som dessa företag förbrukar i kontor,
lager och andra utrymmen omfattas av kvotplikten.  Mängden
el   som   förbrukas   i  tillverkningsprocesserna  i  den
elintensiva    industrin    måste    dock    komma    till
Energimyndighetens kännedom,  så  att myndigheten kan göra
en  korrekt  bedömning  av  kvotpliktens   storlek  i  det
enskilda  fallet.  Eftersom  företagen  i  den elintensiva
industrin kommer i åtnjutande av den fördel som undantaget
innebär,  är  det  rimligt att de får ett ansvar  för  att
hantera  kvotplikten  för  hela  sin  förbrukning  av  el.
Regeringen anser att företagen i den elintensiva industrin
skall hantera kvotplikten för hela sin förbrukning av el.
I propositionen  (s.  110)  sägs  vidare beträffande den
elintensiva  industrin att kostnader motsvarande  dem  som
kvotplikten medför  för  svenska  företag  för  närvarande
saknas i flertalet av dessa företags konkurrentländer. Att
ålägga  dessa  branscher  kvotplikt  skulle kunna få  till
följd att de berörda företagen flyttar sin verksamhet till
andra  länder, som har ett lägre kostnadstryck  och  lägre
miljökrav  än  Sverige.  Det  är  därtill de branscher som
förbrukar  mycket el som drabbas hårdast  av  kvotplikten,
eftersom den  baseras  på  elförbrukningen.  Med detta som
utgångspunkt  anser  regeringen  att det är motiverat  att
dessa  branscher  skall  undantas.  Undantaget   bör  dock
begränsas  till  att  omfatta  endast de processer som  är
specifika för dessa företag när  det  gäller förbrukningen
av  el.  Således  bör  endast  den  el  som  förbrukas   i
tillverkningsprocesserna  i  dessa  företag  undantas från
kvotplikten.  Regeringen  föreslår alltså att den  el  som
förbrukas  i  tillverkningsprocessen   i  den  elintensiva
industrin   inte   skall   beaktas   vid  beräkningen   av
kvotplikten. När det gäller sådan förbrukning  som  hänför
sig  till  kontor,  lager  och  andra  utrymmen skall den,
liksom   annan   elförbrukning,   däremot   omfattas    av
kvotplikten.
För  närvarande sker, som tidigare nämnts, en översyn av
reglerna   för  nedsättning  av  energiskatter  för  vissa
sektorer  (dir.   2001:29).   Skattenedsättningskommitténs
huvuduppgift  är  att utreda utformningen  av  regler  för
nedsättning  av skatt  på  energi  inom  sektorer  som  är
utsatta för internationell  konkurrens.  Den  skall  också
utreda  förutsättningarna  för  en  annan  avgränsning  av
området     för     energiskattenedsättning     för     de
konkurrensutsatta   sektorerna   än  vad  som  gäller  för
närvarande. Kommittén väntas slutföra  sitt  arbete  under
våren   2003.   När   detta  arbete  har  slutförts  finns
förutsättningar  att  göra   en   helhetsbedömning  av  de
framtida  villkoren  för  den  elintensiva  industrin  med
avseende på den samlade belastningen  av skatter, avgifter
och kvotplikt. En sådan översyn kan göras  i  samband  med
den   kontrollstation   för   klimatpolitiken   som  skall
genomföras  år  2004.  Om  liknande  system införs i andra
länder,  och  som  innebär  att industrin  där  åläggs  en
kvotplikt,  bör naturligtvis denna  kategori  inte  längre
undantas, säger regeringen.
Till den elintensiva  industrin  hör  företag inom stål-
och     metallverk,     massa-    och    pappersindustrin,
baskemikalieindustrin, gruvindustrin,  cementindustrin och
petroleumraffinaderier, sägs det i propositionen.  För  en
närmare   definition   av  vilken  industri  som  i  dessa
sammanhang  skall anses vara  elintensiv  har  Statistiska
centralbyråns  klassificering efter s.k. SNI-koder (svensk
näringsgrensindelning)  varit  vägledande.  Dessa  anges i
propositionen   vara  131  (järnmalmsgruvor),  132  (andra
metallmalmsgruvor),  2111  (massaindustri), 2112 (pappers-
och  pappindustri),  241  (baskemikalieindustri),  271-273
(järn- och stålverk) och 274  och  275  (andra metallverk;
gjuterier),  265  (cementindustri och kalkbruk)  samt  232
(petroleumraffinaderier).
Näringsminister Leif  Pagrotsky besvarade i januari 2003
en fråga (fr. 2002/03:461)  av  Ulla  Löfgren (m) om vilka
åtgärder   näringsministern  avser  att  vidta   för   att
träfiberindustrin   skall   undantas   från   kvotplikten.
Frågeställaren hänvisar till att det i Sverige  finns  två
företag   i   träfiberindustrin   och  att  processen  för
framställning av träfiberskivor i princip  är densamma som
vid   framställning   av   papper.   Energiåtgången    för
framställning  av  träfiberskivor  är 1 MWh per ton board,
varför industrin anses böra klassificeras  som elintensiv.
Om  inte  träfiberindustrin  (med SNI-kod 20203)  undantas
från kvotplikten sägs risken vara överhängande att Sverige
blir utan egen tillverkning av  board och att därmed flera
arbetstillfällen  försvinner.  I  sitt   svar   redovisade
näringsministern  att  en  utgångspunkt för det föreslagna
elcertifikatssystemet   är   att   kostnaderna   för   den
tillkommande elproduktionen skall belasta dem som använder
el.  De  kostnader  som  kvotplikten  medför  för  svenska
företag  saknas  för  närvarande   i  flertalet  av  dessa
företags   konkurrentländer,  varför  ett   åläggande   av
kvotplikt för  de berörda branscherna skulle kunna få till
följd att företagen  flyttar  sin  verksamhet  till  andra
länder med ett lägre kostnadstryck, sade näringsministern.
Det   angavs  därför  vara  motiverat  att  undanta  vissa
branscher från kvotplikt för den del av elektriciteten som
förbrukas  i  tillverkningsprocessen.  När  det  gäller de
föreslagna    undantagen    från    kvotplikt   redovisade
näringsministern att regeringens förslag  bygger  dels  på
Elcertifikatutredningens    betänkande    (SOU   2001:77),
departementspromemorian Lag om elcertifikat  (Ds  2002:40)
samt  remissinstansernas  synpunkter och förslag, dels  på
det arbete som bedrivs inom  Näringsdepartementet  rörande
s.k.  långsiktiga  avtal med energiintensiv industri.  Han
sade sig vara medveten  om  att avgränsningsproblem alltid
kan  förekomma och att regeringen  avser  att  noga  följa
utvecklingen   av   det   föreslagna  certifikatssystemet,
inklusive  frågan om industrin  och  dess  kvotplikt.  Han
hänvisade  också  till  att  i  elcertifikatspropositionen
anförs att regeringen,  då Skattenedsättningskommittén har
presenterat   sitt   förslag,    avser    att    göra   en
helhetsbedömning  av  de framtida villkoren för elintensiv
industri  med  avseende på  den  samlade  belastningen  av
skatter, avgifter  och  kvotplikt.  I detta sammanhang kan
givetvis även avgränsningar prövas.
När det gäller den andra frågan som tas upp i ett par av
de här aktuella motionerna - risken för  höjda elkostnader
för  hushållen  -  kan  noteras  att  frågan  behandlas  i
propositionen     (s.     97).     Där    redovisas    att
Elcertifikatutredningen   övervägde   ett    antal   olika
lösningar, med utgångspunkt att finna en väldefinierad och
relativt    begränsad    krets   av   aktörer,   som   har
förutsättningar   att   hantera    kvotplikten    på   ett
professionellt    sätt.    Utredningen    har   analyserat
möjligheten  att  låta  nätägare,  balansansvariga   eller
elleverantörer hantera kvotplikten för de elanvändare  som
inte  själva  kommer  att göra det. Nätföretagen är enligt
ellagen skyldiga att mäta  och rapportera den mängd el som
de   tar  emot  och  distribuerar.   De   har   också   en
affärsrelation  till  slutkunderna och skulle därmed kunna
debitera kostnaden för  att  hantera kvotplikten i samband
med att de fakturerar nätavgiften.  Nätföretagen, vilka är
ca  200 till antalet, är emellertid enligt  lag  förbjudna
att ägna  sig  åt handel med el, utom för den el som avses
täcka förlusterna  i nätet, och de sysslar uteslutande med
transmission och distribution  av  elektrisk  kraft. Någon
särskild    kompetens    att   hantera   omsättningen   av
elcertifikat torde normalt  inte  finnas i sådana företag.
Nätföretagen  har  dessutom  ett  legalt  monopol,  vilket
innebär  att  de  avgifter  dessa  debiterar  sina  kunder
omfattas av Nätmyndighetens tillsyn. Det vore således inte
lämpligt att utse dem att hantera kvotplikten.
Elleverantörerna  är  lätta att identifiera  och  är  så
många, ca 130 stycken, att  en  marknad för elcertifikaten
har förutsättningar att uppstå. De  har en vana vid handel
med  el,  vilken  i  vissa  avseenden  liknar  handel  med
värdepapper.  Cirka  ett  tiotal  av  dessa  har  dessutom
Finansinspektionens       tillstånd       att      bedriva
värdepappersrörelse    enligt    lagen    (1991:981)    om
värdepappersrörelse.   Elleverantörerna   står    i    ett
avtalsförhållande till elanvändarna, vilket innebär att de
har   information  om  sina  kunders  förbrukning  och  en
möjlighet  att debitera kostnaden för tjänsten att hantera
elkundernas   kvotplikt.   Elleverantörerna  agerar,  till
skillnad  från  nätföretagen,   på   en   konkurrensutsatt
marknad.  Den  avgift som elleverantören debiterar  kunden
kommer därför att  utsättas för konkurrenstryck, varför en
särskild reglering och  därav  följande  tillsyn av priset
kan  undvikas.  Några  avgörande  nackdelar med  att  låta
elleverantörerna  hantera kvotplikten  har  dessutom  inte
framkommit.  Vid  en  samlad  bedömning  delar  regeringen
Elcertifikatutredningens   slutsats,   att   det  är  mest
ändamålsenligt     att    utforma    systemet    så    att
elleverantörerna   skall   hantera   kvotplikten   i   den
utsträckning elanvändarna inte själva gör det.
När det slutligen  gäller  den tredje frågan - höjden på
kvotnivåerna - som tas upp i ett  par  av  de här aktuella
motionerna  är  enligt Näringsdepartementet de  kvotnivåer
som   föreslås  i  regeringens   förslag   till   lag   om
elcertifikat   baserade  på  en  ambitiös  men  realistisk
bedömning av hur  mycket  ny  produktionskapacitet  som är
möjlig  att  nå  på  den tidsperiod det är frågan om, dvs.
åren 2003-2010. I propositionen  (s.  115)  sägs  att  den
framtida  utvecklingen  av  såväl  elanvändningen  som den
förnybara elproduktionen är förknippad med viss osäkerhet.
Regeringen   avser   därför   att   noga  följa  systemets
utveckling och dess effekter på produktionen  av  förnybar
el.  Denna  produktion  är  även  beroende  av  den övriga
utvecklingen   på   miljöområdet.  Regeringen  kommer  som
tidigare beskrivits att  göra  en  översyn av kvotnivåerna
vartannat år med start år 2004, en översyn  som med hänsyn
till  kravet  på  stabilitet  inte  kommer att omfatta  en
justering av kvoterna det nästkommande  året. Omprövningen
år 2004 kommer att avse kvotplikten för åren 2006-2010. År
2004     utgör     också     en     kontrollstation    för
klimatpropositionen,  vilket  kan få betydelse  för  denna
utvärdering. I samband med dessa omprövningar kommer också
möjligheten   till  en  höjning  av   ambitionsnivån   att
övervägas, med  syfte  att  ytterligare  öka  ambitionen i
införandet av förnybara energikällor, främst vindkraft, så
att detta kraftslag bidrar på en nivå som är förenlig  med
statsmakternas    ambition   att   kraftfullt   satsa   på
vindkraften, sägs det i propositionen.

Utskottets ställningstagande


Utskottet har inget  att erinra mot regeringens förslag om
vilka kategorier som skall hantera kvotplikten.

När det gäller det undantag  från  kvotplikten som skall
gälla för den elintensiva industrin anser  utskottet  dock
att  det  behövs  vissa justeringar i regeringens förslag.
Dels  behöver det göras  ett  tillägg  till  den  aktuella
bestämmelsen   (4   kap.   2   §   3.),   dels  bör  några
förtydliganden  av  allmän-  och  specialmotiveringarna  i
propositionen  göras. I den nyssnämnda  bestämmelsen  sägs
att  vid  beräkning  av  kvotplikten  avses  inte  el  som
förbrukats i tillverkningsprocessen i stål- och metallverk
eller      i      massa-       och       pappersindustrin,
baskemikalieindustrin,    gruvindustrin,   cementindustrin
eller i petroleumraffinaderier.
Det  tillägg  till  bestämmelsen   som  utskottet  anser
behöver göras avser trä-skiveindustrin.  Det  har nämligen
under  utskottets  beredningsarbete  framkommit att  denna
industri arbetar under likartade villkor  som  massa-  och
pappersindustrin     vad     avser     elförbrukning     i
tillverkningsprocessen.  Träskiveindustrin  tillhör  samma
förädlingskedja   som  massa-  och  pappersindustrin,  och
tillverkningsprocesserna   är  likartade.  Företagen  inom
träskiveindustrin  är  också  utsatta   för  ett  likartat
konkurrenstryck   från   företag   i   andra  länder   där
motsvarande  kvotplikt  för  närvarande saknas.  Utskottet
föreslår sålunda att riksdagen skall göra ett tillägg till
den   aktuella   bestämmelsen  på  så   sätt   att   ordet
"träskiveindustrin"  läggs  till  efter  orden "massa- och
pappersindustrin". Utskottets förslag framgår av bilaga 3.
Den andra förändringen avser förtydliganden  av  allmän-
och  specialmotiveringarna  i  propositionen. I dessa sägs
(s. 111 och s. 176) att när det  har  gällt  att  bestämma
vilka  näringsgrenar  som  skall  omfattas av den aktuella
bestämmelsen har Statistiska centralbyråns  klassificering
enligt    svensk    näringsgrensindelning    (SNI)   varit
vägledande.    I    propositionen   anges   att   följande
näringsgrenar  skall undantas  från  kvotplikt  (SNI-koder
inom    parentes):     järnmalmsgruvor     (131),    andra
metallmalmsgruvor  (132),  massaindustri (2111),  pappers-
och pappindustri (2112), baskemikalieindustri (241), järn-
och stålverk (271-273), andra  metallverk  samt  gjuterier
(274  och  275),  cementindustri  och  kalkbruk (265) samt
petroleumraffinaderier (232).
Utskottets  beredning  av  ärendet  har dock  givit  vid
handen  att några näringsgrenar som borde  ha  angivits  i
allmän-  och  specialmotiveringarna  inte  har  medtagits,
trots att  de  enligt  gängse  språkbruk  inbegrips  i  de
industrigrenar  som anges i den aktuella bestämmelsen. Det
rör sig om näringsgrenen  Kalk,  gipssten och dolomit (med
SNI-kod  141.2)  som  enligt  vedertaget   språkbruk   bör
inräknas  under  ordet  cementindustri i lagtexten. Vidare
gäller det näringsgrenarna Brott för kemiska mineral (143)
och  Övrig  gruv- och utvinningsindustri  (145),  som  bör
inräknas  under   ordet   gruvindustri  i  lagtexten.  Vid
tillämpningen av den aktuella bestämmelsen bör beaktas vad
utskottet   anfört.  Beträffande   träskiveindustrin   som
utskottet   föreslår    skall   tillföras   den   aktuella
bestämmelsen  bör  också  ett   förtydligande  göras.  Den
aktuella  näringsgrenen, benämnd Industri  för  fanér  och
träbaserade skivor, har SNI-koden 202.
Utskottet  har  också  gjort en bedömning av huruvida de
föreslagna  förändringarna   är   av  den  karaktären  att
notifiering till EG-kommissionen erfordras.  Eftersom  det
inte  är  fråga om något statligt stöd till företagen inom
de berörda  näringsgrenarna  anser  utskottet att det inte
finns något behov av notifiering.
I detta sammanhang kan nämnas att det i den här aktuella
motionen 2002/03:N7 (mp) har framförts  synpunkter  på att
de  föreslagna  undantagen skall begränsas. Utskottet vill
härvid erinra om  att  det  rör  sig  om  en relativt kort
tidsperiod  på 1-2 år, innan - som sägs i propositionen  -
regering och  riksdag  kommer att få tillfälle att göra en
helhetsbedömning  av  de  framtida   villkoren   för   den
elintensiva  industrin  med  avseende  på  belastningen av
skatter,  avgifter  och  kvotplikt.  En sådan översyn  kan
göras          efter         remissbehandlingen         av
Skattenedsättningskommitténs    betänkande,    som   skall
avlämnas   våren   2003,   och  i  samband  med  2004  års
kontrollstation för klimatpolitiken.
Beträffande frågan om risken  för  höjda elkostnader för
hushållen till följd av elcertifikatssystemet, som tas upp
i  motionerna 2002/03:N374 (s) och 2002/03:N7  (mp),  vill
utskottet  erinra om att avgiften för tjänsten att hantera
kvotplikten  skall  specificeras på kundernas elräkningar.
Detta möjliggör för kunden  att ta ställning till om någon
annan elleverantör kan tillhandahålla  tjänsten  på bättre
villkor.  Kostnaden  är alltså konkurrensutsatt. Utskottet
har i det föregående framhållit  att  det är angeläget att
regeringen och de berörda myndigheterna  noga  följer  hur
elcertifikatssystemet  kommer  att  fungera  i  praktiken.
Skulle problem uppstå av det slag som berörs i motionerna,
utgår utskottet från att regeringen agerar.
När  det  gäller  frågan om höjden på kvotnivåerna,  som
berörs  i motionerna 2002/03:N348  (mp)  och  2002/03:N339
(mp), anser utskottet att de förslag som regeringen lägger
fram  är väl  avvägda.  Som  sägs  i  propositionen  avser
regeringen  att  noga  följa systemets utveckling och dess
effekter  på  produktionen   av  förnybar  el.  Regeringen
aviserar  att  en  översyn  av  kvotnivåerna  skall  göras
vartannat  år  med start år 2004, varvid  omprövningen  år
2004 kommer att  avse åren 2006-2010. År 2004 skall också,
som nämnts, genomföras  en uppföljning av klimatpolitiken,
vilket kan få betydelse för  utvärderingen.  I samband med
dessa omprövningar kommer möjligheten till en  höjning  av
ambitionsnivån att övervägas, med syfte att öka ambitionen
i införandet av förnybara energikällor, främst vindkraft.
Med  hänvisning  till  det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i här berörd  del,  dock  med den ändring av
den  aktuella  bestämmelsen och den precisering  av  vilka
näringsgrenar som  skall  undantas  från  kvotplikten  som
utskottet  föreslagit.  De  tre  här  aktuella  motionerna
avstyrks samtidigt i berörda delar.

Kvotpliktsavgifter


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   anta   regeringens   förslag  om
kvotpliktsavgifter. Utskottet finner förslaget väl
avvägt. Jämför reservation 8 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår att den som hanterar kvotplikten skall
till   staten   betala   en   särskild  avgift,  en   s.k.
kvotpliktsavgift, i följande fall:

- om den berörde i sin deklaration  angivit  ett  mindre
antal elcertifikat än som omfattas av kvotplikten,
- i annat fall om det antal elcertifikat som omfattas av
kvotplikten  enligt  en deklaration inte kunnat annulleras
på certifikatkontot.

Avgiften per certifikat  som  omfattas  av kvotplikten och
som skulle ha annullerats föreslås uppgå till 150 % av det
volymvägda medelvärdet av certifikatspriset under perioden
fr.o.m.  den  1  april föregående år t.o.m.  den  31  mars
påföljande år. För  elcertifikat som skulle ha annullerats
åren  2004  och 2005 föreslås  kvotpliktsavgifterna  uppgå
till högst 175 kr respektive 240 kr per certifikat.

Kvotpliktsavgiften  skall utgöra ett incitament att köpa
elcertifikat och att därmed  varje  år  den 1 april inneha
ett tillräckligt antal elcertifikat i förhållande till den
förbrukning  av  el  som  kvotplikten beräknas  på,  säger
regeringen. För att utgöra  ett  incitament  att  fullgöra
kvotplikten, bör kvotpliktsavgiften sättas i relation till
certifikatspriset och vara högre än detta pris. För att få
en rättvisande bild av priset på elcertifikaten under hela
det  år  som  föregår  tidpunkten  då  certifikaten  skall
annulleras, bör ett volymvägt medelvärde av de belopp  som
betalats  för  alla sålda certifikat under året tillämpas.
Att  bestämma  kvotpliktsavgiften  till  150  %  av  detta
medelvärde innebär  en  avvägning  mellan syftet att förmå
dem  som hanterar kvotplikten att fullgöra  sin  kvotplikt
och konsumentintresset  att certifikatspriset inte tillåts
att skjuta i höjden. Med en kvotpliktsavgift som relateras
till   medelvärdet  av  certifikatspriset   blir   gränsen
flytande.     Därigenom    minskas    risken    för    att
kvotpliktsavgiften  i  sig  blir  styrande  för  priset på
elcertifikaten,  särskilt för den inledande handeln  under
året. En effektiv  prisbildning  kommer  att  innebära att
certifikatspriset  kommer  att följa det jämviktspris  som
uppstår mellan utbud och efterfrågan av certifikaten.
Att väsentligt höja eller  sänka  kvotpliktsavgiften kan
få oväntade och ogynnsamma konsekvenser  för andra delar i
certifikatssystemet, anför regeringen. Ett  avgiftstak ger
en  entydig  prisinformation  till  marknaden, vilket  kan
medföra  att  det  blir  styrande  för  prisbildningen  på
elcertifikaten, dvs. att priset på certifikaten  styrs  in
mot  taket. Risken för att detta sker torde vara större om
taket  ligger nära marginalpriset för elcertifikaten än om
avståndet  dem  emellan är större. Elcertifikatutredningen
hade föreslagit ett  tak  på  200 kr  per elcertifikat för
perioden 2003-2008. Regeringen anser att  det  inte  finns
några  starka  skäl  att kraftigt avvika från utredningens
förslag.  Det  nya  för  systemet  innebär  dock  en  ökad
prisrisk för elleverantörerna  under  det  första året, då
priset  på  certifikaten är helt okänt och det  ännu  inte
finns  någon  historisk   prisbildning   att  använda  som
utgångspunkt. För att minska denna prisrisk har regeringen
bedömt att en sänkning av taket till 175 kr  för  år  2004
kan  vara  rimlig.  För  att kompensera för denna sänkning
anser regeringen att taket  bör  uppgå  till 240 kr för år
2005. Regeringens bedömning är att dessa  förändringar  av
taknivån   inte   skall   påverka   möjligheten   att  öka
användningen  av  förnybar el i en sådan utsträckning  att
kvotutvecklingen inte uppfylls. I takt med att kvoten höjs
och certifikatspriset stiger finns dock enligt regeringens
bedömning en ökad risk  för att taket med tiden kommer att
vara styrande för prisbildningen  på  certifikaten.  Denna
risk  förstärks  också  av den osäkerhet som råder när det
gäller   framtida   produktionskostnader    för   förnybar
elproduktion. Av detta skäl föreslår regeringen att takets
giltighetstid   begränsas   till   åren   2004  och  2005.
Regeringen  kommer  att  noga  följa  takets  prisstyrande
inverkan,  och  i  samband  med  den omprövning av kvotens
storlek som planeras till år 2004  kommer  behovet  av  en
förlängning  och eventuell förändring av takets utformning
att övervägas.
Regeringen föreslår  vidare att Energimyndigheten senast
den 1 september varje år  skall  fatta beslut om eventuell
kvotpliktsavgift. Om Energimyndigheten  inte fattat beslut
om   kvotpliktsavgift   inom   den   angivna  tiden,   har
skyldigheten   att   betala   kvotpliktsavgift   för   det
föregående kalenderårets förbrukning  av  el förfallit. Om
den  som  hanterar  kvotplikten  i sin deklaration  lämnat
oriktiga  eller vilseledande uppgifter  av  betydelse  för
kvotpliktens   omfattning,   får  Energimyndigheten  fatta
beslut om kvotpliktsavgift eller ändra ett tidigare beslut
om kvotpliktsavgift även efter  den  1  september.  Sådana
beslut  skall dock inte få meddelas efter utgången av  det
femte året  efter  det  kalenderår  då  ett korrekt beslut
skulle ha fattats.

Motionerna


I  de  två  motionerna 2002/03:N348 (mp) och  2002/03:N339
(mp) begärs att  riksdagen  skall anmoda regeringen att se
över och höja kvotpliktsavgifterna.  En  viktig faktor för
att, inom elcertifikatssystemets ramar, skapa  de  stabila
ekonomiska   förutsättningar  som  krävs  för  att  främja
investeringar  är  att  se till att priset på certifikaten
hamnar på en nivå som gör  investeringar  lönsamma,  anför
motionärerna.


Utskottets ställningstagande


Kvotpliktsavgiften  skall  utgöra  ett incitament att köpa
elcertifikat  och  varje  år  (den  1  april)  inneha  ett
tillräckligt  antal  elcertifikat i förhållande  till  den
förbrukning  av el som  kvotplikten  beräknas  på.  Enligt
utskottets   mening    är    regeringens    förslag   till
kvotpliktsavgifter väl avvägt.

I  de  två motionerna 2002/03:N348 (mp) och 2002/03:N339
(mp)    förordas     en    översyn    och    höjning    av
kvotpliktsavgifterna.   Som  sägs  i  propositionen  avser
regeringen  att noga följa  de  för  åren  2004  och  2005
föreslagna pristakens prisstyrande inverkan. I samband med
den tidigare  nämnda,  planerade  omprövningen  av kvotens
storlek år 2004 kommer regeringen att överväga behovet  av
en   förlängning   och   eventuell  förändring  av  takets
utformning. Något behov av  ett uttalande av riksdagen kan
utskottet därmed inte se.
Med det anförda tillstyrker  utskottet  propositionen  i
här   berörd  del  och  avstyrker  de  båda  motionerna  i
motsvarande delar.

Förslagen om elcertifikatssystemet i
övrigt


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   anta   regeringens   förslag  om
elcertifikatssystemet  i  de  delar  som inte  har
behandlats i det föregående.

Inledning

I   detta  avsnitt  redovisas  regeringens   förslag   och
bedömningar avseende de delar av elcertifikatssystemet som
inte föranlett några motionsyrkanden.

Propositionen

Mätning och rapportering

Regeringens  bedömning är att flertalet av de anläggningar
som producerar el med användning av förnybara energikällor
torde vara direkt  anslutna till koncessionspliktiga elnät
och tillämpa timmätning  av  produktionen.  Rapporteringen
till  Svenska  kraftnät  sker  dock i samlad form.  Därför
behövs  det  regler  för  att kunna  härleda  från  vilken
produktionsanläggning elektriciteten  kommer  och  för att
tilldelningen av elcertifikat skall kunna ske löpande.

Regeringen      föreslår      att      innehavare     av
certifikatberättigande  anläggningar  som inte  är  direkt
anslutna  till koncessionspliktiga elnät  skall,  för  att
tilldelas elcertifikat, själva mäta och rapportera mängden
producerad  el  till  Svenska  kraftnät.  Elproduktionen i
samtliga    anläggningar    som    skall    omfattas    av
elcertifikatssystemet  skall  mätas genom s.k. timmätning.
Om  endast  en  del  av  elproduktionen  i  en  anläggning
berättigar till elcertifikat,  skall  innehavaren särskilt
beräkna  och  rapportera sådan elproduktion  till  Svenska
kraftnät,  enligt   de   bestämmelser   som   meddelas  av
regeringen    eller,   efter   regeringens   bemyndigande,
Energimyndigheten.

Tilldelning av elcertifikat

Regeringen föreslår att Svenska kraftnät skall tilldela en
certifikatberättigad  producent ett elcertifikat för varje
uppmätt och till Svenska  kraftnät  rapporterad MWh el som
producerats  i  en  godkänd anläggning.  Varje  certifikat
skall åsättas ett identifieringsnummer  och  en uppgift om
det datum då det tilldelats producenten.

Elcertifikatens rättsliga natur

Regeringen gör bedömningen att elcertifikaten  bör bedömas
som finansiella instrument.

Bokförings- och skattefrågor

Regeringen gör bedömningen att bokföringsskyldigheten  och
redovisningen av elcertifikat följer av allmänna regler  i
bokföringslagen och årsredovisningslagarna tillsammans med
den   kompletterande   normgivningen.   Beskattningen   av
elcertifikat   kan   ske   med   tillämpning  av  gällande
bestämmelser.

Regeringen  föreslår  en  ändring  i  inkomstskattelagen
(1999:1229) med innebörd att en särskild  regel  införs om
att    elcertifikat   skall   anses   utgöra   lager   för
certifikatberättigade  producenter  och  för näringsidkare
som  hanterar kvotplikten. Vidare föreslås  en  ändring  i
lagen     (2001:1227)     om     självdeklarationer    och
kontrolluppgifter med innebörd att  en  skyldighet  införs
för Svenska kraftnät att lämna kontrolluppgift för fysiska
personer   och   dödsbon   om  innehav  och  avyttring  av
elcertifikat.

Elcertifikatens giltighetstid

Regeringen föreslår att elcertifikatens giltighetstid inte
skall vara begränsad.

Upprättande av elcertifikatsregistret

Enligt   regeringens   förslag  skall   Svenska   kraftnät
kontoföra   elcertifikat  i   ett   register,   ett   s.k.
elcertifikatsregister.  Kontoföringen  skall ske med hjälp
av  automatiserad  behandling, varför elcertifikaten  inte
skall kontoföras enligt  lagen  (1998:1479) om kontoföring
av finansiella instrument.

Elcertifikatsregistret  skall  bestå   av  konton,  s.k.
certifikatkonton,     som    skall    läggas    upp    för
certifikatberättigade producenter och dem som registrerats
som kvotpliktiga. Övriga  får  ansöka hos Svenska kraftnät
om  ett  certifikatkonto.  En  sådan  ansökan  skall  vara
skriftlig  och  innehålla  uppgifter  om  sökandens  namn,
identifieringsnummer, telefonnummer  och postadress. Om en
ansökan  inte  uppfyller  de  angivna kraven  får  Svenska
kraftnät förelägga sökanden att komplettera sin ansökan.
Elcertifikaten skall tilldelas  de certifikatberättigade
producenterna  genom  att  certifikaten   registreras   på
producentens  certifikatkonto.  Registreringen  skall  ske
utan    oskäligt    dröjsmål,   sedan   rapport   om   den
certifikatberättigande   elproduktionen   kommit   Svenska
kraftnät  till  handa  från anläggningens innehavare eller
annan som rapporterar för dennes räkning.
Efter ansökan eller underrättelse skall Svenska kraftnät
genast på ett certifikatkonto  registrera de uppgifter som
anges i en ansökan eller underrättelse och ange tidpunkten
för registreringen. Om samtliga  villkor inte är uppfyllda
skall en preliminär registrering av  uppgifterna  ske. När
samtliga  villkor  är uppfyllda skall slutlig registrering
ske.
När  ett  elcertifikat   har   överlåtits   skall  detta
registreras  i  elcertifikatsregistret efter ansökan  från
överlåtaren och de  överlåtna  certifikaten registreras på
förvärvarens  certifikatkonto. Har  förvärvaren  gjort  en
sådan  ansökan  skall   en   preliminär   registrering  av
överlåtelsen  göras  på  överlåtarens  konto, och  Svenska
kraftnät  skall därefter förelägga överlåtaren  att  yttra
sig över ansökan inom två veckor från det att han fick del
av föreläggandet.  Om  överlåtaren  inom den angivna tiden
inte invänder mot ansökan skall de överlåtna  certifikaten
registreras på förvärvarens konto.
Om  panträtt  har  upplåtits  i ett elcertifikat  skall,
efter    ansökan    från   pantsättaren,    pantsättningen
registreras  på dennes  certifikatkonto.  Har  panthavaren
ansökt  om  en  sådan  registrering  skall  en  preliminär
registrering  av  pantsättningen  göras  på  pantsättarens
certifikatkonto. Svenska kraftnät skall därefter förelägga
pantsättaren att yttra  sig  över  ansökan inom två veckor
från   det   att   han  fick  del  av  föreläggandet.   Om
pantsättaren inom den  angivna  tiden  inte  invänder  mot
ansökan   skall  pantsättningen  slutligt  registreras  på
pantsättarens   konto.   När   en   pantsättning   av  ett
elcertifikat   har   upphört   skall  efter  ansökan  från
panthavaren registreringen om pantsättningen tas bort från
pantsättarens  konto.  Har  pantsättaren  gjort  en  sådan
ansökan  skall en preliminär registrering  om  panträttens
upphörande  göras på pantsättarens konto. Svenska kraftnät
skall därefter  förelägga  panthavaren  att yttra sig över
ansökan  inom två veckor från det att denne  fick  del  av
föreläggandet.  Om panthavaren inom den angivna tiden inte
invänder    mot   ansökan    skall    registreringen    om
pantsättningen tas bort.
Regeringen    föreslår    också    vissa   ändringar   i
utsökningsbalken och i förmånsrättslagen  (1970:979).  Har
Svenska  kraftnät underrättats om att en innehavare av ett
certifikatkonto  gått i konkurs eller att ett elcertifikat
utmätts, belagts med  kvarstad  eller  blivit  föremål för
betalningssäkring     skall     detta    registreras    på
certifikatkontot. Om Svenska kraftnät får en underrättelse
om att ett konkursbeslut upphävts, en underrättelse om att
en  konkurs  avslutats eller en underrättelse  om  att  en
utmätning, kvarstad  eller  betalningssäkring har upphävts
eller återgått skall registreringen tas bort. Utmätning av
ett  elcertifikat eller en rättighet  som  är  registrerad
enligt  lagen  om  elcertifikat  skall medföra förmånsrätt
genom  registreringen  av  utmätningen   enligt  lagen  om
elcertifikat.  Utmätning  av  ett  elcertifikat  eller  en
rättighet som är registrerad enligt  lagen om elcertifikat
skall  säkerställas  genom  registrering   av  utmätningen
enligt lagen om elcertifikat. Förmånsrätt skall  följa med
panträtt  i  ett  elcertifikat  på  grund  av registrering
enligt lagen om elcertifikat.
En  ansökan  om  registrering  i  elcertifikatsregistret
skall  göras  på  formulär som tillhandahålls  av  Svenska
kraftnät. Ansökan skall  vara  egenhändigt undertecknad av
sökanden eller dennes ombud. En ansökan som inte uppfyller
dessa  krav  skall  omedelbart  avvisas.  En  ansökan  får
signeras  och  överföras  elektroniskt  på  det  sätt  som
regeringen eller, efter regeringens  bemyndigande, Svenska
kraftnät föreskriver.
En  ansökan  om  registrering  i  elcertifikatsregistret
skall innehålla uppgifter om följande:
- den registrering som begärs,
-     överlåtarens     eller     pantsättarens     namn,
identifieringsnummer och postadress,
-     förvärvarens     eller     panthavarens      namn,
identifieringsnummer och postadress,
-  de  certifikatkonton som berörs av överlåtelsen eller
pantsättningen      och,      i     förekommande     fall,
försäljningspriset för certifikaten.

Om  en  ansökan  inte uppfyller de  angivna  kraven  skall
Svenska kraftnät förelägga  sökanden  att  komplettera sin
ansökan.

Svenska    kraftnät    skall   avslå   en   ansökan   om
certifikatkonto eller en ansökan  om  registrering  på ett
certifikatkonto i följande fall:
- om ett föreläggande om komplettering inte efterföljs,
- om en överlåtare eller en pantsättare gjort invändning
mot  en ansökan och invändningen inte uppenbarligen saknar
fog,
- om  en  panthavare gjort invändning mot en ansökan och
invändningen inte uppenbarligen saknar fog,
- om den ansökta registreringen avser överlåtelse av ett
elcertifikat för vilket pantsättning är registrerad,
- om en ansökan om överlåtelse eller pantsättning av ett
elcertifikat står i strid med en mot kontohavaren gällande
inskränkning att förfoga över certifikaten på kontot.

När Svenska kraftnät  gjort  en registreringsåtgärd på ett
konto  skall  kontohavaren  skriftligen   underrättas   om
åtgärden.  Om  ansökan  överförts  elektroniskt  enligt de
föreskrifter som meddelas med stöd av den föreslagna lagen
får även underrättelsen överföras elektroniskt.

En uppgift på ett certifikatkonto skall rättas,  om  den
innehåller   någon   uppenbar  oriktighet  till  följd  av
skrivfel, räknefel eller  liknande  förbiseende eller till
följd  av  något  tekniskt  fel.  Den  som  är  berörd  av
registreringen skall ges möjlighet att yttra  sig, om inte
rättelsen är till förmån för denne eller yttrandet  annars
är uppenbart obehövligt.
En  innehavare  av  ett  certifikatkonto  skall,  med de
begränsningar  som  framgår  av  kontot, anses ha rätt att
förfoga  över  de elcertifikat som finns  registrerade  på
kontot. Har samma  elcertifikat  överlåtits till flera var
för sig, har den överlåtelse företräde  som  registrerades
först.  Registreringen  av överlåtelsen ger dock  inte  en
överlåtelse företräde framför  en  tidigare överlåtelse om
förvärvaren,  när överlåtelsen registrerades,  kände  till
eller borde ha  känt till den tidigare överlåtelsen. Detta
skall även tillämpas  på  förvärv  genom  bodelning,  arv,
testamente,  bolagsskifte eller liknande förvärvssätt, när
fråga uppkommer  om  företrädet  mellan ett sådant förvärv
och  en annan överlåtelse. Har ett  elcertifikat  i  annat
fall  överlåtits   av   någon  som  inte  ägde  det,  blir
överlåtelsen  giltig om certifikatet  vid  tidpunkten  för
överlåtelsen    var     registrerat     på    överlåtarens
certifikatkonto  och  överlåtelsen  har registrerats  samt
förvärvaren då varken kände till eller  borde ha känt till
att överlåtaren inte ägde certifikatet. Detta  gäller även
vid överlåtelse från den som ägde elcertifikatet  men  som
saknade  rätt  att  förfoga  över detta genom överlåtelse.
Motsvarande bestämmelser skall  tillämpas vid pantsättning
av elcertifikat.
Svenska   kraftnät  skall  vara  personuppgiftsansvarigt
enligt personuppgiftslagen  (1998:204)  för den behandling
av personuppgifter som utförs i elcertifikatsregistret. Om
annat   inte   följer   av  den  föreslagna  lagen   eller
föreskrifter som meddelats  med  stöd  av  lagen tillämpas
personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter  vid
kontoföring  av  elcertifikat  i elcertifikatsregistret. I
fråga om personuppgifter skall registret  ha  till ändamål
att  innehålla uppgifter för verksamhet för vilken  staten
eller  kommun  ansvarar enligt lag eller annan författning
och i följande fall:
-    avseende   elcertifikat    som    registrerats    i
elcertifikatsregistret,
- som  för att kunna fullgöras förutsätter tillgång till
elcertifikatsanknuten information,
- avseende fullgörande av underrättelseskyldighet.

Registret  skall  även  ha till ändamål att tillhandahålla
uppgifter   för   omsättningen   av   elcertifikat   eller
affärsverksamhet, kreditgivning  eller  annan allmän eller
enskild  verksamhet  där  certifikatanknuten   information
utgör    underlag    för    prövningar    eller    beslut.
Energimyndigheten   skall   få   ha   direktåtkomst   till
elcertifikatsregistret.

Svenska   kraftnät   skall   fortlöpande   offentliggöra
information om överlåtelser av elcertifikat. Informationen
skall avse tidpunkten för överlåtelsen, antalet  överlåtna
certifikat  och  priset för certifikaten. Svenska kraftnät
skall vidare fortlöpande offentliggöra dels det volymvägda
medelvärdet av priset  på  elcertifikaten under de närmast
föregående  tolv månaderna, dels  antalet  certifikat  som
tilldelats certifikatberättigade  producenter  under samma
period.  Årligen, senast vid januari månads utgång,  skall
Svenska       kraftnät        skriftligen       underrätta
certifikatskontohavaren    om    innehållet     på    hans
certifikatkonto per den 31 december föregående kalenderår.
Regeringen  föreslår  vidare en ändring i sekretesslagen
(1980:100), med innebörd  att  sekretess  skall  gälla hos
Svenska  kraftnät  i  verksamhet  som  avser  förandet  av
elcertifikatsregistret för uppgift som lämnar eller bidrar
till  upplysning om ställningen på ett certifikatkonto, om
det inte  står  klart  att  uppgiften  kan  röjas utan att
kontoinnehavaren lider skada. Svenska kraftnät skall lämna
ut uppgift i elcertifikatsregistret om ställningen  på ett
certifikatkonto till Energimyndigheten.

Marknaden för elcertifikat

Regeringen  gör  bedömningen  att  den  statliga  rollen i
certifikatssystemet    bör    begränsas    till   att   ge
förutsättningar för aktörerna att själva skapa  en marknad
för omsättningen av elcertifikat.

Tillsyn och avgifter

Regeringen  föreslår  att  Energimyndigheten skall ha  ett
tillsynsansvar när det gäller  efterlevnaden  av  lagen om
elcertifikat och de föreskrifter som meddelas med stöd  av
lagen.  Denna tillsyn skall inte omfatta Svenska kraftnäts
verksamhet.  Myndigheten skall vid sin tillsyn ha rätt att
vid vite begära in uppgifter och handlingar och meddela de
förelägganden   vid   vite   som   krävs  för  att  trygga
efterlevnaden   av   de  föreskrifter  som   omfattas   av
tillsynen. Energimyndigheten  skall  även  ha  rätt att få
tillträde till produktions-anläggningar, andra lokaler och
områden  som  hör till sådana anläggningar, om det  behövs
för tillsynen.  Detta  skall  dock  inte  gälla  bostäder.
Polismyndigheten  skall  lämna det biträde som behövs  för
att  utöva sådan tillsyn. En  ansökan  om  godkännande  av
anläggning,  en  anmälan  om registrering av den som skall
hantera kvotplikten och deklarationer samt därtill hörande
handlingar  får överföras elektroniskt  på  det  sätt  som
regeringen   eller,    efter   regeringens   bemyndigande,
Energimyndigheten föreskriver.

Energimyndigheten skall  återkalla ett godkännande av en
anläggning     om    denna    inte    längre     uppfyller
förutsättningarna   för   ett  godkännande  eller  om  ett
godkännande  har  lämnats  på   grund  av  oriktiga  eller
vilseledande  uppgifter i en ansökan  om  godkännande  och
dessa haft betydelse  för  innehavarens rätt att tilldelas
elcertifikat. Om elcertifikat har tilldelats anläggningens
innehavare  på  grund  av  oriktiga   eller   vilseledande
uppgifter  i  en  ansökan  om  godkännande av anläggningen
eller  på grund av oriktiga eller  vilseledande  uppgifter
som lämnats  av  anläggningens innehavare vid rapportering
av  certifikatberättigande   elproduktion   till   Svenska
kraftnät,   skall   anläggningens   innehavare  betala  en
sanktionsavgift  till  staten  för  de  elcertifikat   som
felaktigt  tilldelats  innehavaren. Frågor om uttagande av
en  sådan  avgift  skall  prövas   av   Energimyndigheten.
Avgiften    skall    beräknas    på    samma    sätt   som
kvotpliktsavgiften,  varvid  perioden  för  beräkning   av
certifikatspriset  skall  vara  den tolvmånadersperiod som
föregår dagen för Energimyndighetens  beslut.  Ett  sådant
beslut  får  inte  avse  elcertifikat  som  har tilldelats
anläggningens    innehavare    mer    än   två   år   före
Energimyndighetens  beslut. En sådan avgift  skall,  efter
betalningsuppmaning, få verkställas.
En  elanvändare  som   frivilligt  registrerar  sig  hos
Energimyndigheten skall, senast  den  1  oktober året före
det  år  då kvotplikten skall hanteras, betala  en  avgift
till myndigheten. Avgiften skall år 2003 uppgå till 300 kr
och därefter till 100 kr per år.
Svenska  kraftnät  skall  ha rätt att ta ut avgifter för
kontoföringen  av  elcertifikat  i  elcertifikatsregistret
enligt de föreskrifter  som  regeringen  bestämmer. Rätten
att  ta  ut  avgifter skall dock inte gälla vid  en  sådan
registrering  på   ett   certifikatkonto   som   sker  vid
tilldelning   av   elcertifikat   eller  när  elcertifikat
annulleras på ett konto.
Den  som  hanterar kvotplikten och  inte  lämnar  in  en
deklaration  till  Energimyndigheten  den  1  mars,  skall
betala   en   förseningsavgift    med   1   000   kr.   En
förseningsavgift  skall  efterges om  underlåtenheten  att
lämna deklaration i rätt tid  framstår  som  ursäktlig med
hänsyn  till  omständigheter  som den deklarationsskyldige
inte  har  kunnat  råda över eller  om  det  framstår  som
uppenbart   oskäligt   att    ta   ut   den.   Beslut   om
förseningsavgift  skall  meddelas   av  Energimyndigheten.
Avgiften skall, efter betalningsuppmaning, få verkställas.
Koncessionshavare   skall   vara  skyldiga   att   lämna
uppgifter till Energimyndigheten  om överföring av el till
elanvändare   som  hanterar  kvotplikten   och   som   har
registrerat sig  hos  Energimyndigheten.  Ett föreläggande
att lämna sådana uppgifter skall få förenas med vite.

Ansvar

Regeringen  föreslår  att  straffansvar  skall  införas  i
följande fall:

-  för  den  som  skall  hantera  kvotplikten   och  som
uppsåtligen underlåter att anmäla sig för registrering hos
Energimyndigheten,
-  för den som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
om mängden  förbrukad eller producerad el i en deklaration
till Energimyndigheten.

Oriktiga uppgifter  som  uppsåtligen  eller  av oaktsamhet
lämnats  till  Svenska  kraftnät om priset på elcertifikat
skall också omfattas av sådana  bestämmelser.  Ringa  fall
skall  inte  föranleda  ansvar. Om gärningen är belagd med
straff enligt brottsbalken  skall  inte  dömas till ansvar
enligt  den föreslagna lagens bestämmelser.  Den  som  har
åsidosatt  ett  vitesföreläggande  skall  inte  dömas till
ansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Den   som  lider  skada  på  grund  av  tekniskt  fel  i
elcertifikatsregistret  skall  ha  rätt till ersättning av
staten. En sådan ersättning skall sättas  ned  med skäligt
belopp  eller  helt  falla  bort  om den skadelidande  har
medverkat till skadan genom att utan skälig anledning låta
bli att vidta åtgärder för att bevara  sin  rätt  eller om
den  skadelidande  på något annat sätt har medverkat  till
skadan    genom   eget   vållande.    En    ägare    eller
rättighetshavare  som  drabbas  av skada till följd av ett
beslut om rättelse i elcertifikatsregistret  skall ha rätt
till ersättning av staten. Ersättning lämnas dock  inte om
den  skadelidande  med  hänsyn till felets art eller andra
omständigheter  hade  bort   inse   att   fel  förekommit.
Bestämmelserna   i   personuppgiftslagen   (1998:204)   om
skadestånd (48 §) gäller vid behandling av personuppgifter
enligt lagen om elcertifikat.

Överklagande

Regeringen  föreslår  att  Energimyndighetens  beslut  får
överklagas  till  allmän  förvaltningsdomstol  i  följande
fall:

- godkännande av anläggningar,
-  avvisning av anmälan om registrering eller upphävande
av registrering,
-  registrering   av  kvotpliktiga  som  underlåtit  att
registrera sig,
- uttagande av kvotpliktsavgift,
- begäran att få del  av  uppgifter  och  handlingar och
andra förelägganden vid vite,
- återkallelse av ett godkännande,
- uttagande av övriga avgifter.

Svenska  kraftnäts  beslut  får  överklagas  till   allmän
förvaltningsdomstol i följande fall:

- tilldelning av elcertifikat,
- registreringar på ett certifikatkonto,
- avvisning och avslag på ansökan,
- rättelse i elcertifikatsregistret,
-   avslag   på  ansökan  om  information  enligt  26  §
personuppgiftslagen (1998:204),
- annullering av elcertifikat på ett certifikatkonto.

Prövningstillstånd  skall  krävas  vid  överklagande  till
kammarrätten.

Övergångsbestämmelser

Lagen  om  elcertifikat föreslås, som tidigare redovisats,
träda i kraft den 1 maj 2003. Om ansökan om godkännande av
produktionsanläggning  har inkommit till Energimyndigheten
före  den 1 juli 2003 och  anläggningen  godkänns  senare,
skall enligt  regeringens förslag anläggningens innehavare
tilldelas   elcertifikat   fr.o.m.   den   1   maj   2003.
Elleverantörer  som har gällande avtal med elanvändare som
sträcker sig längre  än till den 30 april 2003 skall av en
elanvändare ha rätt att  ta  ut  kostnaden för att hantera
kvotplikten i dennes ställe. Beräkningen av kvotplikten år
2003 skall baseras på åtta tolftedelar  av en elanvändares
förbrukning under år 2003.

Myndigheternas uppgifter

Regeringen   gör   bedömningen  att  elcertifikatssystemet
ställer   delvis   nya   krav    på    verksamheten    hos
Energimyndigheten  och  Svenska  kraftnät  och  innebär en
begränsad, tillkommande uppgift för Finansinspektionen.

De tillkommande uppgifter som domstolarna, åklagare  och
polisen  kommer  att  få på grund av elcertifikatssystemet
torde enligt regeringen vara begränsade.

Internationalisering av elcertifikatsmarknaden

Regeringen föreslår att  kvotplikten  endast  skall  kunna
fullgöras  med  elcertifikat  som utfärdats i enlighet med
lagen om elcertifikat. Regeringen gör dock bedömningen att
det är önskvärt att en harmoniserad internationell marknad
för   elproduktion   baserad  på  förnybara   energikällor
utvecklas. Sverige avser  att  verka  aktivt  inom  EU och
Norden för en sådan utveckling.


Utskottets ställningstagande


Utskottet    tillstyrker   regeringens   förslag   rörande
införande av elcertifikatssystemet i de delar som inte har
behandlats i det föregående.


Vissa ändringar i ellagen


Vissa ändringar av bestämmelserna om nättariffer på
stamnätet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör  anta  regeringens förslag, dock med
den ändringen att tidpunkten  för  ikraftträdandet
bestäms till den 1 maj 2003.

Propositionen

Regeringen föreslår i propositionen  också vissa ändringar
i ellagen (1997:857) som inte har någon  koppling till den
föreslagna lagen om elcertifikat. Ett förslag  innebär att
Svenska kraftnäts kostnader för att delta i det europeiska
samarbete som syftar till att utveckla och vidmakthålla en
fungerande  europeisk marknad för el skall få tas  ut  via
stamnätstariffen.

Det   andra   förslaget    avser    en   anpassning   av
bestämmelserna   om   stamnätstariffen   till    de    nya
bestämmelserna  om  utformning av nättariffer som trädde i
kraft   den   1   juli  2002   (prop.   2001/02:56,   bet.
2001/02:NU9). I ellagen (4 kap. 9 §) finns bestämmelser om
skälighetsbedömningen  av  nättariffen på stamnätet. Dessa
bestämmelser är emellertid utformade med utgångspunkt i de
bestämmelser om utformningen  av  nättariffer  som  gällde
före     den    1    juli    2002.    Bestämmelserna    om
skälighetsbedömningen  bör  därför modifieras så att de är
kongruenta med de gällande bestämmelserna  om utformningen
av nättariffer, säger regeringen.

Motionen

I  motion  2002/03:N6  (m)  konstateras  att propositionen
innefattar förslag till ändring av ellagen (4 kap. 9 § ) i
syfte att underlätta transitering av el, varigenom Svenska
kraftnät får möjlighet till täckning för vissa  samarbets-
och     transiteringskostnader    via    stamnätstariffen.
Motionärerna biträder förslaget.

Vissa kompletterande uppgifter

Ändringarna  i  ellagen föreslås träda i kraft den 1 april
2003. Samtliga övriga  lagförslag i propositionen föreslås
dock, som nämnts, träda i kraft den 1 maj 2003. Tidsplanen
för  detta  betänkande innebär  att  riksdagen  debatterar
ärendet och fattar beslut den 2 april 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker  regeringens  förslag i här aktuella
delar, dock med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet.
Med  hänvisning  till  vad  som  nyss redovisats  föreslår
utskottet att det här berörda lagförslaget  skall  träda i
kraft den 1 maj 2003.


Undantag från kravet på mätning av inmatningens
fördelning över tiden


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  anta regeringens förslag, dock med
den ändringen att  tidpunkten  för ikraftträdandet
bestäms till den 1 maj 2003. Jämför  reservation 9
(m, kd).

Propositionen

Regeringen föreslår ytterligare en ändring  i ellagen, med
innebörd  att  möjligheten att få dispens från  kravet  på
mätning av inmatningens  fördelning över tiden beträffande
små produktionsanläggningar skall slopas.

I   ellagen   (3   kap.   10  §)   föreskrivs   att   en
nätkoncessionshavare är skyldig att utföra mätning av dels
den mängd el som överförs på  nätkoncessionshavarens  nät,
dels den överförda mängdens fördelning över tiden. Med det
sistnämnda  avses  att mängden överförd el skall mätas med
vissa  tidsintervall.  Riksdagen  beslöt  våren  2002,  på
regeringens förslag (prop. 2001/02:56, bet. 2001/02: NU9),
att  det   i  ellagen  skulle  införas  en  möjlighet  för
nätkoncessionshavare  att,  under vissa förutsättningar, i
det enskilda fallet få undantag  från kravet på mätning av
den  inmatade elens fördelning över  tiden.  Den  aktuella
bestämmelsen  trädde  i  kraft  den 1 januari 2003. Endast
nätkoncessionshavare får ansöka om  undantag. Ett undantag
får bara avse mätningen i inmatningspunkter  där  el  från
små  produktionsanläggningar  matas in på elnätet. Som små
anses    de   produktionsanläggningar    som    har    ett
säkringsabonnemang  om  högst  200  ampere  eller  som kan
leverera  en  effekt  om högst 135 kW vid lågspänning.  Om
undantag  beviljas  måste   det   avse   samtliga  berörda
inmatningspunkter  inom  koncessionsområdet.   Ärenden  om
undantag prövas av Svenska kraftnät. Skälen till att denna
möjlighet  till  undantag  har  införts  är  följande.  En
elmätare  som  bara mäter mängden inmatad el är  av  enkel
konstruktion och  därför  ganska  billig.  En elmätare som
därutöver mäter inmatningens fördelning över  tiden är mer
komplicerad och därför dyrare både vad gäller installation
och drift. Dessa kostnader ansågs av regeringen inte stå i
rimlig proportion till den ringa mängd el som produceras i
de små produktionsanläggningarna, varför möjligheten  till
undantag infördes.
I  den här aktuella propositionen lägger regeringen fram
ett förslag till ett system med elcertifikat med syfte att
främja  produktion  av  el  med  användning  av  förnybara
energikällor. Kostnaderna för sådan produktion är högre än
för  produktion  som  sker med användning av traditionella
energikällor. Produktionen  av  el  i  de anläggningar som
betecknas   som   små   i   mätningshänseende  sker   till
övervägande del med användning  av förnybara energikällor.
Det  är sådana anläggningar som kan  bli  undantagna  från
kravet  på  mätning av inmatningens fördelning över tiden.
Av tekniska skäl  måste mätning av inmatningens fördelning
över   tiden   ske   för    att    innehavaren    av    en
produktionsanläggning  skall kunna tilldelas elcertifikat.
Denna ordning kan få olyckliga  konsekvenser,  sägs  det i
propositionen.   Om   en   nätkoncessionshavare   beviljas
undantag     blir    konsekvensen    att    samtliga    de
produktionsanläggningar  som  omfattas  av undantaget inte
kan bli tilldelade elcertifikat eftersom fördelningen över
tiden  av  deras  inmatning  inte mäts. Följden  blir  att
insatserna för att främja produktion  av el med användning
av förnybara energikällor inte får avsedd  omfattning. Det
leder  också  till en snedvridning av konkurrensen  mellan
innehavarna av  de små produktionsanläggningar som kan bli
respektive  innehavarna   som   inte  kan  bli  tilldelade
elcertifikat. Det som nu sagts lindras  dock  något  av en
bestämmelse    i    regleringen   om   undantag.   Om   en
nätkoncessionshavare  har  beviljats  ett  undantag kan en
enskild  producent  begära  hos nätkoncessionshavaren  att
fördelningen över tiden av hans  inmatning  mäts trots det
beviljade   undantaget.   Nätkoncessionshavaren  blir   då
skyldig  att utföra sådan mätning,  men  producenten  blir
tvungen att  betala  dels  kostnaden  för  den  avancerade
mätutrustning som då krävs och för dess installation, dels
merkostnaden  för själva mätningen. Elproducenten  kan  då
visserligen bli  tilldelad  elcertifikat  men konkurrensen
blir  snedvriden på grund av de kostnader som  producenten
sålunda  blir  tvungen att betala. Dessa kostnader drabbar
inte elproducenter  som  matar  in  el  på  ett  elnät där
nätkoncessionshavaren  inte  har  beviljats  undantag.   I
sistnämnda  fall  tas  nämligen  dessa  kostnader  ut  via
nättariffen,  varigenom  samtliga  kunder  på nätet bidrar
till  dessa  kostnader.  Även  i  detta  fall blir  alltså
konkurrensen  mellan  producenterna  snedvriden.   De  små
producenterna  hamnar  också  i en situation som svårligen
kan  accepteras.  Vad  gäller  deras   möjlighet  att  bli
tilldelade elcertifikat eller att bli det  utan att själva
behöva  betala nämnda kostnader blir de helt  beroende  av
nätkoncessionshavarens  ställningstagande  i frågan om han
skall ansöka om undantag eller ej. Detta ställningstagande
kan producenterna inte påverka.

Motionen

I motion 2002/03:N6 (m) yrkas avslag på det  här  aktuella
förslaget. Elmätutrustning för timvis mätning är dyrare än
utrustning  som  bara  mäter  mängden  inmatad  el,  säger
motionärerna.  De  erinrar om att regeringen våren 2002  i
propositionen om energimarknader  i  utveckling  -  bättre
regler  och  tillsyn  (prop.  2001/02:56)  ansåg att dessa
merkostnader inte stod i rimlig proportion till  den ringa
mängd  el  som  produceras  i små produktionsanläggningar.
Därför föreslog regeringen införande  av en möjlighet till
dispens  från  kravet  på  timmätning för el  från  sådana
anläggningar, vilket godtogs  av riksdagen och möjligheten
att slippa timmätning trädde i  kraft  den  1 januari 2003
(bet.   2001/02:NU9).  Motionärerna  motsätter  sig,   som
tidigare  redovisats,  förslaget till lag om elcertifikat.
Om  riksdagen  avvisar  regeringens   förslag   bortfaller
motivet  för att återkalla dispensmöjligheten från  kravet
på  timvis   mätning,  och  riksdagen  bör  således  avslå
regeringens förslag  till ändringar i ellagen såvitt avser
mätningen av el, anför motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter

Ändringarna i ellagen  föreslås,  som tidigare redovisats,
träda i kraft den 1 april 2003. Samtliga övriga lagförslag
i propositionen föreslås dock, som  nämnts,  träda i kraft
den  1  maj 2003. Tidsplanen för detta betänkande  innebär
att riksdagen  debatterar  ärendet och fattar beslut den 2
april 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens  förslag  i  här aktuell
del,  dock  med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet.
Med hänvisning  till  vad  som  nyss  redovisats  föreslår
utskottet att lagförslaget skall träda i kraft den  1  maj
2003.  Den  här  aktuella  motionen  avstyrks  samtidigt i
berörd del.


Nättariffers skälighet och tillsyn


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   avslå   motionsyrkanden  rörande
nättariffers skälighet och tillsyn, med hänvisning
till bl.a. den förändring av ellagen som riksdagen
beslöt  om  våren 2002 i syfte  att  effektivisera
tillsynen av  nätföretagen.  Jämför reservation 10
(m, fp, kd).

Motionerna

I motion 2002/03:N301 (m) föreslås ett tillkännagivande om
krav   på   nätföretagen.  Regeringen   har,   trots   att
avregleringen  av  elmarknaden  inleddes i mitten av 1990-
talet,  ännu  inte  agerat  för  att  skärpa   kraven   på
nätföretagen,  säger  motionärerna. De finner detta mycket
anmärkningsvärt, med hänvisning  till  uppskattningar  som
visar  på  att  mer  än hälften av avregleringens positiva
effekter i form av effektivitetsvinster  skulle  finnas  i
nätledet.  I  Storbritannien  tillämpas s.k. benchmarking-
konkurrens  för  att  öka  kraven  på  effektivisering  av
nätföretagen.  Modellen,  som  motionärerna  anser  skulle
kunna tillämpas i Sverige, går ut  på  att  ett  index som
mäter   befolkningstäthet,  geografi,  m.m.  och  som  kan
förklara  kostnadsbilden  i  distributionsområdet tas fram
och används för att mäta effektiviteten  hos företagen. De
företag  som  enligt  detta index är effektivare  och  har
lägre konsumenttaxor än  genomsnittet  får  ge  ägarna god
avsättning   på   insatt  kapital.  Bolag  som  har  högre
konsumenttaxor än genomsnittet  förvägras  att  ge  ägarna
avkastning.  Motionärerna  föreslår  att  det  snarast bör
utredas  på vilket sätt denna eller liknande modeller  för
att  öka konkurrensen  mellan  nätföretagen  skulle  kunna
introduceras  i Sverige. Avslutningsvis anför motionärerna
att  Energimyndighetens   tillsyn  av  nätföretagen  måste
skärpas.

Ett    tillkännagivande   om   att    Energimyndighetens
handläggningstider  för  koncessionsärenden  måste  kortas
begärs i motion 2002/03:N390 (kd). Nätavgiften utgör  nära
en  tredjedel  av  totalbeloppet  på  elfakturan, avgiften
skall  enligt  ellagen  vara skälig, och Energimyndigheten
har ansvar för tillsyn av  skäligheten  i  nättariffer och
andra  överföringsvillkor,  konstaterar motionärerna.  För
att täcka statens kostnader för  tillsyn  av skäligheten i
nät-    och    elpriser    betalar    elkonsumenterna   en
nätövervakningsavgift. Det finns drygt 200 nätföretag, och
under år 1999 begärde Energimyndigheten  förklaringar från
ca    100  operatörer  som höjt eller haft tveksamheter  i
sina  tariffer,  säger  motionärerna.  De  uppger  att  46
företag som höjt sina avgifter under år 2000 har förelagts
att  sänka  dem  till  1998 års  nivå.  Energimyndighetens
beslut har regelmässigt  överklagats,  och inga beslut har
gett utslag i form av fällande dom, påpekar  motionärerna.
De  menar  att  allt  "talar för att Energimyndigheten  är
alltför  tandlös".  Därför   anses   det   angeläget   att
regeringen   påskyndar  Energimyndighetens  utveckling  av
former för bedömning  av nättarifferna och ger myndigheten
befogenheter att vidta  tvingande  åtgärder. Under år 2000
varierade   handläggningstiderna  från   227   dagar   för
tillsynsärenden till 340 dagar för prövningsärenden, säger
motionärerna     och     finner     detta    oacceptabelt.
Energimyndigheten   måste  skapa  snabbare   rutiner   för
handläggning av dessa ärenden, anförs det.

Vissa kompletterande uppgifter


Riksdagen avslog våren 2002 - i anslutning till behandling
av   förslag   i   proposition   2001/02:56   om   ändrade
bestämmelser i ellagen avseende nättariffers skälighet och
tillsyn - motionsyrkanden liknande de här aktuella. I sitt
ställningstagande hänvisade  utskottet till de förslag som
regeringen lagt fram i den då  aktuella  propositionen med
syfte  att  effektivisera  tillsynen (bet. 2001/02:NU9  s.
19). I en reservation (m, kd,  fp)  följdes de då aktuella
motionsyrkandena upp.

Näringsminister Leif Pagrotsky besvarade i februari 2003
en  fråga  (fr.  2002/03:444)  av  Lena Ek  (c)  om  vilka
åtgärder  han  kommer  att vidta för att  undersöka  vilka
effekter de höga nätavgifter som finns i vissa områden har
i konkurrenshänseende och  säkerhetshänseende. I sitt svar
konstaterade   näringsministern   att   avregleringen   av
elmarknaden innebär  att  konkurrens  införts i handel och
produktion   av  el,  medan  nätverksamheten   fortfarande
bedrivs som monopol.  Monopolverksamheten  är reglerad och
övervakas av nätmyndigheten. Att det förekommer skillnader
i    nätavgifter    beror    på   flera   faktorer,   sade
näringsministern  vidare. Hur stor  denna  skillnad  skall
eller  bör  vara  är  en  fråga  för  tillsynsmyndigheten.
Hittills  har  tillsynen  av  nättarifferna  varit  mycket
resurskrävande  för   myndigheten,  och  en  stor  del  av
besluten  har överklagats  och  ligger  i  högre  instans.
Näringsministern   erinrade  om  det  tidigare  redovisade
riksdagsbeslutet   om   ändring   av   ellagen   för   att
effektivisera tillsynen  av  nättariffernas  skälighet och
Energimyndighetens  nya  tillsynsmodell,  nätnyttomodellen
(se   nedan).   Den   nya   modellen   bör   effektivisera
Energimyndighetens  tillsyn  avsevärt och bör resultera  i
att  oförklarliga skillnader i  nätavgifterna  försvinner,
menade näringsministern.
I     Energimyndighetens      nätnyttomodell      bedöms
nättariffernas  skälighet med beaktande av vissa faktorer,
t.ex. befolkningstäthet  och  kundtyper,  som kan förklara
distributionsområdets  kostnadsbild.  Denna  modell  skall
tillämpas  på  samtliga  nätföretag,  vilket gör att  alla
nätområdens  tariffer kan skälighetsbedömas  årligen.  Den
nya modellen bör,  enligt Näringsdepartementets bedömning,
effektivisera  Energimyndighetens   tillsyn  och  förkorta
handläggningstiden för tillsynsärenden.
I   kommissionens  förslag  till  nytt  EG-direktiv   om
gemensamma regler för den inre marknaden för el, om vilket
en politisk  överenskommelse  nåddes den 25 november 2002,
anges vad gäller prövningsärenden  att tillståndsmyndighet
som  i  egenskap  av  tvistlösande myndighet  skall  fatta
beslut skall göra detta  inom  två  månader  från  det att
klagomålet mottagits. Denna tidsfrist får förlängas  under
vissa   omständigheter.   I   uppdraget  för  den  nyligen
beslutade utredningen om fortsatt  utveckling  av  el- och
naturgasmarknaderna ingår, som redovisats, bl.a. att följa
det  pågående  arbetet  inom EU med att utforma gemensamma
regler för den inre marknaden  för  el  och  naturgas  och
lämna förslag till lagstiftning och regelverk i övrigt som
krävs   för   att   genomföra   EU:s  reviderade  el-  och
gasmarknadsdirektiv samt överväga  och i förekommande fall
lämna förslag till ändringar som föranleds av förordningen
om gränsöverskridande handel med el.  I det arbetet kommer
enligt uppgift handläggningstider för prövningsärenden att
behandlas.

Utskottets ställningstagande


På   den  svenska  elmarknaden  verkar  produktions-   och
handelsföretag  i konkurrens, medan nätverksamheten är ett
naturligt monopol.  En  central  del i ellagstiftningen är
mot   denna   bakgrund   regleringen  och   tillsynen   av
nättarifferna,     med     syfte    att     tillse     att
nätkoncessionshavarna inte tar  ut  oskäliga  vinster. Det
totala  elpriset  för  en konsument består av fyra  delar,
nämligen  nätavgift,  pris   på   elenergi,   elskatt  och
mervärdesskatt.       Enligt      Elkonkurrensutredningens
slutbetänkande, Konkurrens  på  elmarknaden  (SOU 2002:7),
består hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt
sett  av  en  tredjedel  vardera av nätavgift, elpris  och
skatter. Det är således endast  en tredjedel av det totala
priset  för  en  konsument som är utsatt  för  konkurrens,
medan den tredjedel  som  avser  nätavgiften bestäms av en
monopolist.   En  effektiv  reglering   och   tillsyn   av
nättarifferna är således av mycket stor betydelse.

Utskottet  anser   att   den  tidigare  regleringen  och
tillsynen inte hade en tillräckligt  effektiv  utformning.
Detta  låg  bakom  de förändringar i ellagen som riksdagen
beslöt om våren 2002  och  som  innebär  att skäligheten i
tarifferna skall bedömas utifrån nätföretagets  prestation
i  stället  för som tidigare utifrån företagets kostnader.
Därigenom    skapas     bättre     förutsättningar     för
Energimyndigheten  att utöva sin tillsyn. Myndigheten har,
som redovisats, tagit  fram  en  modell  för  bedömning av
nätkoncessionshavarnas tariffer, nätnyttomodellen.  Det är
också  värt  att  notera att de nu gällande bestämmelserna
innebär    att    bevisbördan     har     flyttats    från
Energimyndigheten till nätföretaget. Det är  nu företagets
sak  att  påvisa att en nättariff är skälig i stället  för
att, som tidigare,  det  var  myndighetens  sak att påvisa
oskälighet.
När  det gäller förslag om s.k. benchmarking-konkurrens,
som  tas  upp  i  motion  2002/03:N301  (m),  kan,  enligt
utskottets  mening,  de nu gällande bestämmelserna ses som
att en form av jämförande konkurrens har införts genom att
det är prestationen i  stället  för  kostnaden  som  skall
ställas  i relation till intäkterna. Även nätnyttomodellen
kan  sägas   innebära  en  sorts  benchmarking-konkurrens.
Beträffande  frågan   om   långa   handläggningstider  hos
Energimyndigheten, som tas upp i motion 2002/03:N390 (kd),
kan  nätnyttomodellen  förväntas komma  att  effektivisera
Energimyndighetens arbete,  och  handläggningstiderna  för
tillsynsärenden kan därmed komma att minska.
Med  det  anförda  avstyrker  utskottet  de här aktuella
motionerna i berörda delar.

Leverantörsbyte


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen    bör    avslå    motionsyrkanden    om
leverantörsbyte,  med  hänvisning till ett nyligen
lämnat utredningsuppdrag.  Jämför  reservation  11
(m, fp, kd, mp).

Motionerna

I  tre  motioner  berörs  frågan  om  leverantörsbyte  och
framläggs  förslag om införande av ett sanktionssystem för
att påskynda  sådana  byten.  Möjligheterna  att införa en
förseningsavgift   för  de  nätbolag  som  inte  uppfyller
regelverkets krav om  att  inom  fem  arbetsdagar bekräfta
(eller  anmärka  på)  en  anmälan  om leverantörsbyte  bör
snabbt utredas, anförs det i motion  2002/03:N301  (m). Av
Energimyndighetens  rapportering  till  regeringen framgår
att systemet med schablonberäkning ännu inte  fungerar som
avsett  och  att  många kunders leverantörsbyte har  tagit
mycket  lång  tid,  säger   motionärerna.   De  anser  att
elmarknadsreformens  och  elmarknadens  trovärdighet   kan
skadas  om inte situationen snabbt förbättras. Regelverket
anger klart  och  tydligt  hur berörda aktörer skall agera
vid ett leverantörsbyte och  vilka tidsfrister som gäller,
konstaterar motionärerna. De menar  att det dock saknas en
naturlig mekanism som gör det lönsamt  för  nätbolagen att
tillhandahålla  den  information som är nödvändig  för  en
fungerande elmarknad i  konkurrens  och  att det är mycket
viktigt    att   rutiner   kring   leverantörsbyten    och
rapportering av mätvärden snabbt förbättras. En anmälan om
ett   leverantörsbyte    skall    innehålla   uppgift   om
anläggningsidentitet, påpekar motionärerna  vidare. Enligt
Energimyndighetens rapportering är denna uppgift dock ofta
okänd för kunderna och kan följaktligen inte  heller anges
av   elleverantören.   Motionärerna   anser   att  det  är
självklart  att anläggningsidentiteten klart och  entydigt
skall framgå av nätfakturan till kunden och att eventuellt
nödvändiga  kompletteringar   av  föreskrifter,  inklusive
sanktionsmöjligheter,  för  att säkerställa  att  så  sker
måste genomföras utan dröjsmål.

Riksdagen bör besluta om att  införa ett sanktionssystem
för de nätbolag som fördröjer byte av elleverantör, anförs
det   i   motion   2002/03:N264  (fp).  Avregleringen   av
elmarknaden har varit  bra  -  det finns nu alternativ för
den   enskilda   konsumenten  när  det   gäller   val   av
elleverantör,  säger   motionärerna.   De   beklagar   att
konkurrensen  dock  inte fungerar när det gäller nätsidan,
där  det  gång på gång  talas  om  nätbolag  som  försenar
leverantörsbyte.  Riksdagen har vid två tillfällen uttalat
att ett sanktionssystem  för  de  nätägare  som  försvårar
leverantörsbyte  för  den  enskilda  kunden skall införas,
erinrar motionärerna om. De beklagar att  regeringen  ännu
inte  kommit  med  något  förslag  och  befarar  att denna
senfärdighet kommer att innebära att många elkunder kan få
vänta mycket länge på leverantörsbyte. Det enda regeringen
har  förmått åstadkomma är att en ny utredare skall  titta
på  frågan  igen,  säger  motionärerna.  De  föreslår  att
riksdagen  nu skall fatta beslut i frågan och inte lita på
att regeringen skall komma med ett förslag.
Även i motion  2002/03:N390  (kd)  begärs  att riksdagen
skall    anmoda    regeringen    att   låta   införa   ett
sanktionssystem  mot  de  nätbolag  som   inte   uppfyller
regelverkets    krav    vid    byte    av    elleverantör.
Kristdemokraterna  vill  ha  väl  fungerande  energi-  och
elmarknader  för  att främja näringslivets konkurrenskraft
och ge låga kostnader  för  hushållen, säger motionärerna.
De framhåller att avregleringen  initialt har visat sig ge
lägre elpriser och valfrihet för konsumenterna,  trots att
reformen  genomfördes  snabbt och att därför vissa problem
av  övergångsnatur  uppstod.  Konsumenterna  drabbas  dock
fortfarande   av  omotiverat   höga   nätavgifter,   anför
motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter


Riksdagen  har vid  två  tillfällen  uttalat  sig  om  att
regeringen  bör   utreda  och  framlägga  ett  förslag  om
sanktionssystem  mot   de   nätbolag  som  inte  uppfyller
regelverkets krav vid leverantörsbyten.  Riksdagen  beslöt
våren  2001,  på  förslag  från  ett enhällig utskott, att
anmoda  regeringen att skyndsamt utreda  förutsättningarna
och   formerna    för    införandet   av   ett   effektivt
sanktionssystem  mot  de  nätbolag   som   inte  uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör eller  gällande
föreskrifter  om  angivande  av  anläggningsidentitet  vid
mätrapportering  (bet.  2000/01:NU8).  I  detta sammanhang
anförde  utskottet  att  det  är  av  synnerlig  vikt  för
elkonsumenterna och för schablonreformens och elmarknadens
trovärdighet  att rutinerna kring leverantörsbyten  snabbt
förbättras.  Enligt  utskottet  borde  regeringen  snarast
lägga fram erforderliga  förslag  till de lagändringar som
krävs för ett snabbt genomförande.

Regeringen  har  låtit  Linklaters Lagerlöf  Advokatbyrå
utreda    förutsättningarna    för    att    införa    ett
sanktionssystem.     Utredningen     redovisades      till
Näringsdepartementet i september 2001. Samtidigt tillsatte
regeringen Elkonkurrensutredningen med uppdrag att se över
konkurrensen  på  elmarknaden  (dir. 2001:69). I uppdraget
ingick bl.a. att utreda betydelsen  av  olika  hinder  för
kundernas rörlighet på marknaden, varvid det betonades att
leverantörsbytesprocessen  har  fungerat  bristfälligt och
att  detta  kan  tänkas  ha  haft  en negativ inverkan  på
kundernas   rörlighet   och  därmed  på  konkurrensen   på
elmarknaden.    Rapporten   från    Linklaters    Lagerlöf
Advokatbyrå överlämnades till utredningen som underlag för
dess      ställningstagande       i      denna      fråga.
Elkonkurrensutredningen  avlämnade  i   november  2001  en
delrapport  (Vissa  frågor kring kunders rörlighet,  m.m.)
vari framför allt problem  med leverantörsbyten och hinder
mot hushållskundernas rörlighet  på marknaden behandlades.
Utredningen föreslog i rapporten att  ett  sanktionssystem
riktat    mot    nätföretagen    skall   införas,   varvid
utgångspunkten skall vara att den  enskilde  kunden alltid
skall  hållas  skadeståndslös så länge han gjort  vad  som
krävs av honom. Om kunden på ett korrekt sätt meddelat den
information som  är  nödvändig  för  leverantörsbytet  men
bytet  ändå  inte  kommer  till stånd vid avsett datum bör
någon  form  av  kompensation  utgå  till  kunden.  Vidare
betonades i rapporten betydelsen av att det i systemet för
utbyte av information i samband  med leverantörsbyte finns
inbyggt automatiska mottagningsbevis.
Frågan om leverantörsbyte togs ånyo  upp  av utskottet i
februari  2002 i samband med behandlingen av propositionen
om  energimarknader   i   utveckling  (prop.  2001/02:56).
Utskottet påpekade i detta  sammanhang  (bet. 2001/02:NU9)
att   regeringen   inte  hade  hanterat  frågan   på   ett
tillfredsställande sätt  och att det i propositionen borde
ha  framlagts  ett  förslag  till   sanktionssystem.   Med
anledning  därav  förordade utskottet att riksdagen skulle
anmoda regeringen att  utan  ytterligare tidsspillan lämna
ett av riksdagen tidigare begärt  förslag  om införande av
ett sanktionssystem vid leverantörsbyte. I en  reservation
(s,   v)   angavs  att  regeringen  borde  återkomma  till
riksdagen under  riksmötet 2002/03 så att bestämmelser kan
träda  i  kraft  så fort  som  möjligt.  Riksdagen  följde
utskottet.
I propositionen  om samverkan för en trygg, effektiv och
miljövänlig energiförsörjning  (prop.  2001/02:143)  våren
2002  gjorde  regeringen bedömningen att om ett system för
sanktioner  mot  nätägarna  skall  införas  bör  det  vara
administrativt  lätthanterligt  samt inbegripa automatiska
mottagningsbevis som entydigt visar  om  orsaken  till  en
försening  av  ett  leverantörsbyte  ligger hos nätägaren.
Enligt   regeringen   förutsätter   ett   väl   fungerande
sanktionssystem  att krav kan ställas på såväl  elhandlare
som nätföretag bl.a.  om  tillgång  till IT-system som kan
frambringa   automatiska  mottagningsbevis.   Därför   bör
införandet av ett sanktionssystem samordnas med införandet
av   krav  med  denna   inriktning,   menade   regeringen.
Möjligheten  att  på frivillig eller annan väg se till att
kunden får en skälig  ersättning för den olägenhet som det
uteblivna leverantörsbytet  orsakat  bör  utredas närmare,
sades  det  i  propositionen.  Regeringen deklarerade  sin
avsikt att återkomma till riksdagen med ett samlat förslag
under riksmötet 2002/03 med den inriktning som redovisades
i  propositionen. Regeringen betonade  samtidigt  att  ett
steg för att underlätta leverantörsbyten nyligen tagits av
Energimyndigheten  genom den föreskriftsändring som trädde
i kraft i februari 2002.  Ändringen innebär att nätföretag
vid rapporteringen av mätarinställningar till elanvändaren
tydligt skall ange anläggningsidentitet  och identitet för
schablonberäkningsområde och endast använda  sig  av dessa
beteckningar.
Mot  bakgrund av att regeringen i propositionen meddelat
sin avsikt  att  återkomma  till riksdagen med ett förslag
under riksmötet 2002/03 fann utskottet att ytterligare ett
riksdagsuttalande   i   frågan   kunde    undvaras   (bet.
2001/02:NU17).  Utskottet framhöll dock att  detta  i  sak
inte förändrade något  i  förhållande  till  vad riksdagen
tidigare uttalat. I reservationer (kd, fp; mp) efterlystes
åtgärder för att underlätta elleverantörsbyten.  Riksdagen
följde utskottet.
Elkonkurrensutredningens  tidigare  nämnda  förslag  har
remissbehandlats, men har enligt Näringsdepartement  visat
sig svårt att genomföra. Under beredningen av framtagandet
av  ett  sanktionssystem  har  det  framkommit att det vid
beslut om sanktionsavgift är svårt att  bevisa vem som har
gjort fel. Detta kan leda till en stor administrativ börda
för myndigheter och domstolar. Som tidigare  redovisats är
regeringens  bedömning  att ett system för sanktioner  mot
nätägarna bör vara administrativt lätthanterligt och bygga
på  automatiska mottagningsbevis  som  entydigt  visar  om
orsaken  till  en  försening av ett leverantörsbyte ligger
hos   nätägaren.   Ett  väl   fungerande   sanktionssystem
förutsätter att krav  kan  ställas på såväl elhandlare som
nätföretag, bl.a. när det gäller  tillgång  till IT-system
som kan generera automatiska mottagningsbevis.  Införandet
av   ett   sanktionssystem   måste  därför  samordnas  med
införandet av krav med denna inriktning.  Möjligheten  att
på  frivillig  eller  annan  väg se till att kunden får en
skälig  ersättning  för den olägenhet  som  det  uteblivna
leverantörsbytet   orsakar    bör,    enligt   regeringens
bedömning, utredas närmare.
I uppdraget för den tidigare nämnda,  nyligen tillsattta
utredningen   om   fortsatt   utveckling   av   el-    och
naturgasmarknaderna  ingår,  som  redovisats,  att  utreda
behovet  av sanktionssystem mot nätföretag som inte följer
ellagens föreskrifter  om  leverantörsbyten.  Om utredaren
finner att det behövs skall utredaren föreslå formerna för
ett sådant system. Utredaren skall även beakta möjligheten
att  på  frivillig  väg  eller  på annat sätt se till  att
kunden får en skälig ersättning för  den olägenhet som det
uteblivna leverantörsbytet orsakat. Utredaren skall härvid
beakta  vad som framkommit i betänkandet  Konkurrensen  på
elmarknaden   (SOU   2002:7).   Utredaren  skall  i  detta
sammanhang även se över behovet av  sanktioner riktade mot
nätägare som inte följer ellagens regler  om  avläsning av
elmätare.  Om  utredaren  finner  att  behov  finns  skall
utredaren   föreslå   formerna   för  ett  sådant  system.
Utredaren skall rapportera sitt arbete  i den delen senast
den 14 september 2004.
Regeringen redovisade också i budgetpropositionen för år
2003 att den erfarit att branschen har beslutat att ta ett
tydligt ansvar för att se till att en kund  på  ett enkelt
sätt  skall  kunna  få  ersättning för de olägenheter  ett
försenat leverantörsbyte innebär.
Enligt Näringsdepartementet  bör  också  noteras att det
för  närvarande finns möjlighet för Energimyndigheten  att
döma ut  vite om en nätägare inte fullgör sina åtaganden i
enlighet med ellagens bestämmelser.
När    det     gäller    frågan    om    angivande    av
anläggningsidentitet  på  elfakturan,  som berörs i motion
2002/03:N301  (m),  kan noteras att reglerna  har  skärpts
genom  en  ändring i Energimyndighetens  föreskrifter  och
allmänna råd  om  mätning,  beräkning  och rapportering av
överförd  el,  vilken  trädde i kraft i februari  2002.  I
ellagen (7 kap. 3 §) anges  att  vid all rapportering till
elanvändare  i  samband  med  debitering   till  följd  av
avläsning  skall  anläggningsidentitet  och identitet  för
schablonberäkningsområdet,     områdesidentitet,     anges
tydligt. Några andra beteckningar för uppgifterna får inte
användas. I samband med att denna  skärpning  infördes har
Energimyndigheten även inom ramen för sin tillsyn  bevakat
att  anläggningsidentitet faktiskt anges på fakturan  till
elanvändarna,  och  i  de  fall  detta inte anges förelagt
nätföretagen  att  vidta  åtgärder.  Denna  tillsyn  pågår
enligt uppgift fortlöpande hos Energimyndigheten.

Utskottets ställningstagande


Riksdagen har, som tidigare redovisats, vid två tillfällen
-  våren  2001  och  våren  2002  -  uttalat  sig  om  att
regeringen  bör  utreda  och  framlägga  ett   förslag  om
sanktionssystem   mot   de  nätbolag  som  inte  uppfyller
regelverkets  krav  vid leverantörsbyten.  Regeringen  har
också i enlighet härmed på olika sätt låtit utreda frågan.

När    utskottet    senast    behandlade    frågan    om
leverantörsbyte, i maj  2002, pågick remissbehandlingen av
Elkonkurrensutredningens  betänkande,  i  vilket föreslogs
införande av ett sanktionssystem riktat mot  nätföretagen.
Enligt   remissutfallet   är   emellertid  det  föreslagna
systemet administrativt krångligt.  Mot denna bakgrund har
regeringen, som nämnts, beslutat att  i  uppdraget för den
nyligen  tillsatta utredningen om fortsatt  utveckling  av
el- och naturgasmarknaderna  skall ingå att utreda behovet
av sanktionssystem mot nätföretag som inte följer ellagens
föreskrifter  om  leverantörsbyten.   Möjligheten  att  på
frivillig väg hantera problemen vid leverantörsbyten skall
också beaktas av utredaren.
Utskottet kan i och för sig beklaga den  fördröjning som
har skett i hanteringen av riksdagens beställning  när det
gäller   frågan   om   leverantörsbyten.   Samtidigt  vill
utskottet  dock  understryka  att det är viktigt  att  ett
eventuellt nytt sanktionssystem blir så enkelt som möjligt
ur  administrativ synpunkt. Om det  för  att  uppnå  detta
krävs  ytterligare  tid för utredningsarbete, är utskottet
berett att acceptera  detta.  Det  kan också vara värt att
seriöst  pröva  möjligheterna  att på frivillig  väg  lösa
problemen vid leverantörsbyten.
När    det    gäller    frågan    om    angivande     av
anläggningsidentitet  på  elfakturan som berörs i en av de
här  aktuella  motionerna  noterar  utskottet  att  enligt
Energimyndighetens   föreskrifter   skall   detta   göras.
Myndigheten bevakar också  enligt  uppgift  inom ramen för
sin tillsyn att så faktiskt sker.

Med det anförda avstyrker utskottet de
här aktuella motionerna i berörda delar.


Leveranssäkerhet


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   avslå   ett   motionsyrkande  om
leveranssäkerhet.    Utskottet    hänvisar    till
regeringens     och     ansvariga     myndigheters
uppföljningsarbete. Jämför reservation  12 (m, fp,
kd, mp).

Motionen

Riksdagen     bör    göra    ett    tillkännagivande    om
leveranssäkerhet  i  fråga  om  el,  anförs  det  i motion
2002/03:N378  (s).  Elektriciteten  är  en  central del  i
människors tillvaro, och elbolagen har ansvar för en säker
leverans,  säger  motionären.  Han  påpekar  att  vid  två
tillfällen  under  de  senaste  åren  har  det varit stora
elavbrott vid Järvafältet norr om Stockholm.  Strömavbrott
är  en  del  av vardagen i glesbygden, vilket i de  flesta
fall beror på  dåligt  röjda  kraftledningsgator och dålig
kvalitet hos ledningarna, påstår motionären. Han anser att
situationen är oacceptabel och  att  kraftbolagen inte tar
sitt ansvar för att konsumenten skall  få den elektricitet
som  konsumenten har betalat för. Riksdagen  måste  därför
ändra  lagstiftningen  så  att säkerhet vid leverans av el
kan garanteras till såväl medborgarna som företagen, anför
motionären.


Vissa kompletterande uppgifter


Riksdagen   avslog   våren   2002    motionsyrkanden    om
leveranssäkerhet  (prop.  2001/02:56, bet. 2001/02:NU9). I
den  då  aktuella  propositionen   redovisade   regeringen
genomförda och pågående insatser inom elbranschen  när det
gäller  leveranssäkerhet.  Av redovisningen framgick bl.a.
att  Svensk Energi har tagit  fram  en  branschpraxis  för
informationsverksamhet i samband med större störningar och
för  förebyggande   informationsinsatser   inför  framtida
störningar i elförsörjningen. Branschen arbetar  också med
s.k.  storstörningssamverkan,  vilket  bl.a.  innebär  att
nätföretagen  kommer att samarbeta för att snabbare  kunna
åtgärda fel vid  strömavbrott.  Branschens  målsättning är
att ingen enskild nätkund skall vara utan tillgång till el
under  mer  än  24 timmar. För att klara detta mål  kommer
nätföretagen att  se  över leveranssäkerheten i befintliga
nät.  Regeringen  redovisade  att  Svensk  Energi  arbetar
vidare  med att ta fram  en  s.k.  goodwillersättning  som
skall utgå  om  en  kund blir utan elleverans i mer än ett
dygn.  Regeringen  menade   att  leveranssäkerheten  i  de
svenska elnäten vid en internationell jämförelse är mycket
hög.

Regeringen nämnde också att  dåvarande generaldirektören
vid  Elsäkerhetsverket Jörgen Andersson  i  februari  2001
hade getts i uppdrag att utreda och föreslå vilka åtgärder
som bör  vidtas  för  att  minska  antalet  elavbrott  som
uppkommer  till  följd  av  störningar  i överförings- och
distributionsnäten och minimera konsekvenserna  av  sådana
elavbrott.  En  delredovisning lämnades till regeringen  i
juni 2001. Utredningen  föreslog  bl.a. bättre information
till kunder, medier, kommuner m.fl. före och under avbrott
samt ett mer utvecklat samarbete mellan  nätföretagen  vid
elleveransstörningar.  Sammantaget  skulle åtgärderna göra
det  möjligt att minska avbrottstiderna  och  ge  kunderna
bättre   förutsättningar   att   klara  konsekvenserna  av
eventuella    avbrott.    Vidare   föreslog    utredningen
standardhöjningar   i  de  delar   av   elnäten   som   är
oväderskänsliga samt  bidrag  till  de  merkostnader denna
ombyggnad  skulle  innebära för nätföretagen.  Detta  stöd
skulle    finansieras    genom     införandet     av    en
leveranssäkerhetsavgift.  Utredningen förordade också  att
det  infördes  en utökad rätt  till  avbrottsersättning  i
ellagen. Elavbrottsutredningen slutredovisade sitt uppdrag
i oktober 2001.  Detta  skedde i form av en promemoria som
bl.a.    innehöll    förslag    om     kvalitetskrav    på
nätverksamheten.
Regeringen ansåg vidare att förslag om nya kriterier för
skälighetsbedömningen   av   nättarifferna  och   om   att
överföringen av el skall vara av god kvalitet, tillsammans
med  den  s.k.  nätnyttomodellen   som   Energimyndigheten
utformar, kommer att skapa incitament för  investeringar i
ökad leveranssäkerhet.
Energimyndigheten gavs i regleringsbrevet  för år 2002 i
uppdrag att - efter samråd med Elsäkerhetsverket  -  följa
de  satsningar  som gjorts inom elbranschen för att minska
elnätets   känslighet    för    snöoväder   och   liknande
förhållanden  samt  för  att  minska   konsekvenserna   av
strömavbrott.   Ett   motsvarande   uppdrag  gavs  även  i
Energimyndighetens regleringsbrev för år 2003. Detta skall
redovisas före den 15 maj 2003.
Utskottets  inställning  till regeringens  hantering  av
frågor om leveranssäkerhet var  att  det  är  rimligt  att
kräva  att  nätföretagen har beredskap för att klara av de
problem som uppstår  vid  normala  snöförhållanden. Enligt
utskottets mening är det även en fördel om elbranschen kan
visa sig mogen att själv hantera leveranssäkerheten,  utan
att   staten   skall   behöva  vidta  tvingande  åtgärder.
Samtidigt  måste staten ta  sitt  ansvar  och  noga  följa
utvecklingen.  I  en  reservation (m, kd, fp) anfördes att
det frivilliga initiativ  som  elbranschen  har  tagit  är
mycket  positivt, men reservanterna konstaterade samtidigt
att inte  förrän  samtliga  nätföretag  ställer  sig bakom
överenskommelsen  om nätsäkring och åtagandet om ekonomisk
ersättning kan elkunderna förvänta sig säkrare leveranser.
Regelverket kring ersättningarna måste innehålla enhetliga
garantier och göras  känt för alla elkunder. Reservanterna
ansåg att det är mycket  viktigt  att  myndigheterna  noga
bevakar   effekterna   av  branschens  åtaganden  och  att
regeringen  har  beredskap   för   att  snabbt  presentera
lagförslag   om   de  frivilliga  åtagandena   visar   sig
otillräckliga.
Energimyndigheten   drog   följande   slutsatser  i  den
uppföljningsrapport  som  lämnades till regeringen  i  maj
2002:
- Nätföretagen har ökat sina  insatser  och  organiserat
sig  bättre  i  arbetet  med  att  förebygga  och  åtgärda
strömavbrott.
-  Investeringarna  för  att  öka  leveranssäkerheten på
glesbygdsnätet  har  ökat, vilket bör leda  till  minskade
risker   för  strömavbrott   vid   snöoväder   och   andra
väderstörningar.
- Insatserna  vid  de  stora  strömavbrotten  under  den
senaste  vintern  har  förbättrats  jämfört med de närmast
föregående  åren.  En ny form av regionalt  samarbete  vid
stora störningar har nyttjats för första gången.
- Informationen till de drabbade kunderna synes ha varit
bättre än under tidigare år.
- Nätföretagen har  på  frivillig  väg  börjat betala ut
ersättningar      i      samband     med     strömavbrott.
Ersättningsnivåerna  i denna  goodwillersättning  är  dock
lägre  än vad som föreslogs  i  Elavbrottsutredningen  och
betalas  ut  först  efter 24 timmar. I några företag är en
förutsättning för goodwillersättning dock att kunden själv
anmäler elavbrottet.
- De ekonomiska incitamenten för nätföretagen att minska
strömavbrotten kommer att förändras, dels genom företagens
egen goodwillersättning,  dels genom den tillsynsmodell av
nätföretagens  tariffer som  skall  tillämpas  fr.o.m.  år
2003. Detta bör innebära starka motiv för nätföretagen att
förbättra    och   upprätthålla    leveranssäkerheten    i
ledningsnäten.

Sårbarhets-  och   säkerhetsutredningen   ansåg   i   sitt
betänkande  Säkerhet  i  en  ny  tid (SOU 2001:41) att det
finns  anledning  att  skärpa de grundläggande  kraven  på
leveranssäkerhet i elsystemet.  I  juni  2002 fick Svenska
kraftnät i uppdrag av regeringen att utveckla  ytterligare
förslag     till    åtgärder    för    att    bl.a.    öka
leveranssäkerheten.  En  annan bakgrund till uppdraget var
det stora elavbrottet i Akalla,  i  norra Stockholm, i maj
2002.

Svenska kraftnät redovisade sitt uppdrag i december 2002
och  föreslog  då  bl.a.  att  de  regionala   och  lokala
elnätsföretagen  skall  utveckla  en branschrekommendation
med   de  krav  som  skall  gälla  för  näten   samt   att
elnätsföretagen  genom  denna rekommendation skall göra en
aktuell värdering av elavbrottens ekonomiska konsekvenser.
I  Elnätsutredningens  delbetänkande   Elnätsföretag   -
regler  och  tillsyn  (SOU  2000:90)  berördes  frågan  om
elkvalitet.  Utredningen  påtalade  att det förekommer att
kvaliteten  på den överförda elen ibland  inte  kan  anses
vara  godtagbar,   eller   att   en   kund  i  varje  fall
ifrågasätter om kvaliteten är godtagbar.  Mot  bakgrund av
detta   föreslog   regeringen   våren   2002  i  den  s.k.
energimarknadspropositionen  (prop.  2001/02:56)   att  en
bestämmelse  om  att  överföring  av  el skall vara av god
kvalitet  skulle  införas  i ellagen. Riksdagen  beslöt  i
enlighet  med  detta (bet. 2001/02:NU9).  I  den  aktuella
bestämmelsen, som  trädde  i  kraft den 1 juli 2002, anges
även att nätmyndigheten kan bemyndigas att meddela närmare
föreskrifter om god överföringskvalitet.  När  det  gäller
elkvalitet  har  det även i ellagen (4 kap. 1 §) vad avser
nättariffernas skälighet  införts  att  nätföretagens sätt
att  bedriva  verksamheten  skall  påverka  det  pris  som
nätföretagen tar ut.
Med  anledning  av  tillägget  i  ellagen vad avser  att
överföring av el skall vara av god kvalitet har regeringen
i januari 2003 gett Energimyndigheten i uppdrag att vidare
utreda frågan om leveranskvalitet och ta fram förslag till
föreskrifter om god kvalitet på överföring  av  el. Som en
del av uppdraget skall bl.a. frågan om riktvärden  för vad
som kan anses vara acceptabelt när det gäller strömavbrott
och  deras  varaktighet behandlas. Energimyndigheten skall
redovisa sitt  förslag  till  föreskrifter  senast  den 31
oktober 2003.

Utskottets ställningstagande


För  det  moderna  samhället  är säker tillgång till el av
avgörande betydelse. Detta gäller  för  både  företag  och
hushåll.    Vid    en    internationell    jämförelse   är
leveranssäkerheten i de svenska elnäten god. Samtidigt kan
konstateras,   som  nämns  i  den  här  aktuella  motionen
2002/03:N378 (s),  att  störningar  i  elleveranserna  kan
förekomma med avsevärda konsekvenser för de drabbade.

Enligt  utskottets  mening  är det rimligt att kräva att
nätföretagen har beredskap för att klara av de problem som
uppstår vid t.ex. normala snöförhållanden.  Å  andra sidan
kan  det inte anses rimligt att nätföretagen skall  ha  en
gardering  mot  alla upptänkliga händelser. Som redovisats
görs  det  inom  branschen   frivilliga  åtaganden,  bl.a.
beträffande    goodwillersättning.    Enligt    utskottets
uppfattning är det  en  fördel  om  branschen kan visa sig
mogen  att  själv  hantera  leveranssäkerheten,  utan  att
staten  skall behöva vidta tvingande  åtgärder.  Samtidigt
måste staten  ta  sitt ansvar och noga följa utvecklingen.
Som  framgått  av den  lämnade  redovisningen  görs  detta
också, bl.a. genom Energimyndighetens arbete.
Med  det  anförda  avstyrker  utskottet  den  nyssnämnda
motionen.

Nedsättning av nätavgift för småskalig
elproduktion


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör   avslå   motionsyrkanden   rörande
nedsättning    av    nätavgift    för    småskalig
elproduktion.  Frågan  ingår  i  uppdraget för  en
nyligen tillsatt utredning. Jämför  reservation 13
(m, fp, kd).

Motionerna

I  två  motioner  framförs  synpunkter  på  att  de  extra
kostnader  som  en  etablering av en småskalig  anläggning
innebär inte skall drabba  det  berörda  nätföretaget  och
därmed    kunderna    i    det   aktuella   området.   Ett
tillkännagivande av riksdagen om nätavgifter för småskalig
elproduktion föreslås i motion  2002/03:N315  (s).  De  nu
gällande reglerna för småskaliga elproduktionsanläggningar
som  innebär  att  de  endast  skall  betala  den  del  av
nätavgiften   som   motsvarar  den  årliga  kostnaden  för
mätning, beräkning och  rapportering  har  icke  önskvärda
effekter,  anför  motionärerna.  Enligt ellagen skall  små
produktionsanläggningar  som  är  belägna  i  närheten  av
varandra  och  gemensamt  matar  in  el  på  ledningsnätet
betraktas  som  separata  anläggningar  när  den  aktuella
bestämmelsen  tillämpas. Det innebär att även  nätavgiften
för  större  vindkraftsparker   beräknas  på  detta  sätt.
Problemet  blir  mer  tydligt  på Gotland  än  inom  andra
områden,  eftersom  där  har skett  en  stor  satsning  på
vindkraft samtidigt som antalet  elabonnenter  är relativt
litet, påpekar motionärerna. De uppger att det på  Gotland
för  närvarande  finns 150 vindkraftverk med en sammanlagd
effekt på 80 MW. Verken  betalar  en anslutningsavgift men
däremot ingen årlig nätavgift. Det  är inte rimligt med en
bestämmelse som innebär att kunder i  ett visst område får
stå  för  subventionen  till förnybar elproduktion,  anser
motionärerna.  Elcertifikatutredningen   har   lämnat  ett
förslag   till   lösning   av  den  aktuella  frågan,  men
remissinstanserna  ansåg  att  förslaget  behövde  utredas
ytterligare, en bedömning som  regeringen  delade, erinrar
motionärerna   om.   Energimyndigheten   har  vidare,   på
regeringens  uppdrag,  sett  över  hur  frågan   som   rör
nätavgifter  skall  införlivas  i  ellagen  och  lämnat en
redovisning  hösten  2002. Det är angeläget att en ändring
kan genomföras snabbt,  varvid inriktningen skall vara att
kunder i ett visst område  inte skall stå för subventionen
till förnybar elproduktion, anför motionärerna.

I motion 2002/03:N301 (m)  föreslås  att riksdagen skall
begära att regeringen lägger fram förslag  som  medför att
de   extra   kostnader  som  etablering  av  en  småskalig
elproduktionsanläggning  innebär inte drabbar nätföretagen
och  i förlängningen nätföretagens  kunder.  Reformeringen
och avregleringen  av  elmarknaden har varit framgångsrik,
säger  motionärerna.  De  anser  dock  att  statsmakternas
beslut  om  skatter  och  subventioner   har  medfört  att
elmarknaden fungerar sämre än vad den skulle  kunna  göra.
Ett  exempel  på  detta  sägs  vara  det  förhållandet att
subventionerna till bl.a. vindkraftverk drabbar  människor
boende intill verken trefaldigt. För det första får de via
skattsedeln  betala  för  att  vindkraftverken skall kunna
uppföras,  för det andra får de en  försämrad  natur-  och
boendemiljö  och  för  det  tredje  får de via nätavgiften
betala  för  de merkostnader vindkraftverken  orsakar  det
lokala nätföretaget.

Vissa kompletterande uppgifter


I ellagen finns en särskild bestämmelse om nätavgiften för
småskaliga elproduktionsanläggningar (4 kap. 10 §). Enligt
denna bestämmelse  skall  en  innehavare  av  en småskalig
elproduktionsanläggning  som  kan  leverera  en effekt  om
högst  1  500 kW endast betala den del av nätavgiften  som
motsvarar den  årliga kostnaden för mätning, beräkning och
rapportering. Innehavaren slipper alltså betala den del av
avgiften som grundas  på  drift  och  underhåll  av nätet.
Denna  kostnad  fördelas  i  stället  på  övriga kunder  i
nätföretagets  område.  Enligt  ellagen  skall  flera  små
produktionsanläggningar  som  är  belägna  i  närheten  av
varandra  och  som  gemensamt matar in el på ledningsnätet
betraktas som separata  anläggningar  vid tillämpningen av
denna  bestämmelse. Det innebär att även  nätavgiften  för
större  vindkraftsparker   beräknas   på  detta  sätt.  En
kraftfull utbyggnad inom ett begränsat  område kan således
innebära att övriga abonnenter inom nätområdet  får  svara
för en relativt hög andel av kostnaderna.

Riksdagen har våren 2002 - vid två tillfällen - avslagit
motionsyrkanden  liknande  de här aktuella. Vid det första
tillfället,  i  samband  med behandlingen  av  proposition
2001/02:56 om energimarknader i utveckling - bättre regler
och  tillsyn i februari 2002,  hänvisade  utskottet  (bet.
2001/02:NU9)    till    att    frågan   om   de   framtida
verksamhetsförutsättningarna            för            små
elproduktionsanläggningar   skulle   tas   upp    i    den
energipolitiska   propositionen  som  regeringen  då  hade
aviserat till mars 2002. I en motivreservation (m, kd, fp)
gavs samtidigt stöd  för  uppfattningen  att  det  inte är
rimligt  att  de elkonsumenter som råkar bo i områden  där
det finns eller planeras många vindkraftverk skall drabbas
av högre nätkostnader än de skulle ha gjort om vindkraften
inte hade funnits i de berörda områdena.
Vid det andra  tillfället, i samband med behandlingen av
proposition  2001/02:143   om   samverkan  för  en  trygg,
effektiv  och miljövänlig energiförsörjning  i  maj  2002,
hänvisade utskottet (bet. 2001/02:NU17) till vad som sades
i propositionen  om att den berörda bestämmelsen i ellagen
har medfört vissa  ej  önskvärda effekter. Regleringen kan
medföra högre nättariffer för elkunder i vissa områden och
utgöra  ett  hinder  för  den  fortsatta  utvecklingen  av
miljövänliga elproduktionsanläggningar,  anförde utskottet
och  menade  att  det  inte är tillfredsställande  att  en
bestämmelse  som  från  början   var   avsedd  att  främja
småskalig  elproduktion  kan få motsatt effekt.  Av  denna
anledning  välkomnade  utskottet   den   av  regeringen  i
propositionen  aviserade utredningen av konsekvenserna  av
ett borttagande,  alternativt  en  ändring av den aktuella
bestämmelsen.  I  en  reservation (kd,  fp)  begärdes  ett
uttalande av riksdagen  om  att  regeringen snarast skulle
återkomma med förslag som medför att  de  extra  kostnader
som  en etablering av en småskalig elproduktionsanläggning
innebär   inte   särskilt   skall   drabba   de   aktuella
nätföretagen.   Det   är   uppenbart   att   den   berörda
bestämmelsen  i  ellagen  har påtagliga negativa effekter,
anförde  reservanterna  och  menade  att  det  faktum  att
nätägaren  och  därmed  de elanvändare  som  finns  i  det
aktuella nätområdet får svara  för  hela  den  kostnad som
regleringen  medför  innebär en orättvisa för dem  som  är
boende i dessa regioner.  De  ansåg  det angeläget att det
berörda   problemet   -   utan   ytterligare   fördröjande
utredningsarbete - skulle få en snar lösning.
I  uppdraget  för den tidigare nämnda, nyligen tillsatta
utredningen   om   fortsatt    utveckling   av   el-   och
naturgasmarknaderna ingår, som redovisats,  att  kartlägga
konsekvenserna  av  att  bestämmelsen om att de småskaliga
elproducenterna  endast  skall   betala  för  den  del  av
nättariffen som motsvarar årlig kostnad  för  mätning  och
rapportering   tas   bort.  I  direktiven  refereras  till
propositionen om samverkan  för  en  trygg,  effektiv  och
miljövänlig   energiförsörjning   (prop.  2001/02:143),  i
vilken regeringen presenterade sin  bedömning att gällande
bestämmelse  om  att de småskaliga elproducenterna  endast
skall betala för den  del  av  nättariffen  som  motsvarar
årlig  kostnad  för  mätning  och  rapportering  får vissa
effekter som inte är önskvärda och att den därför  bör tas
bort eller ändras. Det saknades dock ett tillräckligt  väl
underbyggt  underlag  för  att  bedöma  vilka konsekvenser
detta kan få för den småskaliga elproduktionen.  Utredaren
skall  kartlägga  konsekvenserna  av  att ta bort gällande
bestämmelse,  men han skall även föreslå  alternativ  till
att ta bort bestämmelsen.

Utskottets ställningstagande


Utskottet delar  de bedömningar som görs i de här aktuella
motionerna 2002/03:N315 (s) och 2002/03:N301 (m) om att de
gällande      reglerna       för       de       småskaliga
elproduktionsanläggningarna, som innebär att dessa  endast
skall  betala  den  del  av  nätavgiften som motsvarar den
årliga kostnaden för mätning,  beräkning och rapportering,
kan få icke önskvärda effekter.  Regleringen  kan  medföra
högre  nättariffer för elkunder i vissa områden och utgöra
ett hinder  för den fortsatta utvecklingen av miljövänliga
elproduktionsanläggningar.  Det är inte tillfredsställande
att en bestämmelse som från början  var  avsedd att främja
småskalig elproduktion kan få motsatt effekt.

I uppdraget för den nyssnämnda utredningen  om  fortsatt
utveckling  av  el-  och  naturgasmarknaderna  ingår,  som
redovisats,   att  kartlägga  konsekvenserna  av  att  den
aktuella  bestämmelsen  tas  bort.  Utredaren  skall  även
föreslå alternativa  lösningar.  Med  detta  får  de  båda
nämnda  motionerna  anses  tillgodosedda  och  de avstyrks
därmed.

Reformering av elmarknaden


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   avslå   motionsyrkanden   om  en
reformering  av  elmarknaden.  Utskottet  hänvisar
till  att  en utredning om fortsatt utveckling  av
el- och naturgasmarknaderna nyligen har tillsatts.
Jämför reservationerna 14 (v) och 15 (mp).

Motionerna

I två motioner  från  Miljöpartiet  förordas att det skall
tillsättas   en   utredning  om  elmarknaden.   I   motion
2002/03:N297  (mp)  föreslås   ett   tillkännagivande   av
riksdagen  om  behovet  av  en  utredning  om en reform av
elmarknaden. Ett av flera stora problem med  den nuvarande
elmarknaden  är  att  konsumenternas  incitament  till  en
effektiv  elanvändning  blockeras, anför motionärerna.  De
anser att elmarknaden är  en  onaturlig  marknad, eftersom
tillgång och efterfrågan inte matchas med hjälp av priset.
Den  nuvarande situationen på marknaden ses  som  ett  arv
från  monopoltiden.   I  syfte  att  minska  oljeberoendet
byggdes kärnkraften ut så mycket att den förutom att förse
industrin med billig kraft  även  kunde  användas  för att
värma  villor,  säger motionärerna. De påpekar att det  nu
inte  längre finns  någon  överkapacitet  på  elmarknaden,
varför     den     måste    reformeras.    Den    verkliga
konkurrenshandeln med  fysisk  el  sker  på spotmarknaden,
anför motionärerna och anser att även konsumenterna  måste
få tillgång till denna handel. På spotmarknaden bildas ett
jämviktspris  som  skapar  balans  mellan  produktion  och
konsumtion  av  fysisk  el.  För  att  bilda  priset måste
förutom    säljbud   från   producenterna   konsumenternas
sammanlagda  vilja  att  konsumera el vid olika prisnivåer
läggas  in, vilket Svenska  kraftnät  skulle  kunna  göra,
menar motionärerna. De konstaterar att i så fall skulle de
nuvarande  elsäljarna  inte  behövas,  och i och med detta
skulle  även  behovet  av  att  rapportera  mätvärden  och
leverantörsbyten mellan nätbolagen och säljarna försvinna.
Mätningen   och  avräkningen  av  konsumenternas  leverans
skulle endast  behöva  hanteras  av  de lokala nätbolagen.
Resultatet    skulle   bli   en   stor   förenkling    och
effektivisering,  säger  motionärerna.  De  anser  att den
föreslagna  reformen  bör  kompletteras  med utökad timvis
mätning och system som sprider information  om  spotpriset
till  konsumenterna så att de i ökad omfattning kan  styra
sin konsumtion  utifrån  priset. Konsumenter som vill låsa
priset   på  el  skall  kunna  göra   det   med   separata
prisförsäkringar,          föreslår          motionärerna.
Prisförsäkringarnas funktion skulle därmed bli  att sprida
investeringsrisker  på  marknaden.  En  producent som  har
investerat  kan sälja prisförsäkringar som  motsvarar  den
installerade kapaciteten till ett stort antal konsumenter,
varigenom konsumenterna  har  möjlighet  att  välja  vilka
investeringar  som  de vill stödja, t.ex. investeringar  i
grön   el   eller   effektbesparande    åtgärder,    anför
motionärerna.    De    misstänker    att    avsikten   med
organiseringen   av  den  nuvarande  elmarknaden  är   att
avskärma konsumenterna  från den egentliga konkurrensen på
elmarknaden och i stället skapa en oligopolmarknad för att
göra  Vattenfall  AB  till  en  europeisk  aktör.  Det  är
uppenbart att elmarknaden lider  av  ett  stort systemfel,
sägs det.

I den andra här aktuella motionen - 2002/03:N298  (mp) -
begärs  ett  tillkännagivande  om  att  en  utredning  bör
tillsättas  med  syfte  att  förändra  elprissättningen  i
riktning     mot     rörliga    priser    och    förstärkt
effektprissättning. Många  miljöproblem  hänger samman med
den   höga   energiförbrukningen   och   för   att  minska
energiförbrukningen   är   ekonomiska   styrmedel   mycket
effektiva, anför motionärerna. De anser att det inte  bara
är  högre energipriser som är positiva från miljösynpunkt,
utan  prissättningens  utformning  är också viktig för att
stimulera en effektiv energianvändning.  Det  är  positivt
att   konkurrensen   på   elmarknaden   har   ökat   sedan
omregleringen, men samtidigt upplever många kunder det som
ett  stort problem att den fasta nätavgiften är hög, säger
motionärerna.  De  påpekar  att  kunderna  inte  kan välja
nätbolag  och  genom  att det fasta nätpriset utgör en  så
stor  del  av  det totala  elpriset  är  incitamentet  för
effektiv elanvändning  inte  så stort som ett helt rörligt
elpris  skulle  vara.  Elpriserna   skulle   också  behöva
förändras  i  riktning  mot mer effektprissättning,  anser
motionärerna, med hänvisning  till  att  om det var större
prisskillnad  mellan  dagar/timmar  med  stort  respektive
litet  effektbehov  skulle  sparande  och  effektivisering
stimuleras  inom  hushålls-  och  företagssektorerna.   En
möjlighet  för att åstadkomma detta kan vara att lagstifta
om att alla  som  levererar  el skall förse elkunderna med
mätare med kontinuerlig registrering  av  elförbrukningen,
föreslår  motionärerna.  De  menar dock att frågan  om  en
utformning av en utökad effektprissättning behöver utredas
innan beslut kan fattas, varför regeringen bör anmodas att
tillsätta en utredning med uppgift att belysa såväl rörlig
prissättning av el som effektprissättning.

Vissa kompletterande uppgifter


I    samband    med    behandlingen    av     den     s.k.
energimarknadspropositionen  (prop. 2001/02:56) våren 2002
redovisade direktör Gunnar Fabricius,  Svenska Kraftbörsen
AB,  i  en  skrivelse  till  utskottet,  ett förslag  till
ändring  av ellagstiftningen liknande det som  förordas  i
den här aktuella  motionen.  Det  föreslagna systemet hade
följande    beståndsdelar:    nätbolagen     skall    vara
balansansvariga   för   konsumenterna;  nätbolagen   skall
upphandla el på spotmarknaden  (i normalfallet motsvarande
den förväntade inmatningen av effekt  i nätet); nätbolagen
får endast debitera spotpris per timme  för  levererad  el
och  beräknade  nätförluster,  plus  tillägg på nätägarens
kostnader;  nätbolagen  får inte handla  med  eller  sälja
riskförsäkringar.  Vid sidan  av  handeln  med  fysisk  el
föreslås att en helt  separat  prisförsäkringsmarknad  ges
möjlighet  att  utvecklas. Utskottet tog i det då aktuella
betänkandet  (bet.   2001/02:NU9)   inte   ställning  till
förslaget, eftersom det inte fanns något motionsyrkande  i
saken, utan noterade endast att skrivelsen hade inkommit.


Utskottets ställningstagande


Det förslag till reformering av elmarknaden som föreslås i
motion  2002/03:N297 (mp) innebär enligt utskottets mening
en dramatisk  förändring  av det gällande regelverket. Att
ändra elmarknadens regelverk  i  den utsträckningen finner
utskottet inte rimligt och det måste  anses osäkert om det
skulle komma att ge de vinster som sägs  i  motionen.  Det
skulle   bl.a.  innebära  att  nätföretagen  hamnar  i  en
monopolsituation  gentemot  konsumenterna, varför det inte
skulle finnas några direkta incitament att pressa priserna
på börsen. Det skulle heller  inte  finnas någon möjlighet
för elkunderna att byta elleverantör  om  de inte är nöjda
med sitt elpris.

En   annan  faktor  att  beakta  är  att  den  nuvarande
ellagstiftningen  är  förenlig med EU:s regelverk. Hur det
förslag som läggs fram  i  motionen  förhåller sig i detta
avseende har inte prövats.
Utskottet noterar också att i uppdraget  för den nyligen
beslutade utredningen om fortsatt utveckling  av  el-  och
naturgasmarknaderna  ingår,  som redovisats, att analysera
om   det  finns  tänkbara  förbättringar   att   göra   på
elmarknaden  och  naturgasmarknaden  och  om  så är fallet
föreslå   åtgärder   för  detta.  I  direktiven  sägs  att
ellagstiftningen  har  förändrats   efter   avregleringen.
Övergångssystemet  med leveranskoncession har  avskaffats,
kravet på timvis mätning  för  byte  av  elleverantör  har
tagits  bort  och ersatts av ett system som baseras på att
elförbrukningen    fördelas    över    tiden   enligt   en
schablonkurva   som   baseras  på  förbrukningen   i   ett
nätområde,  den  s.k.  schablonberäkningsreformen.   Efter
avregleringen  har  även  omfattande  strukturförändringar
skett på elmarknaden. Antalet elleverantörer  har  minskat
och  flera av de aktörer som vid avregleringen gav sig  in
på  marknaden   har   lämnat  den  igen.  Utredaren  skall
utvärdera elmarknadens  funktionssätt  med huvudinriktning
på hur strukturförändringarna har påverkat konkurrensen på
elmarknaden och även belysa konkurrensen på elmarknaden ur
ett  nordiskt och europeiskt perspektiv.  Utredaren  skall
även föreslå  metoder  för hur konkurrensen på elmarknaden
skall följas upp. I uppdraget  ingår  också  att kartlägga
hur konkurrensen på elmarknaden övervakas i andra länder.
Med   det   anförda   avstyrker   utskottet   motionerna
2002/03:N297 (mp) och 2002/03:N298 (mp), den sistnämnda  i
här aktuell del.
I  den  sistnämnda motionen berörs också frågan om fasta
nätavgifter.    Nätverksamhet    är   en   kapitalintensiv
verksamhet med höga fasta kostnader  som  inte påverkas av
mindre variationer i eldistributionen. Nätavgifterna skall
grundas på kostnader som hör till nätverksamheten  och  de
skall   vara  kostnadsriktiga.  Enligt  utskottets  mening
faller det  sig  därför  naturligt  att  en  stor  del  av
nätavgiften   är   fast.  I  sammanhanget  vill  utskottet
dessutom påpeka att  praktiskt  taget  samtliga nätföretag
för närvarande tillämpar en nätavgift som  består  av både
en   fast   och  en  rörlig  del.  Den  rörliga  delen  av
nätavgiften styrs  av konsumentens förbrukning och innebär
således ett incitament till effektivare elanvändning.
Enligt utskottets mening bör inte statsmakterna gripa in
i elmarknaden genom  att reglera förhållandet mellan fasta
och rörliga avgifter. Däremot vill utskottet betona vikten
av Energimyndighetens  tillsyn  av  att  nätavgifterna  är
skäliga.  I  det  sammanhanget har konsumenterna en viktig
funktion  att  fylla   när  det  gäller  att  uppmärksamma
myndigheten på de fall av  avvikelser  från  skäligheten i
avgifter  som  kan  förekomma. Det är också angeläget  att
myndigheten agerar snabbt och effektivt i dessa fall.
Med detta avstyrks motion 2002/03:N298 (mp) även i denna
del.

Centrum för vindkraftsinformation


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden  om inrättande
av  ett centrum för vindkraftsinformation.  Jämför
reservationerna 16 (kd) och 17 (mp).

Motionerna

I två  motioner  - 2002/03:N293 (s) och 2002/03:N206 (c) -
begärs tillkännagivanden  om  att  det  skall inrättas ett
nationellt  centrum  för  vindkraftsinformation   som  bör
knytas till Högskolan på Gotland. Gotland är världsledande
på ny teknik för integration av vindkraft i elnätet,  sägs
det  i  den förstnämnda motionen. Högskolan på Gotland har
inrättat  ett centrum för vindkraftsinformation, med syfte
att  samordna   och   utveckla  högskolans  forskning  och
utbildning inom området  samt att verka för inrättandet av
ett  nationellt  centrum  för   vindkraftsinformation  vid
högskolan,  konstaterar  motionärerna.   De   påpekar  att
Vindkraftsutredningen  i  sitt  betänkande Rätt plats  för
vindkraften    (SOU    1999:75)    föreslog     att    ett
informationscentrum  för  vindkraft  skulle  inrättas.  På
Gotland finns drygt 150 vindkraftverk i drift, det bedrivs
mycket forskning om vindkraft på Gotland och många företag
på  Gotland  arbetar  med  vindkraftsprojektering,   anför
motionärerna. De menar att verksamheten vid det föreslagna
centrumet  kan bestå av följande delar: allmän information
och  rådgivning,  erfarenhetsåterföring,  utredningar  och
forskning   samt   inrättandet  av  en  kunskapsbank.  Ett
informationscentrum   för   vindkraft   på   Gotland   kan
organisatoriskt  utgöra en del av högskolans avdelning för
samverkan med näringslivet  (Innova), och centrumet bör ha
en egen finansiering för att inte belasta högskolan, säger
motionärerna.

I  den  andra motionen - 2002/03:N206  (c)  -  sägs  att
behovet av  nya  kunskaper  om  vindkraften från tekniska,
miljömässiga och ekonomiska utgångspunkter,  liksom av att
sprida  information  om  dessa aspekter, är mycket  stort.
Även i denna motion refereras  till Vindkraftsutredningens
förslag  och till de speciella, gynnsamma  förutsättningar
som finns  för  ett  centrum för vindkraftsinformation vid
Högskolan på Gotland.  Kommunen  är en av få i Sverige som
gjort en fördjupad översiktsplan för  vindkraft,  och  det
finns  en samsyn och en bred uppslutning inom regionen för
vindkraften, anför motionären.

Vissa kompletterande uppgifter


Riksdagen  avslog  våren  2002 motioner med förslag om att
inrätta ett centrum för vindkraftsinformation  liknande de
här aktuella (bet. 2001/02:NU17).

Utskottet redovisade att dåvarande näringsminister Björn
Rosengren   i  mars  2002  hade  besvarat  en  fråga  (fr.
2001/02:903)  av  Lilian  Virgin  (s)  om  att inrätta ett
nationellt centrum för vindkraftsinformation på Gotland. I
sitt   svar  framhöll  statsrådet  olika  satsningar   som
regeringen  gjorde  och  avsåg  att  göra för vindkraften,
däribland  förslagen  i  den  då aktuella  energipolitiska
propositionen (prop. 2001/02:143).  Han påpekade samtidigt
att  han  inte  hade  möjlighet att ta ställning  till  om
inrättandet    av    ett    nationellt     centrum     för
vindkraftsinformation  var  aktuellt.  Enligt de uppgifter
som  utskottet  hade  inhämtat  bereddes  då   frågan   om
inrättande     av     ett     nationellt    centrum    för
vindkraftsinformation inom Regeringskansliet.
Utskottet  såg  flera  fördelar   med   att  ett  sådant
informationscentrum  grundas  och  delade många  av  de  i
motionerna framförda synpunkterna. Utan att ta ställning i
frågan ansåg utskottet att Gotland är en av de platser som
bör  övervägas  när  lokaliseringen  av   ett   eventuellt
informationscentrum   diskuteras.   Genom  att  knyta  ett
informationscentrum   till  en  högskola   kan   befintlig
kompetens  tillvaratas på  ett  effektivt  sätt,  och  vid
Gotlands högskola  finns  kompetens  på området som skulle
vara värdefull i detta sammanhang, anförde  utskottet.  Då
frågan  om  inrättande  av  ett vindkraftscentrum bereddes
inom Regeringskansliet menade emellertid utskottet att ett
riksdagsuttalande kunde undvaras.
I en reservation (kd) förordades  att  regeringen skulle
överväga  att  ge  stöd  till  ett nationellt centrum  för
vindkraftsinformation på Gotland.  I  en annan reservation
(mp)  förordades också att ett informationscentrum  skulle
inrättas,   varvid   Gotlands  högskola  nämndes  som  ett
tänkbart alternativ.
Enligt uppgift från Näringsdepartementet finns det flera
universitet  och  högskolor   som   har   inriktning   mot
vindkraftsområdet.   Den   bedömning   som  den  dåvarande
näringsministern gjorde i mars 2002 om att  ett inrättande
av  ett nationellt centrum för vindkraftsinformation  inte
var  aktuellt  gäller  enligt  departementet  fortfarande.
Vidare  konstateras  att  det  inte finns några medel till
regeringens  förfogande för ett eventuellt  inrättande  av
ett centrum för vindkraftsinformation.

Utskottets ställningstagande


Utskottet  kan   -  som  också  framhölls  våren  2002  då
likartade motionsyrkanden  behandlades - se flera fördelar
med  att  ett centrum för vindkraftsinformation  inrättas.
Utskottet delar  också  många av de i motionerna framförda
synpunkterna.  Som  nyss  redovisats   finns   det   flera
universitet  och  högskolor, förutom Högskolan på Gotland,
som    bedriver    verksamhet     med     inriktning    på
vindkraftsområdet.  Utskottet  ser  positivt på  en  sådan
verksamhet. Att riksdagen skulle göra ett tillkännagivande
av den typ som begärs i motionerna kan utskottet dock inte
förorda; de båda här aktuella motionerna avstyrks därmed.


Strålningsrisker m.m.


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   avslå   ett  motionsyrkande   om
kunskapsläget       rörande      strålningsrisker.
Remissbehandling av en  rapport  på  området  från
Elsäkerhetsverket  pågår.  Jämför  reservation  18
(fp).
Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden om rutiner  avseende
förlängning  av nätkoncession, med hänvisning till
Energimyndighetens   arbete   i   frågan.   Jämför
reservation 19 (v, mp).

Motionerna

I motion 2002/03:N264 (fp) begärs ett tillkännagivande  om
strålningsriskerna  från kraftledningar. Elsäkerhetsverket
fick våren 2001 i uppdrag  av regeringen att utreda frågan
om strålningsrisker, konstaterar  motionärerna.  De  anser
att  det är viktigt att denna utredning nu ger resultat  i
praktiken.  Mot  bakgrund  av att det för närvarande finns
bostadsområden,  skolor  och  daghem   som   ligger   nära
kraftledningar  och  där barn dagligen vistas under längre
tid,  bör  farhågorna om  strålningsrisker  tas  på  stort
allvar, anför motionärerna.

Tillkännagivande  i  följande  två  avseenden  begärs  i
motion  2002/03:Bo237  (v):  om tydligare bestämmelser vid
ansökan    om    förlängning    av    nätkoncession;    om
sanktionsmöjligheter  mot  nätföretag  som   inte   lämnar
ansökan    inom    fastställd    tid.    Om    den    s.k.
försiktighetsprincipen,   dvs.   att   elanläggningar  och
byggnader skall utformas och placeras så  att exponeringen
för  elektromagnetisk strålning begränsas, bör  gälla  för
nyanläggningar  så  bör  den  också  gälla för befintliga,
anför motionären. Eftersom flyttning eller  nedgrävning av
en   befintlig   ledning   blir   en   extra  kostnad  för
nätinnehavaren - i de fall en förändring  måste  ske  före
koncessionens utgång - anser motionären att det är rimligt
att  kommunerna  eller andra som berörs står för en del av
kostnaderna. Beträffande förlängd koncession är praxis för
närvarande  sådan  att   om   nätföretaget  lämnar  in  en
preliminär ansökan, utan t.ex. miljökonsekvensbeskrivning,
en   vecka   innan   koncessionen   löper   ut,   så   får
kraftledningen fortsätta att användas,  säger motionärerna
Det  finns  ett  krav  att ansökan om ny koncession  skall
lämnas in två år innan den  gällande  går ut. Det har dock
visat  sig  att  bestämmelsen ofta inte efterlevs,  hävdar
motionären. Hon anser  att lämpliga sanktioner för dem som
åsidosätter gällande bestämmelser bör införas.

Vissa kompletterande uppgifter


Riksdagen  avslog  våren 2002  motioner  liknande  de  här
aktuella  (bet.  2001/02:NU9).   Utskottet   noterade  att
regeringen  -  som svar på det tillkännagivande  riksdagen
gjorde våren 2001  om en utredning av åtgärder och metoder
för  att reducera strålningsriskerna  från  kraftledningar
(bet. 2000/01:NU8) - givit Elsäkerhetsverket i uppdrag att
genomföra den begärda utredningen och att uppdraget skulle
redovisas    senast    den    15    november    2002.    I
utredningsuppdraget   ingick  att  ta  fram  förslag  till
incitament för kommuner  och  kraftbolag  för  de aktuella
åtgärderna   samt   en   bedömning   av   kostnaderna  för
åtgärderna.  Utskottet  såg  positivt  på att den  begärda
utredningen kom till stånd. Mot bakgrund  av att det finns
bostadsområden,   skolor   och  daghem  som  ligger   nära
kraftledningar, där barn dagligen vistas under längre tid,
ansåg utskottet att farhågor  om  strålningsrisker bör tas
på  allvar.  Utskottet  framhöll  också   vikten   av  att
forskning på det aktuella området drivs vidare.

Elsäkerhetsverket   redovisade   i  november  2002  till
regeringen   sitt  uppdrag  i  rapporten,   Reduktion   av
magnetfält från  kraftledningar.  Utredningen  utgår  från
gällande    EU-rekommendationer    och   tidigare   gjorda
utvärderingar,    bl.a.    av    dåvarande    Rådet    för
arbetslivsforskning (RALF) beträffande riskbedömningar.  I
rapporten  från  RALF, Elöverkänslighet och hälsorisker av
elektriska och magnetiska  fält, redovisades att det råder
samstämmighet   i  de  internationella   utredningar   och
utvärderingar som  har  genomförts under 1990-talet om att
det för närvarande inte finns  tillräckligt  vetenskapligt
stöd  för att lågfrekventa elektriska och magnetiska  fält
orsakar   negativa   hälsoeffekter   som  skulle  motivera
tvingande   exponeringsbegränsande   åtgärder.   En   viss
misstanke  finns  dock  om  att  förhöjd  exponering   för
magnetfält  kan öka risken för att insjukna i vissa former
av cancer.
I Elsäkerhetsverkets  rapport  genomgås olika strategier
för att begränsa eventuella hälsorisker vid exponering för
elektriska och magnetiska fält. Vidare  redogörs  för EU:s
rekommendationer   som   bygger   på   underlag  från  den
internationella  strålskyddsorganisationen  (International
Commission on Non-Ionizing  Radiation Protection, ICNIRP).
Bedömningar       av       ett       underorgan       till
Världshälsoorganisationen   (International    Agency   for
Research  on  Cancer,  IARC)  redovisas  och  det redogörs
kortfattat      för      standarder,     regelverk     och
försiktighetsprinciper.  IARC  har  klassificerat  extremt
lågfrekventa  magnetfält som  möjligen  cancerogena.  Inga
cancerogena effekter  har  dock påvisats, varför det finns
behov  av ytterligare forskningsinsatser  för  att  avvisa
eller påvisa sådana effekter.
Eftersom  ett  samband mellan kraftledningars magnetfält
och  bl.a.  leukemi  inte  kan  uteslutas  har  i  Sverige
Arbetarskyddsstyrelsen,    Boverket,    Elsäkerhetsverket,
Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut  i  samråd
utarbetat en s.k. försiktighetsprincip. Denna innebär  att
om  åtgärder som generellt minskar exponeringen kan vidtas
till  rimliga  kostnader och konsekvenser i övrigt bör det
eftersträvas att reducera fält som avviker starkt från vad
som kan anses normalt  i  den  aktuella  miljön.  När  det
gäller  nya  elanläggningar  och byggnader bör målet redan
vid planeringen vara att utforma  och placera dessa så att
exponeringen  begränsas.  Det  övergripande   syftet   med
försiktighetsprincipen    är    att   på   sikt   reducera
exponeringen  för  magnetfält för att  minska  risken  att
människor skadas.
I Elsäkerhetsverkets  rapport  redovisas  och diskuteras
olika  metoder  och  åtgärder  för reduktion av magnetiska
fält samt görs olika kostnadsuppskattningar.  Vidare  görs
en genomgång av incitament för kommuner och kraftbolag att
vidta  åtgärder för att reducera verkan av magnetfält från
kraftledningar. I rapporten föreslås följande:
- Tillämpningen  av  el-  respektive miljölagstiftningen
med avseende på hantering av  frågor  kring elektriska och
magnetiska  fält skall klarläggas, och det  bör  direkt  i
ellagen respektive  miljöbalken  anges  vilken  lag som är
tillämplig.
-   "För   ledningar   med  högre  magnetfält  än  x  (T
(mikrotesla( reduceras fälten till minst 0,4 (T. Detta bör
beaktas  av  kraftbolagen  vid   såväl  nya  som  förnyade
koncessioner.
- För ledningar som har högre magnetfält  än  0,4 (T men
mindre  eller  lika  med  x  (T  bör  berörda kommuner och
kraftbolag åläggas att samarbeta för att  reducera  fälten
ned till minst 0,4 (T."

Elsäkerhetsverket   avser  att  under  år  2003  genomföra
studier  av  antal boende  vid  kraftledningar  med  olika
exponeringsnivåer  för  att  få  underlag för förslag till
ställningstagande till de olika typer  av  incitament  som
redovisas i rapporten.

Elsäkerhetsverkets   rapport  har  nyligen  skickats  på
remiss. Remisstiden utgår den 1 juni 2003.
När  det  gäller  den  fråga   som   tas  upp  i  motion
2002/03:Bo237  (v)  och  som  rör hur den tidigare  nämnda
försiktighetsprincipen tillämpas  för befintliga ledningar
i  samband  med  förlängning  av nätkoncession  redovisade
utskottet våren 2002 i betänkande  2001/02:NU9  att enligt
gällande bestämmelser (2 kap. 14 och 15 §§ ellagen)  skall
förlängning   av  en  nätkoncession  prövas  enligt  samma
kriterier som gäller  för  en ansökan om ny nätkoncession.
Detta gäller också kravet på  miljökonsekvensbeskrivningar
som  infördes  vid  årsskiftet 1998/99.  Detta  krav  hade
medfört   bl.a.  en  stor   anhopning   av   ärenden   hos
Energimyndigheten,  men myndigheten uppgavs ha kommit till
rätta   med   de   inkörningsproblem   som   uppstod   och
prioriterade  att  tillse   att   företagen  fullgör  sina
skyldigheter och kommer in med ansökan  om  förlängning av
nätkoncession   inom   föreskriven   tid   och   med  rätt
beslutsunderlag.  Utskottet  ansåg mot denna bakgrund  att
det   inte  var  motiverat  att  riksdagen   skulle   göra
uttalanden  beträffande tydligare bestämmelser vid ansökan
om förlängning  av  nätkoncession  eller  om  införande av
sanktionsmöjligheter   mot   nätföretag  som  inte  lämnar
ansökan inom fastställd tid.
I en reservation (v, c, fp)  hävdades  att det, trots de
nyssnämnda gällande bestämmelserna, ofta förhåller  sig så
att om nätföretaget lämnar in en preliminär ansökan,  utan
t.ex.    miljökonsekvensbeskrivning,    en   vecka   innan
koncessionen löper ut, så får kraftledningen fortsätta att
användas. Detta gäller trots att det finns ett krav på att
ansökan om ny koncession skall lämnas in  två år innan den
gällande går ut. Reservanterna ansåg således  att det inte
är  något fel på bestämmelsen i sig, men att efterlevnaden
inte  är  tillfredsställande,  varvid ett skäl sades kunna
vara  att det inte finns någon sanktionsmöjlighet  mot  de
företag som inte följer bestämmelsen. För att bestämmelsen
skall få  åsyftad effekt förordade reservanterna att någon
form av sanktionsmöjlighet skall införas och att riksdagen
genom ett tillkännagivande  skulle  uppmana regeringen att
tillse att så sker.
Enligt uppgift från Näringsdepartementet  fanns  det vid
införandet  av  den  aktuella  bestämmelsen  i ellagen ett
antal koncessioner som vid den tidpunkten ännu  inte  hade
gått  ut,  men  som  skulle göra det inom en tvåårsperiod.
Dessa koncessioner kunde  av  naturliga skäl inte uppfylla
kravet  på  ny  ansökan  två år före  utgången  av  giltig
koncession.  Sedan  regelns   införande   har  dock  detta
förbättrats,     även    om    det    fortfarande    finns
koncessionsansökningar  som  inkommer sent. Enligt uppgift
från Energimyndigheten, som är  nätmyndighet  och  som har
att  pröva  ansökningar  om  nätkoncession, har dock detta
förbättrats avsevärt och utgör  för närvarande inget stort
problem. Det är nu endast ett fåtal  ansökningar  som inte
inkommer före den stipulerade tvåårsgränsen.

Utskottets ställningstagande


Inledning

Utskottet  behandlar först frågan om kunskapsläget rörande
strålningsrisker  och  därefter  frågan  om förlängning av
nätkoncession.

Kunskapsläget rörande strålningsrisker

Utskottet har vid återkommande tillfällen behandlat frågan
om  strålningsrisker  från  kraftledningar  i  tätbebyggda
områden.  Riksdagen hemställde som nämnts våren  2001  hos
regeringen  om en utredning med uppdrag att finna åtgärder
och  metoder  för  att  reducera  strålningsriskerna  från
kraftledningar.  Elsäkerhetsverket, som gavs i uppdrag att
genomföra den begärda utredningen, presenterade i november
2002  en  rapport  till  regeringen.  Remissbehandling  av
rapporten pågår nu,  och  remisstiden  går  ut  den 1 juni
2003.  Elsäkerhetsverket avser att under år 2003 genomföra
studier  av  antal  boende  vid  kraftledningar  med olika
exponeringsnivåer  för  att  få underlag för förslag  till
ställningstagande till de olika  typer  av  incitament som
redovisades i rapporten.

Med hänvisning till att frågan är under beredning  anser
utskottet  inte  att det finns anledning för riksdagen att
nu göra något nytt  uttalande.  Mot  bakgrund  av  att det
finns  bostadsområden,  skolor  och daghem som ligger nära
kraftledningar, där barn dagligen vistas under längre tid,
bör farhågor om strålningsrisker  tas  på  allvar.  Det är
också  viktigt att forskning på det aktuella området drivs
vidare.  Med det anförda avstyrks motion 2002/03:N264 (fp)
i berörd del.

Förlängning av nätkoncession

I  motion 2002/03:Bo237  (v)  berörs  frågan  om  hur  den
tidigare   nämnda   försiktighetsprincipen  tillämpas  för
befintliga  ledningar   i   samband   med  förlängning  av
nätkoncession.   Som  redovisats  skall  enligt   gällande
bestämmelser förlängning av en nätkoncession prövas enligt
samma  kriterier  som   gäller   för   en  ansökan  om  ny
nätkoncession.    Detta    gäller    också    kravet    på
miljökonsekvensbeskrivningar  som  infördes vid årsskiftet
1998/99. Enligt uppgift ledde denna regels införande bl.a.
till  en stor anhopning av ärenden hos  Energimyndigheten.
Detta har  dock förbättrats, även om det fortfarande finns
koncessionsansökningar    som    inkommer   sent.   Enligt
Energimyndigheten utgör detta för  närvarande  inget stort
problem. Det är nu endast ett fåtal ansökningar  som  inte
inkommer   före   den   stipulerade   tvåårsgränsen.   Med
hänvisning till det anförda avstyrks den nämnda motionen i
berörda delar.


Reservationer



Utskottets     förslag     till     riksdagsbeslut     och
ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I
rubriken  anges  inom  parentes  vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


1. Avslag på regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem (punkt 1)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson
(kd), Ulla Löfgren (m), Stefan  Hagfeldt (m) och Nyamko
Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt  1  borde  ha
följande lydelse:

1.  Riksdagen avslår proposition 2002/03:40 punkterna 1-4,
6 och  7.  Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:N5
yrkande 1, 2002/03:N6 yrkandena 1 och 2, det förstnämnda i
denna del, 2002/03:N8  yrkande  1,  2002/03:N264 yrkande 6
och 2002/03:N301 yrkande 15.

Ställningstagande

Vi  anser  -  i  likhet  med vad som anförs  i  motionerna
2002/03:N6 (m), 2002/03:N8  (fp) och 2002/03:N5 (kd) - att
förslaget  om  införande  av ett  elcertifikatssystem  bör
avslås av riksdagen. Även i  motionerna  2002/03:N301  (m)
och  2002/03:N262  (fp)  från  allmänna  motionstiden  tas
avstånd  från  ett  sådant system. Vid de två tillfällen -
hösten 2000 och våren  2002  -  då  riksdagen tidigare har
behandlat  frågan om införande av ett  elcertifikatssystem
har företrädare  för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
och  Kristdemokraterna   i   reservationer  markerat  sitt
avståndstagande från planerna på ett sådant system.

Den avreglering av elmarknaden  som inleddes år 1996 har
varit   positiv;   stora   steg   har   tagits   för   att
marknadsanpassa energimarknaden och minska  den  politiska
styrningen  inom energiområdet. På en avreglerad elmarknad
har kunderna  möjlighet att genom sina köpval stödja sådan
elproduktion  som   de   av  olika  skäl  -  miljömässiga,
ekonomiska, etc. - vill främja.  Det nu aktuella förslaget
om ett elcertifikatssystem kan ses  som  ett återfall i en
förlegad, politikerstyrd planeringstradition.
Såväl förnybara energikällor som andra energislag  måste
klara    energimarknadens   konkurrens   utan   omfattande
subventioner.   Genom   elcertifikatssystemet  osynliggörs
subventionerna till den förnybara elproduktionen genom att
kostnaden   flyttas   från   statsbudgeten   direkt   till
elkonsumenterna. Detta kan ses  som  ett  exempel  på  det
budgettricksande som regeringen tillämpar för att klara de
uppsatta  utgiftstaken.  Enligt vår mening är detta inte i
överensstämmelse med budgetlagens anda.
Det  kan  vidare  ifrågasättas  hur  införandet  av  ett
elcertifikatssystem förhåller  sig  till  det  arbete  som
pågår  på  både  nationell nivå och EU-nivå när det gäller
handel med utsläppsrätter. Genom handel med utsläppsrätter
sätts ett marknadspris på miljön och ett starkt incitament
till  teknikförbättring   skapas.   Att  främja  förnybara
energikällor genom att låta miljöfarlig  produktion betala
i  stället  för  att  ha  omfattande  subventioner  -  via
statsbudgeten eller, som i det nu aktuella  förslaget, via
konsumenternas  elräkningar  -  är  enligt vår mening  att
föredra.
Ett  ytterligare  starkt  argument  mot  det  föreslagna
elcertifikatssystemet är att det omgärdas av en omfattande
administration och byråkrati. Det föreslagna  systemet  är
en   komplicerad   och  tekniskt  präglad  reglering,  som
förutsätter en betydande  administration med insatser från
såväl myndigheter som aktörerna  på elmarknaden. Ett stort
antal    aktörer    är   på   olika   sätt   berörda    av
elcertifikatssystemet    -   elproducenter,   kvotpliktiga
elleverantörer, kvotpliktiga kunder, kvotpliktig industri,
elintensiv industri, vanliga  elkunder,  Svenska kraftnät,
Energimyndigheten,          Finansinspektionen         och
Konkurrensverket. Kostnaderna för denna administration kan
komma att bli omfattande.
Elcertifikatssystemets långsiktighet  och stabilitet kan
också  ifrågasättas.  Det  har  varit  en fördel  för  den
avreglerade elmarknaden att det finns ett  brett politiskt
stöd  för  den.  Så  är  inte  fallet  för  det föreslagna
elcertifikatssystemet, utan det parlamentariska underlaget
är  ganska  smalt.  Investeringar inom energimarknaden  är
till  sin karaktär långsiktiga  och  kräver  en  lång  och
överblickbar planeringshorisont.
Med  det   anförda   avstyrker   vi  införandet  av  det
föreslagna elcertifikatssystemet. Därmed blir samtliga här
aktuella  motioner  tillgodosedda  i  berörda   delar  och
tillstyrks.

2. Avslag på regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem (punkt 1, motiveringen)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Ställningstagande

Jag  har  -  i  likhet  med  vad  som  anförs  i  motion
2002/03:N7  (mp), liksom i andra motioner från företrädare
för  Miljöpartiet  -  olika  kritiska  synpunkter  på  det
föreslagna  elcertifikatssystemet.  Jag ser dock samtidigt
flera fördelar med ett sådant system  och  är  därmed inte
beredd    att   avslå   propositionen   i   dess   helhet.
Miljöpartiets   synpunkter   på   de   olika   delarna   i
elcertifikatssystemet  återkommer  jag  till  i anslutning
till  respektive  avsnitt.  Därmed  avstyrker  jag de  här
aktuella motionerna i berörda delar.


3. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Ulla  Löfgren
(m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag under punkt 2 borde  ha
följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller  riksdagen
motionerna  2002/03:N5  yrkande 5, 2002/03:N6 yrkandena  3
och 4 och 2002/03:N8 yrkandena  2  och  3, bifaller delvis
motion  2002/03:N266  yrkande  10  och  avslår  motionerna
2002/03:N5 yrkandena 2-4, 2002/03:N7 yrkandena 1-4 och 11,
2002/03:N338,   2002/03:   N339  yrkande  1,  2002/03:N348
yrkandena   2   och  3,  2002/03:N390   yrkande   10   och
2002/03:Bo288 yrkande 2.

Ställningstagande

Vår syn på energipolitikens inriktning i allmänhet och mer
specifikt på förnybara energikällor överensstämmer med den
som kommer till uttryck  i  motionerna  2002/03:N6 (m) och
2002/03:N8    (fp).    Det    övergripande    målet    för
energipolitiken bör enligt vår uppfattning vara att främja
en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i
hela  landet,  samtidigt  som  all  energiproduktion skall
klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav i enlighet med
den generella miljöpolitiken.

Den riktning vi förordar innebär bl.a. att den politiska
styrningen  av  elproduktionen måste förändras.  Valet  av
produktionsform skall inte avgöras genom politiska beslut,
utan energipolitiken främjas bäst genom en fri produktion.
Statsmakternas  roll   bör   därför  inskränkas  till  att
fastställa de spelregler som skall  gälla  på  marknaden i
allmänhet  och i synnerhet vad gäller miljö, säkerhet  och
beredskap. Utöver  att fastställa villkoren för marknadens
aktörer skall staten  inte  försöka  styra  vilken  teknik
eller produktionsform som skall utvecklas.
En bättre konkurrens på energimarknaderna än vad som för
närvarande   är   fallet   är  en  förutsättning  för  att
marknaderna skall fungera, varför  vi  förordar  en så fri
konkurrens   som  möjligt.  De  olika  energislagen  skall
användas där de  är mest effektiva, och detta skall ske på
en fri, konkurrensutsatt  energimarknad.  Den  politik som
förs för närvarande - och där det nu aktuella förslaget om
införande  av  ett elcertifikatssystem är ytterligare  ett
led  -  präglas  av   detaljstyrning,  särbeskattning  och
subventioner.  Denna  politik   har   medfört   en   sämre
konkurrens  än  vad  som  annars  skulle  ha varit fallet.
Resultatet  av  detta  har  bl.a.  blivit  högre  el-  och
energipriser   för  konsumenterna,  högre  utgifter   över
statsbudgeten och  ett  generellt  sämre utnyttjande av de
samhälleliga resurserna.
Beträffande  kärnkraften  är  det  vår  uppfattning  att
riksdagsbeslutet om en förtida avveckling  av  kärnkraften
måste  upphävas. En sådan avveckling leder till allvarliga
negativa  konsekvenser  för  den svenska samhällsekonomin,
sysselsättningen  och  miljön.  Vid   kapacitetstoppar  är
Sverige tvingat att importera el från andra  länder och en
stor  del  av  denna  el  är  producerad  i miljöskadliga,
fossileldade anläggningar.
När  det  gäller förnybara energikällor kan  konstateras
att för närvarande  svarar  dessa,  i form av framför allt
vattenkraft,  för ca 50 % av den totala  elproduktionen  i
Sverige. Därutöver  är  ytterligare 44 % av elproduktionen
(kärnkraft)  helt  fri  från   utsläpp   av   av   svavel,
kväveoxider och koldioxid. Det är alltså endast 6 % av den
svenska elproduktionen som genererar några tillskott  till
nedsmutsning  och  klimatförändringar.  Vi  anser  att vid
målformuleringar  på såväl nationell nivå som EU-nivå  bör
hänsyn tas härtill.
Enligt  vår  mening   behövs   det   en  omprövning  och
utvärdering    av    den    förda   energipolitiken    och
energiforskningen. Behovet av  utvärdering tas också upp i
motion  2002/03:N266 (fp), som särskilt  inriktar  sig  på
vindkraften på Gotland.
Riksdagen   bör   genom   ett   tillkännagivande  anmoda
regeringen att vidta åtgärder i enlighet  med  vad som här
förordas.  Därmed  blir  motionerna  2002/03:N6  (m)   och
2002/03:N8   (fp)   tillgodosedda   i  berörda  delar  och
tillstyrks. Även den nyssnämnda motionen 2002/03:N266 (fp)
blir  till en del tillgodosedd, liksom  motion  2002/03:N5
(kd) i  den  del som rör handel med utsläppsrätter. Övriga
här aktuella motioner avstyrks i berörda delar.

4. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att  utskottets  förslag  under punkt 2 borde ha
följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin  mening
vad  som anförs i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen
motionerna  2002/03:N5 yrkandena 2-5, 2002/03:N8 yrkande 3
och  2002/03:N390   yrkande   10   och  avslår  motionerna
2002/03:N6 yrkandena 3 och 4, 2002/03:N7 yrkandena 1-4 och
11,  2002/03:N8  yrkande  2,  2002/03:N266   yrkande   10,
2002/03:N338,   2002/03:   N339  yrkande  1,  2002/03:N348
yrkandena 2 och 3 och 2002/03:Bo288 yrkande 2.

Ställningstagande

Min  syn  på  energipolitikens   inriktning   och  på  hur
förnybara energikällor bör främjas överensstämmer  med den
som  kommer till uttryck i motionerna 2002/03:N5 (kd)  och
2002/03:N390  (kd). Klimatfrågan är en av världssamfundets
största framtidsfrågor  och  dess  lösning  har ett starkt
samband med energiproduktionen. Sveriges energiförsörjning
skall tryggas genom en långsiktig energipolitik  med fasta
spelregler,   där   inhemska  förnybara  energikällor  och
bränslen    utgör   en   växande    bas.    Arbetet    med
energieffektiviseringar   måste   intensifieras.   Sverige
behöver vidare ett nytt energiskattesystem där skatter och
miljöavgifter  utformas  med  hänsyn till förhållandena  i
omvärlden. Systemet skall vara långsiktigt och utformas så
att miljöbelastningen minimeras och tillgången till billig
energi  framställd  under trygga  och  säkra  förhållanden
säkerställs.   Målet   är    ett    ekologiskt   uthålligt
energisystem  utan  drastiska  prisförändringar,   elbrist
eller   andra   stora   påfrestningar   på   välfärd   och
sysselsättning.  För  att möjliggöra detta krävs att stora
satsningar  görs  på  energiforskning   och  energiteknisk
utveckling.

Kärnkraften   bör   fasas   ut  ur  energisystemet   när
energieffektiviseringar och tillförsel  av ny elektricitet
möjliggör  detta.  Tillförseln  av  ny energi  skall  vara
baserad på förnybara energikällor.
Enligt min mening måste två principer  tillämpas för att
det   skall  skapas  goda  incitament  för  ett  uthålligt
energisystem  där andelen förnybar energi ökar. Dels måste
ny teknik få någon  form  av  initialt  stöd,  dels  måste
principen  att  förorenaren  betalar  tillämpas  i  större
utsträckning   vid   elproduktion.   Eftersom   de   olika
elproduktionsteknikerna för förnybar energi ligger i olika
mognadsfaser vill Kristdemokraterna ha ett system som  ger
differentierat,  initialt  stöd  till  olika  tekniker och
förordar  ett  fastprissystem för förnybar el, där  staten
garanterar  ett visst  pris  under  ett  uppbyggnadsskede.
Detta pris fasas  sedan  ut så att mindre ersättning utgår
för   varje  år,  då  tekniken   förväntas   bli   alltmer
konkurrenskraftig  efterhand. Kristdemokraterna delar inte
regeringens  uppfattning  att  ett  fastprissystem  skulle
motverka en teknikutveckling av förnybara energikällor, då
det  inte  längre   skulle  finnas  incitament  att  sänka
kostnaderna. De av staten  garanterade  priserna för olika
förnybara energislag skall självklart justeras  nedåt,  så
att en press skapas för teknikutveckling. Fördelen med ett
fastprissystem jämfört med elcertifikaten är att det förra
öppnar  för  möjligheter  till  prisdifferentiering mellan
olika    förnybara   energislag.   Dessutom    blir    ett
fastprissystem  incitamentsskapande  för  nyinvesteringar.
Kostnaderna  för  den  enskilde konsumenten blir  dessutom
sannolikt  lägre, då ett  fastprissystem  inte  blir  lika
administrativt  krävande.  I  andra med Sverige jämförbara
länder har ett fastprissystem för  förnybar  energi  visat
sig vara mycket framgångsrikt. I Tyskland och Spanien  där
sådana  system  tillämpas  har också tekniken för förnybar
energi utvecklats betydligt. I Danmark är vindkraftsteknik
den tredje största exportindustrin.
På längre sikt måste utgångspunkten för all elproduktion
vara att den skall bära sina miljökostnader i enlighet med
principen  om  att  förorenaren  betalar.  Energipolitiken
måste  på sikt övergå  från  subventioner  till  förnybara
energikällor  till att låta miljöfarlig produktion betala,
genom ett system med handel med utsläppsrätter. Ett sådant
system innebär  att  det  sätts ett marknadspris på miljön
och   att   det   skapas   ett  starkt   incitament   till
teknikförbättring. Sverige bör  i EU aktivt arbeta för att
det   kommer   till   stånd   en   europeisk,   avreglerad
energimarknad,  som  inkluderar  en  gemensam  handel  med
utsläppsrätter.  I  avvaktan på detta kan  ett  nationellt
eller nordiskt system prövas.
Jag vill också något erinra om Kristdemokraternas syn på
inhemska, förnybara energikällor  och  inställningen  till
olika  tekniker  och  energibärare  för  energiproduktion.
Kristdemokraterna   anser   att  det  är  förvånande   att
regeringen  utesluter  torven från  elcertifikatssystemet,
eftersom torvens egenskaper definitionsmässigt står mycket
nära    biomassa    och    biobränsle    enligt    Svenska
torvproducentföreningens bedömning. Torven kan tillsammans
med trädbränsle spela en viktig  roll  för att öka andelen
biobränslen  i kraftvärmeverk. Att exkludera  torven  från
elcertifikatssystemet  innebär  en  uppenbar  risk för att
kraftvärmeproduktion med torv ersätts med kol.  Regeringen
bör  ompröva  torvens  ställning  som  ett  icke förnybart
energislag.   Biobränslena   spelar   en  viktig  roll   i
utvecklingen  mot  ett  uthålligt energisystem.  Medan  de
fossila  bränslena  olja,  kol  och  naturgas  släpper  ut
202-328  tusen  ton  koldioxid  per  TWh  är  siffran  för
biobränslen i praktiken  noll.  Samma  mängd som släpps ut
vid  förbränning  av  biobränslen tas upp av  växtligheten
igen. Kristdemokraterna  ser positivt på att biobränslenas
andel av den totala energiproduktionen  ökar.  Däremot  är
Kristdemokraterna kritiska till den brist på långsiktighet
i  planeringen  som  präglar  svensk  energipolitik,  även
avseende  vindkraften  och  vattenkraften.  När det gäller
solenergi bör stödet till forskningen kring solceller, där
Sverige intar en framskjuten position, ökas.
Riksdagen   bör   genom   ett   tillkännagivande  anmoda
regeringen att vidta åtgärder i enlighet  med  vad som här
förordas.  Därmed  blir  motionerna  2002/03:N5  (kd)  och
2002/03:N390   (kd)  tillgodosedda  i  berörda  delar  och
tillstyrks. Även de delar av motionerna 2002/03:N6 (m) och
2002/03:N8 (fp)  som  rör  handel  med utsläppsrätter blir
tillgodosedda.  Övriga  här aktuella motioner  avstyrks  i
berörda delar.

5. Riktlinjer för energipolitiken (punkt 2)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets  förslag  under  punkt 2 borde ha
följande lydelse:

2.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin  mening
vad som  anförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen
motionerna  2002/03:N7  yrkandena 1-4 och 11, 2002/03:N339
yrkande 1 och 2002/03:N348  yrkandena  2  och 3 och avslår
motionerna 2002/03:N5 yrkandena 2-5, 2002/03:N6  yrkandena
3  och  4,  2002/03:N8  yrkandena  2  och  3, 2002/03:N266
yrkande  10,  2002/03:N338,  2002/03:N390 yrkande  10  och
2002/03:Bo288 yrkande 2.

Ställningstagande

Min  syn  på  energipolitikens  inriktning   och   på  hur
förnybara energikällor bör främjas överensstämmer med  den
som  kommer  till  uttryck  i  motionerna 2002/03:N7 (mp),
2002/03:N348  (mp)  och  2002/03:N339  (mp).  Det  svenska
energisystemet bör enligt  min  mening  genomgå  en  total
omställning   till   elproduktion   baserad  på  förnybara
energislag. Målet för energipolitiken  bör  vara att, inom
ramen för en ekologiskt bärkraftig utveckling  på kort och
lång sikt, skapa förutsättningar för att förse landet  med
förnybar  energi  på  ett sätt som medför att näringslivet
ges konkurrenskraftiga  villkor  och hushållen får rimliga
kostnader. Varje energislag skall  långsiktigt  bära  sina
egna  samhällsekonomiska  kostnader,  inklusive  risk- och
miljökostnader. Genom att anpassa energisystemet till  vad
som    är    långsiktigt,   ekologiskt   hållbart   skapas
förutsättningar  i  Sverige  för såväl en robust ekonomisk
utveckling som en god social utveckling. För den fortsatta
kärnkraftsavvecklingen skall marknadsekonomiska  styrmedel
användas.

Det   finns   två   principiella  metoder  att  förändra
energisystemet så att ohållbara  energikällor fasas ut och
mer hållbara fasas in. Den ena metoden är att staten pekar
ut  vad  som  skall  bort, nämligen fossila  bränslen  och
kärnkraft. Förorenaren  betalar,  t.ex. genom miljöskatter
eller genom administrativa styrmedel.  I  takt med att den
gamla  elproduktionen fasas ut, uppstår en efterfrågestyrd
marknad  för  förnybar  kraft.  Den  andra  metoden är att
bestämma   vilka   förnybara  energikällor  staten   anser
önskvärda, t.ex. vindkraft,  och  att  en  utbyggnad drivs
fram  genom reglerade priser eller reglerade  kvantiteter.
Förslaget  om  elcertifikat innebär att staten kommenderar
fram ett visst utbud av förnybar el, vilket ligger i linje
med en svensk tradition.  Det  var  så  vattenkraften  och
kärnkraften byggdes ut.
Den  förstnämnda  metoden  är  dock  att föredra. Den är
effektivare  ur nationalekonomisk synpunkt,  eftersom  den
inte leder till  överutbyggnad  av  kraftsektorn.  Den  är
rättvisare,  då  den inte leder till överdriven ersättning
till  vissa producenter,  och  den  står  framför  allt  i
tydligare   relation   till   målet.   Mer  kärnkraft  och
fossilkraft fasas ut genom åtgärder som  riktar sig direkt
mot  dessa  än  genom åtgärder som främjar alternativ.  En
fördel med koldioxidskatt  är  vidare att den slår hårdast
mot    de    ur   miljösynpunkt   sämsta   energikällorna.
Elcertifikatssystemet  gör  ingen  sådan åtskillnad. Trots
att  ekonomiska  styrmedel  i miljöpolitiken  lovprisas  i
princip  har  de  inte  tillämpats   särskilt   mycket,  i
synnerhet   inte   när   det   gäller   el.  Hittills  har
koldioxidskatt  inte  alls  använts  beträffande  el,  med
motivering  att  svenska fossileldade kraftföretag  skulle
missgynnas i förhållande till konkurrenter i andra länder.
Enligt Miljöpartiets  mening har regeringen inte prövat de
möjligheter  som finns till  gränsjusterad  koldioxidskatt
eller försökt  samordna  koldioxidpolitiken  med  Finland,
Danmark   och   Tyskland.   I   en   framtida  handel  med
utsläppsrätter finns det dock en möjlighet  att rätta till
detta  misstag  genom  att kraftproduktionen tilldelas  en
utsläppskvot som är betydligt mindre än utsläppen under de
senaste åren, och genom att en sådan kvot dessutom minskas
varje år framöver.
Eftersom  det inte funnits  någon  koldioxidskatt  eller
andra kostnader  förknippade  med  att släppa ut koldioxid
vid elproduktion, har de förnybara energislagen  inte fått
någon   konkurrensfördel   av   att   de  inte  producerar
koldioxid.    Vindkraften   som,   till   skillnad    från
bränsleeldade kraftverk, inte producerar några kväveoxider
har   inte   någon    konkurrensfördel   av   detta.   När
Kyotoprotokollet  träder   i   funktion   år  2008  kommer
möjligheterna till export av miljöstörande kraftproduktion
att  reduceras.  Administrativa styrmedel för  att  minska
koldioxidutsläppen  från  elproduktion har hittills nästan
inte alls använts. Kärnkraftsskatten  borde  av  miljöskäl
höjas.  Det finns även andra möjligheter att driva  på  en
avveckling   av   kärnkraften,   såsom   en  skärpning  av
säkerhetskraven  och  att kärnkraftsföretagen  får  betala
sina  egna  försäkringskostnader.   Att  låta  förorenaren
betala har fördelen att sparande/effektivisering  värderas
lika högt som förnybar energi.
Den  svenska  elförbrukningen  är  2,6  gånger högre per
capita  än  i  resten  av  EU. Mot denna bakgrund  är  det
självklart att kärnkraften och  den fossila elproduktionen
inte kan ersättas med ny el, utan  dessa  energislag måste
till största delen effektiviseras eller konverteras  bort.
Statligt   stöd   till  ny  elproduktion  utan  föregående
avveckling av fossil  kraft  och kärnkraft tenderar endast
att låsa fast Sverige i överkonsumtion.  Sverige  utmärker
sig alltså för ett omfattande slöseri med el, särskilt med
elvärme,  vilket  leder  till  effekttoppar  som i sin tur
leder  till  extrema  priser och risker för försörjningen.
För  att  undanröja detta  problem  krävs  en  mycket  mer
kraftfull politik än den som hittills bedrivits för att få
ned elanvändningen  i  allmänhet och elvärmen i synnerhet.
Annars kommer satsningen  på  förnybara  energikällor inte
att  leda  till någon avveckling av kärnkraft  och  fossil
kraft, utan endast höja konsumtionen.
Det behövs  dock,  enligt min mening, också någon typ av
stöd till den förnybara  energin,  bl.a.  för  att undvika
ryckighet  i elpriserna vid övergången från ohållbar  till
hållbar elproduktion.  Det  finns goda förutsättningar för
att   öka   produktionen  av  förnybar   el   i   Sverige.
Miljöpartiet   har  i  tidigare  energipolitiska  motioner
föreslagit ett mål  om 25 TWh ny, förnybar el fram till år
2010, ett mål som givetvis  blir  svårare att uppnå ju mer
detta  årtal  närmar  sig  utan  att en  effektiv  politik
införs. Under förutsättning att det  skall  vara stöd till
förnybar el, anser jag att ett elcertifikatssystem  är att
föredra   framför   ett   fastprissystem,   eftersom   det
förstnämnda  systemet  har  ett  visst marknadsinslag. Den
föreslagna lydelsen av definitionen  i 1 kap. 2 § lagen om
elcertifikat  bör  dock  ändras  så att till  definitionen
"förnybar  energikälla:  en  energikälla  som  förnyas  på
naturlig väg" skall fogas "och  som  är  koldioxidneutral,
enligt de definitioner som gäller för Sveriges redovisning
till  klimatkonventionen".  Regeringen bör återkomma  till
riksdagen med ett förslag till  lagändring  i enlighet med
vad som här har angivits.
Många   elkunder   kan   förväntas  komma  att  förväxla
elcertifikaten med det existerande systemet med miljömärkt
el.  Denna typ av el, med benämningen  Bra  Miljöval,  har
redan  en avsevärd omfattning, ca 15 TWh år 2001, dvs. den
är mer omfattande  än vad elcertifikatssystemet kommer att
bli under de närmaste  åren.  Systemet med Bra miljöval är
mycket    bättre   än   elcertifikatssystemet,    eftersom
förstnämnda system innebär att 100 % av elen är någorlunda
hållbar. Om  regeringen  hade en verklig vilja att fasa ut
kärnkraft och fossila bränslen,  borde den föregå med gott
exempel  och  ålägga samtliga statliga  förvaltningar  och
verk att köpa miljömärkt  el.  Elcertifikat  är  inte  det
viktigaste  instrumentet  för att ställa om energisystemet
till hållbarhet, men med ovanstående reservationer kan det
ge ett bidrag till att minska  koldioxidutsläppen och till
att fasa ut kärnkraften.
Med det anförda tillstyrker jag  de inledningsvis nämnda
tre  motionerna  i  berörda  delar.  Övriga  här  aktuella
motioner avstyrks i motsvarande delar.

6. Certifikatberättigande elproduktion och
godkännande av anläggningar (punkt 3)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under  punkt  3  borde ha
följande lydelse:

3.   Riksdagen  antar  regeringens  förslag  till  lag  om
elcertifikat  såvitt  avser  2 kap. 1-3 och 5 §§, dock med
den  ändring som framgår av förslag  i  bilaga  4.  Därmed
bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:40 punkt 1 i
denna del och bifaller motion 2002/03:N7 yrkandena 5-9.

Ställningstagande

Jag har  -  med  instämmande  i  vad  som  anförs i motion
2002/03:N7 (mp) - en rad synpunkter på regeringens förslag
avseende    den   certifikatberättigande   elproduktionen.
Miljöpartiet    motsätter    sig    varje   utbyggnad   av
vattenkraften  och  därför  bör inte vattenkraft  komma  i
fråga för elcertifikat. De skyddade  älvarna  måste förbli
skyddade, och småskalig vattenkraft innebär ofta  en skada
på   naturen   som  är  utan  proportion  till  nyttan  av
tillskottet av el. I princip har jag inget att invända mot
att   effektivisering    av   befintliga   vattenkraftverk
berättigar till elcertifikat,  men  detta kräver i så fall
ytterligare  utredning.  Miljöpartiet  vill   alltså   att
riksdagen  skall uttala sig mot att vattenkraft skall vara
certifikatberättigande.  Det  kan  senare bli aktuellt att
elcertifikaten blir föremål för gränsöverskridande handel,
och då får inte ett oklart ställningstagande  av riksdagen
leda till en s.k. guldrusch i Sveriges vattendrag.

När det gäller torv kan konstateras att det rör  sig  om
ett  fossilt  bränsle,  som  enligt  OECD, internationella
energiorganet  IEA, EU och FN:s klimatpanel  (IPCC)  avger
koldioxid  vid förbränning.  Dessutom  innebär  torvtäkter
ofta att stora  naturvärden förstörs. Torv bör alltså inte
vara  certifkatberättigande.   Regeringen   föreslår,  som
redovisats,   att   regeringen  eller,  efter  regeringens
bemyndigande,   Energimyndigheten    skall    få   meddela
föreskrifter  om  vilka  krav  som  skall  ställas  på  de
biobränslen  som skall vara certifikatberättigande. Enligt
min mening bör det i stället vara riksdagen som beslutar i
denna fråga. När  det  gäller  biogas  anser jag att denna
energikälla skall vara certifikatberättigande.
Beträffande skogsbränsle anser jag att endast sådan skog
som kommer från FSC-certifierat skogsbruk  (dvs.  skog som
är  miljöcertifierad  enligt  det certifieringssystem  som
tillämpas  av  den internationella  organisationen  Forest
Stewardship  Council,   FSC)   bör   komma   i  fråga  för
elcertifikat.  Kraven på returbränsle måste vara  så  höga
att spridningen  av  tungmetaller  och t.ex. dioxiner inte
ökar till följd av orena bränslen. Förbränning  av  avfall
är  en  lågvärdig  form av återvinning, och återanvändning
och materialåtervinning  bör  prioriteras högre. Det finns
en potential för ett ökat biobränsleuttag,  inom ramen för
vad  naturen  tål,  men  det finns också en risk  för  ett
miljömässigt  förödande  uttag  av  biomassa.  Uttag  från
enbart FSC-certifierad skog  är  ett minimikrav på vad som
kan  sägas  vara  hållbart  uttag. Största  delen  av  den
svenska bolagsägda skogen är  FSC-certifierad,  och  denna
certifiering  ökar  också  i andra länder. Om skogsbränsle
från        FSC-certifierade        skogsägare        blir
elcertifikatberättigande, bör detta leda till att ännu mer
skog certifieras, såväl i Sverige som  i  länder  varifrån
Sverige importerar skogsbränsle.
Sammantaget  kan  biobränsleanvändningen  förväntas  öka
starkt  till följd av det förslagna elcertifikatssystemet.
Därför bör  det  vara riksdagen som skall besluta om vilka
biobränslen som skall  vara certifikatberättigande - detta
är en viktig politisk fråga.
För att uppnå det som förordas i denna reservation krävs
ändringar   i   regeringens   lagförslag.   Detta   gäller
bestämmelserna i  2  kap.  1-3  och  5 §§ i den föreslagna
lagen om elcertifikat. Hur bestämmelserna bör lyda framgår
av bilaga 4. Därmed tillstyrks den här aktuella motionen i
berörda delar.

7. Kvotplikten (punkt 4)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under  punkt  4  borde ha
följande lydelse:

4.   Riksdagen  antar  regeringens  förslag  till  lag  om
elcertifikat såvitt avser 4 kap., dock med den ändring som
framgår  av  förslag  i  bilaga  4,  och  tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i  reservation 7.
Därmed  bifaller  riksdagen delvis proposition  2002/03:40
punkt  1  i  denna  del,  bifaller  motionerna  2002/03:N7
yrkande  10,  2002/03:N339   yrkande  2  och  2002/03:N348
yrkande 1 i denna del och bifaller  delvis motion 2002/03:
N374.

Ställningstagande

Regeringens förslag om utformning av kvotplikten har - som
påpekas i motionerna 2002/03:N7 (mp), 2002/03:348 (mp) och
2002/03:N339 (mp) - ett antal brister  som  riksdagen  bör
anmoda regeringen att rätta till. En rör det av regeringen
föreslagna  undantaget  från kvotplikt för den elintensiva
industrin. En betydande del av den svenska elförbrukningen
äger rum inom denna industri.  Den  utgör  dock inte något
homogent  block, utan innefattar såväl modern  som  starkt
föråldrad  industri,   såväl   industri   som   har  stora
möjligheter  att minska sin elanvändning som industri  som
har  små  sådana  möjligheter,  såväl  industri  med  stor
betydelse för Sveriges ekonomi, sysselsättning och välfärd
som industri  med  dåliga  förutsättningar för överlevnad.
Enligt  Miljöpartiets  mening   är   det  särskilt  i  den
elintensiva industrin som elcertifikaten  skulle  kunna ge
påtagliga  effekter.  Om priset stiger med 1 öre per  kWh,
påverkar  det  inte hushållen  särskilt  mycket,  eftersom
deras pris ligger på ca 1 kr. Om däremot priset höjs med 1
öre  per  kWh  i  den   elintensiva  industrin,  från  ett
grundpris på 10-20 öre, motsvarar  det en höjning med 5-10
%. En sådan höjning skulle motivera  en  ordentlig översyn
av    belysning,    pumpar,    fläktar,    tryckluft   och
återvinningspotential,  vilket skulle ge goda  möjligheter
att  spara  bort  kostnadsökningen.  Att,  som  regeringen
föreslår,  undanta  skogsindustrin   från   kvotplikt   är
särskilt  omotiverat, då både tillverkning av kemisk massa
och återvinningsmassa  har goda förutsättningar att ge ett
överskott  av certifikatberättigande  el.  Vidare  innebär
regeringens   förslag   om  undantag  från  kvotplikt  för
petroleumraffinaderier en direkt motsats till principen om
att förorenaren betalar,  och  det  gör  det  svårare  för
Sverige  att  klara  det  klimatmål som riksdagen antog år
2002.

Elcertifikatsfrågan bör inte  ses isolerad från pågående
arbete  på  skatteområdet.  Det  får   inte   bli  så  att
elcertifikaten  är  ytterligare  ett steg i en utveckling,
där  de stora, ofta kraftigt miljöstörande,  elförbrukarna
får allt  billigare  el,  medan  hushållskunderna får allt
dyrare el. Förändringstrycket skulle  därmed  bli starkast
där  kunskap  och  förmåga  till förändring är minst.  Det
sammanvägda  resultatet  av de  ändrade  villkor  som  det
arbete  som  bedrivs av bl.a.  Skattenedsättningskommittén
och  FlexMex2-utredningen  samt  det  arbete  som  bedrivs
avseende   en  ändrad  kraftvärmelagstiftning  kan  väntas
medföra bör  vara  att  svensk  industri får ungefär samma
elpriser  och  villkor  som konkurrenterna.  Miljödumpning
måste samtidigt motarbetas.
Ett  annat  problem  med elcertifikaten  är  att  de  är
krångliga och kommer att bidra till att elräkningarna blir
ännu svårbegripligare än  för närvarande. Det kan möjligen
också  leda  till  att tvånget  att  elkonsumtionen  skall
utgöras av en viss andel  förnybar  energi  kan  komma att
upplevas som ytterligare ett sätt från elproducenterna att
pressa  folk  på  pengar.  I  värsta  fall kan krångel och
kostnadspåslag för administration av elcertifikaten  komma
att  leda  till  en  ytterligare  minskad  vilja  att byta
elleverantör. För att förenkla systemet bör det utredas om
nätbolagen   kan  hantera  kvotplikten  för  elanvändarna.
Nätbolagen bör  kunna  hantera  elcertifikaten enklare och
billigare  än elleverantörerna, och  de  förstnämnda  står
dessutom under Energimyndighetens tillsyn.
Som  Miljöpartiet   tidigare   har   påpekat  ligger  de
föreslagna  kvotnivåerna  väsentligt  under  de  krav  som
ställs  i  det  aktuella EG-direktivet. För  Sveriges  del
innebär  EG-direktivet   att   det   krävs  en  ökning  av
årsproduktionen av el från förnybara energikällor  med  ca
25  TWh.  De  kvoter  som regeringen nu föreslår motsvarar
runt hälften därav. Målet  för  utbyggnad av förnybar el i
Sverige måste självklart stå i samklang  med EU:s krav. En
uppgradering  av kvoterna till en nivå som  motsvarar  EG-
direktivet  måste  därför  snarast  göras.  Riksdagen  bör
anmoda regeringen  att  skyndsamt återkomma med förslag om
höjda kvotnivåer.
Med  de  förbehåll  som  angivits   tillstyrks  det  här
aktuella förslaget. Riksdagen bör sålunda  besluta  om  en
ändring  av  4 kap. så att inget undantag från kvotplikten
skall göras för  den  elintensiva industrin (se bilaga 4).
Vidare  bör riksdagen genom  ett  tillkännagivande  anmoda
regeringen   att   vidta   de   åtgärder  som  förordas  i
reservationen.  Därmed  blir  de  tre   nämnda  motionerna
tillgodosedda  i  berörda  delar  och  tillstyrks.  Motion
2002/03:N374 (s) blir också i sak tillgodosedd.

8. Kvotpliktsavgifter (punkt 5)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt  5  borde  ha
följande lydelse:

5.   Riksdagen  antar  regeringens  förslag  till  lag  om
elcertifikat  såvitt  avser  5 kap.  och  tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i  reservation 8.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:40 punkt 1 i
denna  del  och  motionerna  2002/03:N339  yrkande  3  och
2002/03:N348 yrkande 1 i denna del.

Ställningstagande

Den viktigaste faktorn för att inom elcertifikatssystemets
ramar  skapa  de  stabila  ekonomiska förutsättningar  som
krävs  för att främja investeringar  är  -  som  anförs  i
motionerna  2002/03:N348  (mp) och 2002/03:N339 (mp) - att
se till att priset på certifikaten  hamnar  på en nivå som
gör investeringar lönsamma. Det är dock mycket tveksamt om
detta  är  fallet  i  regeringens  förslag. Riksdagen  bör
därför, genom ett tillkännagivande,  anmoda regeringen att
omedelbart se över de föreslagna kvotpliktsavgifterna  och
snarast möjligt genomföra de justeringar som krävs för att
investeringar skall komma i gång.

Med  ett tillkännagivande av riksdagen av denna innebörd
tillstyrks  regeringens  förslag i här berörd del. De båda
nämnda motionerna tillstyrks samtidigt.

9. Undantag från kravet på mätning av inmatningens
fördelning över tiden (punkt 8)

av  Mikael  Odenberg  (m),  Maria  Larsson  (kd),  Ulla
Löfgren (m) och Stefan Hagfeldt (m).

- under förutsättning av bifall till reservation 1 -

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under  punkt  8  borde ha
följande lydelse:

8.  Riksdagen  avslår  regeringens  förslag  till  lag  om
ändring  i  ellagen (1997:857) i den mån det inte omfattas
av  utskottets   förslag   till   riksdagsbeslut   i   det
föregående. Därmed avslår riksdagen proposition 2002/03:40
punkt 5 i denna del och bifaller motion 2002/03:N6 yrkande
1 i denna del.

Ställningstagande

Elmätutrustning för timvis mätning är dyrare än utrustning
som  bara  mäter  mängden  inmatad  el.  Våren  2002 ansåg
regeringen    i   den   då   aktuella   propositionen   om
energimarknader  i  utveckling - bättre regler och tillsyn
(prop. 2001/02:56) att  dessa  merkostnader  inte  stod  i
rimlig proportion till den ringa mängd el som produceras i
små  produktionsanläggningar.  Därför  föreslog regeringen
införande  av  en  möjlighet till dispens från  kravet  på
timmätning för el från  sådana anläggningar. Detta godtogs
av riksdagen och möjligheten  att slippa timmätning trädde
i  kraft den 1 januari 2003 (bet.  2001/02:NU9).  En  dryg
månad  efter  detta ikraftträdande föreslår regeringen - i
den nu aktuella  propositionen  -  att  dispensmöjligheten
skall slopas. Regeringen har upptäckt att  det av tekniska
skäl måste ske en timvis mätning även av förnybar  el från
små   leverantörer,  annars  kan  inte  anläggningshavaren
tilldelas elcertifikat.

Vi motsätter oss, som tidigare redovisats, införandet av
elcertifikatssystemet. Om riksdagen bifaller reservation 1
och avvisar regeringens förslag bortfaller motivet för att
återkalla   dispensmöjligheten   från   kravet  på  timvis
mätning.  Riksdagen  bör  i sådant fall avslå  regeringens
förslag till ändringar i ellagen såvitt avser mätningen av
el.  Därmed  blir  motion 2002/03:N6  (m)  tillgodosedd  i
berörd del och tillstyrks.

10.Nättariffers skälighet och tillsyn (punkt 9)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson
(kd), Ulla Löfgren  (m), Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko
Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag  under  punkt  9 borde ha
följande lydelse:

9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin  mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen
motionerna  2002/03:N301   yrkande  12  i  denna  del  och
2002/03:N390 yrkande 9.

Ställningstagande

I likhet med vad som anförs  i motionerna 2002/03:N301 (m)
och 2002/03: N390 (kd), liksom i en reservation våren 2002
från    företrädare    för    Moderata    samlingspartiet,
Kristdemokraterna  och  Folkpartiet   (bet.  2001/02:NU9),
förutsätter   en   väl   fungerande   elmarknad,   förutom
konkurrens  i  handeln  med  el,  även  en  effektiv   och
tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom nätverksamheten inte
är  konkurrensutsatt  är det av avgörande betydelse att en
effektiv tillsyn av denna  verksamhet fungerar. Enligt vår
mening har regeringens agerande när det gäller denna fråga
hittills präglats av en anmärkningsvärd passivitet.

Det  totala elpriset för en  konsument  består  av  fyra
delar, nämligen  nätavgift,  pris på elenergi, elskatt och
mervärdesskatt.       Enligt      Elkonkurrensutredningens
slutbetänkande, Konkurrens  på  elmarknaden  (SOU 2002:7),
består hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt
sett  av  en  tredjedel  vardera av nätavgift, elpris  och
skatter. Det är således endast  en tredjedel av det totala
priset  för  en  konsument som är utsatt  för  konkurrens,
medan den tredjedel  som  avser  nätavgiften bestäms av en
monopolist. En skärpt tillsyn av priser  på monopolområden
måste syfta till att skydda konsumenterna från att drabbas
av    oskäliga    priser    och    att    uppmuntra   till
rationaliseringar.   Dessutom  bör  en  skälig  andel   av
rationaliseringsvinsterna  komma  konsumenterna  till godo
genom lägre priser. Det finns uppskattningar som pekar  på
att  mer  än hälften av avregleringens positiva effekter i
form av effektivitetsvinster skulle finnas i nätledet.
Den förändring  av ellagen som riksdagen beslöt om våren
2002 kan ses som ett försök att effektivisera tillsynen av
nätföretagen.  Enligt   vår  mening  är  detta  dock  inte
tillräckligt.  En  åtgärd  som   omgående  bör  vidtas  är
införande av s.k. benchmarking-konkurrens, som tillämpas i
t.ex. Storbritannien. Detta går ut  på  att  ett index som
mäter  befolkningstäthet,  geografi,  m.m.  och  som   kan
förklara  kostnadsbilden  i  distributionsområdet tas fram
och används för att mäta effektiviteten  hos företagen. De
företag  som  enligt  detta index är effektivare  och  har
lägre konsumenttaxor än  genomsnittet  får  ge  ägarna god
avsättning   på   insatt  kapital.  Bolag  som  har  högre
konsumenttaxor än genomsnittet  förvägras  att  ge  ägarna
avkastning.
Energimyndigheten    har    i    sitt    hittillsvarande
tillsynsarbete varit alltför passiv. Myndighetens  tillsyn
av  nätföretagen  måste  skärpas,  och  regeringen  bör ge
myndigheten   befogenhet   att,  om  så  erfordras,  vidta
tvingande  åtgärder.  I detta  sammanhang  vill  vi  också
framhålla att handläggningstiderna  för koncessionsärenden
hos   Energimyndigheten  måste  kortas.  Under   år   2000
varierade   handläggningstiderna   från   227   dagar  för
tillsynsärenden   till  340  dagar  för  prövningsärenden,
vilket är oacceptabelt.
Riksdagen   bör  genom   ett   tillkännagivande   anmoda
regeringen att  vidta  åtgärder i enlighet med vad som här
förordas.  Därmed  tillstyrks   de   båda   här   aktuella
motionerna i berörda delar.

11.Leverantörsbyte (punkt 10)

av  Mikael  Odenberg  (m), Ingegerd Saarinen (mp),  Eva
Flyborg (fp), Maria Larsson  (kd),  Ulla  Löfgren  (m),
Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag under punkt 10 borde ha
följande lydelse:

10. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motionerna  2002/03:N301  yrkande  12   i  denna  del  och
2002/03:N390   yrkande   8  och  bifaller  delvis   motion
2002/03:N264 yrkande 9.

Ställningstagande

Vi konstaterar - i likhet  med  vad  som görs i motionerna
2002/03:N301 (m), 2002/03:N264 (fp) och  2002/03:N390 (kd)
-  med  djup otillfredsställelse att de beställningar  som
riksdagen vid två tillfällen gjort till regeringen rörande
leverantörsbyte   och  införande  av  ett  sanktionssystem
riktat mot nätägarna  ännu  inte har effektuerats. Vid det
första  tillfället,  våren  2001,   beslöt  riksdagen  som
nämnts,  på förslag av ett enhälligt utskott,  att  anmoda
regeringen  att  skyndsamt  utreda  förutsättningarna  och
formerna  för  införande  av ett effektivt sanktionssystem
mot de nätbolag som inte uppfyller  regelverkets  krav vid
byte   av   elleverantör.  Nu,  två  år  senare,  beslutar
regeringen att  begrava frågan i ytterligare en utredning.
Dessutom ger skrivningarna  i  direktiven  intryck  av att
några tidigare utredningar av frågan inte har gjorts.  Som
redovisats    skall    utredaren    utreda    behovet   av
sanktionssystem  mot  nätföretag som inte följer  ellagens
föreskrifter om leverantörsbyten  och  vid  behov  föreslå
formerna  för  ett  sådant  system.  Vi finner det ytterst
märkligt  att  någon  hänvisning  till de  nyssnämnda  två
riksdagsbeställningarna inte görs i direktiven.

Förslag  från  den nämnda utredningen  kan  förväntas  i
september 2004. Därefter följer sedvanlig remissbehandling
och  beredning,  varefter   ett  eventuellt  förslag  till
riksdagen kan komma. De nya bestämmelser som i så fall kan
bli aktuella skulle då kunna  komma  att  träda i kraft år
2005 eller år 2006. Enligt vedertaget språkbruk kan den av
riksdagen våren 2001 begärda skyndsamheten inte anses vara
förenlig med fyra till fem års fördröjning.
Regeringens  hantering av frågan om leverantörsbyte  kan
ses  som  ytterligare   ett   exempel  på  att  riksdagens
tillkännagivanden  inte  tillmäts  tillräcklig  vikt.  Som
riksdagen, på förslag av ett enhälligt utskott, uttalade i
december 2002 - i betänkande  2002/03:NU1 om utgiftsområde
24  Näringsliv  i  anslutning till  en  då  aktuell  fråga
rörande    Patent-   och    registreringsverket    -    är
tillkännagivanden  ett  instrument  som riksdagen förfogar
över  för att anmoda regeringen att vidta  åtgärder  i  en
fråga. Det får inte uppstå en situation där det kan skapas
ett  intryck   av  att  regeringen  inte  tillmäter  detta
instrument dess rättmätiga betydelse.
En förutsättning  för  att  konkurrensen  på  en marknad
skall  kunna  fungera  är  att kunderna har tillgång  till
olika leverantörer av en tjänst  eller vara. På den del av
elmarknaden som är konkurrensutsatt är tillgången på olika
elleverantörer som kunderna kan vända  sig till sålunda av
stor  betydelse.  För  att  kunderna på elmarknaden  skall
kunna använda sin konsumentmakt  som  ett  medel  för  att
effektivisera  konkurrensen  krävs  dessutom  att  byte av
elleverantör   fungerar  smidigt  och  inte  försvåras  av
elleverantörerna.    Ett   väl   fungerande   system   för
leverantörsbyte är en förutsättning för att kunderna skall
kunna  vara aktiva på elmarknaden.  Svårigheter  att  byta
leverantör  försvårar kundernas rörlighet och därmed såväl
konkurrensen som effektiviteten på elmarknaden.
Riksdagen  bör   genom   ett   tillkännagivande  uppmana
regeringen   att   omgående   tillse   att    frågan    om
leverantörsbyte  får en lösning. Självklart har regeringen
ett ansvar för att  nya  eller  ändrade  regler  uppfyller
rättssäkerhetskrav, krav på enkelhet, etc. Detta faktum är
dock  inget  skäl  för att ytterligare förhala frågan.  Om
frågan  om  sanktionssystem   och   leverantörsbyte  skall
behandlas av den nyligen tillsatta utredningen om fortsatt
utveckling av el- och naturgasmarknaderna  måste utredaren
ges  tilläggsdirektiv  om  att frågan skall behandlas  med
förtur och redovisas före sommaren 2003. Regeringen kan då
hösten    2003    lämna   förslag   till    riksdagen    i
budgetpropositionen   för   år   2004.   Med  det  anförda
tillstyrks de tre här aktuella motionerna i berörda delar.

12.Leveranssäkerhet (punkt 11)

av  Mikael  Odenberg (m), Ingegerd Saarinen  (mp),  Eva
Flyborg (fp),  Maria  Larsson  (kd),  Ulla Löfgren (m),
Stefan Hagfeldt (m) och Nyamko Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  11  borde  ha
följande lydelse:

11.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion 2002/03:N378.

Ställningstagande

Vad  gäller  leveranssäkerhet,   som  aktualiserats  genom
motion 2002/03:N378 (s), delar vi de bedömningar som våren
2002 gjordes i en reservation av företrädare  för Moderata
samlingspartiet,  Kristdemokraterna och Folkpartiet  (bet.
2001/02:NU9). De senaste vintrarnas snöoväder har visat på
stora brister i underhållet  av  näten.  Monopolformen och
den bristande tillsynen har medverkat till att det i vissa
områden  är  alltför  låg standard på nätverksamheten.  Vi
anser  att  de  frivilliga   åtaganden   som   görs   inom
elbranschen  är mycket positiva, men konstaterar samtidigt
att sådana åtaganden måste omfattas av samtliga nätföretag
för  att  elkunderna  skall  kunna  förvänta  sig  säkrare
leveranser.   Regelverket   kring   ersättningarna   måste
innehålla  enhetliga  garantier  och  göras  känt för alla
elkunder.   Vi   anser  att  det  är  mycket  viktigt  att
myndigheterna  noga   bevakar   effekterna  av  branschens
åtaganden och att regeringen har  beredskap för att snabbt
presentera  lagförslag om de frivilliga  åtagandena  visar
sig otillräckliga.

Riksdagen  bör   genom   ett   tillkännagivande  uppmana
regeringen att agera i enlighet med  vad som här förordas.
Därmed blir den nyssnämnda motionen i sak tillgodosedd.

13.Nedsättning av nätavgift för småskalig
elproduktion (punkt 12)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Maria Larsson
(kd), Ulla Löfgren (m), Stefan Hagfeldt  (m) och Nyamko
Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 12  borde  ha
följande lydelse:

12. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N301 yrkande 3 och 2002/03:N315.

Ställningstagande

Det är uppenbart att den berörda  bestämmelsen  i ellagen,
vilken innebär att småskalig kraftproduktion endast  skall
betala   en   årlig  avgift  för  mätning,  beräkning  och
rapportering  och  inte  någon  årlig  avgift  för  själva
överföringen av  el,  har påtagliga negativa effekter. Att
nätägaren  och  därmed de  elanvändare  som  finns  i  det
aktuella nätområdet  får  svara  för  hela den kostnad som
regleringen medför innebär en orättvisa  för  dem  som  är
boende i dessa regioner. Vi finner det angeläget att detta
problem  - utan ytterligare fördröjande utredningsarbete -
får en snar  lösning. Frågan bör alltså inte hänföras till
den nyligen beslutade  utredningen  om fortsatt utveckling
av el- och naturgasmarknaderna. Riksdagen  bör  i  stället
genom  ett  uttalande  begära att regeringen snarast skall
återkomma med förslag som  medför  att  de extra kostnader
som  en etablering av en småskalig elproduktionsanläggning
innebär   inte   särskilt   skall   drabba   de   aktuella
nätföretagen.  Därmed tillstyrks de här aktuella yrkandena
i motionerna 2002/03:N301 (m) och 2002/03:N315 (s).


14.Reformering av elmarknaden (punkt 13)

av Lennart Beijer (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets  förslag  under punkt 13 borde ha
följande lydelse:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion 2002/03:N298 och avslår motion 2002/03:N297.

Ställningstagande

Jag anser att den del av utskottets ställningstagande  som
börjar  med  "I  den"  och slutar med "denna del" borde ha
följande lydelse:

När det gäller frågan om fasta nätavgifter som tas upp i
motion 2002/03:N298 (mp)  anser jag att systemet med fasta
nätavgifter minskar motivationen för stora kundgrupper att
dra ned på elanvändningen och  bli mer eleffektiva. Enligt
min mening är det nu dags att gå  vidare i utvecklingen av
elmarknaden. Jag anser att de särskilda  nätavgifterna bör
slopas  och att det i stället bör införas ett  system  där
nätägarna    tar    betalt    för    nätverksamheten    av
eldistributörerna  som  använder  nätet. Detta innebär att
det rörliga elpriset skulle bli högre  än  för närvarande,
men  samtidigt  skulle  det bli intressant för  de  flesta
hushåll  att  bli  mer  eleffektiva  och  att  minska  sin
elanvändning. Jag anser att  ett  elprissystem  med enbart
rörlig avgift bör utredas.
Riksdagen  bör göra ett tillkännagivande av här  angiven
innebörd. Därmed  bli den nyssnämnda motionen tillgodosedd
i berörd del.

15.Reformering av elmarknaden (punkt 13)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets  förslag  under punkt 13 borde ha
följande lydelse:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2002/03:N297 och 2002/03:N298.

Ställningstagande

Jag  anser  -  i  likhet  med  vad som anförs i motionerna
2002/03:N297 (mp) och 2002/03:N298  (mp) - att elmarknaden
behöver reformeras och att en utredning  bör  tillsättas i
detta   syfte.   Ett   stort  problem  med  den  nuvarande
elmarknaden  är  att  konsumenternas  incitament  till  en
effektiv  elanvändning  blockeras.   Elmarknaden   är   en
onaturlig  marknad, eftersom tillgång och efterfrågan inte
matchas med hjälp av priset.

Den nuvarande situationen på elmarknaden är ett arv från
monopoltiden.  I  syfte  att  minska oljeberoendet byggdes
kärnkraften  ut  så  mycket  att  den  förutom  att  förse
industrin med billig kraft även kunde användas för elvärme
i villor. Nu finns det inte längre  någon överkapacitet på
elmarknaden,  varför  den måste reformeras.  Den  verkliga
konkurrenshandeln med fysisk  el  sker  för  närvarande på
spotmarknaden.  Även konsumenterna måste få tillgång  till
denna handel. På spotmarknaden bildas ett jämviktspris som
skapar balans mellan  produktion  och konsumtion av fysisk
el.  För  att  bilda  priset måste, förutom  säljbud  från
producenterna,  konsumenternas   sammanlagda   vilja   att
konsumera  el  vid  olika  prisnivåer  läggas  in,  vilket
Svenska   kraftnät   skulle   kunna   göra.  De  nuvarande
elsäljarna skulle därmed inte behövas, och i och med detta
skulle  även  behovet  av  att  rapportera  mätvärden  och
leverantörsbyten mellan nätbolagen och säljarna försvinna.
Mätningen   och  avräkningen  av  konsumenternas  leverans
skulle endast  behöva  hanteras  av  de lokala nätbolagen.
Resultatet   skulle   bli   en   oerhörd  förenkling   och
effektivisering.
Den  föreslagna  reformen  bör kompletteras  med  utökad
timvis mätning och ett system  som  sprider information om
spotpriset till konsumenterna, så att de i ökad omfattning
kan styra sin konsumtion utifrån priset.  Konsumenter  som
vill  låsa  priset på el skall kunna göra det med separata
prisförsäkringar,    varvid    det    är    viktigt    att
prisförsäkringarna bestäms på förhand. Efter ett införande
av den föreslagna reformen skulle prisförsäkringarna komma
att  få  en  annan  funktion än för närvarande - de skulle
kunna  användas  för  att   sprida  investeringsrisker  på
marknaden.   En   producent  som  investerat   kan   sälja
prisförsäkringar   som    motsvarar    den    installerade
kapaciteten  till  ett  stort antal konsumenter, varigenom
konsumenterna har möjlighet  att välja vilka investeringar
som de vill stödja, t.ex. investeringar  i  grön  el eller
effektbesparande  åtgärder. Den nuvarande utformningen  av
elmarknaden ger upphov  till  en misstanke om att avsikten
är   att   avskärma  konsumenterna  från   den   egentliga
konkurrensen  på  elmarknaden. Regeringen satsar i stället
på en oligopolmarknad  för  att göra Vattenfall AB till en
europeisk aktör. Det är uppenbart att elmarknaden lider av
ett stort systemfel. Därför måste en reform i enlighet med
vad  som  här  har  skisserats  utredas   och  om  möjligt
genomföras utan dröjsmål.
Utskottsmajoriteten  hävdar att den föreslagna  reformen
skulle innebära en dramatisk  förändring  av  det gällande
regelverket   och  att  det  inte  är  rimligt  att  ändra
regelverket i den utsträckningen. Enligt min mening skulle
reformen i stället  innebära  en  dramatisk förenkling och
effektivisering av elmarknaden. Samtidigt  bör noteras att
det  är  troligt  att  den  skulle  kunna  genomföras  med
begränsade  förändringar  i regelverket. En förhållandevis
liten insats skulle alltså  resultera  i  ett mycket stort
nyttovärde.  Det  hävdas  också  att  det  är  osäkert  om
reformen  kommer  att  ge  de vinster som ställs i utsikt,
eftersom nätföretagen skulle  hamna  i en monopolsituation
gentemot  konsumenterna.  Det föreslagna  systemet  skulle
dock  fungera  så  att  Svenska   kraftnät  skulle  anmäla
konsumtionen  till  spotmarknaden,  men  det  skulle  vara
konsumenterna  som  sköter  upphandlingen.   Det  är  bara
konsumenterna själva som kan pressa priset genom  att  dra
ned  på  konsumtionen  när priset stiger på spotmarknaden.
Den  föreslagna modellen  hindrar  inte  affärsuppgörelser
mellan  parter i Sverige eller andra länder. Konsumenterna
skulle alltså, i ekonomisk mening, kunna byta leverantör.
Beträffande   synpunkterna  på  förenligheten  med  EU:s
regelverk vill jag  framhålla  att de svenska och nordiska
elmarknaderna var bland de första  att  avregleras och har
till  stor  del  stått  modell  vid utformningen  av  EU:s
regelverk.  Upptäcks  allvarliga  brister  i  det  svenska
systemet  bör  dessa rättas till, varigenom  avregleringen
inom EU kan ledas i rätt riktning. Det finns dessutom, som
nämnts, inget som  hindrar  bilaterala  affärsuppgörelser,
utan det blir snarare enklare att genomföra affärer då den
fysiska elen levereras automatiskt över spotmarknaden  och
affärstransaktioner  sker  med  finansiella avtal. Den nya
modellen  bör  alltså  i  funktionell  mening  anses  vara
förenlig med EU:s regelverk.
Riksdagen bör således genom  ett tillkännagivande anmoda
regeringen att tillsätta en utredning  med det uppdrag som
här har angivits. I denna utredning bör också frågan om en
förändring  av elprissättningen mot rörliga  priser  ingå.
Därmed blir de  båda  nämnda  motionerna tillgodosedda och
tillstyrks.

16.Centrum för vindkraftsinformation (punkt 14)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag  under  punkt 14 borde ha
följande lydelse:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna 2002/03:N206 och 2002/03:N293.

Ställningstagande

Jag anser - i likhet med vad som anfördes våren 2002  i en
reservation  från  företrädare  för  Kristdemokraterna när
likartade motionsyrkanden behandlades  (bet. 2001/02:NU17)
-  att  det  finns  ett  omfattande  behov  av  en  saklig
informationsbank    för    vindkraftsinformation.   Därför
förordar jag att regeringen  skall  överväga  att  ge stöd
till  ett nationellt centrum för vindkraftsinformation  på
Gotland.  Genom  sin  koppling  till  högskolan  kan detta
centrum bli ett värdefullt kunskapscentrum för vindkraft.

Riksdagen   bör   genom   ett   tillkännagivande  anmoda
regeringen att agera i enlighet med  vad som här förordas.
Därmed blir de båda aktuella motionerna tillgodosedda.

17.Centrum för vindkraftsinformation (punkt 14)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under  punkt  14 borde ha
följande lydelse:

14.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin  mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna 2002/03:N206 och 2002/03:N293.

Ställningstagande

Jag anser  - i likhet med vad som anfördes våren 2002 i en
reservation   från   företrädaren   för  Miljöpartiet  när
likartade motionsyrkanden behandlades  (bet. 2002/03:NU17)
-  att  ett kompetenscentrum för vindkraft  bör  inrättas.
Kompetenscentrumet bör bistå med fackkompetens inom plan-,
bygg-,     energi-,      miljö-,      naturvårds-      och
kulturminnesvårdsområdena.  Det  är lämpligt att centrumet
lokaliseras  vid  en  högskola  för  att  därigenom  kunna
nyttiggöra högskolekompetens på området.  Sådan  kompetens
finns bl.a. på Gotlands högskola.

Riksdagen   bör   genom   ett   tillkännagivande  anmoda
regeringen att agera i enlighet med  vad som här förordas.
Därmed blir de båda aktuella motionerna tillgodosedda.

18.Kunskapsläget rörande sStrålningsrisker
(punkt 15)

av Eva Flyborg (fp) och Nyamko Sabuni (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt  15  borde ha
följande lydelse:

15.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:N264 yrkande 11.

Ställningstagande

Kunskapsläget  när   det   gäller   strålningsrisker  från
kraftledningar är, enligt vår mening  och i likhet med vad
som anförs i motion 2002/03:N264 (fp),  inte  betryggande.
Forskningsresultaten      avseende      magnetfält     och
strålningsrisker  är  inte  entydiga, men samhället  borde
ändå   prioritera   nedgrävning   av    kraftledningar   i
tätbebyggda   områden   där   barn  vistas.  Hösten   2000
presenterade en internationell forskargrupp vid Institutet
för miljömedicin en analys av studier  som  gjorts  av ett
eventuellt  samband mellan kraftledningars magnetfält  och
barnleukemi.  Analysen visar att det inte finns någon ökad
risk för barnleukemi för flertalet barn som bor i närheten
av kraftledningar och att den ytterst lilla cancerrisk som
finns  endast gäller  dem  som  utsätts  för  mycket  höga
strålningsstyrkor.  Problemet  med  att definitivt belägga
ett samband består i att forskarna inte  kan  förklara hur
den  lågfrekventa  strålningen  kan  orsaka uppkomsten  av
leukemi  eller  andra  cancerformer.  För   en  tid  sedan
bekräftades  sambandet  mellan luftledningsmagnetfält  och
barnleukemi av en annan internationell studie.

Eftersom ett samband mellan  kraftledningars  magnetfält
och    bl.a.    leukemi    inte    kan    uteslutas    har
Arbetarskyddsstyrelsen,    Boverket,    Elsäkerhetsverket,
Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut  i  samråd
utarbetat  en  s.k.  försiktighetsprincip.  Denna  princip
innebär att om åtgärder som generellt minskar exponeringen
kan  vidtas  till  rimliga  kostnader  och  konsekvenser i
övrigt bör det eftersträvas att reducera fält  som avviker
starkt  från  vad  som  kan  anses  normalt i den aktuella
miljön.  När det gäller nya elanläggningar  och  byggnader
bör målet  redan  vid  planeringen  vara  att  utforma och
placera   dessa   så   att   exponeringen  begränsas.  Det
övergripande syftet med försiktighetsprincipen  är  att på
sikt  reducera  exponeringen för magnetfält för att minska
risken att människor  skadas.  Mot bakgrund av att det för
närvarande finns bostadsområden,  skolor  och  daghem  som
ligger  nära  kraftledningar  och där barn dagligen vistas
under längre tid, bör farhågorna  om  strålningsrisker tas
på stort allvar.
Det otillfredsställande kunskapsläget  framkom  också  i
ett  nyligen  sänt  TV-program,  där  en  företrädare  för
Statens  strålskyddsinstitut  ansåg att kunskapsläget i de
här aktuella frågorna inte är betryggande. Vi vill i detta
sammanhang   erinra  om  att  Folkpartiet   tidigare   har
föreslagit att  det  skall  tillsättas  en  kommission med
uppgift  att  utreda  kunskapsläget  på området och  lämna
förslag till rekommendationer.
Elsäkerhetsverket fick, som nämnts,  i  regleringsbrevet
för  år  2002 - efter beslut av riksdagen - i  uppdrag  av
regeringen   att   utreda   frågan   om  strålningsrisker.
Remissbehandling av verkets rapport pågår för närvarande.
Det  är  viktigt  att praktiska resultat  kommer  ut  av
Elsäkerhetsverkets utredningsarbete.  Detta  är  dock inte
tillräckligt.   Riksdagen   bör   dessutom  nu  genom  ett
tillkännagivande anmoda regeringen  att  vidta ytterligare
åtgärder i syfte att eliminera de brister  i kunskapsläget
avseende   strålningsrisker   från   kraftledningar    som
fortfarande finns. Därmed tillstyrks den nämnda motionen i
berörd del.

19.Förlängning av nätkoncession (punkt 16)

av Ingegerd Saarinen (mp) och Lennart Beijer (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag under punkt 16 borde ha
följande lydelse:

16. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller riksdagen
motion   2002/03:Bo237   yrkande  3  och   avslår   motion
2002/03:Bo237 yrkande 2.

Ställningstagande

I  motion  2002/03:Bo237 (v)  berörs  frågan  om  hur  den
tidigare  nämnda   försiktighetsprincipen   tillämpas  för
befintliga   ledningar   i  samband  med  förlängning   av
nätkoncession.  Som  redovisats   skall   enligt  gällande
bestämmelser förlängning av en nätkoncession prövas enligt
samma   kriterier   som  gäller  för  en  ansökan  om   ny
nätkoncession.    Detta    gäller    också    kravet    på
miljökonsekvensbeskrivningar  som  infördes vid årsskiftet
1998/99.

Beträffande förlängd koncession fungerar  det emellertid
enligt vad vi har erfarit för närvarande ofta  så  att  om
nätföretaget  lämnar  in en preliminär ansökan, utan t.ex.
miljökonsekvensbeskrivning,  en  vecka  innan koncessionen
löper  ut, så får kraftledningen fortsätta  att  användas.
Detta gäller  trots  att det finns ett krav på att ansökan
om ny koncession skall lämnas in två år innan den gällande
går ut. Det är således  inte  något  fel på bestämmelsen i
sig,  men  det  har  visat sig att efterlevnaden  inte  är
tillfredsställande. Ett  skäl  till detta kan vara att det
inte finns någon sanktionsmöjlighet  mot  de  företag  som
inte  följer  bestämmelsen.  För att bestämmelsen skall få
åsyftad  effekt  bör därför, som  föreslås  i  den  nämnda
motionen,  någon  form   av   sanktionsmöjlighet  införas.
Riksdagen   bör   genom   ett   tillkännagivande   uppmana
regeringen  att  se  till att så sker.  Därmed  tillstyrks
motionen i denna del.


Särskilda yttranden



Utskottets beredning av  ärendet  har  föranlett  följande
särskilda yttranden. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt   i   utskottets  förslag  till  riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.


1. Avslag på regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem (punkt 1)

av  Mikael  Odenberg  (m),  Maria  Larsson  (kd),  Ulla
Löfgren (m) och Stefan Hagfeldt (m).

Vårt  ställningstagande  innebär  att  vi  inte  deltar  i
besluten   under   punkterna  3-6  som  rör  den  konkreta
utformningen av elcertifikatssystemet.


2. Avslag på regeringens förslag om införande av ett
elcertifikatssystem (punkt 1)

av Eva Flyborg (fp) och Nyamko Sabuni (fp).
Vårt ställningstagande  innebär  att  vi  inte  deltar i
besluten under punkterna 3-8 som rör de olika förslagen  i
propositionen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Proposition 2002/03:40

Regeringen   föreslår   att  riksdagen  antar  regeringens
förslag till

1. lag om elcertifikat,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5. lag om ändring i ellagen (1997:857),

6. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

7.    lag    om   ändring   i   lagen    (2001:1227)    om
självdeklarationer och kontrolluppgifter.


Motioner med anledning av propositionen


2002/03:N5 av Maria Larsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen avslår  regeringens proposition 2002/03:40 om
att  införa  elcertifikat   för   att  främja  förnybara
energikällor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin  mening
vad i motionen anförs om riktlinjer för energipolitiken.

3.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om torvens ställning.

4. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin mening
vad i motionen anförs om ett fastprissystem för förnybar
energi.

5.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin  mening
vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.

2002/03:N6 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

1. Riksdagen avslår  regeringens  lagförslag  utom  såvitt
avser bestämmelserna om nättariffer på stamnätet (4 kap.
9 § ellagen).

2.    Riksdagen    beslutar   upphäva   tidigare   fattade
principbeslut (bet.  2000/01: NU3, rskr. 2000/01:111 och
bet. 2001/02:NU17, rskr.  2001/02:317)  om  införande av
ett system baserat på elcertifikat.

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin  mening
vad i motionen  anförs  om principer för energipolitiska
stöd.

4. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin mening
vad  i  motionen  anförs  om nationella mål för förnybar
elproduktion.

2002/03:N7 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin mening
att det är viktigt att den kraftutbyggnad som följer  av
elcertifikaten åtföljs av ett instrument för att fasa ut
minst lika stor andel fossil kraft och kärnkraft.

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
att   hushållning  och  effektivisering,   särskilt   av
elvärmen, drivs med betydligt större kraft än hittills.

3. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin mening
att till definitionen i 1 kap. 2 § förslaget till lag om
elcertifikat "förnybar energikälla  : en energikälla som
förnyas   på   naturlig   väg"   fogas   "och   som   är
koldioxidneutral, enligt de definitioner som gäller  för
Sveriges redovisning till klimatkonventionen".

4.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
att ambitionsnivån höjs, särskilt för år 2010.

5. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin mening
att vattenkraft inte skall berättiga till elcertifikat.

6.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin  mening
att torv inte skall berättiga till elcertifikat.

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin mening
att       skogsbränslen      endast      skall      vara
elcertifikatsberättigade  om  de  kommer  från FSC-märkt
skog.

8.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin  mening
att  småskaligt  utnyttjande  av  biogas  skall  ingå  i
definitionen av biobränslen.

9.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
att en precisering av vilka övriga biobränslen som skall
berättiga   till   elcertifikat    skall    underställas
riksdagen.

10.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin  mening
att om förslaget genomförs skall eventuella undantag för
kvotplikt  till  elintensiv  industri ställas i relation
till övriga pågående utredningar  om skattenedsättningar
(SNED),   flexmex2-utredningen   och   den    uppskjutna
förändringen av kraft- och fjärrvärmebeskattning  så att
den  svenska  elintensiva  industrin  inte  får oskäliga
skattelättnader.

11.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin  mening
att  regeringen  anmodar alla statliga förvaltningar och
verk  att köpa grön  el,  enligt  Naturskyddsföreningens
kriterier för Bra miljöval.

2002/03:N8 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2002/03:40.

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   en   utvärdering   av
energipolitiken och energiforskningen.

3.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin  mening
vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.

Motioner från allmänna motionstiden


2002/03:N206 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening att
ett  nationellt  centrum  för   vindkraftsinformation  bör
bildas och etableras vid Högskolan på Gotland.

2002/03:N264 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin  mening
vad i motionen anförs om s.k. gröna certifikat.

9.  Riksdagen beslutar att införa ett sanktionssystem  för
de nätbolag som fördröjer byte av elleverantör.

11. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
vad   i  motionen  anförs  om  strålningsriskerna   från
kraftledningar.

2002/03:N266 av Helena Bargholtz (fp):

10. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en  utvärdering  av vindkraften
på Gotland.

2002/03:N293 av Lilian Virgin och Christer Engelhardt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen   anförs  om  att  ett  nationellt  centrum   för
vindkraftsinformation   bör   knytas   till  Högskolan  på
Gotland.

2002/03:N297 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en utredning om en reform av
elmarknaden.

2002/03:N298 av Åsa Domeij m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen  anförs  om att en utredning bör  tillsättas  med
syfte att förändra elprissättningen i riktning mot rörliga
priser och förstärkt effektprissättning.

2002/03:N301 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

3. Riksdagen begär  att regeringen lägger fram förslag som
medför  att  de extra  kostnader  som  etablering  av  en
småskalig elproduktionsanläggning  innebär  inte  drabbar
nätföretagen.

12.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen  anförs  om  krav  på  nätföretagen  och
förutsättningarna för byte av elleverantör.

15. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om handel med certifikat.

2002/03:N315 av Lilian Virgin och Christer Engelhardt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om nätavgifter för småskalig elproduktion.

2002/03:N338 av Lennart Klockare och Lars U Granberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vindkraft.

2002/03:N339 av Lars Ångström (mp):

1. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin mening
vad  i  motionen  anförs  om  mål för el producerad  med
förnyelsebara energikällor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin  mening
vad  i  motionen  anförs  om kvotnivåer i det föreslagna
systemet med gröna elcertifikat.

3. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin mening
vad  i  motionen anförs om nivån på sanktionerna  i  det
föreslagna systemet med gröna elcertifikat.

2002/03:N348 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om översyn  och  justering  av
kvotnivåer       och       sanktionsavgifter        inom
certifikatsystemet.

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om att  utreda  möjligheten  av
kompletterande stöd i form av t.ex. kreditgarantier.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin mening
vad i motionen anförs om att snarast utreda  möjligheten
att koppla avtrappning av miljöbonus till prisutveckling
på certifikatmarknaden.

2002/03:N374 av Anita Johansson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att regeringen tar initiativ  till  att
förhindra   att   hushållen   drabbas  av  kraftigt  höjda
elkostnader    med    anledning   av   elhandelsföretagens
administration av elcertifikaten.

2002/03:N378 av Börje Vestlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om leveranssäkerhet av el.

2002/03:N390 av Maria Larsson m.fl. (kd):

8.  Riksdagen  begär  att   regeringen  låter  införa  ett
sanktionssystem  mot  de  nätbolag  som  inte  uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör.

9. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin mening
att     Energimyndighetens     handläggningstider    för
koncessionsärenden måste kortas.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin mening
vad    i   motionen   anförs   om   inhemska   förnybara
energikällor.

2002/03:Bo237 av Gunilla Wahlén (v):

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om tydligare  bestämmelser  vid
ansökan om förlängning av nätkoncession.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om  sanktionsmöjligheter   mot
nätföretag som inte lämnar ansökan inom fastställd tid.

2002/03:Bo288 av Birgitta Carlsson (c):

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   att   underlätta    för
vindkraftsproducenter  att  komma  ut  på  elnätet med den
kraft som de producerar.


Bilaga 2

Regeringens lagförslag


1. Förslag till lag om elcertifikat


2. Förslag till lag om ändring i
utsökningsbalken


3. Förslag till lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970:979)


4. Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)


5. Förslag till lag om ändring i ellagen
(1997:857)


6. Förslag till lag om ändring i
inkomstskattelagen (1999:1229)


7.  Förslag  till  lag  om ändring i lagen (2001:1227)  om
självdeklarationer och kontrolluppgifter
Bilaga 3

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag
till lag om elcertifikat
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
4 kap. Kvotplikt m.m.

Kvotpliktens omfattning
-----------------------------------------------------
2   §  Vid  beräkning  av
kvotplikten  beaktas inte  2   §  Vid  beräkning  av
följande sorters el.       kvotplikten  beaktas inte
följande sorters el.
1.  El  som matats in på
det  elektriska  nätet  i   1.  El  som matats in på
syfte   att  upprätthålla  det  elektriska  nätet  i
nätets           funktion  syfte   att  upprätthålla
(förlustel).               nätets           funktion
(förlustel).
2.  El som en leverantör
har  levererat   till  en   2.  El som en leverantör
förbrukare           utan  har   levererat  till  en
ersättning i enlighet med  förbrukare           utan
ett        avtal       om  ersättning i enlighet med
intrångsersättning. Detta  ett        avtal       om
gäller   dock   bara   om  intrångsersättning. Detta
leveransen  sker  vid  en  gäller   dock   bara   om
lägre    effekt   än   50  leveransen  sker  vid  en
kilowatt (frikraft).       lägre    effekt   än   50
kilowatt (frikraft).
3.  El  som förbrukats i
tillverkningsprocessen  i   3.  El  som förbrukats i
stål-    och   metallverk  tillverkningsprocessen  i
eller    i   massa-   och  stål-   och   metallverk,
pappersindustrin,          massa-                och
baskemikalieindustrin,     pappersindustrin,
gruvindustrin,             träskiveindustrin,
cementindustrin  eller  i  baskemikalieindustrin,
petroleumraffinaderier.    gruvindustrin,
cementindustrin     eller
4. El som en elanvändare  petroleumraffinaderier.
själv    producerat   och
förbrukat,             om   4. El som en elanvändare
produktionsanläggningens   själv    producerat   och
generator      har     en  förbrukat,             om
märkeffekt  om  högst  50  produktionsanläggningens
kilowatt.                  generator      har     en
märkeffekt  om  högst  50
5. El som har förbrukats  kilowatt.
i   produktionen   av  el
(hjälpkraft).               5. El som har förbrukats
i   produktionen   av  el
(hjälpkraft).
-----------------------------------------------------

Bilaga 4

Reservantens förslag
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Reservantens förslag
-----------------------------------------------------
2 kap. Förutsättningar för att tilldelas
elcertifikat

Elproduktion som berättigar till elcertifikat
-----------------------------------------------------
1  §  Berättigad  att bli
tilldelad elcertifikat är  1  §  Berättigad  att bli
innehavaren  av en enligt  tilldelad elcertifikat är
5        §        godkänd  innehavaren  av en enligt
produktionsanläggning där  5        §        godkänd
el     produceras     med  produktionsanläggning där
användande  av  en  eller  el     produceras     med
flera     av     följande  användande  av  en  eller
förnybara energikällor:    flera     av     följande
förnybara energikällor:
1. vindkraft,
1. vindkraft,
2. solenergi,
2. solenergi,
3. vågenergi,
3. vågenergi,
4.   geotermisk  energi,
eller                       4.   geotermisk  energi,
eller
5.  biobränslen,  enligt
de  närmare  föreskrifter   5.  biobränslen,  enligt
som      meddelas      av  de  närmare  föreskrifter
regeringen  eller,  efter  som      meddelas      av
regeringens bemyndigande,  riksdagen.
tillsynsmyndigheten.

2  §  Berättigad  att bli
tilldelad elcertifikat är
även  innehavaren  av  en
enligt    5   §   godkänd
produktionsanläggning där
el     produceras     med
användande             av
vattenkraft,           om
produktionen sker

1.  i  en anläggning som
var i drift  vid utgången
av april 2003  och som då
hade    en    installerad
effekt som inte var högre
än 1 500 kilowatt,
2. i annat fall  än  som
avses i 1
a)  i  en anläggning som
har tagits  ur drift före
den 1 juli 2001  och  som
därefter  tagits  i drift
efter  utgången  av 2002,
eller
b)i  en  anläggning  som
tagits   i  drift  första
gången efter  utgången av
2002.
Om      flera     sådana
anläggningar  som avses i
första stycket  1 finns i
närheten av varandra  och
gemensamt  matar in el på
ledningsnätet,  skall  de
anses     som    separata
anläggningar          vid
tillämpningen   av  denna
lag.
Om
produktionskapaciteten
efter              lagens
ikraftträdande ökats i en
anläggning   som   var  i
drift   vid  utgången  av
april  2003,   skall  den
ökade produktionen  av el
berättiga innehavaren att
bli             tilldelad
elcertifikat  enligt   de
närmare  föreskrifter som
meddelas  av   regeringen
eller,  efter regeringens
bemyndigande,
tillsynsmyndigheten.

3  §  Tillsynsmyndigheten
får i det enskilda fallet
medge innehavaren  av  en
produktionsanläggning,
där   el  produceras  med
användande av vattenkraft
och som  inte omfattas av
bestämmelsen  i 2 §, rätt
att     bli     tilldelad
elcertifikat om

1. ett myndighetsbeslut,
eller    föreskrifter   i
annan      lag      eller
förordning,  ställer  nya
krav  på hur verksamheten
skall bedrivas  eller hur
anläggningen  skall  vara
utformad     och    detta
innebär att verksamhetens
ekonomiska
förutsättningar ändras på
ett   sådant   ingripande
sätt  att  en långsiktigt
lönsam  produktion   inte
kan  ske  om  innehavaren
inte            tilldelas
elcertifikat, eller
2.  innehavaren i  annat
fall än  som  avses  i  1
avser att göra omfattande
ombyggnader  eller  andra
stora   investeringar   i
anläggningen och dessa är
så   kostsamma   att   en
långsiktigt        lönsam
produktion  inte kan  ske
om    innehavaren    inte
tilldelas elcertifikat.
Rätt till tilldelning av
elcertifikat       enligt
första   stycket   2  har
endast  innehavare av  en
anläggning   som  har  en
installerad   effekt   om
högst 15 megawatt.
Ansökan   om  medgivande
enligt   denna   paragraf
skall ske  samtidigt  med
ansökan om godkännande av
anläggningen enligt 5 §.
-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------
Utskottets förslag         Reservantens förslag
-----------------------------------------------------
Godkännande av anläggningar
-----------------------------------------------------
5 § Elcertifikat får bara  5 § Elcertifikat får bara
tilldelas  för produktion  tilldelas  för produktion
av förnybar el som sker i  av förnybar el som sker i
en  produktionsanläggning  en  produktionsanläggning
som   har   godkänts   av  som   har   godkänts   av
tillsynsmyndigheten.       tillsynsmyndigheten.
Godkännande        skall   Godkännande        skall
meddelas   på   skriftlig  meddelas   på   skriftlig
ansökan              från  ansökan              från
anläggningens  innehavare  anläggningens  innehavare
om anläggningen uppfyller  om anläggningen uppfyller
kraven  i  1  eller  2  §  kraven   i   1   §   samt
eller  innehavaren medges  anläggningen          har
rätt  till tilldelning av  utrustning    för   sådan
elcertifikat  enligt  3 §  mätning  och rapportering
samt   anläggningen   har  som  anges  i  4 § första
utrustning    för   sådan  stycket.
mätning  och rapportering
som anges  i  4  § första
stycket.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
4 kap. Kvotplikt m.m.

Kvotpliktens omfattning
-----------------------------------------------------
2   §  Vid  beräkning  av
kvotplikten  beaktas inte  2   §  Vid  beräkning  av
följande sorters el.       kvotplikten  beaktas inte
följande sorters el.
1.  El  som matats in på
det  elektriska  nätet  i   1.  El  som matats in på
syfte   att  upprätthålla  det  elektriska  nätet  i
nätets           funktion  syfte   att  upprätthålla
(förlustel).               nätets           funktion
(förlustel).
2.  El som en leverantör
har  levererat   till  en   2.  El som en leverantör
förbrukare           utan  har   levererat  till  en
ersättning i enlighet med  förbrukare           utan
ett        avtal       om  ersättning i enlighet med
intrångsersättning. Detta  ett        avtal       om
gäller   dock   bara   om  intrångsersättning. Detta
leveransen  sker  vid  en  gäller   dock   bara   om
lägre    effekt   än   50  leveransen  sker  vid  en
kilowatt (frikraft).       lägre    effekt   än   50
kilowatt (frikraft).
3.  El  som förbrukats i
tillverkningsprocessen  i
stål-    och   metallverk
eller   i   massa-    och
pappersindustrin,
baskemikalieindustrin,
gruvindustrin,
cementindustrin  eller  i   3. El som en elanvändare
petroleumraffinaderier.    själv    producerat   och
förbrukat,             om
4. El som en elanvändare  produktionsanläggningens
själv    producerat   och  generator      har     en
förbrukat,             om  märkeffekt  om  högst  50
produktionsanläggningens   kilowatt.
generator      har     en
märkeffekt  om  högst  50   4. El som har förbrukats
kilowatt.                  i   produktionen   av  el
(hjälpkraft).
5. El som har förbrukats
i   produktionen   av  el
(hjälpkraft).
-----------------------------------------------------