Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2002/03:MJU3
Mottagning av avfall i hamnar
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition
2001/02:181 Mottagning av avfall i hamnar.
Propositionen innehåller lagändringar för att
genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv
2000/59/EG om mottagningsanordningar i hamn för
fartygsgenererat avfall och lastrester, det s.k.
mottagningsdirektivet. Bestämmelserna föreslås
införas i lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg och tullagen (2000:1281).
Utskottet föreslår att riksdagen antar förslagen.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Ändring i lagen om åtgärder mot förorening
från fartyg, m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder
mot förorening från fartyg,
2. lag om ändring i tullagen (2000:1281).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2001/02:181.
Stockholm den 24 oktober 2002
På miljö- och jordbruksutskottets vägnar
Per Westerberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Westerberg (m), Åsa Domeij (mp), Sinikka Bohlin (s),
Alf Eriksson (s), Rune Berglund (s), Sven Gunnar
Persson (kd), Kjell-Erik Karlsson (v), Christina
Axelsson (s), Carina Ohlsson (s), Jan Andersson (c),
Jan-Olof Larsson (s), Bengt-Anders Johansson (m),
Christin Nilsson (s), Rolf Lindén (s), Anita Brodén
(fp), Jan-Evert Rådhström (m) och Marie Wahlgren
(fp).
2002/03
MJU3
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I november år 2000 antogs Europaparlamentets och
rådets direktiv 2000/59/EG om mottagningsanordningar
i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester
(mottagningsdirektivet). De lagändringar som läggs
fram i den aktuella propositionen utgör
författningsändringar som krävs för att direktivet
skall kunna anses genomfört i sin helhet.
Lagrådet har avgett yttrande över förslagen.
Lagförslagen återges i bilaga 2.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås lagändringar för att
genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv
2000/59/EG om mottagningsanordningar i hamn för
fartygsgenererat avfall och lastrester, det s.k.
mottagningsdirektivet. Direktivet överensstämmer i
stora delar med den s.k. Östersjöstrategin, som
sedan tidigare är genomförd i det svenska
regelverket. Därför krävs nu endast ett fåtal
ändringar i lagstiftningen. Det gäller bl.a.
bestämmelse om att skadestånd skall kunna utgå om
den som lämnar eller tar emot avfall från fartyg
drabbas av onödig försening. Bestämmelsen
kompletteras med en handlingsregel om att den
ansvarige skall vidta de åtgärder ombord på fartyget
som krävs för att avfallet skall kunna lämnas utan
onödig försening. Sedan tidigare finns en
motsvarande bestämmelse avseende den som svarar för
mottagningsanordningen i land. Vidare föreslås en
bestämmelse om att ett fartyg som i närmast
föregående hamn, om den finns inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet, inte har fullgjort den
obligatoriska avfallslämningen skall förbjudas att
avgå från en svensk hamn. En kontroll skall därefter
göras av hur fartyget har efterlevt de bestämmelser
som genomfört mottagningsdirektivet. När det gäller
tullhantering föreslås en bestämmelse om att avfall
som avlämnas från fartyg skall ges tullstatus som
gemenskapsvaror, s.k. övergång till fri omsättning.
Tullverket skall vid avlämnandet avstå från att
kräva en summarisk deklaration.
Det föreslås att ändringarna införs i lagen
(1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
respektive tullagen (2000:1281), och att ändringarna
träder i kraft den 27 december 2002.
Utskottets överväganden
Bakgrund
I propositionen redogör regeringen för att det inom
den europeiska gemenskapen har uttryckts en
allvarlig oro för den förorening av medlemsstaternas
hav och kuster som orsakas av utsläpp av avfall från
fartyg. Som ett led i strävan att minska dessa
föroreningar har Europaparlamentet och rådet antagit
det s.k. mottagningsdirektivet (2000/59/EG).
Avsikten med direktivet är att utsläppen av skadliga
ämnen från fartyg skall minska genom att
bestämmelser införs som gör att tillgången till och
användningen av mottagningsanordningar i hamnar
ökar. Härigenom skall skyddet av den marina miljön
förbättras.
Innehållet i direktivet överensstämmer i hög grad
med den s.k. Östersjöstrategin, som arbetats fram
inom ramen för Helsingforskonventionen. Denna
strategi är sedan en tid tillbaka genomförd i det
svenska regelverket (se bl.a. prop. 1999/2000:133,
bet. 2000/01:TU5, rskr. 2000/01:1), vilket innebär
att mottagningsdirektivet till största delen redan
är införlivat. Bestämmelserna återfinns
huvudsakligen i lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg, förordningen (1980:789) om
åtgärder mot förorening från fartyg, i
Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1985:19) med
föreskrifter om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg, Sjöfartsverkets föreskrifter om allmänna råd
om mottagning av avfall från fartyg (SJÖFS 2001:12)
samt Sjöfartsverkets föreskrifter om mottagning av
avfall från fritidsbåtar (SJÖFS 2001:13).
Skadestånd vid onödig försening
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker vad regeringen föreslår
om skadeståndsansvar m.m. vid onödig
försening i samband med avlämning eller
mottagning av avfall från fartyg.
Propositionen
Regeringen föreslår att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet orsakar en onödig försening i samband med
avlämning eller mottagning av avfall från fartyg
skall ersätta den skada som förseningen orsakar.
Ombord på fartyget skall befälhavaren vidta de
åtgärder som krävs för att avfallet skall kunna
lämnas utan att onödig försening uppstår. I den mån
dessa åtgärder omfattar fartygets maskineri med
tillhörande anordningar skall denna skyldighet
åligga maskinchefen. Skadeståndet får sättas ned
efter vad som är skäligt.
Utskottets ställningstagande
Riksdagen behandlade under hösten 2000 en
proposition med anknytning till avfallsfrågor och
mottagningsanläggningar i hamnar. I det avseendet
hänvisar utskottet till proposition 1999/2000:133 om
genomförande av Östersjöstrategin och
trafikutskottets betänkande 2000/01:TU5. Under
hösten 2001 kompletterade riksdagen lagen (1980:424)
om åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL) med
bestämmelser om tillsyn och sanktioner som
förbättrar möjligheterna att genomföra
Östersjöstrategin (prop. 2000/01:139 Åtgärder mot
förorening från fartyg, bet. 2001/02:MJU4, rskr.
2001/02:81). Härvid ingick frågor bl.a. om tillsyn
över hamnar, vitesförelägganden, förbud för fartyg
att avgå från hamn om inte avfallet lämnats i
föreskriven ordning samt straff för underlåtenhet
att avlämna eller anmäla avfall.
Frågor om skadestånd vid onödig försening
behandlas i förevarande proposition under avsnitt
5.1. Regeringen påpekar att det i 3 kap. 7 § VlfL
finns en bestämmelse om att den som svarar för
mottagningsanordningar skall se till att dessa är
placerade och utformade så att de fartyg som
använder anordningarna inte orsakas onödig
försening. Som en grund för skadeståndsskyldighet
bör det enligt regeringen även införas en
handlingsregel varigenom den ansvarige på fartyget
åläggs att se till att avfallet kan lämnas utan att
onödig försening uppstår. Det är befälhavaren som
har det övergripande ansvaret ombord. Regeringen
påpekar emellertid att maskinchefen enligt 2 kap. 5
§ fartygssäkerhetslagen (1988:49) svarar för drift
och underhåll av fartygets maskineri med tillhörande
anordningar. I varje fall vissa av de åtgärder som
måste vidtas innan fartygsgenererat avfall kan
lämnas torde vara kopplade till fartygets maskineri
och tillhörande anordningar, och skulle således
falla inom maskinchefens ansvarsområde. I enlighet
härmed föreslår regeringen att en bestämmelse om
handlingsskyldighet för befälhavare och maskinchef
införs som en ny paragraf, 3 kap. 7 a § VlfL.
Utskottet delar den av regeringen redovisade
uppfattningen och tillstyrker förslaget i denna del.
Utskottet instämmer vidare i regeringens
överväganden vad avser skadestånd som föreslås i en
ny paragraf, 3 kap. 7 b § VlfL. Bestämmelsen innebär
i korthet att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet orsakar en onödig försening i samband med
avlämning eller mottagning av avfall från fartyg
skall ersätta den skada som förseningen orsakar samt
att detta skadestånd får nedsättas efter vad som är
skäligt. Regeringen påpekar i propositionen att det
i 7 kap. 1 § sjölagen (1994:1009) anges att redaren
är ansvarig för skada som befälhavaren eller en
medlem av besättningen orsakar genom fel eller
försummelse i tjänsten samt att enligt paragrafens
andra stycke redaren har rätt att från den som har
vållat skadan kräva tillbaka det skadestånd som han
har betalat på grund av första stycket. Utskottet
instämmer i regeringens bedömning att en upplysning
härom bör införas i VlfL genom en hänvisning till
den aktuella paragrafen i sjölagen. Som regeringen
anför bör i detta sammanhang också erinras om att
vid redarens återkrav mot en skadevållare som är
arbetstagare regeln i 4 kap. 1 § skadeståndslagen om
begränsning av arbetstagares skadeståndsansvar blir
tillämplig.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet förslagen
i behandlad del.
Kvarhållande av fartyg som inte
lämnat avfall
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker vad regeringen föreslår
om möjlighet att hålla kvar ett fartyg som
närmast kommer från en annan hamn inom
Europeiska samarbetsområdet och som där inte
lämnat avfall på föreskrivet sätt. Utskottet
tillstyrker också förslaget om
ersättningsskyldighet för kostnader för
tillsynsförrättningen.
Propositionen
Regeringen föreslår att i de fall ett fartyg närmast
kommer från en annan hamn inom Europeiska
samarbetsområdet och där inte har lämnat sitt avfall
på föreskrivet sätt, skall fartyget förbjudas att
lämna den svenska hamnen till dess att en kontroll
har gjorts av hur fartyget har efterlevt de
bestämmelser som genomför Europaparlamentets och
rådets direktiv 2000/59/EG om mot-
tagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat
avfall och lastrester. Innan fartyget tillåts att
avgå skall även eventuella kostnader för
tillsynsförrättningen ha betalats, eller säkerhet
för kostnaderna ha ställts.
Utskottets ställningstagande
Sjöfartsverket har enligt 7 kap. 6 b § VlfL bl.a.
möjlighet att förbjuda ett fartyg att avgå från en
svensk hamn om fartyget inte har fullgjort vad som
föreskrivs med stöd av 3 kap. 8 § 1 VlfL om
skyldighet att lämna avfall. Som regeringen påpekar
framgår av mottagningsdirektivet (2000/59/EG) att om
ett fartyg har lämnat en hamn utan att fullgöra sina
skyldigheter i fråga om avfallslämning, skall den
behöriga myndigheten i nästa anlöpshamn informeras
om detta (artikel 11.2.d). Fartyget skall därefter
inte tillåtas att lämna nästa anlöpshamn förrän en
mer ingående bedömning har gjorts av hur fartyget
lever upp till direktivets bestämmelser. När denna
kontroll, som bör utföras skyndsamt, är klar kan
fartyget inte längre hållas kvar med stöd av den nu
aktuella bestämmelsen. Om däremot brister har
uppdagats inträder de bestämmelser om t.ex.
kvarhållande eller straffrättslig påföljd som då
blir aktuella beroende på vilken brist det är fråga
om. Eftersom bestämmelsen i 7 kap. 6 b § VlfL gäller
brister som hänför sig till bestämmelser som
meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 1 VlfL, kan, såsom
anförs i propositionen, den bestämmelsen inte
tillämpas om den tidigare hamnen inte är svensk.
Bestämmelser om obligatorisk avfallslämning i övriga
stater har ju inte meddelats med stöd av den svenska
bestämmelsen. I likhet med regeringen anser
utskottet därför att 7 kap. 6 b § VlfL bör
kompletteras för att artikel 11.2.d i
mottagningsdirektivet skall anses genomförd. Det bör
även i dessa fall åligga redaren eller fartygsägaren
att betala kostnader för tillsynsförrättningen eller
ställa säkerhet för dessa kostnader innan fartyget
tillåts att avgå. Utskottet instämmer således i vad
regeringen anför. Inte heller vad regeringen i
övrigt anför i propositionens avsnitt 5.2 föranleder
utskottet till annan bedömning. Utskottet
tillstyrker därmed förslagen i berörda delar.
Övergång till fri omsättning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker förslaget i
propositionen om att avfall och lastrester
vid avlämnandet i tullhänseende skall
betraktas som gemenskapsvaror.
Propositionen
Regeringen föreslår att avfall och lastrester som
avses i Europaparlamentets och rådets direktiv
2000/59/EG om mottagningsanordningar i hamn för
fartygsgenererat avfall och lastrester vid
avlämnande från fartyg skall övergå till fri
omsättning, dvs. i tullhänseende betraktas som
gemenskapsvaror. Tullverket skall inte kräva någon
summarisk deklaration för avfallet och lastresterna.
Utskottets ställningstagande
En övergång till fri omsättning innebär att icke-
gemenskapsvaror ges tullstatus som gemenskapsvaror.
Som regeringen påpekar i propositionen, avsnitt 5.3,
innebär regleringen i artikel 12.2 i
mottagningsdirektivet att redan själva avlämnandet
av fartygsgenererat avfall och lastrester till en
mottagningsanordning i hamn skall betraktas som
övergång till fri omsättning enligt artikel 79 i
rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättande av
en tullkodex för gemenskapen. Varor som förs in i
EG:s tullområde skall normalt omfattas av en
summarisk deklaration. Enligt artikel 45 i
tullkodexen får emellertid tullmyndigheterna under
vissa förutsättningar avstå från att kräva en sådan.
Av mottagningsdirektivet framgår att någon summarisk
deklaration inte skall krävas vid avlämning av
avfall från fartyg. För att införliva
mottagningsdirektivet i denna del föreslår
regeringen därför en ändring i tullagen (2000:1281)
genom att ett nytt stycke införs i 4 kap. 5 §.
Utskottet har i detta avseende ingen annan
uppfattning än vad regeringen ger uttryck för i
propositionen och tillstyrker de förslag regeringen
lämnat.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Regeringen (Näringsdepartementet) föreslår i
proposition 2001/02:181 att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om:
1. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder
mot förorening från fartyg,
2. lag om ändring i tullagen (2000:1281).
bilaga 2
Regeringens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i
lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening för fartyg
2 Förslag till lag om ändring i
tullagen (2000:1281)