Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 2001/02:89
Onsdagen den 3 april
Kl. 12.00 - 12.59
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-----------------------------------------------------
1 § Ny riksdagsledamot, m.m.
Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
mot och ersättare för riksdagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Valmyndig-
heten inkommit bevis om att Marie-Louise Rönnmark
(s), Umeå, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m.
den 2 april sedan Rinaldo Karlsson avlidit.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya ledamoten och protokollet angå-
ende ersättare och därvid funnit att de blivit utfärdade
i enlighet med 19 kap. 11 § vallagen.
Stockholm den 2 april 2002
Staffan Magnusson/
Kerstin Siverby
2 § Meddelande om parentation
Talmannen meddelade att torsdagen den 4 april
kl. 9.00 skulle parentation äga rum med anledning av
Rinaldo Karlssons bortgång.
3 § Information från regeringen om konferen-
sen för utvecklingsfinansiering i Monterrey
Anf. 1 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka för möjligheten att
komma hit till kammaren och berätta om resultatet
från den internationella konferensen om finansiering
för utveckling som ägde rum i Monterrey i Mexico
för knappt två veckor sedan.
Den svenska delegationen for dit med ett färdigt
slutdokument. En del kritiker har menat att detta
dokument var svagt, och att det egentligen inte var
nödvändigt att genomföra konferensen eftersom dess
resultat redan förelåg. Jag vill mena, och jag ska för-
söka visa det i min beskrivning, att detta tvärtom
gjorde det möjligt att nå ganska omfattande resultat
vid konferensen. Vad beträffar dokumentets svaghet
så blir det svagt först om världssamfundet misslyckas
med att genomföra dess intentioner.
Monterreydokumentet lär oss någonting väsentligt
om grunden för hur utveckling ska finansieras. Det
reducerar inte utvecklingsfinansieringen till bara en
fråga om bistånd och skuldavskrivning. Det visar att
utveckling kräver ekonomisk tillväxt och att den
kräver gynnsamma förhållanden för företagande,
investeringar och handel. Den kräver en sund ekono-
misk politik och statsfinanser i balans med rimlig
utlandsskuld. Den kräver en fördelningspolitik och
systematiska satsningar på vård, skola och omsorg.
Utvecklingen kräver demokrati och den kräver fred.
Huvudansvaret för en sådan här utveckling vilar
på människorna själva. Kraften finns hos människor-
na i varje land. Viljan att satsa på framtiden och att
spara eller investera för att skapa ett bättre liv för sig
själv och sin familj är det som driver utvecklingen
framåt. Det är detta som mobiliserar resurser.
Detta känner vi alla igen. Det sägs här hemma
varje dag, inte minst ett valår som i år. Den debatten
förde vi också i Monterrey med biståndsministrar,
finansministrar och stats- och regeringschefer från
hela världen. I själva verket var det såtillvida ett his-
toriskt evenemang att det var första gången som För-
enta nationernas organ hade en konferens tillsammans
med Världsbanken, Valutafonden och världshan-
delsorganisationen. Dessutom var det första gången
som näringslivet och de fackliga organisationerna var
företrädda och som de frivilliga folkrörelserna också
hade representanter närvarande vid själva konferen-
sen.
Det innebar ett slags kraftsamling inför en motsä-
gelsefull utveckling. Å ena sidan har vi under de
senaste åren sett en välståndsutveckling i världen utan
motstycke tidigare i historien tack vare teknik och
vetenskap, ökad handel och förbättrade politiska
förutsättningar i form av slutet på det kalla kriget, å
andra sidan var det under samma 90-tal som den rika
världen övergav de fattiga genom att hela tiden mins-
ka biståndet till den lägsta procentuella nivån sedan
1960-talet.
Detta har lett till omfattande protester som har
riktats emot vad man har kallat för globaliseringen.
Samtidigt är den ökade internationaliseringen av
ekonomin och de allmänna förhållanden det som
åtminstone delvis förklarar denna välståndsutveck-
ling. Snarare handlar det om avsaknad av globalise-
ring eller att vissa delar av mänskligheten har varit
utestängda från denna välståndsutveckling.
På den här punkten utgjorde konferensen i Mon-
terrey inget genombrott, men man får säga att den är
en vändpunkt. Utgångsläget var inte det bästa. Som
jag antydde inledningsvis är biståndsprocenten - den
officiella resursöverföringen från stater till stater -
inte hela sanningen om utveckling, utan bara en del
av den. Men som vi alla vet spelar biståndet en oer-
hört viktig roll för att bana väg för det resursflöde
som kan leda till att målet om en avskaffad fattigdom
för mänskligheten någon gång kan uppnås.
I detta avseende var utgångsläget inför konferen-
sen ingalunda det bästa. Japan, världens största bi-
ståndsgivare, befinner sig i ett tillstånd av ekonomisk
stagnation. Varje signal från det landets sida om
kraftiga ökningar av biståndet kunde betraktas som
utesluten. Förenta staternas nya administration hade
ådagalagt minst sagt mycket stor tveksamhet till att
över huvud taget bedriva sitt utvecklingsarbete i form
av ett statligt bistånd. Även inom EU hade vi erfaren-
heten att det var svårt att uppnå samstämmighet inför
Monterreykonferensen om en förbättring av biståndet.
Den oro som man kunde hysa inför Monterrey-
konferensen även sedan konsensusdokumentet före-
låg gällde därför biståndet som en viktig mätare på
världssamfundets vilja och förmåga att uppnå millen-
niummålen och om det provet skulle bestås.
Sverige drev, tillsammans med likasinnade länder
inom EU som redan hade uppnått målet, mycket in-
tensivt långt före Monterreykonferensen frågan om
att EU skulle fatta ett samlat beslut och ställa upp dels
ett etappmål på vägen emot 2015, dels en slutstation
för att uppnå de 0,7 procenten.
Till sist, efter mycket omfattande diskussioner,
kröntes detta med framgång och Europeiska unionens
representanter kom alltså till Monterrey med löfte om
en uppgradering av biståndet som motsvarar, i nivå
från 2006, 7 miljarder dollar om året. Det betyder att
fram till dess skulle ett ökat bistånd av 20 miljarder
ställas till förfogande. Under tiden hade dessutom
ytterligare två länder antagit tidsplaner för att uppnå
0,7-procentsmålet.
Den amerikanske presidenten hade i första om-
gången förklarat sig vilja satsa ett engångsbelopp à 5
miljarder dollar. Efter det att beslutet i Barcelona
offentliggjorts reviderades det amerikanska förslaget
till en höjning av nivån med 5 miljarder dollar från
2006. Det var med det utgångsläget Monterreykonfe-
rensen kunde äga rum.
Generalsekreteraren angav att det offentliga bi-
ståndet behöver öka med 50 miljarder dollar. Det
ligger till grund för att jag inte vill karakterisera kon-
ferensen som ett genombrott utan som en vändpunkt.
Nu bryts tendensen till minskat bistånd och övergår i
sin motsats, att den rika världens resursöverföringar
kommer att öka.
Det är ett erkännande av den oacceptabla värld
som är verklighet för över 1 miljard människor och
av att vi lever i en gemensam värld. Isolering är inte
ett alternativ för att skapa en trygg tillvaro ens för de
egna medborgarna. Det är ett erkännande av att en
orättvis värld förblir en osäker värld.
Sverige har tillsammans med en rad likasinnade
länder, kanske i första hand Holland, drivit en mycket
intensiv kampanj inom unionen. Vi kan vara glada
över att den lyckades till hälften, dvs. att unionen
antog ett intermediärt mål om att 2006 uppnå motsva-
rande 0,39 % av BNP. Däremot misslyckades vi med
att få EU att ställa upp en slutstation för när vi ska
uppnå målet 0,7 % gemensamt. Om millenniemålen
ska uppnås måste det ske i god tid före 2015.
Jag skulle vilja ta kammarens uppmärksamhet i
anspråk för att nämna ytterligare en viktig omstän-
dighet från Monterreykonferensen där Sverige spela-
de en betydelsefull roll. Detta kommer att spela en
viktig roll i förberedelserna för fortsättningen, dvs.
det som ska äga rum i Johannesburg.
I den stora utredningen om utvecklingspolitiken i
allmänhet, Globkom, analyserar man förekomsten av
s.k. globala nyttigheter. Det är de nyttigheter som vi i
vårt eget land i hög grad förknippar med det goda
samhället: hälsa, miljö, vatten, luft och ett ordnat
samhälle. Vi räknar med att det finns ett starkt sam-
hälle som värnar de nyttigheterna.
I globaliseringens tidevarv har dessa nyttigheter
blivit just globala. Men det finns ingen ansvarstagare,
ingen som värnar dem och ingen som investerar i
dem. Det är ett av de viktigaste resultaten av Glob-
kom: Någon måste ta ansvar på det globala planet.
Vi hade hoppats att det skulle vara ett viktigt in-
slag i Monterreydokumentet. Som vi anförde före
konferensen såg vi det som ett misslyckande att det
inte skedde.
Vi tog ett initiativ. Sverige anordnade tillsammans
med Frankrike ett sidoarrangemang om globala nyt-
tigheter. Det blev utomordentligt välbesökt. Jag tror
att det var det sidoevenemang i Monterrey som hade
det största antalet besökare. Där fördes en diskussion
om en rad olika globala nyttigheter. Från svensk sida
valde vi, av naturliga skäl, vattnet. Det är en oerhört
knapp resurs som är en mycket viktigt global nyttig-
het. Sverige vill utveckla en särskild profil på det
området genom tillkomsten av det globala vattenor-
ganet i Stockholm.
Vi tog detta initiativ tillsammans med Frankrike.
Det ledde till att hela EU ställde sig bakom initiativet
att skapa en ny internationell kommission, helt i linje
med Globkoms förslag. Värdlandets president nämn-
de det särskilt i sitt slutanförande som ett resultat av
Monterreykonferensen.
Vi står nu inför att tillsammans med Frankrike ta
initiativ till att upprätta denna internationella kom-
mission för att konkretisera det fortsatta arbetet med
sikte på målet att halvera fattigdomen till år 2015. Det
gäller att definiera vad som avses med globala nyttig-
heter och föreslå hur dessa nyttigheter ska värnas och
utvecklas och komma de fattiga till del. Det handlar
också om hur arbetet ska finansieras. Det får ses som
en honnör till den stora utredning som gjorts i Sverige
- den första i sitt slag i den värld som bedriver ut-
vecklingsbistånd som har tagit detta mer samlade
grepp om biståndet.
Den sista synpunkt jag vill föra fram i rapporten
från Monterreykonferensen är att man slås av den
oerhörda ojämlikheten mellan rika och fattiga länder,
framför allt när det gäller ställningen vid förhand-
lingsbordet - den rena maktfördelningen. Om vi me-
nar allvar med talet om global rättvisa och solidaritet
måste det också avspegla sig i maktstrukturerna.
Utvecklingsländernas inflytande måste stärkas. Vi
måste vara beredda att dela med oss av makten.
Det finns i dag en stor enighet om handelns bety-
delse för de fattiga ländernas utveckling. Det kom
också till uttryck i plenardiskussionerna.
I Monterrey beslöts att bilda en mellanstatlig or-
ganisation för att stärka utvecklingsländernas infly-
tande i världshandelsorganisationen. Denna nya orga-
nisation kommer att spela en viktig roll för utveck-
lingsländernas möjlighet att påverka och utnyttja
handelsregler till sin fördel.
Låt mig också nämna att Sverige under konferen-
sens gång ingick en överenskommelse med Världs-
banken om en insats med 20 miljoner kronor för offi-
ciell finansiell förvaltning i Afrika, en annan insats
som också ska stärka de fattiga ländernas ställning
när det gäller maktfördelningen mellan rika och fatti-
ga.
Nu går arbetet vidare mot världstoppmötet om
hållbar utveckling i Johannesburg. Vi tar med oss
resultaten från Monterrey. Finansieringsfrågorna har
varit överskuggande i nord-syd-förhandlingar under
alla de stora världskonferenserna på 90-talet. Nu står
vi inför att skapa de konkreta resultaten. Löftena om
ökat bistånd ska bana väg för en sakdiskussion om de
avgörande framtidsfrågorna i Johannesburg.
Anf. 2 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag delar biståndsministerns uppfatt-
ning att Monterrey var en framgång. Kanske kunde
man ta nya initiativ och visa på nya vägar just därför
att man nådde fram till slutdokumentet. Man gjorde
en del intressanta iakttagelser.
Det är också viktigt att säga att Monterrey inte
blev ett forum för våldsamma demonstrationer som
man har sett under andra toppmöten. Det här var
fredligt. Man kunde se frivilligorganisationer dansa
långdans med Världsbanken. På lång sikt är den ty-
pen av manifestationer viktigare än gatsten och kros-
sade skyltfönster.
Man skulle kunna lyfta fram många sakfrågor.
Det var i Mexiko som FN höll sin första kvinnokon-
ferens 1975. Därför vill jag gärna lyfta fram jäm-
ställdhetsperspektivet. Världsbanken genomförde
1999 en omfattande studie av fattigdomen i världen.
Då var diskrimineringen av kvinnor en av de mest
nedslående iakttagelserna.
Runtom i världen pågår ett omfattande förtryck av
kvinnor. Inget samhälle behandlar kvinnor och män
likadant. Det skiljer naturligtvis mycket i fråga om
vilken grad av förtryck mot kvinnor som förekom-
mer. Det innebär inte bara övergrepp mot kvinnors
mänskliga rättigheter utan är också ett allvarligt hin-
der mot den ekonomiska utvecklingen, inte bara för
enskilda kvinnor utan för hela samhället.
Kvinnors möjlighet till makt, ägande och egna in-
komster är viktiga för att utrota fattigdomen. Därför
måste kvinnorna få en rättvis tilldelning av de ökande
resurser som kommer de fattigaste länderna till del,
såväl i form av bistånd som investeringar och handel.
Sammantaget måste kvinnoperspektivet belysas
mycket tydligt och arbetas med i fortsättningen.
Det saknade jag. Det var inte tydligt inskrivet i
Monterrey. Det hade funnits utrymme för att doku-
mentera det mer väl. När man blickade ut över för-
samlingen i Monterrey och såg den totala mansdomi-
nansen, med några enstaka kvinnliga undantag, kän-
des det lite oroväckande och ännu viktigare att man
belyste det i det fortsatta arbetet.
På vilket sätt tänker biståndsministern se till att
kvinnornas makt och ägande och behov av bättre
ekonomisk utveckling kommer till uttryck i det fort-
satta svenska arbetet?
Anf. 3 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Jämställdhetsperspektivet på utveck-
ling kom framför allt fram i den första delen av kon-
ferensen. Den var uppdelad i tre delar. Först var det
en rad olika organisationer som kom till tals. Det var
flera olika rundabordskonferenser. Sedan var det ett
ministermöte och därefter ett möte på regerings- och
statschefsnivå. Det var de tre delarna.
I den första delen kom det som Carina Hägg nu
tar upp till sitt mest tydliga uttryck. Bl.a. gjorde vår
svenske chef för IFAD, Lennart Båge, en analys av
landsbygdsutvecklingen. Han konstaterar där att tre
fjärdedelar av jordens fattigaste lever på landsbygden.
Det gäller framför allt de kvinnliga jordbrukarna, som
så gott som utan undantag brukar jorden utan att äga
den. De äger ingenting annat än möjligen det de går
och står i och kanske sina redskap.
Det är antagligen de fattigaste människorna på
jorden. Om milleniemålen om halvering av fattigdom
ska nås måste det ta sig uttryck i framför allt lands-
bygdsutveckling. All ekonomisk tillväxt hittills med
något litet undantag har börjat i jordbruket. I början
av konferensen kom det bättre fram än i de stora
slutanförandena. Det har kommit till ganska bristfäl-
ligt uttryck i slutdokumentet.
Det var flera av organisationerna som tog upp
könsrolls- eller könsfördelningsaspekterna på framför
allt fattigdomen. Det är en av de konkreta frågor som
anmäler sig i frågan om hållbar utveckling vid Johan-
nesburgkonferensen. Många av de synpunkterna
kommer att komma fram dels i förberedelserna för
konferensen i Johannesburg, dels i själva Johannes-
burg.
Vi kommer från svensk sida att uppmärksamma
dem framför allt i samband med att vi tar upp lands-
bygdsutvecklingen. En av de många bilaterala mötena
var med det amerikanska biståndsorganet US Aid. Vi
enades där om att vi gemensamt ska arbeta för att ta
upp den delen av utvecklingen i Johannesburg.
Anf. 4 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag tackar så väldigt mycket för bi-
ståndsministerns svar och den insikt som svaret tyder
på när det gäller just dessa viktiga frågor. Ska man
halvera fattigdomen måste man ha en annan inrikt-
ning på kvinnofrågorna.
Jag tror att det sedan det förra mötet i Mexiko
1975 finns det en ökad medvetenhet på det globala
planet. Men i många av de allra fattigaste länderna
som är i störst behov av åtgärder fattas det kanske
väldigt mycket både av kompetens och också av
medvetenhet om att man måste ha den inriktningen.
Fortfarande missgynnas kvinnor av traditionella
lagar och regler vad gäller ägande, arvsrätt, rätt till
giftermål, myndigheternas behandling osv. Man
måste vara ganska precis i det fortsatta arbetet och
konkret, visa med siffror och ha en mycket medveten
inriktning.
Jag kan ibland känna att vi där inte ens från
svensk sida lyckas fullt ut att i det yttersta ledet, i
verkställigheten, få de perspektiven involverade. Det
är lättare för mansledda organisationer i de fattigaste
länderna att synliggöra sina krav än kvinnoledda
organisationer. Man måste vara oerhört tydlig.
Anf. 5 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! I de slutanföranden som hölls ingick
bl.a. ett med en representant från frivilligorganisatio-
nerna som gav till känna sitt missnöje på den här
punkten väldigt tydligt. Man ansåg att konferensen
för lite hade uppmärksammat dessa frågor.
Från svensk sida har vi en lite annan utgångs-
punkt. Vi kommer att arbeta med kvinnofrågorna som
en explicit del i vår utvecklingsstrategi. Den första
prövostenen för detta är vårt bistånd till Afghanistan.
Det är nästan ett slags brännpunkt för den analysen.
Vi anordnar en rad arrangemang bl.a. i samarbete
mellan kvinnoorganisationer i vårt land och i Afgha-
nistan. Vi har också villkorsfäst vårt bistånd. Mer än
hälften ska gå till kvinnorna i det land som kanske
både symboliskt och sakligt är det som framstår som
det mest kvinnoförtryckande i hela världen.
Det är mycket möjligt att vi också kan tillgodogö-
ra oss det slags erfarenhet som vi får därifrån i vårt
multilaterala arbete inför Johannesburg. Men jag
delar Carina Häggs uppfattning att dessa förhållanden
måste uppmärksammas mycket bättre i vårt fortsatta
arbete med bistånd. Det kommer också att återspeglas
i den biståndsproposition som sedermera kommer att
läggas fram för riksdagen.
Anf. 6 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Under hela 1990-talet avlöstes den
ena FN-konferensen av den andra på områden där vi
globalt har stora tillkortakommanden. Det var det
sociala toppmötet i Köpenhamn, befolkningskonfe-
rensen i Kairo, kvinnokonferensen i Beijing, utbild-
ningskonferensen i Jomtien, miljökonferensen i Rio
osv. Då uppkom problemet: Så ska vi ha t, men var
ska vi ta t? Hur ska detta betalas? Därför var det bra
att Monterreykonferensen kom till stånd.
Det blev inte så mycket vid det här tillfället. Jag
och många andra hade naturligtvis hoppats på mycket
djärvare och bättre åtaganden från det internationella
samfundet och från länderna som deltog. Nu kan man
inte ge bistånd och pengar och tro att man kan lösa
utvecklingen på den vägen. Precis som biståndsmi-
nistern sade är det frihandel, demokrati och lag och
ordning som ska till.
Problemet är också att många länder fortfarande
använder bistånd som någon sorts budgetregulator.
Biståndsministern nämnde här som exempel Japan.
Får man lite bekymmer i de rika länder är det bistån-
det man hoppar på ganska snabbt. Även Sverige har
gjort det. Det är inget bra exempel.
Det viktiga nu är de åtaganden man har gått in i.
Detta är på något vis bottom line. Det skulle egentli-
gen vara mer. Hur kommer man nu att följa upp detta
och se till att länderna åtminstone lever upp till dessa
små åtaganden?
Anf. 7 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Till att börja med delar jag Bi-
örsmarks uppfattning eller antydan om att det var en
kolossal massa konferenser som egentligen inte födde
så förfärligt mycket resultat. Men de födde åtminsto-
ne den kraftsamlingen som det var att uppmärksam-
ma finansieringsfrågorna. Man kan därtill lägga att de
ledde fram till formuleringarna av milleniemålen. Vi
fick ändå en fokusering på hur det samlade bistånds-
och utvecklingsarbetet ska föras.
Att jag kanske ville ge Monterreykonferensen en
lite mer positiv tolkning beror nog på att jag blev
överraskad över USA:s omsvängning. USA:s finans-
minister Paul O Neill har i tal efter tal i stort sett
fördömt biståndet i den mening vi bedriver det. Ända
fram till strax före konferensen hade vi inga skäl att
hoppas att USA skulle göra några utfästelser om
direkta biståndsinsatser.
Där skedde alldeles uppenbart en omsvängning.
Det var möjligen under intryck av att EU kunde
samla sig ett beslut. Låt vara att också jag delar upp-
fattningen att det är otillräckligt och att Sverige,
Holland och andra likasinnade drev en helt annan
linje. Vi har fört tidtabellsförhandlingarna under ett
helt år i finansministerkretsen. Den amerikanska
omsvängningen är anmärkningsvärd och positiv.
Nu gäller det att följa upp det. Det är framför allt i
FN-organen och i DAC som vi nu hela tiden måste
hålla tummen på ögat dels när det gäller att dessa
utfästelser ska hållas, dels att kvaliteten på biståndet
ska värnas. Det är inte bara fråga om procenttal. Det
är också fråga om att avbinda biståndet och att ge det
en bättre kvalitet. Det gäller dessutom att komma bort
från de sakernas tillstånd när biståndet blir en regu-
lator för den nationella ekonomiska politiken.
Anf. 8 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Vi är ganska överens här. Vi i Sverige
ligger väl till internationellt sett. Det är inte tu tal om
det. Men det gäller också att vi driver på fortsätt-
ningsvis och inte tappar tempo. Om vi inte tar tag i
detta ordentligt kommer kommande generationer att
undra vad vi egentligen höll på med. När det gäller
ekonomisk överföring är det egentligen både för lite
och för långsamt. Det tror jag kan bli ett betyg över
den generation vi tillhör i de här frågorna.
USA har en väldigt viktig roll i de här samman-
hangen. Min uppfattning är att när det gynnar deras
egna syften kan USA vända på klacken och göra
någonting annat. Den 11 september visade det. Då
betalade man helt plötsligt in en massa pengar till FN.
Det hade man dragit på under åratal tidigare. Helt
plötsligt passade det deras intressen.
I fortsättningen gäller det, precis som biståndsmi-
nistern säger, att hålla tummen i ögat på dem så att
åtminstone de här små stegen säkras.
Anf. 9 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Till att börja med delar jag helt herr
Biörsmarks påpekande om hur vi kommer att bedö-
mas av våra efterkommande om vi inte nu fortsätter
det som vi började med i Monterrey. Det är trots allt
ett ganska kort steg. Det är vi överens om.
Låt mig lägga till en sak. Man kan vara lite förvå-
nad över den väldiga uppmärksamhet som de ameri-
kanska utfästelserna har fått. Europeiska unionen gav
vid samma tillfälle utfästelser om betydligt större
bistånd. Vi är ju världens största biståndsgivare. Men
här misslyckades vi som vanligt med att göra klart för
mänskligheten att det belopp som Europeiska unionen
har ställt i utsikt genom sitt beslut är av en helt annan
storleksordning än det amerikanska. Det är ändå den
amerikanska demonstrationen som får den stora upp-
märksamheten.
Här ingår naturligtvis också uppföljningen. FN:s
generalsekreterare ska varje år rapportera tillbaka om
resultaten av Monterrey. FN:s olika organ har ett
uppföljningsansvar. Vi har som land, tillsammans
med Frankrike, ett uppföljningsansvar när det gäller
de globala nyttigheterna. Till sist ska vi alltså följa
upp detta i DAC. För att återgå till den synpunkt som
Carina Hägg förde fram tidigare kan jag tillägga att
där kan vi också föra fram fördelningsfrågorna när
det gäller biståndet till de fattiga kvinnorna i världen.
Vi kan lägga särskild vikt vid detta i vår uppföljning.
Anf. 10 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tackar för den här informationen.
Jag hoppas verkligen att orden från Monterrey också
leder till handling. Det är mycket av det som bi-
ståndsministern räknar upp som är bra och en förut-
sättning för utveckling.
Jag vill ta ett exempel på hur det kan bli. Jag har
just kommit hem från en resa till Kongo-Brazzaville.
Där har presidenten tagit makten genom krig. Det har
varit tre förödande krig under 90-talet. Han har ge-
nomfört en folkomröstning om en konstitution där
han tillskansar sig oerhört stor makt. Man har genom-
fört en presidentvalskampanj som var genomkorrum-
perad. Det är vi ganska säkra på efter att ha varit där.
Presidenten är en av världens rikaste män, säger ryk-
tet. Han gör knappt något för de fattiga. Nästan all
mat importeras, till största delen från Frankrike. Allt
detta har skett med Frankrikes goda minne och med-
verkan på grund av deras intressen i oljefyndigheter-
na utanför kusten. Detta är alltså ett exempel på när
den rika världens girighet orsakar oerhört stort lidan-
de för befolkningen i ett land.
Nu samarbetar ju Sverige med Frankrike om detta
med globala nyttigheter som naturligtvis är mycket
bra. Men jag undrar om det kom upp någonting om
sambandet mellan investeringar - det är ju inte så
mycket investeringar för landet som sker - och hur i-
länder med sin exploatering orsakar så mycket. Jag
tycker att här måste vi få Frankrike att ändra inställ-
ning och beteende. Jag skulle vilja ha en kommentar
till det.
Anf. 11 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Vi hade över huvud taget ganska
många mycket spännande diskussioner kring sam-
bandet mellan det offentliga biståndet och den egent-
liga utvecklingen, om jag får använda det uttrycket.
Det resursflöde som kommer att avgöra om millenni-
emålen kan uppnås kan inte åstadkommas genom det
offentliga biståndet, utan det sker genom direktin-
vesteringar, handel och annan ekonomisk utveckling
på ett betydligt bredare plan. Där ska det offentliga
biståndet i första hand bana väg för och utgöra den
riktiga miljön. Här hade vi också en mycket värdefull
medverkan av representanter för näringslivet. Där
spelade också en svensk, Lars Anell som tidigare
varit verksam i Utrikesdepartementet och i Volvos
ledning, en viktig roll i detta. Där diskuterade man
just hur näringslivet ska kunna medverka i den här
utvecklingen och hur länderna ska arbeta för att möj-
liggöra den.
Här kommer man också in på frågan om de inri-
kespolitiska förhållandena i Afrika och det initiativ
om afrikansk utveckling, det s.k. NEPAD, som nu har
tagits av ett antal ledande politiker. Där tar de afri-
kanska länderna själva i större utsträckning ansvar för
att åstadkomma sådana förhållanden att en verklig
utveckling äger rum.
Tyvärr måste vi samtidigt konstatera att det har
ägt rum händelser i Afrika där det här samarbetet
testas och där man inte har visat den kraften, nämli-
gen i första hand i Zimbabwe och inte Kongo-
Brazzaville. Här finns det anledning att känna oro.
Det koloniala arvet från vissa av de tidigare kolonial-
staterna som fortfarande avspeglar sig i förhållandena
måste också förändras för att en verklig utveckling
ska kunna komma till stånd.
Jag hade ett väldigt intressant tankeutbyte med en
kollega i Rwandas regering. Jag var i några länder i
Afrika för att skaffa mig rätt utgångsläge innan jag
åkte till Monterrey. Vi talade om att det viktiga syftet
med NEPAD i första hand inte är att få investeringar
utifrån utan att det egna landets medborgare ska in-
vestera i det egna landet och inte på Bahamas, som
finansministern i Rwanda uttryckte saken.
Det här visar ju också att det är en oerhört lång
väg att vandra innan de förhållanden skapas som kan
leda till en verklig utveckling, såsom Marianne An-
dersson gav exempel på.
Anf. 12 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag är väldigt för detta med investe-
ringar och näringslivets deltagande i utvecklingen.
Det är vi helt överens om. Jag tycker att det är väldigt
bra. Men det finns också den andra sidan som handlar
om exploatering och de här intressena. De blir så
stora och starka att man medverkar i ett smutsigt
politiskt spel. Där måste vi, som har någorlunda rena
händer i det avseendet i alla fall, ställa oerhört stora
krav. Vi bör påpeka för Frankrike hur de agerar i ett
sådant här land. Det går väldigt lite bistånd till just
Kongo-Brazzaville med tanke på vad de har genomli-
dit.
Men det finns många som jobbar väldigt bra. Vi i
Sverige har ju stött landet, bl.a. efter den resa som vi
gjorde för två år sedan då en delegation var där. Det
är väldigt bra, men det måste bli en demokrati och ett
verkligt styre så att inte pengarna går vid sidan om.
Inkomsterna från oljan går ju inte till folket. Inkoms-
terna av skogsskövlingen i Malaysia går inte heller
till folket. Det finns många sådana saker. Det är vik-
tigt att ställa krav på ledarna i Afrika. Det håller jag
verkligen med om, men det ska också ställas krav på
i-länderna som beter sig på det här sättet.
Anf. 13 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Jag tror att vi gör precis samma be-
dömning av detta. När det gäller demokratins bety-
delse vill jag bara hänvisa till de meningsutbyten som
herr Biörsmark och jag har haft tidigare i den frågan,
och även vi har haft sådana. Vi måste också kraftig
markera kravet på demokrati i vår fortsatta utveck-
lingspolitik som en avgörande förutsättning för att en
utveckling över huvud taget ska komma till stånd.
Sedan vill jag gärna uppmärksamma generalsek-
reterarens initiativ om Global Compact, dvs. om
samverkan mellan staterna och näringslivet. Vi i
regeringen har försökt att följa upp det med vårt initi-
ativ om globalt ansvar som har fått en väldig uppslut-
ning från det svenska näringslivet.
Vi ska vara klara över att den här typen av kor-
ruption och förstörelse av ett land kräver två aktörer:
någon i landet men också någon som kommer utifrån.
Det är också väldigt viktigt att understryka inte bara
ländernas utan också näringslivets roll i utvecklingen.
Vi välkomnar i högsta grad generalsekreterarens
initiativ och har försökt följa upp det på det nationella
planet i samverkan med vårt näringsliv.
Anf. 14 JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Ett omfattande bistånd och andra
ökade insatser för finansiering av utveckling som
diskuterades i Monterrey är självklart av vikt. Sverige
har också under de senaste åren ökat biståndsbudge-
ten, men långt ifrån tillräckligt.
Vi i Sverige och andra i-länder använder i dag
långt över vår rättvisa andel av jordens naturresurser,
av det som kan kallas vårt rättvisa miljöutrymme. Vår
ekonomiska tillväxt bygger delvis på att vi har kunnat
konsumera så mycket av naturresurser från länderna i
syd och på att vi har lagt beslag på de globala all-
männingarna. Hela världen fungerar och har länge
fungerat som en resursbas för de omkring 25 i dag
industrialiserade länderna.
Man kan säga att det här leder till att vi sakta men
säkert har arbetat upp och fortsätter att arbeta upp vad
som kan kallas en ekologisk skuld. Det är en skuld till
människor i andra delar av världen och till kommande
generationer för alla de naturresurser som vi i prakti-
ken har bestulit dem på genom vår överkonsumtion i
dag och historiskt. Att vi ökar våra biståndssatsningar
ändrar inte detta grundläggande strukturella problem.
Miljörörelsen kräver inför Johannesburgsmötet att
i-länderna ska erkänna sin ekologiska skuld. Begrep-
pet "ekologisk skuld" finns efter påtryckningar från
oss i Vänsterpartiet också med i den naturvårdsskri-
velse som regeringen har lagt fram för ett par veckor
sedan. Där framhålls att vårt materiella välstånd
grundar sig på en delvis orättfärdig världsordning och
att vi med vårt sätt att leva kan sägas ha en ekologisk
skuld till många u-länder.
Jag vill fråga biståndsministern om Sverige har
tagit upp frågan om ekologisk skuld i arbetet inför
Monterrey. Det är onekligen en angelägenhet som har
en stark koppling till frågan om finansiering och
utveckling.
Anf. 15 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! De här frågeställningarna har jag i
min rapport om Monterrey försökt hålla fram inför
nästa stora internationella manifestation, nämligen
den stora konferensen om uthållighet i Johannesburg.
I Monterreydokumentet finns, även om begreppet
"ekologisk skuld" inte ingår, flera tankegångar som är
besläktade med detta.
Jag tror att vad som framför allt framstår som
viktigt för Sverige och för oss är två saker. Det gäller
först att möjliggöra en konsensus mellan den rika och
den fattiga världen om en hållbar utveckling, så att
inte den fattiga världen nu uppfattar att vi, de rika i
nord, plötsligt ålägger den fattiga världen en restrik-
tion i dess utveckling och tolkar hela hållbarhetsbe-
greppet som riktat mot dess ambitioner att förbättra
sina levnadsvillkor.
Det andra, som framför allt statsrådet Sommestad
har arbetat väldigt mycket med under sina förberedel-
ser för Johannesburgsmötet, handlar om produktions-
och konsumtionsmönster, som är underliggande om-
ständigheter som måste förändras för att utvecklingen
ska kunna länkas i sådana banor att vi kan förena
hållbarhet med en rättvis fördelning både av de
grundläggande resurserna och av konsumtionsförmå-
gan.
Det är just arbetet på förändrade produktions- och
konsumtionsmönster som de svenska ansträngningar-
na har inriktat sig på i förberedelserna inför Johan-
nesburgsmötet, och jag tror att vi åtminstone till en
del ansluter till de tankegångar som den föregående
talaren förde fram.
Anf. 16 JONAS RINGQVIST (v):
Fru talman! Jag hoppas att Sverige verkligen på
allvar lyfter fram frågorna om produktions- och kon-
sumtionsmönster eftersom de representerar ett miss-
lyckande från Riomötet. Vi har inte kommit framåt i
dessa frågor. Jag hoppas att regeringen driver frågan
om ekologisk skuld.
Vi kan konstatera att en svensk använder 12
gånger så mycket energi som en genomsnittlig indier
och 24 gånger så mycket textilier som en genomsnitt-
lig tanzanier. Det är siffror som förskräcker. Vi an-
vänder mer jordbruksmark än människor i u-länder,
släpper ut mer koldioxid osv. Detta beror nästan helt
på att jordens resurser fördelas utifrån marknadens
logik, där de som redan har alltid har de bästa förut-
sättningarna att skaffa sig mer.
Mer bistånd, mer handel eller mer ekonomisk
globalisering förändrar inte detta. Tvärtom kan det i
värsta fall öka på exploateringen såsom Marianne
Andersson lyfter fram i sitt exempel. Det är därför av
stor betydelse om i-länderna verkligen kan erkänna
sin ekologiska skuld och ta tag i produktions- och
konsumtionsmönster. Jag hoppas och förutsätter att
regeringen driver de frågorna hårt inför Johannes-
burgsmötet.
Anf. 17 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Produktions- och konsumtionsmöns-
ter är en av de huvudfrågor som vi har tagit upp inför
Johannesburgsmötet. Jag tror dessutom inte att man
ska underskatta handelns betydelse. Man kan se den
handel som i dag bedrivs som ett utflöde av de makt-
förhållanden som råder mellan nord och syd, där syd
nästan alltid diskrimineras på ett eller annat sätt i
handelsutbytet.
Jag får erinra om vår svenska historiska erfaren-
het. Vi hade i början av 1900-talet en utlandsskuld
som var vida större än bruttonationalprodukten, men
genom att vår handel inte begränsades utan vi kunde
exportera av de överskott som vi då faktiskt började
generera i vårt jordbruk fick vi möjlighet att inom
loppet av några få år göra oss i stort sett skuldfria.
Man ska alltså inte bortse från vad ett förbättrat
maktförhållande kan innebära för handeln och för en
rättvis fördelning. Detta undanskymmer dock inte på
något sätt att en avgörande betydelse måste fästas vid
förändrade produktions- och konsumtionsmönster i
enlighet med de siffror som den föregående talaren
nämnde om den oerhört orättvisa fördelningen i till-
gängligheten av resurser för olika delar av mänsklig-
heten.
Anf. 18 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Det är ju glädjande att ministern ser
lite av optimism efter mötet i Monterrey. Vi som har
följt det hemifrån känner väl tyvärr inte så särskilt
stor optimism om att man nådde resultat som skulle
kunna innebära att målet en halvering av fattigdomen
kan uppnås till 2015.
Jag vill återkomma till vattenfrågorna, som jag
tycker är ganska avgörande för det framtida livet på
vår jord. Såvitt jag förstått hölls det ett särskilt möte
där bl.a. vattenfrågan kom in som en viktig del.
Frågan är vilket uppdrag den kommission som ska
tillsättas ska ha. Kommer kommissionen att arbeta för
att vatten ska vara en global nyttighet i den bemärkel-
sen att också fattiga människor ska ha råd att använda
sitt vatten, eller kommer WTO-regler och annat att
lägga hinder i vägen för ägandefrågorna?
Anf. 19 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Vad beträffar hur Monterreykonfe-
rensen kommer att uppfattas här hemma har jag full
förståelse för att det kan uppstå skilda tolkningar. Det
faller mig naturligtvis inte in att från denna talarstol
yttra ett ord av tvivel på de svenska massmediernas
utomordentliga kompetens, men när jag har sagt detta
tvingas jag konstatera att det sätt på vilket den här
konferensen speglades enligt min mening inte gav
särskilt god hjälp till en rimlig tolkning av de upp-
nådda resultaten. Det skrevs och talades, med förlov
sagt, väldigt lite om denna konferens i våra medier,
vilket jag beklagar.
När det sedan gäller fortsättningen av arbetet med
de globala nyttigheterna var vi väldigt besvikna över
att vi inte fick med detta i Monterreydokumentet. Vi
ansåg att det var en utomordentligt viktig fråga, och
vi tyckte att vi hade en mycket bra dokumentation
genom Globkom. I den akademiska världen har detta
varit en allmänt känd företeelse, som har diskuterats.
Nobelpristagaren Stiglitz har tillsammans med Geor-
ge Soros t.o.m. lagt fram finansieringsförslag till hur
man ska skydda och investera i globala nyttigheter.
Vi kommer i kommissionen till att börja med att
göra sådana definitioner att vårt arbete inte flyter ut i
något allmänt och tekniskt, så att vi inte kan agera. Vi
ska också diskutera hur man ska organisera skyddet
av investeringarna i globala nyttigheter och hur de
ska finansieras.
Det är klart att eftersom vi valde vattnet som tema
för vårt inslag i sidoevenemanget är det naturligt för
oss att skötseln och värnet av tillgång på vatten
kommer att vara en av våra huvudfrågor. Vi räknar
med att det första sammanträdet i denna kommission
kommer att äga rum i Johannesburg i samband med
uthållighetskonferensen.
Anf. 20 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Jag noterar att ministern inte berör det
jag ser som kärnpunkten i vattenfrågan, nämligen
ägandefrågan och WTO-reglerna. Jag kan också för-
stå att frågorna om de globala nyttigheterna krockar
till sitt innehåll med nuvarande WTO-regler. Efter-
som WTO var en av parterna i konferensen kan jag
förstå att det fanns starka krafter som inte ville ha upp
de här frågorna på konferensen. Det är bra att Sverige
ändå har drivit på när det gäller de här frågorna, men
jag vill veta konkret: Hur står Sverige i förhållande
till vattenfrågorna, ägandefrågorna och WTO:s regel-
system?
Anf. 21 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Det måste trots allt vara en smula
mycket begärt att jag nu, när vi nu har kommit dit vi
har, nämligen att vi ska inleda detta arbete, skulle
vara färdig att redogöra för arbetets resultat. Det kan
inte anses vara senfärdigt om jag får något reservera
mig för att vi kanske först kan få arbeta igenom denna
materia, åtminstone få ha ett första sammanträde i
kommissionen, innan jag talar om var vi står i denna
viktiga fråga.
Jag tycker att det är ett nog så anmärkningsvärt
resultat att vi har lyckats svänga en hel internationell
konferens, där vi över huvud taget inte fick något
erkännande av själva problemet, till att detta har blivit
en av de frågor som i slutskedet angavs som ett hu-
vudämne. Sedan kanske vi något får avvakta resulta-
tet av arbetet i kommissionen innan jag redogör för
resultatet.
Anf. 22 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Jag vill också tacka biståndsministern
för informationen.
Vad jag har förstått hade Frankrike och Tyskland
ett förslag om upprättande av ett globalt ekonomiskt
och socialt säkerhetsråd. Man hade också föreslagit
skatt på valutatransaktioner. Det förslaget stöddes vad
jag har förstått också av G77-länderna. Man pratade
också om att man är i behov av nya organisationer
och att finansiering borde ske också genom skuldav-
skrivningar, minskade militära utgifter och skatt på
spekulativa finansiella transaktioner.
Då undrar jag om Sverige har ställt sig bakom ett
sådant här förslag och vad som har hänt med det
förslag som kom från Frankrike och Tyskland.
Jag har också en annan fråga som är kopplad till
detta med minskade militära utgifter. Vi vet att de
rika ländernas vapenindustri jobbar på högvarv nu.
Man ökar dels produktionen och dels exporten till
dessa länder. Finns det någon koppling där? Har man
över huvud taget diskuterat det ansvar som den rika
världen har gentemot de fattiga länderna och deras
militära utgifter?
Anf. 23 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Jag ska börja med att bekräfta att pre-
sident Chirac i sitt anförande just tog upp frågan om
ett ekonomiskt säkerhetsråd. Vi har varit mycket
positiva till detta: Upphovsmannen till detta förslag
heter Ingvar Carlsson. Men jag ska erkänna att vi inte
hade bedömt att den här frågan skulle få ett så om-
fattande stöd. Jag kanske borde ha nämnt detta i mitt
inledningsanförande. Vi ser det som oerhört glädjan-
de att två av EU:s mest betydande medlemmar tar
upp detta. Den som förde fram det från tysk sida var
min kollega, biståndsministern Heidemarie Wieczo-
rek-Zeul, och hon förde fram det som ett personligt
förslag. Det var alltså inte knutet till den tyska rege-
ringen. Men att Frankrikes president lade fram det är
ju nog så anmärkningsvärt. Vi hoppas att han ska föra
det vidare till det G8-möte som äger rum i sommar.
Det är självklart att med den signalen kommer vi att
göra vårt yttersta för att vidareutveckla detta.
När det gäller sambandet mellan rustningarna och
utvecklingen vill jag bara nämna en sak. Jag har själv
vid flera tillfällen, som Murad Artin säkert har upp-
märksammat, tagit upp precis denna fråga som sär-
skilt viktig i utvecklingsförloppet. EU:s beslut om att
minska tullarna eller ta bort dem från de fattigaste
länderna gäller everything but arms, dvs. det gäller all
produktion utom vapen och ammunition. Det är en
markering från EU:s sida om hur man vill att det här
arbetet ska bedrivas. Jag räknar med att Sverige på ett
eller annat sätt kommer att ta konkreta initiativ till att
uppmärksamma rustningsfrågorna vid uthållighets-
konferensen i Johannesburg.
Anf. 24 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Jag ser också i de senaste rapporterna
som jag har fått om vapenindustrin att krigsmaterie-
lexporten har ökat till vissa diktatoriska länder, och
de flesta av de här länderna är fattiga läder. Jag menar
att det är oerhört viktigt att Sverige driver på utifrån
ett moraliskt perspektiv. Å ena sidan betalar vissa
rika länder bistånd, å andra sidan exporterar man
vapen till dessa länder. Därför tycker jag att det är
viktigt att Sverige driver på den här frågan om utrust-
ning och hur det moraliskt rimmar med biståndet.
Anf. 25 Statsrådet JAN O KARLSSON (s):
Fru talman! Som anhängare av ett starkt svenskt
försvar måste jag till att börja med erkänna att jag har
vissa moraliska restriktioner. Jag tycker att andra
länder bör ha samma rätt till försvar som vi.
Jag vill samtidigt gärna hålla med Artin om att det
är oerhört betydelsefullt att vi får till stånd en föränd-
ring av de här förhållandena. Det är säkerligen så att
handeln med vapen är en av de mest destabiliserande
och utvecklingsfientliga delarna i den afrikanska
utvecklingen. Allt som kan göras för att åstadkomma
en förbättring av detta måste ske.
Exakt i vilken form som detta ska kunna ske vid
nästa tillfälle, som är just den här konferensen, vill
jag för dagen inte uttala mig om, men eftersom vi i
den svenska regeringen har gjort väldigt tydliga utta-
landen på den här punkten känner vi en förpliktelse
att följa upp detta på bästa möjliga sätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Anmälan om fördröjt svar på interpella-
tion
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:
Interpellation 2001/02:334
Till riksdagen
Interpellation 2001/02:334 Yvonne Ruwaida (mp)
om palestinska barn i fängelse
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
23 aptil 2002.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 27 mars 2002
Utrikesdepartementet
Anna Lindh
5 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.
Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM74 Hamndirektivet KOM (2001) 35 och
KOM (2002) 101 till trafikutskottet
6 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
2001/02:142 till finansutskottet
Förslag
2001/02:RR18 till skatteutskottet
Motioner
2001/02:Ju12 till justitieutskottet
2001/02:Ju11 till justitieutskottet
2001/02:MJ27 till miljö- och jordbruksutskottet
2001/02:L16-L27 till lagutskottet
2001/02:So46 till socialutskottet
2001/02:K85-K88 till konstitutionsutskottet
2001/02:Kr8 till kulturutskottet
7 § Förnyad bordläggning
Föredrogs och bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 2001/02:KU14
och KU15
Finansutskottets betänkande 2001/02:FiU25
Försvarsutskottets betänkande 2001/02:FöU7
Socialutskottets betänkanden 2001/02:SoU15 och
SoU10
Trafikutskottets betänkanden 2001/02:TU8 och TU9
8 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositioner
2001/02:154 Anpassning av skattereglerna för utom-
lands bosatta pensionärer i det reformerade pen-
sionssystemet
2001/02:165 Skatteregler mot handel med skalbolag
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2001/02:AU4 Arbetsliv
Justitieutskottets betänkande
2001/02:JuU8 Den ekonomiska brottsligheten
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU18 Jakt och viltvård
9 § Anmälan om interpellation
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 3 april
2001/02:347 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
försvarsminister Björn von Sydow
Beredskapen vid oljekatastrofer i Östersjön
Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 9 april.
10 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 3 april
2001/02:982 av Carina Hägg (s) till justitieminister
Thomas Bodström
Tvångsäktenskap och kusinäktenskap
2001/02:983 av Lars Wegendal (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Handläggningstider hos PTS vad gäller kommunala
frekvenstillstånd
2001/02:984 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
näringsminister Björn Rosengren
Kommunal konkurrens
2001/02:985 av Inger René (m) till jordbruksminister
Margareta Winberg
Livsmedelsdatabasen
2001/02:986 av Sten Tolgfors (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Skolverket
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 9 april.
11 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 3 april
2001/02:931 av Maria Larsson (kd) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Kvinnor på ledande befattning inom offentlig sektor
2001/02:959 av Birgitta Sellén (c) till näringsminister
Björn Rosengren
Mitträcken och trafiksäkerheten
2001/02:961 av Sven Bergström (c) till statsrådet
Mona Sahlin
Mobiltelefontäckningen
2001/02:963 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) till kul-
turminister Marita Ulvskog
Stödet till de regionala förenings- och folkrörelsear-
kiven
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 9 april.
12 § Kammaren åtskildes kl. 12.59.
Förhandlingarna leddes av talmannen.