
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2001/02:58</div>
<div class="sidhuvud_datum">Fredagen den 25 januari</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 9.00 11.00</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>Protokoll
2001/02:58
--------------------------------------------------------------------------------
----------</pre><pre>1 §  Ledighet, m.m.
Andre vice talmannen meddelade att Lena Sand-
lin-Hedman (s) ansökt om föräldraledighet under
tiden den 28 januari-3 mars 2002.</pre><pre>Kammaren biföll denna ansökan.</pre><pre>Andre vice talmannen anmälde att Marie-Louise
Rönnmark (s) skulle tjänstgöra som ersättare för Lena
Sandlin-Hedman.</pre><pre>2 §  Ny riksdagsledamot, m.m.</pre><pre>Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna</pre><pre>Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
möter
Till Valprövningsnämnden har från Valmyndig-
heten inkommit bevis om att Anders Bengtsson (s),
Knislinge, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m.
den 31 januari 2002 sedan Ingegerd Wärnersson (s)
avsagt sig sitt uppdrag som riksdagsledamot. Från
Valmyndigheten har också inkommit protokoll angå-
ende utseende av ersättare.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya ledamoten och protokollet angå-
ende ersättare och därvid funnit att de blivit utfärdade
i enlighet med 19 kap. 11 § vallagen.
Stockholm den 24 januari 2002
Lars Tottie/
Kerstin Siverby</pre><pre>3 §  Svar på interpellation 2001/02:158 om pla-
ceringar av EU-institutioner</pre><pre>Anf.  1  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Sten Andersson har frågat statsmi-
nistern vilka initiativ som ska tas för att kommande
beslut om placering av EU-institutioner ska grunda
sig på ett övergripande EU-perspektiv snarare än ett
snävare nationellt perspektiv.
Statsministern har uppdragit till mig att besvara
interpellationen.
Det belgiska ordförandeskapet valde att i Laeken
presentera ett förslag till placering av ett stort antal
myndigheter. Någon enighet kunde dock inte uppnås
kring förslaget. Uppgiften övergår nu till det spanska
ordförandeskapet. I avvaktan på enighet om något
annat inrättas livsmedelsmyndigheten tillfälligt i
Bryssel och Eurojust tillfälligt i Haag.
Sverige sökte som ordförande inför Göteborg in-
formellt sondera förutsättningarna för ett något mind-
re paket, begränsat till myndigheter vars inrättande
det fanns beslut om eller enighet kring redan tidigare.
Sonderingarna gav negativt resultat. Något förslag
framfördes därför inte.
Uppgiften är alltså svår. Men själva paketmodel-
len är känd från många förhandlingssammanhang,
även vad avser EU-myndigheters placering. I juni
1992 kunde man i Edinburgh besluta i frågor som
avsåg de stora institutionernas placering. Man beslöt
då också att framtida beslut om placering av myndig-
heter ska tas med enhällighet i Europeiska rådet och
att medlemsländer utan tidigare myndigheter eller
institutioner ska ha prioritet. I oktober 1993 kunde
man vid Europeiska rådets möte i Bryssel med fram-
gång besluta om förläggningen av inte mindre än nio
myndigheter.
Regeringens hållning är att det bör föreligga enig-
het om det objektiva europeiska behovet av att inrätta
en EU-myndighet innan det beslutas om dess geogra-
fiska placering, separat eller som del av ett paket.
Upprättande och utplacering av EU-myndigheter bör
alltså stå på saklig grund. Medlemsländer som saknar
myndighet bör i enlighet med beslutet i Edinburgh
1992 ha prioritet när placeringen av nya beslutas.
Endast Finland och Sverige saknar nu sådana. Sverige
har tydligt uttalat stöd till en lokalisering av livsme-
delssäkerhetsmyndigheten till Finland.
För vår egen del kan flera alternativ bli aktuella.
Vi har nära kontakt med det spanska ordförande-
skapet i frågan. Jag är övertygad om att Spanien
kommer att se till att lokaliseringsfrågor av det aktu-
ella slaget förs till beslut först när en ordentlig bered-
ning avslutats.</pre><pre>Anf.  2  STEN ANDERSSON (-):
Fru talman! När medierna rapporterade från detta
möte i Laeken talades det i rubrikerna om sandlåde-
krig och verbalt krig. Nu har vi lyssnat till Anna
Lindhs version. Då undrar jag, fru talman: Beskriver
man samma sak? Det är möjligt att detta är någon
form av kritik på diplomatspråk. Men vanliga männi-
skor undrar om det är samma möte som beskrivs.
Det som medierna framförde var kritik mot rena
barnsligheter, där man, ursäkta uttrycket, kastade skit
på varandra. Ledande statsmän i Europa uppträdde
som icke myndiga personer. T.ex. Italiens statschef
kunde inte acceptera en placering av en livsmedel-
smyndighet i Helsingfors i Finland eftersom man i
Finland inte kan laga vissa rätter. Frankrikes statschef
hade också synpunkter. Han tyckte att man i Sverige
kunde få ett modellinstitut eftersom vi har så vackra
flickor. Detta hävdar seriösa journalister. Det fram-
fördes på fullt allvar.
Jag har fått ett utdrag från en intervju med stats-
minister Göran Persson i TV:s Aktuellt. Med anled-
ning av den vill jag ställa en fråga till statsrådet.
Göran Persson säger: Vi var upprörda över pake-
tet för att vi tyckte att det var illa förberett. Det kostar
pengar, och vi är nettobidragsgivare till EU.
Nu är det inte statsministern som ska svara på
detta utan Anna Lindh, men jag ställde min interpel-
lation till statsministern. Menar han med detta att man
ska tilldelas institutioner baserat på hur mycket peng-
ar man ger till EU? Jag skulle vilja ha svar på den
frågan.
Fru talman! Till sist: Jag tror inte att den här cir-
kusen ökar förtroendet för den europeiska unionen,
varken de interiörer som kom fram via medierna efter
mötet eller den något friserade skönmålning som
Anna Lindh i dag tydligen sysslar med.</pre><pre>Anf.  3  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag vet inte om jag gör vare sig
skönmålningar eller något annat. Jag har över huvud
taget inte rapporterat om mötet, eftersom jag inte
uppfattade att frågan gällde vad som hade skett på
själva mötet. Jag har bara meddelat att inga beslut
fattades på mötet. Jag har alltså inte sagt att mediebe-
skrivningen är fel. Men det som jag går in på i svaret
är hur vi ska förbereda och fatta beslut om institutio-
ner i framtiden. Först ska vi veta att institutionerna
behövs. Sedan ska vi i första hand tillgodose sådana
länder som inte redan har EU-institutioner. Men det
ska enbart ske om EU-institutionerna verkligen har
ett värde.</pre><pre>Anf.  4  STEN ANDERSSON (-):
Fru talman! Jag har inte tagit med mig min inter-
pellation. Men jag tror att jag i den refererade till
uttalanden där mötet betecknades som sandlådekrig.
För min del är det så att en institution ska placeras
där den gör bäst nytta. Om många institutioner kan
göra bra nytta för hela unionen i ett visst land tycker
jag t.o.m. att mycket ska till för att man inte ska pla-
cera flera institutioner där om det är bäst för den goda
sakens skull. Jag tycker inte att man ska införa någon
tilldelningsorganisation.
Jag måste ändå upprepa mitt påstående från det
förra inlägget. Jag tycker att beskrivningen från Anna
Lindh och det som journalister påstår har hänt vid
detta möte faktiskt ger EU ett sämre anseende än EU
borde ha.</pre><pre>Anf.  5  Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Vi kan beklaga det som har skett. Det
som vi diskuterar här är den fråga som har ställts om
vilka initiativ som avses vidtas för att ett kommande
beslut om placering av EU-institutioner ska grunda
sig på ett övergripande EU-perspektiv snarare än ett
snävare nationellt perspektiv.
Jag har svarat, och jag har svarat att institutioner-
na i första hand ska vara välgrundade som sådana och
att man i andra hand vid placeringen försöka tillgodo-
se de länder som inte har några EU-institutioner. Men
självklart ska man också fatta ett beslut utifrån var en
institution lämpligen också bör finnas.
Det är ingenting som gör att jag t.ex. ifrågasätter
lämpligheten av att placera ett livsmedelssäkerhetsin-
stitut i Finland. Det tror jag att Finland sköter alldeles
utmärkt. Jag tror att vi även vid andra kommande
myndighetsplaceringar kommer att se att det går att
tillgodo se de länder som är utan myndigheter och att
samtidigt se till att det blir bästa möjliga placering av
EU-institutioner.</pre><pre>Anf.  6  STEN ANDERSSON (-):
Fru talman! Avseende Anna Lindhs sista inlägg
vill jag säga att jag hoppas att hon, för EU:s skull, får
rätt.
Avslutningsvis: Om politiker på ett torgmöte bra-
kar ihop och har ordbyten som ibland kanske ligger
på en alltför låg nivå kan väl accepteras. Men jag
varken kan eller vill acceptera att ledande politiker i
Europa som har hela Europas öde i sina händer agerar
som om de uppträdde på ett sämre torgmöte. Och om
de har behov av att göra det gäller det att se till att
inte göra det när TV-kameror eller radiomikrofoner är
påkopplade.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>4 §  Svar på interpellation 2001/02:142 om värn
för äldre</pre><pre>Anf.  7  Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Tullia von Sydow har frågat mig vil-
ka åtgärder regeringen avser att vidta i syfte att stärka
de äldres trygghet i vårt samhälle.
Tullia von Sydow interpellerade också i våras om
övergrepp mot äldre. Jag sade då att jag tror att
många av de satsningar som har genomförts i sam-
band med den nationella handlingsplanen för äldre-
politiken kan ha betydelse för att indirekt förebygga
förekomsten av övergrepp och våld mot äldre perso-
ner. Detta gäller t.ex. satsningen på utveckling av
stödet till anhöriga i landets kommuner.
Socialstyrelsen kommer under våren att presentera
resultatet av en uppföljning som genomförts avseende
tillämpningen av den nya bestämmelsen om anmäl-
ningsplikt för personal inom äldreomsorgen, den s.k.
lex Sarah. Tidigare uppföljningar har visat att be-
stämmelsen har upplevts som svårtolkad av dem som
ska tillämpa den. Socialstyrelsen har därför meddelat
föreskrifter och allmänna råd angående tillämpningen
som gäller fr.o.m. den 1 juli 2000. Min förhoppning
är att dessa föreskrifter och allmänna råd har under-
lättat tillämpningen av bestämmelsen och därigenom
medfört en ökad trygghet för äldre personer inom den
kommunala äldreomsorgen.
Tullia von Sydow hänvisar i interpellationen till
den studie som Brottsoffermyndigheten nyligen har
genomfört, med hjälp av stimulansbidrag i samband
med handlingsplanen för äldrepolitiken. Resultatet av
Brottsoffermyndighetens studie visar att frågan om
våld och övergrepp mot äldre måste ges en ökad
uppmärksamhet och vidare utforskas. Studiens resul-
tat visar också att det är av stor vikt att äldre perso-
ners situation och förhållanden beaktas i arbetet med
brottsförebyggande frågor.
Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang be-
rätta att regeringen i juni förra året uppdrog åt
Brottsoffermyndigheten att förbereda, utforma och
genomföra ett forskningsprogram för brottsoffer-
forskning (Ju2001/4718). I detta uppdrag understryks
att äldres utsatthet för brott är ett angeläget forsk-
ningsområde. Ökad kunskap om äldres utsatthet
kommer att ge oss ökade möjligheter att vidta ytterli-
gare åtgärder för att stärka de äldres trygghet i sam-
hället. Våld mot äldre kommer dessutom att upp-
märksammas särskilt på den nationella konferens som
Brottsoffermyndigheten anordnar i Stockholm den 22
februari med anledning av brottsofferdagen.</pre><pre>
Anf.  8  TULLIA VON SYDOW (s):
Fru talman! Först och främst vill jag tacka så
mycket för svaret på min interpellation. Den sorgliga
händelsen i Gislaved i förrgår har satt strålkastarljuset
på att gamla människor i väldigt många fall är utsatta
för våld och olika obehagliga situationer både i sär-
skilda boendeformer och i eget boende.
Jag interpellerade i frågan för ett år sedan och fö-
reslog då att Sverige, efter norskt mönster, skulle
börja arbeta med frågan om våldet mot äldre männi-
skor. Då hänvisade socialministern i sitt svar till
Brottsoffermyndighetens kommande utredning, som
syftade till att just öka kunskaperna om våldet mot
äldre. Socialministern ville i avvaktan på resultatet av
den utredningen inte heller diskutera vidare åtgärder.
Den 5 oktober i fjol offentliggjorde myndigheten
resultatet av utredningen. Den visade med stor tydlig-
het att gamla människor ofta är utsatta. Så mycket
som 16 % av de gamla kvinnorna och 13 % av män-
nen beräknar man utsätts för våld och trakasserier.
Många gamla har också bestående men på grund av
att de tidigare i livet utsatts för fysiskt våld och därför
lider av en bestående rädsla.
Jag tycker att Brottsoffermyndighetens utredning
var så pass oroande att snabba åtgärder hade bort
vidtas. Den slutsatsen drar också myndigheten själv,
som anser att våldet mot äldre är ett folkhälsoproblem
som kräver åtgärder som det inte finns anledning att
vänta med, i synnerhet som det finns modeller för
stöd och hjälp till utsatta gamla som man kan inspire-
ras av från andra länder. Som exempel nämns Värn
för äldre i Norge, precis det projekt som jag nämnde i
min första interpellation. Man har skapat en väl fun-
gerande och välprövad modell för hur en hjälpinsats
kan utformas.
Andra åtgärder som Brottsoffermyndigheten anser
vara angelägna är akut skydd i form av jourplatser,
kvalificerad rehabilitering av olika slag, ökad med-
vetenhet och kunskap inom socialtjänsten, vården och
rättsväsendet, förnyad brottsstatistik så att våld mot
äldre synliggörs. Dessutom gäller det fortsatt forsk-
ning kring våldet mot äldre. Det har nu gått fyra må-
nader sedan utredningen offentliggjordes, men ingen-
ting har hänt.
Fru talman! Det får inte vara så att det krävs så
påtagliga bevis som bandinspelningar uppspelade i
radio och TV för att åtgärder ska vidtas. Att gamla
utsätts för våld har vi vetat länge, men gårdagen pe-
kar på behovet av snabba åtgärder. Vilka åtgärder
avser socialministern att vidta?</pre><pre>Anf.  9  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Tullia von Sydow rör sig över tre del-
vis olika problemställningar, och det är rätt viktigt att
reda ut dem.
Det första som vi blir påminda om i Gislaved är
att många människor dessvärre upplever en otrygghet
i den omsorg som samhället arrangerar och finansie-
rar. Det är ett annat problem än den otrygghet som
många äldre människor känner i samhället i övrigt -
risken för att bli utsatt för våld eller kränkningar i
samhället.
Om vi börjar med äldreomsorgen är det ett själv-
klart krav att alla människor som blir föremål för
samhällets omsorg och vård ska känna fullkomlig
tillit till vården. Det får aldrig hända att personalen
kränker på det sätt som uppenbart har skett i Gisla-
ved.
Här har vi emellertid ett sedan några år väl ut-
vecklat system för att anmäla denna typ av händelser
just för att tillse att de inte upprepas och för att tillse
att de människor som inte är lämpliga förs bort från
verksamheten.
För det första har, sedan lex Sarah beslutades,
personalen i hela äldreomsorgen en skyldighet att
anmäla när de misstänker eller oroar sig för att det
skulle förekomma någon form av kränkande behand-
ling, missvård eller misskötsel. Socialstyrelsen har
utrett i vilken mån lex Sarah verkligen har kommit till
användning. Sedan juli 2000 har man också gett ut
nya anvisningar. Det är viktigt att personalen utnyttjar
dessa och lever upp till de krav som lagen ställer.
För det andra har länsstyrelsens skyldighet att till-
se verksamheten och vid kontakter med kommunen
se till att man lever upp till höga krav.
För det tredje har Socialstyrelsen det övergripande
tillsynsansvaret för hela äldreomsorgen.
Vi har i Sverige skapat ett system för att snabbt
kunna reagera när vi märker att någonting har gått fel.
Det är klart att i en verksamhet som berör nästan
300 000 anställda finns det en risk för att det är några
som inte klarar sin uppgift och som inte är kompe-
tenta. Då är det viktigt att ha ett system som reagerar.
Vi får avvakta och se vad länsstyrelsens och poli-
sens utredningar har att säga när det gäller Gislaved.
Vad är det som inte har fungerat? Är det arbetsled-
ningen som inte har räckt till? Eller är det någonting
annat som inte har fungerat? En sak vet vi, och det är
att man inte har haft någon brist på personal i Gisla-
ved. Det är inte för få anställda i förhållande till an-
nan äldreomsorg, utan man har varit ganska väl för-
sörjd. Allmän sett rör det sig inte heller om ett miss-
skött vårdhem, utan här har väldigt mycket fungerat.
Ändå är det några som inte lever upp till de krav som
ställs. Vi har anledningen och följa utredningen angå-
ende Gislaved och se vilka åtgärder som eventuellt
skulle behöva förstärkas.
Den andra problemställningen som Tullia von Sy-
dow förtjänstfullt tog upp är det allmänna hotet i
samhället. Många äldre människor känner en otrygg-
het, precis som Tullia von Sydow har sagt. Det är
viktigt att vi hittar instrument för att kunna skapa
trygghet.
På Tullia von Sydows initiativ bjöd vi in det nors-
ka Värn för äldre. Man skulle ha kommit hit i decem-
ber, men av olika skäl har besöket i Sverige skjutits
upp, men man kommer senare. Det norska Värn för
äldre är intresserade av dels att diskutera lex Sarah,
eftersom det inte finns någon motsvarighet i Norge,
dels att förmedla sin erfarenhet när det gäller att ska-
pa trygghet för de äldre. Vi är inte alls ointresserade
av att ta del av deras erfarenheter och se till att vi i
möjligaste mån kan göra samma sak.
Den tredje frågan gäller Brottsoffermyndighetens
rapport som kom för fyra månader sedan. Om fyra
veckor ska det hållas en stor konferens för att föra ut
kunskaperna och erfarenheterna i rapporten. De som
är ansvariga för att göra någonting är kommunerna
som kommer att delta vid denna konferens.</pre><pre>Anf.  10  TULLIA VON SYDOW (s):
Fru talman! Jag håller med om att detta med ut-
sattheten i består av två olika frågor. Vi vet att det
händer saker och att det inte fungerar bra inom de
särskilda boendeformerna. Vi vet också att lex Sarah
hitintills inte har fungerat. Så sent som på Ekot i
morse kunde vi höra personal som berättade hur svårt
det är att anmäla kolleger.
Det andra frågan handlar om äldre i eget boende.
Där handlar det om utsatthet av ett lite annorlunda
slag. Man är utsatt för anhöriga som utnyttjar en på
olika sätt. Det förekommer även fysiskt och psykiskt
våld.
Jag anser att det fattas kompetens. Kommunerna,
polisen och andra myndigheter som behöver lära sig
mycket mera om hur de ska gå till väga och hur de
ska hantera dessa mycket svåra frågor.
Jag skulle vilja se ett kompetenscentrum där man
kunde forska och utarbeta metoder som kunde läras ut
till de människor som är satta att värna om de äldres
trygghet. Det behövs information av ett speciellt slag.
Detta är frågor som vi över huvud taget inte talar om
här i Sverige.
Jag önskar verkligen att ett utflöde av den stora
konferensen, som jag hoppas att jag får möjlighet att
delta i, kan bli att man inrättar ett kompetenscentrum
av något slag.</pre><pre>Anf.  11  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Som Tullia von Sydow har påpekat
diskuterar vi delvis olika problem, men det har det
gemensamt - och det är viktigt - att det handlar om
människors utsatthet, om fördomar om äldre och om
bristande respekt. Det är detta som händelsen i Gisla-
ved antyder, att personal inte har haft respekt för de
människor som de är satta att ge vård och omsorg.
Den andra problemställningen är att denna bristande
respekt leder till en allmän otrygghet också i andra
miljöer som äldre människor lever och vistas i.
Det finns två problem i äldreomsorgen som är ge-
nerella, även om min övertygelse är - och det är vik-
tigt att säga - att svensk äldreomsorg mestadels fun-
gerar med den respekt som det finns anledning att
kräva. Personalen gör ett fantastiskt arbete.
Det ena problemet är att det fortfarande saknas
personal i tillräcklig utsträckning inom äldreomsor-
gen. Nu kan man glädjande konstatera att Socialsty-
relsen rapporterar att under den senaste sexårsperio-
den har antalet anställda i äldreomsorgen ökat med ca
29 000, dvs. det är en ökning från 270 000 till
300 000. Det innebär att vi är på väg mot en utveck-
ling där antalet anställda faktiskt ökar.
Det andra problemet är att det gäller att få tag i
personal med rätt kompetens och rätt utbildning. Där
har svensk äldreomsorg ett problem. Väldigt många
av dem som arbetar inom omsorgen har inte den
utbildning som krävs för uppgiften. Då är det viktigt
att man från statsmakterna och kommunerna arbetar
med att erbjuda kompetens och ökad utbildning, och
det arbetet pågår.
Jag ska be att få återkomma till frågan om kom-
petenscentrum.
I november månad uppvaktades jag av Demens-
förbundet. Vi hade en spännande diskussion om bris-
tande kunskap om i första hand demens och över
huvud taget när det gäller äldreomsorgen. Vi kom
överens om att regeringen ska tillsätta en särskild
arbetsgrupp som ska arbeta med i första hand att öka
kunskapen om demens. Den ska undersöka forsk-
ningsläget och över huvud taget gå igenom vilka
områden där vi behöver förstärka våra insatser, sprida
ny kunskap och stimulera forskning.
Vi håller på att arbeta med direktiven till denna
arbetsgrupp, och vi kommer att presentera dem om
några veckor. Då hoppas jag att vi kan diskutera om
det behövs ett särskilt nationellt kompetenscentrum
eller liknande för att stärka äldreomsorgen.
Väldigt mycket av det som Tullia von Sydow ef-
terlyser är redan på gång. Vi kan steg för steg göra
avstämningar för att skapa den trygghet för äldre som
Tullia von Sydow så förtjänstfullt är företrädare för.</pre><pre>Anf.  12  TULLIA VON SYDOW (s):
Fru talman! Det låter alldeles utmärkt. Jag är tack-
sam för alla steg framåt som tas.
Jag vill också påpeka att jag tycker att det är vik-
tigt att man inte koncentrerar allt kring de dementa.
Här är det fråga om helt vanliga gamla människor
som blir utsatta för våld, övergrepp, trakasserier och
hån. Också detta måste man ta tag i.
Det är därför som jag anser att det behövs ett
kompetenscentrum. Vi har redan kunskap om de-
mens. Vi vet väldigt mycket om vilka krav som ska
ställas osv. Däremot vet vi inte så mycket om de mer
subtila utsatthetssituationerna. Jag tror att man behö-
ver utarbeta metoder, forska och studera och skaffa
sig kunskaper som man sedan kan föra ut.
Vi blir ju faktiskt fler och fler som blir väldigt
gamla. Jag tycker själv att det skulle kännas väldigt
tryggt om jag kunde veta att de här situationerna
kunde minimeras så mycket som möjligt.</pre><pre>Anf.  13  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Vi är fler och fler som blir äldre och
gamla. Jag hoppas att få vara med i denna grupp som
kan se fram emot ett långt liv och ett liv i trygghet.
Inför denna fantastiska förändring, där vi blir fler
som blir äldre och där den demografiska utvecklingen
tyder på att vi om 15-20 år har situationen att ungefär
var fjärde faktiskt är över 65 år, tillsatte regeringen
äldreberedningen, i vilken Tullia von Sydow är en av
ledamöterna. Jag väntar med spänning på den första
delrapporten, som vi är utlovade nu till våren, så att vi
kan börja att ta itu med frågan: Vad krävs det för
samhällsförändringar för att möta en helt ny tillvaro
där vi är just många som är äldre?
Jag ser fram emot äldreberedningens rapport.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>5 §  Svar på interpellation 2001/02:143 om elö-
verkänslighet</pre><pre>Anf.  14  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Marianne Andersson har frågat mig:
för det första vilka åtgärder jag avser vidta för att
förbättra tillgängligheten för elöverkänsliga i sam-
hället och i det egna hemmet,
för det andra vilka åtgärder jag avser vidta för att
öka kunskapsläget när det gäller elöverkänslighet,
för det tredje vad jag avser göra för att förbättra
hälsoläget för de elöverkänsliga.
Jag vill börja med att säga att det är ett stort pro-
blem att många människor upplever ohälsa på grund
av elektromagnetiska fält. Det allra viktigaste är där-
för, enligt min mening, att de personer som har sym-
tom tas på största allvar och att de drabbade får den
vård och det stöd de behöver. Vetenskapliga studier
har dock inte kunnat identifiera någon enskild speci-
fik orsak till besvärsbilden. Kontrollerade studier har
inte heller kunnat knyta någon viss typ av elektro-
magnetiska fält till uppkomsten av symtom. För att
kunna föreslå åtgärder för att förbättra hälsoläget och
öka tillgängligheten krävs, som Marianne Andersson
pekar på, ökad kunskap när det gäller elöverkänslig-
het. Jag tycker naturligtvis också att det är viktigt att
man hela tiden ökar kunskapen och sprider den kun-
skap som finns. Det är också viktigt att vidta de för-
siktighetsåtgärder som kan krävas för att förebygga
eventuella hälso- och miljöeffekter av olika verksam-
heter och skapa tillgängliga miljöer.
Härefter vill jag redogöra för några av de gene-
rella åtgärder i regeringens politik som syftar till att
förebygga dåliga miljöer och göra samhället tillgäng-
ligt för elöverkänsliga personer. Regeringen gav
nyligen Post- och telestyrelsen, PTS, i uppdrag att
utreda och lämna förslag till utformningen av myn-
dighetens sektorsansvar för miljöfrågor, bl.a. avseen-
de elektromagnetisk strålning inom området för tråd-
lös kommunikation. Utredningen och förslagen ska
ske efter samråd med andra berörda myndigheter.
Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2002.
När det gäller utbyggnad av infrastruktur för
trådlös kommunikation krävs enligt plan- och bygg-
lagen, 1987:10, PBL, bygglov för radio- och tele-
master eller torn. Vid bygglovsprövningen ska beak-
tas både det allmänna intresse som finns för en ut-
byggnad, som ställer krav på att det finns basstationer
med viss regelbundenhet, och andra viktiga allmänna
intressen som gör sig gällande i frågor om lokalise-
ring av master. En sammanvägning och bedömning
av olika allmänna intressen sker vid den lämplighets-
prövning som enligt 2 kap. i PBL ska göras i ärenden
om bygglov. Liksom när det gäller lokalisering av
bebyggelse och anläggningar i övrigt bör därvid stor
vikt läggas vid de allmänna lämplighetsbedömningar
när det gäller markanvändningen som görs av kom-
munen. Sådana bedömningar kan innebära t.ex. att
lokalisering i närheten av viss bebyggelse eller inom
ett visst område så långt möjligt bör undvikas. Där-
emot finns inte något krav på bygglov för att montera
upp antenner på t.ex. hus. Den bygglovsplikt som
finns ger därför bara kommunerna möjlighet att på-
verka lokaliseringen och utbyggnaden av masterna.
När det gäller regeringens handikappolitik arbetar
regeringen för att handikapperspektivet ska genomsy-
ra alla samhällssektorer, så att samhället blir tillgäng-
ligt för alla. I handikappolitiken ingår också att för-
bättra bemötandet. Bl.a. får statliga myndigheter i
uppdrag att integrera handikapperspektivet i sin verk-
samhet, vissa lagar och föreskrifter ändras i syfte att
stärka tillgängligheten och offentligt anställd personal
erbjuds kompetensutveckling i frågor om bemötande.
Regeringen har också gett vissa myndigheter på
central nivå, som har ansvar för en samhällssektor, ett
särskilt ansvar för att de handikappolitiska målen ska
uppnås. Bland dessa myndigheter finns t.ex. Bover-
ket, Post- och telestyrelsen och Socialstyrelsen. Dessa
åtgärder kommer även personer som är elöverkänsli-
ga tillgodo.
Att förbättra tillgängligheten i det egna hemmet
med insatser utifrån den enskildes situation är frågor
som får handläggas av ansvariga hos kommuner.
Rättsläget visar dock att elsanering hittills inte setts
som en stödberättigande åtgärd vid tillämpningen av
lagen om bostadsanpassningsbidrag.
För att öka kunskapen behövs bl.a. mer forskning.
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap,
FAS, har i samband med omorganisationen av de
forskningsfinansierade myndigheterna tagit över
ansvaret för frågor som rör forskning om elöverkäns-
lighet. Rådet är i dag, vid sidan av universitet, hög-
skolor och Arbetslivsinstitutet, den huvudsakliga
finansiären av sådan forskning i Sverige. Statens
strålskyddsinstitut, SSI, har i sitt regleringsbrev för år
2002 fått i uppdrag att ta fram en nationell strategi för
strålskyddsforskningen.</pre><pre>Anf.  15  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tackar för svaret, även om det
egentligen inte innehåller svar på mina frågor. Det
går förbi. Jag undrar vad de elöverkänsliga i landet
känner när de läser en del välvilliga ord från Lars
Engqvist och sedan inser att de egentligen inte inne-
håller någonting som är till hjälp för dem. I verklig-
heten hamnar de elöverkänsliga utanför andra handi-
kappgrupper när det gäller samhällets ansvar.
Vi kan börja med orsaken till elöverkänslighet,
där ministern helt frankt ordagrant citerar den s.k.
RALF-rapporten. Jag undrar om Lars Engqvist kän-
ner till att den rapporten är starkt kritiserad av såväl
Riksdagens revisorer som Handikappombudsmannen
liksom av alla elöverkänsliga. Den tar inte upp rön
från de viktigaste forskningsprojekten som visar på
problemen. Den tar inte hänsyn till de 438 brev som
skickats till utredningen. Erfarenheterna i de breven
borde betyda någonting.
Breven finns hos Mona Sahlin, kan jag upplysa
om. Jag har upprepade gånger frågat henne när och
hur regeringen ska bereda rapporten och fått någon
sorts ickesvar av henne. Samtidigt används rapporten
av myndigheter. Jag kan bara konstatera att detta inte
är till någon hjälp för de elöverkänsliga.
Regeringen beslutade också den 20 december. I
beslut nr 27 säger man: Det finns inte anledning att
tro att ny sammanställning leder fram till annan slut-
sats. Alltså gör regeringen ingenting med anledning
av denna rapport. Den används. Det finns alltså inget
intresse av att analysera den kritik som har riktats mot
rapporten.
Det är så tydligt att eftersom den här frågan utma-
nar stora ekonomiska intressen, låter regeringen de
elöverkänsliga sitta emellan, och det är inte försvar-
bart.
I min interpellation tar jag upp FN:s standardreg-
ler angående människor med funktionsnedsättningar.
Där framhålls att medlemsländerna har det yttersta
ansvaret för att kunskap om levnadsvillkor för männi-
skor med funktionsnedsättningar samlas in och sprids
samt att stöd ges till forskning på alla områden inklu-
sive det som är till hinder i deras liv. Jag kan konsta-
tera att regeringen inte tar det ansvaret.
Det finns kunskaper och erfarenheter, men rege-
ringen vill inte ta dem till sig. Varför inte någon gång
lyssna på de elöverkänsliga själva? Elrum i Skellefteå
har under flera år arbetat med elsanering och dess
effekter. De ville träffa socialministern men fick nej.
Man lämnar över frågan till myndigheter och
forskningsråd utan att ha någon som helst åsikt i
frågan. Det absolut viktigaste forskningsprojektet
finns på enheten för experimentell dermatologi på
Karolinska Institutet, forskning på hud. De flesta
elöverkänsliga har symtom på huden. Projektet får
inte en enda krona, trots att sakkunnigutlåtanden
samfällt säger att detta är en viktig forskning av
mycket hög kvalitet och att den bör få pengar. Jag har
frågat Thomas Östros. Han hänvisar till FAS. Soci-
alministern hänvisar till FAS. Men faktum kvarstår:
Forskningen får inga pengar.
Hur ska kunskapen kunna ökas när någon forsk-
ning inte kan ske? Ska de elöverkänsliga själva samla
in pengar för att uppfylla regeringens ansvar?
Jag vill ha svar på den frågan: Hur ska man bära
sig åt egentligen för att öka kunskaperna, när de som
vill öka kunskaperna inte får några resurser över
huvud taget?
Det är de viktigaste frågorna jag ställer i det här
inlägget till socialministern. Jag menar att det är att
göra det lätt för sig att hänvisa till myndigheter och
till kommuner samt till rättsläget. Rättsläget visar att
elsanering hittills inte setts som en stödberättigande
åtgärd, säger Lars Engqvist. Jag vet det, men vad
tycker socialministern själv? Har Lars Engqvist tagit
något som helst initiativ för att se vad som hänt med
de elöverkänsliga som elsanerat sina hus? Har soci-
alministern visat något som helst intresse för de män-
niskor som tvingats lämna sina hem och uppsöka en
elfri miljö?
Jag fortsätter med fler frågor i nästa inlägg, men
jag vill ha svar på de här frågorna.</pre><pre>Anf.  16  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Möjligtvis finns det en liten skillnad
mellan Marianne Andersson och mig, och det är att
jag söker svar på frågorna, eftersom jag inte har några
svar. Marianne Andersson har kanske svaren, och det
skulle vara intressant om hon kunde belägga trovär-
digheten i de svaren.
Problemet, och det är det som skildras i mitt svar
och av hela forskarvärlden, är att vi ännu inte har
någon alldeles entydig förklaring till de problem som
elöverkänsliga har. Det är inte alls så att det inte be-
drivs någon forskning. I själva verket är det så att
forskningen kring elöverkänslighet är relativt ny - det
gäller inte bara i Sverige utan också internationellt.
Det handlar om kanske på sin höjd två årtionden som
forskning har bedrivits seriöst.
Men den allra senaste forskningsrapporten pre-
senterades i december förra året. Det var Lena Hillert
som redovisade sin avhandling som handlar om hy-
perkänslighet för elektricitet, symtom, riskfaktorer
och terapeutisk intervention. Opponenten på hennes
avhandling var Palle Örbaek från Lunds universitet,
och Lena Hillert är på Karolinska Institutet. Hon är
läkare, specialist på miljömedicin, och hon säger
också - det är det väsentliga budskapet - att vi inte
har någon förklaring till besvären.
Detta är ett av problemen. Vi är alldeles medvetna
om att besvären faktiskt existerar. Ett antal människor
kan visa att de har mycket stora bekymmer. Veten-
skapen kan inte riktigt konstatera hur förbindelserna
mellan elektromagnetiska fält och besvären ser ut och
vilken form av elektromagnetiska fält det handlar om.
Detta är ett besvärligt läge för oss som är politiskt
ansvariga. Om det fanns entydiga svar skulle det inte
vara några bekymmer, men så länge det inte finns
måste man faktiskt försöka bidra till forskningen och
ge forskningen en chans, och det görs. Det är bara det
att vi måste forska med utgångspunkten att vi ska
försöka hitta svaren, inte för att få svaren bekräftade.
Då kan jag konstatera att när Marianne Andersson
påstår att handikappombudsmannen kritiserat RALF-
rapporten är ju inte det riktigt sant. Handikappom-
budsmannens utlåtande och kommentar handlade ju
om kommentarerna till försöket att skapa en konsen-
suskonferens. En konsensuskonferens kan ju faktiskt
vara viktig för att alla som har olika hållningar och
olika förklaringsmodeller ska komma överens om vad
man faktiskt är överens om. Men försöket att genom-
föra en konsensuskonferens för elöverkänslighet
misslyckades ju, framför allt därför att de elöver-
känsliga själva uppfattade själva konferensens upp-
lägg som provocerande och sedan inte deltog i konfe-
rensen. Det finns ytterligare komplikationer.
Vi måste med öppet sinne diskutera detta, söka
svaren på de komplicerade frågorna och inte före-
spegla någon, varken allmänheten eller de elöver-
känsliga själva, att vi sitter inne med svaren, därför
att det finns ingen som kan hävda detta. Ingen seriös
vetenskapsman eller forskare säger att vi har svaren,
och jag tror inte att Marianne Andersson har dem
heller.</pre><pre>Anf.  17  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Nej, jag har inte svaren, för det här är
oerhört komplicerat, och där kan vi vara överens;
naturligtvis är det så.
Jag önskar ju också att man ska söka kunskaper
förutsättningslöst, men vad jag ser är att de forskare
som ser på problemet, som undersöker de elöver-
känsliga, som ser på deras symtom - t.ex. det här på
hud som pågår på Karolinska Institutet - de forskarna
får inte pengar. Det är den ena sidan som får pengar,
de som anser att det här egentligen inte är något stort
problem.
Socialministern tog upp frågan om Lena Hillert.
Det var också hon som ledde arbetet med RALF-
rapporten och samtidigt satt med i Telias vetenskapli-
ga råd, något som visar konflikten mellan stora eko-
nomiska intressen och forskningen och de här pro-
blemen. Oavsett hur det är och hur hennes arbete var
så kommer ju misstanken om att man här sitter på
dubbla stolar, och det är ingen som har brytt sig om
det.
Det är inte så konstigt att de elöverkänsliga reage-
rar så här starkt, kanske ibland överreagerar. Det är
klart att man gör det, när man ser att de som vill se på
orsaken till problemet, de som lyssnar på en, de som
vill titta på vad som händer när man elsanerar och vad
som händer med sjukdomssymtomen när man försö-
ker göra någonting åt dem inte får gehör hos myndig-
heter, kommuner - jo, kommunerna kanske lyssnar -
och regering, och när myndigheter och regering
egentligen inte lyssnar på ens problem och tar ens
problem på allvar. Det var 438 brev fogade till denna
rapport. Dem har man inte tagit hänsyn till.
Jag var på en konferens som också anordnades av
den utredning som tog fram RALF-rapporten. Där var
vittnesbörd av mycket kompetenta människor som
talade om sina problem, och det är också det som
finns i de här breven. Det var på mycket hög nivå,
men ingen har brytt sig om dem. Undra på att det blir
överreaktioner ibland! Jag tycker också att man ska
söka sanningen förutsättningslöst, men då måste man
lyssna på båda sidor, och det är det jag känner att man
inte gör.
Vad ska de elöverkänsliga göra? Man måste ju ta
hand om de här människorna. Vad tänker socialmi-
nistern göra för att verkligen hjälpa de här männi-
skorna? Elsanering och bostadsanpassningsbidrag:
det har getts ibland, men regeringen måste ha någon
sorts syn på det här. Det har behandlats i riksdagen
för många år sedan i bostadsutskottet. Boverket fick i
uppdrag att titta på detta. Sedan har det skärpts till,
och man säger att rättsläget är sådant. Man hänvisar
till rättsläget - för att avgöra orsaken till en sjukdom.
Det kan ju inte avgöras i domstol.
Jag undrar också: Hur ska kunskapen kunna ökas
när den typ av forskning som nu sker på t.ex. Karo-
linska Institutet inte får en enda krona - icke en kro-
na? Det var sakkunniga som i ett utlåtande tyckte att
det här var en värdefull och viktig forskning: världsu-
nik. Ändå får den inga pengar. Då vill jag ha svar på
frågan: Hur ska vi kunna öka kunskaperna om det är
på det här sättet?
Det handlar om människor som tvingas lämna si-
na hem och uppsöka en elfri miljö som inte kan delta
i samhället. Vi har galopperande kostnader för sjuk-
skrivningar, långtidssjukskrivningar, förtidspensioner
- ser socialministern något samband i detta? Jag
tycker att det finns ett samband, och man bör förut-
sättningslöst undersöka detta.</pre><pre>Anf.  18  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Först vill jag ta upp detta med hur vi
ska fatta beslut om forskningsresurser. Nu har ju
Marianne Andersson ett stort engagemang i den här
frågan och har också ställt interpellationer till flera
olika statsråd. Det är begripligt, eftersom frågan fak-
tiskt spänner över flera olika områden. Men frågan
om forskningen har ju Marianne Andersson ställt till
den ansvarige forskningsministern, och i det svaret
klargörs det alldeles grundläggande, nämligen att vi
har den arbetsfördelningen att inte regering och riks-
dag bestämmer vilka forskare som ska få forsknings-
medel. Det är rätt viktigt. Vi anger allmän inriktning
för forskning och vi beslutar här om forskningsmedel,
men sedan måste vi överlåta till forskarvärlden att
fatta beslut om vilka projekt som ska finansieras, och
det tror jag är ganska viktigt. De här principerna ska
naturligtvis också gälla forskning kring elöverkäns-
lighet, och jag instämmer således i det allmänna svar
som Thomas Östros gav till Marianne Andersson i
den frågan.
Sedan handlar det om den principiella frågan om
vilket stöd samhället ska ge. Det är rätt viktigt då att
påpeka att Elöverkänsligas Förbund faktiskt får stöd
av regeringen genom Allmänna arvsfonden för att
kunna samla kunskapen, sprida kunskapen och sprida
sina egna erfarenheter.
Ett projekt som heter Kunskap ger bot, som nu är
inne på sitt andra år, får ungefär 1 ½ miljon kronor av
Allmänna arvsfonden för att just kunna sprida kun-
skap. Den ska framför allt sprida kunskap till perso-
nal inom hälso- och sjukvården så att den ska veta hur
man möter människor med problem som följd av
elöverkänslighet.
Det är viktigt att organisationen får det stödet och
att man vet om att man får ett stöd från det allmänna.
Det är inte alls så att man förvisas och inte har möj-
lighet att etablera kontakt. Det stödet ges, och det är
en viktig verksamhet.
Nästa fråga är hur människorna, individerna, får
stöd. Här har samhället också ett ansvar att ge stöd
och hjälp till människor att hitta en bostad och ett sätt
att leva där de kan komma ifrån sina besvär. Det görs
också av kommunerna.
Vad vi talar om är bostadsanpassningsbidragets
speciella regler om hur man ska ta hänsyn till indivi-
duella besvär, och där elöverkänslighet som sådan
inte räcker som grund för det. Däremot är det många
som är elöverkänsliga som har fått stöd för bostads-
anpassning med hänvisning till den individuella situ-
ationen.
Samhället ger stöd. Det kan vara större och gene-
rösare. Men det är en felaktig beskrivning att vi i
Sverige skulle hålla människor som har besvär med
elöverkänslighet utanför. Dessa organisationer får
stöd. De kan behöva mer stöd i framtiden. Forskning-
en ges stöd. Men det beslutar forskarvärlden om. De
enskilda individerna ska ha stöd, framför allt genom
kommunerna och kommunernas socialtjänst, för att
kunna hitta ett sätt att klara sin tillvaro.</pre><pre>Anf.  19  MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vet precis hur det är med forsk-
ningen. Det är problem ibland med hur pengar förde-
las. Men regeringen kan ju ha en åsikt om vilka om-
råden som det ska forskas om. Man kan problematise-
ra det utifrån en annan aspekt. Det kan finnas en
sådan önskan från regeringens sida. Sedan behöver
man inte bedöma vilka projekt som utifrån den syn-
punkten ska få pengar. Om man bara lämnar över det
händer det ingenting.
Det är sorgligt och skandalöst att inte Olle Jo-
hansson på Karolinska Institutet kan få resurser att
fortsätta sin världsunika forskning. Det tycker jag
verkligen att det är. Det borde finnas något sätt att
hantera den frågan på.
Också jag vet att FEB får pengar till att samla
kunskapen. Det är väl bra, och det är bra att den
sprids. Men lyssnar läkarna på den när det inte kom-
mer signaler uppifrån att det är jätteviktigt? Det är
viktigt att man tar vara på de kunskaper som FEB
sprider inom vården.
Jag tror inte att läkarna lyssnar på FEB. Jag tror
inte att de gör någonting. Det måste också samordnas.
Det måste komma ett erkännande: Den kunskap som
föreningen för el- och bildskärmsskadade presenterar
för er ska ni ta på allvar, eftersom vi tycker att det är
viktiga kunskaper, och så ska patienterna behandlas.
De signalerna finns inte. Därför struntar så klart
sjukvården, läkare och myndigheter i detta. Man
gömmer sig bakom: De ju har fått pengar, varsågod.
Vi behöver inte göra något mera. Men så är inte läget.
Man måste agera på ett annat sätt. Ministern talar om
bemötandet. Det är viktigt med bra bemötande, men
det hjälper inte. Man måste också ha handling. Det
går inte att psykologisera åkommor som elöverkäns-
lighet. Man måste också se på orsakerna.</pre><pre>Anf.  20  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag delar inte Marianne Anderssons
beskrivning hur man inom svensk sjukvård ser på
problemet med elöverkänslighet. Jag har själv med
många människor i sjukvården och många läkare
diskuterat frågeställningen. De tar problemet på all-
var.
Man har lärt sig i svensk sjukvård att utgå från de
problem som patienten inte bara beskriver utan också
kan dokumentera. Det är alltför många människor
som kan visa att de inte klarar vissa miljöer. Då måste
behandlingen börja där även om det sedan är kompli-
cerat att diskutera hur orsakssambanden ser ut.
Det är där forskningen ännu har gått bet. Hur ser
det ut? Vi ser ju symtomen. Nu gäller det att hjälpa
människor med den utgångspunkten. Det är den håll-
ning som i varje fall de flesta som jag har talat med
har. Sedan kan jag mycket väl tänka mig att det inte
gäller alla i svensk sjukvård. Då är det viktigt att
kunskapen ökar.
Det är också viktigt att det är de elöverkänsligas
egen organisation som får vara med och utforma det
material som ska spridas i svensk sjukvård. Det är
vad pengarna har gått till.
Vi är säkert överens på en punkt, Marianne An-
dersson och jag. Det är att vi står väldigt långt från ett
rimligt sätt att hantera problemet med överkänslighet.
Jag menar att det beror på det fortfarande är osäkerhet
om forskning. Det beror också på en okunskap om
hur man ska möta människor med dessa problem och
en brist på dialog.
På alla de tre områdena tar vi några steg framåt i
utvecklingen. Vi inbjuder dem som upplever elöver-
känslighet till en dialog. Deras organisationer är med
i arbetet. Vi satsar på forskning även om vi gör det på
det sätt som jag tidigare talat om. Svensk sjukvård är
beredd att diskutera vad man kan göra. Det görs ock-
så stora insatser för att klara elsaneringen och erbjuda
bättre miljöer för dem som är elöverkänsliga.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 2001/02:154 om per-
sonal i äldreomsorgen</pre><pre>Anf.  21  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Sven Brus har frågat mig vad jag av-
ser att göra för att tillgodose behovet av tillräckligt
antal och adekvat utbildad personal inom äldreom-
sorgen.
Tillgång till personal i tillräcklig omfattning och
med rätt kompetens är en avgörande förutsättning för
kommuners och landstings möjligheter att i enlighet
med gällande lagstiftning tillhandahålla vård och
omsorg om äldre av god kvalitet. Det är därför posi-
tivt att kommuner och landsting under senare år har
ökat sin nyrekrytering. Enligt Socialstyrelsens beräk-
ningar var ökningen av antalet årsarbetskrafter inom
vården och omsorgen om äldre och funktionshindrade
nästan 30 000 mellan år 1995 och 2000. Det beräknas
dock finnas ett fortsatt stort och växande rekryte-
ringsbehov de kommande åren, bl.a. till följd av stora
pensionsavgångar. De svårigheter som i dag finns att
rekrytera och behålla personal med adekvat kompe-
tens är därför oroande.
Regeringen har vid två tillfällen under de senaste
åren tagit initiativ till att frågor om personalförsörj-
ning och kompetensutveckling inom vård och omsorg
utreds i särskild ordning. Dels har den s.k. vårdkom-
missionen som tillsattes år 1998 genomfört en grund-
lig belysning av situationen i hela vård- och omsorgs-
sektorn, dels har en arbetsgrupp inom Socialdeparte-
mentet med företrädare för bl.a. arbetsmarknadens
parter samt de båda kommunförbunden genomfört en
särskild belysning av situationen inom vården och
omsorgen om äldre.
Båda dessa kartläggningar har identifierat ett antal
kvalitetsbrister som i olika utsträckning kan kopplas
till frågor om personalförsörjning och kompetensut-
veckling. Det handlar till viss del om sådana förhål-
landen som Sven Brus pekar på i sin interpellation. Så
har t.ex. många kommuner alltjämt svårigheter att
rekrytera personal med rätt kompetens. Vidare kan
konstateras att unga människors intresse för att arbeta
inom vårdsektorn i allmänhet och äldreomsorgen i
synnerhet fortfarande är svagt. Det kan också handla
om andra saker som t.ex. brister i möjligheterna till
internutbildning och handledning på arbetsplatsen
och brister i personalpolitiken i stort som bl.a. kan
resultera i dåliga arbetsvillkor för anställda, oavsett
kompetens och kunnande.
De högskoleutbildningar som är aktuella för de
yrkesgrupper som finns inom äldreomsorg och äldre-
vård är bl.a. sjuksköterskeutbildningen, läkarutbild-
ningen och den sociala omsorgsutbildningen. Jag vill
här nämna att riksdagen har beslutat om utökningar
beträffande antalet platser på såväl läkar- som sjuk-
sköterskeutbildningarna.
Antalet deltidsarbetslösa inom äldreomsorgen är
fortfarande högt trots de insatser som genomförts för
att få en minskning till stånd. För både arbetsgivare
och arbetstagare samt för den äldre och dennes när-
stående medför den höga andelen deltids-, tim- och
visstidsanställd personal inom äldreomsorgen pro-
blem. Svårigheten att få heltidstjänst kan t.ex. vara en
orsak till den i vissa fall höga personalomsättningen.
Bristen på kontinuitet när det gäller personal kan
bidra till svårigheter för huvudman och arbetsgivaren
att garantera den enskilde en omsorg och vård av hög
kvalitet.
Mot denna bakgrund är det önskvärt att personal
inom äldreomsorg och äldrevård på sikt kan erbjudas
heltidstjänster, något som också skulle kunna ge ett
värdefullt personaltillskott. Regeringen anförde i
vårproposition för 2002 att 100 miljoner kronor årli-
gen under perioden 2002-2004 bör avsättas för att
stimulera till minskad deltidsarbetslöshet bl.a. inom
vården och omsorgen.
Regeringen har i en proposition till riksdagen fö-
reslagit att det ska bildas ett familjemedicinskt institut
med uppgift att stärka primärvården i landsting och
kommuner. Till institutets uppgifter ska bl.a. höra att
utveckla och initiera fortbildning för primärvårdens
personal och att belysa faktorer som har betydelse för
att trygga personalförsörjningen till primärvården i
framtiden.
Huvuddelen av de områden som har identifierats
som angelägna när det gäller personalförsörjning,
utbildning och kompetensutveckling inom vården och
omsorgen om äldre är ett ansvar antingen för huvud-
männen eller för arbetsmarknadens parter. Jag anser
dock att staten har ett övergripande ansvar för att
försöka bidra till att skapa en samsyn mellan parterna
om de åtgärder som behöver vidtas för att komma till
rätta med problemen. Det är också min bedömning att
berörda parter i dag aktivt arbetar för att förbättra
situationen.</pre><pre>Anf.  22  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret
på min interpellation. Vi kan se flera stora utmaning-
ar framför oss de närmaste årtiondena när det gäller
framför allt äldres vård och omsorg. De demografiska
kurvorna är tydliga, och det är ganska lätt att se en
närmast dramatisk behovsökning framför sig. En hel
del hävdar att resurserna inte kommer att räcka, och
utan att måla upp skräckframtidsbilder så tror jag
ändå att man måste ta de signaler som ges på stort
allvar.
En förutsättning för att klara utmaningarna är att
samhället i god tid rustar sig för det som kommer. Ett
område som är av avgörande betydelse för vårdens
och omsorgens kvalitet är just personalförsörjningen.
Det är vi nog alla överens om - både framtidsforska-
re, professionens företrädare och vi med politiskt
ansvar.
Svenska Kommunförbundet säger i sin slutrapport
om vår framtid att personalförsörjningsfrågorna
måste ges högsta prioritet. Nu har Kommunförbundet
beräknat ett rekryteringsbehov fram till år 2010 av
225 000 personer. Om man ser på den traditionella
rekryteringsbasen, nämligen ungdomar som funderar
på sitt yrkesval, så inser man att målet inte kan nås på
den vägen. Vi måste locka människor att byta från
andra sektorer senare i livet. Vi måste locka över
människor från andra yrkesuppgifter till vården och
omsorgen. Frågan är hur vi kan göra det.
I båda fallen - både när det gäller att rekrytera
ungdomar och lite äldre - handlar det om att hantera
de, ofta negativa, attityder som finns till vårdyrket.
När Landstingsförbundet förra året undersökte ung-
domars intresse för olika sektorer visade det sig att
vården låg på åttonde plats av 18 studieområden.
Dessutom var placeringen lägre än 1999.
Om man dessutom inser att det inte är äldrevården
som står i första rummet bland de vårdintresserade
ungdomarna så blir läget minst sagt bekymmersamt.
Man kan peka på flera välkända orsaker. Det gäller
löneläget, arbetstiderna och könsfördelningen men
också arbetets innehåll, kompetenskrav och möjlig-
heterna att utvecklas på området.
Fru talman! När jag satt och förberedde denna de-
batt i går kväll såg jag samtidigt på Rapportinslaget
från vårdhemmet i Gislaved, som ju har upprört oss
alla. Jag kom att tänka på ett uttryck som vi ofta an-
vänder i de här sammanhangen - jag har också gjort
det flera gånger. Vi säger så här: Det behövs fler
händer i vården. Det är förvisso sant, men långt ifrån
hela sanningen. Vården av våra äldre får aldrig bli
bara ett lyftyrke, där endast handkraften räknas. Ex-
emplet den här veckan visar på ett skrämmande sätt
vad som kan hända när det bara handlar om händer i
vården och när hjärtat, känslan och värdigheten tap-
pas bort.
Socialministern säger - vilket naturligtvis är helt
riktigt - att det har skett en liten ökning från 1995 till
2000 med ungefär 30 000 personer. Vi kan ställa det i
relation till de behov som Svenska Kommunförbun-
det pekar på inom kommunsektorn. Låt oss komma
ihåg att det gäller kommunsektorn, för den här ök-
ningen gäller ju hela vårdsektorn. Inom kommun-
sektorn är behovet 225 000 nya medarbetare. Jag
konstaterar att ökningen motsvarar ungefär 10 % av
behoven, och knappt det om man ser på hela vård-
sektorn. Vi har alltså 90 % kvar att hämta in på de här
tio åren.
Lars Engqvist talar om utredning i särskild ord-
ning, belysning av situationen osv. Men det gäller ju
de strategiska, kraftfulla greppen! Hur ska vi nå må-
let? Vi har ju inte all tid i världen på oss, utan ett fåtal
år.</pre><pre>Anf.  23  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! När det gäller prognoser om perso-
nalbehov i framtiden bör man betänka att många av
dem görs med utgångspunkt i hur vi arbetar just nu.
Situationen är den att på många områden - men det
gäller inte de sociala områdena och sannolikt inte
sjukvården - så kommer personalbehoven trots ökad
produktion att vara mindre än de är i dag. Men det
bortser man från när man talar om detta och när man
gör personalprognoser. Man talar om hur mycket som
behövs inom industrin och inom andra delar av sam-
hället, och säger att eftersom befolkningen förändras
och vi går mot mindre årskullar så kommer det att bli
problem.
Jag tror inte att problemet sammantaget är så stort.
Situationen kommer att vara sådan att det är inom det
som vi kallar för vård och omsorg som en stor del av
de stimulerande arbetstillfällena finns och de spän-
nande utmaningarna erbjuds. Jag är alldeles överty-
gad om att vi kommer att ha en större andel av våra
gemensamma resurser avsatta för vård och omsorg.
En större del av arbetsmarknaden kommer att upptas
av vård och omsorg. Det betyder bl.a. att vi långsik-
tigt kommer att få se en förändring i riktning inte bara
mot att fler arbetar inom vård och omsorg, utan också
mot att fler kommer att tycka att detta är spännande
och intressanta arbetsuppgifter.
Men för att det ska bli så krävs det att vi förbättrar
arbetsmiljön, att vi naturligtvis också förbättrar löne-
läget inom vård och omsorg och att vi erbjuder en
spännande utveckling för dem som jobbar.
Jag tror inte att det är en omöjlig uppgift att se till
att vi får precis så många som vi behöver för att er-
bjuda en fungerande vård och omsorg. Jag tror inte att
det finns någon sanning i att det inte skulle finnas
tillräckligt med folk för att kunna göra det. Men för
att vi ska förbereda en sådan övergång krävs det att vi
förbättrar arbetsförhållandena. Jag tror att det finns en
liten sanning som säger att människor kommer att
söka sig till de jobb där de får vara med och bestäm-
ma om jobbens utveckling. Vad vi behöver inom hela
vård- och omsorgssektorn är större möjlighet för
personalen till ett eget inflytande över sitt arbete,
större möjlighet för personalen att bestämma hur man
lägger upp och utvecklar arbetet och större möjlighet
för personalen att också reagera när man tycker att
arbetsuppgifterna blir orimliga eller hopplösa eller
när man inte klarar av sina åtaganden.
Jag tror alltså att vi kan vara relativt optimistiska
när det gäller att långsiktigt klara detta ur samhälls-
synpunkt. Resurserna kommer att öka för vård och
omsorg. Vi kommer att ha en större del, och vi förbe-
reder oss för att göra yrket mer attraktivt. Det intres-
santa är att intresset ökar för de högre utbildningarna
- läkar- och sjuksköterskeutbildningarna - inom
vårdsektorn. Antalet ansökningar ökar. Men när det
gäller vårdlinjerna i gymnasiet har vi inte sett motsva-
rande ökning. Jag tror att det helt enkelt beror på att
det är de grupperna, dvs. undersköterskor, under-
skötare, vårdbiträden och annan personal, som har
legat efter i löneutvecklingen. Det kan ses på intresset
för att söka sig dit. Vi behöver en bättre löneutveck-
ling och bättre arbetsvillkor för de sämst ställda inom
vården för att utvecklingen ska vända. Det är det
viktigaste budskapet.
Långsiktigt kan vi klara det - det finns inga ab-
soluta motsättningar till det. Men vi måste börja pla-
nera för det nu, och det handlar om att erbjuda vettiga
arbetsvillkor inom vården och omsorgen.</pre><pre>Anf.  24  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag är inte benägen att vara lika opti-
mistisk när det gäller framtiden som socialministern.
Det är inte hur vi arbetar just nu som vi alltid måste
utgå från när vi ser på framtiden, säger socialminis-
tern. Det är klart att det finns olika sektorer och om-
råden inom samhället där man kan tänka i rationalise-
ringstermer och med nya arbetssätt minska personal-
behoven. Men jag har väldigt svårt att se den utveck-
lingen och tendensen inom vård och omsorg.
Jag sade själv förut att man inte ska vara slarvig
med att använda uttrycket "fler händer i vården"
därför att det kan leda tankarna till ett okvalificerat
lyftyrke. Men man kan ändå inte bortse ifrån att det
också handlar om volymer. Vi behöver fler männi-
skor i vården. Vi kan inte ersätta människor med
maskiner. Vi kan inte ersätta människor med rationa-
lisering och effektivitet längre vi än vad vi har gjort.
Jag skulle vilja påstå att vi befinner oss vid en smärt-
gräns där personaltätheten är sådan att det går ut över
människors värdighet och rätt till en värdig vård.
Utan att svartmåla tror jag att det finns anledning att
känna djup oro inför att vi, om vi nu ska ta de här
talen från Kommunförbundet som jag nämnde förut,
har 90 % av rekryteringsbehoven kvar framför oss.
Det andra som är djupt oroande är att många
kommuner blir tvingade att anställa helt outbildad
personal på grund av att behoven är så akuta. Jag vill
minnas att det var en tredjedel av kommunerna som i
en enkät svarade att man tvingades acceptera att ta in
helt outbildad personal. Det kan ju också inge mycket
stor oro.
Låt mig också ta upp en annan fråga i samman-
hanget. Det gäller ett slags strategiskt grepp för att
man ska kunna lösa de framtida behoven på det här
området. På den socialdemokratiska kongressen i
Västerås i november lovade finansministern nya mil-
jarder och sänkta arbetsgivaravgifter för kommuner
och landsting för att lösa krisen. Applåderna har väl
inte blivit alldeles överväldigande efter det. Så här
säger Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall: Det är
inte bara att plocka över några som blivit friställda på
Flextronics till vården. Vi behöver människor med
rätt utbildning och pengar till att höja kompetensen
och behålla dem som redan jobbar inom vården. Det
är i verkligheten svårt att hitta någon att anställa.
När nu var tredje kommun inte klarar balanskravet
i budgeten, och om man ska följa lagen, är det väl
inte sannolikt att man i första hand kommer att satsa
på nyrekrytering av personal. Vidare innebär försla-
get om sänkta arbetsgivaravgifter att en del kommu-
ner säkert kommer att avstå från entreprenadupp-
handling där man går miste om det här nyanställ-
ningsstödet. Det här framställs som en morot för att
komma till rätta med rekryteringsbehovet. Vad finns
bakom detta? Jag skulle gärna vilja höra socialminis-
tern kommentera det.</pre><pre>Anf.  25  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! När det gäller diskussioner om pro-
gnoser och hur arbetsmarknadens utveckling ser ut är
jag mån om att påpeka att om vi lägger alla prognoser
intill varandra kommer ingen sektor att klara sin upp-
gift. Då krävs det att vi är 20 miljoner människor eller
något liknande. Alla sådana prognoser som ska täcka
någon sorts helhet är orimliga eftersom många sekto-
rer i samhällslivet kommer att gå igenom rationalise-
ringar och vi väljer andra sätt att arbeta. Det kommer
att kräva förändringar.
Men på ett område går det inte att lösa framtidens
problem med traditionella rationaliseringar, och det är
vård och omsorg. Där behövs det mer folk. Jag tror
att vi kan gå en framtid till mötes där det är möjligt
att tillgodose behovet av mer folk i omsorgen och
vården just beroende på att övriga delar av samhället
kommer att bli mer rationella. Där kommer det att ske
stora förändringar. Men vård är ju faktiskt defini-
tionsmässigt möte mellan människor, därför går det
inte att säga att de ska ersättas av maskiner. Här be-
hövs det fler människor, här behövs det fler händer
eller fler hjärtan. Det var detta jag ville påpeka, och
där är vi helt överens.
Då återstår bara frågan: Hur förbereder vi oss för
en sådan utveckling? Jag menar att det handlar om
arbetsvillkor, utvecklingsmöjligheter och att känna
stimulans i jobbet för att vi ska få människor att söka
sig dit och gå från andra sektorer i samhället eller
välja utbildning till förmån för vårdutbildningarna.
Det arbetet är på gång. Vi kan se förändringar när det
gäller sjuksköterskorna. De har faktiskt fått rejäla
löneförbättringar under senare år. De har fått förbätt-
rade arbetsvillkor. Intresset för att söka sig till sjuk-
sköterskeutbildningen har ökat, vilket är glädjande.
Samma sak måste också hända andra grupper inom
vårdsektorn. Jag menar att det är ett arbete som är på
väg.
Vi behöver se till så att ingen tvingas deltidsarbeta
om man inte vill. Vi får ta bort deltidsarbetslösheten.
Vi måste erbjuda all personal kompetensutveckling
för att se till att vi har en personal som har rätt utbild-
ning. Vi får se till att vi utökar möjligheterna för alla
personalgrupper att arbeta inom de områden där de
har kompetens och inte se gamla staket mellan olika
yrkesgrupper. Vi behöver arbeta mer i team och ar-
betslag än vad vi gör inom sjukvården och övrig vård
i dag.
Sedan kan det ju också behövas extra pengar för
att kommunerna, i tider av besvärlig konjunktur som
vi just nu upplever, kan anställa den personal som
man ändå tänker anställa om ett eller två år. Det var
de tankarna som motiverade de extra pengarna till
kommunerna.
Det är alldeles rätt som Eva Fernvall säger att man
inte kan erbjuda vem som helst ett jobb inom den
avancerade sjukvården. Men det intressanta är att
inom hela vårdsektorn behöver vi också avlastning
när det gäller administration och övrig service inom
vården. Vi vet att vi skulle kunna få en bättre vård om
läkare, sjuksköterskor och andra med en avancerad
sjukvårdsutbildning slapp en del av det administrativa
arbetet. Det skulle människor med administrativ ut-
bildning kunna sköta mycket bättre. Det gäller också
annan verksamhet inom vårdsektorn där en expansion
skulle kunna frigöra dem som har speciell kompetens
på vårdsidan. Om kommunerna använder de här
pengarna till att rekrytera människor till äldreomsor-
gen eller till äldrevården eller om landstingen använ-
der dem för att rekrytera folk till sjukvården, kan det i
stor utsträckning handla om människor med annan
kompetens än just vårdkompetens. Dessa människor
skulle kunna lyfta av dem som har vårdkompetens
dessa arbetsuppgifter. Därmed skulle man till sist
ändå få mer vård för patienten för pengarna. Det är
den kopplingen jag tycker finns mellan de omedelba-
ra pengarna och möjligheten att förbättra vården.</pre><pre>Anf.  26  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag tackar för beskedet från socialmi-
nistern att det behövs mer folk i vården. Jag blev lite
orolig en stund över det här rationaliseringstalet. På
den punkten kan vi vara överens. Sedan kan vi ha
olika uppfattningar om vägen dit. Det är en uppgift
för kommuner och landsting att lösa. Det är en stor
utmaning. Men man kan inte heller blunda för att
regeringen har ett stort ansvar att tänka strategiskt och
kreativt i de här frågorna.
Jag skulle avslutningsvis i den här debatten vilja
ta upp ett sådant exempel. Som vi har konstaterat
tidigare förslår inte gymnasiets omvårdnadsprogram
på långa vägar när det gäller att fylla behoven i fram-
tiden. Antalet förstahandssökande minskar och är nu
nere i ungefär 3 000 per år och långt ifrån alla av de
ungdomarna vill jobba i äldreomsorgen. Då måste
man pröva andra sätt att locka över människor till den
här verksamheten.
Nu har både Svenska Kommunförbundet och
Kommunalarbetareförbundet försökt sig på lite ny-
tänkande på det här området. Man har skissat på ett
förslag till ett omvårdnadsprogram för vuxna. Där
skulle tidigare yrkeskunskaper kunna valideras och
byggas på. Man kan varva teori och praktik genom
halvtidsarbete och halvtidsstudier. I den modell som
SKAF och Kommunförbundet funderade ut tillsam-
mans skulle arbetsgivaren stå för lönen under arbets-
tiden och staten för studiebidrag under den andra
halvan av tiden. Men regeringen sade nej till detta
nytänkande.
Min fråga till socialministern blir då om regering-
en har några andra nya spännande idéer på lager.
Även om vi kan se olika på prognoserna är vi överens
om att det finns ett mycket stort rekryteringsbehov.
Jag tror att Kommunförbundets tal om 225 000 nya
medarbetare inte är taget ut luften, utan det har en
stor relevans. Har regeringen några andra nya spän-
nande idéer?</pre><pre>Anf.  27  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag tycker att regeringen har presente-
rat en rad spännande idéer i anslutning till det arbete
som Vårdkommissionen utvecklade. Det handlar om
att förändra möjligheterna för den personal som job-
bar i dag att dels söka sin kompetens, dels få möjlig-
het att jobba full tid. Det handlar också om att hitta
olika vägar att öka rekryteringen till vården och öka
intresset för vården.
Frågan om det program som Kommunförbundet
var med och utarbetade ska i första hand ställas till
utbildningsministern. Om jag förstod det rätt handla-
de det om hur man skulle använda våra utbildningsre-
surser. Det är en fråga som Sven Brus ska ställa till
skol- och utbildningsministern, och det har han kan-
ske redan gjort också.
Jag tycker att man bör vara öppen för alla tänkba-
ra vägar för att öka möjligheten, inte minst för vuxna,
att utbilda sig. Om det inte är möjligt att använda den
metod som Kommunförbundet föreslår, tycker jag att
man ska pröva andra.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>7 §  Svar på interpellation 2001/02:155 om pal-
liativ vård</pre><pre>Anf.  28  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Sven Brus har också frågat mig vad
jag avser att göra för att förbättra vårdpersonalens
förmåga att möta döende patienters existentiella frå-
gor.
Att människor i livets slutskede ska få sina vård-
och omsorgsbehov tillgodosedda tillhör sjukvårdens
mest angelägna uppgifter. Detta framgår inte minst av
de riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjuk-
vården (prop. 1996/97:60) som riksdagen ställt sig
bakom. I riktlinjerna hänförs palliativ vård och vård i
livets slutskede till prioriteringsgrupp I, dvs. till den
högst prioriterade gruppen.
Det är viktigt att framhålla att god vård och gott
omhändertagande av patienter vars sjukdom inte kan
botas, och särskilt när deras liv närmar sig slutet, inte
endast innebär att de ska erbjudas rent medicinska
insatser. Till den palliativa vården måste även höra att
tillgodose patientens övriga behov, av exempelvis
psykologisk och existentiell natur, på ett sätt som är
integrerat i vården.
Kommittén om vård i livets slutskede har haft i
uppdrag att överväga och lämna förslag till hur man
kan förbättra livskvaliteten för dem som är svårt sjuka
och döende samt deras familjer och närstående.
Kommittén har bedrivit ett utåtriktat arbete, bl.a.
genom att anordna flera konferenser i ämnet.
Kommittén överlämnade sitt slutbetänkande Dö-
den angår oss alla - Värdig vård vid livets slut (SOU
2001:6) i början av förra året.
I betänkandet betonas just att den palliativa vår-
den ska vara en aktiv helhetsvård av hela människan
och dennes närstående under vägen fram till döden. I
betänkandet finns flera förslag för att på olika sätt
förbättra omhändertagandet även med avseende på
patientens existentiella behov. Exempelvis finns för-
slag som rör utbildningens innehåll. Förslagen i be-
tänkandet har remissbehandlats och bereds för närva-
rande inom Regeringskansliet.
Alltfler människor slutar sina dagar i det egna
hemmet eller i kommunens särskilda boenden. Det är
därför angeläget att god kunskap om vård i livets
slutskede även finns inom den vård som ges utanför
sjukhusen. En viktig del av den nationella handlings-
planen för utveckling av hälso- och sjukvården (prop.
1999/2000:149) är att höja kompetensen inom den
kommunala hälso- och sjukvården. I det till hand-
lingsplanen kopplade utvecklingsavtalet framhålls
behovet av att fler personer med högskoleutbildning
anställs, däribland psykologer och kuratorer, samt att
fler av de anställda ska erhålla adekvat vårdutbild-
ning. I handlingsplanen framhålls även behovet av
fortbildning för personalen inom primärvården i stort.
Slutligen vill jag än en gång betona vikten av att
hänsyn tas även till patienternas existentiella behov
vid vården i livets slutskede.</pre><pre>Anf.  29  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret även på denna
interpellation. Låt mig få citera ur slutbetänkandet
från Kommittén om vård i livets slutskede. Man säger
där:
"Lidandet i form av smärta i livets slutskede om-
fattar inte bara den fysiska smärtan utan även
´smärta´ i form av psykiskt, socialt och existenti-
ellt/andligt lidande."
Jag är mycket medveten om att frågan om pallia-
tiv vård spänner över ett mycket brett fält. Det var
inte detta stora och breda grepp som den här inter-
pellationen avsåg, utan den är inriktad på hur vi han-
terar de andliga och existentiella frågorna i det här
sammanhanget.
Det är naturligtvis omöjligt att gradera smärta,
men vid ett försök att värdera våra förutsättningar att
lindra torde den fysiska smärtan vara lättast att göra
något åt, och möjligen kommer därefter den psykiska
och sociala. Jag tror att vi kan vara överens om att det
svåraste som vi har att hantera är just existentiella och
andliga frågor och den smärta och det lidande som
kan ligga i detta inför livets slut.
Det är väl ett djupt mänskligt fenomen att vi alla
känner oss små och osäkra inför de stora frågorna om
livets mening och gudomlig makt och frågor om vad
som kan finnas eller inte finnas på andra sidan döden.
Det finns, som också kommittén pekar på, många
studier som visar att de andliga och existentiella be-
hoven är försummade inom vården. Framför allt tän-
ker vi då mycket på den palliativa vården. Både från
WHO och i vår egen socialstyrelses vårdprogram slås
fast att de här frågorna ska integreras i den palliativa
vården. Det finns en studie i USA om cancerpatienter
som visar att så många som 75 % av patienterna vill
att läkare och personal ska ta hänsyn också till deras
andliga behov och deras andliga frågor.
Den personliga osäkerheten finns ju på det här
området, och det är en djupt mänsklig egenskap som
vi väl delar, men jag tror att också två andra faktorer
innebär allvarliga hinder för existentiella samtal,
nämligen bristande utbildning på området och en
pressad arbetssituation. Det sistnämnda kan vara ett
konkret hinder men kan kanske också ibland bli en
ursäkt för att slippa ta det svåra samtalet.
Allt detta sätter vårdens personal i svåra och
mycket utsatta situationer. Man kan få en känsla av
att inte räcka till i en situation där man egentligen
skulle vilja ge stöd, lindring och tröst. Vår uppgift
måste då vara att ta itu med de två senare faktorerna
för att stärka den personliga tryggheten hos dem som
arbetar med döende patienter. Att orka vara både
medmänniska och vårdare är något som man skulle
önska präglade alla som arbetar inom det här områ-
det. Verkligheten visar dessvärre en annan bild.
Fru talman! Socialministerns svar uttrycker en
hög ambitionsnivå, och det känns väl bra. Det här är
kanske inte en debatt i egentlig mening. Jag upplever
inte att vi egentligen har delade meningar och ambi-
tioner, men jag skulle ändå vilja vara lite uppfordran-
de utifrån gapet mellan den situation som vi i dag ser
i vården och den som vi tydligen båda är överens om
att önska.
Att kompetensen på det här området ska stärkas är
ett av kommitténs viktigaste förslag. Det är självklart,
och jag hoppas att regeringen när den nu bereder den
här frågan också lägger fram kraftfulla förslag om hur
det ska gå till. Socialministern säger att beredning
pågår i Regeringskansliet, och när jag möter vårdper-
sonal och andra berörda får jag intrycket att behoven
är akuta. Jag hoppas att regeringen skyndar sig att
komma med förslag och att dessa också i långa styck-
en kommer att ansluta till kommitténs kloka förslag.
Jag inser alltså att en beredning pågår, och jag kan
inte begära att socialministern här ska ha ett färdigt
förslag, men kanske finns det någon ambition med
konkret inriktning att peka på. Jag skulle i så fall vara
tacksam för att få del av detta.</pre><pre>Anf.  30  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Den som har tagit del av utredningens
betänkande kan konstatera att det viktigaste sättet att
hantera detta betänkande egentligen vore att alla som
på olika sätt kommer i kontakt med patienter som
befinner sig i livets slutskede skulle läsa det. Där förs
spännande resonemang om vårdens ansvar och om
vårt gemensamma ansvar för att förbereda en avslut-
ning av våra liv. Framför allt görs ett påpekande - det
kan verka märkligt att det ska behöva göras - att vi
ska inse att åtminstone detta livet för oss alla tar slut.
Det handlar till sist om att vår omvärld ska hjälpa oss
att förbereda detta.
När jag studerat utredningens betänkande var jag
mest intresserad av att ta del av dess kloka och in-
siktsfulla resonemang om vilka krav vi ska ställa på
vården. De konkreta förslagen är egentligen inte så
många, utan det handlar mest om att se till att vi får
en kunskap i vården på de här områdena och även här
och var om att försöka förstärka kompetensen.
Vi bereder som sagt frågan, och jag har inga möj-
ligheter att nu redovisa för Sven Brus vad det faktiskt
kommer att innebära i fråga om konkreta åtgärder,
men en sak ska vi se till, och det är att just den här
kunskapen och diskussionen kring den palliativa
vården förs ut.
Då handlar det, precis som Sven Brus egentligen
är ute efter, om att diskutera vilken skyldighet vi har
att också samtala med patienter i livets slutskede
kring svårare frågor om liv och död, om livets me-
ningsfullhet osv. Det är inte alldeles säkert att sjuk-
vårdspersonalen kan klara detta. Då ska det finnas
någon att tillgå som kan stödja vid ett sådant samtal,
som kan leda samtalet. Eller som någon som just har
följt patienter i det sista skedet av livet berättade för
mig: Det kan faktiskt också handla om att bara lyssna,
och att lyssna på rätt sätt, till den människa som är på
väg att avsluta sitt liv.</pre><pre>Anf.  31  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Jag delar socialministerns recension
av betänkandet. Jag tycker också att det är både spän-
nande och berörande läsning. Jag skulle också önska
att all personal tog till sig detta och att det blev en
ledstjärna för arbetet.
Kommittén kommer med många kloka förslag.
Det kanske inte är så många stora, konkreta föränd-
ringar utan mer av att trycka på en inriktning. Tiden
räcker inte till för att fördjupa sig i så många just här,
men låt mig kort få beröra tre områden som känns
angelägna.
Det första handlar om barn och unga. Svårt sjuka
och döende barn och ungdomar tillhör kanske det
som är svårast att hantera inom det här området. Det
gäller barnet självt, föräldrarna och syskonen, som ju
måste få allt tänkbart stöd. Kommittén föreslår sär-
skilda vårdprogram som ska gälla palliativa insatser
och stöd till anhöriga, både vid dödens inträde och
efter dödsfallet. Regeringen har uppdragit åt Social-
styrelsen att ta fram riktlinjer enligt de krav som
framfördes av Nordisk förening för sjuka barns be-
hov. Detta uppdrag skulle ha varit slutfört redan i
december 2000. Jag vet inte om socialministern här i
dag är uppdaterad om vad som hänt med det, men jag
ställer ändå frågan.
Det andra handlar om kulturmöten och behovet av
tolkar i vården, som kommittén också tar upp. I dag
är omkring 20 % av befolkningen född i ett annat
land. Den kulturella och religiösa mångfalden är
påtaglig, och självklart får det konsekvenser också på
det här området. Om vårdpersonalen känner sig osä-
ker i att hantera existentiella frågor i förhållande till
svenska patienter kan man föreställa sig att den
känslan måste vara mycket större och starkare när det
gäller människor från andra kulturer och med andra
religioner. Tillgång till tolkar är naturligtvis en ytterst
angelägen fråga, liksom över huvud taget att öka
kompetensen på det mångkulturella området. Jag
förutsätter att regeringen tar också de här aspekterna
på allvar och vill möjligen ha en kommentar.
Det tredje rör det som socialministern säger om
att personalen inte alltid kan räcka till för detta, att
man inte ens kan begära det och att det måste finnas
någon att tillgå. Då vill jag peka på det som också
kommittén tar upp, nämligen behovet av samarbete
med de religiösa samfunden. Som jag sade inled-
ningsvis blir de andliga frågorna särskilt påtagliga i
mötet med obotlig sjukdom och död, och just i det här
samtalet finns det behov av att personalen får extra
stort stöd. Här kan de kristna kyrkorna tillsammans
med sina motsvarigheter inom andra religioner bli en
ovärderlig tillgång. Jag hoppas att förslaget om ännu
öppnare kanaler mellan samfund och vård tas på
allvar av regeringen i den beredning som pågår.</pre><pre>Anf.  32  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Jag förstår att Sven Brus egentligen
skulle vilja veta hur långt vi har kommit i beredning-
en. Jag kan inte redovisa det, inte bara av formella
skäl utan helt enkelt därför att det inte är färdigt. Jag
kan bara, just som jag försökte, redovisa min allmänt
positiva hållning till kommitténs betänkande och min
ambition att följa kommittén så långt det över huvud
taget är möjligt.
Jag är dessvärre inte uppdaterad kring det uppdrag
som Sven Brus nämner som skulle ha lämnats år
2000. Jag ska naturligtvis ta reda på hur det förhåller
sig med detta. Det är naturligtvis viktigt.
Låt mig bara kommentera det som Sven Brus tar
upp som punkt 3, nämligen detta med annan kompe-
tens och samverkan med kyrkorna, inte bara de krist-
na kyrkorna utan också andra kyrkor. Jag tror att det
är otroligt viktigt. Jag måste berätta, även om det inte
handlar precis om Sven Brus uppfattning, att jag i
förrgår besökte fängelset i Gävle. Där har man rela-
tivt framgångsrikt - mer framgångsrikt än i någon
annan del i svensk kriminalvård - utvecklat program
för att få de intagna som har drogproblem att komma
ifrån sitt beroende och bli drogfria. Där spelar just
kyrkan och prästen en väldigt viktig roll som samtal-
spartner och stöd för detta motivationsprogram. Det
här är väldigt viktiga delar. Här handlar det om män-
niskor som söker ett nytt liv med en ny identitet och
en ny hållning till livet, och här har prästen en viktig
funktion att fylla.
Jag är alldeles övertygad om att samarbete med
och öppna kanaler till kyrkan kan spela en väldigt
stor roll i detta. Det är inte så att en människa som
inte vill ha kontakt med någon som representerar
något kyrkligt samfund ska tvingas till det, men de
som vill ha ett sådant samtal ska ha lätt att få det och
ska erbjudas en sådan kontakt. Där tror jag att vi kan
samverka, Sven Brus och jag.</pre><pre>Anf.  33  SVEN BRUS (kd):
Fru talman! Som jag sade inledningsvis kanske
det här inte är så mycket debatt utan mer ett menings-
utbyte kring någonting som vi båda anser vara myck-
et angeläget. Jag tar vara på de ambitioner som jag
hör socialministern uttrycka och hoppas på och ser
fram emot ett förslag från regeringen på de här
punkterna. Jag hoppas, som sagt, att det i långa styck-
en kommer att ansluta till det som kommittén har
föreslagit.
Jag skulle bara vilja avrunda den här debatten
med ett citat som säkert är känt för oss alla. Detta var
klokt och väl uttryckt för 2 400 år sedan men är fort-
farande väldigt aktuellt på det här området. Det var
Hippokrates som sade: Alltid trösta, ofta lindra, stun-
dom bota.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 2001/02:156 om an-
hörigvårdarnas situation</pre><pre>Anf.  34  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig dels
vilka konkreta åtgärder som regeringen avser att vidta
för att garantera att anhörigorganisationerna får till-
räckliga resurser, dels vilka konkreta åtgärder som
regeringen avser att vidta för att stödja anhörigvår-
darna.
De anhörigas roll och betydelse som vårdgivare
till äldre och personer med funktionshinder är numera
väl dokumenterad och erkänd. Den omsorg som ut-
förs av familj och andra närstående är mycket omfat-
tande och har sannolikt ökat i betydelse under senare
år. Jag anser i likhet med Chatrine Pålsson att de
anhöriga gör en oerhört viktig insats på många sätt.
Det är angeläget att de kan få stöd från samhället när
de behöver det.
För att stimulera kommunerna att utveckla stödet
till anhöriga beslutade regeringen 1998 om ett treårigt
stimulansbidrag på totalt 300 miljoner kronor till
kommunerna 1999-2001. Målet var att stödja, un-
derlätta och på olika sätt bidra till en ökad livskvalitet
för familj och andra närstående.
Samtliga kommuner har nu handlingsplaner för
hur anhörigstödet ska utvecklas. Stimulansbidraget
har hittills används till bl.a. anhörigkonsulenter som
anhöriga kan vända sig till, anhörigcentraler,
träffpunkter och utbildning för anhöriga. I de flesta
kommuner har stimulansbidraget inneburit att med-
vetenheten om de anhörigas situation ökat väsentligt
och förbättrat möjligheterna för anhörigvårdare att få
stöd från samhället.
Det är viktigt att den här satsningen på stöd till
anhöriga inte bara blir en tillfällig förstärkning. Där-
för är det angeläget att finna strukturer och former att
förvalta och utveckla de kunskaper och erfarenheter
som har tillkommit tack vare de statliga stimulansbi-
dragen. Regeringen, Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet har i det avtal som ingicks i
samband med den nationella handlingsplanen för
hälso- och sjukvården enats om en fortsatt satsning på
att utveckla stödet till anhöriga år 2002-2004. Detta
sker inom ramen för de resurser som kommuner och
landsting tillfördes i samband med handlingsplanen.
De frivilliga organisationerna har en viktig roll
som komplement till samhällets insatser när det gäller
stödet till anhöriga. Jag anser att det är viktigt att
samarbetet mellan samhället och de frivilliga organi-
sationerna ytterligare utvecklas. De tre nationella
anhörigorganisationerna Demensförbundet, Alzhei-
merföreningen och Anhörigrådet har alla fått del av
de statliga stimulansbidragen under år 1999-2001 för
flera olika utvecklingsprojekt. Den 10 januari i år
beslutade regeringen om fortsatt statligt stöd till de tre
organisationerna för år 2002.</pre><pre>Då Chatrine Pålsson, som framställt interpellatio-
nen, var förhindrad att närvara vid sammanträdet
medgav andre vice talmannen att Rosita Runegrund i
stället fick delta i överläggningen.</pre><pre>Anf.  35  ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Jag får tacka för svaret till Chatrine
Pålsson. Jag som nu går upp i interpellationsdebatten
är inte nöjd med svaret. Är det okunskap eller ointres-
se som gör att svaret inte var mer utvecklat?
Okunskap är ett förlåtande drag. Okunskapen är
stor bland både politiker och tjänstemän när det gäller
anhörigvård - även om kunskapen har förbättrats.
Anhörig 300 var och är ett fantastiskt projekt, som
har lett till att arbetet med att förbättra anhörigvårdar-
nas situation har, precis som socialministern säger,
kommit i gång i landets kommuner. Men en del
kommuner befinner sig fortfarande i en blygsam
uppbyggnadsfas. Vissa kommuner har, efter det att
projektet har avslutats, dragit ned på verksamheten.
Projektledare har fått sluta, och människor med andra
uppgifter inom äldreomsorgen har fått ta över det
samordnande ansvaret. Därför är det för mig obegrip-
ligt att regeringen beslutade avsluta projektet så tidigt
och inte tillförde medel som ytterligare stimulans
några år.
Vi vet att två tredjedelar av det totala omsorgsar-
betet utförs av anhöriga. Om vi räknar in de psykiskt
sjuka och multihandikappade kan det röra sig om
närmare en miljon anhörigvårdare. Utan de anhörigas
insatser skulle sjukvården falla samman.
Detta är också en jämställdhetsfråga. Det är inte
ovanligt att 80-åringar, oftast kvinnor, sköter en starkt
vårdbehövande jämnårig make i hemmet. Det är inte
ovanligt att det görs utan eller med otillräcklig hjälp
från kommunen.
Jag har hört att socialministern har träffat repre-
sentanter för Demensförbundet och diskuterat utökad
kunskap och kompetens inom demensvård och även
ett nationellt kunskapscenter. Det är bra.
Har socialministern suttit ned med Anhörigrådets
ordförande? Det går inte att tro det. Anhörigrådet har
fått 250 000 kr för 2002. Det är ingen ökning. Men
behovet är så mycket större, just på grund av stimu-
lansbidraget och att kunskaperna har ökat. Behovet av
opinionsbildning har därmed väckts.
Avser socialministern att öka bidraget till Anhö-
rigrådet, som trots allt är en organisation som arbetar
för de anhöriga?</pre><pre>Anf.  36  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Rosita Runegrund tycker inte att sva-
ret är tillräckligt. Men vi har faktiskt försökt att svara
på de frågor som har ställts. Det finns en rad bekym-
mer i kommunerna när det gäller ett inte tillräckligt
stöd till de anhöriga. Det finns säkerligen områden
där inte heller det nationella stödet är tillräckligt. Men
det var ett ärligt försök att svara på de frågor som har
ställts.
Låt mig då få svara på de kompletterande frågor
som Rosita Runegrund har ställt.
Först och främst har vi den arbetsgrupp vi har
kommit överens med Demensförbundet om att till-
sätta. Den ska i första hand sammanställa kunskaper
om personer med demenssjukdomar och om situatio-
nen för anhöriga till personer med demens. Vi sade
att det också kunde handla om mer vida frågor, en
mer tvärvetenskaplig hållning. Vi ska söka kunskap
över hela området.
Frågan om behovet av ett nationellt kunskap-
scenter bör diskuteras i en sådan arbetsgrupp. Vi har
att välja mellan att använda som strategi att stärka
anhörigorganisationernas ställning i samhället, ge
dem resurser för att skapa kompetens, eller att se det
som en samhällelig uppgift att skapa ett kunskap-
scenter. Denna avvägning bör man diskutera med
andra organisationer. Det kan vara en viktig fråga att
diskutera i arbetsgruppen. Regeringen kommer inom
de närmaste veckorna att redovisa direktiv för en
sådan arbetsgrupp och se till att den kan komma i
gång med sitt arbete snabbt.
Sedan var det stödet till anhörigorganisationerna.
Två av de tre organisationerna, Demensförbundet och
Alzheimerföreningen, får stöd i egenskap av handi-
kapporganisationer. Nu har de dessutom fått stöd för
fortsatt telefonjourverksamhet. Staten har anslagit
särskilda pengar för detta.
Det är en märklig situation när det gäller Anhö-
rigrådet. Anhörigrådet faller mellan alla regler. Det är
ingen handikapporganisation utan just ett anhörigråd.
Nu har vi sett till att Anhörigrådet får stöd för det här
året. Jag menar att man måste hitta ett sätt att ge An-
hörigrådet långsiktigt stöd, dvs. räkna med stöd för
sådan verksamhet även om den inte passar in i nuva-
rande regelverk. Det gäller också andra organisatio-
ner som har motsvarande roll i samhället, dvs. ger
stöd till människor som endera är sjuka eller är anhö-
riga. Den typen av organisationer behöver samhälle-
ligt stöd.
Vi behöver en långsiktig strategi för att hitta for-
merna för att ge stöd till sådana organisationer.</pre><pre>Anf.  37  ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Jag är glad för att socialministern har
svarat att det behövs ett långsiktigt stöd. Kristdemo-
kraterna väckte en motion under allmänna motionsti-
den där man diskuterade hälso- och sjukvården. Vi
lade fram konkreta förslag på hur ett nytt organisa-
tionsbidrag kan inrättas för just den typen av stöd till
Anhörigrådet. När ett stimulansbidrag lämnas, Anhö-
rig 300, som ger till resultat att något växer fram -
man ska låta alla blommor blomma i kommunerna -
gäller det att ta till vara de eldsjälar som har trätt
fram. Jag tycker att vår motion i den delen har blivit
styvmoderligt behandlad i socialutskottet.
Vad händer efter projekttiden, socialministern?
Jag har varit i kontakt med länssamordnare i hela
landet. I min egen del av Sverige, Bohuslän, ser det
olika ut. Tyvärr har ingen av kommunerna ett lång-
siktigt och strategiskt tänkande när det gäller att
stödja anhörigvårdare. Det bekymrar mig. Det finns
nu pengar i denna stora penningpåse. En del kommu-
ner behåller den verksamhet som har kommit i gång
under stimulansperioden, men det sker ingen utök-
ning. Det saknas forskning och faktaunderlag till
politiker, så att de kan förstå vikten av att stödja an-
höriga. Vi vet att framtiden ser så ut att anhöriga även
i fortsättningen kommer att få ta ett stort ansvar -
men de kanske inte har möjligheten.
Det saknas kunskap. Det saknas anslag. Det sak-
nas forskning för att få bra beslutsunderlag. Vad
ämnar socialminister Lars Engqvist göra i denna
fråga?</pre><pre>Anf.  38  Socialminister LARS ENGQVIST (s):
Fru talman! Fördelen med projekt och projektstöd
är att man vet om att verksamheter kommer i gång.
Anhörig 300 innebar att en rad verksamheter kom i
gång som inte hade funnits tidigare eller att verksam-
heter som hade funnits tidigare fick helt nya möjlig-
heter.
Nackdelen med projekt är att projekttiden tar slut
och att man inte är säker på att verksamheten kan
fortsätta. God verksamhet kan få svårigheter.
Tanken med hela projektet var att det skulle leda
till att varje kommun skulle utveckla ett eget program
för anhörigstödet. Det skulle vara ett initiativ för att
få upp kommunernas verksamhet på en högre nivå
och för att kommunerna sedan skulle utarbeta planer
för sin egen verksamhet. Kommunerna skulle i enlig-
het med principerna bakom socialtjänstlag osv. ta
ansvar.
Det intressanta och viktiga att påpeka är att samt-
liga kommuner har sådana program. Jag har fått en
bild av att de allra flesta kommuner har ambitiösa
program och att det faktiskt innebär att den verksam-
het som har startats hos dem ska fortsätta.
Det gör mig lite bekymrad när Rosita Runegrund
säger att verksamheten på många områden i själva
verket avvecklas. Det finns anledning att hålla ögo-
nen på detta och att i diskussioner med kommunför-
bund och kommunvärlden påpeka att avsikten med
hela detta projekt var att kommunerna skulle öka sina
ambitioner och inte efter projekttidens slut dra ned på
verksamheten.</pre><pre>Anf.  39  ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Det är bra att socialministern tar till
sig just frågan om vilken information vi som är ute i
landet får.
Jag vill också skicka det jag har sagt om Anhö-
rigrådet med socialministern. Man har fått 250 000,
men man hade behövt 500 000 för att kunna klara den
verksamhet man har redan i dag. Det är människor
som är arbetar ideellt, som bekostar detta med egna
pengar. De flesta av de människor som engagerar sig
i Anhörigrådet är sådana som har varit eller fortfaran-
de är anhörigvårdare, med brist på tid och brist på
resurser. De engagerar sig för en sak och vill dela
med sig av den kunskap som de har. En sak ska vi
veta, och det är att anhörigvårdare är experter på sina
anhörigas både sjukdomstillstånd och behov. Det
gäller därför att kunna stödja dem.
Jag hoppas att socialministern tar detta med sig,
att vi utökar stödet till Anhörigrådet, att socialminis-
tern tackar ja till den inbjudan som jag vet att han har
fått från Anhörigrådet att medverka på deras konfe-
rens eller årsmöte och att han sitter ned med ordför-
anden och tar reda på hur det egentligen står till bland
anhörigvårdarna ute i vårt land.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 2001/02:181 om liv-
ränta</pre><pre>Anf.  40  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Hans Stenberg har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att livränta ska
kunna fastställas i nära samband med att sjukpension
beviljas.
Frågan om vad som kan göras för att beslut om
livränta ska kunna fattas tidigare än vad som sker i
dag har behandlats i regeringens proposition
2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor m.m. Propositio-
nen lämnades till riksdagen den 14 december 2001. I
propositionen angavs fyra områden som behöver
förändras för att anspråk på arbetsskadeersättning ska
kunna prövas tidigare än vad som sker för närvaran-
de. Dessa områden är anhängiggörande av arbetsska-
deärenden, koncentrerad handläggning, fastställande
av livränteunderlag och tidpunkt för beviljande av
livränta.
Frågorna om anhängiggörandet av arbetsskadeä-
renden och tidpunkt för beviljande av livränta har fått
en lösning genom de förslag som lämnas i propositio-
nen.
Till skillnad från många andra socialförsäkrings-
förmåner krävs i dag inte skriftlig ansökan för rätt till
ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Därmed
saknas det en tydlig ordning som visar när det finns
ett ersättningsärende som ska prövas av försäkrings-
kassan. När en arbetsskada inträffar anmäls detta,
oavsett om den är förenad med inkomstbortfall eller
inte. Anmälningen medför dock inte att den försäkra-
de framställer ett ersättningskrav som måste prövas.
Enligt en särskild bestämmelse ska försäkringskassan
pröva frågan om den försäkrade har ådragit sig en
arbetsskada endast i den mån det behövs för att be-
stämma rätt till ersättning enligt LAF. Det anmälda
ärendet kan därför bli liggande eller arkiveras på
grund av att det inte framgår att det finns anspråk på
ersättning. Detta missförhållande rättas till genom
förslaget att den som vill få sin rätt till ersättning från
arbetsskadeförsäkringen prövad ska ansöka skriftligt
om detta.
När det gäller frågan om vid vilken tidpunkt liv-
ränta ska kunna utges är reglerna för närvarande så
otydliga att handläggningen försvåras. Regeringen
har därför i propositionen föreslagit att reglerna om
detta ska ansluta till vad som kommer att gälla för
sjukersättning och aktivitetsersättning. Det innebär att
livränta ska kunna beviljas om nedsättningen är var-
aktig eller kan antas bli bestående för en tidsbegrän-
sad period om minst ett år. Tidpunkten när rätt till
livränta föreligger blir därmed lättare att fastställa.
Med en sådan formulering är rätten till livränta inte
beroende av om sjukersättning eller aktivitetsersätt-
ning faktiskt beviljas. Arbetsskadelivränta kommer
fortsättningsvis att kunna beviljas även i situationer
då villkoren för sjukersättning eller aktivitetsersätt-
ning inte uppfylls.</pre><pre>Anf.  41  HANS STENBERG (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Ingela
Thalén för det mycket positiva svaret på interpella-
tionen.
Det är väldigt bra att regeringen har tagit den här
frågan på allvar. Det är inte någon bra ordning, som
det är i dag, att en människa som drabbas av en
olycka som kanske leder till livslång invaliditet också
drabbas mycket svårt ekonomiskt i en lång väntan på
att få ut en ersättning som man har rätt till. Därför är
det bra att regeringen har tagit tag i frågan och lagt
fram förslag till lösningar på problemet.
Jag är också övertygad om att det här kommer att
förkorta handläggningstiderna, och det är mycket
välkommet.
Jag måste erkänna att jag själv inte är så insatt i
hur systemet kommer att fungera att jag kan avgöra
om dessa förändringar kommer att lösa hela det pro-
blem som jag har tagit upp i min interpellation. Jag
vill därför fråga Ingela Thalén om hon nu känner sig
övertygad om att de ändringar i lagstiftningen som
hon har föreslagit faktiskt leder till att man löser
problemet med den väldigt långa väntan som kan
uppstå på att få en livränta fastställd.</pre><pre>Anf.  42  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Bakom arbetsskadeersättningsanspråk
och anspråk på livränta finns väldigt många olika
situationer. Som jag har beskrivit i mitt interpella-
tionssvar har vi gått igenom just de komplicerade
tidpunkter som har varit ett hinder för att kunna utre-
da om det är möjligt att betala ut en livränta, antingen
varaktigt eller för en tidsbegränsad period.
Med det förslag som riksdagen har på sitt bord har
vi röjt undan de hinder som vi i dag ser som de störs-
ta.
Det finns naturligtvis behov av att gå igenom hur
kunskapen utvecklas. Det pågår också ett arbete som
vi har initierat med anledning av arbetsskadeförsäk-
ringsförslaget, som handlar om att få en starkare
koncentration av handläggningen och därmed också
en fortlöpande ökad kompetens. Vi behöver också se
över en fråga som det nu pågår en utredning om,
nämligen på vilket sätt man ska beräkna livränteun-
derlaget för förfluten tid.
De här fyra delarna kommer, alldeles tveklöst, att
sammantaget innebära att de enskilda skadade kom-
mer att få en betydande lättnad när det gäller att få
besked och få sin sak prövad i rimlig tid. Självfallet
kommer det att kvarstå komplicerade bedömningsä-
renden, som förmodligen för den enskilde kommer att
upplevas som att man får vänta alltför länge.
Jag menar dock att detta i det stora hela kommer
att innebära en betydande lättnad, framför allt för den
enskilde men också för hela handläggningen av beslut
om livränta.</pre><pre>Anf.  43  HANS STENBERG (s):
Fru talman! Som jag sade förut är jag, precis som
Ingela Thalén, övertygad om att det här kommer att
leda till betydande förbättringar för de drabbade. Det
är bra.
Det kvarstår ju en viss osäkerhet i de enskilda
fallen. Det är alltid många besvärliga situationer som
är svåra att förutse. Jag tolkar Ingela Thaléns besked
som att regeringen är beredd att fortsätta att följa
frågan och, om det behövs, återkomma till riksdagen
om det skulle visa sig att de här åtgärderna inte är
tillräckliga. Har jag då tolkat statsrådet rätt?</pre><pre>Anf.  44  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Hans Stenberg har tolkat mig alldeles
rätt.
Det här en oerhört stor fråga, och den har stor be-
tydelse för enskilda som drabbas av skador eller sjuk-
domar i arbetslivet. Min bedömning är att det här
kommer att innebära en betydande lättnad.
Skulle det under åren framöver visa sig att det
finns skäl att göra ytterligare förbättringar när det
gäller t.ex. bedömningen av livränta kommer vi att gå
in och förstärka insatserna ytterligare. Vi vill skapa
en organisation som gör att människor kan känna sig
trygga med både själva försäkringen och hanteringen
och administrationen runtomkring.</pre><pre>Anf.  45  HANS STENBERG (s):
Fru talman! Jag vill avslutningsvis tacka Ingela
Thalén för svaret på interpellationen. Att denna fråga
nu förs framåt kommer att ha stor positiv betydelse
för dem som drabbas av skador ute på arbetsplatser-
na.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>10 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Proposition
2001/02:92 Avskaffande av medborgarskapskrav för
advokater m.fl.</pre><pre>Bostadsutskottets betänkande
2001/02:BoU3 Hyresgästinflytande vid ombyggnad
och andra hyresrättsliga frågor</pre><pre>Socialutskottets betänkande
2001/02:SoU5 Bildande av ett familjemedicinskt
institut m.m.</pre><pre>Justitieutskottets betänkande
2001/02:JuU6 Kriminalvårdsfrågor</pre><pre>Lagutskottets betänkanden
2001/02:LU7 Förmyndare, gode män och förvaltare
2001/02:LU9 Faderskap, vårdnad och umgänge, m.m.
2001/02:LU11 Associationsrättsliga frågor</pre><pre>11 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 25 januari</pre><pre>2001/02:201 av Birgitta Sellén (c) till miljöminister
Kjell Larsson
Infrastrukturen i Sundsvallstrakten
2001/02:202 av Sten Tolgfors (m) till statsminister
Göran Persson
Forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning
2001/02:203 av Sten Tolgfors (m) till statsminister
Göran Persson
Ekeskolan</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 29 jannuari.</pre><pre>12 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 25 januari</pre><pre>2001/02:591 av Mikael Oscarsson (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Nyföretagande
2001/02:592 av Lennart Bolander (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Infrastrukturen i Västernorrlands län
2001/02:593 av Owe Hellberg (v) till näringsminister
Björn Rosengren
Bredbandsutbyggnaden
2001/02:594 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Adoptionslagstiftningen
2001/02:595 av Lars U Granberg (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Vårdbidrag
2001/02:596 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Bostadsbolag
2001/02:597 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén
Snickeriföretag
2001/02:598 av Elizabeth Nyström (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Egendomsskyddet
2001/02:599 av Ulla-Britt Hagström (kd) till justi-
tieminister Thomas Bodström
Lagen mot barnpornografi
2001/02:600 av Ester Lindstedt-Staaf (kd) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Underhållsstöd
2001/02:601 av Willy Söderdahl (v) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Östersjömiljarderna
2001/02:602 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
jordbruksminister Margareta Winberg
Kvinnokonferensen i Beijing
2001/02:603 av Bo Könberg (fp) till statsrådet Jan O
Karlsson
Asylprövningsprocessen
2001/02:604 av Göte Jonsson (m) till statsrådet Mona
Sahlin
De s.k. hedersmorden
2001/02:605 av Harald Nordlund (fp) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Intagningsprov
2001/02:606 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Antalet kvinnliga professorer
2001/02:607 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Hyreskostnader för högskolor och universitet
2001/02:608 av Jan Erik Ågren (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Nyföretagandet
2001/02:609 av Magnus Jacobsson (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Bromma flygplats
2001/02:610 av Ulla-Britt Hagström (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Våld mot äldre
2001/02:611 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Jan
O Karlsson
Utlänningslagen</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 29 januari.</pre><pre>13 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den  25 januari</pre><pre>2001/02:427 av Catharina Hagen (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Pomperipossaskatt för entreprenörer
2001/02:539 av Gudrun Lindvall (mp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Överlastade fordon på vägar</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll  tisdagen den 29 januari.</pre><pre>14 § Kammaren åtskildes kl. 11.00.</pre><pre>Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen.</pre><pre>Innehållsförteckning</pre><pre></pre><pre></pre><pre>
1</pre>