Regeringens proposition 2001/02:88

Sveriges samarbete med Internationella

Prop.

brottmålsdomstolen

2001/02:88

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 februari 2002

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige har den 28 juni 2001 tillträtt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen som innebär att en permanent internationell domstol inrättas för utredning och lagföring av allvarliga brott mot internationell humanitär rätt.

I propositionen lämnas förslag till lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna fullgöra de förpliktelser enligt stadgan som gäller samarbete med domstolen. Samarbetet avser olika former av rättslig hjälp i brottmål – t.ex. förhör, bevisupptagning, olika tvångsmedel under förundersökningen och överföring av frihetsberövade för förhör m.m. – och överlämnande av misstänkta till domstolen för lagföring. Förslaget innehåller även bestämmelser om rätt till biträde av försvarare och målsägandebiträden samt rättshjälp och om ersättning till vittnen och andra som fullgjort något i Sverige med anledning av en begäran från domstolen eller som skall infinna sig vid domstolen.

Det föreslås vidare att Sverige skall kunna tillåta att fängelsedomar som domstolen har meddelat får verkställas här. Lagförslaget innehåller också regler om sådan straffverkställighet i Sverige samt om verkställighet av andra avgöranden som avser böter, förverkanden och gottgörelse till brottsoffer.

Vissa förslag som gäller sekretess samt immunitet och privilegier lämnas också.

Det föreslås att de aktuella bestämmelserna om samarbetet med Internationella brottmålsdomstolen skall tas in i en särskild lag.

För att de föreskrifter som gäller de befintliga internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda respektive för Internationella brottmålsdomstolen skall vara så enhetliga som möjligt

1

föreslås vissa ändringar i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med Prop. 2001/02:88 de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.

Utanför detta ärende faller vissa materiella straffrättsliga bestämmelser som gäller lagföring av brott mot domstolens rättskipning (mened m.m.) samt de straffrättsliga frågor som för närvarande övervägs av en särskild utredare.

Lagstiftningen för Internationella brottmålsdomstolen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer och de lagändringar som gäller de internationella brottmålstribunalerna, vilka även innefattar ändringar i sekretesslagen och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, den 1 juli 2002.

2

Innehållsförteckning

Prop. 2001/02:88

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................

6

2

Lagtext

..............................................................................................

7

 

2.1

Förslag till lag om samarbete med Internationella

 

 

 

brottmålsdomstolen ............................................................

7

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om

 

immunitet och privilegier i vissa fall................................

14

2.3

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ..

15

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om

 

 

Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna

 

 

för brott mot internationell humanitär rätt........................

16

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

 

 

internationell rättslig hjälp i brottmål...............................

21

3

Ärendet och dess beredning............................................................

22

4

Bakgrund.........................................................................................

23

 

4.1

Historisk bakgrund och Romstadgans tillkomst...............

23

 

4.2

Ratifikationsläget .............................................................

24

4.3En jämförelse mellan Romstadgan och de

 

 

internationella brottmålstribunalerna...............................

25

5

Stadgans närmare innehåll..............................................................

26

 

5.1

Allmänna bestämmelser ...................................................

26

 

5.2

Domstolens organisation m.m..........................................

28

 

5.3

Brotten..............................................................................

30

5.4Domstolens jurisdiktion och förhållandet till nationell

lagföring ...........................................................................

32

5.5Tillämplig lag, ne bis in idem och allmänna

 

straffrättsliga bestämmelser .............................................

34

5.6

Den rättsliga processen.....................................................

36

 

5.6.1

Prövningen av jurisdiktion och

 

 

 

processförutsättningar ....................................

36

 

5.6.2

Förundersökningen.........................................

38

 

5.6.3

Frihetsberövanden..........................................

39

 

5.6.4

Åtalsbekräftelse m.m......................................

40

 

5.6.5

Rättegången....................................................

41

5.6.6Brottsofferfrågor – deltagande,

 

 

skyddsåtgärder, gottgörelse m.m....................

43

 

5.6.7

Överklagande och omprövning av domar......

44

 

5.6.8

Brott mot domstolens rättskipning.................

45

5.7

Straff och andra rättsverkningar av brott..........................

46

5.8

Samarbete mellan domstolen och stater m.fl. ..................

46

5.8.1Allmänna bestämmelser om samarbetet

med domstolen ...............................................

47

5.8.2Frihetsberövanden och överlämnande av

misstänkta till domstolen................................

47

5.8.3Andra former av samarbete och rättslig hjälp.50

 

5.8.4

Gemensamma bestämmelser..........................

52

 

5.9

Verkställighetsbestämmelser............................................

54

 

5.10

Avslutande bestämmelser.................................................

56

3

6

Överväganden och förslag ..............................................................

57

 

6.1

Allmänt om lagstiftningsbehovet .....................................

57

6.2En ny lag om samarbete med Internationella

brottmålsdomstolen ..........................................................

61

6.3Lagstiftning om rättslig hjälp till Internationella

brottmålsdomstolen ..........................................................

63

6.3.1Åtgärder som Sverige skall kunna bistå med. 63

6.3.2

Förutsättningar och villkor.............................

74

6.3.3

Ansökan m.m. ................................................

76

6.3.4

Allmänna bestämmelser om förfarandet ........

78

6.3.5

Beslutsordningen vid beslag ..........................

83

6.3.6

Avslag på en ansökan.....................................

85

6.3.7 Villkor om användningsbegränsningar m.m.. 89

6.4Lagstiftning om överlämnande av personer till

Internationella brottmålsdomstolen för lagföring m.m. ... 93

 

6.4.1

Överlämnande av misstänkta, tilltalade och

 

 

 

dömda till domstolen......................................

93

 

6.4.2

Häktning och annan tvångsmedels-

 

 

 

användning .....................................................

97

 

6.4.3

Ansökningens innehåll.................................

103

 

6.4.4

Förfarandet ...................................................

104

 

6.4.5

Specialitetsprincipen ....................................

110

 

6.4.6

Transitering av frihetsberövade genom

 

 

 

Sverige..........................................................

113

6.5

Skyddsåtgärder för brottsoffer och vittnen.....................

117

6.6Rättsligt hjälp från Internationella brottmålsdomstolen. 120

6.7

Övriga processrättsliga frågor ........................................

122

 

6.7.1

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

 

 

 

m.m...............................................................

122

 

6.7.2

Konkurrerande ansökningar.........................

123

 

6.7.3

Uppskov och villkor.....................................

126

 

6.7.4

Rättegångshinder..........................................

129

 

6.7.5

Underrättelser till och samråd med

 

 

 

domstolen .....................................................

131

 

6.7.6

Ersättningar och andra kostnader.................

133

6.8Lagstiftning om verkställighet av Internationella

brottmålsdomstolens avgöranden...................................

135

6.8.1

Verkställighet av straff.................................

135

6.8.2

Verkställighet av böter och förverkande......

147

6.8.3Verkställighet av avgöranden angående

gottgörelse till brottsoffer.............................

152

6.9Samarbete m.m. angående brott mot domstolens

 

 

rättskipning.....................................................................

158

 

6.10

Sekretessfrågor ...............................................................

163

 

6.11

Immunitet och privilegier...............................................

165

7

Ekonomiska konsekvenser............................................................

166

8

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................................

167

9

Författningskommentar.................................................................

167

9.1Lagen om samarbete med Internationella

brottmålsdomstolen ........................................................

167

Prop. 2001/02:88

4

9.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om

Prop. 2001/02:88

 

immunitet och privilegier i vissa fall..............................

183

9.3Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 183

9.4Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om

 

Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna

 

 

för brott mot internationell humanitär rätt......................

184

9.5

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

 

 

internationell rättslig hjälp i brottmål.............................

187

Bilaga 1

Departementspromemorians lagförslag.................................

188

Bilaga 2

Remissinstanserna .................................................................

202

Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag .................................................

203

Bilaga 4

Lagrådets yttrande .................................................................

218

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 2002....

228

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2001/02:88

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

2.lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall,

3.lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

4.lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

5.lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

6

Prop. 2001/02:88

2 Lagtext

2.1Förslag till lag om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Om den genom Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen inrättade domstolen begär att det i Sverige skall vidtas en åtgärd som grundar sig på stadgan, tillämpas bestämmelserna i denna lag.

Bestämmelserna i 3–20 §§ tillämpas om utredningen eller lagföringen gäller folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse.

Bestämmelserna i 21 och 22 §§ tillämpas om utredningen eller lagföringen gäller brott som riktas mot Internationella brottmåls- domstolens rättskipning.

I 23–32 §§ finns bestämmelser om verkställighet av Internationella brottmålsdomstolens avgöranden och om transport av frihetsberövade genom Sverige.

2 § En ansökan som avses i 1 § skall ges in till Justitiedepartementet. Underrättelser i och redovisning av ett ärende till Internationella brottmålsdomstolen skall vidarebefordras av Justitiedepartementet.

En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Överlämnande av misstänkta, tilltalade och dömda

3 § En person som vid Internationella brottmålsdomstolen är misstänkt, tilltalad eller dömd för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse och som uppehåller sig i Sverige får överlämnas till domstolen efter beslut av regeringen.

Ett beslut om häktning eller en dom som Internationella brottmåls- domstolen har meddelat skall godtas som grund för ett beslut om överlämnande till domstolen.

Ett överlämnande får skjutas upp i avvaktan på att Internationella brottmålsdomstolen har beslutat om den skall ta upp saken till prövning. Vidare får ett överlämnande förenas med villkor eller, efter överens- kommelse med domstolen, skjutas upp om förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för annan gärning än den ansökan avser.

4 § För en ansökan om överlämnande till Internationella brottmåls- domstolen tillämpas bestämmelserna i 14 § lagen (1957:668) om

utlämning för brott.

7

Innan regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen, skall yttrande avges av Riksåklagaren. Till grund för sitt yttrande skall Riksåklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad som gäller vid förundersökning i brottmål. Om det finns särskilda skäl, skall regeringen inhämta ett yttrande från Högsta domstolen innan den avgör ärendet.

5 § I ett ärende om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen får tvångsmedel användas utan att särskild utredning har lämnats till stöd för att den som avses med ansökan har begått det uppgivna brottet. Om domstolen har begärt att den som avses med ansökan skall frihets- berövas, skall häktning ske om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas. Den som är häktad får begära att en ny förhandling hålls inom tre veckor från det att beslut senast har meddelats. I övrigt gäller i fråga om tvångsmedel vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att överlämnande har beslutats. Beslut av rätten gäller, om inte annat beslutas, till dess ärendet har avgjorts eller, när överlämnande beslutats, tills detta har verkställts.

6 § Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda ett överlämnande till Internationella brottmåls- domstolen, får på begäran av domstolen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av domstolen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Anhållande skall ske om det inte är uppenbart att skäl för anhållande saknas.

Tvångsmedel enligt första stycket får användas utan att särskild utredning har lämnats till stöd för att den som avses med ansökan har begått det uppgivna brottet.

Om det beslutas om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 § andra–fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas. Tidsfristen för ingivande av en ansökan om överlämnande skall dock vara 60 dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades.

7 § Internationella brottmålsdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan den som på domstolens begäran har berövats friheten enligt 5 eller 6 § friges eller åläggs reseförbud eller anmälningsskyldighet.

8 § När någon som är eftersökt för överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen samtycker till att bli överlämnad, får frågan om överlämnande prövas i ett förenklat förfarande med tillämpning av 29– 36 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott. Bestämmelserna i 32 § första stycket andra meningen och tredje stycket skall dock inte tillämpas. I stället för 33 § första stycket gäller följande. Har samtycke lämnats skall åklagaren skyndsamt lämna över ärendet till Riksåklagaren som skall anmäla ärendet tillsammans med ett eget yttrande till regeringen. Beslut om överlämnande fattas av regeringen. Den tidsfrist

Prop. 2001/02:88

8

som avses i 35 och 36 §§ skall vara den tidsfrist som föreskrivs i 6 § Prop. 2001/02:88 tredje stycket.

9 § Ett beslut om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen skall verkställas av polismyndigheten. Den som skall överlämnas och är på fri fot får omhändertas av polismyndigheten, dock längst under tjugofyra timmar.

10 § Regeringen får på Internationella brottmålsdomstolens begäran medge att den som har överlämnats till domstolen får ställas till ansvar vid domstolen för annan gärning som begåtts före överlämnandet än den för vilken överlämnandet skett.

Regeringen får vidare medge att den som har överlämnats till Internationella brottmålsdomstolen får överföras från domstolen till en annan stat för lagföring. I fråga om sådan överföring tillämpas 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott eller 18 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Lämnas inte medgivande enligt andra stycket, skall regeringen begära att den till Internationella brottmålsdomstolen överlämnade personen återförs till Sverige.

11 § Om någon som har överförts av Internationella brottmålsdomstolen till Sverige för rättegång här i landet skall återföras till domstolen, tillämpas bestämmelserna i 26 a § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

12 § Om en stat begär utlämning av en person som Internationella brottmålsdomstolen begär överlämnad till domstolen, beslutar regeringen om personen skall överlämnas till domstolen eller utlämnas till staten.

Rättslig hjälp

13 § På ansökan av Internationella brottmålsdomstolen skall rättslig hjälp lämnas enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål om inte annat framgår av denna lag. Rättslig hjälp får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag.

Bestämmelserna i 2 kap. 14 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gäller inte om ett avslag skulle strida mot Sveriges förpliktelser mot domstolen. Bestämmelserna i 2 kap. 14 § andra stycket, 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket samma lag skall inte tillämpas.

Internationella brottmålsdomstolen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

14 § Bestämmelser i annan lag eller författning om delgivning och rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i en annan stat tillämpas på ansökningar från Internationella brottmålsdomstolen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

9

15 § Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i Prop. 2001/02:88 brottmål från Internationella brottmålsdomstolen framkommer att

ansökan är oförenlig med en sådan ansökan om rättslig hjälp i brottmål från en annan stat som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen som beslutar vilken av ansökningarna som skall ha företräde.

Rättegångshinder

16 § Åtal och lagföring i Sverige för en gärning får inte ske

1.om frågan om ansvar för gärningen har prövats vid Internationella brottmålsdomstolen,

2.om domstolen har beslutat att frågan om ansvar för gärningen skall prövas där trots att svensk förundersökning eller lagföring pågår, eller

3.om domstolen har ansökt om att personen i fråga skall överlämnas till domstolen på grund av gärningen och denna ansökan inte har avslagits.

Offentlig försvarare

17 § Om Internationella brottmålsdomstolen begär att en åtgärd som grundar sig på stadgan skall vidtas i Sverige beträffande den som misstänks eller av domstolen har åtalats eller dömts för brott, skall den personen, om han eller hon begär det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om sådan gäller rättegångsbalkens bestämmelser med det undantag som följer av 19 §.

Ersättningar och andra kostnader

18 § Ett vittne eller en målsägande eller sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av Internationella brottmålsdomstolen har rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

19 § Kostnader för ersättning av allmänna medel som betalats till offentlig försvarare eller till annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag skall bäras av staten om inte annat följer av 20 §.

20 § Regeringen meddelar föreskrifter om att vissa kostnader för åtgärder som vidtagits enligt denna lag kan återkrävas från Internationella brottmålsdomstolen.

Samarbete i fråga om brott som riktas mot Internationella brottmåls- domstolens rättskipning

21 § I fråga om utlämning eller rättslig hjälp till Internationella

 

brottmålsdomstolen med anledning av utredning om eller lagföring för

 

brott som riktats mot domstolens rättskipning, tillämpas de bestämmelser

 

om utlämning i lagen (1957:668) om utlämning för brott och om rättslig

10

hjälp i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och i Prop. 2001/02:88 annan lag eller författning, som gäller för en motsvarande begäran från

en annan stat. Särskilda bestämmelser som gäller utlämning eller rättslig hjälp till en stat som är medlem i Europeiska unionen eller till Norge eller Island skall dock inte tillämpas.

22 § Om Internationella brottmålsdomstolen anmäler ett brott som avses i 21 § för lagföring i Sverige, skall ärendet överlämnas till Riksåklagaren för handläggning enligt det förfarande som gäller vid en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.

Verkställighet av straff och förverkanden

23 § Regeringen kan på Internationella brottmålsdomstolens begäran besluta att en av domstolen meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här.

24 § En av Internationella brottmålsdomstolen meddelad bötesdom eller ett beslut av domstolen om förverkande av egendom eller av värdet av viss egendom, får på ansökan av domstolen verkställas i Sverige. Ansökan skall överlämnas till Riksskatteverket för åtgärd. Om verk- ställigheten avser förverkande av värdet av viss egendom, bestämmer Riksskatteverket det förverkade värdet i svenska kronor.

Riksskatteverkets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Riksskatteverkets och förvaltningsdomstolens beslut gäller omedelbart om inte annat beslutas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

25 § Vid verkställighet enligt 23 och 24 §§ tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom om inte annat framgår av denna lag.

Verkställighet får inte längre ske om Internationella brottmåls- domstolen har beviljat den dömde nåd eller strafflindring och det nedsatta straffet har fullt ut verkställts eller domstolen har meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Uppkommer, sedan en ansökan enligt 23 eller 24 § har bifallits, en fråga om hinder mot verkställighet på grund av preskription, skall denna fråga prövas enligt de regler som gäller för Internationella brottmålsdomstolen.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan Internationella brottmålsdomstolen fått tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Beslut om förvandling av böter får inte meddelas.

26 § Vid verkställighet enligt 23 § tillämpas reglerna om immunitet i 23 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

11

27 § Vid verkställighet enligt 23 § har företrädare för Internationella Prop. 2001/02:88 brottmålsdomstolen eller den domstolen utser för att undersöka

behandlingen av den som avtjänar ett straff som utdömts av domstolen rätt att besöka den plats där personen är placerad. Den som ansvarar för någon som avtjänar ett sådant straff skall lämna den som genomför undersökningen det biträde som denne behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

28 § När verkställighet av böter eller förverkande har skett enligt 24 §, skall Riksskatteverket överlämna vad som kommit in vid verkställigheten till Internationella brottmålsdomstolen.

Erkännande och verkställighet av avgöranden om gottgörelse till brottsoffer

29 § Ett avgörande om gottgörelse till brottsoffer som Internationella brottmålsdomstolen har meddelat och som har vunnit laga kraft, gäller här i landet och skall på ansökan verkställas här, om inte annat följer av andra stycket.

Avgörandet gäller inte här i landet och får inte verkställas här

1.om erkännande eller verkställighet av avgörandet är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i landet, eller

2.om det dessförinnan här i landet har meddelats ett lagakraftvunnet avgörande om samma sak.

Ansökan enligt första stycket får göras av den som i avgörandet har tillerkänts gottgörelse. Även Internationella brottmålsdomstolen får göra en sådan ansökan om den har beslutat att gottgörelse till brottsoffer skall betalas ut genom en särskild förvaltningsfond för brottsoffer.

30 § Väcks vid en svensk domstol talan om gottgörelse till brottsoffer i en sak som redan är föremål för rättegång vid Internationella brottmålsdomstolen och kan rättegången vid den domstolen leda till ett avgörande som enligt 29 § gäller här i landet, skall talan avvisas eller förklaras vilande i avvaktan på att Internationella brottmålsdomstolens avgörande vinner laga kraft.

31 § En ansökan om verkställighet enligt 29 § prövas av Svea hovrätt. Ansökan får avse en del av avgörandet.

Till ansökan skall fogas avgörandet i original eller en bestyrkt kopia liksom ett bevis att avgörandet har vunnit laga kraft.

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att den som har förpliktats att utge gottgörelse har fått tillfälle att yttra sig över ansökan.

Verkställighet sker på samma sätt som gäller i fråga om svensk domstols dom som har vunnit laga kraft.

Transport av frihetsberövade genom Sverige

32 § Chefen för Justitiedepartementet får meddela tillstånd till transport genom Sverige av en frihetsberövad person som för att överlämnas eller utlämnas eller i annat syfte skall överföras mellan en annan stat och

Internationella brottmålsdomstolen. Under en sådan transport skall

12

frihetsberövandet bestå om inte domstolen begär att den som överförs Prop. 2001/02:88 skall friges.

För flygtransport utan planerad mellanlandning här i landet krävs inte tillstånd enligt första stycket. Om en oplanerad mellanlandning sker, skall polismyndighet ta den som överförs i förvar till dess en ansökan görs om tillstånd till transport enligt första stycket och genast underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Görs ingen ansökan senast 96 timmar från den oplanerade landningen, skall personen omedelbart friges.

Om tillstånd har meddelats enligt första stycket, får polismyndighet vid behov ta den som överförs i förvar. I fråga om tvångsmedel i ett ärende om transport gäller bestämmelserna i 5 §.

Övriga bestämmelser

33 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

13

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om

Prop. 2001/02:88

 

immunitet och privilegier i vissa fall

 

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall1 skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

 

Bilaga2

 

 

Immunitet och/eller privilegier

Tillämplig internatio-

gäller för följande

nell överenskommelse

__________________________________________________________

Internationella organ Fysiska personer

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

63. Internationella

Domstolens ledamö-

brottmålsdomstolen

ter, åklagaren, biträ-

 

dande åklagare, regi-

 

stratorn, biträdande

 

registratorn, perso-

 

nalen i åklagarkam-

 

maren och registra-

 

torskontoret samt

 

personer som på annat

 

sätt medverkar i

 

domstolen

Romstadgan den 17 juli 1998 för Inter- nationella brottmåls- domstolen

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1

Lagen omtryckt 1994:717.

14

2

Senaste lydelse 2000:1456.

2.3

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

Prop. 2001/02:88

 

(1980:100)

 

 

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha

följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

5 kap.

 

 

 

7 §2

 

Sekretess gäller i verksamhet

Sekretess gäller i

verksamhet

som avser rättslig hjälp på begäran

som avser rättslig hjälp på begäran

av annan stat för uppgift som

av annan stat eller mellanfolklig

hänför sig till

domstol för uppgift som hänför sig

 

 

till

 

1.utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2.angelägenhet som angår tvångsmedel,

om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning att uppgiften inte röjs.

Motsvarande sekretess gäller hos polismyndighet och åklagar- myndighet samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Kust- bevakningen, för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § 1 och 6 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Utan hinder av sekretessen enligt detta stycke får uppgift lämnas ut enligt vad som föreskrivs i polisdatalagen (1998:622) och lagen om Schengens informationssystem.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

1

Lagen omtryckt 1992:1474.

15

2

Senaste lydelse 2000:576.

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

dels att 2, 5, 6, 7, 9, 10, 11 och 17 §§ skall ha följande lydelse, dels att 9 a § skall upphöra att gälla,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 8 a och 12 a §§, samt närmast före 12 a § en rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §1

En framställning om åtgärd som avses i 1 § görs av någon av tribunalens dömande instanser eller av dess åklagare. Framställningen skall ges in till Justitiedepartementet.

En ansökan som avses i 1 § skall ges in till Justitiedeparte- mentet. Underrättelser i och redovisning av ett ärende till tribunalen skall vidarebefordras av Justitiedepartementet.

En ansökan och bifogade handlingar enligt denna lag skall vara skrivna på engelska eller svenska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

5 §

Om tvångsmedel i ett ärende om utlämning gäller vad som i all- mänhet är föreskrivet för brottmål. Beslut av rätten gäller tills vidare till dess ärendet har avgjorts eller, när utlämning beslutats, tills denna har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beslutats.

Den som är häktad i ett utlämningsärende får begära att

I ett ärende om utlämning till en tribunal får tvångsmedel användas utan att särskild utredning har lämnats till stöd för att den som avses med ansökan har begått det uppgivna brottet. Om tribunalen har begärt att den som avses med ansökan skall frihetsberövas, skall häktning ske om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas. Den som är häktad får begära att ny förhandling hålls inom tre veckor från det att beslut senast har meddelats. I övrigt gäller i fråga om tvångsmedel vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål.

Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utläm-

1 Senaste lydelse 2000:573.

Prop. 2001/02:88

16

ny förhandling hålls inom tre veckor från det att beslut senast meddelats.

Den som kan komma att utläm- nas enligt denna lag får på begäran av tribunalen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål.

Beslutas det om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 § andra–fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.

ning har beslutats. Beslut av rätten gäller, om inte annat beslutas, till dess ärendet har avgjorts eller, när utlämning beslutats, tills denna har verkställts.

6 §

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utläm- ning till en tribunal, får på begäran av tribunalen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälnings- skyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Anhållande skall ske om det inte är uppenbart att skäl för anhållande saknas.

Tvångsmedel enligt första stycket får användas utan att särskild utredning har lämnats till stöd för att den som avses med ansökan har begått det uppgivna brottet.

Om det beslutas om tvångs- medel enligt första stycket, skall 23 § andra–fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.

7 §

I fråga om utlämning till tribu- nalen gäller i övrigt 25 §, 26 § första stycket samt 26 a § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

I fråga om utlämning till tribu- nalen gäller 25 och 26 a §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott.

8 a §

Om tribunalen och en stat begär utlämning av samma person, beslutar regeringen om personen skall utlämnas till tribunalen eller till staten.

Prop. 2001/02:88

17

9 §2

Om inte annat framgår av denna lag lämnas rättslig hjälp begä- ran av tribunalerna enligt bestäm- melserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brott- mål.

ansökan av tribunalen skall rättslig hjälp lämnas enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål om inte annat framgår av denna lag. Rättslig hjälp får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag.

Bestämmelserna i 2 kap. 14 § första stycket lagen om internatio- nell rättslig hjälp i brottmål gäller inte om ett avslag skulle strida mot Sveriges förpliktelser mot tribuna- len. Bestämmelserna i 2 kap. 14 § andra stycket, 4 kap. 33 § och 34 § andra stycket samma lag skall inte tillämpas.

Tribunalen skall ges tillfälle att yttra sig innan rättslig hjälp förenas med villkor som avses i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

10 §3

Sedan handläggningen av ett ärende om beslag avslutats skall Riksåklagaren överlämna ärendet till regeringen. I beslag tagen egendom överlämnas till tribu- nalen efter beslut av regeringen.

Har beslag verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära att rätten prövar beslaget. Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Om förhand- lingen gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rätte- gångsbalken.

Om det vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp i brottmål från tribunalen fram- kommer att ansökan är oförenlig med en sådan ansökan om rättslig hjälp i brottmål från en annan stat som handläggs enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, skall frågan överlämnas till regeringen som beslutar vilken av ansök- ningarna som skall ha företräde.

11 §4

Har en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i eller på annat sätt stark anknytning till Sverige av tribunalen dömts till fängelse, kan regeringen besluta

2Senaste lydelse 2000:573.

3Senaste lydelse 2000:573.

4Senaste lydelse 2000:573.

Regeringen kan på tribunalens begäran besluta att en av tribu- nalen meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i

Prop. 2001/02:88

18

att straffet får verkställas i Sverige.

det enskilda

fallet

behövs

för Prop. 2001/02:88

 

Regeringen får i varje enskilt

verkställigheten av straffet här.

 

 

beslut meddela de föreskrifter som

 

 

 

 

 

 

 

 

behövs för verkställigheten här.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt

 

samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall

 

upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller

 

meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden

 

inte längre får verkställas.

 

 

 

 

 

 

 

 

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan tribunalen

 

beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att

 

villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av

 

brottsbalken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I fråga om transport genom

 

 

 

 

 

 

 

 

Sverige av en person som berövats

 

 

 

 

 

 

 

 

friheten enligt ett avgörande av

 

 

 

 

 

 

 

 

tribunalen tillämpas 40 § lagen

 

 

 

 

 

 

 

 

om

internationellt

samarbete

 

 

 

 

 

 

 

 

rörande verkställighet av brott-

 

 

 

 

 

 

 

 

målsdom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Transport

av

frihetsberövade

 

 

 

 

genom Sverige

 

 

 

 

 

 

 

 

12 a §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Chefen för Justitiedepartementet

 

 

 

 

får meddela tillstånd till transport

 

 

 

 

genom Sverige av en frihetsberö-

 

 

 

 

vad person som för att utlämnas

 

 

 

 

eller i annat syfte skall överföras

 

 

 

 

mellan en annan stat och

 

 

 

 

tribunalen.

Under

en

sådan

 

 

 

 

transport skall

frihetsberövandet

 

 

 

 

bestå om inte tribunalen begär att

 

 

 

 

den som överförs skall friges.

 

 

 

 

 

För flygtransport utan planerad

 

 

 

 

mellanlandning här i landet krävs

 

 

 

 

inte tillstånd enligt första stycket.

 

 

 

 

Om en oplanerad mellanlandning

 

 

 

 

sker, skall polismyndighet ta den

 

 

 

 

som överförs i förvar till dess en

 

 

 

 

ansökan görs om tillstånd till

 

 

 

 

transport enligt första stycket och

 

 

 

 

genast

underrätta

chefen

för

 

 

 

 

Justitiedepartementet

om

detta.

 

 

 

 

Görs ingen ansökan senast 96

 

 

 

 

timmar

från

den

oplanerade

 

 

 

 

landningen,

 

skall

personen

 

 

 

 

omedelbart friges.

 

 

 

 

 

 

 

Om

tillstånd

har

meddelats

 

 

 

 

enligt

första

stycket,

får

polis-

19

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bestämmelser i annan lag eller författning om rättshjälp åt dom- stol eller myndighet i främmande stat tillämpas på framställningar från tribunalen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

myndighet vid behov ta den som överförs i förvar. I fråga om tvångsmedel i ett ärende om transport gäller bestämmelserna i 5 §.

17 §

Bestämmelser i annan lag eller författning om delgivning och rättslig hjälp åt domstol eller myndighet i en annan stat tillämpas på ansökningar från tribunalen, om de inte strider mot bestämmelserna i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Prop. 2001/02:88

20

Prop. 2001/02:88

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

dels att 1 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 35 §, och närmast före 4 kap. 35 § en rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

2 §

Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:

1.förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2.bevisupptagning vid domstol,

3.telefonförhör,

4.förhör genom videokonferens,

5.kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,

6.hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,

7.

hemlig kameraövervakning,

7. hemlig kameraövervakning,

och

 

8. överförande av frihetsberö-

8.

överförande av frihetsberö-

vade för förhör m.m., och

vade för förhör m.m.

9. rättsmedicinsk undersökning

 

 

av en avliden person.

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.

Rättsmedicinsk undersökning av avlidna personer

4 kap.

35 §

En ansökan om rättsmedicinsk undersökning i Sverige av en avliden person handläggs enligt bestämmelserna i lagen (1995:832) om obduktion m.m.

Domare vid den utländska domstolen och företrädare för parterna får närvara vid under- sökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

21

 

Prop. 2001/02:88

3 Ärendet och dess beredning

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan) antogs vid en diplomatkonferens i Rom den 17 juli 1998. Genom stadgan inrättas en permanent internationell brottmålsdomstol för lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Sverige undertecknade stadgan den 7 oktober 1998. Sammanlagt har 139 stater undertecknat stadgan och per den 5 februari 2002 har 52 stater tillträtt stadgan.

I departementspromemorian Romstadgan för Internationella brottmåls- domstolen (Ds 2001:3), som har upprättats inom Justitiedepartementet, behandlas frågan om Sveriges tillträde till Romstadgan och den lagstift- ning som anses vara nödvändig med anledning av ett svenskt tillträde till stadgan. De lagförslag som har lämnats i promemorian finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser som har yttrat sig finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig hos Justitiedepartementet (dnr Ju 2001/582).

Riksdagen har den 14 juni 2001 godkänt att Sverige tillträder Rom- stadgan samt att vissa förklaringar avges i fråga om kommunikationsväg och språk som skall användas vid samarbete med domstolen (prop. 2000/01:122, bet. 2000/01:JuU30 och 2000/01:KU13y, rskr. 2000/01:284). Sverige har den 28 juni 2001 ratificerat stadgan. I en särskild bilaga till propositionen om Sveriges tillträde till Romstadgan finns den engelska texten och en svensk översättning av stadgan.

Regeringen tar i detta ärende upp promemorians förslag till lagstiftning med anledning av ett tillträde till Romstadgan.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 oktober 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen, men har även föreslagit vissa ändringar. Regeringen följer i allt väsentligt Lagrådets förslag. I vissa enskildheter har regeringen funnit skäl att avvika från vad Lagrådet förordat. Det gäller reglerna för häktning, provisoriskt anhållande och andra tvångsmedel i ärenden om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen (avsnitt 6.4.2) och vilken utredning som skall göras i ett sådant ärende (avsnitt 6.4.4), beslutsordningen för avslag på en ansökan om rättslig hjälp (avsnitt 6.3.6) och när rättslig hjälp som lämnas till domstolen förenas med villkor (avsnitt 6.3.7) samt beslutsordningen för villkorlig frigivning i ett verkställighetsärende (avsnitt 6.8.1). Regeringen behandlar Lagrådets yttrande i avsnitten 6.1, 6.2, 6.3.6, 6.3.7, 6.4.2, 6.4.4, 6.4.5, 6.7.4 och 6.8.1 samt i författnings- kommentaren. Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.

22

 

Prop. 2001/02:88

4

Bakgrund

4.1

Historisk bakgrund och Romstadgans tillkomst

Tanken på att inrätta en permanent internationell brottmålsdomstol är

 

gammal. Sedan idén dessförinnan hade framförts i olika sammanhang,

 

förutskickade Versailles-traktaten efter första världskriget att en interna-

 

tionell brottmålsdomstol skulle inrättas för lagföring av krigsförbrytare.

 

Så skedde emellertid inte och först efter andra världskrigets slut inrätta-

 

des de två krigsförbrytartribunalerna i Nürnberg och Tokyo av krigets

 

segrarmakter. Dessa tribunaler var inte permanenta och lagföringen

 

riktades enbart mot krigets förlorare.

 

I Förenta nationerna som inrättades efter kriget togs frågan om en

 

permanent internationell brottmålsdomstol upp på nytt och utreddes

 

under 1950-talet. Idén hade inledningsvis ett gott stöd och i 1948 års

 

folkmordskonvention finns det t.ex. en hänvisning till en internationell

 

straffdomstol som skulle kunna komma att inrättas (artikel VI). Under

 

det kalla kriget var dock bl.a. säkerhetsrådets permanenta medlemmar

 

inte villiga att inrätta en överstatlig brottmålsdomstol, särskilt inte som

 

ett fristående organ under generalförsamlingen. Även i andra frågor

 

fanns meningsmotsättningar mellan olika stater och de olika förslag som

 

lämnades bordlades i generalförsamlingen.

 

När stridigheterna i dåvarande Jugoslavien bröt ut i början av 1990-

 

talet var de politiska förhållandena annorlunda. Under 1992 antog säker-

 

hetsrådet olika resolutioner som beredde vägen för den resolution av den

 

22 februari 1993 (resolution 808 (1993)) som lade den rättsliga grunden

 

för inrättandet av den internationella tribunalen för brott mot humanitär

 

rätt i f.d. Jugoslavien. Tribunalens stadgar fastställdes av säkerhetsrådet

 

den 25 maj 1993 genom resolution 827 (1993). Härefter inrättade

 

säkerhetsrådet en motsvarande tribunal för Rwanda den 8 november

 

1994 genom resolution 955 (1994). Båda dessa tribunaler är alltjämt

 

verksamma.

 

År 1990 gav generalförsamlingen FN:s folkrättskommission (Inter-

 

national Law Commission, ILC) i uppdrag att på nytt ta sig an frågan om

 

inrättandet av en permanent internationell brottmålsdomstol. Efter en

 

förberedande rapport 1992 och ett förslag 1993 lämnade ILC ett reviderat

 

och slutligt stadgeförslag till generalförsamlingen år 1994. Med detta

 

förslag som utgångspunkt behandlades frågan om en domstol av en s.k.

 

ad hoc-kommitté under 1995 och därefter av en förberedande kommitté

 

under 1996 till 1998. I december 1997 beslutade generalförsamlingen att

 

en diplomatkonferens skulle hållas i Rom mellan den 15 juni och 17 juli

 

1998.

 

Efter långa och mödosamma förhandlingar kunde stadgan antas efter

 

en omröstning där rösterna räknades men de enskilda ländernas röstning

 

protokollfördes inte. Röstningen avlöpte med 120 röster för och endast

 

sju emot stadgan samt 21 avståenden. Stadgan öppnades för under-

 

tecknande samma dag den 17 juli 1998.

23

 

I slutakten från konferensen beslutades om inrättandet av en förbe- Prop. 2001/02:88 redande kommission för att behandla vissa återstående frågor. Främst

bland dessa uppgifter var att ta fram förslag till bevis- och förfarande- regler och s.k. brottskriterier. Den förberedande kommissionen har den 30 juni 2000 godtagit bevis- och förfaranderegler och s.k. brottskriterier samt överlämnat dessa för antagande av stadgepartsförsamlingen när stadgan trätt i kraft. Kommissionens arbete fortsätter med andra uppgifter för vilka ingen fast tidsgräns är fastslagen.

Sverige har tillsammans med bl.a. de övriga nordiska länderna deltagit aktivt i det arbete som lett fram till stadgan och starkt verkat för att Internationella brottmålsdomstolen skall komma till stånd.

4.2Ratifikationsläget

Romstadgan träder i kraft när 60 stater har tillträtt den och per den 5 februari 2002 har 52 stater tillträtt stadgan. Totalt har 139 stater under- tecknat stadgan. Bland dessa återfinns bl.a. alla Europarådets medlems- stater utom Turkiet. Sverige undertecknade stadgan den 7 oktober 1998 och ratificerade densamma den 28 juni 2001 (jfr prop. 2000/01:122, bet. 2000/01:JuU30 och 2000/01:KU13y, rskr. 2000/01:284).

Inom EU har medlemsstaterna uttalat avsikten att ratificera stadgan under år 2001. Förutom Sverige har elva EU-stater ratificerat stadgan (Italien, Frankrike, Belgien, Luxemburg, Spanien, Tyskland, Österrike, Finland, Danmark, Nederländerna och Storbritannien). Härtill har Norge tillträtt stadgan den 16 februari 2000 (St.prop. nr. 24, 1999-2000) och Island den 25 maj 2000 (Alltingets 125:e möte, 1999-2000). I Frankrike har konstitutionen ändrats med hänvisning till Internationella brottmålsdomstolen (lag 99-568 av den 8 juli 1999 som föreskriver ett generellt undantag från konstitutionens bestämmelser när de står i strid med Romstadgan). En förändring av konstitutionella bestämmelser som avser utlämning av landets egna medborgare har gjorts i Tyskland, medan Österrike som har liknande bestämmelser inte har funnit skäl att ändra sin konstitution. Även i Portugal måste konstitutionen ändras.

I flertalet av de nu nämnda staterna kommer lagstiftning för samarbetet med domstolen m.m. att behandlas senare. I Finland, som ratificerade stadgan den 29 december 2000, har dock även lagstiftning antagits, vilken omfattar såväl en särskild lag om samarbete med domstolen som ändringar i den finska strafflagen (RP 161/2000 rd). I Danmark, som ratificerade stadgan den 21 juni 2001, har också lagstiftning antagits i samband med beslutet att tillträda stadgan (Lovforslag nr. L 20, Folketinget 2000-01, Lov nr. 342 af 16. maj 2001). Norsk lagstiftning har antagits i juni 2001 (Ot.prp. nr. 95, 2000-2001). De nordiska staterna har vid ett flertal möten diskuterat lagstiftningsfrågor med anledning av stadgan.

Även i Kanada, Nya Zeeland, Storbritannien och Schweiz har lagstiftning med anledning av stadgan antagits i samband med beslut om ratifikation.

24

4.3En jämförelse mellan Romstadgan och de internatio- nella brottmålstribunalerna

De internationella brottmålstribunalerna inrättades genom beslut av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. Därav följer att föreskrifterna och förpliktelserna enligt dess stadgor, t.ex. i fråga om jurisdiktion och samarbetsskyldighet, är tvingande för FN:s medlems- stater. Romstadgan är däremot en multilateral internationell överens- kommelse och blir därmed bindande för de stater som väljer att tillträda den.

Domstolen är inte ett FN-organ, men Romstadgan anvisar att för- hållandet mellan domstolen och FN skall regleras i ett särskilt avtal. Domstolens uppgift är att som permanent institution ta sig an brott begångna runt om i världen, vilket dock i flertalet fall kräver att brottet har viss anknytning till en stat som har anslutit sig till stadgan. Tribunalerna är däremot inrättade för att lagföra brott inom strikt geografiskt definierade områden och för Rwandatribunalen endast brott begångna inom en viss avgränsad tidsperiod. Tribunalerna inrättades retroaktivt medan principen om icke-retroaktivitet gäller för utövande av domstolens jurisdiktion. Därmed gäller för domstolen, liksom för Jugoslavientribunalen, att mandatet omfattar brott som har begåtts efter en bestämd tidpunkt men utan att någon bortre tidsgräns föreskrivs.

De brott som tribunalerna respektive domstolen är behöriga att pröva är i huvudsak desamma, dvs. allvarliga brott mot internationell rätt i form av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Dessutom kan domstolen i en framtid komma att vara behörig pröva aggressionsbrott. Vissa skillnader finns dock och för domstolens del har de olika brotten definierats mer ingående, såväl i stadgan som i ett särskilt instrument, de s.k. brottskriterierna (”elements of crimes”), än vad som gäller för tribunalerna.

En viktig skillnad mellan tribunalerna och domstolen gäller dess behörighet att lagföra ett brott i förhållande till den nationella behörig- heten. Medan tribunalernas stadgor ger den internationella rättsliga processen företräde framför nationella förfaranden föreskriver Rom- stadgan tvärtom att nationell lagföring i princip skall ha företräde. Domstolen skall vara ett komplement till de nationella rättsordningarna och endast ta vid när de senare inte fullgör sin uppgift på ett tillbörligt sätt – den s.k. komplementaritetsprincipen. Skillnaden påverkar även de olika stadgornas bestämmelser om domars rättsverkningar (ne bis in idem; ”inte två gånger för samma sak”).

Trots den grundläggande skillnaden beträffande förhållandet mellan internationell och nationell lagföring innehåller Romstadgan bestäm- melser om samarbetsskyldighet för de anslutna staterna som i princip är lika långtgående som motsvarande skyldighet i förhållande till tribuna- lerna. Att staterna verkligen uppfyller sina samarbetsförpliktelser är avgörande för tribunalernas och i framtiden domstolens verksamhet. Bestämmelserna om straffverkställighet, vilka bygger på staternas fri- villiga åtagande, liknar också varandra.

En betydelsefull skillnad mellan tribunalernas stadgor och Romstadgan är att den senare är avsevärt mer detaljerad, bl.a. vad gäller samarbete, verkställighet, de processuella förfarandena och allmänna straffrättsliga

Prop. 2001/02:88

25

bestämmelser. Till skillnad från tribunalerna, som själva har haft att anta Prop. 2001/02:88 sina bevis- och förfaranderegler, skall sådana regler för domstolen

utarbetas av statssamfundet och antas av en stadgepartsförsamling. Finansieringen av domstolen, som inte är ett FN-organ, skiljer sig också från vad som gäller för tribunalerna.

5 Stadgans närmare innehåll

En ingående beskrivning av Romstadgans innehåll har lämnats i prop. 2000/01:122 som underlag för ställningstagandet om Sveriges tillträde till stadgan. Den beskrivning som ges i det följande är därför mer översiktlig och främst inriktad på de bestämmelser som har betydelse för lagstiftningen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Detta innefattar även frågor om verkställighet av dess avgöranden, sekretess samt immunitet och privilegier.

Stadgan är indelad i 13 delar enligt följande:

1.Upprättande av domstolen

2.Jurisdiktion, processförutsättningar och tillämplig lag

3.Allmänna straffrättsliga principer

4.Domstolens sammansättning och administration

5.Förundersökning och lagföring

6.Rättegången

7.Straff

8.Överklagande och omprövning

9.Internationellt samarbete och rättslig hjälp

10.Verkställighet

11.Stadgepartsförsamlingen

12.Finansiering

13.Slutbestämmelser

De artiklar som främst är av betydelse för lagstiftning om samarbete med domstolen finns i delarna 9 och 10, men även vissa bestämmelser i andra delar måste beaktas. Föreskrifterna i stadgans olika delar presenteras närmare i avsnitt 5.1 till 5.10 nedan. Hänvisningarna till bestämmelser i stadgan görs genom angivande av artikelns nummer och i vissa fall, efter kolon, nummer och bokstäver som anger en viss punkt i artikeln (ex. artikel 54:3 a).

5.1Allmänna bestämmelser

I artikel 1 föreskrivs inrättandet av Internationella brottmålsdomstolen som en permanent institution för lagföring av enskilda beträffande de mest allvarliga brotten av internationellt intresse. Där framgår också att domstolen skall vara ett komplement till de nationella rättsordningarna, se vidare avsnitt 5.4, och att dess behörighet och funktioner anges i stadgan. Av artiklarna 2 och 3 framgår att domstolens förhållande till FN och till värdlandet Nederländerna skall regleras genom särskilda avtal. Domstolen är en internationell juridisk person med rättshandlings-

förmåga (artikel 4). Domstolen kan även välja att förlägga sin verk-

26

samhet, t.ex. att genomföra rättegångar, på en annan plats (artikel 3 och Prop. 2001/02:88 62). Detta fordrar att ett särskilt avtal träffas med staten i fråga.

Stadgepartsförsamlingen

För att stadgeparterna skall kunna följa upp och vidareutveckla domsto- lens verksamhet skall ett särskilt forum skapas som består av företrädare för de stater som har tillträtt stadgan – stadgepartsförsamlingen. Församlingens huvudsakliga uppgifter och organisation föreskrivs i artikel 112. Varje stadgepart har en röst i församlingen och andra stater som inte anslutit sig till stadgan men som har undertecknat stadgan eller i vart fall slutakten vid Romkonferensen har observatörsstatus.

Bland stadgepartsförsamlingens uppgifter ingår att behandla och anta

 

rekommendationer från den förberedande kommissionen, t.ex. bevis- och

 

förfaranderegler (artikel 51), ”brottskriterier” (artikel 9) och avtalet

 

mellan domstolen och FN (artikel 2). Den skall vidare utöva tillsyn över

 

domstolens verksamhet, fastställa dess budget, besluta om en eventuell

 

ändring av antalet domare (artikel 36) samt behandla frågor om stadge-

 

parters bristande samarbete med domstolen (artikel 87). Församlingen

 

skall även besluta om framtida stadgeändringar (artiklarna 121 och 122)

 

och anta regler för den ekonomiska förvaltningen av dess egen och

 

domstolens verksamhet (artikel 113). I artikel 112 finns dessutom

 

bestämmelser om församlingens möten såsom beslutförhet, omröstnings-

 

regler och språk samt om dess organisation och om en arbetsordning som

 

den skall anta.

 

Sekundära regelverk

 

Stadgan skall kompletteras med detaljerade bestämmelser i särskilda

 

bevis- och förfaranderegler som skall antas av stadgepartsförsamlingen

 

enligt ett angivet förfarande (artikel 51). Ett utkast till sådana regler har

 

förhandlats fram och den 30 juni 2000 antagits av en förberedande

 

kommission. Bevis- och förfarandereglerna innehåller främst bestäm-

 

melser om det rättsliga förfarandet, vilka måste stå i överensstämmelse

 

med stadgan.

 

Härtill skall, enligt artikel 9, s.k. brottskriterier utvecklas av den förbe-

 

redande kommissionen och senare antas av stadgepartsförsamlingen. De

 

är avsedda att bistå Internationella brottmålsdomstolen vid tolkningen

 

och tillämpningen av de brott som omfattas av stadgan och också brotts-

 

kriterierna måste stå i överensstämmelse med stadgan. Även ett utkast till

 

brottskriterier antogs av den förberedande kommissionen den 30 juni

 

2000.

 

Domarna skall dessutom själva anta en arbetsordning för domstolen,

 

över vilken stadgeparterna dock har en viss kontroll (artikel 52).

 

Domstolens finansiering

 

Bestämmelserna om domstolens finansiering finns i del 12 och det är

 

stadgepartsförsamlingen som fastställer dess budget och föreskrifter för

 

den ekonomiska förvaltningen (artiklarna 112:2 d och 113). I första hand

27

 

är det stadgeparterna som skall finansiera verksamheten men även medel Prop. 2001/02:88 från FN kan komma i fråga (artikel 115). Uttaxeringen av staternas

bidrag skall ske enligt en särskild bidragsskala (artikel 117). Vidare får domstolen ta emot frivilliga bidrag från regeringar, internationella organisationer, enskilda och andra i enlighet med särskilt givna kriterier (artikel 116). En årlig revision skall genomföras (artikel 118).

5.2Domstolens organisation m.m.

Enligt artikel 34 skall Internationella brottmålsdomstolen bestå av ett presidium, överklagande-, rättegångs- och förundersökningsavdelningar, ett åklagarkansli och ett registratorskontor. De viktigaste befattnings- havarna är domarna, åklagaren och de biträdande åklagarna, registratorn och den biträdande registratorn, vilka skall avlägga en högtidlig förklaring om att fullgöra sina uppgifter opartiskt och samvetsgrant (artikel 45).

Presidiet

Domstolen leds administrativt av presidiet som består av en president och två vicepresidenter. Artikel 38 innehåller närmare bestämmelser om hur presidiet skall utses och dess uppgifter. Stadgan innehåller även andra bestämmelser som anvisar presidiet uppgifter, t.ex. att avgöra frågor om arbetsspråk (artikel 50), att upprätta en rättegångskammare för handläggningen av ett mål (artikel 61:11) och att avgöra om antalet domare skall utökas för en viss huvudförhandling (artikel 74:1).

Domarna och de dömande enheterna

I artiklarna 35, 36 och 37 finns bestämmelser om domarna och indel- ningen av dessa i olika avdelningar och kammare – förundersöknings-, rättegångs- och överklagandekammare. Huvudregeln är att domarna skall tjänstgöra på heltid, men om arbetsbelastningen eller andra omständig- heter motiverar det får presidiet besluta att förändra tjänstgöringens omfattning (artiklarna 35:3 och 40:3). De 18 domarna måste uppfylla strikta kvalifikationskrav och de skall nomineras av stadgeparterna och väljas av stadgepartsförsamlingen i enlighet med ett särskilt förfarande (artikel 36). Tjänstgöringen skall normalt vara nio år utan möjlighet till omval. Bestämmelser om fyllnadsval ges i artikel 37.

Förundersöknings- och rättegångskamrarna består av tre ledamöter och överklagandekammaren av fem (artikel 39). Vissa uppgifter i förunder- sökningskammaren får dock utföras av en ensamdomare (artiklarna 39:2 a iii och 57:2). Domarna indelas på en viss avdelning men ett cirkula- tionssystem är också avsett.

Stadgan föreskriver att domarna skall vara självständiga vid fullgöran- det av sina uppgifter och att de därför inte får utöva någon annan yrkes- mässig eller förtroendeskadlig verksamhet (artikel 40). Relativt långt- gående regler om domarjäv finns i artikel 41. Frågor om entledigande

28

och disciplinära förfaranden samt om immunitet och privilegier regleras

Prop. 2001/02:88

särskilt, se nedan.

 

Åklagarna och åklagarens kansli

 

Åklagarkontoret är en självständig enhet inom domstolen som leds av en

 

åklagare (chefsåklagare) och en eller flera biträdande åklagare (artikel

 

42). Stadgan ställer höga krav på åklagaren och de biträdande åklagarna,

 

vilka också skall väljas av stadgepartsförsamlingen enligt ett anvisat

 

förfarande. Mandattiden är nio år utan omvalsmöjlighet. Med hänsyn till

 

de viktiga och relativt vittgående befogenheter som åklagarna har enligt

 

stadgan, framförallt beträffande inledande av en förundersökning (artik-

 

larna 15 och 53), understryker stadgan särskilt deras självständighet och

 

opartiskhet. De är bl.a. förbjudna att söka eller ta emot instruktioner från

 

någon utanför domstolen och strikta jävsregler föreskrivs.

 

Övrig personal såsom brottsutredare skall anställas vid åklagarens

 

kansli och även sekonderad personal, dvs. personal som tillhandahålls

 

och bekostas av en stat, får förekomma (artikel 44). Särskilda expert-

 

kunskaper, t.ex. beträffande sexualbrott och våld mot barn, skall finnas

 

tillgängliga (artikel 42:9). Även annan expertis, t.ex. beträffande tortyr,

 

vilket Svenska Röda Korset särskilt har framhållit, kan komma att

 

behövas.

 

Registratorn och registratorskontoret

 

Registratorskontoret ansvarar för domstolens administration och för

 

administrativ service till domstolens övriga enheter och personal (artikel

 

43). Det leds av en registrator, och vid behov en biträdande registrator,

 

som väljs av domarna. Särskilda kvalifikationskrav ställs i artikeln.

 

Inom kontoret får olika specialiserade enheter inrättas och en särskild

 

brottsoffer- och vittnesenhet skall finnas (artikel 43:6). För personalen

 

gäller samma regler som för åklagarens kansli (artikel 44).

 

Entledigande och disciplinära förfaranden

 

Artikel 46 innehåller bestämmelser om entledigande av någon av dom-

 

stolens huvudfunktionärer, dvs. domarna, åklagarna och registratorn

 

(samt den biträdande registratorn). Detta kan komma i fråga vid om

 

någon allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt stadgan eller är för-

 

hindrad att fullgöra sina tjänsteuppgifter. Vid mindre allvarliga tjänstefel

 

föreskriver artikel 47 att disciplinära åtgärder får vidtas. Närmare före-

 

skrifter till dessa artiklar skall ges i bevis- och förfarandereglerna.

 

Immunitet och privilegier m.m.

 

I de anslutna staterna skall domstolen åtnjuta den immunitet och de

 

privilegier som krävs för att den skall kunna fylla sitt syfte (artikel 48).

 

Härtill finns föreskrifter om immunitet och privilegier för domarna,

 

åklagarna och registratorn samt för den biträdande registratorn och övrig

 

personal. Ett avtal om immunitet och privilegier skall utarbetas, vilket

29

även skall innehålla bestämmelser som är nödvändiga för att försvarare, Prop. 2001/02:88 experter, vittnen och andra personer som skall infinna sig vid domstolen

skall kunna fullgöra sina uppgifter.

Stadgan innehåller även en beslutsordning för löner, arvoden och kostnadsersättning till domstolens huvudfunktionärer (artikel 49). Dessa får inte sänkas under en pågående mandattid.

Språkfrågor

Artikel 50 innehåller bestämmelser om domstolens officiella språk och arbetsspråk. De officiella språken är desamma som i FN, dvs. arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska, medan arbetsspråken normalt skall vara engelska och franska. Vissa avgöranden skall översättas till de officiella språken. Härtill innehåller såväl stadgan (särskilt artiklarna 55:1 c och 67:1 d) som bevis- och förfarandereglerna bestämmelser om översättning och tolkning.

5.3Brotten

I artikel 5 redovisas vilka brottstyper som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Dessa är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Det senare brottet intar dock en särställning eftersom domstolen inte får utöva sin jurisdiktion över aggressionsbrott förrän en bestämmelse har antagits som definierar och anger villkoren för utövandet av jurisdiktion över det (artikel 5:2). Bestämmelsen måste vara förenlig med tillämpliga bestämmelser i FN-stadgan och den måste antas enligt bestämmelserna för ändring och översyn av stadgan, vilket bl.a. innebär att en mycket kvalificerad majoritet krävs samt att ändringen bara kommer att gälla gentemot de stater som ratificerar densamma.

Stadgan innehåller relativt detaljerade definitioner av de övriga tre brottstyperna, se nedan, och ytterligare riktlinjer för tolkning och tillämpning av brottsstadgandena ges i de s.k. brottskriterierna som stadgepartsförsamlingen skall anta (artikel 9). Gemensamt för definitio- nerna är att de gäller vid domstolen och att de inte nödvändigtvis återger vad som anses vara sedvanerätt eller vad som kan gälla enligt nationell rätt. Artikel 10 anger att ingen bestämmelse i stadgan skall tolkas så att den på något vis inskränker gällande folkrättsliga regler eller föregriper sådana som är under utveckling. För samtliga dessa brott gäller stadgans allmänna straffrättsliga principer som föreskrivs i del 3, se avsnitt 5.5.

En mer detaljerad genomgång av de brott som definieras i stadgan finns i prop. 2000/01:122.

Folkmord

Definitionen av folkmord i artikel 6 följer ordagrant den i artikel II i 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (en översättning till svenska finns i prop. 1952:71 och SÖ 1952:64). I stället för att som i folkmordskonventionens artikel III ha en

30

särskild uppräkning av vilka gärningar som ger upphov till straffrättsligt Prop. 2001/02:88 ansvar, gäller inför domstolen de allmänna reglerna för individuellt

straffansvar i del 3 i stadgan (artiklarna 25 och 28) för samtliga brottstyper inom domstolens jurisdiktion. Det kriminaliserade området för folkmord torde i allt väsentligt vara oförändrat.

Brott mot mänskligheten

Definitionen av brott mot mänskligheten i artikel 7 har inte någon förlaga i ett annat instrument. De definitioner som givits i stadgorna för Nürnberg-tribunalen och för de internationella tribunalerna för f.d. Jugo- slavien och Rwanda är mycket kortfattade när det gäller de gärningar som omfattas och de villkor som ställs för att de skall nå upp till att utgöra brott mot mänskligheten. Enligt artikel 7:1 måste gärningar av det slag som räknas upp i artikeln utgöra en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet liksom, under angivna förutsättningar, andra enskilda personer. Brottet kan begås såväl i fredstid som i en väpnad konflikt och förövarna vara både företrädare för en stat eller t.ex. en organisation. Brottsbeskriv- ningarna kompletteras i artikel 7:2 av definitioner av en rad begrepp. Även termen genus definieras (artikel 7:3).

Krigsförbrytelser

Artikel 8 innehåller beskrivningar av ett stort antal brott med anknytning till väpnade konflikter, vilka har samlats under rubriken krigsförbry- telser. De flesta brotten har hämtats från gällande humanitärrättsliga konventioner såsom de fyra Genèvekonventionerna från 1949 och deras två tilläggsprotokoll från 1977 samt Haagkonventioner såsom lantkrigs- reglementet (IV. Haagkonventionen) från 1907. I ett par fall har en vidareutveckling av humanitärrätten skett genom förtydliganden och tillägg. Exempel på detta är sexualbrotten respektive angrepp mot personal m.m. i humanitära biståndsinsatser eller i FN:s fredsbevarande insatser.

Domstolen har, enligt artikel 8:1, jurisdiktion över krigsförbrytelser särskilt när de begås som en del av en plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala. Detta återspeglar bl.a. en avsikt att domstolen bara skall befatta sig med de mest allvarliga brotten som är internationella angelägenheter.

I artikel 8:2 beskrivs brotten. De är grupperade under olika rubriker, nämligen svåra kränkningar av Genèvekonventionerna (punkt a), andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i internationella väpnade konflikter (punkt b), allvarliga kränkningar i icke-internationella konflik- ter av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 (punkt c) och andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i icke-internationella konflikter (punkt e). Medan de två förstnämnda punkterna avser brott i internationella väpnade konflikter så behandlar de två sistnämnda punkterna brott i icke-internationella väpnade konflikter (se även punkterna d och f). För de senare fallen klargör artikel 8:3 att åtgärder

som en regering vidtar med lagliga medel för att t.ex. bevara eller

31

återställa lag och ordning inte skall anses utgöra krigsförbrytelser i Prop. 2001/02:88 stadgans mening.

5.4Domstolens jurisdiktion och förhållandet till nationell lagföring

Ingen retroaktiv jurisdiktion

Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion omfattar endast brott som begåtts efter stadgans ikraftträdande. I förhållande till stater som ansluter sig senare har domstolen endast jurisdiktion över brott som begåtts efter tillträdet, om inte den tillträdande staten förklarar annor- lunda (artiklarna 11:1 och 2). Principen om icke-retroaktivitet finns även uttryckt i artikel 24 bland de allmänna straffrättsliga principerna.

Ingen jurisdiktion över minderåriga

Enligt artikel 26 har domstolen inte jurisdiktion över gärningsmän som var under 18 år när brottet skulle ha begåtts.

Förutsättningar för utövande av jurisdiktion

I artikel 12 föreskrivs vad det förhållandet att en stat har tillträtt stadgan innebär för Internationella brottmålsdomstolens rätt att utöva juris- diktion. Bestämmelserna gäller dock inte situationer som säkerhetsrådet har hänskjutit till domstolen, se vidare nedan. Grundprincipen är att en stat som blir part i stadgan därigenom godtar domstolens jurisdiktion i fråga om de brottstyper som anges i artikel 5 (artikel 12:1). I form av en övergångsbestämmelse medger dock artikel 124 att en stat, utan hinder av artikel 12, vid tillträdet av stadgan får förklara att den under en period av sju år från dess ikraftträdande inte godtar domstolens jurisdiktion över krigsförbrytelser.

För att domstolen skall få utöva jurisdiktion förutsätts att antingen den stat inom vars territorium brottet i fråga har ägt rum eller den stat i vilken den person som anklagas för brottet är medborgare har tillträtt stadgan (artikel 12:2). Det räcker alltså att endera av dessa stater är stadgepart. Artikel 12.3 öppnar härtill en möjlighet för domstolen att utöva jurisdiktion också om varken gärningsstaten eller den anklagades medborgarstat har tillträtt stadgan. Detta förutsätter att gärningsstaten eller medborgarstaten förklarar att den godkänner att domstolen utövar jurisdiktion avseende brottet i fråga. Den staten måste därvid samarbeta med domstolen på samma sätt som en stadgepart.

För att domstolen skall få utöva jurisdiktion kräver vidare artikel 13 att saken måste ha kommit inför den på endera av tre föreskrivna sätt. En stat som är part i stadgan kan till åklagaren hänskjuta en situation där ett eller flera brott som omfattas av domstolens jurisdiktion förefaller ha begåtts med hemställan att åklagaren utreder situationen för att avgöra om någon skall lagföras (artikel 13 a). Närmare bestämmelser om ett sådant hänskjutande finns i artikel 14.

32

På liknande sätt kan säkerhetsrådet hänskjuta en situation till dom-

Prop. 2001/02:88

stolen, vilket förutsätter ett beslut av rådet med stöd av kapitel VII i FN-

 

stadgan. Hänskjutandet blir därmed en för FN:s medlemsstater bindande

 

åtgärd (artikel 13 b). Detta förutsätter i sin tur att den aktuella situationen

 

är sådan att rådet funnit att den utgör ett hot eller brott mot freden eller

 

en aggressionshandling. Genom den tvingande karaktär som ett beslut av

 

säkerhetsrådet med stöd av kapitel VII i FN-stadgan har, bortfaller kravet

 

på att en viss stat måste vara stadgepart eller som icke-part ha avgivit en

 

förklaring för att domstolen skall få utöva sin jurisdiktion (jfr artikel 12).

 

Därmed följer även att skyldigheten att samarbeta med domstolen och att

 

ge den rättsligt bistånd får en annan grund (jfr del 9 av stadgan) och

 

utsträcks till samtliga stater.

 

Enligt artikel 13 c får dessutom åklagaren på eget initiativ ta upp en

 

sak till prövning. Detta är omgärdat av flera förbehåll som anges i artikel

 

15, bl.a. ett krav på förundersökningskammarens godkännande innan en

 

förundersökning får inledas.

 

Förutom reglerna om säkerhetsrådets möjlighet att hänskjuta situa-

 

tioner till domstolen för utredning och lagföring (artikel 13 b) innehåller

 

artikel 16 bestämmelser om att beslut av säkerhetsrådet innebär att en

 

undersökning eller lagföring inte får inledas eller fortsättas om rådet så

 

begär. En sådan suspension skall gälla under en tid av tolv månader från

 

säkerhetsrådets begäran, vilken i sin tur förutsätter en rådsresolution som

 

antagits i enlighet med kapitel VII i FN-stadgan. En begäran kan förnyas

 

av säkerhetsrådet men veto kan läggas mot varje sådan resolution i enlig-

 

het med FN-stadgans regler.

 

Det bör också nämnas att om bestämmelser om aggressionsbrott senare

 

antas så kommer det dessutom krävas en särskild ratifikation av de stater

 

som vill godkänna domstolens jurisdiktion över brottet.

 

Förhållandet till nationell lagföring (komplementaritetsprincipen)

 

Stadgan bygger på grundförutsättningen att såväl Internationella brott-

 

målsdomstolen som enskilda stater har jurisdiktion över de aktuella

 

brotten. Presumtionen är alltid att de senare har företräde att utöva sin

 

jurisdiktion framför Internationella brottmålsdomstolen så länge den

 

nationella undersökningen och lagföringen fungerar på ett tillbörligt sätt.

 

Om så inte är fallet vänds presumtionen till Internationella brottmåls-

 

domstolens fördel. Avgörandet ligger hos domstolen. Denna ordning,

 

som skiljer sig från vad som gäller i fråga om de internationella brott-

 

målstribunalerna, har kommit att kallas komplementaritetsprincipen.

 

Principen återspeglas på många ställen i stadgan, med artikel 17 som den

 

centrala artikeln.

 

I artikel 17 definieras vad som menas med att en nationell under-

 

sökning eller lagföring sker eller har skett på ett tillbörligt sätt, vilket

 

behandlas i termer av processförutsättningar. I artikel 17:1 anges fyra

 

grunder när en sak skall avvisas på grund av bristande processförutsätt-

 

ningar. Det skall ske om saken är föremål för undersökning eller

 

lagföring i en stat som har jurisdiktion såvida inte staten saknar vilja eller

 

förmåga att som sig bör genomföra undersökningen eller lagföringen.

 

Detsamma gäller om en stat i ett tidigare skede har beslutat att inte

 

lagföra den person som avses, såvida beslutet inte är en följd av bristande

33

vilja eller förmåga att som sig bör lagföra saken. Den tredje avvisnings- Prop. 2001/02:88 grunden är att den person som avses redan har lagförts för den aktuella

gärningen och en rättegång inför Internationella brottmålsdomstolen därför inte får ske i enlighet med artikel 20:3, se vidare avsnitt 5.5. Härtill skall saken avvisas om den inte är tillräckligt allvarlig för att motivera vidare åtgärder av domstolen.

I artikel 17:2 anges vilka omständigheter som domstolen skall beakta för att avgöra om bristande vilja föreligger och i artikel 17:3 vad som skall beaktas i fråga om bristande förmåga.

Den processuella tillämpningen av artikel 17 redovisas i avsnitt 5.6.1. De regler om staters samarbete med domstolen som har inspirerats av komplementaritetsprincipen behandlas i avsnitt 5.8.

5.5Tillämplig lag, ne bis in idem och allmänna straffrättsliga bestämmelser

Stadgan innehåller bestämmelser om de allmänna straffprocessrättsliga och straffrättsliga principer som Internationella brottmålsdomstolen skall tillämpa. Vissa av dessa principer går tillbaka på bestämmelser i stadgorna för Nürnberg- och Tokyotribunalerna och några få finns även med i stadgorna för Jugoslavien- och Rwandatribunalerna. Romstadgan är dock det första internationella instrument som så relativt heltäckande lämnar föreskrifter i ämnet. Två artiklar finns i del 2 av stadgan medan de övriga är samlade i del 3. Med undantag för en bestämmelse om negativ rättskraft (artikel 20:2) är alla dessa bestämmelser avsedda för lagföring inför domstolen och inte för att införas och tillämpas i de anslutna staterna.

Tillämplig lag

Artikel 21 innehåller regler om de rättskällor som domstolen skall tillämpa. Dessa är i första hand stadgan samt bevis- och förfarande- reglerna och de s.k. brottskriterierna (se avsnitt 5.1). I andra hand skall tillämpliga fördrag samt folkrättens principer och regler tillämpas och först om de tidigare angivna rättskällor inte är tillräckliga får allmänna rättsprinciper som härletts från nationella lagar i världens rättssystem tas till hjälp. Även tidigare rättspraxis får beaktas. I artikel 21:3 finns dess- utom ett uttryckligt och detaljerat diskrimineringsförbud.

Ne bis in idem (icke två gånger för samma sak)

I artikel 20 finns bestämmelser om negativ rättskraft eller ne bis in idem (”icke två gånger för samma sak”), vilka delvis återspeglar reglerna om processförutsättningar med hänsyn till komplementaritetsprincipen, se avsnitt 5.4. Domstolen är förhindrad att på nytt pröva en gärning för vilken den tidigare har meddelat en friande eller fällande dom och detsamma gäller, med vissa undantag, om en annan internationell eller nationell domstol har dömt över gärningen. Den andra domstolens dom

har inte negativ rättskraft om rättegången där skett i syfte att undandra

34

den aktuella personen från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av Prop. 2001/02:88 Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion eller om den i övrigt inte

genomfördes på ett oberoende och opartiskt sätt utan i stället på ett sätt som under omständigheterna inte var förenligt med en avsikt att ställa personen inför rätta. I artikel 20:2 föreskrivs att ingen skall lagföras vid en annan domstol (nationell eller internationell) för ett brott som avses i artikel 5 för vilket han eller hon redan har fällts till ansvar eller frikänts av Internationella brottmålsdomstolen.

Legalitetsprincipen

Den viktiga straffrättsliga legalitetsprincipen beskrivs i artiklarna 22 och 23. Innebörden av legalitetsprincipen kan sammanfattas i förbudet mot analog strafftillämpning och förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning. I artikel 22 finns en regel om att ingen skall bära straffrättsligt ansvar för en gärning som inte omfattades av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion vid den tidpunkt då den begicks. Vidare finns bestämmelser om en strikt tolkning av brottsbeskrivningarna, dvs. straffbuden. I artikel 23 föreskrivs att den som har fällts till ansvar av domstolen endast får straffas i enlighet med reglerna i stadgan. Dessa principer bör ses tillsammans med regeln om icke-retroaktivitet för straffrättsligt ansvar i artikel 24.

Individuellt straffrättsligt ansvar, förmans ansvar och betydelsen av officiell ställning

Stadgan omfattar bara individuellt straffrättsligt ansvar, vilket kommer närmare till uttryck i artikel 25. Reglerna är begränsade till fysiska personer och behandlar även frågor som medgärningsmannaskap, med- verkan till brott, försök till brott och en särskild regel om uppmaning till folkmord. Svensk rätt påverkas inte av reglerna i stadgan i denna del men vår inhemska rätt torde ändå kunna sägas motsvara samtliga de regler som omfattas av artikel 25 och i vissa avseenden, särskilt beträffande förberedelse och stämpling till brott, dessutom vara mer långtgående än stadgan. Reglerna om det individuella straffansvaret i artikel 25 är inte heller avsedda att påverka staternas ansvar enligt folkrätten (artikel 25:4).

Ytterligare regler om gärningsmannaskap finns i artikel 28, som behandlar militära befälhavares och andra förmäns ansvar.

Artikel 27 innehåller bestämmelser som innebär att en persons officiella ställning inte skall frita personen från straffrättsligt ansvar eller utgöra skäl för strafflindring inför domstolen. Vidare föreskrivs att folk- rättsliga eller nationella regler om immunitet eller särskilda förfaranden för personer i officiell ställning inte skall hindra domstolen från att utöva sin jurisdiktion över personen.

Icke-preskription

Artikel 29 föreskriver att preskription inte skall begränsa Internationella brottmålsdomstolens prövning av folkmord, brott mot mänskligheten och

krigsförbrytelser (samt ett eventuellt framtida aggressionsbrott). Regeln

35

gäller inte för de brott som begås mot domstolens rättskipning, vilka Prop. 2001/02:88 beskrivs i artikel 70 (se avsnitt 5.6.8), och för sådana brott har preskriptionsregler för domstolen föreslagits i dess bevis- och förfarande-

regler. Utgångspunkten är härvid att domstolens regler om preskription inte skall påverka staternas nationella rätt.

De subjektiva rekvisiten

De subjektiva rekvisiten, dvs. vad vi i Sverige kallar uppsåtsregleringen, återfinns i artikel 30. Bestämmelsen, som utgör resultatet av ett flertal kompromisser, kan sägas spegla olika rättsliga traditioner. I huvudsak krävs uppsåt, vilket definieras ungefär som avsikt och insikt, för samtliga brott. Begreppen definieras i artikeln. Detta gäller dock bara om inte annat särskilt föreskrivs och regler om oaktsamhet finns t.ex. i artikel 28 om militära befälhavares och andra förmäns ansvar.

Ansvarsfrihetsgrunder, faktisk villfarelse och rättsvillfarelse

I artikel 31 ges grundläggande bestämmelser om ansvarsfrihetsgrunder. Här återfinns regler om gärningar som begåtts under inflytande av psy- kisk sjukdom eller skada, under rus, för att försvara sig själv eller någon annan eller – i fråga om krigsförbrytelser – viss egendom mot över- hängande våld eller olagligt bruk av våld eller som föranletts av tvång under vissa omständigheter. Domstolen skall avgöra om en ansvars- frihetsgrund skall tillämpas i den aktuella saken och ytterligare ansvars- frihetsgrunder än de som anges i artikel 31 får tillåtas av domstolen. I artikel 32 finns bestämmelser om faktisk villfarelse, dvs. misstag om en faktisk omständighet, och rättsvillfarelse, i princip frågan om en viss handling är brottslig eller inte, som grunder för ansvarsfrihet. Artikel 33 behandlar skyldigheten att lyda order, vilket under vissa förhållanden kan leda till ansvarsfrihet för den som begår brott.

5.6Den rättsliga processen

Stadgan innehåller detaljerade bestämmelser av processrättslig natur, vilka dessutom skall kompletteras med föreskrifter i bevis- och förfarandereglerna. Förfarandet är unikt för Internationella brottmåls- domstolen och innehåller element från olika rättsliga traditioner. Principer såsom åklagarens objektivitetsskyldighet och rätt att överklaga frikännande domar samt vissa andra inkvisitoriska inslag har härvid infogats i en annars till stor del ackusatorisk process. För att inte leda tanken fel har många juridisk-tekniska begrepp undvikits och vissa tolkningsfrågor har lämnats till domstolen att avgöra.

5.6.1

Prövningen av jurisdiktion och processförutsättningar

 

Frågorna om Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion och för-

 

hållandet till nationell lagföring för samma brott (komplementaritets-

 

principen,

se avsnitt 5.4) var bland de svåraste och politiskt mest

36

 

 

kontroversiella under förhandlingarna. Det var därmed viktigt att skapa ett förfarande som tillgodosåg många olika intressen. Viktiga bestånds- delar är att det nationella förfarandet i princip skall ha företräde men att det är Internationella brottmålsdomstolen som avgör om de förutsätt- ningar som ställs upp är uppfyllda.

Artikel 18 föreskriver ett förfarande som gör det möjligt för staterna att tidigt få kännedom om en utredning har inletts vid domstolen, antingen efter hänskjutande av en stat eller på åklagarens egna initiativ med förundersökningskammarens tillstånd, och genom underrättelse till domstolen själv få sköta lagföringen med stöd av komplementaritets- principen. För att minska risken för att underrättelserna leder till att utredningen saboteras har åklagaren möjlighet att sända dem underrättelsen under förbehåll om sekretess och att undanhålla viss information.

Den nationella lagföringens företräde är dock inte absolut och på åklagarens begäran kan förundersökningskammaren besluta att dom- stolens förundersökning trots de nationella åtgärderna skall fortsätta. Det finns därmed ett skydd mot nationella åtgärder vars enda syfte är att hindra domstolens förundersökning. Ett sådant beslut får överklagas, vilket skall prövas med förtur. Vidare har åklagaren möjlighet att under vissa förutsättningar ompröva beslutet att överlåta undersökningen till en stat samt begära att staten skall lämna fortlöpande rapporter. Det finns också ett begränsat utrymme för åklagaren att, med förundersöknings- kammarens tillstånd, vidta nödvändiga utredningsåtgärder för att säkra bevisning trots att utredningen har överlåtits.

Artikel 19 innehåller de viktiga bestämmelserna om Internationella brottmålsdomstolens prövning av jurisdiktion och processförutsättningar (komplementaritetsprincipen). Grundregeln är att domstolen självmant skall beakta om det föreligger hinder mot att pröva ett visst mål. Det innebär att den skall pröva att den har jurisdiktion i målet och att den på eget initiativ får pröva om ett nationellt förfarande innebär processhinder. Taleberättigade är den tilltalade eller den misstänkte person för vilken ett anhållningsbeslut eller en kallelse att infinna sig har utfärdats, varje stat som har konkurrerande domsrätt i målet och där lagföring pågår eller har avslutats samt de stater vars godkännande krävs för att domstolen skall ha jurisdiktion i målet. Det får ske när som helst före huvudförhand- lingen och om det sker därefter endast med domstolens tillstånd och då bara på viss grund. Stater är skyldiga att framställa eventuella invändningar så tidigt som möjligt.

Artikel 19 innehåller även vissa bestämmelser om förfarandet. Beslutet får överklagas till överklagandekammaren och prövningstillstånd krävs inte i dessa fall (artiklarna 19:6 och 82:1 a). Åklagaren får även begära att ett tidigare beslut om bristande processförutsättningar omprövas med hänvisning till nya omständigheter. Bevis- och förfarandereglerna innehåller förslag till ytterligare bestämmelser om förfarandet.

En invändning som gjorts av en stat, men inte av en misstänkt eller tilltalad, medför att domstolen skall skjuta upp brottsutredningen i avvaktan på avgörandet av frågan. Åklagaren får dock med domstolens tillstånd vidta vissa utredningsåtgärder och en invändning påverkar inte giltigheten av åtgärder som vidtagits eller beslut som fattats dessförinnan, t.ex. ett häktningsbeslut. Det innebär bl.a. att de anslutna

Prop. 2001/02:88

37

staterna är skyldiga att, i enlighet med stadgans samarbetsbestämmelser, Prop. 2001/02:88 verkställa ett tidigare utfärdat häktningsbeslut trots att en invändning har

framställts. Om det inte är fråga om en åtgärd som åklagaren har fått särskilt tillstånd att utföra, får emellertid verkställandet skjutas upp (artikel 95).

5.6.2Förundersökningen

Inledning och nedläggning av en förundersökning

I artikel 53 finns bestämmelser om inledning och nedläggning av för- undersökning i ett enskilt fall. Ett antal kriterier som skall beaktas vid avgörandet om en förundersökning skall inledas eller inte och senare om åtal skall väckas anges i artikeln. Ingen absolut åtalsplikt föreligger. Staten eller säkerhetsrådet som har hänskjutit den situation till vilken saken hör får begära att förundersökningskammaren prövar ett beslut av åklagaren att inte inleda förundersökning eller väcka åtal. Åklagaren behåller dock beslutanderätten och en sådan prövning kan endast medföra en begäran att åklagaren skall ompröva sitt beslut. Kammaren har även rätt att på eget initiativ pröva åklagarens beslut att inte inleda förundersökning eller att inte väcka åtal om beslutet endast beror på att åtgärden inte skulle tjäna rättvisans intresse. Om en sådan prövning sker gäller åklagarens beslut endast om det har bekräftats av kammaren.

Förundersökningen

I normalfallet är det åklagaren som leder förundersökningen och denne har egna utredare, men inte någon polisstyrka, till sitt förfogande. Artikel 54 innehåller vissa bestämmelser om hur förundersökningen skall bedri- vas. Bland dessa kan särskilt uppmärksammas åklagarens objektivitets- skyldighet (artikel 54:1 a) och rätt att söka samarbete med stater, mellan- statliga organisationer och andra (artikel 54:3 c). Utredningsåtgärder på en stats territorium skall ske genom samarbete med staten i fråga och i stadgan finns vissa bestämmelser om åklagarens medverkan samt om åtgärder som åklagaren skall kunna vidta utan nationella myndigheters medverkan, se vidare avsnitt 5.8. Under mycket begränsade omständig- heter får åklagaren med förundersökningskammarens tillstånd vidta utredningsåtgärder utan samarbete med den aktuella staten (artiklarna 54:2 b, 57:3 d och 99:4 a). För detta krävs att staten har slagit fast att staten uppenbart saknar förmåga att verkställa en begäran om rättsligt biträde på grund av att det inte finns någon myndighet eller del av det rättsliga systemet som är behörig att genomföra en begäran enligt del 9 i stadgan.

Förundersökningskammaren har även givits ett visst inflytande över förundersökningen när det gäller s.k. unika utredningsåtgärder, dvs. åtgärder som normalt inte kan upprepas såsom förhör med ett döende vittne eller en rättsteknisk undersökning av en massgrav. Bestämmelser om detta finns i artikel 56. Förundersökningskammarens uppgifter i övrigt under förundersökningen och dess sammansättning vid prövningen

av olika frågor återfinns i artikel 57. Kammaren får bl.a. söka biträde från

38

en stat med olika rättsliga åtgärder på begäran av antingen åklagaren eller Prop. 2001/02:88 en misstänkt som har berövats friheten eller infunnit sig vid domstolen

efter kallelse.

Enskildas rättigheter under förundersökningen

Artikel 55 föreskriver generella rättigheter som tillkommer enskilda personer under förundersökningen. Dessa bygger på bestämmelser i andra internationella konventioner, framförallt i FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Vissa av dessa rättigheter gäller för alla personer (artikel 55:1) och andra för den som det finns anledning att misstänka för brott och som skall höras i utredningen (artikel 55:2). De senare rättigheterna skall iakttas av såväl åklagaren som nationella myndigheter som utför förhöret på Internationella brottmålsdomstolens begäran och den som hörs skall informeras om dem. De avser rätten att underrättas om brottsmisstanken, att vägra att uttala sig, att ha en försvarare som den hörde själv har valt eller, när rättvisans intresse så kräver, som har förordnats för denne och att bli förhörd i närvaro av försvararen om den hörde inte frivilligt har avstått från detta. Den som saknar tillräckliga medel har rätt att kostnadsfritt få en försvarare förordnad för sig.

5.6.3Frihetsberövanden

Häktning, frihetsinskränkande föreskrifter, frigivning

Åklagaren får när som helst efter det att förundersökningen har inletts begära att förundersökningskammaren skall besluta om häktning. Regler om detta finns i artikel 58. För häktning krävs att det föreligger skälig anledning att anta att personen har gjort sig skyldig till ett brott som faller inom domstolens jurisdiktion samt särskilda häktningsskäl som i huvudsak motsvarar kollusions-, flykt- eller recidivfara i svensk rätt. Artikeln innehåller även föreskrifter om det underlag som åklagaren måste presentera och vilka uppgifter som skall framgå av ett häktningsbeslut, vilket gäller tills vidare. Åklagaren får senare begära att beslutet ändras i fråga om de brott som misstanken avser. Detta har betydelse för den s.k. specialitetsprincip som gäller för domstolen, se avsnitt 5.8.2.

I stället för häktning kan kammaren under vissa förutsättningar utfärda en kallelse för den misstänkte att infinna sig inför domstolen (artikel 58:7). En sådan kallelse får förenas med frihetsinskränkande föreskrifter om detta är tillåtet i den stat där personen befinner sig och där föreskrifterna alltså skall verkställas.

Artikel 60 innehåller bestämmelser om domstolens prövning av frågor rörande tillfällig frigivning, t.ex. mot borgen, och omprövning av beslut om häktning eller frigivning, med eller utan frihetsinskränkande villkor, samt kontroll av att den misstänkte inte sitter häktad oskäligt länge på grund av omotiverat försening från åklagarens sida.

39

I stadgan finns också regler om häktning i samband med rättegångs- Prop. 2001/02:88 kammarens dom (artikel 81:3) och om avräkning från straffet av tid som

den dömde har varit frihetsberövad (artikel 78:2). Beslut om att bevilja eller avslå en begäran om frigivning får överklagas utan att prövnings- tillstånd krävs (artikel 82:1 b).

För olagliga frihetsberövanden och efter omprövning av en tidigare meddelad fällande dom skall under vissa förutsättningar ersättning utgå enligt artikel 85. En rätt att skönsmässigt tillerkänna ersättning efter en frikännande dom eller avslutad handläggning utan dom har också tillagts domstolen i fall då ett grovt och uppenbart rättegångsfel har begåtts och varit anledningen till utgången i målet (artikel 85:3).

Nationella förfaranden vid verkställighet av häktningsbeslut

Artikel 59 innehåller vissa bestämmelser om det nationella förfarandet vid verkställighet av Internationella brottmålsdomstolens häktnings- beslut. På domstolens begäran skall den anmodade staten omedelbart vidta åtgärder för att gripa den eftersökte, vilket skall ske i enlighet med nationella regler och de bestämmelser som gäller för samarbetet mellan domstolen och de anslutna staterna, se avsnitt 5.8. Stadgan föreskriver vidare att den eftersökte därefter ofördröjligen skall ställas inför en behörig rättslig myndighet, i Sverige en domstol, som i enlighet med nationell rätt skall avgöra om det är den person som anges i häktnings- beslutet, att personen har berövats friheten på rätt sätt och att dennes rättigheter har respekterats. Däremot får inte nationell domstol pröva om häktningsbeslutet har meddelats på ett stadgeenligt sätt, en fråga som det exklusivt tillkommer Internationella brottmålsdomstolen att pröva (artikel 60:2).

Innan den misstänkte har överlämnats till Internationella brottmåls- domstolen är det den nationella myndigheten (domstolen) som avgör frågor om tillfällig frigivning och artikel 59 anvisar vissa omständigheter som särskilt skall beaktas. Internationella brottmålsdomstolen skall underrättas om ett frifotsyrkande och ges möjlighet att lämna synpunkter, vilka skall beaktas i det nationella förfarandet. Den får även begära periodiska rapporter efter ett frisläppande. Den eftersökte skall överläm- nas till domstolen så snart som möjligt sedan beslut om detta har fattats.

Den misstänkte har även möjlighet att begära nationell domstols pröv- ning av Internationella brottmålsdomstolens begäran om överlämnande grundat på principen om ne bis in idem (se avsnitt 5.8.2).

5.6.4Åtalsbekräftelse m.m.

De åtalspunkter som åklagaren har riktat mot en person måste bekräftas av förundersökningskammaren innan målet går vidare till en huvudför- handling. Regler om detta finns i artikel 61. Frågan om bekräftelse av åtalet skall prövas vid en förhandling efter det att personen har över- lämnats till eller frivilligt infunnit sig efter kallelse vid domstolen. Det skiljer sig från tribunalernas regler där en bekräftelse av åtalet är en för- utsättning för ett häktningsbeslut. Under vissa omständigheter får en

40

sådan förhandling, men däremot inte en efterföljande huvudförhandling, Prop. 2001/02:88 hållas i den anklagades frånvaro (artikel 61:2, jfr artikel 63).

För att en åtalspunkt skall bekräftas krävs det att kammaren finner att det finns tillräcklig bevisning för att fastställa väsentliga skäl att anta att den anklagade har gjort sig skyldig till det brott som anförts. Bevisning måste alltså åberopas och den misstänkte får även anföra motbevisning men detta kan ske i form av sammanställningar och skriftliga inlagor. Sedan åtalet har bekräftats helt eller delvis skall målet överföras till en rättegångskammare för fortsatt handläggning. Rättegångskammaren har dock möjlighet att även därefter överlämna vissa frågor att avgöras av förundersökningskammaren (artikel 64:4). Tillägg till och ändringar av åtalet som sker innan huvudförhandlingen inleds skall dock alltid vara föremål för förundersökningskammarens prövning (artikel 61:9).

Åklagaren får naturligtvis fortsätta sin utredning trots att åtal har väckts och får även lägga till eller ta tillbaka åtalspunkter (artikel 61:4). I vissa fall kräver tillägg till åtalet att en ny förhandling för bekräftelse av det nya åtalet genomförs (artikel 61:9). Förändringar av åtalet har också betydelse för det rättsliga samarbetet med stater eftersom stadgan före- skriver en s.k. specialitetsprincip, dvs. att den som överlämnas till dom- stolen inte får lagföras för andra brott än de som domstolens framställ- ning omfattar (artikel 101). Om nya åtalspunkter tillkommer måste dom- stolen alltså förvissa sig om att den stat som har överlämnat den åtalade går med på detta.

5.6.5

Rättegången

 

Förberedande åtgärder, huvudförhandlingen och bevisregler

 

Efter åtalsbekräftelsen är det rättegångskammarens sak att ytterligare

 

förbereda och genomföra rättegången, för vilket föreskrifter finns i

 

artikel 64. Bland annat får åtalen mot olika tilltalade föras samman i en

 

rättegång. Vid behov får statssamarbete begäras.

 

Huvudförhandlingen skall normalt hållas där domstolen har sitt säte

 

men det är även möjligt att förlägga den till en annan plats (artikel 62).

 

Den tilltalade skall, enligt artikel 63, vara närvarande vid huvudförhand-

 

lingen men kan visas ut från rättssalen om han eller hon allvarligt stör

 

densamma. Förhandlingen skall som huvudregel vara offentlig men den

 

får hållas inom stängda dörrar om det behövs för att skydda ett

 

brottsoffer, vittne eller den tilltalade eller för att skydda hemliga eller

 

känsliga uppgifter (artikel 64:7, se även artikel 68). Vissa bestämmelser

 

om genomförandet av förhandlingen finns i artikel 64 och i bevis- och

 

förfarandereglerna.

 

Ett särskilt förfarande anvisas i artikel 65 för det fall den tilltalade

 

erkänner vad som lagts honom eller henne till last. Det är dock alltid

 

rättegångskammaren som skall avgöra om erkännandet skall tillmätas

 

betydelse och vilket förfarande som skall tillämpas. Detta liksom andra

 

regler tar sikte på att motverka s.k. plea bargaining.

 

Föreskrifter om bevisning finns i artikel 69. Det är i första hand

 

parterna som skall sörja för bevisningen men även kammaren får på eget

 

initiativ föranstalta om bevisning (artiklarna 64:6 d och 69:3). Artikel 69

 

innehåller även bestämmelser om sanningsförsäkran (vilket har betydelse

41

för frågan om ansvar för mened, se avsnitt 5.6.8), vittnesmål på annat sätt Prop. 2001/02:88 än genom förhör i rättssalen, respekt för tystnadsplikt samt om prövning

av erbjuden bevisnings relevans och tillåtlighet.

I likhet med vad som gäller vid Jugoslavien- och Rwandatribunalerna är domstolen bunden av mycket få bevisregler, vilket avviker från vad som är fallet i vissa nationella rättsordningar. I stället gäller en i huvud- sak fri bevisprövning och domen skall, enligt artikel 74, grundas på kammarens värdering av bevisningen och vad som förekommit i rätte- gången. Domen får dock inte gå utöver de faktiska förhållanden och omständigheter som anges i åtalet, såsom det slutligen har bestämts. Artikel 74 innehåller även bestämmelser om domförhet, majoritetsbeslut, domens innehåll och dess avkunnande.

Den tilltalade skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats och beviskravet för en fällande dom beskrivs i artikel 66 så att domstolen måste vara övertygad om den tilltalades skuld bortom varje rimligt tvivel.

Artikel 76 anvisar att såväl sammanhållna förhandlingar som separata förhandlingar beträffande ansvar och straff, med mellanliggande dom i ansvarsdelen, kan hållas. Artikeln innehåller även bestämmelser om för- handlingar för att pröva frågor om gottgörelse till brottsoffer, se avsnitt 5.6.6.

Den tilltalades rättigheter

Den tilltalades minimirättigheter som räknas upp i artikel 67 utgår även de från motsvarande bestämmelser i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. De överensstämmer även väl med bestämmelserna i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Bland dessa rättigheter ingår rätten till likabehandling, information om åtalet, tillräcklig tid och möjlighet för förberedelser, prövning utan onödigt dröjsmål, tolkning och översättningar samt rätt att biträdas av försvarare som vid behov skall förordnas och bekostas av domstolen. Den tilltalade skall även ges möjlighet att förhöra vittnen och åberopa egen bevisning men är inte skyldig att själv vittna eller erkänna sig skyldig utan har rätt att tiga utan att detta beaktas vid bedömningen av skuldfrågan. Däremot skall han eller hon ha rätt att avge en muntlig eller skriftlig förklaring till sitt försvar utan att därvid avlägga någon sanningsförsäkran. Omvänd bevisbörda eller krav på motbevisning får inte förekomma.

Vidare har den tilltalade rätt att ta del av bevisning som åklagaren har tillgång till och som kan tala till den tilltalades förmån eller försvaga annan bevisning som åklagaren avser att åberopa (artikel 67:2). Ytterligare processuella rättigheter föreskrivs dessutom i förhållande till de olika åtgärderna i rättegången.

Skydd av uppgifter som berör nationell säkerhet

Stadgan innehåller även detaljerade bestämmelser om skydd för upp-

gifter som rör nationell säkerhet. Åklagaren och de dömande kamrarna är

42

generellt skyldiga att iaktta skydd för hemliga och förtroliga uppgifter Prop. 2001/02:88 och viss information kan lämnas av en stat till domstolen med förbehåll

att den bara används för att få fram ny bevisning (artikel 93:8 b).

Enligt artikel 72 får en stat vägra att lämna ut information med hänvis- ning till nationell säkerhet och det är i princip staten som har avgörandet i sin hand. Artikeln föreskriver dock ett omfattande samrådsförfarande i syfte att hitta en samförståndslösning på den sekretessfråga som uppkommit innan staten får vägra att lämna ut informationen. Även när så sker har domstolen vissa möjligheter att agera. I artikel 73 finns sär- skilda bestämmelser för det fallet att en ansluten stat har fått tillgång till dokument eller uppgifter från en annan stat, mellanstatlig organisation eller annan organisation, t.ex. Internationella Röda Korset, under förbe- håll om sekretess. En stat kan även ansöka om att nödvändiga säkerhets- åtgärder vidtas för att skydda deras tjänstemän eller företrädare och för att skydda hemliga eller känsliga uppgifter (artikel 68:6).

5.6.6Brottsofferfrågor – deltagande, skyddsåtgärder, gottgörelse m.m.

Jämfört med vad som gäller för de internationella brottmålstribunalerna ger Romstadgan brottsoffren en mer central och självständig roll i domstolsprocessen. Förutom att lyfta fram hänsynen till brottsoffren som en av de viktigaste anledningarna till att inrätta domstolen har de även tillerkänts vissa rättigheter, framförallt i form av rätt till gottgörelse från den som dömts för brottet. Enligt modell från tribunalerna föreskrivs att en särskild brottsoffer- och vittnesenhet skall inrättas inom registratorskontoret för att lämna olika former av bistånd (artikel 43:6).

Brottsoffrens deltagande i brottmålsprocessen

Liksom i alla brottmålsrättegångar kommer många brottsoffer att höras i bevissyfte i förfarandet. Utöver detta tillerkänner stadgan offren en prin- cipiell rätt att få delta och lämna sina synpunkter i brottmålsprocessen. Förutom en rätt att lämna synpunkter i särskilt angivna förfaranden (se artiklarna 15:3 och 19:3) skall detta enligt artikel 68:3 ske vid olika till- fällen i förfarandet när deras personliga intressen berörs. Det har dock lämnats till domstolen att avgöra när och hur detta skall ske och det föreskrivs uttryckligen att detta inte får skada eller vara oförenligt med den tilltalades rättigheter eller med en rättvis och opartisk rättegång. I något fall anvisar dock stadgan uttryckligen att brottsoffren skall höras och i andra fall att brottsoffrens intressen särskilt skall beaktas vilket ger en anvisning att det i dessa fall kan vara lämpligt att låta brottsoffren yttra sig. Närmare bestämmelser om brottsoffrens medverkan finns även i de bevis- och förfaranderegler som har förhandlats fram.

Skyddsåtgärder

 

Stadgan innehåller i artikel 68 allmänna bestämmelser om olika skydds-

 

och säkerhetsåtgärder för brottsoffer, vittnen och tilltalade. Förutom att

 

den särskilda brottsoffer- och vittnesenheten skall bistå med skydds- och

43

säkerhetsåtgärder är också åklagaren och de dömande kamrarna skyldiga Prop. 2001/02:88 att se till att åtgärder av det slaget tillhandahålls när behov föreligger

(artiklarna 54:3 f, 57:3 c, 64:6 e och 83:1). Åtgärderna kan t.ex. bestå i bevisupptagning med hjälp av elektroniska eller andra hjälpmedel (artikel 69:2) eller undanhållande av vissa uppgifter (artikel 68:5). En allmän princip är att åtgärderna inte får vara oförenliga med den tilltalades rättigheter eller en rättvis och opartisk rättegång.

I många fall kommer det faktiska skyddet att tillhandahållas av en stat och stadgan föreskriver att de anslutna staterna, i enlighet med sina nationella förfaranden, skall bistå Internationella brottmålsdomstolen med skydd av brottsoffer och vittnen (artikel 93:1 j), se avsnitt 5.8.3. Det kan förväntas att domstolen, liksom de internationella brottmålstribu- nalerna, kommer att sluta särskilda avtal om skyddsåtgärder med de anslutna staterna.

Skadestånd och annan gottgörelse till brottsoffer

Ett genombrott från brottsoffersynpunkt är bestämmelserna i artikel 75 som ger domstolen möjlighet att förplikta den som har dömts för ett brott att betala skadestånd eller lämna andra former av gottgörelse såsom återlämnande av egendom (restitution) och rehabilitering till brottsoffer. Stadgan lämnar till domstolen att utveckla de närmare principerna för gottgörelse till offren. Frågor om gottgörelse kan väckas av brottsoffer och i undantagsfall tas upp av domstolen på eget initiativ och domstolen kan anvisa att utbetalning till brottsoffer skall ske genom den särskilda förvaltningsfond för brottsoffer som stadgepartsförsamlingen skall inrätta enligt artikel 79 (artikel 75:2).

Artikel 75 lämnar även vissa föreskrifter om förfarandet och medger att domstolen söker rättsligt biträde från staterna i enlighet med stadgans ordinarie regler om samarbete för att ge effekt åt ett avgörande om gott- görelse. Staterna är vidare skyldiga att ge verkan åt dessa avgöranden på motsvarande sätt som vid verkställighet av böter och förverkande på grund av brott (artiklarna 75:5 och 109). För att säkerställa ett senare krav på gottgörelse får förundersökningskammaren besluta om säkerhets- åtgärder sedan ett häktningsbeslut eller en kallelse för den misstänkte att infinna sig har utfärdats (artikel 57:3 e). Bestämmelserna om gottgörelse skall inte tolkas så att de inverkar på rättigheter som brottsoffer har enligt internationell eller nationell rätt.

5.6.7 Överklagande och omprövning av domar

Regler om överklagande av rättegångskammarens avgöranden i frågor

 

om ansvar och straff finns i artikel 81, bl.a. de förutsättningar som måste

 

vara uppfyllda för att ett överklagande skall få ske. Såväl åklagaren som

 

den dömde får överklaga ett sådant avgörande och åklagaren får även

 

överklaga till förmån för den dömde. Om det bara är den dömde som

 

överklagar eller om detta bara sker till dennes förmån får överklagandet

 

inte leda till att den dömde fälls till ansvar för ytterligare eller svårare

 

brott eller till ett strängare straff än vad rättegångskammaren har bestämt,

 

dvs. principen om reformatio in pejus gäller (artikel 83:2). Ett avgörande

44

 

som överklagats vinner inte laga kraft förrän prövningen i överklagande- Prop. 2001/02:88 kammaren är avslutad. I artikeln finns även bestämmelser om häktning i

samband med ett överklagande. Ytterligare föreskrifter om förfarandet ges i artikel 83.

Överklaganden av andra avgöranden behandlas i artikel 82. Beslut som gäller domstolens jurisdiktion eller processförutsättningarna i målet med hänsyn till komplementaritetsprincipen, frihetsberövande eller frigivning och vissa andra beslut som domstolen fattar på eget initiativ får över- klagas särskilt. För andra beslut krävs det prövningstillstånd, vilket får meddelas under vissa förutsättningar. För att ett överklagat beslut inte skall få verkställas under den tid överprövningen pågår krävs det ett särskilt beslut om inhibition.

Även avgöranden om gottgörelse till brottsoffer får överklagas, dels av rättsliga företrädare för brottsoffren, dels av svaranden (dvs. den som har dömts för ett brott) och dels av den som är rättmätig ägare till egendom som avgörandet har påverkat negativt (artikel 82:4).

Stadgan innehåller också föreskrifter om omprövning av ett beslut som har vunnit laga kraft (artikel 84), dvs. närmast regler om resning. Sådan omprövning kan bara begäras till den dömdes förmån och får bara medges på vissa särskilt angivna grunder. Ett tvåstegsförfarande skall tillämpas där det första prövningen avser frågan om ansökningen är välgrundad. Först om detta krav är uppfyllt sker en omprövning av det aktuella beslutet.

5.6.8Brott mot domstolens rättskipning

Internationella brottmålsdomstolen har, enligt artikel 70, behörighet att själv lagföra brott som riktas mot domstolens rättskipning. Brotten omfattar olika former av menedsbrott, övergrepp i det rättsliga förfarandet och mot domstolens tjänstemän samt vissa mut- och bestickningsbrott. Härtill föreskrivs en skyldighet för de anslutna staterna att utvidga sina straffrättsliga bestämmelser som avser brott mot dess egna brottsutredningar och rättegångar så att de också omfattar de brott mot domstolens rättsliga process som anges, dock under förutsättning att de begås på statens territorium eller av dess medborgare (artikel 70:4 a). Detta saknar motsvarighet i de regler som gäller för de internationella brottmålstribunalerna.

Reglerna innebär att det blir fråga om konkurrerande jurisdiktion och förhållandet mellan internationell och nationell lagföring är inte helt klarlagd, bl.a. eftersom de olika officiella språkversionerna av stadgan skiljer sig åt beträffande den avgörande bestämmelsen (artikel 70:4 b). Mycket tyder dock på att Internationella brottmålsdomstolen skall ha rätt att avgöra om och när den skall utöva sin jurisdiktion.

De anslutna staterna är skyldiga att samarbeta med domstolen också beträffande dessa brott, men denna samarbetsskyldighet är annorlunda utformad än för stadgans huvudbrott. I stället för den ordning som är föreskriven i del 9 för huvudbrotten skall staterna beträffande brotten under artikel 70 tillämpa sina ordinarie regler om utlämning och rättslig hjälp till stater (artikel 70:2).

45

Närmare bestämmelser om förfarandet finns i bevis- och förfarande- Prop. 2001/02:88 reglerna.

5.7Straff och andra rättsverkningar av brott

De straff som Internationella brottmålsdomstolen enligt artikel 77 får bestämma för stadgans huvudbrott är fängelse som antingen kan vara tidsbegränsat till högst 30 år eller ett livstidsstraff. Ett fängelsestraff kan också förenas med böter enligt närmare bestämmelser i bevis- och förfarandereglerna. Livstidsstraff får bara bestämmas under vissa angivna förutsättningar. Straffet skall verkställas i en stat som domstolen bestämmelser, se avsnitt 5.9. Dödsstraff förekommer inte.

Artikel 78 ger vissa anvisningar om hur fängelsestraffet skall bestäm- mas, vilka utvecklas vidare i bevis- och förfarandereglerna. När straffet avser mer än ett brott skall domstolen bestämma ett straff för vart och ett av brotten samt det sammanlagda straff som skall som skall avtjänas för alla brotten. Det sammanlagda straffet skall inte vara lägre än det högsta enskilda straffet, men får inte överstiga fängelse i 30 år eller på livstid. Avräkning på visst sätt skall ske för tid som den dömde har varit frihetsberövad.

Domstolen får även besluta om förverkande av det utbyte, den egendom och de tillgångar som direkt eller indirekt härrör från brottet, men måste då ta hänsyn till de rättigheter som tillkommer en rättmätig tredje man (artikel 77:2 b). Även sådana beslut skall verkställas av de anslutna staterna, se avsnitt 5.9.

5.8Samarbete mellan domstolen och stater m.fl.

För det rättsliga samarbetet mellan Internationella brottmålsdomstolen och de anslutna staterna samt andra stater och mellanstatliga organisa- tioner finns det detaljerade bestämmelser i del 9 av stadgan. Dessa regler, som påkallar svenska lagstiftningsåtgärder, är grundläggande för domstolens effektivitet, eftersom den för att fungera är starkt beroende av att stater och andra samarbetar. Någon egen polisstyrka har den inte. Den samarbetsskyldighet som föreskrivs för de anslutna staterna gentemot domstolen är därför mer långtgående än vad som vanligen förekommer i överenskommelser som träffas mellan olika stater. Domstolen är dock en institution som de anslutna staterna har varit med om att skapa och som de bibehåller ett inflytande över, vilket tillsammans med dess angelägna funktion har ansetts motivera längre gående förpliktelser än vad som annars gäller.

För att undvika oriktiga paralleller använder stadgan delvis andra begrepp för samarbetet med domstolen än vad som annars är fallet vid samarbete mellan stater, se särskilt artikel 102 och den distinktion som görs mellan överlämnande och utlämning för lagföring. En annan skillnad är att ömsesidighet här inte är en grundläggande förutsättning för samarbetet, utan det är främst en fråga om rättsligt bistånd av olika slag som staterna skall lämna domstolen. Vissa bestämmelser som gäller det

rättsliga samarbetet finns även i andra delar av stadgan, t.ex. i fråga om

46

nationella förfaranden för verkställighet av häktningsbeslut (se avsnitt Prop. 2001/02:88 5.6.3), samarbete angående brott mot domstolens rättskipning (se avsnitt

5.6.8) och verkställighetsfrågor (se avsnitt 5.9).

5.8.1Allmänna bestämmelser om samarbetet med domstolen

Grundregeln i artikel 86 är att de anslutna staterna är skyldiga att till fullo samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen i fråga om utredning och lagföring av brott som omfattas av domstolens jurisdiktion. För att möjliggöra detta föreskriver artikel 88 att de anslutna staterna måste säkerställa att det finns nationella förfaranden tillgängliga för alla former av samarbete som anges i stadgan.

I artikel 87 finns allmänna bestämmelser om framställningar m.m. för samarbetet med stater, varmed avses både stadgeparter och stater som inte har anslutit sig till stadgan, och mellanstatliga organisationer. Framställningar till en stadgepart skall göras via diplomatiska eller andra kanaler som staten anvisar i samband med att den ansluter sig till stadgan (artikel 87:1). De får även göras via Interpol eller någon annan lämplig organisation. I samband med tillträdet till stadgan skall en stadgepart även välja om framställningar om rättslig hjälp och därtill bifogat material från domstolen skall vara översatta till ett officiellt språk i den anmodade staten eller upprättade på något av domstolens arbetsspråk, dvs. normalt franska och engelska (artikel 87:2). Detta val kan senare ändras. Återrapportering till domstolen skall ske i ursprunglig språkversion och form, dvs. i allmänhet på den anmodade statens språk (artikel 99:3).

Artikel 87 innehåller även bestämmelser om sekretess och om nödvändiga säkerhetsåtgärder för att skydda brottsoffer och vittnen samt deras familjer.

Om en stat – oavsett om den är ansluten till stadgan eller ej – under- låter att samarbeta med domstolen i strid med stadgan eller en särskild överenskommelse får domstolen vända sig till stadgepartsförsamlingen eller, i fall som rådet har initierat, till FN:s säkerhetsråd (artikel 87:5 och 7).

5.8.2

Frihetsberövanden och överlämnande av misstänkta till

 

 

domstolen

 

Begäran om anhållande och överlämnande till domstolen

 

Bestämmelser om en framställning om att någon skall anhållas och

 

överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen, vilken får göras med

 

stöd av ett häktningsbeslut (artikel 58:5), finns i flera olika artiklar. En

 

sådan framställning får riktas till varje stat där den misstänkte kan

 

befinna sig (artikel 89:1). De förutsättningar som måste vara uppfyllda

 

för att ett häktningsbeslut skall få meddelas har behandlats i avsnitt 5.6.3.

 

Artikel 91 innehåller detaljerade bestämmelser om framställningens

 

innehåll samt de handlingar och det övriga material som skall bifogas

 

denna. Framställningen skall vara skriftlig. Vissa kommunikationsmedel,

 

t.ex.

telefax och elektronisk post, får användas i brådskande fall.

47

 

 

Villkoren i fråga om framställningens innehåll varierar något beroende Prop. 2001/02:88 på om den eftersökte redan är dömd av domstolen eller inte.

Anslutna stater är skyldiga att på begäran lämna biträde med anhållande och överlämnandet i enlighet med stadgan och nationella förfaranderegler (artiklarna 59:1 och 89:1). Åtgärder för att gripa den sökte personen skall vidtas omedelbart efter det att framställningen har mottagits och överlämnandet till domstolen så snart som möjligt efter begäran (artikel 59:1 och 7). Den prövning som skall ske i den anmodade staten med anledning av frihetsberövandet har redovisats i avsnitt 5.6.3. Den misstänkte personen har dessutom möjlighet att inför nationella myndigheter bestrida begäran om överförande till domstolen på den grunden att lagföring redan skett – principen om ne bis in idem (artikel 89:2). I sådant fall får den anmodade staten skjuta upp verkställigheten i avvaktan på att Internationella brottmålsdomstolen prövar frågan om processförutsättningar finns med hänsyn till komplementaritetsprincipen.

Några andra grunder för att vägra att på begäran överlämna en miss- tänkt person till domstolen finns inte. Detta avviker från vad som normalt gäller vid utlämning på grund av brott mellan stater. Inte heller det förhållandet att lagföring för andra brott pågår eller att den misstänkte avtjänar ett fängelsestraff utgör grund för att vägra domstolens begäran. I ett sådant fall skall dock den anmodade staten samråda med domstolen för att bl.a. lösa de samordningsproblem som kan uppstå (artikel 89:4). Huvudregeln är dock statens skyldighet att fullt ut samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen.

Provisoriskt anhållande

Artikel 92 avser en begäran om provisoriskt anhållande av en misstänkt, vilket får ske i brådskande fall. Samma förutsättningar gäller för beslut om denna form av frihetsberövande och för ett beslut om anhållande och överlämnande. Den anmodade statens skyldighet att efterkomma dom- stolens begäran är också densamma (artiklarna 58–59). Skillnaden är att det inte samtidigt begärs att personen skall överlämnas till domstolen och att framställningen inte behöver innehålla alla de uppgifter som krävs när både anhållande och överlämnande begärs (artikel 92:1–2, jfr artikel 91).

Avsikten är att framställningen skall följas av en begäran om överläm- nande till domstolen och en person som är provisoriskt anhållen får friges om en sådan begäran och de kompletterande uppgifter som krävs inte har nått den anmodade staten inom en tidsperiod som skall föreskrivas i bevis- och förfarandereglerna (artikel 92:3). Särskilda regler gäller om den misstänkte inom den föreskrivna tiden medger att bli överlämnad till domstolen.

Tillfälligt överförande till domstolen

Domstolen får begära att en frihetsberövad person tillfälligt överförs dit för identifiering, upptagning av vittnesmål eller i något annat syfte (artikel 93:7). För ett sådant överförande krävs att den berörde personen frivilligt och medvetet medger åtgärden samt att den anmodade staten

samtycker till ett överförande på sådana villkor som staten och

48

domstolen kan komma överens om. Personen skall hållas i förvar under Prop. 2001/02:88 den tid han eller hon är tillfälligt överförd till domstolen och den senare

skall ofördröjligen återsända personen när syftet med överförandet har uppfyllts.

Konkurrerande framställningar

Artikel 90 innehåller föreskrifter för det fall en ansluten stat samtidigt har att ta ställning till en begäran från Internationella brottmålsdomstolen om överlämnande och från en annan stat om utlämning beträffande samma person. Dessa tar sikte på konflikter som kan uppstå mellan stadgeparters skyldigheter gentemot domstolen enligt stadgan respektive i förhållande till andra stater på grund av andra överenskommelser. Reglerna har utformats med hänsyn till den s.k. komplementaritetsprincipen, se avsnitt 5.4.

När båda framställningarna avser samma gärning och den stat som begärt utlämning också är ansluten till stadgan, skall den anmodade staten ge företräde till Internationella brottmålsdomstolens begäran under vissa förutsättningar. Det skall ske om domstolen beslutar eller tidigare har slagit fast att processförutsättningar föreligger utan hinder av det förfarande som den konkurrerande framställningen om utlämning avser (artikel 90:2). I avvaktan på domstolens prövning av frågan om processförutsättningar, vilken skall ske med förtur, får den anmodade staten handlägga den konkurrerande framställningen, men inte utlämna den misstänkte till den andra staten (artikel 90:3).

Om den konkurrerande framställningen kommer från en icke ansluten stat skall Internationella brottmålsdomstolens begäran ges förtur om domstolen har beslutat att processförutsättningar föreligger och den anmodade staten inte är under en internationell förpliktelse att utlämna personen till den andra staten (artikel 90:4). När frågan om process- förutsättningar inte har avgjorts får den anmodade staten gå vidare med handläggningen av den konkurrerande framställningen (artikel 90:5). Om den anmodade staten enligt en existerande internationell förpliktelse, t.ex. ett utlämningsavtal med den andra staten, är skyldig att lämna ut personen anvisar stadgan vissa förhållanden som den anmodade staten skall beakta vid valen mellan ett överlämnande till domstolen eller en utlämning till den andra staten (artikel 90:6).

När en konkurrerande framställning om utlämning från någon stat avser andra gärningar än Internationella brottmålsdomstolens framställ- ning, skall en anmodad stat som är ansluten till stadgan ge domstolen företräde om det inte föreligger någon internationell skyldighet att utlämna personen till den begärande staten (artikel 90:7). Om en sådan internationell förpliktelse föreligger skall den anmodade staten vid valet särskilt beakta de omständigheter som gäller när framställningarna avser samma gärning, men även ta hänsyn till hur allvarliga de olika gärningarna i respektive framställning är.

49

Transitering av misstänkta över en stats territorium

Prop. 2001/02:88

En ansluten stat skall, enligt artikel 89:3, på domstolens begäran tillåta

 

att misstänkta transporteras över dess territorium i samband med att

 

personen överlämnas från en annan stat till domstolen. Det gäller dock

 

inte om transiteringen skulle försvåra eller försena överlämnandet och

 

ingen framställning behövs om personen transporteras med flyg som inte

 

mellanlandar i staten. Den misstänkte skall vara berövad friheten under

 

transiteringen. Om en oplanerad landning sker får den berörda staten

 

kräva att domstolen begär tillstånd för transitering. Personen skall vara

 

berövad friheten i avvaktan på domstolens framställning, dock högst i 96

 

timmar från den oplanerade landningen. Vidare finns föreskrifter om

 

framställningens innehåll.

 

Specialitetsprincipen

 

Enligt artikel 101 får den som har överlämnas till domstolen inte lag-

 

föras, straffas eller hållas i fängsligt förvar för någon annan gärning som

 

har begåtts före överlämnandet än den eller de gärningar som utgör

 

grunden för de brott av den brottslighet för vilka personen har över-

 

lämnats till domstolen, den s.k. specialitetsprincipen. Domstolen får dock

 

begära att den stat som överlämnar en person skall bevilja dispens från

 

specialitetsprincipen i det enskilda fallet och anslutna stater skall

 

eftersträva att göra sådana avståenden. Det kan bli aktuellt vid föränd-

 

ringar av åtalet (artikel 61).

 

5.8.3

Andra former av samarbete och rättslig hjälp

 

Olika former av rättslig hjälp

Internationella brottmålsdomstolen får begära olika former av rättslig hjälp från de anslutna staterna som är skyldiga att efterkomma en sådan begäran i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt (artiklarna 93:1 och 99). Artikel 93:1 exemplifierar olika former av rättslig hjälp som staterna skall kunna lämna men även andra former av rättslig hjälp för att främja förundersökning och lagföring vid domstolen än de som särskilt anges skall på begäran lämnas under förutsättning att de inte är förbjudna enligt nationell rätt. Utrymmet för att vägra en begärd åtgärd behandlas särskilt nedan.

Framställning och genomförande

Artikel 96 innehåller detaljerade föreskrifter beträffande framställningar om rättslig hjälp, vilka i stort motsvarar vad som gäller för en begäran om överlämnande av en misstänkt person till domstolen.

I huvudsak skall nationella förfaranderegler tillämpas men domstolen har också möjlighet att föreskriva att ett visst förfarande skall följas vid verkställandet och dessa föreskrifter skall följas av den anmodade staten om detta inte är förbjudet enligt nationell rätt (artiklarna 96:2 d och 99:1). Detsamma gäller beträffande rätt för vissa personer att närvara och

50

biträda de nationella myndigheterna vid verkställandet, t.ex. åklagaren, Prop. 2001/02:88 utredare från domstolen eller en försvarare. När det gäller förhör med

personer som det finns anledning att misstänka för brott föreskriver stadgan dessutom vissa rättigheter som även nationella myndigheter skall iaktta (artikel 55:2). I brådskande fall skall resultatet av åtgärderna skyndsamt rapporteras till domstolen (artikel 99:2).

Enligt artikel 99:4 får åklagaren utföra vissa utredningsåtgärder i en stat utan att företrädare för den staten är närvarande. Det får emellertid bara ske om det är av avgörande betydelse för att framställningen skall kunna verkställas och åtgärderna får inte innefatta användning av tvångs- medel. Exempel som anges i bestämmelserna är förhör med personer som medverkar frivilligt eller syn av en offentlig plats. Huvudregeln är att sådana åtgärder skall ske efter konsultationer mellan domstolen och den berörda staten, varvid staten kan ställa villkor. I mycket begränsad utsträckning får undersökningar ske på plats i den stat där brottet har begåtts utan att samarbete med den berörda staten har kunnat erhållas, se även avsnitt 5.6.2.

Vägransgrunder

Artikel 93 anger några grunder för att vägra att lämna rättslig hjälp som domstolen har begärt. Det gäller åtgärder som strider mot en befintlig, grundläggande rättslig princip med allmän tillämplighet enligt nationell rätt samt utlämnande av dokument eller utlämning av bevisning som rör statens nationella säkerhet (artikel 93:3–4). För dessa fall föreskrivs emellertid olika former av samrådsförfaranden innan framställningen avslås (artikel 93:3–5 och i fråga om information som gäller nationell säkerhet, artikel 72). Olika alternativ för att övervinna problemet skall därvid övervägas, t.ex. särskilda villkor, verkställighet vid en senare tid- punkt eller på annat sätt än vad som begärts. Om en dömande kammare eller åklagaren accepterar särskilda villkor eller liknande skall dessa följas. Domstolen kan också välja att förändra framställningen. När framställningen avslås skall domstolen underrättas om skälen för det (artikel 93:6). I vissa fall får verkställandet skjutas upp, se avsnitt 5.8.4.

Sekretess

Framställningen och bifogade handlingar skall vara sekretessbelagda i den anmodade staten (artikel 87:3) och sekretess för handlingar och upplysningar skall gälla vid Internationella brottmålsdomstolen i den mån inte ett offentliggörande i någon form fordras för den utredning eller det förfarande som framställningen avser (artikel 93:8). Reglerna om sekretess för uppgifter som berör nationell säkerhet gäller även när rättsligt biträde skall lämnas (artikel 99:5).

När det är påkallat får den anmodade staten överlämna handlingar och upplysningar på villkor av sekretess och åklagaren får i så fall endast använda de handlingarna eller upplysningarna för att generera annan bevisning (artiklarna 54:3 e och 93:8 b). Även när ett överlämnande skett på villkor om sekretess kan den anmodade staten, på eget initiativ eller

51

på åklagarens begäran, senare tillåta att det sekretessbelagda materialet Prop. 2001/02:88 offentliggörs och därmed kan användas som bevisning.

Konkurrerande framställningar

Regler om konkurrerande framställningar beträffande andra former av rättslig hjälp än överlämnande av en person till domstolen finns i artikel 93:9. Om båda framställningarna skall efterkommas enligt internationella förpliktelser, skall staten eftersträva att uppfylla dem båda. Samråd skall ske med domstolen och den andra staten och möjliga åtgärder är att skjuta upp eller ange villkor för någon av framställningarna och om detta misslyckas skall bestämmelserna om konkurrerande framställningar i artikel 90 tillämpas, se avsnitt 5.8.2. I vissa fall skall domstolen hänvisas att i stället rikta sin begäran till en annan stat eller organisation.

Rättslig hjälp som domstolen kan lämna

Även om det i första hand är staterna som skall lämna Internationella brottmålsdomstolen biträde vid lagföringen av brott, och det därmed inte är fråga om ömsesidigt bistånd, innehåller artikel 93:10 föreskrifter om begränsad rättslig hjälp som domstolen kan lämna åt en stat. Den rättsliga hjälpen från domstolen är begränsad till att avse brott som faller inom domstolens jurisdiktion eller ett annat allvarligt brott enligt nationell rätt och då i form av bl.a. redogörelser, handlingar och annat bevismaterial som har tagits upp under en brottsutredning eller rättegång vid domstolen eller genom förhör med någon som har berövats friheten enligt domstolens beslut. Bestämmelser om sekretess och skydd av olika personer gäller även i dessa fall. Framställningar till domstolen skall i princip ha samma innehåll som motsvarande framställningar som görs av domstolen (artikel 96:4).

5.8.4 Gemensamma bestämmelser

Uppskjutet verkställande av en framställning

 

Under några särskilt angivna förutsättningar får den anmodade staten

 

skjuta upp verkställandet av en framställning från Internationella

 

brottmålsdomstolen. Enligt artikel 94 får verkställandet av en åtgärd

 

skjutas upp om det skulle störa en pågående nationell lagföring för annan

 

brottslighet än den framställningen avser. Det får ske under en tidsperiod

 

som den anmodade staten och domstolen kommer överens om men

 

uppskovet får inte vara längre än vad som är nödvändigt för att avsluta de

 

pågående lagföringsåtgärderna. Den anmodade staten skall, innan verk-

 

ställandet skjuts upp, överväga om verkställandet kan ske direkt om det

 

förenas med villkor. Även om staten skjuter upp åtgärderna har åklagaren

 

rätt att begära att den vidtar åtgärder för att säkerställa bevis.

 

En begärd åtgärd får, med stöd av artikel 95, också skjutas upp när en

 

invändning beträffande domstolens behörighet – jurisdiktion eller

 

processförutsättningar med hänsyn till nationella förfaranden – har fram-

 

ställts och skall prövas av domstolen. Det gäller dock inte utrednings-

52

 

åtgärder i form av bevisupptagning som åklagaren har fått domstolens Prop. 2001/02:88 särskilda medgivande att vidta enligt artikel 18 eller 19. Det ställs inte

något uttryckligt krav på att det skall vara den anmodade staten som skall ha framställt invändningen eller ens att invändningen skall ha någon betydelse för statens skyldighet att efterkomma domstolens begäran. I vart fall de stater som har anslutit sig till stadgan torde dock bara ha rätt att skjuta upp åtgärderna om domstolens prövning har betydelse för det aktuella verkställandet.

Samrådsbestämmelser

Utöver ett antal bestämmelser om samråd mellan den anmodade staten och domstolen i specifika situationer – t.ex. när det gäller nationell säkerhet (artikel 72) eller särskilda villkor i nationell rätt (artiklarna 91:4 och 96:3) – innehåller artikel 97 en allmän bestämmelse om konsulta- tioner. Samråd med domstolen skall ske utan dröjsmål så snart ett problem har identifierats i samband med en framställning om rättsligt samarbete, vilket skulle kunna försvåra eller förhindra verkställandet av domstolens begäran. Det kan t.ex. behövas om den information som lämnats är otillräcklig, den eftersökta personen inte kan återfinnas, den person som finns i den anmodade staten helt klart är någon annan än den som söks eller verkställandet av domstolens framställning skulle innebära ett brott mot en redan ingången internationell förpliktelse i förhållande till en annan stat.

Kostnader i samband med det rättsliga samarbetet

 

 

 

Bestämmelser om fördelningen av kostnader för det rättsliga samarbetet

 

mellan Internationella brottmålsdomstolen och den anmodade staten

 

finns i artikel 100. Domstolen skall bl.a. betala kostnader för experters

 

och vittnens resor och säkerhet, för tillfälligt överförande av

 

frihetsberövade,

för

tolkning,

översättning

och

utskrifter,

 

expertutlåtanden och andra rapporter samt kostnader för domstolens

 

funktionärer och anställda i samband med resor. Vidare skall domstolen

 

stå för de kostnader som hör samman med transporten av en misstänkt

 

som överlämnas dit. Efter samråd kan domstolen även gå med på att

 

betala andra, extraordinära kostnader som kan uppstå med anledning av

 

en begäran om rättsligt samarbete. Övriga kostnader skall den anmodade

 

staten svara för.

 

 

 

 

 

 

När en ansluten stat söker domstolens biträde skall staten till lämplig

 

del betala de kostnader som uppstår. Ordinarie verkställighetskostnader

 

skall dock domstolen stå för i dessa fall.

 

 

 

Uppgivande av immunitet och medgivande till överlämnande

 

 

Artikel 98 behandlar förhållandet mellan skyldigheten att lämna över

 

personer eller lämna rättslig hjälp till domstolen och folkrättsliga regler

 

om immunitet. En framställning från domstolen skulle kunna innebära att

 

den anmodade staten måste handla i strid med sina internationella för-

 

pliktelser angående

en

annan stats

statsimmunitet

eller

diplomatiska

53

 

 

 

 

 

 

immunitet för personer eller egendom, t.ex. om det begärs att en främ- Prop. 2001/02:88 mande stats diplomat eller statschef skall överlämnas till domstolen.

Enligt artikel 98:1 måste domstolen i sådant fall söka samarbete med och inhämta samtycke från den stat till vars förmån immuniteten gäller – ett ”tredje land” – innan den gör en framställning om rättsligt samarbete. Det finns i detta avseende skäl att skilja mellan stadgeparter och andra stater samt att notera att utvecklingen av den folkrättsliga sedvanerätten kan komma att påverka kravet på samtycke (se prop. 2000/01:122

s.75 f.).

Vidare föreskrivs att domstolen inte får begära att en misstänkt skall

överlämnas om det skulle innebära att den anmodade staten måste handla på ett sätt som vore oförenligt med dess skyldigheter enligt en internatio- nell överenskommelse, t.ex. avtal om utplacering av militär trupp, som förutsätter att den sändande statens ger sitt samtycke före överlämnande till en annan stat eller till domstolen (artikel 98:2). Även i det fallet måste domstolen söka den sändande statens samtycke innan framställningen om överlämnande görs.

5.9Verkställighetsbestämmelser

Den ordning som stadgan anvisar för verkställighet av domar och andra avgöranden från Internationella brottmålsdomstolen liknar vad som gäller för de internationella tribunalerna. Bestämmelserna är emellertid betydligt mer detaljerade och de behandlar situationer som inte är uttryckligt reglerade i stadgorna för tribunalerna.

Verkställighet av fängelsestraff

 

Allmänna bestämmelser om verkställighet av domstolens fängelsestraff

 

finns i artikel 103. Sådan verkställighet förutsätter ett frivilligt åtagande

 

från staten i fråga. I samband med att ett sådant åtagande görs finns det

 

ett visst utrymme för staten att ställa upp villkor för straffverkställig-

 

heten, vilka dock måste vara förenliga med stadgan och godtas av

 

domstolen (artikel 103:2). I samband med att straffet bestäms skall det

 

också avgöras var det skall verkställas. Vid valet av verkställighetsstat

 

skall vissa kriterier följas och några särskilt givna omständigheter, bl.a.

 

den dömdes synpunkter, beaktas. Stadgan utesluter inte att straffet

 

avtjänas i den dömdes hemland, men vissa av de faktorer som skall

 

beaktas skulle kunna tala emot detta, t.ex. när hemstaten också är den stat

 

där brottet har begåtts. Den valda statens godkännande av verkställig-

 

heten i det enskilda fallet måste också inhämtas. Om ingen annan stat tar

 

hand om verkställigheten skall det ske i domstolens värdstat, dvs. i

 

Nederländerna (artikel 103:4).

 

Verkställighetsstaten är skyldig att underrätta domstolen om varje

 

omständighet som i sak kan inverka på villkoren eller tiden för avtjänan-

 

det (artikel 103:2). Domstolen skall efter en sådan underrättelse medges

 

45 dagar för att avgöra om omständigheten påkallar någon åtgärd från

 

dess sida, t.ex. överflyttning av verkställigheten till en annan stat. Under

 

den tiden får verkställighetsstaten inte frige personen, besluta om straff-

 

reduktion eller vidta någon liknande åtgärd.

54

 

Domstolen får, enligt artikel 104, när som helst besluta om Prop. 2001/02:88 överförande av verkställigheten från en stat till en annan och den dömde

får ansöka hos domstolen om att bli överförd för fortsatt verkställighet någon annanstans.

Med undantag för de särskilda villkor för straffverkställigheten som staten och domstolen kan komma överens om, föreskriver stadgan att domstolen är exklusivt behörig avgöra vissa frågor. Det utdömda straffet är bindande för staterna och verkställighetsstaten får inte förändra det under några omständigheter (artikel 105:1). Staten får heller inte frige personen innan strafftiden har gått ut och endast Internationella brott- målsdomstolen får besluta om strafflindring (artikel 110:1–2). Det är vidare enbart domstolen som får pröva ett överklagande eller en ansökan om omprövning (artikel 105:2). Staten där straffet verkställs får inte hindra den dömde från att framställa ett överklagande eller ansöka om extraordinära rättsmedel hos domstolen och den dömde skall alltid höras innan domstolen beslutar om strafflindring.

Artikel 106 föreskriver att verkställigheten i övrigt skall ske i enlighet med nationell rätt, men förhållandena måste vara förenliga med en allmänt godtagen standard för behandling av intagna enligt internatio- nella fördrag. Villkoren får inte vara bättre eller sämre än de som gäller för andra fångar i verkställighetsstaten och domstolen skall övervaka straffverkställigheten. Den dömde skall ha möjlighet att kommunicera med domstolen utan hinder eller granskning.

En ytterligare begränsning vid straffverkställigheten är den speciali- tetsprincip som gäller enligt artikel 108. Den dömde får inte utan domstolens samtycke lagföras, bestraffas eller utlämnas till tredje land för någon gärning som begåtts före överlämnandet till verkställighets- staten. Detta gäller dock inte när den dömde stannar kvar i den staten efter att ha avtjänat sitt straff eller återvänder dit efter att på något sätt ha lämnat staten.

Frågor i samband med att den dömde flyr under pågående straffverk- ställighet behandlas i artikel 111 och åtgärder i samband med att straffet har verkställts, t.ex. överföring eller utlämning till en annan stat, i artikel 107.

Automatisk omprövning av fängelsestraff

Artikel 110 föreskriver automatisk omprövning av fängelsestraff, vilket skall ske när två tredjedelar av ett tidsbegränsat straff eller 25 år av ett livstidsstraff har avtjänats. Straffet får härvid sänkas om någon eller några särskilt angivna omständigheter föreligger. Om den första ompröv- ningen inte leder till någon strafflindring skall domstolen senare på nytt göra en sådan prövning. Tidsintervall och förutsättningar för ompröv- ningen skall framgå av bevis- och förfarandereglerna.

Verkställighet av andra avgöranden och beslut

Beträffande verkställighet av andra avgöranden som domstolen fattar, dvs. om böter, förverkande av egendom och gottgörelse till brottsoffer, är

stadgan mindre detaljerad med hänsyn till att nationella principer och

55

regler varierar kraftigt. För att överkomma dessa svårigheter föreskriver Prop. 2001/02:88 artiklarna 75:5 och 109:1 blott en skyldighet för de anslutna staterna att

”ge verkan” åt avgörandena. Hur detta närmare skall gå till lämnas däremot till staterna att avgöra. Stadgan föreskriver dock att verkstäl- ligheten skall ske med bevarande av de rättigheter som tillkommer en rättmätig tredje man.

Om staten inte har möjlighet att ge verkan åt ett domstolsbeslut om förverkande skall den i stället vidta åtgärder för att återvinna värdet av det utbyte av brott, den egendom eller de tillgångar som har förklarats förverkade (artikel 109:2). Även i detta fall skall tredjemansrättigheter iakttas. Den egendom som har tagits om hand eller, efter avyttring, dess värde skall överlämnas till domstolen (artikel 109:3). Egendom och medel som härigenom inflyter till domstolen kan komma att tillföras den brottsofferfond som skall upprättas, se avsnitt 5.6.6.

5.10Avslutande bestämmelser

Tvister mellan stadgeparter som kan uppkomma i fråga om Internatio- nella brottmålsdomstolens rättsskipande verksamhet skall, enligt artikel 119, avgöras av domstolen själv. Artikeln innehåller även regler om hur övriga tvister mellan stadgeparterna om tolkningen och tillämpningen av stadgan skall lösas.

Enligt artikel 120 är inga reservationer till stadgan tillåtna. En precise- rad reservationsmöjlighet finns dock inbyggd i artikel 124 som medger att en stat vid tillträdet till stadgan får förklara att den under en tid av sju år inte godtar domstolens jurisdiktion över brottstypen krigsförbrytelser.

Stadgeändringar kan ske på två sätt. Stadgepartsförsamlingen eller en översynskonferens kan när som helst efter stadgans ikraftträdande ändra bestämmelser som är av uteslutande institutionell karaktär genom ett förenklat förfarande (artikel 122:2). Andra stadgeändringar kan ske först sju år efter ikraftträdandet och de kräver ratifikation (artikel 121). Särskilda regler gäller ändringar av artiklarna 5–8 angående de brott som omfattas av domstolens jurisdiktion (artikel 121:5). Enligt artikel 123 skall en särskild översynskonferens sammankallas sju år efter stadgans ikraftträdande för att behandla eventuella stadgeändringar.

I övrigt innehåller stadgans avslutande del 13 sedvanliga slutbestäm- melser om undertecknande, ratificering, godtagande, godkännande och anslutning (artikel 125), stadgeparts frånträde (artikel 127) och giltiga texter, vilka är FN:s sex officiella språk (artikel 128). FN:s general- sekreterare är depositarie för stadgan som träder i kraft när sextio stater har tillträtt den (artikel 126).

56

 

 

Prop. 2001/02:88

6

Överväganden och förslag

6.1

Allmänt om lagstiftningsbehovet

 

 

Regeringens bedömning:

 

Romstadgan kräver inga ändringar i svenska materiella straff-

 

 

rättsliga bestämmelser eller i svenska domsrättsregler i brottmål

 

 

utom i fråga om brott mot Internationella brottmålsdomstolens

 

rättskipning (artikel 70).

 

Lagstiftning krävs för att Sverige skall uppfylla förpliktelserna

 

 

enligt artiklarna 59, 86–97 och 99–101 om samarbete med

 

 

domstolen och enligt artikel 70 om brott mot domstolens rättskip-

 

 

ning.

 

Frågan om ändring av regeringsformens regler om bl.a. åtal mot

 

statsråd bör övervägas i särskild ordning.

 

Lagstiftning krävs för att Sverige skall uppfylla förpliktelserna

 

 

enligt artikel 20 som avser rättsverkningar av domstolens domar

 

 

och om rättegångshinder i Sverige.

 

Fängelsestraff som Internationella brottmålsdomstolen har bestämt

 

 

bör kunna verkställas i Sverige. Därmed medför artiklarna 103 och

 

105–108 behov av svensk lagstiftning.

 

Lagstiftning krävs för att Sverige skall uppfylla förpliktelserna

 

 

enligt artiklarna 75 och 109 om verkställighet av avgöranden som

 

 

avser gottgörelse till brottsoffer och avgöranden som avser böter

 

och förverkande.

 

Lagstiftning krävs för att Sverige skall uppfylla förpliktelserna

 

 

enligt artikel 48 om immunitet och privilegier.

 

 

 

 

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot bedömningen.

 

Åklagarmyndigheten i Umeå har dock anfört att all lagstiftning med

 

anledning av artikel 70 bör anstå.

 

Skälen för regeringens bedömning: Genom Sveriges tillträde till

 

Romstadgan inträder en folkrättslig skyldighet för Sverige att vidta de

 

åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla de förpliktelser som följer av

 

stadgan. De allra flesta av stadgans 128 artiklar innehåller bestämmelser

 

som bara gäller för domstolen och som därmed inte påkallar några

 

lagstiftningsåtgärder.

 

Bestämmelserna i vissa artiklar ger emellertid upphov till förpliktelser

 

för den stat som tillträder stadgan. För svensk del bör eller måste detta

 

regleras genom lagstiftning för att de åtaganden som ett tillträde till

 

stadgan innebär skall kunna uppfyllas. I första hand är det fråga om

 

bestämmelser om samarbete med domstolen. Enligt artikel 88 måste de

 

anslutna staterna se till att det finns en rättslig reglering som gör det

 

möjligt för staten att uppfylla den samarbetsskyldighet som följer av

 

stadgan.

57

 

Straffrättsliga bestämmelser

Prop. 2001/02:88

Ett tillträde till Romstadgan medför inte att den tillträdande staten är

 

skyldig att i den nationella rättsordningen införliva de brott eller straff-

 

rättsliga principer som föreskrivs i stadgan. Något krav på lagstiftning

 

finns därmed inte. För brott mot domstolens rättskipning (artikel 70)

 

gäller dock särskilda regler, se nedan.

 

Stadgans komplementaritetsprincip motiverar emellertid en översyn av

 

den nuvarande svenska regleringen, vilken redan i dag medger en

 

vidsträckt domsrätt och materiella straffrättsliga bestämmelser som i vart

 

fall till stor del omfattar brotten i stadgan. En särskild utredare (Dir.

 

2000:76) har tillsatts för att se över de s.k. internationella brott som

 

enligt folkrätten skall föranleda straffrättsligt ansvar. Vid översynen, som

 

även innefattar frågor om domsrätt och preskription, skall utredaren

 

särskilt beakta innehållet i Romstadgan och den för straffrätten relevanta

 

utvecklingen inom folkrätten i övrigt. Uppdraget skall redovisas senast

 

den 31 oktober 2002. Dessa frågor är följaktligen inte föremål för några

 

närmare överväganden i detta ärende.

 

Samarbete med domstolen

 

Regler om samarbetet mellan Internationella brottmålsdomstolen och

 

anslutna stater m.fl. regleras huvudsakligen i stadgans del 9 (artiklarna

 

86–102). De avser framförallt överlämnande av personer som misstänks

 

för brott till domstolen för lagföring och andra former av rättslig hjälp.

 

Flertalet av dessa bestämmelser kräver svensk lagstiftning, se avsnitt

 

6.2–6.7. Det gäller dock inte bestämmelserna i artikel 98 som enbart

 

reglerar domstolens egen verksamhet och artikel 102 som innehåller

 

definitioner.

 

Det finns emellertid även andra bestämmelser i stadgan som har

 

betydelse för regleringen av det rättsliga samarbetet och som därför

 

måste beaktas i lagstiftningsarbetet. Artiklarna 54, 55 och 57 om dom-

 

stolens brottsutredning, artikel 59 om frihetsberövanden och artikel 68

 

om vittnesskydd m.m. är sådana bestämmelser. Hit hör även artiklarna 72

 

och 73 om information av betydelse för nationell säkerhet. Några av

 

dessa, särskilt artiklarna 55:2 och 59, ger dessutom upphov till direkta

 

förpliktelser för de anslutna staterna och kräver därmed att föreskrifter

 

införs. Reglerna i artikel 55:2, som gäller vissa åtgärder i samband med

 

förhör med en misstänkt för domstolens räkning, behöver dock inte ges i

 

lag (se avsnitt 6.3.4).

 

Stadgan innehåller vissa föreskrifter om sekretess för uppgifter som

 

domstolen lämnar i samband med dess utredande och rättskipande

 

verksamhet (artikel 87:3). Dessa föreskrifter påkallar en ändring i

 

sekretesslagen (1980:100) och frågan behandlas i avsnitt 6.10.

 

Förhållandet mellan stadgans samarbetsbestämmelser och vissa bestäm-

 

melser i regeringsformen

 

Den samarbetsskyldighet som Romstadgan föreskriver reser några frågor

 

angående förhållandet mellan stadgan och vissa bestämmelser i

 

regeringsformen. Dessa frågor har behandlats ingående i samband med

58

 

Sveriges tillträde till stadgan (se prop. 2000/01:122 s. 84 ff. samt bet. 2000/01:JuU30 och konstitutionsutskottets yttrande, 2000/01:KU13y). Det gäller särskilt regeringsformens bestämmelser om statschefens och riksdagsledamöters immunitet (5 kap. 7 § och 4 kap. 8 §), åtal mot stats- råd (12 kap. 3 §) och förbud mot landsförvisning (2 kap. 7 §). Regeringen gjorde i det ärendet bedömningen att Sverige kan tillträda Romstadgan utan grundlagsändring och riksdagen har godtagit den bedömningen.

I propositionen anförde regeringen att det teoretiskt skulle kunna inträffa situationer där det kan uppstå en konflikt mellan regerings- formens bestämmelser och Sveriges folkrättsliga skyldighet att samarbeta med domstolen. Att detta någonsin skulle komma att ske i praktiken är dock högst osannolikt. Den grundlagsbestämmelse som särskilt har lyfts fram är bestämmelsen i 12 kap. 3 § regeringsformen om åtal mot statsråd. I propositionen konstateras bl.a. att bestämmelsen innebär att Sverige inte i varje tänkbar situation kan samarbeta med domstolen när det gäller svenska nuvarande och förutvarande statsråd (prop. 2000/01:122 s. 89).

Olika lösningar kan diskuteras när det gäller detta teoretiska problem. En möjlighet vore att ändra åtalsreglerna i 12 kap. 3 § regeringsformen. Enligt bestämmelsen beslutas åtal mot den som är eller har varit statsråd för brott i utövningen av statsrådstjänsten av konstitutionsutskottet och prövas av Högsta domstolen. Ett annat sätt skulle kunna vara att utvidga den möjlighet som finns enligt 10 kap. 5 § regeringsformen att överlåta beslutanderätt som direkt grundar sig på regeringsformen till mellan- folklig organisation eller domstol.

Åtalsreglerna i regeringsformen innebär inte bara en viss immunitet för den som är eller har varit statsråd. Reglerna ingår också som en viktig beståndsdel i riksdagens kontrollmakt. Innan man ändrar en bestämmelse i detta system bör man noga analysera vilka konsekvenser det kan få för andra regler som rör kontrollmakten och för systemet i dess helhet. Även bestämmelsen om överlåtelse av beslutanderätt rör fundamentala inslag i statsskicket och i rättsordningen. Det är inte heller i denna fråga alldeles enkelt att överblicka följderna av en eventuell ändring.

Det är alltså nödvändigt att ett lagstiftningsarbete som rör grund- läggande frågor om statsskicket inte sker under alltför stor tidspress. Frågan om eventuella ändringar i regeringsformen med anledning av Romstadgan bör därför övervägas i särskild ordning med sikte på att beslut om eventuella grundlagsändringar skall kunna fattas i anslutning till riksdagsvalet år 2006.

Som Lagrådet noterat är den gängse principen att svensk lag skall överensstämma med internationella åtaganden alltifrån det ögonblick då dessa åtaganden blir bindande för Sverige. Att tillvägagångssättet i detta ärende skiljer sig från normal praxis vid tillträde till internationella kon- ventioner har emellertid sin bakgrund i det angelägna i att Sverige har ratificerat stadgan den dag den träder i kraft. Som regeringen utvecklade i samband med Sveriges tillträde till stadgan innebär en ratifikation före ikraftträdandet, förutom att på olika sätt bidra till att domstolen kommer till stånd, att Sverige kan vara med och påverka bl.a. antagandet av olika regelverk för domstolen, dess budget samt valet av domare, åklagare och andra funktionärer (prop. 2000/01:122 s. 83).

Prop. 2001/02:88

59

Romstadgans förhållande till regeringsformens förbud mot lands-

Prop. 2001/02:88

förvisning behandlas i avsnitt 6.4.1 och till dess bestämmelser om nåd

 

och resning i avsnitt 6.8.1.

 

Rättsverkningar och rättegångshinder

 

Bestämmelserna i artikel 20 om domars negativa rättskraft är delvis

 

riktade endast till Internationella brottmålsdomstolen och föranleder

 

därför inget behov av lagstiftning i Sverige. Artikel 20 föreskriver dock

 

även att ingen skall lagföras vid en annan domstol för ett brott för vilket

 

han eller hon redan har fällts till ansvar eller frikänts av Internationella

 

brottmålsdomstolen. Det behövs därmed svenska föreskrifter för

 

förhållandet mellan lagföring inför domstolen och i Sverige som reglerar

 

rättegångshinder och rättsverkningar av domstolens brottmålsdomar.

 

Frågorna behandlas närmare i avsnitt 6.7.4.

 

Verkställighet av domstolens fängelsestraff

 

I avsnitt 6.8.1 föreslås att Sverige bör åta sig att verkställa fängelsestraff

 

som domstolen har beslutat. Ett medgivande att verkställa domstolens

 

fängelsestraff ställer vissa krav på svensk lagstiftning. Det gäller bestäm-

 

melserna i artiklarna 103 och 105-108 i stadgan. De lagregler som

 

behövs för verkställighet av domstolens fängelsestraff redovisas i avsnitt

 

6.8.1.

 

Verkställighet av avgöranden som gäller böter, förverkande och gottgörelse

 

till brottsoffer

 

I fråga om verkställighet av vissa avgöranden som domstolen får

 

meddela ger stadgan upphov till skyldigheter som fordrar lagstiftning.

 

Stadgan innebär att de anslutna staterna är skyldiga att med vissa villkor

 

”ge effekt” åt domstolens avgöranden angående böter, förverkande och

 

gottgörelse (artiklarna 75 och 109). När det gäller gottgörelse till brotts-

 

offer kan det också bli aktuellt att verkställa säkerhetsåtgärder (artiklarna

 

57, 75 och 93). Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 6.8.3.

 

Lagstiftning beträffande brott mot domstolens rättskipning

 

Bestämmelserna i artikel 70 om brott som riktas mot domstolens

 

rättskipning medför vissa förpliktelser för de stater som tillträder

 

stadgan. De har redovisats i avsnitt 5.6.8. Förpliktelserna kan delas upp i

 

två kategorier. För de första ställs det krav på nationella bestämmelser

 

som gäller materiella straffrättsliga frågor, vilket i sin tur fordrar regler

 

om förhållandet mellan domstolens och statens egna straffrättsliga

 

jurisdiktion. I enlighet med vad som anförts i promemorian och i prop.

 

2000/01:122 (s. 96 f.) kräver dessa frågor ytterligare överväganden och

 

reglerna behöver vara på plats först när domstolen inleder sin faktiska

 

verksamhet. Regeringen avser att återkomma beträffande dessa frågor.

 

För det andra föreskriver stadgan en särskild ordning för det rättsliga

 

samarbetet – utlämning och annan rättslig hjälp i brottmål – när det gäller

60

dessa brott. I promemorian har lagförslag lämnats för detta samarbete. En Prop. 2001/02:88 remissinstans har, utan att rikta någon kritik mot förslagen, anfört att den

slutliga utformningen av dessa bestämmelser också bör anstå och härvid hänvisat till vissa oklarheter beträffande tolkningen av stadgan i fråga om förhållandet mellan domstolens förfarande och svensk lagföring (se avsnitt 5.6.8). Regeringen konstaterar emellertid att den oklarhet som anförs inte kommer att kunna lösas innan domstolen har påbörjat sin verksamhet och vidare att detta inte påverkar de nu aktuella fråge- ställningarna beträffande vilka stadgans innebörd är klar. Vi anser därför att dessa bestämmelser bör tas upp till behandling redan nu. Förslagen redovisas i avsnitt 6.9.

Immunitet och privilegier

I artikel 48 finns föreskrifter om immunitet och privilegier, vilka också medför krav på lagändring. Dessa frågor redovisas i avsnitt 6.11.

6.2

En ny lag om samarbete med Internationella brott-

 

 

målsdomstolen

 

 

 

 

Regeringens förslag: En ny lag införs med bestämmelser om sam-

 

 

arbete med Internationella brottmålsdomstolen. Alla former av

 

 

samarbete med domstolen omfattas av lagen och bestämmelserna

 

 

utformas i så nära anslutning som möjligt till de regler som gäller för

 

 

internationell rättslig hjälp i brottmål och utlämning för brott i allmän-

 

 

het och i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

 

 

Regeringen utfärdar tillämpningsföreskrifter i anslutning till lagen.

 

 

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan

 

erinran.

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: I förhållande till de internationella

 

brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och för Rwanda har Sverige,

 

liksom flera andra länder, infört särskild lagstiftning beträffande

 

samarbetet. Det har skett i en särskild lag – lagen (1994:569) om

 

Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot

 

internationell humanitär rätt (tribunallagen) – som trädde i kraft den 1

 

juli 1994. I samband därmed ändrades även lagen (1976:661) om

 

immunitet och privilegier i vissa fall, men ingen annan lagstiftning.

 

Tribunallagen tillkom för att uppfylla skyldigheterna i förhållande till

 

tribunalen för f.d. Jugoslavien. Den har därefter ändrats från den 1

 

januari 1996 med anledning av Rwandatribunalens inrättande. I samband

 

därmed infördes även särskilda bestämmelser som möjliggör straffverk-

 

ställighet av tribunalernas fängelsedomar i Sverige. Genom lagändringar

 

som trätt i kraft den 1 oktober 2000 har det bl.a. införts nya bestämmelser

 

som avser villkorlig frigivning av den som dömts av en tribunal och som

 

avtjänar straffet i Sverige samt om undersökning av hur sådana fångar

 

behandlas

(prop. 1999/2000:61, bet. 1999/2000: JuU19, rskr.

 

1999/2000:216, SFS 2000:573).

61

 

 

 

I förarbetena till tribunallagen konstaterades att den svenska lagstift- ningen om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller villkor som inte kan tillämpas i förhållande till de internationella brottmålstribuna- lerna och att det därför inte var tillräckligt att utvidga den existerande lagstiftningen till att också gälla för tribunalerna (prop. 1993/94:142 s. 28). I stället infördes den särskilda lagen som i största möjliga utsträckning bygger på hänvisningar till ordinarie lagstiftning om rättslig hjälp i brottmål och om utlämning för brott.

Även Romstadgan innehåller en mängd bestämmelser om rättsligt samarbete som skapar behov av lagstiftning. Det rättsliga samarbete som krävs för att Internationella brottmålsdomstolen skall kunna fungera och som föreskrivs i stadgan avviker på vissa viktiga punkter från vad som gäller för motsvarande former av samarbete mellan stater. Inte heller i detta fall kan de skyldigheter som följer av stadgan tas om hand genom en utvidgning av ordinarie lagstiftning till att också gälla i förhållande till domstolen. Stadgans bestämmelser är vidare mer detaljerade och de avviker delvis från föreskrifterna om samarbete i stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna. Domstolen är dessutom avsedd att vara en permanent institution medan tribunalerna kan förväntas att upphöra i framtiden. Allt detta talar för att en särskild lag införs om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Riksåklagaren har framhållit att detta är ett ändamålsenligt sätt att samla de regler som skall gälla i förhållande till domstolen och att tribunallagen har fungerat väl.

Den nya lagen om samarbete med domstolen bör reglera alla åtgärder som domstolen kan begära med stöd av stadgan. Därmed omfattas överlämnande av misstänkta och tilltalade till domstolen för lagföring och alla andra former av rättslig hjälp i brottmål. Vidare bör lagen omfatta bestämmelser om verkställighet av domstolens avgöranden. Även de processrättsliga bestämmelser som behövs med anledning av stadgans reglering av brott mot domstolens rättskipning (artikel 70) bör omfattas av den nya lagen. Regeringen utfärdar de tillämpnings- föreskrifter som behövs i anslutning till lagen.

För att underlätta tillämpningen av den nya lagen bör den utformas i så nära anslutning som möjligt till bestämmelserna i den ordinarie lagstift- ningen om internationell rättslig hjälp i brottmål och om utlämning för brott samt i tribunallagen. Det innebär att vissa bestämmelser i tribunallagen bör justeras i enlighet med vad som föreslås gälla för samarbetet med domstolen. Att en bestämmelse i en lag som avser samarbete mellan Sverige och en annan stat inte i alla delar passar när det gäller Internationella brottmålsdomstolen och därför måste omtolkas på någon punkt, något som Lagrådet har påpekat, bör markeras på sedvanligt sätt i lagen genom hänvisning till att bestämmelsen ”skall tillämpas” i förhållande till domstolen.

Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål har trätt i kraft den 1 oktober 2000 (prop. 1999/2000:61, bet. 1999/2000: JuU19, rskr. 1999/2000:216, SFS 2000:562). I den nya lagen samlas de nuvarande reglerna om rättslig hjälp i brottmål med förhör under förundersökning, bevisupptagning vid domstol, husrannsakan, beslag och kvarstad, liksom reglerna om överförande av frihetsberövade till en annan stat för förhör, vilka utvidgas till att omfatta fler situationer. I lagen finns också nya bestämmelser om hjälp med telefonförhör, förhör

Prop. 2001/02:88

62

genom videokonferens, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, Prop. 2001/02:88 hemlig kameraövervakning samt andra åtgärder som avses i 28 kap.

rättegångsbalken utöver husrannsakan. Lagen, som inte omfattar polis- samarbete, hindrar inte att hjälp lämnas med andra åtgärder om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd. Bestämmelser om delning av förverkad egendom med en annan stat finns också i lagen. I samma lagstiftningsärende beslutades även följdändringar i tribunal- lagen. För rättslig hjälp till tribunalerna gäller den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål med vissa angivna undantag (se nuvarande 9 och 9 a §§ tribunallagen).

I avsnitten 6.3 och 6.4 redovisas regeringens överväganden när det gäller lagstiftning om rättslig hjälp respektive överlämnande av personer till domstolen. Stadgan innehåller även vissa föreskrifter som gäller generellt, dvs. både för överlämnande till domstolen och för rättslig hjälp av annat slag. Det gäller bl.a. förutsättningarna för att skjuta upp verkställighet av en begäran i vissa fall (artiklarna 89, 94 och 95), förfarandet vid konkurrerande framställningar från Internationella brott- målsdomstolen och en annan stat (artikel 90) och allmänna frågor om underrättelser till och samråd med domstolen (artiklarna 91:4 och 97). Bedömningar och förslag i dessa frågor och beträffande regler om offentlig försvarare m.m. redovisas i avsnitt 6.7.

Det bör i sammanhanget uppmärksammas att lagförslaget inte inne- håller bestämmelser om lagföring i Sverige av motsvarande brott med stöd av den s.k. komplementaritetsprincipen (se avsnitt 5.4). Sådan lagföring följer vanliga regler om förundersökning och rättegång i brott- mål och det samarbete med andra stater som kan behövas i dessa fall skall ske enligt de regler om sådant samarbete som gäller i allmänhet. De åtgärder gentemot domstolen som kan vara påkallade för dess tillämp- ning av komplementaritetsprincipen, dvs. en begäran om överlämnande till Sverige att sköta utredningen eller en invändning om bristande jurisdiktion eller processförutsättningar (artiklarna 18 och 19, se avsnitt 5.6.1), kan fullgöras av regeringen utan några särskilda föreskrifter.

6.3Lagstiftning om rättslig hjälp till Internationella brottmålsdomstolen

6.3.1Åtgärder som Sverige skall kunna bistå med

Regeringens förslag: Alla rättsliga åtgärder som kan lämnas till en annan stat enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall vara tillgängliga för Internationella brottmålsdomstolen. Andra för- fattningar som innehåller regler om rättslig hjälp i brottmål till en annan stat skall också gälla i förhållande till domstolen.

Rättslig hjälp med rättsmedicinsk undersökning i Sverige skall kunna lämnas på begäran av en annan stat, domstolen och de interna- tionella brottmålstribunalerna.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

63

Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan

Prop. 2001/02:88

erinran.

 

Skälen för regeringens förslag: I Romstadgan (artikel 93:1) anges

 

olika åtgärder som de anslutna staterna skall bistå Internationella

 

brottmålsdomstolen med. Det gäller t.ex. eftersökning och identifiering

 

av personer (punkt a), bevisupptagning (punkt b), förhör med misstänkta

 

(punkt c), tillfällig överföring av personer till domstolen (punkt f och

 

artikel 93:7), platsundersökningar (punkt g), husrannsakan och beslag

 

(punkt h), tillhandahållande av protokoll och andra handlingar (punkt i),

 

säkrande av bevisning (punkt j) samt identifiering, uppsökande och

 

säkrande av utbyte av brott, tillgångar och egendom samt brottsverktyg

 

för ett senare förverkande (punkt k). Förutom de specificerade åtgärderna

 

innehåller stadgan en allmän bestämmelse att staterna på domstolens

 

begäran även skall lämna varje annan form av biträde, som inte är

 

förbjuden enligt nationell rätt, i syfte att främja utredning och åtal av

 

brott som faller under domstolens jurisdiktion (artikel 93:1 l).

 

De olika rättsliga åtgärder som omfattas av lagen (2000:562) om

 

internationell rättslig hjälp i brottmål anges i 1 kap. 2 §. Lagen omfattar

 

förhör under förundersökning, bevisupptagning vid domstol, telefon-

 

förhör, förhör genom videokonferens, kvarstad, beslag, husrannsakan och

 

andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken, hemlig tele-

 

avlyssning och hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och

 

överförande av frihetsberövade för förhör m.m. Dessutom kan rättslig

 

hjälp lämnas i form av andra åtgärder än de som anges särskilt, dock

 

under förutsättning att tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd inte

 

används (andra stycket). I likhet med vad som, enligt lagen (1994:569)

 

om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot

 

internationell humanitär rätt (tribunallagen), gäller i förhållande till de

 

internationella tribunalerna (se prop. 1999/2000:61 s. 174) bör alla de

 

åtgärder som kan lämnas till en annan stat också vara tillgängliga för

 

Internationella brottmålsdomstolen.

 

Genom att tillhandahålla alla de åtgärder som omfattas av lagen upp-

 

fylls flertalet av de åtgärder som anges särskilt i stadgan (artikel 93:1). I

 

det följande kommenteras de olika åtgärder som anges i stadgan (artikel

 

93:1 a till l) närmare samt hur de förhåller sig till lagen om internationell

 

rättslig hjälp i brottmål och annan lagstiftning.

 

Eftersökning och identifiering av personer och egendom samt

 

tillhandahållande av allmänna handlingar

 

Enligt stadgan skall de anslutna staterna bistå med att söka efter och

 

identifiera personer eller egendom (punkt a) och att tillhandahålla

 

allmänna handlingar (del av punkt i). Rättslig hjälp som här avses kan

 

normalt lämnas utan att tvångsmedel eller andra tvångsåtgärder behöver

 

tillgripas. Sådan hjälp kan därmed lämnas till Internationella brottmåls-

 

domstolen utan särskilt lagstöd enligt 1 kap. 2 § andra stycket lagen om

 

internationell rättslig hjälp i brottmål (se prop. 1999/2000:61 s. 80).

 

För att bl.a. genomföra identifiering är det dessutom möjligt för dom-

 

stolen att begära kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller andra åtgärder

 

enligt 28 kap. rättegångsbalken med stöd av 1 kap. 2 § första stycket 5 i

 

den nämnda lagen (se även 4 kap. 18 §). Därmed finns det t.ex. möjlig-

64

heter att ta fingeravtryck, fotografier eller DNA-test (28 kap. 11, 12 och Prop. 2001/02:88 14 §§ rättegångsbalken, se även prop. 1999/2000:61 s. 81 och 200). Detta

går utöver vad stadgan uttryckligen kräver i form av åtgärder för eftersökning och identifiering, men bör tillämpas även i förhållande till domstolen för att uppfylla föreskriften i artikel 93:1 l, se vidare nedan. I enlighet med förslaget i avsnitt 6.3.2 skall åtgärder av detta slag inte förenas med något krav på dubbel straffbarhet.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ger därmed utrymme för åtgärder som mer än väl uppfyller stadgans krav på rättslig hjälp med eftersökning och identifiering. En anslutning till Romstadgan innebär dessutom att domstolen kan, med stöd av stadgan, begära att uppgifter ur belastningsregistret lämnas – se 11 § lagen (1998:620) om belastnings- registret.

Bevisupptagning och framtagning av bevisning

En ansluten stat skall, enligt stadgan, kunna ta upp bevis för domstolens räkning – såväl vittnesmål under ed som skriftlig bevisning – och biträda med framtagning av bevisning, såsom yttranden från sakkunniga och andra rapporter, protokoll och dokument (punkterna b och i). Sådan rättslig hjälp kan lämnas med stöd av olika bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Bevisupptagning vid svensk domstol kan omfatta upptagning av muntlig och skriftlig bevisning samt syn (4 kap. 2 §). Även sakkunnig- bevisning kan tas upp på detta sätt. Om domstolen så önskar kan en svensk åklagare bevaka dess intressen vid bevisupptagningen (4 kap. 5 §).

Vidare kan biträde med framtagning av skriftliga handlingar och annan bevisning lämnas genom svensk åklagare. Om inga tvångsmedel eller andra tvångsåtgärder fordras kan hjälp även lämnas genom andra åtgärder (1 kap. 2 § andra stycket). Vidare kan åtgärder ske i form av beslag, husrannsakan och kvarstad (4 kap. 14–24 §§). När det gäller framtagning av bevisning kan även åtgärder som hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning komma i fråga om villkoren för sådana åtgärder är uppfyllda (4 kap. 25 och 27 §§).

Det breda utbud av åtgärder som lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål medger uppfyller väl stadgans krav på hjälp med bevisupptag- ning och framtagning av bevisning samt tillhandahållande av olika hand- lingar m.m. Inga ytterligare bestämmelser behövs därför i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.

Förhör med misstänkta

Stadgan föreskriver att de anslutna staterna skall biträda med förhör av personer som står under utredning eller åtal vid domstolen (punkt c). Sådant biträde omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brott- mål men begränsas inte till förhör med misstänkta (4 kap. 1 §). I stället får förhör ske enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, dvs. framförallt reglerna i 23 kap. rättegångsbalken, som innebär att förhör får

hållas med envar som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för

65

utredningen (se 23 kap. 6 § rättegångsbalken). Därmed kan dessutom

Prop. 2001/02:88

tvångsmedel i form av hämtning tillgripas för att genomföra ett förhör.

 

Detta går något utöver vad som föreskrivs i stadgan angående förhör

 

men passar väl med den allmänna bestämmelsen i stadgan om biträde

 

med alla former av rättslig hjälp som inte är förbjudna i den anmodade

 

staten (punkt l).

 

Enligt stadgan skall viss information lämnas till den som förhörs

 

(artikel 55:2), vilket kan komma att påkalla svenska förordningsföre-

 

skrifter. Enligt förslag i bevis- och förfarandereglerna skall domstolen

 

tillsammans med sina framställningar tillhandahålla viss information för

 

att överlämnas till den misstänkte eller tilltalade. För att uppfylla

 

stadgans krav skall informationen vara översatt till ett språk som den

 

aktuella personen till fullo förstår och talar. Övriga rättssäkerhetskrav

 

enligt stadgan som gäller vid förhör uppfylls genom tillämpning av

 

ordinarie svenska bestämmelser och den särskilda lag som föreslås gälla i

 

förhållande till domstolen (jfr artikel 55:2).

 

Delgivning

 

I stadgan föreskrivs att anslutna stater skall biträda Internationella brott-

 

målsdomstolen med delgivning som även kan avse rättegångshandlingar

 

(”judicial documents”, se artikel 93:1 d). Det anges inte hur delgivning

 

skall gå till utan förfarandet skall följa nationella regler. Domstolen kan

 

dock komma att ställa villkor – eller i vart fall önskemål – beträffande

 

vissa delgivningar. Det kan särskilt förväntas beträffande delgivning i

 

fall som uttryckligen anges i stadgan, främst delgivning av kallelse till

 

den misstänkte att inställa sig vid domstolen (som alternativ till häktning,

 

se artikel 58:7) och delgivningsåtgärder för att möjliggöra en förhandling

 

för åtalsbekräftelse i den misstänktes utevaro (artikel 61:2).

 

Närmare bestämmelser om delgivning kan komma att ges i bevis- och

 

förfarandereglerna. Dessa får dock inte innebära några ytterligare för-

 

pliktelser för de stater som ansluter sig och är därmed bindande endast

 

för domstolens bedömning av om en delgivning som verkställts av natio-

 

nella myndigheter kan godtas. Det är t.ex. rimligt att anta att domstolen

 

kommer att kräva att delgivning av åtalet – ”stämningsansökan” – skall

 

överlämnas till den tilltalade personligen (se t.ex. regel 53bis i Jugosla-

 

vientribunalens bevis- och förfaranderegler), vilket överensstämmer med

 

vad som gäller i Sverige (se 33 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken).

 

Om sådana föreskrifter ges är det troligt att domstolen i ansökningar om

 

rättslig hjälp med delgivning kommer att lämna anvisningar för att

 

undvika delgivningar som domstolen inte kan godta. Sådana anvisningar

 

skall följas om de inte är förbjudna enligt den anmodade statens lagar

 

(artikel 99:1).

 

Rättslig hjälp med delgivning omfattas inte av lagen om internationell

 

rättslig hjälp i brottmål (1 kap. 2 § tredje stycket). Genom att införa en

 

generell regel om att bestämmelser i annan lag och författning om rättslig

 

hjälp åt domstol eller myndighet i en annan stat också skall gälla i

 

förhållande till domstolen – vilket överensstämmer med vad som gäller

 

för tribunalerna enligt 17 § tribunallagen – blir emellertid bestäm-

 

melserna i kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handling

 

på begäran av utländsk myndighet tillämpliga. Härutöver gäller – utan

66

någon särskild föreskrift – att delgivning med post får ske direkt till en

Prop. 2001/02:88

person i Sverige (se prop. 1999/2000:61 s. 157). Domstolens ansökan om

 

hjälp med delgivning skall ges in till Justitiedepartementet.

 

Enligt 1909 års kungörelse kan hjälp lämnas med delgivning genom

 

behöriga svenska myndigheters försorg, vilket normalt skall ske enligt

 

bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Om ett särskilt för-

 

farande begärs i ansökan skall detta efterkommas, där så kan ske (2 §

 

andra momentet). Det finns därmed möjligheter att uppfylla eventuella

 

krav som domstolen kan komma att ställa på delgivningen. Utöver den

 

generella regel som föreslås nedan i detta avsnitt och som bl.a. innebär

 

att 1909 års kungörelse också gäller i förhållande till domstolen behövs

 

det ingen särskild regel om rättslig hjälp med delgivning.

 

I prop. 1999/2000:61 påtalas att de finns behov av en översyn av

 

bestämmelserna om delgivning i internationella förhållanden (s. 73 f.).

 

Vid en sådan översyn bör även frågan om delgivning på begäran av

 

Internationella brottmålsdomstolen beaktas.

 

I internationella överenskommelser finns ofta bestämmelser om att

 

handlingar som skall delges skall vara avfattade på ett visst språk. För

 

svensk del gäller normalt att språket skall vara svenska, danska eller

 

norska. Av 6 § i 1909 års kungörelse framgår dock att även handlingar

 

som inte är avfattade på eller översatta till något av dessa språk får delges

 

under vissa förutsättningar; delgivning får ändå ske om den som delges

 

frivilligt tar emot handlingen eller om delgivning annars är försvarlig

 

från rättssäkerhetssynpunkt.

 

I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 6.3.3 skall domstolens

 

ansökan och andra handlingar som stöder denna vara skrivna på svenska

 

eller engelska (se även artikel 87:2). Detta avser dock inte handlingar

 

som skall delges. Däremot finns det bestämmelser i stadgan som

 

uttrycker principen att handlingar skall översättas om det är nödvändigt

 

för att uppfylla krav på rättvisa (artiklarna 55:1 c och 67:1 f). Detta gäller

 

inte bara för den som är misstänkt eller tilltalad utan för varje person som

 

är inblandad i en brottsutredning inför domstolen. Närmare föreskrifter

 

om att domstolen i samband med ansökningar skall låta översätta och

 

bifoga vissa handlingar har föreslagits för dess bevis- och förfarande-

 

regler. Det finns därmed anledning att utgå från att de handlingar som

 

domstolen önskar få delgivna i vart fall kommer att vara avfattade på ett

 

språk som den delgivne förstår och som därmed uppfyller rättssäkerhets-

 

kravet i 1909 års kungörelse.

 

Främjande av frivillig inställelse inför domstolen

 

Enligt stadgan skall de anslutna staterna främja att vittnen och experter

 

frivilligt inställer sig vid Internationella brottmålsdomstolen (artikel

 

93:1 e). Det är därmed inte fråga om att vidta några tvångsåtgärder för

 

inställelse som kan följa av att vittnesplikt föreligger. Lagen om interna-

 

tionell rättslig hjälp i brottmål innehåller inga bestämmelser om åtgärder

 

av det slag som nu är i fråga.

 

De flesta åtgärder som kan vara aktuella är av praktisk natur. Det kan

 

också bestå i att övertyga vittnet eller experten om det angelägna i att

 

delta i förfarandet och att ge information om förfarandet vid domstolen

 

och liknande – t.ex. hänvisningar till domstolens brottsoffer- och vittnes-

67

enhet – något som svenska myndigheter skall bistå med enligt deras generella serviceskyldighet. Motsvarande förpliktelse följer även av 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (artikel 10, se SÖ 1968:15). Sådana praktiska åtgärder som nu har anförts fordrar inte några lagändringar utan kan och bör lämnas av centralmyndigheten för det rättsliga samarbetet, dvs. av Justitiedepartementet.

Om det bland åtgärderna också intolkas att ekonomisk hjälp skall lämnas för att möjliggöra en inställelse inför domstolen så krävs det däremot lagbestämmelser. I förhållande till tribunalerna finns det t.ex. en bestämmelse om ersättning till den som skall höras av tribunalen (se 15 § i tribunallagen). Frågor om ersättningar till personer som deltar i ett förfarande inför domstolen och om kostnadsfördelning mellan Sverige och domstolen behandlas i avsnitt 6.7.6.

I sammanhanget bör även frågan om vittnesplikt beröras. Stadgan föreskriver att såväl åklagaren som domstolen har rätt att begära att ett vittne skall inställa sig inför domstolen för förhör eller vittnesmål. I likhet med vad som anses gälla enligt stadgorna för de internationella tribunalerna (se överklagandekammarens avgörande den 29 oktober 1997 i mål IT-95-14-AR108bis, Åklagaren ./. Tihomir Blaškic, paragraferna 27, 47 och 56) måste en sådan kallelse anses vara bindande för den enskilde. I fråga om anslutna staters samarbetsskyldighet är det dock bara bistånd med frivillig inställelse som anges. Frågan om någon form av tvångsvis överföring av ett vittne som har kallats och som vägrar att fullgöra sin skyldighet att inställa sig måste därför bedömas under den allmänna bestämmelsen om rättslig hjälp i övrigt enligt artikel 93:1 l. Av den bestämmelsen framgår, som anförts, att andra former av rättslig hjälp i avsikt att främja domstolens brottsutredning eller rättegång, på begäran skall lämnas om inte åtgärden är förbjuden enligt nationell rätt.

I princip är vittnesplikten i Sverige begränsad till svenska förfaranden. Mellan de nordiska länderna finns det dock också en vittnesplikt, som i Sverige regleras i lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt. Det innebär att den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge under vissa förutsättningar får kallas för att bl.a. höras som vittne eller målsägande i en svensk brottmålsrättegång (1 §). Vidare är den som är bosatt i Sverige och som befinner sig här eller i något annat nordiskt land skyldig att efter kallelse inställa sig som vittne – och i Finland även som målsägande – vid en domstol i ett nordiskt land (9 §). Ett vittne eller en målsägande som inte infinner sig till den utländska rättegången och som inte är frihetsberövad, kan dock inte mot sin vilja tvingas att bli ställd inför den utländska domstolen. Däremot skall böter, vite eller ersättning för annans rättegångskostnader som har dömts ut av den utländska domstolen verkställas i Sverige (10 §). Om så begärs kan dessutom bevisupptagning genomföras i Sverige, varvid vissa tvångsåtgärder kan vidtas.

Principen att en icke frihetsberövad person inte kan tvingas att inställa sig som för att höras som vittne eller målsägande vid en domstol utanför Sverige – trots att vittnesplikt föreligger – måste anses grundläggande i svensk rätt. Den medför med andra ord ett förbud mot att överlämna trilskande vittnen, vilket också gäller i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. De åtgärder som därmed står domstolen till buds i ett sådant fall är därmed en sedvanlig bevisupptagning i Sverige eller ett förhör per telefon eller med hjälp av videoteknik. Om principen i en

Prop. 2001/02:88

68

framtid kommer att luckras upp, t.ex. mellan de nordiska staterna (se

Prop. 2001/02:88

prop. 1999/2000:61 s. 60 och 129 om pågående diskussioner), bör det

 

också övervägas om icke frihetsberövade vittnen och målsäganden skall

 

kunna överföras till domstolen för att höras mot sin vilja.

 

Det kan vidare nämnas att domstolens bevis- och förfaranderegler

 

kommer att innehålla bestämmelser om rätt för den som hörs inför

 

domstolen att vägra yttra sig om sådant som skulle röja egen eller en nära

 

familjemedlems brottslighet. Dessa regler kommer vidare att föreskriva

 

att information om dessa bestämmelser skall lämnas i kallelsen till ett

 

förhör vid domstolen. Det skall ske på ett språk som den kallade förstår.

 

Vad som nu sagts skall ombesörjas av domstolen och ställer därmed inte

 

krav på några svenska föreskrifter.

 

Tillfälligt överförande av en frihetsberövad till domstolen

 

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller bestämmelser

 

om tillfälligt överförande av en frihetsberövad person till en annan stat

 

för förhör eller konfrontation i samband med en förundersökning eller

 

rättegång där (4 kap. 29 §). Bestämmelserna i den nya lagen innebär att

 

en sådan åtgärd inte fordrar den frihetsberövade personens samtycke.

 

Därmed går de svenska reglerna längre än stadgan som föreskriver att

 

åtgärden endast skall genomföras med den frihetsberövade personens

 

medgivande (artikel 93:7). Samtidigt gäller att de anslutna staterna,

 

utöver de åtgärder som särskilt anges i stadgan, också skall tillhandahålla

 

varje annan åtgärd som inte är förbjuden enligt nationell rätt (artikel 93:1

 

l). Huruvida Internationella brottmålsdomstolen kommer att nyttja denna

 

möjlighet beror på hur den tolkar sitt mandat.

 

En annan avvikelse är att den svenska lagen (4 kap. 29 § första stycket

 

1) uttryckligen anger att förhör med den som överförts i samband med en

 

brottsutredning eller rättegång i en annan stat endast får avse annat än

 

utredning om den frihetsberövades egen brottslighet, medan denna

 

begränsning inte klart framgår av stadgan. Tillfälligt överförande av en

 

frihetsberövad förutsätter, enligt stadgan, att den anmodade staten

 

samtycker till åtgärden och vidare kan staten och domstolen komma

 

överens om särskilda villkor (artikel 93:7 a ii). Som villkor för

 

överföring av en frihetsberövad har Sverige därför möjlighet att – oavsett

 

om personen har samtyckt till åtgärden eller inte – kräva att förhör endast

 

får avse annat än den överfördes egen brottslighet. För det fall domstolen

 

önskar höra en person om hans eller hennes egen brottslighet får den i

 

stället ansöka om att personen skall överlämnas till domstolen (dvs. vad

 

som motsvarar utlämning vid samarbete mellan stater).

 

I förhållande till domstolen skall ansökan om tillfällig överföring av en

 

frihetsberövad prövas av regeringen och ansökan får avslås om ett

 

överförande medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den

 

frihetsberövades närvaro behövs i ett svenskt brottmål (4 kap. 30 § första

 

och andra stycket). För att möjliggöra denna prövning måste ansökan

 

ange hur lång tid den frihetsberövade behöver vistas utanför Sverige (4

 

kap. 29 § andra stycket). Vid bifall till ansökan skall det anges när

 

personen senast skall återföras till Sverige, eller i förekommande fall,

 

försättas på fri fot (4 kap. 30 § tredje stycket). Även dessa villkor får

 

anses vara förenliga med stadgan (artiklarna 93:7 om överförande och

69

96:2 e och 3 om särskild information i ansökan). Stadgans föreskrifter

Prop. 2001/02:88

om samråd och underrättelser kan iakttas vid regeringens prövning av

 

ansökan.

 

Sammanfattningsvis är bestämmelserna om tillfälligt överförande av

 

frihetsberövade i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål fören-

 

liga med stadgan och går till och med längre än vad som krävs i detta

 

avseende.

 

Platsundersökningar

 

Stadgan förpliktar staterna att lämna rättslig hjälp i form av platsunder-

 

sökningar och anger som ett exempel undersökning av gravplatser (punkt

 

g). Det som främst avses är naturligtvis rättsmedicinsk och annan

 

undersökning av t.ex. massgravar i det land där de misstänkta brotten har

 

begåtts. Skyldigheten är dock inte begränsad till vissa stater eller platser,

 

utan gäller generellt.

 

I enlighet med lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål kan

 

sådana åtgärder vidtas utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd med

 

stöd av 1 kap. 2 § andra stycket och tvångsmedel i form av t.ex. hus-

 

rannsakan kan beviljas om förutsättningarna för detta är uppfyllda (se

 

vidare nedan). Härtill kan syn förekomma som en form av bevis-

 

upptagning (4 kap. 2 §). De åtgärder som omfattas av lagen om inter-

 

nationell rättslig hjälp i brottmål torde i huvudsak uppfylla stadgans krav

 

på rättslig hjälp i detta avseende.

 

Eftersom stadgan uttryckligen nämner undersökning av gravar bör

 

förutsättningarna för att utföra sådana åtgärder bedömas närmare.

 

Rättsmedicinsk obduktion eller likbesiktning, dvs. en rättsmedicinsk

 

undersökning, får ske med stöd av lagen (1995:832) om obduktion m.m.

 

En sådan undersökning av en avliden får bl.a. ske om det kan vara av

 

betydelse för utredningen av ett dödsfall som inträffat under sådana

 

omständigheter att det inte skäligen kan bortses från möjligheten att

 

dödsfallet har samband med ett brott (13 § 1) eller för att fastställa en

 

avlidens identitet (15 §). Sedan gravsättning skett får kroppen tas om

 

hand för sådan undersökning om det skäligen kan misstänkas att

 

dödsfallet har samband med brott för vilket det inte är föreskrivet

 

lindrigare straff än fängelse i ett år och undersökningen kan antas vara av

 

väsentlig betydelse för utredningen eller annars om synnerliga skäl

 

föreligger (16 §). Beslut om rättsmedicinsk undersökning som avses i

 

13 § 1 får meddelas av polismyndighet, åklagare eller allmän domstol

 

och om det är fråga om gravöppning enligt 16 § skall beslutet meddelas

 

av allmän domstol (18 §). Undersökningen skall utföras av läkare och

 

polisen får närvara (19–20 §§).

 

Ett beslut om rättsmedicinsk undersökning motsvarar inte vad som

 

vanligen brukar betecknas som tvångsmedel eller tvångsåtgärder.

 

Samtidigt finns det ett visst inslag av tvång eftersom en sådan under-

 

sökning får genomföras även om åtgärden strider mot den avlidnes eller

 

de närståendes inställning (17 §). Det är därför tveksamt om rättslig hjälp

 

i form av rättsmedicinsk undersökning omfattas av bestämmelserna i 1

 

kap. 2 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål,

 

som utesluter tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd. Det är inte heller

 

klart att detta ryms inom någon annan åtgärd som anges lagen.

70

Rättslig hjälp med rättsmedicinsk undersökning bör därför regleras. Prop. 2001/02:88 Detta skulle kunna ske genom en särskild bestämmelse för domstolen.

Det är emellertid en form av rättslig hjälp som också bör kunna lämnas till stater, inte minst i ljuset av att komplementaritetsprincipen lägger det primära ansvaret för lagföring på staterna. Bestämmelser om rättslig hjälp med rättsmedicinsk undersökning bör därför i stället införas i lagen om rättslig hjälp i brottmål. De blir därmed även tillämpliga i förhållande till såväl Internationella brottmålsdomstolen som de internationella brott- målstribunalerna.

En ansökan om rättslig hjälp med rättsmedicinsk undersökning bör handläggas enligt bestämmelserna i lagen om obduktion m.m. och en rättsmedicinsk undersökning bör således kunna beslutas av polis- myndighet, av åklagare och, beträffande undersökning sedan gravsätt- ning skett enligt 16 § samma lag, av allmän domstol. Vidare är det i dessa fall rimligt att, om så begärs, tillåta domare i den utländska domstolen och företrädare för parterna i det utländska förfarandet att närvara vid undersökningen. Därmed är det möjligt att tillgodose önskemål från Internationella brottmålsdomstolen angående deltagande som följer av artikel 56 i Romstadgan.

I övrigt bör de allmänna bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gälla även i dessa fall. För domstolens och tri- bunalernas del finns dock vissa särbestämmelser i de särskilda lagarna om Sveriges samarbete med dessa organ. Det gäller bl.a. mottagaren av en ansökan, krav på dubbel straffbarhet och avslagsgrunder (beträffande domstolen, se avsnitt 6.3.2, 6.3.3 och 6.3.6, och i fråga om tribunalerna, se nuvarande 9 a § tribunallagen).

Husrannsakan och beslag

Stadgans krav på rättslig hjälp i form av husrannsakan och beslag tillgodoses genom de bestämmelser som finns i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (4 kap. 14–24 §§). Egendom får enligt lagen tas i beslag och överlämnas till den begärande staten om den skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen, vara frånhänd någon genom brott eller vara förverkad på grund av brott (4 kap. 19 §). I det sistnämnda fallet krävs även att egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång här i landet och att det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den begärande staten.

Frågan om vilken beslutsordning som bör gälla beträffande beslag på domstolens begäran behandlas i avsnitt 6.3.5.

Skydd av brottsoffer och vittnen

Enligt stadgan skall de anslutna stater tillhandahålla skydd av brottsoffer och vittnen i enlighet med nationella förfaranderegler (punkt j). Vissa åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål såsom telefonförhör och förhör vid videokonferens har betydelse för att uppfylla kravet på biträde med skydd av brottsoffer och vittnen. Även andra skyddsåtgärder som kan medges i Sverige bör dock kunna lämnas

71

på begäran av Internationella brottmålsdomstolen. Dessa frågor

Prop. 2001/02:88

behandlas vidare i avsnitt 6.5.

 

Identifiering, uppsökande, kvarhållande och beslag av egendom och

 

brottsverktyg för ett senare förverkande

 

Stadgan förpliktar de anslutna staterna att biträda med åtgärder för att

 

identifiera, spåra, kvarhålla och beslagta utbyte av brott, egendom och

 

tillgångar samt brottshjälpmedel i syfte att de senare skall förverkas

 

(punkt k). Åtgärderna skall ske med beaktande av tredje mans rätt. Det

 

bör noteras att stadgan innehåller materiella bestämmelser om förver-

 

kande på grund av brott (artikel 77:2 b). De sistnämnda bestämmelserna

 

medger inte förverkande av brottshjälpmedel och Internationella brott-

 

målsdomstolens framställningar till en stat att vidta åtgärder beträffande

 

sådana hjälpmedel kan därmed främst förväntas vara i bevissyfte.

 

Även om det begrepp som används är förvillande, utgår stadgan från

 

att ”förverkande” (forfeiture) även skall kunna ske i avsikt att återbörda

 

egendom som frånhänts brottsoffer genom brottet eller för att kompen-

 

sera sådan egendom. Detta framgår av artikel 57:3 e om förundersök-

 

ningskammarens behörighet att söka säkerhetsåtgärder i enlighet med

 

artikel 93:1 k för ett senare förverkande, särskilt i brottsoffrens slutliga

 

intresse (se även artikel 75:4). Av reglerna om gottgörelse till brottsoffer

 

följer att enskilda personer kan vara mottagare av bl.a. restitution av

 

egendom (artikel 75:1–2) och därmed bör säkerhetsåtgärder beträffande

 

egendomen kunna ske i ett enskilt brottsoffers intresse. Förverkad

 

egendom kan även tillföras den förvaltningsfond för brottsoffer som

 

föreskrivs i artikel 79.

 

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ger utrymme för att

 

bistå domstolen med åtgärder av det slag som avses. Rättslig hjälp som

 

inte avser själva brottsutredningen eller brottmålsrättegången vid

 

domstolen omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

 

(1 kap. 5 §). Det gäller bl.a. rättslig hjälp som lämnas i ärenden som

 

handläggs gemensamt med ett brottmål. Därmed kan bistånd med olika

 

åtgärder lämnas även om de avser det civilrättsliga förfarande för gott-

 

görelse till brottsoffer som föreskrivs i stadgan och inte det straffrättsliga

 

förfarandet.

 

Stadgans krav på åtgärder för att spåra och identifiera nu aktuell

 

egendom bör i många fall kunna tillgodoses genom sådan rättslig hjälp

 

som avses i 1 kap. 2 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp

 

i brottmål. I andra fall kan husrannsakan ske på begäran av domstolen, se

 

ovan. Vidare kan beslag och överlämnande av egendom till domstolen

 

ske. Det bör uppmärksammas att 4 kap. 19 § även medger beslag av

 

egendom som skäligen kan antas vara frånhänd någon genom brott eller

 

vara förverkad på grund av brott i en utländsk rättegång om ett sådant

 

förverkande också kunnat ske i Sverige och det finns särskilda skäl för

 

att överlämna egendomen. Ett svenskt förverkande kan bl.a. avse utbyte

 

av brott och hjälpmedel vid brott (36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken). I fall

 

som avses i 4 kap. 19 § krävs det inte att domstolen har beslutat om

 

förverkande för att den beslagtagna egendomen skall kunna överlämnas.

 

När det gäller kvarhållande (ordagrant översatt ”frysning”) av egen-

 

dom och brottsverktyg uppstår vissa problem som också har uppmärk-

72

sammats i anslutning till lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

Prop. 2001/02:88

(se prop. 1999/2000:61 s. 122 f.). De består framförallt i det att

 

kvarstadsbelagd egendom enligt nuvarande regler aldrig kan överlämnas

 

till en främmande stat och att det saknas regler om ”frysning” av

 

tillgångar för att tillgodose extremt snabba åtgärder. Problemen bör dock

 

inte överdrivas. Den generella hänvisningen i 2 kap. 1 § till åtgärder som

 

kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångs-

 

balken eller annan lag eller författning, innebär att t.ex. rättegångs-

 

balkens regler om förvarstagande av egendom i avvaktan på kvarstad (26

 

kap. 3 §) och kvarhållande av försändelser som får tas i beslag (27 kap.

 

9 §) blir tillämpliga. Det allmänna skyndsamhetskravet i 2 kap. 10 §

 

lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål bör också beaktas, se

 

vidare avsnitt 6.3.4.

 

Kvarstad kan avse så mycket av en skäligen brottsmisstänkt persons

 

egendom att det kan antas täcka bl.a. böter, värdet av förverkad egen-

 

dom, skadestånd eller annan ersättning till målsägande (26 kap. 1 §

 

rättegångsbalken). Den kvarstadsbelagda egendomen kan visserligen inte

 

överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen men den kan säkras i

 

Sverige till dess domstolen har beslutat om förverkande eller gottgörelse

 

i en dom. Domen kan därefter verkställas i Sverige enligt de särskilda

 

regler som föreslås gälla för domstolen, se vidare avsnitten 6.8.2 och

 

6.8.3. Det bör i detta sammanhang noteras att det krav på verkställbarhet

 

som ställs i 4 kap. 23 § för att beslag och kvarstad skall få ske för att

 

säkerställa verkställighet av ett utländskt förverkandebeslut kommer att

 

hänvisa till de särskilda reglerna som gäller för domstolen och inte till

 

den internationella verkställighetslagen. Det innebär bl.a. att kravet på

 

dubbel straffbarhet enligt 5 § internationella verkställighetslagen inte är

 

tillämpligt, vilket överensstämmer med det resonemang som förs i avsnitt

 

6.3.2 (se även prop. 1999/2000:61 s. 201).

 

Stadgans regler i artikel 93:1 k ställer inte några krav på att åtgärderna

 

skall ske inom viss tid eller att kvarstadsbelagd egendom omedelbart

 

skall överlämnas till domstolen. Överlämnandet skall, enligt stadgan, ske

 

först sedan domstolen har beslutat om förverkande eller gottgörelse till

 

brottsoffer (artikel 109 och artikel 75:5, som hänvisar till den först-

 

nämnda artikeln). Med hänsyn till vad som nu sagts om föreskrifterna i

 

stadgan och de åtgärder som kan vidtas i Sverige, måste bestämmelserna

 

i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål om beslag, husrann-

 

sakan och kvarstad m.m., anses vara fullt tillräckliga för att uppfylla de

 

krav som stadgan ställer.

 

Åtgärder av andra slag

 

Stadgan innehåller även en generell bestämmelse om rättslig hjälp i form

 

av varje annan åtgärd för att främja utredning och åtal av brott som

 

omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion och som

 

inte är förbjuden enligt lag i den anmodade staten (punkt l). Genom att

 

alla åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i

 

brottmål också gäller i förhållande till domstolen öppnas möjligheter att

 

ge rättslig hjälp som inte uttryckligen anges i stadgan. Det gäller bl.a.

 

hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervak-

 

ning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

73

Andra åtgärder som inte räknas upp i stadgan är de möjligheter som Prop. 2001/02:88 lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ger i fråga om biträde

med telefon- och videoförhör (4 kap. 8, 11 och 12 §§), förhör med andra än misstänkta (4 kap. 1 §), tillfälligt överförande för förhör m.m. av frihetsberövade som inte samtyckt till åtgärden (4 kap. 29 §), kropps- visitation och kroppsbesiktning (4 kap. 18 §) samt de åtgärder som kan lämnas enligt bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket.

I likhet med vad som gäller i förhållande till de internationella brott- målstribunalerna (se 17 § i tribunallagen) bör det även för domstolen införas en allmän bestämmelse som gör det möjligt att tillämpa även andra författningar som rör rättslig hjälp till en utländsk stat eller myndighet i brottmål, till vilka lagen inte uttryckligen hänvisar. Därmed uppfylls bl.a. behovet av att bistå domstolen med delgivning, se tidigare i detta avsnitt.

6.3.2Förutsättningar och villkor

Regeringens förslag: Krav på dubbel straffbarhet skall inte ställas beträffande åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan

erinran.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 1 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall rättslig hjälp lämnas på de villkor och under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning. Härtill kommer några åtgärder som inte är aktuella i ett nationellt brottmålsförfarande och som därför särskilt regleras i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Lagen innehåller vidare en generell hänvisning till att samma förfarande skall tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång, dock med vissa undantag (2 kap. 10 §).

Den allmänna filosofin är därmed att Sverige skall kunna bistå andra stater med olika rättsliga åtgärder under samma villkor och förut- sättningar som gäller för en sådan åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång. Sådana villkor och förutsättningar är t.ex. begränsningar i fråga om beslag av vissa handlingar som innehas av en advokat, läkare eller vissa andra yrkeskategorier som är undantagna från vittnesplikt i Sverige (se 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken). Rättegångsbalken och andra författningar innehåller också villkor och förutsättningar som måste vara uppfyllda för att olika åtgärder skall få vidtas och för olika former av tvångsmedel gäller allmänt en proportionalitetsprincip (se 26 kap. 1 § andra stycket, 27 kap. 1 § tredje stycket och 28 kap. 3 a § samma balk).

De svenska materiella bestämmelserna om tvångsmedel i brottmål – vilka i princip skall tillämpas också vid rättslig hjälp till en annan stat enligt 2 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål – bygger

74

på förutsättningen att det skall vara fråga om brott enligt svensk lag. Ofta kvalificeras detta krav genom föreskrifter att det måste vara fråga om ett brott som kan leda till ett fängelsestraff. Det gäller t.ex. för husrannsakan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken samt för kroppsvisitation och kropps- besiktning enligt 28 kap. 11 och 12 §§ samma balk.

I andra fall höjs kravet ytterligare genom villkor om ett visst minimi- straff för brottet – t.ex. fängelse ett år eller däröver. Det gäller bl.a. för beslag av vissa skriftliga meddelanden som innehas av den misstänkte eller någon honom närstående (minst två års fängelse, 27 kap. 2 § rätte- gångsbalken) eller av brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag (ett års fängelse, 27 kap. 3 § samma balk). Krav på misstanke om brott som har ett visst minimistraff föreskrivet ställs även beträffande åtgärder såsom hemlig teleavlyssning (27 kap. 18 § rättegångsbalken), hemlig teleövervakning (27 kap. 19 § rättegångsbalken), husrannsakan i transportmedel (28 kap. 2 a § rätte- gångsbalken) och hemlig kameraövervakning (2 § lagen [1995:1506] om hemlig kameraövervakning).

Genom att upprätthålla sådana villkor också när åtgärden skall vidtas på begäran av en annan stat innebär det ett krav på s.k. dubbel straff- barhet. De gärningar som anses utgöra brott skiftar naturligtvis mellan olika länder och krav på dubbel straffbarhet minskar utrymmet för det internationella straffrättsliga samarbetet. Enligt 2 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål görs det undantag från kravet på dubbel straffbarhet när det gäller vissa åtgärder som omfattas av lagen. Det uttrycks genom att rättslig hjälp med sådana åtgärder får lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Kravet bibehålls dock för husrannsakan och beslag (med vissa undantag, se 4 kap. 20 §), kvarstad, hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning samt för kroppsvisitation, kroppsbesiktning och annan åtgärd enligt 28 kap. rättegångsbalken.

När det gäller samarbetet med de internationella brottmålstribunalerna gäller inte något krav på dubbel straffbarhet och ingen förändring gjordes i detta avseende med anledning av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se prop. 1999/2000:61 s. 174). Det kan noteras att detta avsteg från lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte är så omfattande eftersom kravet på dubbel straffbarhet beträffande husrannsakan, beslag och överlämnande av beslagtagen egendom inte är absolut. När en sådan åtgärd begärs av EU-stater, Norge eller Island får den nämligen vidtas även för gärningar som inte motsvarar brott enligt svensk lag (4 kap. 20 § första stycket). En förutsättning för att det skall få ske är att gärningen kan bestraffas med fängelse i den begärande staten. Överförd på tribunalerna – och på domstolen när det gäller stadgans huvudbrott (se artikel 77) – skulle en sådan principiell förutsättning alltid vara uppfylld.

Romstadgan ger inte något utrymme för ett krav på dubbel straffbarhet och de brott som domstolen skall utreda och lagföra är till sin natur sådana att ett krav av det slaget inte är motiverat. Bland remissinstan- serna, som alla har godtagit detta avsteg, har Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet särskilt framhållit de speciella omständigheter som råder beträffande de aktuella brotten, men också anfört att detta inte bör användas som argument för en uppluckring av principen i allmänhet. Frågan har nyligen varit föremål för ingående överväganden i samband

Prop. 2001/02:88

75

med införandet av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (prop. Prop. 2001/02:88 1999/2000:61).

I likhet med vad som gäller för tribunalerna bör kravet på dubbel straffbarhet enligt 2 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brott- mål undantas också i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.

6.3.3Ansökan m.m.

Regeringens förslag: Framställningar från Internationella brottmåls- domstolen skall ges in till Justitiedepartementet. Sverige skall acceptera ansökningar och bifogade handlingar från domstolen på svenska eller engelska.

Bestämmelserna i 2 kap. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål angående ansökans innehåll (7 §) och språk (8 §), som överensstämmer med stadgans föreskrifter, tillämpas i förhållande till domstolen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller

lämnat dem utan erinran. Riksåklagaren gör emellertid den bedömningen att det oftare än vad som har antagits i promemorian kommer att krävas översättning till svenska av ansökningar som görs på engelska.

Skälen för regeringens förslag

Avsändare och mottagare av en ansökan

I 2 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) finns en föreskrift om vem som får göra en framställning för tribunalens räkning. Med hänsyn till att den nya lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas står det klart att såväl tribunalens åklagare som dess dömande kammare får begära bistånd enligt lagen och föreskriften är därför inte längre nödvändig (jfr prop. 1993/94:142 s. 34 f.). Därmed behövs det inte heller någon särskild föreskrift i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. En sådan föreskrift skulle dessutom kunna vara något missvisande eftersom kommunika- tionerna till och från domstolen med all sannolikhet kommer att gå via dess registrator. Föreskrifter om detta har föreslagits i bevis- och förfarandereglerna.

Sedan den 1 oktober 2000 är Justitiedepartementet centralmyndighet för ärenden om internationell rättslig hjälp i brottmål och utlämning. Det gäller även i förhållande till de internationella tribunalerna (se 2 § tribunallagen) och i samband med tillträdet till Romstadgan har Sverige förklarat att Justitiedepartementet skall anvisas som mottagare av ansökningar från Internationella brottmålsdomstolen (se även prop. 2000/01:122 s. 99).

Bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

medger även att formell direktkommunikation skall kunna ske mellan

76

myndigheter i vissa stater – EU-staterna, Norge och Island – och svenska Prop. 2001/02:88 åklagare och domstolar (2 kap. 6 § andra stycket). De bestämmelserna

avses dock inte gälla för framställningar från de internationella brott- målstribunalerna, vilka i stället alltid skall riktas till Justitiedepartementet (se prop. 1999/2000:61). Med hänsyn till de speciella samarbetsregler som gäller enligt Romstadgan – särskilt beträffande utrymmet för avslag på en ansökan – bör detsamma gälla i förhållande till domstolen. Även redovisningen av ärendet till domstolen bör gå via Justitiedepartementet (se 2 kap. 17 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål).

Motsvarande frågeställning uppkommer för det fall Sverige ansöker om rättslig hjälp från domstolen i enlighet med artikel 93:10 (se vidare i avsnitt 6.6). Enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål får svenska åklagare och domstolar ansöka om rättslig hjälp i vissa fall utan att gå via centralmyndigheten. Med hänsyn till de särskilda villkor och begränsningar som gäller för rättslig hjälp från domstolen till en stat samt för att skapa en konsekvent reglering bör sådana ansökningar till domsto- len alltid lämnas via Justitiedepartementet, vilket också följer av 3 kap. 2 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Med hänsyn till att bestämmelserna om direktkommunikation i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål alltså inte är tillämpliga för domstolen är det inte nödvändigt med en särreglering.

Ansökningens form och innehåll

När det gäller innehållet i en ansökan om rättslig hjälp finns det fakulta- tiva bestämmelser i 2 kap. 4 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Dessa överensstämmer väl med motsvarande föreskrifter i Romstadgan (artikel 96:2 a–c). Detsamma gäller även lagens krav att ansökan skall vara skriftlig och får översändas per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt (2 kap. 4 § fjärde stycket, jfr. artikel 96:1).

Beträffande vissa åtgärder – telefonförhör (4 kap. 8 §), förhör genom videokonferens (4 kap. 11 §), beslag och kvarstad (4 kap. 14 §) och tillfälligt överförande av frihetsberövade för förhör m.m. (4 kap. 29 §) – ställs vissa krav på ansökans innehåll (2 kap. 4 § andra stycket). Sådana särskilda krav får ställas upp enligt stadgan (artikel 96:2 e och 3). Det kan dock noteras att domstolen kan ha svårigheter att t.ex. beträffande beslag ange när åtal skall väckas eller dom meddelas i fall som vidtas på utredningsstadiet innan den misstänkte faktiskt har berövats friheten (se artikel 57:3 e). Eftersom den svenska regeln om sådana uppgifter är fakultativ behöver den dock inte ändras i förhållande till domstolen. Regler om underrättelser till och samråd med den som gjort ansökan finns också i lagen (2 kap. 8 och 9 §§). Dessa frågor tas upp i avsnitt 6.3.6 och 6.7.5.

Språkfrågor

En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall normalt vara skrivna på svenska, danska eller norska, men även andra språk kan

godtas av den instans som skall handlägga ärendet (2 kap. 5 § lagen om

77

internationell rättslig hjälp i brottmål). Stadgan ger staterna rätt att välja Prop. 2001/02:88 mellan något av domstolens arbetsspråk – franska eller engelska – eller

ett officiellt språk i landet (artikel 87:2). Valet av språk skall anges i samband med att staten ansluter sig till stadgan men kan senare ändras. I samband med Sveriges tillträde till stadgan har en förklaring avgivits att ansökningar från domstolen på svenska eller engelska kommer att godtas (se även prop. 2000/01:122 s. 99). Detta motiveras med att det för svensk del i allmänhet inte torde vara nödvändigt att kräva översättningar till svenska från engelska och att ett krav på svenska översättningar naturligtvis medför extra kostnader och fördröjning för domstolen. Det kan i sammanhanget också noteras att svenska domstolar får tillåta att ärendet om rättslig hjälp handläggs på ett främmande språk, om det är lämpligt (2 kap. 10 § samma lag). I konsekvens med det anförda bör det för tydlighets skull av lagen framgå att ansökningar får göras på svenska eller engelska. Vid behov av översättning till svenska, något som Riks- åklagaren har påtalat, bör översättningen kunna ombesörjas av central- myndigheten (se även prop. 1999/2000:61 s. 95 f.).

I enlighet med vad som vanligen gäller vid internationell rättslig hjälp i brottmål skall redovisningen till domstolen ske på originalspråket, dvs. i Sveriges fall normalt på svenska (artikel 99:3). Den handläggande myndigheten behöver alltså inte låta översätta det material som skall återrapporteras och eventuella översättningskostnader beträffande sådant material skall därmed alltid betalas av den som ansöker om åtgärden.

6.3.4Allmänna bestämmelser om förfarandet

Regeringens förslag: Förfarandereglerna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (2 kap. 7–12 och 17 §§), inklusive utrymmet för Internationella brottmålsdomstolen att ställa särskilda villkor för förfarandet, tillämpas även i förhållande till domstolen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan

erinran. Svenska Röda Korset har tagit upp frågan om immunitet för Internationella Röda Korset och om behovet av ett undantag från vittnesplikt vid svensk domstol för dess delegater.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 6.3.3 bör alla ansökningar från Internationella brottmålsdomstolen gå via Justitie- departementet. I enlighet med lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall ansökan sedan vidarebefordras till en svensk myndighet – domstol eller åklagare – som skall handlägga den, såvida ansökan inte skall prövas av regeringen (2 kap. 6 § första stycket). När det gäller åklagare skall ansökan vidarebefordras till Riksåklagaren eller efter samråd med Riksåklagaren till en behörig åklagare. Vilken domstol (tingsrätt) eller åklagare som skall handlägga ansökan framgår av 2 kap. 7 § och en ansökan som kommit fel skall överlämnas till en behörig tingsrätt eller åklagare. Detta är rent interna svenska bestämmelser om handläggningen som inte berörs av stadgans föreskrifter.

78

Tidsfrister

Prop. 2001/02:88

Enligt stadgan skall brådskande ansökningar behandlas och svar lämnas

 

med skyndsamhet (artikel 99:2), vilket tillgodoses av lagens allmänna

 

bestämmelse att alla ansökningar skall behandlas skyndsamt (2 kap.

 

10 §). I 2 kap. 4 § tredje stycket föreskrivs vidare att ansökan skall ange

 

om ärendet är brådskande och om verkställighet önskas inom en viss

 

tidsfrist samt skälen för detta. Om en sådan tidsfrist inte kan hållas skall

 

normalt underrättelse lämnas (2 kap. 8 § andra stycket). Romstadgan

 

innehåller inga bestämmelser om tidsfrister men det kan förutsättas av

 

bevis- och förfarandereglerna kommer att innehålla föreskrifter om att

 

domstolen skall kunna ange frister i sina ansökningar. Den ordning som

 

anvisas i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål uppfyller de

 

krav som kan anses följa av stadgan.

 

Svenska villkor beträffande förfarandet, ofullständiga ansökningar och

 

hinder mot verkställighet

 

I 2 kap. 9 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns

 

förfaranderegler för fall när ansökan är ofullständig och fall när den bara

 

kan bifallas delvis eller under vissa villkor. Bestämmelserna föreskriver

 

att den begärande staten skall ges tillfälle att yttra sig och komplettera

 

eller ändra ansökan så att den skall kunna bifallas. Förfarandet är helt i

 

linje med stadgans bestämmelser som bygger på att nationella för-

 

faranden skall tillämpas (artiklarna 93:1 och 99:1) samt medger att den

 

anmodade staten kan föreskriva vissa förutsättningar eller villkor,

 

generellt eller i det enskilda fallet (artiklarna 93:5 och 96:3). Frågan om

 

särskilda villkor för vad som skall ges in med ansökan har redovisats i

 

avsnitt 6.3.3.

 

Som närmare redovisas i avsnitt 6.3.6 bör beslutsordningen för avslag

 

på en ansökan från domstolen vara densamma som enligt lagen om

 

internationell rättslig hjälp i brottmål. Centralmyndigheten, dvs. Justitie-

 

departementet, bör sköta alla kontakter med domstolen, dvs. även i

 

samband med en ändring eller komplettering av en ansökan (se vidare i

 

avsnitt 6.7.5). I avsnitt 6.3.7 redovisas vissa villkor som kan ställas

 

gentemot domstolen.

 

Villkor beträffande förfarandet som domstolen ställer

 

Enligt stadgan skall, som tidigare nämnts, i huvudsak nationella förfa-

 

randeregler tillämpas (artiklarna 93:1 och 99:1), vilket överensstämmer

 

med vad som föreskrivs i 2 kap. 10 § lagen om internationell rättslig

 

hjälp i brottmål. Domstolen kan dock föreskriva att särskilda förfaranden

 

eller villkor skall tillämpas – vilket i så fall skall anges i ansökan (artikel

 

96:2 d) – och verkställigheten skall ske med beaktande av dessa

 

föreskrifter såvitt det inte är förbjudet enligt nationell rätt (artikel 99:1).

 

Erfarenheter från bl.a. Jugoslavientribunalen understryker vikten av att

 

domstolen har möjlighet att föreskriva vissa villkor för förfarandet. I ett

 

mål inför tribunalen underkändes bevisning som tagits upp av nationella

 

myndigheter med hänvisning till att detta skett i strid med tribunalens

 

förfaranderegler (det s.k. Celebici-målet, Åklagaren ./. Delalic m.fl., mål

79

 

IT-96-21-T, rättegångskammarens beslut den 2 september 1997). Fallet gällde uppgifter som en misstänkt hade lämnat i ett förhör, vilket i enlighet med nationell (österrikisk) lag hade hållits utan möjlighet för försvararen att närvara.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller regler i 2 kap. 11 § om att en begäran om ett visst förfarande skall följas. Det är bara om det begärda förfarandet strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen som en sådan begäran skall vägras. Detta uppfyller väl den nämnda föreskriften i stadgan och den generella princip som gäller för att vägra verkställighet av en begärd åtgärd (artikel 93:3). Härmed är det t.ex. möjligt att uppfylla särskilda föreskrifter för en bevisupptagning som domstolen ger för att tillgodose dess egna regler om Internationella Röda Korsets vittnesprivilegier (se nedan).

Lagens bestämmelser innebär att ett begärt förfarande som inte är reglerat eller som t.o.m. strider mot svenska bestämmelser skall tillåtas så länge det inte strider mot grundläggande principer som vår rättsordning kan sägas utgå från (se prop. 1999/2000:61 s. 98 ff.). I propositionen uttalas att t.ex. formerna för och innehållet i en ed som avläggs mycket väl kan avvika från motsvarande svenska bestämmelser. Däremot anförs det i och för sig oskrivna förbudet att höra en misstänkt eller tilltalad under ed enligt svensk rätt som en grundläggande princip som inte får åsidosättas. Även om det inte är klarlagt i stadgan huruvida en misstänkt eller tilltalad kan tillåtas att lämna sin berättelse under ed (jfr artikel 67:1 h som endast avser rätten att höras utan att ed avläggs) – något som är möjligt i vissa rättsordningar – har Sverige alltså utrymme enligt stadgan för att hävda detta förbud.

I fråga om det uttryckliga svenska förbudet att höra en målsägande under ed (36 kap. 1 § rättegångsbalken) påpekas i propositionen att det inte kan anses följa av en sådan grundläggande rättsprincip som i och för sig hindrar att detta sker på begäran av en annan stat. Att höra en måls- ägande under ed anses dock ändå uteslutet med hänsyn till meneds- ansvarets nuvarande utformning – en målsägande kan inte dömas för mened. Detta innebär en komplikation i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen där målsägande kommer att betraktas och behandlas som vittnen när de hörs i bevissyfte i det straffrättsliga förfarandet. Erfarenheterna från de nuvarande tribunalerna visar dessutom att de personer som hörs som vittnen till övervägande delen vore att anse som målsägande enligt svenska regler.

För att vägra ett förfarande som domstolen begärt räcker det visserligen med att hänvisa till att förfarandet är förbjudet i svensk rätt (artikel 99:1). Med hänsyn till hur viktigt det är för domstolen att kunna använda målsägandeberättelser som bevisning är det ändå påkallat med en närmare analys av det svenska förbudet mot förhör med målsägande under ed. Även om inte förbudet i sig följer av en grundläggande rättslig princip så är det nära förenat med sådana principer. Förutom bristen på menedsansvar är att det enligt svensk rätt inte möjligt att tvinga en målsägande att lämna sin berättelse. Bestämmelserna i 36 kap. 21 § rättegångsbalken om vittnesplikt gäller endast för vittnen och får inte utan lagstöd tillämpas på en målsägande. Funktionen med att avlägga ed hänger naturligtvis samman med den sanningsplikt som därav följer – och därmed ett menedsansvar – men eden förutsätter också förekomsten

Prop. 2001/02:88

80

av en skyldighet att redovisa sin berättelse inför domstol, en vittnesplikt. Avsaknaden av en sådan plikt, dvs. rätten att få försöka skydda sig själv, är ju en huvudanledning varför en misstänkt eller tilltalad inte får höras under ed i Sverige.

Principen att ed endast får avläggas av någon som är skyldig att lämna sin berättelse inför domstolen – vittnesplikt – och som därvid är skyldig att tala sanning – sanningsplikt under menedsansvar – måste anses vara grundläggande för vår rättsordning. En begäran från domstolen om att höra en målsägande under ed skulle därför kunna vägras med hänvisning till de nuvarande svenska reglerna utan att detta skulle bryta mot stadgans grundläggande princip om att framställningen bara skall vägras om verkställandet strider mot befintliga grundläggande rättsliga principer (artikel 93:3).

Det bör dock nämnas att reglerna om att höra en målsägande under ed i vissa fall, och därmed bestämmelserna om menedsansvar, på begäran av en annan stat kommer att ses över i samband med Sveriges tillträde till den EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål som antogs av rådet för rättsliga och inrikes frågor den 29 maj 2000 (se även prop. 1999/2000:61 s. 101). I samband med en översyn av dessa regler bör även Internationella brottmålsdomstolens behov beaktas. Stadgans krav på de anslutna staterna i fråga om brott mot domstolens rättskipning – vilka också avser menedsbrott – har viss betydelse i detta avseende. Dessa frågor behandlas i avsnitt 6.9.

Bestämmelserna i 2 kap. 11 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål medger även att andra svenska förfaranderegler kan sättas åt sidan om så begärs. För en internationell brottmålstribunal eller Inter- nationella brottmålsdomstolen är behovet av att vissa förfaranderegler följs speciellt uttalat. Inte minst Jugoslavientribunalens praxis visar att sådana arrangemang kan vara nödvändiga bl.a. för att förmå vittnen att delta i rättegångar vid tribunalen. Det kan t.ex. vara fråga om att avvika från föreskrifter i de regler om bevisupptagning utom huvudförhandling som enligt 4 kap. 11 § samma lag normalt skall tillämpas vid videoförhör åt en utländsk domstol. Exempelvis kan en tribunals eller Internationella brottmålsdomstolens begäran om att ett sådant förhör skall hållas utan medverkan av en svensk domare efterkommas med stöd av reglerna i 2 kap. 11 §.

Utrymmet i lagen för att tillgodose särskilda villkor och förfaranden uppfyller därmed stadgans krav. Frågor om underrättelser till och samråd med domstolen beträffande sådana villkor behandlas i avsnitt 6.7.5.

Svenska Röda Korset har i sitt remissvar tagit upp frågan om undantag från vittnesplikt vid svensk domstol för Internationella Röda Korsets delegater och medarbetare med hänvisning till organisationens speciella mandat och unika roll. Svenska Röda Korset har härvid hänvisat till en bestämmelse i utkastet till Internationella brottmålsdomstolens bevis- och förfaranderegler (regel 73) samt ett avgörande från Jugoslavientribunalen (rättegångskammarens beslut den 27 juli 1999 i mål IT-95-9, Åklagaren

./. Blagoje Simic m.fl.) som erkänner att organisationen enligt folkrättslig sedvanerätt har en absolut rätt att neka information, även i form av vittnesmål, om sitt arbete. Svenska Röda Korset föreslår att ett mot- svarande skydd också skall gälla vid svensk domstol oavsett om det är fråga om bevisupptagning för Internationella brottmålsdomstolens

Prop. 2001/02:88

81

räkning eller i en svensk rättegång. De anförda bestämmelserna i utkastet

Prop. 2001/02:88

till Internationella brottmålsdomstolens bevis- och förfaranderegler

 

måste iakttas av domstolen även när den söker rättslig hjälp från en stat.

 

Det är därmed osannolikt att den kommer att begära bevisupptagning i

 

strid med det skydd som där anvisas för Internationella Röda Korset. Den

 

mer övergripande frågan om undantag från vittnesplikt inför svensk dom-

 

stol faller utanför detta lagstiftningsärende och ett närmare ställnings-

 

tagande fordrar ytterligare underlag. Dessa frågor får därmed tas upp i ett

 

annat sammanhang och Svenska Röda Korset har uttryckt intresse av att

 

initiera en dialog med berörda departement.

 

Rätt att närvara vid förhör och förhandlingar m.m.

 

En särskild fråga som bör beaktas gäller möjligheterna för domstolens

 

åklagare och andra parter att närvara vid förfaranden som rör rättslig

 

hjälp från Sverige. Det kan även tänkas att domstolen kommer att kräva

 

sådan närvarorätt i samband med sin ansökan om rättslig hjälp.

 

För vissa åtgärder innehåller lagen om internationell rättslig hjälp i

 

brottmål bestämmelser om närvarorätt för den som gjort ansökan och

 

dessutom om rätt att, med vissa begränsningar, ställa frågor. Det gäller

 

vid förhör under förundersökningen (4 kap. 1 § andra stycket), bevis-

 

upptagning vid domstol (4 kap. 4 §) och vid kvarstads- och beslags-

 

förhandlingar (4 kap. 17 §). Även den misstänkte eller tilltalade får

 

närvara. Förhör skall följa bestämmelserna om förundersökning i brott-

 

mål, vilket ger ett visst utrymme för den misstänkte eller dennes

 

försvarare att närvara även vid förhör med andra personer och även att

 

ställa frågor (se 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken). Vid bevisupp-

 

tagning inför domstol har parter och deras ombud rätt att närvara och får

 

med rättens samtycke ställa frågor till den som hörs och vid kvarstads-

 

och beslagsförhandlingar kan den misstänkte eller tilltalade uppträda i

 

egenskap av den som drabbats av åtgärden (4 kap. 4 och 17 §§ lagen om

 

internationell rättslig hjälp i brottmål). Lagen ger därmed utrymme att

 

uppfylla även sådana villkor från domstolens sida. Detta ligger dessutom

 

helt i linje med stadgans principer om rättssäkerhet för den som är

 

misstänkt eller tilltalad samt om möjligheter för domstolens åklagare att

 

medverka även när nationella åtgärder vidtas (se t.ex. artiklarna 55, 67

 

och 99:4). Det kan t.ex. vara en förutsättning när domstolen t.ex.

 

tillämpar stadgans regler om förfarandet vid unika undersöknings-

 

tillfällen (artikel 56).

 

Frågan om möjligheterna för domstolens åklagare att vidta utred-

 

ningsåtgärder i Sverige som inte innefattar tvångsmedel eller annan

 

tvångsåtgärd utan svenska myndigheters medverkan (artikel 99:4) har

 

presenterats i avsnitt 5.8.3. Det gäller särskilt förhör med personer som

 

frivilligt går med på att höras och skall normalt föregås av samråd mellan

 

domstolen och staten i fråga. Föreskrifterna påkallar inte några särskilda

 

lagregler. Frågan om villkor som kan ställas från svensk sida i samband

 

med sådana åtgärder har behandlats tidigare i detta avsnitt.

 

Vidare bör skyddet för rättigheter som enligt stadgan tillkommer den

 

som är misstänkt eller tilltalad för brott beaktas (artiklarna 55 och 67).

 

Detta skydd torde vara väl tillgodosett genom bestämmelserna i 2 kap.

 

12 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som föreskriver att

82

det som skall höras eller annars fullgöra något enligt lagen har rätt att Prop. 2001/02:88 vägra om det finns stöd för denna vägran i svensk lag eller den begärande

statens lag. I förhållande till domstolen innebär detta alltså en hänvisning till de regler som gäller inför domstolen. Bestämmelsen gäller även för situationer när en person som hörs vägrar att yttra sig med hänvisning till svensk sekretess som berör nationell säkerhet eller försvarshemligheter (se artikel 99:5).

En annan fråga som inte behandlas i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål är information om den misstänktes rättigheter i samband med förhör. Sådan information skall enligt stadgan även lämnas till en misstänkt som hörs av nationella myndigheter på domstolens begäran (artikel 55:2). Bestämmelser om sådan information bör kunna ges i tillämpningsföreskrifter till lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (se avsnitt 6.2).

Rätt till försvarare, målsägandebiträde och stödperson

I 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns bestämmelser om rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson för den som är misstänkt, åtalad eller målsägande som skall höras enligt lagens bestämmelser eller annars drabbas av en begärd åtgärd. De innebär att sådana personer skall ha samma rätt som vid en svensk förundersökning eller rättegång. Dessutom kan offentlig försva- rare enligt 21 kap. rättegångsbalken förordas för att tillvarata den misstänktes eller tilltalades intressen vid en bevisupptagning med någon annan person, om särskilda skäl föreligger (4 kap. 3 § samma lag). Hur dessa frågor bör regleras i förhållande till domstolen behandlas närmare i avsnitt 6.7.1. De krav på samråd och underrättelser som stadgan ställer redovisas i avsnitt 6.7.5.

6.3.5Beslutsordningen vid beslag

Regeringens förslag: Den beslutsordning för beslag som gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall också tillämpas när en sådan åtgärd vidtas på begäran av Internationella brottmåls- domstolen och de internationella brottmålstribunalerna. Det innebär att åklagaren skyndsamt skall anmäla verkställda beslag till rätten och att rätten, efter förhandling, skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om egendomen skall överlämnas till den som har begärt åtgärden. Samma ordning föreslås gälla för de internationella brott- målstribunalerna.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan

erinran.

Skälen för regeringens förslag: Handläggningen av ansökningar om beslag regleras särskilt i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Alla ansökningar om beslag skall handläggas i den ordning

som tidigare gällt för nordiska ansökningar. Det innebär att de skall

83

handläggas av åklagare och att verkställda beslag skyndsamt skall Prop. 2001/02:88 anmälas till rätten för prövning, varvid en förhandling skall hållas (4 kap.

16 §). Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om egen- domen skall överlämnas till den begärande staten (4 kap. 21 §). Genom denna ordning kommer domstolsprövningen till stånd direkt och åtgärden kan därmed snabbare vinna laga kraft, vilket är en förutsättning för att ärendet skall kunna återredovisas till den begärande staten (se prop. 1999/2000:61 s. 121). Det är sedan åklagaren som verkställer rättens beslut att beslagtagen egendom skall överlämnas till en annan stat (4 kap. 22 §).

I förhållande till de internationella brottmålstribunalerna gäller en annan ordning för domstolsprövning av beslag och överlämnande av beslagtagen egendom. Reglerna innebär att domstol skall pröva ett verk- ställt beslag endast om den som drabbats av åtgärden särskilt begär det samt att det är regeringen som skall besluta om beslagtagen egendom skall överlämnas till en tribunal. För beslagsförhandlingar tillämpas bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken. Vid den tekniska anpassningen av lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) till den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gjordes ingen ändring av denna särlösning för tribunalerna (se prop. 1999/2000:61 s. 174).

Såväl praktiska som sakliga skäl talar för att den beslutsordning som gäller i allmänhet också skall tillämpas när det gäller en begäran om rättslig hjälp med beslag från Internationella brottmålsdomstolen. Det skäl som anges för regleringen i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, nämligen möjligheterna att snabbt kunna återredovisa ärendet och i förekommande fall överlämna beslagtagen egendom till den begärande staten, gäller i lika hög grad i förhållande till domstolen. Det finns vidare inga bärande skäl för att regeringen skall besluta om över- lämnande av beslagtagen egendom till Internationella brottmålsdom- stolen när detta skall beslutas av domstol i förhållande till andra stater. Regeringen föreslår därför att den beslutsordning för beslag som gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas också i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Samma ordning föreslås också för de internationella brottmålstribunalerna.

Frågor om krav på dubbel straffbarhet m.m. har behandlats i avsnitt 6.3.2 och om särskilda krav på ansökan (4 kap. 14 §) och allmänna regler om förfarandet i avsnitt 6.3.3 och 6.3.4. Vidare gäller även i dessa fall de möjligheter att ställa villkor om användningsbegränsningar som redo- visas i avsnitt 6.3.7. Beslutsordningen för beslag i ett ärende om utlämning behandlas närmare i avsnitt 6.4.4.

84

Prop. 2001/02:88

6.3.6Avslag på en ansökan

Regeringens förslag: Den ordning som gäller för beslut om avslag enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas också i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt ändras så att detsamma gäller i förhållande till tribunalerna.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att alla avslagsbeslut skall fattas av regeringen och att den instans som handlägger ansökan skall överlämna ärendet till regeringen om de förutsättningar som gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte är uppfyllda. Grunderna för avslag reglerades inte i promemorians förslag.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran.

Skälen för regeringens förslag:

De obligatoriska avslagsgrunderna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

Reglerna om avslag på en ansökan enligt 9 a § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) avviker från bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Enligt 2 kap. 14 § första stycket sistnämnda lag skall en ansökan om rättslig hjälp avslås om ett bifall till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rätts- principer eller andra väsentliga intressen. I förarbetena till tribunallagen konstaterades att det finns ett visst, om än ytterst begränsat, utrymme för att vägra att bistå tribunalerna med en åtgärd som skulle vara uppenbart stötande eller annars stå i uppenbar strid med den svenska rättsordningen (prop. 1999/2000:61 s. 174, som hänvisar till ett uttalande i prop. 1993/94:142 s. 29). Även Jugoslavientribunalens praxis bekräftar att utrymmet för vägran är starkt begränsat (se särskilt överklagande- kammarens avgörande den 29 oktober 1997 i mål IT-95-14-AR108bis, Åklagaren ./. Tihomir Blaškic). I förarbetena påpekades vidare att de vägransgrunder som anges i 2 kap. 14 § första stycket lagen om inter- nationell rättslig hjälp i brottmål, vilka ordagrant knyter an till formuleringen i 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, ger större utrymme för avslag än säkerhetsrådets resolutioner om inrättandet av tribunalerna medger. Dessa vägransgrunder, som regeringen skall tillämpa, är dessutom utformade som obligatoriska. Ett undantag från tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. 14 § första stycket infördes därför i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna och möjligheterna för regeringen att vägra bistånd är helt oreglerad i

dessa fall.

85

Även i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen är utrymmet för att avslå en ansökan om rättslig hjälp mycket begränsat. En ansökan får avslås med hänvisning till statens nationella säkerhet (artikel 93:4). Ett annat undantag från samarbetsskyldigheten tar sikte på åtgärder som strider mot befintliga, grundläggande, rättsliga principer (artikel 93:3). Om en sådan situation inträffar skall staten samråda med domstolen.

I det förslag som överlämnades till Lagrådet föreslogs att den ordning som gäller i förhållande till tribunalerna skulle gälla även i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.

Lagrådet har påpekat att ett undantag från bestämmelsen i 2 kap. 14 § första stycket från tillämpning i förhållande till domstolen ger intrycket att en möjlighet skapas att bifalla en framställning även om därigenom Sveriges suveränitet skulle kränkas eller rikets säkerhet hotas, vilket rimligen inte kan vara avsikten. Lagrådet har vidare anfört att det i en extrem situation av sådant slag – vilken för övrigt är svår att föreställa sig i praktiken – måste vara legitimt att med stöd av folkrättens principer om nödrätt och force majeure vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda Sveriges suveränitet och rikets säkerhet. Detta måste gälla oavsett vilka traktatförpliktelser som Sverige har åtagit sig i fråga om Inter- nationella brottmålsdomstolen. Lagrådet har också framhållit att det även i fråga om rättslig hjälp som strider mot svenska allmänna rättsprinciper är svårt att se att en framställning skulle kunna bifallas. Lagrådet har därför föreslagit att undantaget från 2 kap. 14 § första stycket skall begränsas till att avse ”andra väsentliga intressen” och att återstoden av bestämmelsen skall tillämpas även i förhållande till domstolen och tribunalerna.

Regeringen har ingen annan uppfattning än Lagrådet när det gäller vilket utrymme det finns för att avslå en ansökan om rättslig hjälp från domstolen. Regeringen följer Lagrådets förslag att delar av 2 kap. 14 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall gälla i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. För att säkerställa att en sådan reglering blir förenlig med Sveriges förpliktelser mot domstolen bör dock detta enligt regeringens mening formuleras annorlunda och efter mönster av paragrafens tredje stycke, nämligen så att 2 kap. 14 § första stycket inte gäller om ett avslag skulle strida mot Sveriges förpliktelser mot domstolen. Härav följer att 2 kap. 14 § första stycket får en annan innebörd i förhållande till domstolen än den annars har. Stadgan lämnar, som Lagrådet framhåller, inget utrymme för att avslå en ansökan med hänvisning till ”andra väsentliga intressen”. I stadgan hän- visas det heller inte till en stats ”suveränitet” som avslagsgrund och olika förslag i den riktningen avvisades under stadgeförhandlingarna. Utöver de grunder som uttryckligen anges i stadgan bör det emellertid även finnas ett visst, om än högst begränsat, utrymme för en stat att åberopa allmänt erkända folkrättsliga grundsatser såsom hinder för samarbete i extrema situationer. Det bör dock uppmärksammas att det särskilda för- hållande som föreskrivs gälla mellan en stat och domstolen (respektive tribunalerna) är sui generis (”av sitt eget slag”) och avviker från det rent horisontella förhållande som gäller mellan två stater. Det utrymme för avslag som kan härledas från allmänt erkända folkrättsliga grundsatser bör därmed anses vara snävare i förhållande till domstolen (och tribunalerna) än vad som är fallet i förhållande till en annan stat.

Prop. 2001/02:88

86

Lika med Lagrådet anser regeringen att samma ordning som föreslås Prop. 2001/02:88 för domstolen bör gälla också i förhållande till tribunalerna. Regeringen

föreslår därför att tribunallagen ändras så att 2 kap. 14 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål i och för sig skall tillämpas men att detta inte gäller om ett avslag skulle strida mot Sveriges förpliktelser mot tribunalerna.

Genom att alla ansökningar om rättslig hjälp från domstolen skall gå via Justitiedepartementet, se avsnitt 6.3.3, kommer de omständigheter som enligt Romstadgan kan föranleda avslag på ansökan att fångas upp och departementet kan, som centralmyndighet för rättslig hjälp, vid behov inleda de förfaranden som gäller enligt stadgan beträffande information som rör nationell säkerhet (artikel 72).

De fakultativa avslagsgrunderna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

I 2 kap. 14 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål föreskrivs vidare att en ansökan får avslås om gärningen har karaktär av ett politiskt brott, utgör ett militärt brott som inte motsvarar även ett annat brott enligt svensk lag som inte är ett militärt brott, om det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande gärningen eller om omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas (andra stycket). Det gäller dock inte bl.a. om ett avslag strider mot en internatio- nell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den begärande staten (tredje stycket), vilket vore fallet i förhållande till domstolen och tribunalerna. Enligt nuvarande 9 a § tribunallagen skall dessa fakultativa avslagsgrunder inte tillämpas i förhållande till tribunalerna. Detsamma bör gälla i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.

Bristande förutsättningar enligt 2 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

I 9 a § tribunallagen finns även särskilda regler om vem som skall besluta om avslag. De skiljer sig delvis från föreskrifterna i 2 kap. 15 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål som innebär att det är den åklagare eller domstol som handlägger ärendet som prövar om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda och som avslår ansökan om så inte är fallet. Enligt tribunallagen är det regeringen som fattar alla avslagsbeslut. Det gäller uttryckligen även avslag på den grunden att de förutsättningar eller villkor som krävs för en viss åtgärd enligt 2 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål inte är uppfyllda. Om den åklagare eller domstol som handlägger ärendet finner en sådan brist skall ärendet överlämnas till regeringen för prövning om ansökan skall avslås. Syftet med den prövning som därmed anvisas är att säkerställa att bistånd lämnas till tribunalerna i den utsträckning som krävs (prop. 1999/2000:61 s. 174).

Enligt regeringens mening är den ordning som gäller för tribunalerna förenlig med Romstadgan. Stadgan lämnar utrymme för att tillämpa samma förutsättningar och villkor som gäller för åtgärden när den vidtas i ett nationellt förfarande. Avsikten med stadgans samarbetsregler om

87

rättslig hjälp är inte att förändra de krav som ställs i nationell rätt för olika åtgärder. Det framgår bl.a. av artikel 96:2 e och 3 beträffande upp- gifter som enligt den nationella rättsordningen måste tillhandahållas för en viss åtgärd, vilket t.ex. kan avse uppgifter som krävs för att tvångs- medel av ett visst slag skall få användas. Av redovisningen i avsnitt 6.3.1 framgår att många åtgärder som omfattas av lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål går utöver vad stadgan uttryckligen kräver. För sådana åtgärder gäller att de skall vara tillgängliga för domstolen i den utsträckning de inte är förbjudna i nationell rätt (artikel 93:1 l).

I det till Lagrådet remitterade förslaget föreslogs att den beslutsordning som gäller för tribunalerna skulle gälla också i förhållande till Internatio- nella brottmålsdomstolen. Lagrådet har avstyrkt förslaget och föreslår i stället att, i enlighet med vad som normalt gäller om rättslig hjälp i brott- mål, den åklagare eller domstol som handlägger ärendet skall besluta om avslag om de förutsättningar eller villkor som gäller för den sökta åtgärden inte är uppfyllda.

Regeringen är ense med Lagrådet om att prövningen av frågan om de förutsättningar och villkor som gäller för åtgärden inte är uppfyllda skall göras av den åklagare eller domstol som handlägger ärendet. Den nuvarande regleringen i tribunallagen liksom det remitterade förslaget är, såsom Lagrådet påpekar, inte helt tydlig på denna punkt. Regeringen kan inte ifrågasätta åklagarens eller domstolens bedömning i denna del och skall således avslå ansökan om åklagaren eller domstolen har konstaterat att lagliga förutsättningar för åtgärden saknas.

Tribunallagens nuvarande beslutsordning, liksom det remitterade för- slaget, syftar till att säkerställa att bistånd lämnas till tribunalerna i den utsträckning som krävs av Sverige. Regeringen kan därigenom förvissa sig om att andra möjligheter att tillmötesgå tribunalerna har uttömts innan ansökan avslås. Det kan t.ex. vara så att Sverige kan bistå en tribunal med en åtgärd om ansökan ändras i något hänseende eller att bistånd kan lämnas under vissa villkor. Avsikten är således att, innan ansökan avslås, samråd sker med tribunalen för att bereda den tillfälle att ändra eller komplettera sin ansökan. Samrådsförfarandet är än mer betydelsefullt i förhållande till domstolen eftersom Romstadgans regler om samarbete med stater bygger på att samråd skall ske i alla frågor där problem uppstår med sikte på att lösa dessa (se avsnitt 6.7.5).

Regeringen ansluter sig till Lagrådets förslag att den ordning som gäller enligt 2 kap. 15 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas också i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen och tribunalerna. Det innebär alltså att det är den åklagare eller domstol som handlägger ansökan som avgör om de förutsättningar som gäller enligt lagen, med de undantag som föreskrivs särskilt för domstolen eller tribunalerna, är uppfyllda.

Denna ordning innebär att det är den åklagare eller domstol som hand- lägger ärendet som avgör om ansökan skall bifallas endast delvis eller under vissa villkor (se även avsnitt 6.3.4). Om en sådan fråga aktuali- seras under handläggningen gäller en obligatorisk samrådsskyldighet enligt 2 kap. 9 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Enligt regeringens mening bör syftet bakom tribunallagens reglering kunna tillgodoses även med den ändrade ordning som nu föreslås. I avsnitt 6.7.5 föreslås att Justitiedepartementet skall fullgöra de

Prop. 2001/02:88

88

skyldigheter i form av underrättelser, samråd och rapportering som följer Prop. 2001/02:88 av stadgan. Ofta kan samråd med domstolen ske på ett tidigt stadium

enligt 2 kap. 9 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I annat fall får det ske sedan Justitiedepartementet fått besked av den hand- läggande åklagaren eller domstolen att det saknas lagliga förutsättningar att bevilja den begärda åtgärden. Eftersom all kommunikation med Internationella brottmålsdomstolen skall ske via Justitiedepartementet (se avsnitt 6.3.3) kommer departementet få den information som behövs i och för samrådsförfarandet. Därmed bör det kunna säkerställas att beslut om avslag inte vidarebefordras till Internationella brottmålsdomstolen innan alla möjligheter att bistå domstolen har uttömts. Skulle samrådet t.ex. resultera i att domstolen ändrar sin ansökan kan Justitiedeparte- mentet vidarebefordra denna till behörig instans för ny handläggning. Det krävs inga särskilda föreskrifter om detta. Om det undantagsvis skulle vara så att ett villkor som är nödvändigt för att ansökan skall kunna bifallas inte accepteras av Internationella brottmålsdomstolen återstår inget annat än att ansökan får avslås av handläggande åklagare eller domstol (helt eller delvis).

Att skälen för ett avslagsbeslut skall anges framgår av 2 kap. 16 § samma lag, vilket överensstämmer med stadgans krav (se bl.a. artiklarna 72:6 och 93:6). Stadgans regler om uppskov med en begärd åtgärd – vilka även gäller överlämnande av en misstänkt eller tilltalad till dom- stolen för lagföring – bedöms särskilt i avsnitt 6.7.3.

6.3.7Villkor om användningsbegränsningar m.m.

Regeringens förslag: Den ordning som enligt 5 kap. 1–3 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål gäller i fråga om villkor om användningsbegränsningar m.m. skall tillämpas också i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Villkor som avses i 5 kap. 2 § får dock inte ställas upp utan att den domstolen har beretts tillfälle att yttra sig, vilket också skall gälla i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

Promemorians förslag: Regeringen beslutar om rättslig hjälp till Internationella brottmålsdomstolen skall förenas med villkor enligt 5 kap. 2 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål samt om undantag från sådana villkor enligt 5 kap. 3 § samma lag. Motsvarande bestämmelser införs i förhållande till de internationella brottmålstribu- nalerna.

Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller inte haft något att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag: Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp innehåller bestämmelser som gör det möjligt att ställa villkor om användningsbegränsningar m.m. i förhållande till den som har begärt åtgärden (2 kap. 1 § tredje stycket och 5 kap. 2 §). Det gäller villkor som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller är nödvändiga från allmän synpunkt. Sådana villkor får dock inte ställas upp om det strider mot en internationell överenskommelse som är tillämplig på

89

ärendet. Reglerna gäller också beträffande överenskommelser med mellanfolkliga organisationer, t.ex. Internationella brottmålsdomstolen (5 kap. 4 §).

Enligt förarbetena bör bestämmelserna tillämpas med stor restriktivitet och endast gälla villkor som är påkallade – nödvändiga – med hänsyn till allmän synpunkt, t.ex. en pågående svensk förundersökning som är i ett känsligt utredningsskede eller material som hämtats in genom hemlig teleavlyssning eller hemlig kameraövervakning (se prop. 1999/2000:61 s. 147 f.). Utrymmet för villkor är dock avsett att vara mer frikostigt när det gäller en enskilds rätt. Det noterades även i förarbetena att den bestämmelse om villkor som tjänat som förebild – 4 § i den numera upphävda lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen) – mycket sällan har tillämpats av svenska åklagare och domstolar.

Lagen utgår från att det är den handläggande svenska åklagaren eller domstolen som skall besluta om sådana villkor och som även har rätt att medge undantag från villkoret (5 kap. 3 §).

Vidare innehåller lagen en särskild bestämmelse som begränsar rätten att använda upplysningar och bevismedel som svenska myndigheter har fått från en annan stat och som har sin grund i en internationell överenskommelse som Sverige har träffat med den staten (5 kap. 1 §).

Stadgan innehåller vissa bestämmelser om användningsbegränsningar för upplysningar eller material som tillhandahålls av en stat. Dessa hänger främst samman med regleringen av information som rör nationell säkerhet (artikel 72), vilken har presenterats i avsnitt 5.6.5. Kortfattat gäller att de anslutna staterna har en långtgående skyldighet att hitta former för att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen även i fråga om sådan information men det är staten som slutligt avgör om informationen skall lämnas ut eller inte. Bland de arrangemang som nämns ingår möjligheten att föreskriva villkor för domstolens använd- ning eller hantering av informationen (artikel 72:5 d). Särskilda regler gäller för information som har erhållits från en annan stat eller en mellanfolklig eller internationell organisation med förbehåll om sekretess (artikel 73).

Som allmän regel gäller att domstolen skall tillförsäkra sekretess beträffande handlingar och upplysningar med de undantag som är nöd- vändiga för dess straffrättsliga förfarande (artikel 93:8 a). Med hänsyn till de förfaranderegler som gäller för domstolen, framförallt i fråga om redovisning av bevisning m.m. mellan åklagaren och den misstänkte eller tilltalade (”disclosure”), är detta närmast att likna vid en form av förundersökningssekretess vid domstolen. Om det är nödvändigt får emellertid den anmodade staten överlämna handlingar eller upplysningar under förbehåll om sekretess och domstolens åklagare kan åta sig att bara använda informationen för att generera annan bevisning samt att inte lämna ut den ens till den misstänkte eller tilltalade utan uppgiftsläm- narens medgivande (artiklarna 93:8 b och 54:3 e). Dessa möjligheter är dock inte begränsade till information som rör en stats nationella säkerhet utan kan även tillämpas i andra fall. Staten kan senare ta tillbaka sådana villkor (artikel 93:8 c).

När det gäller hänsynstaganden till en pågående nationell brotts- utredning om annan brottslighet medger stadgan att villkor ställs i form

Prop. 2001/02:88

90

av att verkställigheten av domstolens ansökan – om överlämnande eller rättslig hjälp – skjuts upp under den tid som är nödvändig för att slutföra den aktuella utredningen eller rättegången (artikel 94). Om det nationella förfarandet i stället avser samma gärning som Internationella brottmåls- domstolen också behandlar, gäller de särskilda föreskrifter som reglerar komplementaritetsprincipen, se avsnitt 5.8.4.

Stadgan ger alltså utrymme för att föreskriva användningsbegräns- ningar och andra villkor under vissa förutsättningar, särskilt när de bygger på allmänna synpunkter såsom nationell säkerhet och nationella brottsutredningar. I fråga om hänsynstaganden till någon enskilds rätt är utrymmet mer oklart men särskilt beträffande den som är misstänkt eller tilltalad för brott bör det finnas utrymme för villkor som överensstämmer med de rättigheter och skyddsregler som föreskrivs i stadgan (artiklarna 55, 67 och 68). När det gäller brottsoffer och vittnen bör villkor kunna ställas som överensstämmer med bestämmelserna om skydd för deras fysiska och psykiska välbefinnande, värdighet och frid (artikel 68). Det finns vidare vissa regler som ger utrymme för tredjemanshänsyn när det gäller beslag, kvarstad och förverkanden (artiklarna 93:1 k och 109:2–3).

Stadgans regler innebär att villkor bara får ställas upp inom ramen för de samrådsförfaranden som skall iakttas enligt stadgan. Särskilt beträffande information som rör nationell säkerhet gäller detaljerade föreskrifter (artikel 72), men även i andra frågor krävs det en dialog med domstolen innan villkor kan ställas.

Med hänsyn till föreskriften i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål att villkor inte får strida mot en internationell överenskommelse är bestämmelserna om svenska villkor vid rättslig hjälp förenliga med stadgan.

I promemorian och i lagrådsremissen föreslogs att det – liksom vid avslagsbeslut m.m. – bör vara regeringen och inte en handläggande myn- dighet som skall besluta om användningsbegränsningar samt om undantag från ställda villkor enligt bestämmelserna i 5 kap. 2 och 3 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Bestämmelsens utformning var dock olyckligt utformad och gav, såsom Lagrådet har påpekat, intryck av att sådana villkor skulle kunna användas av regeringen för att läka bristande förutsättningar för att bevilja åtgärden enligt svensk rätt. Lagrådet, som avstyrker en sådan lösning, har – liksom när det gäller beslut om avslag (se avsnitt 6.3.6) – föreslagit att beslutanderätten skall följa den ordning som gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

I enlighet med regeringens ställningstagande i fråga om beslutsord- ningen vid avslag (avsnitt 6.3.6) är regeringen beredd att godta Lagrådets förslag. Det är också den ordning som gäller enligt tribunallagen. Det innebär att det normalt är den åklagare eller domstol som handlägger ärendet som beslutar om villkor om användningsbegränsningar enligt 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och om undantag från sådana villkor enligt 5 kap. 3 § samma lag. Det är viktigt att uppmärksamma att den möjlighet att ställa villkor som åklagaren eller domstolen har enligt dessa bestämmelser är fakultativ och avsedd att tillämpas med stor restriktivitet. Den avser villkor som är påkallade av hänsyn till en enskilds rätt eller nödvändiga från allmän synpunkt. Det handlar alltså här inte om villkor som måste ställas upp för att den

Prop. 2001/02:88

91

begärda åtgärden över huvud taget skall kunna beviljas enligt svensk rätt. Prop. 2001/02:88 Den frågan har behandlats avsnitt 6.3.6.

Enligt 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål får villkor inte ställas upp om det strider mot Sveriges förpliktelser gentemot Internationella brottmålsdomstolen. Härav följer att en svensk åklagare eller domstol inte kan föreskriva ett villkor som t.ex. begränsar möjligheterna för den domstolen att använda den överlämnade informa- tionen såvida detta inte har stöd i stadgan. För att säkerställa att åklagare eller domstol inte ställer upp andra villkor än sådana som är acceptabla för Internationella brottmålsdomstolen bör det – efter mönster av 2 kap. 9 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål – tas in en särskild föreskrift om att villkor som avses i 5 kap. 2 § inte får ställas upp utan att domstolen har beretts tillfälle att yttra sig. Även denna kommunikation bör ske via Justitiedepartementet (se avsnitt 6.3.3). Därmed skapas även utrymme för det samrådsförfarande som stadgan anvisar, vilket i enlighet med vad som utvecklats i avsnitt 6.3.6 (jfr avsnitt 6.7.5) skall ske genom Justitiedepartementet. Motsvarande föreskrift bör även tas in i tribunallagen.

Frågor som gäller nationell säkerhet faller, i enlighet med vad som redovisats i avsnitt 6.3.6, på regeringen och inte på den åklagare eller domstol som handlägger ärendet i övrigt. Det är därmed regeringens uppgift att ta hand om de olika frågor som artikel 72 ger upphov till, t.ex. om uppställande av särskilda villkor. Bestämmelserna i 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål är inte begränsade till villkor som kan ställas upp av en svensk åklagare eller domstol. Om det handlar om villkor som är nödvändiga att ställa upp av hänsyn till rikets säkerhet bör därför regeringen, i stället för att avslå ansökan enligt 2 kap. 14 § första stycket samma lag, kunna ställa villkor enligt 5 kap. 2 § – villkor som är ”nödvändiga från allmän synpunkt” – om den rättsliga hjälp som söks därigenom kan lämnas utan fara för rikets säkerhet. Den underrättelseskyldighet som föreslagits ovan bör även gälla i de fall som nu avses.

Bestämmelserna i 5 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, vilka avser att skydda upplysningar och bevismaterial som härrör från en annan stat, är väl förenliga med artikel 73 och de bör tillämpas även i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Det överensstämmer med vad som i dag gäller enligt tribunallagen.

92

Prop. 2001/02:88

6.4Lagstiftning om överlämnande av personer till Inter- nationella brottmålsdomstolen för lagföring m.m.

6.4.1Överlämnande av misstänkta, tilltalade och dömda till domstolen

Regeringens förslag: I likhet med vad som gäller enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribuna- lerna för brott mot internationell humanitär rätt får regeringen besluta att den som vid Internationella brottmålsdomstolen är misstänkt, tilltalad eller dömd för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigs- förbrytelse skall överlämnas till domstolen. Domstolens häktnings- beslut eller dom skall godtas som grund för överlämnandet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller inte haft något att

invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag: I det rättsliga samarbetet mellan stater används termen utlämning för att beteckna att någon som är misstänkt för brott överförs från en stat till en annan för att lagföras. I Sverige regleras utlämning främst av bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) och i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Frågor om överförande av någon för andra ändamål, t.ex. för straffverkställighet, regleras i andra författningar.

Lagstiftningen bygger till stor del på internationella överenskommelser och förutsättningarna för utlämning är normalt begränsade på så sätt att det finns många grunder för att vägra en framställning om utlämning. Detta hänger till stor del samman med att den anmodade staten inte har möjligheter att påverka lagstiftning och övrig rättsutveckling i andra stater.

I förhållande till Internationella brottmålsdomstolen är dock förutsätt- ningarna annorlunda. Här har däremot de anslutna staterna varit med om att skapa regelverket för domstolens rättskipning och de har vidare möjligheter att påverka förändringar av reglerna i framtiden. Domstolens uppgift är dessutom begränsad till ett litet antal mycket allvarliga brott och den får den bara ta sig an brott som staterna inte har hanterat på ett tillbörligt sätt (komplementaritetsprincipen, se avsnitt 5.4). Den saknar även en egen poliskår med behörighet att gripa misstänkta och föra dem till domstolen. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 5.8.2 innehåller inte stadgan några vägransgrunder för den anmodade staten. De nationella förfarandena bör dessutom utformas så att samarbetet med domstolen blir snabbt och effektivt. För att markera de speciella förutsättningar som gäller i förhållande till domstolen gör stadgan (artikel 102) uttryckligen skillnad mellan utlämning – som avser en åtgärd från en stat till en annan – och överlämnande – som är en åtgärd som en stat

vidtar gentemot domstolen. Denna distinktion bör även återspeglas i den

93

svenska lagstiftningen och i stället för termen utlämning bör termen överlämnande användas i förhållande till domstolen. Förutom att termen överensstämmer med Romstadgans terminologi, understryker valet av en speciell term att en särskild och i huvudsak tvingande ordning kommer att gälla gentemot domstolen. Det krävs särskilda föreskrifter för domstolen som i viktiga avseenden avviker från utlämningslagens regler både vad avser materiella förutsättningar och förfarandet. Endast i mycket begränsad utsträckning kan bestämmelser i utlämningslagen tillämpas i dessa fall. Skillnaden i terminologi bör därmed inte medföra tillämpningssvårigheter.

Motsvarande tydliga uppdelning görs däremot inte i de mycket kortfattade bestämmelserna om samarbete i stadgorna för de två internationella brottmålstribunalerna. Till skillnad från Internationella brottmålsdomstolen är dessutom dessa tribunaler, liksom den speciella lagstiftningen för samarbetet med dem, tillfälliga till sin natur. Det finns därför inte anledning att ändra terminologin också i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen).

Förutsättningarna för överlämnande av någon från Sverige till domsto- len och förfarandet för detta behandlas nedan. Frågor om användningen av tvångsmedel i samband med ett överlämnande redovisas i avsnitt 6.4.2. Övrig lagstiftning som hänger samman med den s.k. specialitets- principen och frågan om transitering av misstänkta och dömda genom Sverige tas upp särskilt i avsnitt 6.4.5 och 6.4.6.

Förutsättningar för ett överlämnande till domstolen

För att kunna fullgöra sin uppgift föreskriver stadgan en ordning för samarbete med domstolen som inte medger de begränsningar som normalt gäller vid utlämning. I princip saknas det utrymme för staterna att vägra en framställning från domstolen, vilket motsvarar vad som också gäller i förhållande till Jugoslavien- och Rwandatribunalerna.

Huvudprincipen är att de anslutna staterna till fullo skall samarbeta med domstolen (artikel 86). Stadgan föreskriver förutsättningarna för att domstolen skall få meddela ett beslut av häktning, vilket kan ligga till grund för en begäran till en stat om tillfälligt anhållande eller häktning och överlämnande för lagföring (artikel 58). En ansluten stat är skyldig att, i enlighet med stadgans föreskrifter och de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt, efterkomma domstolens begäran (artikel 89:1). När en sådan begäran lämnas skall den anmodade staten omedelbart vidta åtgärder för att gripa den eftersökte och ett beslut om överlämnande skall verkställas så snart som det är möjligt (artikel 59:1 och 7). Som alternativ till häktning kan domstolen i stället utfärda en kallelse, som kan förenas med särskilda föreskrifter (artikel 58:7).

Överlämnande till domstolen skall kunna ske beträffande den som vid domstolen är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott. Med hänsyn till att stadgan inte ger något uttryckligt utrymme för att vägra en ansökan om överlämnande till domstolen måste den prövning som görs i verkställig- hetsstaten vara ytterst begränsad och, i likhet med vad som anfördes i samband med tribunallagen (prop. 1993/94:142 s. 29 f.), inskränka sig till de fall då ett bifall till den aktuella åtgärden skulle vara uppenbart

Prop. 2001/02:88

94

stötande eller annars stå i uppenbar strid med den svenska rättsordningen. Prop. 2001/02:88 Intresset av att ta hänsyn till svenska rättsprinciper måste dock vägas mot

den folkrättsliga skyldigheten att samarbeta med domstolen. Detta kräver inga särskilda föreskrifter. Dessutom bör de flesta frågor som kan uppstå, t.ex. att personens hälsotillstånd hindrar en utlämning, kunna lösas genom underhandskontakter med domstolen. Här har samrådsbestäm- melserna i stadgan särskild betydelse, se avsnitt 6.7.5.

I enlighet med vad som gäller enligt utlämningslagens allmänna regler

 

och enligt 3 § tribunallagen bör frågan om överlämnande avgöras av

 

regeringen, se vidare i avsnitt 6.4.4 angående förfarandet.

 

Enligt 3 § andra stycket tribunallagen skall ett häktningsbeslut eller

 

dom som en tribunal har meddelat i behörig ordning godtas som grund

 

för utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet

 

är uppenbart felaktigt. Detta motsvarar den ordning som gäller för svensk

 

del enligt den europeiska utlämningskonventionen, med det förbehåll

 

som Sverige har gjort beträffande artikel 12 i den konventionen (SÖ

 

1959:65). En sådan ordning vore dock inte förenlig med Romstadgans

 

bestämmelser, särskilt artikel 59:4 som föreskriver att nationell domstol

 

inte får pröva om domstolens häktningsbeslut har utfärdats på ett stadge-

 

enligt sätt. Till skillnad från vad som gäller för tribunalerna innehåller

 

Romstadgan dessutom bl.a. detaljerade regler om förutsättningarna för

 

ett beslut om häktning (artikel 58:1), vilka inte avviker nämnvärt från

 

vad som krävs för häktning i Sverige enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken

 

(se vidare avsnitt 6.4.2). Därmed finns det förutsättningar att tillämpa den

 

mer förtroendefulla princip som gäller enligt 9 § andra stycket nordiska

 

utlämningslagen. Den innebär att beslutet får grundas på ett beslut om

 

häktning där den utländska domstolen har funnit sannolika skäl föreligga

 

till misstanke att den som begärs utlämnad har begått det uppgivna

 

brottet eller en fällande dom, utan ytterligare begränsningar. På motsva-

 

rande sätt bör domstolens häktningsbeslut eller fällande dom kunna

 

utgöra grund för ett överlämnande till dit. Det kan noteras i samman-

 

hanget att domstolen aldrig kan meddela en utevarodom (artikel 63).

 

Ett överlämnande får emellertid bara ske för brott som omfattas av

 

domstolens behörighet och det bör, som Riksåklagaren har framhållit,

 

uppmärksammas att domstolen inte har behörighet över brott som begåtts

 

av minderåriga, dvs. som inte har fyllt 18 år vid gärningstillfället (artikel

 

26). Det skulle t.ex. kunna inträffa att domstolens uppgift om gärnings-

 

mannens ålder är felaktig och att det först i samband med verkställighet

 

av en begäran om överlämnande framkommer att denne inte hade fyllt 18

 

år när brottet uppges ha ägt rum. Därmed har domstolen inte jurisdiktion

 

i saken och dess begäran om överlämnande skulle återkallas. Uppgifter

 

av det slag som nu beskrivits omfattas av det allmänna samråds-

 

förfarande som föreskrivs i stadgan och därigenom kan en återkallelse

 

uppnås. Något överlämnande sker alltså inte i det fallet.

 

Romstadgans förhållande till regeringsformens förbud mot landsförvisning

 

I sammanhanget är förhållandet mellan stadgans regler om överlämnande

 

till domstolen och regeringsformens förbud mot landsförvisning (2 kap.

 

7 §) av intresse. Frågan har betydelse för tillämpningen av de svenska

 

regler om överlämnande som föreslås och en ingående redogörelse har

95

lämnats i prop. 2000/01:122 (s. 91–93) inför det svenska tillträdet till stadgan. Regeringen uttalade då följande:

Den principiella skyldigheten enligt Romstadgan att överlämna egna medborgare till domstolen för lagföring motsvarar vad som gäller i förhållande till Jugoslavien- och Rwandatribunalerna. Regerings- formen innehåller inte något direkt förbud mot utlämning av egna medborgare. Det skall därför i och för sig vara möjligt att överlämna en svensk medborgare för lagföring inför domstolen. Däremot gäller enligt 2 kap. 7 § regeringsformen att en svensk medborgare inte får landsförvisas. I enlighet med vad som även uppmärksammades i samband med lagstiftningen för tribunalerna, bör skyddet för svenska medborgare mot landsförvisning enligt den bestämmelsen uppfattas så att det i praktiken också ger ett visst skydd i fråga om utlämning och överlämnande på grund av brott (se prop. 1993/94:142 s. 30 och 1995/96:48 s. 15 f.). Enligt förarbetena till bestämmelsen bör skyddet mot landsförvisning uppfattas så att det även avser fall då utlämning (eller överlämnande) av en svensk medborgare på grund av brott skulle ge anledning till antagandet att den aktuella personen skulle bli berövad friheten under så lång tid att han eller hon knappast skulle kunna någonsin återvända till Sverige (bet. 1975/76:KU56 s. 32).

Till skillnad från vad som gäller beträffande tribunalerna innebär komplementaritetsprincipen (se avsnitt 5.4.5.) enligt Romstadgan att Sverige alltid har rätt att med företräde framför domstolen lagföra ett brott av aktuellt slag här i landet. Därvid kan situationer undvikas där det kan ifrågasättas om ett överlämnande av en svensk medborgare till domstolen är förenligt med skyddet mot landsförvisning. I andra fall skulle det, i likhet med vad som angavs i förarbetena till tribunallagen, kunna vara en förutsättning för överlämnande att ett eventuellt fängelsestraff skall verkställas i Sverige. Såsom redan har anförts bör Sverige medge att även fängelsestraff som domstolen har dömt ut skall kunna verkställas här.

Justitiekanslern, Stockholms tingsrätt och Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet har ifrågasatt om inte en ändring av regeringsformens förbud mot landsförvisning krävs för att Sverige skall kunna tillträda stadgan.

Stadgan utesluter inte att den som dömts kan få verkställa sitt fängelsestraff i hemlandet. Som både Justitiekanslern och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har framhållit ger stadgan emellertid inte några uttryckliga garantier för att domstolen kommer att godta en svensk begäran om verkställighet i Sverige i fall då förbudet mot landsförvisning annars skulle kunna innebära ett hinder mot ett överlämnande av svensk medborgare för domstolen. Det är domstolen som avgör var verkställigheten skall ske i det enskilda fallet och en faktor som skall vägas in, enligt stadgan, är den dömdes nationalitet. Detta förhållande bör dock inte uppfattas bara som ett hinder mot verkställighet i hemstaten – främst när det är platsen för den väpnade konflikten och därmed brottet – utan också en faktor som också talar för straffverkställighet där. I förslaget till bevis- och förfaranderegler finns det t.ex. bestämmelser om att den dömdes möjligheter till rehabilitering och den dömdes önskemål skall tillmätas betydelse vid val av verkställighetsland. I det fall brottet har begåtts i Sverige bör dessutom utgångspunkten vara att lagföring normalt skall ske här och komplikationer i fråga om domstolens val av Sverige som verkställighetsstat skulle därmed inte uppstå.

Det är vidare viktigt att framhålla att det svenska förbudet mot landsförvisning bara kan komma att få en direkt betydelse om dom- stolen söker en svensk medborgare överlämnad från Sverige. Förbudet skyddar alltså inte en svensk medborgare från att bli överlämnad till domstolen från en annan stat. I det senare fallet kan dock Sverige söka den aktuella personen utlämnad till Sverige från den andra staten för lagföring här och om även den andra staten är ansluten till stadgan gäller i princip också i detta fall komplementaritetsprincipen i enlighet med stadgans regler om konkurrerande framställningar (artikel 90). En tillbörlig svensk lagföring skulle därmed ha företräde framför ett förfarande inför domstolen. Några garantier för att svenska med-

Prop. 2001/02:88

96

borgare aldrig skall behöva svara inför domstolen finns inte oavsett

Prop. 2001/02:88

om Sverige ansluter sig eller inte, men stadgan är utformad för att till

 

fullo respektera principen om en nationell lagförings principiella

 

företräde.

 

 

Även om landsförvisningsförbudet i 2 kap. 7 § inte får begränsas,

 

hindrar grundlagen inte att Sverige tillträder konventioner som innebär

 

att svenska medborgare får utlämnas. Om det trots komplementaritets-

 

principen skulle uppstå en situation där någon begärs överlämnad till

 

domstolen för lagföring och det kan ifrågasättas om åtgärden är

 

förenlig med förbudet mot landsförvisning, är en tänkbar lösning –

 

som dock torde kräva lagstiftning – att det träffas en särskild överens-

 

kommelse för det enskilda fallet, som innebär att ett eventuellt

 

fängelsestraff helt eller delvis skall avtjänas i Sverige (se prop.

 

1993/94:142 s. 30). Det finns härtill, enligt vår uppfattning, goda skäl

 

att utgå från att domstolen skulle efterkomma en svensk begäran om

 

verkställighet i Sverige vid en eventuell fällande dom, i vart fall om

 

Sverige inte tagit aktiv del i den aktuella väpnade konflikten.

 

Domstolen kommer inte att ha kapacitet att låta fängelsedömda

 

avtjäna sina straff i det fängelse eller häkte som den kommer att

 

förfoga över och erfarenheterna från tribunalerna är att endast ett

 

mycket litet antal stater har erbjudit straffverkställighet. Övriga villkor

 

för verkställigheten, t.ex. den fängelsestandard som kan erbjudas,

 

måste också anses vara uppfyllda och det finns skäl att anta att

 

domstolen kommer att vara lyhörd för en stats konstitutionella hinder

 

om det kan ske utan att bryta mot stadgan. Risken för att ett

 

överlämnande till domstolen skulle komma i konflikt med

 

landsförvisningsförbudet får anses vara så gott som utesluten.

 

Regeringen delar därmed inte den uppfattning som de ovan nämnda

 

remissinstanserna har anfört att ett tillträde till stadgan kräver en

 

grundlagsändring på denna punkt.

 

6.4.2

Häktning och annan tvångsmedelsanvändning

 

 

 

Regeringens förslag: Vid överlämnande till Internationella brottmåls-

 

domstolen skall tvångsmedel kunna beslutas i samma utsträckning som

 

vid utlämning till de internationella brottmålstribunalerna och till en

 

annan stat.

 

Om domstolen begär häktning eller provisoriskt anhållande skall detta

 

ske om det inte är uppenbart att skäl för åtgärden saknas. Ingen utredning

 

utöver den som domstolen lämnar till stöd för sin ansökan om över-

 

lämnande eller provisoriskt anhållande skall krävas för att tvångsmedel

 

skall kunna användas. Motsvarande skall gälla i förhållande till de

 

internationella brottmålstribunalerna.

 

Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer i

 

huvudsak med regeringens, men saknar bestämmelser om en presumtion

 

för häktning eller provisoriskt anhållande och om den utredning som

 

skall krävas för tvångsmedelsanvändning.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians

 

förslag eller lämnat det utan erinran. Stockholms tingsrätt har föreslagit

 

ett förtydligande som innebär att ingen utredning utöver den som lämnas

 

vid framställningen om överlämnande skall krävas för användningen av

 

tvångsmedel.

 

Skälen för regeringens förslag: I överenskommelser om utlämning

 

för brott finns det även bestämmelser om tvångsmedelsanvändning. Det

 

normala förfarandet är att den begärande staten i samband med

 

utlämningsframställningen begär att den aktuella personen skall berövas

 

97

friheten med stöd av ett häktningsbeslut från den staten. I allmänhet finns Prop. 2001/02:88 det också bestämmelser om s.k. provisoriskt anhållande i avvaktan på att

en framställning om utlämning görs. Vidare kan andra tvångsmedel beslutas, t.ex. beslag. Det är också den ordning som föreskrivs i den svenska utlämningslagstiftningen – se 16 och 23 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) samt 12 och 17 §§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen).

Tribunallagens bestämmelser

Bestämmelserna om tvångsmedel i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) bygger på vad som gäller enligt utläm- ningslagen, men med vissa avvikelser. Tvångsmedel i samband med en begäran om utlämning regleras i 5 § tribunallagen och motsvarar i stort vad som gäller enligt 16 § utlämningslagen. Det innebär att vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål också gäller för tvångsmedel i ett utlämningsärende. Rättens beslut gäller tills vidare till dess ärendet om utlämning har avgjorts eller, när utlämning beslutas, tills denna har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har beslutats. Den som hålls häktad får begära att ny förhandling hålls inom tre veckor från det att beslut senast meddelats. Bestämmelserna avviker från 16 § utlämningslagen bl.a. såtillvida att överklaganden inte sker direkt till Högsta domstolen utan i stället följer rättegångsbalkens regler (prop. 1993/94:142 s. 36).

Även när det gäller provisoriskt anhållande bygger tribunallagens bestämmelser (6 §) på utlämningslagens regler (23 §). Den som kan komma att utlämnas till tribunalen på grund av dess begäran eller en efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av tribunalen får omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. För förfarandet gäller utlämningslagens bestämmelser (23 § andra–fjärde styckena). Beslag regleras för närvarande särskilt i tribunallagen (10 §).

Romstadgans bestämmelser

Såsom nämnts i avsnitt 5.8.2 är, enligt Romstadgan, de anslutna staterna skyldiga att efterkomma domstolens begäran om anhållande och överlämnande enligt det förfarande som föreskrivs i nationell rätt (artikel 89:1). Domstolens häktningsbeslut gäller tills vidare och dess giltighet påverkas t.ex. inte av att invändningar framställs i målet beträffande dess jurisdiktion eller processförutsättningar med hänvisning till komple- mentaritetsprincipen (artiklarna 19:9 och 58:3). Beslutet kan senare ändras vad avser de brott som omfattas (artikel 58:6).

Detaljerade regler, inklusive föreskrifter om beviskrav, gäller för domstolens häktningsbeslut (artikel 58). Som alternativ till häktning kan domstolen i stället låta utfärda en kallelse som i vissa fall kan förenas med frihetsinskränkande villkor (artikel 58:7). I det fallet är det inte

aktuellt att begära att personen skall överlämnas till domstolen, men en

98

kallelse kan naturligtvis senare ersättas av ett beslut om häktning och en

Prop. 2001/02:88

ansökan om överlämnande.

 

Med stöd av ett häktningsbeslut kan domstolen begära såväl ett

 

provisoriskt anhållande som anhållande i samband med en begäran om

 

överlämnande (artiklarna 58:5, 89 och 92). Sedan domstolens ansökan

 

har mottagits skall en ansluten stat omedelbart vidta åtgärder för att gripa

 

den eftersökte (artikel 59:1).

 

Stadgan innehåller även bestämmelser om förfarandet i den anmodade

 

staten sedan anhållande skett (artikel 59). Den som har berövats friheten

 

skall ofördröjligen ställas inför en behörig rättslig myndighet med

 

uppgift att, i enlighet med nationella förfaranderegler, pröva om

 

häktningsbeslutet avser den aktuella personen, om frihetsberövandet har

 

skett enligt gällande regler och om personens rättigheter har respekterats

 

(artikel 59:2). Däremot får prövningen inte avse frågan om häktnings-

 

beslutet har utfärdats på ett riktigt sätt enligt stadgan (artikel 59:4). Det är

 

i stället en fråga som skall prövas av Internationella brottmålsdomstolen

 

(artikel 60).

 

Den frihetsberövade får begära att bli tillfälligt frigiven i avvaktan på

 

ett överlämnande och domstolens förundersökningskammare skall ges

 

tillfälle att yttra sig innan ett sådant beslut fattas. Vid prövningen av

 

frågan om tillfällig frigivning skall den nationella rättsliga myndigheten

 

ta ställning till om det mot bakgrund av de påstådda brottens svårhets-

 

grad föreligger sådana brådskande och extraordinära förhållanden som

 

motiverar att personen försätts på fri fot och vidare om det finns

 

nödvändiga garantier för att tillförsäkra att personen ändå skulle kunna

 

överlämnas till domstolen (artikel 59:3 och 4). Sådan frigivning kan

 

förenas med frihetsinskränkande villkor enligt nationell rätt, t.ex.

 

reseförbud eller anmälningsskyldighet.

 

Häktning i ett ärende om överlämnande till domstolen

 

Enligt Romstadgan föreligger alltså en skyldighet att beröva den som

 

söks överlämnad friheten i samband med att ett överlämnande begärs.

 

Nationella förfaranderegler skall tillämpas (artiklarna 59:1 och 89:1).

 

Stadgan ger också ett visst utrymme för att inte häkta den eftersökte

 

(artikel 59:2, 4 och 5). Det kan bl.a. ske om personens rättigheter inte har

 

respekterats, vilket knyter an till ett rättsinstitut som saknas i svensk rätt

 

(habeas corpus), och det finns vidare ett visst utrymme för att personen

 

är på fri fot i avvaktan på ett överlämnande till domstolen. Stadgans

 

ordning är anglosaxiskt inspirerad och utgår från att den eftersökte först

 

häktas och att det därefter kan övervägas om personen tillfälligt skall

 

friges med eller utan särskilda villkor.

 

I förhållande till tribunalerna gäller i huvudsak samma ordning som

 

vid utlämning enligt 16 § utlämningslagen. Det innebär att villkoren för

 

ett frihetsberövande är desamma som vid motsvarande åtgärd beträffande

 

brott som utreds och lagförs i Sverige, dvs. framförallt rättegångsbalkens

 

bestämmelser. Därmed krävs bl.a. att den aktuella gärningen utgör brott

 

enligt svensk rätt av viss svårhetsgrad, dvs. som kan leda till fängelse,

 

samt att sannolika skäl för brottsmisstanke och någon av de särskilda

 

häktningsgrunderna föreligger enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken (se

 

prop. 1957:156 s. 83).

99

Med hänsyn till den bedömning som gjorts i avsnitt 6.1 om svenska materiella straffrättsliga bestämmelser finns det anledning att utgå från att de brott som domstolen kommer att lagföra också utgör allvarliga brott enligt svensk rätt. Vidare uppvisar stadgans villkor för ett beslut om häktning stora likheter med de svenska kraven för häktning enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken. Det finns därmed skäl att utgå från att ett häktningsbeslut som domstolen meddelar också vid tillämpning av svenska regler skulle leda till att personen berövas friheten.

I det lagförslag som lämnades till Lagrådet föreslogs att ordinarie regler om tvångsmedelsanvändning, främst rättegångsbalkens regler, skall tillämpas också i förhållande till Internationella brottmålsdomsto- len, dvs. samma ordning som i dag gäller enligt såväl utlämningslagen som tribunallagen. För att undvika praktiska tillämpningsproblem som hänger samman med den eventuella diskrepans som kan råda mellan det beviskrav som ställs vid domstolen – ”reasonable grounds to believe” (artikel 58:1) – respektive i svensk rätt – ”sannolika skäl” (24 kap. 1 § rättegångsbalken) – föreslogs därutöver i lagrådsremissen en bestäm- melse som innebär att tvångsmedel får användas utan krav på annan utredning till stöd för att den som avses med ansökan har begått det uppgivna brottet, än vad som angetts i samband med domstolens ansökan om överlämnande. En motsvarande bestämmelse finns i dag i 12 § första stycket nordiska utlämningslagen. Det föreslogs vidare att en sådan bestämmelse också skall införas i tribunallagen eftersom samma tillämpningssvårigheter kan uppkomma i förhållande till tribunalerna.

Enligt Lagrådet torde Romstadgan inte lämna utrymme för att i det svenska förfarandet göra någon prövning av om särskilda häktningsskäl, t.ex. flyktfara, föreligger och hänvisar särskilt till stadgans artikel 59:4 sista meningen. Enligt Lagrådet synes tvärtom stadgan innebära att det alltid åligger en stadgepart att frihetsberöva en person som Internatio- nella brottmålsdomstolen begär anhållen och överlämnad och att denne endast får friges under de villkor som anges i artikel 59:4 och 5. Lagrådet anser att detta bör framgå av lagtexten.

Regeringen är ense med Lagrådet om att utrymmet för att inte beröva den eftersökte friheten på domstolens begäran är mycket litet och att lagtexten bör formuleras om så att detta framgår tydligare än enligt remissens förslag. Enligt regeringens mening skulle det förslag som Lag- rådet förslagsvis lagt fram föra för långt och det saknar regler om under vilka förutsättningar som tillfälligt frigivande får ske. Regleringen bör i stället så långt det är möjligt knyta an till gällande svenska regler på området. Stadgan kräver inte att de nationella reglerna om frihetsberö- vande ändras i grunden så länge det resultat som krävs kan uppfyllas. I praktiken kan de krav som stadgan ställer och som Lagrådets förslag avser att uppfylla tillgodoses inom ramen för den nuvarande svenska ord- ningen för frihetsberövanden. Den prövning som föreskrivs i artikel 59:2 tillgodoses genom de regler som gäller för brottmål i allmänhet. Det svenska förfarandet inbegriper inte en prövning av om domstolens häkt- ningsbeslut var riktigt och strider därför inte mot föreskrifterna i artikel 59:4. Att svensk domstol redan vid sin första prövning av häktnings- frågan har utrymme att, inom de gränser som stadgan anvisar, försätta den eftersökte på fri fot eller besluta om reseförbud eller anmälnings- skyldighet är enligt vår mening förenligt med stadgan.

Prop. 2001/02:88

100

Det finns som sagt däremot skäl att tydligt klargöra att utrymmet för Prop. 2001/02:88 att inte häkta den eftersökte i dessa fall är starkt begränsat. Inom ramen

för den ordinarie ordningen i svensk rätt kan detta uppnås genom att en presumtion för häktning införs, efter mönster av den bestämmelse som i dag finns i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Motsvarande regler bör också införas i tribunallagen.

Frågor om det närmare innehållet i domstolens ansökan, om erforderlig utredning och förfarandet i övrigt behandlas i avsnitt 6.4.3 och 6.4.4.

Provisoriskt anhållande m.m.

Stadgan ålägger de anslutna staterna att under vissa förutsättningar bistå Internationella brottmålsdomstolen med s.k. provisoriskt anhållande för att säkerställa en senare framställning om överlämnande av personen till domstolen (särskilt artikel 92). Vidare kan domstolen, som ett alternativ till ett frihetsberövande, kalla den misstänkte att infinna sig vid dom- stolen (artikel 58:7). En sådan kallelse kan förenas med villkor om andra frihetsinskränkningar men det får bara ske om sådana villkor är tillåtna i den stat där de skall verkställas. De anslutna staterna är alltså inte skyldiga att medge sådana frihetsinskränkningar.

I 6 § tribunallagen finns bestämmelser som möjliggör provisoriskt anhållande, reseförbud och anmälningsskyldighet beträffande den som kan komma att utlämnas till en tribunal. Lagrådet har i denna del anfört samma synpunkter som i fråga om frihetsberövanden i samband med en ansökan om överlämnande, se ovan, och föreslagit en ny utformning av bestämmelserna.

Samma principer skall naturligtvis gälla för frihetsberövandet oavsett om detta sker provisoriskt eller i ett ärende om överlämnande. Med hänvisning till den bedömning som regeringen har gjort ovan bör, enligt regeringens mening, utgångspunkten vara de regler som finns i 6 § tribunallagen, men med de tillägg som redovisats ovan. Det innebär att det även i dessa fall bör föreskrivas en presumtion för anhållande på domstolens begäran och att också här den utredning som domstolen lämnar till stöd för att den som avses med ansökan har begått det uppgivna brottet normalt skall anses vara tillräcklig för användningen av tvångsmedel. Motsvarande förändringar bör göras i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

Bestämmelserna i 6 § tribunallagen bygger på 23 § utlämningslagen och är, till skillnad från Lagrådets utkast till text, tillämpliga också för andra syften än att säkerställa en senare utlämning. De är utformade så att de också kan omfatta en person som kallas på det sätt som avses i artikel 58:7. Ett beslut om kallelse förutsätter att det i och för sig finns grund för häktning men att en kallelse anses vara tillräcklig för att personen skall infinna sig vid domstolen. Om åtgärden misslyckas kan ett häktningsbeslut och en begäran om överlämnande följa. Enligt rege- ringens mening bör Sverige lämna domstolen och tribunalerna samma möjligheter till bistånd som en annan stat kan få.

101

Användning av andra tvångsmedel

Prop. 2001/02:88

Bestämmelserna i 5 § tribunallagen omfattar, liksom motsvarande regler

 

i utlämningslagstiftningen, även användning av andra tvångsmedel än

 

häktning i ett ärende om utlämning. Svensk åklagare kan alltså använda

 

olika tvångsmedel inom ramen för ett utlämningsärende. I utlämnings-

 

lagen – men inte i tribunallagen – finns också möjligheter att besluta om

 

beslag i samband med provisoriska personella tvångsmedel (se 23 §

 

första stycket utlämningslagen). För att tvångsmedel skall få användas i

 

utlämningsärendet krävs att de förutsättningar som i allmänhet gäller i

 

brottmål enligt svensk rätt är uppfyllda.

 

I lagrådsremissen föreslogs att den ordning som gäller enligt tribunal-

 

lagen skall gälla också i förhållande till Internationella brottmåls-

 

domstolen. Remissen innehöll också, efter mönster av 21 § utlämnings-

 

lagen, en särskild regel om att egendom som tagits i beslag enligt dessa

 

regler får lämnas över till domstolen efter beslut av regeringen.

 

Såsom Lagrådet har anfört i sitt yttrande ställer Romstadgan inte krav

 

på andra former av tvångsmedel än sådana som kan behövas för att

 

uppfylla skyldigheten att överlämna den eftersökte till domstolen.

 

Regeringen delar Lagrådets uppfattning att, om domstolen vill ha hjälp

 

med andra tvångsmedel än frihetsberövande åtgärder så får detta ske med

 

stöd av bestämmelserna om rättslig hjälp. Detta gäller redan i förhållande

 

till tribunalerna. Bestämmelsen i 5 § tribunallagen om att tvångsmedel

 

får användas i ett utlämningsärende kan således inte utnyttjas för att

 

verkställa en tribunals ansökan om beslag.

 

Bestämmelsen i 5 § tribunallagen kan däremot användas av Riks-

 

åklagaren inom ramen för den utredning han skall göra enligt 4 §

 

tribunallagen. Det handlar således om att svensk åklagare använder

 

tvångsmedel på eget initiativ. Denna möjlighet bör Riksåklagaren enligt

 

regeringens mening ha också i ett ärende om överlämnande till Interna-

 

tionella brottmålsdomstolen. Detta ställningstagande är en naturlig följd

 

av regeringens ställningstagande i avsnitt 6.4.4, att utlämningslagens och

 

tribunallagens regler om att Riksåklagaren skall verkställa nödvändig

 

utredning i ärendet om överlämnande innan yttrande avges till

 

regeringen, skall gälla också i förhållande till Internationella brottmåls-

 

domstolen.

 

En annan situation då det kan bli aktuellt för svensk åklagare att på

 

eget initiativ besluta om beslag i ett utlämningsärende är om graverande

 

bevisning, ett förfalskat pass eller liknande påträffas i samband med att

 

den eftersökte personen grips. Regeringen anser att även denna möjlighet

 

bör stå till buds i ett ärende om överlämnande till Internationella

 

brottmålsdomstolen.

 

Enligt regeringens mening bör utrymmet för tvångsmedelsanvändning

 

i förhållande till domstolen således inte vara mindre än vad som gäller i

 

förhållande till en annan stat. Det är också en utgångspunkt som kommit

 

tydligt till uttryck i Romstadgan (se särskilt artikel 93:1 l) och den

 

ordning som redan gäller för tribunalernas del.

 

Regeringen ser inga skäl till att inte också utlämningslagens regler om

 

beslag i samband med provisoriskt anhållande skall kunna användas i

 

förhållande till tribunalerna och Internationella brottmålsdomstolen. Vårt

 

förslag innehåller därför bestämmelser även om detta.

 

102

Om domstolen eller en tribunal vill att egendom som tagits i beslag Prop. 2001/02:88 skall överlämnas till domstolen eller tribunalen bör däremot en annan

ordning än den som föreslogs i lagrådsremissen väljas. Såsom Lagrådet har förordat bör i sådana fall reglerna om rättslig hjälp tillämpas. Det innebär att, om domstolen eller tribunalen får kännedom om att ett beslag gjorts och begär att den beslagtagna egendomen skall överlämnas till den, åklagaren får begära rättens prövning av beslaget och frågan om egendomen skall överlämnas enligt 4 kap. 16 § andra stycket, 21 och 22 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (jfr avsnitt 6.3.5). Denna lösning avviker från den ordning som gäller i vanliga utlämningsärenden enligt 21 § utlämningslagen. Sistnämnda bestämmelse tillkom i samband med Sveriges tillträde till 1957 års utlämningskonvention och vid en tidpunkt när regler saknades i svensk rätt om överlämnande av beslagtagen egendom till en annan stat och det bör övervägas om den på sikt bör utmönstras ur utlämningslagen.

6.4.3Ansökningens innehåll

Regeringens förslag: Reglerna om vad en ansökan skall innehålla och hur den kan översändas skall vara desamma som enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft någon invändning mot

förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I enlighet med vad som har anförts beträffande rättslig hjälp i övrigt (se avsnitt 6.3.3) skall ansökningar från Internationella brottmålsdomstolen alltid ges in till Justitiedepartementet. Detta överensstämmer med vad som från den 1 oktober 2001 gäller för framställningar om utlämning enligt 14 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, utlämningslagen (se prop. 2000/01:83, bet. 2000/01:JuU26, rskr. 2000/01:281, SFS 2001:612).

Enligt Romstadgan skall domstolens framställning om häktning och överlämnande för lagföring vara skriftlig (artikel 91:1). I brådskande fall får den skickas med andra kommunikationsmedel såsom telefax eller elektronisk post och skall i så fall därefter bekräftas på vanligt sätt. Den nya bestämmelse om kommunikationsmetoder m.m. i 14 § första stycket utlämningslagen som har trätt i kraft den 1 oktober 2001 (SFS 2001:612)

– och som överensstämmer med motsvarande regler i 2 kap. 4 § fjärde stycket lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 6.3.3) – uppfyller stadgans krav. Stadgan innehåller även bestäm- melser om de uppgifter som skall framgå i ett beslut om häktning (artikel 58:3) och om vad framställningen skall innehålla (artikel 91:2). Särskilda föreskrifter gäller för det fall den eftersökte redan är dömd av domstolen (artikel 91:3).

Stadgans föreskrifter om framställningens innehåll motsvarar vad som krävs för framställningar om utlämning enligt 14 § andra stycket utläm- ningslagen. Att uppgifter om den eftersöktes nationalitet och hemvist skall anges framgår dock inte klart av stadgans bestämmelser och dom-

stolen bör på lämpligt sätt underrättas om detta krav (jfr artikel 91:2 c).

103

Föreskrifterna om framställningen och dess innehåll i 14 § utlämnings- Prop. 2001/02:88 lagen bör därför gälla även i förhållande till Internationella brottmåls-

domstolen. Därmed omfattas även en ansökan om tvångsmedel i ett ärende om överlämnande. Sverige har i samband med tillträdet till stadgan förklarat att framställningar på engelska eller svenska godtas (se prop. 2000/01:122 s. 99).

När det gäller en ansökan om provisoriskt anhållande avviker stadgans bestämmelser något från vad som gäller beträffande häktning och överlämnande (artikel 92:2). Det hänger samman med kravet att de förstnämnda åtgärderna endast får begäras i brådskande fall och att det då inte alltid finns ett häktningsbeslut. Däremot skall framställningen inne- hålla uppgifter bl.a. om den eftersökte och var denne uppehåller sig, om brottets beskaffenhet samt, om möjligt, tid och plats för brottet. För att åtgärder av det slag som nu avses skall kunna tillhandahållas krävs att domstolen förser åklagaren med uppgifter som är tillräckliga för att vidta åtgärden enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. De uppgifter som en sådan ansökan skall innehålla enligt stadgan tillgodoser detta ända- mål. I 23 § utlämningslagen finns inga närmare föreskrifter om framställ- ningens innehåll och några sådana behövs inte heller i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.

6.4.4Förfarandet

Regeringens förslag: Det förfarande som gäller för de internationella brottmålstribunalerna skall också tillämpas i förhållande till Interna- tionella brottmålsdomstolen. Dessutom skall det vara möjligt att i huvudsak tillämpa det förenklade förfarande för överlämnande som motsvarar utlämningslagens förenklade förfarande för utlämning till EU:s medlemsstater. Beslut om överlämnande enligt det förenklade förfarandet skall dock alltid fattas av regeringen.

En ansökan om överlämnande efter det att ett provisoriskt anhål- lande skett eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades skall göras inom 60 dagar.

Domstolen skall ges möjlighet att lämna synpunkter innan den som har berövats friheten friges eller meddelas reseförbud eller anmälningsskyldighet i stället för att vara anhållen eller häktad.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Alla remissinstanser utom en har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran. Stockholms tingsrätt har invänt mot förslaget att lämna tidsfristen för en ansökan efter ett provisoriskt anhållande öppen med hänvisning till domstolens interna regler och före- slagit den frist som föreskrivs i utlämningslagen i stället bör gälla. Malmö tingsrätt har tilläggsvis föreslagit att den särskilda ordning för överklagande av tingsrätts beslut om tvångsmedel som gäller enligt utlämningslagen skall införas i förhållande till domstolen.

104

Prop. 2001/02:88

Skälen för regeringens förslag:

Förfarandet i ärenden om överlämnande till domstolen

 

Nationella förfaranderegler skall tillämpas vid prövningen av Internatio-

 

nella brottmålsdomstolens begäran om överlämnande till domstolen

 

(artikel 89:1) och stadgan innehåller inga anvisningar hur detta för-

 

farande bör vara utformat. I utlämningslagstiftningen varierar förfarandet

 

och beslutsfattaren i olika situationer.

 

När det gäller tribunalerna föreskrivs ett särskilt förfarande, som dock i

 

stora delar överensstämmer med det ordinarie förfarandet i utlämnings-

 

lagen (se 3 och 4 §§ lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den

 

internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

 

tribunallagen, och prop. 1993/94:142 s. 35 f.). Förfarandet innebär att det

 

alltid är regeringen som skall fatta beslut om överlämnande för lagföring

 

(”utlämning” enligt tribunallagen) och att detta alltid skall föregås av ett

 

yttrande från Riksåklagaren. Till grund för sitt yttrande skall Riks-

 

åklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad som gäller vid

 

en förundersökning i brottmål. Motsvarande gäller enligt 16 § första

 

stycket utlämningslagen. Om det finns särskilda skäl skall regeringen

 

även inhämta ett yttrande från Högsta domstolen, vilket delvis motsvarar

 

vad som gäller enligt 15 a § lagen (1959:254) om utlämning för brott till

 

Danmark, Finland, Island och Norge, nordiska utlämningslagen (se prop.

 

1993/94:142 s. 31).

 

Lagrådet har i huvudsak tillstyrkt förfarandet, men ifrågasatt behovet

 

av att Riksåklagaren till grund för sitt yttrande skall låta verkställa nöd-

 

vändig utredning enligt vad som gäller vid förundersökning i brottmål.

 

Medan det vid tillämpningen av utlämningslagen är viktigt att undersöka

 

om olika förutsättningar för utlämning är uppfyllda, t.ex. att det finns en

 

grundad brottsmisstanke mot den som begärs utlämnad, är utrymmet för

 

att vägra överlämnande till domstolen, enligt Lagrådet, ytterst begrän-

 

sade och graden av misstanke skall inte prövas av svenska myndigheter.

 

Enligt Lagrådet behövs det därför inte någon motsvarande utrednings-

 

plikt för att göra den kontroll av identitet och andra formaliteter som

 

krävs i dessa fall.

 

Regeringen delar Lagrådets uppfattning att den utredning som är

 

nödvändig i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen och

 

tribunalerna är mer begränsad än i ett förfarande enligt utlämningslagen.

 

Enligt regeringens mening är det emellertid angeläget att se till att

 

utredningen inte inskränks till att gälla kontroll av identitet och andra

 

formaliteter, utan kan omfatta också vissa andra frågor som utreds i

 

vanliga utlämningsärenden. Det gäller den eftersöktes inställning och

 

eventuella samtycke till utlämning, om tvångsmedel behöver användas,

 

frågan om förordnande av offentlig försvarare och kontroll av om den

 

eftersökte är föremål för förundersökning, åtal eller dom som innebär

 

fängelse eller annat omhändertagande på anstalt. Detta sker i vanliga

 

utlämningsärenden i allmänhet genom att den eftersökte förhörs, varvid

 

rättegångsbalkens regler om förundersökning i brottmål tillämpas.

 

Regleringen ger även utrymme för att vid behov tillgripa vissa tvångs-

 

åtgärder. Härtill skall vissa formella uppgifter såsom medborgerskap,

105

tidigare domar m.m. tas fram. Ett motsvarande behov av utredning finns

Prop. 2001/02:88

enligt regeringens mening också i förhållande till domstolen och

 

tribunalerna. Regeringen föreslår därför att det förfarande som föreskrivs

 

i 4 § tribunallagen skall gälla även i förhållande till Internationella

 

brottmålsdomstolen.

 

I likhet med vad som gäller beträffande tribunalerna – se 8 § tribunal-

 

lagen – bör det föreskrivas att ett beslut om överlämnande till domstolen

 

skall verkställas av polismyndigheten och att den som skall överlämnas

 

får omhändertas under högst 24 timmar.

 

Förenklat förfarande i ärenden om överlämnande

 

Romstadgan innehåller bestämmelser om ett förenklat överlämnande-

 

förfarande i fall när ett provisoriskt anhållande skett på domstolens

 

begäran och den eftersökte under tidsfristen medger att bli överlämnad

 

till domstolen (artikel 92:3). Romstadgan förpliktar inte de anslutna

 

staterna att införa ett förenklat förfarande utan detta skall bara ske om det

 

är tillåtet enligt nationell rätt. Bestämmelser om förenklat förfarande

 

finns i den svenska utlämningslagstiftningen. Frågan har inte

 

aktualiserats i förhållande till tribunalerna.

 

Enligt 28–39 §§ utlämningslagen får ett förenklat utlämningsförfa-

 

rande tillämpas vid utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen.

 

Förfarandet innebär bl.a. att utlämning under vissa förutsättningar får ske

 

med den eftersöktes samtycke, även utan att en framställning om utläm-

 

ning lämnas (28 och 30 §§). En eftersökt som inte är svensk medborgare

 

kan också medge att bli ställd till ansvar eller straffas för brott utan att

 

den s.k. specialitetsprincipen tillämpas samt medge vidareutlämning till

 

en annan medlemsstat i Europeiska Unionen (32 §). Vissa uppgifter

 

måste lämnas av den stat som söker personen i fråga (29 §) och åklagaren

 

skall enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål utreda om

 

förutsättningarna för överlämnande är uppfyllda (31 §). Lagen innehåller

 

även bestämmelser beträffande den eftersöktes samtycke som bl.a. avser

 

att skydda den aktuella personen (32 §).

 

Underrättelser skall lämnas till den begärande staten (32 §) och detta

 

skall ske genom direktkontakt mellan åklagaren och den myndighet som

 

gjort eftersökningen (se prop. 1996/97:88 s. 31). Om samtycke till

 

utlämning lämnas skall ärendet överlämnas till Riksåklagaren som i

 

uppenbara fall får besluta om utlämning (33 § första stycket). I andra fall

 

fattar chefen för Justitiedepartementet eller, beträffande konkurrerande

 

ansökningar och avslag, regeringen beslut i utlämningsfrågan (33 § första

 

stycket). Vissa tidsfrister gäller för beslut om utlämning och verkställig-

 

het av beslutet (33 § andra stycket och 34 §). Om chefen för Justitie-

 

departementet finner att utlämning inte kan äga rum enligt det förenklade

 

förfarandet kan istället en tidsfrist fastställas för ingivande av en

 

framställning om utlämning (35 §) och särskilda regler gäller för

 

förlängning av en sådan tidsfrist när ett samtycke återkallas (36 §).

 

Föreskrifter finns även om ersättning till offentlig försvarare (37 §),

 

begränsningar i rätten att överklaga vissa beslut (38 §) och beslut om

 

överlämnande av beslagtagen egendom (39 §).

 

Eftersom svensk rätt tillåter ett förenklat förfarande skall detta även

 

utsträckas till att gälla i förhållande till Internationella brottmåls-

106

domstolen. Förfarandet bör i huvudsak överensstämma med det

Prop. 2001/02:88

förenklade förfarande som föreskrivs i 29–36 §§ utlämningslagen, vilket

 

uppfyller det krav som ställs i stadgan (artikel 92:3). Beslut om över-

 

lämnande bör dock i dessa fall alltid fattas av regeringen. Kravet på de

 

uppgifter som enligt 29 § utlämningslagen måste tillhandahållas för att

 

ett förenklat förfarande skall kunna tillämpas uppfylls genom stadgans

 

föreskrifter om vad domstolens ansökan om ett provisoriskt anhållande

 

skall innehålla (artikel 92:2). Det krävs ingen motsvarighet till 39 §

 

utlämningslagen om att lämna över egendom som tagits i beslag i ett

 

överlämnandeärende. Såsom redovisats i avsnitt 6.4.2 (under rubriken

 

Användning av andra tvångsmedel) skall frågor om överlämnande av

 

beslagtagen egendom till Internationella brottmålsdomstolen prövas

 

enligt reglerna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

 

brottmål. Frågan om den eftersöktes medgivande till undantag från

 

specialitetsprincipen enligt de nu aktuella reglerna behandlas närmare i

 

avsnitt 6.4.5. Frågor om tidsfrist för en ansökan om överlämnande sedan

 

provisoriskt tvångsmedel beslutats (jfr 32 § och 34–36 §§ utlämnings-

 

lagen) redovisas särskilt nedan.

 

Förfarandet och tidsfrister vid användning av tvångsmedel

 

Att domstolsprövning skall äga rum vid tvångsmedelsanvändning följer

 

såväl av regeringsformen som av artikel 5 i Europakonventionen, vilken

 

gäller som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska

 

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

 

grundläggande friheterna. Detta krav är, såvitt gäller de internationella

 

brottmålstribunalerna, uppfyllt genom det förfarande som föreskrivs i 5

 

och 6 §§ tribunallagen.

 

Beträffande förfarandet för tvångsmedel i ett ärende om överlämnande

 

till Internationella brottmålsdomstolen bör de regler som föreskrivs i 5 §

 

tribunallagen tjäna som utgångspunkt. I avsnitt 6.4.2 har frågor om en

 

presumtion för häktning, kravet på utredning om brottsmisstanke vid

 

tvångsmedelsanvändning och vilka tvångsmedel som bör kunna använ-

 

das i ett ärende om överlämnande redovisats.

 

När det gäller anhållande, reseförbud och anmälningsskyldighet i annat

 

fall hänvisar 6 § tribunallagen till det förfarande som föreskrivs i 23 §

 

andra–fjärde styckena utlämningslagen. Anpassade till Internationella

 

brottmålsdomstolen skulle detta innebära att åklagarens beslut om

 

tvångsmedel omedelbart skall anmälas till rätten som prövar åtgärden.

 

Den som anhållits eller underkastats reseförbud eller anmälnings-

 

skyldighet får begära att ny förhandling inom tre veckor från det att

 

beslut senast har meddelats.

 

Om rätten beslutar att åtgärden skall bestå skall chefen för Justitie-

 

departementet underrättas. Förutom i det fall då hinder mot överläm-

 

nande föreligger och regeringen därför upphäver den beslutade åtgärden

 

skall chefen för Justitiedepartementet underrätta domstolen om åtgärden

 

och ange en viss tid inom vilken en ansökan om överlämnande måste

 

göras. Den tiden får, enligt 23 § andra stycket utlämningslagen, inte vara

 

längre än 40 dagar från den dag personen anhölls eller reseförbudet eller

 

anmälningsskyldigheten meddelades. Om ingen ansökan görs inom den

 

utsatta tiden skall åtgärden upphöra. Beträffande den som är anhållen och

107

som begärs överlämnad skall en häktningsframställning göras senast på Prop. 2001/02:88 åttonde dagen efter det att Riksåklagaren fick del av ansökningen om

överlämnande. Om så inte sker skall den anhållne omedelbart friges.

I enlighet med vad som sagts i avsnitt 6.4.2 skall utrymmet för provi- soriska tvångsmedel på Internationella brottmålsdomstolens begäran vara detsamma som enligt 6 § tribunallagen. Även det förfarande som föreskrivs i 6 § tribunallagen bör tillämpas i förhållande till domstolen, utom såvitt avser tidsfristen för en ansökan om överlämnande där en särskild bestämmelse behövs.

Enligt stadgan skall den provisoriskt anhållne friges om ingen fram- ställning om överlämnande till domstolen har gjorts inom den tidsfrist som bestäms i domstolens bevis- och förfaranderegler (artikel 92:3). Det innebär att tidsfristen inte kommer att vara slutligt fastställd förrän dessa regler antas av stadgepartsförsamlingen, dvs. sedan stadgan har trätt i kraft. Det finns anledning att utgå från att den tid som kommer att föreskrivas där avviker från den tidsgräns som nu anges i utlämnings- lagen och som motsvarar vad som avtalats i 1957 års europeiska utläm- ningskonvention (artikel 16:4, se SÖ 1959:65). Även för domstolens del kommer tidsgränsen att bestämmas av de stater som ansluter sig till en internationell överenskommelse. Därvid kommer en avvägning göras mellan den anhållnes intressen och domstolens behov för att kunna göra en ansökan om överlämnande. I det sammanhanget måste beaktas att de aktuella brotten och utredningen av dessa ofta är mycket komplexa samt att ett tillfälle att faktiskt få tag på en misstänkt – som annars kanske är praktiskt sett omöjlig att nå – kan uppstå med mycket kort varsel och vid en tidpunkt när domstolens utredning är i ett relativt tidigt skede.

I förhandlingarna om bevis- och förfarandereglerna har en tidsfrist om 60 dagar vunnit brett stöd och den finns nu intagen i det utkast som skall föreläggas stadgepartsförsamlingen för antagande. Lagrådet har, liksom en remissinstans, förordat att en central tidsfrist av detta slag på ett tydligt sätt anges i lagtexten. Lagrådets förslag är att tidsfristen bestäms till 60 dagar från gripandet. Regeringen delar Lagrådets uppfattning. Med hänsyn till bedömningen i avsnitt 6.4.2 angående omfattningen och utformningen av reglerna om provisoriska tvångsmedel bör dock tids- fristen, i likhet med vad som gäller enligt 23 § andra stycket utlämnings- lagen, räknas från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades.

Även vid det förenklade förfarandet bör, såsom Lagrådet föreslagit, tidsfristen för en ansökan om överlämnande efter det att provisoriska tvångsmedel har vidtagits tydligt framgå av lagen och överensstämma med vad som sagts ovan.

Lagrådet har även påpekat att tribunallagens regler, som har bestäm- melser i utlämningslagen som förebilder, är utformade på ett ålder- domligt och svårtillgängligt sätt. Regeringen har beaktat de redaktionella synpunkter som Lagrådet lämnat, bl.a. för att klargöra skillnaden mellan provisoriska tvångsmedel och tvångsmedel i samband med en ansökan om överlämnande, och återkommer till dessa i författningskommentaren.

108

Reseförbud eller anmälningsskyldighet som alternativ till frihetsberövande

Prop. 2001/02:88

Enligt stadgan skall den nationella domstolen ge Internationella brott-

 

målsdomstolen möjlighet att lämna synpunkter samt beakta dessa innan

 

beslut fattas om tillfällig frigivning av den som domstolen har begärt

 

häktad eller provisoriskt anhållen (artikel 59:4–5). I enlighet med vad

 

som har föreslagits i avsnitt 6.4.2 kommer de svenska reglerna att bygga

 

på den ordning för frihetsberövanden som i allmänhet gäller. Det

 

kommer dock att finnas en presumtion för att häktning eller provisoriskt

 

anhållande skall ske på domstolens begäran och särskilda bestämmelser

 

om den utredning som krävs beträffande brottsmisstanken. Med hänsyn

 

till dessa regler samt till de aktuella brottens svårhetsgrad är det mindre

 

troligt att en svensk domstol kommer att besluta om annat än ett frihets-

 

berövande när så begärs av domstolen. Trots detta kan det ändå finnas

 

fall när den svenska domstolen överväger att försätta den eftersökte på fri

 

fot eller att i stället för häktning eller anhållande besluta om en mindre

 

ingripande tvångsåtgärd, främst reseförbud eller anmälningsskyldighet. I

 

ett sådant fall måste stadgans särskilda krav på prövningen och på

 

kommunikation med domstolen tillgodoses.

 

Om det är tillräckligt får, enligt 25 kap. 1 § första stycket rättegångs-

 

balken, reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas för den som är

 

skäligen misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse när det finns

 

risk för att personen avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring

 

och straff men inte anledning i övrigt att anhålla eller häkta denne. Enligt

 

paragrafens andra stycke får sådana åtgärder också meddelas i andra fall

 

om skäl för häktning eller anhållande föreligger men det kan antas att

 

syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälnings-

 

skyldighet. I de angivna situationerna finns det alltså utrymme för att

 

tillgodose de stränga krav som stadgan ställer för s.k. tillfällig frigivning

 

i artikel 59. Syftet med frihetsberövandet är ju att möjliggöra ett följande

 

överlämnande av personen till domstolen och brottslighetens allvarliga

 

karaktär vägs också in i bedömningen. Därmed är det inte nödvändigt att

 

föreskriva särskilda bestämmelser om villkoren för reseförbud och

 

anmälningsskyldighet med anledning av stadgans föreskrifter.

 

I de situationer som här omtalas behövs det däremot en särskild

 

bestämmelse som tillgodoser stadgans krav att domstolen skall ges

 

möjlighet att lämna rekommendationer innan ett beslut meddelas om att

 

frige eller meddela reseförbud eller anmälningsskyldighet för den som

 

domstolen har begärt häktad eller provisoriskt anhållen. Beträffande

 

placering och utformning av bestämmelsen har regeringen tagit intryck

 

av det förslag som Lagrådet har lämnat, vilket också redovisas i

 

författningskommentaren.

 

Överklagande av tingsrätts beslut om tvångsmedel

 

Regeringens förslag att de bestämmelser som i allmänhet gäller för

 

tvångsmedel i brottmål också skall gälla beträffande tvångsmedel i ett

 

ärende om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen medför

 

även att den vanliga instansordningen vid överklagande skall tillämpas.

 

Tingsrätts beslut skall därmed överklagas till hovrätten. Det är den

 

ordning som i dag gäller i förhållande till de internationella brottmåls-

109

 

tribunalerna enligt 5 § tribunallagen. Detta avviker från bestämmelserna i Prop. 2001/02:88 16 § utlämningslagen som i stället föreskriver att en tingsrätts beslut om

tvångsmedel skall överklagas direkt till Högsta domstolen. Den särskilda regeln i utlämningslagen hänger samman med att Högsta domstolen enligt den lagen skall pröva förutsättningarna för utlämning i de fall då den som begärs utlämnad inte har samtyckt till att han eller hon utlämnas. I konsekvens med att Högsta domstolen normalt inte skall göra en sådan prövning av en framställning om utlämning till en tribunal anvisar tribunallagen i stället att rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande av beslut om tvångsmedel skall gälla (prop. 1993/94:142

s.36).

Malmö tingsrätt har i sitt remissyttrande föreslagit att utlämnings-

lagens ordning för överklagande av beslut om tvångsmedel skall gälla också i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. För detta talar naturligtvis intresset av att tillhandahålla ett förfarande som är så snabbt som möjligt och som inskränker möjligheterna att förhala ett överläm- nande till domstolen genom överklaganden. Högsta domstolens roll i förfarandet vid en begäran om överlämnande till domstolen föreslås dock vara densamma som i förhållande till tribunalerna. Därmed gäller även här de skäl som anfördes i förarbetena till tribunallagen. Det är vidare sedan gammalt en grundläggande princip att förfarandet i utlämnings- ärenden bör utformas med anknytning i största möjliga utsträckning till de allmänna grunderna för rättegången i brottmål (se t.ex. prop. 1957:156 s. 78). Härtill kommer att hovrätten regelmässigt behandlar överklagade beslut om tvångsmedel med förtur varför ett överklagande i allmänhet inte innebär någon beaktansvärd försening i förfarandet. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar för att även i förhållande till domstolen tillämpa rättegångsbalkens allmänna regler om överklagande av beslut om tvångsmedel.

6.4.5Specialitetsprincipen

Regeringens förslag: Den som har överlämnats till Internationella brottmålsdomstolen för lagföring får ställas till ansvar för annan gärning som har begåtts före överlämnandet än den som överläm- nandet har avsett. Därmed gäller inte den s.k. specialitetsprincipen i detta avseende.

Regeringen får medge att den som har överlämnats till Internatio- nella brottmålsdomstolen får överföras därifrån till en annan stat för lagföring under förutsättning att utlämning från Sverige lagligen hade kunnat ske. Om ett sådant medgivande inte lämnas skall regeringen i stället begära att den överlämnade personen skall återföras till Sverige.

Dessa bestämmelser gäller även när ett förenklat förfarande för överlämnande till domstolen tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, men behandlar inte vad som skall gälla vid tillämpning av det förenklade förfarandet för överlämnande.

110

Remissinstanserna har godtagit förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Specialitetsprincipen, som ofta förekommer i samband med utlämning för brott mellan stater, innebär att den begärande staten inte får lagföra den som har utlämnats för andra brott än det för vilket utlämning beviljats. Den begärande staten får inte heller vidareutlämna den utlämnade till en tredje stat. I allmänhet finns det föreskrifter om att den anmodade staten kan medge undantag från förbudet. I Sverige finns bestämmelser om specialitetsprincipen och om undantag från denna i 12 och 24 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) samt i 7 och 18 §§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Ett generellt undantag från specialitetsprincipen har trätt i kraft den 1 oktober 2001 beträffande den som inte är svensk medborgare och som utlämnas till en medlemsstat i EU (12 a § utläm- ningslagen, se prop. 2000/01:83, bet. 2000/01:JuU26, rskr. 2000/01:281, SFS 2001:612). Sverige tillämpar inte specialitetsprincipen i förhållande till tribunalerna.

Stadgan innehåller bestämmelser om att specialitetsprincipen skall tillämpas (artikel 101). Föreskriften innebär att en misstänkt eller tilltalad som överlämnats till domstolen inte får bli åtalad, bestraffad eller berövad friheten för någon annan gärning som har begåtts före överlämnandet än den gärning som överlämnandet har grundats på. Domstolen har dock möjlighet att begära undantag från detta förbud från den staten som överlämnat personen och anslutna stater skall sträva efter att meddela sådana undantag. Det behövs framförallt i de fall då åklagaren söker tillägg till åtalet (artikel 61).

Stadgans specialitetsprincip har även varit föremål för behandling under förhandlingarna om bevis- och förfaranderegler. Det har framför- allt avsett frågan om utlämning från domstolen till en stat i situationer när domstolen har förklarat att processförutsättningar saknas på grund av att saken är föremål för lagföring i en annan stat (artikel 17:1 a) och den staten också begärt att den misstänkte skall överföras dit för att lagföras. Särskilt vissa stater som normalt inte utlämnar egna medborgare på grund av brott har varit måna om att de medborgare som överlämnas till domstolen inte automatiskt kan föras vidare till en annan stat för lagföring. Förslaget till bevis- och förfaranderegler innehåller därför en bestämmelse om att den stat som ursprungligen har överlämnat personen till domstolen har möjlighet att begära att personen återförs dit i fall då domstolen har beslutat att processförutsättningar saknas på grund av nationella lagföringsåtgärder. Därmed förhindras att personen överförs till en annan stat för lagföring.

Med hänsyn till de brott som är aktuella och det faktum att krav på dubbel straffbarhet inte tillåts, kan det inte anses vara påkallat att tillämpa specialitetsprincipen i förhållande till Internationella brottmåls- domstolen när det gäller åtal, bestraffning och frihetsberövanden som sker i dess egna förfaranden. Detta bör framgå av lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Som Lagrådet har påpekat måste domstolen, för att uppfylla de krav som stadgan ställer (artikel 102:2), i varje enskilt fall begära den överlämnande statens medgivande om undantag från specialitetsprincipen och den svenska bestämmelsen

Prop. 2001/02:88

111

bör därför, i enlighet med Lagrådets förslag, utformas som en dispens- Prop. 2001/02:88 regel med regeringen som beslutsfattare.

Enligt regeringens mening finns det anledning att bevara möjligheten att kunna begära att den som har överlämnats från Sverige till domstolen för lagföring skall återföras hit om domstolen beslutar att den inte får pröva saken. Det är särskilt aktuellt när det gäller en svensk medborgare som har överlämnats till domstolen. De särskilda regler som gäller för förhållandet mellan domstolen och nationella rättsordningar motiverar att det här väljs en annan lösning väljs än den som gäller för de internationella brottmålstribunalerna.

Bestämmelsen bör utformas så att regeringen får medge att den som har överlämnats till domstolen får överföras till en annan stat för lagföring. Ett sådant medgivande bör bara få lämnas om utlämning direkt från Sverige till den aktuella staten lagligen hade kunnat äga rum. Detta överensstämmer med villkoren för ett sådant medgivande enligt 24 § utlämningslagen och 18 § nordiska utlämningslagen. Om medgivande inte lämnas skall regeringen i stället hos domstolen begära att personen återförs till Sverige. Det bör framhållas att bestämmelsen måste begränsas till att avse de situationer som avser överförande av någon från domstolen för lagföring. I fråga om t.ex. överförande från domstolen till en stat för straffverkställighet gäller andra bestämmelser i stadgan som innebär att domstolen har full beslutanderätt i frågan, se avsnitt 6.8.1.

Såsom Lagrådet har föreslagit bör prövningen göras enligt reglerna i 24 § utlämningslagen eller 18 § nordiska utlämningslagen, vilket bl.a. innebär att Högsta domstolen i vissa fall skall pröva om det finns hinder mot utlämning.

Härtill måste övervägas hur de nu beskrivna bestämmelserna om utvidgad lagföring och vidareutlämning bör förhålla sig till tillämpningen av det förenklade förfarande för överlämnande till domstolen som har beskrivits i avsnitt 6.4.4. Enligt det förenklade förfarande för utlämning till en annan medlemsstat i Europeiska Unionen som föreskrivs i utlämningslagen och som, enligt vad som föreslagits ovan, i huvudsak bör tillämpas också i förhållande till domstolen kan den eftersökte, förutom samtycke till utlämning från Sverige, också medge rätt för den ansökande staten att utvidga lagföringen och att utlämna honom eller henne till en annan EU-stat (32 § första stycket utlämningslagen). Detta gäller dock inte beträffande svenska medborgare (32 § tredje stycket samma lag). De regler om utvidgad lagföring och vidareutlämning som föreslagits gälla i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen avviker från den ordning som anvisas för det förenklade förfarandet och är avsedda att tillämpas oavsett den eftersökte personens medgivande eller nationalitet. De särskilda regler som har föreslagits för domstolen bör även tillämpas när överlämnandet sker enligt det förenklade förfarandet. Det förenklade förfarandet för överlämnande till domstolen bör därför bara omfatta frågan om överlämnande och den särskilda bestämmelsen om medgivande till utvidgad lagföring och vidare- utlämning alltså inte tillämpas. Detta förhållande, vilket inte behandlades i promemorian, bör framgå i lagen.

112

6.4.6Transitering av frihetsberövade genom Sverige

Regeringens förslag: Chefen för Justitiedepartementet får medge att misstänkta, tilltalade eller dömda transporteras genom Sverige mellan en annan stat och Internationella brottmålsdomstolen. Tillstånd skall inte krävas vid flygtransport utan planerad mellanlandning i Sverige. Även svenska medborgare skall kunna transiteras. Vidare införs regler som innebär att ett frihetsberövande skall bestå under transiteringen och att polismyndighet vid behov får ta den som transporteras i förvar, bl.a. i det fall då en oplanerad landning sker i landet. För tvångsmedel i ett ärende om transitering gäller samma regler som i ett ärende om överlämnande till domstolen.

Motsvarande bestämmelser införs även i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot förslagen. Riksåklagaren har emellertid påpekat att promemorians lagförslag bör förtydligas avseende möjligheten till förvarstagande i samband med tillfällig överföring av en frihetsberövad för person för förhör m.m. i Sverige (4 kap. 34 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål). Åklagarmyndigheten i Malmö har tagit upp frågan om s.k. restriktioner i samband med att någon som transiteras tas i förvar och föreslagit att särskilda bestämmelser om detta skall införas. Åklagarmyndigheten har även föreslagit att bestämmel- serna om transitering utformas så att det tydligt framgår att de är tillämp- liga i samband med utlämning för brott mot domstolens rättskipning. Åklagarmyndigheten i Umeå har begärt klarlägganden i samma frågor.

Skälen för regeringens förslag: I det internationella rättsliga sam- arbetet finns det behov av att i olika situationer kunna transportera en frihetsberövad person från en stat till en annan över en tredje stats territorium. Behov av sådan transitering uppstår framförallt vid utläm- ning, överförande av en frihetsberövad för förhör m.m. och överförande för straffverkställighet. I Romstadgan finns särskilda bestämmelser om transitering vid överlämnande av en misstänkt eller tilltalad till dom- stolen för lagföring, dvs. i utlämningsfallet, men som inte avser övriga situationer (artikel 89:3), se vidare nedan.

Transitering i förhållande till tribunalerna

I förhållande till de internationella brottmålstribunalerna, vars stadgor inte innehåller några föreskrifter om transitering, gäller olika regler för de olika situationerna.

Enligt 7 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den inter- nationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) skall reglerna om transitering enligt 26 § första stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) tillämpas även i förhållande till tribunalerna. Det innebär att chefen för Justitie- departementet kan medge att en person som utlämnats till en tribunal från

Prop. 2001/02:88

113

en annan stat får transporteras genom Sverige under förutsättning att den Prop. 2001/02:88 som utlämnas inte är svensk medborgare och att det inte heller i övrigt

finns synnerliga skäl mot åtgärden. Utlämningslagen innehåller en annan ordning för transitering vid utlämning mellan nordiska länder, vilken alltså inte gäller i förhållande till tribunalerna. Vid utlämning till en annan nordisk stat får transitering medges även beträffande en svensk medborgare om personen hade kunna utlämnas från Sverige till den staten (26 § andra stycket utlämningslagen). Genom en lagändring som föreslagits i prop. 2000/01:83 utvidgas den senare bestämmelsen – som en konsekvens av övriga förslag – till att även avse transitering till en medlemsstat i Europeiska unionen (SFS 2001:612 som har trätt i kraft den 1 oktober 2001). Transitering genom Sverige av en person som utlämnats från en nordisk stat till en annan kräver inte något tillstånd (19 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, nordiska utlämningslagen).

I förhållande till tribunalerna gäller vidare, enligt 11 § fjärde stycket tribunallagen, bestämmelserna om transitering av dömda i 40 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom (internationella verkställighetslagen). Därmed får chefen för Justitiedepartementet medge att en person som har berövats friheten enligt ett avgörande av en tribunal får föras genom Sverige för verk- ställighet i en annan stat. Under en sådan genomresa skall frihets- berövandet i allmänhet bestå och de regler som gäller anhållna och häktade i allmänhet tillämpas.

Genom den allmänna hänvisning i 9 § tribunallagen till bestämmel- serna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål blir den senare lagens bestämmelser om transitering av frihetsberövade personer som tillfälligt överförs till en tribunal för förhör eller konfron- tation tillämpliga (4 kap. 33 § och 34 § andra stycket). Bestämmelserna innebär att chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport genom Sverige och att polismyndighet vid behov får ta den överförde i förvar om ett sådant tillstånd har meddelats.

Romstadgans bestämmelser

Enligt stadgan skall varje ansluten stat i enlighet med sina process- rättsliga regler medge transitering genom sitt territorium av personer som har överlämnats till domstolen från en annan stat (artikel 89:3 a). Det behöver dock inte ske i det fall då en sådan transitering skulle förhindra eller fördröja överlämnandet till domstolen. Undantaget har kommit till med anledning av de långvariga förfaranden som kan bli följden av att en till domstolen överlämnad person begär, t.ex. vid en mellanlandning, en prövning med stöd av principen om habeas corpus. Det gäller framförallt i Storbritannien. Undantaget är dock inte begränsat till dessa fall utan kan även tillämpas i andra fall när processuella regler kan fördröja eller förhindra att ett överlämnande slutförs. Inget medgivande krävs vid flygtransport utan planerad mellanlandning (artikel 89:3 d). Den som transporteras skall tas i förvar under transiteringen (artikel 89:3 c).

Stadgan innehåller vidare bestämmelser om sättet för översändande av en begäran om transitering och dess innehåll (artikel 89:3 b). Härtill finns

114

det bestämmelser om förfarandet vid en s.k. oplanerad landning (artikel

Prop. 2001/02:88

89:3 e).

 

Däremot saknar stadgan föreskrifter om transitering när det gäller

 

frihetsberövade personer som tillfälligt överförs till eller från domstolen

 

för förhör m.m. respektive till eller från domstolen i samband med

 

straffverkställighet. I förslaget till bevis- och förfarandereglerna finns

 

dock en föreskrift som innebär att anslutna stater bör, om det är möjligt

 

enligt nationell rätt, tillämpa motsvarande principer för transitering

 

beträffande den som har dömts till ett fängelsestraff av domstolen.

 

Transitering i förhållande till domstolen

 

I förhållande till tribunalerna regleras frågan om transitering på olika sätt

 

i olika situationer genom hänvisningar till de regler som gäller i allmän-

 

het vid rättsligt samarbete med annan stat. Tribunalernas stadgor inne-

 

håller inga särskilda föreskrifter om transitering och de svenska reglerna

 

i tribunallagen har tillkommit för att skapa goda möjligheter för

 

samarbetet med tribunalerna.

 

Romstadgan innehåller däremot relativt detaljerade föreskrifter för

 

transitering som dock bara avser en av de situationer där ett behov av

 

transitering kan uppstå, nämligen vid överlämnande av misstänkta eller

 

dömda till domstolen för lagföring. De bestämmelser som gäller för

 

motsvarande situation enligt tribunallagen, dvs. reglerna om transitering i

 

26 § första stycket utlämningslagen, innebär att ett svenskt medgivande

 

alltid fordras och att den prövning som chefen för Justitiedepartementet

 

skall göra i huvudsak är skönsmässig utom såvitt avser svenska med-

 

borgare för vilka medgivande aldrig får lämnas.

 

Den ordning som anvisas för tribunalerna i utlämningssituationen

 

uppfyller inte stadgans krav i fråga om transitering. En reglering mot-

 

svarande den som finns i 19 § nordiska utlämningslagen, dvs. att med-

 

givande till transitering inte krävs, skulle i och för sig uppfylla stadgans

 

krav. Det kan emellertid förekomma situationer när det är angeläget att

 

frågan om transitering kan prövas och därvid att avgörandet huruvida

 

transitering bör tillåtas skall fattas av en svensk myndighet.

 

Av det anförda framgår att den lösning för transitering i utlämnings-

 

situationen som valts i förhållande till tribunalerna inte kan tillämpas för

 

domstolen och därmed att särskilda föreskrifter krävs. För att skapa en så

 

enhetlig och lättillämpad ordning som möjligt bör dessa föreskrifter

 

utformas så att de omfattar samtliga situationer när en transitering av fri-

 

hetsberövade till eller från domstolen kan vara påkallad. Bestämmelserna

 

bör utformas så att chefen för Justitiedepartementet får medge transite-

 

ring av misstänkta, tilltalade eller dömda som överlämnas eller överförs

 

till eller från domstolen. Medgivande skall dock inte krävas vid flyg-

 

transport över Sverige utan planerad mellanlandning här. Reglerna bör

 

även gälla vid transitering i samband med utlämning för brott mot

 

domstolens rättskipning (se även avsnitt 6.9). Bestämmelserna bör,

 

såsom några remissinstanser påpekar, utformas så att detta tydligt

 

framgår.

 

Vidare bör bestämmelser införas som i enlighet med stadgans före-

 

skrifter reglerar förfarandet när en oplanerad landning sker. Med hänsyn

 

till att även svenska medborgare kan komma att överlämnas från Sverige

115

till domstolen bör även sådana kunna transiteras genom landet, vilket

Prop. 2001/02:88

motsvarar den princip som kommer till uttryck i 26 § andra stycket

 

utlämningslagen. Slutligen krävs det bestämmelser som innebär att

 

frihetsberövandet skall bestå under transiteringen och att polismyndighet

 

skall ta den som transporteras i förvar om tillstånd till transiteringen har

 

lämnats eller om en oplanerad landning sker i Sverige. I det senare fallet

 

bör personen få tas i förvar under högst 96 timmar i avvaktan på en

 

ansökan om transitering. För tvångsmedel i ett ärende om transitering bör

 

samma bestämmelser som i ett ärende om överlämnande till domstolen

 

tillämpas, se avsnitt 6.4.2. Därmed kommer i huvudsak rättegångs-

 

balkens bestämmelser att gälla. De uppgifter som domstolen enligt

 

stadgan skall lämna vid en begäran om transitering i samband med

 

överlämnande till domstolen torde vara tillräckliga för den prövning som

 

därmed skall ske (se artikel 89:3 b).

 

Reglerna bör vidare omfatta frihetsberövade som transporteras till eller

 

från domstolen för konfrontation eller förhör och således ersätta motsva-

 

rande bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (4

 

kap. 33 § och 34 § andra stycket). Enligt promemorians förslag skulle de

 

särskilda bestämmelserna även ersätta föreskriften i 4 kap. 34 § första

 

stycket samma lag. Såsom Riksåklagaren har påpekat avser emellertid

 

inte den senare föreskriften förvarstagande i samband med transitering

 

utan i stället att den som förs över till Sverige för förhör eller konfronta-

 

tion skall tas i förvar. Riksåklagaren har förordat att den regeln också

 

skall gälla i förhållande till domstolen. Även om det är tveksamt om

 

domstolen får tillfälligt föra över en frihetsberövad person till en stat för

 

förhör m.m., se avsnitt 6.6 (artikel 93:10), kan detta inte uteslutas.

 

Bestämmelserna om förvarstagande i 4 kap. 34 § första stycket bör därför

 

gälla vid sidan av reglerna om förvar i samband med transitering.

 

Motsvarande regler bör även införas beträffande transitering i

 

förhållande till tribunalerna.

 

S.k. restriktioner vid förvarstagande av en person som transiteras

 

Två åklagarmyndigheter har i sina remissvar tagit upp frågan om möjlig-

 

heten att besluta om inskränkningar i kontakterna med omvärlden, s.k.

 

restriktioner, för den som tas i förvar under transitering genom Sverige.

 

Sådana restriktioner kan meddelas enligt lagen (1976:371) om behand-

 

lingen av häktade och anhållna m.fl. och Åklagarmyndigheten i Malmö

 

har föreslagit att det också skall kunna ske vid förvarstagande under

 

transitering. Frågan behandlas inte i promemorian.

 

Förslaget har lämnats mot bakgrund av slutsatsen att restriktioner kan

 

meddelas för den som berövats friheten i Sverige på begäran av domsto-

 

len eller en tribunal eftersom de regler om tvångsmedel som i allmänhet

 

gäller i brottmål gäller i dessa fall (se avsnitt 6.4.2 samt 5 och 6 §§

 

tribunallagen). Dessa regler torde däremot inte medge att restriktioner

 

meddelas när den som transiteras tas i förvar i Sverige trots att det kan

 

finnas behov av sådana åtgärder av utredningstekniska skäl. Remiss-

 

instansernas förslag är inte begränsat till att avse förvarstagande vid

 

transitering till eller från Internationella brottmålsdomstolen utan om-

 

fattar även motsvarande fall enligt 12 a § tribunallagen och 4 kap. 34 §

 

lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Detsamma föreslås gälla

116

beträffande en frihetsberövad som enligt sistnämnda lagrum överförs till Prop. 2001/02:88 Sverige för förhör eller konfrontation och som därvid tas i förvar.

Restriktioner skall kunna meddelas på begäran av domstolen, tribunalen eller en annan stat. Däremot omfattar remissinstansernas förslag inte personer som transiteras genom landet enligt 26 § utlämningslagen, dvs. från en stat till en annan, där det inte finns någon föreskrift om förvarstagande.

Regeringen gör följande bedömning. Romstadgan ställer inte krav på att den som tas i förvar vid en oplanerad landning i samband med transi- tering skall kunna åläggas restriktioner. Frågan om restriktioner för frihetsberövade har nyligen varit föremål för lagstiftningsåtgärder och ett fortlöpande reformarbete pågår (se prop. 1997/98:104 s. 64 f.). Frågan bör lämpligen tas upp i ett sådant sammanhang. Tills vidare har dom- stolen (eller en tribunal) möjlighet att genom en framställning om frihets- berövande i samband med eller inför en begäran om överlämnande (utlämning) också få till stånd restriktioner. Regeringen föreslår därför inga nya regler om restriktioner för förvarstagna personer.

6.5Skyddsåtgärder för brottsoffer och vittnen

Regeringens bedömning: Inga särskilda bestämmelser behövs för att uppfylla stadgans krav på att tillhandahålla skydd för brottsoffer och vittnen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Bedömningen har godtagits av remissinstanserna.

Brottsoffermyndigheten har särskilt noterat att brottsofferfrågorna har ägnats nödvändig uppmärksamhet i förslagen och i promemorian.

Skälen för regeringens bedömning: Som en särskild samarbetsform anger stadgan rättslig hjälp med skydd av brottsoffer och vittnen (artikel 93:1 j). Denna hjälp skall tillhandahållas i enlighet med nationella förfaranderegler (artikel 93:1). Stadgan innehåller vidare ett antal bestämmelser som reglerar Internationella brottmålsdomstolens ansvar för att skydda sådana personer – och den misstänkte eller tilltalade – samt olika åtgärder som den kan vidta i detta syfte (särskilt artikel 68). Avsikten är att domstolen även skall kunna skydda andra som utsätts för fara på grund någon persons vittnesmål, dvs. framförallt familje- medlemmar (se artikel 43:6). En redogörelse för dessa bestämmelser har lämnats i avsnitt 5.6.6.

Frågor om skydd för brottsoffer och vittnen togs inte upp särskilt i förarbetena till lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den inter- nationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen). Däremot har tribunalerna själva uppmärksammat frågorna och deras bevis- och förfaranderegler innehåller sådana bestäm- melser. Dessutom har tribunalerna träffat avtal om vittnesskydd m.m. med olika stater. Sverige har slutit ett sådant avtal med Jugoslavien- tribunalen den 23 februari 1999. Avtalens närmare innehåll önskar tribunalerna hålla hemliga för att inte motverka möjligheterna att ge

vittnen och andra skydd.

117

Telefonförhör och förhör genom videokonferens

Prop. 2001/02:88

Såsom framhållits i avsnitt 6.3.1 har vissa åtgärder som omfattas av lagen

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål betydelse för

möjligheterna att bistå med skyddsåtgärder (se även prop. 1999/2000:61

s. 116). Det gäller framförallt hjälp i form av telefonförhör (4 kap. 8 §)

och förhör genom videokonferens (4 kap. 11 och 12 §§). Telefonförhör

får hållas med en person som befinner sig i Sverige utan särskilt

medgivande och bestämmelserna innebär att svensk åklagare eller

domstol kan lämna visst bistånd åt utländska myndigheter och domstolar.

På begäran skall föreskrifterna för förhör genom videokonferens

tillämpas. Vid förhör genom videokonferens som handläggs av svensk

domstol får rätten bl.a. besluta om biträde av tolk och utse en lämplig

person som personligt stöd (stödperson) åt den som skall höras. I övrigt

gäller vanliga svenska förfaranderegler för sådana förhör. Domstolen kan

därmed nyttja dessa former av rättslig hjälp i syfte att skydda den som

skall höras (angående domstolens befogenhet att ta upp vittnesberättelser

m.m. med tekniska hjälpmedel, se artiklarna 68:2 och 69:2).

 

Andra skyddsåtgärder

 

Även andra skyddsåtgärder för att skydda utsatta brottsoffer och vittnen

kan vidtas i Sverige. Det gäller sådana åtgärder som står till buds för att

t.ex. skydda personer som är förföljda på grund av deras medverkan i ett

nationellt straffrättsligt förfarande. Skyddet för hotade vittnen har

redovisats och utvärderats i Brottsofferutredningens betänkande

Brottsoffer; Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU

1998:40).

Utredningens förslag har behandlats i olika ärenden (senast i prop. 2000/01:79, bet. 2000/01:JuU20, rskr. 2000/01:205, SFS 2001:230-234).

De åtgärder som kan vidtas är inte alltid författningsreglerade. Det gäller framförallt praktiska åtgärder såsom fysiskt skydd för förföljda personer genom s.k. trygghetspaket och, på försök för mer allvarliga hot, tårgasspray och särskilt utbildade skyddshundar. I verkligt allvarliga fall kan även livvaktsskydd lämnas. Sådana åtgärder skulle också kunna vidtas för att skydda personer som är förföljda på grund av sin med- verkan i domstolens brottsutredning eller rättegång.

Viktiga skyddsåtgärder kan vidtas inom folkbokföringen angående enskilda personers namn, personnummer, adressuppgifter m.m. Möjlig- heterna att skydda uppgifter om förföljda personer i folkbokföringen har förbättrats genom lagändringar som i huvudsak trätt i kraft 1 januari 1998 (SFS 1997:989, regler om s.k. samordningsnummer har dock trätt i kraft den 1 januari 2000). I folkbokföringen kan en s.k. sekretessmarkering göras som hindrar att uppgifter lämnas ut. Vidare kan s.k. kvarskrivning ske när det finns risk för brott, förföljelser eller trakasserier, vilket innebär att en inaktuell adressuppgift används i folkbokföringen – 16 § folkbokföringslagen (1991:481). Kvarskrivningen får avse även t.ex. den utsatte personens medflyttande familj (se prop. 1997/98:9 s. 46 och 2000/01:79 s. 49). I mycket allvarliga fall – risk för särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig mot en persons liv, hälsa eller frihet – kan s.k. fingerade personuppgifter medges under viss tid enligt lagen (1991:483)

om fingerade personuppgifter, vilken också har ändrats från den 1 januari

118

1998 (SFS 1997:988). Ett särskilt förfarande föreskrivs där Rikspolis-

Prop. 2001/02:88

styrelsen har viktiga uppgifter att fylla. Även en familjemedlem som

 

varaktigt bor hos den utsatta personen kan ges medgivande att använda

 

fingerade personuppgifter (1 §). Bestämmelserna om skydd inom folk-

 

bokföringen kan – utan att någon lagändring behöver göras – också

 

tillämpas när det gäller personer som är förföljda på grund av sin

 

medverkan inför Internationella brottmålsdomstolen.

 

En annan del av det skydd som kan tillhandahållas består av straff-

 

bestämmelser som ger målsägande och vittnen ett särskilt skydd mot våld

 

eller hot om våld, särskilt övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § brotts-

 

balken och brotten mot liv och hälsa samt frid och frihet i 3 och 4 kap.

 

samma balk. Frågan om straffbestämmelsernas tillämplighet beträffande

 

personer som uppträtt eller skall uppträda inför domstolen behandlas i

 

avsnitt 6.9.

 

Vidare kan besöksförbud meddelas för att skydda trakasserade eller

 

förföljda personer – lagen (1988:688) om besöksförbud. Detta består i ett

 

förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med den utsatta personen

 

och kan även utvidgas till ett förbud att uppehålla sig i närheten av

 

bostaden, arbetsplatsen eller annat ställe där den person som skall

 

skyddas brukar vistas. Överträdelse är straffbart, vilket innebär att

 

polisen kan ingripa även före det att något brott som besöksförbudet

 

avser att förhindra har begåtts.

 

I ett vidare perspektiv bör även olika åtgärder som kan vidtas inom

 

ramen för förfaranden under förundersökning och inför domstol beaktas

 

som skyddsåtgärder (se även SOU 1998:40 s. 281 ff.). I förhållande till

 

Internationella brottmålsdomstolen har sådana åtgärder betydelse för

 

handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp. Hit hör t.ex. bestämmel-

 

ser i sekretesslagen (1980:100) som medger begränsning av utlämnande

 

av personuppgifter i samband med en förundersökning (se vidare avsnitt

 

6.10). I rättegångsbalken finns bestämmelser om att personuppgifter

 

beträffande målsägande och vittnen inte onödigtvis skall anges i

 

handlingar som delges den tilltalade och bara skall efterfrågas om det

 

behövs innan personen hörs inför domstolen (se 36 kap. 10 § och 45 kap.

 

9 §). Särskilt stöd genom ett målsägandebiträde eller en stödperson kan

 

också lämnas under vissa förutsättningar (se vidare i avsnitt 6.7.1). Det

 

finns även möjlighet att höra personer inför svensk domstol utan att den

 

tilltalade är närvarande i rättssalen (36 kap. 18 § rättegångsbalken),

 

genom telefonförhör (46 kap. 7 § samma balk) eller – på försök i vissa

 

domstolar – genom videokonferens (lagen (1999:613) om försöks-

 

verksamhet med videokonferens i rättegång).

 

För fysiskt skydd kan bestämmelserna i lagen (1981:1064) om säker-

 

hetskontroll vid domstolsförhandling tillämpas, vilka också nyligen har

 

reformerats (prop. 2000/01:32, bet. 2000/01:JuU16, rskr. 2000/01:185,

 

SFS 2001:180, som har trätt i kraft den 1 juli 2001).

 

Ingen ny lagstiftning behövs

 

I enlighet med de bedömningar som gjorts ovan kan Sverige uppfylla den

 

rättsliga hjälp med skydd av brottsoffer och vittnen som stadgan

 

föreskriver utan att några nya lagregler införs. Det bör i sammanhanget

 

noteras att stadgans föreskrift inte bör uppfattas så att den innebär en

119

generell skyldighet för de anslutna staterna att ta emot förföljda personer Prop. 2001/02:88 på domstolens begäran. Om en sådan fråga skulle uppstå får en

bedömning göras av det enskilda fallet, med beaktande av de ordinarie bestämmelser som gäller för inresa och uppehåll i landet.

Beträffande frågor om gottgörelse och annan ersättning till brottsoffer, se även avsnitt 6.8.3.

6.6Rättsligt hjälp från Internationella brottmåls- domstolen

Regeringens förslag: Bestämmelserna om rättslig hjälp utomlands i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas även i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Vidare skall bestämmelserna om återförande m.m. i 26 a § lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas om någon som är häktad vid domstolen överförs hit för rättegång på villkor att personen därefter återförs till domstolen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan

erinran.

Skälen för regeringens förslag: Enligt stadgan får Internationella brottmålsdomstolen, på begäran av en ansluten stat, lämna vissa former av rättslig hjälp (artikel 93:10). Rättslig hjälp från domstolen kan lämnas beträffande gärningar som utgör sådana brott som omfattas av domsto- lens jurisdiktion – dvs. sådana brott som anges i artikel 5 – eller som utgör ett allvarligt brott enligt lagen i den begärande staten (punkt a).

Vilka åtgärder den rättsliga hjälpen kan omfatta anges inte uttöm- mande men stadgan lämnar några exempel (punkt b). Det kan bl.a. avse överlämnande av utsagor, handlingar och andra slags bevis som har åtkommits under en brottsutredning eller rättegång som domstolen har genomfört och förhör men någon som är frihetsberövad enligt dom- stolens beslut. Det ligger i sakens natur att domstolen endast kan bistå med information och kontakter med personer som står under dess kontroll. Vidare saknas det bestämmelser i stadgan som möjliggör t.ex. bevisupptagning eller tvångsmedelsanvändning utan samband med domstolens egna förfaranden. Den rättsliga hjälp som är möjlig kan därmed förväntas vara av begränsad omfattning.

Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål innehåller vissa bestämmelser avseende svenska ansökningar om rättslig hjälp i utlandet (1 kap. 7 §). Det gäller främst bestämmelser om när svenska domstolar får begära rättslig hjälp utomlands, t.ex. beträffande bevis- upptagning och förhör per telefon eller vid videokonferens. Däremot är åklagares möjligheter att begära rättslig hjälp utomlands under förunder- sökningen oreglerad och i propositionen anförs att detta förhållande i princip bör bestå (prop. 1999/2000:61 s. 80). För att underlätta för svenska åklagare att få utländskt bistånd, t.ex. genom att uppfylla krav som vissa stater ställer, innehåller dock lagen föreskrifter angående några

särskilt utvalda åtgärder. Polissamarbete regleras inte alls i lagen.

120

Om och i vad mån en åtgärd kan vidtas utomlands är naturligtvis en Prop. 2001/02:88 fråga för den lagstiftning som mottagaren skall tillämpa, för domstolen

främst Romstadgan. De åtgärder i utlandet som föreskrivs i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål går i viss mån utöver vad dom- stolen rimligen kan bistå med, t.ex. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Andra åtgärder som omfattas av lagens bestämmelser men som inte uttryckligen anges i stadgan, t.ex. om förhör per telefon eller vid en videokonferens, skulle väl kunna tillhandahållas av domstolen i vissa fall. Stora praktiska fördelar skulle dessutom kunna uppnås om sådan hjälp lämnas.

Med hänsyn till att stadgan inte är uttömmande beträffande de åtgärder som kan vidtas finns det därför skäl att även låta reglerna om rättslig hjälp utomlands i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gälla i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Ansökningar kommer inte att kunna göras beträffande åtgärder som domstolen inte kan bistå med eftersom en allmän förutsättning, som dessutom nämns i flera bestämmelser, är att mottagaren tillåter åtgärden.

Såväl i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (3 kap. 1 §, som hänvisar till 2 kap. 4 § första och tredje styckena) som i stadgan (artikel 96, särskilt 96:4) finns bestämmelser om ansökans innehåll. I båda regelverken överensstämmer bestämmelserna med vad som gäller för en ansökan om rättslig hjälp här i landet. Den bedömning som görs i avsnitt 6.3.3, nämligen att Romstadgans föreskrifter och de svenska reglerna om ansökans innehåll är förenliga, gäller därför även här. Detsamma gäller den särskilda bestämmelsen i 4 kap. 9 § som föreskriver att det av en ansökan om telefonförhör utomlands skall framgå att den som skall höras samtycker till åtgärden. I förhållande till domstolen skall ansökan skickas till Justitiedepartementet för vidarebefordran (3 kap. 2 § första stycket, se även avsnitt 6.3.3).

Sammanfattningsvis bör alltså reglerna om rättslig hjälp utomlands i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål gälla även i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.

En fråga som rör utlämning bör också tas upp i detta sammanhang. Enligt 7 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den inter- nationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) skall bl.a. 26 a § lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) tillämpas i förhållande till tribunalerna, vilket gäller återförande av en person som har utlämnats till Sverige för rättegång här i landet på villkor att den utlämnade senare överlämnas till en myndighet i den främmande staten. I förarbetena till tribunallagen sägs att den senare bestämmelsen skulle kunna behövas om en person, som även är häktad vid tribunalen i avvaktan på rättegång, har begått brott även i Sverige och tribunalen medger att personen förs till Sverige för att närvara vid en rättegång här (prop. 1993/94:142 s. 37). Motsvarande situation skulle också kunna uppstå i förhållande till domstolen. Även om det är oklart av stadgan om domstolen får medge att någon som är häktad där överförs till en annan stat för en rättegång (jfr även specialitets- principen i artikel 101) bör därför bestämmelserna i 26 a § utlämnings- lagen tillämpas när det gäller domstolen.

121

6.7Övriga processrättsliga frågor

6.7.1Offentlig försvarare och målsägandebiträde m.m.

Regeringens förslag: Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd av Internationella brottmålsdomstolen för brott mot mänskligheten, folkmord eller krigsförbrytelse har rätt till biträde av offentlig försvarare om domstolen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande honom eller henne i Sverige.

Föreskrifterna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål om offentlig försvarare vid bevisupptagning med annan än den misstänkte samt om målsägandebiträde och stödperson skall även gälla vid en begäran om rättslig hjälp från domstolen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller inte haft något att

invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag: Stadgan innehåller bestämmelser om en ovillkorlig rätt för misstänkta och tilltalade att låta sig biträdas av försvarare vid förfarandet inför Internationella brottmålsdomstolen och att få en försvarare förordnad för sig när rättvisans intresse så fordrar (artiklarna 55 och 67). En förordnad försvarare skall vara kostnadsfri för den misstänkte eller tilltalade om han eller hon saknar tillräckliga tillgångar för att själv stå för kostnaden. Detta motiveras av att de gärningar som domstolen huvudsakligen skall pröva är av mycket allvarlig natur – stadgans s.k. huvudbrott som anges i artikel 5. Dessa föreskrifter gäller främst för det rättsliga förfarandet inför domstolens åklagare eller något av dess dömande enheter. Av artikel 55:2 följer dock att den som är misstänkt för brott även har rätt till biträde av försvarare i samband med förhör som hålls av nationella myndigheter på domstolens begäran. Också i dessa fall gäller de villkor som angetts ovan om förordnande av försvarare och kostnadsfrihet för den misstänkte.

Stadgan ställer emellertid inte något uttryckligt krav på att de anslutna staterna skall tillhandahålla och bekosta en offentlig försvarare i samband med rättsliga åtgärder som vidtas på domstolens begäran. I likhet med vad som gäller i förhållande till de internationella tribunalerna (14 § första stycket lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den inter- nationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, tribunallagen) bör dock den som är misstänkt, åtalad eller dömd av domstolen för en sådan gärning som sagts ovan ha rätt till biträde av en offentlig försvarare när domstolen begär att en åtgärd skall vidtas i Sverige beträffande honom eller henne och personen begär att en försvarare förordnas. Detta bör framgå av en generell bestämmelse i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, vilken där- med kompletterar vad som annars gäller beträffande offentlig försvarare enligt 2 kap. 13 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 6.3.4). Det innebär dessutom en viss utvidgning av rätten till offentlig försvarare jämfört med vad som normalt gäller enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen), dvs. rättegångsbalkens regler med vissa modifikationer (se prop. 1957:156 s.

Prop. 2001/02:88

122

34 f.), även om det finns anledning att utgå från att offentlig försvarare Prop. 2001/02:88 normalt kommer att förordnas i dessa fall (se prop. 1996/97:88 s. 20 och

2000/01:83 s. 46). Den särskilda bestämmelsen bör alltså inte gälla bara när rättslig hjälp lämnas till Internationella brottmålsdomstolen utan även för biträde i samband med en begäran om överlämnande av den misstänkte till domstolen.

Föreskriften om rätt till offentlig försvarare bör avgränsas till det förfarande som förekommer i Sverige, vilket överensstämmer med bestämmelsen i tribunallagen (se prop. 1993/94:142 s. 32). Vidare bör bestämmelsen endast avse åtgärder i anledning av utredning och lagföring av Romstadgans huvudbrott. Beträffande brott mot domstolens rättskipning föreslås särskilda bestämmelser, se avsnitt 6.9.

Härutöver bör bestämmelsen i 4 kap. 3 § lagen om internationell rätts- lig hjälp i brottmål om förordnande av offentlig försvarare i samband med bevisupptagning också tillämpas i förhållande till domstolen. Det innebär att en offentlig försvarare enligt 21 kap. rättegångsbalken får förordnas för den misstänkte eller tilltalade även i annat fall än när åtgärden avser den personen, dvs. vid bevisupptagning med någon annan.

Behovet av att förordna ett målsägandebiträde i samband med en begäran om rättslig hjälp från domstolen bör tillgodoses genom en tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. 13 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Genom en lagändring som har trätt i kraft den 1 juli 2001 utvidgas rätten till målsägandebiträde (1 § första stycket 3 lagen [1988:609] om målsägandebiträde enligt SFS 2001:230). Det bör fram- hållas att de bestämmelserna också innehåller föreskrifter om stödperson (se avsnitt 6.3.4), vilka därmed även gäller beträffande rättslig hjälp på Internationella brottmålsdomstolens begäran. Detta är samma ordning som från den 1 oktober 2000 gäller i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna (se prop. 1999/2000:61).

6.7.2Konkurrerande ansökningar

Regeringens förslag: Om Internationella brottmålsdomstolen och en främmande stat samtidigt ansöker om överlämnade och utlämning eller om rättslig hjälp i brottmål skall regeringen avgöra frågan. Motsvarande skall gälla i förhållande till de internationella brottmåls- tribunalerna.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan

erinran.

Skälen för regeringens förslag: I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål saknas det särskilda bestämmelser om hur konkurrerande ansökningar skall handläggas. Det beror på att det är mycket ovanligt att ansökningar om rättslig hjälp görs av två stater samtidigt som innebär att verkställighet av den ena ansökningen påverkar möjligheterna att också fullgöra den andra. Därmed finns det sällan något behov av att prioritera mellan dem. Annorlunda förhåller det sig i fråga om utlämning och bestämmelser om konkurrerande ansökningar finns

123

t.ex. i 13 § lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen)

Prop. 2001/02:88

och i 8 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,

 

Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Regler om konkurrerande

 

ansökningar saknas i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den

 

internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

 

(tribunallagen), vilket beror på att lagföring vid tribunalerna alltid, enligt

 

dess stadgor, har företräde framför nationella förfaranden.

 

När det gäller Internationella brottmålsdomstolen är dock förutsätt-

 

ningarna annorlunda. Ett syfte bakom Romstadgan är att uppmuntra

 

staterna att själva lagföra de aktuella brotten och en bärande princip är att

 

nationella förfaranden skall ha företräde framför en process inför dom-

 

stolen – komplementaritetsprincipen (artikel 17). Vid konflikt mellan ett

 

nationellt förfarande och domstolens brottmålsprocess skall domstolen

 

avgöra om det nationella förfarandet har sådana brister att domstolen

 

skall ha företräde (artiklarna 18 och 19).

 

Det sagda innebär att det kan förutses situationer när en stat och

 

Internationella brottmålsdomstolen samtidigt utreder samma gärning och

 

därför söker samarbete angående samma åtgärder. I vissa fall kan detta

 

ske innan domstolen har avgjort om processförutsättningar föreligger

 

med hänsyn till det nationella förfarandet. Det kan även tänkas att en stat

 

söker rättslig hjälp eller utlämning för att försvåra domstolens arbete.

 

Saken kan kompliceras ytterligare genom att den anmodade staten har

 

överenskommelser med såväl domstolen som den konkurrerande staten

 

och därför måste välja mellan sina internationella åtaganden.

 

Romstadgans bestämmelser

 

Romstadgan innehåller därför bestämmelser om hur anslutna stater skall

 

hantera konkurrerande ansökningar från domstolen respektive från en

 

stat. Föreskrifterna är uppdelade mellan överförande av en misstänkt

 

(artikel 90) och övriga former av rättslig hjälp (artikel 93:9) och de

 

skiljer sig delvis till sitt innehåll. I de delar som kräver lagstiftning

 

överensstämmer de dock med varandra eftersom reglerna för rättslig

 

hjälp hänvisar till de betydligt mer utvecklade föreskrifterna om över-

 

lämnande av en misstänkt.

 

När det gäller konkurrerande ansökningar från domstolen och från en

 

stat som den anmodade staten är folkrättsligt skyldig att bistå, föreskriver

 

reglerna om rättslig hjälp att den anmodade staten skall sträva efter att

 

tillgodose båda ansökningarna (artikel 93:9 a). För att åstadkomma detta

 

får den anmodade staten t.ex. skjuta upp eller föreskriva villkor för

 

verkställandet av någon av ansökningarna. Någon prioriteringsregel ges

 

inte. Först om detta inte går skall staten tillämpa de bestämmelser som

 

gäller vid konkurrerande ansökningar om överförande till domstolen

 

respektive utlämning till en stat, dvs. enligt artikel 90.

 

Föreskrifterna att båda ansökningarna såvitt möjligt skall tillgodoses

 

och att verkställandet därvid måste samordnas påkallar inte några

 

svenska regler. Däremot måste de bestämmelser som artikel 90 ger

 

upphov till också omfatta konkurrerande ansökningar om rättslig hjälp.

 

Artikel 90 innehåller komplicerade och detaljerade regler för hur

 

konkurrerande ansökningar om överlämnande respektive utlämning skall

 

hanteras av den anmodade staten. Valet mellan domstolens begäran om

124

överlämnande och en främmande stats utlämningsframställning regleras Prop. 2001/02:88 på olika sätt beroende på om den begärande staten också är ansluten till

Romstadgan, om folkrättsliga förpliktelser gentemot den begärande staten föreligger, om domstolen har beslutat att processförutsättningar föreligger samt om ansökningarna avser samma eller olika gärningar. För olika situationer anges även andra omständigheter som skall beaktas vid valet mellan de konkurrerande ansökningarna. En närmare beskrivning av reglerna har lämnats i avsnitt 5.8.2.

Vissa bestämmelser om underrättelser ges också. Om en konkur- renssituation uppstår skall den anmodade staten underrätta domstolen och den andra staten (artikel 90:1) och domstolen skall också underrättas om beslut därefter att vägra utlämning till den konkurrerande staten trots att domstolen funnit att processförutsättningar saknas (artikel 90:8).

Behovet av lagstiftning

Medan lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål saknar bestäm- melser om konkurrerande ansökningar så innehåller både utlämnings- lagen och nordiska utlämningslagen sådana föreskrifter. De senare bestämmelserna tar dock inte sikte på alla de olika situationer och omständigheter som skall beaktas enligt Romstadgan.

Medan alla ansökningar från Internationella brottmålsdomstolen kommer att ges in via Justitiedepartementet, får ansökningar om rättslig hjälp och om utlämning till en annan stat i vissa fall riktas direkt till andra svenska myndigheter. Det kan vidare ankomma på olika svenska myndigheter att pröva om en ansökan skall avslås beroende på om ansökan har gjorts av domstolen eller av en annan stat. Det behövs därför en särskild bestämmelse om konkurrerande ansökningar från domstolen och från en annan stat. Bestämmelsen bör tas in i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och avse såväl ansökningar om överlämnande respektive utlämning som om rättslig hjälp i brottmål. En myndighet måste väljas för uppgiften att avgöra konkurrensfrågan.

Många av de bedömningar som måste göras kommer att vara av folk- rättslig natur. För att kunna avgöra frågan om företräde mellan konkur- rerande ansökningar enligt stadgan krävs i många fall aktuella uppgifter om överenskommelser med andra stater och om domstolens avgöranden beträffande processförutsättningar m.m. I de fall avgörandet står mellan olika folkrättsliga förpliktelser kan det inte uteslutas att valet kan få politiska konsekvenser. Om statens ansökan ges företräde innebär det i sig ett avslag på domstolens ansökan. Allt detta talar för att prövningen lämpligen bör göras av regeringen.

När det gäller de närmare grunderna för regeringens prövning behövs det inte några särskilda bestämmelser. I en utländsk juristorganisations kommentar till promemorians förslag framhålls visserligen att mer detaljerade bestämmelser som följer stadgans anvisningar bör införas. Sådana bestämmelser har föreslagits bl.a. i Schweiz och Nya Zeeland, men har då antingen varit lika komplexa som stadgans regler eller byggt på hänvisningar till dessa. Inget av dessa alternativ är särskilt ändamåls- enligt för svensk del och tillför inte heller något i sak eftersom det är självklart att regeringen skall beakta Sveriges folkrättsliga skyldigheter,

125

däribland skyldigheterna enligt Romstadgan, vid sin prövning. Frågan Prop. 2001/02:88 bör därför, såsom föreslås i promemorian, lämnas oreglerad.

I fråga om annan rättslig hjälp än överlämnande kommer frågan om konkurrerande ansökningar i många fall att uppmärksammas av den åkla- gare eller domstol som handlägger dem. För att möjliggöra regeringens prövning behövs det därmed en föreskrift om att frågan om oförenliga ansökningar från Internationella brottmålsdomstolen respektive från en annan stat skall överlämnas till regeringen för beslut angående vilken framställning som skall ha företräde. Med hänsyn till att reglerna endast tar sikte på fall där domstolen är en av sökandena bör de placeras i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

Stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna saknar före- skrifter om konkurrerande ansökningar. Till skillnad från vad som gäller för domstolen har dock tribunalerna tillerkänts generellt företräde framför nationell lagföring. Det innebär även att en ansökan från en tribunal skall ges företräde framför en konkurrerande ansökan från en annan stat. Med hänsyn till att det kan förekomma andra beslutsfattare än regeringen när det gäller ansökningar från andra stater bör bestämmelser som motsvarar vad som föreslås i förhållande till domstolen också införas i tribunallagen.

6.7.3Uppskov och villkor

Regeringens förslag: Regeringen får skjuta upp eller föreskriva villkor för ett överlämnande av en misstänkt eller dömd person till Internationella brottmålsdomstolen om svensk lagföring pågår för annan gärning än den domstolens ansökan avser. Ett överlämnade får vidare skjutas upp under den tid som domstolen prövar om process- förutsättningar föreligger. Ett uppskov med hänsyn till svenska lagföringsåtgärder får dock bara ske efter överenskommelse med domstolen.

Regeringens bedömning: Motsvarande regler behövs inte i fråga om rättslig hjälp till domstolen och bör heller inte införas beträffande utlämning eller rättslig hjälp till de internationella brottmåls- tribunalerna.

Promemorians förslag och bedömning: Enligt promemorians förslag ställs inget krav på en överenskommelse med domstolen för att skjuta upp ett överlämnande med hänvisning till svensk lagföring och villkor kan meddelas som alternativ till uppskov i samband med domstolens prövning av processförutsättningar.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte redovisat några när- mare synpunkter på promemorians förslag och bedömning i denna del. En utländsk intresseorganisation, Lawyers Committee for Human Rights, har däremot i en kommentar uppmärksammat att promemorians förslag om uppskov med utlämning med hänvisning till svensk lagföring inte helt uppfyller stadgans krav.

126

Prop. 2001/02:88

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Romstadgans bestämmelser

Enligt stadgan får verkställandet av en åtgärd som Internationella brott- målsdomstolen begärt skjutas upp under vissa förutsättningar. De två första grunderna avser såväl en ansökan om rättslig hjälp som en ansökan om överlämnande av en person för lagföring inför domstolen, medan den tredje grunden bara avser en ansökan om överlämnande.

En grund för att skjuta upp verkställandet av en ansökan är om detta skulle störa en pågående förundersökning eller lagföring som gäller en annan gärning än den som domstolens ansökan avser (artikel 94). Verkställandet får dock inte skjutas upp längre än vad som är nödvändigt för att slutföra de nationella åtgärderna och staten skall komma överens med domstolen om en tidpunkt när detta skall ske. Av en annan bestämmelse i stadgan framgår det dock att samråd med domstolen skall ske efter det att staten har bifallit ansökan om överlämnande (artikel 89:4). Det är alltså bara fråga om att skjuta upp själva verkställandet av beslutet om överlämnande och bestämmelserna innebär att uppskov i detta fall kräver en överenskommelse med domstolen. Staten måste även överväga om verkställandet ändå kan ske genom att vissa villkor föreskrivs (artikel 94:1). Ett uppskov på denna grund hindrar inte domstolens åklagare från att begära åtgärder för att skydda brottsoffer och vittnen – enligt artikel 93:1 j – i syfte att skydda bevis (artikel 94:2).

En annan grund för att skjuta upp verkställandet av en ansökan är domstolens pågående prövning av frågan om processförutsättningar enligt artikel 18 eller 19 (artikel 95). En stat får i så fall skjuta upp verkställandet i avvaktan på domstolens avgörande men detta hindrar inte att åklagaren med förundersökningskammarens tillstånd inhämtar bevis i enlighet med vad som föreskrivs artiklarna 18 och 19. Vissa samarbets- åtgärder kan därmed bli aktuella även om verkställandet skjuts upp på denna grund.

Den sista grunden som kan innebära att den anmodade staten får skjuta upp ett verkställande gäller det fall då en person som begärs överlämnad till domstolen för lagföring har anfört hinder mot överlämnande vid nationell domstol på grund av att saken redan har prövats – principen om ne bis in idem (icke två gånger för samma sak) enligt artikel 20 (artikel 89:2). Om domstolen har slagit fast att processförutsättningar föreligger trots den prövning som den eftersökte åberopar, skall handläggningen av ansökan om överlämnande fortsätta. Om däremot en sådan prövning pågår inför domstolen får staten skjuta upp verkställandet i avvaktan på utgången av domstolens prövning.

Behovet av lagstiftning

Frågan om hinder för verkställighet på grund av att ett nationellt förfa- rande pågår uppstår främst i utlämningssammanhang och bestämmelser finns redan i dag i svensk lagstiftning. Enligt 11 § lagen (1957:668) om

utlämning för brott (utlämningslagen) medför i princip en pågående

127

förundersökning eller ett åtal i Sverige för brott som kan leda till fängelse hinder mot utlämning. Hinder föreligger också om personen enligt dom skall avtjäna ett fängelsestraff eller annars omhändertas på anstalt. Trots att sådant hinder föreligger får dock personen utlämnas för en rättegång i en annan stat på villkor att denne därefter överlämnas till en svensk myndighet. Motsvarande gäller i förhållande till nordiska stater med den skillnaden att den svenska förundersökningen eller åtalet skall avse ett brott för vilket det är föreskrivet två års fängelse eller mer (6 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, nordiska utlämningslagen).

Det saknas föreskrifter i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål som uttryckligen tar sikte på den nu aktuella situationen och sådana regler är heller inte påkallade. Det kan dock noteras att det finns möjlighet att föreskriva användningsbegränsningar enligt 5 kap. 2 § även i ett sådant fall, se avsnitt 6.3.7.

Däremot finns det behov av särskilda bestämmelser när det gäller över- lämnande av någon till domstolen. Bestämmelserna i utlämningslagstift- ningen är utformade som avslagsgrunder för fall då utlämning inte kan ske förenat med villkor. En sådan ordning är inte helt förenlig med stadgans bestämmelser. Till detta kommer att de övriga grunder för att skjuta upp verkställigheten av en åtgärd som domstolen begärt saknar motsvarigheter i den lagstiftning som gäller gentemot andra stater.

Det är alltid regeringen som avgör om en ansökan från domstolen angående överlämnande skall avslås, se avsnitt 6.4.4, och regeringen beslutar även om avslag på en ansökan om rättslig hjälp enligt de grunder som föreskrivs i 2 kap. 14 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, se avsnitt 6.3.6. Innan något beslut om avslag fattas skall det samrådsförfarande som stadgan föreskriver iakttas. Med det särskilda förfarande som gäller beträffande domstolens ansökningar faller det sig naturligt att regeringen även får uppgiften att avgöra om verkställandet av en ansökan skall skjutas upp eller villkor föreskrivas på någon av de grunder som stadgan tillåter. Detta bör även gälla i situationer då den som söks för överlämnande invänder att saken redan har prövats. På samma sätt som när ett avslag kan bli aktuellt skall domstolen ges möjlighet att lämna synpunkter.

Särskilda föreskrifter bör tas in i lagen om samarbete med Internatio- nella brottmålsdomstolen. Regeringen bör ha utrymme att skjuta upp överlämnandet på grund av domstolens prövning av en fråga om process- förutsättningar eller med hänsyn till en pågående förundersökning eller ett åtal i Sverige som avser en annan gärning. I det senare fallet krävs det, som uppmärksammats i remissbehandlingen, att en överenskom- melse träffas med domstolen och vidare bör regeringen i ett sådant fall kunna föreskriva särskilda villkor för överlämnandet. Enligt prome- morians förslag skulle villkor, som alternativ till uppskov, också kunna meddelas vid ett överlämnande i samband med domstolens prövning av om saken skall tas upp till prövning. Därmed skulle den misstänkte t.ex. kunna överlämnas för att delta i domstolens förfarande för prövning av processförutsättningar på villkor att denne skall återföras till Sverige för det fall domstolen finner att saken inte skall prövas där. Utrymme för att ställa sådana villkor behövs dock inte med hänsyn till de regler om medgivande till att från domstolen till en annan stat överföra en person

Prop. 2001/02:88

128

som har överlämnats till domstolen från Sverige, vilka föreslås i avsnitt Prop. 2001/02:88 6.4.5.

I avsaknad av särskilda bestämmelser i tribunalernas stadgor och med hänsyn till att förhållandet mellan internationell och nationell lagföring där är annorlunda utformad bör det inte införas någon särskild regel om uppskov med eller villkor för utlämning till tribunalerna.

6.7.4Rättegångshinder

Regeringens förslag: Rättegångshinder beträffande en gärning skall föreligga om Internationella brottmålsdomstolen har:

1.prövat frågan om ansvar för gärningen,

2.beslutat att frågan om ansvar för gärningen skall prövas där trots att den också är föremål för svensk lagföring, eller

3.ansökt om att personen i fråga skall överlämnas till domstolen på grund av gärningen och denna ansökan inte har avslagits.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslagen.

Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som gäller i för- hållande till de internationella brottmålstribunalerna behövs det svenska regler som innebär att vissa åtgärder och beslut av Internationella brottmålsdomstolens skall utgöra rättegångshinder här. Detta krävs för att motverka att en person lagförs både internationellt och nationellt för samma gärning och för att uppfylla de principer för förhållandet mellan internationell och nationell lagföring som föreskrivs i respektive stadga. När det gäller tribunalerna finns det särskilda bestämmelser i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen). Dessa bestämmelser avser samma situationer som också måste regleras i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Skillnader i Rom- stadgan och i tribunalernas stadgor medför emellertid att reglerna om rättegångshinder beträffande domstolen bör utformas annorlunda. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna har regeringen i huvudsak följt vad Lagrådet har föreslagit.

Romstadgans reglering avviker från vad som gäller för de inter- nationella brottmålstribunalerna i bl.a. ett viktigt avseende. Medan tribunalerna har företräde framför nationella förfaranden gäller den s.k. komplementaritetsprincipen för Internationella brottmålsdomstolen (se avsnitt 5.4). I 13 § första stycket tribunallagen föreskrivs därför att en lagföring skall överföras till en tribunal om den begär det. Enligt Rom- stadgan gäller tvärtom att domstolens åklagare normalt skall hänskjuta en pågående utredning till en stat som begär det med hänvisning till att den har utrett eller är i färd att utreda samma gärning (artikel 18:2). Det finns dock vissa möjligheter för åklagaren att söka förundersöknings- kammarens tillstånd att behålla utredningen och att senare ompröva ett beslut om hänskjutande (artikel 18: 2–3). Dessutom finns det möjligheter

för bl.a. stater att anföra invändningar om bristande processförutsätt-

129

ningar med hänvisning till komplementaritetsprincipen även om inget hänskjutande av utredningen har begärts (artikel 19). En sådan invänd- ning skall prövas av domstolen. I enlighet med vad som har anförts i olika avsnitt ovan, påverkas staternas samarbetsskyldighet på olika sätt beroende på om domstolen har prövat frågan om processförutsättningar eller inte. Alltså måste frågan om rättegångshinder i detta avseende regleras på annat sätt när det gäller domstolen än vad som gjorts i tribunallagen.

Ett pågående förfarande vid Internationella brottmålsdomstolen innebär inte automatiskt att en nationell lagföring skall överföras dit och därmed hinder mot åtal eller lagföring i en stat för samma gärning. Om däremot domstolen med stöd av komplementaritetsprincipen beslutar att saken får prövas av domstolen trots att nationella åtgärder för lagföring genomförs eller har avslutats innebär det att domstolen skall ha företräde. Ett sådant beslut skall därmed utgöra ett nationellt rättegångshinder. Detta gäller emellertid bara i förhållande till den stat vars förfarande Internationella brottmålsdomstolen har funnit inte hindra att saken prövas vid domstolen. Att domstolen har funnit att ett förfarande i en annan stat inte hindrar den från att pröva saken skall alltså inte hindra att ett svenskt förfarande beträffande samma gärning inleds och genomförs. Domstolens beslut att saken får prövas där bör därmed bara utgöra rättegångshinder i Sverige om domstolens prövning avsett det svenska förfarandet, men inte om prövningen avsett förfarandet i en annan stat. Detta bör komma klart till uttryck i lagtexten. Frågan intervention i dom- stolens förfarande för att förhindra parallella rättegångar där och i Sverige behandlas närmare i författningskommentaren.

Romstadgan innehåller också bestämmelser om brottmålsdomars rätts- verkningar såsom rättegångshinder (artikel 20) – ne bis in idem (icke två gånger för samma sak). Föreskrifterna gäller såväl nationella brott- målsdomars rättsverkningar för Internationella brottmålsdomstolen som tvärtom och motsvarar delvis vad som föreskrivs i tribunalernas stadgor (artikel 10 i Jugoslavientribunalens och artikel 9 i Rwandatribunalens stadga). Skillnaden gäller en nationell brottmålsdoms negativa rättskraft för domstolen och hänger samman med komplementaritetsprincipen. Eftersom Internationella brottmålsdomstolens förfarande bara har före- träde framför ett nationellt förfarande när det senare inte genomförs eller har genomförts på ett icke godtagbart sätt, anses inte heller en nationell dom som följer på ett sådant icke godtagbart förfarande hindra domstolen från att pröva samma gärning (se artikel 20:3). Denna bestämmelse, liksom föreskriften att domstolen själv inte får pröva samma gärning två gånger (artikel 20:1), föranleder inte något behov av lagstiftning.

Stadgan innehåller dock även en bestämmelse om att domstolens brottmålsdom – oavsett om det är en fällande eller frikännande dom – hindrar att samma gärning prövas av en annan domstol (artikel 20:2). Bestämmelsen gäller bara för stadgans huvudbrott, dvs. folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det överensstämmer med vad som gäller enligt 13 § andra stycket tribunallagen och en motsvarande bestämmelse bör alltså också tas in i lagen om samarbete med Inter- nationella brottmålsdomstolen.

En annan fråga, som inte är reglerad i stadgan, är om den omstän- digheten att en person har överlämnats till domstolen för lagföring skall

Prop. 2001/02:88

130

utgöra rättegångshinder i Sverige. Enligt 7 § tribunallagen, som bl.a. Prop. 2001/02:88 hänvisar till 25 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, får åtal inte

väckas för det brott för vilket utlämning har begärts. Om utlämning beviljas efter det att åtal väckts utgör detta förhållande rättegångshinder i det svenska brottmålet. Motsvarande bör gälla i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.

6.7.5Underrättelser till och samråd med domstolen

Regeringens förslag: Justitiedepartementet svarar för att de skyldig- heter i fråga om underrättelser, samråd och rapportering som följer av Romstadgan fullgörs.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft någon invändning mot

bedömningen och förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Romstadgans samarbetsdel (del 9) innehåller ett antal bestämmelser om underrättelser till och samråd med domstolen. Avsikten är att skapa en dialog mellan de anmodade staterna och domstolen för att lösa olika problem som kan uppstå i samband med en begäran om rättslig hjälp eller överlämnande till domstolen för lagföring. Vidare föreskrivs att domstolen kan begära rapporter från staterna i vissa fall.

Förutom en allmän bestämmelse om samråd när problem uppstår som hänger samman med en framställning om rättslig hjälp eller överförande av en person för lagföring (artikel 97), föreskrivs att den anmodade staten bl.a. skall samråda med domstolen när dess ansökan kommer i konflikt med ett pågående nationellt förfarande eller straffverkställighet (artiklarna 89:4 och 94). I den allmänna bestämmelsen anges som exempel att informationen är otillräcklig för att verkställa en ansökan, att den som söks för överlämnande till domstolen inte kan återfinnas eller att den som påträffats är fel person eller att ett verkställande av en begäran skulle innebära att den anmodade staten bryter mot sina folkrättsliga skyldigheter gentemot en annan stat (jfr t.ex. artikel 98).

Samråd skall också ske angående särskilda krav enligt nationell rätt för ansökningar om rättslig hjälp (artikel 96:3) eller överlämnande av en misstänkt för lagföring (artikel 91:4), vilket kan vara såväl generellt som i ett enskilt fall. När det gäller ansökningar om rättslig hjälp skall dom- stolen kontaktas i vissa fall. Det gäller bl.a. om den anmodade staten finner att en begäran om rättslig hjälp strider mot grundläggande rättsliga principer och därför inte kan bifallas (artikel 93:3) eller att bifall bara kan ges på vissa villkor eller vid en senare tidpunkt än vad domstolen begärt (artikel 93:5). När en ansökan om rättslig hjälp avslås skall domstolen eller dess åklagare ofördröjligen underrättas om skälen för beslutet (artikel 93:6).

Underrättelse skall också lämnas om konkurrerande ansökningar från domstolen och en stat föreligger (artikel 90:1) och om den anmodade staten avslår en stats begäran om utlämning trots att domstolen slagit fast att processförutsättningar inte föreligger (artikel 90:8). Syftet är bl.a. att

131

utröna om domstolen har prövat frågan om processförutsättningar. I Prop. 2001/02:88 samma syfte skall samråd med domstolen ske om den som söks i en

ansökan om överlämnande för lagföring invänder att saken redan har prövats – ne bis in idem (artikel 89:2). Domstolen skall även kontaktas och ges tillfälle att yttra sig om den som begärs överlämnad för lagföring yrkar att bli försatt på fri fot i avvaktan på beslutet om överlämnande (artikel 59:5).

Vissa föreskrifter om att information av praktisk natur skall lämnas, t.ex. tidpunkten när en person kan överlämnas till domstolen, och att vissa underrättelser skall lämnas till ett visst organ, t.ex. till domstolens åklagare, kommer att ges i bevis- och förfarandereglerna.

Särskilda bestämmelser om underrättelser och samråd gäller för situationer när nationella säkerhetsintressen berörs (artiklarna 72 och 73), vilka har presenterats avsnitt 5.6.5. Andra tillfällen när en stat kan intervenera i domstolens förfarande är i frågor som rör domstolens juris- diktion och processförutsättningar (artiklarna 18 och 19) samt gottgörelse till brottsoffer (artikel 75:3).

I några speciella situationer föreskriver stadgan att domstolen får begära att en stat skall lämna periodiska rapporter. Det gäller bl.a. när dess åklagare har hänskjutit en utredning till nationell lagföring och vill kunna bevaka vad som sker (artiklarna 18:5 och 19:11). Periodiska rapporter kan också fordras om den eftersökte frisläpps av nationell domstol i avvaktan på ett beslut om överlämnande till domstolen (artikel 59:6).

Även i anslutning till olika frågor om verkställighet av domstolens fängelsestraff föreskrivs underrättelser till och samråd med domstolen, se vidare avsnitt 6.8.

Romstadgan bygger alltså på ett nära samarbete mellan domstolen och de anslutna staterna där lösningar på olika problem som kan uppstå i första hand skall sökas genom underrättelser och samråd. Även om stadgan innehåller en mängd skyldigheter för staterna i detta avseende kan kontakterna i många fall förväntas vara relativt informella till sin natur och sitt innehåll. Den ordning som föreslås i avsnitt 6.3.3 och 6.4.3 innebär att alla ansökningar från och redovisningar till domstolen skall gå via Justitiedepartementet. Detta bör också omfatta de underrättelser och den rapportering som föreskrivs i stadgan eller i domstolens bevis- och förfaranderegler. Denna ordning avviker från lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, vilken i stället bygger på direktkontakter mellan svenska och utländska myndigheter i många fall (se avsnitt 6.3.3). Även det samråd med domstolen som krävs i olika sammanhang bör Justitiedepartementet såsom centralmyndighet svara för. Det krävs inga särskilda bestämmelser om detta.

132

Prop. 2001/02:88

6.7.6Ersättningar och andra kostnader

Regeringens förslag: Frågor om ersättningar och andra kostnader regleras på samma sätt som i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna. Det innebär att ersättningar till offentliga försvarare och till andra samt övriga kostnader för åtgärder som vidtas i Sverige skall betalas av staten. Vidare skall vittnen, målsägande och sakkunniga som skall höras inför Internationella brottmålsdomstolen ha rätt till ersättning från staten för sin inställelse. En upplysning tas in i lagen om att regeringen utan särskilt bemyndigande i lagen kan meddela föreskrifter om att vissa kostnader kan återkrävas av domstolen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan

erinran.

Skälen för regeringens förslag: I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns det inga uttryckliga regler om att svenska staten skall betala ersättning till den som fullgjort något till följd av en ansökan om rättslig hjälp samt för övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt lagen. Det följer den internationella huvudregeln att ordinarie kostnader för rättslig hjälp i brottmål skall betalas av den anmodade staten (se prop. 1999/2000:61 s. 153). Av 5 kap. 12 § i den lagen framgår att regeringen utan särskild bemyndigande kan meddela föreskrifter om att vissa kostnader kan återkrävas av den begärande staten.

Samma ordning gäller i förhållande till de internationella tribunalerna. Enligt 16 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den internatio- nella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunal- lagen) skall ersättning av allmänna medel till offentliga försvarare eller till annan samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt lagen betalas av staten. Det gäller alltså ersättningar för olika insatser och åtgärder som sker i Sverige. Dessutom finns särskilda regler om kostnader för vittnen och andra som skall höras inför tribunalerna. I förarbetena till den lagen påpekades att tribunalernas stadgor saknar bestämmelser om ersättning i sådana fall och det att myndigheterna i det land där den som skall höras bor rent praktiskt kan underlätta för en person att inställa sig inför tribunalerna (prop. 1993/94:142 s. 32). I 15 § tribunallagen föreskrivs därför att ett vittne, en målsägande eller en sakkunnig i Sverige som har kallats för att höras av tribunalen har rätt till ersättning för sin inställelse. Ersättning – även förskott – skall utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar (se förordningen [1994:571] om ersättning för inställelse vid någon av de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt).

Även enligt Romstadgan är huvudregeln att den anmodade staten skall, med vissa angivna undantag, bära de normala kostnaderna för att verk- ställa de begärda åtgärderna (artikel 100:1). Internationella brottmåls-

133

domstolen skall betala kostnader för resor och säkerhet för vittnen, Prop. 2001/02:88 sakkunniga, frihetsberövade personer som överförts till domstolen för

förhör och misstänkta eller tilltalade som överlämnas för lagföring. Vidare skall domstolen stå för översättnings-, tolknings- och kopierings- kostnader, för resor och uppehälle för dess egna funktionärer och tjänstemän samt för sakkunnigutlåtanden och andra rapporter som den har begärt. Den anmodade staten och domstolen kan dessutom komma överens om att domstolen skall ersätta extraordinära kostnader som kan uppstå med anledning av en ansökan. Motsvarande skall gälla när det är staten som begär rättsligt biträde (artikel 100:2). För att klargöra att Sverige uppfyller stadgans krav på denna punkt bör alltså den ordning som föreskrivs i 16 § tribunallagen väljas, dvs. en uttrycklig regel om att ersättningar och övriga kostnader för åtgärder som vidtas i Sverige på domstolens begäran skall betalas av staten.

Ersättning till offentlig försvarare, målsägandebiträden och stöd- personer lämnas i enlighet med föreskrifter i rättegångsbalken och andra författningar och behöver därför inte regleras särskilt. Det bör nämnas att dessa förordnanden och ersättningar bara avser förfaranden i Sverige (se avsnitt 6.7.1). Motsvarande frågor för förfarandet inför domstolen regleras däremot i Romstadgan och ytterligare föreskrifter kommer att ges i domstolens bevis- och förfaranderegler.

Romstadgan föreskriver dessutom en skyldighet för de anslutna staterna att främja vittnens och sakkunnigas inställelse inför domstolen (artikel 93:1 e). En viktig beståndsdel för att uppfylla denna skyldighet är

– som nämnts i avsnitt 6.3.1. – att tillhandahålla dem som har kallats för att inställa sig möjligheter att få sina kostnader för det ersatta. Det bör därför – i enlighet med vad som gäller enligt 15 § tribunallagen – även föreskrivas en rätt till ersättning för den som skall höras inför domstolen.

Med hänsyn till stadgans huvudregel om kostnadsansvaret, dvs. att den anmodade staten skall betala de flesta ordinarie kostnader, och för att underlätta för de personer som har ersättningsanspråk bör i första hand staten svara för alla kostnader. Regeringen bör därefter kunna återkräva kostnader från domstolen i den utsträckning som stadgan medger. En upplysning om detta, motsvarande den som finns i 5 kap. 12 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, som gäller både för rättslig hjälp och överlämnande av misstänkta för lagföring m.m. bör införas i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

Det kan i detta sammanhang även anmärkas att de svenska reglerna om ersättning till den som berövats friheten eller utsatts för tvångsåtgärder enligt lagen (1998:74) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder blir tillämpliga även beträffande åtgärder som beslutas med stöd av lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (se även prop. 1999/2000:61 s. 127). Det gäller främst beträffande svenska åtgärder som vidtas på begäran av domstolen, vilka är de fall som huvudsakligen kan förväntas följa av samarbetet. Härmed komplet- teras de mera begränsade möjligheterna till ersättning vid frihets- berövande som föreskrivs i stadgan (artikel 85). Inga särskilda före- skrifter är påkallade i förhållande till domstolen. Beträffande ersättning till brottsoffer enligt brottsskadelagen (1978:413), se vidare avsnitt 6.8.3.

134

6.8

Lagstiftning om verkställighet av Internationella

Prop. 2001/02:88

 

brottmålsdomstolens avgöranden

 

6.8.1Verkställighet av straff

Regeringens förslag: Regeringen kan på Internationella brottmåls- domstolens begäran besluta att ett straff som domstolen har bestämt får verkställas i Sverige. Inga särskilda villkor för godtagande av straffverkställighet ställs upp i lagen. Reglerna om straffverkställighet i tribunallagen förenklas på motsvarande sätt och Sverige skall avge en ny förklaring till tribunalerna om detta.

Regler om straffverkställighet som bl.a. avser tillämpning av svensk lag med vissa undantag och andra föreskrifter som följer av 25 § internationella verkställighetslagen, regeringens beslut om villkorlig frigivning, tillsyn över behandlingen av den dömde och regeringens rätt att meddela de anvisningar som behövs i det enskilda fallet utformas på motsvarande sätt som för de internationella brottmåls- tribunalerna.

Reglerna i 23 § internationella verkställighetslagen om skydd mot lagföring m.m. under straffverkställighet i Sverige tillämpas även i förhållande till domstolen.

Regeringens bedömning: Stadgans bestämmelser om åtgärder vid flykt under verkställigheten av ett straff som Internationella brottmåls- domstolen har bestämt påkallar inte några särskilda bestämmelser.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran. Bland dem ingår Kriminal- vårdsstyrelsen som har anfört att verkställighetsfall av detta slag kommer att betyda en viss belastning på kriminalvårdens resurser och ställa särskilda krav, men att detta kan godtas med hänsyn till att det är fråga om ett högst begränsat antal fall. Riksåklagaren och några åklagar- myndigheter har däremot uttryckt en viss tveksamhet med hänsyn fram- förallt till de säkerhetsaspekter som sådan straffverkställighet medför. Riksåklagaren har framhållit att ett krav på anknytning till Sverige möjligen bör övervägas och lyft fram frågan om vart den dömde skall ta vägen efter avtjänat straff.

Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt har invänt att stadgan, enligt deras mening, inte ger utrymme för att medge villkorlig frigivning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I enlighet med vad som har redovisats i avsnitt 5.9 är de anslutna staterna inte formellt förpliktade att åta sig straffverkställighet för de fängelsestraff som Internationella brottmålsdomstolen bestämmer. Enligt stadgan skall fängelsestraff avtjänas i en stat som domstolen väljer bland de stater som anmält sig villiga att ta emot personer som dömts till fängelse (artikel 103:1 a). Detta motsvarar den ordning som gäller för de internationella brottmålstribunalerna. Vid medgivandet kan staterna ange villkor vilka måste godkännas av domstolen och vara förenliga med del 10 i stadgan

(artikel 103:1 b). Straffverkställigheten måste vidare accepteras av den

135

utvalda staten i det enskilda fallet (artikel 103:1 c). Stadgan anger ett antal omständigheter som domstolen skall beakta vid valet av verkställig- hetsstat och ytterligare omständigheter kan föreskrivas i bevis- och förfarandereglerna (artikel 103:3). Om ingen stat åtar sig straffverk- ställigheten skall straffet avtjänas i värdlandet, dvs. i Nederländerna (artikel 103:4).

I överensstämmelse med stadgan föreslås det närmare bestämmelser i bevis- och förfarandereglerna som bl.a. avser valet av verkställighetsstat i det enskilda fallet, information som skall lämnas till den staten och överförande till en ny verkställighetsstat. Vidare klargörs att straff- verkställigheten i en stat inte skall inledas förrän straffet har vunnit laga kraft.

Som regeringen framhöll i propositionen om Sveriges tillträde till Romstadgan (prop. 2000/01:122 s. 84) är det närmast en självklarhet att Sverige bör åta sig att verkställa fängelsestraff som domstolen har beslutat. I samma proposition konstaterade regeringen också (s. 93 f.) att regeringsformens regler om regeringens nåderätt inte bör hindra att Sverige medger att domstolens domar verkställs här. Regeringen anförde i denna fråga bl.a. följande (a. prop. s. 94):

Att medge verkställighet av fängelsestraff i Sverige är ett frivilligt åtagande från svensk sida och regeringsformens bestämmelser om nåd har därför inte betydelse för frågan om ett tillträde till stadgan, utan bara för frågan om att medge sådan straffverkställighet i Sverige. För domstolens legitimitet är det viktigt att dess straff inte ändras genom nationella beslut och att förutsättningarna för straffets längd inte kommer att bero på var det kommer att avtjänas. I likhet med vad som gäller enligt tribunallagen, innebär inte ett medgivande att verkställa ett fängelsestraff för domstolens räkning att straffet omvandlas till ett svenskt straff. Däremot bör svensk lag tillämpas vid straffverkställig- heten (se 11 § tribunallagen). Som Justitiekanslern har påpekat kan regeringen vid sin tillämpning av de diskretionära nådebestämmel- serna vägra nåd i fråga om ett straff som har bestämts av domstolen med hänvisning av de folkrättsliga förpliktelser som följer av stadgan. Det finns all anledning att utgå från att varje regering skulle beakta detta förhållande vid tillämpningen av nådeinstitutet. Regerings- formens regler om regeringens nåderätt bör därför inte anses hindra ett medgivande att verkställa Domstolens fängelsestraff.

Det är naturligtvis av största vikt att så många stater som möjligt godtar straffverkställighet för att domstolen skall kunna fungera effektivt. Sverige och andra länder har också i olika sammanhang verkat för att de stater som tillträder stadgan även skall medge straffverkställighet av domstolens fängelsestraff. Ett medgivande till verkställighet i Sverige av domstolens domar ligger i linje med Sveriges intresse av att på bästa sätt främja domstolens rättskipning. Detta överensstämmer med den bedöm- ning som gjordes i samband med att Sverige godtog att fängelsestraff som någon av de internationella brottmålstribunalerna bestämmer får verkställas här (prop. 1995/96:48 s. 15). Hittills har ingen sådan straffverkställighet inletts i Sverige, men några personer som dömts av Jugoslavientribunalen avtjänar för närvarande sina straff i Norge respektive i Finland.

Remissinstanserna har godtagit promemorians förslag. Vissa syn- punkter har dock lämnats angående den närmare utformningen av ett

Prop. 2001/02:88

136

sådant åtagande, varvid säkerhetsaspekter vid straffverkställigheten

Prop. 2001/02:88

särskilt har lyfts fram. Dessa frågor behandlas närmare nedan.

 

Ett medgivande kan enligt artikel 103 avges när som helst och skall

 

riktas till Internationella brottmålsdomstolen. Det innebär att medgivan-

 

det inte kan lämnas förrän stadgan har trätt i kraft (se prop. 2000/01:122

 

s. 84). Medgivandet medför vissa krav på svensk lagstiftning. Det gäller

 

bestämmelserna i artiklarna 103 och 105-108 i stadgan.

 

Villkor för svensk straffverkställighet

 

I förhållande till tribunalerna får straffverkställighet i Sverige endast

 

medges beträffande den som har viss anknytning till Sverige. Det gäller,

 

enligt 11 § första stycket lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med

 

den internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

 

(tribunallagen), svenska medborgare och utlänningar med hemvist i eller

 

annars stark anknytning till Sverige. Som exempel på annan stark

 

anknytning än hemvist angavs i förarbetena en person som har haft

 

hemvist i Sverige en längre tid men som begett sig härifrån inom en inte

 

alltför lång tid innan brottet begicks (prop. 1995/96:48 s. 16 och 17). En

 

annan faktor som skall tas med i bedömningen är om det inte finns

 

förutsättningar att verkställa straffet i något annat land.

 

Andra nordiska länder som också har åtagit sig att verkställa domar

 

meddelade av en tribunal har inte funnit anledning att göra motsvarande

 

begränsningar.

 

I den norska lagen föreskrivs att fängelsestraff som en tribunal har

 

bestämt får verkställas i Norge på begäran av tribunalen (§ 6 i lag den 24

 

juni 1994 nr. 38). I förklaringen om medgivande till Jugoslavien-

 

tribunalen anges dock att Norge är berett att ta emot ett begränsat antal

 

personer för straffverkställighet på tribunalens begäran och att detta skall

 

grundas på individuella överväganden i varje enskilt fall. Vid bedöm-

 

ningen beaktas bl.a. krav på särskilda säkerhetsåtgärder och straffets

 

längd. Detsamma kommer att gälla i förhållande till Internationella

 

brottmålsdomstolen (§ 10 Forslag till lov om gjennomføring i norsk rett

 

av Den internasjonale straffedomstols vedtekter 17. Juli 1998, Ot.prp. nr.

 

95, 2000-2001, s. 37-38 och 47).

 

Inte heller den finska lagstiftningen innehåller någon begränsning

 

beträffande vem som kan avtjäna sitt straff där utan det föreskrivs att ett

 

frihetsstraff som har utdömts av tribunalen skall verkställas i Finland

 

enligt lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av straff-

 

rättsliga påföljder (11 § i lag om behörighet för och rättshjälp till tribuna-

 

len som behandlar brott som begåtts i det forna Jugoslavien 5.1.1994/12).

 

Även Finland har angivit vissa villkor och begränsningar i sitt

 

medgivande om straffverkställighet till Jugoslavientribunalen. Samma

 

ordning kommer att gälla i förhållande till Internationella brottmålsdom-

 

stolen (se RP 161/2000 rd, sid. 90, och 7 § lag om ikraftträdande av de

 

bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i Romstadgan för

 

Internationella brottmålsdomstolen och om tillämpning av stadgan).

 

I dansk lagstiftning finns en bestämmelse som innebär att Justitie-

 

ministern får medge verkställighet i Danmark av straff som Jugosla-

 

vientribunalen bestämt utan att några särskilda villkor ställs upp (§ 4, stk.

 

1 i lag nr. 1099 den 21 december 1994). Motsvarande kommer att gälla i

137

förhållande till Internationella brottmålsdomstolen (§ 3, stk. 1 i lag nr. 342 den 16 maj 2001).

De verkställighetsavtal som Jugoslavientribunalen har träffat med olika länder, däribland med Sverige, bygger på att ställningstaganden skall göras i det enskilda fallet efter samråd mellan parterna.

I vilken utsträckning Sverige bör ta emot dömda för straffverkställighet beror på en avvägning av olika omständigheter. Det är å ena sidan av avgörande betydelse för domstolen att ha ett tillräckligt antal fängelse- platser till sitt förfogande. I allmänhet är det önskvärt att verkställigheten inte sker i den stat där brottet begåtts eller i en annan stat med starka intressen i den aktuella konflikten. Å andra sidan måste stadgepartena rättvist fördela ansvaret för verkställigheten emellan sig (se artikel 103:3 a).

Det är vidare fråga om fångar som i många fall kommer att föranleda särskilda krav på verkställigheten, bl.a. av säkerhetsskäl. Riksåklagaren och några åklagarmyndigheter har i sina remissvar framförallt tagit fasta på säkerhetsriskerna och betonat att dessa måste övervägas noga. Av betydelse är även om det är fler länder än Sverige som kommer att åta sig straffverkställighet. Riksåklagaren har anfört att verkställigheten möjligen bör avgränsas till fall där det finns en svensk anknytning eller något annat motiv för verkställigheten i Sverige. Åklagarmyndigheten i Göteborg och Kriminalvårdsstyrelsen har däremot gjort bedömningen att de säkerhetsfrågor som kan komma att uppstå i samband med verkställigheten bör kunna lösas. Kriminalvårdsstyrelsen har även framhållit att dessa verkställighetsfall också i övrigt kräver särskilda hänsynstaganden och handläggningsrutiner. Detta kommer att medföra en viss belastning för kriminalvården, vilken styrelsen emellertid anser vara möjlig att hantera med hänsyn till att det kommer att vara fråga om ett ytterst begränsat antal verkställighetsfall.

Att Sverige är berett att ta sitt ansvar för straffverkställigheten bör inte innebära att detta bör ske villkorslöst. Det skulle tvärtom kunna motverka den fastlagda principen om en rättvis fördelning av detta ansvar. Enligt regeringens mening är det däremot inte nödvändigt att formellt begränsa utrymmet för straffverkställighet på det sätt som gjorts i förhållande till tribunalerna. Det behöver inte heller ske i de bestämmelser som reglerar straffverkställigheten i Sverige utan kan göras i det åtagande som riktas till domstolen. Det bör vara tillfyllest att Sverige i förklaringen till domstolen anger sin vilja att ta emot ett begränsat antal verkställighets- fall och att detta skall grundas på individuella överväganden i varje enskilt fall. En viktig del av dessa överväganden bör vara de säkerhets- aspekter som kan finnas och möjligheterna att tillgodose dessa. Vidare bör det anges att Sverige i första hand önskar ta emot dömda som är svenska medborgare och utlänningar med hemvist i Sverige eller har annan stark anknytning hit. Dessa villkor är väl förenliga med stadgans bestämmelser.

Den ordning som nu förordats i fråga om villkor för straffverkställighet i Sverige innebär att de bestämmelser i lag som behövs för att möjliggöra verkställigheten kan ges en allmän utformning. Det är därmed tillräckligt att föreskriva att regeringen på domstolens begäran kan besluta att ett straff som domstolen har bestämt får verkställas i Sverige.

Prop. 2001/02:88

138

Även tribunallagens bestämmelse om straffverkställighet bör förändras

Prop. 2001/02:88

så att den blir utformad på motsvarande sätt som föreslagits i fråga om

 

Internationella brottmålsdomstolen. Det föreslås att Sverige skall lämna

 

en ny förklaring till tribunalerna i samband med att lagändringen träder i

 

kraft. Den nya förklaringen bör ange att Sverige är berett att verkställa

 

tribunalens fängelsestraff och att ta emot ett begränsat antal dömda på

 

tribunalens begäran samt att detta kommer att grundas på en särskild

 

bedömning av svenska myndigheter i varje enskilt fall. Det bör även

 

anges att dömda som är svenska medborgare och utlänningar med

 

hemvist i Sverige eller som har annan stark anknytning hit i första hand

 

bör komma i fråga för straffverkställighet här.

 

Allmänna bestämmelser om straffverkställigheten

 

Liksom tribunalernas stadgor lämnar Romstadgan inte utrymme för

 

Sverige att ställa villkor beträffande den dömdes samtycke, dubbel

 

straffbarhet osv. Därmed bör ingen hänvisning göras till de villkor för

 

överförande som föreskrivs i lagen (1972:260) om internationellt sam-

 

arbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verk-

 

ställighetslagen).

 

En utgångspunkt för verkställigheten är att domstolen behåller

 

kontrollen över straffet och dess längd. Det är också den princip som

 

gäller för tribunalerna, vilken är nödvändig för att åstadkomma en rättvis

 

rättskipning samt tillförsäkra en god standard för de dömda. Därför är det

 

endast domstolen som får överpröva eller ompröva straffet och

 

verkställighetsstaten får inte förändra det straff som domstolen dömt ut

 

eller släppa den dömde fri före utgången av den strafftid som domstolen

 

har bestämt (artiklarna 105 och 110:1–2). Avgörandet om den dömde

 

skall villkorligt friges eller benådas är därmed ytterst förbehållet

 

domstolen, se dock vidare nedan. De bestämmelser i internationella

 

verkställighetslagen som avser straffomvandling eller anpassning till

 

motsvarande svenskt straff kan därför inte tillämpas, vilket överens-

 

stämmer med regleringen i tribunallagen (se prop. 1995/96:48 s. 16).

 

Med denna principiella begränsning skall i huvudsak verkställig-

 

hetsstatens lagar tillämpas beträffande straffverkställigheten i övrigt

 

(artikel 106:2). Även enligt 11 § tribunallagen skall verkställigheten ske

 

enligt svensk lag, vilket klargörs genom en hänvisning till 25 §

 

internationella verkställighetslagen. Genom hänvisningen följer vidare att

 

verkställigheten får äga rum utan hinder av att straffet är strängare än vad

 

som enligt svensk lag kunnat följa på brotten, att verkställighet inte får

 

ske på sådant sätt att straffet blir att anse som strängare än vad som

 

bestämts i domen och att den dömde under vissa förutsättningar får

 

tillgodoräkna sig den tid som redan utstått av straffet samt anhållnings-

 

och häktestid. I bestämmelsen finns även föreskrifter av betydelse för

 

bötesverkställighet, se vidare avsnitt 6.8.2. Enligt 11 § tribunallagen skall

 

verkställigheten upphöra om tribunalen upplyser att den har beviljat nåd

 

eller meddelat något annat beslut som innebär att det utdömda straffet

 

inte längre får verkställas.

 

De nu anförda föreskrifterna är väl förenliga med Romstadgans

 

bestämmelser och motsvarande bör i huvudsak gälla i förhållande till

 

domstolen. Det finns emellertid anledning att göra vissa förtydliganden.

139

För det första bör förtydligas vad som gäller i fråga om en fråga om verkställighetshinder på grund av preskription som uppstår sedan regeringen har beslutat att straffverkställighet skall ske i Sverige. Frågan skulle t.ex. kunna uppstå i ett fall då den dömde har avvikit från en kriminalvårdsanstalt och senare återförts dit för fortsatt straffverk- ställighet. För domstolen gäller inte några bestämmelser om preskription (se artikel 29, som närmare beskrivs i avsnitt 5.5) och fortsatt straffverk- ställighet i Sverige bör vara möjlig i ett sådant fall även om påföljds- preskription inträtt enligt svensk rätt. I likhet med vad som föreskrivs i 31 § första stycket lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. bör därför en fråga om preskription som uppstår sedan straffverkställighet medgivits prövas enligt de bestämmelser som gäller för domstolen. Motsvarande fråga när det gäller verkställighet av böter och förverkandebeslut behandlas i avsnitt 6.8.2.

För det andra har Lagrådet uppmärksammat att Romstadgan saknar uttryckliga bestämmelser om nåderätt för domstolen, men att domstolen kan besluta om strafflindring (artikel 110:2). Lagrådet har därför föreslagit att bestämmelsen om upphörande av verkställighet i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen bör hänvisa till domstolens beslut om strafflindring eller annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas och inte till ett nådebeslut. Lagrådet hänvisar till detta förslag också när det gäller tribunalerna (11 § andra stycket tribunallagen) vars stadgor också saknar bestämmelser om att tribunalerna får meddela nåd. Lagrådet har även föreslagit ett förtydligande så att även beslut omfattas som hindrar verkställigheten innan det hunnit påbörjas eller som innebär en fortsatt men förkortad strafftid.

Regeringen godtar Lagrådets förslag till lagtext såvitt avser Internationella brottmålsdomstolen med det tillägget att ordet nåd bör nämnas vid sidan av ordet strafflindring. Tillägget bör göras med hänsyn till att den situation som motiverade en hänvisning till beslut om nåd i tribunallagen, nämligen att själva nådebeslutet meddelas i verkställig- hetslandet men bara om tribunalen underrättar det landet att nåd kan beviljas (se Lagrådet i prop. 1995/96:48 s. 50 f.), även kan uppstå i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen (se artikel 103:2). Vi återkommer till den närmare utformningen av bestämmelsen i författningskommentaren.

När det gäller de internationella brottmålstribunalerna är stadge- reglerna annorlunda utformade. Beslut om strafflindring är t.ex. inte aktuella när det gäller tribunalerna och det finns bestämmelser som uttryckligen tar sikte på nådebeslut (artikel 27 i Rwandatribunalens stadga och artikel 28 i Jugoslavientribunalens stadga). Tidigare förarbetsuttalanden (se prop. 1995/96:48 s. 15 och 1999/2000:61 s. 175) redovisar slutsatsen att även tribunalerna själva kan bevilja nåd. Denna, närmast inneboende möjlighet har dock ännu inte har tillämpats i praktiken. Tribunalernas stadgor har inte ändrats i de avseenden som nu är aktuella sedan bestämmelserna i 11 § andra stycket infördes. De förslag som Lagrådet lämnat tar främst sikte på regleringen i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen och regeringen finner inte att de även bör föranleda någon ändring i tribunallagen.

Prop. 2001/02:88

140

Det bör härtill noteras att genom att svenska verkställighetsregler skall

Prop. 2001/02:88

tillämpas gäller bl.a. ordinarie bestämmelser som innebär att intagna i

 

anstalt kan kommunicera med myndigheter m.m. utan granskning, se

 

framförallt 25 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Genom en

 

svensk anslutning till stadgan gäller detta även för brev mellan en intagen

 

som nu avses och domstolen. Därmed tillgodoses stadgans krav i detta

 

avseende (se artiklarna 105:2 och 106:3).

 

Att alla ansökningar från domstolen får göras på engelska eller

 

svenska, vilket avviker från vad som annars gäller enligt verkställig-

 

hetslagstiftningen, framgår särskilt i lagen (se avsnitt 6.3.3).

 

Anvisningar för verkställigheten i det enskilda fallet

 

I fråga om verkställighet av de internationella brottmålstribunalenas

 

fängelsedomar ger nuvarande regler i 11 § tribunallagen utrymme för

 

regeringen att genom föreskrifter precisera formerna för verkställigheten

 

i det enskilda fallet. Motsvarande bestämmelse finns också i internatio-

 

nella verkställighetslagen för det fall regeringen, enligt överförande-

 

konventionen, förordnar om fortsatt verkställighet i Sverige av en påföljd

 

som bestämts i en annan stat (25 g § internationella verkställighetslagen

 

enligt SFS 2000:460, som trätt i kraft den 30 september 2000 enligt SFS

 

2000:722; tidigare 25 b §).

 

I lagrådsremissen föreslog regeringen att en motsvarande bestämmelse

 

skulle gälla i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen, men att

 

uttrycket ”anvisningar” skulle användas i stället för ”föreskrifter”

 

eftersom det här är fråga om beslut i enskilda fall (se Ds 1998:66 s. 11).

 

Lagrådet har ifrågasatt varför regeringen skall få meddela sådana anvis-

 

ningar i enskilda fall och varför anvisningar endast skall kunna meddelas

 

i samband med ett beslut om att ett fängelsestraff får verkställas här samt

 

anser att frågan bör belysas ytterligare.

 

När bestämmelsen i internationella verkställighetslagen ursprungligen

 

infördes uttalades det i förarbetena bl.a. att komplikationer kan tänkas

 

uppkomma vid tolkningen av det utländska avgörandet och att det torde

 

få förutsättas att regeringen ofta måste precisera formerna för

 

verkställigheten (prop. 1983/84:197 s. 59). I förhållande till tribunalerna

 

betonades det att en precisering av formerna för verkställigheten måste

 

ske inom de ramar som tribunalens avgörande ställer upp (prop.

 

1995/96:48 s. 16). Regeringen har således redan i dag rätt att utfärda de

 

föreskrifter som behövs i ett enskilt fall där en utländsk brottmålsdom

 

eller en tribunals fängelsedom skall verkställas i Sverige utan att straffet

 

omvandlas till en ny svensk påföljd. Motsvarande behov av precisering

 

finns i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen, vars straff inte

 

heller kan omvandlas till nya svenska svenska påföljder. Detta får dock

 

naturligtvis inte strida mot domstolens avgörande.

 

Regeringen vill härtill framhålla att vissa beslut som avser villkor för

 

straffverkställighetet i ett enskilt fall får fattas av regeringen enligt

 

bestämmelser i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Det gäller

 

viktiga frågor om att avvikelser skall gälla från bestämmelserna om den

 

intagnes kontakter med omvärlden enligt 25-30 §§ samma lag (31 §) och

 

att ett ärende om vistelse eller verkställighet utanför anstalt skall

 

överlämnas till regeringen för prövning (58 a §, senast ändrad genom

141

SFS 2001:510 som trätt i kraft den 1 oktober 2001). I båda de nu anförda fallen krävs att det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften. Vidare gäller att kriminalvårdsstyrelsens beslut i fråga om vistelse eller verkställighet utanför anstalt för en intagen för vilken regeringen har meddelat förordnande enligt 31 § skall överklagas hos regeringen (59 §, senast ändrad genom SFS 2001:510 som trätt i kraft den 1 oktober 2001). Frågor om vistelse eller verkställighet utanför anstalt är sådana omständigheter som avses i artikel 103:2 i Romstadgan. Internationella brottmålsdomstolen skall därför underrättas när åtgärder av detta slag kan bli aktuella och ges en 45-dagarsfrist under vilken åtgärden inte får vidtas. Särskilda förordnanden av nu anförda slag är alltså högst aktuella också vid verkställighet av domstolens och en tribunals fängelsedomar i Sverige.

I förhållande till Internationella brottmålsdomstolen kan särskilda anvisningar även vara nödvändiga, t.ex. för att möjliggöra ett tillfälligt överförande av den dömde till domstolen i samband med prövning av en resningsansökan (artikel 84) eller av strafflindring (artikel 110).

Enligt regeringens mening finns det även vid verkställighet av domstolens fängelsedomar behov av ett utrymme för regeringen att närmare precisera formerna för verkställigheten. Även förordnanden som avses i 31 och 58 a §§ lagen om kriminalvård i anstalt skall naturligtvis kunna meddelas i dessa fall. Med hänsyn till den kontroll som domstolen och tribunalerna skall ha över straffverkställigheten, bör regeringen kunna meddela ett sådant förordnande även om de villkor som anges i 58 a § inte är uppfyllda. Eftersom det kommer att vara fråga om enstaka verkställighetsfall där de bedömningar som behöver göras är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet bör, som också är fallet enligt annan lagstiftning, regeringens förordnanden meddelas i det enskilda fallet. Som Lagrådet har påpekat bör dock utrymmet för att meddela anvisningar av detta slag inte inskränkas till att ske i samband med beslutet att en fängelsedom får verkställas i Sverige. I stället bör regeringen vid behov kunna meddela sådana beslut, både i förhållande till domstolen och till tribunalerna, även senare. Lagtexten bör förtydligas i detta avseende.

Villkorlig frigivning

Genom föreskriften att verkställigheten skall ske enligt svensk rätt följer även att de svenska reglerna om villkorlig frigivning blir tillämpliga. Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för verkställighet av tribunalerna har särskilda regler införts beträffande villkorlig frigivning i dessa fall (11 § tredje stycket tribunallagen enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). Dessa regler innebär att regeringen avgör frågor om villkorlig frigivning och att den då får besluta att sådan skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken. Därmed skapas ett större fakultativt inslag i prövningen av frågan. Vidare skall tribunalen ges tillfälle att lämna synpunkter innan beslut fattas.

Prop. 2001/02:88

142

I promemorian föreslås att motsvarande ordning, som tillhandahåller nödvändig flexibilitet, också bör gälla vid straffverkställighet av Inter- nationella brottmålsdomstolens domar. Detta har godtagits av samtliga remissinstanser utom Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt, vilka i stället har gjort den bedömningen att stadgan, särskilt artiklarna 105 och 110:1-2, innebär att verkställighetsstaten inte får besluta om villkorlig frigivning. Stockholms tingsrätt föreslår att ett uttryckligt undantag från reglerna om villkorlig frigivning skall införas.

Lagrådet har godtagit att villkorlig frigivning kan komma i fråga men anser principiella skäl tala för något annat organ än regeringen som beslutsfattare i en sådan fråga som är avgörande för hur länge en person skall vara berövad friheten och alltså i hög grad berör rätten till personlig frihet. Lagrådet har därför föreslagit att Kriminalvårdsstyrelsen skall besluta om villkorlig frigivning och dess beslut kunna överklagas till domstol. Härtill har Lagrådet föreslagit vissa redaktionella ändringar.

Enligt regeringens mening innebär inte stadgans bestämmelser något absolut förbud mot villkorlig frigivning i verkställighetsstaten. Förutom de bestämmelser som anvisar nationella regler för straffverkställigheten (artikel 106:2), framgår det t.ex. av artikel 103:2 a att den staten skall underrätta domstolen om varje omständighet som i sak kan inverka på bl.a. tiden för avtjänandet. En omständighet som avsetts är att den dömde uppfyller villkoren för villkorlig frigivning enligt nationella regler. Frågan om strafftidens längd är dock, som redan nämnts, förbehållen domstolen att avgöra och domstolen har alltid möjlighet att flytta straff- verkställigheten till en annan stat om en villkorlig frigivning i den första verkställighetsstaten inte kan förhindras på annat sätt (artikel 104:1), se nedan. För att möjliggöra en sådan lösning föreskriver artikel 103:2 a vidare att domstolen skall ha 45 dagar på sig mellan underrättelsen och det att åtgärden genomförs.

Även om stadgan inte helt utesluter nationella beslut om villkorlig fri- givning ligger det i sakens natur att utrymmet för detta är mycket begrän- sat och att sådan frigivning normalt bara kan komma i fråga mycket sent under verkställigheten. Trots det mycket begränsade utrymmet anser regeringen att Sverige inte helt bör avstå från möjligheten att besluta om villkorlig frigivning. Grundprincipen är att Sverige vid straffverkställig- heten accepterar Internationella brottmålsdomstolens straffmätning och dess kontroll över de straff som den bestämmer (beträffande tribunalerna, se prop. 1999/2000:61 s. 175). Beslut om villkorlig frigivning måste därför ske i samråd med domstolen och vid den prövning som skall göras ingår naturligtvis även att beakta de folkrättsliga förpliktelser som följer av stadgan. Det är samma principer som gäller vid verkställighet av tribunalernas straff. Den ordning för beslut om villkorlig frigivning som i dag föreskrivs i 11 § tribunallagen är utformad för att uppfylla dessa krav. Den innebär att brottsbalkens bestämmelser om villkorlig frigiv- ning skall tillämpas och vara utgångspunkt vid bedömningen, men att det också finns utrymme för villkorlig frigivning vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken. Tribunalen skall ges tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Ordningen är avsedd att vara tillräckligt flexibel för att kunna göra de särskilda hänsynstaganden som krävs i dessa fall. Det konstaterades i förhållande till tribunalerna att det här är fråga om helt andra bedömningar än den fakultativa prövning som görs inom

Prop. 2001/02:88

143

kriminalvården och att avgörandet därför kan ligga hos en särskild Prop. 2001/02:88 beslutsfattare (prop. 1999/2000:61 s. 176). Med hänsyn till att regeringen

beslutar om verkställighet och också får meddela föreskrifter för verkställigheten i det enskilda fallet ansågs det lämpligt att även beslut om villkorlig frigivning fattas av regeringen. Detta godtogs och är vad som nu gäller i förhållande till tribunalerna. Den ordning för villkorlig frigivning som gäller enligt 11 § tribunallagen uppfyller de särskilda förutsättningar för sådana beslut som gäller för straffverkställighet enligt Romstadgan. Enligt regeringens mening bör därför motsvarande ordning tillämpas i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Regeringen är därför inte beredd att godta Lagrådets förslag i denna del. Den närmare utformningen av bestämmelserna redovisas i författnings- kommentaren.

Överförande av straffverkställighet från Sverige till annan stat

Internationella brottmålsdomstolen har enligt stadgan rätt att när som helst besluta att överföra straffverkställigheten från en stat till en annan, vilket även får ske på begäran av den dömde (artikel 104). Detta är en konsekvens av att domstolen bibehåller den yttersta kontrollen över straffets längd och villkoren för dess avtjänande under hela verkställig- heten och överensstämmer med den tolkning som Jugoslavientribunalen har gjort i fråga om verkställigheten av dess fängelsestraff.

Stadgan anger inte några särskilda omständigheter som måste vara uppfyllda för ett överförande av straffverkställigheten. Det föreskrivs dock att sådant överförande skall ske när verkställighetsstaten har underrättat domstolen om förhållanden som kan påverka straffets längd eller andra straffvillkor, vilka domstolen inte kan acceptera (artikel 103:2).

De krav som stadgan ställer i fråga om överförande av straffverk- ställighet tillgodoses genom de regler som föreslås för överlämnande till domstolen, se avsnitt 6.4.1. Det innebär att den som är dömd i sådant fall kan överlämnas till domstolen på dess begäran och därefter överföras från domstolen för fortsatt verkställighet i en annan stat. Därmed fordras det inte några ytterligare bestämmelser för överförande av straffverk- ställighet.

Immunitet mot lagföring, bestraffning och utlämning för äldre brott

Enligt Romstadgan gäller att den som verkställer straff inte utan domsto- lens medgivande får lagföras, bestraffas eller utlämnas till en annan stat för brott som begåtts innan avtjänandet påbörjades (artikel 108, se även artikel 107:3). Detta hinder upphör att gälla om personen kvarblir i verkställighetsstaten mer än 30 dagar efter det att straffet har avtjänats eller om personen återvänder till den staten efter att ha lämnat den. Denna immunitetsregel, som inte har aktualiserats i förhållande till tribunalerna, fordrar lagreglering.

En specialitetsregel av detta slag är inte unik för Romstadgan. Tvärtom är sådana bestämmelser vanliga i det internationella rättsliga samarbetet

och även internationella verkställighetslagen innehåller föreskrifter om

144

detta. I 23 § regleras det immunitetsskydd som en dömd person har när Prop. 2001/02:88 han eller hon har överförts från en annan stat till Sverige för straffverk-

ställighet under vissa internationella konventioner som anges i 2 § samma lag (se även SFS 2000:460, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer). Bestämmelserna ger den överförde skydd mot att lagföras, anhållas, häktas eller berövas friheten för verkställighet av straff eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet. Detta skydd upphör om domslandet samtycker till detta eller om personen haft en sammanhängande tid av 45 dagar på sig att lämna landet men inte gjort det eller om den dömde efter att ha lämnat Sverige återvänder hit. Immuniteten utgör dock inte hinder mot att verkställa beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagstiftningen eller beslut som är nödvändiga för att avbryta åtalspreskription (23 § andra stycket). Reglerna i 34 § gäller överföring för straffverkställighet till en annan stat och är alltså inte aktuella i förhållande till Internationella brottmåls- domstolen.

Reglerna i 23 § internationella verkställighetslagen har alltså påtagliga likheter med stadgans specialitetsregel. Eftersom de är avsedda att skydda den dömde mot i princip varje inskränkning i den personliga friheten som föranleds av ett tidigare brott (se prop. 1972:98 s. 128) innebär de även hinder mot utlämning till en annan stat på grund av ett sådant brott. Att skyddet består längre efter frigivning när den dömde stannar kvar i Sverige – 45 dagar jämfört med 30 dagar – är inte oför- enligt med stadgan. Vidare framgår det av stadgan att immunitetsskyddet inte täcker avvisning eller utvisning enligt utlänningslagstiftningen (se artikel 107) och det undantag för åtgärder av detta slag som finns i 23 § andra stycket internationella verkställighetslagen kan därför tillämpas. Det bör inte heller anses oförenligt med stadgan att vidta åtgärder för att bryta en förestående åtalspreskription enligt svensk lag. På grund av det anförda bör bestämmelserna i 23 § internationella verkställighetslagen i dess helhet gälla i förhållande till domstolen.

Tillsyn av straffverkställigheten

Liksom de internationella brottmålstribunalerna har domstolen ett ansvar för att utöva en viss kontroll av den faktiska verkställigheten av de fängelsestraff som den har dömt ut (artikel 106:1). Romstadgan ställer dessutom vissa krav på verkställighetens kvalitet (artikel 106:2). Närmare bestämmelse om tillsynsfunktionen har föreslagits i bevis- och förfarandereglerna. I förhållande till tribunalerna har särskilda bestäm- melser som möjliggör tillsyn av straff som verkställs i Sverige införts i 12 § tribunallagen (SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). Motsvarande bestämmelser, vilka har utformats med regler som gäller för den europeiska kommittén mot tortyr m.m. som förebild, bör också införas för domstolens tillsynsverksamhet.

Överföring till annan stat sedan straffet har avtjänats

Stadgan innehåller även bestämmelser om överföring av den dömde till

en annan stat sedan straffet har avtjänats (artikel 107). Dessa bygger på

145

att ordinarie utlänningslagstiftning och, med de begränsningar som har Prop. 2001/02:88 behandlats ovan, utlämningsregler skall tillämpas. Därmed behövs det

inte några särskilda bestämmelser med anledning av stadgan. En annan sak är att, såsom Riksåklagaren har påtalat, det i enskilda fall ändå kan uppstå svårigheter i samband med överföring av personen till en annan stat sedan straffet har avtjänats.

Frågan om transitering av dömda mellan domstolen och en främmande stat över svenskt territorium har behandlats i avsnitt 6.4.6.

Resning

Romstadgan föreskriver att överklaganden och ansökningar om resning endast skall prövas av domstolen (artikel 105:2). Stadgorna för de internationella brottmålstribunalerna saknar sådana bestämmelser. Romstadgans regler är förenliga med svensk rätt. Det förhållandet att ett utländskt avgörande erkänns och kan verkställas i Sverige anses inte medföra att svensk domstol kan pröva en ansökan om resning beträffande det utländska avgörandet (se NJA 1975 C 285 där Högsta domstolen avvisade en ansökan om resning mot ett finskt avgörande om underhåll till barn). Regeringsformens regler i 11 kap. 1 § om vilken svensk domstol som skall pröva bl.a. frågor om resning gäller endast extraordinära rättsmedel mot svenska avgöranden. Stadgans bestäm- melser innebär alltså inte någon begränsning av tillämpningsområdet för regeringsformens regler om resning (se även prop. 2000/01:122 s. 94).

Flykt under straffverkställigheten

Romstadgan innehåller, till skillnad från tribunalstadgorna, bestämmelser om åtgärder i samband med att den dömde flyr under straffverkställig- heten (artikel 111). Bestämmelserna innebär att verkställighetsstaten kan välja att själv ansöka om att få den dömde utlämnad från den stat där han eller hon befinner sig eller begära att Internationella brottmålsdomstolen begär personen överlämnad. Valet skall ske efter samråd med domstolen.

I det senare fallet kan domstolen antingen begära att den dömde skall överföras till den ursprungliga verkställighetsstaten eller till en annan stat som anvisas för den fortsatta verkställigheten. Domstolens begäran om överlämnande följer dock reglerna i del 9 av stadgan vilka endast före- skriver en skyldighet för de anslutna staterna att överlämna personer till domstolen. Den reglering som föreslås i fråga om överlämnande av bl.a. dömda till domstolen, se avsnitt 6.4.1, innebär att ett överlämnande från Sverige kan ske till Internationella brottmålsdomstolen men inte till en annan stat på domstolens begäran. Med hänsyn till att den s.k. specialitetsprincipen inte tillämpas, se avsnitt 6.4.5, är det dock möjligt för domstolen att därefter överföra den som överlämnats från Sverige till en annan stat för verkställighet. Inför eller i samband med en begäran om överlämnande kan tvångsmedel beslutas, se avsnitt 6.4.2.

De bestämmelser som har föreslagits i fråga om överlämnande till domstolen är tillräckliga. Om verkställighetsstaten väljer att själv begära den dömde utlämnad från Sverige gäller de ordinarie bestämmelserna i

146

utlämningslagstiftningen. Mot denna bakgrund saknas det anledning att Prop. 2001/02:88 införa särskilda föreskrifter på grund av reglerna om flykt i artikel 111.

6.8.2Verkställighet av böter och förverkande

Regeringens förslag: Bötesdomar och förverkandebeslut som Inter- nationella brottmålsdomstolen har meddelat får verkställas på mot- svarande sätt som enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Verkställigheten sker därmed i enlighet med svensk rätt och ansökningar prövas av Riksskatteverket. Vid värdeförverkande bestämmer Riksskatteverket även det förverkade värdet. Riksskatte- verkets beslut överklagas alltid till allmän förvaltningsdomstol. Bötesförvandling får inte ske.

Riksskatteverket beslutar om överlämnande till domstolen av vad som har kommit in vid verkställighet av en bötesdom eller ett förverkandebeslut.

Promemorians förslag avviker bara från regeringens förslag på så sätt att ett särskilt förfarande har föreslagits vid verkställighet av ett värde- förverkande som innebär att Stockholms tingsrätt alltid skall pröva frågan och bestämma det värde som skall förverkas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Riksskatteverket har tillstyrkt förslaget utom vad avser handläggningen av sakförverkanden och i stället före- slagit att dessa bör verkställas av Riksåklagaren, något som Riksåkla- garen dock har motsatt sig. Kammarrätten i Göteborg har invänt mot förslaget om olika förfaranderegler för verkställighet av sak- och värdeförverkanden och föreslagit att beslut i båda fallen bör fattas av Riksskatteverket och överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Malmö tingsrätt har ifrågasatt om stadgan medger utrymme för någon skälig- hetsprövning i samband med verkställighet av ett värdeförverkande.

Skälen för regeringens förslag: Romstadgans bestämmelser om straff och andra rättsverkningar av brott skiljer sig från vad som gäller enligt tribunalernas stadgor. Till skillnad från tribunalerna kan Internationella brottmålsdomstolen döma ut böter vid sidan av ett fängelsestraff (artikel 77:2 a). Domstolen får vidare besluta om förverkande av utbyte, egen- dom och tillgångar som direkt eller indirekt härrör från brottet (artikel 77:2 b). Hjälpmedel vid brott och brottsverktyg kan inte förverkas av domstolen. Ett förverkande får inte inverka på rättigheter som tillkommer en rättmätig tredje man.

Stadgeparterna är skyldiga att ”ge verkan” åt bötesstraff och förver- kanden som domstolen har beslutat (artikel 109:1). Uttrycket ”ge verkan” har medvetet valts i stället för begreppet ”verkställa” på grund av staternas skiftande inställning till hur detta praktiskt kan genomföras på nationell nivå. Avsikten är dock att de beslut om böter och om förver- kande som domstolen meddelar skall verkställas på ett eller annat sätt. Enligt bestämmelsen skall detta ske i enlighet med det förfarande som anvisas i nationell rätt och med beaktande av den rätt som tillkommer en

147

rättmätig tredje man. I bevis- och förfarandereglerna finns det förslag till

Prop. 2001/02:88

regler som anger vad domstolens beslut skall innehålla och att domstolen

 

vid behov kan biträda den stat som skall verkställa avgöranden. Det kan

 

t.ex. avse delgivning av den dömde eller andra personer.

 

Stadgan innehåller även föreskrifter om värdeförverkande, avyttring av

 

egendom och överlämnande till domstolen av egendom eller vad

 

egendomen har inbringat vid en försäljning (artikel 109:2–3).

 

Verkställighet av böter

 

Verkställighet i Sverige av utländska brottmålsdomar, vilket även inbe-

 

griper verkställighet av bötesstraff, sker enligt bestämmelser i lagen

 

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av

 

brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) och enligt lagen

 

(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

 

angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) –

 

se 1 § i respektive lag. Internationella verkställighetslagens bestämmelser

 

bygger på olika internationella konventioner som Sverige har tillträtt och

 

det nordiska samarbetet på en enhetlig nordisk lagstiftning.

 

Stadgan innebär en skyldighet för de anslutna staterna att ge effekt åt

 

de bötesstraff som Internationella brottmålsdomstolen har dömt ut men

 

lämnar staterna stor frihet att bestämma hur detta skall gå till. Villkor för

 

straffverkställigheten av de slag som ställs upp i internationella verk-

 

ställighetslagen kan därför inte gälla i förhållande till domstolen. I stället

 

bör den princip som föreskrivs i nordiska verkställighetslagen, dvs. att

 

bl.a. bötesstraff får verkställas på begäran av domslandet, gälla i dessa

 

fall. Det bör även i dessa fall krävas att domen har vunnit laga kraft (jfr

 

24 § andra stycket nordiska verkställighetslagen).

 

Även när det gäller förfarandet finns det skillnader mellan de två

 

verkställighetslagarna. Den nordiska verkställighetslagen anvisar en

 

enkel ordning för verkställighet. Framställningen prövas i allmänhet av

 

Kriminalvårdsstyrelsen, vars beslut sedan kan överklagas hos allmän

 

förvaltningsdomstol (25 och 26 §§). Beträffande bl.a. bötesverkställighet

 

sker dock prövningen av Riksskatteverket (25 § i lagen och 4 a §

 

förordning [1963:194] om samarbete med Danmark, Finland, Island och

 

Norge ang. verkställighet av straff m.m., nordiska verkställighets-

 

förordningen). Verkställigheten sker enligt svensk lag, dvs. främst bötes-

 

verkställighetslagen (1979:189), med undantag för att förvandling av

 

böter inte får meddelas (2 §). Straffet omvandlas inte till ett svenskt

 

straff. I stället görs en omräkning av utländskt belopp till svenska kronor

 

(6 § i förordningen). Frågor om hinder mot verkställighet på grund av

 

preskription sedan framställningen har bifallits skall prövas enligt doms-

 

landets lag (31 § första stycket). Kostnader för verkställigheten skall i

 

första hand täckas genom den åtgärd som vidtagits och i andra hand av

 

staten (35 §).

 

Den ordning som anvisas i nordiska verkställighetslagen framstår som

 

mest enkel och ändamålsenlig för verkställighet av Internationella

 

brottmålsdomstolens domar om böter. Genom att svensk lag skall tilläm-

 

pas tillhandahålls även nödvändigt tredjemansskydd vid verkställigheten.

 

Det faktum att stadgan inte föreskriver preskription beträffande huvud-

 

brotten innebär inte heller något problem vid verkställigheten. I likhet

148

med vad som föreslås i fråga om verkställighet av domstolens fängelse-

Prop. 2001/02:88

straff, se avsnitt 6.8.1, bör även frågor om preskription vid verkställighet

 

av böter prövas enligt de bestämmelser som gäller för domstolen. I bevis-

 

och förfarandereglerna finns det förslag till regler om förvandling av

 

böter som domstolen kan besluta. De innebär dock inte att bötesförvand-

 

ling skall ske i Sverige. I stället påverkar domstolens bötesförvandling

 

längden på det fängelsestraff som bötesstraffet, enligt stadgan, måste

 

förenas med när det gäller stadgans huvudbrott. Genom att verkställig-

 

heten skall ske enligt svensk lag kan även indrivningsåtgärder vidtas,

 

vilka även kan omfatta utmätning och försäljning av egendom för

 

täckande av böterna. Detta uppfyller stadgans krav (artikel 109:3).

 

Bestämmelser som motsvarar vad som gäller enligt den nordiska

 

verkställighetslagen bör därför gälla även i förhållande till domstolen.

 

Domstolens begäran om verkställighet får göras på engelska eller

 

svenska (se avsnitt 6.3.3).

 

Det bör avslutningsvis noteras att, i enlighet med förslaget i avsnitt

 

6.8.1, bestämmelserna i 25 § internationella verkställighetslagen kommer

 

att tillämpas. Utöver vad som tidigare sagts, bl.a. att verkställigheten

 

skall ske enligt svensk lag, innebär tillämpningen av den paragrafen att

 

ådömda böter får verkställas även om bötesbeloppet överstiger det högsta

 

belopp som kunnat ådömas enligt svensk lag (25 § andra stycket). Därav

 

följer även bl.a. att redan betalade böter skall räknas den dömde till godo

 

i den mån det kan ske (25 § tredje stycket).

 

Verkställighet av förverkande

 

I enlighet med vad som sagts ovan kan det också bli aktuellt att verkställa

 

Internationella brottmålsdomstolens beslut om förverkande i Sverige.

 

Om ett anvisat föremål inte kan förverkas skall i stället dess värde tas i

 

anspråk vid verkställigheten av förverkandebeslutet (artikel 109:2). Även

 

för dessa fall föreskrivs att tredjemansrättigheter skall iakttas. Stadgans

 

föreskrifter om försäljning av egendom avser även verkställighet av

 

förverkanden (artikel 109:3).

 

Regler om verkställighet av utländska förverkandebeslut finns fram-

 

förallt i den internationella verkställighetslagen och den nordiska

 

verkställighetslagen. Härtill finns vissa bestämmelser som rör förverkan-

 

den i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

 

Även i fråga om verkställighet av domstolens förverkandebeslut bör

 

nordiska verkställighetslagen tjäna som utgångspunkt. Vad som anförts

 

ovan beträffande bötesverkställighet enligt den lagen gäller även i fråga

 

om verkställighet av ett förverkandebeslut. Riksskatteverket, som i

 

huvudsak har ställt sig bakom promemorians förslag om verkställighet av

 

bötes- och förverkandebeslut, har emellertid föreslagit att Riksåklagaren,

 

och inte Riksskatteverket som föreslås i promemorian, bör handlägga

 

verkställigheten av sakförverkanden. Verket har påpekat att Riksåkla-

 

garen handlägger motsvarande frågor enligt internationella verkställig-

 

hetslagen, att polis- och åklagarmyndigheter kommer i kontakt med

 

sådana förverkanden i samband med beslag samt att det är mycket

 

ovanligt att verkställighet av sakförverkanden aktualiseras hos krono-

 

fogdemyndigheter. Riksåklagaren har däremot förordat den i prome-

 

morian föreslagna ordningen.

149

Riksskatteverket handlägger redan i dag verkställighet av utländska sakförverkanden som sker på begäran av en annan nordisk stat (4 a § för- ordningen [1963:194] om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.), medan Riksåklagaren hand- lägger ärenden som faller under internationella verkställighetslagen (8 och 9 §§). Regeringen noterar dock att sakförverkanden som beslutas av Internationella brottmålsdomstolen kan avvika från vad som gäller vid verkställighet av förverkanden meddelade i en annan stat. Det är t.ex. inte säkert att domstolens förverkandebeslut kommer att föregås av ett beslag och det kan därmed bli fråga om att eftersöka egendom och göra en egendomsutredning i verkställighetsärendet. Det är uppgifter som Riksskatteverket, med hjälp av kronofogdemyndigheter, har bättre resurser och större erfarenhet att sköta än polis- och åklagarmyndigheter. De eventuella samordningsproblem som skulle kunna uppstå om förver- kandet har föregåtts av ett beslag kan lösas genom föreskrifter i förord- ning. Härtill kommer att tillämpningen av föreskrifterna underlättas av att samma myndighet primärt ansvarar för handläggningen av olika verkställighetsärenden, se vidare nedan. Regeringen anser därför att Riksskatteverket bör handlägga verkställighet av sakförverkanden på begäran av Internationella brottmålsdomstolen.

Bestämmelserna i stadgan om värdeförverkande för det fall den egen- dom som skall förverkas inte längre finns tillgänglig fordrar särskild reglering (artikel 109:2). Ett värdeförverkande är möjligt också enligt svensk rätt (t.ex. 36 kap. 2 § brottsbalken beträffande utbyte av brott). För att ett värdeförverkande skall kunna verkställas som alternativ till ett sakförverkande krävs dock att detta anges i domstolens förverkande- beslut samt att det belopp som skall förverkas fastställs på något sätt. Av stadgan framgår inte att ett alternativt värdeförverkande skall anges i domstolens beslut (jfr artikel 109:2). Att så skall ske har dock klargjorts i förslaget till bevis- och förfaranderegler. Där framgår även att domstolen skall lämna tillgängliga upplysningar om var egendom som har förklarats förverkad finns. Domstolens avgörande kommer alltså att utgöra den rättsliga grunden för ett värdeförverkande när så är aktuellt.

Däremot saknas det en föreskrift om att domstolen också skall ange det belopp som värdeförverkandet avser. Ett sådant värde måste alltså fastställas på nationell nivå innan ett värdeförverkande kan ske. Ett värdeförverkande skall, enligt stadgan, bara ske om ett sakförverkande inte kan verkställas och det är därför först när sakförverkandet har misslyckats som ett värde måste bestämmas.

I promemorian föreslogs att förutsättningarna för verkställighet av ett värdeförverkande bör kvalificeras på så sätt att detta inte får ske om åtgärden är uppenbart oskälig. Det föreslås vidare att frågan om verk- ställighet av ett värdeförverkande alltid skall vara föremål för prövning vid Stockholms tingsrätt som också skall fastställa det värde som skall förverkas. Det anförs att ett värdeförverkande kan anses vara uppenbart oskäligt t.ex. om det föremål som har förklarats förverkat aldrig har funnits i Sverige eller om föremålet skulle kunna förverkas i ett annat land på domstolens begäran. I promemorians föreslogs att Stockholms tingsrätt skulle fullgöra uppgiften med hänvisning till att allmän domstol normalt prövar frågor om värdeförverkande och att den tingsrätten

Prop. 2001/02:88

150

anvisas för verkställighet av utländska avgöranden enligt internationella

Prop. 2001/02:88

verkställighetslagen (35 §).

 

Vissa invändningar har riktats mot dessa förslag. Malmö tingsrätt har

 

gjort den bedömningen att stadgan inte medger något utrymme för en

 

skälighetsprövning på verkställighetsstadiet. Kammarrätten i Göteborg

 

har i och för sig godtagit promemorians bedömning i det avseendet men

 

ifrågasatt det särskilda förfarandet med obligatorisk domstolsprövning

 

som föreslagits. Kammarrätten har i stället förordat att även denna

 

prövning och uppgiften att fastställa det värde som skall förverkas skall

 

anförtros Riksskatteverket samt att alla beslut skall överklagas till allmän

 

förvaltningsdomstol.

 

Enligt regeringens mening bör utgångspunkten vara att domstolen

 

ansvarar för att rätt land eller länder blir anmodade att verkställa dess

 

beslut om förverkande. Även om de situationer som har framförts i

 

promemorian inte helt kan uteslutas framstår de därför som osannolika.

 

Krav på skälighetsprövning och obligatorisk domstolsprövning i det

 

svenska förfarandet är därmed inte motiverade. Samtliga remissinstanser

 

har godtagit förslaget att Riksskatteverket skall handlägga verkställighet

 

av värdeförverkanden och verket bör även kunna anförtros uppgiften att,

 

för det fall ett sakförverkande inte kan ske, bestämma det värde som skall

 

förverkas. Ett sådant beslut bör, liksom verkets övriga beslut, kunna

 

överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Därmed skapas ett enhetligt

 

förfarande med nödvändiga rättssäkerhetsgarantier som nära ansluter till

 

vad som gäller enligt nordiska verkställighetslagen.

 

I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och

 

hittegods m.m., som skall tillämpas även i dessa fall, finns bestämmelser

 

om försäljning av förverkad egendom som torde uppfylla stadgans krav i

 

detta avseende.

 

Regler om beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet av

 

domstolens förverkandebeslut enligt lagen om internationell rättslig hjälp

 

i brottmål har redovisats i avsnitt 6.3.1.

 

Överlämnande av böter och förverkad egendom eller dess värde till

 

domstolen

 

Av stadgan följer att förverkade föremål eller vad sådana inbringar vid en

 

försäljning samt bötesmedel som verkställigheten inbringar skall över-

 

lämnas till Internationella brottmålsdomstolen (artikel 109:3). Varken

 

beträffande verkställighet av böter eller av förverkanden enligt nordiska

 

verkställighetslagen anges det uttryckligen att så skall ske. Det anses

 

dock vara så att de böter som har tagits ut på grund av en begäran om

 

verkställighet skall redovisas till domslandet (se prop. 1962:203 s. 24 och

 

1972:98 s. 23). Grundregeln för förverkande enligt svensk rätt är att

 

förverkad egendom tillfaller staten om inte annat är föreskrivet (36 kap.

 

17 § första stycket brottsbalken).

 

Regler om överlämnande till en annan stat av egendom eller dess värde

 

som förverkats genom ett utländskt avgörande finns i 36 § internationella

 

verkställighetslagen. Där är huvudregeln att egendom eller dess värde

 

som har förverkats med stöd av lagen skall tillfalla svenska staten. På

 

begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet får

 

emellertid regeringen besluta att egendomen eller dess värde helt eller

151

delvis skall överlämnas till den staten. Eftersom en tillämpning av dessa Prop. 2001/02:88 bestämmelser endast skulle innebära en fakultativ möjlighet att över-

lämna förverkad egendom eller dess värde till domstolen uppfyller de inte stadgans krav på sådant överlämnande. De omfattar dessutom inte böter som verkställts med stöd av ett utländskt avgörande. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (5 kap. 11 § andra stycket) hänvisar till 36 § internationella verkställighetslagen när det gäller överlämnande av egendom eller dess värde som har förverkats genom ett utländskt avgörande. Där finns dessutom bestämmelser om delning av förverkad egendom med en annan stat (5 kap. 11 § första stycket) men de avser förverkanden som sker genom ett svenskt avgörande och tar därmed inte sikte på den situation som nu avses.

För att tillgodose stadgans krav på överlämnande av böter och förverkad egendom eller dess värde bör det därför införas särskilda bestämmelser i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen som tydligt uppfyller kraven och som därmed avviker från vad som annars gäller enligt 36 § internationella verkställighetslagen. Riksskatteverket bör besluta om överlämnande i dessa fall. I enlighet med vad som har anförts i avsnitt 6.3.3 och som särskilt framhållits av Riksskatteverket, bör redovisningen av ärendet, dvs. beslutet att egendomen skall över- lämnas, ske via Justitiedepartementet. Däremot bör överlämnandet av pengar och eventuella föremål ske direkt från Riksskatteverket till domstolen. Därmed undviks onödiga administrativa rutiner som ett överlämnande via departementet skulle medföra.

6.8.3Verkställighet av avgöranden angående gottgörelse till brottsoffer

Regeringens förslag: Internationella brottmålsdomstolens avgöran- den om gottgörelse till brottsoffer gäller här i landet och skall efter ansökan till Svea hovrätt kunna verkställas här. Hinder mot erkän- nande och verkställighet föreligger dock om det skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen eller om en dom angående samma sak redan har meddelats i Sverige.

En pågående rättegång om gottgörelse vid domstolen utgör rättegångshinder i Sverige.

Även domstolen skall i vissa fall kunna ansöka om verkställighet. Till ansökan skall avgörandet och bevis att det har vunnit laga kraft

bifogas och den som har förpliktats att utge gottgörelse skall ges tillfälle att yttra sig innan ansökan bifalls. Verkställigheten skall ske enligt de regler som gäller för verkställighet av en svensk lagakraft- vunnen dom.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller

lämnat dem utan erinran, utom Malmö tingsrätt som anser att stadgan inte ger något utrymme för att vägra erkännande eller verkställighet i dessa fall.

152

Skälen för regeringens förslag: Såsom framhållits i genomgången av

Prop. 2001/02:88

stadgan – se avsnitt 5.6.6 – innebär möjligheterna för Internationella

 

brottmålsdomstolen att döma ut olika former av gottgörelse till

 

brottsoffren ett viktigt komplement till dess straffrättsliga mandat (artikel

 

75). Bestämmelserna innebär att domstolen på yrkande av brottsoffer,

 

men även i undantagsfall på eget initiativ, kan fastställa de skador som

 

ett brott har medfört samt förplikta den som döms för folkmord, brott

 

mot mänskligheten eller krigsförbrytelse att utge skadestånd och andra

 

former av gottgörelse. De anslutna staterna är skyldiga att ge verkan åt

 

ett sådant beslut om gottgörelse i enlighet med vad som gäller för

 

verkställighet av ett förverkandebeslut (artiklarna 75:5 och 109).

 

Romstadgans bestämmelser

 

Bestämmelserna om gottgörelse till brottsoffer i stadgan lämnar många

 

frågor till domstolen att avgöra. Det första fråga som inte är reglerad i

 

detalj gäller de olika former av gottgörelse som kan komma i fråga.

 

Stadgan talar om restitution, ersättning och rehabilitering (artikel 75:1).

 

Den närmare innebörden av detta skall fastställas av domstolen och det

 

har uttalats vid förhandlingarna att ledning skall hämtas i olika interna-

 

tionella dokument. Vid sidan av olika former av skadestånd och

 

restitution av egendom är det alltså möjligt att många skiftande åtgärder

 

för rehabilitering kan komma att omfattas. Såväl fastställelse- som

 

fullgörelsedomar kan bli aktuella. I avgörandet skall det dock, enligt

 

förslaget till bevis- och förfaranderegler, finnas närmare uppgifter om

 

den gottgörelse som har beslutats.

 

När det gäller parterna står det klart att ett avgörande om gottgörelse

 

endast kan riktas mot den som av domstolen har dömts för något av

 

stadgans huvudbrott (artikel 75:2). Vem som kan tilldömas gottgörelse är

 

däremot mera oklart. Det framgår dock att både direkta och indirekta

 

brottsoffer kan få gottgörelse. Bestämmelserna utesluter inte att det kan

 

bli fråga om gottgörelse som riktas till en grupp av brottsoffer – kollektiv

 

gottgörelse – vilket har understrukits som alternativ vid förhandlingarna

 

om bevis- och förfarandereglerna. Med hänsyn till det mycket stora antal

 

brottsoffer som det kan vara fråga om i dessa fall kan detta framstå som

 

det mest lämpliga alternativet. Härtill kommer att de tillgångar som kan

 

tas i anspråk för gottgörelse med all sannolikhet kommer att vara starkt

 

begränsade i de flesta fall och att någon form av kollektiv gottgörelse

 

därför är mest rättvist. Hur ett sådant kollektiv kommer att identifieras i

 

avgörandet återstår att se.

 

En annan faktor av betydelse för verkställigheten av dessa avgöranden

 

är den förvaltningsfond som skall inrättas (artikel 79). Domstolen kan

 

nämligen besluta att gottgörelse skall betalas ur förvaltningsfonden

 

(artikel 75:2). En möjlig lösning kan då vara att de tillgångar som tas i

 

anspråk genom nationella verkställighetsåtgärder skall överlämnas till

 

fonden för att sedan betalas ut till brottsoffer eller användas för något

 

kollektivt ändamål.

 

I de föreliggande förslaget till bevis- och förfaranderegler finns det

 

vissa bestämmelser om vad avgörandet skall innehålla för att möjliggöra

 

verkställighet. Förutom uppgifter om den mot vilken avgörandet riktar

 

sig skall även anges de brottsoffer till vilka en individualiserad, ekono-

153

misk gottgörelse skall utgå. Vidare skall det särskilt anges om medel för Prop. 2001/02:88 gottgörelse skall utbetalas till förvaltningsfonden för brottsoffer samt de

uppgifter som behövs för att detta skall kunna ske. Härtill föreskrivs att de brottsoffer som har tillerkänts individualiserad gottgörelse skall ges en kopia av domstolens avgörande.

Stadgan föreskriver vidare att bestämmelserna om gottgörelse till brottsoffer inte skall tolkas så att det inverkar på deras rättigheter enligt nationell eller internationell rätt (artikel 75:6). Denna bestämmelse tar inte sikte på vilken rättsverkan domstolens avgörande om gottgörelse skall ha i det enskilda fallet. Avsikten är i stället att tillförsäkra att de regler om rätt till gottgörelse som finns i nationell eller internationell rätt inte skall påverkas av de principer som kommer att gälla för domstolen. Den rätt till gottgörelse som finns eller kan komma att utvecklas i nationell eller internationell rätt kan nämligen vara mer vidsträckt än vad som gäller vid domstolen.

Svenska regler om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden

En svensk tvistemålsdom, t.ex. angående skadestånd, har rättskraft sedan tiden för överklagande har gått ut, dvs. domen har vunnit laga kraft (17 kap. 11 § rättegångsbalken). Domen utgör därmed ett processhinder som bl.a. innebär att senare talan om samma sak skall avvisas (res judicata). Ett utländskt eller internationellt avgörande anses däremot inte ha någon automatisk rättskraft i Sverige. Det kan dock ha betydelse som bevis- medel och tillmätas stark bevisverkan i en senare svensk rättegång. Ett utländskt avgörande kan dock tillerkännas positiv och negativ rättskraft, vilket kan ske med eller utan något särskilt förfarande. För detta krävs särskilda föreskrifter. Detsamma gäller i fråga om verkställighet i Sverige av utländska avgöranden (3 kap. 2 § utsökningsbalken). Utöver bilaterala överenskommelser och internationella åtaganden på specifika områden, t.ex. på familjerättens och transporträttens område, finns gene- rella regler om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden på privaträttens område i lagen (1992:794) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Lugano- konventionen och i lagen (1998:358) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Bryssel- konventionen. Lagarna omfattar domar som har meddelats i de stater som har tillträtt konventionerna.

Europeiska unionens råd antog den 22 december 2000 förordningen (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). Bryssel I-förordningen träder i kraft den 1 mars 2002 och ersätter Brysselkonventionen. Den kräver vissa kompletterande bestämmelser i svensk lagstiftning.

Rättsverkan och erkännande av avgörandet i Sverige

Eftersom ett avgörande enligt svensk rätt kan vara verkställbart (exigibelt) i Sverige trots att det inte har någon – positiv eller negativ – rättskraft vore det i och för sig inte principiellt fel att tillåta verkställighet

av Internationella brottmålsdomstolens avgöranden utan att det för den

154

skull tillerkänns rättskraft i Sverige. Detta skulle emellertid innebära att

Prop. 2001/02:88

domstolens avgörande inte utgör rättegångshinder för en svensk rätte-

 

gång om samma sak. Det kan därmed uppkomma konkurrerande avgö-

 

randen och därmed konkurrerande verkställighet av domar som avser

 

samma sak. I de nu aktuella fallen kan det bli fråga om att en svensk

 

process eller ett svenskt avgörande konkurrerar med domstolens

 

avgörande, men även om att en annan utländsk dom som kan verkställas i

 

Sverige avser samma sak som Internationella brottmålsdomstolens

 

avgörande. För att hindra att sådana situationer uppstår bör alltså dom-

 

stolens avgörande erkännas och ges rättskraft samt därmed utgöra

 

rättegångshinder i Sverige.

 

Förhållandet mellan domstolens avgörande och en svensk rättegång eller

 

dom

 

I och med att Internationella brottmålsdomstolens avgöranden om

 

gottgörelse till brottsoffer erkänns måste förhållandet mellan dessa och

 

svenska rättegångar och domar angående samma sak regleras. De regler i

 

stadgan som avser negativ rättskraft (artikel 20) tar endast sikte på

 

brottmålsavgöranden och är därmed inte tillämpliga här. Det bör dock i

 

sammanhanget hållas i minne att gottgörelsen är knuten till de brott som

 

domstolen har bedömt och det måste därför i allmänhet vara där som det

 

bästa materialet för att bedöma frågor om gottgörelse finns. Domstolens

 

behörighet att pröva brottmålet vilar härtill på att ingen stat har valt att

 

lagföra brottet på ett tillbörligt sätt.

 

I flertalet lagar om erkännande och verkställighet av utländska privat-

 

rättsliga avgöranden utgör en svensk rättegång eller dom om samma sak

 

hinder mot erkännande och verkställighet. Ibland förutsätter detta att den

 

svenska rättegången (eller i vissa fall en rättegång i ett annat land) har

 

inletts först. Ofta gäller också att en talan som väcks i Sverige om en sak

 

som redan är föremål för en rättegång i ett annat land skall avvisas eller

 

vilandeförklaras i avvaktan på ett lagakraftvunnet avgörande i den

 

utländska rättegången. En förutsättning för detta är dock normalt att den

 

utländska rättegången kan leda till en dom som gäller i Sverige.

 

I förhållande till Internationella brottmålsdomstolen bör den grund-

 

läggande principen – att en tidigare meddelad svensk lagakraftvunnen

 

dom i samma sak utgör hinder mot erkännande och verkställighet –

 

tillämpas. En regel om detta bör tas in i lagen. I övrigt bör principen vara

 

den att domstolens rättegångar och domar har företräde. En pågående

 

svensk rättegång, även om den rättegången inleddes innan Internationella

 

brottmålsdomstolen inledde sitt förfarande, bör därför inte utgöra hinder

 

mot verkställighet av domstolens avgörande. I stadgan regleras inte

 

frågan om lis pendens för frågor om gottgörelse till brottsoffer och inget

 

hindrar därför Internationella brottmålsdomstolen från att inleda ett

 

sådant förfarande trots att en rättegång om samma sak redan pågår i en

 

stat. Om det i en svensk rättegång om gottgörelse till ett brottsoffer skulle

 

framkomma att Internationella brottmålsdomstolen har inlett ett för-

 

farande om samma sak, och domstolen inledde sitt förfarande innan den

 

svenska rättegången inleddes, bör talan i den svenska rättegången avvisas

 

eller vilandeförklaras i avvaktan på Internationella brottmålsdomstolens

 

avgörande. Det bör i lagen tas in en särskild bestämmelse om detta. Om

155

den svenska rättegången inleddes först bör det däremot finnas en

Prop. 2001/02:88

möjlighet att slutföra den svenska rättegången. Brottsoffrens uppfattning

 

i frågan får naturligtvis här tillmätas stor betydelse. Om en svensk dom

 

meddelas innan Internationella brottmålsdomstolen avgjort saken

 

kommer den svenska domen att utgöra hinder för verkställighet i Sverige

 

av den domstolens senare meddelade avgörande. Om däremot Internatio-

 

nella brottmålsdomstolen avgör sitt mål innan den svenska rättegången

 

har avslutats utgör domstolens avgörande hinder för fortsatt rättegång

 

här. Det krävs inga särskilda regler om att målet får vilandeförklaras.

 

Verkställighet av domstolens avgöranden om gottgörelse

 

Av redogörelsen ovan framgår att den verkställighet som kan bli aktuell

 

här avviker från vad som förekommer i vanliga fall. Verkställigheten kan

 

komma att avse såväl penningfordringar som olika former av hand-

 

räckning. Det behövs därför en särskild ordning för verkställighet som är

 

tillräckligt flexibel för att kunna möta de olika avgöranden som

 

Internationella brottmålsdomstolen kan komma att meddela och som

 

samtidigt gör svensk verkställighet möjlig.

 

I förslaget till bevis- och förfaranderegler finns det en föreskrift som

 

understryker att verkställighetsstaten inte skall förändra det sakliga

 

innehållet i avgörandet. Detta är en följd av skyldigheten att ge effekt åt

 

just det avgörande som domstolen har meddelat. I övrigt har staterna stor

 

frihet att anvisa en lämplig ordning i sin nationella rätt (se artikel 109:1).

 

När det gäller eventuella fastställelsedomar torde kravet på att ”ge

 

verkan åt” avgörandet vara uppfyllt genom att det har bevisvärde i en

 

senare svensk process angående en fullgörelsetalan. Detta fordrar inte

 

några särskilda regler.

 

För fullgörelsedomar kan olika vägar för verkställighet väljas. En

 

metod vore att, vid sidan av ett generellt erkännande av Internationella

 

brottmålsdomstolens avgöranden om gottgörelse, föreskriva att de skall

 

verkställas här i landet som en svensk domstols lagakraftägande dom (se

 

även 3 kap. 3 § utsökningsbalken). Det är den metod som valts i lagen

 

(1996:519) om verkställighet av domar och beslut som har meddelats

 

enligt Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december

 

1982. Därmed ges samma möjlighet till verkställighet som gäller för

 

Högsta domstolens avgöranden (prop. 1995/96:140 s. 182).

 

I promemorian föreslås att det bör finnas ett visst utrymme för att

 

vägra erkännande och verkställighet av domstolens avgöranden om gott-

 

görelse. Det framhålls att Internationella brottmålsdomstolens avgörande

 

om gottgörelse inte säkert kommer att uppfylla kraven för verkställighet i

 

Sverige eller t.o.m. strida mot grundläggande principer i vår rättsordning.

 

Enligt promemorian är det därför mer lämpligt att införa en prövning av

 

frågan om verkställighet (exekvatur) som sker på ansökan. Det är den

 

ordning som regelmässigt förekommer i internationella överenskom-

 

melser som Sverige har tillträtt och, därmed, i svensk rätt.

 

Mot detta har Malmö tingsrätt invänt att stadgan (främst artikel 109.1),

 

enligt tingsrättens uppfattning, inte ger utrymme för att vägra erkännande

 

och verkställighet av dessa avgöranden. I stället bör den ordning som

 

införts i förhållande till havsrättskonventionen väljas. Regeringen bedö-

 

mer dock att stadgan medger ett visst, om än mycket begränsat, utrymme

156

att vägra erkännande och verkställighet och att den möjligheten bör

Prop. 2001/02:88

bevaras, i vart fall tills vidare. Den ventil som vi förbehåller oss bör dock

 

vara mycket smal och, i enlighet med vad som föreslås i promemorian,

 

inskränkas till fall när erkännande och verkställighet är uppenbart

 

oförenliga med grunderna för rättsordningen här i landet. Motsvarande

 

allmänna vägransgrund som hänvisar till svensk ordre public finns även i

 

annan lagstiftning om erkännande och verkställighet av utländska, privat-

 

rättsliga avgöranden.

 

I andra verkställighetssammanhang finns det ofta bestämmelser om

 

hinder mot erkännande och verkställighet som däremot inte bör tillämpas

 

i förhållande till domstolen. Hindret består där i att ett visst förfarande

 

har tillämpats eller inte tillämpats i den utländska rättsprocessen (t.ex.

 

bristande delgivning). Enligt stadgan kan dock ett avgörande om gott-

 

görelse till brottsoffer endast riktas mot den som domstolen har dömt för

 

folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse (artikel 75:2).

 

Av stadgan framgår det inte helt klart att svaranden måste underrättas om

 

en talan om gottgörelse (jfr artikel 75:3). Att så är fallet har dock

 

förtydligats i de bevis- och förfaranderegler som därefter har tagits fram.

 

Att prövningen skall ske efter en förhandling framgår av stadgan, vilket

 

innebär att svaranden – som i allmänhet kommer att vara frihetsberövad

 

– är närvarande (artikel 76). Det finns därmed inte utrymme att införa

 

något undantag med hänvisning till det förfarande som domstolen har

 

tillämpat.

 

Inte heller övriga hinder mot erkännande och verkställighet som

 

förekommer i annan lagstiftning är aktuella att tillämpa i förhållande till

 

Internationella brottmålsdomstolen.

 

Förfarandet vid ansökan om verkställighet

 

Det materiella innehållet i den prövning som skall ske avser de villkor

 

för erkännande och verkställighet som har anförts ovan. Det kan i vissa

 

fall ge upphov till komplicerade överväganden, särskilt i fråga om

 

avgörandets eventuella oförenlighet med grunderna för den svenska

 

rättsordningen, och prövningen bör därför göras av domstol. I enlighet

 

med vad som gäller enligt andra lagar på området bör Svea hovrätt

 

väljas, något som hovrätten har tillstyrkt i sitt remissvar.

 

Det kan som tidigare nämnts bli fråga om att såväl enskilda brottsoffer

 

som Internationella brottmålsdomstolen ansöker om verkställighet. I det

 

senare fallet gäller det gottgörelse som skall förmedlas genom den

 

särskilda förvaltningsfonden för brottsoffer (artiklarna 75:2 och 79). En

 

särskild bestämmelse om att domstolen kan söka verkställighet bör därför

 

införas (jfr reglerna om offentliga organ som kan ansöka om verk-

 

ställighet enligt 6 § lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet

 

av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet).

 

En ansökan om verkställighet bör även kunna avse en del av av-

 

görandet. I likhet med vad som gäller enligt annan liknande lagstiftning

 

bör även en kopia av domen och ett bevis om att den har vunnit laga kraft

 

lämnas in tillsammans med ansökan. Engelska och svenska skall kunna

 

användas (se avsnitt 6.3.3).

 

Vid den svenska domstolens prövning bör det krävas att den som har

 

förpliktats att utge gottgörelsen ges tillfälle att yttra sig innan en ansökan

157

om verkställighet bifalls. Det motsvarar vad som brukar föreskrivas i Prop. 2001/02:88 internationella överenskommelser på området. Verkställigheten bör ske

enligt de ordinarie bestämmelser som gäller för verkställighet av en lagakraftvunnen svensk dom. Det bör noteras att verkställighet i dessa fall kan komma att sökas i flera länder samtidigt. Den som förpliktats att utge gottgörelse kan därför ha ett berättigat intresse av att kunna invända att förpliktelserna redan har fullgjorts. Detta kan beaktas på verkställig- hetsstadiet (se 3 kap. 21 § utsökningsbalken).

6.9Samarbete m.m. angående brott mot domstolens rättskipning

Regeringens förslag: Regler införs i tre avseenden när det gäller brott mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning (artikel 70).

1.För en ansökan från domstolen om rättslig hjälp eller utlämning beträffande brott av detta slag gäller de ordinarie bestämmelserna om sådana åtgärder på begäran av en annan stat.

2.När domstolen begär att Sverige skall sköta lagföringen skall saken överlämnas till behörig åklagare för handläggning enligt de bestämmelser som i allmänhet gäller för förundersökning och rättegång i brottmål.

3.Domstolens domar beträffande dessa brott skall kunna verkställas i Sverige på samma sätt som frihetsstraff, böter och förverkanden som följer på något av stadgans huvudbrott (se avsnitt 6.8.1 och 6.8.2). Det gäller även verkställighet av böter som domstolen har bestämt för rättegångsförseelser (artikel 71).

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända i sak

mot förslagen (se dock under avsnitt 6.1).

Skälen för regeringens förslag: När det gäller brott som riktas mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning anvisar stadgan en särskild ordning för relationerna mellan domstolen och de anslutna staterna (artikel 70). Dessa brott jämställs inte med stadgans huvudbrott (folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser samt i framtiden eventuellt aggressionsbrott) och den lagtekniska lösningen är annorlunda, se redogörelsen i avsnitt 5.6.8. Den ordning som anvisas innebär att såväl Internationella brottmålsdomstolen som de anslutna staterna skall kunna lagföra brott som riktas mot domstolens rättskipning samt att samarbete skall ske även beträffande dessa brott.

Romstadgans reglering i detta avseende avviker från vad som gäller i fråga om de internationella brottmålstribunalerna. Enligt de process- ordningar som antagits för respektive tribunal skall åtal för osann utsaga väckas vid den aktuella tribunalen. Det har därmed saknats skäl att utvidga svensk domsrätt till att även omfatta straffansvar för en osann utsaga inför någon av tribunalerna (prop. 1995/96:48 s. 14). Övriga brott som föreskrivs i artikel 70 har inte aktualiserats för tribunalernas del.

Bestämmelserna i artikel 70 föranleder behov av lagstiftning i olika

avseenden. Såsom framgår av redogörelsen i avsnitt 6.1 om lagstift-

158

ningsbehovet bör de materiella straffrättsliga bestämmelser ses över i Prop. 2001/02:88 särskild ordning. Detsamma gäller beträffande de föreskrifter som kan

behövas på grund av den konkurrerande jurisdiktion som stadgan ger upphov till. En redogörelse för dessa frågeställningar lämnas dock som bakgrund nedan.

En sammanhängande fråga som lämpligen kan behandlas redan här gäller föreskrifter för det fall domstolen överlämnar till Sverige att sköta lagföringen.

Vidare behövs det bestämmelser om Sveriges samarbete med dom- stolen – rättslig hjälp och utlämning – när den väljer att själv lagföra de aktuella brotten (artikel 70:2). Härtill bör det övervägas om Sverige även skall understödja domstolens verksamhet genom att möjliggöra straffverkställighet i Sverige även i dessa fall. Detta är inte en skyldighet som följer av stadgan men väl en fråga av betydelse för att skapa reella möjligheter för domstolen att fungera på effektivt sätt.

Brotten mot domstolens rättskipning

Stadgan anger olika former av menedsbrott (artikel 70:1 a och b), övergrepp i det rättsliga förfarandet (artikel 70:1 c), övergrepp mot en tjänsteman (artikel 70:1 d och e) samt besticknings- och mutbrott (artikel 70:1 f) som är riktade mot domstolen. Det krav på kriminalisering som stadgan ställer är en utvidgning av tillämpningen av motsvarande nationella brott som avser att skydda nationella rättsprocesser till att också avse brott riktade mot Internationella brottmålsdomstolen samt dess tjänstemän och andra personer som medverkar i dess rättsliga förfarande.

För svensk del innebär detta att en översyn av tillämpningen av olika brott enligt brottsbalken. Det innefattar överväganden beträffande bl.a. olika brott enligt 15 kap. brottsbalken, störande av förrättning (16 kap. 4 §), brott riktade mot tjänstemän (17 kap. 1 och 2 §§), övergrepp i rätts- sak (17 kap. 10 §), bestickning (17 kap. 7 §) och mutbrott (20 kap. 2 §). Även frågor om ansvar för olika former av medverkan till dessa brott måste övervägas.

Förhållandet mellan domstolens förfarande och svensk lagföring

Domstolen och de anslutna staterna kommer att ha konkurrerande jurisdiktion över de aktuella brotten. Nationella förfaranden är inte av- sedda att principiellt ha företräde – komplementaritetsprincipen gäller alltså inte. Stadgan är dock i sina olika språkversioner oklar i fråga om domstolen skall ha företräde eller om det föreligger verklig konkurrens med nationell lagföring (artikel 70:4 b). Det är ännu osäkert om man kan enas om en enhetlig tolkning i denna fråga.

Den princip som kommer till uttryck i bl.a. den engelska versionen, vilket är det språk på vilket bestämmelsen ursprungligen utformades, innebär att Internationella brottmålsdomstolen skall avgöra om och när den skall utöva sin jurisdiktion. Samtidigt har principen klara begräns- ningar genom de särskilda bestämmelser om rättsligt samarbete som

gäller i dessa fall (artikel 70:2), nämligen att ordinarie lagar om rättsligt

159

samarbete – rättslig hjälp och utlämning – i den anmodade staten skall tillämpas (se vidare nedan). Sådan lagstiftning innebär i sig normalt att nationell lagföring har företräde och ställer vidare upp en rad villkor för bifall till en ansökan.

I vissa fall kommer domstolen alltså att ha möjligheter och ett starkt intresse av att själv sköta lagföringen, medan den i andra fall kan vara förhindrad av praktiska eller andra skäl, t.ex. på grund av arbets- belastning eller hinder mot att den misstänkte infinner sig vid domstolen. Principen att domstolen skall ha företräde framför nationell lagföring i fråga om brott mot domstolens rättskipning, vilken bäst främjar dess effektivitet och som bl.a. den svenska delegationen avsåg att slå fast i stadgan, bör tjäna som utgångspunkt för den fortsatta bedömningen.

Den tolkning av stadgan som nu anförts innebär att Internationella brottmålsdomstolens lagföring bör utgöra ett rättegångshinder i nationella förfaranden när det gäller brott av de slag som nu är aktuella. Praktiskt sett kan det dessutom förväntas att det för en svensk lagföring kommer att krävas att domstolen anmäler brottet och lämnar över underlag för att möjliggöra en förundersökning och eventuellt senare en rättegång. I samband med utformningen av de straffrättsliga bestäm- melser som artikel 70 påkallar bör det därför, i enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.1, även övervägas hur förhållandet mellan svenska lagföringsåtgärder och domstolens åtgärder bör regleras. En dellösning skulle kunna vara att som åtalsvillkor för ett sådant brott föreskriva att domstolen måste ha anmält detsamma.

Det sagda bör dock inte föranleda att domstolens lagföring av en viss gärning också hindrar en svensk förundersökning eller rättegång beträffande samma gärning som också utgör ett annat brott. Det kan tänkas att den aktuella gärningen samtidigt utgör ett brott som kan riktas mot vem som helst, t.ex. brott mot liv och hälsa enligt 3 kap. brottsbalken eller brott mot frihet och frid enligt 4 kap. samma balk. I dessa fall kan det finnas ett starkt svenskt intresse av att lagföringen sker här. Avsikten med stadgans reglering är inte att förhindra en sådan lagföring som avser brott av annat slag.

Det kan därmed förekomma fall när samma gärning kommer att lagföras parallellt vid Internationella brottmålsdomstolen och i Sverige. Detta förhållande har uppmärksammats i förhandlingarna om bevis- och förfarandereglerna och det finns bl.a. ett förslag om olika bedömnings- grunder som domstolen skall beakta, vilka bl.a. innefattar om en stadge- part har effektiva möjligheter att lagföra brottet och brottets svårhetsgrad. Förslaget innebär även att domstolen kan samråda med en stadgepart med jurisdiktion över brottet innan domstolen beslutar om den skall utöva sin jurisdiktion eller inte. Dessa regler kommer med all sannolikhet att ingå i det regelverk som stadgepartsförsamlingen senare skall anta. Vidare föreslås en regel som innebär att en nationell dom kommer att utgöra rättegångshinder för Internationella brottmålsdomstolen.

För svensk del behövs det därmed bestämmelser som reglerar vilken verkan domstolens lagföring eller dom skall ha för möjligheterna att lagföra och döma en person för i huvudsak samma gärning i Sverige. Även dessa bedömningar bör alltså göras samtidigt som de materiella straffrättsliga bestämmelserna övervägs (avsnitt 6.1). Härvid måste

Prop. 2001/02:88

160

naturligtvis de föreskrifter i 2 kap. brottsbalken som i allmänhet gäller Prop. 2001/02:88 för en utländsk brottmålsdoms rättsverkan också beaktas.

Rättslig hjälp och utlämning till domstolen

Beträffande brott mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning gäller särskilda regler för det rättsliga samarbetet med domstolen. I stället för att tillämpa samarbetsreglerna i del 9 skall ordinarie regler om internationell rättslig hjälp i brottmål och utlämning för brott tillämpas i dessa fall (artikel 70:2). Detta kommer att understrykas ytterligare i bevis- och förfarandereglerna. Föreskrifterna i bevis- och förfarande- reglerna avser domstolsinterna frågor, men vissa regler kommer dock indirekt att beröra de anslutna staterna. Det gäller t.ex. ett förslag att domstolen alltid skall ange om en ansökan om rättslig hjälp hänför sig till artikel 70 eller till del 9 i stadgan.

Ordinarie bestämmelser för rättslig hjälp i brottmål och utlämning på begäran av en annan stat skall alltså tillämpas. För svensk del innebär detta att bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall tillämpas utan de undantag som föreslås gälla i förhållande till domstolen när det gäller stadgans huvudbrott. För att kunna biträda med delgivning måste även kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet kunna tillämpas. När det gäller utlämning till domstolen för sådana brott bör bestämmelserna i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) tillämpas.

De aktuella författningarna gäller i dag bara för ansökningar från en annan stat. Det behövs därför en bestämmelse – som bör placeras i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen – som föreskriver att de bestämmelser som gäller för rättslig hjälp och utlämning till en främmande stat också skall tillämpas på domstolens ansökningar om rättsligt samarbete enligt artikel 70, dvs. de som avser andra brott än folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolens ansökningar måste därmed uppfylla samma krav som ansökningar från en främmande stat och prövningen skall ske på samma sätt som när en stat har begärt den aktuella åtgärden. Det innebär bl.a. att utrymmet för att avslå en ansökan är större i dessa fall än när det gäller samarbete beträffande stadgans huvudbrott – se avsnitt 6.3.6 och 6.4.1. Vidare gäller ordinarie krav på dubbel straffbarhet. En ansökan skall ges in till Justitiedepartementet, vilket är den kanal för ansökningar som skall anvisas domstolen. När det gäller de språk som får användas bör, med avvikelse från vad som annars gäller, samma reglering gälla som för domstolens övriga ansökningar, dvs. svenska eller engelska (se avsnitt 6.3.3 och 6.4.3).

Med hänsyn till vad som sagts ovan angående förhållandet mellan Internationella brottmålsdomstolen och nationell lagföring saknas det anledning att göra undantag för domstolen när det gäller svensk dom eller beslut om att inte väcka åtal som hinder mot utlämning (10 § utlämningslagen). Har utlämning beviljats bör dock detta – i enlighet med vad som annars gäller – utgöra rättegångshinder i Sverige (25 § utlämningslagen).

161

Som framgår av avsnitt 6.7.1 är avsikten med de särskilda reglerna om Prop. 2001/02:88 offentlig försvarare att gälla endast i fråga om stadgans huvudbrott. Vid

rättsligt samarbete angående brott mot domstolens rättskipning gäller i stället de ordinarie bestämmelserna om rätt till offentlig försvarare i utlämningslagen och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I fråga om utlämning torde man normalt kunna utgå ifrån att det i ett utlämningsärende föreligger skäl att förordna offentlig försvarare även om den eftersökte inte är frihetsberövad (se prop. 1996/97:88 s. 20 och 2000/01:83 s. 46).

I lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen bör det tydligt anges vilka bestämmelser i lagen som gäller för stadgans huvud- brott och vilka som gäller de brott som avses i artikel 70.

Förfarandet vid domstolens begäran om svensk lagföring

När Internationella brottmålsdomstolen väljer att överlämna saken till en stat, skall staten enligt artikel 70:4 b lämna ärendet till en behörig nationell myndighet i syfte att åtal skall väckas, vilket naturligtvis måste föregås av den utredning som behövs. Något krav på att åtal verkligen skall väckas ställs dock inte och den nationella myndigheten, i Sverige en åklagare, har alltså utrymme att bedriva förundersökningen och fatta beslut om åtal m.m. enligt ordinarie regler. Det enda krav som ställs i stadgan är att arbetet skall bedrivas omsorgsfullt och att tillräckliga resurser skall avsättas för en effektiv handläggning.

I lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen bör det därmed tas in en bestämmelse om att en begäran från domstolen angå- ende lagföring av brott enligt artikel 70 skall överlämnas till åklagare för handläggning enligt de bestämmelser som gäller för en svensk förunder- sökning eller rättegång i brottmål enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning. Det är alltså inte här fråga om internationell rättslig hjälp i brottmål utan i stället en svensk förundersökning och eventuell rättegång enligt ordinarie regler, med den skillnaden att Internationella brottmålsdomstolen så att säga är den som anmäler brottet, som avser brott enligt svensk rätt. Beträffande brotten hänvisas till den särskilda översyn som har förutskickats i det föregående.

Oaktat att komplementaritetsprincipen inte gäller i dessa fall ligger det i linje med de principer som kommer till uttryck i artikel 20 att en nationell dom skall innebära hinder för lagföring inför domstolen. En bestämmelse som klargör detta förhållande finns intagen i de bevis- och förfaranderegler som nyligen har förhandlats fram och inga invändningar har riktats mot bestämmelsen i den förberedande kommissionen. Det finns alltså skäl att utgå från att en svensk dom kommer att innebära rättegångshinder för Internationella brottmålsdomstolen. Vad som nu sagts avser domstolen och föranleder inte något behov av svenska regler.

Straffverkställighet

En fråga som inte behandlas särskilt i stadgan gäller verkställighet av de straff som domstolen bestämmer för brott enligt artikel 70. De straff som

kan bli aktuella är böter eller fängelse i högst fem år (artikel 70:3). I

162

bevis- och förfarandereglerna klargörs att förverkanden också är möjliga Prop. 2001/02:88 vid sidan av fängelse- och bötesstraff. Vidare kan böter dömas ut för rättegångsförseelser (artikel 71).

Stadgans bestämmelser om verkställighet av domstolens avgöranden (del 10 i stadgan) utesluter inte att de också tillämpas i dessa fall och det är rimligt att hävda att de i huvudsak bör avse alla fängelse- och bötesstraff samt förverkandebeslut som domstolen meddelar. I förslaget till bevis- och förfaranderegler finns det närmare bestämmelser om det förfarande som domstolen skall tillämpa i fråga om brott som avses i artikel 70. Enligt det föreliggande förslaget skall i huvudsak det förfarande som gäller enligt stadgan för huvudbrotten tillämpas. Det innebär bl.a. att den tilltalade inte får dömas i sin utevaro och att stadgans goda rättssäkerhetsgarantier i övrigt också gäller i dessa fall.

När det gäller verkställighet av fängelsestraff bygger detta på ett frivilligt åtagande från de anslutna staternas sida. Som tidigare nämnts, se avsnitt 6.8.1, är det emellertid av största vikt att staterna medger sådan straffverkställighet för att domstolen skall kunna fungera på ett effektivt sätt. Det gäller även i fråga om de fängelsestraff som döms ut för brott mot domstolens rättskipning enligt artikel 70 och även sådana straff bör följaktligen vara verkställbara i Sverige. De särskilda bestämmelser som har föreslagits i fråga om verkställighet av fängelsestraff för stadgans huvudbrott bör kunna tillämpas även i dessa fall, se avsnitt 6.8.1. Det innebär att regeringen på domstolens begäran kan medge att det straff som domstolen har bestämt får verkställas här. Övriga regler som därmed kommer att gälla för verkställigheten har redovisats i avsnitt 6.8.1. De särskilda bestämmelser som där föreslås beträffande villkorlig frigivning och domstolens tillsyn över straffverkställigheten bör också gälla i dessa fall.

Även när det gäller verkställighet av böter och förverkandebeslut som domstolen har meddelat med stöd av artiklarna 70 och 71 bör den ordning som har föreslagits beträffande stadgans huvudbrott tillämpas, se avsnitt 6.8.2. Det innebär föreskrifter som i huvudsak överensstämmer med vad som gäller för verkställighet av motsvarande avgöranden enligt nordiska verkställighetslagen. Det bör nämnas att bestämmelser om förvandling av böter finns i bevis- och förfarandereglerna men att dessa bara är riktade till Internationella brottmålsdomstolen och att det förbud mot bötesförvandling som har föreslagits i fråga om stadgans huvudbrott också kan tillämpas när det gäller verkställighet av böter som domstolen har dömt ut för brott under artikel 70.

Genom att på detta sätt skapa enhetliga regler för verkställighet av domstolens fängelse- och bötesstraff samt beslut om förverkanden underlättas den praktiska tillämpningen och därmed förutsättningarna för att på bästa sätt främja domstolens viktiga verksamhet.

6.10

Sekretessfrågor

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: De bestämmelser om sekretess som gäller för

 

 

ärenden om rättslig hjälp till en annan stat skall också gälla i

 

 

förhållande till Internationella brottmålsdomstolen och de internatio-

 

 

nella brottmålstribunalerna.

163

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller

lämnat det utan erinran. Stockholms tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Malmö har dock lämnat synpunkter på utformningen av bestämmelsen, vilka behandlas i författningskommentaren.

Skälen för regeringens förslag: Vid all brottsutredande verksamhet är det av största vikt att det finns möjligheter att hålla utredningsåtgärder m.m. hemliga under så lång tid att utredningen inte äventyras. Det gäller inte minst i fråga om sådan brottslighet som Internationella brottmåls- domstolen skall utreda där det ofta finns risk för att den misstänkte brottslingen varnas och därmed att bl.a. vittnen utsätts för stora risker. Behovet förstärks av att domstolen saknar en egen polisstyrka och därmed är beroende av samarbete med stater för att genomföra sina brottsutredningar. Även det förhållandet att vissa av domstolens brotts- utredningar kan vara politiskt känsliga gör behovet av sekretess än mer angeläget, särskilt under utredningens inledande fas.

Romstadgan innehåller några föreskrifter om sekretess. Den under- rättelse som domstolens åklagare skall lämna till alla anslutna stater och andra stater som normalt har jurisdiktion över brotten i fråga om att en brottsutredning är förestående eller har inletts kan förenas med ett villkor om sekretess (artikel 18:1). Avsikten med underrättelsen är att undersöka om någon stat redan utreder eller har utrett det aktuella brottet och domstolen därför skall överlåta åt staten att sköta lagföringen. De uppgifter som åklagaren härvid överlämnar till staterna – vars omfattning också kan begränsas av hänsyn till bl.a. domstolens utredning – torde i allmänhet omfattas av utrikessekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

Stadgan föreskriver vidare att sekretess skall gälla i den anmodade staten beträffande ansökningar om rättslig hjälp eller överlämnande av misstänkta till domstolen och därtill bilagda handlingar, utom såvitt ett avslöjande av uppgifterna behövs för att uppfylla framställningen (artikel 87:3). Domstolen kan härtill begära att information som lämnas skall hanteras på ett sätt som skyddar brottsoffers och tänkbara vittnens, samt deras familjers, fysiska och psykiska välbefinnande och säkerhet (artikel 87:4).

För att tillmötesgå domstolens behov av sekretess och uppfylla de krav som stadgan ställer krävs det lagbestämmelser som också omfattar åtgärder för rättslig hjälp och överlämnande av personer på begäran av domstolen. Dessa bestämmelser bör motsvara vad som gäller för sekre- tess i ärenden om rättslig hjälp m.m. till stater. Samtidigt med lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål infördes en ny bestämmelse i 5 kap. 7 § sekretesslagen som bl.a. innebär sekretess för uppgifter vid myndighets verksamhet som sker efter en begäran från en annan stat för sådana utredningar som görs enligt reglerna om förunder- sökning i brottmål och för användning av tvångsmedel (SFS 2000:576, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). Bestämmelsen är avsedd att gälla för samtliga de myndigheter som hanterar ärendet och att även omfatta de utredningar som görs enligt bestämmelserna om förunder- sökning i samband med utlämning (se prop. 1999/2000:61 s. 167). Sekretessen gäller om det kan antas att åtgärden begärts under förutsätt-

Prop. 2001/02:88

164

ning att uppgiften inte röjs. Vidare genomfördes en följdändring i 5 kap. Prop. 2001/02:88 1 § rättegångsbalken som innebär att det för stängda dörrar inte krävs att

det är av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs.

Den nya bestämmelsen i sekretesslagen uppfyller de krav som stadgan ställer i fråga om sekretess. Förslaget är dock utformat så att bestämmel- serna om sekretess enligt sin ordalydelse endast avser rättslig hjälp på begäran av annan stat. För att undanröja alla oklarheter bör det uttryck- ligen framgå att bestämmelserna även gäller rättslig hjälp på begäran av Internationella brottmålsdomstolen. Vidare saknas det anledning att behandla sekretessfrågorna annorlunda när det gäller en ansökan från någon av de internationella brottmålstribunalerna och ändringen i sekretesslagen bör därför även omfatta dessa. Därmed kommer de sekretessbestämmelser som är tillämpliga i ärenden om rättslig hjälp i brottmål också gälla i ärenden där Sverige bistår domstolen eller någon av tribunalerna med olika åtgärder.

I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns dessutom bestämmelser om undantag från banksekretess (5 kap. 10 §). Dessa bestämmelser, som kan ha betydelse t.ex. för att säkra tillgångar att användas för gottgörelse till brottsoffer, bör också gälla i förhållande till domstolen. Bestämmelserna innebär att tystnadsplikt enligt vissa angivna bestämmelser i bankrörelselagen (1987:617), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet inte hindrar att uppgifter lämnas i ärenden om rättslig hjälp som avser förhör i samband med förundersökning, husrannsakan eller beslag. Bestämmelserna innebär att undantaget från banksekretessen skall gälla även för rättslig hjälp som någon av de internationella tribunalerna har begärt. Detsamma bör gälla även i förhållande till domstolen.

Det kan avslutningsvis nämnas att stadgan innehåller några bestäm- melser om sekretess vid domstolen för uppgifter som lämnats t.ex. av en ansluten stat (t.ex. artiklarna 72, 93:8 och 99:5). Därmed kan eventuella svenska behov av sekretess för uppgifter som Sverige har lämnat till domstolen tillgodoses.

6.11Immunitet och privilegier

Regeringens förslag: Lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ändras så att den även omfattar Internationella brottmålsdomstolen och till domstolen anknutna personer.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har godtagit förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 48 i stadgan föreskriver att domstolen skall åtnjuta den immunitet och de privilegier inom varje ansluten stat som är nödvändig för att den skall kunna uppfylla sina syften. I samma artikel finns vidare bestämmelser om olika former av immunitet och privilegier för domstolens domare, åklagare, biträdande åklagare, registrator och biträdande registrator samt för dess personal. Dessutom föreskrivs att personer som skall uppträda i förfaranden inför

domstolen – försvarare, experter, vittnen och andra personer vars närvaro

165

vid domstolen fordras – skall ges den behandling som är nödvändig för Prop. 2001/02:88 att domstolen skall kunna fungera på ett korrekt sätt. Frågor om immu-

nitet och privilegier för de angivna personerna skall på sedvanligt sätt vidareutvecklas i ett avtal om immunitet och privilegier för domstolen.

Frågor om immunitet och privilegier för internationella organ m.m. regleras i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. I en bilaga till lagen anges internationella organ och personer med anknytning till sådana som skall åtnjuta immunitet och privilegier i enlighet med vad som har bestämts i en stadga eller avtal som är i kraft i förhållande till Sverige (4 § i den angivna lagen). Bilagan bör kompletteras så att den omfattar även domstolen och till den knutna personer.

I den utsträckning som stadgan och det senare avtalet om immunitet och privilegier för domstolen ger upphov till behov av immunitetsregler för försvarare och andra som deltar i svenska förfaranden för rättslig hjälp på begäran av domstolen, t.ex. vid en bevisupptagning, finns bestämmelser i 5 kap. 5–8 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Dessa regler bygger på att det finns en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. De ger utrymme för skydd under viss tid mot lagföring eller frihetsberövande för en äldre handling, underlåtenhet eller dom samt mot att utan samtycke åläggas att medverka vid annan utredning än den som ansökan om rättslig hjälp avser. Med den lagstiftningsteknik som har tillämpats i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt och som även föreslås för Internationella brottmålsdomstolen, se avsnitt 6.2, gäller dessa bestämmelser också i förhållande till domstolen.

7 Ekonomiska konsekvenser

Frågan om ekonomiska konsekvenser med anledning av ett svenskt tillträde till Romstadgan har behandlats i prop. 2000/2001:122.

När det gäller de kostnader som kan uppstå i samband med olika former av samarbete är det, i likhet med vad som anfördes i proposi- tionerna angående lagstiftning för samarbetet med tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda (prop. 1993/94:142 s. 33 f. och 1995/96:48 s. 17), inte möjligt att förväg bedöma i vilken omfattning Internationella brottmålsdomstolen kommer att begära hjälp från Sverige. Mot bakgrund av erfarenheterna från samarbetet med de befintliga tribunalerna är ett rimligt antagande att samarbetet inte kommer att medföra några mer betydande kostnader.

Det går inte heller att i dag bedöma i vilken utsträckning det kan komma att bli aktuellt med verkställighet i Sverige av domstolens fängelsestraff. Det bör dock framhållas att det för sådan straffverkställig- het kommer att kräva ett svenskt godkännande i varje enskilt fall. Med hänsyn till detta och till de principer om fördelning av straffverkställighet mellan statsparterna som föreskrivs i stadgan, kan endast ett högst begränsat antal verkställighetsfall förväntas. Inte heller i detta avseende torde därmed några mer betydande kostnader uppkomma. Kostnaderna

för samarbetet med domstolen och verkställighet av dess fängelsestraff

166

bör därmed kunna rymmas inom ramen för befintliga anslag till rätts- Prop. 2001/02:88 väsendet. Detsamma gäller för de motsvarande lagändringar som föreslås

i förhållande till de internationella brottmålstribunalerna.

8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Romstadgan träder i kraft när 60 stater har ratificerat stadgan och depo- nerat sina ratifikationsinstrument hos FN:s Generalsekreterare samt en viss tid därefter har förflutit (artikel 126). De skyldigheter som följer av stadgan och därmed behovet av särskild lagstiftning inträder först i och med att stadgan träder i kraft. Den exakta tidpunkten för stadgans ikraft- trädande kan inte säkert fastställas nu och det bör därför överlämnas till regeringen att besluta om lagens ikraftträdande.

De ändringar som föreslås i sekretesslagen (1980:100), lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt och lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål bör dock träda i kraft så snart som möjligt. Beträffande dessa bestämmelser föreslås ikraftträdande den 1 juli 2002.

Det finns inte behov av några övergångsbestämmelser.

9 Författningskommentar

I författningskommentaren används följande förkortningar: lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen); lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen); lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen); lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighets- lagen); lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med den internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen).

Romstadgans text på engelska och i svensk översättning finns intagna i en särskild bilaga till prop. 2000/01:122.

9.1Lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

1 §

Av paragrafens första stycke framgår lagens tillämpningsområde, en fråga som har behandlats i avsnitt 6.2. Alla de samarbetsåtgärder som Sverige enligt Romstadgan är förpliktat att bistå domstolen med omfattas av lagen, dvs. olika former av rättslig hjälp och överlämnande av personer till domstolen. Dessutom innehåller lagen bestämmelser om verkställighet av domstolens avgöranden.

167

Lagen omfattar samarbete beträffande alla brott som omfattas av Prop. 2001/02:88 domstolens behörighet. Därmed avses såväl stadgans s.k. huvudbrott –

folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser – som brott riktade mot domstolens rättskipning (artikel 70). De bestämmelser som skall tillämpas vid domstolens utredning och lagföring av stadgans huvudbrott framgår av andra stycket (3–20 §§) och de som skall tillämpas beträffande brott mot domstolens rättskipning i tredje stycket (21 och 22 §§).

Såsom Riksåklagaren har framhållit (se även avsnitt 6.4.1) omfattar domstolens behörighet inte gärningsmän som inte hade fyllt 18 år vid det uppgivna gärningstillfället (artikel 26). Om det på grund av felaktiga uppgifter om födelsedata eller annars skulle inträffa att domstolen ansöker om rättslig hjälp eller överlämnande trots att den saknar jurisdik- tion på grund av denna inskränkning, måste domstolen underrättas om det rätta förhållandet så att ansökan kan återkallas. Det ordinarie förfarandet för samråd skall tillämpas, se avsnitt 6.7.5. Detta gäller i fråga om såväl ett överlämnande som andra former av rättslig hjälp.

De regler som avser verkställighet av domstolens avgöranden (23– 31 §§) och transport av frihetsberövade genom Sverige (32 §) anges i fjärde stycket. Dessa bestämmelser är inte begränsade till att avse vissa brott och skall därför tillämpas oavsett vilken brottstyp det är fråga om. Reglerna om verkställighet avser alla domstolens avgöranden och gäller därmed – förutom avgöranden som avser huvudbrotten eller brott riktade mot domstolens rättskipning – även böter som domstolen bestämmer för rättegångsförseelser enligt stadgan (artikel 71).

2 §

I paragrafens första stycke föreskrivs att en ansökan alltid skall ges in till Justitiedepartementet. Det är sedan departementet som lämnar den vidare till en nationell myndighet för handläggning. Frågan om mottagare av domstolens ansökningar har behandlats i avsnitt 6.3.3 och 6.4.3.

Vidare gäller att alla underrättelser i och redovisningar av ärenden till domstolen skall vidarebefordras av Justitiedepartementet. Detta innebär ett avsteg från vad som annars gäller enligt 2 kap. 8 och 9 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se även 13 §). Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 6.7.5. Justitiedepartementet svarar även för att de samrådsförfaranden som föreskrivs i Romstadgan fullgörs (se avsnitt 6.3.6, 6.3.7 och 6.7.5).

Av andra stycket framgår att alla ansökningar och bifogade handlingar enligt lagen skall vara skrivna på engelska eller svenska eller vara översatta till ett av dessa språk. Detta avviker från vad som annars gäller för ansökningar om rättslig hjälp (avsnitt 6.3.3), utlämning (avsnitt 6.4.3) och verkställighet av olika avgöranden (avsnitt 6.8.1 och 6.8.2). Bestämmelsen gäller även för ansökningar om rättslig hjälp eller utläm- ning i anledning av brott mot domstolens rättskipning (1 § tredje stycket, se avsnitt 6.9) och för ansökningar om verkställighet av domstolens avgöranden om gottgörelse till brottsoffer (avsnitt 6.8.3).

Hänvisningen till 1 § innebär att bestämmelserna gäller vid allt

samarbete med domstolen oavsett brottstyp, dvs. såväl i anledning av

168

folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som för de

Prop. 2001/02:88

andra brott som avses i 21 och 22 §§. Detta innebär vissa avvikelser från

 

vad som annars gäller enligt lagstiftningen för rättsligt samarbete med

 

andra stater.

 

3 §

 

Första stycket i paragrafen, som föreskriver överlämnande av den som är

 

misstänkt, tilltalad eller dömd för brott vid domstolen, överensstämmer i

 

sak med motsvarande bestämmelser i 3 § första stycket tribunallagen. I

 

förhållande till domstolen har termen överlämnande ersatt termen

 

utlämning. Den speciella terminologin har diskuterats i avsnitt 6.4.1.

 

Bestämmelsen i andra stycket skiljer sig något från motsvarande

 

föreskrift i tribunallagen (3 § andra stycket). Enligt bestämmelsen skall

 

ett häktningsbeslut eller en dom som domstolen har meddelat godtas som

 

grund för ett beslut om överlämnande. Det skall därmed inte göras någon

 

prövning av om domstolens häktningsbeslut eller dom är korrekt. Frågor

 

om utrymmet för avslag på en ansökan har redovisats i avsnitt 6.4.1 och

 

samråd med domstolen i avsnitt 6.7.5.

 

I tredje stycket finns bestämmelser som saknar motsvarighet i

 

tribunallagen. De innebär att regeringen får skjuta upp eller föreskriva

 

villkor för ett överlämnande i vissa fall, vilket har behandlats i avsnitt

 

6.7.3. Detta får ske om en förundersökning har inletts eller åtal har väckts

 

här i landet för annan gärning än den som domstolens ansökan avser. Ett

 

överlämnande får vidare skjutas upp i avvaktan på att domstolen tar

 

ställning till frågan om det finns processförutsättningar enligt artiklarna

 

18 och 19 i stadgan. Uppskov med hänvisning till svensk lagföring får

 

dock bara ske efter överenskommelse med domstolen. Ett uppskov avser

 

bara överlämnandet och hindrar inte att domstolens åklagare söker

 

rättslig hjälp med bevisupptagning eller andra åtgärder.

 

4 §

 

Paragrafen innehåller bestämmelser om ansökan och förfarandet i ären-

 

den om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen. Frågorna

 

har behandlats i avsnitt 6.4.3 och 6.4.4.

 

Paragrafens första stycke har ingen motsvarighet i tribunallagen och

 

har lagts till för att klargöra att bestämmelserna i 14 § utlämningslagen

 

om vad ansökan skall innehålla och hur den kan skickas skall tillämpas

 

också i förhållande till domstolen. Ändringar i 14 § utlämningslagen som

 

har trätt i kraft den 1 oktober 2001 (SFS 2001:612) innebär att ansök-

 

ningar får översändas per telefax eller, efter överenskommelse i det

 

enskilda fallet, på annat sätt.

 

Föreskrifterna i andra stycket reglerar handläggningen av en ansökan

 

om överlämnande av en person till domstolen. I sak överensstämmer

 

föreskrifterna med bestämmelserna i 4 § tribunallagen (se prop.

 

1993/94:142 s. 35 f.). De har utformats med beaktande av Lagrådets

 

förslag. Med hänsyn till att utrymmet för att vägra överlämnande till

 

domstolen är ytterst begränsat kommer den nödvändiga utredning som

 

Riksåklagaren skall låta verkställa i ärendet att vara mer begränsad än

169

den utredning som skall göras i ett utlämningsärende enligt 16 § första

Prop. 2001/02:88

stycket utlämningslagen. Utredningens närmare omfattning har

 

redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.4.4).

 

5 §

 

Paragrafen innehåller föreskrifter om tvångsmedel i ett ärende om

 

överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen. Frågorna har

 

redovisats i avsnitt 6.4.2 och 6.4.4. Paragrafen överensstämmer helt med

 

5 § tribunallagen, som också har ändrats (se kommentaren till den

 

paragrafen). Vid utformningen har Lagrådets förslag beaktats.

 

Av första stycket följer att såväl personella som reella tvångsmedel kan

 

användas i samband med att Internationella brottmålsdomstolen har

 

begärt en person överlämnad dit (se avsnitt 6.4.2). Detta motsvarar den

 

ordning som föreskrivs i 16 § utlämningslagen och 12 § nordiska utläm-

 

ningslagen. För tvångsmedelsanvändningen gäller vad som i allmänhet är

 

föreskrivet för brottmål, med vissa förändringar. Efter förebild i 12 §

 

första stycket nordiska utlämningslagen har en bestämmelse införts som

 

innebär att den utredning som skall lämnas i anslutning till en ansökan

 

om överlämnande normalt skall räcka för att tillgodose de krav på

 

brottsmisstanke som ställs för användningen av tvångsmedel. Det krävs

 

alltså inte någon särskild utredning utöver vad som skall anges i

 

domstolens ansökan. Vad ansökan skall innehålla framgår av 4 § första

 

stycket. Bestämmelsen har tillkommit för att motverka tillämpnings-

 

problem som kan följa av den diskrepans som eventuellt föreligger

 

mellan beviskraven i stadgan och i svensk rätt, se avsnitt 6.4.2. Vidare

 

gäller en presumtion för häktning i de fall domstolen har begärt att den

 

som avses med ansökan om överlämnande skall berövas friheten.

 

Särskilda regler gäller för omhäktningsförhandlingar, vilka motsvarar

 

vad som gäller enligt den vanliga utlämningslagstiftningen.

 

Tvångsmedel enligt denna paragraf kan även användas av svensk

 

åklagare på eget initiativ inom ramen för ett överlämnandeärende. Det

 

kan t.ex. avse beslag av föremål som kan ha betydelse som bevisning

 

eller utbyte av brott som påträffas när den eftersökte grips. En ansökan

 

från domstolen om beslag skall däremot handläggas enligt lagen om

 

internationell rättslig hjälp i brottmål (se 13 §). Även frågan om att lämna

 

över egendom som tagits i beslag enligt denna paragraf skall handläggas

 

i enlighet med reglerna i den lagen (4 kap. 21 och 22 §§). Det sistnämnda

 

avviker från vad som gäller vid beslag enligt utlämningslagen (jfr 21 §

 

utlämningslagen) och har redovisats närmare i avsnitt 6.4.2.

 

I andra stycket finns vissa förfaranderegler som överensstämmer med

 

vad som gäller enligt utlämningslagen.

 

6 §

 

I paragrafen finns bestämmelser om provisoriskt anhållande, reseförbud

 

eller anmälningsskyldighet på Internationella brottmålsdomstolens

 

begäran eller efterlysning utan att domstolen samtidigt begär den

 

eftersökte överlämnad. Även beslag omfattas av paragrafen. Villkoren

 

för sådana tvångsmedel har tagits upp i avsnitt 6.4.2 och frågor om för-

170

farandet i avsnitt 6.4.4. Bestämmelserna överensstämmer med 6 §

Prop. 2001/02:88

tribunallagen, som också har ändrats. Vissa förtydliganden har gjorts

 

med beaktande av Lagrådets förslag.

 

Enligt första stycket får den som enligt lagen kan bli överlämnad till

 

domstolen på domstolens begäran anhållas eller åläggas reseförbud eller

 

anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet kan också,

 

på domstolens begäran, åläggas en misstänkt som har kallats att infinna

 

sig där (artikel 59:7 och avsnitt 6.4.2). När domstolen har begärt att

 

personen skall anhållas gäller en presumtion för anhållande; anhållande

 

skall ske om det inte är uppenbart att skäl för åtgärden saknas.

 

Tillämpningsområdet för beslag är detsamma som i ett ärende om

 

överlämnade (se 5 §) och även i dessa fall skall frågan om att lämna över

 

beslagtagen egendom till domstolen handläggas i enlighet med reglerna i

 

lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

 

En bestämmelse för att motverka tillämpningsproblem på grund av

 

olika beviskrav för brottsmisstanken vid domstolen och i svensk rätt,

 

liknande den som tagits in i 5 §, finns i andra stycket.

 

Bestämmelserna i tredje stycket, som har behandlats i avsnitt 6.4.4,

 

innebär att förfarandet enligt 23 § andra–fjärde styckena utlämningslagen

 

skall tillämpas. I förhållande till domstolen gäller dock en särskild

 

tidsfrist som måste iakttas beträffande en ansökan om överlämnande.

 

Fristen är 60 dagar från det att beslutet om tvångsmedel har meddelats.

 

7 §

 

Paragrafens bestämmelse om att ge Internationella brottmålsdomstolen

 

tillfälle att lämna synpunkter innan vissa beslut fattas är betingad av en

 

särskild föreskrift i stadgan (artikel 59). Frågan har behandlats i avsnitt

 

6.4.4. Ingen motsvarande bestämmelse finns i tribunallagen.

 

Skyldigheten att kommunicera med domstolen avser alla fall när en

 

svensk åklagare eller domstol överväger att frige någon som har berövats

 

friheten – som gripen, anhållen eller häktad – på domstolens begäran

 

enligt 5 eller 6 § eller att ålägga en sådan person reseförbud eller

 

anmälningsskyldighet i stället för ett fortsatt frihetsberövande. All sådan

 

kommunikation skall ske via Justitiedepartementet, se avsnitt 6.7.5.

 

Bestämmelsen är dock inte tillämplig i de fall då domstolen har begärt att

 

personen skall åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet, men inte

 

att denne skall anhållas, enligt 6 §.

 

8 §

 

Bestämmelserna som avser ett förenklat förfarande för överlämnande till

 

domstolen har behandlats i avsnitt 6.4.4 och, beträffande specialitets-

 

principen, i avsnitt 6.4.5. De saknar motsvarighet i tribunallagen och

 

bygger på särskilda bestämmelser i Romstadgan (artikel 92:3).

 

Enligt paragrafen skall reglerna om förenklat förfarande i 29-36 §§

 

utlämningslagen tillämpas om inte annat framgår av lagen om samarbete

 

med Internationella brottmålsdomstolen. Hänvisningen innebär bl.a. att

 

det krav på eftersökningens innehåll i 29 §, vilket enligt 30 § medför att

 

ingen formell ansökan om överlämnande fordras, skall tillämpas även i

171

förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. De uppgifter som, Prop. 2001/02:88 enligt Romstadgan, skall lämnas i en ansökan om provisoriskt anhållande

(artikel 92:2) motsvarar vad som krävs enligt 29 §. Åklagaren skall vidare i huvudsak vidta de åtgärder som föreskrivs i 31–33 §§, men vissa skillnader följer av de särskilda bestämmelser som gäller i förhållande till domstolen.

Det förenklade förfarandet tar endast sikte på samtycke till att bli överlämnad till Internationella brottmålsdomstolen. När det gäller frågor som hänger samman med specialitetsprincipen, dvs. frågor om lagföring för annan gärning än den för vilken överlämnande skett och om vidare- utlämning från domstolen till en annan stat, innehåller 10 § särskilda regler som gäller oavsett den eftersöktes medgivande eller nationalitet. Bestämmelserna i 32 § första stycket andra meningen utlämningslagen om den eftersöktes medgivande till sådana åtgärder, vilka enligt samma paragrafs tredje stycke inte gäller för svenska medborgare, skall därför inte tillämpas i förhållande till domstolen.

Enligt 33 § utlämningslagen skall åklagaren, när samtycke har lämnats, överlämna ärendet till Riksåklagaren och bestämmelsen anvisar olika beslutsfattare i olika situationer. När det gäller överlämnade till Inter- nationella brottmålsdomstolen är det dock alltid regeringen som skall fatta beslut. Riksåklagaren skall därmed i samtliga fall med eget yttrande anmäla ärendet till regeringen.

Beträffande förhållandet mellan provisorisk tvångsmedelsanvändning och det förenklade förfarandet finns det bestämmelser i 32 § femte stycket och 34–36 §§ utlämningslagen, vilka alla hänvisar till reglerna i 23 § samma lag. Regler om provisorisk tvångsmedelsanvändning på ansökan av Internationella brottmålsdomstolen, vilka i stort överens- stämmer med och som hänvisar till bestämmelserna i 23 § utlämnings- lagen, finns i 6 § (se författningskommentaren till den paragrafen). Dessa bestämmelser skall alltså tillämpas även i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen. Tidsfristen för en ansökan om överlämnande, till vilken bestämmelserna i 35 och 36 §§ utlämningslagen hänvisar, skall dock vara den tidsfrist som föreskrivs i 6 § tredje stycket, dvs. 60 dagar från tvångsmedelsbeslutet.

I övrigt skall utlämningslagens bestämmelser om återkallelse av samtycke (32 § fjärde stycket) och tidsfrister för beslut och verkställighet (33 § andra stycket och 34 §) tillämpas också i dessa fall. Enligt 2 § skall alla underrättelser till domstolen vidarebefordras av Justitiedeparte- mentet. De underrättelser som i utlämningslagens förenklade förfarande lämnas genom direktkontakt mellan åklagaren och den utländska myndighet som gjort eftersökningen skall alltså i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen gå via Justitiedepartementet.

9 §

Paragrafen överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 8 § tribunallagen. Frågan har tagits upp i avsnitt 6.4.4.

172

10 §

Prop. 2001/02:88

I paragrafen, som saknar motsvarighet i tribunallagen, regleras den s.k.

 

specialitetsprincipen, se avsnitt 6.4.5. Lagtexten har utformats i enlighet

 

med Lagrådets förslag.

 

I första stycket föreskrivs att regeringen, på Internationella

 

brottmålsdomstolens begäran, får medge att den som har överlämnats till

 

domstolen från Sverige får ställas till ansvar för annan gärning som har

 

begåtts före överlämnandet än den som låg till grund för överlämnandet.

 

Till skillnad från vad som gäller enligt utlämningslagen och nordiska

 

utlämningsdagen innebär detta att specialitetsprincipen inte skall

 

tillämpas i detta avseende.

 

I andra stycket finns regler för den situationen att domstolen, sedan en

 

person har överlämnats, finner att saken inte kan prövas på grund av en

 

nationell lagföring i en annan stat och den staten begär att den misstänkte

 

skall överföras dit från domstolen för lagföring. I ett sådant fall har den

 

stat som ursprungligen överlämnade den misstänkte till domstolen rätt att

 

begära att denne återförs dit i stället för att överföras till en annan stat.

 

Enligt bestämmelserna får regeringen medge att den misstänkte överförs

 

från domstolen till en annan stat för lagföring. Regeringens prövning av

 

frågan om medgivande skall göras enligt reglerna i 24 § utlämningslagen

 

eller 18 § nordiska utlämningslagen. Därav följer bl.a. att ett medgivande

 

bara får lämnas om en utlämning från Sverige direkt till den staten hade

 

kunnat ske enligt ordinarie regler för utlämning. Detta omfattar även de

 

fall då den misstänktes samtycke medför att förutsättningar för utlämning

 

föreligger. Om medgivande inte lämnas skall regeringen, enligt tredje

 

stycket, begära att den misstänkte återförs till Sverige.

 

11 §

 

Enligt paragrafen skall 26 a § utlämningslagen om återförande av en

 

person som är häktad vid domstolen och som har överförts till Sverige

 

för en rättegång här tillämpas i förhållande till Internationella brottmåls-

 

domstolen. Motsvarande gäller enligt 7 § tribunallagen och bestämmel-

 

serna har behandlats i avsnitt 6.6.

 

12 §

 

Paragrafen innehåller bestämmelser om konkurrerande ansökningar som

 

avser överlämnande av en person till Internationella brottmålsdomstolen

 

och utlämning av samma person till en stat. Beslut om vilken ansökan

 

som skall beviljas fattas av regeringen som därvid har att bl.a. beakta

 

föreskrifterna i Romstadgan (artikel 90). Bestämmelsen har tagits upp i

 

avsnitt 6.7.2. Motsvarande bestämmelse föreslås även i tribunallagen (se

 

förslaget till ny 8 a § i den lagen). Bestämmelsen har placerats i enlighet

 

med Lagrådets förslag.

 

173

13 §

Prop. 2001/02:88

I paragrafen finns grundläggande bestämmelser om rättslig hjälp till