Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett fortsatt arbete för en samordnad diskrimineringslagstiftning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning och utvärdering av föreslagen speciallagstiftning för likabehandling av studenter i högskolan.
Propositionen syftar till att verka för lika rättigheter för studenter och sökande och motarbeta diskriminering med anledning av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller funktionshinder.
En särskild lag inrättas. Lagen föreslås omfatta såväl direkt som indirekt diskriminering. Därutöver åläggs högskolorna att vidta förebyggande åtgärder. De skall även bli skyldiga att utreda angivna trakasserier och tillse att trakasserierna upphör.
Varje år skall högskolorna åstadkomma en handlingsplan med en översikt över insatser som krävs för att få till stånd likabehandling samt förebygga och förhindra trakasserier.
Propositionen innehåller vidare ett avsnitt om skadestånd för kränkning i de fall högskolan har åsidosatt förbuden mot direkt och indirekt diskriminering av studenter eller sökande, skyldigheten att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier mot studenter eller förbudet mot att utsätta studenter eller sökande för repressalier.
Det är Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) och Handikappombudsmannen (HO) som föreslås tillse lagens efterlevnad. De får med sökandens eller studentens medgivande även föra talan i mål om skadestånd enligt lagen som part.
Människor skall betraktas som individer och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla avvikelser från detta är diskriminering, vare sig den av politiker anses vara positiv eller negativ. För att åstadkomma att människor betraktas som enskilda individer, oavsett ursprung, finns i grunden bara en väg, ett tålmodigt och långsiktigt opinionsarbete. Det är i grunden en attitydfråga.
Tyvärr förekommer diskriminering även inom den högre utbildningen. Funktionshindrades problem är väl dokumenterade. Flera rapporter har visat att många studenter utsätts för sexuella trakasserier. Högskolan speglar på gott och ont fördomar och attityder som finns i hela samhället. Diskriminering är ett uttryck för människors rädsla och fördomar. Genom kunskap och saklighet kan dessa destruktiva tendenser motverkas. Förutsättningarna för ett framgångsrikt arbete mot diskriminering bör därför vara särskilt goda inom den högre utbildningen. Föreslagen lagstiftning är ett uttryck för att vi anser att det är självklart att ett fritt och öppet samhälle vinnlägger sig om att dess högre utbildning i alla avseenden är ett föredöme när det gäller humanism och saklighet. Möjligheterna att påverka mänskligt beteende med politiskt beslutsfattande är samtidigt begränsade.
Regeringen konstaterade under våren 2001 i skrivelse 2000/01:59 En nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering att den avser att överväga en sammanslagning av några eller samtliga ombudsmän som är underställda regeringen, samt att man bedömt att tiden nu är mogen för att överväga en sammanslagning av diskrimineringslagstiftningen. Den utredning som har fått i uppgift att utreda ett utvidgat skydd mot diskriminering (N2001:01) skall överväga en generell lagstiftning mot diskriminering. Moderata samlingspartiet har under flera år hävdat att detta vore det mest ändamålsenliga.
Mot den bakgrunden är det något förvånande att regeringen inte inväntat pågående arbete med ett samordnat förslag, utan föreslår en lag avseende högskolan. Vi utgår emellertid från att denna inte innebär att regeringen ändrat uppfattning vad avser en samordnad lagstiftning. I väntan på beredning och förslag som innebär att samma skydd kan gälla oavsett var i livet man befinner sig, biträder vi regeringens nu framlagda förslag om likabehandling av studenter i högskolan.
Vi är tveksamma om krav på årligen återkommande handlingsplaner förebygger och stärker arbetet mot diskriminering på universitet och högskolor. Ett förebyggande arbete måste bedömas med respekt för den personliga integriteten, och vi vill understryka de problem Diskrimineringsombudsmannen pekat på. Dessutom riskerar krav på handlingsplaner att främst bidraga till ökad byråkrati. Universitet och högskolor kan själva avgöra formerna för arbetet att verka enligt lagens intentioner. Till stöd för detta bör lärosätena få ta del av bland annat de synpunkter Diskrimineringsombudsmannen har vad gäller vikten av att mångfald eftersträvas utifrån ett medborgarrättsperspektiv. Vi föreslår vidare att lagen och universitetens och högskolornas arbete med anledning av denna utvärderas efter tre år, om den inte ersatts av en samordnad lagstiftning mot diskriminering. Därmed kan också lärosätenas insatser och resultat bedömas.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 25 oktober 2001 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Lars Hjertén (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Per Bill (m) |
Anders Sjölund (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Sten Tolgfors (m) |