Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att skyndsamt vidta åtgärder för att skapa säkerhet för barn och ungdomar vid färd till och från skolan.
Den svåra olyckan i Indal, nordväst om Sundsvall, då flera barn avled efter att deras skolbuss frontalkrockat med en timmerbil, är en direkt uppmaning till oss alla att skyndsamt se till att åtgärder vidtas för att göra barnens resor till och från skolan säkrare.
Jag har blivit kontaktad av en förälder som är medlem i skolrådet vid Västansjö skola. Denne har beskrivit för mig hur skolskjutsarna sker, med många stående passagerare på smala vägar men ändå i landsvägsfart. Självklart har föräldrarna reagerat på detta därför att de känner att risken för en olycka är överhängande. Några av dem har till och med valt att börja skjutsa sina barn till skolan själva.
Det är självklart av allra största vikt att barnens och ungdomarnas skolresor är säkra. Föräldrarna i skolrådet i Västansjö frågar sig hur det kan få vara så att deras barns säkerhet inte prioriteras. Jag anser deras fråga mer än berättigad.
Dessvärre är inte problemet som föräldrarna i Västansjö skola i Hälsingland uppmärksammat något unikt. Det ser likadant ut på många andra håll i landet.
Enligt skollagen är det kommunernas ansvar att sörja för att skolskjuts ordnas om det behövs med hänsyn till avstånd och trafikförhållanden.
Därmed är också säkerheten i samband med transporterna kommunernas ansvar. Många kommuner har därför långtgående säkerhetskrav för sina skolskjutsar, men inte alla. För att alla barn och ungdomar i landet ska garanteras säkrast möjliga skolresa måste uppenbarligen åtgärder vidtas på nationell nivå. Det finns anledning att påminna om att uppskattningsvis en tredjedel av alla skolbarn dagligen åker skolskjuts, dvs omkring 440 000 barn. Säkerhetsfrågorna vid skolskjutsar är sålunda inte små och lokala.
Under förra riksmötet i maj 2001 behandlade riksdagen trafikutskottets betänkande TU13, i vilket frågan om säkerhet för barn och ungdomar i skolskjutsverksamheten ägnades stort utrymme. I betänkandet påtalades behovet av åtgärder för att höja säkerheten. Särskilt framhölls att regeringen måste överväga krav på säkerhetsbälten för alla passagerare i skolbussar, omkörningsförbud av stillastående skolbussar samt särskild utbildning för skolbussförare.
FN:s barnkonvention ska genomsyra all verksamhet som berör barn och barnets bästa skall alltid beaktas vid beslutsfattande. Detta understryker trafikutskottet i sitt betänkande TU13 när det skriver att det är angeläget att ett barnperspektiv ytterligare utvecklas och beaktas inom trafiksäkerhetsområdet och vägtransportområdet i syfte att öka trafiksäkerheten och rörelsefriheten för barn och ungdomar. Det är en bra skrivning men om den inte får konsekvenser i barnens vardag väger den lätt.
FN:s barnkonvention och nollvisionen i trafiken, som utgår från att dödsfall och allvarliga skador är oacceptabla, måste vara utgångspunkten i arbetet med att skapa säkra skolresor för barn och ungdomar. Inget barn ska behöva dö eller åsamkas långvarig skada på väg till eller från skolan.
Därför är det angeläget att skyndsamt vidta åtgärder för att förbättra säkerheten.
Riksdagen beslutade i maj 2001 att ”ge regeringen till känna vad utskottet anför om ett ökat barnperspektiv och behovet av en samlad redovisning för riksdagen med strategi och åtgärder som behövs för att öka trafiksäkerheten för barn och ungdomar”.
Riksdagen har sagt sitt i denna mycket viktiga fråga. Nu är det dags att regeringen omgående vidtar åtgärder innan fler barn skadas under färd till eller från skolan.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |