Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedelskommittéernas betydelse för god läkemedelshantering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av Läkemedelsförmånsnämndens praxis.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheter till undantag för särskilt utsatta patientgrupperingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alltför täta utbyten av läkemedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvarsfrågan vid utbyte av läkemedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsplatskod som följer kompetensen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydligare riktlinjer för utarbetandet av ett register för läkemedelsprofiler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om viss ersättning för obrutna förpackningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Apotekets monopol på dosdispensering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten och landstingen tar ett gemensamt ansvar för utvecklandet av elektroniskt förskrivarstöd och elektronisk receptöverföring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att systemet med högkostnadsskydd bör utredas.
Den nuvarande läkemedelsförmånen är i stort behov av förändringar. Under 90-talet har kostnaderna för läkemedelsförmånerna ökat kraftigt och uppgår nu till 17 miljarder kronor per år. Effektiva och kostsamma läkemedel utvecklas ständigt och leder till nya behandlingar och bättre livskvalitet för stora patientgrupper.
De ekonomiska följderna av läkemedelskostnadernas utveckling är omstridda. Å ena sidan kan de ökade kostnaderna för läkemedel innebära mindre resurser till andra delar av vården och omsorgen. Å andra sidan motsvaras kostnadsökningarna för läkemedel i många fall av medicinska mervärden och kostnadsminskningar i den övriga hälso- och sjukvården.
Subventionerade läkemedel i ett gemensamt finansierat system med ett högkostnadsskydd är en mycket viktig del av välfärden. De politiska beslut som berör läkemedelsförmånerna måste därför ta särskild hänsyn till kroniskt och svårt sjuka patienter och dem med låga inkomster. Samtidigt är den krassa verkligheten att läkemedelskostnaderna riskerar att bli en gökunge inom sjukvården.
Det är nödvändigt att söka hejda kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånen. Detta får dock inte innebära att patienter i behov av medicinering tvingas avstå läkemedel av ekonomiska skäl. Metoder som gör det möjligt att jämföra den medicinska nyttan med kostnaderna för läkemedelsbehandling måste utvecklas. Kan då läkemedel fortsätta att inta en så framträdande särställning vid fördelningen av vårdens resurser? Ja, om vi kan övertygas om den medicinska nyttan och att det minskar vårdkostnaderna.
Den rådande ordningen med en närmast automatisk subvention av läkemedel har ifrågasatts. Kristdemokraterna ser fördelar i regeringens förslag om en självständig nämndmyndighet som ansvarar för subventionerings- och prisregleringsbeslut över läkemedel som ingår i läkemedelsförmånerna.
En fristående nämndmyndighet med bred kompetens kan göra de svåra avvägningar och prioriteringar som fordras. Nämndens arbete kommer att innefatta svåra överväganden av etisk, medicinsk, juridisk och hälsoekonomisk karaktär, varför nämndens sammansättning är av stor betydelse. Att nämndens medicinska och vetenskapliga kompetens även kompletteras av brukargrupper och sjukvårdshuvudmän ser vi som positivt.
Landstingens läkemedelskommittéer förser redan idag hälso- och sjukvårdspersonalen med rekommendationer för en tillförlitlig och rationell läkemedelsanvändning inom landstingen. Rekommendationerna är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi anser, liksom regeringen, att läkemedelskommittéernas samlade kunskap och erfarenheter bör utnyttjas i nämndens arbete. Regeringen beskriver dock inte närmare hur läkemedelskommittéerna ska utnyttjas av nämnden. Vi anser att läkemedelskommittéernas arbete även fortsättningsvis måste tillåtas spela sin roll för landstingens kontroll över läkemedelshanteringen.
Regeringen konstaterar att nämndens ansvar för subventionering är ett i flera avseenden nytt område för myndighetsutövning. Praxis kommer således att saknas. Praxis får därför växa fram och utvecklas – vilket, enligt kristdemokratisk uppfattning, inte är ett felaktigt förhållningssätt. De olika förutsättningar och villkor som kan tänkas ligga till grund för ett enskilt beslut av nämnden bör inte på förhand fastställas.
Däremot är det nödvändigt att nämndens myndighetsutövning efter hand följs upp och utvärderas. Regeringen föreslår ingen sådan uppföljning. Uppföljningen bör, enligt kristdemokraterna, ta sin utgångspunkt i den etiska plattform som föreslås ligga till grund för nämndens subventioneringsbeslut. Grundläggande etiska principer är människovärdesprincipen, behovs–solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Det är viktigt att nämndens praxis tar hänsyn till dessa etiska principer – som redan ligger till grund för riktlinjerna för prioriteringsbeslut inom den övriga vården. Regeringen bör redan nu avisera tillsättandet av en utredning som utvärderar och följer upp den myndighetspraxis som nämnden kommer att utveckla.
Läkemedelsförmånsnämnden ska avgöra vilka läkemedel som ska subventioneras. En oundviklig följd är att nämnden kommer att anse att vissa sjukdomar inte är värda att behandla. Två sjukdomar som redan fått sin dom är fetma och impotens. Xenical och Viagra uteslöts som bekant ur förmånssystemet i april förra året. Det betyder att patienten med fetma och/eller impotens får betala ur egen ficka.
Uteslutandet av Xenical och Viagra kan ses som exempel på hur lätt det är att tappa helhetsbilden av vad sjukvården uträttar. Ett smidigt sätt att komma undan det moraliska ansvaret i samband med uteslutandet av läkemedlen ur förmånssystemet,var att benämna dem som ”livsstilsläkemedel”. Erektil dysfunktion (ED) drabbar cirka hälften av de manliga diabetikerna inom fem år efter sjukdomsdebuten. ED är också förekommande bland personer som drabbats av ryggmärgsskada, MS eller olika typer av hjärt- och kärlsjukdomar. Att då prata om livsstil är på gränsen till det oförskämda.
Likväl bör landstingens läkemedelskostnader kontrolleras. Denna kontroll kan dock inte grunda sig på en kategorisk uteslutning av olika läkemedel ur subventionssystemet. Nya och innovativa läkemedel måste tillåtas bli värderade på ett korrekt sätt. Nämndens arbete måste innefatta möjligheter till undantag för särskilt utsatta patientgrupper. Ett förhållningssätt med förståelse för hur och vad läkemedel bidrar med till sjukvården måste intas. Först då kan man värdera läkemedlens faktiska kostnad.
Riksdagen bör i sitt beslut tydligt ange hur villkoren för nämndens eventuella undantag för speciella patientgrupperingar ska vara stipulerade.
Enligt propositionen kommer läkemedelsförmånsnämnden att bestå av tio ordinarie ledamöter och en ordförande. Av dessa elva ledamöter hämtas två från patient- och pensionärsorganisationer. Kristdemokraterna anser även att nämndens sammansättning bör bli föremål för en uppföljning. Utvärderingen bör särskilt undersöka huruvida brukarorganisationernas inflytande tillgodoses i tillräcklig grad.
I propositionen föreslås en bestämmelse om generisk substitution. Förslaget innebär att utbyte av föreskrivet läkemedel sker på apoteket om det finns ett billigare, likvärdigt alternativ. Förskrivande läkare kan motsätta sig utbyte på medicinska grunder och ska alltid informeras om utbyte sker. Patienten kan betala mellanskillnaden för att få tillgång till det först utskrivna läkemedlet om så önskas.
Enligt vår uppfattning är en generell lagreglering av det slag som regeringen föreslår att föredra, jämfört med att generiska alternativ endast rekommenderas till förskrivarna. Anledningen är att generisk substitution kan innebära betydande besparingar direkt vid utbytet, men även fungera som ett instrument för en allmän prispress på läkemedelsmarknaden.
Införandet av generiskt utbyte tvingar i det närmaste patienten att ta det billigare läkemedlet (om man inte väljer att betala mellanskillnaden). Det är ett pris patienten får betala för den kostnadsbesparing för läkemedelsförmånen som generiskt utbyte kan innebära. Patientens trygghet måste ställas mot kostnadsbesparingen och då finns ett antal oroande problem med generiskt utbyte av läkemedel.
I propositionen är det exempelvis oklart hur ofta patienten kan behöva byta läkemedel. Då det alltid är det billigaste läkemedlet som ska erbjudas på apoteket finns en uppenbar risk att täta fabrikatsbyten kan bli en verklighet för många patienter. När det handlar om patienter med långvarig medicinering – där det är noga med rätt dosering – finns risken för förväxlingar. Många patienter kan av detta skäl uppleva en otrygghet när de behandlas med läkemedel. Man bör därför minska risken för alltför täta utbyten på apoteket. Enklast vore om generiskt utbyte endast tillåts när patienten byter recept – vilket skulle motsvara ett utbyte per år.
I propositionen föreslås att apoteken skriftligen ska underätta förskrivande läkare om utbyte sker. Man kan tänka sig situationer då läkaren behöver avstyra ett utbyte av medicinska skäl p.g.a den information som apoteket ger vid ett utbyte. Problemet är att läkaren – i de flesta fall – då inte hinner förhindra ett utbyte innan patienten börjat ta sitt läkemedel.
Det ligger ett mycket stort informationsansvar på apotekets personal. Ansvarsfrågan är dock outredd, d.v.s om utbyte sker och patienten tar skada – vems är ansvaret? Är det förskrivande läkare eller Apoteket AB som bär ansvaret? Propositionen saknar en bedömning av ansvarsfrågan vid utbyte av läkemedel – ett klargörande på denna punkt är alldeles nödvändig.
Arbetsplatskod på receptet föreslås bli en förutsättning för att föreskrivet läkemedel ska omfattas av läkemedelsförmånen. Verksamhetschefer, sjukvårdshuvudmän och den enskilde förskrivaren kan få en god uppfattning om förskrivningsmönster och får därmed möjlighet att genomföra kvalitetsuppföljningar.
Problem uppstår när en förskrivare har flera arbetsplatser eller ingen arbetsplats alls. Ett stort antal läkare förskriver läkemedel utanför den egentliga hälso- och sjukvården och avlastar då bl.a. akutsjukvården. Vi anser att man kan pröva att förse dessa läkare med en egen kod som följer kompetensen. På så sätt kan koden inte användas för att identifiera en enskild receptutfärdare. Det skulle ge underlag för kvalitetsuppföljningar av också dessa läkares förskrivningar.
Den fria förskrivningsrätten för läkare har ifrågasatts. Införandet av en arbetsplatskod som ett krav för att receptutfärdat läkemedel ska omfattas av läkemedelsförmånen skulle innebära en inskränkning av förskrivningsrätten. Det finns en överförbrukning av läkemedel, men att inskränka förskrivningsrätten – genom införandet av arbetsplatskoder – vore olyckligt. En begränsning skulle kunna leda till flaskhalsar inom vårdorganisationen och ett ökat remitteringsbehov. Tillgängligheten till vården och vårdorganisationens effektivitet skulle bli sämre.
Det är vanligt att patienter använder flera olika läkemedel samtidigt. För exempelvis patienter inom särskilda boenden och hemsjukvården är läkemedelskonsumtionen ofta omfattande. Det är då inte ovanligt att olika läkemedel påverkar varandra genom s.k. interaktion, vilket kan leda till antingen utebliven effekt eller biverkningar. Mörkertalet är stort vad gäller biverkningar av läkemedel. Antalet dödsfall per år är okänt, men åtskilliga vårdplatser används för patienter som insjuknar eller skadas av biverkningar av mediciner.
En bättre uppföljning av enskilda patienters läkemedelskonsumtion kan förhindra onödigt lidande och minska vårdbehoven. I propositionen förordas aktiva genomgångar – läkemedelsgenomgångar – för patientens räkning. Dessa genomgångar ska, enligt propositionen, kompletteras av s.k. läkemedelsprofiler, där man samlar dokumentation om patientens läkemedelsbehandling. Kristdemokraterna ställer sig positiva till dessa förslag – eftersom problemen med okontrollerad och överdriven läkemedelskonsumtion kräver en lösning.
I propositionen sägs att ”regeringen anser att sjukvårdshuvudmännen i samråd med Apoteket AB bör vidta förberedelser för införandet av läkemedelsprofiler” (s. 77). Eftersom frågan är så pass angelägen anser vi att regeringen borde ha gett tydligare riktlinjer och presenterat en plan för framtagandet av ett system för läkemedelsprofiler.
Regeringen hänvisar i frågan bl.a till Läkemedelsdistributionsutredningen (SOU 1998:28) där en utvidgning av receptregistret förordas. Med patientens samtycke utökas receptregistret till att även omfatta en läkemedelsprofil. Sekretess och integritetsfrågor bör beaktas noga, men receptregistret har förutsättningar att ge ett tillräckligt skydd för den enskildes personliga integritet.
Mängden läkemedel som skrivs och hämtas ut för att sedan inte konsumeras är omfattande. I utredningen Den nya läkemedelsförmånen (SOU 2000:86) hänvisas till en norsk undersökning som tydde på att omkring 10 % av alla förskrivna och uthämtade läkemedel inte kommer till användning. Här finns en stor besparingspotential.
Prov- eller startförpackningar för läkemedel kan minska den omfattande kassationen av läkemedel. Startförpackningar utgör en bra lösning vid förskrivandet av nya läkemedel till patienten. Om patienten på förekommen anledning måste byta läkemedel eller dosering blir kostnaden och kassationen mindre om en provförpackning först skrivits ut. Därför vore det betydelsefullt om förskrivandet av provförpackningar kunde öka. Regeringen förordar att förskrivandet av provförpackningar på olika sätt bör stimuleras.
Kristdemokraterna anser även att patienter – mot ersättning – ska kunna lämna tillbaka obrutna förpackningar. Mängden läkemedel som slängs är stor och kan innebära föroreningar av vår miljö. Om viss ersättning utbetalas för obrutna förpackningar kommer det att vara ett incitament för kunderna att lämna tillbaka okonsumerade läkemedel.
Kristdemokraterna anser att det svenska apoteksmonopolet bör avskaffas. En fri konkurrens inom försäljningen och distributionen av läkemedel har stora fördelar. Föreliggande proposition behandlar inte frågan om Apotekets monopol, varför den frågan bör tas upp i ett annat sammanhang. Däremot diskuteras en utökning av Apotekets ansvarsområden och åligganden, vilket ytterligare hindrar införandet av alternativa helhetslösningar inom sjukvårdens varu- och läkemedelsförsörjning. Ett exempel är regeringens förslag att Apoteket även fortsätttningsvis bör ansvara för den s.k dosdispenseringen. Frågan ska lösas då ett nytt verksamhetsavtal mellan staten och Apoteket AB träffas.
Dosdispensering görs både inom den slutna och den öppna vården. I huvudsak innebär dosdispensering ett förfarande varvid olika läkemedel för en patient sammanförs i en enda förpackning. Inom den slutna vården vore det möjligt för privata aktörer att utföra dosdispenseringar, under förutsättning företaget har farmceutisk kompetens och erforderliga tillstånd.
Det nuvarande systemet innebär att Riksförsäkringsverket höjt Apotekets marginal med hänvisning till ökade kostnader för Apoteket. Höjningen är generell, d.v.s. oberoende av om dosdispensering utlämnas eller inte. Överenskommelsen får till följd att konkurrens på området i princip inte kan förekomma. Privata aktörer skulle kunna sköta dosdispenseringen, men det kräver ett förbud mot att Apoteket får en generell ersättning. Om ersättningssystemet konstrueras så att beställare av tjänsten också direkt betalar kostnaden vid en upphandling – möjliggörs konkurrens mellan olika aktörer.
Utvecklingen av läkemedel går rasande fort och förskrivarnas uppgift blir alltmer komplicerad. Det krävs ofta omfattande kunskap och erfarenhet för att skriva ut läkemedel, särskilt när patienterna behandlas med flera olika mediciner. Ett förskrivarstöd som finns tillgängligt elektroniskt skulle underlätta för både förskrivare och patienter. Ett förskrivarstöd kan innehålla en mängd olika uppgifter som fortlöpande uppdateras med t.ex. information kring interaktion mellan och biverkningar av läkemedel.
Elektroniska receptregister har införts på en del håll i landet med lyckat resultat. Uppbygganden av ett sådant system görs dock inte i tillräcklig omfattning. Ett problem när elektroniskt receptregister saknas – vilket aktualiseras av föreliggande lagförslag om generika – är den bristande informationen mellan apoteket och förskrivande läkare. Att läkare och apoteket har ett snabbt och effektivt informationsutbyte kan ha stor betydelse när t.ex. patienten får generiska läkemedel. Patientsäkerheten kommer att förbättras om elektronisk receptöverföring införs i alla landsting.
Utvecklandet av förskrivarstöd och receptöverföring måste snabbt komma igång. Inte minst för patientsäkerheten, men också för effektiviteten i vårdorganisationen – det finns stora tidsvinster att göra. Det är en angelägen fråga där staten och landstingen, enligt vår åsikt, gemensamt bör ta ett ansvar. Regeringen gör dock bedömningen att landstingen på egen hand kommer att prioritera denna fråga och tillskjuta erforderliga resurser. I propositionen förutses att heltäckande förskrivarstöd och receptöverföring bör vara förverkligat inom två år. Regeringens bedömning ter sig något optimistisk mot bakgrund av landstingens merkostnader för läkemedelsförmånen och i övrigt krympande resurser.
Regeringen anser att nuvarande utformning av högkostnadsskyddet inte behöver ändras. Inte heller förmånstrappan bör, enligt propositionen, förändras. För oss kristdemokrater är regeringens synsätt alltför snävt. När man i propositionen överväger läkemedelsavgifterna betraktas dessa separat. Men för medborgaren är det givetvis viktigt vad avgifterna för tandvård, sjukvård och läkemedel summerar till sammanlagt.
Målet för Kristdemokraternas vård- och omsorgspolitik är att ge trygghet och medmänsklig omsorg åt alla oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund eller yrke. Alla har samma rätt att leva ett värdigt liv. Ingen skall behöva avstå från vård av ekonomiska skäl. Alltför stora kostnadsökningar har skett för dem som är långvarigt sjuka och svaga. Utvecklingen av nya läkemedel och de ökande behoven generellt inom hälso- och sjukvården gör att man måste våga överväga nya lösningar.
Kristdemokraterna anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda hela systemet med högkostnadsskydd. Ett framtida mål bör vara att konstruera ett system som verkligen inkluderar alla egna avgifter i vården, inklusive läkemedel och hjälpmedel.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 30 januari 2002 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |