Regeringen bör få i uppdrag att se över ersättningslagen om det finns möjlighet att ändra den så det klart framgår att en skattskyldig skall kunna få ersättning för sina ombudskostnader i samma utsträckning som gäller för tvistemål i det fall han vinner bifall till sina invändningar hos skattemyndighet eller i skattedomstol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda huruvida ersättningslagen (1989:479) kan ändras så att ersättning för ombudskostnader kan utbetalas.
Om en skattskyldig är i behov av ombud eller biträde i ärenden eller mål om skatter, tullar och avgifter, kan denne få ersättning för sådana kostnader under vissa förutsättningar. Rätten till ersättning regleras i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. (ersättningslagen).
Inledningsvis, när lagen stiftades, ställdes kraven så högt att ersättning endast hade betalats ut vid två tillfällen innan det gjordes en revision 1993. Vid revisionen utökades möjligheterna något att erhålla ersättning för ombudskostnader.
Trots förbättring av ersättningslagen 1993 är det fortfarande alltför svårt att erhålla ersättning för sina kostnader om man nödgas ifrågasätta skattemyndighetens bedömning eller överklaga taxeringsbeslut. I förarbetena till den nuvarande lydelsen (prop. 1993/94:151 s. 173 f.) framgår bl.a. att en skattskyldig i princip har rätt till ersättning om hans yrkande helt eller delvis bifallits. En skattskyldig har även rätt till ersättning i s.k. prejudikatmål eller om det föreligger synnerliga skäl för ersättning. Dessutom anges att en skattskyldig enbart har rätt till ersättning för kostnader ”som skäligen behövts för att ta tillvara hans rätt” och i förarbetena anges att viss ledning bör kunna hämtas från vad som gäller i fråga om ersättning till rättshjälpsbiträde. Detta skrevs emellertid innan rättshjälpslagen ändrades och den allmänna rättshjälpen kraftigt reducerades och gjordes subsidiär till rättsskyddet i hemförsäkringen.
Att notera härvid är att ombudskostnader i skattetvister regelmässigt är uteslutna från rättsskyddet i hemförsäkringar. Skattedomstolarna ”prutar” oftast på den ersättning som döms ut, dvs. den skattskyldige får som regel själv stå för en avsevärd del av sina kostnader även om han vinner tvisten.
Det är alltjämt ganska långt kvar tills den allmänna – och ur rättssäkerhetshänseende rimliga – principen som gäller i 18 kap. rättegångsbalken kan anses gälla i skattemål, dvs. att förlorande part skall bära vinnande parts rättegångskostnader med i princip de kostnader som denne haft. Det kan uppfattas att den skattskyldige själv skall kunna ta tillvara sina intressen gentemot skattemyndigheten.
Skattemål är oftast mycket komplicerade idag. Så snart en tvist uppstår har skattemyndigheten till sitt förfogande riklig tillgång till jurister som är specialiserade på att processa i skattetvister.
Det är inte förenligt med hänsyn till den enskilde privatpersonen eller småföretagaren att utan ombudshjälp bemöta den juridiska argumentationen som följer.
|
Stockholm den 30 september 2001 |
|
|
Kenneth Lantz (kd) |