Riksdagen begär att regeringen låter ta fram en restaureringsplan för våra kusthav.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att kraftigt begränsa foderfisket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nödvändigheten av utökad marin forskning i form av ett nytt nordiskt/internationellt västerhavsprojekt.
Riksdagen begär att regeringen påskyndar inrättandet av fler marina reservat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en nordisk överenskommelse om ”fredning” av Skagerrak och Kattegatt vad gäller borrningar efter gas och olja.
Under de senare decennierna har Skagerrak och Kattegatt, västkusthaven, drabbats av övergödning och bottendöd, förgiftning av polyaromatiska kolväten och en rad andra kemiska ämnen och tungmetaller som kommer från kontinentens floder och oljeborrtorn ute i Nordsjön, en ökande grad av det radioaktiva ämnet teknetium i tång och räka och en allt större risk från tusentals ton sönderrostande militärskrot, bl.a. senapsgas, från dumpningar efter andra världskriget.
Med den ökade övergödningen, gifterna, stressen av det marina ekosystemet följer algblomningar och syrebrist, bottendöd och plötsliga förändringar i artbestånden. Det rika ”skafferiet” töms, de vackra vikarna dör, tången smetas in av snabbväxande grönslick och förlorar snabbt livsförutsättningarna – och en av de större naturomvandlingarna i Sverige de senaste hundra åren är ett faktum.
Västerhavet och dess svenska kusthav, Kattegatt och Skagerrak, har under århundraden fungerat som ett viktigt ”skafferi” som inneburit försörjning för många kustbor och livsmedel för ännu fler i landet. Bestånden av de olika matfiskarna och skaldjuren har fluktuerat över tiden men har oftast kunnat återhämta sig. Ekosystemet balanserar sig självt under någorlunda normala betingelser, men kan också definitivt sättas ur spel av mänsklig intensiv och omfattande påverkan. Det är vad som just nu pågår.
Förutom övergödningen och gifterna spelar det internationella och alltför omfattande yrkesfisket en avgörande roll för obalansen i ekosystemet under den vackra havsytan. Utfiskningen är ett faktum. Forskarna på t.ex. Havsfiskelaboratoriet i Lysekil konstaterar att fisken i princip är slut utmed hela västkusten.
Forskarna har kommit fram till att det inte bara kan handla om enbart miljöförsämringar, eftersom det fortfarande finns ganska gott om småfisk, framför allt av rödspotta, sandskädda och kolja. De driver in som larver och utvecklas, trots sin känslighet, i de grunda vikarna utmed kusten.
Huvudorsaken till att matfiskarna torsk, bleka, vitling, kolja, gråsej, kummel och rödspotta så gott som försvunnit från kusthaven måste därför, enligt de marina experterna, ha med utfiskningen att göra. Det visar också att t.ex. skrubban, som inte är någon matfisk, klarar sig lika bra som för trettio år sedan.
De menar också att det främst är det storskaliga yrkesfisket utanför trålningsgränsen, som är orsak. Där är inte bara fiskeflottorna från de nordiska länderna utan också stora trålare från andra EU-länder som ”dammsuger” havet och bärgar större fångster än de borde (enligt havsforskningsrådet ICES).
Nya tekniska hjälpmedel gör det lätt att hitta och snabbt få upp fisken i fartygen.
Torsken anses vara utrotad i halva sitt utbredningsområde. Provtrålningar visar att mängden torsk minskat i sådan omfattning att fortlevnaden nu kan anses direkt hotad. Upp till 60 % av beståndet dödas i yrkesfisket varje år. Torsken har blivit bifångst i foderfisket, och där försvinner miljoner och åter miljoner av småtorsk. Dessutom suger foderfisket in tobis och spigg, vars yngel är viktig föda för torsken. När torsken och de andra rov- och matfiskarna kraftigt decimeras blir det istället större överlevnadsmöjligheter för deras egen mat av små havskräftor, krabbor och räkor.
Bara för ett decennium sedan var 70 % av den totala fångsten matfisk. Idag är istället 80 % av fångsten foderfisk, som i sin tur blir till fiskmjöl och används som djurfoder, bl.a. till fiskodlingar. Det är en stor olycka att konsumtionsfisk på det här sättet omvandlas till djurfoder. Foderfisket måste begränsas kraftigt om vi i framtiden alls skall ha någon matfisk kvar utöver t.ex. makrill, som hittills tycks klara sig.
För att få mer kunskap om situationen vad gäller förgiftningen och överfiskandet och få en bättre beredskap och möjligheter att restaurera våra kusthav, måste satsningen på den marina forskningen stärkas ytterligare. Det handlar om att följa upp långa serier av undersökningar, men också att med nya metoder kontinuerligt ta färsk ”temperatur” på tillståndet i det marina ekosystemet. Vi behöver underlagen för nödvändiga internationella överenskommelser vad gäller utsläpp, fiskekvoter m.m. Det tidigare västerhavsprojektet bör nu följas upp av ett samnordiskt/internationellt nytt havsprojekt som kan ge den nödvändiga helhetskunskapen om våra kusthavs tillstånd.
Vad som alltmer ter sig som självklart är ett fortsatt inrättande av marina reservat. Det har hittills gått alldeles för långsamt för att säkra de viktiga ”barnkamrarna”. Vi menar att dessa marina reservat och speciellt skyddade uppväxtplatser mycket väl går att kombinera med det lokala beståndsbevarande kustfisket. Det vore t.o.m. fördelaktigt att i det här sammanhanget inrätta lokalt områdesansvar för reservaten. Den lokala befolkningen och främst då yrkesfiskarna har en lång tradition av kunskaper om de olika arternas beteende och överlevnadsvillkor.
En annan viktig fråga för våra kusthavs överlevnad som rekreationsområde och ”skafferi” är att de aldrig får utsättas för effekterna av borrningar efter olja och gas.
Det har sedan 1994 varit aktuellt från och till med provborrningar i de två kusthaven. Norska och dansk-amerikanska intressenter har planerat exploatering, men har hittills inte tillåtits provborra eller starta någon verksamhet. Skulle detta ske – och man finner gas och/eller olja, vilket är troligt – så är det sedan i stort sett omöjligt att hindra en exploatering med allt vad en sådan skulle innebära av utsläpp och kemikaliespridning. Chansen att bottnarna ödeläggs och det redan hårt pressade ekosystemet kollapsar är då stor. Med tanke på att Skagerrak och Kattegatt utgör själva mynningen till Östersjön kommer i så fall detta innanhav också att drabbas.
För att hindra en sådan utveckling, har Miljöpartiet under flera år hävdat att dessa hav måste fredas mot varje form av borrning efter olja och gas. En sådan överenskommelse bör snarast initieras med berörda grannländer.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Per Lager (mp) |
|
|
Kia Andreasson (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |