Riksdagen beslutar att avslå den av regeringen föreslagna ändringen i regeringsformen av innebörd att riksdagen skall kunna godkänna en överenskommelse som ingås inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, även om överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick.
Riksdagen beslutar att avslå den av regeringen föreslagna ändringen i regeringsformen av innebörd att riksdagen inom ramen för samarbetet inom Europeiska unionen skall kunna överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket.
Regeringen föreslår i propositionen bl.a. ändringar i regeringsformen med hänvisning till att EU-samarbetet nödvändiggör förändrad beslutsordning och överlämnande av beslutanderätt från Sveriges riksdag till EU. Regeringen verkar sent omsider ha kommit till insikt om att Amsterdamfördraget kräver grundlagsändringar, efter att under hösten behandlat ett antal rambeslut på ett grundlagsstridigt sätt.
Vid EU-inträdet 1995 ändrades grundlagen. Riksdagen skulle kunna överlåta beslutanderätt till EG, inte till EU. Samarbetet inom andra och tredje pelaren skulle utgöras av ett mellanstatligt samarbete, till skillnad från överstatligheten inom EG.
Miljöpartiet hävdade redan inför ratificeringen av Amsterdamfördraget att vi därigenom förband oss att ingå ramavtal inom andra och tredje pelaren på ett sätt som strider mot vår grundlag samt att ytterligare beslutandemakt frånhändes de nationella parlamenten på bekostnad av det påstått mellanstatliga samarbetet.
I direktiven till 1999 års författningsutredning angavs att syftet var att stärka riksdagens inflytande över EU-samarbetet. I en reservation från Miljöpartiet konstaterades att utredningens förslag till grundlagsändring strider mot de uttalade direktiven. Förslaget ger mer befogenhet till regeringen att sluta bindande avtal utan riksdagens deltagande, och ett öppet mandat ges till EU att i framtiden överta svensk suveränitet. Föreliggande propositions förslag till ändringar i regeringsformen medför den befarade marginaliseringen av den svenska riksdagen. Miljöpartiet anser att det är oacceptabelt ur demokratisk synpunkt att riksdagen fråntas såväl beslutanderätt som möjligheten att föra en seriös saklig debatt före beslutsfattandet. Detta kan knappast sägas vara förenligt med Författningsutredningens direktiv och de däri uttalade ambitionerna.
Av 10 kap. 2 § regeringsformen framgår att riksdagens godkännande måste lämnas innan regeringen t.ex. deltar i ett rambeslut inom andra och tredje pelaren, eftersom regeringen annars ställer riksdagen inför fullbordat faktum. Som nämnts inledningsvis har regeringen agerat grundlagsvidrigt vid behandlingen av rambesluten om terrorism och en europeisk arresteringsorder samt i proposition 2001/02:71 vari regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna utkastet till rambeslut om gemensamma utredningsgrupper.
Miljöpartiet finner att den föreslagna ändringen i regeringsformen strider mot grundläggande demokratiska principer. Riksdagens beslutanderätt urholkas ifall överenskommelser skall godkännas utan att den slutliga texten föreligger, särskilt då erfarenheten av höstens rambeslutsprocesser visar att revideringar och ändringar av föreliggande förslag varit frekventa. Ledamöter och utskott har inte kontinuerligt fått ta del av ändringar eller haft kännedom om vilka förhandlingspositioner och textförslag som varit aktuella. Ställningstaganden, den politiska debatten och beslut måste dessutom ovillkorligen grundas på fakta, utredningar och konsekvensanalyser. I anledning av bristerna i bedömningsunderlaget, förfarandet och beslutsordningen har riksdagen varit förhindrad att föra en seriös saklig debatt. Den föreslagna ändringen medför att riksdagen grundlagsfäster denna otillfredsställande ordning, som inte borde rendera annat än en insikt om att ett demokratiskt samhälle förutsätter reella öppna faktabaserade beslutsprocesser där parlamentariker, samhällsdebattörer och allmänhet ges faktisk möjlighet att delta.
I propositionen föreslår regeringen en ändring som innebär att riksdagen inom ramen för samarbetet inom EU kan överlåta beslutanderätt, under förutsättning att det inte rör principerna för statsskicket. Vad som avses med uttrycket ”principerna för statsskicket” lyckas regeringen inte förtydliga. Flera remissinstanser har haft invändningar mot förslaget, flera av dem har framfört kritik mot uttrycket ”principer som rör statsskicket”. Miljöpartiet delar remissinstansernas kritik och konstaterar att uttrycket inte bara är vagt och obestämt utan att det finns befogad anledning att ifrågasätta om uttrycket verkligen säkrar skyddet för våra grundläggande konstitutionella principer.
Den föreslagna ändringen medför att Sveriges riksdag överlämnar beslutanderätten på områden som rör det mellanstatliga arbetet inom andra och tredje pelaren. Andra och tredje pelaren kan därmed inte längre definieras såsom ett mellanstatligt samarbete. Regeringen skriver i propositionen att det står helt klart att samarbetet i andra och tredje pelaren är mellanstatligt, men att regeringen är av den uppfattningen att utvecklingen inom EU har lett till att skillnaderna mellan framförallt första och andra pelaren har minskat. Regeringen finner därför anledning att utgå från att denna utveckling kommer att fortsätta och att samarbetet härigenom kommer att förändras. Regeringen anför vidare att det är angeläget att Sverige fortsättningsvis kan följa med och ta aktiv del i EU:s utveckling. Det är en utveckling som sannolikt kommer att förutsätta att det är möjligt att överlåta beslutanderätt inte bara när det gäller den första pelaren – EG – utan också inom området för andra och tredje pelaren.
Miljöpartiet finner regeringens uttalande kontradiktoriskt på en rad punkter. Uppfattningen att samarbetet inom andra och tredje pelaren helt klart är mellanstatligt, samtidigt som det nog inte föreligger någon principiell skillnad mellan pelarna påvisar antingen grundläggande konstitutionella problem inom EU eller att Amsterdamfördraget, såsom Miljöpartiet har hävdat, inte kan tolkas på annat sätt än att ytterligare politikområden överflyttas till det överstatliga beslutsområdet. Det senare var inget ratificeringsförespråkarna var villiga att medge – troligtvis därför att folkopinionen med största sannolikhet varit emot att överstatligheten utökats till fler politikområden. Dock anser Miljöpartiet det befogat att ifrågasätta om inte den av regeringen föreslagna ändringen i 10 kap. 5 § regeringsformen är så omfattande att den går utöver vad Sverige genom ratificeringen av Amsterdamfördraget oundgängligen är tvingat att genomföra av hänsyn till fördragsförbundenheten.
Skrivningen ”inom ramen för samarbetet inom Europeiska unionen” lämnar öppet för ett överlämnande till existerande och framtida EU- och EG- institutioner och organ. Med hänsyn till EU:s dynamiska karaktär kan vi på förhand inte bedöma vilka aktörer som överlämnandet sker till samt vilka befogenheter dessa aktörer kan komma att ha i framtiden.
1 kap. 1 § regeringsformen stadgar att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Det återkommande oreflekterade kravet på effektivare beslutsformer inom EU-samarbetet tar ingen hänsyn till principen om folksuveränitet. Antar riksdagen de föreslagna grundlagsändringarna reduceras Sveriges riksdags och därmed det svenska folkets inflytande över utvecklingen inom både unionen och på den nationella nivån. Vi har därmed på ett ingripande sätt inskränkt folksuveränitetsprincipen samt öppnat dörren för en stegrad integrationstakt inom EU. Det blir fortsättningsvis inte tre pelare i EU-samarbetet utan endast en stor kolonn med bestämmanderätt över samtliga politikområden.
Att anta förslaget om överlämnande av beslutanderätten till EU medför givetvis än mer långtgående konsekvenser ur demokratisk synpunkt än den föreslagna ändringen om förhandsavgöranden. Vid förhandsavgöranden har riksdagen alltjämt kvar den formella beslutanderätten (även om den i praktiken framstår som närmast fiktiv). Överlämnas beslutanderätten på ett område har riksdagen frånhänt sig lagstiftningskompetensen för framtiden. Det demokratiska underskottets effekter på samhällsutvecklingen, den politiska debatten och individens delaktighet och ansvar för beslutsprocesser kommer att bli allvarliga.
|
Stockholm den 18 januari 2002 |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
|
|
Matz Hammarström (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Gunnar Goude (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Maria Wetterstrand (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |