Källa: Landstingsförbundet1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Sammanfattning 3
4 Inledning 3
5 Budgetpropositionen för år 2002 3
5.1 Regeringen misstror landstingen 4
5.2 Kommunkontosystemet 4
5.3 Ett kristdemokratiskt alternativ 4
6 Principiella utgångspunkter 7
7 Kommunerna och välfärden 8
7.1 Kommunsektorns skatteintäkter 8
7.2 Saneringspolitiken drabbade kommunerna 8
7.3 Behoven ökar snabbare än resurserna 9
8 Den kommunala självstyrelsen 9
9 Kommunal ekonomi 10
9.1 Staten ger och staten tar 11
9.2 Underfinansierade förslag 13
9.3 Finansieringsprincipen 14
9.4 Det kommunala utjämningssystemet 14
9.5 Kommunal upphandling och eget val 15
9.6 Hälso- och sjukvård 16
9.7 Minska kommunsektorns bidragsberoende 18
9.8 Det krävs mer än statsbidrag för att trygga framtida behov 18
9.9 Potential för samordning och effektivisering 18
9.10 Avskaffa utförsäljningsstoppet 19
9.11 Kommuner ska inte konkurrera ut företag 19
10 Nytänkande inom vård och omsorg med solidarisk finansiering 20
10.1 Bättre företagsklimat säkrar vården 21
10.2 Skillnad mellan kort och lång sikt 21
11 Läkemedel och högkostnadsskydd 21
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en höjning av de generella statsbidragen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den kommunala självstyrelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om subsidiaritetsprincipen som maktfördelningsprincip.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring beträffande avveckling av den statliga fastighetsskatten och förslag om att möjliggöra för kommunerna att ta ut en fastighetsanknuten avgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunala utförsäljningar av bostadsbolag inte skall motverkas från statligt håll.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finansieringsprincipen behöver preciseras, lagfästas och institutionaliseras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunal upphandling och eget val.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktade bidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en anpassning av lagen om offentlig upphandling.
Riksdagen beslutar att för budgetåret 2002 anvisa anslagen under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner med följande förändringar i förhållande till regeringens förslag enligt uppställning:
|
Anslag, tusental kronor |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
91:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting1 |
76 300 000 |
5 750 000 |
|
91:5 Bidrag för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården2 |
1 250 000 |
- 1 250 000 |
|
Neutralisering enligt finansieringsprincipen |
- 238 000 |
|
|
Summa totalt för utgiftsområdet |
98 899 000 |
4 262 000 |
1 Yrkande 5 hänvisat till BoU.
Den socialdemokratiska regeringen har under den senare delen av 1990-talet använt kommunsektorn som en budgetregulator allt efter den statliga saneringspolitikens behov. Statsbidragen urholkades och skatteintäkterna försvagades under samma period som statliga reformer krävde ett ökat kommunalt ansvarstagande, som inte finansierades enligt finansieringsprincipen. Samtidigt ökade behoven inom de obligatoriska verksamheterna.
Vi menar att detta vittnar om regeringens instrumentella syn på kommunsektorn och dess service i form av sjukvård, skola och omsorger. Vi vill så långt möjligt värdesäkra den kommunala välfärden genom stabila skattebaser. Med utgångspunkt från behoven som behandlas i denna motion, och som tidigare dokumenterats genom statliga, kommunala och privata utredningar, anser vi det vara sakligt underbyggt och väl motiverat med ett resurstillskott under planperioden. På längre sikt behövs såväl en bättre dimensionerad skattebas som en bättre näringspolitik med ökade skatteintäkter som följd. Vi föreslår i vår motion med anledning av propositionen ett resurstillskott till kommunsektorn på sammanlagt 4,25 miljarder kronor utöver regeringens budgetförslag under planperioden 2002 till 2004 för att möta de växande behoven inom äldrevården och för att kvalitetssäkra verksamheten i kommuner och landsting utefter lokala behov.
Med denna motion vill vi såväl kritiskt analysera regeringens kommunpolitik som presentera ett bättre alternativ. Vi vill visa hur förutsättningarna för en kristdemokratisk politik för kommunsektorn ser ut. Vi kommer att koncentrera oss på den ideologiska grunden, på statens relation till kommunsektorn och den kommunala självstyrelsen samt på den kommunala ekonomin ur olika aspekter. Denna motion är framtagen tillsammans med ledande företrädare för Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiker. Vi är överens om att respektera de olika politiska nivåernas självstyre och kompetensområden.
Regeringen uttrycker sig i positiva ordalag om kommunalt självstyre, likväl för dem en politik som ökar statens kontroll av Sveriges kommuner och landsting. Vi kristdemokrater är kritiska till detta och har under lång tid drivit frågan om stärkt kommunalt självstyre. Vi har gång efter annan pekat på bristerna i den socialdemokratiska politiken. Socialdemokraterna är av tradition ett centralistiskt parti, och denna budget förstärker den bilden. Visserligen konstaterar de i budgeten att omvandlingen till generella statsbidrag har gett kommuner och landsting ökade möjligheter att använda de statliga bidragen med utgångspunkt från lokala behov och prioriteringar, men regeringens förslag går oftast i motsatt riktning.
Ett exempel på socialdemokraternas misstro mot de folkvalda politikerna i landstingen finner man på sida 16 i 2001/02:1 Utgiftsområde 25. Regeringen aviserade i 2001 års vårproposition en satsning ”för att förbättra tillgängligheten i landstingen” genom en höjning av det generella statsbidraget. Nu frångår regeringen detta och vill istället att dessa medel ska utbetalas som ett särskilt statsbidrag. En förutsättning för bidraget är att detta regleras i ett avtal mellan staten och Landstingsförbundet.
Regeringens handlande visar med all tydlighet på att socialdemokraterna är ett centralistiskt parti. Vi kristdemokrater vill istället att landstingen ska erhålla dessa medel i form av ett generellt statsbidrag, med adress till hälso- och sjukvård, så som förslaget först var utformat.
Det finns en mängd problem inbyggda i det kommunalt finansierade systemet med återbetalningen av ingående moms till kommuner och landsting avseende icke skattepliktig verksamhet, det så kallade kommunkontosystemet. Kommunkontosystemet har skarpt kritiserats från kristdemokratiskt håll, och det är därför med tillfredsställelse vi ser att regeringen nu avser att våren 2002 lämna en proposition med förslag till ett nytt system, med en statlig i stället för kommunal finansiering. Övergången ska vara kostnadsneutral för staten och kommunsektorn, i enlighet med finansieringsprincipen. Detta innebär att det generella statsbidraget till kommuner och landsting kommer att reduceras med ett belopp som motsvarar kommunernas och landstingens inbetalningar till kommunkontosystemet. Vi kristdemokrater välkomnar ett nytt system, i den aviserade riktningen.
Kristdemokraternas budgetalternativ innebär att kommuner och landsting kommer att få 4,25 miljarder kronor i ytterligare resurser under treårsperioden 2002–2004 jämfört med regeringens förslag. Statsbidraget föreslås höjas med 3 miljarder kronor år 2002, 1 miljard kronor 2003 och 0,25 miljarder kronor 2004.
Kommunsektorn påverkas indirekt av en rad förändringar som Kristdemokraterna vill göra på olika områden. Samtliga dessa effekter regleras i enlighet med finansieringsprincipen.
Den föreslagna beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst väntas minska kommunsektorns skatteintäkter med ca 800 miljoner kronor årligen. Införandet av en andra karensdag beräknas netto förstärka kommunsektorn med 30 miljoner kronor. Den höjda avdragsrätten för pensionssparande minskar kommunsektorns skatteintäkter medan den slopade inkomstprövningen av änkepensionerna och den förlängda omställningspensionen verkar i motsatt riktning.
Ett införande av barnomsorgskonto från 2002 väntas leda till att kommunernas kostnader för barnomsorg på sikt minskar med drygt 1,3 miljarder kronor varaktigt, eller ca 3 procent av de totala kostnaderna för barnomsorgen när föräldrarna får möjlighet till fler barnomsorgsalternativ. Det inledandet året väntas effekten bli mindre.
Den sänkta gränsen för reseavdrag leder till minskade skatteintäkter, liksom effekten av de slopade 90 garantidagarna i föräldraförsäkringen och de bibehållna 12 månaderna i föräldraförsäkringen. Den föreslagna höjningen av garantibeloppet till 150 respektive 200 kronor verkar i motsatt riktning genom att skatteintäkterna ökar. Det höjda pensionstillskottet år 2002 med 200 kronor i månaden beräknas öka kommunernas skatteintäkter med 300 miljoner kronor.
Regeringen har flyttat delar av pengarna för maxtaxereformen till utgiftsområde 25. Eftersom Kristdemokraterna har ett alternativ till denna reform avvisas pengarna även fortsättningsvis. I tabellen nedan redovisas de samlade effekterna enligt ovan för kommunsektorn till följd av Kristdemokraternas politik och beräkningen av den totala ramen för utgiftsområde 25.
Tabell 1. Beräkning av anslaget 91:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting åren 2002–2004
|
2002 |
2003 |
2004 |
|
|
Regeringens beräknade anslag 91:1 enl. Bp2002 |
76300 |
71900 |
73180 |
|
Effekter som ska regleras enligt finansieringsprincipen: |
|||
|
Ny beräkning av SGI (sjuk- och föräldraförsäkringen) |
-790 |
-820 |
-860 |
|
Ny beräkningsgrund i arbetslöshetsförsäkringen |
-130 |
-200 |
|
|
Nettoeffekt tfa andra karensdag i sjukförsäkringen |
10 |
10 |
10 |
|
Höjd avdragsrätt för pensionssparande |
-310 |
||
|
Slopad inkomstprövning av änkepensionen |
250 |
250 |
250 |
|
Skatteeffekt pga förlängd omställningspension |
50 |
130 |
170 |
|
Minsk. kostnader pga infört barnomsorgskonto 2002 |
650 |
1350 |
1370 |
|
Sänkt gräns (5000 kr) för reseavdrag |
-700 |
-700 |
-700 |
|
Höjt pensionstillskott år 2002 med 200 kr/månad |
300 |
||
|
Höjt garantibelopp (150/200 kr) i föräldraförsäkringen |
30 |
30 |
|
|
Slopade garantidagar i föräldraförsäkringen tfa b-o-konto |
-90 |
-90 |
-90 |
|
Alternativ till ny månad i föräldraförsäkringen (skatteeffekt) |
-390 |
-410 |
|
|
Barnomsorgskonto/skattereduktion i stället för maxtaxa |
500 |
1700 |
1700 |
|
Avdragsrätt för fackföreningsavgifter |
-80 |
-80 |
|
|
Sänkt skatt på diesel |
28 |
23 |
23 |
|
Summa effekter som ska regleras |
238 |
1253 |
903 |
|
Reglering enligt finansieringsprincipen |
-238 |
-1253 |
-903 |
|
Ökat generellt statsbidrag till kommunsektorn |
5750 |
4750 |
5000 |
|
Summa anslagsförändring |
5512 |
3497 |
4097 |
|
Kristdemokraternas anslag 91:1 Generellt statsbidrag |
81812 |
75397 |
77277 |
Av tabellen framgår att det sammanlagda nettotillskottet i form av generella statsbidrag till kommunsektorn är 15,5 miljarder kronor under treårsperioden 2002–2004. Den centralstyrda skolsatsning som regeringen föreslår anser vi bör utformas som en höjning av de generella statsbidragen så att kommunerna själva kan bestämma över dess användning. Av samma anledning vill vi att regeringens öronmärkta anslag ”tillgänglighet i hälso- och sjukvård” bör utformas som ett generellt statsbidrag. Frånräknat dessa minskade utbetalningar (från utgiftsområde 16 och 91:5) blir resurstillskottet 4,25 miljarder kronor över treårsperioden.
Det höjda grundavdrag som Kristdemokraterna föreslår ska beräknas mot den kommunalt beskattningsbara inkomsten bör lagtekniskt sett utformas som en statlig skattereduktion, varför kostnaden för denna skattesänkning kommer att helt belasta staten genom en mindre behållning på inkomsttitel 1111, precis som effekten av det nuvarande grundavdraget gör. Motivet för detta är att kommunerna på sikt blir underkompenserade om man i stället skulle göra en nivåjustering i det generella statsbidraget. Samma motiv gäller naturligtvis det statliga förvärvsavdraget och avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader. Exempelvis reglerar regeringen effekten av sitt höjda grundavdrag genom en nominell nivåjustering (höjning) av statsbidragen. Denna ”reglering” kommer redan efter ett år att ha ätits upp till följd av högre basbelopp som höjer
grundavdraget ytterligare.
Vidare har av samma skäl effekten på de kommunala skatteintäkterna till följd av att Kristdemokraterna vill avskaffa regeringens skattereduktion för pensionsavgiften reglerats inom statsbudgeten så att kommunerna inte förlorar några skatteintäkter till följd av den högre avdragsrätten som följer av vårt förslag.
Ett samhälle byggs underifrån och uppåt i olika nivåer av gemenskaper. Det börjar med familjer och det civila samhällets övriga gemenskaper och fortsätter med lokala och regionala politiska gemenskaper till den statliga nivån. Därefter kommer internationella politiska organisationer och sammanhang mellan länder, t.ex. EU och FN. Varje nivå är ägnad att lösa uppgifter som inte på ett tillfredsställande sätt kan lösas på en lägre nivå. Varje gemenskapsnivå är således i första hand kompletterande till de lägre och inte avsedd att ersätta eller beröva dem vare sig deras uppgifter eller frihet. Det ingår även i den subsidiära rollen att vid behov värna medborgares rättigheter gentemot mellanliggande nivåer.
De naturliga gemenskaperna motiverar en maktfördelning sinsemellan. En familj har sina uppgifter och mål, som inte kommunen ska ta över. Familjen har också rättigheter, som kommunen ska respektera. På samma sätt har kommunsektorn uppgifter och mål, som staten inte ska ta över. Kommunala rättigheter ska respekteras av staten, såsom de har erkänts av staten genom den kommunala självstyrelsen. I en kristdemokratisk vision av Sverige följer samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Kommunernas roll är att vara subsidiär (stödjande) i förhållande till gemenskaperna som bygger upp kommunen; landstingen/regioner i förhållande till gemenskaperna som bygger upp dem. Staten ska i sin tur vara subsidiär i sin relation till kommunerna och landstingen/regionerna. Den logiska konsekvensen av detta resonemang är en maktfördelning och uppgiftsfördelning enligt subsidiaritetsprincipen. Bevisbördan ligger på t.ex. staten i förhållande till kommunerna att motivera, varför staten ska bestämma i uppgifter som ligger eller borde ligga på kommunerna. Ytterligare en logisk konsekvens är att regering och riksdag skapar en ekonomiskt stabil grund för den kommunala respektive regionala självstyrelsen med legitima och stabila skattebaser, så att den kommunala sektorn med viktiga uppgifter som undervisning, äldreomsorg, sjukvård etc. blir mindre sårbar för konjunktursvängningar.
Varje kommun, landsting och region är unik med starka och svaga sidor. Den grundlagsfästa självstyrelsen gör det möjligt att med god kännedom om lokala förutsättningar och behov utforma vård, omsorg och service för invånarna på bästa sätt. Självstyrelsen tenderar dock att urholkas i takt med att en övervältring av ansvar för såväl finansiering som verksamhet från stat till kommun ökar. Kommunal självstyrelse som sätter människan i centrum är en grundbult för att forma ett tryggt samhälle för alla. Därför måste kommunsektorn ges möjlighet att verka i enlighet med den kommunala självstyrelsen.
Kommunsektorns skatteintäkter påverkas i hög grad av sysselsättningsutvecklingen i den privata sektorn. Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar hade med all säkerhet varit mycket bättre, om regeringen under den gångna konjunkturuppgången lagt ned kraft på att åtgärda de välkända strukturella problemen som i decennier urholkat den svenska tillväxtkraften. Detta har inte gjorts, vilket kan leda till att den kortvariga tillväxten nu bryts med minskade skatteintäkter som följd. De inkomstökningar som, under den gångna högkonjunkturen, kommit kommunerna till del har till stor del gått åt för att täcka underskotten från krisåren. De blygsamt växande resurserna har använts för att klara de ökande barnkullarna och de allt fler äldre. Någon kvalitetsförbättring exempelvis i form av ökad personaltäthet har det inte funnits utrymme för. En fortsatt hög total arbetslöshet avspeglar sig i sämre utvecklingsmöjligheter och höga kostnader för många kommuner.
Den ekonomiska saneringspolitiken har under 90-talet varit särskilt tung för kommunsektorn. Denna slutsats gör regeringen också i det finans- och penningpolitiska bokslut som utgör bilaga 5 till 2001 års vårproposition. Vi kan således konstatera att den socialdemokratiska regeringen under den senare delen av 1990-talet använde kommunsektorn som budgetregulator, när saneringspolitiken bedrevs. Successivt ökade allmänna egenavgifter, vilket ledde till att kommunsektorns skatteintäkter minskade med drygt 18 miljarder, eftersom egenavgifterna är avdragsgilla. Samtidigt som statsbidragen var nominellt oförändrade under åren 1993–1996 användes ökade kommunala skatteintäkter till att täcka underskott, löneökningar och prisökningar. Till detta kom statliga reformer om ökat kommunalt ansvarstagande, som inte finansierats av staten enligt den tidigare beslutade finansieringsprincipen. Kommuner och landsting har således mött långt större besparingskrav än vad som skulle ha blivit följden av den svaga utvecklingen av de egna skatteintäkterna.
En annan faktor som påverkar kommunsektorn är den starkt förändrade ålderssammansättningen, som dessutom inneburit väsentligt förändrade förutsättningar och behov. De höga födelsetalen i början av 1990-talet tillsammans med en ökad livslängd, och därmed fler äldre människor, kräver ökade resurser. Det stora skattebortfallet på grund av egenavgifterna och de etappvisa återföringarna i form av ökade statliga bidrag har därför framtvingat ett stort förändrings- och omstruktureringsarbete inom kommunsektorn.
Förändringskravet har medfört både negativa och positiva konsekvenser. Verksamheterna har ofta en hög effektivitet och god kvalitet, men samtidigt utnyttjas personalen ofta alltför hårt. I vissa fall erbjuder heller inte offentliga arbetsgivare en miljö som ger stimulans och möjligheter till utveckling och medinflytande. Riksförsäkringsverket har visat att en ökande andel av kommun- och landstingsanställda är sjukskrivna för psykiska besvär. Detta är oroväckande såväl ur den enskildes som ur samhällets perspektiv. Arbetsmotivation och arbetsglädje måste återställas för att klara kompetensförsörjningen. De anställdas arbetsmiljö påverkar verksamhetens kvalitet.
Nya befolkningsprognoser och utvärderingar av de kommande resursbehoven indikerar att behoven av utbildning, vård och omsorg på den kommunala sidan ökar med 0,7–0,8 procent årligen till följd av den demografiska utvecklingen. Detta kan jämföras med att hela befolkningen växer med 0,1–0,2 procent per år. Enligt Kommunförbundets bedömning växer behoven snabbare än resurserna de kommande åren. För närvarande har vi de stora barnkullarna från början av 1990-talet i grundskolan. I mitten av årtiondet kommer toppen att flyttas till gymnasieskolan. Äldreomsorgens anspråk växer under de närmaste årtiondena.
Mot bakgrund av dessa erfarenheter är det riktigt att stärka den kommunala självstyrelsen och förbättra planeringsförutsättningarna genom att på kort sikt öka de generella statsbidragen och på lång sikt öka den kommunala sektorns möjlighet till självfinansiering genom ökat skatteunderlag, genom att den statliga fastighetsbeskattningen omvandlas till en kommunal fastighetsanknuten avgift.
Regeringsformens portalparagraf pekar ut den kommunala självstyrelsen som ett medel att förverkliga demokratin. I praktiken har dock den kommunala styrelsen fungerat som en del av den statliga förvaltningsorganisationen även om det inom vissa ramar finns en betydande frihet för kommunerna. I författningspolitisk mening är det dock inte fråga om en självstyrelse.
Idag kan kommuner fatta beslut, men finner regeringen och riksdagsmajoriteten dem dåliga står det dem fritt – i rättslig mening – att intervenera i den kommunala beslutskompetensen och inskränka beslutanderätten i olika avseenden. Därmed urholkas Regeringsformen, som ger den kommunala självstyrelsen en ställning i det svenska samhället. Lagrådet har också mycket riktigt påpekat: ”någon innebörd måste dock den kommunala självstyrelsen ha”.
De nuvarande förhållandena är inte acceptabla. Om man vill ha en reell kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull rättslig kompetens för kommunerna att utöva den. Kristdemokraterna har i andra sammanhang påpekat att subsidiaritetsprincipen bör bli vägledande även för nationella förhållanden, på samma sätt som i Europeiska unionens rättskapacitet.
Regeringsformen behöver alltså tydliga och avgränsade bestämmelser om den kommunala beslutskompetensen. Det säger sig närmast självt att för att sådana skrivningar ska ha rättsliga verkningar för förhållandet mellan stat och kommun så krävs en tydlig lagprövningsrätt, en sådan medger att kommunerna kan hävda sitt av grundlagen fastlagda kompetensområde gentemot regering och riksdag.
Den kommunala ekonomin utgör en stor och betydelsefull del av den svenska ekonomin. Skatterna och statsbidragen utgör enligt propositionens bilaga 2 (tabell 11.7) tillsammans 20.6 procent av BNP. I statsbudgeten utgör kommunsektorn det näst största utgiftsområdet på ca 100 miljarder. Staten (riksdag och regering) har ett övergripande ansvar för att hela den offentliga verksamheten drivs och utvecklas i samhällsekonomisk balans. Vi menar att detta är förenligt med en långtgående självstyrelse. Detta kräver dock etablerade institutioner för samarbete och samförstånd mellan staten och kommunsektorn.
Många brister i kommunsektorns verksamheter har sin viktigaste orsak i otillräckliga ekonomiska resurser. Den kommunala självstyrelsen måste bekräftas av en stabil och tillräcklig skattebas. För närvarande finansieras enligt regeringens skrivelse 2000/01 Utvecklingen inom den kommunala sektorn i tabell 2:8 kommunernas verksamhet till 17 procent med statsbidrag. För landstingen är motsvarande siffra 20 procent. Det är emellertid viktigt att lägga märke till skatteintäkternas nedåtgående andel. För kommunerna har det gått från 60 procent till 58 procent mellan 1996 och 1999; för landstingen från 73 procent till 66 procent. Detta ökar beroendet av staten och minskar i samma utsträckning den kommunala självstyrelsen. Statsbidragen är dessutom statiska. De saknar automatisk uppräkning och därmed kontakt med den allmänna ekonomiska utvecklingen. Statsbidragens värde urholkas med tiden.
Enligt vår mening ska självstyrelsen så långt möjligt kopplas till ett ekonomiskt oberoende. Detta kan ske genom att staten vid skattelindring i större utsträckning tillämpar skattereduktion och inte avdrag från den beskattningsbara inkomsten. Därmed reduceras statens skatteintäkter och inte kommunsektorns. En större andel av kommunsektorns finansiering är genom detta förfarande också kopplad till den ekonomiska utvecklingen. Ett annat sätt att stärka kommunsektorns självförsörjning vore att låta kommunerna ta över fastighetsbeskattningen med motsvarande sänkning av det generella statsbidraget och omvandla den till en kommunal fastighetsanknuten avgift. Detta skulle ge kommunerna en stabil avgiftsbas, som garanterar fastighetsägarna samhällstjänster i form av gatuunderhåll, brandförsvar och annan service. Detta skulle ansvarsfullt omvandla en illegitim statlig löpande fastighetsbeskattning på en fiktiv inkomst till en kommunal avgift på långt lägre nivå för fastighetsrelaterad service.
En faktor som i stor utsträckning kan påverka de kommunala finanserna är kommunernas eget bostadsbestånd. Kommunala utförsäljningar av bostadsbolag bör inte motarbetas från statligt håll, som med den nuvarande socialdemokratiska politiken. Det utförsäljningsstopp som regeringen infört bör snarast avskaffas.
Tyvärr använder inte alla kommuner ännu samma resultatbegrepp, varför ekonomiska jämförelser försvåras. När det gäller löneskatt på pensioner och skatteintäkter, har Redovisningsrådet lämnat rekommendationer under år 2000. De här båda rekommendationerna behövde dock inte tillämpas redan under år 2000. Periodiseringen av skatteintäkter behöver inte ske förrän innevarande år och löneskatten först år 2002. Valet av redovisningsprincip kan alltså bestämma, om man klarar balanskravet eller ej. Enligt de bedömningar Svenska Kommunförbundet gör i sin rapport över kommunernas ekonomiska läge i mars 2001 kommer ca 60 procent av kommunerna att klara balanskravet med minst ett nollresultat år 2000. Regeringen gör emellertid en annan bedömning i budgetpropositionen för 2002, bilaga 2. Kommunsektorn som helhet bedöms uppfylla balanskravet från år 2000 till 2004. Man tillägger emellertid att enskilda kommuner och landsting fortfarande har problem att balansera sin ekonomi och ett antal av dessa kommer sannolikt att redovisa negativa resultat även innevarande år.
Den positiva bedömningen bygger på att sysselsättningen samt inkomsterna förväntas öka, något som i dagsläget känns som ett vanskligt antagande. Regeringen uppskattar att skatteintäkterna i kommunsektorn kommer att öka med 75 miljarder kronor (från 338 till 413 miljarder) fram till 2004. Om inte dessa optimistiska prognoser håller, finns det risk att många kommuner får svårt att klara balanskravet.
De tillskott till kommunsektorn som socialdemokraterna berömt sig av sedan 1997 visar sig, vid en närmare analys, inte ha inneburit någon större förstärkning när man tar hänsyn till andra beslut som också påverkat den kommunala ekonomin. I tabell 2–4 nedan visas en sammanställning som Landstingsförbundet gjort över nettoeffekten av de statliga besluten på landstingens ekonomi. Av ett tillskott på 10,7 miljarder kronor jämfört med 1996 års statsbidragsnivå har så mycket som 10,2 miljarder kronor ätits upp av indragningar och inkomstbortfall som inte reglerats enligt finansieringsprincipen. Det statliga nettotillskottet sedan 1996 är alltså enbart 0,5 miljarder kronor.
Tabell 2. Att ge med den ena handen och ta med den andra.
Nettoeffekten för landstingen av tillskott och indragningar 1997–2004 jämfört med 1996 års statsbidragsnivå
Källa: Landstingsförbundet
Tabell 3. Specifikation av de statliga tillskotten 1997–2004
Miljarder kronor i löpande priser.
|
Nationell handlings- plan |
Övriga generella statsbidrag |
Övrigt |
Totalt |
|
|
1997 |
1,1 |
1,1 |
||
|
1998 |
3,6 |
3,6 |
||
|
1999 |
5,2 |
1,2 |
6,4 |
|
|
2000 |
6,9 |
0,4 |
7,3 |
|
|
2001 |
0,7 |
7,7 |
0,6 |
8,9 |
|
2002 |
0,7 |
7,9 |
0,3 |
8,8 |
|
2003 |
2,1 |
7,9 |
0,4 |
10,4 |
|
2004 |
2,8 |
7,9 |
0,0 |
10,7 |
Källa: Landstingsförbundet.
Anm.: Posten övrigt består av:
det tillskott till skatteintäkterna kommuner och landsting får åren 1999–2001, genom att den statliga grundskatt på 200 kronor som alla skattskyldiga betalar överförs till kommunsektorn,
en kompensation för den svaga utvecklingen av skatteunderlaget 1997, som utbetalades 1999 (återbetalningsskydd),
bidrag till landsting med kraftig befolkningsminskning åren 2001–2002 samt
medel från Kommundelegationen åren 2002–2003.
Tabell 4. Specifikation av de statliga indragningarna 1996–2004
Miljarder kronor i löpande priser.
|
Egen- Avgifter |
Stats- bidrag |
Moms- Systemet |
Totalt |
|
|
1996 |
1,4 |
2,2 |
0,0 |
3,6 |
|
1997 |
2,3 |
2,2 |
0,3 |
4,9 |
|
1998 |
3,4 |
2,2 |
0,8 |
6,4 |
|
1999 |
3,5 |
2,2 |
1,4 |
7,1 |
|
2000 |
3,9 |
2,2 |
1,5 |
7,6 |
|
2001 |
4,2 |
2,2 |
2,3 |
8,7 |
|
2002 |
4,3 |
2,2 |
2,6 |
9,2 |
|
2003 |
4,5 |
2,2 |
3,0 |
9,6 |
|
2004 |
4,6 |
2,2 |
3,3 |
10,2 |
Källa: Landstingsförbundet.
Anm.: Den största delen av indragningarna under 1990-talet gjordes i samband med införandet av de allmänna egenavgifterna. Inkomsterna till staten av dessa egenavgifter uppgick år 1999 till ca 60 miljarder kronor. Avdragsrätten för egenavgifterna fick däremot göras i den kommunala beskattningen. Av höjningen till 6,95 procent fick kommuner och landsting kompensation för motsvarande 2,95 procent, d.v.s. ca 40 procent. Den återstående indragningseffekten uppgick år 1999 till ca 3,5 miljarder kronor för landstingen. År 1996 infördes en ny ordning för finansiering av det kommunala momssystemet som innebär successivt ökande belastningar för landstingen.
Även kommunerna har fått det kärvare de senaste åren. Enligt Svenska Kommunförbundet har kommunerna från 1996 fått ett statsbidrag på sammanlagt 12,4 miljarder kronor. Under samma tid har kommunernas kostnader ökat med ca 39 miljarder kronor. Denna matematik går inte ihop, något som man ute i kommunerna fått känna av.
Ökade statsbidrag för nya reformer kan verka positivt men ställer till med många problem för kommunsektorn. Medborgarnas förväntningar höjs i takt med utfästelser på riksnivå samtidigt som de lokala politikerna bakbinds av detaljreglerade och underfinansierade reformer. Riktade bidrag sätter självstyrelsen ur spel och missar därmed kommunernas skiftande behov och förutsättningar. De riskerar också att leda till ökad administration och en underminering av övriga kommunala behov. Vi kristdemokrater föredrar därför generella bidrag, framför riktade.
Den senaste häpnadsväckande reformen från regeringen avser den s.k. maxtaxan med vidhängande förändringar av förskolan. Här lyckas man styra såväl barnfamiljernas val av barnomsorgsform som kommunernas ekonomi. Enligt beräkningar som gjorts av Svenska Kommunförbundet innebär reformen merkostnader på omkring 1,5–2 miljarder kronor för kommunerna utöver regeringens belopp. Det innebär att många kommuner just nu ställs inför att kanske tvingas öka barngrupperna för att klara de åtaganden som regeringen utlovat men inte finansierat.
Den av riksdag och regering antagna finansieringsprincipen innebär att statliga beslut som medför nya kostnader för kommuner och landsting också ska finansieras av staten. Den som beslutar om reformer ska stå för hela finansieringen. Det innebär att ett statligt reformbeslut regleras genom att nivån på det generella statsbidraget förändras.
Principen började tillämpas 1993 i sammanband med omläggningen av statsbidragssystemet från specialdestinerade bidrag till i huvudsak ett generellt statsbidrag. Med statens övergripande ansvar över samhällsekonomin har emellertid följt alltför många avsteg från finansieringsprincipen. Nuvarande regering och majoriteten i riksdagen har föreslagit nya reformer för kommuner och landsting utan att anvisa finansiering eller genom otillräcklig finansiering. Kommuner och landsting har inte fått motsvarande kompensation via statsbidrag, för att täcka kostnader för de nya uppgifterna. Vi menar att finansieringsprincipen behöver lagfästas och ges ett mer preciserat innehåll.
Det goda målet bakom det kommunala utjämningssystemet är att alla kommuner och landsting/regioner ska ha likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet och service oberoende av skattekraft och opåverkbara strukturella kostnader. En invånare i Sverige ska kunna få lika god sjukvård och kommunal service oavsett var hon eller han bor. Däremot hör rimliga skillnader i servicenivå, effektivitet och skattesats till den kommunala självstyrelsen och ska således inte kompenseras. Medborgarna ska själva avgöra detta genom demokratiska val av partier som förordar olika lösningar eller genom den enskildes val av bostadsort. Systemet ska förena en utjämning med incitament för tillväxt och förnyelse. Det ska stödja och driva på en stark och solidarisk ekonomisk utveckling i hela landet. Utjämningssystemet måste dessutom vara tillgängligt, begripligt och demokratiskt förankrat hos alla kommuner och landsting. Det ska vara möjligt för kommuner och landsting att kunna parera t.ex. befolkningsförändringar genom att styra och förändra verksamhet och ekonomi utan att behöva överraskas av det ekonomiska utfallet i utjämningssystemet. Vi ställer oss negativa till att inkomstutjämningen är inomkommunal och att den för med sig tillväxthämmande konsekvenser. Vidare är vi kritiska mot kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet. Enligt vår uppfattning är nuvarande interkommunala utjämningssystem inte i enlighet med grundlagens intentioner om den kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och den kommunala beskattningsrätten. Mot denna bakgrund anser vi att systemet bör ändras till ett statligt utjämningssystem.
I avvaktan på en omläggning av utjämningssystemet borde i analogi med ”bromsen” för förändringar inom kostnadsutjämningssystemet ett tak införas för avgifter på inkomstutjämningssidan. Medel ovanför detta tak borde tillföras av staten. Taket för avgift skulle kunna vara omkring 10 procent av skatteintäkterna, vilket skulle begränsa flödet av skatteintäkter mellan kommuner och mellan landsting.
Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster är en omfattande och samhällsekonomiskt betydelsefull verksamhet. För Sveriges del handlar det om drygt 400 miljarder kronor årligen och för hela kommunsektorn 170 miljarder varav primärkommunerna står för 100 miljarder. Ur ett offentligfinansiellt perspektiv är det alltså angeläget att upphandlingen är så effektiv och konkurrensfrämjande som möjligt för att dels främja fungerande marknader inom olika sektorer, dels ge så bra valuta som möjligt för de skattepengar som finansierar verksamheterna.
Upphandling, eller tillämpning av s.k. kundvalsmodeller, handlar för oss i första hand om individperspektivet – att möjliggöra valfrihet och mångfald med hög kvalitet för den enskilde. Ordet ”kundval” är emellertid missvisande, och vi kristdemokrater anser att det är långt ifrån ett idealiskt begrepp. Naturligtvis är inte invånaren i en kommun eller i ett landsting/region en kund i vanlig bemärkelse. Inte desto mindre är det ett begrepp och ord som används flitigt för att beskriva den valmöjlighet och ekonomiska maktförskjutning som ligger i de s.k. kundvalsmodellerna. Vi vill istället använda begreppet eget val om t.ex. invånarnas eller föräldrarnas rätt att så långt möjligt fatta egna beslut om gemensamt finansierad kommunal service.
Näringslivet måste vitaliseras så att använda skattepengar på ett effektivt sätt och snabbare kan ta tillvara nya sätt att bedriva en viss verksamhet. Upphandling av varor och tjänster, eller modeller för eget val, är – om de används rätt – väl fungerande medel för att nå målet om kommuninvånarnas och medborgarnas gemensamma bästa.
Dessvärre verkar regeringen och den statliga upphandlingskommittén med sitt slutbetänkande SOU 2001:31 Mera värde för pengarna vara inne på en direkt kontraproduktiv väg i några av dessa frågor. Vi anser det exempelvis vara helt felaktigt att vid upphandling sortera bort verksamheter som, liksom samtliga dagens entreprenader, drivs med någon form av vinstsyfte. Dessutom vore det helt fel ur konkurrenssynpunkt att låta kommuner och landsting slippa göra en upphandling om de vill köpa varor och tjänster från sina egna bolag.
Det viktigaste perspektivet är hur medborgaren, tillsammans med sina närmaste eller som enskild, i så hög grad som möjligt ska kunna påverka sin situation och välja det alternativ av gemensamt finansierad service som passar honom eller henne bäst, samtidigt som tryggheten och kvaliteten är god. Kommuner och landsting bör därför anpassa sin verksamhet så att detta kan uppnås. Därför anser vi bl.a. att all kommunal verksamhet som inte är myndighetsutövning eller strategiska ledningsfunktioner bör konkurrensutsättas genom upphandling i de fall det är fråga om gemensamma servicetjänster. I de fall det är fråga om individuella servicetjänster är modeller med eget val det verktyg vi anser bäst klarar att skapa valfrihet, mångfald och hög kvalitet.
All konkurrensutsättning eller införandet av system för eget val kan förstås inte ske på en gång. Varje enskild verksamhetsförändring måste planeras noga. Kommuninvånarna bör ges möjlighet att fritt välja utförare av individuella servicetjänster genom olika typer av modeller för eget val. Detta gäller t.ex. barnomsorg, skola, hemtjänst och äldreboende. Inom hälso- och sjukvården bör försök med patientpeng i första hand provas när det gäller tjänster inom öppen vård som t.ex. barnhälsovård, primärvård, mödravård och sjukgymnastik.
Kommunens organisation bör vara sådan att myndighetsutövning skiljs från övrig verksamhet. Dessutom bör det ”sorteras ut” vad som är gemensam service och vad som är individuell service. Kvalitetsaspekterna vid förfrågningsunderlagens utformning när verksamheter ska upphandlas måste värnas och ackrediteringssystem för olika typer av entreprenadföretag (vård- och omsorgsgivare m.m.) bör användas som ett alternativ till detaljreglerade förfrågningsunderlag vid upphandlingar och för att auktorisera företag som vill ingå i ett system för eget val. En fortlöpande kvalitetsuppföljning och granskning av verksamheterna är betydelsefull, inte minst ur ett trygghetsperspektiv för den enskilde.
Upphandling av varor och tjänster bör ta hänsyn till mindre företags möjlighet att lägga anbud. Utbetalningsvillkoren vid upphandling eller i ett system för eget val bör göras så gynnsamma som möjligt i syfte att möjliggöra även för mindre företag att kunna lägga anbud eller att nyetableras. Kommunalt och statligt ägande av företag bör avvecklas på marknader där privata företag redan konkurrerar, eller skulle kunna konkurrera, och där inte sociala eller hälsomässiga restriktioner motiverar ett offentligt ägande.
Vår grundläggande uppfattning är att sjukvården ska finansieras solidariskt. Hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd, och patienterna måste ges större inflytande i bedömningen av vårdbehoven.
En hälso- och sjukvård byggd på människovärdes- och behovsprincipen kräver prioriteringar. Med detta följer en avgränsning mot de åtaganden som inte omfattas av en solidarisk finansiering. Sådana insatser bör lösas genom olika privata försäkringslösningar.
Hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar. Livslängden i Sverige ökar och de tekniska och medicinska landvinningarna skapar allt fler möjligheter, samtidigt som befolkningens förväntningar och krav på hälso- och sjukvården ökar. Detta leder till ökade resursbehov inom hälso- och sjukvården. Till detta kommer tandhälsans försämrade situation och vårt krav att successivt integrera tandvårdens avgiftssystem med sjukvårdens.
Kristdemokraterna har sedan länge agerat för tydliga utfästelser till medborgarna om vad de har rätt att förvänta sig. En värdighetsgaranti för vården är uttryck för denna form av trygghetskontrakt och har genom kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiker runt om i landet införts i flera kommuner, landsting och regioner.
Antalet vårdplatser på sjukhusen har reducerats så kraftigt under 90-talet att oacceptabla vårdköer uppstått samtidigt som det blivit störningar i patientflödet mellan flera olika kliniker. Minskningen av antalet vårdplatser har inte heller kompenserats genom en motsvarande utbyggnad av hemtjänsten eller särskilda boenden. Därför bör inriktningen vara, att under de närmaste tio åren skapa cirka 20.000 nya vårdplatser. Dessa vårdplatser gäller inte minst de vårdformer där behoven av sjukvård och omvårdnad är störst, d v s vård av svårt och långvarigt sjuka och äldre.
Detta kan emellertid i sin helhet inte åstadkommas genom extra statsbidrag. På kort sikt tillför vi 3 miljarder mer år 2002 och ytterligare en miljard mer än regeringen under planperioden, men för att fullt ut finansiera de nya vårdplatserna krävs långsiktigt bättre tillväxtförutsättningar genom strukturella reformer för en bättre näringspolitik och ett friare företagsklimat i Sverige. Vårdplatserna måste i första hand finansieras av att skatteunderlaget i kommuner och landsting växer genom en långt mer målinriktad tillväxtpolitik, som skapar fler arbetstillfällen och därmed ger större skatteintäkter. Den socialdemokratiska modellen har prövats många år, men har visat sig ha stora brister med sin ensidiga fördelningsprofil. Den gemensamma kakan måste också växa så att den räcker till vårdens ökande behov.
De resurser som finns till kommunsektorns förfogande de närmaste åren kommer inte att räcka till för att kapa de långa vårdköerna, tillgodose behoven av äldreläkare med geriatrisk och psykiatrisk kompetens, hålla utbyggnadstakten för äldreboenden och gruppboenden av olika slag eller att ge tillräckligt stöd till människor med psykisk ohälsa.
Kommunala äldreomsorgsavgifter och det s.k. förbehållsbeloppet ska vara så konstruerade att man kan bo kvar och ha en hygglig levnadsstandard även när makan/maken flyttat till ett äldreboende.
Andra slags insatser som inte biståndsbedöms av kommunens socialtjänst utan kan efterfrågas fritt bör också vara på en rimlig nivå. Ett införande av Kristdemokraternas förslag med skattereduktion för hushållstjänster skulle i detta sammanhang vara av stor betydelse för människor som behöver viss hjälp. För att klara vårdens direkta behov och uppnå en värdig vård krävs ett tillskott av resurser till kommunsektorn. De medel som står till förfogande de närmaste åren räcker inte. Kristdemokraterna anser att vårdens ekonomiska resurser måste förstärkas med både en kortsiktig och en på längre sikt stabilare finansiering, genom i första hand en bredare skattebas för kommunsektorn.
Ett fortsatt arbete i syfte att öka den kommunala skattebasen är angeläget för att minska behovet att statliga bidrag. Den kommunala självstyrelsen gagnas inte av specialdestinerade statsbidrag. Undanträngningseffekter finns redan inom flera av kommunernas verksamheter. Socialbidraget som är det yttersta skyddsnätet för människor som inte klarar sin försörjning är idag en fortsatt tung post i den kommunala budgeten, trots det förbättrade läget.
Den statliga övervältringen är särskilt tydlig när det gäller Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Reformen har inneburit väsentligt förbättrade livsvillkor för människor med funktionshinder, men sedan reformen beslutades har förändringar skett som inte följt finansieringsprincipen. Därmed tvingas kommunerna, för att leva upp till lagen, göra besparingar på andra områden.
Ett ytterligare område som tenderar att öka inom kommunerna är insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Det ökade samarbetet mellan kommunerna och Arbetsmarknadsverket genom arbetsmarknadsnämnderna har medverkat till bättre träffsäkerhet när det gäller lokala insatser och samverkansprojekt.
Den kommunala sektorns möjligheter att finansiera angelägen och nödvändig service av god kvalitet är långt ifrån enbart avhängig av statliga bidrag. Statsbidragen till kommunsektorn motsvarar knappt 20 procent av de totala inkomsterna. Den viktigaste enskilda faktorn som påverkar kommunsektorns finanser är sysselsättningsutvecklingen i övriga sektorer. Fler sysselsatta betyder fler skattebetalare och därmed ökade skatteinkomster för kommunerna. Men fler sysselsatta betyder också färre personer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kommunerna administrerar och finansierar. Med ökad sysselsättning följer därför minskade kostnader för kommunernas arbetsmarknadsåtaganden.
Kommunsektorn är inte en gång för alla ”färdig” till sina strukturer. På många håll finns det potential att effektivisera och samordna verksamheter så att resurser frigörs till verksamheter där de bäst behövs. Den offentliga upphandlingen har i vissa kommuner förbättrats, men kan utvecklas väsentligt. Genom entreprenadupphandling visar det sig ofta att det går att få likvärdig kvalitet till ett något lägre pris. En intressant modell är när kommuner anger ett pris på en viss tjänst som är lägre än vad den egna verksamheten kostar och sedan låter olika entreprenörer konkurrera med kvalitet i stället för med pris. Samtidigt är det viktigt att privata entreprenörer tillåts utveckla egna, långsiktiga verksamheter, och inte bara hänvisas till att tillfälligt överta kommunala verksamheter. En annan modell än entreprenader är att låta medborgarna själva, inom ramen för beviljat bistånd/tjänst, bestämma vem som ska utföra insatsen. Olika former av s.k. eget val ökar valfriheten för medborgarna och förbättrar för alla genom en hälsosam konkurrens på lika villkor, vilket i sin tur leder till en utveckling och kvalitetsförbättring av såväl service som produkter.
Med hjälp av informationsteknik och elektronisk handel kommer kommuner och landsting att inom en snar framtid kunna minska på mycket av den administration som egentligen inte hör till de kommunala kärnuppgifterna. Med en friare användning och lokal samordning av exempelvis arbetsmarknadsmedel kommer sannolikt också vissa vinster att göras i resurshänseende. Till detta kommer att det på många håll handlar om att hushålla bättre med de resurser som redan finns.
Ytterligare en faktor som i stor utsträckning kan påverka de kommunala finanserna är kommunernas eget bostadsbestånd. På detta område finns det också anledning att verka för en strukturförändring som gör att kommunerna påtagligt minskar sina, och därmed skattebetalarnas, risker som följer av för stora åtaganden på bostadsområdet. Kommunala utförsäljningar av bostadsbolag bör inte motverkas från statligt håll, som med den nuvarande socialdemokratiska politiken. Det utförsäljningsstopp som regeringen infört bör snarast avskaffas.
Verksamheten i kommuner och landsting ska vara gemensamt finansierad, men att kommunen ansvarar för och finansierar en verksamhet behöver dock inte innebära att kommunen står som utförare av den. Entreprenader och konkurrensutsättning är inte mål i sig men ska ses som medel för en bättre verksamhet. En ökad konkurrensutsättning med tydliga och mätbara kvalitetskrav inom det kommunaltekniska området ger minskade kostnader och därmed frigörs resurser för kärnverksamheten. Med tydliga kvalitetsmål, uppföljning och utvärdering kan alternativa driftsformer öka valfriheten även inom skolan och vården och tillföra ekonomisk och/eller ideell nytta.
Kommunala bolag bör i princip avvecklas på marknader där privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera. Förutsättningen för detta är emellertid att det gemensamma bästa för alla kommuninvånare inte talar för ett kommunalt ägande. Det är också viktigt att kommunal näringsverksamhet inte strider mot lagen. Ett sätt att stödja företagandet är att vid kommunala upphandlingar dela ordern i flera poster så att även de mindre företagen kan vara med i budgivningen. Ett annat sätt att uppmuntra företagande är att minimera begränsningarna avseende etablering av exempelvis livsmedelsbutiker.
Sammantaget påverkas alltså förutsättningarna för att förbättra och bibehålla den offentliga servicen på längre sikt både av en bättre arbetsmarknad och av egna strukturförändringar.
Sveriges sätt att organisera hälso- och sjukvården är bland de mest enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare med offentlig finansiering har blivit vanligare, men når på de flesta områden inte högre andel än några procent. Trots många s.k. systemdiskussioner har inga större förändringar skett på flera decennier. Det är mot den bakgrunden man bör se reaktionerna på den bolagisering och försäljning av akutsjukhus som påbörjats i några av de stora landstingen oavsett om verksamheten har en enskild eller offentlig utförare. För oss är patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus.
Privata företag har på andra områden sedan länge aktivt medverkat till att ge svensk hälso- och sjukvård en framskjuten plats i fråga om metoder, teknologi, forskningsinriktning och kostnadsnivå totalt sett. Främst har det skett i de forskningsintensiva läkemedelsföretagen, vilka har ett nära samarbete med de forskartäta universitetssjukhusen, men vi kan på senare tid också se flera mycket framgångsrika företag i andra branscher, till exempel medicinsk teknik samt tekniska hjälpmedel.
För att stödja en utveckling av mångfald måste förändringar av regelverk och lagstiftning genomföras. Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är t.ex. dåligt anpassad för upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster. Direktupphandling kan endast ske i utomordentligt begränsad omfattning, vilket kan försvåra för kommun och landsting/region att inledningsvis stödja avknoppade verksamheter. Trots att lagen inte säger något om avtalstider, rekommenderar tillsynsmyndigheten (Nämnden för offentlig upphandling) ofta alltför korta avtal med privata vårdgivare, vilket försvårar för patienter att få en långvarig relation till sin vårdgivare eller att ge vårdgivaren rimliga avskrivningstider för de stora investeringar som behövs för en vårdinrättning.
Det finns anledning att peka på de speciella förutsättningar som gäller för vissa sektorer i svensk hälso- och sjukvård. Den högspecialiserade vården med mycket stora upptagningsområden, liksom delar av utbildningen, måste ha ett särskilt långsiktigt perspektiv för sin verksamhet. Det gäller att både finansiera dess utveckling samt att garantera kompetensutveckling under stabila villkor. Idag finns överenskommelser mellan staten, landstingen och universitet och högskolor som ger sådana villkor, som vi vill värna om.
Kristdemokraternas politik tar sikte på att skapa långsiktiga tillväxtförutsättningar genom ett bättre företagarklimat och lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare. Om sysselsättningen ska ta fart måste det löna sig att arbeta. Skattepolitiken inriktas också på att skapa förutsättningar för att behålla företag och kompetens i landet och på att förbättra möjligheterna till nya företagsetableringar. Sambandet mellan Sveriges företagar- och sysselsättningsklimat och kommunsektorns framtida resursbehov kan inte nog betonas.
På kort sikt är det svårt att hävda att strukturomvandling eller bättre ledning av verksamheter skulle göra att människor med vård- och omsorgsbehov i dag får den hjälp de behöver och har rätt till. Den kris som finns på allt för många håll inom skolan rättas inte heller till för dem som är elever i dag, genom en strukturomvandling som kanske tar flera år att genomföra. Därför är det motiverat med ökade resurser från staten för den närmaste perioden så att de människor som nu behöver och har rätt till en fungerande service kan få det. På längre sikt är det emellertid endast en stark sysselsättningsutveckling som i kombination med fortsatta strukturreformer kan trygga verksamheterna inom kommunsektorn.
Av vårdens resursfördelning har en omfördelning skett till en starkt ökande andel läkemedel. Efter att regeringen ingripit under våren och undantagit vissa läkemedel från subventionen, har en viss dämpning skett. Utvecklingen har inneburit att kostnaderna för läkemedel i viss mån kommit att tränga undan andra delar av vård och omsorg.
En viktig del av välfärden är rätten för patienten till subvention av kostnader för läkemedel i ett gemensamt finansierat system. Frågan om vilka läkemedel som ska omfattas av läkemedelsförmånen ska avgöras av en nationell läkemedelsnämnd, där patienternas synpunkter och behov beaktas. Den långsiktiga finansieringen av läkemedel behöver belysas och debatteras vidare. Läkemedel är för många en personlig fråga, i synnerhet om man har en kronisk sjukdom.
Vi har tidigare ställt oss kritiska till utformningen av det avtal som slöts i april 2001 mellan staten och Landstingsförbundet. Vi befarade då att fortsatta kostnadsökningar under avtalsperioden skulle kunna leda till en okontrollerad omfördelning från verksamheter till läkemedel för landstingen. Denna farhåga tycks nu ha besannats, när landstingen inte i tid får instrumenten att kunna kontrollera kostnaderna för läkemedel. Landstingsförbundet menar helt enkelt att staten ”inte lever upp till sina utfästelse” i överenskommelsen.
Om man ska genomföra en reform i syfte att minska vårdens kostnader, kan en ny form av läkemedelsförsäkring, som bygger på gemensam finansiering, vara ett alternativ. Den kan fungera som en försäkring som skyddar den enskilde från att drabbas av orimligt höga utgifter, motsvarande dagens högkostnadsskydd.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Per Landgren (kd) |
|
|
Mats Odell (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Harald Bergström (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Magnus Jacobsson (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |