Näringsutskottets betänkande
2001/02:NU17
Energipolitik
Sammanfattning
Genom propositionen om samverkan för en
trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning (prop. 2001/02:143)
fortsätter Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Centerpartiet genom en
ny överenskommelse det samarbete som
inleddes i samband med 1997 års
energipolitiska uppgörelse.
Sammanfattningsvis tillstyrker
utskottet samtliga förslag som i
propositionen förelagts riksdagen, dock
med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet beträffande ändringen i
ellagen bestäms till den 1 augusti 2002.
Samtliga 118 motionsyrkanden som
behandlas i betänkandet avstyrks av
utskottet.
Utskottet tillstyrker således
regeringens förslag att riksdagen skall
anta de i propositionen angivna
riktlinjerna för energipolitiken. Enligt
utskottets mening är överenskommelsen
ytterligare ett steg framåt i arbetet för
en trygg, effektiv och miljövänlig svensk
energiförsörjning samtidigt som det är en
bekräftelse på att de energipolitiska
riktlinjerna i 1997 års energipolitiska
uppgörelse ligger fast. Energipolitiken
skall skapa villkoren för en effektiv och
hållbar energianvändning och en
kostnadseffektiv svensk energiförsörjning
med låg negativ påverkan på hälsa, miljö
och klimat samt underlätta omställningen
till ett ekologiskt samhälle. Härutöver
skall energipolitiken bidra till att
skapa stabila förutsättningar för ett
konkurrenskraftigt näringsliv och en
förnyelse och utveckling av den svenska
industrin.
Landets elförsörjning skall tryggas
genom ett energisystem som grundas på
varaktiga, helst inhemska och förnybara,
energikällor. Kärnkraften skall ersättas
med effektivisering av elanvändning,
konvertering till förnybara energislag
samt miljömässigt acceptabel
elproduktionsteknik. Energiförsörjningen
skall i ökande utsträckning baseras på
förnybar energi. Användningen av fossila
bränslen skall hållas på en låg nivå.
Regeringen menar att möjligheten skall
undersökas om att, i likhet med vad som
gjorts i Tyskland, träffa avtal med
kraftindustrin för den fortsatta
avvecklingen av kärnkraften. Utskottet
ställer sig positivt till vad regeringen
förordar och menar att genom att
kraftindustrin involveras i processen kan
en långsiktighet och trovärdighet skapas
som är till gagn för den fortsatta
omställningen av energisystemet.
Samtidigt betonar utskottet att ett
initiativ med den inriktning som
regeringen framlagt inte innebär något
avsteg från bedömningen att Barsebäck 2
stängs före utgången av år 2003 och att
det är riksdagen som skall göra denna
prövning.
I reservationer (m, fp; kd; mp)
redovisas respektive partiers uppfattning
om hur energipolitiken bör utformas.
Utskottet behandlar med anledning av
motionsyrkanden olika bestämmelser i
kärntekniklagen. Det gäller
säkerhetskraven vid kärnkraftverken,
förbudet mot uppförande av nya reaktorer
och den s.k. tankeförbudsparagrafen. På
ingen av dessa punkter finner utskottet
skäl att vidta några åtgärder. Andra
åsiktsyttringar framförs i reservationer.
Miljöpartiets företrädare anser att
säkerhetskraven vid kärnkraftverken
behöver skärpas och preciseras.
Representanterna för Moderata
samlingspartiet och Folkpartiet förordar
ett avskaffande av förbudet mot att
uppföra nya kärnkraftsreaktorer. Att
tankeförbudsparagrafen skall avskaffas
kräver företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna och
Folkpartiet.
Utskottet finner heller inget skäl för
ett riksdagsuttalande med anledning av de
motioner som berör Vattenfall AB:s
verksamhet. I sammanhanget framhålls att
bolaget är en viktig nationell resurs,
inte minst beträffande arbetet med
omställningen av energisystemet. I en
reservation (m, kd, fp) förordas en
privatisering av Vattenfall, medan det i
en annan reservation (mp) framförs krav
på att en oberoende kommission skall
tillsättas för att granska Vattenfalls
roll när det gäller omställningen av det
svenska energisystemet.
Även frågor om konkurrens och
konsumentinformation på energimarknaden
behandlas med anledning av motioner.
Yrkandena avvisas av utskottet bl.a. med
hänvisning till pågående arbete. Andra
uppfattningar ges uttryck för i
reservationer av företrädarna för
Kristdemokraterna och Folkpartiet
respektive Miljöpartiet. Ett antal
motioner som avser
kraftvärmebeskattningen finner utskottet
tillgodosedda och yrkandena avstyrks med
hänvisning till vad regeringen anfört i
propositionen. I en reservation (mp)
förordas en annan lösning.
Regeringens förslag om ändringar i
ellagen tillstyrks av utskottet. Det är
emellertid utskottets mening att
riksdagen - av tidsskäl - bör besluta att
lagförslaget skall träda i kraft den 1
augusti 2002 i stället för den 1 juli
2002, som regeringen föreslagit. I en
reservation (mp) förespråkas en annan
utformning när det gäller elanvändares
skyldighet att betala för den el han
förbrukar under den tid han saknar avtal
med en elleverantör.
Också regeringens förslag om ändring i
naturgaslagen beträffande öppningen av
naturgasmarknaden tillstyrks samtidigt
som olika motionsyrkanden om naturgas
avstyrks. Utskottet konstaterar att
regeringens förslag överensstämmer med
det angivna minimikravet i det berörda EG-
direktivet. Vidare framhåller utskottet
att det inte är aktuellt med en
storskalig introduktion av naturgas eller
en ny naturgasledning genom Sverige. I en
reservation (m, kd, fp) pläderas för en
snabbare öppningstakt av
naturgasmarknaden än den utskottet
förespråkar.
I propositionen redovisar regeringen
även sina överväganden beträffande
införandet av ett nytt stödsystem för
förnybar energi. Utskottet konstaterar,
med stor tillfredsställelse, att
regeringens redogörelse beträffande ett
system för handel med elcertifikat
överensstämmer med utskottets uppfattning
i frågan och avstyrker därför motioner
vari begärs att regeringen inte skall
återkomma med ett förslag i denna del.
Dessa motioner tillstyrks i en
reservation (m, kd, fp). Därtill
avstyrker utskottet yrkanden som i detalj
behandlar stödsystemet med hänvisning
till att det i propositionen inte är
frågan om ett förslag. Detta ämnar
regeringen återkomma med. I en
reservation (mp) framhålls vissa
synpunkter på vad regeringen redovisat.
När det gäller förnybara energikällor
tillstyrker utskottet regeringens förslag
om ett mål för el producerad med förnybar
energi, om särskilda åtgärder för
vindkraften och om stöd till solvärme.
Ett mål för el producerad med förnybar
energi menar utskottet ligger i linje med
att den svenska energiförsörjningen i
ökande utsträckning skall baseras på
förnybara energikällor samtidigt som det
innebär ett tydliggörande av detta
arbete. I en reservation (m, fp) avstyrks
regeringens förslag i denna del, medan
ett högre mål förordas i en annan
reservation (mp). Beträffande särskilda
åtgärder för vindkraften tillstyrker
utskottet regeringens förslag om ett
nationellt planeringsmål för vindkraften
och om införandet att ett stöd för
teknikutveckling och
marknadsintroduktion. Utskottet finner
heller inget skäl att göra någon annan
bedömning än regeringen när det gäller
vad i propositionen redovisats om ett
övergångsstöd för vindkraften då handel
med elcertifikat påbörjas. I
reservationer (m, fp; kd; mp) redovisar
företrädarna för respektive parti sin syn
i denna fråga. Representanterna för
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet
avstyrker också i en reservation
regeringens förslag om stöd till
solvärme. Därtill avstyrker utskottet -
med reservation (kd, fp) - motioner som
rör nedsättningen av nätavgiften för
småskalig elproduktion.
Även regeringens förslag beträffande
olika åtgärder för en effektivare
energianvändning tillstyrks av utskottet.
Åtgärderna omfattar dels information,
utbildning, provning m.m. (reservationer
kd; mp), dels lokala och regionala
initiativ (reservation m) samt dels
teknikupphandling och
marknadsintroduktion (reservation mp).
Utskottet avstyrker slutligen motioner
beträffande ett FoU-program för syntesgas
respektive säkerhet vid dammanläggningar.
Motionerna i den förstnämnda frågan följs
upp i en reservation (mp).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Avslag på propositionen
Riksdagen avslår motion 2001/02:N56
yrkande 1.
Reservation 1 (fp)
2. Riktlinjer för
energipolitiken
Riksdagen godkänner regeringens
förslag om riktlinjer för
energipolitiken. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02:143
punkt 3 och avslår motionerna
2001/02:K426 yrkande 27, 2001/02:U268
yrkande 2, 2001/02:U348 yrkande 15,
2001/02:N51 yrkande 1, 2001/02:N53
yrkandena 1, 6, 7 och 10-16,
2001/02:N55 yrkandena 1-5, 10, 11 och
13, 2001/02:N56 yrkandena 2 och 4-6,
2001/02:N58 yrkandena 1-4, 6-8, 21 i
denna del och 22, 2001/02:N296,
2001/02:N315 yrkande 13, 2001/02:N328
och 2001/02:N371 yrkandena 11, 12 och
20.
Reservation 2 (m, fp)
Reservation 3 (kd)
Reservation 4 (mp)
3. Säkerhetsnivån vid
kärnkraftverken
Riksdagen avslår motion 2001/02:N58
yrkande 5.
Reservation 5 (mp)
4. Förbud mot uppförande av
kärnreaktorer
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:N51 yrkande 3, 2001/02:N53
yrkande 17 i denna del och
2001/02:N213 yrkande 15.
Reservation 6 (m, fp)
5. Förbudet mot Kärnteknisk
forskning
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:N51 yrkande 2, 2001/02:N53
yrkande 17 i denna del, 2001/02:N213
yrkandena 14 och 17, 2001/02:N248 och
2001/02:N371 yrkande 21.
Reservation 7 (m, kd, fp)
6. Vattenfall AB:s
verksamhet
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:N4 yrkande 4, 2001/02:N58
yrkande 23 och 2001/02:N239.
Reservation 8 (m, kd, fp)
Reservation 9 (mp)
7. Konkurrensfrågor och
konsumentinformation
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:N56 yrkandena 7 och 8 och
2001/02:N58 yrkandena 9-14 och 16.
Reservation 10 (kd, fp)
Reservation 11 (mp)
8. Kraftvärmebeskattningen
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:N56 yrkande 9, 2001/02:N58
yrkande 15, 2001/02:N269 yrkande 1 och
2001/02:N285.
Reservation 12 (mp)
9. Anvisning av elleverantör
Riksdagen antar regeringens förslag
till lag om ändring i ellagen
(1997:857) såvitt avser 8 kap. 8 §.
Därmed bifaller riksdagen proposition
2001/02:143 punkt 1 i denna del och
avslår motion 2001/02:N58 yrkande 17.
Reservation 13 (mp)
10. Lagförslaget i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag
till lag om ändring i ellagen
(1997:857) i den mån det inte omfattas
av utskottets förslag till
riksdagsbeslut i det föregående, dock
med den ändringen att ikraft- och
övergångsbestämmelserna 1 och 2 skall
ha följande lydelse:
1. Denna lag träder i kraft den 1
augusti 2002.
2. Bestämmelserna i 4 kap. 5 och 8
§§ i deras nya lydelse tillämpas första
gången i fråga om nättariffer som gäller
från och med det räkenskapsår som börjar
den 1 augusti 2002 eller närmast
därefter.
Därmed bifaller riksdagen delvis
proposition 2001/02:143 punkt 1 i
denna del.
11. Naturgas
Riksdagen antar regeringens förslag
till lag om ändring i naturgaslagen
(2000:599). Därmed bifaller riksdagen
proposition 2001/02:143 punkt 2 och
avslår motionerna 2001/02:N35 yrkande
6, 2001/02:N53 yrkande 8, 2001/02:N55
yrkandena 6 och 7, 2001/02:N210,
2001/02:N238 yrkande 2, 2001/02:N271,
2001/02:N329, 2001/02:N360 och
2001/02:N371 yrkande 10.
Reservation 14 (m, kd, fp)
12. Mål för el producerad med
förnybar energi
Riksdagen godkänner regeringens
förslag om mål för el producerad med
förnybara energikällor. Därmed
bifaller riksdagen proposition
2001/02: 143 punkt 4 och avslår
motionerna 2001/02:N53 yrkande 2,
2001/02:N57 yrkande 2 och 2001/02:N58
yrkande 18.
Reservation 15 (m, fp)
Reservation 16 (mp)
13. Handel med elcertifikat
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:N53 yrkande 18, 2001/02:N55
yrkande 8, 2001/02:N56 yrkande 3,
2001/02:N57 yrkande 3, 2001/02:N58
yrkande 19 och 2001/02:N213 yrkande
16.
Reservation 17 (m, kd, fp)
Reservation 18 (mp)
14. Särskilda åtgärder för
vindkraften
Riksdagen godkänner regeringens
förslag om särskilda åtgärder för
vindkraften. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2001/02:143 punkt 5 och
avslår motionerna 2001/02:N53 yrkande
3, 2001/02:N54, 2001/02:N55 yrkande 9,
2001/02:N57 yrkande 1, 2001/02:N58
yrkande 20, 2001/02: N268 yrkande 1,
2001/02:N283, 2001/02:N318 yrkande 1,
2001/02:N324 yrkandena 1-5, 7 och 9
och 2001/02:N338.
Reservation 19 (m, fp)
Reservation 20 (kd)
Reservation 21 (mp)
15. Nedsättning av nätavgift
för småskalig elproduktion
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:N52 och 2001/02:N53 yrkande 9.
Reservation 22 (kd, fp)
16. Stöd till solvärme
Riksdagen godkänner regeringens
förslag om stöd till solvärme. Därmed
bifaller riksdagen proposition
2001/02:143 punkt 6 och avslår motion
2001/02:N53 yrkande 4.
Reservation 23 (m, fp)
17. Forskningsprogram för
syntesgas
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:N252 och 2001/02:N339.
Reservation 24 (mp)
18. Information, utbildning,
provning m.m.
Riksdagen godkänner regeringens
förslag om information, utbildning,
provning m.m. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02:143
punkt 7 och avslår motionerna
2001/02:N55 yrkande 12, 2001/02:N58
yrkande 21 i denna del och
2001/02:N371 yrkandena 14 och 15.
Reservation 25 (kd)
Reservation 26 (mp)
19. Lokala och regionala
initiativ
Riksdagen godkänner regeringens
förslag om lokala och regionala
initiativ. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2001/02:143 punkt 8 och av-
slår motion 2001/02:N53 yrkande 5.
Reservation 27 (m)
20. Teknikupphandling och
marknadsintroduktion
Riksdagen godkänner regeringens
förslag om teknikupphandling och
marknadsintroduktion. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02: 143
punkt 9 och avslår motion 2001/02:N58
yrkande 21 i denna del.
Reservation 28 (mp)
21. Säkerhet vid
dammanläggningar
Riksdagen avslår motion 2001/02:N298.
Stockholm den 28 maj 2002
På näringsutskottets vägnar
Per Westerberg
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Per Westerberg (m), Barbro
Andersson Öhrn (s), Reynoldh Furustrand
(s), Lennart Beijer (v), Göran Hägglund
(kd), Karin Falkmer (m), Nils-Göran
Holmqvist (s), Ola Karlsson (m), Marie
Granlund (s), Karl Gustav Abramsson (s),
Inger Strömbom (kd), Ola Sundell (m),
Ingegerd Saarinen (mp), Åke Sandström
(c), Eva Flyborg (fp), Anne Ludvigsson
(s) och Lennart Värmby (v).
2001/02
NU17
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlas
dels proposition 2001/02:143 om
samverkan för en trygg, effektiv och
miljövänlig energiförsörjning,
dels åtta motioner som väckts med
anledning av propositionen,
dels en motion som väckts med anledning
av skrivelse 2000/01:120 med 2001 års
redogörelse för företag med statligt
ägande,
dels en motion som väckts med
anledning av skrivelse 2001/02:22 om en
förnyad prövning av stängningen av
Barsebäck 2,
dels 25 motioner från allmänna
motionstiden.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har
inför utskottet lämnats av företrädare
för Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska
Bioenergiföreningen, Svenska Kraftbörsen
AB, Svenska Trädbränsleföreningen, Svensk
Vindkraftförening, Sveriges
Vindkraftleverantörer och
Vindkraftbranschens Investerings- och
Projekteringsföretag (VIP), samt av
företrädare för svensk basindustri
(Jernkontoret, Svenska Gruvföreningen,
Kemikontoret och Svenskt Näringsliv) och
föreningen Svenskt Landskapsskydd.
Vidare har ett flertal skrivelser i
ärendet inkommit till utskottet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen om samverkan för en
trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning (prop. 2001/02:143)
fastslås att riktlinjerna från 1997 års
energipolitiska uppgörelse ligger fast.
Propositionen bygger, i likhet med 1997
års uppgörelse, på en överenskommelse
mellan företrädare för
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Centerpartiet. De energipolitiska
åtgärderna som partierna är överens om
att genomföra innebär statliga utgifter
om ca 1,7 miljarder kronor under en
period av sex år. Beträffande
anslagsfrågorna avser regeringen
återkomma i budgetpropositionen för år
2003.
Regeringen presenterar i propositionen
sin avsikt att söka nå en långsiktig
överenskommelse med kraftindustrin om en
långsiktigt hållbar politik för den
fortsatta kärnkraftsavvecklingen och
omställningen av energisystemet.
I propositionen redogörs även för
huvudinriktningen för ett nytt
regelsystem för att främja förnybar el,
vilket skall införas i januari 2003.
Systemet innebär ett kvotbaserat
certifikatsystem för att främja
elproduktion från förnybara energikällor.
Beträffande lagstiftningen avser
regeringen att återkomma till riksdagen
senare under år 2002. Införandet av ett
elcertifikatsystem innebär enligt
regeringen att konkurrensneutralitet
införs när det gäller stöd till förnybar
elproduktion. Regeringen anser emellertid
att det finns behov av kompletterande
insatser för vindkraften under en
övergångsperiod. Särskilda åtgärder
föreslås därför för vindkraften. Därtill
föreslås ett planeringsmål för
vindkraften.
Som ett produktionsmål för utökad
tillförsel av förnybar energi föreslås
nivån 10 TWh till år 2010. Vid en positiv
utveckling anges att en lämplig
ambitionsnivå kan vara att öka
produktionsmålet till 15 TWh år 2012.
För att stimulera till en effektivare
energianvändning föreslås satsningar
under perioden 2003-2007 på information
och utbildning, den kommunala
energirådgivningen samt teknikupphandling
och marknadsintroduktion av
energieffektiv teknik.
Därtill redogörs för olika åtgärder som
syftar till en vidareutveckling av
elmarknadsreformen. I propositionen
föreslås vissa ändringar i ellagen
(1997:857) som rör tariffsättningen på
regionledningar, anvisning av
balansansvariga, anvisning av
elleverantör och icke koncessionspliktiga
nät. Därutöver redovisar regeringen sina
bedömningar bl.a. beträffande
elmarknadens utveckling, konkurrensfrågor
och konsumentinformation. Ett förslag
framläggs också beträffande en
ytterligare öppning av naturgasmarknaden
i enlighet med de krav som anges i EG:s
s.k. gasmarknadsdirektiv. Regeringen
redogör även för sina överväganden när
det gäller en förändring av
kraftvärmebeskattningen.
Även en strategi för minskad
klimatpåverkan från energisektorn
redovisas, och regeringen redogör för
olika insatser på nationell och
internationell nivå på klimatområdet. Som
en del av detta arbete är det regeringens
avsikt att gå vidare i arbetet med
långsiktiga avtal med den energiintensiva
industrin.
Utskottets överväganden
Bakgrund
Elförsörjningen
Det svenska energisystemet har genomgått
stora förändringar från år 1970 fram till
i dag. Sveriges elproduktion fördubblades
från år 1970 till slutet av 1980-talet.
Därefter har produktionen varit nära nog
konstant, bortsett från de variationer
som beror på vattentillrinningen. År 2000
uppgick elproduktionen till ca 142 TWh,
vilket kan jämföras med ca 59 TWh år
1970. Enligt den preliminära statistiken
ökade elproduktionen till nästan 158 TWh
år 2001.
Elproduktionen i Sverige sker i
vattenkraftverk, kärnkraftverk,
vindkraftverk och konventionella
värmekraftverk. I det sistnämnda ingår
kraftvärmeanläggningar, kondenskraftverk
och gasturbiner. I kraftvärmeanläggningar
produceras el och värme samtidigt.
Kraftvärmeanläggningar finns inom
industrin, där värmen utnyttjas för
interna processer, och i kraftvärmeverk
där värmen i allmänhet används i ett
angränsande fjärrvärmenät. Vattenkraften
och kärnkraften står i dag för den
huvudsakliga elproduktionen i Sverige,
medan den konventionella värmekraften
står för ca 6 %. Oljekondenskraftverken
och gasturbinerna utgör i första hand en
reservkapacitet under år med liten
nederbörd och därmed liten
vattenkraftproduktion. Vindkraften
svarade för ca 0,3 % av elproduktionen år
2000.
Under år med normal vattentillrinning
kan vattenkraften och kärnkraften sägas
vardera svara för ungefär hälften av
elproduktionen. Den beräknade
normalårsproduktionen i de svenska
vattenkraftverken varierar beroende på
vilket statistikunderlag
produktionsvolymen baseras på. Tidigare
har normalårsproduktionen för
vattenkraften beräknats till ca 64 TWh,
vilket baseras på åren 1950-1996. De
senaste åren har det dock varit en
kraftig tillrinning. År 2000 slog
vattenkraften nytt rekord genom att
producera 77,8 TWh el, vilket är ca 20 %
mer än ett normalår. Preliminär statistik
visar att även år 2001 blev ett rekordår
för vattenkraften då produktionen uppgick
till 78,5 TWh.
Kärnkraftverkens elproduktion var 54,8
TWh år 2000, vilket kan förklaras med att
tillgången på vattenkraft varit mycket
god och därigenom minskat behovet av
annan kraft. Preliminär statistik visar
att kärnkraftverkens elproduktion uppgick
till 69,2 TWh år 2001.
Den totala elanvändningen (netto) inom
landet uppgick år 2000 till 146,6 TWh.
Nettoimporten uppgick till 4,7 TWh. Av
elanvändningen svarade bostäder, service
m.m. för 70,4 TWh, industrin för 55,9
TWh, fjärrvärme och raffinaderier för 5,7
TWh och transporter för 2,6 TWh.
Distributionsförlusterna stod för 12 TWh.
För år 2001 uppgick preliminärt
elanvändningen (netto) till 150,4 TWh där
bostäder, service m.m. svarade för 73,9
TWh, industrin för 54,7 TWh, fjärrvärme
för 5,3 TWh och transporter för 2,8 TWh.
Distributionsförlusterna beräknas ha
uppgått till 13,8 TWh.
Den inhemska elproduktionen år 1970-2001
(TWh)
Produkti 19 19 19 19 19 19 20
onsslag 70 75 80 85 90 95 00 20
01
pr
el
.
Vattenkr 40 57 58 69 71 67 77 78
aft ,9 ,0 ,0 ,8 ,4 ,2 ,8 ,5
Vindkraf - - - 0, 0, 0, 0, 0,
t 0 0 1 4 5
Kärnkraf 0, 11 25 55 65 67 54 69
t 0 ,4 ,3 ,8 ,2 ,0 ,8 ,2
Kraftvär
me i
3, 3, 4, 2, 2, 3, 4, 4,
industri 1 3 0 4 6 8 3 4
n
Kraftvär
me i
2, 3, 5, 3, 2, 5, 4, 4,
fjärrvär 4 3 6 7 4 8 5 8
mesystem
Kondensk 12 3, 0, 0, 0, 0, 0, 0,
raft ,0 5 9 5 0 1 0 5
Gasturbi 0, 0, 0, 0, 0, 0, 0, 0,
ner 7 1 2 0 0 1 0 0
Nettopro 59 78 94 13 14 14 14 15
duktion ,1 ,6 ,0 2, 1, 4, 1, 7,
3 7 1 8 8
Import
minus
4, 1, 0, - - - 4, -
export 3 3 5 1, 1, 1, 7 7,
5 8 7 3
Källa: Statens energimyndighet
Vissa tidigare energipolitiska beslut
År 1980, med utgångspunkt i resultatet
från folkomröstningen, uttalade riksdagen
att kärnkraften skall avvecklas i den
takt som är möjlig med hänsyn till
behovet av elektrisk kraft för att
upprätthålla sysselsättning och välfärd
(prop. 1979/80:170, bet. 1979/80:NU70).
Enligt beslutet skulle heller ingen
ytterligare kärnkraftsutbyggnad förekomma
utöver de tolv reaktorer som då var i
drift, färdiga eller under arbete. I den
aktuella propositionen hade regeringen
inte föreslagit något direkt slutår för
kärnkraftsproduktionen. På förslag från
näringsutskottet beslutade dock riksdagen
uttala att den sista reaktorn i Sverige
skulle tas ur drift år 2010. Detta
uttalande baserades på uppgifter i
propositionen om att
kärnkraftsreaktorernas tekniska livslängd
skulle vara ca 25 år.
En första precisering av en
avvecklingsplan för kärnkraften togs
hösten 1987 (prop. 1986/87:158, bet.
1987/88:NU7). Enligt en avsiktsförklaring
skulle en reaktor kunna tas ur drift
under perioden 1993-1995 och en andra
reaktor under perioden 1994-1996.
Avgörande för när avvecklingen av
reaktorerna kunde påbörjas var dock
tillförseln av ny energi och resultatet
av energihushållningen. En andra
precisering gjordes våren 1988 (prop.
1987/88:90, bet. 1987/88:NU40). Enligt
detta beslut skulle en första reaktor tas
ur drift år 1995 och en andra år 1996.
Våren 1991 antog riksdagen riktlinjer
för den långsiktiga energipolitiken
(prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40),
vilka byggde på en överenskommelse mellan
företrädare för Socialdemokraterna,
Folkpartiet liberalerna och
Centerpartiet. Beslutet innebar bl.a. att
de tidigare riktlinjerna för
kärnkraftsavvecklingens inledning
upphävdes. Frågan om när kärnkraften
skulle vara avvecklad aktualiserades inte
i detta sammanhang. Enligt beslutet
skulle omställningen av energisystemet
ske med hänsyn till, förutom
säkerhetskraven, behovet av elektrisk
kraft för upprätthållande av
sysselsättning och välfärd. Vidare
omfattade överenskommelsen olika stöd
till omställningen och utvecklingen av
energisystemet. När den borgerliga
regeringen tillträdde hösten 1991
framhölls att energiöverenskommelsen låg
fast (RD 1991/92:6).
Det energipolitiska beslut som togs år
1997 (prop. 1996/97:84, bet.
1996/97:NU12), vilket bygger på en
överenskommelse mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Centerpartiet, innebar att år 2010 inte
längre skulle gälla som slutår för
kärnkraftsavvecklingen. Riksdagen fattade
även beslut om en avställning av de två
kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck, den
ena senast den 1 juli 1998 och den andra
reaktorn senast den 1 juli 2001. Ett
villkor för stängningen av den andra
reaktorn är dock att bortfallet av
elproduktion kan kompenseras genom
tillförsel av ny elproduktion och minskad
elanvändning. Näringsutskottet framhöll i
detta sammanhang att riksdagen borde ges
möjlighet att pröva förutsättningarna för
en stängning innan en sådan genomförs av
den andra reaktorn.
1997 års energipolitiska beslut
omfattar ett program för omställning och
utveckling av energisystemet. Programmet
består av ett kortsiktigt och ett
långsiktigt program. Det kortsiktiga
programmet är fokuserat på åtgärder för
ökad tillförsel av förnybar energi och
minskad elanvändning. Det långsiktiga
programmet är forskningsinriktat med
åtgärder inom energiforskning och
energiteknikstöd.
Den första reaktorn i Barsebäcksverket
ställdes av i november 1999, sedan ett
avtal om ersättning till kraftverkets
ägare hade slutits mellan företrädare för
staten, Vattenfall AB och Sydkraft AB. De
åtaganden som följer av avtalet godkändes
av riksdagen våren 2000
(prop. 1999/2000:63, bet. 1999/2000:
NU11).
I en skrivelse till riksdagen i
september 2000 om den fortsatta
omställningen av energisystemet m.m.
(skr. 2000/01:15) redovisade regeringen
sin bedömning att riksdagens villkor för
stängning av den andra reaktorn i
Barsebäck före den 1 juli 2001 inte var
uppfyllda. Regeringen bedömde att
stängningen kan genomföras senast före
utgången av år 2003 när erforderliga
åtgärder fått genomslag. Riksdagen delade
regeringens bedömning (bet. 2000/01:NU3).
Denna bedömning kvarstod vid den
förnyade prövning som redovisades till
riksdagen i oktober 2001
(skr. 2001/02:22, bet. 2001/02:NU3).
Utskottet erinrade i detta sammanhang om
att det är riksdagen som skall pröva om
nämnda villkor är tillgodosedda inför ett
beslut att stänga den andra reaktorn i
Barsebäcksverket. En stängning får inte
medföra negativa effekter i fråga om
elpriset, tillgången på el för industrin,
effektbalansen eller miljön och klimatet.
Samtidigt underströk utskottet betydelsen
av att regeringen fortlöpande följer
förutsättningarna för att de villkor som
riksdagen ställt upp kan uppfyllas.
Det nuvarande energipolitiska programmet
Det energipolitiska ställningstagandet år
1997 innebar att riktlinjerna i 1991 års
energipolitiska beslut låg fast och att
de två kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck
skulle ställas av. Som tidigare nämnts
består 1997 års energipolitiska
överenskommelse av dels ett kortsiktigt,
dels ett mer långsiktigt program.
Den kortsiktiga delen av programmet
löper under femårsperioden 1998-2002 och
syftar till att ersätta bortfallet av
elproduktionen från Barsebäcks andra
reaktor. Enligt 1997 års beslut är ett
villkor för stängningen av den andra
reaktorn att bortfallet av elproduktion
kan kompenseras genom:
- en minskad användning av el för
uppvärmning av bostäder och lokaler,
- en ökad tillförsel av el och värme
från förnybara energikällor,
- ett effektivare utnyttjande av det
befintliga energisystemet och åtgärder
för att främja effektivare
energianvändning.
Genom det kortsiktiga programmet skulle
den årliga elanvändningen för uppvärmning
av bostäder minska med 1,5 TWh genom
konvertering till fjärrvärme och andra
bränslen. Samtidigt skulle el från
förnybara energikällor öka med 1,5 TWh
under programperioden. Totalt omfattar
programmet 3,1 miljarder kronor. Av dessa
avsattes 1,65 miljarder kronor till
minskad elanvändning i bostäder och
lokaler och 450 miljoner kronor för
effektivare energianvändning. För stöd
till ökad tillförsel av el från förnybara
energislag avsattes 1 miljard kronor.
De långsiktiga åtgärderna i dagens
energipolitiska program innehåller
satsningar på forskning och teknisk
utveckling inom energiområdet. Programmet
omfattar stöd till energiforskning,
forskning om energisystemet,
forskningssamarbete med länderna i
Östeuropa, stöd till utveckling av ny
energiteknik i företag och branscher,
stöd till introduktion av ny energiteknik
samt stöd till etanolproduktion från
skogsråvara. Programmet löper under en
sjuårsperiod, dvs. till och med år 2004,
och omfattar ca 5,6 miljarder kronor.
I december 2001 beslutade regeringen om
direktiv (dir. 2001:122) till en särskild
utredare med uppdrag att granska och
utvärdera insatserna inom 1997 års
långsiktiga energipolitiska program.
Uppdraget innefattar att analysera
behovet av förändringar, lämna förslag
till riktlinjer för det långsiktiga
energipolitiska programmet inför den
planeringsperiod som inleds år 2003 och
redovisa insatser som skall leda till en
långsiktigt hållbar energiförsörjning.
Uppdraget skall vara avslutat
i februari 2003. Det är regeringens
avsikt att återkomma med ett förslag år
2004 om utformningen av det långsiktiga
energipolitiska programmet inför en
fortsättning år 2005.
Genom 1997 års energipolitiska beslut
avsattes även 400 miljoner kronor till
Delegationen för energiförsörjningen i
Sydsverige (DESS) för åren 1998 och 1999.
Delegationen, vilken är en myndighet
under Näringsdepartementet, skall göra
särskilda insatser för el- och
värmeförsörjningen i Sydsverige. I detta
ingår att genomföra utredningar om
energisituationen i området, fatta beslut
om ekonomiskt stöd och ta egna initiativ
på området. Delegationens arbete pågår
fortfarande men skall slutredovisas i
december 2002.
I januari 1997 tillsatte regeringen en
delegation för ekologiskt hållbar
utveckling. Delegationen förberedde en
plattform för ett samlat arbete för
hållbar utveckling och lanserade det
lokala investeringsprogrammet för
ekologisk hållbarhet (LIP), som en del av
denna plattform. Inom ramen för
investeringsprogrammet kan kommunerna få
stöd för projekt som innefattas av det
energipolitiska programmet. För perioden
1998-2003 har 7,4 miljarder kronor
avsatts.
Allmänt om energipolitiken, m.m.
Avslag på propositionen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om avslag
på propositionen. Jämför reservation 1
(fp).
Motionen
Folkpartiet begär i motion 2001/02:N56
att riksdagen avslår den nu aktuella
propositionen om samverkan för en trygg,
effektiv och miljövänlig
energiförsörjning. Enligt Folkpartiet är
hela inriktningen på politiken felaktig
samtidigt som propositionen har uppenbara
brister. Dessa brister består bl.a. i att
propositionen på många ställen är otydlig
och att den innehåller få konkreta
förslag. Motionärerna menar att de
energipolitiska riktlinjer som antogs av
riksdagen år 1997, och som nu fullföljs
av de partier som står bakom
propositionen, både skadar Sverige som
industri- och miljönation och är
förödande för välståndet.
Särskilt allvarligt är den förtida
avvecklingen av kärnkraften, sägs det i
motionen. Avvecklingen innebär en
kapitalförstöring utan motstycke och
kommer att medföra välfärdsförluster.
Därtill skadas miljön och det blir
svårare för företag att utvecklas och att
därigenom skapa fler arbetstillfällen.
Motionärerna påpekar även att resultatet
av den förda politiken har blivit att
elpriserna stigit och att hela samhällets
energiförsörjning hotas vid stark kyla
eller vid avbrott i någon del av elnätet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar inte motionärernas
uppfattning att propositionen bör avslås.
Oavsett inställning i olika
energipolitiska frågor menar utskottet
att det inte finns skäl att avslå
propositionen i sin helhet. Utskottet
kommer i det följande att avsnittsvis
behandla de olika förslagen i
propositionen. Avslagsyrkandet på hela
propositionen i motion 2001/02:N56 (fp)
avvisas sålunda av utskottet.
Riktlinjer för energipolitiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör godkänna regeringens
förslag om riktlinjer för
energipolitiken och avslå berörda
motionsyrkanden. Enligt utskottet bör
den svenska energipolitikens mål även
fortsatt vara att på kort och lång sikt
trygga tillgången på el och annan
energi på villkor som är
konkurrenskraftiga med dem i omvärlden.
Energipolitiken skall skapa villkoren
för en effektiv och hållbar
energianvändning och en
kostnadseffektiv svensk
energiförsörjning med låg negativ
påverkan på hälsa, miljö och klimat
samt underlätta omställningen till ett
ekologiskt samhälle. Jämför
reservationerna 2 (m, fp), 3 (kd) och 4
(mp).
Propositionen
Inledning
I propositionens inledning redovisas i
ett avsnitt riktlinjerna för
energipolitiken enligt den
överenskommelse som träffats mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Centerpartiet. Avsnittet innefattar dels
energipolitikens mål, dels riktlinjer
beträffande kärnkraften, effektiva
energimarknader, en diversifierad
tillförsel, effektiv energianvändning,
energipolitiska insatser på klimatområdet
och energibeskattningen.
Energipolitikens mål
Enligt vad som anförs i propositionen
skall den svenska energipolitikens mål
vara att på kort och lång sikt trygga
tillgången på el och annan energi på
villkor som är konkurrenskraftiga med dem
i omvärlden. Energipolitiken skall skapa
villkor för en effektiv och hållbar
energianvändning och en kostnadseffektiv
svensk energiförsörjning med låg negativ
påverkan på hälsa, miljö och klimat.
Energipolitiken skall även underlätta
omställningen till ett ekologiskt
uthålligt samhälle. Härigenom skall en
god ekonomisk och social utveckling
främjas i hela landet.
Vidare skall energipolitiken bidra till
att stabila förutsättningar skapas för
ett konkurrenskraftigt näringsliv och
till en förnyelse och utveckling av den
svenska industrin. Energipolitiken skall
även bidra till ett breddat energi-,
miljö- och klimatsamarbete i
Östersjöregionen.
Den svenska elförsörjning skall tryggas
genom ett energisystem som baseras på
varaktiga, helst inhemska och förnybara,
energikällor samt en effektiv
energianvändning. Energin skall användas
så effektivt som möjligt med hänsyn tagen
till alla resurstillgångar. Det skall
ställas stränga krav på säkerhet och
omsorg om hälsa och miljö vid omvandling
och utveckling av all energiteknik.
Energipolitiken skall utformas under
beaktande av de svenska miljö- och
klimatmålen. Kärnkraften skall ersättas
med effektivisering av elanvändningen,
konvertering till förnybara energislag
samt miljömässigt acceptabel
elproduktionsteknik. Energiförsörjningen
skall i ökande utsträckning baseras på
förnybar energi. Användningen av fossila
bränslen bör hållas på en låg nivå.
Naturgasen är det fördelaktigaste fossila
bränslet och det befintliga naturgasnätet
bör utnyttjas. Nationalälvarna och de
övriga älvsträckor som riksdagen har
undantagit från utbyggnad skall även
fortsättningsvis skyddas.
Energipolitiken skall utformas så att
energimarknaderna ger en säker tillgång
på energi - el, värme, bränslen och
drivmedel - till rimliga priser. Det är
en viktig förutsättning för industrins
internationella konkurrenskraft och
hushållens ekonomi, sägs det i
propositionen. Industrins elanvändning
skall inte begränsas av annat än gällande
regler inom skatte- och
miljölagstiftningen.
På den gemensamma och internationella
marknaden är det av största vikt att
tillförsel av energi sker på lika villkor
och med klara och tydliga miljömål. En
avgörande del av energipolitiken är att
harmonisera regler, avgifter och skatter
så att energileverantörer oavsett land
kan konkurrera på lika villkor samtidigt
som energiförsörjningen bidrar till en
hållbar utveckling.
Kärnkraften
Enligt regeringen måste omställningen av
det svenska energisystemet ske på ett
ansvarsfullt och kontrollerat sätt och
med ett långsiktigt perspektiv. En bred
politisk enighet och en nära samverkan
mellan stat, kommuner och näringsliv är
en väsentlig förutsättning för en
framgångsrik energipolitik. I detta
sammanhang betonar regeringen särskilt
nödvändigheten av en aktiv dialog med
företrädare för industrin. Regeringen
avser därför att bjuda in företrädare för
kraftbranschen till överläggningar i
syfte att nå en överenskommelse om en
långsiktigt hållbar politik för
kärnkraftsavvecklingen och den fortsatta
omställningen av energisystemet.
Enligt regeringen är ett villkor för
stängningen av den andra reaktorn i
Barsebäck - i likhet med vad riksdagen
tidigare beslutat (bet. 1996/97:NU12) -
att bortfallet av elproduktion kan
kompenseras genom tillförsel av ny
elproduktion och minskad användning av
el. Enligt 1997 års energipolitiska
beslut skall resultaten av det energi
politiska programmet - vilket innehåller
åtgärder för att under en femårsperiod
stimulera användningen av förnybara
energislag och en minskad elanvändning -
utvärderas och tillsammans med
erfarenheterna från stängningen av
reaktorerna i Barsebäcksverket utgöra
underlag för kommande beslut om hur den
fortsatta omställningen av energisystemet
skall genomföras.
I propositionen framhålls att
regeringen anser att möjligheten att
träffa ett avtal liknande det som gjorts
i Tyskland mellan regeringen och
kraftindustrin bör prövas även i Sverige.
I Tyskland träffades i juni 2000 ett
avtal mellan regeringen och
kraftindustrin beträffande stängningen av
de tyska kärnkraftverken. Genom avtalet
fastställs en total elproduktionsram.
Ramen formuleras som en maximal
energimängd som kan produceras i de
befintliga reaktorerna under deras
eterstående livslängd. Parterna bedömer
att denna energimängd är tillräckligt
stor för att ersättande produktion skall
kunna fasas in i lämplig takt.
Produktionsvolymen kan relativt fritt
fördelas i tiden och mellan
kärnkraftverken. När den avtalade totala
produktionsvolymen är uppnådd skall
samtliga reaktorer vara utfasade. Avtalet
innehåller även åtaganden från båda
parter avseende den framtida
energiförsörjningen.
Detta initiativ, betonas det i
propositionen, innebär dock inte att
regeringen ändrar sin tidigare bedömning
att stängningen av den andra reaktorn i
Barsebäck kan genomföras senast före
utgången av år 2003. Överenskommelsen bör
enligt regeringen skapa gynnsamma
förutsättningar för en företagsekonomiskt
försvarbar fortsatt drift och successiv
stängning av kärnkraften, samtidigt som
annan miljövänlig elproduktion tas i
drift och elförsörjningen tryggas. En
sådan överenskommelse skulle kunna ha
betydande fördelar på den avreglerade
elmarknaden jämfört med en lagreglerad
avveckling av återstående reaktorer.
Detta ger möjlighet för alla parter att
samlas kring gemensamma långsiktiga
lösningar för att genomföra den
nödvändiga energiomställningen och
därigenom uppnå en hållbar tillväxt och
utveckling.
Effektiva energimarknader
Den svenska elmarknaden avreglerades år
1996 och ett öppnande av
naturgasmarknaden inleddes år 2000.
Avregleringarna av el- och
naturgasmarknaderna syftar till en ökad
valfrihet för konsumenter och ett
effektivare resursutnyttjande. I
propositionen anförs att en väl
fungerande konkurrens bidrar till en
dämpad prisutveckling, vilket är av stor
betydelse för den svenska industrins
konkurrenskraft och hushållens ekonomi.
Producenternas ansvar är att inom
regelverkets ram ansvara för
energiförsörjningen. Vidare framhålls att
aktiva och välinformerade konsumenter är
en förutsättning för fungerande
marknader. Konsumenterna har stor
möjlighet att påverka dels kostnaderna
för sin konsumtion av el och värme, dels
utvecklingen i stort genom att exempelvis
efterfråga energi med låg miljöpåverkan.
Regeringen framhåller även att åtgärder
skall vidtas för att underlätta för
konsumenterna att göra aktiva val. Den
icke konkurrensutsatta delen av marknaden
- näten - utgör en central infrastruktur.
Fortsatta åtgärder skall även vidtas för
att förbättra tillsynen och öka insynen
på såväl den konkurrensutsatta som den
icke konkurrensutsatta energimarknaden.
Strukturer och regler skall stödja
framväxten av en balanserad och
fungerande konkurrens.
Diversifierad tillförsel
En säker och trygg tillförsel av el och
annan energi på med omvärlden
konkurrenskraftiga villkor är ett av
målen för energipolitiken. En
diversifierad tillförsel är en viktig
förutsättning för att tillgång och priser
skall kunna utvecklas gynnsamt för
konsumenterna. För att energimarknaderna
skall utvecklas positivt är enligt
regeringen möjligheten till alternativa
val av energislag och uppvärmningsformer
avgörande.
Ramvillkoren på energimarknaderna bör
därför utformas så att goda
förutsättningar skapas för utveckling av
handel och investeringar i ny el- och
annan energiproduktion. Vidare anförs att
den långsiktiga försörjningstryggheten
kontinuerligt bör säkerställas genom
fortsatt reformering av
energimarknaderna. Även med ett ökat
inslag av handel skall Sverige i huvudsak
vara självförsörjande på el. Det är
regeringens mening att tillkommande behov
av ny energi skall mötas genom bl.a. en
ambitiös och kontrollerad tillförsel av
förnybar elproduktion, en reformering av
energiskattesystemet och ett effektivare
utnyttjande av infrastrukturen för
naturgas. I enlighet med de riktlinjer
som riksdagen antog år 1988 skall
investeringar i rörledningar och inköp av
gas ske efter strikt kommersiella
principer. Oavsett bränsle är
elproduktion i kombination med
fjärrvärmeproduktion en resurs- och
miljömässigt liksom samhällsekonomiskt
effektiv energiteknik. I propositionen
sägs att det är väsentligt att
energiinnehållet i de bränslen som
används nyttjas så effektivt som möjligt.
Vidare bör åtgärder vidtas under de
närmaste åren för att skapa
förutsättningar för att säkra behovet av
elförsörjning inför kommande decennier.
Därtill bör frågan om den långsiktiga
försörjningstryggheten i
energitillförseln och behovet av
diversifiering av tillförseln belysas
inför framtida ställningstaganden till
den fortsatta omställningen.
Effektivare energianvändning
Trots att det kontinuerligt sker en
effektivisering av samhällets
energianvändning fortsätter den totala
energianvändningen att öka, om än inte i
lika hög grad som produktiviteten, sägs
det i propositionen.
Energiomvandling kan innebära en
negativ påverkan på miljön, samtidigt som
det finns svårigheter att internalisera
kostnaden för denna påverkan fullt ut.
Enligt regeringen finns det därför skäl
att utforma statliga insatser för att
påverka såväl tillförsel som användning
av energi. Statliga insatser bör inriktas
på att påskynda teknikutvecklingen genom
t.ex. teknikupphandling, stöd till
marknadsintroduktion för ny teknik,
systemutveckling och utveckling av
certifieringssystem.
Information, utbildning och
kompetensutveckling är enligt regeringen
centralt för samtliga aktörer på
marknaden. Särskilt viktigt är att
konsumenter genom lättillgänglig, saklig
och transparent information ges möjlighet
att fatta rationella beslut om sin
energianvändning, sägs det i
propositionen. Vid utformning av
information, utbildningsverksamhet och
utveckling av ny teknik är det viktigt
att ha ett genusperspektiv för att
tillgodose såväl mäns som kvinnors behov.
Att den könsmässiga obalansen inom
tekniska yrken innebär att kompetens inte
tas till vara på ett effektivt sätt
framhålls. Vidare behövs en ökad kunskap
om kvinnors respektive mäns
konsumtionsmönster och preferenser då
energi konsumeras av såväl kvinnor som
män.
Energipolitiska insatser på klimatområdet
Utgångspunkten för de energipolitiska
klimatinsatserna skall följa de
riktlinjer som fastställdes av riksdagen
år 1997. Energipolitiken bör, med
utgångspunkt i 1997 års energipolitiska
beslut, bidra till att det
klimatpolitiska delmålet för perioden
2008-2012 uppnås och att en god grund
läggs för att det långsiktiga klimatmålet
till år 2050 kan uppnås samt möjliggöra
att detta kan ske parallellt med den
fortsatta omställningen av
energisystemet. Energipolitiken skall
utformas under beaktande av riksdagens
klimatmål. Klimatpolitiken skall
utvärderas åren 2004 och 2008. Dessa
utvärderingar har även betydelse för
energipolitiken, sägs det i
propositionen.
Riktlinjerna innebär bl.a. att en
begränsning av utsläppen av växthusgaser
bör karakteriseras av kostnadseffektiva
insatser såväl nationellt som
internationellt. Det innebär bl.a. att
nationella åtgärder inom energiområdet
från kostnads- och effektivitetssynpunkt
bör vägas mot insatser inom andra
sektorer. De svenska insatserna utformas
med hänsyn till svensk industri och dess
konkurrenskraft, sysselsättning, välfärd
och energiförsörjning.
Enligt regeringen är det internationella
perspektivet fortsatt centralt.
Samarbetet bör, förutom aktuella projekt
inom ramen för s.k. gemensamt
genomförande, även omfatta mekanismen för
en ren utveckling. Sverige bör enligt
regeringen ha en positiv inställning till
internationella initiativ såsom EG-
kommissionens förslag till direktiv om
ett system för handel med utsläppsrätter
inom EU samt ett försöksområde för de
flexibla mekanismerna i Östersjöregionen.
Förberedelser vidtas för att Sverige
skall kunna delta i ett system för handel
med utsläppsrätter. Flexibla mekanismer
kan minska åtgärdskostnaderna och därmed
minimeras effekterna på industrins
konkurrenskraft, välfärd, sysselsättning
och energiförsörjning samtidigt som de
utgör ett komplement till åtgärder som
vidtas på nationell nivå. I propositionen
påpekas att förslaget till långsiktigt
klimatmål till avgörande del är beroende
av internationellt samarbete och insatser
i alla länder.
Energibeskattningen
I propositionen anförs att
energibeskattningen skall ge goda
förutsättningar för den svenska
industrins, inklusive kraftindustrins,
internationella konkurrenskraft. Det
skall vara lönsamt att investera i varu-
och tjänsteproduktion i Sverige, och det
skall vara fördelaktigt att investera i
ekologisk energiteknik, bl.a.
elproduktion från förnybara energislag
och effektivare energianvändning.
Regeringen framhåller att beskattningen
bör ge drivkrafter för hushållning och
konvertering till förnybara energislag,
samtidigt som den inte skall påverka
industrins internationella
konkurrenskraft negativt.
Beskattningsreglerna bör främja el- och
värmeproduktion med förnybara energislag.
Därtill skall naturgasens miljöfördelar
jämfört med olja och kol beaktas.
Enligt regeringen är en reformering av
dagens energiskattesystem angelägen.
Skattenedsättningskommittén väntas
slutföra sitt arbete under år 2002. Mot
bakgrund av kommitténs förslag bör sedan
perspektivet vidgas till hela
energiskatteområdet.
I propositionen hänvisas till den
strategi för reformeringen av alternativa
styrmedel som system för handel med
utsläppsrätter för koldioxid, system med
elcertifikat och modeller med långsiktiga
avtal som redovisades i
budgetpropositionen för år 2001. I
strategin betonas att en reformering av
dagens energiskattesystem är en central
del av en grön skatteväxling.
Reformeringen skall bidra till en
effektivare energianvändning, gynna
användningen av biobränslen, ge
incitament för att minska företagens
miljöbelastning, säkerställa industrins
konkurrenskraft, skapa förutsättningar
för inhemsk produktion av el, förenkla
energiskattesystemet och ge det en stabil
grund. Reformeringen av
energiskattesystemet bör ske stegvis och
inrymma fler delkomponenter. I det
kommande energiskattesystemet bör enligt
regeringen beaktas att samtidig
produktion av värme och el - s.k.
kraftvärme - är miljö- och energimässigt
effektivt oavsett bränsle.
Motionerna
I motion 2001/02:N296 (s) anförs att
dagens energisystem inte uppfyller de
högt ställda kraven på en långsiktigt
uthållig, säker, miljömässigt god, för
samhället tillräcklig och en för svensk
industris konkurrenskraft prismässigt bra
energiförsörjning. Motionärerna menar
därför att en systematisk och målmedveten
omställning av det svenska energisystemet
måste genomföras. Det är viktigt att
omställningen, som redan till viss del
har påbörjats, sker på ett sådant sätt
att varken arbetstillfällena, den
elintensiva svenska basindustrins
konkurrensläge eller välfärden äventyras.
En grundläggande del i omställningen är
att den befintliga energin tas till vara
och används på ett mer effektivt sätt.
Omställningen förutsätter emellertid
framför allt omfattande satsningar på el-
och värmeproduktion baserad på förnybara
bränslen och förnybara energikällor och
på att användningen av mindre
energikrävande och mer miljöanpassad
teknik stimuleras, enligt vad som anförs
i motionen. Därtill framhålls att
forskning och utveckling av framtida
teknik för energiproduktion och
effektivare energianvändning är centralt
för möjligheten till en effektiv
energiomställning.
Moderata samlingspartiet anför i motion
2001/02:N53 att riksdagen bör avslå vad
regeringen förordar beträffande
riktlinjer för energipolitiken. De
energipolitiska mål som regeringen
föreslagit anser motionärerna är oklart
formulerade och otydliga, vilket gör dem
till intet förpliktande samtidigt som de
är nästintill omöjliga att utvärdera. I
stället föreslås att riksdagen antar
följande mål för energipolitiken:
- Energipolitiken skall främja en säker
och konkurrenskraftig el- och
energiförsörjning i hela Sverige.
- All energiproduktion skall klara högt
ställda miljö- och säkerhetskrav i
enlighet med den generella
miljöpolitiken.
Vidare krävs en bättre konkurrens för att
energimarknaden skall fungera, sägs det.
I motionen betonas att den politik som
regeringen för, vilken enligt
motionärerna präglas av detaljstyrning,
särbeskattning och subventioner, har lett
till sämre konkurrens på energimarknaden
än vad annars varit fallet. Effekterna av
detta har enligt motionärerna bl.a.
blivit högre el- och energipriser för
konsumenterna, högre utgifter över
statsbudgeten och ett generellt sämre
utnyttjande av samhällets resurser.
Samtidigt är marginalerna i den svenska
elförsörjningen små och i hög grad
beroende av väderförhållandena.
Motionärerna menar därför att det är
nödvändigt att energipolitiken, inte
minst vad gäller energiskattesystemet,
utformas så att det blir intressant att
investera i en utökad elproduktion.
Vad gäller energiskatterna anförs i
motionen att en förändring av hela det
nuvarande systemet är nödvändig. Bland
annat bör de särskilda produktionsskatter
och subventioner som utan närmare
miljöskäl försämrar energimarknadens
funktionssätt tas bort. Enligt vad som
anförs i motionen bör den vägledande
principen för energiskatterna vara att i
produktionsledet enbart ha miljöstyrande
skatter som har direkt koppling till
utsläpp av skadliga ämnen. De fiskala
skatterna bör tas ut i konsumentledet.
Motionärerna menar att med denna princip
som grund blir de fiskala skatterna
konkurrensneutrala, vilket skärper
konkurrensen mellan energislagen. Vidare
framhålls att regeringen, eftersom det
redan finns en gemensam elmarknad i
Norden, bör ta initiativ till
diskussioner med de övriga nordiska
länderna om en samordning av
energibeskattningen.
I motionen anförs att det varken finns
samhällekonomiska, miljömässiga eller
säkerhetsmässiga skäl till att politiskt
besluta om en förtida avveckling av
kärnkraften. Motionärerna menar att det
dr ett skäligt krav att regeringen för
riksdagen redovisar konsekvenserna av en
fortsatt förtida avveckling av
kärnkraften innan ytterligare
elproduktion tas ur drift. I en sådan
redovisning bör regeringen i synnerhet
redogöra för de samhällsekonomiska
effekterna, såsom kostnaden för en
minskad sysselsättning och effekterna på
miljön. Stängningen av Barsebäck 1 har
medfört stora kostnader för
skattebetalarna, lett till att miljön har
försämrats och till att befolkningen i
södra Sverige inte längre kan vara säkra
på att elförsörjningen skall fungera
under perioder av sträng kyla. I motionen
sägs att skattebetalarnas direkta
kostnader för stängningen av Barsebäck 1
- i form av direkta statliga
utbetalningar, minskade inbetalningar
från Vattenfall och minskade
skatteintäkter - uppgick till 8,3
miljarder kronor. Därtill kommer
kostnader om ca 9 miljarder kronor för
1997 års omställningsprogram som var
ämnat att möjliggöra en stängning av
Barsebäck 2 senast den 1 juli 2001.
Utöver dessa kostnader har stängningen av
Barsebäck 1 lett till att
kärnkraftverkets årliga produktion på 4
TWh miljövänlig el nu ersatts av
motsvarande mängd smutsig
kolkondenskraft, anförs det i motionen.
Motionärerna betonar att de motsätter
sig en fortsatt politiskt styrd
avveckling av kärnkraften. En stängning
av Barsebäck 2 leder till ökade direkta
kostnader för skattebetalarna samtidigt
som det får stora negativa
miljökonsekvenser. Miljöeffekterna av en
fortsatt avveckling av kärnkraften blir
mycket tydliga, sägs det. Sveriges
genomsnittliga utsläpp från
elproduktionen är i ett internationellt
perspektiv i dag mycket låga. En fortsatt
avveckling leder till ökade utsläpp av
bl.a. svaveldioxid, kväveoxid och
koldioxid.
Samtidigt får en fortsatt avveckling
stora konsekvenser för det svenska
näringsklimatet och sysselsättningen.
Inte minst kommer en fortsatt avveckling
att slå hårt mot den svenska
basindustrin, sägs det i motionen. Vid en
kraftig ökning av elpriset kommer
basindustrin i många orter inte bara att
få en försämrad konkurrenskraft, utan det
är även sannolikt att ett antal
elintensiva industrier då väljer att
lägga sin produktion i ett annat land
eller att helt lägga ner verksamheten.
Särskilt de regioner som redan i dag är
svaga kommer att drabbas hårt. Dessa
regioner och orter skulle med kraftigt
höjda elpriser drabbas av omfattande
nedläggningar med en minskad
sysselsättning som följd. I motionen
anförs att det är viktigt att värna
miljön och att den politik som förs
möjliggör en god sysselsättning och
välfärd i hela Sverige. Motionärerna vill
därför ta bort hindren för en fortsatt
och utvecklad användning av kärnenergi.
Riksdagsbeslutet om en förtida avveckling
av kärnkraften bör således rivas upp,
anser de.
Även i motion 2001/02:N315 (m) anförs
att det övergripande målet för
energipolitiken skall vara en säker och
konkurrenskraftig el- och
energiförsörjning. Motionärerna anser att
de särskilda produktionsskatterna och
subventionerna som utgör ett negativt
ingrepp i energimarknadens funktionssätt
bör tas bort. Vidare bör statens
engagemang och stöd begränsas till att
omfatta grundläggande energiforskning
samt utveckling och tillämpning av ny
energiteknik. Energipolitiken måste
anpassas till den avreglerade marknadens
villkor, sägs det i motionen. På en
reformerad och avreglerad energimarknad
går det inte att fortsätta med en
energipolitik som är grundad på
planeringsmål och omfattande statlig
styrning. Statens roll bör därför
inskränkas till att fastställa de
spelregler som skall gälla på marknaden i
allmänhet och i synnerhet vad gäller
miljö, säkerhet och beredskap. Utöver att
fastställa villkoren för marknadens
aktörer skall staten inte försöka styra
vilken teknik eller vilken
produktionsform som skall utvecklas.
Därtill måste riksdagsbeslutet om en
förtida avveckling av kärnkraften
upphävas. Motionärerna anser att såväl
principiella som rena sakskäl talar mot
en förtida avveckling.
Avvecklingsbeslutet leder till allvarliga
negativa konsekvenser för
samhällsekonomin, miljön och jobben.
Att beslutet om en förtida
kärnkraftsavveckling bör annulleras
anförs också i motion 2001/02:N51 (m).
Enligt motionären är en säker och stabil
tillgång till elenergi en förutsättning
för att medborgarna skall kunna leva ett
gott liv samt för att industrin i Sverige
skall kunna verka på goda villkor. Även
av miljöskäl borde kärnkraftverken drivas
så länge de klarar de högt ställda
säkerhetskraven som ställs av
statsmakterna.
I motion 2001/02:N328 (m) framhålls
gasolens fördelar, inte minst beträffande
de positiva miljöeffekter en ökad
användning av gasol kan medföra. Sverige
importerar i dag brännbart avfall, vilket
i många fall inte kan vara förenligt med
ett miljötänkande. Att Sverige allt mer
eldar med brännbart avfall som kommer
från andra länder beror på olika regler
för deponering och förbränning, sägs det
i motionen. Energiskatterna är inte
konsekventa och sätter konkurrenskraften
ur spel. Motionären menar därför att
energiskattesystemet inom EU borde
samordnas för att möjliggöra konkurrens
på lika villkor, vilket skulle göra att
gasolens fördelar mer kom till sin rätt.
Kristdemokraternas anser - enligt vad
som anförs i motion 2001/02:N55 - att
Sveriges energiförsörjning skall tryggas
genom en långsiktig och medveten
energipolitik med fasta spelregler, där
inhemska förnybara energikällor och
bränslen utgör en växande bas. Negativ
påverkan på hälsa, klimat och miljö måste
minimeras. Stora satsningar måste göras
på energiforskning och energiteknisk
utveckling. Den svenska kärnkraften skall
fasas ut ur energisystemet i takt med att
den ersätts med förnybar energi. Vidare
bör olika förnybara energikällor stödjas.
Motionärerna menar att Sverige är i
behov av ett nytt energiskattesystem där
skatter och miljöavgifter utformas med
hänsyn till förhållandena i omvärlden för
att inte välfärden, sysselsättningen
eller näringslivets konkurrenskraft skall
drabbas. Det nya energiskattesystemet
måste vara långsiktigt och utformas så
att miljöbelastningen minimeras samtidigt
som det säkerställer tillgången till
energi till rimliga priser och som är
framställd under trygga och säkra
förhållanden.
En fri elmarknad som leder till ökad
konkurrens och därmed till lägre
elpriser, förespråkas i motionen.
Samtidigt kan låga elpriser få som följd
att intresset för energisparande åtgärder
minskar. Motionärerna menar därför att
det är viktigt med medvetna konsumenter
som ges möjlighet välja energi och el som
är producerad med mer miljövänlig teknik,
för att därigenom driva utvecklingen
framåt. Vidare framhålls i motionen
vikten av en ökad internationell handel
med energi.
Härutöver sägs det att svenskproducerad
el har goda förutsättningar att
konkurrera på en gemensam europeisk
marknad, inte minst om en gemensam
koldioxidavgift införs i EU. Motionärerna
menar att koldioxidavgiften är en viktig
fråga, både för miljön och för en rättvis
konkurrens för näringslivet, och
framhåller att regeringen aktivt skall
driva denna fråga i EU.
När det gäller kärnkraftens framtid är
motionärerna positiva till regeringens
avsikt att låta producenterna delta i
planeringen av avvecklingen. Emellertid
ser motionärerna det som ett hot mot det
svenska näringslivets konkurrenskraft att
stänga ute konsumenterna i form av
näringslivet och hushållen från dessa
diskussioner. Det gäller inte minst den
svenska energiintensiva basindustrin.
Vidare framhålles att det i propositionen
saknas uppgifter bl.a. om en tidsplan, om
vilka energislag som skall ersätta
kärnkraften och om kostnader och
konsekvenser för miljön. De totala
effekterna av en sådan överenskommelse
som regeringen beskriver går därför inte
att bedöma, menar de. Av denna anledning
bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att
återkomma med en fullständig redovisning
av effekterna av en sådan överenskommelse
så att riksdagen kan ta ställning till en
avveckling av kärnkraften, sägs det i
motionen.
Motionärerna motsätter sig en
omställning av energisystemet som innebär
att kärnkraften ersätts med fossilt
bränsle. Det är därför ytterst angeläget
att regeringen och dess stödpartier
snarast redovisar vilka energislag de
bedömer skall ersätta kärnkraften. En
effekt av stängningen av Barsebäcks
första reaktor blev en ökad import av
kolkraft, med ökade utsläpp som följd.
Riksdagen bör därför kräva att regeringen
i beslutsunderlaget för en bedömning av
en stängning av Barsebäck 2 skall
redovisa miljökonsekvenser och de
kostnader en stängning medför, sägs det i
motionen.
Därtill framhåller motionärerna att en
trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning kräver att bristerna i
effektbalansen snarast åtgärdas.
Propositionen innehåller inga konkreta
förslag till åtgärder på detta område,
sägs det i motionen. Motionärerna menar
att ansvariga myndigheter tillsammans med
elbranschen måste arbeta för en
fungerande effektmarknad. Samtidigt
behövs det en långsiktig lösning.
Beträffande energieffektivisering påpekas
i motionen att regeringen i propositionen
enbart för ett allmänt resonemang. Ett
tydligt och mätbart mål för detta arbete
saknas. Motionärerna betonar att det är
viktigt att ett mål för arbetet med
energieffektivisering fastställs. Vidare
anförs i motionen att propositionen inte
behandlar transportsektorn. Enligt
motionärerna finns det ett behov av en
översyn av de skatter och avgifter som
belastar relativt rena drivmedel och som
därigenom innebär en konkurrensnackdel. I
detta borde även planer ingå för hur
Sverige skall klara EU:s mål för icke-
fossila drivmedel.
Kristdemokraterna anför i motion
2001/02:K426 att det krävs en ökad
samordning av energipolitiken inom EU.
Europa är på väg mot en gemensam
energimarknad, vilket gör att det även
behövs gemensamma spelregler. Gemensamma
åtgärder krävs inte minst för en bättre
energihushållning beträffande
transporter, bostäder och industri.
Vidare anförs att de nationella
subventionerna till miljövänlig energi
bör samordnas för att inte bli
motstridiga. Även ett utökat europeiskt
forskningssamarbete framhålles som
betydelsefullt, bl.a. beträffande
förnybara energikällor. I motionen
påpekas också att inrättandet av en
gemensam myndighet som kan ta ett
övergripande ansvar för att driva
utvecklingen på energiområdet framåt är
en möjlighet.
Också i motion 2001/02:N371 (kd)
framhålls att den svenska
energiförsörjningen skall tryggas genom
en långsiktig och medveten energipolitik
med fasta spelregler, där inhemska
förnybara energikällor och bränslen utgör
en växande bas. Vidare anförs att det
krävs stora satsningar på energiforskning
och energiteknisk utveckling för att
kunna nå målet om ett ekologiskt
uthålligt energisystem utan drastiska
prisförändringar, elbrist eller andra
betydande påfrestningar på välfärden och
sysselsättningen.
Vidare sägs i motionen att EU:s
medlemsländer på en gemensam
energimarknad tillsammans bör främja
övergången till förnybar
energiproduktion. Det kan ske t.ex. genom
att existerande lagstiftningshinder
undanröjs, genom att förnybar
energiproduktion ges ett särskilt
undantag från alla konsumtionsavgifter
och energi- eller klimatskatter inom hela
EU och genom stimulansåtgärder som
uppmuntrar till investeringar i
effektivare kraftverk.
I motion 2001/02:U268 (c) begärs ett
tillkännagivande om att samarbetet inom
den nordliga dimensionens ram om ny
energiteknik, förnyelsebara energikällor
och effektivare energianvändning är
viktigt. Detta samarbete krävs inte minst
med hänsyn till att klimatförhållanden,
naturresurser och näringslivsstruktur
innebär att regionen kommer att förbli
såväl en stor konsument som en stor
exportör av energi, sägs det i motionen.
I motion 2001/02:N56 framhäver
Folkpartiet att den politiska styrningen
av energiproduktionen måste förändras.
Motionärerna menar att valet av
produktionsform inte skall träffas genom
politiska beslut, utan att
energipolitiken bäst främjas genom en fri
produktion. Statsmakternas roll skall
vara dels att fastställa krav beträffande
hälsa, säkerhet och miljö samt att
kontrollera att kraven följs, dels att
främja forskning och utveckling på
området. Däremot skall statsmakterna inte
förbjuda någon specifik produktionsteknik
om den uppfyller ställda miljö- och
säkerhetskrav, anförs det i motionen.
Alla typer av produktionsanläggningar för
energi skall således tillåtas förutsatt
att de uppfyller generella krav på hälsa,
miljö och säkerhet.
Motionärerna delar inte regeringens
bedömning beträffande kärnkraftens
avveckling, utan anser att kärnkraften
bör utnyttjas under hela den tekniska och
ekonomiska livslängd som är möjlig.
Vidare motsätter sig motionärerna en
stängning av Barsebäcks andra reaktor. I
sammanhanget framhålls att det saknas en
redovisning från regeringen av
kostnaderna för en stängning av denna
reaktor. En förtida avveckling av
kärnkraften skulle leda dels till
allvarliga konsekvenser för miljön genom
en ökad användning av fossila bränslen,
dels till en mindre trygg elförsörjning.
Motionärerna understryker att de inte
vill utesluta en framtida utbyggnad av
kärnkraften. Beträffande den modell
regeringen redovisar i propositionen för
hur övriga kärnkraftsreaktorer skall
avvecklas sägs det i motionen att
modellen inte kan betraktas som en
brukbar valmöjlighet då Sverige i dag
saknar realistiska alternativ till
kärnkraften. Samtidigt påpekas att det
finns vissa oklarheter kring modellen,
bl.a. om vem som har ansvaret för att
nödvändiga investeringar kan göras fram
till tidpunkten för avstängningen.
I motionen påpekas även att det s.k.
omställningsprogram som ingick i 1997 års
energipolitiska uppgörelse är att
betrakta som ett misslyckande. Enligt
motionärerna har de medel som programmet
innefattar i huvudsak använts till
avstängningen av en reaktor i Barsebäck
samtidigt som Sverige tvingas importera
fossilproducerad el från andra länder.
Vidare framhålls i motionen att de
koldioxidutsläpp som genereras vid
elproduktion i utländska kolkraftverk och
importeras till Sverige osynliggörs i
statistiken. Därför bör regeringen tillse
att beräkningsmetoderna ändras så att
även dessa utsläpp synliggörs.
Den målformulering som presenteras i
propositionen har enligt vad Miljöpartiet
anför i motion 2001/02:N58 en alltför
kortsiktig och snäv utgångspunkt.
Energipolitikens mål bör i stället vara
att inom ramen för en ekologiskt
bärkraftig utveckling på kort och lång
sikt skapa förutsättningar för att förse
landet med förnybar energi på ett sätt
som bl.a. medför att näringslivet ges
konkurrenskraftiga villkor och hushållen
får rimliga totalkostnader. I motionen
betonas att det är viktigt att
energiförbrukningen anpassas till de
livsuppehållande ekosystemens
förutsättningar. Vidare anförs att varje
energislag långsiktigt skall bära sina
egna samhällskostnader, även risk- och
miljökostnader. Endast genom att anpassa
energisystemet till vad som är
långsiktigt ekologiskt hållbart skapas
förutsättningar i Sverige för såväl en
robust ekonomisk utveckling som en god
social utveckling, enligt motionärerna.
I motionen framhålls även behovet av en
tidtabell för avvecklingen av kärnkraften
i Sverige. För att skapa en trovärdig och
verkningsfull energipolitik behövs
konkreta mål och tidtabeller.
Motionärerna menar därför att år 2010
skall återinföras som slutår för
kärnkraftsavvecklingen samtidigt som en
tidtabell för avställningen skall
upprättas. Folkomröstningens resultat
måste respekteras och i avsaknad av ett
slutår för kärnkraften ökar osäkerheten
bland olika aktörer, sägs det i motionen.
Motionärerna menar även att målen för
Statens energimyndighet bör tydliggöras
beträffande att myndigheten skall verka
för en kärnkraftsavveckling. I motionen
anförs att regeringen bör återkomma med
förslag med innebörden att en
huvuduppgift för Energimyndigheten är att
verka för en avveckling av kärnkraft till
år 2010.
Den modell för kärnkraftens avveckling
som regeringen redovisar i propositionen
anser motionärerna är otydlig. Dessutom
framhålls att den överenskommelse som
träffats i Tyskland har allvarliga
brister. Det gäller bl.a. livslängden för
reaktorerna, möjligheten att sälja
produktionsrättigheter och att
överenskommelsen inte är bindande.
Därtill kan överenskommelsen försvåra för
regeringen att skärpa säkerhetskraven,
höja försäkringskraven eller kräva att
kärnkraften bär en större del av sina
miljökostnader.
Motionärernas bedömning är att
kärnkraften i princip avvecklar sig själv
om kärnkraftsproducenterna åläggs att
betala fulla risk- och miljökostnader,
vilket det nuvarande systemet inte
innebär.
För den fortsatta avvecklingen skall
ekonomiska styrmedel användas. Detta
skall ske genom förändringar i
atomansvarighetslagen och en successiv
ökning av ansvarighetsgränsen så att
riskkostnaderna överförs på
reaktorägarna. Syftet är att kärnkraften
fullt ut skall bära kostnaderna för de
risker en kärnkraftsolycka kan medföra.
Därtill skall produktionsskatten på
kärnkraftsel höjas. Syftet med en sådan
höjning är att internalisera de
miljöeffekter och risker som finns i
olika delar av produktionskedjan.
I motionen framläggs vidare förslag på
hur skadeståndsansvaret vid en
reaktorolycka stegvis bör utformas. För
det första bör ett obegränsat och strikt
skadeståndsansvar för skador på tredje
man vid en reaktorolycka införas i
producentledet. För det andra bör en
lagändring genomföras som innebär att
kärnkraftsföretagen i Sverige ömsesidigt
svarar för varandras olyckor. För det
tredje bör regeringen ta initiativ till
bilaterala avtal om riskdelning.
Beträffande Barsebäcks andra reaktor
anförs i motionen att den uppgörelse som
träffades år 1997 är otydlig. Den
osäkerhet som råder hämmar såväl
effektiviseringen av elförbrukning som
nyproduktion av förnybar el. Motionärerna
menar därför att villkoren behöver
förtydligas, och de förespråkar att
riksdagen bör tydliggöra att Barsebäcks
andra reaktor skall stängas under
innevarande år.
En förutsättning för effektiva
energimarknader är enligt vad som anförs
i motionen att olika energislag bär sina
fulla risk- och miljökostnader. Då det
finns brister i miljökostnadstäckningen
motiverar det kompenserande åtgärder från
samhällets sida. Därtill finns olika
hinder som orsakats av marknadens
aktörer, t.ex. olika sorters produktion
och nätverksamhet, vilka uppstått på
grund av att elmarknaden domineras av ett
fåtal aktörer som är verksamma inom olika
led i värdekedjan. Dessa hinder har
enligt motionärerna uppmärksammats för
lite och det behövs kraftiga motåtgärder
för att reducera dem. Vidare anförs att
det finns en oroande koncentration av
elproduktionen inom EU.
I motionen betonas även vikten av
konkreta mål och tydliga tidtabeller för
energipolitiken. Motionärerna menar att
ett mål bör fastställas för Sveriges
energiförbrukning. Det går inte bara att
följa energiförbrukningens utveckling
utan man bör påverka den genom olika
åtgärder och strategier för att uppnå
förbrukningsmålen, sägs det i motionen.
I motion 2001/02:U348 (mp) framhävs att
energiförsörjningen och övergången till
förnybara bränslen är en viktig fråga där
EU måste få enskilda medlemsländer att
minska sitt beroende av både fossila
bränslen och kärnkraft. Motionärerna
betonar att EU bör försöka få de länder
som vill bygga ut kärnkraften att ändra
inställning.
Vissa kompletterande uppgifter
Energi är inget gemensamt politikområde i
EU, och EG-fördraget har inte något
specifikt avsnitt som behandlar energi.
De gemensamma åtgärder som finns på
energiområdet har framför allt utvecklats
inom ramen för den inre marknaden och som
en del av gemenskapens miljöpolitik.
Utifrån dessa rättsliga grunder har ett
stort antal lagstiftningsförslag som
syftar till en ökad integration och
gemensamma spelregler inom den europeiska
energimarknaden processats och antagits
inom gemenskapen. EG-kommissionen har i
två vitböcker satt upp långsiktiga mål
för EU:s energipolitik: Vitbok om
energipolitik inom den europeiska unionen
(KOM/95/682) och Meddelande om en energi
för framtiden: förnybara energikällor -
vitbok för en gemenskapsstrategi och
handlingsplan (KOM/1997/599). En grönbok
om en europeisk strategi för trygg
energiförsörjning (KOM/2000/709) har även
lagts fram av kommissionen liksom en
handlingsplan för ökad energieffektivitet
(KOM/2000/247).
År 1996 antogs ett direktiv (96/92/EG)
om en inre marknad för el. Direktivet
innehåller gemensamma regler för
investeringar och handel med el. Ett
direktiv (98/30/EG) om en inre marknad
för naturgas antogs i maj 1998. I
september 2001 togs beslut om ett
direktiv (2001/77/EG) om främjande av el
från förnybara energikällor på den inre
marknaden för el. I direktivet anges det
indikativa målet att elproduktionen från
förnybara energikällor i gemenskapen som
helhet skall uppgå till 22 % år 2010.
Under år 2002 väntas vidare antagande av
ett förslag till direktiv rörande
byggnaders energiprestanda
(KOM/2001/226).
Som nämns i propositionen framlade EG-
kommissionen i oktober 2001 ett förslag
till direktiv (KOM/2001/581) om handel
med utsläppsrätter för växthusgaser inom
EU. I förslaget ställs krav på att
energiintensiv industri och kraft- och
värmeproducenter från och med år 2005
skall inneha tillstånd för att släppa ut
växthusgaser.
Inom EU har även ett arbete bedrivits
under närmare tio års tid i syfte att få
till stånd gemensamma bestämmelser på
energiskatteområdet. År 1992 lade EG-
kommissionen fram ett förslag om en
gemensam energi- och koldioxidskatt,
vilket dock inte antagits. Inför
förverkligandet av den inre marknaden
lyckades medlemsstaterna enas om ett
direktiv som reglerar beskattningen av
mineraloljor. För övriga energislag, dvs.
främst el, kol och naturgas, finns dock
ingen gemensam reglering. Kommissionen
föreslog år 1997 ett nytt
energiskattedirektiv som täcker samtliga
energiprodukter. Förslaget har därefter
diskuterats inom EU, utan att enighet har
kunnat nås.
Den svenska regeringens ståndpunkt är
att det inom det nuvarande fördraget
finns en god grund för utökat samarbete
på energiområdet. Bland annat har
framhållits att ett ökat samarbete bör
syfta till en samsyn på hur varje
medlemsstat skall bidra till att uppnå
målen för energipolitiken i gemenskapen,
dvs. försörjningstryggheten,
konkurrenskraften och skyddet för miljön.
Sverige har dock avvisat att
energiområdet blir ett särskilt
politikområde, eftersom detta
kännetecknas av nationella politiska
beslut och intressen.
Sveriges arbete inom den nordliga
dimensionen på energiområdet tar sig
främst uttryck genom energisamarbetet
inom ramen för Nordiska ministerrådet.
Hösten 1999 hölls i Helsingfors det andra
gemensamma mötet mellan Östersjöländernas
energiministrar där även EG-kommissionen
deltog. Vid mötet formaliserades ett
energisamarbete runt Östersjön, BASREC
(Baltic Sea Region Energy Co-operation)
genom att en särskild arbetsgrupp
tillsattes och ett sekretariat
etablerades som en del av
Östersjöstaternas rådssekretariat i
Stockholm. Många aktiviteter som finns i
handlingsplanen för energi i den nordliga
dimensionen genomförs inom ramen för
BASREC. Bland annat har fyra ad hoc-
grupper inrättats på områdena
energieffektivisering, klimat, el och
gas. Därtill har under år 2002 en
särskild arbetsgrupp inrättats för att
analysera vilka projekt av regionalt
intresse som bör prioriteras på
bioenergiområdet. Vid den
energiministerkonferens som planeras till
november 2002 kommer riktlinjer för det
fortsatta samarbetet att antas.
Beträffande energibeskattningen kan
nämnas att Nordiska ministerrådet år
2000, i samband med behandlingen av en
rekommendation från Nordiska rådet
angående genomförande av nordiska
miljöräkenskaper för energi och
harmoniserade miljöskatter på el
(36/1998/nord), uttryckte sin uppfattning
att harmoniserade miljöskatter på
elproduktion inte är realistiska som en
ensidig nordisk åtgärd utan att frågan
bör lösas på ett europeiskt plan.
I mars 2002 beslöt riksdagen att
godkänna regeringens förslag om att
Sverige tillsammans med EU:s övriga
medlemsländer skall ratificera
Kyotoprotokollet (prop. 2001/02:55, bet.
2001/02:MJU10). Den bedömning som
regeringen redovisade i den aktuella
propositionen var att energipolitiken,
med utgångspunkt från 1997 års
energipolitiska beslut, skall bidra till
att delmålet för perioden 2008-2012
uppnås och att en god grund läggs för att
det långsiktiga klimatmålet år 2050 kan
uppnås samt möjliggöra att detta kan ske
parallellt med den fortsatta
omställningen av energisystemet.
Miljö- och jordbruksutskottet
tillstyrkte i nämnda betänkande även vad
regeringen förordade om mål för den
svenska klimatpolitiken. Regeringens
förslag innebar att de svenska utsläppen
av växthusgaser som ett medelvärde för
perioden 2008-2012 skall vara minst 4 %
lägre än utsläppen år 1990. Utsläppen
skall räknas som koldioxidekvivalenter
och omfatta de sex växthusgaserna enligt
Kyotoprotokollets och IPPC:s
(Intergovernmental Panel of Climate
Change) definition.
Beträffande den svenska
utsläppsstatistiken kan nämnas att den
bygger på den internationellt vedertagna
princip som återspeglas i bl.a.
klimatkonventionen och Kyotoprotokollet.
IPCC:s riktlinjer för växthusgasstatistik
antogs av klimatkonventionens tredje
partsmöte. Den underliggande principen i
dessa riktlinjer är att utsläppen av
växthusgaser skall fördelas till den part
där utsläppen uppstår. I princip samtliga
parter i klimatkonventionen redovisar med
jämna mellanrum i sina klimatrapporter
till konventionen de utsläpp av
växthusgaser som uppstår inom det egna
landets gränser.
Regeringen tillsatte i juli 2001 en
delegation (dir. 2001:56) med
parlamentarisk sammansättning i syfte att
utarbeta ett förslag till ett svenskt
system och ett regelverk för
Kyotoprotokollets flexibla mekanismer,
dvs. handel med utsläppsrätter samt de
två projektbaserade mekanismerna om
gemensamt genomförande och om ren
utveckling. En lägesbeskrivning av
arbetet i syfte att ge underlag för
regeringens arbete och ställningstaganden
lämnades i december 2001. Regelverket
skall tas fram med sikte på att kvotplikt
skall träda i kraft tidigast år 2003 och
senast år 2005. Förslaget skall lämnas
till regeringen senast den 31 december
2002.
I propositionen om ändringar i
atomansvarighetslagen (prop. 2000/01:43)
uttalade regeringen att det ekonomiska
ansvaret för atomskador i första hand bör
bäras av kärnkraftsindustrin och att
anläggningsinnehavare borde åläggas ett
obegränsat ansvar. Propositionen
behandlades av lagutskottet (bet.
2001/02:LU7). Ett obegränsat ansvar är
emellertid inte förenligt med Sveriges
åtaganden enligt 1960 års Pariskonvention
om skadeståndsansvar på atomenergins
område. Konventionen är dock föremål för
revidering, vilken kommer att resultera i
att det blir möjligt för
konventionsstaterna att införa ett
obegränsat ansvar. Regeringen meddelade i
nämnda proposition sin avsikt att ge en
särskild utredare i uppdrag att föreslå
hur ett obegränsat ansvar bör genomföras
i atomansvarighetslagen och att kartlägga
såväl vilka försäkringslösningar som
vilka säkerheter eller garantier som
finns att tillgå, t.ex. riskdelning,
bankgarantier och riskobligationer.
Enligt inhämtade uppgifter kommer
direktiv för den särskilda utredningen
att kunna bli antagna tidigast under
andra halvåret 2002.
I budgetpropositionen för år 2002
(prop. 2001/02:1, volym 1, s. 201)
aviserades en skattestrategi för alterna
tiva drivmedel. Strategin innefattar att
skattelättnader ges i form av dels en
energi- och koldioxidskattebefrielse för
pilotprojektsdispenser i enskilda fall,
dels en generell koldioxidskattebefrielse
för koldioxidneutrala drivmedel med stöd
av ett s.k. 8.4-beslut. Strategin skall
börja tillämpas år 2003. Arbete med
notifiering och anmälan till EU av
åtgärderna pågår för närvarande.
EG-kommissionen beslöt i november 2001
om ett förslag till direktiv om
främjandet av användningen av
biodrivmedel för transporter som bl.a.
innebär att den totala andelen
biodrivmedel skall utgöra 5,75 % av
försålda drivmedel år 2010. Beredningen
av dessa förslag pågår.
I den tidigare nämnda propositionen om
Sveriges klimatstrategi (prop.
2001/02:55) anges att regeringen, med
beaktande av kommande beslut inom EU
avseende biodrivmedel, avser återkomma
med förslag till nationellt mål för
vidare introduktion av alternativa
drivmedel. Enligt regeringens bedömning
är en viktig åtgärd för att begränsa
trafiksektorns klimatpåverkan en politik
som främjar introduktion och ökad
användning av alternativa drivmedel. Vid
behandlingen av propositionen i februari
2002 anslöt sig miljö- och
jordbruksutskottet (bet. 2001/02:MJU10)
till regeringens bedömning.
Finska riksdagen (Eduskunta) har i
dagarna godkänt ett principbeslut som
ansvarigt statsråd fattade i januari 2002
om ett femte kärnkraftverk. I Finland är
fyra kärnkraftverk i drift. Beslutet
innebär att den projektansvarige,
Industrins Kraft AB (TVO), kan fortgå med
förberedelserna inför byggandet av en
kärnkraftsanläggning. Principbeslutet
gäller i fem år och om TVO under denna
tid inte lämnat in en ansökan i enlighet
med kärnenergilagen om tillstånd att få
uppföra en anläggning, förfaller
beslutet.
I energipropositionen (prop.
2001/02:143 s. 18) påpekas att frågan om
den långsiktiga försörjningstryggheten i
energitillförseln och behovet av
diversifiering av tillförseln bör belysas
inför framtida ställningstaganden till
den fortsatta omställningen. Enligt
uppgifter som utskottet inhämtat pågår
beredningen av direktiv för en sådan
översyn inom Regeringskansliet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill redan inledningsvis
framhålla sitt stöd för den
vverenskommelse beträffande
energipolitiken som träffats mellan
företrädare för Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Centerpartiet och som
redogörs för i propositionen. Denna
överenskommelse innebär enligt utskottets
mening ett ytterligare steg framåt i
arbetet för en trygg, effektiv och
miljövänlig svensk energiförsörjning och
är en bekräftelse på att de
energipolitiska riktlinjerna i 1997 års
uppgörelse ligger fast. Det sagda innebär
även att utskottet inte delar de
uppfattningar som framförs i motionerna
2001/02:N53 (m), 2001/02:N55 (kd),
2001/02:N56 (fp) och 2001/02:N58 (mp)
beträffande energipolitikens riktlinjer
och mål.
Som anges i propositionen bör den
svenska energipolitikens mål även
fortsatt vara att på kort och lång sikt
trygga tillgången på el och annan energi
på villkor som är konkurrenskraftiga med
dem som gäller i omvärlden i övrigt.
Energipolitiken skall skapa villkoren för
en effektiv och hållbar energianvändning
och en kostnadseffektiv svensk
energiförsörjning med låg negativ
påverkan på hälsa, miljö och klimat samt
underlätta omställningen till ett
ekologiskt samhälle. Därtill skall
energipolitiken bidra till att skapa
stabila förutsättningar för ett
konkurrenskraftigt näringsliv och en
förnyelse och utveckling av den svenska
industrin. Energipolitiken skall även
främja ett breddat energi-, miljö- och
klimatsamarbete i Östersjöregionen.
Landets elförsörjning skall tryggas
genom ett energisystem som grundas på
varaktiga, helst inhemska och förnybara,
energikällor samt en effektiv
energianvändning. Kärnkraften skall
ersättas med effektivisering av
elanvändningen, konvertering till
förnybara energislag samt miljömässigt
acceptabel elproduktionsteknik. I ökande
utsträckning skall energiförsörjningen
baseras på förnybara energikällor.
Användningen av fossila bränslen skall
hållas på en låg nivå.
I likhet med regeringen och i enlighet
med tidigare riksdagsbeslut menar
utskottet att Barsebäck 2 skall stängas,
men först när riksdagens villkor är
uppfyllda. Det innebär bl.a. att
bortfallet av elproduktion skall
kompenseras genom tillförsel av ny
elproduktion och minskad användning av
el. Vid riksdagens senaste prövning i
frågan instämde utskottet (bet.
2001/02:NU3) i regeringens bedömning att
villkoren för en stängning då inte var
tillgodosedda men att detta blir fallet
senast före utgången av år 2003.
Samtidigt vill utskottet åter erinra om
att det är riksdagen som skall pröva om
villkoren är tillgodosedda inför ett
beslut att stänga Barsebäcks andra
reaktor.
När det gäller den fortsatta
avställningen anser regeringen som nämnts
att Sverige bör, i likhet med vad som
gjorts i Tyskland, pröva möjligheten att
genom avtal med kraftindustrin reglera
den fortsatta kärnkraftsavvecklingen.
Regeringen menar därför att en dialog med
industrin bör initieras. Det är
utskottets uppfattning att omställningen
av det svenska energisystemet måste ske
på ett ansvarsfullt och kontrollerat
sätt. Utskottet är därför positivt till
regeringens inriktning. Genom att
kraftindustrin involveras i processen kan
en långsiktighet och trovärdighet skapas
som är till gagn för den fortsatta
omställningen av energisystemet. I
sammanhanget vill utskottet understryka
att ett initiativ med den inriktning som
regeringen framlagt inte innebär något
avsteg från bedömningen att Barsebäck 2
stängs före utgången av år 2003.
I motioner från Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Folkpartiet och Miljöpartiet har kritik
framförts mot det förda
omställningsarbetet och vad som förordas
i propositionen beträffande kärnkraftens
avveckling. Utskottet vill mot detta
påminna om att utskottet tidigare
framhållit (bet. 2000/01:NU3) att
samtidigt som det är av vikt att
avvecklingen av kärnkraften inleds är det
betydelsefullt att omställningen och
utvecklingen av energisystemet sker under
tillräckligt lång tid så att inte problem
uppstår för sysselsättning, välfärd,
konkurrenskraft och miljö. Utskottet vill
erinra om att år 2010, i enlighet med
1997 års energipolitiska överenskommelse,
inte längre gäller som s.k. slutår för
kärnkraften. Att, som förordas i motion
2001/02:N58 (mp), återinföra år 2010 som
slutår är enligt utskottets mening inte
aktuellt. Utskottet finner därav heller
inget skäl för ett förtydligande
beträffande Statens energimyndighets roll
i enlighet med vad som begärs i
nyssnämnda motion. Även den
marknadsekonomiska lösning för
kärnkraftens avveckling som Miljöpartiet
förespråkar har tidigare avvisats av
utskottet (bet. 2001/02:NU3) med
motiveringen att den med stor sannolikhet
skulle medföra svåra kostnadsproblem för
den svenska industrin och nästintill
utslagning av den elintensiva industrin.
I flera motioner har det argumenterats
för hur Sverige skall agera när det
gäller samarbetet inom EU. Utskottet är
av den uppfattningen, vilken regeringen
även gett uttryck för i propositionen,
att Sverige skall ha en positiv
inställning till olika internationella
initiativ som t.ex. EG-kommissionens
förslag till direktiv om handel med
utsläppsrätter inom EU och ett
försöksområde med flexibla mekanismer i
Östersjöregionen. Sverige driver även
aktivt frågan om en gemensam
energibeskattning inom EU. Det är
utskottets uppfattning att det i det
nuvarande fördraget finns en god grund
för att utöka samarbetet inom EU på
energiområdet. Ett ökat samarbete bör
syfta till en samsyn på hur varje
medlemsstat skall bidra till att uppnå
målen för energipolitiken i gemenskapen,
dvs. försörjningstrygghet,
konkurrenskraft och skyddet för miljön.
Samtidigt bör framhållas att
energiområdet inte bör bli ett gemensamt
politikområde då det kännetecknas av
känsliga nationella politiska beslut och
intressen. Även inom ramen för den
nordliga dimensionen arbetar Sverige, som
tidigare redovisats, aktivt.
När det gäller vad som anförs i motion
2001/02:N56 (fp) om redovisning av
utsläppen av koldioxid vill utskottet
påpeka att den svenska
utsläppsstatistiken, som tidigare
redovisats, bygger på internationellt
vedertagna principer, och utskottet ser
inget skäl till att detta skulle frångås.
I motion 2001/02:N53 (m) framhålls
behovet av att utforma energipolitiken så
att det blir intressant att investera i
en ökad elproduktion. Enligt utskottets
mening kommer bl.a. vad i propositionen
sägs om kraftvärmebeskattningen och
införandet av elcertifikaten att bidra
till detta. Utskottet kommer senare i
betänkandet att redogöra för sin syn på
dessa punkter.
Att regeringen även anlagt ett
genusperspektiv på energifrågorna är en
viktig förutsättning för att bl.a. bryta
den könsmässiga obalansen inom branschen.
Vad utskottet anfört ligger delvis i
linje med vad som i aktuella delar tagits
upp i motionerna 2001/02:N296 (s) och
2001/02:U268 (c). Något skäl för ett
riksdagsuttalande anser utskottet dock
inte föreligger. Med hänvisning till det
ovan anförda tillstyrker utskottet
propositionen i denna del och avstyrker
samtliga här behandlade motioner i
berörda delar.
Indikatorer över energiförsörjningen
Propositionen
Regeringen gör bedömningen att olika
indikatorer för energiområdet bör tas
fram. Indikatorerna skall kunna fungera
som underlag för uppföljning av de
energipolitiska målen.
I dag finns det ingen systematisk
uppsättning indikatorer för uppföljning
av Sveriges energipolitiska mål. I
propositionen påpekas att behovet av
indikatorer bl.a. har påtalats av
näringsutskottet (bet. 2001/02:NU3).
Regeringen har därför uppdragit åt
Energimyndigheten att ta fram indikatorer
på energiområdet som kan tjäna som
underlag för uppföljning av de
energipolitiska målen. Enligt vad som
nämns i propositionen skulle myndigheten
redovisa ett första förslag till
indikatorer i mars 2002. Vidare skall en
rapport med tidsserier för ett antal
indikatorer lämnas i oktober 2002.
Arbetet bedrivs i samarbete med
Statistiska centralbyrån.
I propositionen redogör regeringen även
för vissa överväganden beträffande
indikatorer för effektiva energimarknader
(elmarknaden, naturgasmarknaden och
värmemarknaden), förnybara energikällor,
effektiv energianvändning, miljö och
industrins energianvändning. Därtill
anmäls att det finns fler mål där
indikatorer eventuellt kan aktualiseras,
t.ex. försörjningstrygghet.
Utskottets bedömning
Som påpekas i propositionen har utskottet
tidigare understrukit vikten av en ökad
konkretion och av specifika,
uppföljningsbara mål för det långsiktiga
energipolitiska programmet. Utskottet har
även betonat betydelsen av att de
resultatindikatorer som regeringen
använder sig av vidareutvecklas.
Oavsett inställning till den förda
energipolitiken vill utskottet framhålla
sin positiva syn på det fortsatta arbetet
med att vidareutveckla
resultatindikatorer för energiområdet i
enlighet med vad som redovisas i
propositionen.
Kärntekniklagen
Säkerhetsnivån vid kärnkraftverken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande
om att kärntekniklagen skall preciseras
och skärpas när det gäller
säkerhetsnivån vid kärnkraftverken.
Utskottet erinrar om de komplikationer
som ansetts vara förknippande med att i
lagen ange specifika säkerhetsnivåer.
Jämför reservation 5 (mp)
Motionen
Miljöpartiet begär i motion 2001/02:N58
ett riksdagsuttalande om att
säkerhetskraven på kärnkraftverken skall
preciseras och skärpas. Motionärernas
mening är att den formulering som i dag
finns i 3 § kärntekniklagen - att
kärnteknisk verksamhet skall bedrivas på
ett sådant sätt att kraven på säkerhet
tillgodoses - delegerar hela
säkerhetsarbetet till regeringen och till
de tekniska myndigheterna på området.
Enligt motionärerna bör det i lagen mer i
detalj ges uttryck för vilken
säkerhetsnivå som skall krävas av de
svenska kärnkraftverken. I motionen
anförs att frågan om kärnkraftens
säkerhet inte bara är en teknisk fråga
utan även en fråga om värderingar, vilka
bör komma till uttryck genom politiska
beslut.
Vissa kompletterande uppgifter
Enligt 3 § lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet (den s.k. kärntekniklagen)
skall kärnteknisk verksamhet bedrivas på
ett sådant sätt att kraven på säkerhet
tillgodoses och de förpliktelser uppfylls
som följer av Sveriges överenskommelser i
syfte att förhindra spridning av
kärnvapen och obehörig befattning med
kärnämne och sådant kärnavfall som utgörs
av använt kärnbränsle. Vidare sägs att
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela de
föreskrifter som behövs för att sådana
förpliktelser skall uppfyllas.
När utskottet hösten 1997 behandlade
frågan om säkerhetskrav i kärntekniklagen
(bet. 1997/98:NU2) redovisades följande
kompletterande uppgifter.
I kärntekniklagen läggs allt ansvar för
säkerheten på den som har tillstånd att
bedriva kärnteknisk verksamhet. I lagen
anges vilka säkerhetsåtgärder som skall
vidtas. Villkoren för det enskilda
tillståndet bygger på säkerhetskrav, och
verksamheten som omfattas av tillståndet
står under fortlöpande kontroll och
tillsyn av berörda myndigheter. För att
uppnå kravet på säkerhet och strålskydd
krävs en sammanhållen bedömning - ett
systemtänkande - av verksamheten.
Säkerheten bestäms inte bara av
utformningen av tekniska system m.m. utan
även av organisatoriska, administrativa
och personella faktorer. Avsikten är att
en avvägning skall göras av samtliga
ingående komponenter i verksamhetskedjan
i syfte att uppnå en optimal
säkerhetsnivå. Även om kunskaperna om de
risker som är förbundna med användningen
av kärnenergi har fördjupats och
utvecklats anses det inte möjligt att
enkelt och i kvantitativa termer ange en
godtagbar säkerhetsnivå som kan infogas i
lagstiftningen. Bestämmelserna om
säkerhetskrav har mot den bakgrunden
getts en mera allmän formulering i
kärntekniklagen som tar hänsyn till
utvecklingen i säkerhetstänkande och
säkerhetskrav.
De då aktuella motionsyrkandena
föranledde inte någon åtgärd från
riksdagens sida.
Regeringen tillsatte i februari 2002 en
utredning (dir. 2002:33) som skall
analysera förutsättningarna för
kärnsäkerheten och strålskyddet vid
svenska kärnkraftverk. Utredaren skall
studera situationen för
kärnkraftsföretagen och
tillsynsmyndigheterna (Statens
kärnkraftinspektion och Statens
strålskyddsinstitut) samt belysa
omvärldsförändringar som direkt eller
indirekt påverkar säkerhets- och
strålskyddsarbetet vid kärnkraftverken. I
uppdraget ingår även att överväga behov
av ökad samordning eller ändrade
arbetsformer mellan tillsynsmyndigheterna
samt eventuella organisatoriska
förändringar. Uppdraget skall redovisas
till regeringen i oktober 2003.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill med hänvisning till den
nyss lämnade redogörelsen och till vad
utskottet anförde i nämnda betänkande
(bet. 1997/98:NU2) beträffande
uppbyggnaden av kärntekniklagen erinra om
de komplikationer som ansetts vara
förknippade med att i lagen ange
specifika säkerhetsnivåer. Vidare har
regeringen som tidigare nämnts nyligen
tillsatt en utredare med uppgift att se
över kärnsäkerheten och strålskyddet vid
de svenska kärnkraftverken.
Med det sagda som bakgrund avstyrker
utskottet motion 2001/02:N58 (mp) i
berörd del.
Förbudet mot uppförande av kärnreaktorer
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner vari
begärs att regeringen skall återkomma
med ett förslag om upphävande av
förbudet mot uppförande av
kärnreaktorer. Enligt utskottet är det
naturligt att statsmakterna markerar
att uppförande av nya
kärnkraftsreaktorer inte är aktuellt.
Jämför reservation 6 (m, fp).
Motionerna
I Moderata samlingspartiets motion
2001/02:N213 begärs att riksdagen
beslutar att upphäva förbudet (5 a §) i
kärntekniklagen mot uppförande av
kärnreaktorer. Motionärerna menar att de
politiska hindren för en fortsatt och
utvecklad användning av kärnenergi måste
tas bort. Genom att upphäva nämnda
paragraf avvecklas de politiska hindren
för att bygga nya kärnreaktorer. Även om
det i dagsläget inte finns några
intressenter som är intresserade av att
bygga nya reaktorer i Sverige bör inte
lagstiftningen utesluta sådana planer,
sägs det i motionen.
Även i Moderata samlingspartiets motion
2001/02:N53 framhålls vikten av att
möjliggöra för en fortsatt och utvecklad
användning av kärnkraftsenergi, och att
riksdagen genom ett beslut bör avskaffa 5
a § kärntekniklagen.
Krav om att riksdagen beslutar att
upphäva förbudet mot uppförande av
kärnreaktorer i kärntekniklagen framförs
även i motion 2001/02:N51 (m). Enligt
motionären bör kärnkraften byggas ut då
en säker och stabil tillgång till
elenergi är en förutsättning för att
medborgarna skall kunna leva ett bra liv
samt för att industrin i Sverige skall
kunna verka på goda villkor.
Folkpartiet påpekar i motion 2001/02:N56,
dock utan något särskilt yrkande, att
partiet inte vill utesluta en framtida
utbyggnad av kärnkraften.
Vissa kompletterande uppgifter
I den nu aktuella bestämmelsen i
kärntekniklagen (5 a §) stipuleras att
det inte får meddelas tillstånd att
uppföra en kärnkraftsreaktor. Vidare är
det förbjudet att i Sverige utan särskilt
tillstånd slutförvara använt kärnbränsle
eller kärnavfall från en kärnteknisk
anläggning eller en annan kärnteknisk
verksamhet i ett annat land. Detta gäller
även sådan lagring som sker i avvaktan på
slutförvaring (s.k. mellanlagring).
Beslutet om ett förbud mot att uppföra
en kärnkraftsreaktor togs av riksdagen år
1986 (bet. 1986/87:NU13). Beslutet
innebar i praktiken ett förbud för
regeringen att använda den rätt att ge
tillstånd till nya kärnkraftsreaktorer
som regeringen innan införandet av denna
bestämmelse formellt hade enligt lagen.
Utskottet påpekade i detta sammanhang att
det var väl befogat att riksdagen bringar
kärntekniklagens bestämmelser om
möjlighet att erhålla tillstånd till
kärnteknisk verksamhet i överensstämmelse
med riktlinjerna för den långsiktiga
energipolitiken. Vidare anfördes att det
var naturligt att statsmakterna tydligt
markerar att nya kärnkraftsreaktorer är
ett avslutat stadium i den svenska
energipolitiken. I reservationer (m; fp)
argumenterades mot att bestämmelsen
skulle införas.
Senast utskottet behandlade förbudet mot
att uppföra kärnkraftsreaktorer var
hösten 2000 med anledning av motioner
från allmänna motionstiden (bet.
2000/01:NU3). I detta sammanhang
behandlades även kärntekniklagens
bestämmelse (6 §) om kärnteknisk
forskning. Utskottet framhöll i detta
sammanhang sin ståndpunkt att
bestämmelsen om förbud mot uppförande av
ytterligare kärnreaktorer inte skulle
upphävas. I en reservation (m, kd, fp)
påtalades att regeringen borde anmodas
att återkomma till riksdagen med förslag
om upphävande av de aktuella
bestämmelserna i kärntekniklagen.
Utskottets ställningstagande
Som tidigare nämnts är förbudet i
kärntekniklagen (5 a §) mot att uppföra
nya kärnkraftsreaktorer riktat mot
regeringen. Vid införandet av
bestämmelsen framhöll utskottet bl.a. att
det var naturligt att statsmakterna
tydligt markerar att uppförandet av nya
kärnkraftsreaktorer inte är aktuellt.
Utskottet menar att detta i allra högsta
grad fortfarande är giltigt. Följaktligen
ser utskottet inget skäl för riksdagen
att tillmötesgå de här aktuella
motionsyrkandena. De avstyrks alltså.
Förbudet mot kärnteknisk forskning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
att den s.k. tankeförbudsparagrafen i
kärntekniklagen skall upphävas.
Utskottet menar att möjligheten till
forskning och energitekniskt
utvecklingsarbete inte begränsas av den
aktuella paragrafen. Jämför reservation
7 (m, kd, fp).
Motionerna
Moderata samlingspartiet framhäver i
motion 2001/02:N213 att riksdagen bör
besluta att upphäva bestämmelsen (6 §) i
kärntekniklagen - den s.k.
tankeförbudsparagrafen - som förbjuder
vissa typer av kärnteknisk forskning.
Motionärerna menar att de politiska
hindren för en fortsatt och utvecklad
användning av kärnenergi bör tas bort.
Genom forskning och utveckling kan ny
energiteknik tas fram, sägs det i
motionen.
Även i Moderata samlingspartiets motion
2001/02:N53 anförs att riksdagen bör
upphäva den s.k. tankeförbudsparagrafen,
dvs. 6 § i kärntekniklagen.
Att riksdagen bör besluta att upphäva 6
§ i kärntekniklagen om kärnteknisk
forskning anförs också i motion
2001/02:N5 (m). Motionären menar att en
säker och stabil tillgång till elenergi
är en förutsättning för att medborgarna
skall kunna leva ett gott liv samt för
att industrin i Sverige skall kunna verka
på goda villkor.
I motion 2001/02:N371 (kd) anförs att
det s.k. tankeförbudet har en hämmande
effekt på den akademiska friheten och att
det till och med kan ifrågasättas om det
över huvud taget är möjligt att utan
lagbrott presentera genomarbetade och
kostnadsberäknade alternativ till
prövning i den energipolitiska debatten.
Tankeförbudet har resulterat i att
forskningen i princip har avstannat i
Sverige och kunniga forskare flyr landet,
sägs det i motionen. Motionärerna menar
därför att riksdagen bör besluta om ett
upphävande av den aktuella paragrafen i
kärntekniklagen.
Även i motion 2001/02:N248 (kd) begärs
att riksdagen beslutar att upphäva 6 §
kärntekniklagen. Det finns i dag ingen
känd teknik förutom kärnkraften som på
ett miljömässigt försvarbart sätt i stor
skala kan producera tillräckligt med
elektrisk energi, sägs det i motionen.
Motionärerna menar att svenska forskare,
konstruktörer och tekniker skall ha
möjlighet att delta i arbetet för att
behålla kompetens, bygga
tillverkningskapacitet och trygga
arbetsplatser i Sverige. Därtill måste
forskare och tekniker ges en chans att
lösa problemet med det högaktiva avfallet
på ett annat sätt än att gräva ner det.
Vissa kompletterande uppgifter
Enligt 6 § kärntekniklagen får ingen
utarbeta konstruktionsritningar, beräkna
kostnader, beställa utrustning eller
vidta andra sådana förberedande åtgärder
i syfte att inom landet uppföra en
kärnkraftsreaktor. Detta förbud mot vissa
förberedande åtgärder tillkom år 1986
samtidigt som det i kärntekniklagen
infördes en bestämmelse om att tillstånd
att uppföra en kärnkraftsreaktor inte får
meddelas (prop. 1986/87:13, bet.
1986/87:NU13).
Vid behandlingen av förslaget om nämnda
förbud framhöll utskottet att förbudets
funktion skulle vara att motverka att
personer i en åsyftad begränsad krets -
ansvariga för kraftföretag vilka är
tänkbara som reaktorinnehavare - vidtar
något slags resurskrävande, förberedande
åtgärder med avsikt att uppföra en viss
kärnkraftsreaktor. Ett enigt utskott
underströk att ett sådant förbud inte
skulle förhindra personer i nämnda krets
att t.ex. muntligen eller skriftligen
plädera för fortsatt och ökad
kärnkraftsanvändning, inklusive
uppförande av ytterligare
kärnkraftsaggregat. Det skulle inte
heller, betonade utskottet, inkräkta på
möjligheterna till forskning och
utvecklingsarbete på det kärntekniska
området och till svenskt deltagande i
internationellt samarbete inom detta
område. Därefter tog utskottet ställning
till frågan om införande av förbudet. Med
vissa redaktionella ändringar tillstyrkte
utskottet att förbudet skulle införas,
medan en motsatt uppfattning fördes fram
i en reservation (m, fp).
I utredningen om översyn av
lagstiftningen på kärnenergiområdet (SOU
1991:95) föreslogs att paragrafen om
förbud mot vissa förberedande åtgärder
skulle avskaffas. Enligt utredningen
kunde bestämmelsen inte anses vara
motiverad av säkerhetsskäl och borde
därför inte höra hemma i nämnda lag,
vilken är att betrakta som en
säkerhetslag. Utredningens förslag
beträffande 6 § berördes dock inte i den
därpå följande propositionen (prop.
1992/93:98).
Riksdagen har tidigare vid flera
tillfällen behandlat och avslagit
motioner med krav på avskaffande av
förbudet. I samband med 1997 års
energipolitiska överenskommelse avstyrkte
utskottet en motion vari begärdes att den
aktuella bestämmelsen i kärntekniklagen
skulle avskaffas (bet. 1996/97:NU12).
Även vid det senaste tillfället som
utskottet behandlade frågan (bet.
2000/01:NU3), med anledning av då väckta
motioner, påpekades att utskottet
vidhåller sin uppfattning att det saknas
skäl för riksdagen att ompröva förbudet
och hänvisade till vad utskottet anfört i
det energipolitiska betänkandet våren
2000 (bet. 1999/2000:NU15). Samtidigt
betonade utskottet sin uppfattning att
bestämmelsen inte inkräktar vare sig på
det tekniska utvecklingsarbetet och
forskningsverksamheten eller på
möjligheterna till fri opinionsbildning.
I en reservation (m, kd, fp) framhölls
att riksdagen borde upphäva den aktuella
bestämmelsen.
Utskottets ställningstagande
Frågan om bestämmelsen i kärntekniklagen
(6 §) med förbud mot vissa förberedande
åtgärder har, som tidigare redovisats,
behandlats av utskottet vid ett flertal
tillfällen. I samband med 1997 års
energipolitiska beslut påpekade utskottet
att bestämmelsen inte inkräktar vare sig
på det tekniska utvecklingsarbetet eller
på möjligheterna för fri
opinionsbildning. Förbudet skall ses som
ett komplement till bestämmelsen i
kärntekniklagen (5 a §) om att tillstånd
att uppföra nya kärnkraftsreaktorer inte
får lämnas.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att
det saknas skäl för riksdagen att ompröva
det här aktuella förbudet i
kärntekniklagen mot vissa förberedande
åtgärder. Bestämmelsens funktion är att
motverka att personer i en åsyftad
begränsad krets vidtar något slags
förberedande åtgärd med avsikt att inom
landet uppföra en kärnkraftsreaktor. Som
påpekades i samband med bestämmelsens
införande bör det krävas att konkreta
åtgärder vidtas i direkt syfte att
uppföra en reaktor. Möjligheten till
forskningsverksamhet och energitekniskt
utvecklingsarbete, inklusive
fusionsforskning, inom kärnkrafts- och
kärnteknikområdet begränsas således inte
av den aktuella paragrafen i
kärntekniklagen.
Med det sagda avstyrker utskottet
motionerna 2001/02:N51 (m), 2001/02:N53
(m), 2001/02:N213 (m), 2001/02:N248 (kd)
och 2001/02:N371 (kd) i berörda delar.
Vattenfall AB:s verksamhet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som
gäller Vattenfall AB:s verksamhet,
bland annat med hänvisning till
bolagets roll i omställningen av
energisystemet. Jämför reservationerna
8 (m, kd, fp) och 9 (mp).
Motionerna
I motion 2001/02:N4 (kd) framhålls att
Vattenfall AB:s framtida kapitalbehov
under inga omständigheter kan eller skall
täckas genom ägartillskott. I stället bör
en del- eller helprivatisering av bolaget
övervägas. Enligt motionärerna har den
avreglerade elmarknaden och stängningen
av Barsebäcks första reaktor försatt
Vattenfall i en ny situation. Företaget
har expanderat kraftigt, främst i Norden,
Polen och Tyskland. Samtidigt har
avyttringar av anläggningar både
utomlands och i Sverige skett. Målet är
att bli ett ledande europeiskt
energiföretag.
Att Vattenfall AB skall kompensera de
näringsidkare runt Vänern som drabbades
av olika kostnader till följd av
översvämningarna år 2001 anförs i motion
2001/02:N239 (kd). Särskilt de problem
som fiske- och jordbruksnäringarna
drabbats av lyfts fram i motionen. Vidare
påpekas att näringsidkare fått avslag i
de rättsliga prövningar som skett med
hänvisning till att regleringen av
vattennivån skötts i enlighet med de
föreskrifter som finns. Motionären menar
dock att staten som ägare av Vattenfall
borde agera på moraliska grunder och
tillse att en del av bolagets vinst
kommer de drabbade näringsidkarna till
godo.
Miljöpartiet föreslår i motion
2001/02:N58 att riksdagen tillsätter en
oberoende kommission för att granska
Vattenfall AB:s verksamhet och roll i
omställningen av det svenska
energisystemet. Skäl för en sådan
granskning menar motionärerna är dels att
företaget tydligt avvikit från kraven i
1997 års energipolitiska beslut om att
främja förnybara energislag, dels risken
för konkurrensbegränsande aktiviteter.
Kommissionen som tillsätts bör enligt vad
som anförs i motionen bl.a. få till
uppgift att närmare klarlägga på vilket
sätt Vattenfalls agerande påverkar
omställningen av energisystemet från
fossila bränslen och kärnkraft. Vidare
bör kommissionen få i uppgift att föreslå
hur Vattenfall mer aktivt kan bidra till
omställningen av det svenska
energisystemet.
Vissa kompletterande uppgifter
I 1997 års proposition om en uthållig
energiförsörjning (prop. 1996/97:84)
framlades förslag till riktlinjer för
Vattenfall AB:s verksamhet. Bland annat
sades att Vattenfall är en viktig resurs
i omställningsarbetet och att bolaget,
inom ramen för kravet på affärsmässighet,
skall ägna särskild uppmärksamhet åt
utvecklingen av ny elproduktionsteknik
och därmed bidra till en svensk
elförsörjning som är ekologiskt och
ekonomiskt uthållig. Vidare anfördes att
Vattenfall AB skall förbli i statlig ägo.
Utskottet tillstyrkte (bet. 1996/97:NU12)
de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för Vattenfalls verksamhet
och betonade i detta sammanhang bolagets
strategiska roll i omställningsarbetet. I
en reservation (kd, fp) påpekades att
regeringens förslag att Vattenfall både
skall medverka på affärsmässig basis i
energiomställningen och ges en från
statlig utgångspunkt strategisk roll i
omställningsarbetet innebär dubbla
budskap till bolaget. Vidare framhölls
att en breddning av ägandet på sikt borde
eftersträvas. I en annan reservation (mp)
tillstyrktes regeringens förslag
samtidigt som det framhävdes att en
strävan på sikt borde vara att bolagets
vattenkraftstillgångar skall föras över
till respektive region.
Utskottet har därefter, vid upprepade
tillfällen, behandlat frågan om en
privatisering av Vattenfall. Hösten 2001
(bet. 2001/02:NU3) avstyrkte utskottet en
motion vari pläderades för att Vattenfall
AB skall börsintroduceras och
privatiseras. Utskottet betonade att
Vattenfall är en viktig nationell resurs
på energiområdet - inte minst i arbetet
med omställningen av energisystemet - och
har en ekonomisk styrka som är av stort
värde, bl.a. för den svenska industrin
som får tillgång till elektricitet till
rimliga priser. Dessa skäl talar enligt
utskottets uppfattning för att Vattenfall
skall förbli i statlig ägo och vara ett
verktyg i energiomställningen. I en
reservation (m, fp) yrkades på bifall
till motionen. Även i en annan
reservation (kd) framhölls att Vattenfall
AB, helt eller delvis, bör privatiseras.
Försvarsutskottet avstyrkte i mars 2002
(bet. 2001/02:FöU5) motioner beträffande
ekonomisk kompensation m.m. till drabbade
i samband med naturkatastrofer med
hänvisning till pågående beredningsarbete
inom Regeringskansliet. Bland annat
åberopades den pågående beredningen av
slutbetänkandet (SOU 2002:10) som
utredningen om översyn av
räddningstjänstlagen överlämnade i
januari 2002.
Utskottets ställningstagande
I samband med 1997 års energipolitiska
överenskommelse fastslog riksdagen (bet.
1996/97:NU12) riktlinjerna för Vattenfall
AB:s verksamhet. Utskottet framhöll i
detta sammanhang bolagets roll i
omställningen av det svenska
energisystemet och påpekade att
Vattenfall bör förbli i statlig ägo. Vid
upprepade tillfällen därefter har
utskottet med anledning av motionsförslag
avstyrkt förslag om en privatisering av
bolaget. Utskottet vill ånyo upprepa att
Vattenfall är en viktig nationell resurs
på energiområdet, inte minst vad gäller
arbetet med omställningen av
energisystemet. Bolagets ekonomiska
styrka bidrar bl.a. till att säkerställa
att den svenska industrin får tillgång
till el till rimliga priser. Det är
således utskottets uppfattning att
Vattenfall skall förbli i statlig ägo och
även fortsättningsvis vara ett verktyg i
energiomställningsarbetet.
Utskottet finner ej heller några skäl
att tillmötesgå kravet på att en
oberoende kommission skall tillsättas för
att granska Vattenfalls verksamhet eller
yrkandet om att Vattenfalls vinst skall
användas för att kompensera de nä-
ringsidkare runt Vänern som drabbats av
kostnader beroende på översvämningar.
Med hänvisning till vad som anförts
avstyrks samtliga här behandlade motioner
i berörda delar.
Effektiva energimarknader
Konkurrensfrågor och konsumentinformation
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
konkurrensfrågor och
konsumentinformation med hänvisning
till pågående arbete. Jämför
reservationerna 10 (kd, fp) och 11
(mp).
Propositionen
Inledning
Regeringen redogör i propositionen för
olika överväganden som rör
konkurrensfrågor och
konsumentinformation. Vidare redovisar
regeringen vissa bedömningar beträffande
effektbalansen.
Sanktionssystem riktat mot nätägare
I propositionen gör regeringen
bedömningen att om ett system för
sanktioner mot nätägarna införs bör det
vara administrativt lätthanterligt samt
inbegripa automatiska mottagningsbevis
som entydigt visar om orsaken till en
försening av ett leverantörsbyte ligger
hos nätägaren.
Riksdagen uppmanade våren 2001 (bet.
2000/01:NU8) regeringen att utreda
förutsättningarna och formerna för ett
sanktionssystem mot nätbolag som inte
uppfyller de regler som gäller vid byte
av elleverantör. Regeringen har låtit
Linklaters Lagerlöf Advokatbyrå utreda
förutsättningarna för att införa ett
sanktionssystem. Utredningen redovisades
till Näringsdepartementet i september
2001. Samtidigt tillsatte regeringen
Elkonkurrensutredningen med uppdrag att
se över konkurrensen på elmarknaden (dir.
2001:69). I uppdraget ingick bl.a. att
utreda betydelsen av olika hinder för
kundernas rörlighet på marknaden, varvid
det betonades att
leverantörsbytesprocessen har fungerat
bristfälligt och att detta kan tänkas ha
haft en negativ inverkan på kundernas
rörlighet och därmed på konkurrensen på
elmarknaden. Rapporten från Linklaters
Lagerlöf Advokatbyrå överlämnades till
utredningen som underlag för dess
ställningstagande i denna fråga.
Elkonkurrensutredningen avlämnade i
november 2001 en delrapport (Vissa frågor
kring kunders rörlighet, m.m.) vari
framför allt problem med leverantörsbyten
och hinder mot hushållskundernas
rörlighet på marknaden behandlades.
Utredningen föreslår i rapporten att ett
sanktionssystem riktat mot nätföretagen
införs. Utgångspunkten för detta system,
sägs det, måste vara att den enskilde
kunden alltid skall hållas skadeståndslös
så länge han gjort vad som krävs av
honom. Om kunden på ett korrekt sätt
meddelat den information som är nödvändig
för leverantörsbytet men bytet ändå inte
kommer till stånd vid avsett datum bör
någon form av kompensation utgå till
kunden. Vidare betonas i rapporten
betydelsen av att det i systemet för
utbyte av information i samband med
leverantörsbyte finns inbyggt automatiska
mottagningsbevis.
Enligt regeringen förutsätter ett väl
fungerande sanktionssystem att krav kan
ställas på såväl elhandlare som
nätföretag bl.a. om tillgång till IT-
system som kan frambringa automatiska
mottagningsbevis. Därför bör införandet
av ett sanktionssystem samordnas med
införandet av krav med denna inriktning,
menar regeringen. Möjligheten att på
frivillig eller annan väg se till att
kunden får en skälig ersättning för den
olägenhet som det uteblivna
leverantörsbytet orsakat bör utredas
närmare, sägs det i propositionen.
Regeringens avsikt är att återkomma till
riksdagen med ett samlat förslag under
riksmötet 2002/03 med den inriktning som
redovisats i propositionen.
Regeringen betonar samtidigt att ett steg
för att underlätta leverantörsbyten
nyligen tagits av Energimyndigheten genom
den föreskriftsändring som trädde i kraft
i februari 2002. Ändringen innebär att
nätföretag vid rapporteringen av
mätarinställningar till elanvändaren
tydligt skall ange anläggningsidentitet
och identitet för
schablonberäkningsområde och endast
använda sig av dessa beteckningar.
Omsättningskoncession för elhandel
För att underlätta byte av elleverantör
menar regeringen att specifika krav bör
kunna ställas på såväl elhandlare som
nätföretag när det gäller tillgång till
IT-system för informationsutbyte mellan
nätägare, elhandelsföretag och Svenska
kraftnät, bl.a. beträffande automatiska
mottagningsbevis. Regeringen anser även
att ökade insatser för att underlätta för
konsumenterna på marknaden är nödvändiga
och betonar i sammanhanget tillgången
till en transparent prisinformation som
en nyckelfråga. Därför bör det införas en
skyldighet för elhandelsföretagen att
offentliggöra vissa elprisuppgifter, sägs
det i propositionen. Hur sådana specifika
krav på elhandelsföretagen skall utformas
bör enligt regeringen utredas vidare.
Energimyndighetens roll
Enligt regeringen bör en samlad
myndighetsfunktion inrättas för
elmarknaden i syfte att förbättra
elmarknadens funktion. Regeringen anser
att denna roll bör tilldelas
Energimyndigheten som därigenom även får
en uttalad roll som expertmyndighet för
elhandelsfrågor. Energimyndigheten har i
dag till uppgift att vara nätmyndighet
och bedriver i den rollen tillsyn över
nätverksamheten. Däremot utövar
Energimyndigheten inte någon tillsyn över
elhandelsverksamheten. Regeringen
meddelar i propositionen sin avsikt att i
budgetpropositionen för år 2003 återkomma
till riksdagen med förslag dels till
omfattningen och inriktningen på denna
roll, dels beträffande resursbehovet.
Konkurrensupphandling av anvisad
elleverantör
Enligt ellagen (1997:857) skall en
elanvändare som saknar elleverantör
anvisas en leverantör av berörd
innehavare av nätkoncessionen. En sådan
situation kan exempelvis uppkomma vid ny-
och återanslutning eller återkoppling av
en anläggning samt vid nyinflyttning.
Regelverket syftar till att skydda de
elanvändare som av någon anledning saknar
en elleverantör. I bestämmelserna finns
dock ingen skyldighet för
nätkoncessionshavaren att teckna kontrakt
med elleverantörer som erbjuder kunderna
lägsta möjliga pris eller andra speciella
villkor. Ett sätt för att stärka
konsumenternas ställning i denna
situation kan vara att ställa krav på att
tjänsten som anvisad elleverantör
upphandlas i konkurrens. Enligt
regeringens bedömning bör därför
förutsättningarna för att komplettera de
nuvarande reglerna om anvisning av
elleverantör med bestämmelser om
konkurrensupphandling av anvisad
elleverantör närmare utredas.
Utökad konsumentinformation
I propositionen påpekas att det på den
svenska elmarknaden tills helt nyligen
saknats en oberoende konsumentfunktion
som tar hand om klagomål och svarar för
rådgivning till kunder. I februari 2002
bildades en sådan organisation,
Konsumenternas Elbyrå, genom ett
initiativ från branschorganisationen
Svensk Energi och i samarbete med
Energimyndigheten och Konsumentverket.
För att stärka elkonsumenternas ställning
och för att underlätta introduktionen av
elcertifikatsystemet anser regeringen att
utökade resurser bör avsättas till
Konsumenternas Elbyrås verksamhet under
en övergångsperiod. Regeringen menar att
Konsumenternas Elbyrå fyller en viktig
uppgift och utgör ett värdefullt
komplement till den lokala
konsumentvägledningen. Beträffande
anslagsfrågan avser regeringen att
återkomma i budgetpropositionen för år
2003.
Effektbalansen
I propositionen anförs att effektbalansen
vid kylig väderlek med höga
belastningstoppar är ansträngd. Enligt
regeringen är en förutsättning för en
kostnadseffektiv hantering av problemet
med effektbalansen att åtgärder kan
utföras på såväl produktions- som
användningssidan. Regeringen anser därför
att marknadsmässiga lösningar bör
utvecklas som ger elkunder ekonomiska
incitament och praktiska möjligheter att
reducera sin elförbrukning. En viktig
förutsättning för detta är att prissystem
och tekniska hjälpmedel är utformade på
ett sätt som möjliggör för kunden att
minska sina kostnader genom att styra sin
elförbrukning då risk för effektbrist
föreligger.
I propositionen redogör regeringen för
att den uppdragit åt Svenska kraftnät
att, i samråd med Energimyndigheten,
utforma ett system för effekthantering
som kan introduceras senast vintern
2003/04. Arbetet skall ske i samverkan
med företrädare för branschen. Uppdraget
skall redovisas till regeringen senast i
oktober 2002.
Regeringen har även uppdragit åt
Energimyndigheten att, i samråd med
Konsumentverket och företrädare för
branschen, närmare utreda
förutsättningarna för att införa ett
system med debitering efter faktisk
elförbrukning i kombination med tätare
mätaravläsningar. En delredovisning av
uppdraget lämnades till regeringen i
oktober 2001. I rapporten skissas på en
ordning som innebär att elmätare hos
kunder med en förbrukning över 8 000 kWh
per år skall avläsas en gång per kvartal
med ikraftträdande i januari 2006. De
samhällsekonomiska effekterna av
förslaget kommer att redovisas i en
slutrapport i juni 2002.
Regeringens åsikt är att förslag till
åtgärder bör anstå tills
Energimyndigheten och Svenska kraftnät
har redovisat sina nu pågående uppdrag.
Motionerna
I Folkpartiets motion 2001/02:N56 påpekas
att riksdagen vid tidigare tillfällen
uppmanat regeringen att verka för att ett
sanktionssystem mot elnätsägare som
fördröjer leverantörsbyten införs.
Dessvärre kommer regeringen inte med
något förslag i propositionen, sägs det i
motionen. Motionärerna menar därför att
riksdagen ånyo bör uppdra åt regeringen
att utforma ett sanktionssystem.
Vidare anförs i motionen att det
nuvarande systemet med
preliminärdebiteringar och manuella
avläsningar av elmätarna är både
otidsenligt och oekonomiskt.
Konsumenterna, konkurrensen och miljön
skulle gynnas av att fjärravlästa
elmätare som regelbundet rapporterar
elförbrukningen införs, sägs det i
motionen. Därigenom kan elräkningarna
baseras på verklig förbrukning, vilket
ger kunderna incitament att spara energi.
Fjärravlästa elmätare skulle dessutom
bidra till förenklade rutiner vid
elleverantörsbyten. Ett införande av
fjärravlästa elmätare bör enligt
motionärerna ske etappvis, och de
föreslår att en moderniserad elmätning
senast år 2006 bör finnas hos förbrukare
av 8 000 kWh per år eller mer.
Miljöpartiet framhåller i motion
2001/02:N58 att det är angeläget att
åtgärder snarast vidtas för att
underlätta för elleverantörsbyten. För
att motverka fördröjningar vid byte av
elleverantör förespråkar motionärerna
dels införandet av en förseningsavgift
för de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav, dels att krav skall
ställas på att nätfakturan skall
innehålla den information som krävs för
att genomföra ett byte av elleverantör,
det sistnämnda i kombination med
möjlighet till ett vitesföreläggande.
Beträffande omsättningskoncession för
elhandel påpekar motionärerna att de är
tveksamma till att detaljreglera
förhållandena mellan näringsidkarna i
enlighet med vad som presenteras i
propositionen. Kraven bör i stället
formuleras i termer av funktion, anförs
det i motionen. När det gäller
konkurrensupphandling av anvisad
elleverantör menar motionärerna att en
tydligare renodling av nätverksamheten,
så att den helt avskiljs från annan
verksamhet, är att föredra framför vad
regeringen redovisar om
konkurrensupphandling. Enligt
motionärerna bör en sådan frånskiljning
vara huvudalternativet i den av
regeringen aviserade utredningen på
området.
Vidare betonar motionärerna vikten av
aktiva, kritiska och välinformerade
konsumenter. Det bör således ställas
högre krav på den information som
elhandelsföretagen lämnar till
konsumenterna. I motionen anförs att
elräkningarna skall innehålla en
deklaration över vilka energislag som
använts för att producera elen. Även en
allmän databas för konsumentinformation
bör upprättas.
I motionen framhålls även vikten av
timmätning. En bättre mätning av
elförbrukningen, med omedelbara och
korrekta priser på timnivå, skulle vara
fördelaktigt både för konsumenterna och
miljön. Elanvändarna skulle därmed få
underlag att analysera och påverka den
egna förbrukningen. Ökade krav på
timmätning skulle enligt motionärerna
även på sikt främja leverantörsbyten.
Motionärerna betonar också att det inte
är tillräckligt att skärpa tillsynen för
att komma till rätta med de problem som
finns bl.a. beträffande
korssubventionering. Monopolverksamhet
måste skiljas funktionellt och
organisatoriskt från konkurrensutsatt
verksamhet, sägs det i motionen.
I motionen redogörs även för en
alternativ avregleringsmodell för
elmarknaden, och motionärerna menar att
en avregleringsmodell med den inriktning
de presenterar närmare bör utredas.
Avregleringen måste utformas så att näten
inte kan utnyttjas i
konkurrensbegränsande syfte, sägs det.
Den modell som förespråkas i motionen
bygger på att nätbolagen beställer el
till konsumenterna från spotmarknaden. Om
elen måste beställas och levereras till
samma pris, dvs. spotpriset, kan inte
näten utnyttjas i konkurrensbegränsade
syfte, framhålls det. Med denna modell
får nätbolagen ett samlat ansvar för
leveransen av fysisk el till
konsumenterna. Detta leder enligt
motionärerna till väsentliga förenklingar
av strukturen och den administrativa
hanteringen på elmarknaden. För att
säkerställa fasta intäkter kan de som
investerar sälja prisförsäkringar som
skyddar konsumenter mot höga spotpriser.
Vissa kompletterande uppgifter
Hösten 1995 beslöt riksdagen (prop.
1994/95:222, bet. 1995/96:NU1) om en ny
ellagstiftning. Lagstiftningen, vilken
trädde i kraft den 1 januari 1996,
innebär att konkurrens införts i handeln
med el. Omregleringen syftade till att
skapa en ökad pris- och kostnadspress på
elmarknaden, ökad valfrihet och lägre
elkostnader för konsumenterna. En
huvudprincip i den nya ellagstiftningen
är att det skall vara en klar boskillnad
mellan å ena sidan produktion och
försäljning av el och å andra sidan
överföring av el (nätverksamhet).
Skäligheten i nätavgifter och andra
överföringsvillkor kan granskas av
nätmyndigheten vid Statens
energimyndighet.
Riksdagen beslöt hösten 1997 (prop.
1996/97:136, bet. 1997/98:NU3) att införa
en ny ellag, vilken trädde i kraft den 1
januari 1998. Med den nya ellagen
(1997:857) infördes bl.a. bestämmelser
som syftar till att skapa bättre
förutsättningar för en effektivare
tillsyn.
För att även de små elkonsumenterna
skall kunna dra nytta av omregleringen
genom sänkta elkostnader beslöt riksdagen
hösten 1999 (prop. 1998/99:137, bet.
1999/2000:NU4) - efter tidigare initiativ
av näringsutskottet - att fr.o.m. den 1
november 1999 avskaffa kravet på timvis
mätning. I stället infördes en
schablonbaserad beräkning på elmarknaden.
Som tidigare nämnts beslöt riksdagen
våren 2001, på förslag från ett enhällig
utskott, att anmoda regeringen att
skyndsamt utreda förutsättningarna och
formerna för införandet av ett effektivt
sanktionssystem mot de nätbolag som inte
uppfyller regelverkets krav vid byte av
elleverantör eller gällande föreskrifter
om angivande av anläggningsidentitet vid
mätrapportering. I detta sammanhang
anförde utskottet (bet. 2000/01:NU8) att
det är av synnerlig vikt för
elkonsumenterna och för schablonreformens
och elmarknadens trovärdighet att
rutinerna kring leverantörsbyten snabbt
förbättras. Enligt utskottet borde
regeringen snarast lägga fram
erforderliga förslag till de lagändringar
som krävs för ett snabbt genomförande.
Frågan om leverantörsbyte togs ånyo upp
av utskottet i februari 2002 i samband
med behandlingen av propositionen om
energimarknader i utveckling (prop.
2001/02:56). Utskottet påpekade i detta
sammanhang (bet. 2001/02:NU9) att
regeringen inte hade hanterat frågan på
ett tillfredsställande sätt och att det i
propositionen borde ha framlagts ett
förslag till sanktionssystem. Med
anledning därav förordade utskottet att
riksdagen skulle anmoda regeringen att
utan ytterligare tidsspillan lämna ett av
riksdagen tidigare begärt förslag om
införande av ett sanktionssystem vid
leverantörsbyte. I en reservation (s, v)
angavs att regeringen borde återkomma
till riksdagen under nästa riksmöte så
att bestämmelser kan träda i kraft så
fort som möjligt.
Elkonkurrensutredningen avlämnade i
januari 2002 sitt betänkande om
konkurrensen på elmarknaden (SOU 2002:7).
I betänkandet, vilket för närvarande är
föremål för remissbehandling,
sammanfattas slutsatserna enligt
följande:
Utredningen har inte funnit några
fundamentala funktionsfel hos den
avreglerade elmarknaden. Utredningen
har haft kontakter med ett stort antal
av elmarknadens intressenter. Dessa
har överlag ansett att en
konkurrensutsatt elmarknad i grunden
är bra. Ingen har sagt sig vilja gå
tillbaka till den före år 1996
existerande elmarknaden. Givet de
institutionella och andra
grundläggande förutsättningar som
råder bedömer utredningen att
prisbildningen och konkurrensen på
elmarknaden fungerar förhållandevis
väl. Utredningen har dock identifierat
vissa behov av kompletterande åtgärder
för att en väl fungerande konkurrens
med lika villkor för marknadens
aktörer skall kunna upprätthållas.
Inom ramen för den korta
utredningstiden har emellertid inte
funnits möjlighet att uttömmande
analysera samtliga dessa frågor. För
att få fram ett bredare
beslutsunderlag föreslår utredningen
därför att regeringen initierar
följande, fortsatta utredningsuppdrag:
- Statsmakterna bör vara vaksamma på
de utvecklingstendenser som innebär
att antalet aktörer minskar både i
produktion och elhandel och mer aktivt
bevaka utvecklingen. Utredningen
föreslår därför att Energimyndigheten
ges i uppdrag att kontinuerligt följa
utvecklingen av prisbildning och
konkurrens på elmarknaden och lämna en
årlig lägesredovisning till
regeringen.
- Enligt utredningen är det väsentligt
att anlägga ett helhetsperspektiv på
frågan om effekter på konkurrensen av
en eventuell annan
prisområdesindelning.
Energimyndigheten bör därför ges i
uppdrag att samlat värdera effekterna
på konkurrensen såväl av de nordiska
systemoperatörernas arbete kring
eventuell annan prisområdesindelning
som deras försök med motköp på nordisk
basis. Uppdraget bör bedrivas
skyndsamt och ske i samråd och i
samarbete med företrädare för berörda
parter.
- Svenska kraftnät bör ges i uppdrag
att analysera om det med hänsyn till
konkurrens- och marknadsaspekter finns
skäl att förändra balansavräkningens
utformning. En ambition bör därvid
vara att finna en modell som
förbättrar förutsättningarna för stora
förbrukare (processindustrier o.d.)
att ta eget balansansvar. Uppdraget
bör bedrivas skyndsamt och ske i
samråd och i samarbete med företrädare
för berörda parter.
Utskottets ställningstagande
Som tidigare nämnts har riksdagen vid två
tillfällen uttalat sig om att regeringen
bör utreda och framlägga ett förslag om
sanktionssystem mot de nätbolag som inte
uppfyller regelverkets krav vid
leverantörsbyten. I propositionen
meddelar regeringen sin avsikt att
återkomma till riksdagen med ett förslag
under nästa riksmöte med den inriktning
som presenteras i propositionen. Mot den
bakgrunden finner utskottet att
ytterligare ett riksdagsuttalande i
frågan kan undvaras. Utskottet vill dock
framhålla att detta i sak inte förändrar
något i förhållande till vad riksdagen
tidigare uttalat. Därmed anser utskottet
att motionerna 2001/02:N56 (fp) och
2001/02:N58 (mp) i denna del blir
tillgodosedda.
När det gäller vad i motion 2001/02:N56
(fp) anförs om moderniserad elmätning
noterar utskottet att motionärernas
synpunkter motsvarar vad
Energimyndigheten på regeringens uppdrag
redovisat. Ett riksdagsuttalande i denna
del vore enligt utskottet att föregripa
nu pågående beredningsarbete. Dessutom
vill utskottet framhålla att uppdraget
ännu inte är slutredovisat, bl.a. när det
gäller de samhällsekonomiska effekterna
av förslaget, vilket ytterligare motsäger
skälen för ett uttalande.
När det gäller den alternativa
avregleringsmodell som Miljöpartiet
förordar i motion 2001/02:N58 vill
utskottet anföra följande. Utskottet har
noterat att Elkonkurrensutredningen i
slutbetänkandet om konkurrens på
elmarknaden (SOU 2002:7) bl.a. påtalat
att det finns oroande tendenser till
ägarkoncentration på den svenska
elmarknaden och att utvecklingen därför
noga bör följas. Utskottet delar denna
uppfattning. Behovet av specifika
åtgärder liksom inriktningen på en
eventuell utvärdering och översyn av
elmarknadsreformen bör enligt utskottet
emellertid anstå remissbehandlingen av
Elkonkurrensutredningens förslag.
Med hänvisning till det ovan sagda
avstyrker utskottet motionerna 2001/02:
N56 (fp) och 2001/02:N58 (mp) i samtliga
här aktuella delar.
Kraftvärmebeskattningen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden
beträffande kraftvärmebeskattningen med
hänvisning till vidtagna åtgärder och
pågående arbete. Jämför reservation 12
(mp).
Propositionen
Enligt regeringen bör möjligheterna
undersökas att införa ändringar i
energibeskattningen för
kraftvärmeanläggningar i fjärrvärmesystem
som innebär att skattereglerna likställs
med dem som gäller för industriellt
mottryck.
Om kraftvärme likställs med
industriellt mottryck i skattehänseende
skulle konkurrenssituationen förbättras
generellt för kraftvärme, sägs det i
propositionen. Enligt regeringen skulle
den skisserade förändringen i
beskattningen av kraftvärme sannolikt
leda till högre elproduktion i befintliga
kraftvärmeverk och även till en
förbättring av förutsättningarna för
investeringar i ny kraftvärme. I
befintliga gaseldade kraftvärmeverk i
södra Sverige kan elproduktionen komma
att öka med ca 1 TWh, bedöms det. Därtill
kommer en ökning med 1,5 TWh om det
planerade gaskraftvärmeverket i Göteborg
byggs. Den ökade inhemska elproduktionen
skulle leda till minskad elimport med
minskade koldioxidutsläpp som följd.
Reglerna för nedsättning av
energiskatter är för närvarande föremål
för översyn av
Skattenedsättningskommittén. Kommittén
skall redovisa sitt arbete i december
2002. I avvaktan på kommitténs förslag
har regeringen för avsikt att undersöka
möjligheterna till en temporär ändring i
energibeskattningen för kraftvärme i
fjärrvärmesystem. Enligt regeringen
fordras dock en prövning av EG-
kommissionen huruvida en eventuell
skatteförändring är tillåtlig enligt
reglerna om statsstöd. Regeringen avser
att återkomma i frågan till riksdagen i
budgetpropositionen för år 2003.
Motionerna
I motion 2001/02:N285 (s) anförs att
kraftvärmebeskattningen bör ses över i
syfte att stärka den resurseffektiva
kraftvärmens konkurrenskraft i
energisystemet. Motionärerna menar att
vissa kraftvärmeanläggningar inte
utnyttjas fullt ut i dag på grund av
bristande lönsamhet, vilken delvis beror
på systemet för beskattning. Att öka
andelen kraftvärme i energisystemet
innebär en rad fördelar, t.ex. minskat
beroende av elimport, minskade utsläpp
genom effektivare resursanvändning och en
ökad försörjningstrygghet genom lokal
elproduktion, sägs det i motionen.
Regeringen bör därför noga följa
utvecklingen av kraftvärmebeskattningen
samt verka för att kraftvärme ges
förutsättningar att kunna konkurrera med
övrig elproduktion på lika villkor.
Dagens utformning av beskattning av
kraftvärme förvärrar miljöproblemen och
äventyrar elförsörjningen, sägs det i
Folkpartiets motion 2001/02:N56. Att öka
andelen kraftvärme i energisystemet är
därför ett allmänt intresse. Enligt
motionärerna behöver
kraftvärmebeskattningen ses över i syfte
att stärka den resurseffektiva
kraftvärmens konkurrenskraft i
energisystemet. Det finns i dag
kraftvärmeanläggningar som står
outnyttjade på grund av bristande
lönsamhet till följd av beskattningen.
Dessutom motverkar det nyinvesteringar i
kraftvärme. Motionärerna är därför
positiva till eventuella förslag som
upphäver effekten av den nuvarande
kraftvärmebeskattningen.
Även i motion 2001/02:N269 (fp)
framhålls att den nuvarande utformningen
av beskattning av kraftvärme förvärrar
miljöproblemen och äventyrar
elförsörjningen, varför beskattningen bör
ses över. Motionären menar att en ökad
andel kraftvärme i energisystemet har en
rad fördelar, som t.ex. minskat beroende
av elimport, minskade utsläpp genom en
effektivare resursanvändning och en ökad
försörjningstrygghet genom lokal
produktion. Det krävs därför att
beskattningen förändras så att kraftvärme
kan konkurrera på likvärdiga villkor med
övrig elproduktion. Genom att exempelvis
likställa kraftvärme med industrisektorn
i skattehänseende skulle det kunna uppnås
utan onödigt dröjsmål, sägs det i
motionen.
Miljöpartiet påpekar i motion
2001/02:N58 att villkoren för
kraftvärmeproduktionen bör förbättras. I
motionen anförs att energiskatten vid
värmeproduktion bör förflyttas till
förbrukarledet och att samtliga fossila
bränslen i såväl el- som värmeproduktion
skall beskattas med full koldioxidskatt.
En full koldioxidbeskattning i
elproduktionen kommer enligt motionärerna
i de flesta fall sannolikt att innebära
att fossilbaserad elproduktion i
kraftvärmeverk och kondenskraftverk inte
längre blir lönsam. Med de nya incitament
som elcertifikatsystemet innebär
förväntas effekten bli att fossila
bränslen ersätts av biobränslen i
kraftvärmeverk, sägs det i motionen. I
vissa fall kan detta ske direkt, i andra
fall krävs större eller mindre
ombyggnader av verken.
Vissa kompletterande uppgifter
Energibeskattningen består i dag i
huvudsak av energiskatt, koldioxidskatt
och svavelskatt samt en särskild skatt på
kärnkraft. Energi- och koldioxidskatt
utgår inte för biobränslen, avfall och
torv. Däremot tas svavelskatt ut på torv.
Råtallolja belastas med energiskatt.
Industrin och areella näringar undantas
från energiskatten och delar av
koldioxidskatten. Därutöver finns
speciella nedsättningsregler för
energiintensiv verksamhet.
Ett kraftvärmeverk är en anläggning där
det framställs el samtidigt som värme.
Biobränsleeldade kraftvärmeanläggningar
får visst investeringsstöd mot en
utfästelse att endast använda
biobränslen. Det utgår ingen energiskatt
eller koldioxidskatt för bränslen som
används för att producera el, men för den
del av bränslet som förbrukas för
framställning av värme tas 50 % av
energiskatten ut medan koldioxidskatten
betalas fullt ut.
Så kallat industriellt mottryck avser
produktion av kraftvärme som sker inom
tillverkningsindustrin. Här tillämpas
samma skatteregler som i övrigt gäller
för industrin, dvs. 0 kr i energiskatt
och en koldioxidskattenivå på 30 % av vad
som annars gäller för hushålls- och
servicesektorn. Ytterligare nedsättning
av koldioxidskatten kan ske med stöd av
den s.k. 0,8-procentsregeln (om den
koldioxidskatt som belastar ett företag
överstiger 0,8 % av försäljningsvärdet
sätts skatten ned så att den
överskjutande skattebelastningen inte
överstiger 24 % av det överskjutande
skattebeloppet för bränslet). För
fjärrvärmeleveranser till industrin från
en extern leverantör gäller motsvarande
regler. För den del av det industriella
mottrycket som hänför sig till
elproduktion gäller dock samma regler som
för övrig elproduktion, dvs. varken
energi- eller koldioxidskatt betalas för
denna del av bränsleinsatsen.
Skattenedsättningskommittén (dir.
2001:29) skall utreda förutsättningarna
för en annan avgränsning för
energiskattenedsättning för de
konkurrensutsatta sektorerna än som
gäller i dag samt de för- och nackdelar
som olika avgränsningar bedöms medföra på
gränsytorna mot andra sektorer, t.ex.
tjänstesektorn samt el- och
värmeproduktion. Kommittén skall, som
tidigare nämnts, redovisa resultatet av
sitt arbete senast den 31 december 2002.
Skatteutskottet har under våren 2002
behandlat (bet. 2001/02:SkU17) motioner
från allmänna motionstiden om bl.a.
beskattningen av elproduktion och
beskattningen av naturgaseldad och annan
kraftvärme. Motionerna avstyrktes bl.a.
med hänvisning till de överväganden som
pågår rörande dessa frågor.
Näringsutskottet har berett
skatteutskottet tillfälle att yttra sig
över den nu aktuella delen av
propositionen såvitt gäller frågan om
kraftvärmebeskattningen jämte motioner.
Skatteutskottet beslutade emellertid
(prot. 2001/02: 16) att inte lämna något
yttrande till näringsutskottet.
Utskottets ställningstagande
Som framgått redovisar regeringen i
propositionen sin avsikt att undersöka
möjligheterna att likställa reglerna för
kraftvärmebeskattningen med dem som
gäller för industriellt mottryck.
Utskottet ser flera fördelar med att öka
andelen kraftvärme i energisystemet.
Samtidigt konstaterar utskottet att
regeringen i propositionen inte begär
något godkännande eller annan likvärdig
åtgärd av riksdagen. Utskottet har i
nuläget inte något att erinra mot vad
regeringen anför men menar att ett
ställningstagande till frågan om
kraftvärmebeskattningen bör anstå till
dess att ett konkret förslag med
tillhörande redovisning av de
energipolitiska och statsfinansiella
konsekvenserna förelagts riksdagen.
Dessutom skall EG-kommissionen pröva
förslagets förenlighet med reglerna om
statsstöd. Enligt utskottets uppfattning
ligger regeringens arbete beträffande den
aktuella frågan väl i linje med vad som
förordas i motionerna 2001/02:N56 (fp),
2001/02:N269 (fp) och 2001/02:N285 (s).
Med det anförda finner utskottet de
nyssnämnda motionsyrkandena
tillgodosedda, varför de avstyrks. Motion
2001/02:N58 (mp) avstyrks i här aktuell
del.
Vissa ändringar i ellagen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag
till ändrade bestämmelser i ellagen
avseende elanvändares skyldighet att
betala för den el han förbrukar under
den tid han saknar avtal med en
elleverantör. Jämför reservation 13
(mp).
Riksdagen bör även anta regeringens
övriga aktuella förslag till ändringar
i ellagen, dock med ändrat datum för
ikraftträdandet till den 1 augusti
2002.
Propositionen
Inledning
Regeringen föreslår i propositionen vissa
ändringar i ellagen (1997:857). De
föreslagna ändringarna rör i huvudsak
tariffsättningen för regionledningar,
anvisning av balansansvarig och anvisning
av elleverantör samt icke
koncessionspliktiga nät. Enligt
regeringens förslag skall ikraftträdandet
äga rum den 1 juli 2002. Förslaget
innefattar även vissa
övergångsbestämmelser.
Tariffer för överföring på
regionledningar
I propositionen föreslår regeringen en ny
reglering av den samlade bedömningen av
nättariffer för regionledningar.
Förändringen innebär i huvudsak att
bestämmelserna i den aktuella paragrafen
(4 kap. 8 §) anpassas till den nya
huvudregel i 4 kap. 1 § om utformningen
av nättariffer som riksdagen tidigare
beslutat (bet. 2001/02:NU9). Den ändring
som då föreslogs innebär att nättariffer
skall bedömas utifrån nätföretagets
prestation i stället för som tidigare
utifrån företagets kostnader. Enligt det
nu framlagda förslaget skall de beräknade
kostnaderna för den prestation som
nätföretaget har att utföra och
företagets sätt att utföra prestationen
bedömas samlat inom varje normalt
spänningsintervall för nätföretagets
samtliga regionledningar i hela landet.
För de beräknade kostnaderna för den del
av prestationen som utgörs av betalning
för överföring på stamnätet och andra
eventuella regionledningar skall den
samlade bedömningen endast avse samtliga
regionledningar inom en och samma region
i stället för i hela landet.
I ellagen finns även en bestämmelse (4
kap. 5 § första stycket) om utformningen
av nättariffer för regionledningar. Denna
bestämmelse innebär att avgörande för
vilken nättariff en uttagskund skall
omfattas av är den spänningsnivå på
vilken denne tar ut sin el. Det är
emellertid inte ovanligt att stora
elanvändare tar ut sin el direkt från en
transformator längs regionledningen
varvid s.k. stationstariff tillämpas,
påpekas det i propositionen. Detta
förfarande är emellertid inte reglerat i
det nuvarande regelverket. Regeringen
föreslår därför att en bestämmelse införs
i ellagen som reglerar utformningen av
nättariffer vid uttag direkt från en
transformator. Förslaget innebär att
nättariffen för en uttagskund som tar ut
el direkt från en transformator på en
regionledning skall utformas med
utgångspunkt i nättariffen för
spänningsnivån omedelbart före
transformatorn med ett skäligt tillägg
för nedtransformeringen. Den nya
bestämmelsen, vilken skall införas som
ett nytt stycke i 4 kap. 5 §, är
tillämplig både på elanvändare och andra
nätkoncessionshavare som tar ut el direkt
från en transformator.
Anvisning av balansansvariga
Enligt gällande regelverk får en
elleverantör bara leverera el till en
elanvändare om någon har åtagit sig
balansansvaret för dennes leveranser. Med
balansansvar åsyftas det ekonomiska
ansvar en aktör har för att det
nationella elsystemet tillförs lika
mycket el som elleverantörens kunder tar
ut från systemet. Det kan dock uppstå
situationer som gör att en elleverantör
står utan någon balansansvarig, sägs det
i propositionen. Det kan bero på att
Affärsverket svenska kraftnät säger upp
avtalet med den balansansvarige, vilket
kan vara elleverantören själv eller någon
annan som åtagit sig balansansvaret. Det
kan även bero på att en elleverantör har
ingått ett avtal med någon annan att
denne skall åta sig balansansvaret och
att detta avtal av någon anledning upphör
att gälla. Regeringen föreslår därför
införandet av en bestämmelse som reglerar
de fall då en elleverantör står utan en
balansansvarig. Den föreslagna lösningen
blir tillämplig i samtliga de fall då en
elleverantör kan stå utan balansansvarig.
Enligt regeringens förslag skall, om en
elleverantör saknar balansansvarig,
Svenska kraftnät anvisa denne en
balansansvarig.
Anvisning av elleverantör
I ellagen finns en bestämmelse (8 kap. 8
§) som reglerar de fall då en elanvändare
saknar elleverantör. Om en sådan
situation föreligger skall berörd
nätkoncessionshavare anvisa elanvändaren
en elleverantör. Vidare skall den
anvisade elleverantören omedelbart
underrätta elanvändaren om de villkor för
leverans som denne avser tillämpa och om
den dag då leveransen kommer att
påbörjas. Frågan om debitering för
elanvändarens förbrukning från det att
denne börjar ta ut el i uttagspunkten
tills han blir bunden av de erbjudna
villkoren från den nya elleverantören är
för närvarande oreglerad i ellagen. Under
denna tid tar elanvändaren således ut el
från elsystemet utan att ha en
elleverantör som debiterar denne.
Regeringen föreslår därför att det i
nämnda paragraf även införs en
bestämmelse om att en elanvändare, för
den förbrukning som denne tar ut utan att
ha en elleverantör, skall betala till den
anvisade elleverantören enligt de villkor
som denne tillämpar.
Undantag från kravet om nätkoncession
Enligt ellagen får en elektrisk
starkströmsledning inte byggas eller
användas utan tillstånd (nätkoncession).
Regeringen får dock föreskriva om
undantag från detta krav. Föreskrifter
som sådana undantag har av regeringen
meddelats genom förordningen (1957:601)
om elektriska starkströmsledningar. Dessa
undantag avser i huvudsak interna nät,
som i praktiken således är undantagna
från kravet på nätkoncession. I
propositionen anförs att ett problem med
de nuvarande föreskrifterna är att de
inte är anpassade till det faktum att
verksamheten inom vissa områden
inskränkts eller helt lagts ned och
ersatts med nya verksamheter som har
inbegripit andra företag och personer än
innehavaren av det interna nätet. Av
detta följer att innehavaren av nätet
inte längre överför el uteslutande för
egen räkning utan att överföringen även
sker för annans räkning. Det medför att
det interna nätet inte längre enbart är
en anläggning för användning av el utan
även en anläggning för överföring av el.
Frågan uppstår då om ett sådant nät
alltjämt skall omfattas av undantaget
från kravet på nätkoncession, sägs det i
propositionen. Det enda sättet för
närvarande att få ett bindande besked i
denna fråga är att ansöka hos
nätmyndigheten om nätkoncession för
nätet. En koncessionsansökan kräver dock
ett ganska omfattande arbete och är
enligt regeringen därför inte ett
lämpligt sätt att klarlägga huruvida
nätkoncession krävs eller ej. Regeringen
föreslår därför att en bestämmelse införs
i ellagen (2 kap. 4 §) som möjliggör att
i det enskilda fallet får ett bindande
besked huruvida en eller flera elektriska
starkströmsledningar omfattas av
föreskrifter om undantag från kravet på
nätkoncession meddelas.
Motionen
Miljöpartiet påpekar i motion 2001/02:N58
att det inte delar regeringens mening
beträffande förslaget som rör
elanvändarens skyldighet att betala för
den el han förbrukar under den tid han
saknar avtal med en elleverantör.
Motionärerna framhåller att de stöder de
synpunkter som Konkurrensverket framfört
i ärendet. I motionen föreslås därför att
elanvändaren av nätkoncessionshavaren
skall bli upplyst om att denne måste
träffa avtal med en elleverantör inom
viss tid. Underrättelsen skall innehålla
en neutral och icke-diskriminerande
information om alternativa
elleverantörer, sägs det. Vidare anförs
att denna information även bör inkludera
uppgift om hur elen producerats.
Vissa kompletterande uppgifter
Som nämns i motionen har bl.a.
Konkurrensverket avstyrkt förslaget
beträffande elanvändares skyldighet att
betala för den el han förbrukar under den
tid han saknar en elleverantör (8 kap. 8
§). Enligt Konkurrensverket måste
ställningen stärkas för de fristående
elleverantörerna, dvs. företag utan
anknytning till nät och produktionsbolag,
för att ett effektivt konkurrenstryck
skall uppnås på elmarknaden. Enligt
Konkurrensverket motverkas detta av
förslaget. I stället föreslår verket att
elanvändare skall bli upplysta av
nätkoncessionshavarna om att de måste
träffa avtal med en elleverantör inom
viss tid. Vidare sägs att underrättelsen
skall innehålla neutral och icke-
diskriminerande information om
alternativa elleverantörer.
Tidsplanen för föreliggande betänkande
innebär att riksdagen debatterar ärendet
den 11 juni 2002. Regeringen skall
därefter vid ett regeringssammanträde
fatta beslut om författningarna och dessa
skall tryckas. Sammantaget innebär detta
att författningarna kan komma från
trycket och bli allmänt tillgängliga
omkring den 24 juni 2002, dvs. en vecka
innan lagändringen skall träda i kraft.
Konstitutionsutskottet har emellertid
tidigare påpekat för regeringen att en
lagändring bör ha kommit till allmän
kännedom genom publicering i svensk
författningssamling (SFS) cirka fyra
veckor innan lagändringen skall träda i
kraft.
Utskottets ställningstagande
Inledning
Utskottet tar först ställning till
förslaget om elanvändares skyldighet att
betala för den el han förbrukar under den
tid han saknar elleverantör och därefter
till lagförslaget i övrigt.
Anvisning av elleverantör
Beträffande elanvändares skyldighet att
betala för den el han förbrukar under den
tid han saknar avtal med en elleverantör
förordas i motion 2001/02:N58 (mp) en
annan lösning än den av regeringen
föreslagna. Enligt motionärerna skall den
felande elanvändaren, inom viss tid från
det att denne blev anvisad en
elleverantör, få möjlighet att ingå avtal
med en annan elleverantör. I
propositionen (s. 73) redovisas
emellertid olika omständigheter som talar
emot den lösning som motionärerna
förespråkar. Utskottet delar regeringens
bedömning och tillstyrker förslaget till
ändring i ellagen i denna del.
Motionsyrkandet avstyrks alltså av
utskottet.
Lagförslaget i övrigt
När det gäller regeringens förslag
beträffande tariffer för överföring på
regionledningar, anvisning av
balansansvariga och undantag från kravet
om nätkoncession konstaterar utskottet
att det inte finns några mot dessa
förslag stående motionsyrkanden.
Utskottet har heller inget att erinra mot
de lagförslag som förelagts riksdagen.
Utskottet anser dock att riksdagen av
tidsskäl bör besluta, med hänvisning till
vad som tidigare redovisats, att
lagförslaget skall träda i kraft den 1
augusti 2002 i stället för den 1 juli
2002, som regeringen föreslagit. Detta
bör även gälla den övergångsbestämmelse
(nr 2) som återfinns i lagförslaget som
enligt utskottet skall gälla med avseende
fr.o.m. det räkenskapsår som börjar den 1
augusti 2002 eller närmast därefter.
Naturgas
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör bifalla regeringens
förslag om ändring i naturgaslagen
beträffande öppningen av
naturgasmarknaden och avslå samtliga
här aktuella motionsyrkanden rörande
naturgas. Jämför reservation 14 (m, kd,
fp).
Propositionen
I EU:s strategi för att skapa en inre
energimarknad ingår naturgas och el som
de viktigaste elementen. Det s.k.
gasmarknadsdirektivet (98/30/EG) antogs
inom EU år 1998. Gasmarknadsdirektivet
införlivades i svensk lagstiftning i
augusti 2000. I artikel 18 i
gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser
om en fortsatt gradvis öppning av
naturgasmarknaden efter den initiala
öppningen. Enligt direktivet skall fem år
efter dess ikraftträdande (dvs. 10
augusti 2003) miniminivån för att anses
som en s.k. berättigad kund sänkas från
en förbrukning om 25 miljoner till en
förbrukning om 15 miljoner kubikmeter
naturgas per år och förbrukningsställe.
Den samlade förbrukningen hos samtliga
berättigade kunder måste därvid motsvara
minst 28 %, mot för närvarande 20 %, av
den totala årliga gasförbrukningen på den
nationella gasmarknaden. Den sista
marknadsöppningen skall enligt
gasmarknadsdirektivet vara genomförd tio
år efter det att direktivet har trätt i
kraft (dvs. 10 augusti 2008). Då skall
alla slutförbrukare som förbrukar mer än
5 miljoner kubikmeter naturgas per år och
förbrukningsställe anses som berättigade
kunder.
I propositionen föreslås därför en
ändring i naturgaslagen (2000:599) som
innebär att berättigade kunder skall,
utöver kunder som har naturgaseldad
kraftproduktion, vara slutförbrukare som
förbrukar mer än 15 miljoner kubikmeter
naturgas per år på minst ett
förbrukningsställe. Ändringen innebär
alltså att förbrukningströskeln för att
anses som en berättigad kund sänks från
25 till 15 miljoner kubikmeter naturgas
per år på minst ett förbrukningsställe.
Förslaget i propositionen bygger dels på
direktivet, dels på de bedömningar som
Statens energimyndighet presenterat i en
rapport om utvecklingen på
naturgasmarknaden. Regeringen föreslår
att lagen skall träda i kraft den 1
augusti 2003.
Motionerna
I motion 2001/02:N271 (s) framhålls att
det finns flera olika fördelar med
naturgas. Emellertid finns det problem
med distributionen, inte minst till
Mellansverige, sägs det. Utbudet av
energialternativ i Mellansverige skulle
breddas om naturgasnätet byggdes ut.
Motionärerna menar därför att
naturgasnätet bör byggas ut till
samtliga industri- och befolkningstäta
regioner för att därigenom säkra en
långsiktigt hållbar energiförsörjning,
förstärka konkurrenskraften för den
svenska industrin och skapa en bättre
miljö.
Att naturgas kan bidra till att ersätta
användningen av kolbaserad
energiutvinning anförs i motion
2001/02:N360 (s). En satsning på naturgas
innebär i flera avseenden även en
satsning på förnybar energi, sägs det i
motionen. De system och den infrastruktur
som används för naturgas kan även
användas för biogas. Motionärerna menar
att riksdagen bör markera att det är
angeläget att naturgasnätet byggs ut till
städer och industriregioner som ännu inte
har möjlighet att använda naturgas.
Vidare bör en förnyad utredning även
övervägas; dels eftersom energiområdet är
snabbt föränderligt, dels eftersom gasens
utveckling till stor del beror på de
eventuella åtgärder som kan stimulera en
snabbare utbyggnadstakt.
Moderata samlingspartiet anför i motion
2001/02:N53 att regeringen har en för låg
ambition när det gäller att öppna
naturgasmarknaden för fri konkurrens.
Motionärerna menar att öppningen av
naturgasmarknaden måste gå snabbare och
föreslår därför att alla kunder med en
större förbrukning än 5 miljoner
kubikmeter naturgas per år fritt skall
kunna välja gasleverantör.
I motion 2001/02:N329 (m) påpekas den
svenska petrokemiska industrins
konkurrensnackdelar i förhållande till
övriga världen. De traditionella
råvarorna inom petrokemin är olja och
naturgaskondensat. På många håll i
världen har den petrokemiska industrin
möjlighet att växla mellan dessa råvaror,
vilket minskar risken för störningar och
prishöjningar, sägs det i motionen. Den
svenska petrokemiska industrin saknar
emellertid tillgång till naturgas,
eftersom ledningsnätet inte är
tillräckligt utbyggt. Motionären menar
därför att naturgasens speciella
förutsättningar och skatteläge måste bli
föremål för en översyn så att goda
förutsättningar och trygga villkor kan ge
den petrokemiska industrin möjlighet att
efterfråga naturgas och därmed stimulera
utbyggnaden av naturgasnätet.
Naturgasens egenskaper gör den till ett
attraktivt energislag inom flera olika
sektorer, sägs det i motion 2001/02:N210
(m). Motionärerna menar att naturgasen,
med rätt skattevillkor, är tillräckligt
kostnadseffektiv för att trycka tillbaka
kolkraften. Det är därför viktigt att
energiskatterna ses över för att ren
energiproduktion i Sverige inte skall
missgynnas till förmån för import av
elkraft från anläggningar och energislag
med dåliga miljöegenskaper. Vidare anförs
olika skäl som motionärerna menar talar
för att Sverige bör ompröva inställningen
till naturgas. I motionen påpekas även
att det är önskvärt att Mellansverige ges
tillgång till naturgas och att det därför
är viktigt att statsmakterna sänder
tydliga signaler om att en sådan
utbyggnad är angelägen.
Kristdemokraterna motsätter sig, enligt
vad som anförs i motion 2001/02: N55, en
omställning av energisystemet som innebär
att kärnkraft ersätts med fossilt
bränsle. Att ersätta en stor del av
kärnkraftsbortfallet med el producerad av
fossil naturgas innebär enligt
motionärerna ett allvarligt hot mot både
miljön och klimatet. Vidare hänvisas till
att Energimyndigheten har varnat för att
ett naturgasföretag som agerar på den
konkurrensutsatta delen av marknaden där
kan pressa sitt pris, och till och med
underprissätta sina gasleveranser, och
därefter kompensera sig för detta på den
monopoliserade delen av marknaden.
Motionärerna menar därför att
naturgaslagen behöver tydliggöras så att
all form av korssubventionering
motverkas.
I motion 2001/02:N35 (kd) påpekas att
regeringens framtidsbedömningar på ett
tydligare sätt borde klargöra naturgasens
roll - på nuvarande eller på en utökad
användningsnivå.
Sedan naturgasmarknaden öppnades under
år 2000 är Energimyndigheten ansvarig
tillsynsmyndighet. I motion 2001/02:N371
(kd) framhålls att det är angeläget att
verksamheten fungerar tillfredsställande.
Motionärerna menar därför att
Energimyndigheten bör intensifiera sitt
arbete med att utveckla tillsynsmetoder
och uppfylla sitt ansvar.
I motion 2001/02:N238 (kd) påpekas att
det finns goda erfarenheter från
integration av biogas och naturgasnäten,
vilket lett till en ökad användning av
biogas. Genom att utnyttja det
naturgasnät som redan fanns utbyggt för
distribution av biogas kunde
förutsättningarna för biogasanvändning
ökas. Motionärerna menar därför att
biogasanvändningen måste ges ökade
möjligheter att utnyttja en utbyggnad av
naturgasnätet.
Miljöpartiet anför i motion
2001/02:N58, dock utan något särskilt
yrkande, att de anser att naturgasen
("fossilgasen") inte bör ha någon större
framtid i den svenska energitillförseln.
Motionärerna framhåller att de har för
avsikt att motsätta sig alla förslag som
direkt eller indirekt syftar till att
bygga ut det svenska naturgasnätet eller
dra internationella naturgasledningar
genom Sverige.
Vissa kompletterande uppgifter
Våren 1986 antog riksdagen de av
regeringen föreslagna riktlinjerna för
naturgasverksamheten (prop. 1985/86:91,
bet. 1985/86:NU18) med innebörd bl.a. att
verksamheten skall bedrivas på
kommersiell grund. I samband med
riksdagens energipolitiska beslut våren
1988 (prop. 1987/88:90, bet.
1987/88:NU40), liksom i det
energipolitiska betänkandet våren 1989
(bet. 1988/89:NU25), framhöll utskottet
att naturgas kan bli ett intressant
alternativ inom svensk energiförsörjning.
Vidare underströk utskottet att inköp av
gas skall verkställas enligt strikt
kommersiella principer.
Våren 2000 behandlade riksdagen
regeringens förslag till en ny
naturgaslag (prop. 1999/2000:72, bet.
1999/2000:NU12). Utskottet upprepade i
detta sammanhang sitt tidigare
ställningstagande från våren 1999 (bet.
1998/99: NU8) att det inte är aktuellt
med en storskalig introduktion av
naturgas eller en ny naturgasledning
genom Sverige även om naturgasen är det
minst miljöförstörande fossila bränslet.
Beträffande den nya lagstiftningen
framhöll utskottet att huvudmotivet är
att förutsättningar skall skapas för en
effektiv konkurrens på naturgasmarknaden.
Ett flertal naturgasföretag som i dag
fungerar som distributörer på den svenska
marknaden är bundna av traditionella och
långsiktiga leveransavtal, s.k. take or
pay-kontrakt. Dessa kontrakt innebär att
de svenska distributörerna är skyldiga
att köpa en viss mängd naturgas eller
åtminstone betala för gasen under
kontraktstiden. Berörda kontrakt löper ut
under åren 2001-2005. En marknadsöppning
skulle, enligt den bedömning som
utskottet gjorde vid detta tillfälle,
kunna leda till problem för de företag
som fortfarande är bundna av kontrakten.
Utskottet ansåg att marknaden skall
öppnas för samtliga kunder senast den 1
januari 2006. I en reservation (m, kd,
fp) anfördes att en förtida avveckling av
kärnkraften innebär ökade risker för att
Sverige ånyo tvingas in i nya storskaliga
energisystem som i sin tur skapar ett
tryck på introduktion av naturgas i stor
skala. I en annan reservation (mp)
hävdades att användningen av naturgas
kommer att leda till ökade
koldioxidutsläpp och en risk för att
naturgas kommer att ersätta biobränslen.
Naturgasen svarar i Sverige för drygt 1
% av den totala energianvändningen.
Motsvarande andel i Norden är 15 %, och i
EU:s medlemsländer och i övriga världen
som helhet står naturgasen för drygt 20 %
av energiförsörjningen. Sedan naturgasen
introducerades i Sverige år 1985 har
användningen gradvis ökat, men har sedan
år 1992 stabiliserats. Den svenska
importen av naturgas uppgick år 2000 till
835 miljoner kubikmeter. Importen av
naturgas till Sverige sker i dag
uteslutande från de danska naturgasfälten
i Nordsjön. Rörledningarna går via det
danska fastlandet, under Öresund till
Klagshamn utanför Malmö. Naturgasnätet
sträcker sig från Trelleborg till
Göteborg och inkluderar grenledningar
längs vägen, bl.a. till Småland.
Naturgasen distribueras för närvarande
till 26 kommuner. Nova Naturgas (tidigare
Vattenfall Naturgas) äger och förvaltar
stamledningen samt importerar och
transporterar gas åt andra bolag. Sydgas
AB ansvarar för grenledningarna i södra
Sverige.
Energimyndigheten redogör i rapporten
Utvecklingen på naturgasmarknaden (2001)
för marknadsstrukturen beträffande
naturgas. För närvarande är tre
slutförbrukare kvalificerade som
berättigade kunder. Tillsammans med
kraftvärmeproducenterna, som också är
berättigade kunder, svarar de för 47 % av
förbrukningen på den svenska
naturgasmarknaden. Om förbrukningsgränsen
för att anses som berättigad kund sänks
från 25 till 15 miljoner kubikmeter
naturgas per år och förbrukningsställe
tillkommer fyra slutförbrukare som blir
berättigade kunder. Dessa fyra
slutförbrukare svarar tillsammans för 3 %
av förbrukningen på naturgasmarknaden. Om
gränsen sänks till 5 miljoner kubikmeter
naturgas per år och förbrukningsställe
tillkommer ytterligare 13 slutförbrukare
med en samlad förbrukning som motsvarar
9 % av förbrukningen på
naturgasmarknaden. I rapporten redovisar
Energimyndigheten även sin syn på
eventuella för- och nackdelar med en
snabbare öppning av naturgasmarknaden än
vad gasmarknadsdirektivet stipulerar.
Energimyndighetens uppgifter inom
naturgasområdet anges i naturgaslagen.
Beträffande tillsynen anges i
regleringsbrev för år 2002 att
myndigheten bl.a. till regeringen skall
avrapportera ärendena,
handläggningstider, förelägganden som
meddelats och överklaganden. Därtill har
Energimyndigheten i uppgift att följa och
analysera utvecklingen på
naturgasmarknaden, särskilt beträffande
bl.a. strukturförändringar inom
gasanvändningen, gashandel och
transportverksamhet samt prisutvecklingen
på gas och transporttjänster.
Det finns i dag inga hinder i gällande
lagstiftning för inmatning av uppgraderad
biogas på naturgasnätet. Inom EU
diskuteras möjligheten att reglera även
tillträde för biogas på nätet. Detta är
ännu dock på förslagsstadiet.
För närvarande bereds ett förslag till
ändring av gasmarknadsdirektivet, vilket
presenterades av EG-kommissionen i mars
2001. Förslaget innebär bl.a. att
medlemsstaterna skall öppna marknaden för
samtliga näringsidkare år 2004 och för
hushållskunder år 2005. Förslaget
innehåller även bestämmelser om en
separation mellan försäljning respektive
överföring/transport av naturgas. En
sådan separation skulle motverka
korssubventionering.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag
om att slutförbrukare som förbrukar mer
än 15 miljoner kubikmeter naturgas per år
och förbrukningsställe skall anses vara
berättigade kunder. Denna nivå
överensstämmer med det i direktivet
angivna kravet beträffande
marknadsöppningen.
Utskottet menar, som vid tidigare
tillfällen då denna fråga behandlats, att
det är viktigt att naturgasmarknaden i
Sverige öppnas för konkurrens så fort det
är praktiskt möjligt med hänsyn till de
avtalsbindningar som finns på
naturgasmarknaden i Sverige. På sikt bör
naturgasmarknaden vara öppen för alla
aktörer. Det är emellertid angeläget att
öppningstakten anpassas till de
förhållanden som råder på marknaden. På
dagens naturgasmarknad är många
distributionsföretag bundna av
långsiktiga take or pay-kontrakt, vilka
tillkom under den period då
naturgasmarknaden i princip var en
monopolmarknad. En snabbare
marknadsöppning av naturgasmarknaden än
vad gasmarknadsdirektivet medger medför
en konkurrensnackdel för de företag som
är bundna av dessa kontrakt. Det skulle
även innebära konkurrensnackdelar för
svenska företag om Sverige öppnar sin
gasmarknad tidigare än vad
gasmarknadsdirektivet stipulerar om andra
länder i vår närhet inte gör det.
I några motioner har en utbyggnad av
det svenska naturgasnätet förespråkats.
Det är utskottets mening, som tidigare
redovisats, att den svenska
elförsörjningen skall tryggas genom ett
energisystem som grundas på varaktiga,
helst inhemska och förnybara,
energikällor samt på en effektiv
energianvändning. Som även tidigare
nämnts bör användningen av fossila
bränslen hållas på en låg nivå.
Enligt utskottets uppfattning är det
därför inte aktuellt, även om naturgasen
är det minst miljöförstörande fossila
bränslet, med en storskalig introduktion
av naturgas eller en ny naturgasledning
genom Sverige. Däremot kan det befintliga
naturgasnätet utnyttjas effektivare.
Utskottet står således fast vid sina
tidigare ställningstaganden i denna fråga
och menar att mot detta stående
motionsyrkanden inte bör vinna riksdagens
gillande.
Med det sagda avstyrker utskottet här
aktuella motionsyrkanden.
Förnybara energikällor
Mål för el producerad med förnybar energi
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör bifalla regeringens
förslag om mål för el producerad med
förnybar energi. Utskottet menar att
förslaget dels ligger i linje med att
den svenska energiförsörjningen i
ökande utsträckning skall baseras på
förnybar energi, dels innebär ett
tydliggörande på detta område. Jämför
reservationerna 15 (m, fp) och 16 (mp).
Propositionen
Regeringen föreslår i propositionen att
ett nytt mål för el producerad med
förnybara energikällor införs. Enligt
förslaget skall målet vara att
användningen av el från förnybara
energikällor skall öka med 10 TWh från
2002 års nivå till år 2010. Vidare sägs
att det nationella målet för el
producerad med förnybara energikällor
skall utvärderas år 2004 i samband med
den avstämning som då skall genomföras av
klimatarbetet. Om det då finns
förutsättningar för att ytterligare öka
elproduktionen med förnybara energikällor
bedömer regeringen att en lämplig
ambitionsnivå skall vara att öka den
förnybara elproduktionen med 15 TWh från
2002 års nivå till år 2012.
I Europaparlamentets och rådets
direktiv (2001/77/EG) om främjande av
elproduktion från förnybara energikällor
på den inre marknaden för el, vilket
trädde i kraft i oktober 2001, finns ett
vägledande mål för hur mycket andelen el
från förnybara energikällor skall öka
inom unionen fram till år 2010.
Medlemsstaterna är ålagda att senast ett
år efter direktivets ikraftträdande anta
och offentliggöra en rapport med
nationella vägledande mål för den
framtida användningen av el producerad
med förnybara energikällor. Vid
upprättandet av de nationella målen skall
hänsyn tas till de referensvärden som
anges i en bilaga till direktivet.
Regeringen betonar i propositionen att
möjligheten att uppfylla ett mål för
användningen av el producerad med
förnybara energikällor beror på flera
faktorer, inte minst väderförhållandena.
För det referensvärde som anges i bilagan
till direktivet som mål för Sverige
beträffande el producerad med förnybara
energikällor bygger bedömningen på
elproduktionen år 1997. Detta år var ett
s.k. våtår vilket bidrog till att
elproduktionen från förnybara
energikällor var högre än genomsnittet.
Den bedömning regeringen gör är därför
att en ökning av elproduktionen med
förnybara energikällor med 10 TWh från
2002 års nivå till 2010 är ett väl avvägt
mål, även bl.a. med hänsyn tagen till
olika intressen och introduktions- och
ledtider. Med vissa förutsättningar
innebär en sådan sökning att andelen el
från förnybara energikällor skulle uppgå
till ca 51 % år 2010, att jämföra med ca
49 % år 1997.
Beträffande det nuvarande målet för
förnybara energikällor som är kopplat
till 1997 års energipolitiska program,
dvs. att genom investeringsstöd öka den
årliga produktionen av el från förnybara
energikällor med totalt 1,5 TWh under en
femårsperiod, framhåller regeringen att
de utvärderingar som gjorts visar att
målet kommer att nås förutsatt att alla
anläggningar som beviljats stöd byggs.
Enligt regeringen är det de
produktionsmål som har ställts upp för
vindkraften och den biobränsleeldade
kraftvärmen som gör att målet kunnat
uppnås, medan måluppfyllelsen inte är
lika god för den småskaliga
vattenkraften.
Motionerna
I Moderata samlingspartiets motion
2001/02:N53 ifrågasätts varför Sverige
skall ha ett särskilt produktionsmål för
hur mycket andelen el från förnybara
energikällor skall öka. Redan i dag
produceras ca 50 % av den totala
elproduktionen i Sverige genom förnybara
energikällor, framför allt vattenkraft,
sägs det i motionen. Motionärerna påpekar
att de visserligen delar uppfattningen
att det är bra om andelen förnybar el kan
öka ytterligare, men anser att det i så
fall skall ske utan olika subventioner
till olönsam teknik. Riksdagen bör därför
avslå regeringens förslag om att
uppställa ett särskilt mål för el
producerad med förnybara energikällor,
menar motionärerna.
Det föreslagna målet i propositionen är
enligt vad som anförs i motion
2001/02:N57 (fp) för lågt satt. I
motionen framhävs att målet bör höjas så
att det motsvarar det av EU uppställda
målet för Sverige, vilket är att
årsproduktionen av el från förnybara
energikällor skall öka med ca 25 TWh till
år 2010.
Miljöpartiet anför i motion 2001/02:N58
att den av regeringen föreslagna
kvotnivån är för låg. Också enligt dessa
motionärer bör målet vara att
användningen av el från förnybara
energikällor skall öka med 25 TWh från
2002 års nivå till år 2010. I motionen
erinras om att den föreslagna nivån
ligger långt under den nivå om 25 TWh som
är det av EU uppsatta målet för Sverige.
Regeringens förslag innebär enligt
motionärerna därför att EU:s övergripande
mål ej kommer att uppnås, eller att andra
länder får ta en större del av ansvaret.
Om Sverige endast ställer upp så låga mål
som regeringen föreslår, undergrävs EU:s
gemensamma mål, sägs det i motionen.
Vissa kompletterande uppgifter
Regeringen meddelade i
budgetpropositionen för år 2002 (prop.
2001/02:1 utg. omr. 21, s. 41) sin avsikt
att återkomma till riksdagen med förslag
till indikativt mål för andelen el från
förnybara energikällor våren 2002 i
samband med den energipolitiska
propositionen.
Det mål för förnybara energikällor som
funnits i Sverige har varit kopplat till
det energipolitiska programmet som
riksdagen antog våren 1997 (bet.
1996/97:NU12). I den del av 1997 års
energipolitiska program som omfattar
åtgärder på kort sikt, och som löper ut
år 2002, anvisades 900 miljoner kronor
för att genom investeringsstöd öka den
årliga produktionen av el från förnybara
energikällor med totalt 1,5 TWh under en
femårsperiod (biobränslebaserad
kraftvärme 0,75 TWh, vindkraft 0,5 TWh
och småskalig vattenkraft 0,25 TWh).
Enligt vad som redovisas i promemorian
om effektivare energianvändning (Ds
2001:60) beräknas elproduktionen från de
nya anläggningarna för biobränslebaserad
kraftvärme som beviljats stöd uppgå till
0,88 TWh. Vidare har 314 vindkraftverk
beviljats stöd, vilka beräknas ge 0,55
TWh. När det gäller småskalig vattenkraft
har endast ett fåtal ansökningar inkommit
och beviljats stöd, varför detta delmål
inte bedöms komma att uppnås.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har redan tidigare i detta
betänkande framhållit att den svenska
elförsörjningen i ökande utsträckning
skall baseras på förnybar energi.
Fastställandet av ett mål för ökningen av
el producerad med förnybara energikällor
anser utskottet dels ligger i linje med
vad som tidigare anförts, dels kan ses
som ett tydliggörande av målet för den
svenska energipolitiken. Att Sverige
skall fastställa ett mål för el
producerad med förnybara energikällor är
även i enlighet med vad som fastlagts i
EG:s direktiv om främjande av el från
förnybara energikällor. Riksdagen bör
enligt utskottets mening därför inte ge
sitt bifall till avslagsyrkandet i motion
2001/02:N53 (m).
När det gäller nivån för målet har det
i två motioner anförts att det bör
fastställas till en högre nivå än vad
regeringen föreslagit. Det i
propositionen föreslagna målet - att
användningen av el från förnybara
energikällor skall öka med 10 TWh till år
2010 - är i paritet med den kommentar
till det indikativa målet för Sverige som
den svenska regeringen lämnat i samband
med antagandet av tidigare nämnda EG-
direktiv. Utskottets bedömning är att det
förslag som regeringen nu förelagt
riksdagen är väl avvägt med hänsyn taget
till bl.a. miljömässiga, ekonomiska och
tekniska intressen. Den ökningstakt som
regeringen nu föreslår motsvarar
genomsnittsnivån för ökning per capita
enligt EG-direktivet. Samtidigt kan
ambitionsnivån höjas, om det visar sig
att det finns förutsättningar för att
ytterligare öka elproduktionen med
förnybara energikällor, i samband med den
granskning som skall göras av
klimatarbetet år 2004. Målet kan i detta
fall sättas till 15 TWh fram till år 2012
i förhållande till 2002 års nivå.
Med det sagda tillstyrker utskottet
regeringens förslag om mål för el
producerad med förnybara energikällor. De
mot förslaget stående motionsyrkandena
avstyrks.
Handel med elcertifikat
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå här aktuella
motionsyrkanden som rör handel med
elcertifikat. Utskottets syn på
införandet av ett nytt stödsystem för
förnybar energi överensstämmer med de
överväganden som regeringen redovisat i
propositionen. Regeringen bör därför
återkomma med ett förslag med den
inriktning som redogjorts för. Jämför
reservationerna 17 (m, kd, fp) och 18
(mp).
Propositionen
Regeringen redovisar i propositionen sina
överväganden om införande av ett system
för handel med elcertifikat i syfte att
främja elproduktion från förnybara
energikällor. Regeringens förslag bygger
på betänkandet Handel med elcertifikat
(SOU 2001:77) av Elcertifikatutredningen
(särskild utredare: direktör Nils
Andersson). I propositionen framhålls att
systemet bör bygga på att producenter av
el från förnybara energikällor tilldelas
elcertifikat av staten och att det finns
en kvotplikt. Den el som produceras med
hjälp av vindkraft, solenergi, geotermisk
energi, vattenkraft och vågenergi samt
biobränsle är sådan som bör berättiga
anläggningens innehavare till
elcertifikat, sägs det i propositionen.
Kvotplikten innebär en skyldighet för
elförbrukare och elleverantörer att till
staten inlämna elcertifikat i förhållande
till den mängd el de förbrukat eller
sålt. Kvotperioden bör sammanfalla med
kalenderåret. Vidare sägs att en
elleverantör bör vara skyldig att
särskilt redovisa det pris denne
debiterar sin kund för elcertifikaten.
Regeringen anser att den elintensiva
industrin bör undantas från kvotplikten.
Om kvotplikten inte fullgörs, bör en
sanktionsavgift betalas till staten.
Sanktionsavgiften skall motivera de
kvotpliktiga att fullgöra kvotplikten
samtidigt som den får funktionen av ett
pristak för certifikaten och därmed
fungerar som ett konsumentskydd. Under
ett inledande skede bör även ett skydd
mot alltför låga certifikatpriser finnas
i form av en prisgaranti.
Enligt regeringen kommer ett införande
av certifikatsystemet att innebära delvis
nya uppgifter för Statens energimyndighet
och Svenska kraftnät. Energimyndigheten
bör bl.a. ansvara för att godkänna
anläggningar och följa upp att
anläggningarna uppfyller de krav som
ställs, registrera kvotpliktiga, fatta
beslut om sanktionsavgifter och betala
s.k. golvpriser. Svenska kraftnät bör
bl.a. ansvara för avräkningen av
elproduktionen från förnybara
energikällor och tilldelning av
certifikat för motsvarande elproduktion.
I propositionen påpekar regeringen även
att handel med certifikat mellan olika
länder är önskvärd och ser t.ex. inga
hinder för att svenska certifikat säljs
utomlands. Certifikatsystemet skall dock
anmälas till EG-kommissionen, och
regeringen avser därför att återkomma
till riksdagen med bestämmelser om hur
utländska certifikat skall få
tillgodoräknas för uppfyllande av
kvotplikten efter att diskussioner med
kommissionen slutförts.
Enligt regeringen bör en lag om ett
kvotbaserat elcertifikatsystem för att
främja elproduktion från förnybara
energikällor införas, och systemet bör
träda i kraft den 1 januari 2003.
Regeringen meddelar att den ämnar
återkomma till riksdagen med ett
lagförslag med den inriktning som
redovisas i propositionen. Vidare
redovisar regeringen sin bedömning att
det behövs ett kompletterande stöd till
vindkraften vid införandet av
certifikatsystemet (se följande avsnitt).
Motionerna
Moderata samlingspartiet anför i motion
2001/02:N53 att riksdagen bör besluta att
regeringen inte skall återkomma med ett
lagförslag beträffande ett kvotbaserat
elcertifikatsystem då ett sådant är
behäftat med stora brister. Genom
elcertifikatsystemet osynliggörs
subventionerna till småskalig förnybar
elproduktion då kostnaderna flyttas från
statsbudgeten direkt till
elkonsumenterna, framförs det. Samtidigt
kommer vindkraften även fortsättningsvis
att erhålla ett särskilt stöd. I motionen
sägs även att Lagrådet påpekat att
lagförslaget medför en komplicerad och
tekniskt präglad reglering samt att den
administration som kommer att behövas
blir betydande. Motionärerna förespråkar
i stället ett fortsatt användande av
frivillig certifiering av miljövänlig
elproduktion i syfte att öka elkundernas
möjligheter att själva, på frivillig väg,
välja att köpa sådan el.
Ett tillkännagivande om att förnybara
energikällor måste klara sig på
kommersiella villkor begärs i Moderata
samlingspartiets motion 2001/02: N213.
Motionärerna menar att såväl förnybara
energikällor som andra energislag måste
klara energimarknadens konkurrens utan
subventioner.
Kristdemokraterna anför i motion
2001/02:N55 att riksdagen bör avslå
regeringens förslag till
certifikatsystem. Motionärerna menar sig
inte kunna ge stöd till att ett
certifikatsystem utformas i enlighet med
vad som redovisas i propositionen. I
motionen framhålls att det i dag redan
finns ett frivilligt europeiskt system
med gröna certifikat. Det är heller inte
riktigt att finansieringen av
produktionen av förnybar el läggs utanför
budgeten och att elkonsumenterna under
tvång står för kostnaderna i stället för
staten. Vidare anförs att förslaget
innebär en begränsning i den avreglerade
handeln med el. Modellen är även
komplicerad och ger inga långsiktiga
ekonomiska spelregler, sägs det.
Det förslag om handel med elcertifikat
som regeringen redovisar i propositionen
är enligt vad som anförs i Folkpartiets
motion 2001/02:N56 behäftat med en rad
olika problem. I motionen sägs det att
systemet är administrativt krångligt och
kostnaderna höga. Vidare är certifikaten
endast inriktade på att motverka
koldioxidutsläpp, men inga andra
miljöförstörningar. Systemet bygger även
på tvång mot elkonsumenterna.
Motionärerna menar sig därför vara
ytterst tveksamma till att acceptera ett
system i enlighet med vad som skisseras i
propositionen.
I motion 2001/02:N57 (fp) begärs ett
riksdagsuttalande om nivån på
sanktionsavgiften. Motionären menar att
det är nödvändigt med en högre
sanktionsavgift för dem som inte fullgör
kvotplikten än den som redovisas i
propositionen. Enligt motionären borde en
miniminivå vara 350 kr per ej ingivet
certifikat, att jämföra med inledningsvis
200 kr enligt förslag av
Elcertifikatutredningen.
Miljöpartiet framhåller i motion
2001/02:N58 att partiet är positivt till
tanken på ett nytt stödsystem baserat på
elcertifikat. Motionärerna menar dock att
vissa ändringar i förhållande till vad
regeringen redovisar måste göras. I
motionen anförs bl.a. att el som
produceras med ny vattenkraft inte bör
ingå i systemet. Däremot kan el som
produceras genom effektivare användning
av befintlig vattenkraft ingå, sägs det.
Därtill bör en eventuell överkompensation
av produktion som konverteras till
biobränslen undvikas genom t.ex.
differentierade kvoter av befintliga
anläggningar. Motionärerna menar även att
endast den elintensiva produktionen av
den elintensiva industrin bör undantas
från kvotplikten.
När det gäller sanktionsavgiften anförs
att nivån måste vara sådan att det är
lönsamt att bygga ut förnybar
elproduktion, varför 200 kr per
certifikat som inte ingivits är för lågt.
Sanktionsavgiften bör enligt motionärerna
vara åtminstone 350 kr per certifikat.
Vidare anförs att arbetet med att utreda
och utveckla andra möjligheter att stödja
ny produktion av el från förnybara
energikällor bör fortsätta parallellt med
att systemet med elcertifikat utvecklas.
Vissa kompletterande uppgifter
Regeringen redovisade våren 2000 i en
proposition om ekonomiska förutsättningar
för elproduktion från förnybara
energikällor (prop. 1999/2000:134)
riktlinjer beträffande en ny och mer
marknadsorienterad stödform för
elproduktion från förnybara energikällor.
Riktlinjerna innebar att ett samlat
system för att främja el från förnybara
energikällor skulle tas fram och träda i
kraft i januari 2003. Vidare skulle
systemet bygga på handel med
elcertifikat, kombinerad med en
skyldighet att inkludera en viss andel
förnybar el i elleverans eller elinköp.
Propositionen behandlades hösten 2000
av riksdagen. Utskottet (bet.
2000/01:NU3) ställde sig bakom
regeringens förslag och framhöll bl.a.
att det nya systemet kommer att skapa
möjligheter för en fortsatt utbyggnad av
elproduktion från förnybara energikällor,
samtidigt som det kommer att stimulera en
marknadsdynamik som främjar
kostnadseffektivitet och
teknikutveckling. I en reservation (m,
kd, fp) uttryckte dessa partier sin
ståndpunkt i frågan.
I Europa finns det flera länder som har
infört certifikatsystem eller planerar
att införa ett sådant system. Till dessa
länder hör Belgien, Danmark,
Nederländerna, Italien, Storbritannien
och Österrike. Dessa länder har kommit
olika långt i arbetet. Därtill finns det
ett frivilligt initiativ från de
europeiska kraftföretagen, det s.k. RECS-
projektet (Renewable Energy Certificate
System), inom vilket en handel med s.k.
gröna certifikat redan sker. På nationell
nivå finns det ett särskilt organ som
svarar för utgivning, registrering och
annullering av certifikaten och för
tillsyn av systemet. I Sverige har
Affärsverket svenska kraftnät denna roll.
RECS tillhandahåller även ett system som
möjliggör för medlemmar att handla med
certifikat internationellt. En period med
testhandel startade år 2001, och de
första affärerna genomfördes sommaren
2001. Andra länder inom EU såsom
Tyskland, Frankrike och Spanien har valt
att använda s.k. fastprissystem. Enligt
dessa system garanteras elproducenter av
el från förnybara energikällor genom lag
ett fast pris för den el de producerar.
Elcertifikatutredningen föreslog (SOU
2001:77), som redan nämnts, ett
sanktionstak på 200 kr per elcertifikat
för perioden 2003-2008. Denna siffra
baseras på de förslag till kvot som
utredningen lämnat för samma period och
på de beräkningar av potential och
produktionskostnad som gjorts. I den
framlagda energipropositionen nämns dock
inte uttryckligen nivån på
sanktionsavgiften. I bilaga till
propositionen, där lagrådsremissens
lagförslag till lag om elcertifikat
återfinns, anges (5 kap. 1 §) att för
certifikat som skulle ingivits under åren
2004 och 2005 skall en sanktionsavgift
med högst 200 kr per certifikat tas ut. I
den remiss som regeringen överlämnade
till Lagrådet i februari 2002 anges att
regeringen inte anser att det finns några
skäl att föreslå en annan nivå på
sanktionstaket än utredningen gjort.
Regeringen anser dock, med hänvisning
till risken för att sanktionstaket blir
styrande för prisbildningen på
certifikaten, att sanktionstakets
giltighetstid bör begränsas till de
första två åren. Samtidigt påpekas att
behovet av en förlängning och eventuell
förändring av sanktionstakets storlek
kommer att prövas år 2004.
Utskottets ställningstagande
För närvarande används olika former av
investeringsstöd och driftsstöd för att
främja investeringar i elproduktion med
förnybara energikällor. Det nuvarande
energipolitiska programmet omfattar bl.a.
stöd till investeringar i vindkraft,
småskalig vattenkraft och
biobränslebaserad kraftvärmeproduktion.
Flertalet av de gällande stödsystemen
löper ut i december 2002. Riksdagen
beslöt hösten 2000 att ett system baserat
på elcertifikat skall införas i januari
2003. Som ovan nämnts påpekade utskottet
i detta sammanhang att det nya systemet
kommer att skapa möjligheter till en
fortsatt utbyggnad av elproduktionen från
förnybara energikällor samtidigt som det
stimulerar en marknadsdynamik som främjar
kostnadseffektivitet och
teknikutveckling. Utskottet instämmer
därför i regeringens bedömning att ett
sådant certifikatsystem bör införas den 1
januari 2003 och noterar regeringens
avsikt att återkomma till riksdagen under
hösten 2002 med ett lagförslag i frågan.
Enligt utskottets uppfattning finns det
behov av en kraftfull satsning för att
främja investeringar i elproduktion från
förnybara energikällor. Det nya systemet
måste ge långsiktiga och stabila
förutsättningar så att investeringar i
förnybar elproduktion genomförs.
Teknikutveckling och kostnadseffektivitet
kan, som utskottet tidigare anfört, genom
ett mer marknadsdynamiskt system
stimuleras. Samtidigt måste systemet
baseras på en fungerande konkurrens
mellan de olika förnybara energislagen
för att därigenom stimulera och medverka
till att produktionskostnaderna pressas
ned.
Utskottet konstaterar därför, med stor
tillfredsställelse, att den övergripande
redogörelse som regeringen presenterar i
propositionen beträffande införande av
ett system för handel med elcertifikat
överensstämmer med utskottets uppfattning
i frågan. Med anledning därav anser
utskottet att motionerna 2001/02:N53 (m),
2001/02:N55 (kd), 2001/02:N56 (fp),
2001/02:N58 (mp) och 2001/02:N213 (m) bör
avslås i berörda delar av riksdagen.
I två motioner har påpekats att en
sanktionsavgift om 200 kr per ej ingivet
certifikat är för låg. Utskottet vill
betona att den nu behandlade
propositionen inte kräver ett
riksdagsbeslut i denna del. I samband med
att regeringen framlägger det aviserade
lagförslaget kommer riksdagen att
behandla de enskilda detaljerna i
förslaget. Utskottet ser därför, oavsett
inställning till nivån på
sanktionsavgiften, ingen nödvändighet med
ett riksdagsuttalande i frågan.
Med det sagda avstyrker utskottet
samtliga här behandlade motioner i
berörda delar.
Särskilda åtgärder för vindkraften
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör bifalla regeringens
förslag om särskilda åtgärder för
vindkraften och avslå samtliga här
aktuella motioner i berörda delar.
Enligt utskottet ger ett kvantitativt
planeringsmål för vindkraften större
möjligheter att synliggöra vindkraften
i den fysiska planeringen och vid
prövningen av tillstånd. Vidare anser
utskottet det befogat med särskilda
insatser för att påskynda
kommersialiseringen i havs- och
fjällområdena. Jämför reservationerna
19 (m, fp), 20 (kd) och 21 (mp).
Propositionen
Inledning
Regeringen föreslår dels att ett stöd för
teknikutveckling och marknadsintroduktion
för storskaliga vindkraftstillämpningar
införs, dels att ett nationellt
planeringsmål fastställs för vindkraften.
Vidare redogör regeringen för sin
bedömning att det behövs ett
kompletterande övergångsstöd till
vindkraften då ett certifikatsystem
införs.
Teknikutveckling och marknadsintroduktion
Regeringen föreslår i propositionen att
särskilda utvecklingsinsatser skall
genomföras i samverkan med näringslivet
för att på sikt minska kostnaderna för
nyetablering av vindkraft i havs- och
fjällområden. I propositionen betonas att
Sverige skall vara ett föregångsland i
omställningen till hållbar utveckling.
Enligt regeringens bedömning är dock de
resurser som finns inom den långsiktiga
delen av 1997 års energipolitiska
program, genom kommande
elcertifikatsystem och aviserad
övergångslösning för vindkraften,
otillräckliga för att åstadkomma en snabb
kommersialisering i dessa områden. För
samverkansprojekt gällande
teknikutveckling och marknadsintroduktion
av storskaliga vindkraftstillämpningar
beräknas resursbehovet till 350 miljoner
kronor under en femårsperiod. Regeringen
avser att återkomma till anslagsfrågan i
budgetpropositionen för år 2003.
Planeringsmål för vindkraften
Enligt regeringen ger ett kvantitativt
planeringsmål för vindkraften bättre
möjligheter att synliggöra
vindkraftsintresset i den fysiska
planeringen och vid tillståndsprövningen.
I propositionen föreslås därför att ett
nationellt planeringsmål för vindkraften
införs. Det nationella planeringsmålet
bör enligt förslaget fastställas till en
årlig produktionskapacitet på 10 TWh år
2015. Regeringen betonar i sammanhanget
att planeringsmålet skall ses som ett
uttryck för ambitionsnivån när det gäller
att skapa förutsättningar för en framtida
vindkraftsutbyggnad, men att det inte
skall betraktas som ett utbyggnadsmål
eller som en del av målet för
utvecklingen av den förnybara
elproduktionen.
Regeringen påpekar även att det finns
ett stort antal områden med goda
vindförhållanden i Sverige men att det
samtidigt finns flera faktorer som
begränsar möjligheten till utbyggnad. I
propositionen sägs att avvägningar måste
ske, förutom mot de ekonomiska och
fysiska krav som verksamheten ställer,
mot t.ex. natur- och kulturintressen,
annan mark- och vattenanvändning och
andra verksamheter som påverkas av en
etablering.
Inom Regeringskansliet har en särskild
arbetsgrupp (AgVIND) genomfört en studie
beträffande övergripande förutsättningar
för lokalisering av vindkraftverk till
havs och i fjällområdena. Utifrån de
förslag som arbetsgruppen redovisat har
regeringen givit ett antal myndigheter i
uppdrag att redovisa de övergripande
förutsättningarna för en storskalig
utbyggnad av vindkraften i havs- och
fjällområdena. Regeringen meddelar i
propositionen sin avsikt att vid behov
återkomma till riksdagen i denna fråga då
dessa uppdrag redovisats.
Övergångsstöd till vindkraften
Enligt regeringens bedömning kommer det
att behövas ett kompletterande stöd till
vindkraften när ett certifikatsystem
införs. Regeringen anser därför att den
s.k. miljöbonusen (för närvarande 18,1
öre per kWh) bör behållas under en
övergångsperiod av sju år samtidigt som
en avtrappning sker. Enligt regeringen är
syftet med sådana övergångsregler att
säkerställa produktionen från de
befintliga vindkraftverk som erhållit
investerings- och driftsstöd enligt de
regler som gäller till och med utgången
av år 2002. Vidare påpekas att det är
viktigt att övergången till det nya
stödsystemet inte innebär att
utvecklingen mot en ökad användning av
förnybar elproduktion motverkas på grund
av den osäkerhet som investerare och
finansiärer kan uppleva under ett
introduktionsskede.
I propositionen redogör regeringen även
närmare för hur avtrappningen av
miljöbonusen bör ske.
Motionerna
I motion 2001/02:N283 (s) framhålls
behovet av att finna former för att
bättre ta till vara vindkraftens
fördelar. Motionärerna ser det som
viktigt att pröva alla möjligheter att
fullt ut ta till vara vindkraftens
potential för svensk energiförsörjning.
Vindkraften är ett värdefullt komplement
och bör få bättre stöd än i dag, sägs det
i motionen.
Två tillkännagivanden beträffande ett
informationscentrum för vindkraft begärs
i motion 2001/02:N338 (s). För det första
gäller det att överväga behovet av ett
informationscentrum för vindkraft.
Motionären menar att det finns ett stort
behov av att dels ta fram ny kunskap om
vindkraft, dels sprida denna kunskap.
Verksamheten bör bestå av allmän
information och rådgivning,
erfarenhetsåterföring, utredningar och
forskning samt att skapa och driva en
kunskapsbank. För det andra bör ett
informationscentrum för vindkraft knytas
till högskolan på Gotland. I motionen
anförs att högskolan på Gotland har unika
förutsättningar och unik kompetens inom
området.
Moderata samlingspartiet framhåller i
motion 2001/02:N53 att riksdagen bör
avslå vad regeringen förordar beträffande
särskilda åtgärder för vindkraften.
Statsmakterna ger i dag omfattande stöd
till vindkraftverk trots att det inte
handlar om att utveckla ny teknik, sägs
det i motionen. Enligt motionärerna är
det väsentligt att vindkraften, liksom
all annan elproduktion, skall bära sina
egna kostnader. Vidare sägs att det inte
finns några skäl att sätta upp ett
särskilt planeringsmål för vindkraften,
varför detta förslag bör avslås av
riksdagen.
Enligt vad som anförs i motion
2001/02:N54 (m) bör en utbyggnad av
vindkraften anstå till dess att olika
oklarheter utretts. Motionärerna menar
att många frågor är obesvarade kring
uppförandet av vindkraftverk och att
dessa kräver en närmare granskning. Det
gäller bl.a. närboendes rättigheter,
minimiregler för avstånd och bullernivåer
samt att det finns olika regler i olika
delar av landet. I motionen framhålls det
därför som angeläget att ta fram ett
vetenskapligt underlag över vindkraftens
påverkan på människor, natur och djurliv
innan en större utbyggnad av vindkraften
genomförs.
Behovet av en saklig informationsbank
för vindkraftsinformation är mycket
stort, sägs det i motion 2001/02:N55
(kd). Kristdemokraterna förordar därför
att regeringen skall överväga att ge stöd
till ett centrum för
vindkraftsinformation på Gotland. Genom
sin koppling till högskolan kan detta
centrum bli ett värdefullt
kunskapscentrum för vindkraft, menar
motionärerna.
I motion 2001/02:N268 (kd) begärs ett
tillkännagivande om att utbyggnaden av
vindkraften bör påskyndas. Motionärerna
förordar en utbyggnad av vindkraften i
och utmed dammanläggningar i
fjällområdet. Eftersom naturen redan är
så skövlad kring dammanläggningarna och
då rennäringen inte kan nyttja dessa
marker som tidigare, utgör byggandet av
ett antal vindkraftverk i och utmed dessa
vattenmagasin inte på något sätt någon
olägenhet vare sig för rennäringen eller
utseendemässigt i landskapsbilden, enligt
motionärerna.
Även i motion 2001/02:N318 (c) förordas
en utbyggnad av vindkraften i Sverige.
Enligt motionärerna skulle en snabb och
kraftfull satsning på vindkraften i
Sverige dels minska risken för
energibrist, dels öka möjligheterna att
nå EU:s koldioxidmål. Samtidigt skulle en
utbyggnad ge många nya arbetstillfällen,
sägs det i motionen.
I motion 2001/02:N324 (c) anförs att
energisystemet måste ställas om mot en
mer uthållig elproduktion och att
koldioxidutsläppen måste minska. För
detta är vindkraften viktig, sägs det i
motionen. Enligt motionären krävs
emellertid olika åtgärder för att
åstadkomma den nödvändiga utvecklingen
för vindkraften i Sverige. Följande nämns
i motionen:
- Vindkraftverk skall ses som maskiner
och bör därför inte omfattas av
fastighetsskatt.
- Bygglovshanteringen bör ändras, då
den i dag är orimligt lång och
ohanterlig. Bland annat bör regelverket
ändras så att vindkraft inte klassas som
miljöfarlig verksamhet.
- En vindkraftslag bör utarbetas. Av
lagen bör framgå att vindkraft är en
miljövänlig och önskvärd verksamhet.
- De miljöskatter och
miljöskadeförsäkringar som vindkraften i
dag omgärdas av bör ses över och
anpassas.
- Den förstärkning av
överföringskapaciteten från norra till
södra Sverige som pågår måste
intensifieras för att möjliggöra för
vindkraftsetableringar i fjällvärlden.
- De begränsningar som i dag finns i
vissa militära områden beträffande
vindkraftverkens höjd, på grund av
signalspaning, bör ses över.
- Regeringen bör tillsammans med
Energimyndigheten initiera en kampanj med
budskapet att el från förnybara
energikällor skonar naturen, hälsan och
miljön.
Omställningen av energisystemet till
förnybar energiproduktion utgör ett av de
viktigaste leden i miljö- och
klimatpolitiken enligt vad som anförs i
motion 2001/02:N57 (fp). Det krävs enligt
motionären bl.a. att politiska och
ekonomiska förutsättningar skapas som ger
den förnybara energin utrymme att växa. I
motionen framhålles att det
kompletterande stöd för vindkraften som
regeringen redovisar i propositionen inte
torde vara tillräckligt. För att en
övergångslösning skall kunna stimulera
till nyinvesteringar måste den ge
långsiktiga och stabila förutsättningar
under åtminstone 10-15 år för de
investeringar som görs i dag, sägs det.
Miljöpartiet framhåller i motion
2001/02:N58 att partiet är positivt till
ett planeringsmål för vindkraften, men
menar att målet skall fastställas till en
årlig produktionskapacitet på 12 TWh.
Vidare påpekas att det finns problem
beträffande tillståndsprövningen av
vindkraftverk. Bland annat utförs ett
dubbelarbete då vindkraftverket skall
prövas dels enligt miljöbalken, dels
enligt plan- och bygglagen, sägs det i
motionen. Regeringen bör därför skyndsamt
utreda de förslag som
Vindkraftsutredningen (SOU 1999:75)
presenterade i syfte att förenkla
handläggningen och återkomma till
riksdagen med ett förslag om hur
tillståndsprövningen av vindkraftverk kan
samordnas och förenklas. Motionärerna
menar även att ett tillfälligt gemensamt
kompetenscentrum för vindkraft bör
inrättas. Centrumet bör tillhandahålla
fackkompetens inom plan-, bygg-, energi-,
miljö-, naturvårds- och
kulturminnesvårdsområdena. I motionen
anförs också att stödet till
samverkansprojekt rörande
teknikutveckling och marknadsintroduktion
av vindkraften bör riktas till de projekt
där stödet kan ge störst effekt, oavsett
anläggningens storlek.
Beträffande övergångsstöd till
vindkraften påpekas det i motionen att
det krävs en lösning som ger betydligt
större långsiktighet än vad
övergångsstödet som föreslås i
propositionen gör. Motionärerna menar att
det är nödvändigt att finna en
övergångslösning som ger långsiktigt
stabila villkor för de investeringar som
görs under de närmaste åren. I motionen
redogörs även för olika alternativa
övergångslösningar. För att investeringar
i vindkraft skall komma till stånd måste
regeringen skyndsamt ta fram ett nytt
förslag till kompletterande stöd för
vindkraften som ger tillräcklig
långsiktighet, sägs det.
Vissa kompletterande uppgifter
Med anledning av en interpellation (ip.
2001/02:312) av Inga Berggren (m), vari
miljön för närboende till vindkraftverk
behandlades, betonade miljöminister Kjell
Larsson i april 2002 att han inte avsåg
att ta något initiativ till ett
vindkraftsmoratorium. Miljöministern
framhöll i sitt svar de bestämmelser till
skydd för människors hälsa och miljön som
finns i plan- och bygglagen och
miljöbalken. Vidare påpekades att vad som
är ett lämpligt respektavstånd för ett
vindkraftverk inte kan anges generellt.
Buller, visuella effekter och andra
former av störningar är bl.a. beroende av
terrängförhållandena. Miljöministern
hänvisade även till Boverkets allmänna
råd där bl.a. buller och säkerhetsavstånd
behandlas och det pågående arbetet med
att se över dessa råd. Några ytterligare
initiativ menade miljöministern inte var
erforderliga i nuläget.
Vindkraftverk taxeras som
elproduktionsenhet. Vid 2000 års allmänna
fastighetstaxering rekommenderade
Riksskatteverket att vindkraftverk
värderas till 6 400 kr per installerad
kW. Skatteutskottet avstyrkte i mars 2002
(bet. 2001/02: SkU16) motioner om dels en
översyn av reglerna som rör beskattning
av vindraftverk, dels att vindkraftverken
skattemässigt bör betraktas som
inventarier och därmed inte belastas med
fastighetsskatt. Frågan om taxering av
s.k. skräddarsydda byggnader har
behandlats av
Fastighetstaxeringsutredningen (SOU
2000:10). I sitt ställningstagande
hänvisade skatteutskottet till att frågan
för närvarande bereds inom
Regeringskansliet och att resultatet av
regeringens övervägande bör beaktas.
Finansminister Bosse Ringholm svarade
våren 2001 på en fråga (fr. 2000/01:509)
av Ester Lindstedt-Staaf (kd) om
klassificeringen av vindkraftverk i
skattehänseende. Enligt finansministern
rådde det ingen oklarhet kring hur
vindkraftverken skall bedömas varför han
inte fann någon anledning att vidta någon
åtgärd.
Näringsminister Björn Rosengren
besvarade i mars 2002 en fråga (fr.
2001/02:903) av Lilian Virgin (s) om att
inrätta ett nationellt centrum för
vindkraftinformation på Gotland. I sitt
svar framhöll näringsministern olika
satsningar som regeringen gör och avser
att göra för vindkraften, däribland
förslagen i den energipolitiska
propositionen. Han påpekade samtidigt att
han för närvarande inte hade möjlighet
att ta ställning till om inrättandet av
ett nationellt centrum för
vindkraftsinformation var aktuellt.
Enligt de uppgifter som inhämtats bereds
frågan om inrättande av ett nationellt
centrum för vindkraftsinformation för
närvarande inom Regeringskansliet.
Beträffande vad i motion 2001/02:N58
(mp) anförs om bättre samordning av olika
prövningar av vindkraften kan erinras om
ett utredningsuppdrag som för närvarande
övervägs inom Regeringskansliet. Enligt
de uppgifter som inhämtats skall en del
av uppdraget vara att utreda och
analysera de justeringar och tillägg som
behöver göras för att EG:s direktiv om
förnybara energikällor (2001/77/EG) skall
implementeras i den svenska
lagstiftningen. En del av EG-direktivet
är en översyn av nuvarande lagar och
förordningar i syfte att minska
lagstiftningshinder och andra hinder för
en ökning av produktionen av el från
förnybara energikällor.
Därtill kan nämnas att
Energimyndigheten nyligen beviljat 69
miljoner kronor till forskning om
vindkraft under perioden 2002-2004.
Totalt omfattar programmet, vilket
benämns Vindforsk, 90 miljoner kronor,
varav 21 miljoner kronor skall
finansieras genom andra intressenter,
företrädesvis näringslivet. Programmet
genomförs i samverkan med Totalförsvarets
forskningsinstitut (FOI). Det
övergripande målet med forskningen på
området är att bidra till att el som
produceras i vindkraftverk blir
billigare. Av stödet avser 54 miljoner
kronor stöd till grundläggande forskning
och 36 miljoner kronor stöd till
tillämpad forskning och utveckling.
De bestämmelser som är av störst
betydelse för prövningen av lokalisering
och drift av vindkraftverk finns i plan-
och bygglagen (1987:10) och miljöbalken.
Vindkraftsutredningen lämnade i sitt
slutbetänkande (SOU 1999:75) förslag till
olika förenklingar och samordning av
lagstiftningen, bl.a. beträffande
befrielse från kravet på samråd och
miljökonsekvensbeskrivningar i vissa fall
vid prövning enligt miljöbalken då frågor
om lokalisering av vindkraftverk är väl
utredda i en kommunal plan. Vidare
föreslogs en möjlighet för länsstyrelsen
att besluta om delegering till kommunen
beträffande länsstyrelsens prövning av
vindkraftverk enligt miljöbalken.
Utredningen har även pekat på att
särskilda prövningsregler gäller för
vindkraftsetablering på land och till
havs och att reglerna bör harmoniseras.
Betänkandet innehåller dock inga
författningsförslag utan de synpunkter
som framlagt utreds för närvarande inom
Regeringskansliet.
I februari 2000 inledde
Energimyndigheten tillsammans med
Naturvårdsverket, Boverket och
Riksantikvarieämbetet ett
metodutvecklingsarbete för hur
planeringen av vindkraft kan förbättras i
den kommunala översiktsplaneringen.
Bakgrunden till detta projekt var bl.a.
uppfattningen att kunskapen om vindkraft
i län och kommuner är måttlig och
varierande. Boverket har även fått i
uppdrag av regeringen att, i samråd med
Naturvårdsverket och Energimyndigheten,
utarbeta en handbok om lokaliseringen av
vindkraft. Som en del i detta arbete har
myndigheterna sammanställt information
från länsstyrelserna bl.a. om hur
vindkraften behandlas i länsstyrelsernas
regionala planeringsunderlag eller om en
särskild vindkraftspolicy har tagits
fram. Uppdraget redovisades till
regeringen i mars 2002.
När det gäller överföringskapaciteten
har regeringen gett i uppdrag åt Svenska
kraftnät (N2000/1669/ESB) att se över
bl.a. behov av och kostnader för
förstärkning av överföringskapaciteten
samt ge förslag på hur sådana
förstärkningar skall finansieras.
Uppdraget skall redovisas i augusti 2002.
Den interdepartementala arbetsgruppen
AgVIND konstaterade i sin delrapport
(Redovisning från den interdepartementala
arbetsgruppen AgVIND) i februari 2001 att
kunskapsläget är mycket varierande för de
olika frågor som behöver studeras i
kartläggningsarbetet. Regeringen uppdrog
av denna anledning, i mars 2002, åt
Försvarsmakten att utreda hur en
storskalig vindkraftsutbyggnad skulle
påverka den militära signalspaningen.
Därtill skall Försvarsmakten belysa
effekterna på olika slag av militära
övervaknings- och kommunikationssystem av
en eventuell storskalig utbyggnad av
vindkraftsanläggningar till havs och i
fjällområden. Lägesredovisningar skall
lämnas i augusti 2002 och mars 2003, och
en slutredovisning skall ske i augusti
2003. I direktivet nämns att regeringen
bedömer att det saknas tillräckligt
underlag för att bedöma hur möjligheterna
till en storskalig utbyggnad av
vindkraftanläggningar till havs och i
fjällområdena påverkas av de krav som
olika slags militära övervaknings- och
kommunikationssystem ställer.
Utskottets ställningstagande
I propositionen framläggs förslag dels om
att införa ett stöd för teknikutveckling
och marknadsintroduktion, dels om ett
nationellt planeringsmål för vindkraften.
Regeringen gör även bedömningen att det
behövs ett kompletterande övergångsstöd
till vindkraften då ett certifikatsystem
införs.
Utskottet vill redan inledningsvis
uttala sitt stöd för de av regeringen
framlagda förslagen. Det innebär att
utskottet inte delar de synpunkter som
framförs i motionerna 2001/02:N53 (m) och
2001/02:N54 (m). Utskottet menar att
Sverige skall vara ett föregångsland i
omställningen till hållbar utveckling.
Ett kvantitativt planeringsmål för
vindkraften ger större möjligheter att
synliggöra vindkraften i den fysiska
planeringen och vid prövningen av
tillstånd. När det gäller nivån för det
nationella målet har Miljöpartiet i en
motion framhävt att det bör vara en årlig
produktionskapacitet på 12 TWh. Utskottet
anser dock att planeringsmålet om en
årlig produktionskapacitet på 10 TWh år
2015 är väl avvägt, varför motion
2001/02:N58 (mp) inte bör vinna
riksdagens godkännande i denna del.
Vidare anser utskottet - i likhet med
regeringen - att det, för att på sikt
minska kostnaderna för nyetablering av
vindkraft i havs- och fjällområdena, är
befogat med särskilda insatser för
teknikutveckling och marknadsintroduktion
för att påskynda kommersialiseringen i
dessa områden.
Enligt utskottets mening kan motionerna
2001/02:N283 (s) och 2001/02:N318 (c)
därmed anses tillgodosedda. Utskottet
anser även att motion 2001/02:N268 (kd) i
en inte ringa grad kan anses
tillgodosedd.
Utskottet delar också regeringens
bedömning att det är rimligt med ett
övergångsstöd för vindkraften då ett
system för handel med elcertifikat
införs. När det gäller utformningen av
övergångsstödet för vindkraften finner
utskottet i nuläget ingen grund för att
göra någon annan bedömning än den som
regeringen redovisat. Med anledning därav
avstyrker utskottet motion 2001/02:N57
(fp) i denna del.
I flera motioner har inrättande av ett
informationscentrum för vindkraften
förespråkats. Utskottet ser flera
fördelar med att ett sådant
informationscentrum grundas och delar
många av de i motionerna framförda
synpunkterna. Utan att ta ställning i
frågan anser utskottet att Gotland är en
av de platser som bör övervägas när
lokaliseringen av ett eventuellt
informationscentrum diskuteras. Genom att
knyta ett informationscentrum till en
högskola kan befintlig kompetens
tillvaratas på ett effektivt sätt. Vid
Gotlands högskola finns kompetens på
området som skulle vara värdefull i detta
sammanhang. Då frågan om inrättande av
ett vindkraftscentrum för närvarande
bereds inom Regeringskansliet menar
emellertid utskottet att ett
riksdagsuttalande kan undvaras.
Med det sagda tillstyrker utskottet
regeringsförslaget och avstyrker samtliga
i detta avsnitt behandlade motioner i
berörda delar.
Nedsättning av nätavgift för småskalig
elproduktion
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner som rör
frågan om nedsättning av nätavgift för
småskalig elproduktion. Utskottet menar
att regeringens aviserade granskning i
ärendet bör avvaktas. Jämför
reservation 22 (kd, fp).
Propositionen
I ellagen (1997:857) finns en bestämmelse
(4 kap. 10 §) enligt vilken småskaliga
elproduktionsanläggningar (dvs.
anläggningar som har en installerad
kapacitet på 1500 kW eller mindre) endast
skall betala för den del av nätavgiften
som motsvarar den årliga kostnaden för
mätning, beräkning och rapportering på
nätkoncessionshavarens nät. Elproducenten
behöver således inte betala för drift och
underhåll av nätet. Bestämmelsen har
resulterat i att de nätföretag som inom
sitt koncessionsområde har särskilt
gynnsamma förhållanden för småskalig
elproduktion har fått betydande
kostnadsökningar, som i sin tur har
fördelats på de övriga kunderna i
området.
Regeringen menar att bestämmelsen får
effekter som inte är önskvärda och
påpekar att den instämmer i de
bedömningar som bl.a. Elnätsutredningen
och Elcertifikatutredningen gjort.
Det är emellertid regeringens
uppfattning att det för närvarande inte
finns tillräckligt underlag för att ta
bort denna bestämmelse. Regeringen menar
därför att en närmare utredning av
konsekvenserna och framtagande av förslag
till ersättningsnivåer bör genomföras
innan ett förslag till ändring eller
borttagande av bestämmelsen föreläggs
riksdagen.
Motionerna
I motion 2001/02:N52 (s) framhålls att
det är angeläget med ett snabbt beslut i
frågan om nedsättning av nätavgiften för
småskalig elproduktion. Motionären menar
att det inte är rimligt med en
bestämmelse som innebär att kunder i ett
visst område får stå för subventionen
till förnybar elproduktion. Det sägs
därför i motionen att det är angeläget
att en analys av konsekvenserna sker
skyndsamt så att ett ändringsförslag med
inriktningen att kunder i ett visst
område inte skall stå för subventionen
till förnybar elproduktion snarast
framläggs.
Även i motion 2001/02:N53 (m) begärs
ett riksdagsuttalande med innebörden att
regeringen snarast bör återkomma med ett
förslag som medför att de extra kostnader
som en etablering av en småskalig
elproduktionsanläggning innebär inte
skall drabba nätföretagen och i
förlängningen nätföretagens kunder. I
motionen påpekas att de subventioner som
i dag finns för vindkraften särskilt
drabbar de människor som är bosatta i
vindkraftverkens närområden, bl.a.
eftersom de närboende via nätavgiften får
betala för de merkostnader vindkraften
ger för det lokala nätföretaget.
Vissa kompletterande uppgifter
Den aktuella regleringen i ellagen (som
alltså innebär att anläggningar för
småskalig kraftproduktion endast skall
betala en årlig avgift för mätning,
beräkning och rapportering) infördes i
ellagstiftningen i januari 1996 (prop.
1994/95:222, bet. 1995/96:NU1). Begreppet
beräkning infördes dock i samband med
schablonberäkningsreformen (prop.
1998/99:137, bet. 1999/2000: NU4).
Bestämmelsen innebär att dessa
anläggningar inte betalar någon årlig
avgift för själva överföringen av el.
Elnätsutredningen pekade i sitt
delbetänkande om elnätsföretagen (SOU
2000:90) på att bestämmelsen borde ses
över. Bland annat sades att nuvarande
reglering medför höga och växande
nättariffer för kunder i vissa nätområden
och att den på sikt kommer att verka
hindrande för utvecklingen av
miljövänliga elproduktionsanläggningar.
Elcertifikatutredningen föreslog i sitt
slutbetänkande (SOU 2001:77) att
bestämmelsen skall upphöra att gälla i
samband med att ett elcertifikatsystem
införs i januari 2003. Ett borttagande av
denna bestämmelse innebär att den
småskaliga kraftproduktionen kommer att
likställas med övriga
produktionsanläggningar anslutna till
lokalnäten.
Utskottet har tidigare under våren 2002
(bet. 2001/02:NU9), i samband med
riksdagens behandling av en proposition
om energimarknader i omvandling (prop.
2001/02:56), avstyrkt två motioner vari
efterlystes en översyn av den nuvarande
lagstiftningen om avgiftsbefrielse för
småskalig vindkraftsproduktion med
inriktning att skapa rättvisa regler för
fördelningen av nätkostnaderna mellan
producenter och konsumenter. I
sammanhanget hänvisade utskottet till att
regeringen i den energipolitiska
propositionen senare under våren skulle
återkomma beträffande de framtida
verksamhetsförutsättningarna för
vindkraften, varför utskottet inte fann
någon anledning att då ta ställning. Även
i en reservation (m, kd, fp) avstyrkes
dessa motioner. Reservanterna gav dock
samtidigt sitt stöd till motionärernas
synpunkter, dvs. att det inte är rimligt
att de elkonsumenter som råkar bo i
områden där det finns eller planeras
många vindkraftverk skall drabbas av
högre nätkostnader än de skulle ha gjort
om vindkraften inte hade funnits i de
berörda områdena.
Utskottets ställningstagande
Den berörda bestämmelsen i ellagen har,
som redovisas i propositionen, medfört
vissa ej önskvärda effekter. Som påtalats
kan regleringen medföra högre nättariffer
för elkunder i vissa områden samt utgöra
ett hinder för den fortsatta utvecklingen
av miljövänliga
elproduktionsanläggningar.
Utskottet menar att det inte är
tillfredsställande att en bestämmelse som
från början var avsedd att främja
småskalig elproduktion kan få den
motsatta effekten. Av denna anledning
välkomnar utskottet den av regeringen
aviserade utredningen av konsekvenserna
av ett borttagande alternativt en ändring
av den aktuella bestämmelsen. Enligt
utskottets uppfattning ligger detta väl i
linje med vad som anförs i motionerna
2001/02:N52 (s) och 2001/02:N53 (m),
vilka därmed i en inte ringa grad kan
anses tillgodosedda.
Med hänvisning till vad som anförts
avstyrker utskottet här behandlade
motionsyrkanden.
Stöd till solvärme
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör bifalla regeringens
förslag om fortsatt stöd till solvärme.
Jämför reservation 23 (m, fp).
Propositionen
Enligt regeringen har det nuvarande
investeringsstödet till solvärme som
infördes år 2000 bidragit till att öka
intresset för denna uppvärmningsform.
Bland annat har kostnaderna för
solvärmeanläggningar sjunkit, sägs det i
propositionen. Det nuvarande
investeringsstödet har dock varit i kraft
under kort tid, varför inga säkra
slutsatser kan göras beträffande stödets
inverkan på kostnadsutvecklingen.
Samtidigt är marknadsvolymerna
fortfarande små. Regeringen föreslår
därför att det statliga stödet till
investeringar i solvärmeteknik bör
fortsätta under ytterligare två år med
början den 1 januari 2003. Enligt
regeringen kan ett förlängt
investeringsstöd bidra till ett fortsatt
intresse och en gynnsam prisutveckling
genom en ökande efterfrågan. Beträffande
anslagsfrågan avser regeringen att
återkomma i budgetpropositionen för år
2003.
Motionen
Riksdagen bör avslå vad regeringen
förordar om stöd till solvärme, anförs
det i Moderata samlingspartiets motion
2001/02:N53. Motionärerna menar att
staten visserligen har ett ansvar när det
gäller grundläggande forskning och stöd
till utveckling av ny miljövänlig teknik.
Det är däremot inte statens uppgift att
ge stöd till redan etablerad teknik. Att
erkänd teknik är olönsam och inte kan
bära sina egna kostnader är inte ett
argument för att ge statliga stöd utan
snarare ett ytterligare argument för att
staten inte skall ge sådana stöd, sägs
det.
Vissa kompletterande uppgifter
Det nuvarande statliga stödet för
investeringar i solvärme togs beslut om
hösten 1999 (prop. 1999/2000:1
utg.omr. 21, bet. 1999/2000:NU3) och
regleras genom förordningen (2000:287) om
statligt bidrag till investeringar i
solvärme, vilken trädde i kraft den 1
juni 2000. Stödet syftar dels till att
främja användningen av solvärmeteknik för
uppvärmning av bostäder, dels till att
främja utvecklingen av mera
kostnadseffektiv solvärmeteknik.
Bidragets storlek bestäms på grundval av
solfångarens beräknade årliga
energiproduktion och uppgår till ett
belopp som motsvarar 2,50 kr per kWh.
Stödet administreras av Boverket och
länsstyrelserna.
Utskottets ställningstagande
Trots att solfångare funnits en längre
tid på marknaden är kostnaderna för
solfångare med kringutrustning och
installation fortfarande relativt höga,
inte minst för mindre anläggningar.
Staten lämnar för närvarande
engångsbidrag till installation av
solvärmeanläggningar i småhus,
flerbostadshus och vissa lokaler.
Utskottet ser det som positivt att
investeringsstödet bidragit till att öka
intresset för denna uppvärmningsform. Då
stödet endast funnits under en begränsad
tid, dvs. för projekt som påbörjats
fr.o.m. juni 2000, anser utskottet att
detta investeringsstöd även
fortsättningsvis bör kunna ges. Därigenom
kan intresset för denna uppvärmningsform
ytterligare stimuleras och bidra till en
gynnsam prisutveckling. Utskottet delar
således regeringens bedömning i detta
avseende.
Med hänvisning till vad som anförts
anser utskottet att riksdagen bör
godkänna regeringens förslag om stöd till
solvärme och avslå emot detta stående
motionsyrkande.
Forskningsprogram för syntesgas
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
ett FoU-program för syntesgas. Enligt
utskottet bör regeringens överväganden
i denna fråga med anledning av
myndighetsförslag avvaktas. Jämför
reservation 24 (mp).
Motionerna
I motion 2001/02:N252 (m) begärs ett
riksdagsuttalande om att ett nationellt
FoU-program för produktion av syntesgas
ur biomassa och olika typer av
restprodukter bör initieras. Motionären
hävdar att produktion av syntesgas är en
nyckelteknik som visar tecken på en stor
framtidspotential.
Sverige har goda förutsättningar i form
av stora arealer, gott om biomassa samt
en industri inom skog och massa med
mycket restprodukter, sägs det i
motionen. I det sammanhanget är det
intressant med en basteknik för att
effektivt omvandla dessa råvaror till
syntesgas, som i sin tur kan användas för
vidareförädling till drivmedel och
kemiska produkter. Dessa ersätter fossila
produkter, vilket reducerar
nettoutsläppen av koldioxid.
Teknik för syntesgasproduktion finns,
men den är inte färdigutvecklad för
biomassa och andra förnybara råvaror.
Motionären menar därför att en nationell
satsning på forskning och utveckling
kring denna basteknik skulle öppna nya
dörrar för en omställning till ett
hållbarare samhälle. Dels behöver
tekniken utvecklas och anpassas, dels
behöver kompetens byggas upp hos både
högskolorna och industrin.
Även i motion 2001/02:N339 (mp, v, c,
fp) begärs ett tillkännagivande om att
ett nationellt FoU-program för produktion
av syntesgas ur biomassa och olika typer
av restprodukter bör genomföras.
Argumenten är liknande dem som framförs i
tidigare nämnda motion.
Vissa kompletterande uppgifter
Syntesgas är en brännbar gasblandning som
framställs i en teknisk process ur
vattenånga och något kolrikt material.
Biprodukter och föroreningar avskiljs så
att syntesgasen endast innehåller vätgas
och kolmonoxid.
Det finns i Sverige i dag inga
kommersiella anläggningar för
framställning av syntesgas från biomassa.
Statens energimyndighet, Vägverket och
Verket för innovationssystem (Vinnova)
lämnade i början av år 2002 en gemensam
strategirapport (Introduktion av
biodrivmedel på marknaden -
Myndighetsgruppens rekommendationer) till
Näringsdepartementet med rekommendationer
om insatser på drivmedelsområdet. Bland
de förslag som framlagts finns
rekommendationer om en satsning på
drivmedelsproduktion via syntesgas.
Enligt vad som sägs i rapporten behöver
nuvarande forskningsinsatser på
alternativa drivmedel kompletteras bl.a.
med en syntesgassatsning. Satsningen bör
omfatta teknikutveckling, demonstration
och fullskaleanläggningar för förgasning
av biomassa. I rapporten sägs bl.a. att
framställningen av syntesgas, genom
förgasning av biomassa, eller en
koldioxidneutral råvara samt naturgas,
har fördelen att flera olika bränslen kan
framställas ur gasen - syntetdiesel,
metanol och DME (dimetyleter).
Inom 1997 års energipolitiska program
ryms forsknings- och utvecklingsinsatser
bl.a. för produktion, distribution och
användning av alternativa drivmedel. I
programmet ingår även forsknings- och
utvecklingsinsatser kring sådana
drivmedel som baseras på förgasad
biomassa.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärernas uppfattning
att syntesgas kan ha en stor
framtidspotential och att det finns behov
av att utveckla och kommersialisera denna
teknik. Tekniken finns redan i dag men
den är ännu inte färdigutvecklad för
biomassa och andra förnybara råvaror.
Syntesgas har bl.a. fördelen att flera
olika bränslen kan framställas ur gasen,
vilket kan bidra till att reducera
nettoutsläppen av koldioxid. Samtidigt
har Sverige goda förutsättningar i form
av god tillgång på biomassa och
restprodukter från skogs- och
massaindustrin. Som tidigare nämnts har
nyligen framlagts ett förslag från
Energimyndigheten, Vägverket och Vinnova
till regeringen vari bl.a. en satsning på
syntesgas lyfts fram. Utskottet vill inte
föregripa regeringens behandling av detta
ärende utan anser att resultatet av
regeringens överväganden skall avvaktas.
Med hänvisning till vad som anförts
avstyrks motionerna 2001/02:N252 (m) och
2001/02:N339 (mp, v, c, fp).
Åtgärder för en effektivare
energianvändning
Inledning
I detta avsnitt behandlas förslag om
effektivare energianvändning i olika
avseenden. I propositionen framläggs ett
antal förslag med denna inriktning.
Sammantaget anser regeringen att 1 000
miljoner kronor bör avsättas för
insatserna under en period av fem år.
Information, utbildning, provning m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör bifalla regeringens
förslag om information, utbildning,
provning m.m. för en effektivare
energianvändning. Enligt utskottets
mening är sammanställning och spridning
av kunskap och information om
energisystemet och energiteknik en
angelägen uppgift. Jämför
reservationerna 25 (kd) och 26 (mp).
Propositionen
Enligt regeringen är informationsbrist en
av orsakerna till att aktörer på
marknaden inte alltid genomför
energieffektiva investeringar. Statliga
insatser på området kan enligt regeringen
motiveras med att information ofta har
karaktären av kollektiv nyttighet. Om
informationens tillgänglighet ökas
minskar aktörernas sökkostnader för olika
åtgärder, sägs det i propositionen.
Regeringen föreslår därför olika insatser
för informationsspridning genom bl.a.
kunskapssammanställningar och utveckling
och spridning av verktyg och metoder samt
insatser för provning, märkning och
certifiering av energikrävande utrustning
och för utbildning. Avsikten med de
åtgärder som föreslås sägs i
propositionen vara att påverka aktörer
som hushåll, företag och offentlig sektor
att välja energieffektiv teknik vid
investeringar samt att underlätta för dem
att identifiera kostnadseffektiva
lösningar. Regeringen föreslår därtill
att Konsumentverket ges i uppgift att
även fortsättningsvis arbeta med
energideklaration och miljömärkning av el-
och energikrävande utrustning.
Resursbehovet för insatserna beräknas
till 135 miljoner kronor under en
femårsperiod. Verksamheten skall påbörjas
år 2003, och regeringen avser att
återkomma till anslagsfrågan i
budgetpropositionen för år 2003.
Vidare redovisas i propositionen olika
åtgärder för en effektivare
energianvändning i bebyggelse. Regeringen
erinrar i detta sammanhang om det av
riksdagen (prop. 2000/01:130, bet.
2001/02:MJU3) angivna målet att
miljöbelastningen från energianvändningen
i bostäder och lokaler skall minska och
vara lägre år 2010 än år 1995. I
propositionen framhålls
bygglagstiftningen i detta sammanhang som
ett möjligt styrmedel. Enligt regeringen
finns det också skäl att främja en
effektivare drift av flerbostadshus och
lokaler genom information och utbildning.
I propositionen redovisas olika uppdrag
som givits till bl.a. Konsumentverket och
Statens energimyndighet. Regeringen har
även givit Boverket i uppdrag att
analysera konsekvenserna av ett förbud
mot uppvärmning med direktel i nya
byggnader fr.o.m. år 2005. Detta uppdrag
skall redovisas i juni 2003. Vidare avser
regeringen ge berörda myndigheter i
uppdrag att uppdatera och komplettera
kunskapsunderlaget avseende bebyggelsers
energianvändning samt se över
förutsättningarna för en databas för
denna information.
För närvarande pågår arbetet med ett
direktiv om byggnaders energianvändning
inom EU. Förslaget innefattar bl.a.
energicertifiering för byggnader och en
integrerad metod för beräkning av
energinormer. Regeringen har därför som
avsikt att ge berörda myndigheter i
uppdrag att analysera konsekvenserna av
direktivet och hur det kan genomföras i
Sverige. Därtill beslutade EU i november
2001 om ett gemenskapsprogram för
energieffektivitetsmärkning av
kontorsutrustning, det s.k. Energy Star-
programmet. Med anledning av detta avser
regeringen att återkomma i regleringsbrev
för år 2003 i frågan om vilka myndigheter
som skall ansvara för de uppgifter som
förordningen ålägger medlemsstaterna,
sägs det i propositionen.
Motionerna
Staten bör, i väntan på EU:s direktiv om
byggnaders energianvändning, gå före
genom att göra riksdagens och
Regeringskansliets byggnader samt andra
myndighetsbyggnader till goda exempel på
energisnåla byggnader, anförs det i
Kristdemokraternas motion 2001/02:N55.
Motionärerna framhåller att det ofta är
de små insatserna som tillsammans ger
effekt i form av minskad
energiförbrukning.
Att satsningar på information och andra
åtgärder för att spara energi inom ramen
för energihushållningsprogrammen är
vällovliga även om de ännu inte fått
någon större omfattning påpekas i motion
2001/02:N371 (kd). För att få effekt
måste kontraproduktiva lagar och
bestämmelser elimineras, sägs det i
motionen. Motionärerna framhåller bl.a.
att tilläggsisoleringens betydelse inte
har fått tillräcklig uppmärksamhet i
programmet och menar att
stimulansåtgärder för tilläggsisolering
bör inkluderas i programmet på
motsvarande sätt som gäller för
konvertering från elvärme till annan
uppvärmning. Vidare framhävs fördelarna
med värmepumpar. I t.ex. en villa med
vattenburen elvärme är en värmepump ett
mycket effektivt sätt att minska
elförbrukningen, sägs det. Enligt
motionärerna bör därför regeringen
omfördela resurser inom
energiomställningsprogrammet så att
värmepumpar kan inkluderas.
Miljöpartiet påpekar i motion
2001/02:N58 att åtgärder bör vidtas -
utöver vad regeringen föreslår
beträffande information, utbildning,
provning m.m. - mot att apparater i
hushåll, kontor m.m. i onödan
kontinuerligt drar ström när de inte
används. Vidare anförs att krav på låg
energianvändning bör övervägas inom
bygglagstiftningen. Därtill bör stöd till
alternativa uppvärmningsformer utredas
som kan bidra till bostadsuppvärmningen
på ett effektivare sätt än vad el eller
fossila bränslen gör. I motionen nämns
som exempel konvertering till
lågtemperaturuppvärmning genom golvvärme
från sol- och biobränslevärme,
installation av fjärrvärme där endast
returvatten kan utnyttjas, utrustning för
utnyttjande av solfångare för
uppvärmning, installation av
biobränsleeldad kamin, installation av
biogaspanna samt inköp och installation
av biobränslebaserad s.k.
mikrokraftvärme.
Vissa kompletterande uppgifter
Som tidigare nämnts omfattar 1997 års
energipolitiska program två delar, dels
ett kortsiktigt program med fokus på ökad
tillförsel av förnybar elproduktion och
minskad elanvändning i ett kortare
perspektiv, dels ett program av mer
forskningsinriktad och långsiktig
karaktär. Förutom olika former av
investeringsstöd för minskad elanvändning
och stöd för utbyggnad av
produktionsanläggningar för förnybar
energi innefattar det kortsiktiga
programmet även åtgärder för att
stimulera till hushållning med energi,
som information, rådgivning, utbildning,
teknikupphandling, provning och märkning
av energikrävande utrustning samt
kommunal energirådgivning.
För att stimulera till god
energihushållning och till
effektivisering av energianvändningen
genom information och utbildning m.m.
avsattes 60 miljoner kronor för perioden
1998-2002. Därtill avsattes 40 miljoner
kronor under motsvarande period för att
främja hushållningen med energi genom
provning och testning av varor,
utrustning och system.
För åtgärder med syfte att minska
användningen av el för uppvärmning av
bostäder och lokaler genom
investeringsstöd för konvertering från
elvärme till annan uppvärmningsform
anvisades 1 650 miljoner kronor under fem
år enligt 1997 års energipolitiska
överenskommelse. Stödet för konvertering
från elvärme till individuell
bränsleeldning som stoppades i april 1999
återinfördes i reviderad form i juni
2001. Enligt förordningen (1997:635) om
statliga bidrag till vissa investeringar
för att minska elanvändningen i bostäder
och vissa lokaler medges konvertering
från elvärme till värmepump. Regeringen
anger dock i den nu aktuella
propositionen att åtgärderna för minskad
energianvändning inte lett till avsett
resultat. Skälet därtill är framför allt
att kostnaden för konvertering av
direktverkande el varit för höga trots
bidraget, sägs det. I propositionen
föreslås heller ingen fortsättning med
denna typ av generella konverteringsstöd,
med undantag av stöd till solvärmeteknik
som föreslås fortgå i ytterligare två år.
I maj 2001 framlade EG-kommissionen ett
förslag till Europaparlamentets och
rådets direktiv om byggnaders
energiprestanda (KOM/2001/226). Syftet
med direktivet är att gynna
kostnadseffektiva förbättringar av
energiprestanda i byggnader inom EU och
att se till att endast, så långt det är
möjligt, sådana åtgärder vidtas som är de
mest kostnadseffektiva. Förslaget
innefattar fyra huvuddelar:
- Utarbetande av gemensamma metoder som
skall ligga till grund för en
beräkningsmetod för integrerade
energiprestanda i byggnader.
- Tillämpning av minimistandarder för
energiprestanda för nya byggnader och
vissa befintliga byggnader vid
renovering.
- Ett certifieringssystem för nya och
befintliga byggnader.
- Särskilda kontroller och bedömningar
av värmepannor och värme-/kyl
anläggningar.
Beträffande myndighetsbyggnader och
allmänna institutioner sägs det i
direktivet att i byggnader över 1 000
kvadratmeter skall energicertifikat
placeras på en för besökare väl synlig
plats. Direktivet är för närvarande
föremål för slutförhandling. Bedömningen
är att direktivet kommer att träda i
kraft under hösten 2002. Avsikten är att
medlemsländerna skall få tre år på sig
att införa reglerna efter det att EU
slutgiltigt fastställt direktivet.
Energy Star är ett system för märkning
av energieffektiv kontorsutrustning.
Systemet har tagits fram av Förenta
staternas motsvarighet till
Naturvårdsverket (Environmental
Protection Agency, EPA). EPA:s märkning
används bl.a. för kopiatorer, datorer,
bildskärmar, skrivare och faxar. Svenska
tillverkare kan ansluta sig till Energy
Star. Det innebär att de ingår avtal med
EPA och förbinder sig att följa de krav
som tagits fram vad gäller
energieffektivitet, kvalitet och
användarvänlighet.
I januari 2002 trädde en EG-förordning
(2422/2001) i kraft vari reglerna för
Energy Star-programmet fastställs.
Förordningen bygger på ett avtal mellan
Förenta staterna och EU. Deltagande i
programmet är frivilligt.
Utskottets ställningstagande
Sammanställning och spridning av kunskap
och information både till allmänheten och
till specifika användargrupper om
energisystemet och effektiv energiteknik
är, som framhålls i propositionen, en
angelägen uppgift. Därigenom kan
kunskapen hos dessa grupper ökas om
ekonomiskt och miljömässigt motiverade
åtgärder i syfte att skapa en mer
effektiv energianvändning. Utskottet
delar även regeringens bedömning att
provning, märkning och certifiering av
energikrävande utrustning är väsentligt
för att åstadkomma en mer effektiv
energianvändning. I en rad olika
inköpssituationer görs val som för lång
tid framöver påverkar energiåtgången i
ett hushåll. I dessa fall är tillgången
till objektiv information viktig för att
konsumenterna skall kunna göra relevanta
jämförelser av marknadsutbudet. Utskottet
konstaterar att det heller inte finns
några motionsyrkanden som står mot denna
uppfattning.
När det gäller vad i motion 2001/02:N58
(mp) anförs om energieffektivisering av
kontorsutrustning vill utskottet
framhålla arbetet inom Energy Star-
programmet, som tidigare nämnts. I
motionen efterlyses också insatser för
effektivare energianvändning i
bebyggelse. Även i motion 2001/02:N371
(kd) framhålls olika energisparåtgärder
på detta område. Regeringen har i
propositionen redovisat olika åtgärder
den vidtagit och avser att vidta på
området. Utskottet finner därför inget
skäl för ett riksdagsuttalande. Då ett
arbete skall igångsättas med att
analysera konsekvenserna av EG:s direktiv
om byggnaders energianvändning och hur
direktivet skall implementeras ser
utskottet ej heller något skäl för ett
tillkännagivande i enlighet med vad som
begärs i motion 2001/02:N55 (kd).
Med hänvisning till vad som anförts bör
riksdagen bifalla regeringens förslag om
information, utbildning, provning m.m.
och avslå samtliga här behandlade
motionsyrkanden.
Lokala och regionala initiativ
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör bifalla regeringens
förslag om lokala och regionala
initiativ för en effektivare
energianvändning och avslå mot detta
stående motionsyrkande. Jämför
reservation 27 (m).
Propositionen
Kommunal energirådgivning finns i 285 av
landets kommuner. Den kommunala
energirådgivningens främsta uppgift är
att ge oberoende råd till konsumenter i
energifrågor. Därtill finns 13 regionala
energikontor i Sverige, vilka även dessa
bistår med information på energiområdet.
Regeringen anser att en god kännedom om
lokala förhållanden är en viktig grund
för att bedöma utvecklingen av lokala och
regionala energisystem. Information och
material måste i många fall användas med
hänsyn till de lokala förutsättningarna.
I propositionen föreslås därför att
lokala och regionala initiativ skall
främjas genom utökade resurser till de
kommunala energirådgivarna samt genom
stöd till de regionala energikontoren.
Dessutom skall kommunerna ges möjlighet
att få bidrag för att vidareutbilda den
personal som direkt arbetar med
energirådgivning vid kommunen för allmän
kompetenshöjning och för mer kvalificerad
energirådgivning.
Enligt regeringen finns det även behov
av att bredda den kommunala
energirådgivningen, både vad gäller syfte
och målgrupp. Bland annat sägs det att
rådgivningen också bör omfatta
information till mindre företag och
industrier. Vidare framhåller regeringen
den samordningsroll som de regionala
energikontoren i många fall har.
Samordning och samarbete bör enligt
regeringen på olika sätt utökas. Bland
annat menar regeringen att
förutsättningarna för att skapa lokala
centrum för hållbar utveckling bör
utredas och att de regionala
energikontorens roll som samordnare bör
studeras.
Verksamheten skall påbörjas i januari
2003 och pågå under fem år. Resursbehovet
beräknas till 540 miljoner kronor. Vad
gäller anslagsfrågan avser regeringen att
eterkomma i budgetpropositionen för år
2003.
Motionen
I Moderata samlingspartiets motion
2001/02:N51 förordas, utan närmare
kommentar, att riksdagen skall avslå
regeringens förslag om lokala och
regionala initiativ.
Vissa kompletterande uppgifter
Från och med budgetåret 1977/78 till
januari 1986 utgick ett statligt stöd
till kommunernas rådgivnings- och
besiktningsverksamhet inom
energihushållningsområdet. Under denna
period bedrev nästintill samtliga av
landets kommuner någon form av
rådgivningsverksamhet riktad till
fastighetsägare. Då stödet upphörde lade
många kommuner ned sin verksamhet på
området. Genom 1997 års energipolitiska
överenskommelse (prop. 1996/97:84, bet.
1996/97:NU12) återupptogs stödet för
kommunal energirådgivning. Anslaget för
åren 1998-2002 uppgår till 250 miljoner
kronor.
Utskottets ställningstagande
Inriktningen för den kommunala
energirådgivningen är att ge bidrag till
kommunerna för lokal rådgivning på
energiområdet. Därigenom kan kommunerna
ge en lokalt anpassad information och
rådgivning till allmänheten och lokala
organisationer på energiområdet.
Utskottet delar regeringens åsikt att en
fördel med de lokala rådgivarna är att de
kan bryta ned generell information till
den lokala nivån med hänsyn till de
förhållanden som där råder.
Undersökningar som genomförts visar att
de flesta kommuner som fått bidrag anser
att energirådgivningen fått ett bra
gensvar och att den fyller en viktig
funktion. Därtill har visats att cirka
hälften av de konsumenter som erhållit
rådgivning därefter har agerat genom att
de gjort investeringar eller ändrat
beteende. Samtidigt har påpekats att det
inte gått att påvisa att
informationsgivningen haft effekt på
förbrukningen av hushållsel. Utskottet
vill dock framhålla att denna typ av
insats måste ses ur ett långsiktigt
perspektiv. Vidare anser utskottet att
kompetensen hos energirådgivarna är av
avgörande betydelse och välkomnar därför
regeringens förslag om bidrag för att
vidareutbilda personalen. Även de
regionala energikontoren spelar enligt
utskottets uppfattning en viktig roll,
och utskottet delar regeringens
uppfattning att det finns vinster med att
samordna olika kompetenser på lokal och
regional nivå.
Med det sagda tillstyrker utskottet
propositionen i berörd del. Motion
2001/02:N53 (m) avstyrks således i denna
del.
Teknikupphandling och
marknadsintroduktion
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör bifalla regeringens
förslag om teknikupphandling och
marknadsintroduktion för en effektivare
energianvändning. Utskottet menar att
stödet till teknikupphandling är ett
sätt att driva teknikutvecklingen
framåt och få fram mer energisnåla och
miljövänliga produkter. Jämför
reservation 28 (mp).
Propositionen
Verksamheten med stöd till upphandling av
energieffektiv teknik startades år 1988
och har därefter förlängts genom flera
riksdagsbeslut. I propositionen
framhåller regeringen att den anser att
verksamheten med stöd till
teknikupphandling bör fortsätta. Det är
regeringens mening att introduktion av ny
energieffektiv teknik och användningen av
befintlig energieffektiv teknik skall
stimuleras. I propositionen föreslås
därför fortsatt stöd till
teknikupphandling och kompletterande stöd
till marknadsintroduktion av
energieffektiv teknik. Samtidigt meddelar
regeringen sin avsikt att genomföra en
översyn av arbetsformerna för
teknikupphandlingen.
I propositionen påpekas att en
energieffektiv teknik eller produkt i ett
inledande skede kan ha svårt att komma in
på marknaden. Enligt regeringen finns det
därför behov av kompletterande stöd för
marknadsintroduktion av energieffektiv
teknik, och regeringen föreslår av den
orsaken stöd för att främja användandet
av sådana produkter ur ett
systemperspektiv. Vidare sägs att bidrag
inom s.k. lokala
klimatinvesteringsprogram som riksdagen
tidigare beslutat om (prop. 2001/02:1,
bet. 2001/02:BoU1) bör kunna samordnas
med de insatser som föreslås beträffande
teknikupphandling och
marknadsintroduktion.
Resursbehovet för stöd till
teknikupphandling och
marknadsintroduktion av energieffektiv
teknik uppskattas till 325 miljoner
kronor under fem år. Verksamheten skall
påbörjas i januari 2003, och regeringen
avser att återkomma till anslagsfrågan i
budgetpropositionen för år 2003. I
propositionen sägs det att Statens
energimyndighet bör få i uppgift att
ansvara för bidragssystemet.
Motionen
Miljöpartiet anser, enligt vad som anförs
i motion 2001/02:N58, att stödet till
teknikupphandling och
marknadsintroduktion av energieffektiv
teknik även bör omfatta teknik som är
effektiv ur klimatsynpunkt. Vidare anförs
att det i samband med den av regeringen
aviserade översynen av arbetsformerna för
stödet bör övervägas om Naturvårdsverket
bör ansvara för bidragssystemet.
Vissa kompletterande uppgifter
Som redovisats infördes stöd för
upphandling av energieffektiv teknik år
1988 (prop. 1987/88:90, bet.
1987/88:NU40). Syftet med stödet var att
stimulera till teknikupphandling av
eleffektiva och elersättande produkter,
processer och system genom att reducera
tekniska och kommersiella risker hos
beställaren. Riksdagen beslöt år 1991 om
en förlängning och utvidgning av
programmet (prop. 1990/91:88,
bet. 1990/91:NU40). Programmet utvidgades
till att omfatta all slags
energianvändning.
I 1997 års energipolitiska program
anvisades 100 miljoner kronor till
teknikupphandling för perioden 1998-2002
(prop. 1996/97:84, bet. 1996/97: NU12).
Stödet har använts vid upphandling av
sådana produkter eller system där
utvecklig av ny teknik anses nödvändig
för att beställarens krav skall kunna
tillgodoses. Det tekniska
utvecklingsarbete som avses kan gälla
framtagandet av nya produkter eller
system med tillämpning av avancerad
teknik men även mindre utvecklingssteg
och produktmodifieringar.
Enligt Energimyndighetens
årsredovisning uppgick teknikupphandling
av energieffektiv teknik till 10,7
miljoner kronor år 2001.
Inom ramen för det långsiktiga
programmet i 1997 års energipolitiska
beslut kan stöd ges för introduktion av
ny energiteknik för att stödja teknik som
behöver utvecklas i full skala och
demonstreras inför kommersiell
användning. Stöd kan även lämnas till
beprövad teknik som utnyttjas i nya
tillämpningar. Stöd i nuvarande form
utgår fram till utgången av år 2004.
Utskottets ställningstagande
Stödet till teknikupphandling har varit
ett sätt att driva på teknikutvecklingen
och få fram mer energisnåla och
miljövänliga produkter. Tidigare
teknikupphandlingar som genomförts har
lett till bl.a. energisnålare
industriportar, värmepumpar, kylskåp,
tvättmaskiner och styrsystem för
uppvärmning med direktel. Att genom
teknikutveckling uppnå en effektivare
energianvändning är angeläget, varför
utskottet delar regeringens åsikt att
stödet för teknikupphandling bör
fortsätta. Utskottet är även positivt
till det av regeringen föreslagna stödet
för marknadsintroduktion av
energieffektiv teknik. Som regeringen
påpekat kan en energieffektiv teknik
eller produkt i ett inledande skede få
svårt att komma in på marknaden. Enligt
utskottets uppfattning kan det föreslagna
stödet motverka sådana problem.
Utskottet ser det även som
tillfredsställande att regeringen, som
aviseras i propositionen, ämnar att se
över arbetsformerna för
teknikupphandling. Däremot finner
utskottet inget skäl för ett uttalande i
enlighet med vad som anförs i motion
2001/02:N58 (mp).
Med det anförda tillstyrker utskottet
regeringens förslag om stöd till
teknikupphandling och
marknadsintroduktion. Den nämnda motionen
avstyrks samtidigt i berörd del.
Övrigt
Säkerhet vid dammanläggningar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå här aktuell motion
med hänvisning till vidtagna åtgärder
och pågående arbete.
Motionen
I motion 2001/02:N298 (s) begärs ett
tillkännagivande med betydelsen att
dammägare skall åläggas att upprätta
färdiga organisationsplaner som innebär
att större dammanläggningar kontinuerligt
kan bemannas vid behov. Syftet är enligt
motionärerna att skapa en bättre
beredskap för eventuella översvämningar
eller andra oförutsedda händelser längs
landets älvar. Genom att ålägga
dammägarna att upprätta bemanningsplaner
minskas risken avsevärt för dammolyckor,
sägs det i motionen.
Vissa kompletterande uppgifter
Den viktigaste regleringen för den
förebyggande säkerheten i
dammanläggningar finns i miljöbalken. I
samband med tillståndsprövning enligt
balken meddelas de bestämmelser som
behövs beträffande bl.a. dammsäkerheten.
Det gäller exempelvis dammens
konstruktion och hållfasthet. Dammägaren
har det formella och praktiska ansvaret
för dammens drift, underhåll och
tillförlitlighet. Den som är skyldig att
underhålla en dammanläggning, dvs.
dammägaren, är ansvarig för skador som
orsakas vid ett dammhaveri.
Av räddningstjänstlagen (1986:1102)
framgår vidare att vid en anläggning, där
verksamheten innebär fara för att en
olyckshändelse skall orsaka allvarliga
skador på människor eller i miljön, är
anläggningens ägare eller innehavare
skyldig att i skälig omfattning hålla
eller bekosta beredskap med personal och
egendom och i övrigt vidta erforderliga
åtgärder för att hindra eller begränsa
sådana skador.
Affärsverket svenska kraftnät har
enligt sin instruktion (1991:2013) till
uppgift att bl.a. följa utvecklingen vad
avser dammsäkerheten i landet och att
verka för att höga flöden som kan orsaka
skador begränsas vid driften av dammar.
Miljöbalkskommittén fick i april 2001
ett tilläggsuppdrag (dir. 2001:25) att gå
igenom vattendomar som kan ha betydelse
för riskerna för översvämningar i syfte
att ta fram ett relevant underlag för en
analys av miljöbalkens bestämmelser om
prövning av gällande tillstånd för
vattenanläggningar och vattenreglering.
Bland annat skall kommittén bedöma om
förutsättningarna för omprövning är
tillräckliga för att förebygga och
begränsa riskerna för översvämningar.
Kommittén skall även analysera om
ersättningsreglerna och bestämmelserna om
rättegångskostnader lägger hinder i vägen
för angelägna omprövningar som syftar
till att förbättra t.ex. dammsäkerheten
och minska riskerna för skadeverkningar
vid översvämningar. Vid behov skall
förslag till ändringar i lagstiftningen
föreslås. Ett principförslag om
omprövning av tillstånd till
vattenverksamhet skall redovisas senast i
juli 2002. Det slutliga förslaget i denna
del skall redovisas senast i december
2003.
Naturolyckor och dammsäkerhet behandlas
i en proposition om samhällets säkerhet
och beredskap (prop. 2001/02:158) som
regeringen överlämnade till riksdagen i
mars 2002. I propositionen sägs att
länsstyrelserna har en naturlig roll som
operativt ansvariga för dammsäkerheten.
Det behövs dock ökade insatser inom
dammsäkerhetsområdet, sägs det.
Regeringen anser att det finns behov av
expertstöd, vägledning och information
till länsstyrelserna för deras tillsyn av
dammsäkerheten. Därför avser regeringen
att låta tillse att Affärsverket svenska
kraftnät får utökade uppgifter enligt ett
av Svenska kraftnät framtaget förslag
till utvidgning och höjd ambitionsnivå
när det gäller insatserna inom
dammsäkerhetsområdet för den centrala
tillsynsvägledande verksamheten.
Insatserna omfattar bl.a. expertstöd,
vägledning och information till
länsstyrelserna för deras tillsyn av
dammsäkerheten samt vidare utbildningar
och seminarier för i första hand
handläggare vid länsstyrelserna.
Insatserna bör även omfatta
säkerhetsarbete vid industri- och
gruvdammar. Vid beredningen av
propositionen hade försvarsutskottet
(bet. 2001/02:FöU10 s. 81) inget att
erinra mot vad regeringen anfört i
propositionen beträffande naturolyckor
och dammsäkerhet.
Utskottets ställningstagande
Att genom olika insatser förhindra
dammolyckor och motverka översvämningar
är en angelägen uppgift. Som tidigare
nämnts pågår olika insatser för att
förbättra säkerheten vid
dammanläggningar, varför utskottet inte i
nuläget finner skäl för ett
riksdagsuttalande i frågan. Med det sagda
avstyrker utskottet den här aktuella
motionen.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges
inom parentes vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.
1.Avslag på propositionen (punkt 1)
av Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen avslår proposition
2001/02:143. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N56 yrkande 1.
Ställningstagande
Jag anser - i likhet med vad som anförs i
Folkpartiets motion 2001/02:N55 - att
riksdagen bör avslå regeringens
proposition om en trygg, effektiv och
miljövänlig energiförsörjning.
Inriktningen på den av regeringen förda
politiken menar jag är felaktig och har
uppenbara negativa effekter för både
svensk industri och miljö. Inriktningen
är dessutom förödande för det svenska
välståndet. Den proposition som nu
förelagts riksdagen har dessutom
uppenbara brister. Dessa brister består
bl.a. i att propositionen på många
ställen är otydlig samtidigt som den
innehåller få konkreta förslag. Särskilt
allvarsamt är den förtida avvecklingen av
kärnkraften. Avvecklingen innebär en
enorm kapitalförstöring och kommer att
medföra stora välfärdsförluster. Den
förda politiken kommer att innebära att
det blir svårare för företagen att
utvecklas och därigenom skapa fler
arbetstillfällen. Härutöver har
avvecklingen allvarliga negativa effekter
på miljön.
Med det sagda tillstyrks nämnda motion
i berörd del.
2.Riktlinjer för energipolitiken
(punkt 2)
av Per Westerberg (m), Karin Falkmer
(m), Ola Karlsson (m), Ola Sundell (m)
och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:N51 yrkande 1,
2001/02:N53 yrkandena 1, 6, 7 och 10-16,
2001/02:56 yrkandena 2 och 4-6 och
2001/02:N315 yrkande 13, bifaller delvis
motionerna 2001/02:K426 yrkande 27,
2001/02:N55 yrkandena 1-5, 10, 11 och 13
och 2001/02:N371 yrkandena 11, 12 och 20
och avslår proposition 2001/02:143 punkt
3 och motionerna 2001/02:U268 yrkande 2,
2001/02:U348 yrkande 15, 2001/02:N58
yrkandena 1-4, 6-8, 21 i denna del och
22, 2001/02:N296 och 2001/02:N328.
Ställningstagande
Vi anser att beslutet om en förtida
avveckling av kärnkraften skall upphävas.
Det är vår uppfattning att den förtida
kärnkraftsavvecklingen leder till
allvarliga negativa konsekvenser för den
svenska samhällsekonomin,
sysselsättningen och miljön. Stängningen
av Barsebäcks första reaktor har medfört
stora kostnader för skattebetalarna samt
att miljön har försämrats och att
försörjningstryggheten har försvagats.
Det omställningsprogram som ingick i 1997
års energipolitiska uppgörelse kan enligt
vår uppfattning betraktas som ett
misslyckande. En fortsatt avveckling
kommer att ytterligare förvärra denna
situation. Inte minst den svenska
elintensiva industrin kommer att drabbas
hårt av en fortsatt avveckling av
kärnkraften. Det innebär att det blir de
i dag redan svaga regionerna som kommer
att drabbas hårdast.
Orimligheten i den förda politiken
framstår än tydligare då Finlands riksdag
i dagarna tagit ett beslut som möjliggör
en utbyggnad av kärnkraften i Finland.
Bakom det finska beslutet står synen att
kärnkraftsalternativet med hänsyn till
både statsekonomin och samhällsekonomin
är det förmånligaste alternativet att
producera baskraft inom de ramar som
Kyotoprotokollet ställer samt med hänsyn
till även andra miljökrav.
Vi menar därför att det är ett rimligt
krav att regeringen för riksdagen
redovisar konsekvenserna av en fortsatt
avveckling av kärnkraften innan
ytterligare politiska beslut fattas om
att ta elproduktion ur drift. En sådan
redovisning bör i synnerhet omfatta de
samhällsekonomiska kostnaderna i form av
minskad sysselsättning och negativa
miljöeffekter som en avveckling skulle
resultera i. Regeringen bör även
tydliggöra de koldioxidutsläpp som
genereras vid elproduktion i utländska
kolkraftverk vid import till Sverige som
avvecklingen ger upphov till.
Enligt vår mening bör det övergripande
målet för svensk energipolitik vara dels
att energipolitiken skall främja en säker
och konkurrenskraftig el- och
energiförsörjning i hela landet, dels att
all energiproduktion skall klara högt
ställda miljö- och säkerhetskrav i
enlighet med den generella
miljöpolitiken.
Vi anser att en ny inriktning på
energipolitiken måste komma till stånd.
Bland annat måste den politiska
styrningen av elproduktionen förändras.
Det är vår uppfattning att valet av
produktionsform inte skall avgöras genom
politiska beslut, utan att
energipolitiken bäst främjas genom en fri
produktion. Statsmakternas roll bör
inskränkas till att fastställa de
spelregler som skall gälla på marknaden i
allmänhet och i synnerhet vad gäller
miljö, säkerhet och beredskap. Utöver att
fastställa villkoren för marknadens
aktörer skall staten inte försöka styra
vilken teknik eller produktionsform som
skall utvecklas.
För att energimarknaden skall fungera
krävs en bättre konkurrens. Den av
regeringen och dess stödpartier förda
politiken, vilken kännetecknas av
detaljstyrning, särbeskattning och
subventioner, har medfört en sämre
konkurrens än vad som annars varit
fallet. Detta har bl.a. resulterat i
högre el- och energipriser för
konsumenterna, högre utgifter över
statsbudgeten och ett generellt sämre
utnyttjande av de samhälleliga
resurserna.
Därtill menar vi att det nuvarande
energiskattesystemet behöver reformeras.
De särskilda produktionsskatter och
subventioner som utan några egentliga
miljöskäl försämrar energimarknaden bör
tas bort. Vi anser att en vägledande
princip för energibeskattningen bör vara
att enbart rent miljöstyrande skatter som
har en direkt koppling till utsläpp av
skadliga ämnen tas ut på
produktionssidan. De rent fiskala
skatterna bör tas ut i konsumentledet.
Det är väsentligt, anser vi, att
energiskattesystemet utformas så att det
blir intressant att investera i en utökad
elproduktion. Vi menar även att
regeringen bör ta initiativ till
diskussioner med de övriga nordiska
länderna om en samordning av principen
för energibeskattning.
Med hänvisning till det ovan sagda
tillstyrker vi motionerna 2001/02:N51
(m), 2001/02:N53 (m), 2001/02:N56 (fp)
och 2001/02:N315 (m) i berörda delar. Det
sagda ligger även delvis i linje med vad
som i aktuell del anförs i motionerna
2001/02:N55 (kd), 2001/02:N371 (kd) och
2001/02:K426 (kd). Övriga här behandlade
motionsyrkanden avstyrks.
3.Riktlinjer för energipolitiken
(punkt 2)
av Göran Hägglund (kd) och Inger
Strömbom (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 3. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:K426 yrkande 27,
2001/02:N55 yrkandena 1-5, 10, 11 och 13
och 2001/02:N371 yrkandena 11, 12 och 20,
bifaller delvis motionerna 2001/02:N53
yrkandena 1, 6, 7 och 10-16, 2001/02:N56
yrkandena 2 och 4-6 och 2001/02:N315
yrkande 13 och avslår proposition
2001/02:143 punkt 3 och motionerna
2001/02:U268 yrkande 2, 2001/02:U348
yrkande 15, 2001/02:N51 yrkande 1,
2001/02:N58 yrkandena 1-4, 6-8, 21 i
denna del och 22, 2001/02:N296 och
2001/02:N328.
Ställningstagande
Vår syn på energipolitiken motsvarar den
som redogjorts för i Kristdemokraternas
motion 2001/02:N55 och som även getts
uttryck för i motionerna 2001/02:K426
(kd) och 2001/02:N371 (kd). Målet för
energipolitiken bör enligt vår
uppfattning vara att åstadkomma ett
ekologiskt uthålligt energisystem där den
negativa påverkan på hälsa, klimat och
miljö är så liten som möjligt. Den
svenska energiförsörjningen skall tryggas
genom en långsiktig och medveten
energipolitik med fasta spelregler där
inhemska förnybara energikällor och
bränslen utgör en växande bas. Den
svenska kärnkraften skall fasas ut ur
energisystemet i takt med att den ersätts
med förnybar energi. Investeringar i
biobränslebaserad kraftvärme,
vindkraftverk, solenergi, geometrisk
värme och småskalig vattenkraft bör
stödjas. Det krävs även, i enlighet med
vad som anförs i motion 2001/02:N371
(kd), omfattande satsningar på
energiforskning och energiteknisk
utveckling för att kunna nå målet om ett
ekologiskt uthålligt energisystem utan
drastiska prisförändringar, elbrist eller
andra betydande påfrestningar på
välfärden och sysselsättningen.
Vi motsätter oss en omställning av
energisystemet som innebär att
kärnkraften ersätts med fossilt bränsle.
Stängningen av Barsebäcks första reaktor
ledde till en ökad import av kolkraft med
ökade utsläpp som följd. Då regeringen i
propositionen står fast vid att villkoren
för en stängning av Barsebäcks andra
reaktor kan uppfyllas och att reaktorn
kan komma att stängas före utgången av år
2003 menar vi att riksdagen bör kräva av
regeringen att i beslutsunderlaget för
bedömningen av denna stängning även
redovisa miljökonsekvenser och de
ekonomiska kostnader en stängning medför.
När det gäller kärnkraftens framtid är vi
positiva till att regeringen redovisar
sin ståndpunkt att låta producenterna
delta i planeringen av avvecklingen. Vi
menar dock att även näringslivet och
hushållen bör ges denna möjlighet.
Regeringen bör dock återkomma till
riksdagen med en fullständig redovisning
av effekterna av en sådan överenskommelse
så att riksdagen kan ta ställning i denna
fråga.
Sverige är även i behov av ett nytt
energiskattesystem, ett system där
skatter och miljöavgifter utformas med
hänsyn till förhållanden i omvärlden för
att det svenska näringslivets
konkurrenskraft inte skall begränsas och
för att välfärden och sysselsättningen
inte skall drabbas. Det nya
skattesystemet måste vara långsiktigt och
utformas så att miljöbelastningen
minimeras. Det måste även säkerställa
tillgången på en under trygga och säkra
förhållanden framställd energi till
rimliga priser.
En trygg, effektiv och miljövänlig
energiförsörjning kräver att bristerna i
effektbalansen snarast åtgärdas. Vi
beklagar därför att det i propositionen
inte finns några konkreta förslag på
detta område, där behovet är stort för en
långsiktig lösning. Det är vår bestämda
uppfattning att ansvariga myndigheter
tillsammans med elbranschen måste arbeta
för en fungerande effektmarknad.
När det gäller energieffektivisering
anser vi att det bör sättas tydliga och
mätbara mål för det arbete som bedrivs.
För närvarande saknas detta, och den
proposition regeringen nu förelagt
riksdagen innehåller heller inget
tydliggörande på denna punkt.
Vi förespråkar en fri elmarknad som
leder till ökad konkurrens och därmed
till lägre elpriser. Medvetna konsumenter
som ges större möjlighet att välja energi
och el som är producerad med mer
miljövänlig teknik kan driva utvecklingen
framåt. En förutsättning för detta är
dock effektivare och tätare
mätaravläsningar, varför vi anser att
systemet med preliminärdebitering bör
ersättas av moderna system för
fjärravläsning.
Vidare förordar vi en ökad
internationell handel med energi. Vi
menar även, i likhet med vad som anförs i
motion 2001/02:K426 (kd), att det krävs
en ökad samordning av energipolitiken
inom EU. Det innebär bl.a. att nationella
subventioner till miljövänlig energi bör
samordnas för att inte bli motstridiga.
Tillsammans med övriga medlemsländer bör
Sverige främja övergången till förnybar
energiproduktion. Även ett utökat
europeiskt forskningssamarbete skulle
vara betydelsefullt, bl.a. beträffande
förnybara energikällor. Sverige måste
också aktivt verka för att en gemensam
koldioxidavgift införs i EU.
Det behövs även insatser inom
transportsektorn, något vi menar att
regeringen över huvud taget inte
uppmärksammat i propositionen. Bland
annat gäller det en översyn av de skatter
och avgifter som belastar jämförelsevis
rena drivmedel och därigenom medför en
konkurrensnackdel. Regeringen borde i
propositionen även redogjort för hur
Sverige skall klara EU:s mål för icke-
fossila drivmedel.
Med det anförda tillstyrker vi ovan
nämnda motioner i berörda delar. Det
sagda ligger delvis i linje med vad som i
aktuell del anförs i motionerna
2001/02:N53 (m), 2001/02:N56 (fp) och
2001/02:N315 (m). Övriga här behandlade
motionsyrkande avstyrks.
4.Riktlinjer för energipolitiken
(punkt 2)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 4. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:U348 yrkande 15 och
2001/02:N58 yrkandena 1-4, 6-8, 21 i
denna del och 22 och avslår proposition
2001/02:143 punkt 3 och motionerna
2001/02:K426 yrkande 27, 2001/02:U268
yrkande 2, 2001/02:N51 yrkande 1,
2001/02:N53 yrkandena 1, 6, 7 och 10-16,
2001/02:N55 yrkandena 1-5, 10, 11 och 13,
2001/02:N56 yrkandena 2 och 4-6,
2001/02:N296, 2001/02:N315 yrkande 13,
2001/02: N328 och 2001/02:N371 yrkandena
11, 12 och 20.
Ställningstagande
Det är min uppfattning att det svenska
energisystemet måste genomgå en total
omställning till elproduktion baserad på
förnybara energislag och att en slutlig
avveckling av kärnkraften skall ske till
år 2010. Jag anser att folkomröstningens
resultat måste respekteras och att
slutåret för kärnkraftsavvecklingen
därför skall återinföras. Även en
tidtabell för avställningen är angelägen
för att minska osäkerheten bland olika
aktörer. Samtidigt vill jag framhålla att
den modell för kärnkraftens avveckling
som man beslutat om i Tyskland och som
den svenska regeringen nu tycks
förespråka har allvarliga brister.
Jag menar - i likhet med vad som anförs
i Miljöpartiets motion 2001/02:N58 - att
den svenska energipolitikens mål bör vara
att, inom ramen för en ekologiskt
bärkraftig utveckling på kort och lång
sikt, skapa förutsättningar för att förse
landet med förnybar energi på ett sätt
som medför att näringslivet ges
konkurrenskraftiga villkor och hushållen
får rimliga kostnader. Varje energislag
skall långsiktigt bära sina egna
samhällsekonomiska kostnader, även risk-
och miljökostnader. Genom att anpassa
energisystemet till vad som är
långsiktigt ekologiskt hållbart, skapas
förutsättningar i Sverige för såväl en
robust ekonomisk utveckling som en god
social utveckling. Jag anser även att ett
mål bör fastställas för den svenska
energiförbrukningen. Därefter kan olika
strategier och åtgärder vidtas för att
uppnå detta fastställda förbrukningsmål.
För den fortsatta avvecklingen av
kärnkraften skall marknadsekonomiska
styrmedel användas. Principen skall vara
att alla energislag skall bära sina fulla
risk- och miljökostnader. Kärnkraften
skall påföras kostnader för risker när
det gäller reaktorolyckor och den
miljöpåverkan som finns i olika delar av
produktionskedjan för kärnbränsle.
Kärnkraftsproducenterna skall betala sina
egna riskkostnader och ta fullt
skadeståndsansvar för en eventuell
reaktorolycka. Därtill skall
produktionsskatten på elektricitet från
kärnkraften höjas så att kärnkraften
betalar kostnaderna både för de kort- och
långsiktiga miljöeffekterna.
Att olika energislag skall bära sina
fulla risk- och miljökostnader är även en
förutsättning för effektiva
energimarknader. Bland annat är det
brister i miljökostnadstäckningen som
motiverar kompenserande åtgärder från
samhällets sida. Att elmarknaden
domineras av ett fåtal aktörer som är
verksamma i flera led i värdekedjan är
ett annat hinder mot effektiva
energimarknader.
När det gäller avställningen av
Barsebäcks andra reaktor anser jag att
den uppgörelse som träffades år 1997 är
otydlig. Denna otydlighet medför en
osäkerhet som hämmar såväl
effektiviseringen av elförbrukningen som
nyproduktion av förnybar el. Det är
därför min uppfattning att villkoren
behöver tydliggöras och jag förordar att
riksdagen skall fastställa att
avställningen av Barsebäck 2 skall ske
redan i år. Därtill menar jag att Statens
energimyndighets roll bör tydliggöras när
det gäller kärnkraftens avveckling.
Regeringen bör därför åläggas att
återkomma med ett förslag till riksdagen
som innebär att en huvuduppgift för
Energimyndigheten skall vara att verka
för en avveckling av kärnkraften fram
till år 2010.
Jag menar även att övergången till
förnybara energikällor är en viktig fråga
inom det europeiska samarbetet och att EU
måste verka för att få enskilda
medlemsländer att minska sitt beroende av
både fossila bränslen och kärnkraft.
Med det sagda tillstyrker jag
motionerna 2001/02:N58 (mp) och
2001/02:U348 (mp) i berörda delar. Övriga
här aktuella motioner avstyrks samtliga i
aktuella delar.
5.Säkerhetsnivån vid kärnkraftverken
(punkt 3)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 5. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N58 yrkande 5.
Ställningstagande
Det kan konstateras att riksdagen aldrig
klart uttryckt vilken säkerhetsnivå som
krävs av den svenska kärnkraften. Jag
anser därför - i likhet med vad som
anförs i motion 2001/02:N58 (mp) - att
kärntekniklagen måste preciseras och
skärpas så att lagen mer detaljerat
uttrycker vilken säkerhetsnivå som skall
krävas för de svenska
kärnkraftsreaktorerna. Av lagen måste
kraven på reaktorsäkerhet framgå. Frågan
om kärnkraftens säkerhet är inte bara en
teknisk fråga som skall hanteras av de
tekniska tillsynsmyndigheterna. Jag menar
att säkerhet även är en fråga om
värdering som bör komma till uttryck
genom politiska beslut.
Med hänvisning till vad som anförts
tillstyrks ovan nämnd motion i berörd
del.
6.Förbud mot uppförande av kärnreaktorer
(punkt 4)
av Per Westerberg (m), Karin Falkmer
(m), Ola Karlsson (m), Ola Sundell (m)
och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 6. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:N51 yrkande 3,
2001/02:N53 yrkande 17 i denna del och
2001/02:N213 yrkande 15.
Ställningstagande
Vi anser - i likhet med vad som anförs i
motionerna 2001/02:N51 (m), 2001/02:N53
(m) och 2001/02:N213 (m) - att de
politiska hindren för en fortsatt och
utvecklad användning av kärnenergi måste
tas bort. Riksdagen bör därför, enligt
vår mening, anmoda regeringen att
återkomma till riksdagen med förslag om
upphävande av förbudet i kärntekniklagen
(5 a §) mot uppförande av kärnreaktorer.
Även om det för närvarande inte finns
några intressenter som har för avsikt att
bygga nya kärnkraftsreaktorer i Sverige
bör lagstiftningen inte begränsa denna
möjlighet.
Med det anförda tillstyrker vi ovan
nämnda motioner i berörda delar.
7.Förbudet mot kKärnteknisk forskning
(punkt 5)
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund
(kd), Karin Falkmer (m), Ola Karlsson
(m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m) och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 7. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:N51 yrkande 2,
2001/02:N53 yrkande 17 i denna del,
2001/02:N213 yrkandena 14 och 17,
2001/02:N248 och 2001/02:N371 yrkande 21.
Ställningstagande
Vi anser att riksdagen bör besluta att
upphäva bestämmelsen i kärntekniklagen (6
§) som förbjuder vissa typer av
kärnteknisk forskning - det s.k.
tankeförbudet. Det kan enligt vår mening
ifrågasättas om det med nuvarande förbud
över huvud taget är möjligt att utan
lagbrott presentera genomarbetade och
kostnadsberäknade alternativ i den
energipolitiska debatten.
Vi menar att tankeförbudet har skadliga
effekter genom att den - om inte direkt
så indirekt - försvårar forskning kring
effektivare utnyttjande av kärnbränslet,
minimeringen av avfallsmängder,
transmutation av befintligt kärnavfall
m.m. Det är angeläget att svenska
forskare, konstruktörer och tekniker har
möjlighet att delta i detta arbete för
att därigenom behålla kompetensen, bygga
tillverkningskapacitet och trygga
arbetsplatserna i Sverige. Därtill måste
forskare och tekniker ges en rimlig
möjlighet att lösa problemet med det
högaktiva avfallet på ett annat sätt än
att gräva ner det. Tankeförbudsparagrafen
har även en hämmande effekt på den
akademiska debatten i landet inom detta
område.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag om upphävande av den aktuella
bestämmelsen i kärntekniklagen. Med
hänvisning till vad som anförts
tillstyrker vi motionerna 2001/02:N51
(m), 2001/02:N53 (m), 2001/02:N213 (m),
2001/02:N248 (kd) och 2001/02:N371 (kd) i
berörda delar.
8.Vattenfall AB:s verksamhet (punkt 6)
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund
(kd), Karin Falkmer (m), Ola Karlsson
(m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m) och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 8. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N4 yrkande 4 och avslår
motionerna 2001/02:N58 yrkande 23 och
2001/02:N239.
Ställningstagande
Vattenfall AB är en viktig aktör i det
svenska energisystemet. Det har inom
bolaget byggts upp stora värden som måste
hanteras på ett effektivt sätt. Den
avreglerade elmarknaden och stängningen
av Barsebäcks första reaktor har försatt
Vattenfall i en ny situation. Företaget
har expanderat kraftigt, framför allt i
Polen och Tyskland. Samtidigt har
avyttringar skett både utomlands och i
Sverige. Det är vår uppfattning att
ägandet i form av en politiserad styrelse
och en politisk styrning av bolaget
påverkar trovärdigheten och
effektiviteten. Vi anser därför att en
privatisering av Vattenfall bör
genomföras.
Riksdagen bör även genom ett uttalande
tydliggöra för regeringen att Vattenfalls
framtida kapitalbehov måste täckas via
tillkommande nya ägare och inte från
staten och skattebetalarna.
Det sagda innebär att motion 2001/02:N4
(kd) tillstyrks i berörda delar. Däremot
avstyrker vi övriga här aktuella
motionsyrkanden.
9.Vattenfall AB:s verksamhet (punkt 6)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 9. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N58 yrkande 23 och avslår
motionerna 2001/02:N4 yrkande 4 och
2001/02:N239.
Ställningstagande
Jag anser att riksdagen bör tillsätta en
oberoende kommission för att granska
Vattenfalls verksamhet och bolagets roll
när det gäller omställningen av det
svenska energisystemet. Skäl för en sådan
granskning menar jag är att bolaget så
tydligt avvikit från kravet i 1997 års
energipolitiska beslut om att främja
förnybara energislag. Ytterligare ett
skäl är risken för konkurrensbegränsande
aktiviteter. Konkurrensverket har vid
flera tillfällen varnat för risken för
marknadsdominans, korssubventionering och
annan konkurrenssnedvridande verksamhet i
det svenska energisystemet. Jag anser att
Vattenfall, som ensamt svarar för ungefär
halva den svenska elproduktionen, är en
uppenbar riskfaktor i detta avseende. Den
kommission som tillsätts bör få till
uppgift att närmare klarlägga på vilka
sätt Vattenfalls agerande påverkar
omställningen av energisystemet från
fossila bränslen och kärnkraft. Vidare
bör kommissionen även få i uppgift att
föreslå hur Vattenfall mer aktivt kan
bidra till omställningen av det svenska
energisystemet.
Med hänvisning till vad som ovan
anförts tillstyrks motion 2001/02:N58
(mp) i berörd del. Övriga här aktuella
motionsyrkanden avstyrks.
10. Konkurrensfrågor och
konsumentinformation (punkt 7)
av Göran Hägglund (kd), Inger Strömbom
(kd) och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 10. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N56 yrkandena 7 och 8 och
avslår motion 2001/02:N58 yrkandena 9-14
och 16.
Ställningstagande
Det är vår uppfattning att regeringen
inte hanterat frågan om införandet av ett
sanktionssystem vid leverantörsbyten på
ett tillfredsställande sätt. Riksdagen
har vid upprepade tillfällen för
regeringen framhållit att frågan bör
hanteras skyndsamt. Vi finner det därför
anmärkningsvärt att regeringen inte
kommer med något konkret förslag i den
proposition som nu förelagts riksdagen.
Resultatet av regeringens bristande
förmåga att i denna fråga framlägga ett
reellt förslag i enlighet med vad
riksdagen begärt innebär att många
elkunder kan få vänta mycket länge på
leverantörsbyten även framöver. Vi menar
därför att riksdagen ånyo bör göra ett
uttalande vari begärs att frågan ytterst
skyndsamt måste lösas.
Vi menar även att det rådande systemet
med preliminärdebiteringar och manuella
avläsningar av elmätare är både
otidsenligt och ekonomiskt förkastligt.
Konsumenterna, konkurrensen och miljön
skulle gynnas av införandet av
fjärravlästa elmätare som regelbundet
rapporterar elförbrukningen.
Energimyndigheten har presenterat ett
förslag som skulle motverka de rådande
problemen. Regeringen tar dock inte
ställning till denna fråga i
propositionen utan hänvisar - sin vana
trogen - till att frågan ytterligare
skall utredas. Vi menar därför att
riksdagen genom ett uttalande bör
tydliggöra sin vilja att ett system för
fjärravläsning av el etappvis skall
införas och att en moderniserad elmätning
hos förbrukare av 8 000 kWh per år eller
mer bör finnas senast vid ingången av år
2006.
Med hänvisning till det sagda
tillstyrks motion 2001/02:N56 (fp) i
berörda delar. Motion 2001/02:N58 (mp)
avstyrks i här aktuella delar.
11. Konkurrensfrågor och
konsumentinformation (punkt 7)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N58 yrkandena 9-14 och 16
och avslår motion 2001/02:N56 yrkandena 7
och 8.
Ställningstagande
Det är min mening att åtgärder snarast
bör vidtas för att underlätta för
elleverantörsbyten. Genom införandet av
en förseningsavgift för de nätbolag som
fördröjer leverantörsbyten kan
fördröjningar vid byte av elleverantör
motverkas. När det gäller vad regeringen
redovisar i propositionen beträffande
omsättningskoncession för elhandel menar
jag att regeringens linje i en för hög
grad detaljreglerar förhållandena mellan
näringsidkare i olika led. Jag anser att
kraven i stället bör formuleras i termer
av funktion.
Det kan konstateras att relationerna
mellan nätkoncessionshavare och
närstående elleverantörer kan skapa
otillbörliga konkurrensfördelar och andra
negativa effekter. För att lindra detta
problem anser regeringen att upphandling
av anvisad elleverantör bör ske i
konkurrens. Enligt min mening vore en
tydligare renodling av nätverksamheten så
att den helt avskiljs från annan
verksamhet att föredra. Detta bör enligt
min mening vara huvudalternativet för den
av regeringen aviserade utredningen på
området.
Vidare vill jag betona vikten av
aktiva, kritiska och välinformerade
konsumenter. För att detta skall kunna
uppnås krävs att högre krav ställs på
elhandelsförtagen när det gäller den
information som de lämnar till
konsumenterna. Jag menar bl.a. att
elräkningarna bör innehålla en
deklaration över vilka energislag som
använts för att producera elektriciteten.
Det bör även upprättas en databas för
konsumentinformation, vilken även den
bl.a. skall innehålla information om
vilka energislag som används för att
producera elen.
Därtill vill jag framhålla att en
bättre mätning av elförbrukningen, med
omedelbara och korrekta priser på
timnivå, skulle vara fördelaktigt både
för konsumenterna och miljön. Därmed
skulle elanvändare få underlag att
analysera och påverka den egna
förbrukningen. Det skulle även på sikt
främja leverantörsbyten.
Jag menar även att det inte räcker med
en skärpt tillsyn för att komma tillrätta
med problem som t.ex.
korssubventionering. För att detta skall
lösas krävs att monopolverksamheten
skiljs både funktionellt och
organisatoriskt från den
konkurrensutsatta verksamheten.
Det är också min uppfattning att
avregleringen av elmarknaden måste
utformas så att näten inte kan användas i
konkurrensbegränsande syfte. Därför menar
jag att förutsättningarna för en
alternativ avregleringsmodell bör
utredas. Modellen bör bygga på att
nätbolagen beställer el till
konsumenterna från spotmarknaden. Om elen
måste beställas och levereras till samma
pris, dvs. spotpriset, kan inte näten
utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte.
Med en sådan modell får nätbolagen det
samlade ansvaret för leverans av el till
konsumenterna. Jag menar att detta skulle
leda till väsentliga förenklingar av
strukturen och den administrativa
hanteringen på elmarknaden. Med en
utvecklad timprissättning skulle en sådan
modell även motverka det nuvarande
effektproblemet. Det nuvarande systemet
innebär att konsumentkollektivet
subventionerar en för hög och suboptimal
energikonsumtion och att konsumenterna
inte får några incitament att anpassa
konsumtionsnivån till vad som är
långsiktigt hållbart.
Med det anförda tillstyrks motion
2001/02:N58 (mp) i berörda delar. Motion
2001/02:N56 (fp) avstyrks i här
behandlade delar.
12. Kraftvärmebeskattningen
(punkt 8)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 12. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N58 yrkande 15 och avslår
motionerna 2001/02:N56 yrkande 9,
2001/02:N269 yrkande 1 och 2001/02:N285.
Ställningstagande
Jag anser att villkoren för
kraftvärmeproduktion bör förbättras. I
likhet med vad som anförs i motion
2001/02:N58 (mp) förespråkar jag en
annorlunda utformad energibeskattning. I
ett första steg bör energiskatten vid
värmeproduktion flyttas till
slutförbrukarledet. I ett andra steg bör
sedan samtliga fossila bränslen beläggas
med full koldioxidskatt, oavsett om de
används för el- eller värmeproduktion.
Det finns, menar jag, en fara med vad
regeringen förordar då det kan leda till
att fossilbränslen som kol, olja och gas
blir alltför intressanta bränslen för
kraftvärmen. Med hänsyn till att naturgas
(fossilgas) inte är en ekologiskt
uthållig energikälla bör det vid
fastställandet av skattereglerna
säkerställas att skatterna inte hamnar på
en nivå som riskerar att bidra till en
storskalig introduktion av naturgas eller
som missgynnar biobränslen.
Med hänvisning till ovan sagda
tillstyrks motion 2001/02:N58 (mp) i
berörd del. Övriga här aktuella
motionsyrkanden avstyrks.
13. Anvisning av elleverantör
(punkt 9)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 13. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N58 yrkande 17 och avslår
proposition 2001/02:143 punkt 1 i denna
del.
Ställningstagande
När det gäller elanvändares skyldighet
att betala för den el han förbrukar under
den tid han saknar elleverantör förordar
jag - i likhet med vad som anförs i
motion 2001/02:N58 (mp) - en annan
lösning än den regeringen föreslagit.
Enligt min mening skall den felande
elanvändaren få möjlighet att, inom viss
tid från det att han blev anvisad en
elleverantör, ingå avtal med en annan
elleverantör. Elanvändaren skall därför
upplysas av nätkoncessionshavaren om att
han måste träffa avtal med en
elleverantör inom en viss tid.
Underrättelsen skall innehålla neutral
och icke-diskriminerande information om
alternativa elleverantörer. Denna
information bör även innefatta
information om hur elektriciteten
producerats.
Riksdagen bör därför genom ett
uttalande begära att regeringen
återkommer i denna del med ett förslag
vari ovan anförda beaktas. Nämnda motion
blir därmed tillgodosedd i denna del.
14. Naturgas (punkt 11)
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund
(kd), Karin Falkmer (m), Ola Karlsson
(m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m) och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 11 borde ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 14. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:N35 yrkande 6,
2001/02:N53 yrkande 8, 2001/02:N55
yrkandena 6 och 7 och 2001/02:N371
yrkande 10 och avslår proposition
2001/02:143 punkt 2 och motionerna
2001/02:N210, 2001/02:N238 yrkande 2,
2001/02:N271, 2001/02:N329 och
2001/02:N360.
Ställningstagande
Vi förordar en snabbare öppningstakt av
naturgasmarknaden i Sverige än vad
regeringen föreslår. Det är vår mening
att regeringen har en för låg
ambitionsnivå när det gäller att öppna
naturgasmarknaden för fri konkurrens. Vi
anser att alla kunder med en större
förbrukning än 5 miljoner kubikmeter
naturgas per år och förbrukningsställe
skall anses vara berättigade kunder.
Riksdagen bör därför anmoda regeringen
att återkomma med ett förslag som innebär
en marknadsöppning i enlighet med vad vi
här anfört.
Samtidigt vill vi framhålla att
regeringen framöver på ett mer
uttryckligt sätt än vad den nu gör måste
tydliggöra sin inställning till
naturgasens roll i det svenska
energisystemet. Vidare bör
Energimyndighetens arbete intensifieras
när det gäller att utveckla
tillsynsmetoder och att fullgöra
tillsynen på naturgasmarknaden.
Vi motsätter oss en storskalig
introduktion av naturgas i Sverige. En
omställning av energisystemet som innebär
att kärnkraft ersätts med fossilt bränsle
är ett allvarligt hot mot både miljön och
klimatet. Det finns en uppenbar risk för
ett ökande tryck på en introduktion av
naturgas i stor skala i Sverige i och med
den förda politiken om en förtida
avveckling av kärnkraften. Konsekvensen
av att ersätta utsläppsfri kärnkraft med
naturgas för elproduktion blir kraftigt
ökade utsläpp av såväl koldioxid som
kväveoxider.
Vi menar härutöver att det föreligger
en risk för att företag som bedriver
såväl monopolverksamhet som
konkurrensutsatt verksamhet kan lockas
att med överskottsmedel från
monopolverksamheten subventionera den
konkurrensutsatta verksamheten. Därför
anser vi att naturgaslagen måste
tydliggöras på detta område så att all
form av korssubventionering motverkas.
Med hänvisning till det anförda
tillstyrker vi motionerna 2001/02:N35
(kd), 2001/02:N53 (m), 2001/02:N55 (kd)
och 2001/02:N371 (kd) i berörda delar.
Övriga här aktuella motionsyrkanden
avstyrks.
15. Mål för el producerad med
förnybar energi (punkt 12)
av Per Westerberg (m), Karin Falkmer
(m), Ola Karlsson (m), Ola Sundell (m)
och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 15. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N53 yrkande 2 och avslår
proposition 2001/02:143 punkt 4 och
motionerna 2001/02:N57 yrkande 2 och
2001/02:N58 yrkande 18.
Ställningstagande
Redan i dag svarar förnybara
energikällor, i form av framför allt
vattenkraft, för ca 50 % av den totala
elproduktionen i Sverige. Vi menar att
det är bra om andelen förnybar el kan öka
ytterligare, men att det i så fall bör
ske utan olika former av subventioner
till olönsam teknik. Därför anser vi att
riksdagen bör avslå regeringens förslag
om att uppställa ett särskilt mål för el
producerad med förnybara energikällor.
Med hänvisning till det ovan sagda
tillstyrks motion 2001/02:N53 (m) i
berörd del. Regeringens förslag om mål
för el producerad med förnybar energi
liksom här aktuella övriga
motionsyrkanden avstyrks.
16. Mål för el producerad med
förnybar energi (punkt 12)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 16. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:N58 yrkande 18 och
2001/02:N57 yrkande 2, bifaller delvis
proposition 2001/02:143 punkt 4 och
avslår motion 2001/02:N53 yrkande 2.
Ställningstagande
Jag anser - i likhet med vad som
framhålls i motion 2001/02:N58 (mp) - att
regeringens förslag till mål för el
producerad med förnybara energikällor är
för lågt. Detta har även uppmärksammats i
motion 2001/02:N57 (fp). Den föreslagna
nivån ligger väsentligt under de krav som
ställs i EG:s direktiv (2001/77/EG), även
om den möjliga uppjustering som
förespeglas tas med i beräkningen. Enligt
direktivet skall EU:s medlemsländer
totalt öka andelen förnybar el från ca 14
% år 1997 till ca 22 % år 2010. Enligt
direktivet skall medlemsländerna, när de
vägledande nationella målen fram till år
2010 fastställs, ta hänsyn till de
referensvärden som anges i en bilaga till
direktivet. För Sveriges del innebär
detta en ökning av årsproduktionen av el
från förnybara energikällor med ca 25
TWh. Det förslag som regeringen nu
förelagt riksdagen, innebär - om det
vinner riksdagens godkännande - att EU:s
mål för Sveriges del inte kommer att
uppnås. Detta resulterar antingen i att
EU:s övergripande mål ej kommer att kunna
infrias eller att andra länder får ta på
sig en större börda.
Jag menar därför att målet för
användningen av el från förnybara
energikällor bör fastställas till 25 TWh
fram till år 2010 i förhållande till 2002
års nivå.
Vad jag nu anfört bör riksdagen med
anledning av ovan nämnda motioner som sin
mening ge regeringen till känna. Det
innebär även att motion 2001/02:N53 (m) i
här aktuell del avstyrks.
17. Handel med elcertifikat
(punkt 13)
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund
(kd), Karin Falkmer (m), Ola Karlsson
(m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m) och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 13 borde ha följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 17. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:N53 yrkande 18,
2001/02:N55 yrkande 8 och 2001/02:N213
yrkande 16, bifaller delvis motion
2001/02:N56 yrkande 3 och avslår
motionerna 2001/02:N57 yrkande 3 och
2001/02:N58 yrkande 19.
Ställningstagande
Vår syn på det system med elcertifikat
som regeringen redovisat i propositionen
motsvarar den som kommit till uttryck i
motionerna 2001/02:N53 (m), 2001/02:N55
(kd), 2001/02:N56 (fp) och 2001/02:N213
(m). Vi anser att riksdagen i ett
uttalande skall anmoda regeringen att
inte framlägga ett förslag för handel med
elcertifikat i enlighet med vad som
redogörs för i propositionen. Såväl
förnybara energikällor som andra
energislag måste klara energimarknadens
konkurrens utan omfattande subventioner.
Genom elcertifikatssystemet osynliggörs
subventionerna till den förnybara
elproduktionen genom att kostnaden
flyttas från statsbudgeten direkt till
elkonsumenterna. Systemet innebär även en
begränsning i den avreglerade handeln med
el.
Dessutom är det system för handel med
elcertifikat som regeringen redogör för i
propositionen behäftat med en rad
problem. Modellen är komplicerad och
kommer att leda till omfattande
administration och kostnader. Den ger
heller inga långsiktiga ekonomiska
spelregler.
Vi förespråkar i stället användandet av
en frivillig certifiering av miljövänlig
elproduktion där elkunderna själva ges
möjlighet att välja att köpa sådan el.
Redan i dag finns ett frivilligt
europeiskt system för handel med gröna
certifikat.
Därmed blir de nämnda motionerna
tillgodosedda i berörda delar och
tillstyrks, medan övriga här aktuella
motionsyrkanden avstyrks.
18. Handel med elcertifikat
(punkt 13)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 13 borde ha följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 18. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:N58 yrkande 19 och
2001/02:N57 yrkande 3 och avslår
motionerna 2001/02:N53 yrkande 18,
2001/02:N55 yrkande 8 och 2001/02:N213
yrkande 16 och 2001/02:N56 yrkande 3.
Ställningstagande
Jag ser flera fördelar med ett stödsystem
för förnybara energikällor som baseras på
handel med elcertifikat. Även om ett
system där energiproduktionen bär sina
fulla miljö- och riskkostnader är att
föredra finns det mycket som talar för
införandet av ett certifikatsystem till
dess ett bättre system kan införas. Min
mening är emellertid - i likhet med vad
som framförts i motion 2001/02:N58 (mp) -
att vissa ändringar måste genomföras i
förhållande till vad regeringen
redovisar.
Parallellt med att systemet med
elcertifikat utvecklas bör även
fortsättningsvis andra möjligheter att
stödja produktion av el från förnybara
energikällor utredas och utvecklas.
Jag menar även att endast den
elintensiva produktionen av den
elintensiva industrin bör undantas från
kvotplikten. Det finns inga skäl varför
el som industrin använder för t.ex.
belysning skall undantas.
Ej heller bör el som produceras med ny
vattenkraft ingå i stödsystemet. Jag
accepterar inte någon utbyggnad över
huvud taget, av vare sig småskalig eller
storskalig vattenkraft, som innebär
ytterligare åverkan på vattendragens
ekosystem. Däremot kan el som produceras
genom effektivare användning av befintlig
vattenkraft ingå, under förutsättning att
effektiviseringen inte riskerar att öka
miljöbelastningen.
Vidare anser jag att en sanktionsavgift
om 200 kr per ej ingivet certifikat är
för låg. Taknivån för certifikatpriset
måste vara sådan att det är lönsamt att
bygga ut förnybar elproduktion. Jag menar
därför att sanktionsavgiften åtminstone
bör uppgå till 350 kr per certifikat som
ej ingivits. Detta har även tagits upp i
motion 2001/02:N57 (fp).
Riksdagen bör anmoda regeringen att
vidta åtgärder i enlighet med det
anförda. Därmed blir de nämnda motionerna
tillgodosedda i berörda delar och
tillstyrks. Övriga här aktuella motioner
avstyrks i motsvarande delar.
19. Särskilda åtgärder för
vindkraften (punkt 14)
av Per Westerberg (m), Karin Falkmer
(m), Ola Karlsson (m), Ola Sundell (m)
och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 14 borde ha följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 19. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N53 yrkande 3 och avslår
proposition 2001/02:143 punkt 5 och
motionerna 2001/02:N54, 2001/02:N55
yrkande 9, 2001/02:N57 yrkande 1,
2001/02:N58 yrkande 20, 2001/02:N268
yrkande 1, 2001/02:N283, 2001/02:N318
yrkande 1, 2001/02: N324 yrkandena 1-5, 7
och 9 och 2001/02:N338.
Ställningstagande
I propositionen presenterar regeringen
förslag dels om att införa ett stöd för
teknikutveckling och
marknadsintroduktion, dels om ett
nationellt planeringsmål för vindkraften.
Regeringen menar även att det behövs ett
kompletterande övergångsstöd till
vindkraften om ett certifikatsystem
införs.
Redan i dag ger statsmakterna
omfattande stöd till vindkraften trots
att det inte är frågan om utveckling av
ny teknik. Vi menar att den svenska
elproduktionen måste baseras på en jämlik
konkurrens för redan etablerade
produktionstekniker. Det innebär att
vindkraften, liksom övrig elproduktion,
själv skall bära sina
produktionskostnader. För att ge
branschen rimlig övergångstid krävs
emellertid övergångslösningar. Vi delar
därför regeringens bedömning att de
särskilda subventionerna till vindkraften
skall fasas ut under en övergångsperiod
av sju år. Vi anser inte heller att det
finns något sakligt skäl att upprätta ett
särskilt planeringsmål för vindkraften.
Med hänvisning till vad som anförts och
med bifall till motion 2001/02:N53 (m)
bör riksdagen avslå vad regeringen
förordar om särskilda insatser för
vindkraften. Samtliga övriga här aktuella
motionsyrkanden avstyrks.
20. Särskilda åtgärder för
vindkraften (punkt 14)
av Göran Hägglund (kd) och Inger
Strömbom (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 14 borde ha följande lydelse:
14. Riksdagen godkänner regeringens
förslag om särskilda årgärder för
vindkraften och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i
övrigt anförts i reservation 20. Därmed
bifaller riksdagen proposition
2001/02:143 punkt 5 och motion
2001/02:N55 yrkande 9 och avslår
motionerna 2001/02:N53 yrkande 3,
2001/02:N54, 2001/02:N57 yrkande 1,
2001/02:N58 yrkande 20, 2001/02:N268
yrkande 1, 2001/02:N283, 2001/02:N318
yrkande 1, 2001/02:N324 yrkandena 1-5, 7
och 9 och 2001/02:N338.
Ställningstagande
Som vi tidigare anfört är det vår
uppfattning att den svenska
energiförsörjningen skall tryggas genom
en långsiktig och medveten energipolitik
med fasta spelregler, där inhemska
förnybara energikällor och bränslen skall
utgöra en växande bas. Som vi även
uttryckt skall den svenska kärnkraften på
sikt fasas ut ur energisystemet i takt
med att den ersätts med förnybar energi.
En vindkraftsutbyggnad måste ingå som en
väsentlig del i en på sikt nödvändig
omställning av det svenska
energisystemet. Vår uppfattning är därför
att statsmakterna bör stödja en utbyggnad
av vindkraften i Sverige.
Vidare anser vi att det finns ett
omfattande behov av en saklig
informationsbank för
vindkraftsinformation. Därför förordar vi
att regeringen skall överväga att ge stöd
till ett nationellt centrum för
vindkraftsinformation på Gotland. Genom
sin koppling till högskolan kan detta
centrum bli ett värdefullt
kunskapscentrum för vindkraft.
Med det ovan sagda tillstyrker vi
motion 2001/02:N55 (kd) i berörd del.
Vvriga här behandlade motioner avstyrks i
aktuella delar.
21. Särskilda åtgärder för
vindkraften (punkt 14)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 14 borde ha följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 21. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N58 yrkande 20, bifaller
delvis proposition 2001/02:143 punkt 5
och avslår motionerna 2001/02:N53 yrkande
3, 2001/02:N54, 2001/02:N55 yrkande 9,
2001/02:N57 yrkande 1, 2001/02:N268
yrkande 1, 2001/02:N283, 2001/02:N318
yrkande 1, 2001/02:N324 yrkandena 1-5, 7
och 9 och 2001/02:N338.
Ställningstagande
I propositionen framläggs förslag dels om
att införa ett stöd för teknikutveckling
och marknadsintroduktion, dels om ett
nationellt planeringsmål för vindkraften.
Regeringen gör även bedömningen att det
behövs ett kompletterande övergångsstöd
till vindkraften då ett certifikatsystem
införs.
Inledningsvis vill jag framhålla att
det är tillfredsställande att regeringen
framlägger ett förslag om ett nationellt
planeringsmål för vindkraften. Jag anser
dock att planeringsmålet skall
fastställas till en årlig
produktionskapacitet på 12 TWh.
Det är även min uppfattning - i likhet
med vad regeringen förordar - att det
finns behov av särskilda insatser i form
av teknikutveckling och
marknadsintroduktion för att på sikt
minska kostnaderna för nyetableringar av
vindkraft i havs- och fjällområdena.
Samtidigt vill jag betona att detta stöd
skall riktas till de projekt där stödet
ger störst effekt, oavsett
anläggningsstorlek.
När det gäller vad regeringen redovisar
om övergångsstöd till vindkraften anser
jag att det har uppenbara brister. Det är
min uppfattning att det är nödvändigt att
finna en övergångslösning som ger
långsiktigt stabila villkor för de
investeringar som görs under de närmaste
åren. En successiv nedtrappning av
miljöbonusen under sju år är inte en
sådan lösning. För att investeringar i
vindkraft skall komma till stånd måste
regeringen skyndsamt ta fram ett nytt
förslag till kompletterande stöd för
vindkraften som ger en tillräcklig
långsiktighet.
Jag menar även att ett kompetenscenter
för vindkraft bör inrättas.
Kompetenscentrumet bör bistå med
fackkompetens inom plan-, bygg-, energi-,
miljö-, naturvårds- och
kulturminnesvårdsområdena. Lämpligen
lokaliseras centrumet till en högskola
för att därigenom även involvera
högskolekompetens på området. Sådan
kompetens finns bl.a. vid Gotlands
högskola. Kompetenscentrumet bör sedan
avvecklas när planerings- och
informationsarbetet bedöms vara slutfört.
Därtill vill jag påtala de problem som
i dag föreligger vad gäller
tillståndsprövningen av vindkraftverk
bl.a. i form av att ett dubbelarbete görs
när vindkraftverk skall prövas dels
enligt miljöbalken, dels enligt plan- och
bygglagen. Vindkraftsutredningen (SOU
1999:75) framlade ett antal förslag som
syftar till att förenkla handläggning
samt samordning och delegering mellan
myndigheter och kommuner. Jag anser att
regeringen skyndsamt bör utreda dessa
förslag närmare och återkomma till
riksdagen med ett förslag med inriktning
att samordna och förenkla
tillståndsprövningen av vindkraftverk.
Med hänvisning till vad som anförts
tillstyrks motion 2001/02:N58 (mp) i
berörda delar. Övriga motioner
avstyrks i motsvarande delar.
22. Nedsättning av nätavgift för
småskalig elproduktion (punkt 15)
av Göran Hägglund (kd), Inger Strömbom
(kd) och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 15 borde ha följande lydelse:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 22. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N53 yrkande 9 och bifaller
delvis motion 2001/02:N52.
Ställningstagande
Det är uppenbart att den berörda
bestämmelsen i ellagen, vilken innebär
att småskalig kraftproduktion endast
skall betala en årlig avgift för mätning,
beräkning och rapportering och inte någon
årlig avgift för själva överföringen av
el, har påtagliga negativa effekter. Att
nätägaren och därmed de elanvändare som
finns i det aktuella nätområdet får svara
för hela den kostnad som regleringen
medför innebär en orättvisa för dem som
är boende i dessa regioner. Vi anser det
angeläget att detta problem - utan
ytterligare fördröjande utredningsarbete
- får en snar lösning. Riksdagen bör
därför genom ett uttalande begära att
regeringen snarast skall återkomma med
förslag som medför att de extra kostnader
som en etablering av en småskalig
elproduktionsanläggning innebär inte
särskilt skall drabba de aktuella
nätföretagen. Därmed tillstyrker
riksdagen motion 2001/02:N53 (m) i berörd
del. Även motion 2001/02:N52 (s) blir i
allt väsentligt tillgodosedd.
23. Stöd till solvärme (punkt 16)
av Per Westerberg (m), Karin Falkmer
(m), Ola Karlsson (m), Ola Sundell (m)
och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 16 borde ha följande lydelse:
16. Riksdagen avslår regeringens förslag
om stöd till solvärme. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:N53 yrkande 4
och avslår proposition 2001/02:143 punkt
6.
Ställningstagande
Statsmakterna har ett ansvar när det
gäller grundläggande forskning och stöd
till utveckling av ny teknik på
energiområdet. Vi anser däremot inte att
det är statens uppgift att, som i detta
fall, ge stöd till en redan etablerad
teknik. Att en erkänd teknik är olönsam
och inte kan bära sina egna kostnader är
enligt vår mening inte ett argument för
att ge statliga stöd. Att tekniken inte
är lönsam är snarare ett skäl för att
statsmakterna inte skall lämna fortsatt
stöd.
Vi menar därför att riksdagen, med
bifall till motion 2001/02:N53 (m), bör
avslå regeringens förslag om stöd till
solvärme.
24. Forskningsprogram för
syntesgas (punkt 17)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 17 borde ha följande lydelse:
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 24. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:N252 och 2001/02:N339.
Ställningstagande
Produktion av syntesgas ur biomassa och
olika typer av restprodukter är en teknik
som har en stor potential för framtiden.
Tekniken finns redan i dag men den är
ännu inte färdigutvecklad för biomassa
och andra förnybara råvaror. Syntesgas
har bl.a. fördelen att flera olika
bränslen kan framställas ur gasen, vilket
kan bidra till att reducera
nettoutsläppen av koldioxid. Jag menar
därför att ett nationellt FoU-program bör
initieras för produktion av syntesgas ur
biomassa och olika former av
restprodukter. Sverige har goda
förutsättningar i form av god tillgång på
biomassa samt betydande restprodukter
från skogs- och massaindustrin. Bland
annat bör programmet innefatta
teknikutveckling samt kompetensuppbyggnad
både hos högskolorna och inom industrin.
Vad jag här anfört bör ges regeringen
till känna. Därmed bifaller riksdagen
förslagen i motionerna 2001/02:N252 (m)
och 2001/02:N339 (mp, v, c, fp).
25. Information, utbildning,
provning m.m. (punkt 18)
av Göran Hägglund (kd) och Inger
Strömbom (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 18 borde ha följande lydelse:
18. Riksdagen godkänner regeringens
förslag om information, utbildning,
provning m.m. och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i
övrigt anförts i reservation 25. Därmed
bifaller riksdagen proposition
2001/02:143 punkt 7 och motionerna
2001/02:N55 yrkande 12 och 2001/02: N371
yrkandena 14 och 15 och avslår motion
2001/02:N58 yrkande 21 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser att den del av utskottets
ställningstagande som börjar med "När
det" och slutar med "behandlade
motionsyrkanden" borde ha följande
lydelse:
Vi vill i detta sammanhang även betona
betydelsen av bl.a. tilläggsisolering och
värmepumpar i arbetet för en mer effektiv
energihushållning. Tilläggsisoleringens
betydelse för hushållning med energi
borde uppmärksammas mer inom ramen för
det energipolitiska programmet. Även
värmepumpars fördelar när det gäller
energihushållning måste observeras.
Regeringen bör därför vidta åtgärder som
ligger i linje med vad som här anförts.
Vidare anser vi att regeringen å det
snaraste bör tillse att de byggnader som
tillhör riksdagen, Regeringskansliet och
andra myndigheter kan utgöra goda exempel
på energisnåla byggnader.
Beträffande synpunkterna i motion
2001/02:N58 (mp) på energieffektivisering
av kontorsutrustning hänvisas till Energy
Star-programmet.
Mot bakgrund av vad som anförts bör
riksdagen dels bifalla regeringens
förslag om information, utbildning,
provning m.m., dels - med bifall till
motionerna 2001/02:N55 (kd) och
2001/02:N371 (kd) - göra ett uttalande i
enlighet med vad som ovan anförts. Därmed
blir nyssnämnda motioner i sak
tillgodosedda, medan motion 2001/02:N58
(mp) avstyrks i berörd del.
26. Information, utbildning,
provning m.m. (punkt 18)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 18 borde ha följande lydelse:
18. Riksdagen godkänner regeringens
förslag om information, utbildning,
provning m.m. och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i
övrigt anförts i reservation 26. Därmed
bifaller riksdagen proposition
2001/02:143 punkt 7 och motion
2001/02:N58 yrkande 21 i denna del och
avslår motionerna 2001/02:N55 yrkande 12
och 2001/02:N371 yrkandena 14 och 15.
Ställningstagande
Jag anser att den del av utskottets
ställningstagande som börjar med "När
det" och slutar med "behandlade
motionsyrkanden" borde ha följande
lydelse:
Enligt min uppfattning bör regeringen
även vidta åtgärder i syfte att motverka
att olika apparater i hushåll, kontor
m.m. i onödan drar ström när de inte
används. Jag anser även att ytterligare
insatser behövs för att få en mer
effektiv energianvändning i bebyggelse.
Det innefattar bl.a. att regeringen bör
utreda frågan om stöd till alternativa
uppvärmningsformer som kan bidra till en
effektivare bostadsuppvärmning.
Riksdagen bör med hänvisning till det
ovan sagda dels bifalla regeringens
förslag om information, utbildning,
provning m.m., dels göra ett uttalande
med ovanstående innebörd. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:N58 (mp) i
omnämnd del, medan motionerna 2001/02:N55
(kd) och 2001/02:N371 (kd) i aktuella
delar avstyrks.
27. Lokala och regionala
initiativ (punkt 19)
av Per Westerberg (m), Karin Falkmer
(m), Ola Karlsson (m) och Ola Sundell
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 19 borde ha följande lydelse:
19. Riksdagen avslår regeringens förslag
om lokala och regionala initiativ. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:N53
yrkande 5 och avslår proposition
2001/02:143 punkt 8.
Ställningstagande
Vi anser - i likhet med vad som förordas
i motion 2001/02:N53 (m) - att riksdagen
skall avslå regeringens förslag
beträffande lokala och regionala
initiativ. I genomförda utvärderingar
görs bedömningen att det inte går att
uttala sig om energirådgivningens
effekter på konsumenternas
energikunskaper eller eventuella
förändringar i attityd eller beteende.
Under år 2001 genomfördes bl.a. tre
uppföljningar av den kommunala
energirådgivningen. Statens
energimyndighet sammanfattar dessa
undersökningar i rapporten om det
kortsiktiga programmet för omställningen
av energisystemet (ER 12:2001) med att
säga att det inte går att bevisa att
energirådgivningen haft effekter på
förbrukningen av hushållsel under åren
1998 och 1999. Att fortsätta med statligt
stöd till en verksamhet som inte
bevisligen ger effekt anser vi inte vara
rätt väg för att uppnå en effektivare
energianvändning.
Med hänvisning till vad som anförts bör
riksdagen inte godkänna vad regeringen
förordar om lokala och regionala
initiativ. Därmed tillgodoses förslaget i
motion 2001/02:N53 (m).
28. Teknikupphandling och
marknadsintroduktion (punkt 20)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 20 borde ha följande lydelse:
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 28. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:N58 yrkande 21 i denna del
och bifaller delvis proposition
2001/02:143 punkt 9.
Ställningstagande
Jag delar utskottets uppfattning att
stödet till teknikutveckling är viktigt
för att driva på teknikutvecklingen och
få fram mer energisnåla och miljövänliga
produkter. Stödet till teknikutveckling
och marknadsintroduktion bör dock enligt
min uppfattning omfatta teknik som är
effektiv ur ett klimatperspektiv. Därtill
anser jag att riksdagen genom ett
uttalande bör tydliggöra att det i
samband med den av regeringen aviserade
översynen för stödet bör övervägas om
inte Naturvårdsverket skall ansvara för
bidragssystemet.
Med hänvisning till vad som ovan
anförts tillstyrker jag motion
2001/02:N58 (mp) i berörda delar.
Särskilt yttrande
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttrande. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
Naturgas (punkt 11)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Jag vill beträffande naturgasen - där
utskottet påpekat att det inte är
aktuellt med en storskalig introduktion
av naturgas eller en ny naturgasledning
genom Sverige - särskilt understryka min
ståndpunkt i denna fråga. Jag kommer inte
att acceptera några storskaliga
satsningar på naturgas (eller fossilgas,
som den snarare bör betecknas). Såväl
fossila bränslen som kärnkraft måste
avvecklas eftersom de inte är uthålliga
energikällor. Av denna anledning kommer
jag - i linje med vad som anförs i
Miljöpartiets motion 2001/02:N58 - att
motsätta mig varje förslag som direkt
eller indirekt syftar till att bygga ut
det svenska naturgasnätet eller dra
internationella naturgasledningar genom
Sverige.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2001/02:143
1. Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997:857).
2. Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om
ändring i naturgaslagen (2000:599).
3. Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner vad regeringen förordar om
riktlinjer för energipolitiken (avsnitt
4).
4. Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner vad regeringen förordar om
mål för el producerad med förnybara
energikällor (avsnitt 8.1).
5. Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner vad regeringen förordar om
särskilda åtgärder för vindkraften
(avsnitten 8.3.1 och 8.3.2).
6. Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner vad regeringen förordar om
stöd till solvärme (avsnitt 8.6).
7. Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner vad regeringen förordar om
information, utbildning m.m. (avsnitt
9.2).
8. Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner vad regeringen förordar om
lokala och regionala initiativ (avsnitt
9.3).
9. Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner vad regeringen förordar om
teknikupphandling och
marknadsintroduktion (avsnitt 9.4).
Motioner med anledning av proposition
2001/02:143
2001/02:N51 av Ewa Thalén Finné (m):
1. Riksdagen beslutar att beslutet om en
förtida kärnkraftsavveckling
annulleras.
2. Riksdagen beslutar att upphäva 6 §
kärntekniklagen om kärnteknisk
forskning.
3. Riksdagen beslutar att upphäva 5 §
kärntekniklagen om förbud mot
uppförande av kärnreaktorer.
2001/02:N52 av Lilian Virgin (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
det är angeläget med ett snabbt beslut i
frågan om nedsättning av nätavgiften för
småskalig elproduktion.
2001/02:N53 av Bo Lundgren m.fl. (m):
1. Riksdagen avslår vad regeringen
förordar i punkt 3 om riktlinjer för
energipolitiken.
2. Riksdagen avslår vad regeringen
förordar i punkt 4 om mål för el
producerad med förnybara energikällor.
3. Riksdagen avslår vad regeringen
förordar i punkt 5 om särskilda
åtgärder för vindkraften.
4. Riksdagen avslår vad regeringen
förordar i punkt 6 om stöd till
solvärme.
5. Riksdagen avslår vad regeringen
förordar i punkt 8 om lokala och
regionala initiativ.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
energipolitikens mål.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att detaljstyrning, särskatter och
subventioner inom energipolitiken skall
tas bort.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en snabbare öppning av
naturgasmarknaden.
9. Riksdagen begär att regeringen snarast
återkommer med förslag som medför att
de extra kostnader som en etablering av
en småskalig elproduktionsanläggning
innebär inte skall drabba nätföretagen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av att energipolitiken utformas
så att det blir intressant att
investera i en ökad elproduktion.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
vägledande principer för
energibeskattningen.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen för riksdagen skall
redovisa de samhällsekonomiska
konsekvenserna av en fortsatt
avveckling av kärnkraften innan
ytterligare elproduktion på politisk
väg tas ur drift.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
konsekvenserna av en förtida avveckling
av kärnkraften.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
energipolitikens betydelse för
näringsklimat och sysselsättning.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det blir redan svaga regioner som
drabbas hårdast vid en fortsatt
avveckling av kärnkraften.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
miljöeffekterna av att stänga ned
motsvarande halva Sveriges
elproduktion.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att möjliggöra en fortsatt och
utvecklad användning av
kärnkraftsenergi.
18. Riksdagen begär att regeringen inte
återkommer med förslag till lag om ett
kvotbaserat elcertifikatsystem.
2001/02:N54 av Inga Berggren och Lars
Lindblad (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
anstånd med utbyggnaden av vindkraft till
dess miljökonsekvenserna har utretts
färdigt.
2001/02:N55 av Inger Strömbom m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
riktlinjer för energipolitiken.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
miniminivåer för koldioxidavgifter i
EU.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
kärnkraftsavvecklingens effekter på
ekonomi, miljö och på näringslivets
konkurrenskraft.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
redovisning av
miljökonsekvensbeskrivning och
ekonomisk konsekvensbeskrivning inför
bedömningen av förutsättningarna för
stängning av Barsebäck 2.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
redovisning av alternativ till den
svenska kärnkraften.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
naturgas som alternativ till kärnkraft.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
åtgärder för att förhindra
korssubventionering på
naturgasmarknaden.
8. Riksdagen avslår regeringens förslag
till certifikatsystem.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
Centrum för vindkraftsinformation.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
effektproblemet.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
mål för energieffektivisering.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
energisnåla byggnader.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
transportsektorn.
2001/02:N56 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
1. Riksdagen avslår proposition
2001/02:143.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en fri produktion av energi.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
gröna certifikat.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den fortsatta användningen av
kärnkraften.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
koldioxidutsläpp.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
omställningsprogram.
7. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till sanktionssystem mot
elnätsägare som fördröjer
leverantörsbyte.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
moderniserad elmätning.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
kraftvärmebeskattningen.
2001/02:N57 av Harald Nordlund (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en övergångslösning för
vindkraft som ger långsiktigt stabila
förutsättningar för gjorda
investeringar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att anpassa certifikatkvotens
utveckling så att den harmoniserar med
mål i EG-direktiv 2001/77/EG.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
höjd sanktionsavgift.
2001/02:N58 av Matz Hammarström m.fl.
(mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
energipolitikens mål.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en tidtabell för
kärnkraftsavvecklingen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den "tyska modellen".
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ekonomiska styrmedel för att avveckla
kärnkraften.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
säkerhetskraven för kärnkraften.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
skadeståndsansvar vid en reaktorolycka.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
1997 års energipolitiska program.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
utgångspunkter för effektiva
energimarknader.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
sanktionssystem riktat mot nätägare.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
omsättningskoncession för elhandel.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
konkurrensupphandling av anvisad
elleverantör.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
utökad konsumentinformation.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
krav på timmätning.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en alternativ avregleringsmodell.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
kraftvärmebeskattningen.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
regler och tillsyn på elmarknaden.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
nätkoncessionshavarens
informationsplikt.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
mål för el producerad med förnybara
energikällor.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ett nytt stödsystem för förnybar
elproduktion.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
särskilda åtgärder för vindkraft.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
effektiv energianvändning.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
mål för Statens energimyndighet.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en kommission för att granska
Vattenfalls roll.
Motion med anledning av skrivelse
2000/01:120
2001/02:N4 av Inger Strömbom m.fl. (kd):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om Vattenfalls framtida
kapitalbehov.
Motion med anledning av skrivelse
2001/02:22
2001/02:N35 av Inger Strömbom m.fl. (kd):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en redovisning av naturgasens roll för
energiförsörjningen.
Motioner från allmänna motionstiden
2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (kd):
27. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en ökad samordning av energipolitiken
på EU-nivå.
2001/02:U268 av Marianne Andersson m.fl.
(c):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
det nordiska samarbetet om ny
energiteknik, förnybara energikällor
och effektivare energianvändning.
2001/02:U348 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp):
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om energipolitiken.
2001/02:N210 av Patrik Norinder m.fl.
(m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en omprövning av inställningen till
naturgas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en översyn av energiskatterna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
tillgång till naturgas i Mellansverige.
2001/02:N213 av Bo Lundgren m.fl. (m):
14. Riksdagen beslutar att ta bort 6 §
kärntekniklagen om kärnteknisk
forskning.
15. Riksdagen beslutar att ta bort
förbudet mot uppförande av
kärnreaktorer i 5 a § kärntekniklagen.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att också de förnybara energikällorna
måste klara sig på kommersiella
villkor.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
betydelsen av avancerad forskning på
energiområdet.
2001/02:N238 av Kenneth Lantz och Lars
Gustafsson (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
möjligheterna att öka
biogasanvändningen vid utbyggnad av
naturgasnätet.
2001/02:N239 av Holger Gustafsson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
det statliga kraftbolaget Vattenfall
skall kompensera de näringsidkare runt
Vänern som drabbats av kostnader beroende
på översvämningarna år 2001.
2001/02:N248 av Harald Bergström och
Magnus Jacobsson (kd):
Riksdagen beslutar upphäva 6 §
kärntekniklagen (1984:3).
2001/02:N252 av Catharina Elmsäter-Svärd
(m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
initiera ett nationellt FoU-program för
produktion av syntesgas ur biomassa och
olika typer av restprodukter.
2001/02:N268 av Margareta Viklund m.fl.
(kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att utbyggnaden av vindkraften bör
påskyndas.
2001/02:N269 av Eva Flyborg (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att öka andelen kraftvärme i
energisystemet.
2001/02:N271 av Helena Zakariasén m.fl.
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
utbyggnad av naturgasnätet i Sverige.
2001/02:N283 av Ronny Olander m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av att finna former för att
bättre ta till vara vindkraftens
fördelar.
2001/02:N285 av Sven Hulterström och
Claes-Göran Brandin (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att noga följa utvecklingen
av hur kraftvärme beskattas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att verka för att
kraftvärmeverk ges förutsättningar för
att kunna konkurrera med övrig
elproduktion på likvärdiga villkor.
2001/02:N296 av Göran Norlander och Hans
Stenberg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
alternativa energikällor.
2001/02:N298 av Hans Stenberg och Susanne
Eberstein (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av att ålägga dammägare att
upprätta färdiga organisationsplaner som
innebär att man kontinuerligt kan bemanna
större dammanläggningar vid behov.
2001/02:N315 av Per Westerberg m.fl. (m):
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
avpolitiserad energiförsörjning.
2001/02:N318 av Birgitta Sellén och Sven
Bergström (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att göra en satsning på att bygga ut
vindkraften i Sverige.
2001/02:N324 av Marianne Andersson (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att vindkraftverk inte borde omfattas
av fastighetsskatt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att förenkla bygglovshanteringen för
vindkraftverk.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
utarbetande av en vindkraftslag.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
översyn av miljöskatter och
försäkringar som vindkraften omgärdas
av.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
intensifiering av
överföringskapaciteten från norra till
södra Sverige.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
villkoren för vindkraftsetablering och
militära intressen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en kampanj för grön el.
2001/02:N328 av Cristina Husmark Pehrsson
(m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
gasolanvändning i Sverige.
2001/02:N329 av Berit Adolfsson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
utbyggnad av naturgasförsörjningen och om
naturgasens speciella förutsättningar och
skatteläge.
2001/02:N338 av Lilian Virgin (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att i kommande energipolitiska
proposition överväga behovet av ett
informationscentrum för vindkraft.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att ett
informationscentrum för vindkraft bör
knytas till Högskolan på Gotland.
2001/02:N339 av Ingegerd Saarinen m.fl.
(mp, v, c, fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vikten av att initiera ett
nationellt FoU-program för produktion av
syntesgas ur biomassa och olika typer av
restprodukter.
2001/02:N360 av Ronny Olander m.fl. (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om utbyggnad av naturgasen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om behovet av en utredning vars
syfte är att stimulera utbyggnaden av
naturgas i Sverige med omnejd.
2001/02:N371 av Inger Strömbom m.fl.
(kd):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
Energimyndighetens tillsynsansvar över
naturgasmarknaden.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
inhemska förnybara energikällor.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
energiforskning och energiteknisk
utveckling.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
energisparåtgärder och
tilläggsisolering.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
energisparåtgärder och värmepumpar.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU bör satsa gemensamt på att
utveckla och främja omställningen till
förnybara bränslen.
21. Riksdagen beslutar upphäva 6 §
kärntekniklagen (1984:3).
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i ellagen
(1997:857)
2. Förslag till lag om ändring i
naturgaslagen (2000:599)