Totalförsvarsplikten

<div class="sidhuvud_publikation">Försvarsutskottets betänkande</div><div class="sidhuvud_beteckning">2001/02:FÖU3</div><h1>Totalförsvarsplikten</h1>
<hr class="sidhuvud_linje"><pre>
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 2001/02:11
Bättre villkor för totalförsvarspliktiga samt tillhörande motioner.
Utskottet behandlar vidare motionsyrkanden med anknytning till
pliktsystemet avgivna med anledning av proposition 2001/02:10 Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret och avgivna under den allmänna motionstiden
under årets och fjolårets respektive riksmöten.
Utskottet anser, liksom regeringen i propositionen, att det för närvarande
inte behövs några grundläggande förändringar av själva systemet med
totalförsvarsplikt. Totalförsvarsplikt, med en allmän mönstringsplikt för
män, bör sålunda alltjämt utgöra grunden för totalförsvarets
personalförsörjning. Genom plikten garanteras totalförsvaret den bästa
bemanningen. De som är bäst lämpade bör tas ut, och bemanningsbehoven bör
styra hur många som tas ut till tjänstgöring.
Antalet kvinnor i försvaret bör öka. Det finns flera argument som talar för
att bredda rekryteringsbasen genom att utöka mönstringsskyldigheten till
att också omfatta kvinnor. Utskottet är emellertid inte nu berett att
förorda en könsneutral mönstringsplikt, vilket föreslås i flera motioner.
Däremot måste åtgärder vidtas som gör att pliktsystemet uppfattas som
rättvist och som ökar motivationen för de totalförsvarspliktiga att
genomföra grundutbildning, framför allt lång sådan. De ekonomiska
förmånerna vid tjänstgöring bör vara generösa, liksom ersättningsreglerna
för dem som skadas. Pliktsystemet bör vidare göras mer flexibelt när det
gäller reglerna för inskrivning och krigsplacering.
I betänkandet tillstyrker därför utskottet, med vissa ändringar, de i
propositionen föreslagna lagändringarna vars syfte är att reformera
pliktsystemet så att det blir modernt, rättvist och attraktivt.
Utskottet föreslår sålunda att riksdagen antar regeringens förslag till
ändringar i följande lagar:
· Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, med innebörd dels att den
totalförsvarspliktige senast fyra månader efter mönstringen skall
underrättas om inskrivningsbeslutet, dels att inskrivningen i
utbildningsreserven skall upphöra efter viss angiven tid, dels att
krigsplacering skall upphöra tio år efter det senaste utbildningstillfället
, dels att utbildning för fredsfrämjande verksamhet på vissa villkor skall
kunna ingå i grund- och repetitionsutbildningen, dels att de
utbildningsansvariga totalförsvars-myndigheterna ges ett utökat
rehabiliteringsansvar som skall omfatta tre år med möjlighet till
förlängning i två år, dels att anhöriga skall kunna få ersättning om de
engageras i rehabiliteringen av skadade totalförsvars-pliktiga, dels att de
totalförsvarspliktiga efter genomförd grundutbildning skall få en
utbildningspremie, dels att de som genomgår grundutbildning skall få
genomföra högskoleprovet.
·
· Lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet, med
innebörd att utbildning för fredsfrämjande verksamhet på vissa villkor
skall kunna ingå i totalförsvarspliktigas grund- och repetitionsutbildning.
·
· Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, med innebörd dels att
ersättningen bör vara densamma oavsett typ av utbildning och dess längd,
dels att den s.k. ålderstrappan vid beräkning av livränteunderlaget bör
avskaffas. När det gäller garantinivån för livränta föreslår utskottet att
denna fastställs till minst sju prisbasbelopp, inte till minst fem som
regeringen har föreslagit.
·
· Lagen (1977:265) om statlig ersättning vid ideell skada m.m., med
innebörd att ersättningen bör vara densamma oavsett typ av utbildning och
dess längd.
·
· Lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., med
innebörd dels att påföljden utegångsförbud avskaffas, dels att påföljden
extratjänst skall kunna kombineras med löneavdrag, dels att varning skall
vara den lindrigaste påföljden, dels att yttrande från auditör skall
inhämtas om den disciplinansvarige begär det och att den disciplinansvarige
skall erinras om sin rättighet till en sådan begäran.
·
Utskottet anser att det bör införas ytterligare förbättringar av de
totalförsvarspliktigas personskadeskydd utöver de nyss beskrivna. Utskottet
förutsätter sålunda att regeringen i förordning fastställer en statlig
riskgaranti för totalförsvarspliktiga på 22 prisbasbelopp.
Utskottet anser det viktigt att utveckla ett meritvärderingssystem för
plikttjänstgöring, att få detta system kvalitetssäkrat och att få det
accepterat och tillämpat.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 2002 med ett
undantag. Det gäller den del i lagen om totalförsvarsplikt som sätter
gränsen för när en krigsplacering skall upphöra. Denna paragraf föreslås
träda i kraft den 1 juli 2004 för att berörda myndigheter skall få
erforderlig omställningstid.
Utskottet förordar slutligen några smärre förändringar i de av regeringen
föreslagna övergångsbestämmelserna.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns 8 reservationer och 3 särskilda yttranden.</pre><pre>
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1.      Allmänt om totalförsvarsplikten
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 7, 2000/01:Fö804, 2000/
01:Fö805 yrkandena 1-3, 2001/02:Fö1 yrkande 1, 2001/02:Fö8 yrkande 3 i
denna del, 2001/02:Fö9 yrkande 11 i denna del och 2001/02: Fö225.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (mp)
2.      Könsneutral totalförsvarsplikt
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 8, 2000/01:Fö803
yrkandena 1, 4 och 5, 2000/01:A812 yrkande 13, 2001/02:Fö8 yrkande 3 i
denna del, 2001/02:Fö10 yrkandena 16 och 20 i denna del, 2001/02: Fö14
yrkande 1, 2001/02:Fö15 yrkande 3, 2001/02:Fö16 yrkande 1, 2001/02:Fö206,
2001/02:Fö212 yrkande 2 i denna del, 2001/02:Fö227, 2001/02:Fö232 och 2001/
02:A229 yrkande 27.
Reservation 4 (v)
Reservation 5 (fp)
3.      Mönstring, inskrivning och krigsplacering
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö806, 2001/02:Fö17 yrkande 1, 2001/
02:A317 yrkandena 24 och 25 samt 2001/02:So376 yrkandena 2-4.
4.      Utbildningens innehåll
Riksdagen avslår motion 2000/01:Fö401.
5.      Avgångar, arbetsmiljö och utrustning
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö803 yrkandena 2, 3 och 6, 2001/02:
Fö14 yrkande 2, 2001/02:Fö237 yrkandena 1-4 samt 2001/02: Fö269 yrkande 3.
6.      Förebyggande säkerhetsåtgärder
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Fö802 yrkandena 1-4 och 2001/02:Fö14
yrkande 4.
7.      Statlig riskgarati m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö1 yrkande 2 och 2001/02: Fö235.
8.      Rehabilitering
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö1 yrkandena 4 och 5 samt 2001/02:
Fö9 yrkande 11 i denna del.
Reservation 6 (m)
9.      Förmåner
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö14 yrkande 3 och 2001/02: Fö269
yrkandena 1 och 2.
Reservation 7 (v)
10.     Meritvärdering
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö14 yrkande 5, 2001/02:Fö16 yrkande
2, 2001/02:Fö17 yrkandena 5 och 6, 2001/02:Fö250 och 2001/02: Fö273
yrkandena 1 och 3.
Reservation 8 (fp)
11.     Lagen om totalförsvarsplikt
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:
1809) om totalförsvarsplikt med den ändringen att 3 kap. 12 § skall träda i
kraft först den 1 juli 2004.
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö17 yrkande 3.
12.     Lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:
1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.
13.     Lag om utbildning för fredsfrämjande verksamhet
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:588
) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet.
14.     Lag om statligt personskadeskydd
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:265
) om statligt personskadeskydd med ändring dels i 12 § andra stycket att
livränteunderlaget skall utgöra minst sju prisbasbelopp, dels att
ikraftträdande och övergångsbestämmelser skall ha följande lydelse:
1.      Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2.      De nya bestämmelserna tillämpas på sjukpenning och
sjukvårdsersättning som avser tid efter ikraftträdandet.
3.      De nya bestämmelserna om livränteunderlag tillämpas endast på
livräntor som fastställs efter ikraftträdandet.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö1 yrkande 3 och 2001/02:Fö17 yrkande
2.
15.     Lag om statlig ersättning vid ideell skada m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:266
) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. med ändring dels att ordet
"endast" i 1 § andra stycket inte stryks, dels att ikraftträdande och
övergångsbestämmelser skall ha följande lydelse:
1.      Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2.      Äldre bestämmelser gäller för skador som har inträffat före
ikraftträdandet.
Stockholm den 19 mars 2002
På försvarsutskottets vägnar
Henrik Landerholm
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik Landerholm (m), Tone
Tingsgård (s), Karin Wegestål (s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd),
Olle Lindström (m), Ola Rask (s), Berndt Sköldestig (s), Berit Jóhannesson
(v), Margareta Viklund (kd), Anna Lilliehöök (m), Erik Arthur Egervärn (c),
Runar Patriksson (fp), Kurt Kvarnström (s), Björn Leivik (m), Majléne
Westerlund Panke (s) och Ingegerd Saarinen (mp).</pre><pre>
2001/02
FöU3

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 2001/02:11
Bättre villkor för totalförsvarspliktiga, i det följande benämnd
propositionen, samt de fyra motioner med 13 yrkanden som avgivits med
anledningen av denna proposition. Utskottet behandlar vidare nio
motionsyrkanden i fyra motioner som avgivits med anledning av proposition
2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret. Utskottet har härutöver
valt att här behandla motionsyrkanden med anknytning till pliktsystemet och
som avgivits under allmänna motionstiden under föregående riksmöte, 19
yrkanden i 8 motioner, och under innevarande riksmöte, 22 yrkanden i 13
motioner.
Regeringen beslutade den 25 september 1997 om direktiv för en översyn av
totalförsvarspliktens tillämpning och andra pliktfrågor m.m. (dir. 1997:
106).
Utredningen som antog namnet 1998 års pliktutredning, i det följande
benämnd utredningen, fick i direktiven och i senare utfärdade
tilläggsdirektiv (dir. 1998:49 och dir. 1999:85) i uppdrag att göra en
översyn av tillämpningen av systemet med totalförsvarsplikt. Utredningen
lämnade sitt betänkande Totalförsvarsplikten den 22 mars 2000 (SOU 2000:21)
.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 3 till propositionen. Remissyttrandena och en
sammanställning av dessa finns tillgängliga i Försvarsdepartementet (dnr.
Fö2000/775/MIL).
Regeringen har inhämtat Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i
bilaga 4 till propositionen. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5 till
propositionen. Regeringen har härefter justerat lagförslagen i huvudsak i
enlighet med Lagrådets förslag.
Utskottet har som ett led i sin beredning av ärendet mottagit
föredragningar av företrädare för Försvarsdepartementet, Försvarsmakten,
Totalförsvarets pliktverk, Militärhögskolorna i Halmstad respektive
Östersund samt Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet.
Utskottet har vidare mottagit skriftligt material i ärendet från Försvars-
makten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk och
Totalförsvarets pliktverk.
Socialförsäkringsutskottet har beretts tillfälle att yttra sig över
propositionen och vissa motioner. Socialförsäkringsutskottets yttrande
bifogas som bilaga 5 till detta betänkande.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa förändringar i lagen (1994:1809) om total-
försvarsplikt. För att få ett mer flexibelt system föreslås att
bestämmelserna om inskrivning och krigsplacering ändras. Förslaget innebär
bland annat att fler totalförsvarspliktiga finns tillgängliga vid urval och
fördelning av platser. Totalförsvarspliktiga placerade i
utbildningsreserven skall inte stå kvar i denna längre än det finns behov
av med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap. Den som inte längre har den
kompetens som behövs för att fullgöra krigsuppgiften skall inte längre vara
krigsplacerad.
Propositionen innehåller förslag till förbättringar av de totalförsvars-
pliktigas personskadeskydd. Nya bestämmelser föreslås till förmån för den
som skadas under sin utbildning. Den myndighet som är utbildningsansvarig
åläggs ett rehabiliteringsansvar för den som skadas.
Rehabiliteringsansvaret innebär även att myndigheten i fråga kan komma att
ekonomiskt bidra till rehabiliteringsinsatser. Ersättning skall även kunna
ges till den skadades anhöriga som deltar i rehabiliteringen.
Eftersom det svenska försvaret har fått en ändrad inriktning har den tänkta
krigsuppgiften inte längre samma innehåll. Detta innebär att moment som
tidigare inte har ansetts kunna ingå i utbildningen för
totalförsvarspliktiga numera kan ingå. För att klarlägga detta föreslås
ändringar i bestämmelsen om utbildningens innehåll samt följdändringar i
lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet.
I lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. föreslås
ett flertal ändringar. Påföljden utegångsförbud avskaffas, och påföljden
extratjänst skall kunna kombineras med löneavdrag. I disciplinärenden skall
alltid yttrande från auditör inhämtas om den disciplinansvarige begär det.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.</pre><pre>
Utskottets överväganden
Totalförsvarsplikten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens bedömning att det för närvarande inte finns
anledning att ändra i de allmänna grundläggande förutsättningarna för
pliktsystemet. Totalförsvarsplikt med allmän mönstringsplikt för män bör
därför fortfarande utgöra grunden för totalförsvarets personalförsörjning.
Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår motionerna 2000/01: Fö212 (
fp) yrkande 7, 2000/01:Fö804 (m), 2000/01:Fö805 (m) yrkandena 1-3, 2001/02:
Fö1 (m) yrkande 1, 2001/02:Fö8 (mp) yrkande 3 i denna del, 2001/02:Fö9 (m)
yrkande 11 i denna del och 2001/02:Fö225 (m).
Utskottet anser liksom regeringen att det är önskvärt att utöka antalet
kvinnor i försvaret. Utskottet konstaterar emellertid att konsekvenserna av
att införa en könsneutral totalförsvarsplikt inte är klarlagda. Liksom
regeringen bedömer utskottet därför att det för närvarande inte är aktuellt
att utöka skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt till att också
gälla kvinnor.
Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår motionerna 2000/01: Fö212 (
fp) yrkande 8, 2000/01:Fö803 (v) yrkandena 1, 4 och 5, 2000/01:A812 (fp)
yrkande 13, 2001/02:Fö8 (mp) yrkande 3 i denna del, 2001/02:Fö10 (fp)
yrkandena 16 och 20 i denna del, 2001/02:Fö14 (v) yrkande 1, 2001/02:Fö15 (
kd) yrkande 3, 2001/02:Fö16 (fp) yrkande 1, 2001/02:Fö206 (kd), 2001/02:
Fö212 (v) yrkande 2 i denna del, 2001/02:Fö227 (s), 2001/02:Fö232 (fp) och
2001/02:A229 (fp) yrkande 27.
Propositionen
Nuvarande pliktlagstiftning
Sedan länge har det funnits en skyldighet att tjänstgöra för att försvara
landet. Regeringen sammanfattar i propositionen den nuvarande
pliktlagstiftningen och anför bl.a. följande.
Den nuvarande pliktlagen, lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, trädde i
kraft den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:6 och 87, bet. 1994/95:FöU1, rskr.
1994/95:78). Den ersatte ett flertal lagar som innehöll pliktbestämmelser
däribland värnpliktslagen (1941:967) och civilförsvarslagen (1960:74).
Samma dag trädde även lagen (1994:1810) om möjlighet för kvinnor att
fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning och lagen (
1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. i kraft.
Totalförsvarsplikten skall trygga totalförsvarets personalförsörjning.
Totalförsvarsplikten gäller för varje svensk medborgare samt för varje
utländsk medborgare som är bosatt i Sverige från det år han eller hon
fyller 16 år till och med det år han eller hon fyller 70 år. Enligt lagen
skall tjänstgöringsskyldigheten fullgöras som värnplikt, civilplikt eller
allmän tjänsteplikt. Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning,
repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Den
allmänna tjänsteplikten fullgörs endast under höjd beredskap.
Endast män som är svenska medborgare är skyldiga att mönstra och fullgöra
värnplikt eller civilplikt med grundutbildning som är längre än 60 dagar.
Skyldighet att fullgöra värnplikt gäller från det år som den
totalförsvarspliktige fyller 19 år till slutet av det år han fyller 47 år.
Vid mönstringen skall den totalförsvarspliktige underrättas om beslut om
inskrivning för värnplikt eller civilplikt eller i utbildningsreserv eller,
om han saknar förutsättningar för att fullgöra värnplikt eller civilplikt,
beslut att han inte är skyldig att fullgöra sådan tjänst. Den som har
placerats i utbildningsreserven kan senare tas i anspråk, efter beslut av
regeringen, när det behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap för
att grundutbildas med värn- eller civilplikt.
Rätten att efter ansökan få vara vapenfri finns kvar. Den vapenfria
tjänsten regleras dock inte längre som ett undantag från
värnpliktstjänstgöringen utan som ett av flera tjänstgöringsalternativ inom
ramen för totalförsvarsplikten.
Enligt regeringen har lagen om totalförsvarsplikt medfört en flexiblare
användning av totalförsvarets personalresurser. Hur många som skall skrivas
in med stöd av totalförsvarsplikten styrs enligt lagen av behovet av
totalförsvarspliktiga för att lösa det militära och civila försvarets
uppgifter i krig och Försvarsmaktens fredstida beredskap.
Lagen om totalförsvarsplikt innehåller också bland annat bestämmelser om
inskrivning, utbildningstider, förmåner, uppskov och straff. Svenska
kvinnor kan, utöver skyldigheten att genomgå grundutbildning för civilplikt
i högst 60 dagar, frivilligt genomgå en antagningsprövning för inskrivning
för värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning. En kvinna som
skrivs in för värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning blir
skyldig att fullgöra utbildning enligt samma bestämmelser som gäller för
männen. Detta innebär att kvinnan är skyldig att fullgöra
repetitionsutbildning och att tjänstgöra under höjd beredskap.
Några utgångspunkter för reformering av pliktlagstiftningen
Regeringen anser att totalförsvarsplikten skall utgöra grunden för
bemanningen i totalförsvaret. Genom plikten garanteras totalförsvaret den
bästa bemanningen. Den som är bäst lämpad för en befattning skall tas ut
för uppgiften. En person är dock sällan bäst lämpad om personen inte finner
att den utbildning som han eller hon skall avsätta en del av sitt liv till
uppfattas som relevant för försvaret eller för individen själv.
Den moderna plikten bygger till skillnad från invasionsförsvarets
tillämpning på en högre grad av frivillighet. Det är mot denna bakgrund som
regeringen avvisar ett pliktsystem som kallar in unga människor till
tjänstgöring utan att det finns ett behov. Det är också med detta motiv som
den enskildes motivation skall få ett större genomslag vid mönstringen.
För att denna syn på systemet skall fungera, anför regeringen, krävs det
ett antal förbättringar som rör den totalförsvarspliktiges situation före,
under och efter grundutbildningen.
Före utbildningen handlar det om att man skall få rätt information om vad
utbildningarna inom totalförsvaret innebär så att man kan bilda sig en
uppfattning om i vilken utsträckning man är motiverad att genomgå en
utbildning inom totalförsvaret. Denna information skall omfatta både unga
män och kvinnor, och det är regeringens uttalade vilja att antalet kvinnor
som väljer att genomföra utbildningar inom totalförsvaret skall öka.
Eftersom det inte för närvarande är aktuellt att utöka skyldigheten att
fullgöra värnplikt till att även gälla kvinnor spelar informationsarbetet
före mönstringen en avgörande roll, om ambitionen att öka andelen kvinnor
som genomgår grundutbildning inom totalförsvaret också skall bli verklighet
.
Under utbildningen handlar det i första hand om att de utbildningar som
genomförs bedrivs med ett modernt ledarskap, att
utbildningsförutsättningarna är bra, att utbildningstidens längd inte är
längre än vad som krävs för att nå utbildningsmålen och att målen är
kopplade till krigsuppgiften.
Utifrån denna grund måste den enskilde uppfatta sig som rättvist behandlad
i jämförelse med jämnåriga kamrater som inte genomför utbildning inom
totalförsvaret.
Regeringen anför vidare att det är allmänt känt att de
totalförsvarspliktigas situation successivt har förändrats under 1990-talet
utan att bestämmelser och ersättningssystem följt denna utveckling. En
viktig del i att förändra detta förhållande är att den
totalförsvarspliktige får skälig ekonomisk kompensation. Med regeringens
förslag förändras ersättningarna avsevärt inte bara under utbildningen utan
även den första tiden efter utbildningen genom ett nytt system med en
utryckningspremie. Förslagen innebär också att försäkringsskyddet
förbättras.
Regeringen vill även modernisera disciplinsystemet. En anpassning bör
sålunda ske till hur samhället i övrigt hanterar dessa frågor. En annan
viktig fråga som regeringen avser att återkomma till är hur den enskildes
rättssäkerhet skall säkerställas under utbildningstiden utöver vad som
föreslås i den föreliggande propositionen.
Regeringen anser att med de förändringar som föreslås i propositionen så
tas avgörande steg mot en modern tillämpning av totalförsvarsplikten. Några
frågor återstår emellertid. Häri innefattas bl.a. arbetet med att utveckla
den civila meritvärderingen av genomförda utbildningar inom totalförsvaret
för att kunna ta med sig meriterna in i arbetslivet. Det kan handla om
certifieringar, intyg eller andra bevis som den enskilde kan ha användning
av. Ett omfattande arbete har startat både inom Försvarsmakten,
Överstyrelsen för civil beredskap och i Regeringskansliet för att utveckla
denna viktiga del i att höja värdet av totalförsvarets utbildningar.
Resultatet av detta arbete, anför reger-ingen, kommer att verkställas
successivt med början under nästa år.
Regeringen lämnar inga förslag till riksdagen om förändringar i
totalförsvarsplikten eller om utgångspunkterna för reformering av
pliktlagstiftningen.
Motioner
I ett flertal motioner - från den allmänna motionstiden under föregående
riksmöte och innevarande riksmöte samt i följdmotioner till den nu aktuella
propositionen - avges förslag som från skilda utgångspunkter förordar
förändringar av den nuvarande totalförsvarsplikten. I 7 motioner ges
synpunkter och förslag av allmänt övergripande karaktär medan det i 12
motioner specifikt förordas en könsneutral totalförsvarsplikt.
Allmänt om totalförsvarsplikten
I partimotion 2001/02:Fö9 (m) konstateras att värnplikten är under
omstöpning. I den nära framtiden kommer färre värnpliktiga att behöva
utbildas. Det ställer nya krav på pliktsystemets utformning.
Motionärerna anser att Sveriges nuvarande värnpliktssystem, förstärkt med
de i Pliktutredningen föreslagna förbättrade ersättningarna, ännu fungerar
väl. De föreslagna förbättringarna sägs livstidsförlänga systemet, men de
grundläggande och långsiktiga problemen förblir olösta. Sålunda är det inte
säkert att dagens höga försvarsvilja med högt motiverade värnpliktiga
består. Det finns också rättvisefrågor som inte är lösta. Inte heller sägs
konsekvenserna av successivt höjda ersättningskrav vara klarlagda.
Motionärerna föreslår att det i fortsatta överväganden därför bör prövas
alternativa modeller till den nuvarande plikttjänstgöringen. Ett alternativ
som därvid bör övervägas är en obligatorisk grundläggande soldat- och
sjömansutbildning för alla vapenföra, följd av en rekrytering till längre
utbildning och tjänstgöring som helt bygger på frivillighet och motivation.
Ett annat alternativ som bör prövas är en allmän obligatorisk grundläggande
korttidsutbildning för alla som inte kan beredas plats i längre reguljära
utbildningar. Försörjning med plikt bör också ställas mot helt frivillig
rekrytering - om inte annat som jämförelseobjekt. I motionen föreslås att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om värnpliktsfrågorna (yrkande 11 i denna del).
Ett likalydande resonemang förs i kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) av Henrik
Landerholm m.fl. I denna motion sammanfattas och beskrivs därefter
varianter och kombinationer av dessa alternativ till den nuvarande
plikttjänstgöringen liksom en utveckling av dagens selektiva system.
Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alternativa modeller för
plikttjänstgöring bör prövas (yrkande 1).
Folkpartiet liberalerna avvisar i kommittémotion 2000/01:Fö212 (fp) av
Runar Patriksson och Eva Flyborg tanken på att pliktutbilda alla vapenföra
unga män utan att det föreligger behov av dem i krigsorganisationen. Den
som tvingas fullgöra sin värnplikt måste uppleva att det är rättvist.
Brister rättvisan riskerar nämligen folkförankringen att minska. Den
grundläggande principen bör vara att visa respekt för den enskilda
individens frihet och integritet. Staten bör därför använda
tvångslagstiftning med varsamhet.
Enligt motionärerna är det för tidigt att nu uttala sig exakt om
dimensioneringen av det framtida försvarets pliktutbildningsbehov, men med
Folkpartiet liberalernas förslag till utformning av försvarets organisation
skulle färre tas ut till militär grundutbildning. Det finns anledning att
pröva om vissa uppgifter, som hittills bemannats av värnpliktiga, i
framtiden bättre kan tillgodoses genom konstapel/kontraktsanställning av
personal.
Folkpartiet anser vidare att korttidsutbildning av värnpliktiga bör
minimeras av kvalitetsskäl. De tremånadersutbildningar som nu ges på försök
ger inte de värnpliktiga tillräckliga kunskaper och färdigheter och bör
avvecklas snarast. Hittillsvarande grundutbildning gör att det finns ett
mycket stort antal redan utbildade som inte längre kommer att ha någon
plats i krigsorganisationen. Att i detta läge korttidspliktutbilda
ytterligare personal är principiellt oacceptabelt. Motionärerna föreslår
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen av pliktutbildningen och pliktuttagningen (yrkande 7
).
I Miljöpartiets kommittémotion 2001/02:Fö8 (mp) av Lars Ångström m.fl.
hävdas att det allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det sägs
utgöra ett i grunden orättvist och i dag helt otidsenligt system. För det
första fullgör endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning. Två
tredjedelar slipper. För det andra så omfattar värnpliktssystemet endast
män; kvinnor ställs utanför.
2000-talets försvarspolitik bör enligt motionärerna i stället bygga på ett
system av frivillighet. För att få hög kvalitet på en organisation byggd på
frivillighet måste regeringen utveckla ett system som bygger på motivation
och som är meriterande. Motionärerna föreslår att riksdagen begär att reger
-ingen kommer tillbaka med förslag till ett totalförsvarssystem som skall
ersätta dagens värnpliktssystem och bygga på frivillighet (yrkande 3 i
denna del).
I motion 2000/01:Fö805 (m) av Lars Lindblad framhålls det svenska
försvarets moderniseringsprocess men totalförsvarsplikten ifrågasätts.
Framför allt sägs värnplikten rimma dåligt med hur unga människor fungerar
och principerna om rättvisa i systemet. Många tvingas göra värnplikt mot
sin vilja, och värnpliktssystemets legitimitet har urholkats. Vidare sägs
den urvattnade värnplikten, där inte ens alla män tas ut, ha lett till att
det skapats system för att hantera en allmän plikt. Civilplikten och
korttidsutbildade värnpliktiga sägs vara exempel på detta. Motionären anser
att dessa kategorier inom ramen för totalförsvarsplikten fyller en liten
funktion. Dessa kategorier av pliktiga bör därför avskaffas i
totalförsvaret (yrkande 1).
Motionären anser vidare att det är tid att utreda konsekvenserna av att
avskaffa värnpliktssystemet (yrkande 2). Under rådande omständigheter går
det enligt motionärens mening att avskaffa värnplikten till förmån för ett
försvar med värvade soldater i reserven. Värnpliktssystemet föreslås
ersättas med ett värvat mobiliseringsförsvar som repetitionsövar med några
års mellanrum (yrkande 3).
I motion 2001/02:Fö225 (m) av Marietta de Pourbaix-Lundin vill motionären
gå ännu längre. Hon föreslår överväganden om att ersätta den allmänna
värnplikten med ett yrkesförsvar. Detta bör ske efter en öppen debatt och
efter ett klart riksdagsbeslut i frågan, inte smygvägen, vilket enligt
motionären nu håller på att ske.
Gunnar Axén (m) föreslår i motion 2000/01:Fö804 (m) att riksdagen beslutar
att avskaffa lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med motivet att
myndigförklara medborgarna.
Könsneutral totalförsvarsplikt
I Vänsterpartiets kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) av Berit Jóhannesson m.
fl. betonas att motiven för allmän värnplikt bygger på den demokratiska
idén om att det militära våldsmonopolet skall ha en folklig förankring. En
rekrytering som bygger på frivillighet ligger därför nära idén om ett
yrkesförsvar. Motionärerna hänvisar till regeringens skrivelse om
jämställdhetspolitiken (skr. 1999/2000:24) och att det i denna bl.a.
framhålls att det pågår ett arbete inriktat på att genom olika åtgärder öka
antalet kvinnor i Försvaret. I linje härmed och utgående från
Försvarsmaktens nya inriktning bör därför riksdagen tillkännage för
regeringen att Sverige skall införa allmän värnplikt, lika för män och
kvinnor (yrkande 1).
En del i arbetet för jämställdhet sägs i motionen vara att införskaffa och
sprida kunskap om sexuella trakasserier. Ett led i detta arbete bör vara
att Försvarsmakten systematiskt införskaffar kunskap om kvinnors
erfarenheter av att göra värnplikt och arbeta inom Försvarsmakten.
Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen att Försvarsmakten bör ha
ett uppdrag att insamla sådan kunskap om kvinnors erfarenheter (yrkande 4).
Dessutom bör Försvarsmakten årligen utvärdera resultatet av det egna
arbetet mot sexuella trakasserier, vilket skulle underlätta inriktningen av
det fortsatta jämställdhetsarbetet (yrkande 5).
Vänsterpartiet återkommer till frågan kvinnlig värnplikt i kommittémotion
2001/02:Fö14 (v) av Stig Sandström m.fl., avgiven med anledning av
propositionen. Motionärerna konstaterar att regeringen i propositionen inte
har accepterat utredningens förslag om kvinnlig värnplikt. Motionärerna
delar utredningens bedömningar och menar att en ökad rekrytering av kvinnor
kommer att bidra till att totalförsvaret kan upprätthålla hög kvalitet i
olika slags befattningar. Vänsterpartiet kräver därför att dagens manliga
värnplikt avskaffas och att en allmän värnplikt i stället införs (yrkande 1
).
Även i kommittémotion 2001/02:Fö212 (v) Jämställd försvarspolitik av Berit
Jóhannesson m.fl. krävs att dagens manliga värnplikt ersätts med en allmän
sådan. Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening att Försvarsmakten, som ett led i jämställdhetsarbetet, skall
upprätta en målsättning för hur stor andelen kvinnor minst skall vara av
den totala personalstyrkan och bland de värnpliktiga varje år (yrkande 2 i
denna del).
I motion 2001/02:Fö206 (kd) av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson hävdas
att det är anmärkningsvärt att det svenska försvaret ännu i dag sorterar
bort halva befolkningen på grund av kön. Dagens system med enbart allmän
värnplikt för män anser motionärerna vara omodernt och diskriminerade. Det
finns ett stort behov av kvinnor på alla nivåer i försvaret. Försvaret
behöver därför öka rekryteringen av kvinnor till yrkesofficersutbildningen.
Motionärerna föreslår därför en utvidgning av värnplikten så att den blir
allmän för både män och kvinnor.
Frågan återkommer i motion 2001/02:Fö15 (kd) av Margareta Viklund och
Amanda Agestav. Motionärerna menar att olika rekryteringsvägar till offi-
cersyrket kan vara en framkomlig väg för att få fler kvinnor att vilja
välja officersyrket. Men det traditionella intagningssystemet för
värnpliktiga måste också förändras. I dag är kvinnors mönstring och
inskrivning som värnpliktiga helt frivillig. Genom att flickor inte
genomgår allmän obligatorisk mönstring finns de inte heller med i den
generella uttagningsprocess som skall ge försvaret de absolut lämpligaste
och mest passande individerna till den allmänna värnplikten och eventuell
officersutbildning. Försvaret förlorar på så sätt en stor grupp lämpliga
officerskandidater och andra lämpliga personer till försvaret.
Eftersom utbildningen/värnplikten är frivillig för kvinnor är det svårt att
förstå att den, trots att den är frivillig, kan göras till en plikt. Det
går enligt motionärerna i denna fråga inte i längden att hålla sig med
dubbla budskap. Riksdagen bör därför till regeringen tillkännage som sin
mening att frågan om plikt och frivillighet för kvinnliga värnpliktiga bör
ses över (yrkande 3).
I det föregående har redovisats att Miljöpartiet i sin kommittémotion 2001/
02:Fö8 (mp) av Lars Ångström m.fl. anser att det allmänna
värnpliktssystemet spelat ut sin roll och bör ersättas av
totalförsvarssystem som bygger på frivillighet. Motionärerna förordar att
ett sådant frivilligt system skall vara öppet för både män och kvinnor (
yrkande 3 i denna del).
I kommittémotion 2001/02:Fö16 (fp) beklagar motionärerna Runar Patriksson
och Eva Flyborg att regeringen i propositionen gått ifrån utredningens
förslag om en könsneutral värnplikt. Motionärerna menar att en av de
absolut viktigaste åtgärderna för att få fler kvinnor till försvaret och
för att få fler kvinnor att stanna inom försvaret är att utvidga
skyldigheten att fullgöra värnplikt till att gälla även kvinnor. Så länge
kvinnor behandlas annorlunda, jämfört med männen, kommer inte integreringen
av kvinnor i totalförsvaret att lyckas.
I motionen anförs flera skäl för att utöka plikten även till kvinnor. Ett
sådant är kvalitetsaspekten. Med en könsneutral värnplikt skulle man
tillgodose de samlade personalbehoven inom civilt och militärt försvar
genom att utgå från hela befolkningen.
Ett annat skäl till att utsträcka plikten till att gälla även kvinnor
ligger i nödvändigheten av att värnplikten i alla aspekter är en spegling
av dagens samhälle i övrigt. Det har stor betydelse att vi alla känner
ansvar för och efter förmåga medverkar till Sveriges försvar.
Motionärerna menar att de fördelar som fler kvinnor i försvaret skulle
innebära i form av högre kvalitet och fördjupad folkförankring inte till
fullo kan uppnås om inte kvinnorna är med i försvaret på samma villkor som
männen. Likaså kommer integreringen och acceptansen av kvinnor inom
försvaret aldrig att lyckas så länge kvinnorna behandlas annorlunda.
Riksdagen föreslås därför tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om könsneutral värnplikt (yrkande 1).
Ett likalydande yrkande, med i huvudsak likalydande motiveringar, framförs
i motion 2001/02:Fö232 (fp) av Eva Flyborg.
Förslag om könsneutral värnplikt framförs också i kommittémotionerna 2000/
01:Fö212 (fp) yrkande 8 och 2001/02:Fö10 (fp) yrkande 16 och yrkande 20 i
denna del, båda motionerna av Runar Patriksson och Eva Flyborg, samt i
partimotionerna 2000/01:A812 (fp) yrkande 13 och 2001/02:A229 (fp) yrkande
27.
I motion 2001/02:Fö227 (s) av Hillevi Larsson anser motionären att det kan
verka allvarligt att alla män inte kallas till värnplikt. Hon anser det
dock vara ännu allvarligare att kvinnor inte alls kallas. En reell allmän
värnplikt som omfattar alla svenska medborgare, både män och kvinnor, bör
därför införas.
Utskottets ställningstagande
Allmänt om totalförsvarsplikten
De senaste hundra åren har ett system med mönstrings- och
tjänstgöringsplikt tillämpats för att trygga försvarets personalförsörjning
. Under de senaste åren har förutsättningarna för pliktsystemets
tillämpning förändrats. Utvecklingen från ett invasionsförsvar till ett
försvar med delvis annan inriktning och andra uppgifter än tidigare har
medfört att betydligt färre totalförsvarspliktiga behöver tas ut och
utbildas. Härur kan härledas vissa problem för pliktsystemet.
Utskottet konstaterar att regeringen i propositionen inte föreslår några
grundläggande förändringar av själva systemet med totalförsvarsplikt.
Regeringen anser att totalförsvarsplikten med en allmän mönstringsplikt för
män alltjämt bör utgöra grunden för bemanningen av totalförsvaret. Genom
plikten garanteras totalförsvaret den bästa bemanningen. De som är bäst
lämpade bör tas ut, och bemanningsbehoven bör styra hur många som tas ut
till tjänstgöring.
Utskottet ansluter sig till denna bedömning. Ett system med
totalförsvarsplikt gör det nämligen möjligt att för landets försvar och för
andra säkerhetspolitiska behov utnyttja kompetens och resurser som med
andra personalförsörjningssystem inte skulle kunna disponeras. Inte minst
viktigt är detta i en försämrad säkerhetspolitisk situation om landets
totalförsvar då skulle behöva expandera. Totalförsvarsplikt med allmän
mönstringsplikt för män är således för närvarande den mest ändamålsenliga
metoden för att personalförsörja totalförsvaret. Det bör även i
fortsättningen vara en plikt att delta i landets försvar.
Utskottet ser således inga skäl för att nu ändra i de allmänna
grundläggande förutsättningarna för pliktsystemet. Däremot måste åtgärder
vidtas som gör att pliktsystemet upplevs som rättvist och ökar motivationen
hos de totalförsvarspliktiga att genomföra framför allt lång
grundutbildning. De av regeringen aviserade förbättringarna av den
ekonomiska ersättningen i samband med tjänstgöringen, tillsammans med det i
propositionen föreslagna förbättrade försäkringsskyddet och reformeringen
av disciplinsystemet, bör enligt utskottets mening ge incitament till en
positivare attityd till plikttjänstgöring som sådan och till en förbättrad
motivation hos de totalförsvarspliktiga.
Utskottet kan därmed inte förorda ett personalförsörjningssystem som bygger
på frivillighet, vilket föreslås i kommittémotion 2001/02:Fö8 (mp) yrkande
3 i denna del.
Utskottet avvisar också förslagen om att ersätta den allmänna värnplikten
med ett yrkesförsvar, vilket förordas i motion 2001/02:Fö225 (m), och att
avskaffa lagen om totalförsvarsplikt, vilket föreslås i motion 2000/01:
Fö804 (m).
Likaså avvisar utskottet förslagen i motion 2000/01:Fö805 (m) om att utreda
konsekvenserna av att avskaffa värnpliktssystemet (yrkande 2), att ersätta
värnpliktssystemet med ett värvat yrkesförsvar (yrkande 3) samt att
avskaffa civilplikten och korttidsutbildade värnpliktiga (yrkande 1).
Utskottet ser för närvarande heller inte något behov av att pröva
alternativa modeller till pliktsystemet, vilket förordas i partimotion 2001
/02:Fö9 (m) yrkande 11 i denna del, i kommittémotion 2001/02:Fö1 (m)
yrkande 1 samt i kommittémotion 2000/01:Fö212 (fp) yrkande 7.
Samtliga här nämnda motionsyrkanden bör således avslås av riksdagen.
Könsneutral totalförsvarsplikt
Flera motioner förordar att totalförsvarsplikten utökas till att också
omfatta kvinnor. Utskottet har förståelse för motionärernas
jämställdhetsargument liksom för att en väsentligt bredare rekryteringsbas
och en jämnare könsfördelning borde leda till kvalitetsförbättringar i
totalförsvaret. Antalet kvinnor i försvaret bör således öka. Detta har
också regeringen och Försvarsmakten tydligt uttalat. Utskottet kan
samtidigt konstatera att regeringen inte har remissbehandlat
Pliktutredningens förslag om att utöka skyldigheten att mönstra och
fullgöra civil- och värnplikt till att också gälla kvinnor. Konsekvenserna
av att införa en könsneutral plikt är därför inte ordentligt klarlagda.
Utskottet delar därför regeringens uppfattning att det för närvarande inte
är aktuellt att utöka skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt
till att även gälla kvinnor. Utskottet utgår från att regeringen återkommer
till riksdagen och informerar om vilka utredningar och förberedelser som
görs för att i ett längre tidsperspektiv möjliggöra införandet av en
könsneutral totalförsvarsplikt. Härav följer att utskottet avstyrker
motionerna 2000/01:Fö212 (fp) yrkande 8, 2000/01:Fö803 (v) yrkande 1, 2000/
01:A812 (fp) yrkande 13, 2001/02:Fö8 (mp) yrkande 3 i denna del, 2001/02:
Fö10 (fp) yrkandena 16 och 20 i denna del, 2001/02:Fö14 (v) yrkande 1, 2001
/02:Fö15 (kd) yrkande 3, 2001/02:Fö16 (fp) yrkande 1, 2001/02:Fö206 (kd),
2001/02:Fö212 (v) yrkande 2 i denna del, 2001/02:Fö227 (s), 2001/02:Fö232 (
fp) och 2001/02: A229 (fp) yrkande 27.
I kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) sägs att det i jämställdhetsarbetet bör
ingå att införskaffa och sprida kunskap om sexuella trakasserier.
Motionärerna uttalar sig för ett uppdrag till Försvarsmakten att insamla
sådan kunskap om kvinnors erfarenheter (yrkande 4) och att Försvarsmakten
bör utvärdera arbetet mot sexuella trakasserier (yrkande 5). Utskottet vill
erinra om att frågan om åtgärder mot sexuella trakasserier inom
Försvarsmakten uppmärksammades vid en offentlig utskottsutfrågning i
november 1999. Det betonades då att frågan var viktig på ett flertal sätt,
nämligen ur ett samhällsperspektiv, ur ett personalpolitiskt perspektiv, ur
ett utbildningsperspektiv, ur ett jämställdhetsperspektiv och ur ett
diskrimineringsperspektiv. Försvarsmakten har som ett led i utskottets
beredning av detta betänkande för utskottet redovisat vilka åtgärder som
vidtagits sedan 1999 och vad som avses att göras för att motverka skilda
slags trakasserier. Utskottet ansluter sig till motionärernas syn på
behovet av att ta vara på kunskaper och erfarenheter som ett led i arbetet
med att komma till rätta med problemet med sexuella trakasserier inom
Försvarsmakten. Utskottets uppfattning är emellertid att Försvarsmakten
vidtar åtgärder i linje med vad motionärerna förordar. Motionens syfte kan
därmed anses tillgodosett varför den inte bör bifallas.
I samma motion avges ett yrkande med innebörd att värnpliktiga skall
omfattas av lagen om diskriminering på grund av sexuell läggning (yrkande 6
). Utskottet har valt att behandla detta yrkande under avsnittet Avgångar,
arbetsmiljö och utrustning.
Mönstring, inskrivning och krigsplacering
Utskottets bedömning och förslag i korthet
När det gäller mönstring och inskrivning ansluter sig utskottet till de av
regeringen föreslagna lagändringarna med innebörd dels att den
totalförsvarspliktige senast fyra månader efter mönstring skall underrättas
om inskrivningsbeslutet, dels att inskrivning i utbildningsreserven skall
upphöra fem år efter inskrivning eller senast vid utgången av det
kalenderår som den totalförsvarspliktige fyller 30 år. Utskottet föreslår
därför att riksdagen antar den av regeringen föreslagna lagen om ändringar
i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i berörd del.
Utskottet avstyrker de motionsyrkanden som avser mönstring och inskrivning.
Riksdagen bör därför avslå motionerna 2000/01:Fö806 (m), 2001/02:Fö17 (m)
yrkande 1, 2001/02:A317 (v) yrkandena 24 och 25 samt 2001/02:So376 (kd)
yrkandena 2-4.
När det gäller krigsplacering anser utskottet att den av regeringen
föreslagna lagändringen i princip är riktig. Ingen skall behöva vara
krigsplacerad längre än vad behoven i krigsorganisationen föranleder, och
en tioårsgräns efter det senaste utbildningstillfället bör införas.
Utskottet har emellertid erfarit att det krävs en övergångstid på två år
för att det på individnivå skall vara möjligt att klarlägga vilka personer
som fortsättningsvis bör finnas kvar i personalredovisningssystemet.
Utskottet föreslår därför att riksdagen antar den av regeringen föreslagna
lagen om ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i den del som
rör krigsplacering, med den ändringen att 3 kap. 12 § i nämnda lag skall
träda i kraft den 1 juli 2004.
Propositionen
Inskrivning efter mönstring
Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med
följande innebörd:
· Den totalförsvarspliktige skall senast fyra månader efter mönstringen
underrättas om inskrivningsbeslutet eller beslut om att han inte är skyldig
att fullgöra grundutbildning som är längre än 60 dagar.
·
· Inskrivning i utbildningsreserven skall upphöra efter fem år räknat från
utgången av det kalenderår när den totalförsvarspliktige skrevs in. Om det
behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap bör regeringen få besluta
att inskrivningen inte skall upphöra. Inskrivningen i utbildningsreserven
bör dock alltid upphöra vid utgången av det kalenderår då den
totalförsvarspliktige fyller 30 år.
·
Som skäl för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.
Motivationens betydelse för tjänstgöringen
Av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt följer att Totalförsvarets
pliktverk efter mönstring skall placera den totalförsvarspliktige i en
eller flera befattningsgrupper samt skriva in honom för värnplikt eller
civilplikt eller i en utbildningsreserv. En förutsättning härför är att
resultatet av mönstringen visar att den totalförsvarspliktige har
förutsättningar för att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Ur varje
befattningsgrupp skall de som är bäst lämpade skrivas in för tjänstgöring.
Vid denna bedömning har den enskildes motivation till att fullgöra
värnplikt eller civilplikt stor betydelse. Om en totalförsvarspliktig har
särskilda skäl för att genomgå grundutbildningen, bör också detta tillmätas
betydelse vid bedömningen av lämpligheten (prop. 1994/95:6 s. 128).
Regeringen anser att detta synsätt skall gälla även fortsättningsvis vid
lämplighetsbedömningen. Regeringen bedömer, i likhet med utredning, vidare
att än större hänsyn skall tas till den enskildes inställning till
tjänstgöringen vid urvalet. All verksamhet fungerar nämligen i regel bäst
med deltagare som har en positiv inställning till den verksamhet som de
deltar i.
Vid urvalet bör, enligt regeringens uppfattning, särskild hänsyn även tas
till den enskildes vilja att pröva internationell tjänst.
Den enskildes egna önskemål bör i möjligaste mån beaktas vid såväl
avgörandet om han skall tas ut för grundutbildning som är längre än 60
dagar, som vid avgörandet om i vilken befattningsgrupp han skall placeras.
Vid lämplighetsbedömningen bör därför motivationen fortsättningsvis i fler
fall än hittills få avgörande betydelse för inskrivningsbeslutet.
Regeringen lägger således stor vikt vid att de totalförsvarspliktiga som är
bäst lämpade skall skrivas in för tjänstgöring. Vid bedömningen av vilka
som är bäst lämpade skall den enskildes motivation till tjänstgöringen vara
ett mycket tungt vägande skäl.
Inskrivning
Den totalförsvarspliktige som i dag genomgår mönstring skall vid
mönstringen underrättas om inskrivningsbeslutet eller om ett beslut att han
inte är skyldig att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Detta innebär i
praktiken att mönstringen avslutas med att mönstringsförrättaren diskuterar
lämplig placering med den totalförsvarspliktige. När den
totalförsvarspliktige lämnar mönstringen så har han ett beslut med sig om
han skall tjänstgöra och i så fall var och när han skall tjänstgöra.
Dagens ordning innebär att vissa utbildningsplatser kan "ta slut" redan
första halvåret. Det innebär att lämpliga personer som mönstrar i slutet av
året inte kan placeras på den befattning som de är mest lämpade för och
helst vill komma i fråga för. Genom att förlägga inskrivning till någon
eller några tidpunkter per år, så skulle man få en jämnare och mer rättvis
fördelning av utbildningsplatserna.
En ordning med inskrivningar vid tre tillfällen per år borde enligt
regeringens mening leda till att relativt få personer får vänta som längst
fyra månader på ett beslut. De negativa konsekvenserna kan också
överbryggas genom att den mönstrande vid mönstringen får ett preliminärt
besked om han kommer att skrivas in eller inte, vilken typ av befattning
eller verksamhet som kan bli aktuell samt tiden för in- och utryckning. Av
stor betydelse är även att den totalförsvarspliktige får besked om när
inskrivningsbeslutet kommer att fattas.
Fördelningen på befattningar eller verksamheter av de tjänstgöringsskyldiga
som bedöms lämpliga för grundutbildning som är längre än 60 dagar skall ske
vid några få tillfällen per år för hela landet. Regeringens uppfattning är
att beslut om inskrivning skall fattas vid minst tre tillfällen per år.
En inskrivning i utbildningsreserven upphör i dag vid utgången av det
kalenderår när den totalförsvarspliktige fyller 30 år. Regeringen delar
utredningens bedömning att det normalt saknas behov av att låta
inskrivningen kvarstå längre tid än fem år från inskrivningstillfället.
Först i ett osäkrare omvärldsläge finns skäl att låta inskrivningen i
utbildningsreserven vara längre. I övrigt anser regeringen inte att det
finns skäl för att ändra bestämmelserna rörande utbildningsreserven.
Krigsplacering
Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med
följande innebörd:
· En krigsplacering skall upphöra tio år efter det senaste
tjänstgöringstillfället, om det inte finns särskilda skäl för att den skall
kvarstå.
·
· En anmälan från bemanningsansvarig om behovet av totalförsvarspliktiga
skall anses som en framställning om krigsplacering. Krigsplacering skall då
beslutas i enlighet med anmälan om inte den bemanningsansvarige anmäler
annat.
·
· Ett beslut om krigsplacering får ändras av den som är bemanningsansvarig
inom ramen för dennes krigsorganisation. Beslut om ändrad krigsplacering
skall anmälas till Totalförsvarets pliktverk. Totalförsvarets pliktverk
fattar beslut om ändrad krigsplacering av den som är krigsplacerad i en för
flera bemanningsansvariga gemensam verksamhet. Beslutet fattas efter
framställan från den bemanningsansvarige i samråd med den myndighet som
regeringen bestämmer.
·
Som skäl för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.
Allmänt om krigsplacering
Krigsorganisationen är den organisation som Försvarsmakten skall kunna inta
och civila beredskapsmyndigheter kunna övergå till under höjd beredskap.
Kommuner och landsting skall övergå till krigsorganisation vid högsta
beredskap. Genom krigsplacering skall totalförsvarsverksamheten
tillförsäkras den bemanning som behövs vid höjd beredskap.
Beslut om krigsplacering av totalförsvarspliktiga som fullgjort
grundutbildning fattas av Totalförsvarets pliktverk. Ansvaret för att olika
totalförsvarsverksamheter bemannas ligger dock på det organ som svarar för
verksamheten. Totalförsvarets pliktverk kan därför bara fatta beslut om
krigsplacering efter en framställan från det organ som är
bemanningsansvarigt. Beslut av Totalförsvarets pliktverk om krigsplacering
kan inte överklagas men kan däremot ändras.
En totalförsvarspliktig som efter avslutad grundutbildning har förvärvat
tillräckliga kunskaper och färdigheter för en krigsuppgift skall
krigsplaceras i en befattning eller i en viss verksamhet som han eller hon
är lämplig för. Den som har genomgått en längre grundutbildning än 60 dagar
krigsplaceras som huvudregel i den befattning som han eller hon har
grundutbildats för. Om det från totalförsvarets synpunkt är väsentligt
bättre får han eller hon dock krigsplaceras i en annan befattning eller
verksamhet. Den som har fullgjort en grundutbildning i Försvarsmakten kan
alltså bli krigsplacerad i en personalreserv eller i en viss funktion i det
civila försvaret. Den som efter grundutbildningen inte blir krigsplacerad i
en befattning i krigsorganisationen blir i stället krigsplacerad i en
verksamhet.
Behov av förändring
Regeringen anser att systemet för krigsplacering behöver bli betydligt mer
flexibelt. För förband som skall ha en hög beredskap bör bemanningen ske
med krigsplacering i en befattning så som i stor utsträckning också görs i
dag. För många förband bör det dock räcka med mer övergripande jämförelser
mellan tillgången på och behovet av grundutbildade totalförsvarspliktiga.
Krigsplaceringsbeslutet behöver av det skälet inte vara detaljerat utan kan
ange i vilket slag av verksamhet som den grundutbildade skall kunna
tjänstgöra.
Motsvarande resonemang gäller även för det civila försvaret. Det innebär
att totalförsvarspliktiga som före ett anpassningsskede grundutbildas för
uppgifter i krigsorganisationen hos kommunerna kan krigsplaceras som en
kollektiv resurs för förstärkning i ett anpassningsskede. Först i
anpassningsskedet fördelas den gemensamma resursen mellan kommuner genom
krigsplacering i befattningar.
Redan i dag krigsplaceras många totalförsvarspliktiga efter fullgjord
grundutbildning i en verksamhet. Regeringen ser inga hinder för att denna
utveckling ökar. Förfarandet ryms inom ramen för gällande lagstiftning.
Många som i dag utbildas för civilplikt krigsplaceras inte på grund av att
någon framställan om krigsplacering inte inkommer till Totalförsvarets
pliktverk. Krigsplaceringen är ett besked om att den utbildade behövs i en
krigssituation. Regeringen anser därför att bemanningsansvarigas begäran
till Totalförsvarets pliktverk om inskrivning för civil- eller värnplikt
även skall uppfattas som en begäran om krigsplacering om någon särskild
framställan inte inkommer. Överstiger antalet totalförsvarspliktiga som
fullgjort grundutbildningen det av kommunerna anmälda behovet eller om
kommunerna efter utbildningen har anmält att behovet har minskat,
krigsplaceras överskottet lämpligen i en verksamhet som kan fungera som en
personalreserv i ett anpassningsläge (kollektiv resurs).
I dag är det bara Totalförsvarets pliktverk som kan besluta om
krigsplacering. För att ytterligare underlätta förfarandet rörande
krigsplacering bör Försvarsmakten och andra bemanningsansvariga organ ha
rätt att själva inom ramen för den egna krigsorganisationen besluta om
ändrad krigsplacering. Alla sådana beslut skall givetvis anmälas till
rekryteringsmyndigheten, Totalförsvarets pliktverk, för registrering.
Huvudregeln är, som nyss påpekats, att ingen skall vara krigsplacerad utan
att vederbörande har förmåga att fullgöra de uppgifter som han eller hon är
krigsplacerad för. Har en längre tid förflutit från senaste
tjänstgöringstillfället minskar utbildningens värde och aktualitet. Den
krigsplacerades kompetens kan, vid utebliven repetitionsövning, förutsättas
ha avtagit i sådan grad att krigsplaceringen bör hävas. Regeringen ser
regleringen av tiden för krigsplacering som en garanti för att
totalförsvaret tillförsäkras den bemanning som behövs samtidigt som den
enskilde inte riskerar att utföra uppgifter som han eller hon inte har
förutsättningar för. Längre tid än tio år bör inte förflyta utan någon
tjänstgöring för att en krigsplacering skall stå kvar, om inte särskilda
skäl föreligger.
Motioner
I en motion om mönstring, motion 2000/01:Fö806 (m) av Björn Leivik och
Elizabeth Nyström, konstateras att det i dag endast är en tredjedel av alla
män som gör värnplikten. Detta innebär att cirka en sjättedel av Sveriges
befolkning genomgår värnplikten. Motionärerna konstaterar vidare att det i
dagens slimmade försvarsmakt kanske inte finns plats för fler än så. Men då
skall vi i alla fall ta in dem som vill och är lämpade. Enligt motionärerna
visar uppgifter från Överbefälhavaren att alltför många olämpliga individer
passerar igenom mönstringen och in i det militära. Flera sägs vara av
Säkerhetspolisen kända nazister som finns i polisen register.
I dag kontrolleras bara om de som mönstrar har gjort sig skyldiga till
något grövre brott, t.ex. brott mot vapenlagen eller hets mot folkgrupp. De
mönstrande måste prata med en psykolog, men här frågas aldrig om
demokratiska värderingar. Enligt motionärerna måste något göras för att få
en avsevärt bättre kontroll av ungdomar som mönstrar. Motionärerna föreslår
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bättre kontroll av dem som mönstrar till värnplikt.
I en motion om välfärdssjukdomar, motion 2001/02:So376 (kd) av Margareta
Viklund, pekar motionären på att Sverige är på god väg att komma i kapp USA
i "välfärdssjukdomsligan". Bland annat drabbas alltfler barn och ungdomar
av övervikt. Antalet förtidspensioneringar ökar dramatiskt.
Motionären anser att Pliktverket, som sköter mönstringen av
totalförsvarspliktiga, får en mycket god bild av hälsotillståndet bland den
manliga delen av våra tonåringar. Om Pliktverkets uppdrag utökades så att
alla 18-åringar fick genomgå mönstringsprocessen, skulle detta innebära att
samhället, förutom att få tillgång till ett bredare rekryteringsunderlag
för Försvars-maktens behov, tog ett första steg mot en närmast heltäckande
folkhälsoscanning. Riksdagen föreslås därför ge regeringen i uppgift att
utöka Pliktverkets uppdrag så att alla 18-åringar får genomgå mönstring i
syfte att få en i det närmaste heltäckande folkhälsoundersökning (yrkande 2
).
Om Pliktverkets uppdrag dessutom kombinerades med resurser för allmän och
individuell folkhälsorådgivning, till exempel när det gäller kost och
motion, skulle sannolikt markanta framsteg göras när det gäller att hejda
välfärdsrelaterade sjukdomar. Pliktverket föreslås ges sådana möjligheter
till folkhälsorådgivning (yrkande 3).
Enligt motionären bör försök genomföras med här angett syfte. Skåne län
sägs härvid lämpa sig väl som försökslän. Motionären föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att
genomföra ett pilotprojekt med folkhälsoscanning och friskvårdsrådgivning
för alla 18-åringar i Skåne län i regi av Pliktverkets regionkontor i
Kristianstad och Region Skåne (yrkande 4).
I Vänsterpartiets partimotion 2001/02:A317 (v) om orättvisor i samhället
betonas att mönstringen inte får utestänga någon på grund av etnisk
bakgrund, kön, klasstillhörighet eller sexuell läggning. Eftersom
Pliktverket inte efterfrågar uppgifter om utländsk bakgrund vet vi inte om
inskrivningsprovet har en utslagningseffekt. Riksdagen bör därför begära
att regeringen tillsätter en utredning som ser över huruvida
inskrivningsproven vid mönstringen missgynnar eller diskriminerar personer
med utländsk bakgrund (yrkande 24).
I samma motion noterar motionärerna att det inom Försvarsmakten pågår ett
projekt för åtgärder mot främlingsfientlighet, rasism och nazism. Genom
ökad information och utbildning skall personalen, såväl fast anställda som
värnpliktiga, bibringas kunskap om dessa frågor. Försvarsmakten skall också
förändras så att antalet befäl, civila och värnpliktiga med utländskt
ursprung ökar. För att detta skall vara möjligt krävs enligt motionärerna
en väl utarbetad strategi, med utgångspunkt i den faktiska situationen och
med konkreta målsättningar. Dessutom krävs att Försvarsmakten ser över
värnpliktsutbildningen i syfte att öka andelen personer med utländsk
bakgrund. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 25).

I motion 2001/02:Fö17 (m) av Roy Hansson konstateras att mönstringen för
närvarande sker i huvudsak det år som den mönstrande går i årskurs två på
gymnasiet. Med inryckning efter gymnasiet blir tiden lång mellan
mönstringstillfället och inryckningen. Är det sedan så att inryckningen av
något skäl försenas, beroende på försvarets möjlighet att bereda den
enskilde plats, eller om den enskilde av något skäl önskar senarelägga
inrycknings-tillfället, kan tiden bli extra lång mellan mönstring och
inryckning. Det vore därför en fördel om mönstringen kunde flyttas närmare
det planerade inryckningstillfället, vilket riksdagen för regeringen som
sin mening bör tillkännage (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Mönstring och inskrivning
Som framgått av det föregående delar utskottet regeringens uppfattning att
det även fortsättningsvis skall vara de bäst lämpade som efter mönstring
skall skrivas in för tjänstgöring. Vid bedömningen av vilka som är bäst
lämpade bör den enskildes motivation för att göra värnplikt eller
civilplikt ha stor betydelse.
Regeringen föreslår en ändring av lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
för att göra det lättare att ta ut de bäst lämpade. En jämnare och mer
rättvis fördelning av utbildningsplatserna skulle kunna uppnås genom några
fler inskrivningstillfällen per år. Utskottet har ingen annan mening härom
och anser, liksom regeringen, att den totalförsvarspliktige bör få vänta
högst fyra månader efter mönstringen på sitt uttagningsbeslut.
Utskottet ansluter sig vidare till regeringens överväganden beträffande
inskrivning i utbildningsreserven.
Vänsterpartiet förordar att regeringen undersöker om inskrivningsproven vid
mönstringen missgynnar eller diskriminerar personer med utländsk bakgrund
och att Försvarsmakten ser över värnpliktsutbildningen för att öka andelen
personer med utländsk bakgrund.
Utskottet har noterat att regeringen såväl i propositionen om fortsatt
förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) som i regleringsbrevet för
år 2002 gör tydliga markeringar som tyder på en ambition att öka mångfalden
i Försvarsmakten. I regleringsbrevet uppdras exempelvis åt Pliktverket att
i samverkan med Försvarsmakten och andra utbildningsanordnare att vidta
åtgärder så att totalförsvaret speglar samhällets mångfald, bl.a. vad avser
etnisk bakgrund.
Utskottet har erfarit att Pliktverket i samband med mönstringen behandlar
alla mönstrande lika. Alla genomgår likadana skriftliga prov. Proven och
samtalen med psykolog och inskrivningsförrättare utgör underlag för att
välja de bäst lämpade för skilda befattningar. Utskottet har vidare erfarit
att Pliktverket har uppdragit åt Försvarshögskolan att kartlägga hur
mönstrande med olika bakgrund presterar på inskrivningsprovet.
Med hänsyn till det anförda ser utskottet för sin del inte något behov av
att riksdagen beslutar åtgärder i enlighet med vad som föreslås i
partimotion 2001/02:A317 (v) yrkandena 24 och 25. Motionsyrkandena bör
därför avslås.
I motion 2000/01:Fö806 (m) förordas en bättre kontroll av dem som mönstrar
till värnplikt för att undvika att olämpliga individer skrivs in. Utskottet
vill för sin del anföra följande. Samtliga totalförsvarspliktiga som skrivs
in för värnplikt kontrolleras genom att Pliktverket begär in uppgifter från
Rikspolisstyrelsen enligt förordningen (1999:1134) om belastningsregister
och förordningen (1999:1134) om misstankeregister. Ur belastningsregistret
lämnas enbart uppgifter om vissa brott, t.ex. vapenbrott och hets mot
folkgrupp. Ur misstankeregistret lämnas endast uppgifter om brott för vilka
åtal väckts. De totalförsvarspliktiga som avses placeras i säkerhetsklassad
befattning kontrolleras mot samtliga register som finns hos
Rikspolisstyrelsen, även Säkerhetspolisens spaningsregister.
Vid mönstringen efterfrågar Pliktverket inte den mönstrandes politiska
åsikter. Enligt lagen om totalförsvarsplikt (1999:1809) skall Pliktverket
skriva in den som är bäst lämpad för en viss befattning. Vid mönstringen
genomgår den mönstrande flera olika prov och även samtal med psykolog och
inskrivningsförrättare. Deras respektive bedömningar ligger till grund för
om den mönstrande skall anses bäst lämpad att skrivas in för tjänstgöring.
En person för vilken det uppenbart framgår att denne inte delar
fundamentala samhälleliga värderingar kommer inte att bedömas som bäst
lämpad. Utskottet anser därför att motionen inte bör föranleda någon åtgärd
från riksdagen. Motionen avstyrks sålunda.
I motion 2001/02:Fö17 (m) yrkande 1 uttalas fördelar med att flytta
mönstringen närmare inryckningen. Utskottet håller med om detta och kan
samtidigt konstatera att regeringen i regleringsbrevet för Totalförsvarets
pliktverk anger att målet skall vara att inryckningen skall ske senast tolv
månader efter gymnasieutbildningen för minst 70 % av de inskrivna
totalförsvarspliktiga. Motionsyrkandet får därmed anses vara tillgodosett
varför motionen avstyrks i denna del.
I motion 2001/02:So376 (kd) förordas att Totalförsvarets pliktverk ges
möjlighet till allmän folkhälsorådgivning (yrkande 3), dels åläggs att göra
en folkhälsoundersökning på alla som mönstrar (yrkande 2), dels att
genomföra ett pilotprojekt med hälsoskanning och hälsorådgivning i Skåne (
yrkande 4). Utskottet anser för sin del att mönstringen syftar till att ta
ut plikttjänstgörande, inte till folkhälsoskanning eller
folkhälsorådgivning. Om en sådan undersökning skall genomföras av unga
människor i kombination med rådgivning synes det vara rimligare att göra
den i tredje året i gymnasieskolan. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
Utskottet föreslår sammanfattningsvis därför bifall till regeringens
förslag till ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i den del
som rör mönstring och inskrivning.
Krigsplacering
Utskottet delar regeringens bedömning att systemet för krigsplacering
behöver bli mer flexibelt. Krigsplaceringsbesluten i Försvarsmaktens
krigsförband behöver inte vara så detaljerade som hittills. Det kan i många
fall räcka med att ange i vilket slags verksamhet som den grundutbildade
skall kunna tjänstgöra. Motsvarande bör också gälla för det civila
försvaret.
När det gäller den av regeringen förslagna ändringen i 3 kap. 12 § lagen (
1994:1809) om totalförsvarsplikt med innebörd att en krigsplacering skall
upphöra tio år efter det senaste tjänstgöringstillfället, om det inte finns
särskilda skäl för en förlängning, vill utskottet anföra följande. Det är
en fördel med en tidsgräns eftersom en sådan sätter press på att hålla
registret med krigsplaceringar aktuellt. Ingen skall behöva vara
krigsplacerad längre än vad behoven i krigsorganisationen föranleder. Ingen
skall heller behöva riskera att bli uttagen till tjänstgöring som
vederbörande inte har kompetens för att utföra.
Lagändringen avses träda i kraft den 1 juli 2002. Utskottet har erfarit att
det tills dess inte är möjligt att på individnivå hinna klarlägga vilka av
alla de nu krigsplacerade inom Försvarsmakten, inledningsvis ca 55 000
personer, som inte har tjänstgjort under en tioårsperiod men där det kan
finnas skäl för fortsatt krigsplacering. Det finns därmed i övergången en
uppenbar risk för att Försvarsmakten och Totalförsvarets pliktverk tappar
bort ett stort antal individer som behövs för att bemanna de s.k.
nationella skyddsstyrkorna, inklusive hemvärnet eller eljest
fortsättningsvis skulle kunna och också skulle vilja göra insatser i
försvaret, t.ex. i olika former av frivillig tjänstgöring. Försvars-makten
och andra bemanningsansvariga inom totalförsvaret bör därför under en
tillräckligt lång övergångsperiod ges möjlighet att för berörda individer
pröva om det finns särskilda skäl för att behålla krigsplaceringen trots
att de inte tjänstgjort under en tioårsperiod. Utskottet har erfarit att
Försvarsmakten och Totalförsvarets pliktverk är överens om att två år
skulle vara en lämplig övergångsperiod.
Utskottet vill vidare erinra om den beredskap som måste finnas för att
kunna organisera tillväxtförband. Regeringen har i propositionen Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) redovisat vilka förband i
Försvarsmakten som skall kunna organiseras och inom vilka tidsramar.
Personalregistreringssystemet måste sålunda vara utformat så att de av
riksdagen beslutade insatsförbanden, de nationella skyddsstyrkorna samt de
angivna tillväxtförbanden kan organiseras även om personalen normalt inte
är krigsplacerad i ett visst förband eller på en viss utpekad uppgift.
Personalredovisningssystemet måste vidare göra det möjligt att kalla in
totalförsvarspliktig personal till repetitionsutbildning eller annan
tjänstgöring. Motsvarande bör gälla för andra bemanningsansvariga
myndigheter.
Utbildning och tjänstgöring inom de frivilliga försvarsorganisationerna
finansieras i allt väsentligt med statsbidrag. Denna verksamhet skall
enligt regeringens föreskrifter främja totalförsvaret. Försvarsmakten och
Överstyrelsen för civil beredskap inriktar verksamheten. Utskottet anser
därför att även en relevant utbildning i en frivillig försvarsorganisation
utgör särskilda skäl som kan förlänga krigsplaceringstiden. Därigenom kan
de resurser som ställs till förfogande av bl.a. Försvarsmakten, och som
finansierats med statliga medel, tillgodogöras totalförsvaret.
Styrande för krigsplacering är den enskildes förmåga att kunna lösa sina
uppgifter. Enligt utskottets mening är det inte avgörande om en
kompletterande utbildning har skett på frivillig väg, t.ex. i
utlandsstyrkan eller i en frivillig försvarsorganisation, eller om
utbildningen genomförts som repetitionsutbildning med stöd av plikt.
Således måste personalregistreringssystemet också kunna hantera den
personal som utbildats på frivillig väg så att den kan tillgodogöras
totalförsvaret och vid behov krigsplaceras. Utskottet anser därför att
tjänstgöring i utlandsstyrkan och annan relevant frivillig tjänstgöring är
sådan för krigsuppgiften kompetensupprätthållande utbildning eller
tjänstgöring som normalt sett är särskilda skäl för att krigsplaceringen
inte skall hävas.
Mot bakgrund av vad utskottet här har anfört föreslår utskottet att
riksdagen bifaller regeringens förslag till ändring i lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt i den del som rör krigsplacering, med den ändringen att
3 kap. 12 § i nämnda lag skall träda i kraft den 1 juli 2004.
Utbildningens innehåll
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag dels till lag om
ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, dels till lag om ändring
i lagen (1994:588) om fredsfrämjande verksamhet, med innebörd att
utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall kunna ingå i grund- och
repetitionsutbildning om den ger kunskaper och färdigheter som
krigsuppgiften kräver.
Utskottet föresår att riksdagen avslår motion 2000/01:Fö401 (kd) om
civilpliktiga brandmäns utbildningssituation.
Propositionen
Regeringens förslag
Regeringen föreslår ändringar dels i lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt, dels i lagen (1994:588) om utbildning för
fredsfrämjande verksamhet med följande innebörd:
· Utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall kunna ingå i
grundutbildning och repetitionsutbildning under förutsättning att den ger
eller vidmakthåller och utvecklar sådana kunskaper och färdigheter som
krigsuppgiften kräver.
·
Utredningens förslag och remissopinionen
Regeringen anger att utredningens förslag i denna del i huvudsak stämmer
överens med regeringens. Utredningen har dock föreslagit att allt
deltagande i utbildning inom ramen för internationellt samarbete som avses
i lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall
omfattas av totalförsvarsplikten. Utredningen har också föreslagit att det
i utbildningen skall kunna ingå att med plikt delta i internationella
operativa insatser, t.ex. på grund av bilaterala avtal om minröjning, om
deltagandet kan inordnas i utbildningsplanen för utbildningen och
regeringen har medgivit det.
Flera remissmyndigheter har haft synpunkter på utredningens förslag i denna
del. Sålunda föreslår Försvarsmakten att det skall kunna ske
direktinskrivning till förband avsedda för internationella insatser.
Officersförbundet anser att utbildningsmoment som avses specifikt för den
internationella fredsfrämjande eller fredsbevarande tjänsten skall kunna
ingå i grundutbildningen medan Nämnden för personalvård för
totalförsvarspliktiga föreslår att endast övningsmoment som har relevans
för fredsfrämjande insatser skall kunna ingå.
Flera remissorgan, bl.a. Statens räddningsverk, Överstyrelsen för civil
beredskap, Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga,
Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet, motsätter sig eller är tveksamma till
att totalförsvarspliktiga med plikt skall delta i internationella operativa
insatser.
Regeringens motiv för sina förslag
I skälen för sina förslag anför regeringen bl.a. följande.
Grundläggande förutsättningar för utbildningsplikten
Regeringsformen garanterar varje medborgare ett skydd gentemot det allmänna
mot frihetsberövanden och vissa andra begränsningar i rörelsefriheten.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till
det ändamål som har föranlett den. Reglerna om totalförsvarsplikt är att
betrakta som begränsningar av rörelsefriheten.
Bestämmelserna om utbildningsplikt motiveras, anför regeringen, av att den
som är totalförsvarspliktig är skyldig att fullgöra beredskaps- och
krigstjänst. Utbildningens praktiska och teoretiska innehåll styrs av detta
mål. För att inte komma i konflikt med den grundlagsskyddade
rörelsefriheten finns i dag särskilt angivet i 5 kap. 3 § lagen om
totalförsvarsplikt att grundutbildningen skall ge de kunskaper och
färdigheter som krigsuppgiften kräver.
Försvarsmaktens utökade internationella engagemang medför ökade behov för
myndigheten att även i detta arbete använda den resurs som de
totalförsvarspliktiga utgör samt att utbilda dem för att klara dessa
uppgifter. Regeringens uppfattning är, i likhet med utredningens och flera
remissinstansers uppfattning, att utbildning som inte korresponderar med en
skyldighet att tjänstgöra går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med utbildningen. Totalförsvarsplikten innebär inte någon
skyldighet att tjänstgöra i internationell fredsfrämjande verksamhet.
Uppgiften att tjänstgöra internationellt bygger på ett frivilligt åtagande
från den enskilde genom ingående av ett anställningsavtal. Utgångspunkten
bör därför alltjämt vara att det skall finnas en koppling mellan
utbildningen och en tjänstgöringsplikt. Utbildning som endast har betydelse
för anställning i utlandsstyrkan kan därför inte ske med stöd av
utbildningsplikten inom ramen för totalförsvarsplikten.
I detta sammanhang understryker regeringen att totalförsvarspliktiga inte
med stöd av totalförsvarsplikten är skyldiga att delta i all verksamhet som
Försvarsmakten har att utföra. Deltagande i olika uppdrag som
Försvarsmakten har kan ibland framstå som bra övningstillfällen. Men är
verksamheten inte planerad som en övning utan i första hand för att utföra
ett arbete saknas många gånger de moment som just karakteriserar en övning
inbegripet frågor om säkerhet och kontroll. I sådan verksamhet, såsom till
exempel minröjningsoperationer utomlands, skall de totalförsvarspliktigas
deltagande grundas på frivillighet, vilket också är fallet i dag.
Betydelsen av en förändrad krigsuppgift
Enligt regeringens mening skall utgångspunkten således alltjämt vara att
endast utbildning som är av betydelse för den totalförsvarspliktiges
beredskaps- eller krigstjänstgöring får ingå i grund- och
repetitionsutbildningen. Den omdaning som nu sker inom det svenska
försvaret från ett traditionellt invasionsförsvar till ett modernt
insatsförsvar innebär att den tänkta krigsuppgiften inte längre har samma
innehåll. Den ändrade inriktningen av Försvars-makten som pågår kommer
därför att kunna medföra mycket långtgående förändringar av utbildningens
innehåll i förhållande till i dag. Tidigare har man ansett att
totalförsvarspliktiga inte kan anses skyldiga att delta i utbildning för
fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete.
Regeringen menar att förändringen av Försvarsmakten gör att man numera kan
se annorlunda på den saken.
Utbildningsmoment som primärt ingår i förberedelserna för en eventuell
internationell tjänstgöring får ges under grund- och
repetitionsutbildningen om de också stärker den totalförsvarspliktiges
förmåga att fullgöra de uppgifter som kommer att krävas av honom eller
henne under tjänstgöring i krig.
Ytterligare en faktor att ta hänsyn till vid bedömningen av vad som skall
ingå i utbildningen är en sådan självklarhet som att de
totalförsvarspliktiga inte får utsättas för obefogade risker.
Det är också enligt regeringens mening helt klart att utbildningsmoment som
utgör förberedelse för ett bestämt utlandsuppdrag, så kallad
missionsinriktad utbildning, inte kan ges inom ramen för grund- eller
repetitionsutbildning. Mot bakgrund av det som nu har sagts anser
regeringen att det i 5 kap. 3 § lagen om totalförsvarsplikt bör föras in en
föreskrift som klarlägger att det i grundutbildningen och
repetitionsutbildningen kan ingå utbildning för fredsfrämjande verksamhet,
om den ger eller vidmakthåller och utvecklar sådana kunskaper och
färdigheter som krigsuppgiften kräver.
Utbildning enligt lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande
verksamhet
I lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet har
regeringen bemyndigats att sända en väpnad styrka utomlands för att delta i
utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt
samarbete. Med utbildning avses i lagen även övning. Lagen möjliggör att
låta en svensk väpnad styrka delta i övningar som genomförs inom ramen för
samarbetet Partnerskap för fred (PFF) utan riksdagens samtycke. I samband
med lagens tillkomst konstaterades att deltagande i utbildning för
fredsbevarande verksamhet som äger rum inom ramen för internationellt
samarbete inte primärt är att betrakta som ett led i utbildningen av
värnpliktiga för krigsbefattningar i det svenska försvaret, prop. 1993/94:
244 s. 8. En värnpliktig ansågs därför, som framgår av det föregående, inte
med stöd av den då gällande värnpliktslagen skyldig att delta i sådan
utbildning. Det fordras därför i dag att den totalförsvarspliktige lämnar
sitt samtycke om han skall delta i sådan utbildning.
Det svenska försvaret har sedan tillkomsten av lagen om utbildning för
fredsfrämjande verksamhet förändrats avsevärt. Sverige deltar i
fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete inte
enbart för att bidra till fred och säkerhet i omvärlden utan också för att
verksamheten är av betydelse för vår nationella försvarsförmåga. Den tänkta
krigsuppgiften är till stora delar förändrad. Regeringen anser att
deltagande i internationella övningar är av stort värde för det nya svenska
insatsförsvaret. Verksamheten som bedrivs inom ramen för detta
internationella samarbete ger nämligen utbildning och erfarenheter som
utvecklar den nationella försvarsförmågan. Det är alltså regeringens
uppfattning att den här typen av utbildnings- och övningsmoment normalt
sett stärker den enskildes förmåga att klara de beredskaps- och
krigsuppgifter som han eller hon kan komma att ställas inför i krig.
Utbildning och övning för fredsfrämjande verksamhet äger rum såväl i
Sverige som utomlands. Regeringen ser inte något skäl för att begränsa
utbildningsplikten bara till utbildning och övning i Sverige.
Mot bakgrund av vad som här sagts anser regeringen att bestämmelsen om att
särskilt samtycke krävs av den totalförsvarspliktige vid deltagande i
utbildning enligt lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet skall
ändras. När ett deltagande är av betydelse för en totalförsvarspliktigs
förmåga att fullgöra krigsuppgiften skall det inte längre krävas samtycke
från den totalförsvarspliktige. Varje sådant deltagande måste ställas mot
utbildningsplanen och utbildningsmålen.
Motion
I motion 2000/01:Fö401 (kd) av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson anförs
att Luftfartsverkets utbildning av flygplatsbrandmän är attraktiv. Många
totalförsvarspliktiga söker sig till denna utbildning. Det innebär inte
några större svårigheter för Luftfartsverket att rekrytera tillräckligt med
personal för att klara säkerhetskraven på flygplatserna. Motionärerna säger
sig dessvärre ha erfarit att civilpliktiga flygplatsbrandmän används för
andra uppgifter än den utbildningen syftar till, bl.a. till bagagehantering
. Det behövs därför en översyn av civilpliktiga brandmäns
utbildningssituation, vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen
till känna.
Utskottets ställningstagande
Att tjänstgöra i fredsfrämjande verksamhet bygger på frivillighet där den
enskilde ingår ett anställningsavtal. Totalförsvarsplikten innebär således
inte någon skyldighet att tjänstgöra i internationell fredsfrämjande
verksamhet. Utskottet delar därför regeringens uppfattning att utbildning
som endast har betydelse för anställning i utlandsstyrkan inte bör få ske
med stöd av totalförsvarsplikten. Utgångspunkten bör sålunda även i
fortsättningen vara att endast utbildning som har betydelse för den
totalförsvarspliktiges beredskaps- och eller krigstjänstgöring skall få
ingå i grund- och fortsättningsutbildningen.
Utbildningsmoment, vilka primärt ingår i förberedelserna för en eventuell
internationell tjänstgöring skulle stärka den totalförsvarspliktiges
förmåga att fullgöra sina uppgifter under tjänstgöring vid beredskap och i
krig, bör dock få ingå i grund- och fortsättningsutbildningen. Utskottet
gör i detta fall samma bedömning som regeringen. En förutsättning är
självfallet att de totalförsvarspliktiga inte får utsättas för obefogade
risker.
Utskottet föreslår därför bifall till regeringens förslag till ändringar
dels i lagen (1999:1809) om totalförsvarsplikt, dels i lagen (1994:588) om
utbildning för fredsfrämjande verksamhet i de delar som rör utbildningens
innehåll.
I motion 2000/01:Fö401 (kd) förordas en översyn av civilpliktiga brandmäns
utbildningssituation. I maj 2001 uppdrog regeringen åt Luftfartsverket att
i samråd med Överstyrelsen för civil beredskap och Pliktverket att dels
redovisa förutsättningarna för dimensionering av totalförsvarspliktiga
flygplatsbrandmän, dels lämna förslag till den grundutbildning av sådana
brandmän som skall genomföras för att tillgodose totalförsvarets behov.
Luftfartsverket rapporterade till regeringen i juni 2001. Regeringen har
nyligen till riksdagen (prop. 2001/2002:10 s. 211) redovisat sin bedömning
att utbildningen av civilpliktiga flygplatsbrandmän bör upphöra från och
med 2004. Motionens syfte bör därmed bli tillgodosett. Utskottet avstyrker
därför motionen.
Avgångar, arbetsmiljö och utrustning
Utskottets bedömning och förslag i korthet
Utskottet anser att syftet med de motionsförslag som rör förbättringar i
arbetsmiljön för att minska avgångarna under grundutbildningen i huvudsak
kommer att bli tillgodosett till följd av åtgärder som genomförts eller som
avses vidtas. Utskottet gör samma bedömning när det gäller motionsvis
föreslagna åtgärder som rör arbetsmiljön ur ett kvinnoperspektiv.
Riksdagen bör därför avslå motionerna 2000/01:Fö803 (v) yrkandena 2, 3 och
6, 2001/02:Fö14 (v) yrkande 2, 2001/02:Fö237 (v) yrkandena 1-4 samt 2001/02
:Fö269 (c) yrkande 3.
Regeringen lämnar i propositionen inga förslag som rör avgångar under
utbildningen, arbetsmiljön för totalförsvarspliktiga eller de
totalförsvarspliktigas utrustning. Däremot finns förslag i motioner på
dessa teman.
Motioner
I kommittémotion 2001/02:Fö237 (v) av Berit Jóhannesson och Stig Sandström
poängteras det stora problemet inom Försvarsmakten med de höga avgångarna
bland de värnpliktiga under grundutbildningen. Ett av de vanligaste skälen
till avhopp sägs vara hälsoskäl, både kroppsliga och psykosociala, där det
sistnämnda dominerar. Att ungdomars psykiska hälsa är så pass dålig att de
väljer att avbryta sin värnplikt anser motionärerna vara illavarslande på
många sätt.
Pliktverket har till uppgift att genom mönstringen ta ut ungdomar till
plikt-utbildning inom totalförsvaret. Genom olika tester skall de som är
bäst lämpade tas ut till de olika utbildningsplatserna. Försvarsmakten har
ett stort och viktigt arbete i att minska avgångarna. Att fler ungdomar
avbryter sin militärtjänstgöring på grund av psykosociala skäl får enligt
motionärerna ses som ett observandum vad gäller arbetsmiljön inom
Försvarsmakten. Eftersom avgångarna varierar är det viktigt att
Försvarsmakten ser över arbetsmiljön, som på många håll är bristfällig.
Riksdagen bör därför begära att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att
se över sina nuvarande rutiner gällande uppföljning av avgångar bland
värnpliktiga i syfte att minska antalet avhopp från
värnpliktstjänstgöringen (yrkande 1).
Riksdagen bör även begära att regeringen ger Försvarsmakten ett uppdrag att
se över arbetsmiljön för värnpliktiga i syfte att förbättra denna (yrkande
2).
Det är vidare viktigt att Försvarsmakten gör allt som är möjligt för att
minska avgångarna, speciellt om dessa orsakas av psykosociala skäl. Det
borde därför, menar motionärerna, finnas incitament för att satsa på bra
arbetsmiljö och stöd i syfte att minska avgångar. Riksdagen bör därför ge
regeringen i uppdrag att låta Försvarsmakten genomföra åtgärder för att
minska avgångarna (yrkande 3).
Problemet med stora avgångar finns inom civilpliktsområdet, men av delvis
andra orsaker. De myndigheter som har ansvar för utbildningen av civil-
pliktiga har likaledes ett stort ansvar för att minska avgångarna.
Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att låta de myndigheter som
utbildar ungdomar med stöd av civilplikt genomföra åtgärder i syfte att
minska avgångarna (yrkande 4).
I kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. uppmärksammas
ett antal arbetsmiljöfrågor ur ett kvinnoperspektiv. Motionärerna anser att
med fler kvinnor i försvaret så krävs det allmänna lösningar och inte
särlösningar för kvinnorna. Den utrustning som finns att tillgå för
Sveriges värnpliktiga är enhetlig. All materiel som t.ex. kalsonger,
stridsbälten, kängor och hjälmar är framtagen, utprovad och anpassad för
män. En konsekvens av detta är att kvinnor inom Försvarsmakten inte kan få
sina underkläder utdelade på samma villkor som för männen. Motionärerna
anser att det i ett jämställt försvar skall vara en självklarhet att den
utrustning som finns att tillgå i förråd och liknande skall kunna passa all
personal. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen att den skall
avskaffa det särskilda bidraget för underkläder för kvinnor och ge
Försvarsmakten i uppdrag att anskaffa trosor och behå (yrkande 2).
Motionärerna anser vidare att en förutsättning för att kvinnor och män
skall kunna göra värnplikt och arbeta inom Försvarsmakten på lika villkor
är att utrustning och materiel framtas, utprovas och anpassas till både
kvinnor och män. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att ge
Försvarsmakten i uppdrag att anskaffa utrustning och materiel som är
framtagen, utprovad och anpassad till både kvinnor och män (yrkande 3).
I nämnda motion uppmärksammas också en undersökning av Försvars-makten
vilken visar att 80 % av homosexuella försvarsanställda upplever en negativ
behandling på jobbet, trots att attityderna i samhället har förändrats på
ett positivt sätt. År 1999 beslöt riksdagen i lag (1999:133) att förbjuda
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (HomOL). De som
är anställda inom Försvarsmakten omfattas naturligtvis av denna
lagstiftning. Det gör dock inte de värnpliktiga på samma sätt. Motionärerna
föreslår därför att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till
ändring av nämnda lag (1999:133) så att även de värnpliktiga omfattas av
lagen om diskriminering på grund av sexuell läggning (yrkande 6).
I kommittémotion 2001/02:Fö14 (v) av Stig Sandström m.fl. kritiseras
proposition 2001/02:11 för sin brist på kvinnoperspektiv i de åtgärder som
föreslås. En hänvisning görs till kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) och de
konkreta förslag som där ges om hur utrustning och materiel kan anpassas
till ett jämställt försvar. Motionärerna föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening att denna bör ge Försvarsmakten
i uppdrag att anpassa arbetsmiljön och utbildningsförhållandena till de
krav som kan ställas på ett modernt och jämställt försvar (yrkande 2).
Även motion 2001/02:Fö269 (c) av Rigmor Stenmark har synpunkter på militär
utrustning ur ett jämställdhetsperspektiv. Motionären menar att
värnpliktsutbildningen fortfarande inte har anpassats efter de kvinnliga
deltagarna. Kläder och övriga persedlar är utformade till större delen
efter männen. Försvaret måste därför arbeta än intensivare med
jämställdhetsfrågan, vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till
känna (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Flera motionsyrkanden har, från delvis skilda perspektiv, anknytning till
totalförsvarspliktigas arbetsmiljö. Regeringen avger inga förslag i denna
del.
Avgångar under totalförsvarspliktigas grundutbildning är ett betydande
problem. Under flera år har dessa avgångar ökat och uppgick år 2000 till i
genomsnitt 16 %. Utskottet har vid flera tillfällen i samband med
beredningen av regeringens budgetförslag tagit upp denna fråga. Exempelvis
anförde utskottet hösten 2000 (bet. 2000/01:FöU1) att de avgångar som
redovisades för verksamhetsåret 1999 - i genomsnitt 13 % - var oacceptabelt
höga.
I kommittémotion 2001/02:Fö237 (v) ses avgångarna som en arbetsmiljöfråga
och förordas förändrade rutiner för uppföljning av avgångarna (yrkande 1),
ett uppdrag att se över arbetsmiljön för de värnpliktiga (yrkande 2) samt
uppdrag att låta utbildningsansvariga myndigheter genomföra åtgärder för
att minska avgångarna (yrkandena 3 och 4).
Utskottet anser för sin del att problemet med avgångar är betydligt vidare
än att vara en arbetsmiljöfråga. Avgångsfrekvensen påverkas t.ex. också av
vilka attityder de totalförsvarspliktiga har till tjänstgöringen som sådan,
hur pass rättvist de uppfattar pliktsystemet och av hur de ser på
ekonomiska och andra förmåner knutna till plikttjänstgöringen. Utskottet
vill här erinra om att de av regeringen nu föreslagna förbättringarna i
pliktsystemet har som främsta syften att öka de totalförsvarspliktigas
motivation att mönstra och tjänstgöra och att öka rättvisan i systemet.
Utskottet har erfarit att det i Regeringskansliet och vid de
utbildningsansvariga myndigheterna pågår arbete med att klarlägga
avgångarnas faktiska orsaker. Detta är enligt utskottet mycket angeläget.
Det behövs bättre kunskaper om avgångarnas orsaker för att kunna besluta
och genomföra väl avvägda åtgärder för att minska dem. Det behövs i
sammanhanget också en uppföljning av hur de nu aktuella reformerna av
pliktsystemet påverkar avgångsstatistiken.
Utskottet har vidare erfarit att de utbildningsansvariga myndigheterna
arbetar med att förbättra arbetsmiljön, inte minst för att nedbringa
antalet olyckor och olyckstillbud.
Mot bakgrund av vad utskottet här har anfört avstyrks motion 2001/02:Fö237
(v) yrkandena 1-4. Utskottet anser således att det inte nu finns skäl för
att föreslå riksdagen att besluta om de uppdrag som förordas i motionen.
Arbetsmiljön ur ett kvinnoperspektiv är utgångspunkten för förslag i såväl
kommittémotionerna 2000/01:Fö803 (v) och 2001/02:Fö14 (v) som i motion 2001
/02:Fö269 (c). Motionärerna föreslår åtgärder för att anpassa militär
utrustning till kvinnor. Utskottet har erfarit att det inom Försvarsmakten
pågår ett arbete med det syfte som motionärerna förordar. Bland annat har
till förbanden nyligen levererats kängor, hjälmar och kalsonger i mindre
storlekar. Reaktionerna uppges ha varit positiva. Försvarsmakten anser
emellertid att det för närvarande inte är lämpligt att avskaffa det
särskilda beklädnadsbidraget för kvinnor, vilket förordas i motion 2000/01:
Fö803 (v). Skälet är att det ännu inte finns framtagen någon utprovad
modell av behå och trosor.
Utskottet utgår från att motionernas syfte i huvudsak kommer att bli
tillgodosett genom de åtgärder som genomförts eller som avses vidtas.
Utskottet avstyrker därför motionerna 2000/01:Fö803 (v) yrkandena 2 och 3,
2001/02: Fö14 (v) yrkande 2 och 2001/02:Fö269 (c) yrkande 3.
I kommittémotion 2000/01:Fö803 (v) avges två yrkanden - yrkandena 4 och 5 -
som rör åtgärder mot sexuella trakasserier mot kvinnor. Utskottet har valt
att behandla dessa yrkanden i det föregående i samband med övervägandena
med anledning av motionsförslagen om en könsneutral totalförsvarsplikt.
I samma motion förordas att även värnpliktiga bör omfattas av lagen (1999:
133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning (yrkande 6). Utskottet vill inledningsvis konstatera att
jämställdhetslagen (1991:433) skall förebygga uppkomsten av sexuella
trakasserier. Utskottet har erfarit att den s.k. Diskrimineringsutredningen
(dir. 2001:106) nyligen ersatts av en parlamentarisk kommitté. Denna
kommitté skall se över hela diskrimineringslagstiftningen. I direktiven
ingår att de totalförsvarspliktiga bör ges samma skydd mot diskriminering
som getts studenter vid universitet och högskolor. Utskottet har vidare
erfarit att Försvarsmaktens policy mot sexuella trakasserier, bl.a.
inskriven i Försvarsmaktens handbok för personaltjänst, påpekar att
värnpliktiga omfattas av samma bestämmelser som gäller för fast anställd
personal. Varje förband och skola vid Försvars-makten skall ha en lokal
handlingsplan mot sexuella trakasserier.
Enligt utskottets mening kommer motionens syfte i denna del att bli
tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motion 2000/01:Fö803 (v) yrkande 6
.
Säkerhet och personskadeskydd
Utskottets bedömning och förslag i korthet
Förebyggande åtgärder
Utskottet konstaterar att utvecklingen sedan hösten 2000 i flera viktiga
avseenden varit positiv när det gäller det skadeförebyggande arbetet i
försvaret.
Utskottet föreslår därför att motionerna 2000/01:Fö802 (v) yrkandena 1-4
och 2001/02:Fö14 (v) yrkande 4 avslås.
Ersättning vid personskada
När det gäller de grundläggande bestämmelserna om ersättning vid skada
delar utskottet regeringens uppfattning att det inte bör vara någon
skillnad om den totalförsvarspliktige fullgör lång eller kort
grundutbildning eller repetitionsutbildning. Utskottet föreslår att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:265)
om statligt personskadeskydd i berörd del. Utskottet föreslår vidare att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:266)
om statlig ersättning vid ideell skada m.m., i den del förslagen rör
ersättning vid sjukdom och personskada, med den förändringen att ordet
"endast" i 1 § andra stycket inte bör strykas utan finnas kvar i den nya
lydelsen.
När det gäller livränteunderlagets storlek m.m. anser utskottet att den s.k
. ålderstrappan vid beräkning av livränteunderlaget bör avskaffas samt att
garantinivån för livränta för totalförsvarspliktiga bör fastställas till
minst sju prisbasbelopp vid tillämpning av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring. Utskottet föreslår att riksdagen med avslag på
motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkande 3 och 2001/02:Fö17 (m) yrkande 2 antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd i här berörd del med den ändringen i 12 § andra stycket
att livränteunderlaget skall utgöra minst sju prisbasbelopp.
Utskottet anser att en statliga riskgaranti skall kompensera för de inslag
av tvång och merrisk som finns i totalförsvarsverksamheten. Denna
riskgaranti bör av regeringen i förordning fastställas till 22
prisbasbelopp.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkande
2 och 2001/02:Fö235 (m).
Rehabiliteringsansvar
Utskottet biträder regeringens förslag om ett utökat rehabiliteringsansvar
för de utbildningsansvariga totalförsvarsmyndigheterna. Utskottet föreslår
därför att riksdagen antar regeringens förslag till lag om förändring i
lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i berörd del. Riksdagen bör
samtidigt avslå motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkandena 4 och 5, 2001/02:Fö9 (
m) yrkande 11 i denna del och 2001/02:Fö17 (m) yrkande 3.
Ersättning till anhöriga
Utskottet biträder regeringens förslag att anhöriga till
totalförsvarspliktiga skall kunna få ersättning om de engagerar sig i
rehabiliteringsarbetet för någon som skadas. Utskottet föreslår därför att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om förändring i lagen (1994:
1809) om totalförsvarsplikt i berörd del.
Propositionen
Ersättning vid personskada
Regeringen föreslår ändringar dels i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd, dels i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell
skada m.m. med följande innebörd:
· Bestämmelserna om ersättning vid skada skall vara desamma oavsett om den
totalförsvarspliktige fullgör lång eller kort grundutbildning eller
repetitionsutbildning.
·
· Livränteunderlaget skall bestämmas till minst fem prisbasbelopp vid
tillämpning av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
·
· Alla som fullgör grund- eller repetitionsutbildning skall ha samma rätt
till ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt
allmänna olägenheter till följd av skadan som följer av lagen (1977:266) om
statlig ersättning vid ideell skada m.m.
·
Regeringen anför att utredningens förslag i princip stämmer överens med
regeringens. Utredningen har dock föreslagit att livränteunderlaget skall
vara sju och ett halvt prisbasbelopp. Flera remissinstanser avstyrker
utredningens förslag i denna del och påpekar att sju och ett halvt
prisbasbelopp motsvarar en inkomst som endast få totalförsvarspliktiga
skulle kunna uppnå genom eget arbete.
I skälen för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.
Nuvarande bestämmelser
Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd gäller för den som tjänstgör
enligt lagen om totalförsvarsplikt eller inställer sig till mönstring eller
annan uttagning enligt den lagen eller till antagningsprövning enligt lagen
om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre
grundutbildning. Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även
på den som frivilligt deltar i verksamhet inom totalförsvaret. Begreppet
"skada" innefattar enligt lagen om statligt personskadeskydd både
olycksfallsskada och sjukdom (prop. 1976/77:64 s. 127).
Enligt 10 § lagen om statligt personskadeskydd lämnas ersättning för
sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall.
Personskadeskyddet omfattar enligt 6 § skada som har ådragits under
skyddstiden. Med den tolkning av begreppet skada som gjorts innebär detta
att skyddet omfattar de allra flesta skador och sjukdomar som den
totalförsvarspliktige kan drabbas av under skyddstiden. Med skyddstid avses
enligt 4 § den tid som löper mellan att den första färden påbörjas till
inställelsen till dess att den sista färden från verksamheten avslutats.
Vid bestämmande av sjukpenning tillämpas vissa i 10 § lagen om statligt
personskadeskydd angivna bestämmelser i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring. Enligt 3 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring har
den som är sjukförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring vid arbetsskada
rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom. Hel
sjukpenning utges med 80 % av sjukpenninggrundande inkomst med avdrag för
en karensdag. Många totalförsvarspliktiga har dock inte haft något arbete
före inryckningen. Den sjukpenninggrundande inkomsten går då inte att
fastställa eller blir mycket låg. I stället får ett sjukpenningunderlag
enligt 12 § första stycket lagen om statligt personskadeskydd bestämmas med
hjälp av vissa minimibelopp kopplade till den skadades ålder. Enligt dessa
regler gäller för den som omfattas av bestämmelserna om längre
grundutbildning än 60 dagar enligt lagen om totalförsvarsplikt att
sjukpenningunderlaget inte får beräknas till lägre belopp än vad som
motsvarar fyra gånger prisbasbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän
försäkring för tid före 21 årsålder, fyra och en halv gånger
prisbasbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och fem gånger
prisbasbeloppet för tid från och med 25 års ålder.
För totalförsvarspliktiga som inte omfattas av bestämmelserna om lång
grundutbildning - dvs. de som tas ut för en kortare grundutbildning eller
fullgör repetitionsutbildning - och skadas under utbildningen tillämpas i
motsvarande situation reglerna om vissa minimibelopp kopplade till den
skadades ålder som återfinns i 4 kap. 10 § andra stycket lagen om
arbetsskadeförsäkring. Enligt dessa regler får sjukpenningunderlaget inte
beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar två gånger prisbasbeloppet
för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger prisbasbeloppet för tid
mellan 21 och 25 års ålder och tre gånger prisbasbeloppet för tid från och
med 25 års ålder.
Enligt 13 § lagen om statligt personskadeskydd kan vidare en särskild
sjukpenning utges om en totalförsvarspliktig under grundutbildning som är
längre än 60 dagar har ådragit sig sjukdom under skyddstiden,
utryckningsmånaden eller den efterföljande månaden och denna sjukdom sätter
ned den totalförsvarspliktiges förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete
med minst en fjärdedel. Denna form av sjukpenning utges vid sjukdom som på
grund av bestämmelserna i 6-8 §§ inte täcks av lagens övriga
ersättningsbestämmelser.
Även vid bestämmande av livränta tillämpas vissa i 10 § lagen om statligt
personskadeskydd angivna bestämmelser i lagen om arbetsskadeförsäkring. Den
som genom arbetsskada fått sin förmåga att skaffa inkomst genom arbete
nedsatt med minst en femtondel har enligt 4 kap. 1 § lagen om
arbetsskadeförsäkring rätt till ersättning i form av livränta.
Livränteunderlaget bestäms enligt 4 kap. 5 § lagen om arbetsskadeförsäkring
i stort på samma sätt som den sjukpenninggrundande inkomsten enligt 3 kap.
2 § lagen om allmän försäkring. Går det inte att fastställa någon
sjukpenninggrundande inkomst får även för livräntan reglerna i 12 § första
stycket lagen om statligt personskadeskydd när det gäller dem som fullgör
längre grundutbildning och reglerna i 4 kap. 10 § andra stycket lagen om
arbetsskadeförsäkring om vissa minimibelopp kopplade till den skadades
ålder tillämpas.
De grundläggande ersättningsbestämmelsernas omfattning
Under grund- och repetitionsutbildningen utsätts de totalförsvarspliktiga
för risker som de i annat fall inte skulle ha utsatts för. Detta gäller
oavsett om det är fråga om kort eller lång grundutbildning eller
repetitionsutbildning. Enligt regeringen motiverar dessa risker ett
trygghetssystem som är lika för alla.
Bestämmelserna i lagen om statligt personskadeskydd är tänkta att utgöra
ett grundskydd. Bestämmelserna innebär att den totalförsvarspliktige
garanteras en viss miniminivå på ersättningen vid skada. Denna garantinivå
kommer som regel inte att tillämpas på en totalförsvarspliktig som skadas
om han eller hon redan är etablerad på arbetsmarknaden. Det kan därför
tyckas onödigt med en reglering som omfattar personer som normalt sett inte
kommer att kunna dra nytta av systemet. Regeringen anser emellertid, i
likhet med utredningen, att det skulle vara stötande om det i något enskilt
fall av en eller annan anledning skulle kunna innebära att
sjukpenningunderlaget sätts lägre för en totalförsvarspliktig vid
fullgörande av kort grundutbildning eller repetitionsutbildning än vid lång
grundutbildning.
Den som ådragit sig en skada som omfattas av lagen om statligt
personskadeskydd har även rätt till ersättning av staten enligt lagen (1977
:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. Rätten till ersättning
för skada som den totalförsvarspliktige har ådragit sig under ledighet
eller annan fritid m.m. är förmånligare för den som fullgör längre
grundutbildning än 60 dagar än för den som fullgör kort grundutbildning
eller repetitionsutbildning. Regeringen är av den uppfattningen att det
inte heller här finns någon anledning att göra skillnad mellan dem som
fullgör kortare eller längre grundutbildning eller repetitionsutbildning.
Bestämmelserna om ersättning vid ideell skada m.m. bör således ändras så
att rätten till ersättning är lika oberoende av utbildningen.
Enligt regeringens mening bör alltså grundprincipen vara att de
grundläggande bestämmelserna om ersättning vid skada och sjukdom för
totalförsvarspliktiga skall vara lika oavsett utbildningstidens längd.
Denna princip bör självfallet också gälla när garanterat livränteunderlag
och ersättning för sjukvårdskostnader fastställs.
Livränteunderlagets storlek
I redogörelsen för nuvarande bestämmelser pekade regeringen på att
livränteunderlaget för totalförsvarspliktiga enligt 12 § första stycket
lagen om statligt personskadeskydd bestäms med hjälp av vissa minimibelopp
kopplade till den skadades ålder. Dessa nivåer, som gäller för den som
fullgör längre grundutbildning än 60 dagar, motsvarade år 1997
genomsnittsinkomsten för respektive ålderskategori.
Socialförsäkringssystemet, i fråga om ersättning vid arbetsoförmåga, utgår
från att den skadade har ett visst arbete som ger en viss inkomst. Det är
inkomstbortfallet som den skadade skall kompenseras för.
Livränteunderlagets storlek har betydelse för det fall den skadade får en
bestående invaliditet till följd av en skada. Livränteunderlaget är således
unikt för varje enskild person och avhängigt av personens egna
förutsättningar. Eftersom totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning
oftast inte har etablerat sig på arbetsmarknaden har de inte något
livränteunderlag eller i vart fall ett mycket lågt sådant. För de personer
som inte har etablerat sig på arbetsmarknaden är det svårt att individuellt
beräkna ett livränteunderlag utan någon typ av schabloner. Användningen av
schablonbelopp skapar förutsättningar för en rättvis och lika behandling
samt förutsägbarhet av bestämmelsens tillämpning. Den s.k. ålderstrappan är
ett sådant schablonsystem. För att ytterligare förenkla reglerna, menar
regeringen, bör ålderstrappan ersättas med ett minsta livränteunderlag
oavsett ålder. Anknytningen till inkomstläget i olika åldersgrupper kan i
stället beaktas vid fastställandet av schablonen för livränteunderlag.
Den största gruppen av totalförsvarspliktiga som genomgår utbildning är i
åldern 19-21 år. Enligt regeringen är det rimligt att den genomsnittliga
lönen för denna åldersgrupp utgör riktmärke för schablonen. Förändringen
kommer att medföra att några kan komma att bli något överkompenserade.
Såväl över- som underkompensation ligger dock i systemet med att använda
sig av schabloner. Det viktiga är dock, enligt regeringens förmenande, att
så få enskilda individer som möjligt kommer att få ett livränteunderlag som
inte motsvarar den inkomst som de skulle ha haft om de inte hade fullgjort
utbildningen. Regeringen delar således utredningens förslag om att
ålderstrappan inte skall tillämpas vid bestämmande av livränteunderlaget.
Som jämförelse nämner regeringen att för den som skadas i sin anställning i
utlandsstyrkan bestäms livränteunderlaget till minst sju prisbasbelopp
oberoende av dennes ålder vid skadetillfället. Livränteunderlaget har
härvid bestämts med utgångspunkt från vad som är lägsta lön i
utlandsstyrkan. Därmed säkerställs att den som skadas under tjänstgöringen
i utlandsstyrkan har ett garanterat försäkringsskydd även om han eller hon
vid skadetillfället ännu inte genom tjänstgöringen har kvalificerat sig för
detta livränteunderlag.
Om man går ifrån den så kallade ålderstrappan och bestämmer
livränteunderlaget till ett gemensamt högre belopp kan det enligt Statens
trygghetsnämnd få en rehabiliteringshämmande effekt. Risken uppstår när
livräntan kan komma att bli högre än arbetsinkomsten som den skadade skulle
kunna uppnå. Även Försvarsmakten har påtalat denna risk. Regeringen förstår
nämndens tveksamhet men anser att risken för dessa negativa effekter i
praktiken ofta kommer att vara mycket liten. Den kan delvis motverkas av
vilken nivå som det minsta garanterade livränteunderlaget läggs på.
Medellönen på hela arbetsmarknaden för personer mellan 18 och 24 år är
enligt tillgänglig statistik ca 15 000 kr per månad. Det motsvarar i det
närmaste ett livränteunderlag om fem prisbasbelopp. Regeringen menar därför
att ett minsta garanterat livränteunderlag om fem prisbasbelopp för
totalförsvarspliktiga är väl avvägt.
Ett livränteunderlag om fem prisbasbelopp innebär också att
totalförsvarspliktiga och anställda inom Försvarsmakten som tjänstgör sida
vid sida har i princip samma socialförsäkringsmässiga skyddsnivå.
Regeringen vill i detta sammanhang peka på att bestämmelsen om ett
garanterat minsta livränteunderlag för totalförsvarspliktiga är till för
att garantera den skadade ersättning för det inkomstbortfall som skadan
medför i form av nedsatt eller bristande arbetsförmåga. Denna reglering
avser således inte att kompensera den totalförsvarspliktige för deltagande
i en verksamhet som han eller hon inte själv kan påverka. Regeringen kommer
i stället att i förordning införa ett system med en statlig riskgaranti som
avser att ekonomiskt kompensera totalförsvarspliktiga som skadas under sin
utbildning. Denna riskgaranti kan till skillnad från sjukpenning och
livränta betraktas som en skadeersättning som tar hänsyn till de inslag av
tvång och merrisk som finns i totalförsvarsverksamheten.
Rehabiliteringsansvaret
Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med
följande innebörd:
· Utbildningsansvarig myndighet skall utreda och planera insatser samt
stödja och hjälpa en totalförsvarspliktig som skadas under utbildning så
att han eller hon får lämplig arbetsträning eller utbildning.
·
· Utbildningsansvarig myndighet skall ekonomiskt bidra till en utbildning
som motiveras av, eller förlängs, till följd av skadan. Utbildningsansvarig
myndighet skall även ekonomiskt bidra till andra särskilda
rehabiliteringsinsatser.
·
· Rehabiliteringsansvaret skall bestå i tre år. Tiden skall kunna förlängas
med ytterligare två år.
·
I skälen för sitt förslag anför regeringen bl.a. följande.
Det är viktigt med ett bra ersättningssystem för totalförsvarspliktiga som
skadar sig. En annan viktig fråga, som nära hänger samman med ersättningen,
är det stöd som kan lämnas i samband med den skadades rehabilitering.
Allmänna bestämmelser om rehabilitering finns i 22 kap. lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Rehabiliteringsinsatserna enligt lagen om allmän
försäkring begränsas i princip till ett års tid med hänsyn till reglerna om
rehabiliteringspenning. Vissa möjligheter till förlängning finns dock. En
arbetsgivares rehabiliteringsansvar gäller dock så länge en anställning
fortgår.
För den som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten och skadas
under sin tjänstgöring har Försvarsmakten ett särskilt
rehabiliteringsansvar som gäller oavsett om anställningen i Försvarsmakten
har upphört eller inte. Ansvaret gäller under tre år men kan förlängas med
två år. Utgångspunkten är att den skadade i vart fall inte skall försättas
i en sämre ekonomisk situation än om han eller hon hade kunnat fullfölja
sina ursprungliga utbildnings- eller yrkesplaner. Försvarsmakten skall
också ge stöd till andra åtgärder som främjar den skadades återgång till
arbetslivet samt till anskaffande av hjälpmedel som den skadade behöver (
jfr prop. 1998/99:68 s. 19-20).
Regeringen delar utredningens mening att i sak samma rehabiliteringsprocess
bör gälla också för den som skadas under fullgörande av värnplikt eller
civilplikt vid grund- och repetitionsutbildning. Det är rimligt att den som
ansvarar för utbildningen också skall ha ett ansvar för personer som skadas
under sådan verksamhet trots att något arbetsgivar-/arbetstagarförhållande
inte föreligger. Regeringen anser att samhället har ett långtgående ansvar
för de totalförsvarspliktiga som skadas under utbildningen eftersom denna
sker med plikt. Regeringen föreslår därför att totalförsvarspliktiga skall
omfattas av ett mer långtgående rehabiliteringsansvar.
Rehabiliteringsansvaret är en del av personskadeskyddet. Skyddstiden
regleras i 4 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.
De totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning är unga personer som
ofta inte har etablerat sig på arbetsmarknaden. Den utbildningsansvariga
myndighetens rehabiliteringsstöd kommer därför till stor del innebära att
stöd lämnas för att den skadade skall kunna fullfölja sina ursprungliga
utbildnings- eller yrkesplaner. Den enskildes önskemål bör härvid väga
tungt. Ekonomiskt stöd till en utbildning som föranleds av eller förlängs
till följd av en skada bör ges om det framstår som skäligt med hänsyn till
skadan och omständigheterna i övrigt.
Målet med rehabiliteringen bör vara att den skadades kompetens höjs så att
han eller hon kan få ett tillfredsställande arbete på den öppna
arbetsmarknaden.
Rehabiliteringsansvaret bör bestå under en längre tid. Regeringen anser att
tre år är en rimlig gräns. I vissa fall kan det dock vara befogat med ännu
längre tid. Vid vissa svårare skador kan arbetsträning m.m. ta särskilt
lång tid i anspråk. Det bör därför finnas möjlighet att utsträcka ansvaret
ytterligare två år om det finns särskilda skäl.
Den utbildningsansvariga myndighetens stöd bör enligt regeringen ses som
ett komplement till annat stöd som lämnas den skadade. Det skall alltså
förstärka det system som gäller i dag.
Ersättning till anhöriga
Regeringen föreslår en ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
med följande innebörd:
· Anhöriga till totalförsvarspliktiga som fullgör grund- eller
repetitionsutbildning och skadas skall få ersättning för vissa kostnader
från den utbildningsansvariga myndigheten.
·
I skälen för sitt förslag anför regeringen bl.a. följande.
Försvarsmakten har enligt 11 § lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten möjlighet att ekonomiskt stödja anhöriga till skadade i
utlandsstyrkan genom att ge den anhörige skälig ersättning för de kostnader
som uppstår. Det kan t.ex. röra sig om ökade boendekostnader, kostnader för
barntillsyn, kostnader för resor till en plats där arbetsträning eller
andra rehabiliteringsinsatser äger rum eller dylikt.
Syftet med denna bestämmelse om ersättning är att underlätta för anhöriga
att engagera sig i rehabiliteringen av den som skadats. Medverkan i
rehabilitering kan ibland bli omfattande eller på annat sätt mycket
ekonomiskt kännbart för den anhörige, samtidigt som
rehabiliteringssynpunkter starkt talar för att den anhöriges insatser bör
fortsätta.
Regeringen anser att den här typen av ersättningsbestämmelse också bör
införas till förmån för anhöriga till totalförsvarspliktiga som skadas.
Motioner
Förebyggande åtgärder
Kommittémotion 2000/01:Fö802 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. behandlar
säkerheten för värnpliktiga. Motionärerna menar att Försvarsmakten är en av
Sveriges farligaste arbetsplatser och att det är ett riskfyllt uppdrag att
vara värnpliktig. Dessutom har en 25-procentig ökning av arbetsolyckorna
för värnpliktiga konstaterats sedan 1995. En noggrann incidentrapportering
och uppföljning är en förutsättning för att förebygga skador och olyckor.
Därför bör regeringen ge Försvarsmakten i uppdrag att se över
incidentrapporterings- och uppföljningsrutiner (yrkande 1), vilket
riksdagen som sin mening bör tillkännage för regeringen. En nollvision för
skador bör vara målet.
Efter förfrysningsskadorna på dåvarande KA 4 i Göteborg vintern 2000 i
samband med ett så kallat baskerprov har man där börjat ifrågasätta det
säkerhetsmedvetande som uppenbarligen saknas vid denna typ av
övningstillfällen. Detta sägs vara bra. Försvarsmakten bör emellertid få i
uppdrag att utvärdera de nuvarande reglerna för de så kallade baskerproven
i syfte att göra proven säkrare, vilket riksdagen som sin mening bör
tillkännage för regeringen (yrkande 2).
Motionärerna menar att samhällets lagar och regler för trafiksäkerhet och
arbetarskydd många gånger sätts åt sidan inom den militära verksamheten.
Försvarsmaktens trafikbestämmelser bör därför revideras. Bland annat bör
det bli förbjudet att åka på lastbilsflak. Enligt motionärerna måste civila
regler också gälla under militär verksamhet, såvida det inte finns starka
utbildningsmotiv för att göra undantag. Regeringen bör således ge
Försvarsmakten i uppdrag att se över de militära trafikbestämmelserna så
att de överensstämmer med motsvarande regler för det civila samhället (
yrkande 3).
Motionärerna konstaterar att man från Försvarsmaktens sida ofta agerar för
att förbättra säkerheten när någon olycka har hänt. Men så är nästa olycka
olik den förra, vilket ånyo visar på ytterligare brister. Motionärerna
föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör
ge Försvars-makten i uppdrag att omarbeta säkerhetsrutiner och
säkerhetsinformation i syfte att eliminera skadorna bland de värnpliktiga (
yrkande 4).
I en annan av Vänsterpartiets kommittémotioner, motion 2001/02:Fö14 (v) av
Stig Sandström m.fl., hävdas att säkerhetstänkandet måste styra över varje
övningsmoment, även i händelse av incidenter och skarpa operationer vid
kriser i samhället under fredstid. Eftersom insatser för att stödja
samhället vid svåra påfrestningar och kriser troligen kommer att bli fler,
borde även utbildningen på detta område ökas. Motionärerna föreslår att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att tillse vad som i
motionen anförs om att värnpliktiga skall ges erforderlig utbildning för
tjänst i händelse av incidenter, kriser och skarpa operationer i fredstid (
yrkande 4).
Ersättning vid skada
I kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) av Henrik Landerholm m.fl. hävdas att
frågorna om säkerhet under grundutbildning och tjänstgöring i försvaret
måste uppmärksammas ytterligare. Värnpliktstjänstgöring och tjänstgöring i
utlandsstyrkan är högriskuppdrag, och ett fullgott försäkringsskydd måste
finnas till skydd för den enskilde som drabbas av en olycka. Det måste
också göras tydligt och förståeligt för den enskilde så att han/hon ges
möjlighet att täcka eventuella luckor i skyddet. Det är fråga om många
olika lagar, avtal och försäkringar som är mycket svåra att överblicka och
som hittills lämnat oacceptabla luckor för värnpliktiga och soldater i
utlandsstyrkan.
Motionärerna menar att det svenska systemet för arbetsskadeförsäkring är
avpassat för tillsvidareanställda med normal lön. Det erbjuder inte skydd
när den som skadas saknar kontinuerlig inkomst och stabil anställning. Få
unga människor i värnpliktsåldern har hunnit ha anställning och lön.
Livränteunderlaget i arbetsskadeförsäkringen är den inkomstförsäkring som
skall ge ett skydd vid en kanske livslångt nedsatt arbetsförmåga till följd
av bestående invaliditet. Dessa brister har uppmärksammats och villkoren
har förbättrats för tjänstgöring i utlandsstyrkan. Förslag finns nu om
förbättrade villkor i personskadeskyddet också för värnpliktiga, vilket
sägs vara utmärkt. Motionärerna föreslår emellertid att riksdagen till
regeringen som sin mening tillkännager att livränteunderlaget skall
bestämmas till minst sju och ett halvt prisbasbelopp för
totalförsvarspliktiga (yrkande 3).
I motionen poängteras att tjänstgöring inom främst det militära försvaret
innebär högre risker för olyckor än på arbetsplatser inom de farligaste
civila verksamheterna. Denna risk bör enligt motionärerna kompenseras med
generöst skadestånd i form av den statliga riskgarantin som bör höjas,
åtminstone i enlighet med Pliktutredningens förslag. Riskgarantin motsvarar
ett ideellt skadestånd som inte beskattas. Ett riktmärke kan vara att den
som drabbats av invaliditet till 40 % och har svårt att förflytta sig,
åtminstone skall kunna skaffa sig fyra invalidanpassade fordon under
resterande livstid. Med en generös riskgaranti skall staten se till att det
inte är nödvändigt med egna försäkringar. Motionärerna föreslår att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om höjning av statlig riskgaranti för totalförsvarspliktiga och
tjänstgörande i utlandsstyrkan (yrkande 2).
I motion 2001/02:Fö17 (m) av Roy Hansson sägs det vara högst rimligt att
staten har en generös inställning i fråga om ersättning när en
totalförsvarspliktig skadas under sin tjänstgöring. Med den utgångspunkten
borde då det högre av de ersättningsbelopp som diskuteras i propositionen
utgöra ersättningsgrund. Motionären föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om storleken på
ersättningen vid skada (yrkande 2).
Det svenska systemet för arbetsskadeförsäkringar är avpassat efter s.k.
normala anställningsförhållanden säger Björn Leivik i motion 2001/02:Fö235
(m). För de unga människor som inte hunnit eller inte velat anpassa sig
till normalförhållandet och som med plikt kallats till tjänstgöring saknas
således fullgott skydd.
De värnpliktiga utsätts under sin tjänstgöring för olycksrisker som vida
överstiger riskerna på de mest farliga civila arbetsplatserna. Även om
dessa förhållanden numera uppmärksammats och villkoren för t.ex.
utlandsstyrkan förbättrats, så anser motionären att skadeståndsreglerna
inte är tillräckligt omfattande. Han menar att den situation som uppstod
efter en kustjägares tragiska död i samband med en övning inte får upprepas
. Att befäl frias från misstanken att ha begått fel som lett till en
värnpliktigs död får enligt motionären inte innebära att Försvarsmakten
fråntar sig ansvaret. Oavsett skuldfrågan måste sålunda staten alltid
garantera den som tas ut med plikt eller hans/hennes efterlevande ett
fullgott försäkringsskydd. Riksdagen föreslås därför tillkännage för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förändrade
regler avseende skadestånd vid invaliditet och dödsfall vid
plikttjänstgöring. En lex Nihlmark bör stiftas som innebär ett helt och
odelat ansvar för staten att lämna ersättning för skador och dödsfall i
samband med plikttjänstgöring.
Rehabilitering
I kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) av Henrik Landerholm m.fl. uttalar sig
motionärerna positivt om regeringens förslag att utvidga och förtydliga
Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering efter olyckor. De anser att det
är bra att Försvarsmakten får ansvar för rehabilitering som annars fördelas
på arbetsgivare, försäkringskassa, landsting och kommun men många gånger är
oklart och svårt att kräva ut. Nämnden för personalvård för
totalförsvarspliktiga föreslås få en ny huvuduppgift med att följa upp
Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar i syfte att säkerställa att de som
skadas under sin militärtjänst ges rimliga förutsättningar till ett värdigt
liv (yrkande 4).
Likalydande synpunkter och förslag framförs i Moderata samlingspartiets
partimotion 2001/02:Fö9 (m) (yrkande 11 i denna del).
I kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) av Henrik Landerholm m.fl. efterlyses
också tydliga regler för att det inte skall ta åratal att reda ut
försäkringsersättningar. Det behövs bl.a. klargöras hur den enskildes
intressen skall tas tillvara när Försvarsmakten både står för kostnaden och
företräder den enskilde. Ett första steg för att minska konflikten sägs
vara att Försvarsmakten tillförs och garanteras resurser för att kunna
uppfylla sitt ansvar. Enligt motionärerna bör det övervägas om det är
lämpligt att det inrättas en särskild funktion inom Försvarsdepartementets
verksamhetsområde för stöd och hjälp till olycksdrabbade
totalförsvarspliktiga (yrkande 5).
Likalydande synpunkter och förslag om att inrätta en särskild funktion för
stöd åt olycksdrabbade totalförsvarspliktiga framförs i Moderata samlings-
partiets partimotion 2001/02:Fö9 (m) (yrkande 11 i denna del).
I motion 2001/02:Fö17 (m) av Roy Hansson sägs att det är bra att
rehabiliteringsansvaret tydliggörs och att rehabiliteringsinsatser skall
göras av utpekad myndighet. Motionären anser även att det är rimligt att
som riktlinje fastställa en tidsperiod på tre år, med möjlighet till
förlängning i ytterligare två år. Emellertid måste det införas regler som
möjliggör en förlängning utöver denna tid. Motionärens slutsats är att det
är nödvändigt att det utöver reger-ingens förslag införs en regel som styr
hur det skall säkerställas att alla som skadas får erforderlig
rehabilitering, oavsett hur lång tid som krävs (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Förebyggande åtgärder
I kommittémotion 2000/01:Fö802 (v) betonar motionärerna särskilt vikten av
förebyggande åtgärder för att förhindra olyckor. Utskottet instämmer helt i
detta. Förebyggande åtgärder, främst utbildningsinsatser och
attitydpåverkan, ett aktuellt regelverk som är tillgängligt och känt, en
noggrann rapportering av tillbud och av inträffade olyckor med
efterföljande analys och erfarenhetsspridning, är sålunda förutsättningar
för att kunna förhindra eller i varje fall minimera antalet skador och
olyckor.
Utskottet genomförde i november 2000 en offentlig utfrågning på temat
säkerheten under plikttjänstgöring. Samtalsuppteckningen från utfrågningen
bifogas som bilaga till detta betänkande. Utskottet har som ett led i
beredningen av den nu aktuella propositionen med tillhörande motioner fått
en föredragning av representanter från Försvarsmaktens högkvarter om hur
säkerhetsarbetet utvecklats sedan utfrågningen. Utskottet har härvid
erfarit att Försvarsmakten från den 1 januari 2001 tillämpar ett nytt
system för rapportering av olyckor och olycksincidenter. Syftet med detta s
.k. avvikelserapporteringssystem är att mer systematiskt än tidigare kunna
utveckla Försvarsmaktens förmåga att identifiera och eliminera risker i all
slags verksamhet. Redovisningen visar en 25-procentig nedgång av antalet
anmälda olyckor under den senaste tvåårsperioden. Även utbetalda
skadeersättningar har minskat.
Försvarsmakten har vidare låtit en särskild utredare granska om utbildning
och övningar samt om de särskilda proven inom jägarutbildningen genomförs i
enlighet med de pedagogiska anvisningar som Försvarsmakten har utfärdat.
Resultatet av utredningen har sedan tillgodogjorts i arbetet med att
utveckla och förbättra säkerheten under plikttjänstgöringen.
Utskottet har även erfarit att Försvarsmakten fortlöpande reviderar sin
säkerhetsinstruktion med särskilda trafikbestämmelser (SäkI Trafik). De
militära trafikbestämmelserna utformas så långt möjligt i överensstämmelse
med civila trafikförfattningar. Försvarsmakten genomför också i samarbete
med NTF ett omfattande trafiksäkerhetsprojekt, kallat Noll Noll.
Utskottet kan konstatera att utvecklingen sedan hösten 2000, då nämnda
motion skrevs och utskottsutfrågningen genomfördes, i flera viktiga
avseenden har varit positiv när det gäller det skadeförebyggande arbetet i
försvaret. Enligt utskottets mening kan motionens yrkanden om förbättrad
incidentrapportering (yrkande 1), översyn av de s.k. baskerproven (yrkande
2), översyn av de militära trafikbestämmelserna (yrkande 3) och omarbetade
säkerhetsrutiner (yrkande 4) i väsentliga delar redan anses ha blivit
tillgodosedda. Utskottet avstyrker därför motion 2000/01:Fö802 (v)
yrkandena 1-4.
I motion 2001/02:Fö14 (v) krävs att värnpliktiga skall ges erforderlig
utbildning inför tjänstgöring till följd av incidenter och fredskriser, så
att olyckor kan undvikas (yrkande 4). Utskottet utgår från att ansvarig
myndighet ger totalförsvarspliktiga en från säkerhetssynpunkt erforderlig
utbildning inför insatser i det slags operationer som motionärerna nämner.
Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.
Ersättning vid personskada
Grundläggande bestämmelser om ersättning vid skada
Totalförsvarspliktiga som skadar sig i samband med sin tjänstgöring har
rätt till ersättning enligt lagen (1997:265) om statligt personskadeskydd (
LSP) och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada, m.m. (LSI
). LSP utgör ett grundskydd och innehåller dels regler för ersättning vid
sjukdom, arbetsoförmåga och dödsfall, dels regler för sjukpenning, dels
regler för storleken på livränta. LSI ger ersättning för sveda, värk, lyte,
stadigvarande men och andra olägenheter.
Dessa två lagar, som utgör särregler för bl.a. totalförsvarspliktiga,
anknyter till de ersättningsregler som gäller andra medborgare enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) och lagen (1976:3) om
arbetsskadeförsäkring (LAF). I propositionen framhåller regeringen att
motivet för denna särregler-ing är att de totalförsvarspliktiga under sin
grund- och repetitionsutbildning utsätts för risker som de i annat fall
inte skulle ha utsatts för. Även socialförsäkringsutskottet framhåller
detta i sitt yttrande och tillägger att tjänstgöringen dessutom är
obligatorisk.
Utskottet kan konstatera att det finns fog för en särskild lagreglering för
skadeersättning till totalförsvarspliktiga. Deras tjänstgöring innebär
inget arbetsförhållande i den mening som täcks in av LAF, liksom att
tjänstgöringen innehåller nyss nämnda risker och sker under tvång.
Särregleringen för totalförsvarspliktiga innebär bl.a. att det finns former
för beräkning av sjukpenning och livränta även om de tidigare inte haft
inkomst samt gynnsammare bevisregler än vid tillämpningen av LAF. Särskilda
ersättningsregler finns även för dem som tjänstgör i utlandsstyrkan i
enlighet med lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.
När det gäller de grundläggande bestämmelserna om ersättning vid skada
delar utskottet regeringens uppfattning att det inte bör vara någon
skillnad om den totalförsvarspliktige fullgör lång eller kort
grundutbildning eller repetitionsutbildning. Socialförsäkringsutskottet gör
samma bedömning. Likaså bör alla som fullgör grund- och
repetitionsutbildning ha samma rätt till ersättning för sveda och värk m.m.
i enlighet med bestämmelserna i LSI. Grundprincipen bör således vara att de
grundläggande bestämmelserna om ersättning vid skada och sjukdom för
totalförsvarspliktiga skall vara lika oavsett utbildningstidens längd.
Utskottet föreslår därför bifall till regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd i berörd del.
Utskottet föreslår vidare bifall till regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada, m.m. i
den del förslagen rör ersättning vid sjukdom och personskada, med den
förändringen att ordet "endast" i 1 § andra stycket inte bör strykas utan
finnas kvar i den nya lydelsen. Som socialförsäkringsutskottet påpekat i
sitt yttrande utgör bestämmelsen i detta stycke ett undantag från
bestämmelsen i paragrafens första stycke. Ordet endast bör därför finnas
kvar eftersom det innebär att ingen annan än angiven grupp har rätt till
ersättning vid fritidsskada.
Livränteunderlagets storlek m.m.
Regeringens förslag om ändrade bestämmelser för lägsta livränteunderlag
innebär förbättringar för de totalförsvarspliktiga. Den nuvarande
nivåindelade ålderstrappan föreslås bli ersatt av en lägsta nivå som
motsvarar den som redan gäller från och med 25 års ålder. Vidare föreslår
regeringen att livränteunderlaget skall bestämmas till minst fem
prisbasbelopp vid tillämpning av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
Regeringen anser denna nivå vara väl avvägd i förhållande till medellönen
för den åldersgrupp som motsvarar totalförsvarspliktiga under
grundutbildning. Livräntan skall kompensera för det inkomstbortfall som
skadan medför i form av nedsatt eller bristande arbetsförmåga.
I kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) yrkande 3 föreslås att livräntebeloppet
sätts till minst sju och ett halvt prisbasbelopp. I motion 2001/02:Fö17 (m)
avges ett yrkande med samma innebörd (yrkande 2).
Socialförsäkringsutskottet, som yttrat sig över propositionen och vissa
motioner, föreslår att försvarsutskottet tillstyrker propositionen i här
behandlad del och avstyrker tillhörande motioner.
Utskottet anser för sin del följande. De som tjänstgör med stöd av
totalförsvarsplikt är unga människor. Få har haft varaktig anställning och
lön. Deras tjänstgöring fullgörs med stöd av en pliktlag och är ytterst
baserad på tvång. Tjänstgöringen innebär risker som dels den
totalförsvarspliktige inte själv kan välja om han eller hon vill utsätta
sig för, dels att riskerna är högre än för andra jämförbara
medborgargrupper. Enligt vad som framkom vid utskottets offentliga
utfrågning i november 2000 om säkerheten under plikttjänstgöring är denna
risk ca sex gånger högre för pliktpersonal. Det är utskottets mening att
denna merrisk och detta tvång måste kompenseras.
Utskottet anser, liksom regeringen och socialförsäkringsutskottet, att
användningen av en schablon vid beräkningen av livränteunderlaget är att
föredra, eftersom detta ger förutsägbarhet om reglernas tillämpning samt
förutsättningar för en rättvis och lika behandling. Utskottet biträder
därför reger-ingens förslag om att avskaffa den s.k. ålderstrappan vid
beräkning av livränteunderlaget.
I dag finns en statlig riskgaranti motsvarande 22 basbelopp för dödsfall
och allvarlig skada dels i tjänstereseförsäkringen gällande anställda i För
-svarsmakten, dels i förordningen om utlandsstyrkan gällande personal som
tjänstgör i utlandsstyrkan. Regeringen anför i propositionen att
riskgarantin skall kompensera för de inslag av tvång och merrisk som finns
i totalförsvarsverksamheten. Regeringen aviserar att den i förordning
kommer att införa ett system med en statlig riskgaranti även för de
totalförsvarspliktiga som skadas under utbildningen.
Utskottet anser, till skillnad från regeringen, att riskgarantin endast
skall kompensera för den högre risken i tjänstgöringen. Utskottet anser
vidare att tjänstgöring i utlandsstyrkan innebär risker som i genomsnitt
kan anses vara i nivå med riskerna under plikttjänstgöring. Ibland kan de
vara högre, ibland lägre, beroende på vilka uppgifter som skall lösas.
Hänsyn till att tjänstgöringen sker med stöd av plikt får tas på annat sätt
. Utskottet anser att det därför är rimligt att det för de
totalförsvarspliktiga ges en riskgaranti på 22 prisbasbelopp. Utskottet
förutsätter därför att regeringen beslutar om denna nivå i den aviserade
förordningen. Därmed blir förslaget i motion 2001/02:Fö1 (m) yrkande 2 om
en höjd statlig riskgaranti tillgodosett. Motionsyrkandet avstyrks därför.
När det gäller livränteunderlagets storlek vill utskottet anföra följande.
Villkoren för dem som tjänstgör i utlandsstyrkan har relativt nyligen
förbättrats (prop. 1998/99:68, bet. 1998/99:FöU8, rskr. 1998/99:100).
Utskottet framhöll vid detta tillfälle att det är rimligt att det fåtal
personer som ofta i unga år skadas så allvarligt under sin tjänstgöring i
utlandsstyrkan att den framtida försörjningsförmågan blir allvarligt
nedsatt, ges en lägsta livränta som ligger i nivå med den inkomst som
huvuddelen i denna styrka har. Garantinivån för livränta har sålunda
bestämts till lägst sju prisbasbelopp.
De totalförsvarspliktiga är något yngre än de som tjänstgör i
utlandsstyrkan, och de har genomsnittligt lägre, och ofta avsevärt lägre,
inkomster. Garantibeloppet för livräntan borde därför rimligen kunna sättas
lägre än t.ex. för personalen i utlandsstyrkan. Utskottet vill ändå förorda
sju prisbasbelopp. Enligt utskottet är detta, till skillnad från fem
prisbasbelopp, en skälig garantinivå för livräntan för
totalförsvarspliktiga. Det som härvid är avgörande för utskottet är en
bedömning av hur en allvarligt skadad ungdoms framtid kan komma att se ut
vid tillämpning av skilda livräntebelopp. Utskottet är därvid medvetet om
att den skadade inte för egen del kan påvisa en så stor inkomst som
faktiskt kommer att ersättas. Många totalförsvarspliktiga kommer sålunda
att garanteras en ersättningsnivå som vid hel arbetsoförmåga inte skulle
kunna uppnås genom eget arbete, liksom att ersättningen för en
totalförsvarspliktig kan bli högre än för en anställd som skadas vid ett
och samma tillfälle. Utskottet utesluter inte heller att den högre
ersättningsnivån i något enstaka fall kan inverka hämmande på ett aktivt
rehabiliteringsarbete. Utskottet anser emellertid att dessa konsekvenser
kan accepteras, liksom den något högre kostnaden i förhållande till
regeringens förslag.
Enligt utskottets bedömning bör dock kostnadsökningen till viss del komma
att motverkas av ett färre antal olyckor till följd av det aktiva
olycksförebyggande arbete som bedrivs i Försvarsmakten och som beskrivits i
det föregående. Vidare bör det förbättrade försäkringsskyddet, med risken
för stigande kostnader, vara ett kraftigt incitament för de
utbildningsansvariga att vidareutveckla det säkerhetsförebyggande arbetet.
Utskottet anser det skäligt att göra ett avsteg från
inkomstbortfallsprincipen när det gäller totalförsvarspliktiga. Det främsta
skälet är att kompensera för att deras tjänstgöring sker med stöd av en
pliktlag. Ett annat skäl är att en stor del av de totalförsvarspliktiga
ännu inte kommit in i förvärvslivet och därför inte har eller har haft
någon inkomst.
Utskottets ställningstagande innebär att motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkande
3 och 2001/02:Fö17 (m) yrkande 2 till sin huvuddel kommer att bli
tillgodosedda, varför dessa motioner inte behöver bifallas i berörd del.
I motion 2001/02:Fö235 (m) anser motionären att skadeståndsreglerna inte är
tillräckligt omfattande. Han förordar att Försvarsmakten genom lagstiftning
- en "lex Nihlmark" - ges ett totalansvar för att lämna ersättning för
skador i samband med plikttjänstgöring. Utskottet förutsätter för sin del
att de förändringar i lagstiftningen av försäkringsskyddet som utskottet i
detta betänkande förordar att riksdagen antar, liksom det utökade
rehabiliteringsansvar som samtidigt kommer att åläggas Försvarsmakten,
kommer att leda till de effekter som motionären efterlyser. Utskottet
avstyrker därför motionen.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att riksdagen antar den av
regeringen föreslagna lagen om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd med den ändringen i 12 § andra stycket att
livränteunderlaget skall utgöra minst sju prisbasbelopp. Detta innebär
avslag på motionerna 2001/02:Fö1 (m) yrkandena 2 och 3, 2001/02:Fö17 (m)
yrkande 2 och 2001/02:Fö235 (m).
Rehabiliteringsansvaret
Rehabiliteringsansvaret är en del av personskadeskyddet. Samhället har ett
långtgående ansvar för de totalförsvarspliktiga som skadas under
utbildningen eftersom denna utbildning sker med stöd av plikt.
Det juridiska och ekonomiska rehabiliteringsansvaret för en utbildnings-
myndighet utgör ett av incitamenten för att nedbringa antalet olyckor och
olyckstillbud. Ett väl avvägt rehabiliteringsansvar stärker därmed det
förebyggande arbetet mot olyckor.
Målet för rehabiliteringen bör vara att den skadades kompetens höjs så att
han eller hon kan få ett tillfredsställande arbete på den öppna marknaden.
I likhet med regeringen anser utskottet att rehabiliteringsansvaret bör
bestå under en längre tid. Ett ettårigt rehabiliteringsansvar i enlighet
med reglerna i lagen om allmän försäkring är inte tillräckligt för en
tillfredsställande rehabilitering för de totalförsvarspliktiga som skadas.
Inte heller för att uppnå nyss nämnda incitament i det olycksförebyggande
arbetet.
Utskottet delar regeringens uppfattning att i sak samma regler för
rehabilitering bör gälla för totalförsvarspliktiga som för personal som
tjänstgör i utlandsstyrkan. De utbildningsansvariga myndigheternas
rehabiliteringsansvar bör således utsträckas till att omfatta tre år, med
möjlighet till förlängning i ytterligare två år.
Liksom regeringen anser utskottet att den utbildningsansvariga myndighetens
rehabiliteringsinsatser skall ses som ett komplement till annat stöd som
lämnas den skadade. Den utbildningsansvariga myndigheten bör sålunda
samarbeta med andra berörda myndigheter för att den totalförsvarspliktige
skall få det stöd han eller hon har rätt till. Försäkringskassan har härvid
en särskild roll för att samordna de olika rehabiliteringsinsatserna.
Den som skadas bör därmed kunna få erforderlig rehabilitering, oavsett hur
lång tid som krävs, vilket förordas i motion 2001/02:Fö17 (m) yrkande 3.
Härav följer att utskottet förordar bifall till de av regeringen föreslagna
förändringarna i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i denna del samt
avslag på nämnda motionsyrkande.
Utskottet har erfarit att det främst i Försvarsmakten pågår ett arbete med
att utforma organisation och arbetsformer för ett utökat
rehabiliteringsansvar. Utskottet ser därmed inget skäl för att riksdagen nu
skulle uttala sig för att det skall inrättas en särskild funktion för stöd
och hjälp till olycksdrabbade totalförsvarspliktiga, vilket föreslås i
kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) yrkande 5 och i partimotion 2001/02:Fö9 (m)
yrkande 11 i denna del, varför motionsyrkandena avstyrks.
I nyss nämnda två motioner föreslås att Nämnden för personalvård för
totalförsvarspliktiga - Personalvårdsnämnden - skall få en ny huvuduppgift
att följa upp Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar. Utskottet kan
konstatera att nämnden enligt sin instruktion (1994:648) skall vara
vägledande och rådgivande i personalvårdsfrågor. Ett utvidgat ansvar till
att också gälla viss tillsyn skulle kräva en författningsändring. Utskottet
är inte övertygat om att det vore lämpligt att ålägga Personalvårdsnämnden
ett ansvar att på individnivå följa upp rehabiliteringsansvaret. Det torde
i så fall kräva förändringar av nämndens sammansättning och arbetsformer.
Däremot anser utskottet att nämnden i samband med sina besök vid förband
och skolor bör skaffa sig en allmän uppfattning om omfattningen av
rehabiliteringsarbetet och hur det fortskrider. Utskottet avstyrker därför
kommittémotion 2001/02:Fö1 (m) yrkande 4 och partimotion 2001/02:Fö9 (m)
yrkande 11 i denna del.
Utskottet förutsätter att regeringen följer upp och utvärderar hur de
förändrade rehabiliteringsreglerna fungerar i sin tillämpning och hur
därvid de utbildningsansvariga myndigheterna utövar sitt
rehabiliteringsansvar.
Ersättning till anhöriga
Utskottet delar regeringens uppfattning om att det i likhet med
förhållandet för personal som tjänstgör vid utlandsstyrkan bör införas en
möjlighet att ersätta anhöriga till totalförsvarspliktiga som engagerar sig
i rehabiliteringen av skadade. Utskottet föreslår därför att riksdagen
antar den av regeringen föreslagna lagen om ändring i lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt i berörd del.
Förmåner
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, med innebörd att de
totalförsvarspliktiga efter genomförd grundutbildning skall få en
utbildningspremie samt att totalförsvarspliktiga som genomgår lång
grundutbildning utan kostnad skall få genomföra högskoleprovet.
Utskottet föreslår samtidigt att riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö14 (
v) yrkande 3 och 2001/02:Fö269 (c) yrkandena 1 och 2.
Propositionen
Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt med
följande innebörd:
· De totalförsvarspliktiga skall efter genomförd lång grundutbildning få en
utbildningspremie.
·
· Totalförsvarspliktiga som genomgår lång grundutbildning skall ges
tillfälle att utan kostnad delta i högskoleprovet i den utsträckning som re
-geringen bestämmer.
·
Regeringen avser att i förordning bestämma utbildningspremien till
dagersättningsbeloppet multiplicerat med antalet tjänstgöringsdagar. De
totalförsvarspliktiga som fullgjort en grundutbildning som omfattar mer än
400 dagar skall få ett tillägg till utbildningspremien, en långtidspremie.
I skälen för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.
Förmåner för totalförsvarspliktiga regleras i lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt och förordningen (1995:239) om förmåner till
totalförsvarspliktiga. Förmånerna består dels av en dagersättning och ett
utryckningsbidrag, dels av reseersättningar, bostadsbidrag och
familjebidrag m.m.
Dagersättningen under grundutbildning som är längre än 60 dagar (lång
grundutbildning) uppgår till 50 kr per tjänstgöringsdag. Efter 230
tjänstgör-ingsdagar ges den totalförsvarspliktige ett tillägg till
dagersättningen som ökar med antalet tjänstgöringsdagar.
Vid utryckning från lång grundutbildning får den totalförsvarspliktige ett
utryckningsbidrag på 4 500 kr. Utryckningsbidraget ges även till den som
rycker ut utan att ha slutfört utbildningen men ändå har tjänstgjort i 120
dagar.
I dagens ersättningssystem ingår ett antal ekonomiska förmåner som i
huvudsak syftar till att den som genomgår utbildning för värnplikt eller
civil-plikt inte skall lida ren ekonomisk förlust. Den typen av ersättning
är bostadsbidrag, familjebidrag och reseersättning. Regeringen delar
utredningens uppfattning om att dessa förmåner utgör en grundtrygghet för
de totalförsvarspliktiga och självklart bör finnas kvar. Denna ekonomiska
grundtrygghet är dock inte tillräcklig för att bidra till att åstadkomma en
önskad ökning av motivationen till att fullgöra lång grundutbildning för
värnplikt eller civil-plikt. Enligt regeringens mening bör ett
ersättningssystem utformas som bidrar till den enskildes positiva syn på
tjänstgöringen. Dagens dagersättning och utryckningsbidrag framstår
nämligen inte som motivationshöjande.
Regeringen delar utredningens synsätt att dagersättningen till de
totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning för värnplikt eller
civilplikt ungefär skall ligga i nivå med vad studerande får i studiebidrag
per månad. Regeringen avser att i förordning besluta om en höjning av
dagersättningen till 66 kr per dag för totalförsvarspliktiga under
grundutbildning som är längre än 60 dagar i enlighet med utredningens
förslag. Dagersättningen bör vara densamma oavsett tjänstgöringstidens
längd. Något tillägg till dagersättningen bör fortsättningsvis inte finnas.
Som nyss framgått anser regeringen att förändringar i ersättningssystemet
kan öka motivationen för att fullgöra grundutbildning för värnplikt eller
civilplikt. Regeringen anser att det av utredningen föreslagna systemet med
en utbildningspremie vars storlek är direkt kopplad till utbildningens
längd kan utgöra ett starkt incitament för den enskilde att påbörja och
slutföra grundutbildningen.
Regeringen anser att utbildningspremien skall baseras på dagersättningen
och utbildningstidens längd. Genom att multiplicera dagersättningen med
antalet genomförda dagar i grundutbildningen för värnplikt eller civilplikt
blir utbildningspremien för det fall utbildningen är 7,5 månader 15 180 kr.
För den som genomför 15 månaders grundutbildning blir premien 29 700 kr.
För att särskilt premiera de som fullgör de längsta utbildningarna bör ett
tillägg till utbildningspremien ges, en extra långtidspremie, om 10 000 kr.
Långtidspremien bör ges till dem som fullgör mer än 400 dagars
grundutbildning.
Utbildningspremien bör betalas ut i form av en engångssumma och endast
under förutsättning att den totalförsvarspliktige har fullgjort hela den
planerade tjänstgöringstiden. Vid avbrott i tjänstgöringen till följd av
skäl som staten råder över eller till följd av skada vid tjänstgöring bör
en premie lämnas som motsvarar antalet genomförda utbildningsdagar.
Utbildningspremien bör dock aldrig vara mindre än 5 000 kr.
Utbildningspremien och den extra långtidspremien skall vara skattefria.
Regeringen avser även att höja det nuvarande utryckningsbidraget från 4 500
kr till 9 000 kr fr.o.m. den 1 januari 2002 som en övergångsåtgärd.
Många totalförsvarspliktiga som i dag fullgör lång grundutbildning i
Försvarsmakten får möjlighet att utan kostnad delta i högskoleprovet.
Regeringen anser att deltagande i högskoleprovet utan kostnad skall vara en
sådan förmån som skall tillhandahållas alla totalförsvarspliktiga som
fullgör lång grundutbildning. Antalet tillfällen som förmånen skall omfatta
bör bestämmas i förordning.
Motioner
I kommittémotion 2001/02:Fö14 (v) av Stig Sandström m.fl. anförs att
värnpliktiga efter massiva och ibland riskfyllda insatser i samband med
kriser och svåra påfrestningar i fred, vilka ofta inneburit arbete dygnets
alla timmar, inte kompenseras för sina hjälpinsatser mer än om utbildningen
bedrivits på kasern. Motionärerna anser det rimligt att värnpliktiga och
civilpliktiga som omfattas av övningar som omöjliggör vistelse i hemmet
borde ges en skälig ekonomisk ersättning för sina insatser, eftersom
kompensationsledighet är svårare att tillgå med hänsyn till
utbildningsrytmen. I motionen föreslås därför att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tillägg på
dagersättningen då värn- och civilpliktig personal under grundutbildning
tjänstgör vid längre övningar, incidenter, kriser i samhället, skarpa
operationer eller vid beredskap över högtidshelger (yrkande 3).
Rigmor Stenmark anser i motion 2001/02:Fö269 (c) att värnpliktiga som
fjärrekryteras ställs inför större sociala påfrestningar än de som ges
möjlighet att tjänstgöra nära hemorten. Många av de värnpliktiga som har
långt hem sägs i dag ha orealistiska restider till och från hemmet. För att
de värnpliktiga skall kunna upprätthålla sitt vanliga sociala liv anser
därför motionären att det är viktigt att Försvarsmakten ser över och
förbättrar resmöjligheterna så att den värnpliktige ges möjlighet att
upprätthålla kontakt med familj och vänner (yrkande 1).
Värnpliktiga har rätt att få resor till anhöriga. Motionären anser dock att
begreppet anhörig i dagsläget är för snävt eftersom det utesluter syskon,
far- och morföräldrar. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att ge Försvarsmakten i uppdrag att
vidga begreppet nära anhörig till att även omfatta syskon samt far- och
morföräldrar (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens uppfattning om att dagens ekonomiska förmåner
till totalförsvarspliktiga - dagersättning, utryckningsbidrag,
reseersättning, bostadsbidrag och familjebidrag - ger en ekonomisk
grundtrygghet. Förmånerna är däremot inte tillräckliga för att skapa en
önskvärd motivation för plikttjänstgöringen, särskilt inte hos dem som
genomför lång grundutbildning. Framför allt bör dagersättningen och
utryckningsbidraget höjas.
I kommittémotion 2001/02:Fö14 (v) föreslås (yrkande 3) tillägg till
dagersättningen vid vissa slags tjänstgöringar, som t.ex. vid längre
övningar och i samband med incidenter och kriser i samhället. Utskottet
anser däremot att skilda ersättningsnivåer för olika typer av tjänstgöring
bör undvikas. Om det finns ett ekonomiskt utrymme för att förbättra
förmånerna för pliktpersonal bör detta enligt utskottets mening hellre
användas för att höja de generella ersättningsnivåerna. Motionsyrkandet
avstyrks därför.
I motion 2001/02:Fö269 (c) förordar motionären att Försvarsmakten ser över
och förbättrar reseförmånerna så att de värnpliktiga kan upprätthålla
kontakt med familj och vänner (yrkande 1) och att därvid begreppet nära
anhörig kan ges en vid tolkning (yrkande 2). Utskottet har erfarit att det
i förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga framgår (3
§ 3 kap.) att den totalförsvarspliktige i stället för en fri resa till och
från den plats där han eller hon är folkbokförd får göra en fri resa med
annat resmål om resan avser besök hos någon nära anhörig och om platsen kan
nås med allmänna kommunikationsmedel. Försvarsmakten har vidare uppgett att
den inte ser något hinder för en tillämpning av det som ges uttryck för i
motionen, förutsatt att den värnpliktige vid tjänstgöringens början uppger
resmål för fria resor. En sådan uppgift behövs för förbandets reseplanering
och upphandling av aktuella resor. Utskottet anser därmed att motionens
syfte kan anses tillgodosett varför motionen avstyrks.
Utskottet ansluter sig till regeringens uppfattning att
totalförsvarspliktiga som genomgår lång grundutbildning skall kunna delta i
högskoleprovet kostnadsfritt.
Utskottet anser sammanfattningsvis att regeringens förslag till
förändringar av förmånssystemet för dem som fullgör grundutbildning med
värnplikt eller civilplikt innebär en rejäl förbättring för den enskilde.
Förändringarna bör rimligen bidra till pliktsystemets legitimitet, och de
totalförsvarspliktiga bör känna sig mer positiva till själva tjänstgöringen
. Ekonomiska förbättringar är dock inte ensamt tillräckliga. Lika viktigt
är att de totalförsvarspliktiga upplever att utbildningen är ändamålsenlig
och effektiv liksom att de upplever en god personalbehandling. Utskottet
föreslår bifall till de av regeringen föreslagna ändringarna i lagen (1994:
1809) om totalförsvarsplikt i den del de rör ekonomiska förmåner.
Meritvärdering
Utskottets bedömning och förslag i korthet
Utskottet ser mycket positivt på det arbete som nu på stor bredd drivs för
att utveckla meritvärderingen för pliktpersonal. En väl fungerande
meritvärdering utgör en nödvändig del i ett modernt pliktsystem.
Utskottet anser att avgivna motionsyrkanden om skilda delar av
meritvärderingen i huvudsak kommer att bli tillgodosedda. Motionerna 2001/
02:Fö14 (v) yrkande 5, 2001/02:Fö16 (fp) yrkande 2, 2001/02:Fö17 (m)
yrkandena 5 och 6, 2001/02:Fö250 (m) samt 2001/02:Fö273 (s) yrkandena 1 och
3 bör därför avslås.
Propositionen
Regeringen bedömer att de förändringar som föreslås i propositionen kommer
att innebära avgörande steg för att införa en modern tillämpning av
totalförsvarsplikten. Några saker återstår emellertid, bl.a. arbete med att
utveckla det civila meritvärdet med totalförsvarsutbildningen. Det kan
handla om certifi-eringar, intyg eller andra bevis som den enskilde kan ha
användning av. Re-geringen uppger att ett omfattande arbete har startat
inom Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap samt i
Regeringskansliet för att utveckla värdet av totalförsvarets utbildningar.
Resultatet av detta arbete kommer att verkställas successivt med början
under nästa år.
Regeringen avger i propositionen inga förslag som rör meritvärdering.
Motioner
I kommittémotion 2001/02:Fö14 (v) av Stig Sandström m.fl. konstateras att
Försvarsmaktens grundutbildning innehåller flera moment som direkt kan
översättas till civila utbildningar. Exempel på detta kan vara
utbildningsmoment som leder fram till olika typer av körkort, certifikat,
behörighetsbevis eller studiepoäng. Eftersom frågan om civilt meritvärde är
prioriterad av de civil- och värnpliktiga är det enligt motionärerna
angeläget att den utlovade utredningen får en skyndsam behandling.
Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av att den utredning om civilt meritvärde som
skall tillsättas får en specificerad och snäv tidsram (yrkande 5).
I kommittémotion 2001/02:Fö16 (fp) av Runar Patriksson och Eva Flyborg sägs
att en viktig aspekt för att säkra ett rättvist system som attraherar unga
människor, vars motivation är avgörande för försvarets kvalitet, är att
plikttjänstgöringen utgör en tillgång för den enskilde även efter
fullbordad utbildning. Plikttjänstgöringens civila meritvärde måste därför
vara tydligt och adekvat. Merithandlingen som den enskilde får med sig
efter fullgjord utbildning måste vara så utformad att det civila samhället
kan värdera handlingen vid ett anställningsförfarande, och då som en
positiv handling. Det handlar här om att finna ett sätt på vilket
värnpliktsutbildningen tydligare kopplas till kraven i det civila samhället
, t.ex. genom att utbildningsmoment ges högskolepoäng.
Folkpartiet liberalerna önskar att regeringen snarast möjligt kommer med
förslag om hur totalförsvarets pliktutbildning skall ges ett civilt
meritvärde. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om civil meritvärdering av totalförsvarets
pliktutbildning (yrkande 2).
I motion 2001/02:Fö273 (s) av Martin Nilsson m.fl. anför motionärerna att
det är ett problem att de militära förarbevisen på fordon av olika slag
inte gäller som civila körkort efter utryckning. Motionärerna anser detta
anmärkningsvärt eftersom staten har godkänt att värnpliktiga får framföra
allt från små terrängbilar till stora civila lastbilar, liksom bussar och
dragsläp som transporterar stridsvagnar på 100 ton. Staten godkänner vidare
att värnpliktiga får övningsköra med dessa fordon i samhällen runt omkring
i Sverige. Motionärerna menar att om statsmakterna tvingar värnpliktiga att
framföra fordon under grundutbildningen måste de också erkänna denna insats
genom att utfärda civila körkort automatiskt vid utryckning. Riksdagen bör
därför tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att värnpliktiga förare skall få civila körkort på sina respektive fordon
vid utryckning (yrkande 1).
Motionärerna konstaterar att både Pliktutredningen (SOU 2000:21) och
Frivilligutredningen (SOU 2001:15) har slagit fast att högskolepoäng borde
kunna sättas på ämnen som exempelvis ledarskap. Det vore ett bra sätt att
erkänna detta ämne, eftersom det inte finns några certifikat eller liknande
som meriteringsmöjlighet. Genom att meritera delar av
värnpliktsutbildningen med högskolepoäng skapas även krav på
kvalitetssäkring av utbildningen, något som Försvarsmakten tidigare har
sluppit undan. Motionärerna föreslår därför att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värnpliktig
ledarskapsutbildning skall kunna meriteras med högskolepoäng (yrkande 3).
Roy Hansson (m) framför i motion 2001/02:Fö250 (m) att det är viktigt att
de som genomför militär utbildning får tillgodoräkna sig utbildningens
meritvärde vid ansökan till högskolan samt som en merit i arbetslivet.
Exempelvis är det en unik ledarskapsutbildning som reserv- och
värnpliktsbefäl får, och den är därför självfallet en stor tillgång för den
enskilde under hans eller hennes fortsatta karriär i arbetslivet. Det finns
också andra exempel. Sammantaget anser motionären att det finns goda
förutsättningar för att sammanställa dessa erfarenheter och ge de olika
utbildningslinjerna för militärtjänsten ett meritvärde för framtida
användning. Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Samme motionär återkommer i motion 2001/02:Fö17 (m) och anför att det borde
vara självklart att totalförsvarspliktiga som tjänstgör under längre tid i
Försvarsmakten får räkna denna tjänstgöring som en merit i fortsatt
verksamhet. Särskilt de totalförsvarspliktiga som tjänstgör länge borde
kunna tillgodoräkna sig högskolepoäng. Detta gäller främst för
ledarskapsutbildning och teknisk utbildning. Riksdagen bör därför
tillkännage för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att
totalförsvarspliktiga skall kunna tillgodoräkna sig sin tjänstgöring i form
av högskolepoäng (yrkande 5).
Vidare finner motionären det märkligt att annat arbete eller annan
utlandstjänstgöring höjer resultatet på högskoleprovet med 0,2 poäng, men
att detta inte gäller för tjänstgöring inom totalförsvaret. Han anser att
totalförsvarstjänstgöringen självfallet också måste vara en grund för att
räkna upp poängen i högskoleprovet. Därför föreslås i motionen att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att totalförsvarspliktiga efter sin tjänstgöring skall kunna
tillgodoräkna sig poäng på högskoleprovet (yrkande 6).
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att regeringen i propositionen mycket kortfattat
redovisar pågående arbete med meritvärderingen av totalförsvarspliktigas
utbildning. Det hade varit en fördel om regeringen gett en mer fullständig
beskrivning av inriktningen av arbetet, av vad som gjorts, av vad som avses
göras och av eventuella viktigare svårigheter eller problem. Enligt
utskottets mening är nämligen en utvecklad, relevant och allmänt accepterad
och tillämpad meritvärdering ett av fundamenten för ett modernt och
fungerande pliktsy-stem. Ett bra meritvärderingssystem bidrar sålunda till
att öka attraktionskraften och motivationen för att genomföra
plikttjänstgöring. Det bidrar också till legitimiteten för själva
pliktsystemet och till att detta kommer att upplevas som rättvist.
Frågans vikt har gjort att utskottet begärt föredragningar från företrädare
för Regeringskansliet (Försvarsdepartementet) och från företrädare från
militärhögskolorna i Halmstad och Östersund. Utskottet har också kunnat ta
del av visst skriftligt material från Försvarsmakten. Utskottet kan därvid
konstatera bl.a.:
· Frågan om pliktutbildningens civila meritvärde har hög prioritet i
Regeringskansliet och vid myndigheterna. Exempelvis har nyligen på
försvarsministerns initiativ genomförts ett seminarium med brett deltagande
på temat meritvärdering. En särskild utredare har fått i uppdrag att
föreslå åtgärder och kommer att rapportera inom kort.
·
· Arbete i frågan pågår också inom Försvarsmakten och vid Överstyrelsen för
civil beredskap. Ett centralt underlag för civil certifiering av militär
grundutbildning skall under året utvecklas och göras känt internt och
externt.
·
· Det pågår på lokal nivå ett omfattande arbete baserat på samverkan mellan
utbildningsanordnare inom försvaret och civila högskolor, dels för att
kunna utnyttja civila kurser och studiemöjligheter, dels för att certifiera
och kvalitetssäkra utbildningar inom försvaret. Exempelvis samverkar
militärhögskolan i Halmstad och Högskolan i Halmstad rörande
sjukvårdsutbildning för sjukvårdare inom Försvarsmakten. Kursen ger 10
högskolepoäng.
·
· Arbete pågår för att undersöka förutsättningar för meritvärdering av
värnpliktigas ledarskapsutbildning.
·
· En elev som med godkänt resultat genomför kursen NBC-totalförsvar
erhåller 10 högskolepoäng från Umeå universitet.
·
· Värnpliktiga får efter godkänd tolkutbildning 31 poäng i språk vid
Uppsala universitet med möjlighet att frivilligt läsa in ytterligare 20
poäng.
·
· Möjlighet finns att under plikttjänstgöringen utan kostnad genomföra
högskoleprovet.
·
· Försvarsmakten har gett förbanden direktiv att värnpliktiga som utbildas
för att krigsplaceras som förare på tung standardlastbil, tung
standardlastbil med släp, buss, snöskoter eller motorcykel skall kunna få
civil körkortsbehörighet för aktuellt fordon.
·
· Utbildningsbevis utfärdas för yrkesinriktade utbildningar som t.ex.
förare av olika slags maskiner och användningen av motorsåg.
·
Utskottet ser mycket positivt på det arbete som nu på stor bredd bedrivs
för att utveckla meritvärderingen för pliktpersonal. En väl fungerande
meritvärdering utgör en nödvändig del i ett modernt pliktsystem. Utskottet
anser att det i detta arbete är viktigt med lokala initiativ och
erfarenhetsspridning byggt på samverkan med högskolor och universitet. Det
är också viktigt med cen-trala riktlinjer för att få meritvärderingen
accepterad, känd och tillämpad, men också för en fungerande
erfarenhetsspridning.
Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen med en
heltäckande redovisning av arbetet med att utveckla och införa ett
meritvärder-ingssystem för totalförsvarspliktiga.
Mot bakgrund av vad som här har anförts anser utskottet att de motioner som
framför yrkanden om meritvärdering i huvudsak kommer att bli tillgodosedda.
Utskottet avstyrker därför motionerna 2001/02:Fö14 (v) yrkande 5, 2001/02:
Fö16 (fp) yrkande 2, 2001/02:Fö17 (m) yrkandena 5 och 6, 2001/02:Fö250 (m)
samt 2001/02:Fö273 (s) yrkandena 1 och 3.
Disciplinsystemet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.
Propositionen
Disciplinsystemets påföljder
Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m. med följande innebörd:
· Disciplinpåföljderna skall vara varning, extratjänst och löneavdrag.
Påföljden utegångsförbud avskaffas.
·
· Påföljden extratjänst skall kunna kombineras med ett löneavdrag om det
krävs med hänsyn till ordningen inom den verksamhet där disci-
plinförseelsen begåtts.
·
· Löneavdrag skall aldrig kunna verkställas med mer än en fjärdedel av
ersättningen vid varje avlöningstillfälle.
·
· Av lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. skall framgå att
varning är att anse som den lindrigaste påföljden. Det skall också framgå
av lagen att särskilt avseende skall fästas vid omständigheter som talar
för att påföljden kan stanna vid en varning.
·
I skälen till sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.
Lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. gäller för
totalförsvarspliktiga under den tid då de är skyldiga att fullgöra
värnplikt eller civilplikt enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
Lagen gäller även för den som genomgår utbildning för att få militär
anställning i Försvarsmakten, hemvärnsmän under den tid då de är
tjänstgöringsskyldiga, dem som genom krigsfrivilligavtal eller annat avtal
åtagit sig att tjänstgöra frivilligt i befattningar i Försvarsmaktens
krigsorganisation - under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga - och
anställda i utlandsstyrkan i Försvarsmakten när de tjänstgör utomlands. I
krig omfattar lagen alla som är tjänstgöringsskyldiga i Försvarsmakten.
Disciplinpåföljderna i lagen om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.
är i dag varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud. Enligt
nuvarande ordning kan ett utegångsförbud - men inte en extratjänst -
kombineras med löneavdrag.
Utegångsförbud är en frihetsberövande påföljd som i första instans beslutas
utan medverkan av domstol genom ett förvaltningsrättsligt förfarande, och
är som sådan i princip unik. Påföljden kan ifrågasättas på principiella
grunder. Utgångspunkten bör enligt regeringens uppfattning vara att
frihetsberövande påföljder som beslutas av annan än domstol inte skall
förekomma, om det inte är synnerligen motiverat.
Regeringen föreslår att det vid uttagningen till tjänstgöring med
totalförsvarsplikt i än högre grad än vad som gäller i dag skall tas hänsyn
till den enskildes motivation. Denna åtgärd medför enligt regeringens
bedömning att disciplinära förseelser borde bli färre. Det är därför dags
att pröva ett disci-plinsystem utan utegångsförbud.
I detta sammanhang vill regeringen särskilt peka på att det finns andra
möjligheter att ingripa mot den som sätter i system att vara borta från
tjänsten. När frånvaron blivit så hög att den är ägnad att medföra avsevärt
men för utbildningen eller tjänsten i övrigt kan det bli fråga om brott mot
totalförsvarsplikten enligt 10 kap. 2 § första stycket lagen om
totalförsvarsplikt för vilket åtal skall väckas. Förseelsen blir då föremål
för domstolsprövning. Genom att ta bort disciplinpåföljden utegångsförbud
uppnås också större likheter med disciplinsystemet som gäller för bl.a.
statsanställda enligt lagen (1994:260) om offentlig anställning. Den lagens
disciplinpåföljder är varning och löneavdrag.
Regeringen delar utredningens bedömning att påföljden löneavdrag skall
finnas kvar. För att löneavdraget inte skall slå orimligt hårt mot de
disciplin-ansvariga bör reglerna för verkställigheten ändras så att en
maximigräns anger hur stort avdrag som får göras vid varje
avlöningstillfälle. Regeringen anser därför att löneavdrag för
disciplinansvariga skall få göras högst med ett belopp som motsvarar en
fjärdedel av dagersättning eller motsvarande ersättning per
avlöningstillfälle och att detta skall framgå av lagen. Motsvarande
begränsning gäller också för anställda som omfattas av lagen om offentlig
anställning.
Om utegångsförbudet upphör som disciplinär påföljd anser regeringen att det
i stället skall införas en möjlighet att kombinera påföljderna extratjänst
och löneavdrag. Härigenom erbjuds en påföljdskombination som kan anses
tillräckligt ingripande och därmed ha preventiv verkan för de grövre fallen
.
Regeringen anser att disciplinsystemets syfte är att tillrättavisa, inte
att bestraffa. Strängare påföljd än vad som krävs för detta syfte skall då
inte användas. Varning intar enligt regeringens uppfattning en särställning
som den lindrigaste typen av påföljd jämfört med de andra två. Detta bör
framgå av lagen.
Vissa frågor om verkställighet av beslut
Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m. med följande innebörd:
· Beslut om disciplinpåföljden extratjänst skall, förutom när den di-
sciplinansvarige själv begär det, få verkställas trots att det inte vunnit
laga kraft endast om det behövs med hänsyn till ordningen inom den
verksamhet där disciplinförseelsen begåtts.
·
· Om den som ålagts extratjänst efter överklagande i stället blir ålagd
löneavdrag, skall avräkning ske för den tid under vilken extratjänsten
verkställts. Om extratjänst inte kan verkställas skall den som meddelat
beslutet omvandla den till löneavdrag. Vid avräkning och omvandling skall
två timmars extratjänst anses motsvara en dags löneavdrag.
·
I skälen för sina förslag framhåller regeringen bl.a. följande.
I dag gäller att ett beslut om disciplinpåföljd skall verkställas snarast
möjligt efter det att beslutet vunnit laga kraft. Om det behövs med hänsyn
till ordningen inom den verksamhet där disciplinförseelsen begåtts, eller
av någon annan särskild anledning, får det i beslut om extratjänst eller
utegångsförbud bestämmas att beslutet skall verkställas trots att det inte
vunnit laga kraft. Vidare får ett beslut om extratjänst eller
utegångsförbud alltid verkställas omedelbart om den disciplinansvarige
begär det.
De möjligheter som finns för beslutande chef att - utan att det begärts av
den disciplinansvarige - förordna att beslut om disciplinpåföljd skall
verkställas omedelbart har kritiserats. En liknande ordning finns inte i
samhället i övrigt. Syftet med disciplinsystemet är preventivt. Det innebär
att systemet skall vara så utformat och tillämpas så att det inte blir mer
ingripande än vad som är nödvändigt med hänsyn till säkerheten och
ordningen inom verksamheten. Omedelbar verkställighet kan alltså
principiellt ifrågasättas. Om utryckning är så nära förestående att
tidsfristen för överklagande hindrar verkställighet bör i stället en annan
påföljd (löneavdrag) väljas.
Regeringens uppfattning är att ett disciplinsystem som bl.a. omfattar
totalförsvarspliktiga skall avvika så litet som möjligt från motsvarande
regler för samhället i övrigt. För regeringen framstår det som fullt
tillräckligt att låta möjligheterna till omedelbar verkställighet av en
disciplinär påföljd begränsas till situationen då ordningen så kräver eller
den disciplinansvarige samtycker till detta. I stället anser regeringen att
det bör finnas en möjlighet att omvandla extratjänst till löneavdrag om
extratjänsten inte kan verkställas innan den disciplinansvariges
tjänstgöring är avslutad och man inte ansett att annan påföljd bör väljas.
Regeringen anser i likhet med utredningen att en beslutad extratjänst inte
bör bortfalla om den inte kan verkställas på grund av att den
disciplinansvarige har avslutat sin tjänstgöring. En möjlighet att omvandla
extratjänst till löneavdrag medför att man kan undvika det stötande i att
en disciplinansvarig går helt fri från påföljd vid en förseelse. Risken för
att överklagandeinstitutet används i detta syfte undanröjs med en s.k.
omräkningsregel.
För att systemet skall bli förutsägbart krävs även regler om hur avräkning
och omvandling av påföljden extratjänst till löneavdrag skall ske. I dag
gäller att en dags utegångsförbud anses motsvara två dagars löneavdrag.
Försvars-makten tillämpar i disciplinärenden en omräkningsregel som innebär
att en dags utegångsförbud anses motsvara fyra timmars extra tjänst.
Ställer man dessa två omräkningsmodeller mot varandra innebär det att en
dags löneavdrag motsvarar två timmars extratjänst. Detta är enligt
regeringens bedömning, vilken sammanfaller med utredningens, en rimlig
avvägning.
Auditörernas medverkan
Regeringen föreslår ändringar i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m. med följande innebörd:
· Yttrande från auditör skall alltid inhämtas om den disciplinansvarige
begär det.
·
· Den disciplinansvarige skall erinras om sin rättighet att framställa en
sådan begäran innan beslut fattas.
·
I skälen för sina förslag anför regeringen bl.a. följande.
Innan en disciplinpåföljd beslutas eller en åtalsanmälan görs skall
yttrande inhämtas från en auditör. Auditören skall närvara vid
handläggningen av ett disciplinärende i den utsträckning som det behövs och
lämna råd i frågor om verkställighet av disciplinpåföljd. Yttrande från
auditören behöver i dag inte tas in i ärenden om disciplinansvar om
förfarandet inte kan antas utgöra brott, förseelsen har erkänts och
förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning, extratjänst eller
utegångsförbud i högst fem dagar.
Auditörens medverkan avser att garantera rättssäkerheten och att den
juridiska kvaliteten generellt hålls på en hög nivå vid handläggningen av
disci-plinärenden. Emellertid förefaller det onödigt och ett slöseri med
resurser att kontakta en auditör vid varje erkänd förseelse. Det gäller att
finna en lämplig avvägning för när auditören skall kopplas in. De
förutsättningar som i dag gäller för obligatoriskt yttrande från auditör
anser regeringen vara väl avvägda, nämligen att något yttrande inte behövs
om ärendet skall avgöras på kompanichefsnivå. Regeringen anser dock till
skillnad från utredningen att endast förseelser som inte bör medföra annan
påföljd än varning bör få avgöras på kompanichefsnivå. Naturligtvis krävs
även fortsättningsvis att det skall vara fråga om erkända förseelser som
inte kan antas utgöra brott. Regeringens ställningstagande i denna del får
konsekvenser för antalet fall där det är obligatoriskt med ett yttrande
från auditören. Yttrande från auditören kommer att tas in i fler fall.
Förslaget innebär att rättssäkerheten för den disciplinansvarige stärks
ytterligare.
Regeringen delar utredningens uppfattning att yttrande från auditör
dessutom alltid bör inhämtas om den disciplinansvarige begär det. Den
disciplin-ansvarige skall upplysas om sin rättighet att begära yttrande
från auditör.
Begär den disciplinansvarige att yttrande inhämtas - trots att förseelsen
är erkänd, förseelsen inte kan antas utgöra ett brott och att förseelsen
inte bör föranleda annan påföljd än varning - bör ärendet lämnas över för
avgörande på förbandschefsnivå.
Utskottets ställningstagande
Regeringen föreslår i propositionen ett antal ändringar i lagen (1994:1811)
om disciplinansvar inom totalförsvaret för att reformera disciplinsystemet
för totalförsvarspliktiga som genomför utbildning. Utskottet ansluter sig
till regeringens syn att disciplinsystemets syfte är att tillrättavisa,
inte att bestraffa. Disciplinsystemet bör därför inte innehålla strängare
påföljder än vad som är förenligt med detta syfte.
Utskottet delar vidare regeringens uppfattning att ett disciplinsystem för
totalförsvarspliktiga skall avvika så litet som möjligt från motsvarande
regler för samhället i övrigt.
Regeringen framhåller på flera ställen i propositionen vikten av att skapa
incitament som ökar den enskildes motivation till plikttjänstgöringen.
Detta synsätt tillämpat på pliktsystemet gör att regeringen bedömer att
disciplinära förseelser borde bli färre och att det därför är motiverat att
pröva ett disciplinsystem utan påföljden utegångsförbud. Utskottet ansluter
sig även till den bedömningen.
Utskottet har heller ingen erinran mot vad regeringen anför om påföljden
löneavdrag och om en regel som maximerar detta vid varje avlöningstillfälle
. Utskottet kan också ansluta sig till regeringens överväganden och förslag
om auditörernas medverkan.
Utskottet föreslår sammanfattningsvis att riksdagen antar av regeringen
föreslagen lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Utskottets förslag i korthet
Utskottet biträder regeringens förslag att de föreslagna fem lagarna skall
träda i kraft den 1 juli 2002, med undantag för 3 kap. 12 § lagen (1994:
1809) om totalförsvarsplikt. Denna paragraf bör träda i kraft först den 1
juli 2004.
Utskottet föreslår vissa övergångsbestämmelser gällande förändringarna i
lagen (1977:265) om personskadeskydd respektive i lagen (1977:266) om
statlig ersättning vid ideell skada m.m.
Propositionen
Regeringen anser att författningsförslagen kan träda i kraft tidigast den 1
juli 2002. De nya rehabiliteringsbestämmelserna skall omfatta alla som
skadas under sin utbildning efter den 30 juni 2001. I fråga om ersättning
till anhöriga innebär denna reglering att ersättning i sådana fall kan
betalas ut för ersättningsgilla kostnader som uppkommit efter det att lagen
trätt i kraft. Skadan som den enskilde drabbats av, och som en anhörig
grundar sitt anspråk på, måste dock ha uppstått efter den 30 juni 2001. För
den som vid lagens ikraftträdande redan är under utbildning kommer
övergången till det delvis nya förmånssystemet att närmare regleras i
förordning.
Utskottets ställningstagande
Regeringen förordar att alla de föreslagna lagarna skall träda i kraft den
1 juli 2002. Utskottet har ingen erinran häremot med undantag för 3 kap. 12
§ lagen om ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Denna
paragraf anger att krigsplacering inte skall kvarstå längre än tio år efter
det senaste tjänstgöringstillfället om det inte finns särskilda skäl för
annat. Som framgått av det föregående under avsnittet Mönstring,
inskrivning och krigsplacering förordar utskottet att ikraftträdandet av
denna paragraf senareläggs två år till den 1 juli 2004.
Utskottet ansluter sig till de av socialförsäkringsutskottet framförda
synpunkterna på behovet av ytterligare övergångsbestämmelser. Ändringarna i
lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd föreslås träda i kraft den 1
juli 2002 utan några övergångsbestämmelser. Det innebär att de nya
bestämmelserna tillämpas vid beslut som försäkringskassan fattar efter
ikraftträdandet och oavsett om skadan inträffat före eller efter detta
datum. Enligt utskottets mening bör emellertid de nya bestämmelserna inte
tillämpas på sjukpenning och sjukvårdsersättning som avser tid före
ikraftträdande. Vidare bör de nya bestämmelserna om livränteunderlag endast
tillämpas på livräntor som fastställs efter ikraftträdandet.
Även ändringarna i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada
m.m. föreslås träda i kraft den 1 juli 2002 utan några särskilda
övergångsbestämmelser. Enligt utskottets mening bör de nya bestämmelserna
endast tillämpas på skada som uppkommit efter ikraftträdandet.
Kostnadskonsekvenser
Propositionen
Regeringen redogör för de bedömda kostnadskonsekvenserna av förslagen i
propositionen. Det är framför allt de förbättrade ekonomiska förmånerna och
det förbättrade personskadeskyddet som medför ökade kostnader. Regeringen
föreslår att de förändrade villkoren börjar gälla fr.o.m. den 1 juli 2002
och att det nuvarande utryckningsbidraget ökas fr.o.m. den 1 januari 2002.
Kostnaderna för 2002 beräknar regeringen till 177 miljoner kronor och för
2003-2004 till sammanlagt ca 291 miljoner kronor per år för det militära
försvaret och 7 miljoner kronor per år för det civila försvaret.
För 2002 förs 16 miljoner kronor från anslaget 6:13 Totalförsvarets
pliktverk, som följd av besparingar, till anslaget 6:1 Förbandsverksamhet,
beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. Från och med 2003 beräknar
regeringen att ca 30 miljoner kronor kan sparas årligen.
Regeringen redovisade i försvarsbeslutspropositionen (prop. 2001/02:10)
avsikten att tillfälligt under 2002-2004 minska utbildningsvolymerna för
totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt. Det innebär att ca 55 miljoner
kronor kan användas för att finansiera propositionens förslag 2002 och att
108 miljoner kronor kan användas 2003-2004.
Regeringen har vid beräkningen i budgetpropositionen för 2002 av anslagen 6
:1 Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. och
6:2 Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling beaktat
konsekvenserna av de nu framlagda förslagen. Det innebär att anslaget 6:1
Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. har
ökats med ca 116 miljoner kronor 2002 och 153 miljoner kronor 2003 och
framåt. Anslaget 6:2 Materiel, anläggningar samt forskning och
teknikutveckling har minskats med motsvarande belopp.
Kostnaderna för det civila försvaret skall finansieras inom ramen för
berörda myndigheters ordinarie anslag.
Regeringens förslag om höjt livränteunderlag för totalförsvarspliktig
personal medför ökade kostnader inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet
vid sjukdom och handikapp. Regeringen har beaktat detta när den totala
kostnaden för förslagen har beräknats. Regeringen avser att i den
ekonomiska vårpropositionen på tilläggsbudget föra medel från utgiftsområde
6 Totalförsvar till utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har ingen erinran mot vad regeringen anfört om
kostnadskonsekvenser. Utskottet förutsätter att regeringen i den ekonomiska
vårpropositionen i förslaget till överföring av medel från utgiftsområde 6
Totalförsvar till utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp tar hänsyn till det ökade medelsbehov som följer av att utskottet
föreslagit ett högre garantibelopp för livräntan än vad regeringen gör i
propositionen.</pre><pre>
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1.      Allmänt om totalförsvarsplikten (punkt 1) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn
Leivik (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö1 yrkande 1
och 2001/02:Fö9 yrkande 11 i denna del samt avslår motionerna 2000/01:
Fö212 yrkande 7, 2000/01:Fö804, 2000/01:Fö805 yrkandena 1-3, 2001/02: Fö8
yrkande 3 i denna del och 2001/02:Fö225.
Ställningstagande
Vi anser att värnpliktssystemet, förstärkt med de av Pliktutredningen
föreslagna förbättrade ersättningarna, ännu fungerar väl samtidigt som
systemet på sikt kan vara en tickande bomb. Dagens höga försvarsvilja, som
har lett till högt motiverade soldater och sjömän, kanske inte håller i sig
över tiden. Grundläggande rättvisefrågor är heller inte lösta. Frågan om
successivt upptrissade kompensationskrav kommer att göra systemet
ekonomiskt oförsvarligt är inte heller besvarad.
Den senaste pliktutredningen ledde inte till annat än ett lappande och
lagande av nuvarande system. Den höjda ersättningsnivån och införandet av
en rejäl utbildningspremie livstidsförlänger systemet samtidigt som
grundläggande och långsiktiga problem förblir olösta. Någon egentlig
utvärdering av alternativa personalförsörjningssystem har heller inte
gjorts.
Att Sverige har ett värnpliktsförsvar är missvisande. I verkligheten har
vårt försvar under lång tid kännetecknats av en kombination av människor
med olika relationer till försvaret. Det gäller att hitta bästa möjliga
kombination av yrkes- och reservofficerare, civilanställda, korttids- och
kontraktsanställda soldater och sjömän, frivilliga och pliktpersonal.
I de fortsatta övervägandena bör därför alternativa modeller för
plikttjänstgöring prövas. Dessa är:
· Vårt nuvarande system, som innebär plikt efter dagens behov.
·
· Dagens system kompletterat med grundläggande soldat- eller
sjömansutbildning av upp till 25 000 värnpliktiga. Syftet härmed är bl.a.
att bredda rekryteringsbasen till nationella skyddsstyrkor och
internationella insatser samt att utgöra en halvutbildad reserv för en
framtida ökning av i första hand territorialförsvaret.
·
· Obligatorisk kort grundläggande soldat- eller sjömansutbildning följt av
helt frivillig rekrytering till längre tjänstgöring.
·
· Rekrytering helt på frivillig basis, sannolikt i form av såväl anställda
som reservanställda soldater och sjömän.
·
Försörjningen med plikt bör således också ställas mot ett helt frivilligt
rekryteringssystem - om inte annat som jämförelseobjekt. Man kan tänka sig
varianter och kombinationer av dessa alternativ, liksom en utveckling av
dagens selektiva system. De sociala, ekonomiska och effektmässiga
konsekvenserna av olika alternativ bör prövas. Frågan om hur försvarsviljan
påverkas av olika alternativ bör också vägas in, även om denna faktor
rimligtvis inte kan tillåtas att slutligt avgöra alternativvalet.
Mot bakgrund av det anförda anser vi det angeläget att pröva alternativa
modeller till det nuvarande systemet, vilket förordas i partimotion 2001/02
: Fö9 (m) yrkande 11 i denna del och i kommittémotion 2001/02:Fö1 (m)
yrkande 1. Här nämnda motionsyrkanden bör därför bifallas av riksdagen.
2.      Allmänt om totalförsvarsplikten (punkt 1) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:Fö212 yrkande 7
samt avslår motionerna 2000/01:Fö804, 2000/01:Fö805 yrkandena 1-3, 2001/02:
Fö1 yrkande 1, 2001/02:Fö8 yrkande 3 i denna del, 2001/02:Fö9 yrkande 11 i
denna del och 2001/02:Fö225.
Ställningstagande
Varje uttagning till tjänstgöring och utbildning med hjälp av lagen om
totalförsvarsplikt är ett extraordinärt ingrepp i den enskilde individens
integritet. Det måste därför kunna motiveras av ett i varje enskilt fall
tydligt behov av att kunna bemanna en funktion i totalförsvarets
krigsorganisation. Varje tjänstgöringstid eller utbildningstid måste kunna
på samma sätt motiveras med att placeringen i krigsorganisationen kräver
den tid som vederbörande tas i anspråk. Varje utbildning skall därför vara
varken kortare eller längre än vad uppgiften i det enskilda fallet kräver.
Likaså skall varken fler eller färre utbildas än vad som erfordras för
uppgiften.
Lagen om totalförsvarsplikt bör gälla för kvinnor på samma villkor som för
män. Därför bör kvinnor på samma sätt som män kallas till mönstring.
Uttagning till utbildning och tjänstgöring skall, för både män och kvinnor,
i största möjliga mån styras av frivillighet och individuella val. Om
frivillighet och egna val får styra kommer de som tas ut till utbildning
och tjänstgöring att vara mer motiverade och därmed engagerade och duktiga
i utförandet av sina uppgifter. I den mån det är möjligt att utforma att
system som garanterar rekryteringen av tillräckligt många väl lämpade
individer bör detta vara grundat på frivillig rekrytering.
I propositionen återspeglas fortfarande synen att det skulle vara positivt
att fler inkallas till värnpliktsutbildning - oavsett behov. Av budgetskäl
minskas antalet som inkallas under den kommande försvarsbeslutsperioden,
men därefter önskar regeringen öka antalet igen. Bakom detta ligger den
alltjämt befängda och diffusa folkförankringstanken att det militära
försvaret skulle vara bättre folkligt förankrat för att fler män gör
värnplikt - dock givetvis bara om det gäller män. Det är vår absoluta
övertygelse att försvarets förankring bäst åstadkoms när försvaret är rätt
rustat och varje värnpliktig har rätt uppgift, rätt utbildning, rätt skydd
och rätt utrustning för sin uppgift.
Eftersom varken regeringen eller Försvarsmakten på allvar har prövat frågan
om hur många värnpliktiga som behöver utbildas för att fylla
krigsorganisationen är det svårt att ange ett exakt antal. Det torde i alla
händelser ligga en bra bit under det antal som i dag kallas in. Detta är
inte acceptabelt. Hänvisningen till rekryteringsbasen för internationell
verksamhet är inte relevant, då den varken tar hänsyn till motsvarande
förhållanden i andra jämförbara länder eller till hur denna bas skulle
påverkas av ett rimligare sätt att organisera, rekrytera, avlöna och
meritera dem som ställer upp till internationell verksamhet.
Jag ställer mig avvisande till tanken att korttidsutbilda eller
civilpliktsutbilda värnpliktiga i stor skala för att på det sättet
upprätthålla skenet av en allmän värnplikt i meningen att i stort sett
varje ung man tas ut till någon form av utbildning. Det är inte detsamma
som att principiellt avvisa vare sig kort utbildning eller utbildning för
civilförsvar, där tydliga behov föreligger. Jag konstaterar bara att
regeringen låter meddela att dessa utbildningar nu anpassas till
behovsläget och därmed radikalt kommer att minskas.
I diskussionen kring förutsättningarna för att kunna rekrytera personal
till internationella insatser vill jag peka på de positiva erfarenheter man
gjort i Danmark vars konstapelsystem och kontraktsanställningsform för
internationella insatser kan vara en väg att pröva också för Sverige.
Därefter har det bl.a. från försvaret också påpekats visst behov av att för
ytterligare viss tid kunna tillgodogöra sig viss specialistkompetens hos
nyligen utbildade soldater. Personalförsörjningsutredningen föreslog att
försvaret skulle ges möjlighet att anställa högst 1 000 soldater, som
nyligen gjort värnplikt, för viss tid och för vissa uppgifter. Jag finner
detta vara ett utmärkt förslag att låta pröva.
Regeringen avvisar förslaget om visstidsanställning. Bakom detta
ställningstagande döljer sig en fruktan att misstänkas för att smygvägen
införa ett yrkesförsvar i Sverige. Jag finner helt övertygande argument för
ett system byggt på mönstringsplikt för både kvinnor och män, som ett
yrkesförsvar inte alls skulle kunna uppfylla i samma utsträckning.
Förutsättningen är att bara de som behövs för krigsorganisationen tas ut
och att de får utbildning, skydd och utrustning för sin uppgift.
Det finns bland riksdagens partier ingen opinion för att införa ett
yrkesförsvar. Regeringens ängslan torde därför handla om bristande
självförtroende och att socialdemokratin så ofta beslås just med att
smygvägen, utan bred och öppen debatt, införa sådant man på alla sätt
förnekat sig ha avsikt att införa. Det kan inte vara skäl nog att avvisa
möjligheten att pröva system inom värnpliktens ram, som skulle stärka
försvarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter på hemmaplan och
internationellt.
3.      Allmänt om totalförsvarsplikten (punkt 1) (mp)
av Ingegerd Saarinen (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö8 yrkande 3 i
denna del samt avslår motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 7, 2000/01:Fö804,
2000/01:Fö805 yrkandena 1-3, 2001/02:Fö1 yrkande 1, 2001/02:Fö9 yrkande 11
i denna del och 2001/02:Fö225.
Ställningstagande
Det allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det utgör ett i
grunden orättvist och i dag helt otidsenligt system. För det första fullgör
endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning, mindre än 18 000 av
en årskull på ca 55 000. Två tredjedelar slipper. För det andra omfattar
det endast män - kvinnor ställs utanför. Trots ett kraftigt minskat behov
av värnpliktiga förekommer förslag om tvångsplikt även för kvinnor.
2000-talets försvarspolitik bör i stället bygga på ett system av
frivillighet öppet för både män och kvinnor. Just traditionellt kvinnliga
erfarenheter som förmåga till strategisk planering, logistisk erfarenhet
och öppet ledarskap är långt viktigare än den traditionellt manliga
tillgången fysisk styrka som blir allt mindre relevant. För att få hög
kvalitet på en organisation byggd på frivillighet måste regeringen utveckla
ett system som bygger på motivation och som är meriterande. Tiden är mogen
för Miljöpartiets mångåriga förslag om ett system byggt på frivillighet med
bättre ersättning, civil dokumentation och tilläggspoäng till högskolan.
4.      Könsneutral totalförsvarsplikt (punkt 2) (v)
av Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 4. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2000/01:Fö803 yrkande 1
, 2001/02:Fö14 yrkande 1, 2001/02:Fö212 yrkande 2 i denna del och avslår
motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 8, 2000/01:Fö803 yrkandena 4 och 5, 2000/
01:A812 yrkande 13, 2001/02:Fö8 yrkande 3 i denna del, 2001/02:Fö10
yrkandena 16 och 20 i denna del, 2001/02:Fö15 yrkande 3, 2001/02:Fö16
yrkande 1, 2001/02:Fö206, 2001/02:Fö227, 2001/02:Fö232 och 2001/02: A229
yrkande 27.
Ställningstagande
Könsneutral totalförsvarsplikt
Vi anser att det är mycket tillfredsställande att utskottet öppnar för en
könsneutral totalförsvarsplikt i framtiden. Men Vänsterpartiet anser att
Sverige skall införa allmän totalförsvarsplikt, vilket innebär att både
kvinnor och män skall omfattas av plikten. Allmän värnplikt är bra för
försvaret, för Sverige och för jämställdheten. Av tradition är militärer
män. Kvinnors väg in i den militära sfären har varit krokig och full av
kulturella och formella hinder. Det nya försvaret skall, förutom att
försvara landet och hävda vår territoriella integritet, också i större
utsträckning än tidigare bidra till fred och säkerhet i omvärlden och
stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred. I dag är det ytterst få
kvinnor som ingår i Försvarsmaktens internationella styrkor. Dagens
värnpliktssystem försvårar Försvarsmaktens möjligheter att rekrytera
kvinnor till utlandstjänst, eftersom förutsättningen för tjänsten är att
man genomgått värnpliktsutbildningen.
Motivet för allmän värnplikt bygger på den demokratiska idén om att det
militära våldsmonopolet skall ha en folklig förankring. Alla
samhällsgrupper skall vara representerade inom Försvarsmakten. Detta gäller
naturligtvis för såväl kvinnor som män.
I linje med Försvarsmaktens nya inriktning, regeringens jämställdhetsarbete
och med hänvisning till ovanstående frågor, bör Sverige införa allmän
värnplikt. Riksdagen bör därför bifalla motionerna 2000/01:Fö830 yrkande 1,
2001/02:Fö14 yrkande 1 och 2001/02:Fö212 yrkande 2 i denna del.
Sexuella trakasserier
I Försvarsmaktens värld, som traditionellt är mansdominerad, syns de
strukturer som genomsyrar samhället än skarpare än på andra håll. När det
gäller sexuella trakasserier är detta extra tydligt. Vi har därför i två
motionsyrkanden (2000/01:Fö803 yrkandena 4 och 5) från den allmänna
motionstiden under föregående riksmöte föreslagit att Försvarsmakten ökar
sina kunskaper om kvinnors erfarenheter av sexuella trakasserier och gör en
ordentlig utvärdering. Sedan dess har, som utskottet också framhåller i
sitt betänkande, det vidtagits åtgärder i en riktning som vi föreslagit i
motionen.
Trots att det således i dag pågår ett mycket bra arbete för att minska de
sexuella trakasserierna inom försvaret är detta ett område som riksdagen
även framgent måste följa upp. Det är mycket viktigt att Försvarsmakten
fortsätter på den inslagna vägen att med stor vakenhet, information och
andra åtgärder försöka lösa de aktuella problemen. Försvarsmakten behöver
självfallet också regelbundet följa upp resultatet av insatserna för att
motarbeta sexuella trakasserier.
Mot bakgrund av vad som hänt i frågan ansluter vi oss dock till
utskottsmajoriteten.
5.      Könsneutral totalförsvarsplikt (punkt 2) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 5. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2000/01:Fö212 yrkande 8
, 2000/01:A812 yrkande 13, 2001/02:Fö10 yrkandena 16 och 20 i denna del,
2001/02:Fö16 yrkande 1, 2001/02:Fö232 och 2001/02:A229 yrkande 27 och
avslår motionerna 2000/01:Fö803 yrkandena 1, 4 och 5, 2001/02:Fö8 yrkande 3
i denna del, 2001/02:Fö14 yrkande 1, 2001/02:Fö15 yrkande 3 och 2001/02:
Fö206, 2001/02:Fö212 yrkande 2 i denna del och 2001/02:Fö227.
Ställningstagande
Pliktutredningen föreslog att värnplikten skall bli könsneutral. Tyvärr
kommer regeringen till slutsatsen att det inte för närvarande är aktuellt
att utöka skyldigheten att fullgöra värnplikt till att även gälla kvinnor,
detta trots att man på flera ställen pekar på nödvändigheten av att öka
antalet kvinnor inom totalförsvaret. Jag får inte detta att gå ihop. En av
de absolut viktigaste åtgärderna för att få fler kvinnor till försvaret och
för att få fler kvinnor att stanna inom försvaret är att utvidga
totalförsvarsplikten till att gälla även kvinnor så att även kvinnor kallas
till mönstring.
Så länge kvinnor behandlas annorlunda, kommer inte integreringen av kvinnor
i totalförsvaret att lyckas. En utvidgning av värnplikten till att gälla
även kvinnor är en naturlig utveckling för en försvarsmakt som tar steget
in i 2000-talet. Skälen till att öka antalet kvinnor i totalförsvaret och
till att utsträcka skyldigheten att fullgöra värnplikt även till kvinnor är
flera.
Försvarsmakten står i dag inför stora förändringar. Nya uppgifter i nya
strukturer innebär stora utmaningar för den militära institutionen. I
dagens och framtidens försvarsmakt ökar kraven på bl.a. flexibilitet, och,
inte minst, att rätt man eller kvinna är på rätt plats vid rätt tillfälle.
Detta innebär att man inte längre kan unna sig lyxen av att a priori tacka
nej till hälften av den i samhället befintliga kompetensen. Med en
könsneutral uttagning skulle man tillgodose de samlade personalbehoven inom
civilt och militärt försvar genom att utgå från hela befolkningen.
Försvarsmakten behöver kvinnorna och den kompetens som de besitter för att
kunna utvecklas i takt med omvärlden och därmed kunna erbjuda svenska
folket det försvar som det med rätta förväntar sig.
Ett annat skäl till att utsträcka plikten till att gälla även kvinnor
ligger i nödvändigheten av att värnplikten i alla aspekter är en spegling
av dagens samhälle i övrigt. Det har stor betydelse att vi alla känner
ansvar för och efter förmåga medverkar till Sveriges försvar. Jämställdhet
och kvinnors deltagande är naturligt i samhället i övrigt. Det torde inte
vara orimligt att tro att om försvaret av Sverige skall fortsätta att vara
en angelägenhet för hela befolkningen, som man t.ex. är beredd att betala
dyra skattepengar till, måste Försvarsmakten visa att man respekterar och
omfattar de värderingar och normer som gäller i övriga delar av samhället.
Den tiden är sedan länge förbi då militären kunde leva sitt eget liv med
sina egna regler och sin egen kultur. Försvarsmakten måste vara en spegling
av det samhälle den är satt att försvara.
Men det finns också en jämställdhetsaspekt som är väl värd att anföra. Även
kvinnor har en rätt att kunna försvara sig. Oftast ser vi dock kvinnan som
ett försvarslöst offer, såväl i krig som i fred. Men det är alla kvinnors
rätt, likväl som det är männens, att lära sig att försvara sig själva, sina
barn och sitt land. Det handlar här mycket om traditioner och attityder.
Även på detta område bör systemen utvecklas och förbättras i takt med tiden
.
I grunden handlar det om hur Sverige som nation och statsmakt ser på sina
unga kvinnor och män. Detta synsätt anger tonen för alla i samhället för
hur kvinnor och män skall bemötas, bedömas och behandlas och vad de duger
till. Det är på detta, och tusen andra, sätt som attityder grundas och
könsroller cementeras. Därför är det av yttersta vikt att staten behandlar
alla lika.
Nödvändigheten av att öka antalet kvinnor i Försvarsmakten stöds av de
flesta - i retoriken. Oviljan att låta kvinnor omfattas av pliktlagarna gör
dock att sådant tal klingar falskt.
En utvidgning av skyldigheten att fullgöra värnplikt till att gälla även
kvinnor är nödvändig för att öka deras antal i Försvarsmakten och för att
åstadkomma en genuin integrering av kvinnor i det militära.
De fördelar som fler kvinnor i försvaret skulle innebära i form av högre
kvalitet och fördjupad folkförankring kan inte till fullo uppnås om inte
kvinnor är i försvaret på samma villkor som män. Likaså kommer
integreringen och acceptansen av kvinnor inom försvaret aldrig att lyckas
så länge kvinnorna behandlas annorlunda.
En viktig grund till de ständigt återkommande trakasserierna av kvinnor i
det militära är det faktum att dessa anses vara udda och inte behandlade
enligt samma kriterier som män. Om också kvinnor måste mönstra och därefter
tas ut till befattningar på samma grunder som män kommer inte längre denna
faktor för nedvärdering av kvinnan att existera.
Om även kvinnor omfattas av pliktlagarna kommer dessutom med automatik fler
kvinnor att genomgå värnplikt. Detta torde öppna för ett större intresse
och för att fler kvinnor vågar ta det steg som annars kanske skulle varit
för stort. Mönstringen ger dessutom kvinnor en naturlig kontakt med
försvaret - en kontakt och ett informationstillfälle utan vilket
officersyrket annars kanske inte ens är ett alternativ.
Ett argument som ofta förs fram när kvinnors roll i det militära diskuteras
är att kvinnorna inte når upp till de krav på fysisk styrka och färdighet
som uppgifterna inom det militära kräver. I så fall måste kvinnor bedömas
efter andra kriterier, vilket vore förödande för försvarets kvalitet och
funktion, sägs det. Kvinnor skall tas ut på samma grunder som män. Alla
kvinnor kommer inte att klara det, men det gör inte heller alla män.
Däremot borde det inte vara orimligt att kräva att de kriterier som används
vid uttagning av värnpliktiga ses över. En sådan åtgärd torde vara en
naturlig följd, om inte annat av det faktum att militärens roll och
uppgifter kraftigt förändrats på senare år och så antagligen kommer att
göra även framöver.
Ett annat argument mot en könsneutral värnplikt brukar vara att i dag är
det knappt en tredjedel av alla svenska män som fullgör
värnpliktsutbildningen. Att i en sådan situation kräva en utvidgning av
pliktuttagningen kan synas avigt. Men, att göra värnplikten könsneutral
påverkar inte i sig antalet värnpliktiga, eftersom det är
krigsorganisationens storlek som styr det årliga rekryteringsbehovet och
inte ett fixerat antal. Den förändring det skulle innebära att utvidga
plikten att fullgöra värnplikt till att gälla även kvinnor är att vi
breddar rekryteringsunderlaget för försvaret både kvalitativt och
kvantitativt.
En viktig princip bör vara att inte en enda får tas ut i onödan till
plikttjänst. Samhällstjänst måste alltid grundas på ett reellt behov som
därmed gör den motiverad och meningsfull. Uttagningen skall också i största
möjliga mån styras av frivillighet. En pliktlagstiftning är nödvändig såsom
en yttersta garanti för att försvaret alltid skall kunna få tillgång till
den kompetens som erfordras. Med en könsneutral mönstrings- och
militärtjänstplikt ökar underlaget med i princip det dubbla. Sammantaget
kommer en pliktuttagning oavsett kön, med frivillighet såsom riktmärke, att
medföra att knappast någon behöver tas ut mot sin vilja.
6.      Rehabilitering (punkt 8) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Anna Lilliehöök och Björn
Leivik (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 6. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö1 yrkandena 4
och 5 samt 2001/02:Fö9 yrkande 11 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser att frågorna om säkerheten under grundutbildningen och
tjänstgöringen i försvaret måste uppmärksammas ytterligare.
Värnpliktstjänstgöring och tjänstgöring i utlandsstyrkan är högriskuppdrag
där riskerna för olyckor är högre än på arbetsplatser inom de allra
farligaste civila verksamheterna.
Tydliga regler behövs för att det inte skall ta åratal att reda ut
försäkringsersättningar när Försvarsmakten både står för kostnaden och
företräder den enskilde. De skadade och deras anhöriga har många gånger
upplevt sig ensamma och i motsatsställning till staten i dess olika
funktioner. För att minska konflikten bör Försvarsmakten i ett första steg
tillföras och garanteras resurser för att kunna uppfylla sitt ansvar. Det
bör dessutom övervägas om det är lämpligt att inrätta en särskild funktion
inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde för stöd och hjälp till
enskilda olycksdrabbade.
Försvarsmakten arbetar med konstruktiva program för ökad säkerhet.
Ytterligare kraft tycks emellertid behövas för att dessa program och planer
till fullo skall sättas i verket. Tät personalomflyttning och bristande
erfarenhet hos befäl kan ha bidragit till några av de allvarliga olyckor
som inträffat. En ny karriärväg som är inriktad på fackkunskap och
utbildning av de värnpliktiga bör skapas - för utbildningssäkerhetens skull
.
Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga bör därutöver ges en ny
huvuduppgift i att följa upp Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar.
Uppgiften bör vara att säkerställa att de som skadas under sin
militärtjänst ges så rimliga förutsättningar som möjligt till
rehabilitering.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att riksdagen bör uttala sig dels för
att en särskild funktion för stöd och hjälp till olycksdrabbade
totalförsvarspliktiga övervägs, dels att personalvårdsnämnden åläggs
uppgiften följa upp Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar. Detta föreslås i
partimotion 2001/02:Fö9 (m) yrkande 11 och kommittémotion 2001/02:Föl (m)
yrkandena 4 och 5, vilka därför bör bifallas av riksdagen.
7.      Förmåner (punkt 9) (v)
av Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 7. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö14 yrkande 3 och
avslår motion 2001/02:Fö269 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Enligt försvarsbeslutet är en av Försvarsmaktens fyra huvuduppgifter att
stödja samhället vid kriser och svåra påfrestningar i fredstid. Vid
flertalet sådana tillfällen har värnpliktiga tjänstgjort vid farliga och
riskfyllda operationer i samband med översvämningar, skogsbränder och
skallgångskedjor runt om i Sverige. Trots massiva insatser från
värnpliktiga, ofta med arbete dygnets alla timmar, kompenseras de
värnpliktigas hjälpinsatser inte högre än om utbildningen bedrivs på kasern
. Såväl officerare som hemvärnspersonal och personal ur utlandsstyrkan
uppbär tillägg på sina ekonomiska ersättningar vid övningar och riskfylld
tjänst, medan dagersättningen för värnpliktiga alltid är konstant oavsett
tjänsteinnehåll.
I dag deltar värnpliktiga i incidenttjänst som ubåtsjakt, bevakning av
mobiliseringsförråd samt skarpa operationer, exempelvis
minröjningsoperationer i Baltikum, vilka innebär längre perioders frånvaro
på bekostnad av den enskildes sociala liv.
Värnpliktiga som deltar i övningar som omöjliggör vistelse i hemmet borde i
rimlighetens namn ges en skälig ekonomisk ersättning för sina insatser,
eftersom kompensationsledighet är svårare att tillgå med hänsyn till
utbildningsrytmen.
Ovanstående resonemang kan även tillämpas på dem som tjänstgör med stöd av
civilplikt.
Vi anser därför att riksdagen bör bifalla motion 2001/02:Fö14 yrkande 3.
8.      Meritvärdering (punkt 10) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 10 borde ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs i
reservation 8. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö16 yrkande 2 och
avslår motionerna 2001/02:Fö14 yrkande 5, 2001/02:Fö17 yrkandena 5 och 6,
2001/02:Fö250 och 2001/02:Fö273 yrkandena 1 och 3.
Ställningstagande
Regeringen talar på flera ställen i propositionen om nödvändigheten av att
i högre utsträckning bygga på frivillighet, om vikten av att låta den
enskildes motivation få ett större genomslag vid mönstring och uttagning
och om betydelsen av att den enskilde uppfattar sig såsom rättvist
behandlad i jämförelse med jämnåriga kamrater som inte utbildas i
totalförsvaret. Trots att frågan om meritvärdering uppmärksammats under
lång tid har vare sig regeringen eller Försvarsmakten lyckats redovisa
förslag på hur det civila meritvärdet av plikttjänstgöringen skall kunna
garanteras och dokumenteras.
Den som fullgör sin värnplikt måste uppleva att den är rättvis. Brister
rättvisan riskerar nämligen folkförankringen att minska. Upplevd orättvisa
och meningslöshet skadar motivationen och, kanske viktigast, den enskilde
har då skäl för att känna sig utnyttjad av staten.
För att säkra ett rättvist system som attraherar de unga människor vars
motivation är avgörande för försvarets kvalitet är det viktigt att
plikttjänstgöringen utgör en tillgång för den enskilde också efter
fullbordad utbildning. Plikttjänstgöringens civila meritvärde måste därför
vara tydligt och adekvat. Merithandlingen som den enskilde får med sig
efter fullgjord utbildning måste vara så utformad att det civila samhället
kan värdera handlingen vid ett anställningsförfarande, och då som en
positiv handling. Det handlar här om att finna sätt på vilket
värnpliktsutbildningen tydligare kopplas till kraven i det civila samhället
, t.ex. genom att utbildningsmoment ges högskolepoäng.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en redovisning av hur
totalförsvarets pliktutbildning skall ges en civil meritvärdering varför
riksdagen bör bifalla motion 2001/02:Fö16 yrkande 2.

Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande särskilda yttranden.
I rubriken anges inom parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1.      Könsneutral totalförsvarsplikt (punkt 2) (kd)
av Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd).
Den 30 mars 2000 beslutade riksdagen om en omfattande omdaning av det
militära försvaret. Då beslutades bl.a. att det nya försvaret,
insatsförsvaret, skall bygga på förband av hög kvalitet som kan användas
för en mängd olika insatser av varierande karaktär.
I Personalförsörjningsutredningens betänkande Personal för ett nytt försvar
(SOU 2001:23) försökte man ge en samlad syn på Försvarsmaktens
personalförsörjning och belysa hur Försvarsmakten skall kunna rekrytera,
utveckla och avveckla personal på ett väl avvägt sätt och över tiden. I
utredningen, som är underlag till rubricerade proposition, berörs bl.a. hur
fler kvinnor skall fås att vilja utbilda sig till officerare och kunna
välja officersbanan. Den frågan diskuteras också i regeringens proposition
2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret.
Antalet kvinnliga officerare utgör ännu efter cirka tio års satsningar en
mycket låg andel. Men satsningen för att få in kvinnor i försvaret har inte
varit särskilt helhjärtad.
Om regeringen och Försvarsmakten verkligen vill ha fler kvinnor i försvaret
och som officerare krävs en helt ny typ av rekrytering. Försvarsmakten
måste exempelvis ha en klar målsättning för hur många kvinnor som behövs
inom försvaret och som därför borde antas där. I målsättningen måste också
ingå en beskrivning av vilka uppgifter kvinnorna skall ha. Dessutom måste
rekryteringsförfarandet ändras, miljön förbättras samt attityder och
inställning till kvinnor ändras.
Om regeringen och Försvarsmakten verkligen vill ha in fler kvinnor i
försvaret måste man sätta i gång ett metodiskt arbete för att få kvinnor
att välja att satsa på en karriär inom det området. Kvinnorna måste ses som
den resurs de är med sina speciella kompetenser och möjligheter. Kvinnor är
inte och kan aldrig bli kopior av män utan har förutom generella egenskaper
liksom alla andra sina speciella förutsättningar utifrån konstitution,
begåvning och engagemang.
Angelägenheten av att regeringen får upp ögonen för att det är ett tvåkönat
försvar som det måste planeras för och med, kan inte nog understrykas. Det
är också angeläget att regeringen och Försvarsmakten har en klar
målsättning för hur både kvinnor och män utifrån sina förutsättningar kan
medverka till att bygga upp det nya försvaret. Målsättningen måste i så
fall vara att kvinnorna tas med på ett helt annat sätt än tidigare i
verksamhetens planering och verkställighet. Pliktlagstiftningen måste också
vara tydlig och inte kunna ge anledningar till diskriminering.
Enligt nu gällande bestämmelser är mönstringen för kvinnor frivillig medan
värnplikten för den antagna kvinnan är en skyldighet. Detta måste ses som
ett dubbelt budskap. Eftersom utbildningen/värnplikten är frivillig för
kvinnor är det svårt att förstå att den, trots detta, kan göras till en
plikt. En orsak till kvinnors låga deltagande i värnpliktsutbildningen kan
vara just det dubbla budskap som regering och försvarsmakt går ut med då
det gäller att försöka värva kvinnor till försvaret.
Olika rekryteringsvägar till officersyrket kan vara en framkomlig väg för
att få fler kvinnor att vilja välja officersyrket. Men framför allt måste
det traditionella intagningssystemet för värnpliktiga förändras. Det kan
inte vara rimligt att ingen hänsyn tas till kvinnors konstitution vid
mönstringsförfarandet. De prov de mönstrande genomgår är helt uppbyggda
efter unga pojkars konstitution och muskelstyrka. Unga flickor har en annan
muskelmassa, som måste gå att kunna mäta på ett annat sätt än pojkars
råstyrka. Vill regeringen och Försvarsmakten verkligen ha fler kvinnor/
flickor i försvaret måste styrkeproven vid mönstringen få en annan
utformning.
De unga mönstringspliktiga pojkarna får genomgå omfattande undersökningar
och tester. Samtidigt får samhället en enastående information om hur
konditionen samt det medicinska och psykologiska tillståndet är för
generationer av män. Samhället ges därigenom tillgång till värdefull
statistik och information som kan användas för olika forskningsändamål. En
samlad bild av den unga kvinnliga befolkningens hälsotillstånd och
möjligheter finns inte. Det är en stor brist, inte enbart från
forskningssynpunkt utan också ur jämställdhetssynpunkt. Även de unga
flickorna skall ha möjlighet att få reda på sina möjligheter och sin
psykiska och fysiska status.
När det gäller miljön och attityderna till kvinnor/flickor inom försvaret
återstår en del att göra. Man kan ha en viss förståelse för att den sedan
generationer helt manliga institution som försvaret är har svårt att ställa
om sig till en tvåkönad enhet. Det är en process som kan ta tid. Speciellt
med tanke på att det i försvaret tidigare inte närvarande könet utsatts för
förlöjliganden och benämndes med könsord och andra nedvärderande ord, kan
det vara svårt att ställa om sig till att på plats vara tvingad att
samarbeta med kvinnor, sova i samma rum, duscha i samma duschrum, använda
samma toaletter, ha klädskåpen bredvid varandra osv.
Om Försvarsmakten verkligen vill ha fler kvinnor i försvaret måste
attityder, miljö och praktiska anordningar förbättras avsevärt. Det är
oacceptabelt att flickor/kvinnor som genomgår värnplikt och
officersutbildningar mobbas på grund av sitt kön och på grund av
oacceptabla praktiska arrangemang.
2.      Könsneutral totalförsvarsplikt (punkt 2) (c)
av Erik Arthur Egervärn (c).
Jag står till alla delar bakom utskottsmajoritetens ställningstaganden i
detta betänkande. När det gäller frågan om värnplikt vill jag emellertid
framhålla att jag och Centerpartiet tagit ställning för allmän värnplikt.
Vi menar alltså att även kvinnor skall omfattas av plikten.
Eftersom frågan kräver ändring i grundlag avstod vi från att driva frågan
till sin spets i samband med försvarsuppgörelsen mellan regeringen och
Centerpartiet. Vi bedömde helheten i den nu pågående försvarsomställningen
som avgörande. Omställningen av totalförsvaret till ett samhällsförsvar med
ett militärt nätverksbaserat insatsförsvar och en samtidig rustning mot de
nya hot som utgör dagens och morgondagens verklighet måste enligt
Centerpartiets uppfattning komma i gång.
Centerpartiet kommer självfallet att fortsätta att driva frågan om allmän
värnplikt omfattande både kvinnor och män. För oss är det ett självklart
ställningstagande utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Minst lika viktigt
är emellertid den kvalitetshöjning av värnpliktsförsvaret som skulle kunna
bli en naturlig följd av att både kvinnor och män hade samma rätt och
skyldighet att delta.
3.      Avgångar, arbetsmiljö och utrustning (punkt 5) (v)
av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v).
De höga avgångarna bland värnpliktiga under grundutbildningen är ett stort
problem för Försvarsmakten. En av de vanligaste orsakerna till avhopp sägs
vara hälsoskäl, såväl fysiska som psykosociala, där de sistnämnda dominerar
. Det är av stor vikt att man inom Försvarsmakten till fullo ser över sin
arbetsmiljö ur alla aspekter. Det är extra viktigt att värna om de
människor som gör en arbetsuppgift genom pliktlag och ej av eget fritt val.
Ansvaret hos myndigheten och riksdagen vilar tungt i detta fall. Dålig
grundutbildning, okunskap om arbetsmiljöfrågor och en okänslig psykosocial
miljö är alla orsaker till att unga människor avbryter den tjänst som de
tagits ut till.
Även om den mänskliga aspekten på avgångarna är den viktigaste får man inte
bortse från de ekonomiska och organisatoriska effekterna. Det är
resursslöseri att tillåta arbetsmiljön vara så dålig att värnpliktiga ser
sig tvingade att hoppa av sin tjänstgöring. Likaså ställer det till med
stora problem av organisatorisk art.
För förbättringar inom dessa områden finns allt att vinna och inget att
förlora. Vänsterpartiet anser det viktigt att riksdagen och myndigheten
framgent håller ögonen på denna fråga.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
</pre><pre>
Propositionen
I proposition 2001/02:11 Bättre villkor för totalförvarspliktiga föreslår
regeringen att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt,
2. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande
verksamhet,
4. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
5. lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada
m.m.
Följdmotioner till proposition 2001/02:10
2001/02:Fö1 av Henrik Landerholm m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att alternativa modeller för plikttjänstgöring bör prövas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om höjning av statlig riskgaranti för totalförsvarspliktiga och
tjänstgörande i utlandsstyrkan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att livränteunderlaget i arbetsskadeförsäkringen skall bestämmas
till minst sju och ett halvt prisbasbelopp för totalförsvarspliktiga.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga skall
följa upp sitt rehabiliteringsansvar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en särskild funktion för stöd till olycksdrabbade
totalförsvarspliktiga.
2001/02:Fö8 av Lars Ångström m.fl. (mp):
3. Riksdagen begär att regeringen kommer tillbaka med förslag på ett
totalförsvarssystem som skall ersätta dagens värnpliktssystem och som skall
bygga på frivillighet och vara öppet för både män och kvinnor.
2001/02:Fö9 av Bo Lundgren m.fl. (m):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om värnpliktsfrågorna.
2001/02:Fö10 av Runar Patriksson och Eva Flyborg (fp):
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en könsneutral värnplikt.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mångfald och diskriminering inom försvaret (i denna del).
Följdmotioner till proposition 2001/02:11
2001/02:Fö14 av Stig Sandström m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att allmän
värnplikt skall införas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att denna bör ge
Försvarsmakten i uppdrag att förbereda försvaret för en situation med
allmän värnplikt och jämställt försvar.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett tillägg på dagersättningen då värn- och civilpliktig personal
under grundutbildning tjänstgör vid längre övningar, incidenter, kriser i
samhället, skarpa operationer eller vid beredskap över högtidshelger.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
skall ge Försvarsmakten i uppgift att tillse vad i motionen anförs om att
värnpliktiga skall ges erforderlig utbildning för tjänst i händelse av
incidenter, kriser och skarpa operationer i fredstid.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att den utredning om civilt meritvärde som skall
tillsättas får en specificerad och snäv tidsram.
2001/02:Fö15 av Margareta Viklund (kd):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av kvinnors förhållande till pliktlagstiftningen.
2001/02:Fö16 av Runar Patriksson och Eva Flyborg (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om könsneutral värnplikt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om civil meritvärdering av totalförsvarets pliktutbildning.
2001/02:Fö17 av Roy Hansson (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mönstring vid en tidpunkt närmare inryckningstillfället.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om storleken på ersättningen vid skada.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rehabiliteringstidens längd.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att totalförsvarspliktiga skall kunna tillgodoräkna sig sin
tjänstgöring i form av högskolepoäng.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att totalförsvarspliktiga efter sin tjänstgöring skall kunna
tillgodoräkna sig poäng på högskoleprovet.
Motioner från allmänna motionstiden 2000/01
2000/01:Fö212 av Runar Patriksson och Eva Flyborg (fp):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktingen av pliktutbildningen och -uttagningen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en könsneutral värnplikt.
2000/01:Fö401 av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om en översyn av civilpliktiga brandmäns utbildningssituation.
2000/01:Fö802 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):
1. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att se över
incidentrapporterings- och uppföljningsrutiner.
2. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att
genomföra en utvärdering av de nuvarande reglerna och rutinerna inför de s.
k. baskerproven i syfte att göra proven säkrare.
3. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att se över
sina trafikregler så att de överensstämmer med motsvarande regler för det
civila samhället.
4. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att omarbeta
sina säkerhetsrutiner och säkerhetsinformationen i syfte att eliminera
skadorna bland de värnpliktiga.
2000/01:Fö803 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall
införa allmän värnplikt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
skall avskaffa det särskilda bidraget för underkläder för kvinnor samt att
ge Försvarsmakten i uppdrag att anskaffa trosor och behå.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
skall ge Försvarsmakten i uppdrag att anskaffa utrustning och materiel som
är framtagen, utprovad och anpassad till både kvinnor och män.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
skall ge Försvarsmakten i uppdrag att genomföra en systematisk undersökning
i syfte att införskaffa kunskap om kvinnors erfarenheter av att göra
värnplikt och arbeta inom Försvarsmakten.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
skall ge Försvarsmakten i uppdrag att årligen utvärdera vilken effekt
åtgärderna mot sexuella trakasserier har gett.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lag (
1999:133) så att även de värnpliktiga omfattas av lagen om diskriminering
på grund av sexuell läggning.
2000/01:Fö804 av Gunnar Axén (m):
Riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
2000/01:Fö805 av Lars Lindblad (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om civilpliktiga och korttidsutbildade värnpliktiga.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda konsekvenserna av ett avskaffande av värnpliktssy-
stemet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att värnpliktssystemet bör ersättas med ett värvat
mobiliseringsförsvar.
2000/01:Fö806 av Björn Leivik och Elizabeth Nyström (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om bättre kontroll av dem som mönstrar till värnplikt.
2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en könsneutral värnplikt.
Motioner från allmänna motionstiden 2001/02
2001/02:Fö206 av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om allmän värnplikt för både män och kvinnor.
2001/02:Fö212 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Försvarsmakten,
som ett led i jämställdhetsarbetet, skall upprätta en målsättning för hur
stor andelen kvinnor av den totala personalstyrkan och bland de
värnpliktiga minst skall vara varje år (i denna del).
2001/02:Fö225 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att överväga att ersätta den allmänna värnplikten med ett yrkesförsvar.
2001/02:Fö227 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om allmän värnplikt för alla svenska medborgare.
2001/02:Fö232 av Eva Flyborg (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av en könsneutral värnplikt.
2001/02:Fö235 av Björn Leivik (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av förändrade regler avseende skadestånd vid invaliditet och
dödsfall vid plikttjänstgöring.
2001/02:Fö237 av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
skall ge Försvarsmakten i uppdrag att se över sina nuvarande rutiner
gällande uppföljning av avgångar bland värnpliktiga i syfte att minska
antalet avhopp från värnpliktstjänstgöringen.
2. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att
förbättra arbetsmiljön för värnpliktiga.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Försvarsmakten bör ges i uppdrag att genomföra åtgärder i
syfte att minska avgångarna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att civila myndigheter som utbildar civilpliktiga bör ges i
uppdrag att minska avgångarna.
2001/02:Fö250 av Roy Hansson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om meritvärdering av militärtjänstgöringen.
2001/02:Fö269 av Rigmor Stenmark (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den värnpliktiges möjlighet att upprätthålla kontakt med familj
och vänner.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge Försvarsmakten i uppdrag att vidga begreppet nära anhörig
till att även innefatta syskon samt far- och morföräldrar.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jämställdhet inom försvaret.
2001/02:Fö273 av Martin Nilsson m.fl. (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att värnpliktiga förare skall få civila körkort på sina
respektive fordon vid utryckning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att värnpliktig ledarskapsutbildning skall kunna meriteras med
högskolepoäng.
2001/02:So376 av Margareta Viklund (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen skall utöka Pliktverkets uppdrag så att alla 18-
åringar får genomgå mönstringsprocessen för att få en i det närmaste
heltäckande folkhälsoskanning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Pliktverket ges möjligheter till allmän folkhälsorådgivning -
t.ex. när det gäller kost och motion.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att genomföra ett pilotprojekt med folkhälsoskanning och
friskvårdsrådgivning för alla 18-åringar i Skåne län i regi av Pliktverkets
regionkontor i Kristianstad och Region Skåne.
2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om könsneutral allmän värnplikt.
2001/02:A317 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
24. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att
göra en översyn av huruvida inskrivningsproven vid mönstringen missgynnar
eller diskriminerar personer med utländsk bakgrund.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Försvarsmakten
behöver se över värnpliktsutbildningen i syfte att öka andelen personer med
utländsk bakgrund.</pre><pre></pre><pre>
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
2       Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
2.2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1809) om totalförsvars-plikt
dels att 3 kap. 8, 11, 12 och 15 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 3 §, 8 kap. 1 § och
11 kap. 4 § samt rubriken till 8 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 3 kap. 15 a § och 8
kap. 6-11 §§, samt närmast före 8 kap. 1, 6 och 11 §§ nya rubriker av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse       Föreslagen lydelse
3 kap.
8 §
Av ett beslut om inskrivning skall det framgå vad som har bestämts enligt 5
eller 6 §. Ett beslut om inskrivning i utbildningsreserven skall innehålla
uppgift om den totalförsvarspliktiges befattningsgrupp.
Den som genomgår mönstring skall vid mönstringen underrättas om beslut som
avses i första stycket eller i 3 §.     Den som genomgår mönstring skall
senast fyra månader efter mönstringen underrättas om beslut som avses i
första stycket eller i 3 §.

11 §
Inskrivningen i utbildningsreser-ven upphör vid utgången av det kalenderår
när den totalförsvarspliktige fyller 30 år.     Inskrivningen i
utbildningsreser-ven upphör efter fem år, räknat från utgången av det
kalenderår när den totalförsvarspliktige skrevs in.
Om det behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap, får
regeringen besluta att inskrivningen inte skall upphöra. Inskrivningen
skall dock alltid upphöra vid utgången av det kalenderår den
totalförsvarspliktige fyller 30 år.

12 §
En totalförsvarspliktig som efter avslutad grundutbildning har förvärvat
tillräckliga kunskaper och färdigheter för en krigsuppgift skall
krigsplaceras i en befattning eller i en viss verksamhet som han eller hon
är lämplig för. Den som har genomgått en längre grundutbildning än 60 dagar
skall krigsplaceras i den verksamhet där grund-utbildningen fullgjordes, om
det inte från totalförsvarets synpunkt är väsentligt bättre att han eller
hon krigsplaceras i en annan verksamhet.
Krigsplaceringen skall inte kvarstå längre än tio år efter det
senaste tjänstgöringstillfället. Om det finns särskilda skäl i enskilda
fall, får beslut fattas om förlängning.

15 §
Beslut om krigsplacering fattas av Totalförsvarets pliktverk efter
framställningar från statliga myndigheter, kommuner, landsting, bolag, för-
eningar, samfälligheter, registrerade trossamfund, organisatoriska delar av
sådana samfund eller andra enskilda. Om ett beslut om krigsplacering
upphävs, gäller 14 §.   Beslut om krigsplacering fattas av Totalförsvarets
pliktverk efter framställningar från statliga myndigheter, kommuner,
landsting, bolag, för-eningar, samfälligheter, registrerade trossamfund,
organisatoriska delar av sådana samfund eller andra enskilda (bemanningsan-
sva-riga). Om ett beslut om krigsplacering upphävs, gäller 14 §.
Även utan sådan framställning som avses i första stycket får
Totalförsvarets pliktverk besluta om krigsplacering, om det sker i enlighet
med en anmälan om behov av totalförsvarspliktiga och den
bemanningsansvarige inte har meddelat annat.


15 a §
En bemanningsansvarig får ändra ett beslut om krigsplacering i sin
krigsorganisation till en annan krigsplacering i organisationen. Ett sådant
beslut om ändrad krigsplacering skall anmälas till Totalförsvarets
pliktverk.
Framställning om ändrad krigsplacering för den som är krigsplacerad
i en verksamhet som är gemensam för flera bemanningsansvariga skall göras i
samråd med den myndighet som regeringen be-stämmer. Beslut om ändrad
krigsplacering fattas i dessa fall av Totalförsvarets pliktverk.
4 kap.
2 §
Om den som skrivits in för värn-plikt eller för sådan civilplikt som
omfattar en längre grundutbildning än 60 dagar inte har kallats in till
grundutbildningen före utgången av det kalenderår när han fyller 24 år
eller, i fall som avses i 3 kap. 10 §, före utgången av det kalenderår när
han fyller trettio år, är han skyldig att fullgöra grundutbildningen endast
om det finns särskilda skäl.    Om den som skrivits in för värn-plikt eller
för sådan civilplikt som omfattar en längre grundutbildning än 60 dagar
inte har kallats in till grundutbildningen före utgången av det kalenderår
när han fyller 24 år eller, i fall som avses i 3 kap. 10 §, före utgången
av det kalenderår när inskrivningen i utbildningsreserven upphör, är han
skyl-dig att fullgöra grundutbildningen endast om det finns särskilda skäl.
5 kap.
3 §
Grundutbildningen skall ge de kunskaper och färdigheter som krigsuppgiften
kräver.
Repetitionsutbildningen skall vidmakthålla och utveckla skickligheten för
krigsuppgiften.
Utbildning för fredsfrämjande verksamhet kan ingå i grundutbildning
och repetitionsutbildning under förutsättning att den ger eller
vidmakthåller och utvecklar sådana kunskaper och färdigheter som
krigsuppgiften kräver.
I grundutbildningen och repetitionsutbildningen ingår även uppgifter som
syftar till att upprätthålla Sveriges försvarsberedskap.
Förmåner        Förmåner och rehabilitering
8 kap.
Förmåner
1 §
En totalförsvarspliktig har vid inställelse för mönstring eller annan
utredning enligt 2 kap. 1 § och när han eller hon fullgör värnplikt eller
civilplikt rätt till
1. reseförmåner,
2. fri förplägnad,
3. fri inkvartering,
4. fri hälso- och sjukvård,
5. fri grupplivförsäkring, samt
6. begravningshjälp.
Den som fullgör värnplikt, civil-plikt eller allmän tjänsteplikt enligt 6
kap.
2 § första stycket 2 har även rätt till
1. fri utrustning,
2. dagersättning eller dagpenning,
3. utryckningsbidrag efter viss grund-utbildning,

4. familjebidrag,
5. tandvård, samt
6. vid beredskapstjänstgöring och krigstjänst-göring, fälttraktamente och
särskild ersättning för tjänstgöring i viss befattning. 3.
utbildningspremie efter viss grund-utbildning,
4. under viss grundutbildning fria högskoleprov i den omfattning regeringen
bestämmer,
5. familjebidrag,
6. tandvård, samt
7. vid beredskapstjänstgöring och krigs-tjänstgöring, fälttraktamente och
särskild ersättning för tjänstgöring i viss befattning.
Rehabilitering
6 §
Om en totalförsvarspliktig skadas när han eller hon fullgör
grundutbildning eller repetitionsutbildning, skall den utbildningsansvariga
myndigheten i samråd med den skadade
1. utreda behovet av åtgärder för att den skadade skall återfå full
arbetsförmåga eller för att stärka den skadades möjligheter att i framtiden
försörja sig genom förvärvsarbete,
2. om det är möjligt, ge den skadade lämplig arbetsträning inom ramen för
den egna verksamheten, samt
3. medverka till att den skadade får tillgång till lämplig yrkesutbildning
eller fortbildning som är ägnad att stärka hans eller hennes
förvärvsförmåga.
7 §
I fall som avses i 6 § 3 skall den utbildningsansvariga myndigheten ge
ekonomiskt stöd till en utbildning som föranleds av eller förlängs till
följd av skadan.
Den utbildningsansvariga myndigheten skall också ge stöd till andra
åtgärder som främjar att den skadade återfår arbetsförmågan samt till
anskaffande av hjälp-medel som den skadade behöver.
Stöd enligt första och andra styckena ges endast om det inte skall
tillhandahållas av någon annan till följd av andra bestämmelser och om det
framstår som skäligt med hänsyn till skadan och omständigheterna i övrigt.
8 §
Den utbildningsansvariga myndighetens ansvar enligt 6 och 7 §§ gäller under
en tid av tre år från det att åtgärder enligt 6 § 2 och 3 kan inledas. Om
det finns särskilda skäl, skall åtgärderna utsträckas under ytterligare två
år.
9 §
Vid fullgörande av de uppgifter som avses i 6 och 7 §§ skall den
utbildningsansvariga myndigheten samarbeta med försäkringskassan,
länsarbetsnämnden och andra berörda myndigheter.
Den utbildningsansvariga myndighetens åtgärder bör samordnas med en
eventuell arbetsgivares.
10 §
Den utbildningsansvariga myndighetens ansvar enligt 6 och 7 §§ innebär
ingen inskränkning i det ansvar som den skadades arbetsgivare har enligt 2
kap. och 3 kap.  2 a § arbetsmiljölagen (1977:1160) samt 22 kap. lagen (
1962:381) om allmän försäkring.
Ersättning till anhöriga
11 §
Om en anhörigs medverkan är av särskild betydelse för den skadades
rehabilitering, skall den utbildningsansvariga myndigheten efter ansökan ge
den anhörige skälig ersättning för kostnader som en sådan insats orsakar.
Om en totalförsvarspliktig som fullgör grundutbildning eller
repetitionsutbildning förolyckas eller skadas så svårt att sjukhusvård
krävs, skall den utbildningsansvariga myndigheten efter ansökan av de
anhöriga ersätta dem för skäligt antal resor till den förolyckade eller
skadade samt för uppehälle och tidsspillan vid sådan resa efter samma
grunder som gäller i fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen.
I fall som avses i andra stycket skall den utbildningsansvariga
myndigheten efter ansökan även ge skäligt bidrag till kostnader för
psykosocialt stöd till anhöriga som är i behov av det, om det framstår som
skäligt med hänsyn till omständigheterna i övrigt.
11 kap.
4 §
Endast följande beslut enligt denna lag får överklagas:
1. inskrivningsnämndens beslut,
2. beslut om inskrivning enligt 3 kap. 4 §,
3. beslut i andra ärenden om ändring av ett inskrivningsbeslut än som avses
i 1,
4. beslut i ärenden om rätt att vara vapenfri,
5. beslut i ärenden om uppskov, samt
6. beslut i ärenden om avbrott i utbildningen enligt 5 kap. 12-14 §§ och om
tillgodoräknande av tjänstgöringstid enligt 5 kap. 17 §.
5. beslut i ärenden om uppskov,
6. beslut i ärenden om avbrott i utbildningen enligt 5 kap. 12-14 §§ och om
tillgodoräknande av tjänstgöringstid enligt 5 kap. 17 §, samt
7. beslut enligt 8 kap. 6-8 och 11 §§.
Överklagandet skall göras hos den myndighet som regeringen be-stämmer
Beslut enligt 8 kap. 6-8 och 11 §§ får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstil-l-stånd krävs vid överklagande till
kammarrätten. Andra beslut får överklagas hos den myndighet som regeringen
be-stämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002. Bestämmelserna i 8 kap. 6-11 §§
skall tillämpas även i fråga om den som skadats efter den 30 juni 2001.
Ersättning enligt 8 kap. 11 § gäller dock endast kostnader som uppkommit
efter den 30 juni 2002.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m.
2.4
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m.
dels att 14 och 37 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 10, 15, 21, 24, 29, 34-36 och 38-40 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse       Föreslagen lydelse
10 §
Disciplinpåföljderna är varning, extratjänst, löneavdrag och ute-gångs-
förbud. Disciplinpåföljderna är varning, extratjänst och löneavdrag.
Vid val av påföljd är varning att anse som en lindrigare påföljd än
extratjänst och löneavdrag. Sär-skilt avseende skall fästas vid om-
ständigheter som talar för att på-följden kan stanna vid varning.

15 §
Löneavdrag får åläggas tillsam-mans med utegångsförbud, om det krävs av
hänsyn till ordningen inom den verksamhet där disci-plin-förseelsen har
begåtts.        Löneavdrag får åläggas tillsam-mans med extratjänst, om det
krävs av hänsyn till ordningen inom den verksamhet där disci-plin-
förseelsen har begåtts.

21 §
En chef som avses i 20 § får överlämna åt andra chefer som tjänstgör under
honom eller henne, dock lägst en kompanichef eller motsvarande chef, att
pröva frågor om disciplinansvar för personal som står under deras befäl,
under förutsättning att
1. förfarandet inte kan antas ut-göra brott,    1. förseelsen inte kan
antas utgöra brott,
2. förseelsen har erkänts och
3. förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning, extra-tjänst
eller utegångsförbud i högst fem dagar. 2. förseelsen har erkänts,
3. förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning och

4. den disciplinansvarige inte begär att yttrande från auditör skall
inhämtas i ärendet.

24 §1
Innan en disciplinpåföljd beslu-tas eller en åtalsanmälan görs i frå-ga om
en disciplinansvarig, skall yttrande inhämtas från audi-tören. Ett sådant
yttrande behövs dock inte när ärendet prövas enligt 21 § eller, under de
förutsättning-ar som anges i 21 §, av någon annan myndighet än För-svars-
makten, en kommun eller ett land-sting.         Innan en disciplinpåföljd
beslu-tas eller en åtalsanmälan görs i frå-ga om en disciplinansvarig,
skall yttrande inhämtas från audi-tören. Ett sådant yttrande behövs dock
inte om
1. förseelsen inte kan antas utgöra brott,
2. förseelsen har erkänts,
3. förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning, och
4. den disciplinansvarige inte begär att yttrande från auditör skall
inhämtas i ärendet.
Auditören är medansvarig för de beslut som myndigheten, kom-munen eller
landstinget fattar på hans eller hennes tillstyrkan.
29 §
Den disciplinansvarige skall innan ärendet avgörs få del av vad som har
kommit fram under utred-ningen och ges tillfälle att yttra sig över det, om
det inte är uppenbart obehövligt.
Den disciplinansvarige skall upplysas om sin rätt enligt 24 § att
begära yttrande från auditör.

34 §
Beslut om disciplinpåföljd skall verkställas snarast möjligt efter det att
beslutet har vunnit laga kraft.
Om det behövs av hänsyn till ordningen inom den verksamhet där
disciplinförseelsen har begåtts eller av någon annan särskild an-ledning,
får det i beslut om extra-tjänst eller utegångsförbud be-stämmas att
beslutet skall verk-ställas trots att det inte har vunnit laga kraft.   I
beslut om extratjänst får det bestämmas att beslutet skall verk-ställas
trots att det inte vunnit laga kraft, om den disciplinansvarige samtycker
till detta eller det behövs av hänsyn till ordningen inom den verksamhet
där disciplinförseelsen har be-gåtts.

35 §
Extratjänst får inte verkställas på tjänstefria dagar. Detsamma gäller
utegångsförbud i högst fem dagar.       Extratjänst får inte verkställas på
tjänstefria dagar.

Löneavdrag får verkställas med högst en fjärdedel av dagersättning
eller motsvarande ersättning vid varje utbetalningstillfälle.

36 §
Verkställigheten av extratjänst eller utegångsförbud får skjutas upp eller
avbrytas, om det finns särskilda skäl. Den dag då avbrott sker skall i sin
helhet räknas som verkställighetstid.   Verkställigheten av extratjänst får
skjutas upp eller avbrytas, om det finns särskilda skäl. Den dag då avbrott
sker skall i sin helhet räknas som verkställighetstid.

38 §
Om den som har ålagts ute-gångs-förbud efter överklagande slutligen blir
ålagd löneavdrag, skall avräkning ske för den tid under vilken förbudet har
verk-ställts. En dags utegångsförbud skall anses motsvara två dagars
löneavdrag.     Om den som har ålagts extra-tjänst efter överklagande
slutligen blir ålagd löneavdrag, skall avräkning ske för den tid under
vilken extratjänsten har verkställts. Två timmars extratjänst motsvarar en
dags löneavdrag.

39 §
Extratjänst bortfaller i den del den inte har verkställts innan den
disciplinansvariges pågående tjänstgöringsskyldighet har upp-hört.
Extratjänst får inte verkställas efter det att den disciplinansvari-ges
pågående tjänstgöringsskyldig-het har upphört.
Om extratjänst inte kan verk-ställas, skall den som meddelat beslutet
omvandla det till löneav-drag med tillämpning av 38 § andra meningen.

40 §
Utegångsförbud får inte verk-ställas efter det att den disciplinan-sva-
riges pågående tjänstgörings-skyldighet har upphört.
Om utegångsförbud inte kan verkställas, skall den som har meddelat beslutet
omvandla det till löneavdrag med tillämpning av 38 § andra meningen.
Om löneavdrag inte kan göras och motsvarande belopp inte betalas, gäller om
verkställighet vad som är föreskrivet om uppbörd och indrivning av böter.
Obetalda belopp får dock inte förvandlas till fängelse.
Löneavdrag bortfaller i den mån det inte har verkställts inom tre år från
det beslutet om disciplinpåföljd vann laga kraft.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2. Tidigare beslutat utegångsförbud skall omräknas till löneavdrag i den
del det inte verkställts före ikraftträdandet. Vid omräkningen skall en
dags utegångsförbud motsvara två dagars löneavdrag.
3. Tidigare beslut om extratjänst som inte verkställts före ikraft-
trädandet och inte heller kan verkställas därefter bortfaller enligt 39 § i
dess äldre lydelse.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:588) om utbildning för
fredsfrämjande verksamhet
2.6
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1994:588) om utbildning för
fredsfrämjande verksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse       Föreslagen lydelse
2 §1
Den som i Sverige eller utom-lands skall delta i utbildning för
fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete och som
inte är anställd i Försvarsmakten skall ha samtyckt till att delta i
utbildningen.
Samtycke krävs dock inte i fråga om sådan utbildning som enligt 5
kap. 3 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt ingår i grundutbildning
eller repetitionsutbildning.

3 §2
Om en totalförsvarspliktig som fullgör grundutbildning enligt lagen (1994:
1809) om totalför-svars-plikt under sin grundutbild-ning deltar i
utbildning för freds-främ-jande verksamhet, skall han eller hon även under
denna utbildning anses fullgöra grundutbild-ningen.
En totalförsvarspliktig som i andra fall än som sägs i första stycket
deltar i utbildning för freds-främjande verksamhet skall anses fullgöra
repetitionsutbild-ning. En totalförsvarspliktig som under sin
grundutbildning enligt lagen (1994:1809) om totalförsvars-plikt deltar i
annan ut-bild-ning för fredsfrämjande verk-sam-het än sådan som avses i 5
kap. 3 § nämnda lag skall även då anses fullgöra grundutbildningen.
En totalförsvarspliktig som fullgjort grundutbildningen och som deltar i
annan utbildning för fredsfrämjande verksamhet än sådan som avses i 5 kap.
3 § lagen om totalförsvarsplikt skall anses fullgöra repetitionsutbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd
2.8
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd1
dels att i 13 § ordet "basbeloppet" skall bytas ut mot "prisbasbeloppet",
dels att 12 och 13 a §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse       Föreslagen lydelse
12 §2
För den som avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under
grundutbildning som är längre än 60 dagar skall sjukpen-ning-underlag och
livränteunderlag inte beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar fyra
gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
för tid före 21 års ålder, fyra och en halv gånger basbeloppet för tid
mellan 21 och 25 års ålder och fem gånger basbeloppet för tid från och med
25 års ålder.


För den som avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under
grundutbildning eller repetitionsutbildning skall sjuk-pen-ning-underlag
inte beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar fyra gånger
prisbasbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring för
tid före 21 års ålder, fyra och en halv gånger prisbasbeloppet för tid
mellan 21 och 25 års ålder och fem gånger prisbasbeloppet för tid från och
med 25 års ålder.
För den som avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under
grundutbildning eller repe-ti--tions-utbildning utgör livränte-under-laget
minst fem prisbasbelopp.
För den som avses i 1 § första stycket 3 och som när skadan in-träffade
hade varit intagen längre tid än sex månader skall sjukpen-ning-underlag
och livränteunderlag inte beräknas till lägre belopp än som anges i 4 kap.
10 § andra stycket lagen (1976:380) om arbetsskade-försäkring. Detta gä-l-
ler även för den som avses i 1 § andra stycket om regeringen föreskriver
det.
13 a §3
Den som avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under
grundutbildning som är läng-re än 60 dagar, har efter skyddstidens utgång
rätt till ersätt-ning för nödvändiga kostnader för läkarvård, sjukvårdande
behand-ling, sjukhusvård samt läkemedel under högst tre års tid. I
kostnader för vård inräknas nödvändiga kostnader för resor.     Den som
avses i 1 § första stycket 1 och som har skadats under grundutbildning
eller repetitionsutbildning, har efter skyddstidens utgång rätt till ersätt
-ning för nödvändiga kostnader för läkarvård, sjukvårdande behand-ling,
sjukhusvård samt läkemedel under högst tre års tid. I kostnader för vård
inräknas nödvändiga kostnader för resor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig ersättning
vid ideell skada m.m.
2.10
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1977:266) om statlig ersättning vid
ideell skada m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse       Föreslagen lydelse
1 §1
Den som ådrar sig skada som omfattas av lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd har rätt till ersättning av staten enligt denna lag.
Om skadan har ådragits under ledighet eller annan fritid vid vistel-se
utanför förläggningsplats eller annan plats där verksamheten i fråga
bedrivs, och skadan inte har orsakats av olycksfall vid färd till eller
från nämnda plats då färden föranleddes av och stod i nära samband med
verksamheten, utges ersättning endast till den som ful-l-gör längre
grundutbildning än 60 dagar enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
och som har ska-dats under tjänstgöringen.      Om skadan har ådragits
under ledighet eller annan fritid vid vistelse utanför förläggningsplats
eller annan plats där verksamheten i fråga bedrivs, och skadan inte har
orsakats av olycksfall vid färd till eller från nämnda plats då färden
föranleddes av och stod i nära sam-band med verksamheten, utges ersättning
till den som fullgör grundutbildning eller repetitionsutbildning enligt la-
gen (1994:1809) om total-för-svars-plikt och som har skadats under
tjänstgöringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
Bilaga 3
Socialförsäkringsutskottets yttrande
2001/02:SfU2y
Bättre villkor för totalförsvarspliktiga
Till försvarsutskottet
Försvarsutskottet har berett socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra
sig över proposition 2001/02:11 Bättre villkor för totalförsvarspliktiga
samt vissa motioner.
Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt yttrande till propositionens
avsnitt 7.1 Ersättning vid personskada, motion Fö17 av Roy Hansson (m)
yrkande 2, som väckts med anledning av propositionen, samt motionerna Fö1
av Henrik Landerholm m.fl. (m) yrkande 3 och Fö235 av Björn Leivik (m).
Gällande ordning
Personer som skadar sig i samband med plikttjänstgöring i totalförsvaret
har rätt till ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd, LSP, och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid
ideell skada m.m., LSI.
Ersättningsskyddet omfattar tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt men även inställelse till mönstring eller annan
uttagning enligt den lagen. Lagen om totalförsvarsplikt omfattar värnplikt,
civilplikt och allmän tjänsteplikt. Värnplikt och civilplikt omfattar
grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och
krigstjänstgöring. Den allmänna tjänsteplikten innebär endast
tjänstgöringsskyldighet under höjd beredskap. En kvinna som efter frivillig
antagningsprövning skrivs in för värnplikt eller civilplikt med lång
grundutbildning blir skyldig att fullgöra grundutbildning,
repetitionsutbildning och att tjänstgöra under höjd beredskap.
Tjänstgöringen omfattas av lagen om totalförsvarsplikt och därmed av LSP.
Även inställelsen till antagningsprövning för sådan tjänstgöring omfattas
av LSP.
Ersättningsskyddet omfattar skada som personen har ådragit sig under
skyddstiden, från det den första färden till verksamheten påbörjas och till
dess den sista färden från verksamheten avslutats. Bevisregeln i LSP
beträffande andra skador än olycksfall är gynnsammare än den som tillämpas
enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF.
Personskadeskyddet enligt LSP handhas av Riksförsäkringsverket och de
allmänna försäkringskassorna. Enligt LSI fattas ersättningsbeslut av
Statens trygghetsnämnd, men ärendena administreras av Kammarkollegiets
försäkringsenhet.
Förmåner som kan utges enligt LSP är sjukpenning, sjukvårdsersättning,
livränta samt dödsfallsersättningar. Sjukpenning och livränta utges dock
inte under skyddstiden. Vid beräkning av ersättningarna tillämpas i stor
omfattning bestämmelserna i LAF. Det innebär i första hand att sjukpenning
utges enligt den allmänna försäkringen och att underlaget för livränta är
den sjukpenninggrundande inkomsten med tillägg av vissa skattepliktiga
förmåner m.m.
LSP hänvisar också till de särskilda regler som finns i LAF om beräkning av
livränteunderlag för den som skadas i unga år och den som skadas under
yrkesutbildning. För den som inte är 25 år när skadan inträffar skall
livränteunderlaget enligt 4 kap. 9 § LAF uppräknas vid tre åldersgränser,
nämligen 18, 21 och 25 år. Arbetsförtjänsten skall därvid uppskattas med
hänsyn till personens sysselsättning vid skadetillfället, vilket för en
totalförsvarspliktig har inneburit att man tagit hänsyn till den skadades
sysselsättning vid tjänstgöringens början. När det gäller
livränteunderlaget för studerande skall enligt 4 kap. 10 § LAF den årliga
arbetsförtjänsten beräknas lägst till vad han eller hon sannolikt skulle ha
tjänat om han eller hon när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen
och börjat förvärvsarbeta. För tiden efter utbildningens slut är
livränteunderlaget lägst den inkomst av förvärvsarbete som han eller hon då
sannolikt skulle ha haft om skadan inte hade inträffat, dvs. den normala
begynnelselönen i det avsedda yrket. Livränteunderlaget får enligt 4 kap.
10 § andra stycket LAF inte beräknas till lägre belopp än 2 prisbasbelopp
för tid före 21 års ålder, 2,5 prisbasbelopp för tid mellan 21 och 25 års
ålder och 3 prisbasbelopp för tid fr.o.m. 25 års ålder. Den som genomgår
yrkesutbildning när skadan inträffar kan också få sjukpenning, efter 180
dagar från det skadan inträffade, beräknad på motsvarande sätt.
I några avseenden finns särlösningar i LSP för personer som skadats under
grundutbildning som är längre än 60 dagar. För en sådan person skall enligt
12 § LSP såväl sjukpenning- som livränteunderlag inte beräknas till lägre
belopp än - fr.o.m. den 1 januari 1998 - 4 prisbasbelopp för tid före 21
års ålder, 4,5 prisbasbelopp för tid mellan 21 och 25 års ålder och 5
prisbasbelopp för tid fr.o.m. 25 års ålder.
På samma sätt som enligt LAF kan en tjänstepliktig få ersättning för
sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. Den som skadas
under grundutbildning som är längre än 60 dagar har enligt LSP efter
skyddstidens utgång även rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för
läkarvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård samt läkemedel under högst
tre års tid.
Den som ådrar sig en skada som omfattas av LSP har också rätt till
ersättning enligt LSI. Enligt den lagen, som hänvisar till statens
personskadeförsäkring, utges de förmåner och belopp som skulle ha utgått om
den skadade hade haft rätt till ersättning enligt avtalet om ersättning vid
personskada (PSA). Ersättning kan utges för inkomstförlust under akut
sjukdom m.m., sveda och värk, sjukvårdskostnader och andra kostnader, lyte
och annat bestående men, olägenheter i övrigt, framtida kostnader samt
inkomstförlust vid invaliditet. Ersättning kan också utges till
efterlevande och för begravningskostnader.
Om skadan skett på fritid, och det inte är fråga om färdolycksfall eller
skada som ådragits inom den plats där verksamheten bedrivs, utges
ersättning enligt LSI endast till den som fullgör längre grundutbildning än
60 dagar. Vid sådan fritidsskada utges endast ideell ersättning, dvs.
ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt
olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Propositionen
I propositionen anges att under grund- och repetitionsutbildningen utsätts
de totalförsvarspliktiga för risker som de i annat fall inte skulle ha
utsatts för. Detta gäller oavsett om det är fråga om kort eller lång
grundutbildning eller repetitionsutbildning. Dessa risker motiverar ett
trygghetssystem som är lika för alla. Regeringen föreslår därför att
ersättningen enligt LSP skall utges enligt samma grunder oavsett den
totalförsvarspliktige fullgör lång eller kort grundutbildning eller
repetitionsutbildning. Vidare skall livränteunderlaget enligt LSP för dessa
grupper bestämmas till minst 5 prisbasbelopp.
I propositionen anges att totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning
oftast inte har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det är då svårt att
individuellt beräkna ett livränteunderlag. Användningen av schablonbelopp
skapar därför förutsättningar för en rättvis och lika behandling samt
förutsägbarhet av tillämpningen. För att ytterligare förenkla reglerna bör
den s.k. ålderstrappan ersättas med ett minsta livränteunderlag oavsett
ålder. Utredningen hade föreslagit att livränteunderlaget skall vara 7,5
basbelopp. Regeringen hänvisar till att den största gruppen av
totalförsvarspliktiga som genomgår utbildning är i åldern 19-21 år.
Medellönen på hela arbetsmarknaden för personer mellan 18 och 24 år är
enligt tillgänglig statistik ca 15 000 kr per månad. Det motsvarar i det
närmaste 5 prisbasbelopp.
Garantinivån enligt LSP kommer som regel inte att tillämpas på en
totalförsvarspliktig som skadas om han eller hon redan är etablerad på
arbetsmarknaden. Regeringen anser dock att det skulle vara stötande om det
i något enskilt fall av en eller annan anledning skulle kunna innebära att
sjukpenningunderlaget sätts lägre för en totalförsvarspliktig vid
fullgörande av kort grundutbildning eller repetitionsutbildning än vid lång
grundutbildning.
Regeringen menar att ett minsta garanterat livränteunderlag om 5
prisbasbelopp för totalförsvarspliktiga är väl avvägt. Det innebär också
att totalförsvarspliktiga och anställda inom Försvarsmakten som tjänstgör
sida vid sida har i princip samma socialförsäkringsmässiga skyddsnivå.
Risken för skada är ofta lika. Det skulle därför kunna framstå som stötande
om den totalförsvarspliktige får en livränta på betydligt högre belopp än
den som är anställd.
Även ersättning enligt LSI för skada som den totalförsvarspliktige har å-
dragit sig under fritid bör vara densamma för den som fullgör kort
grundutbildning eller repetitionsutbildning som för den som fullgör längre
grundutbildning.
Regeringen kommer att i förordning införa ett system med en statlig
riskgaranti som avser att ekonomiskt kompensera totalförsvarspliktiga som
skadas under sin utbildning. Denna riskgaranti kan till skillnad från
sjukpenning och livränta betraktas som en skadeersättning som tar hänsyn
till de inslag av tvång och merrisk som finns i totalförsvarsverksamheten.
Motioner
Henrik Landerholm m.fl. (m) begär i motion Fö1 yrkande 3 ett
tillkännagivande om att livränteunderlaget skall bestämmas till minst 7,5
prisbasbelopp för totalförsvarspliktiga eftersom en bestående invaliditet
påverkar arbetsförmågan och inkomst för resten av livet.
I motion Fö17 av Roy Hansson (m) anser motionären att statens inställning
bör vara generös när det gäller ersättning till en totalförsvarspliktig som
skadas under sin tjänstgöring. Motionären anser det rimligt att det högre
av de belopp som diskuteras utgör ersättningsgrund. I yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande härom.
I motion Fö235 av Björn Leivik (m) anges att staten alltid skall garantera
den som tas ut med plikt och hans eller hennes efterlevande ett fullgott
försäkringsskydd. Motionären anser att det bör regleras i en ny lag som
innebär ett helt och odelat ansvar för staten att ersätta skador och i
värsta fall dödsfall.
Utskottet
Motivet för att skador vid värnpliktstjänstgöring skall ersättas med högre
belopp än enligt den allmänna försäkringen har varit den större skaderisken
under övningar och annan utbildning samt att värnplikten är obligatorisk. I
proposition 1976/77:64 med förslag till lag om statligt personskadeskydd
angavs att skyddet skulle ges en inriktning liknande den inom
arbetsskadeförsäkringen. Den som skadades under militärtjänst borde alltså
i ekonomiskt hänseende försättas i samma situation som om skadan inte
inträffat. Ersättningen enligt LSP borde utgöra en renodlad kompensation
för inkomstförlust upp till 7,5 basbelopp men kombineras med en särskild
ersättningsanordning motsvarande de trygghetsförsäkringar som gällde för
arbetstagare.
Utgångspunkter för utformningen av LSP var att enhetliga regler så långt
som möjligt skulle gälla för alla som på grund av tjänsteplikt eller dom
eller beslut under viss tid står till myndighets förfogande eller befinner
sig i förvar hos myndighet. Lagen omfattade därför personskada som drabbar
någon under värnpliktstjänstgöring, civilförsvarstjänst, räddningstjänst
eller under vistelse på anstalt m.m. Det sistnämnda omfattar
kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest samt LVU- och LVM-hem. Vidare
har tillkommit de som utför samhällstjänst, ungdomstjänst eller oavlönat
arbete som föreskrivits vid intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Bestämmelserna i LSP tillämpas också på hemvärnspersonal m.fl. som
frivilligt deltar i verksamhet inom totalförsvaret.
Utgångspunkterna för utformningen av LSP var vidare att endast de särregler
skulle finnas som motiverades av den speciella verksamhet som den skyddade
personkretsen ägnar sig åt. I övrigt skulle hänvisas till regler i LAF.
Därigenom skulle skyddet vid skada bli likvärdigt, oavsett om skadan
inträffar i arbetet eller i verksamhet som någon åläggs genom tjänsteplikt
eller myndighets beslut.
Utskottet anser att bestämmelserna i LSP även fortsättningsvis bör avse
kompensation för inkomstförlust. I den mån ersättning därutöver skall utges
med hänsyn till att verksamheten innebär en påtagligt ökad risk för skador
bör sådan ersättning utges i annan ordning. Som framgår av propositionen
avser regeringen att införa en statlig riskgaranti för att ekonomiskt
kompensera totalförsvarspliktiga som skadas under sin utbildning, en
skadeersättning som tar hänsyn till de inslag av tvång och merrisk som
finns i totalförsvarsverksamheten.
För totalförsvarspliktiga som fullgör längre grundutbildning än 60 dagar
kommer regeringens förslag endast att innebära en förändring av
bestämmelserna om lägsta livränteunderlag och då i så måtto att de
åldersindelade nivåerna slopas och ersätts av en lägsta nivå som motsvarar
den som redan gäller fr.o.m. 25 års ålder. Denna nivå ligger något över den
genomsnittliga lönen på hela arbetsmarknaden för personer mellan 18 och 24
år. Utskottet, som anser det angeläget att den garanterade livräntenivån
sätts med utgångspunkt i löneläget för en jämförbar grupp, har med hänsyn
härtill inget att erinra mot regeringens förslag i denna del. Det bör
därvid påpekas att jämförelse inte kan göras med den lägsta nivå om 7
prisbasbelopp för livränteunderlag som enligt en särskild lag gäller för
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, eftersom den lagen gäller personer som
är anställda av Försvarsmakten och livräntenivån motsvarar den inkomst som
huvuddelen av de anställda i utlandsstyrkan har (prop. 1998/99:68, bet.
1998/99:FöU8). Utskottet vill dock erinra om att livränteunderlaget för en
totalförsvarspliktig i det enskilda fallet kan bestämmas till högre belopp
än 5 prisbasbelopp om det följer av de övriga bestämmelserna i LAF om
livränta.
Beträffande förslaget att samma regler skall gälla alla
totalförsvarspliktiga som genomgår grundutbildning eller
repetitionsutbildning -- dock att den särskilda sjukpenningen enligt 13 §
LSP fortfarande förbehålls personer som genomgår lång grundutbildning -
vill utskottet anföra följande. Skälet för nuvarande skillnader, nämligen
att personer som fullgör längre grundutbildning i regel är unga och inte
har haft möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, gör sig inte gällande i
samma utsträckning när det gäller övriga totalförsvarspliktiga.
Bestämmelserna i 12 § LSP om lägsta belopp för sjukpenning- resp.
livränteunderlag behöver dock endast tillämpas för personer som inte redan
har en sjukpenninggrundande inkomst på minst denna nivå eller inte kan få
ett högre livränteunderlag med tillämpning av de övriga bestämmelserna i
LAF. Med hänsyn härtill har utskottet inte anledning invända mot att de
nuvarande särreglerna i LSP utvidgas till att omfatta också personer som
fullgör kort grundutbildning eller repetitionsutbildning. Enligt utskottets
mening är det vidare rimligt att även en totalförsvarspliktig som fullgör
kort grundutbildning eller repetitionsutbildning kan erhålla ideell
ersättning enligt LSI vid en fritidsskada.
Vid en utvidgning av särreglerna i LSP till att gälla alla
totalförsvarspliktiga som genomgår grundutbildning eller
repetitionsutbildning kan utskottet konstatera att skador som inträffar i
samband med mönstring eller motsvarande inställelse endast kommer att
ersättas enligt huvudreglerna i LSP. Detsamma gäller vid bl.a.
totalförsvarspliktigas beredskapstjänstgöring eller vid tjänstgöring vid
allmän beredskap. Inte heller får personer som medverkar i räddningstjänst
m.m. och som avses i 1 § första stycket 2 LSP ersättning annat än enligt
huvudreglerna i LSP. För den som frivilligt deltar i totalförsvaret eller i
räddningstjänst kan däremot, om regeringen så föreskriver, sjukpenning- och
livränta beräknas på det åldersrelaterade underlag som anges i 4 kap. 10 §
andra stycket LAF och som tillämpas på personer som varit intagna i t.ex.
kriminalvårdsanstalt sedan mer än sex månader.
I vilken omfattning den enskilde kompenseras för en skada kan emellertid
också bero på hans eller hennes kunskaper om regelverket och de bedömningar
som legat till grund för ersättningen. Som exempel kan nämnas att
ersättning för lyte och men enligt LSI alltid utges som engångsbelopp och
att den enskilde har möjlighet att återkomma med nya ersättningskrav vid
väsentlig medicinsk försämring. Utskottet har erfarit att den enskilde i
beslutet uppmärksammas på denna möjlighet i de fall försäkringsläkaren har
bedömt att det finns risk för försämring. Utskottet vill understryka vikten
av att alla berörda, inte minst med hänsyn till att de oftast är unga
totalförsvarspliktiga, får en tydlig information om de olika
ersättningsförmånerna inkl. kriterierna för att kunna återkomma med nya
ersättningskrav.
Vad slutligen gäller övergångsbestämmelser och andra lagtekniska frågor har
utskottet följande synpunkter.
Ändringarna i LSP föreslås träda i kraft den 1 juli 2002 utan några
särskilda övergångsbestämmelser. Det innebär att de nya bestämmelserna
tillämpas vid beslut som försäkringskassan fattar efter ikraftträdandet och
oavsett om skadan inträffat före eller efter detta datum. Enligt utskottets
mening bör emellertid de nya bestämmelserna inte tillämpas på sjukpenning
och sjukvårdsersättning som avser tid före ikraftträdandet. Vidare bör de
nya bestämmelserna om livränteunderlag endast tillämpas på livräntor som
fastställs efter ikraftträdandet.
Även ändringen i LSI om ideell ersättning vid fritidsskador föreslås träda
i kraft den 1 juli 2002 utan några särskilda övergångsbestämmelser. Enligt
utskottets mening bör de nya bestämmelserna endast tillämpas på skada som
inträffat efter ikraftträdandet.
Utskottet vill härutöver påpeka att bestämmelsen i 1 § andra stycket LSI
utgör ett undantag från bestämmelserna i paragrafens första stycke. Ordet
"endast" bör därför stå kvar eftersom det innebär att ingen annan än
angiven grupp har rätt till ersättning vid fritidsskada.
Utskottet vill upplysningsvis nämna att i proposition 2001/02:81 Vissa
arbetsskadefrågor m.m. även föreslås förändringar som har betydelse för
personskadeskyddet. Det gäller bl.a. följande.
Statens trygghetsnämnd skall upphöra och Kammarkollegiet avses få i uppgift
att besluta om ersättning enligt LSI. Regeringen avser även att utreda
frågan om ersättning enligt LSI bör grundas på skadeståndslagens regler om
ersättning vid personskada i stället för på kollektivavtalsbestämmelser,
något som får betydelse för frågan om överklagandeordningen.
Livräntor skall årligen räknas om med hälften av inkomstindexets reala
förändring och inkomstindexets hela prisförändring.
Den särskilda ersättning som i LAF införs som kompensation för karensdagar
kan även utges enligt LSP.
Ansökan om ersättning enligt LSP skall vara skriftlig.
Personer som är intagna på anstalt m.m. har enligt LSI endast rätt till
ersättning för ideell skada. Detta skall även gälla vid samhällstjänst,
ungdomstjänst och oavlönat arbete vid intensivövervakning med elektronisk
kontroll.
Med hänvisning till det anförda anser socialförsäkringsutskottet att
försvarsutskottet bör tillstyrka propositionen i här behandlad del, dock
med de övergångsbestämmelser och den mindre justering i 1 § LSI som ovan
föreslagits. Försvarsutskottet bör därmed avstyrka motionerna Fö1 yrkande 3
, Fö17 yrkande 2 och Fö235.
Stockholm den 5 februari 2002
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Berit Andnor
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit Andnor (s), Bo Könberg (
fp), Margit Gennser (m), Ulla Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd), Gustaf
von Essen (m), Mariann Ytterberg (s), Göran Lindblad (m), Lennart Klockare
(s), Ronny Olander (s), Sven-Erik Sjöstrand (v), Fanny Rizell (kd), Cecilia
Magnusson (m), Kerstin-Maria Stalin (mp), Birgitta Carlsson (c), Mona
Berglund Nilsson (s) och Göte Wahlström (s).
Avvikande mening
Margit Gennser, Gustaf von Essen, Göran Lindblad och Cecilia Magnusson (
alla m) anser:
Det svenska systemet för ersättning vid arbetsskada är avpassat för
tillsvidareanställda med normal lön och erbjuder inte skydd när den som
skadas saknar kontinuerlig inkomst och stabil anställning. Få unga
människor i värnpliktsåldern har hunnit ha anställning och lön. Vi anser
därför att livränteunderlaget skall bestämmas till 7,5 prisbasbelopp,
eftersom en bestående invaliditet påverkar arbetsförmågan och inkomsten för
kanske resten av livet.
Vi anser att riksdagen bör bifalla propositionen i här behandlad del med
den ändringen att livränteunderlaget i det nya andra stycket till 12 § LSP
skall anges som 7,5 prisbasbelopp. Därmed bifalls motionerna Fö1 yrkande 3
och Fö17 yrkande 2. Motion Fö235 bör vid denna utgång avslås av riksdagen.
I övrigt delar vi utskottsmajoritetens uppfattning beträffande
övergångsbestämmelser till ändringarna i LSP och LSI samt en mindre
justering i 1 § LSI.
Bilaga 4
Offentlig utfrågning
Säkerheten under plikttjänstgöring den 21 november 2000
Utfrågningen samlade deltagare från riksdagens försvarsutskott,
Försvarsdepartementet, Försvarsmakten, Statens räddningsverk,
Luftfartsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, AB Svenska kraftnät,
Officersförbundet, Försvarets civila Tjänstemannaförbund, Facket för
Service och Kommunikation, Värnpliktsrådet, Civilpliktsrådet, medier och
enskilda.
Referatet är den stenografiska uppteckning som gjordes vid utfrågningen.
Försvarsutskottets kansli har granskat och redigerat materialet.
-----------
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot:
God morgon! Välkomna till denna offentliga utskottsutfrågning, som också i
formell bemärkelse har egenskapen av sammanträde i försvarsutskottet,
vilket jag härmed förklarar öppnat.
Ni är alla välkomna till den här utskottsutfrågningen, som ska behandla de
viktiga frågorna om säkerhet för värnpliktiga och även fokusera en del på
olycksfrekvens och därtill hörande frågor.
Från försvarsutskottets och vi folkvaldas utgångspunkt är säkerhetsfrågorna
oerhört väsentliga, särskilt när det gäller pliktpersonalen. Vi som folkets
representanter har på ett alldeles särskilt sätt att tillgodose deras
intressen, i synnerhet när vi lever under ett förhållande där de
värnpliktiga ju är intagna med tvång, med hjälp av statens våldsmakt om man
får uttrycka det så, och inte har mycket att välja på annat än att
genomföra den tjänstgöring som de åläggs på grundval av politiska beslut
som är fattade här i folkrepresentationen.
I den bemärkelsen har riksdagen det yttersta ansvaret för att de
värnpliktiga kan genomföra sin tjänstgöring på ett sätt som är så säkert
som det någonsin är möjligt.
Några praktiska anvisningar för utfrågningen. Här framme på podiet sitter
jag själv som heter Henrik Landerholm och är ordförande i försvarsutskottet
. Till höger om mig sitter Tone Tingsgård, vice ordförande i utskottet, och
till vänster om mig Ingemar Wahlberg, som är utskottets kanslichef.
Försvarsutskottets ledamöter och suppleanter sitter grupperade på vänster
sida från podiet sett liksom övriga delar av försvarsutskottets kansli.
Inbjudna föredragande och gäster sitter på den högra sidan.
I första hand är det utskottets ledamöter som jag kommer att ge tillfälle
att ställa frågor efter respektive föredragning. I andra hand står det
såväl er som är föredragande och er som har kommit hit för att lyssna på
utfrågningen fritt att ställa frågor, i första hand till dem som är
föredragande i enlighet med det program som finns utdelat.
Jag får också be samtliga, oavsett om ni är utskottsledamot, föredragande
eller frågande, att tydligt ange ert namn innan ni ställer en fråga.
Den här utfrågningen har inte förberetts av utskottet i dess helhet, utan
den uppgiften har delegerats till en särskild arbetsgrupp. Den har bestått
av tre ledamöter och en tjänsteman. Tjänstemannen är Jörgen Thulstrup,
föredragande i utskottet, ledamöterna är moderaten Anna Lilliehöök,
socialdemokraten Karin Wegestål och sist men inte minst vänsterpartisten
Berit Jóhannesson, som också har tagit initiativ till dagens utfrågning.
Jag tänker lämna över ordet till henne för en kort introduktion och en
motivering till att hon har tagit det här initiativet.
Berit Jóhannesson, riksdagsledamot (v):
Ordförande! Jag heter Berit Jóhannesson och jag är mycket glad åt att vi
har samlats här i dag för att gå igenom de här viktiga frågorna.
Försvarsmakten är en farlig arbetsplats. Man handhar vapen, tunga
stridsvagnar och annat som utgör säkerhetsrisker. Att vara värnpliktig är
alltså ett farofyllt uppdrag. De värnpliktiga är dessutom unga, de har inte
arbetat ihop förut och de har olika erfarenhet och bakgrund. Den
värnpliktige utsätts för risker som hon eller han i annat fall inte skulle
utsättas för. Strukturen med värnplikt, med en skyldighet att tjänstgöra,
gör det svårt att påverka denna risk.
Den relativa skadefrekvensen är mer än dubbelt så hög bland värnpliktiga
som hos t.ex. byggnadsarbetare. Den uppvisar också mer än fyra gånger så
många olyckor bland värnpliktiga som hos yrkesofficerare i snitt.
Bakom den här statistiken finns det unga människor, vars framtid påverkas i
hög grad. Förfrysningsskador eller hörselskador kan ge men som kan påverka
det framtida yrkesvalet och tvinga den unga att avstå från saker som denne
annars skulle ha valt. Den senaste tidens dödsolyckor har också satt fokus
på att det är ett mycket allvarligt problem.
Det är inte för att hitta syndabockar eller för att utse syndabockar som
den här utskottsutfrågningen genomförs. Det är för att lyfta fram frågorna,
sätta fingret på problemen och förhoppningsvis få till stånd en helhetssyn
för att komma till rätta med bristerna och förebygga olyckorna.
Det händer ofta och är ganska självklart att regler eller rutiner förändras
efter ett dödsfall eller en allvarlig olycka. Det kan uppfattas som
tillfyllest. Men när olyckan väl har skett visar det sig att det fanns
brister. Efter dödsskjutningen på slottet nyligen har man t.ex. ändrat
rutinerna för förvaring av vapen. Efter förfrysningsskadorna på
värnpliktiga vid dåvarande KA 4 i Göteborg har man från ledningen
ifrågasatt det s.k. baskerprovets hårdhetsgrad. Man skriver i en rapport
att man på central nivå bör överväga om och hur denna och liknande övningar
skall genomföras i framtiden.
Men bättre än att ändra regler och rutiner när något gått snett, är att än
hårdare förebygga att det sker. Det finns en ambition hos Försvarsmakten
att komma till rätta med riskerna. Det är också många olika fält och
verksamheter som ska täckas. Det handlar om kunskap och insikt hos dem som
berörs, och det handlar om att ha inlevelseförmåga och fantasi för att
kunna förutsäga riskerna. Kunskapen om och attityderna till säkerhetsfrågor
är viktiga och måste omfatta alla som arbetar inom Försvarsmakten.
Jag ser mycket fram emot den här förmiddagen och att den ska resultera i än
hårdare arbete för att få ned antalet olyckor till noll för de
totalförsvarspliktiga, vilket är det mål vi bör ha.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Vi har en diger föredragningslista framför oss. Den är i ordets rätta
bemärkelse just en föredragningslista, eftersom den innefattar en mängd
intressanta områden. Först av allt vill jag hälsa Försvarsmaktens
säkerhetsinspektör, överste Andrus Toom, välkommen. Han ska ge en inledande
redovisning av olycksutveckling under värnpliktstjänstgöringen och hur
säkerhetsarbetet drivs generellt.
Andrus Toom, överste, Försvarsmakten:
Jag ska försöka ge en heltäckande bild, om än i grova drag, av arbetet med
verksamhetssäkerhet i Försvarsmakten, naturligt också återkopplat till en
årsstatistik. Låt mig innan dess redovisa Försvarsmaktens
säkerhetsinspektions roll i den centrala ledningen, dvs. i Högkvarteret.
Försvarsmaktens säkerhetsinspektion inrättades den 1 juli 1998. Den lyder
direkt under myndighetsledningen. Det finns många skäl till att man kom
fram till detta. Förut hanterades säkerhetsfrågor på ett flertal olika
ställen, vilket gjorde att det brast i helhetssynen. Dessutom "satt man i
knät på den man hade att bita". Det gör vi inte nu längre. Detta är
naturligtvis bra utifrån vår uppgift att utöva tillsyn inom Försvarsmakten.
Våra arbetsuppgifter kan kort uttryckas med att vi ska leda arbetet med
verksamhetssäkerhet och arbetsmiljö inom Försvarsmakten. Detta gör vi genom
att ge ut regler, utöva tillsyn och ge stöd. Vi har organiserat oss så att
säkerhetsinspektionen är underindelad i tre inspektioner för att hantera
marksäkerhetsfrågor, sjösäkerhetsfrågor respektive flygsäkerhetsfrågor.
Vi är totalt ett 45-tal personer som arbetar tillsammans. Vi upplever att
vi under de här två åren har tagit ett långt steg framåt, dels när det
gäller att lära sig av varandra, dels när det gäller att utveckla och
förbättra säkerheten i Försvarsmakten.
Naturligtvis har vi inom Försvarsmakten ett antal publikationer som talar
om att vi lika väl som samhället i övrigt skall följa arbetsmiljölagar,
förordningar och föreskrifter. I dessa publikationer slås det fast att
arbetsmiljön skall vara god och säkerheten hög.
Vår förre överbefälhavare framhöll att det är utomordentligt viktigt att
säkerhetsmedvetandet skärps i vår dagliga verksamhet. Vi har ständigt nya
människor i organisationen. Säkerhetsfrågorna kan man därför aldrig arbeta
tillräckligt mycket med.
Attityderna är utomordentligt viktiga. Det är nämligen så att våra egna
interna regler oftast är tillräckliga. Det är människan som är den svaga
punkten. En viktig åtgärd är därför att påverka attityderna, vilket jag
återkommer till.
Säkerhetsfrågorna måste vara en del av vardagstänkandet. Vi måste ständigt
arbeta med dessa, vilket general Wiktorin påpekade våren 1997. Vår nye
överbefälhavare har gett uttryck för ungefär samma sak, fast på ett annat
sätt: Officeren är föregångsman, han skall kunna sitt hantverk, oavsett
vilken nivå han jobbar på. Vi har ingen tolerans för att olyckor skall få
inträffa. Detta måste vi arbeta med ständigt, inte minst i skolsystemet och
ute i organisationen.
Sedan 1997 har vi en vision om noll antal skador. Denna har vi uttryckt på
följande sätt: Realistisk utbildning utan skador. Alla i Försvarsmakten
känner till denna vision.
Oaktat allt säkerhetsarbete har vi ett skadepanorama. När det gäller
anmälda arbetsolycksfall under 1999 för värnpliktiga utgör flertalet
bullerskador. Därefter kommer skador i trafiken, under fysisk träning,
tandskador, marschskador, köldskador samt skador av övriga orsaker.
Vad är det då som påverkar säkerheten i utbildningen? Jo, varje ung officer
och varje värnpliktig måste kunna, eller i varje fall känna till,
handlingsregler, föreskrifter och reglementen. Det är ett ganska omfattande
material eftersom vi bedriver en komplicerad verksamhet.
Vi skall hantera kvalificerad materiel, skjutvapen , utbildningsanordningar
, simulatorer, skjutbanor, m.m., och naturligtvis även
säkerhetsutrustningar. Allt detta, tillsammans med individen, människan,
med hennes förtjänster och svagheter, gör att man får vara ganska ödmjuk
inför den situation vi sätter både våra officerare och våra värnpliktiga i.
Vi måste ha klart för oss att vi verkligen behärskar det vi skall genomföra
. Tyvärr är det då människan som oftast är den felande länken, det vet vi
alla.
Våra värnpliktiga då. Jag förstod av inledningsanförandet att vi har en
gemensam syn när det gäller de värnpliktiga. De kommer från skolbänken,
flertalet i alla fall, och de är unga. De har levt ett helt annat liv än
man får göra efter inryckningen. De är alltså nybörjare på det mesta som
skall utföras under utbildningen i Försvarsmakten. De är ambitiösa och de
är ofta riskbenägna. De skall hantera riskfyllda, ja ibland farliga
situationer.
Den som skall leda en verksamhet, det kan gälla övningar eller annan
utbildning, måste naturligtvis vara kompetent för uppgiften. Han eller hon
måste ha förmågan att se att de som skall utbildas har en
utbildningsståndpunkt som rimmar med svårighetsgraden på verksamheten.
Brister i dessa avseenden medför direkt risker för att det inträffar
olyckor och olyckstillbud. Den som inte har detta klart för sig, oaktat om
man är värnpliktig, officer eller annan anställd i Försvarsmakten, måste
hjälpas till att få en sådan insikt. Det handlar alltså om att påverka
attityder.
Den som håller i verksamheten får naturligtvis stå för argusögat. Man har i
vår organisation en hierarki, från överbefälhavaren ned till gruppcheferna.
Någonstans där ligger ansvaret, inte minst hos den som pekar och säger: Du
ska genomföra detta! Den personen måste också ha den här nämnda insikten.
Hur ökar vi då säkerheten? Vi jobbar mycket med attityder för att öka
säkerhetsmedvetandet i Försvarsmakten. Det kan göras på en mängd olika sätt
. Självklart styrs vi av regelverk. Vi utbildar också inom säkerhetsområdet
. Det är en självklarhet. Vi tar vidare fram utbildningsmaterial för att
underlätta för våra officerare och värnpliktiga att ta till sig allt de
behöver kunna.
Säkerhetsutrustning krävs också, förutom den som samhället ställer krav på.
Vi lever under precis samma förutsättningar i det avseendet som samhället i
övrigt sedan många år tillbaka. Några undantag har vi, men de är ganska få
och betingas av den särskilda verksamhet som Försvarsmakten bedriver.
Jag nämnde nyss att vi måste utbilda i säkerhet. I det militära
skolsystemet måste vi därför tidigt lägga grunden för det dagliga
säkerhetsarbetet. Ansvar och skyldigheter på olika nivåer lärs ut och finns
nu inbyggt i skolsystemet. Detta gjordes inte tidigare. Befälsutbildning
genomförs vidare på förband och skolor, bl.a. när ny materiel tillförs.
Utbildningen av värnpliktiga är i sig en bra väg till en säker verksamhet.
Men det behövs också skyddsassistenter som har rollen att övervaka och slå
larm till befälet att det är dags att stanna upp. Vi arbetar mycket med att
förbättra kommunikationen mellan skyddsassistenter och utbildningsbefälet.
Vi har infört s.k. utbildningssäkerhetsofficerare sedan 1997. De skall vara
förbandschefens förlängda arm när det gäller säkerhetsfrågor och
säkerhetsarbetet. De skall också ingå i och verka i vårt kontaktnät i
säkerhetsfrågor från central ledning och ut i i organisationen. Vi
integrerar nu detta arbete med arbetsmiljöarbetet i övrigt. På de möten som
hålls har vi förmånen att ha med Värnpliktsrådet.
Vi genomför också uppföljningar och deltar i inspektioner. Det är också en
form av utbildning att på det sättet kommunicera med förband och skolor, om
hur arbetet flyter, och därigenom få kunskaper till nytta för att skriva
säkerhetsregler som är anpassade till verksamheten och till verkligheten.
Vi har, som jag tidigare gav uttryck för, tagit fram några verktyg av olika
slag. Vi har bl.a. utformat Utbildningssäkerhetspaket 2000. Det innehåller
bl.a. hur man utbildar på våra säkerhetsinstruktioner. Instruktören får
exempelvis vägledning för hur tänket i säkerhetsinstruktionen är.
Vid sidan av detta har vi tagit fram ett utbildningspaket riktat mot
värnpliktiga. Det paketet kan den unge officeren använda, alltifrån att han
första dagen vid inryckningen utbildar för hur man skall agera vid brand i
kasern och allt däremellan till dess man kommer ut och genomför en
stridsskjutning ute på skjutfältet. Allt detta för att genom utbildning
förändra attityderna.
Dessutom har vi fr.o.m. i vår ett utbildningspaket för skyddsassistenter.
Man har med rätta kritiserat Försvarsmakten för att inte på alla ställen
genomföra skyddsassistentutbildningen på ett bra sätt. Det framtagna
paketet gör att både befälet och de värnpliktiga får en bättre grund att
stå på i det skadeförebyggande arbetet.
Bättre arbetsmiljö i samverkan är ett nytt paket i år. Det går ut på att
såväl anställda som värnpliktiga skall förstå att arbetsmiljön är
livsviktig i den verksamhet som Försvarsmakten bedriver.
Kallt väder - jag återkopplar till inledningsanförandet. Vi har haft
bekymmer med köldskador bl.a. på f.d. KA 4 i Göteborg. Detta genererade ett
utbildningspaket som hette Kallt väder. Alla förbanden har haft
representanter för utbildning i detta inför det här året och alla skolor
kommer att få det inom kort. Nu har vi tagit ett första steg. Vi såg att
verktygen inte var riktigt bra. Däremot fanns föreskrifterna.
Hör upp och hör se'n. Vi märkte att anmälningarna om hörselskador ökade i
antal, och vi vidtog åtgärder och tog också fram ljudnivåberoende
hörselkåpor för att kunna kommunicera. Dessa fungerar så att de slår av när
det kommer ett starkt ljud.
Sedan har vi också insett att trafiksäkerhetsfrågorna måste upp på bordet.
Därför startar vi en kampanj som börjar 2001 och håller på till 2004. Där
tas alla slags frågor upp för att få en bättre trafiksäkerhetsmiljö i
Försvarsmakten.
Självfallet använder vi allmänna befintliga skyddsutrustningar av olika
slag. Men ibland måste man utveckla egen skyddsutrustning. Jag vill då peka
på de nyss nämnda ljudnivåberoende hörselkåporna, liksom på ett speciellt
tandskydd. Ni kommer ihåg att vi hade ett ganska stort utfall av tandskador
. Tandskydd är egentligen fel ord. Det är egentligen ett mynningsskydd till
AK 5. De levererades till förbanden i våras. Vi hoppas att statistiken för
tandskador skall förbättras avsevärt nästa år.
Jag talade tidigare om att vi naturligtvis följer samhällets lagar,
förordningar och föreskrifter. Sedan har vi våra egna interna regler för
att uppnå en bättre utbildningssäkerhet. Dessa gav vi ut 1997. Det kommer
ut en ny version i januari. Den är ute på remiss för närvarande.
Vi har säkerhetsinstruktionen, som benämns SäkI. Den är ny sedan i år. Vi
har föreskrifterna BVK och IFTEX. Det reglerar hantering av brandfarliga
och explosiva varor. De är också nya. Befäl har utbildats på dem.
Boken Vintersoldat är en utomordentligt bra grund när man ska ägna sig åt
verksamhet i kallt väder. Dessutom finns Soldatreglementen för materiel osv
. Vidare finns olika skjutreglementen. Det finns också ett nytt
Soldatreglemente i utbildningssäkerhet, ett litet häfte som ingår i
utbildningssäkerhetspaketet. Den idén har vi stulit från Danmark.
Sammanfattningsvis: Vi har från säkerhetsinspektionens sida att hantera
regler i vidaste bemärkelse när det gäller arbetsmiljö och
verksamhetssäkerhet. Det gör vi genom att utbilda på olika sätt. Vi måste
också skapa en förståelse för faror och problem hos dem som inte har en
sådan förståelse. I en stor organisation som Försvarsmakten är det
dessvärre så att några inte har förståelse. Det gäller anställda. Det
gäller värnpliktiga. Det gäller att hitta dem som inte har denna förståelse
. Det kan man bara göra om alla jobbar tillsammans mot målet att få en ökad
säkerhet i Försvarsmakten. Det gäller för såväl anställda som värnpliktiga.
Attityderna är en förutsättning. Samhället jobbar med attityder på många
områden. Värnpliktiga är unga människor. De är ofta riskbenägna. Vi kan
aldrig acceptera att riskbenägenhet i sig gör det acceptabelt med en och
annan olycka. Nolltolerans gäller!
Säkerhetsmedvetandet är alltså livsviktigt för vår verksamhet. Vi har en
pliktlag. Ytterst är det fråga om ledarskap och föregångsmannaskap. Det går
aldrig att förbättra säkerheten om man inte har goda ledare.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack så mycket för föredragningen. Är det någon av utskottets ledamöter som
har en kortare sakfråga att ställa till Andrus Toom, annars har jag för
avsikt att gå vidare i programmet och ta upp frågor senare?
Stig Sandström riksdagsledamot (v):
Bullerskador utgör en stor andel, nästan 29 %. Framgår det vad det är för
slags buller? Är den ökade eldkraften orsak?
Andrus Toom, Försvarsmakten:
Jag vill påpeka att det handlar om anmälda hörselskador. De är 29 % av det
totala antalet. 1997 var de anmälda skadorna 20 % och nu är de nästan 30 %.
Det är mer ett resultat av att man satt fingret på ett område än att
skadorna ökat. I 365 anmälda fall hade det bevisligen slarvats med
skyddsåtgärder. I 55 anmälningar gällde det dåligt anbringat hörselskydd.
35 anmälningar var oklara. Sedan har skador uppstått i samband med
vådaskott då man inte har haft hörselskydden på sig. Det som har ökat är
skadeanmälningar där man skjutit utan hörselskydd.
Projektet Hörsel sattes i gång 1998. Då uppmärksammades hörseln på ett helt
annat sätt än tidigare. Jag tror att vi har ett i jämförelse med andra
områden begränsat mörkertal. På andra områden är det nog större.
Berit Jóhannesson, riksdagsledamot (v):
Du sade att det är viktigt med utbildning. Det håller jag fullständigt med
om. Hur mycket utbildning får man i den grundläggande befälsutbildningen i
dessa säkerhets- och arbetsmiljöfrågor? Tycker du att utbildningen är
tillfyllest, eller diskuteras att utöka denna?
Andrus Toom, Försvarsmakten:
Vi har konstaterat att alla behöver utbildning för att öka
säkerhetsmedvetandet. Samtidigt får denna utbildning inte bli ett eget spår
. Den skall vara en naturlig del i vardagen. Alla skall tänka och engageras
. Säkerhetsfrågorna skall inte enbart skötas av någon
utbildningssäkerhetsofficer eller någon chef för Försvarsmaktens
säkerhetsinspektion. Vi utbildar därför våra utbildningssäkerhetsofficerare
, arbetsmiljöhandläggare och alla andra inom arbetsmiljöområdet, sammanlagt
30-40 olika befattningshavare, för att etablera en grundsyn, ett mål att
arbeta emot, så att alla känner sig delaktiga. Vi kan aldrig få för mycket
utbildning.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Jag har en avslutande fråga på det här passet. Du berörde mörkertalen en
passant. Finns det någon mer metodisk skanning av hur stort mörkertalet
egentligen är med hjälp av någorlunda kvalitetssäkrade enkätundersökningar?
Kan säkerhetsarbetet resultera i olika grad av anmälningar beroende på
kultur, stämning och rutiner på de enskilda förbanden? Hur säkra är
siffrorna? Är det rätt siffror som används som underlag för det
förebyggande arbetet?
Andrus Toom, Försvarsmakten:
Det är riktiga totalsiffror vi har när det gäller anmälda olyckor. Lokalt
varierar antal och andelar beroende på det engagemang som inte minst chefer
och arbetsledare har på platsen. Det ser vi tydligt.
Sedan var det mörkertalen. Vi har satt i gång ett arbete för att få in
anmälningar på tillbuden, de som inte har förorsakat någon skada men där
det varit nära, t.ex. vådaskott. Jag vågar inte tala i procent, men från
att det anmäldes sammanlagt sex allvarliga tillbud 1995/96 får vi nu in
anmälningar på både allvarliga och mindre allvarliga tillbud på några
hundra om året. Detta anser jag vara avgörande för det förebyggande
säkerhetsarbetet.
Sedan är det också en attitydfråga. Vi har olika kulturer. Se exempelvis på
hur Flygvapnet har arbetat under 30 år för att få bort rädslan att anmäla
tillbud. Vi försöker nu att etablera detta förhållningssätt i övriga delar
av Försvarsmakten. Det skall således inte automatiskt bli en påföljd för
att man talar om att man har gjort ett fel. Denna process att påverka
attityderna tar tid i en hierarkisk organisation.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack! Någon ytterligare som har en fråga till Andrus Toom? Då tackar jag så
mycket, och så övergår vi till nästa punkt i programmet. Det är stf.
utbildningschef Lars Bjergestam från Räddningsverket, som ska redovisa
olycksutvecklingen under tjänstgöring med civilplikt. Varsågod.
Lars Bjergestam, Statens räddningsverk:
Jag ska redovisa förhållanden som rör civilpliktsutbildningen och skador
och säkerhetsfrågor i utbildningen av civilpliktiga vid Statens
räddningsverk, Luftfartsverket och AB Svenska kraftnät.
Utbildningstiden för de kategorier som utbildas med stöd av civilplikt
varierar avsevärt. Den varierar från 82 dagar (tre månader) för räddnings-
och beredskapsmän som Räddningsverket utbildar till 306 dagar (tio månader)
för flygplatsbrandmän som Luftfartsverket utbildar.
Tjänstgöringstidens längd påverkar förstås sannolikheten för skador.
Antalet utbildade civilpliktiga är i storleksordningen 4 000 personer per
år, vilket också har en betydelse för siffrorna.
Den här bilden visar de senaste tre årens statistik för de tre
utbildningsanordnarna: Luftfartsverket till vänster, Svenska kraftnät i
mitten och Räddningsverket till höger, och andelen skadade som en skiva på
toppen av staplarna. Ni kan också se de reella talen respektive
procenttalen i skadade i förhållande till antalet utbildade.
Som framgår är andelen skadade i procent relativt konstanta siffror. Vi har
konstaterat att civilpliktiga hos alla tre utbildningsanordnarna har en hög
benägenhet att anmäla skador jämfört med andra kategorier som vi utbildar.
Det ligger i sakens natur utifrån det som Berit Jóhannesson sade
inledningsvis, nämligen att det är fråga om personer som tjänstgör med
tvång.
Alla anmälningar går till Försäkringskassan. Skadorna kan ju leda till
avbrott i tjänstgöringen, och då reglerar Försäkringskassan
ersättningsfrågorna. Skadorna kan leda till sviter efteråt, vilket också är
en fråga för försäkringskassorna.
Under den aktuella treårsperioden har antalet skadade under fritiden ökat.
Orsakerna till det kan vara flera. Det är fråga om unga aktiva människor.
De vanligaste fritidsskadorna är knutna till sportutövning, framför allt
snowboard, inlines och innebandy.
Vi har på de civila myndigheterna säkerhetsrutiner att följa, ytterst
arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen samt Arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter i olika avseenden och som hänger ihop med den verksamhet som
bedrivs under utbildningen. Vi har vidare lokala arbetsmiljöföreskrifter på
respektive skola baserade på de centrala föreskrifter som finns på
respektive myndighet. Vi har särskilt utbildade lärare i t.ex. fysisk
träning, och vi har lärare som är vana vid att jobba med praktisk
utbildning, t.ex. i samband med räddningstjänst, brandsläckning och
liknande.
Jag anser att vi har en hundraprocentig olycksrapportering. Vår
tillbudsrapportering kan, precis som Försvarsmaktens representant sade, bli
bättre. Jag tror att det finns en benägenhet, beroende på attityder hos
både lärare och elever, att hålla igen på rapportering av tillbud. Det är
således en attitydfråga och en utbildningsfråga, en fråga om att ha
förståelse för hela systemet.
Arbetet med säkerhetsfrågor under utbildningen av civilpliktiga följs av
både de lokala och de centrala skyddskommittéerna i respektive myndighet.
Sedan har varje klass sin skyddsassistent som också är involverad i arbetet
.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack så mycket! Är det någon som har en omedelbar fråga till Lars Bjerge-
stam efter denna föredragning?
Berit Jóhannesson, riksdagsledamot (v):
Vad är det för typ av skador som man har fått i tjänsten? Finns det
statistik på det?
Lars Bjergestam, Statens räddningsverk:
Ja, det finns det. Jag har ingen bild på detta, men däremot på ett papper i
min bänk. Översiktligt kan jag säga att det rör sig om mjukdelsskador,
tandskador samt skador som hänger ihop med lyft, slag eller tryck i samband
med utbildningen. Man hanterar mycket materiel, ibland i stressade
situationer, t.ex. i samband med brandsläckning. Det är då ganska lätt att
skada sig.
Jag hade från början inte tänkt att säga detta, men gör det ändå som följd
av frågan. Vi har märkt en liten ökning av misshandelsskador under senare
tid. Det har hänt att man tidigt på morgonen anmält t.ex. knäckt näsben,
utslagna tänder eller ett blått öga. Det är fråga om få fall och inget som
kan beläggas statistiskt.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Har den senare typen av skador uppstått på grund av civilbefolkningens
agerande gentemot de civilpliktiga eller som följd av "kurr" inom gruppen?
Lars Bjergestam, Statens räddningsverk:
Det är säkert både och. Det finns klara belägg för det första. Det är
utbildningar som bedrivs på relativt små orter där de civilpliktiga är
utbölingar.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Då går vi över till nästa punkt. Denna fråga har rönt en hel del medial
uppmärksamhet och diskussion. Hur står det egentligen till när man jämför
den militära arbetsmiljön med andra arbetsmiljöer i vårt samhälle? Jag
hälsar Lotta Lundholm välkommen, statistiker på Arbetarskyddsstyrelsen.
Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:
Jag tänkte först börja med att visa hur arbetsolycksutvecklingen har sett
ut sedan början av 1980-talet i Sverige för samtliga förvärvsarbetande, för
män och kvinnor. I princip ser ni att den höga frekvensen av olyckor, 40
olyckor per tusen förvärvsarbetande för män, har sjunkit radikalt. Mellan
1988 och 1993 minskade de med ungefär 60 %. Det har flera förklaringar.
Bland annat var det lågkonjunktur, och de unga kom inte in i arbetslivet -
varav olycksfallsfrekvensen sjunker.
Arbetsolyckor utan sjukfrånvaro ökar däremot. Det vi kallar för
arbetsolyckor är alltså arbetsolyckor med sjukfrånvaro, men däri ingår
också tand-skador och akut hörselskada, som är en stor del av de
värnpliktigas skador.
Den här bilden visar utvecklingen från 1994, dvs. anmälda arbetsolyckor per
tusen sysselsatta. Jag har tagit med värnpliktiga. På bilden har jag
exkluderat fritidsskador hos de värnpliktiga, ungefär 20 % i det material
vi får in. Det visar att de värnpliktiga har ungefär sex gånger så hög risk
som hos samtliga förvärvsarbetande, medan den anställda i totalförsvaret
ligger på ungefär samma nivå. Här har olyckorna ökat lite mellan 1997 och
1999.
Den här bilden visar vilka näringsgrenar i Sverige som har de högsta
relativa skadefrekvenserna. Det är enbart för män. Det finns några kvinnor
bland de värnpliktiga, men de är relativt få.
Högst upp har vi kreatursslakt med en frekvens på 60 fall per tusen
sysselsatta. Längst ned har jag tagit med värnpliktiga, som för perioden
1996-1998 har ungefär 62 olyckor per tusen anställda. De är i ungefär samma
nivå. De värnpliktiga har ungefär dubbelt så hög risk som exempelvis
personal i brand- och räddningsverksamhet. En stor del av de värnpliktigas
olyckor inträffar under fysisk aktivitet, speciellt innebandy.
Jag tänkte slutligen visa den bild som stöder det som Andrus Toom sade,
nämligen att bland de värnpliktiga är den absolut vanligaste händelsen akut
hörselskada i samband med skjutning.
Vi har också en hel del fallolyckor, vilket kanske inte är så konstigt. De
värnpliktiga är ute i skog och mark. Om man jämför med vanliga
förvärvsarbetande, har vi en hel del kontorspersonal som aldrig är ute osv.
, i varje fall inte på det sättet. Fordonsolyckorna är också en stor del av
de värnpliktigas skador. Jag har även tagit med de försvarsanställda.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack så mycket! Är det någon som har någon fråga till Lotta Lundholm?
Anna Lilliehöök, riksdagsledamot (m):
Är kreatursslakt all hantering av skärmaskiner osv.?
Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:
Det är slaktare som styckar kött. De måste vara sjukskrivna så fort de får
en sårskada. Man anmäler olika i olika branscher efter olika skadetyper.
Jobbar du någon annanstans behöver du kanske inte vara sjukskriven för en
sådan skada. Jag vet att man inom försvaret har ett bra säkerhetsarbete och
anmäler en stor del av de inträffade skadorna.
Apropå mörkertal. Vi har själva gjort lite uppskattningar, och vi tror att
det kan finnas ett så stort bortfall som 50 %. Folk vet inte om att de ska
anmäla.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
När du säger att ni har gjort en uppskattning av mörkertalet till 50 %,
gäller det då sådant som i huvudsak inte blir olyckor utan är incidenter?
Eller är det sådant som ni bedömer som verkliga skador men som ändå inte är
anmälda?
Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:
Det är olyckor som har inträffat men som inte är anmälda.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Ja, just det, som har inträffat. Det är inte fråga om incidenter som har
varit nära.
Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:
Nej. Det spelar ingen roll att anmäla för det blir ändå ingen ersättning.
Det finns flera olika faktorer.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Jag har ytterligare en fråga. Det här materialet är oerhört intressant. Du
redovisar det nu ganska rätt upp och ned utan förklaringsmodeller.
När jag tittar på den första bilden noterar jag hur relativt lika
skadefrekvens de anställda i Försvarsmakten har i förhållande till övriga
arbetsmiljöer. Det ger vid handen att Försvarsmakten har en ganska
genomsnittlig faronivå i förhållande till andra verksamheter. En stor del
av skadefrekvensen kan bero på det som Andrus Toom pekade på, nämligen
svårighetsgraden i verksamheten ställd i relation till de unga värnpliktiga
som har en begränsad vana vid det arbete som ska utföras. Är det den
huvudsakliga förklaringsmodellen, eller skulle du vilja beskriva skillnaden
på något annat sätt?
Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:
Främst är det att de är unga och oerfarna som är en stor bidragande faktor,
precis som också framhållits i det föregående. Även om man är äldre men
kommer in som ny har man en större olycksfallsrisk. Oerfarenhet i sig är en
stor risk, oberoende av ålder. Sedan har vi dessutom att ungdom tar risker
som ytterligare spär på.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Du pekade på faktorn till varför arbetsskadorna generellt kom att gå ned
kraftigt i början av 90-talet när en ganska stor del unga människor aldrig
kom in på arbetsmarknaden och därmed aldrig utsatte sig för risken att vara
ung och riskbenägen.
Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:
Jag tog fram lite statistik på anställda i totalförsvaret - män - i
jämförelse med byggindustri och tillverkning. Totalförsvaret ligger i
mitten och gick upp under 1999. Denna grupp ligger i paritet med vård,
omsorg och handel.
Andrus Toom, Försvarsmakten:
Försvarsmaktens statistik omfattar allt från en sticka i fingret till den
yttersta konsekvensen. Då skall man konstatera att det är anmälda skador.
Om jag minns rätt: I två tredjedelar av de anmälda skadorna drabbas man
inte av en enda sjukskrivningsdag. Man måste hålla isär begreppen, så att
vi inte uppfattar att allt är fråga om olyckor med konsekvenser. I många
fall har det kanske varit nära.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Då har jag en sista kompletterande fråga till Lotta Lundholm. Den tar upp
det tema som Andrus Toom för fram. Även om man bortser från mörkertalen får
vi inse att vi inte har fullständig kunskap. Är siffrorna jämförbara? Du
har i din statistik med olyckor på arbetsmarknadens övriga områden som inte
heller har lett till allvarliga konsekvenser, åtminstone inte i form av
sjukskrivning.
Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:
Jag har försökt att göra detta jämförbart med de förvärvsarbetandes
arbetsolyckor. Där tar vi bara med arbetsolyckor där man vet att det är
frånvaro eller tandskador eller akut hörselskada. Olyckorna utan
sjukfrånvaro - de s.k. nollskadorna - ingår inte i den statistik jag har
redovisat. Vi har inte den informationen. Vi har skadorna per personnummer,
men vi vet inte riktigt antalet.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Statistiken är i båda fallen rensad från den typen av skador?
Lotta Lundholm, Arbetarskyddsstyrelsen:
Min statistik är rensad, medan Andrus Toom redovisar allt. Han tar även med
nollskador, dvs. sådant som inte har lett till sjukfrånvaro.
Andrus Toom, Försvarsmakten:
Det innebär att vi är angelägna i Försvarsmakten att få in anmälningar om
både tillbud och de enklaste saker i det förbyggande säkerhetsarbetet. Vi
är duktiga på det, men vi kan bli bättre.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Jag tackar för Lotta Lundholms föredragning. Det är intressanta siffror som
med stor sannolikhet kommer upp till diskussion.
Då är det dags att lämna myndighetssfären och i något högre utsträckning
titta på avnämarperspektivet. Jag hälsar välkommen Anders Huzàr, ordförande
i Värnpliktsrådet, och som ska ge Värnpliktsrådets syn på utbildning och
säkerhet. Varsågod.
Anders Huzár, Värnpliktsrådet:
Jag tänker prata bl.a. om hur vi upplever utbildningen i dag och det
säkerhetsmedvetande som vi har hört föredragningar om. Högkvarteret
bedriver ett relativt bra utvecklingsarbete.
Vi sympatiserar i mångt och mycket med Högkvarterets arbete och projekt,
projekt Hörsel osv. Man har exempelvis lyckats mycket bra med
hörselskadorna. Vad vi däremot inte upplever som lika bra är arbetet med
att undvika de andra skadorna. Till följd av omstruktureringen har vi fått
en lite konstig rollfördelning. Bland annat upplever vi att det är yngre
och yngre befäl som har fått ta tag i svårare övningar som egentligen lite
mer erfarna befäl skulle ha hållit i. Det resulterar självklart i fler
skador.
Det som Andrus Tooms sa om att värnpliktiga är unga, ambitiösa, riskbenägna
och nybörjare skulle jag vilja överföra till att också gälla unga
officerare. De kommer från samma generation, är kanske två år äldre än de
värnpliktiga. Det finns kanske ett visst behov av att hävda sig. Det kan
definitivt skapa problem. Det råder även en okunskap bland oss värnpliktiga
för vad vi utsätts för. Vi har ofta en bild av hur det ska vara när vi
rycker in. Det ska vara macho. Vi ska göra roliga saker. Vi ska träffa
många nya bekantskaper osv. Då vet vi inte vad vi utsätts för om någon inte
berättar det för oss.
Vi upplever att det goda säkerhetsarbetet som Högkvarteret bedriver inte
riktigt når ut till oss värnpliktiga på förbanden. Ambitionen är bra, men
någonstans fungerar inte kommunikationen mellan ledningen och verkligheten.
Jag ska ge ett vanlig exempel: säkerhetsbälten. Varför använder inte
värnpliktiga alltid säkerhetsbälten. Jag är säker på att Andrus Toom tycker
att så borde vara fallet. Detta sker dock inte på förbanden. Det är ett
problem.
Sedan har vi skyddsassistenternas roll. Vi upplever att de är en outnyttjad
resurs. Det finns inte riktigt tydliga riktlinjer för vad dessa personer
skall göra. Det vore exempelvis bra om en värnpliktig skyddsassistent
deltar i riskplaneringen inför en övning. Det sker tyvärr inte särskilt
ofta på förbanden. Vi skulle önska att man gav tydligare riktlinjer och
definierade skyddsassistenternas roll, så att de får en status och har
förmågan och kunskapen att säga till när någonting går fel. I stället för
att påpeka att elkontakten i logementet är trasig, vilket ofta är fallet i
dag, finns det säkert mycket större frågor att ta tag i.
Jag måste även nämna det personskadeskydd som vi åtnjuter i dag. Vi har
samma skydd som övriga medborgare, med den skillnaden att vi oftast inte
har hunnit arbeta innan vi gör vår värnplikt och därmed inte har hunnit
bygga upp någon inkomst som ligger till grund för ersättning vid en skada.
Vi får hoppas att det blir en bred majoritet när det kommer att fattas
beslut om Plikt-utredningens förslag. Detta ser vi som nödvändigt när det
endast är drygt 15 % av en årskull, både killar och tjejer, som gör
värnplikten.
Man kanske skall börja se över säkerhetstänkandet också från ett annat
perspektiv. I USA ser de säkerhetsmedvetandet i ett 24-timmarsperspektiv. I
Sverige inriktar vi oss mest på tjänsten. När man är i tjänst skall man
leva i en säker miljö, men som vi vet är det många skador som uppkommer
under fritiden eller vid fysisk träning på kvällar. Man kan tycka att en
värnpliktig från den dag han rycker in till den dag han rycker ut ska leva
säkert.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Vi tackar Anders Huzár för det anförandet! Vi går vidare i programmet och
nästa punkt på vår dagordning är en redogörelse för dagens försäkringsskydd
. Det är försvarsjurist Hans Thormar från Högkvaretet som är föredragande.
Hans Thormar, Försvarsmakten:
Jag är jurist och har specialiserat mig på personskadefrågor. Innan jag kom
till Försvarsmakten arbetade jag drygt tio år vid Statens trygghetsnämnd
och AMF trygghetsförsäkring med att reglera personskador både för
pliktpersonal och för anställda.
Ersättningssystemen vid personskador har kommit till under lång tid, och de
är ett lapptäcke. Det här gör att de är svåröverskådliga. Om ni tycker att
de är jobbiga att förstå har ni helt rätt.
Kortfattat något om försäkringsskyddet för pliktpersonal. Från det att den
påbörjar inryckningsresan tills det att den avslutar utryckningsresan
ersätts alla personskador, oavsett om de inträffar på fritiden eller i
tjänsten, på samma sätt som arbetsskador som drabbar statligt anställda.
Det är samma regelsystem, samma tabeller och samma ersättningsnivåer. Det
här var den korta versionen. Nu ska jag ta en som är lite längre.
Grundbulten i alla ersättningssystem i Sverige är skadeståndslagen. Det är
inte särskilt många människor som får något skadestånd enligt
skadeståndslagen, och det beror på att man i stället får olika typer av
försäkringsersättningar.
Det finns olika typer av försäkringar. Om jag börjar med det som kallas
allmän försäkring, är det sådant som gäller oss alla och som är
författningsreglerat. Vi har alltså lagen om allmän försäkring, som ger
sjukpenning och pensioner, och den fastställer också arbetsgivarens
rehabiliteringsansvar. Det är lagen om arbetsskadeförsäkring, som ger
livränta vid arbetsoförmåga och en del kostnadsersättningar.
För pliktpersonalen motsvaras de här lagarna av två andra lagar. Den ena
heter lagen om statligt personskadeskydd, och den andra heter lagen om
statlig ersättning vid ideell skada. De ger i stort sett samma ersättningar
.
Det finns kollektivavtalsförsäkringar, och den som är av störst intresse
när det gäller statligt anställda och pliktpersonal är avtalet om
ersättning vid personskada, som förkortas PSA. Det är ett kollektivavtal
som är träffat mellan Arbetsgivarverket och de största fackliga
organisationerna. Det här avtalet garanterar minst samma ersättning som man
skulle ha fått enligt skadeståndslagen, men man får ersättning oberoende av
om skadan har orsakats av vårdslöshet av någon. På den privata
arbetsmarknaden heter motsvarande försäkring TFA, som står för
trygghetsförsäkring vid arbetsskada.
Det finns vidare en annan avtalsförsäkring, och det är
tjänstegrupplivförsäkringen.
Det finns också en stor mängd andra typer av försäkringar, alltifrån
privata försäkringar till hemförsäkring och reseförsäkring. En försäkring
som är praktiskt viktig är trafikförsäkringen.
Sedan har vi en restpost som jag kallar övrigt, och det är bl.a. de
ersättningar som man får enligt kollektivavtal men som inte är någon
försäkringsersättning. Det är t.ex. ersättning för vissa delar av
sjukvårdskostnader. När det gäller pliktpersonalen har vi
förmånsförordningen för totalförsvarspliktiga som ger vissa ersättningar.
Här finns också någonting som gäller specifikt för den som har skadat sig i
samband med totalförsvarets verksamhet, och det är att man kan söka
ersättning från en stiftelse som heter Kungafonden.
Vad är det då för ersättningar man kan få? Det regleras i 5 kap. i
skadeståndslagen. Oavsett om det är skadestånd eller försäkringsersättning
är det de här ersättningarna man får. En del försäkringar lämnar ersättning
för alla de här ersättningstyperna och en del bara för en eller ett par.
Det är inkomstförlust och det är kostnader - alla kostnader som är
föranledda av skadan. Sedan finns det någonting som heter ideellt
skadestånd.
Sveda och värk är en ersättning för det obehag och lidande som man har
under den akuta läkningstiden. Det behöver varken svida eller värka; det är
en benämning på ersättningen.
Lyte och men är de fall där skadorna har medfört medicinsk invaliditet.
Lyte är ett funktionsbortfall som man kan se med blotta ögat, t.ex. ett
amputerat finger. Men är en funktionsnedsättning som man inte kan se, t.ex.
en hörselnedsättning. Det spelar ingen roll om det är lyte eller men eller
en kombination av dem: ersättningarna är desamma.
Under förutsättning att skadan har medfört en medicinsk invaliditet får man
också ersättning för någonting som kallas olägenheter i övrigt. Den tunga
ersättningsposten här är någonting som kallas anspänning i arbetet. Trots
skadan kanske man kan arbeta men man får anstränga sig mer, och då ersätts
det inom ramen för den här posten. Det gäller också svårigheter att
utnyttja sin fritid och annat.
När det gäller de här tre ersättningsposterna, den ideella biten, - sveda
och värk, lyte och men samt olägenheter - grundar sig ersättningarna på
Trafikskadenämndens praxis. Denna praxis har nämligen knäsatts av Högsta
domstolen i ett antal domar, så alla försäkringsbolag och alla som reglerar
personskador använder sig av samma tabellverk.
Dödsfallsersättningen sönderfaller i två delar. Den första är
begravningskostnader, och den andra är ersättning till efterlevande.
Allt det här hänger ihop. Det finns fyra delar, och alla är i stort sett
likvärdiga och ger samma ersättning.
Skadeståndslagen ger samma ersättning som trafikskadelagen.
För anställda lämnar de fem olika ersättningssystemen motsvarande
ersättning. AFL står för lagen om allmän försäkring. LAF står för lagen om
arbetsskadeförsäkring. PSA är personskadeavtalet. TGL är
tjänstegrupplivförsäkring. FAS är försvarets avtalssamling, som är det
kollektivavtal som gäller. För dem som är anställda någon annanstans i
försvaret finns det motsvarande kollektivavtal som ger samma ersättningar.
De totalförsvarspliktiga ges motsvarande ersättningar från lagen om
statligt personskadeskydd, lagen om statlig ersättning vid ideell skada,
PSA, tjänstegrupplivförsäkring och förmånsförordning. Det här är en sanning
med modifikation, för det finns lite skillnader, men de är små.
När det gäller fördelarna, det som är bättre när det gäller ersättningarna
för personskador för pliktpersonal jämfört med dem som skadar sig i arbetet
och är statligt anställda, kan jag börja med att konstatera att även
fritidsskador ersätts som arbetsskador.
Det finns ett lägre beviskrav vid s.k. arbetssjukdomar enligt lagen om
statligt personskadeskydd jämfört med lagen om arbetsskadeförsäkring. Det
gör att det är lättare att få en sjukdom godkänd som en skada som omfattas
av försäkringssystemen för pliktpersonalen.
Om man drabbas av en skada och blir arbetsoförmögen har man under
skyddstiden bibehållna värnpliktsförmåner, men när skyddstiden väl är slut
och man har muckat och då blir sjukskriven får man sjukpenning. För
pliktpersonalen är det sjukpenning enligt lagen om statligt
personskadeskydd, som i sin tur hänvisar till lagen om
arbetsskadeförsäkring, som i sin tur hänvisar till lagen om allmän
försäkring. Det är alltså 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
Det finns en garantinivå för pliktpersonalen. Den som tjänar mindre än fyra
basbelopp om året får ändå ersättning med 80 % av den inkomsten.
Garantinivån ligger på mellan fyra och fem basbelopp beroende på åldern.
När man höjde den 1997 baserade det sig på uppgifter från Statistiska
centralbyrån om genomsnittliga månadslöner för åldersgrupperna. Det är inte
så att när man blir sjukskriven får man ingen ersättning alls, utan man får
80 % av fyra basbelopp. Skulle man råka ha ett arbete med en högre lön får
man 80 % av den lönen.
Lagen lämnar också ersättning för sjukvårdskostnader i tre år efter
skyddstidens slut.
Vid dödsfallsskador lämnas ersättning för begravningshjälp enligt
tjänstegrupplivförsäkringen med ett basbelopp för pliktpersonal och med ett
halvt basbelopp för anställda. Det är en kombination av förmånsförordningen
och tjänstegrupplivförsäkringen.
Finns det då några nackdelar? Ja, det finns det också. Den första är att om
man är arbetslös efter muck har man ingen arbetsgivare som har ett ansvar
för rehabiliteringen. Pliktutredningen har lagt ett förslag om att det ska
införas. Man kan ju ställa frågan: Vad betyder det här i praktiken? Ja,
egentligen betyder det inte särskilt mycket. Anledningen till det är att
det är bara en handfull skador som inträffar per år som är av den
svårighetsgraden att de skulle generera ett behov av rehabilitering. De
allra flesta skador som inträffar är nämligen små. Jag kommer tillbaka till
det om en stund.
Den andra nackdelen är att den som är arbetslös inte får ersättning för
inkomstbortfall som man får om man arbetar enligt kollektivavtal. Vi pratar
alltså om 10 % av lönen i två och en halv månad. Utredningen om den
framtida arbetsskadeförsäkringen lade ett förslag om att ändra de reglerna.
I mitt material har jag också tagit med ett antal exempelskador, som jag av
tidsskäl inte kommer att dra men som ni kan studera på egen hand. Det är
två olika skador men där situationen har förändrats bara lite. Det första
är en invaliditetsskada, och det andra är en dödsfallsskada. Exemplen
gäller när de inträffar under plikttjänstgöring, dels för den som är
arbetslös, dels för den som har ett arbete och skadar sig i arbetet och
dels för den som har ett arbete och skadar sig på fritid. Det är alltså
samma skada. Det är motsvarande när det gäller dödsfallsskadan.
När det gäller den stora mängden skador får man den mest rättvisande
statistiken från de skador som är ersatta av Statens trygghetsnämnd. Om vi
tittar på utredningen om utlandsstyrkan gjorde man där en statistikkörning
som gällde skador som var reglerade från 1993 till halvårsskiftet 1996, tre
och ett halvt år. Där var det totalt tio skador med en invaliditetsgrad på
mer än 15 %. Det är skador med svåra invaliditeter. Totalt sett under tre
och ett halvt år är det några skador om året. I snitt inträffade också 260
skador om året som genererade invaliditetsersättning.
Vi kan se på hörselskadorna, som har tagits upp här, och vilka de praktiska
konsekvenserna är. En gång i världen uppställde läkarna kriterier för 10 %
medicinsk invaliditet vad gäller bullerskador. Att man gjorde det berodde
på att det var den lägsta livräntenivån. För sju åtta år sedan kom man fram
till kriteriet för 5 % medicinsk invaliditet. Det som är gemensamt för de
här procentsatserna är att de gäller skador som påverkar förmågan att höra
tal, alltså frekvenserna 2 000, 3 000 och 1 500 hertz. Det som är typiskt
för värnpliktsskadan är att det är ett olycksfall, en knall som uppstår vid
ett tillfälle, som drabbar det ena örat. Det påverkar diskantfrekvenser,
alltså 4 000 och 6 000 hertz, och ger normalt sett en invaliditetsgrad på
mellan 1 och 3 %. De besvär man har av det här är att man har svårt att
höra syrsor, och det påverkar inte förmågan att höra tal, därför att de
frekvenserna är inte påverkade.
Jag kan ge några exempel på svåra skador. Det var den värnpliktige som satt
fastklämd i ett brinnande fordon och man högg av honom benet med yxa för
att rädda livet på honom. En annan skada var där en värnpliktig drog ut
sprinten på en handgranat och glömde kasta den. Det fick till följd att
större delen av ena handen blev bortsprängd. En annan skada var där den
värnpliktige stod på akterdäck och en bogservajer gick av och sprättade upp
magen på honom. Det här är alltså väldigt svåra skador, och de är avsevärt
mycket allvarligare än de mer frekventa bullerskadorna.
För att sammanfatta det hela är det, mellan tummen och pekfingret, samma
ersättningar för pliktpersonalen som det är för statligt anställda, och det
oavsett om skadan inträffar på fritiden eller under tjänstgöring.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack så mycket! Finns det några frågor?
Anna Lilliehöök, riksdagsledamot (m):
Jag vill återkomma till de svåra skadorna, för det är dem som vi behöver
diskutera ordentligt. Det kanske inte är många fall, men konsekvenserna av
dem blir mycket allvarliga för individen.
Enligt föredragningen är det samma regelsystem här som för vilken annan
statligt anställd som helst. Problemet för de värnpliktiga är att de är
unga människor som ännu inte har en ordentlig inkomst, vilket gör att även
om de får ersättning i förhållande till något slags tänkt nivå kanske hela
deras framtid är förändrad. De kanske måste skaffa sig ett helt annat
yrkesliv än om den här allvarliga skadan inte hade inträffat.
Jag har inte hunnit läsa exemplen, men jag skulle vilja fråga vad den som t
.ex. har förlorat ett ben, vilket är ett allvarligt men för resten av livet
, de facto får ut i form av ersättningar och stöd. Vi har sett t.ex. i
utlandsstyrkan att ett par sådana olyckor har inträffat, men under andra
omständigheter som kanske har gett värre skador i övrigt än vad man
upplever här hemma. I alla fall så påverkar de individen väldigt mycket -
det är inte bara den fysiska skadan, utan också i andra avseenden.
Det är de fallen, uppfattar jag det, som har föranlett vårt intresse för
frågan. Vi tycker oss alltså ha sett exempel där man kan diskutera hur
rimlig ersättningen är. Delvis beror detta på att de inte har hög inkomst.
Dessutom har den som är svårt skadad ingen inkomst alls ett år senare. Den
som råkar ut för en allvarlig skada kanske inte har något jobb alls, och
det påverkar också framtida ersättningar.
Hans Thormar, Försvarsmakten:
Jag kan börja med att säga att det är svårt att ange något exakt krontal,
därför att det är många olika faktorer som spelar in. När det är en väldigt
svår skada, som en benamputation, vidtar först den medicinska
rehabiliteringen, som kommer att pågå rätt länge, sannolikt över ett år.
Det gäller att se till att skadan läker, att proteser blir utprovade och
fungerar. Det tar mellan ett och två år innan den medicinska
rehabiliteringen är klar. Under den här tiden är vederbörande sjukskriven
och får då 80 % av sin sjukpenninggrundande inkomst, alternativt 80 % av
den genomsnittliga inkomsten för den åldersgruppen, vilken är garantinivån.
Det blir alltså olika beroende på om man har ett arbete ordnat eller inte.
Om man är arbetslös är det så att efter tre månader, fr.o.m. den 91:a
sjukdagen, går Trygghetsnämnden in och lämnar ytterligare 10 % i ersättning
för inkomstförlust. Det innebär att man har 90 % av en inkomst.
När det gäller den ideella ersättningen följer den fullt skadestånd. Det är
samma sak där, att det är svårt att ange exakt hur många kronor det blir.
Beloppet för sveda och värkersättning vid en normalsjukskrivning i dag
ligger på 2 000 kr i månaden under första året, och sedan sjunker det. För
den som ligger på sjukhus är beloppen högre, och för den som genomgår
svårare behandlingsformer blir det också förhöjda belopp.
För invaliditet på 99 %, som är maximal invaliditet numera, ligger
ersättningsnivån på drygt 700 000 för lyte och men för den som är 25 år
eller yngre. Ju äldre man blir desto mer reduceras beloppen, därför att det
är ersättningar för återstående livstid. Sedan tillkommer ersättning för
olägenheter och annat.
Vad händer om man förlorar ett ben? Amputation av ett lårben med dålig
protesfunktion är 33 % medicinsk invaliditetsgrad. Lårben med god
protesfunktion är 23 % medicinsk invaliditetsgrad. Om det är ett underben,
om man får benet avklippt någonstans mellan knäet och foten, är det 12
eller 19 %, som är grundbeloppen beroende på vilken protesfunktionen är.
Sedan finns det glidningar. Det är inte så att man går in och läser av det
här, utan det ska till en läkarbedömning för att ta hänsyn även till andra
skadeföljder.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Jag har en fråga som kanske är svår att besvara från Försvarsmaktens
utgångspunkt. Som folkvald kommer man inte sällan i kontakt med människor
som antingen själva har blivit skadade eller har anhöriga som har blivit
skadade. En gemensam nämnare är att det är få som upplever
ersättningssystemet som lättöverskådligt, transparent och rättvist. Det
ligger kanske i människans natur att inte uppleva ett system som rättvist.
Bilden av det här systemet är ändå att många upplever den som ett
överlappande virrvarr av olika regler där den enskilde, som är i en extremt
utsatt situation oavsett om man får rätt till slut när byråkratins och
domstolarnas kvarnar har malt färdigt, skickas runt till olika instanser
och skadorna ska bedömas av olika myndigheter. Vad jag sagt vidimeras
delvis av den ganska komplicerade process vi hade förra våren när vi
diskuterade frågan om försäkringsskydd för utlandsstyrkan. Vi var då
tvungna att ta hjälp av socialförsäkringsutskottets experter för att
hantera regeringens förslag till lagtext på ett korrekt vis.
Jag tror att vi alla förstår att anledningen till att vi har ett system som
det ser ut i dag är att man försökte skapa en likhet med övriga anställda
på den statliga arbetsmarknaden. Har Försvarsmakten själv funderat i termer
av ett mer heltäckande regelsystem eller hur man skulle kunna ta på sig ett
ansvar för att hjälpa den enskilde, som är i en svår och utsatt situation,
runt i det som ofta upplevs som en djungel? Det kanske inte skall vara en
ombudsman för varje allvarligt skadad, men ändå någon som finns där under
hela processen för att hjälpa fram den enskilde, oavsett om systemet
upplevs som rättvist eller ej.
Hans Thormar, Försvarsmakten:
Henrik Landerholm har helt rätt i att regelsystemet är svåröverskådligt.
Från Försvarsmaktens sida har man emellertid inte funderat på att ersätta
alla dessa regler med ett eget system.
Alla personskador som inträffar i dag ska anmälas av förbandet och den
skadade tillsammans till försäkringskassan. Försäkringskassan skickar med
automatik över en kopia på skadeanmälan till Trygghetsnämnden, som i sin
tur skickar ut sin egen skadeanmälningsblankett till den skadade. Jag
håller med om att det inte finns någon som tar ett helhetsgrepp i dag.
Pliktutredningen innehåller ett förslag om rehabiliteringsansvar för
Försvarsmakten. Det innebär att ett nät med kontaktpersoner som skall
hjälpa till kommer att byggas upp, på samma sätt som det finns för
utlandsstyrkan i dag.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Vi får säkert tillfälle att återkomma till den frågan. Nu tar vi 15
minuters paus. Därefter inleds fråge- och diskussionspasset med en
redovisning av arbetet med säkerhetsfrågor i Regeringskansliet av
statssekreterare Yvonne Gustafsson.
Förhandlingarna ajournerades kl 11.30-11.45
Ordföranden: Jag förklarar försvarsutskottets sammanträde återupptaget och
lämnar ordet till statssekreterare Yvonne Gustafsson från
Försvarsdepartementet.
Yvonne Gustafsson, Försvarsdepartementet:
Pliktutredningen föreslår att de totalförsvarspliktiga i princip ska få
samma skydd som anställda i utlandsstyrkan har i dag. Det innebär att samma
ersättningsregler ska gälla för dem som gör lång grundutbildning och för
dem som gör kort grundutbildning, om de skadas under tjänstgöringen. Vid
beräkning av livränteunderlag skall enligt utredningen underlaget inte i
något fall beräknas till ett lägre belopp än motsvarande 7,5 basbelopp.
Utredningen föreslår vidare att Försvarsmakten skall ha samma
rehabiliteringsansvar för dem som fullgör värnplikt eller
repetitionsutbildning som för dem som tjänstgör i utlandsstyrkan. Det
innebär att man har ansvar för att utreda behov, planera insatser och
stödja och hjälpa den skadade så att han eller hon får lämplig
arbetsträning eller utbildning. Detta rehabiliteringsansvar för den som
skadats vid fullgörande av totalförsvarsplikt skall bestå under tre år.
Vidare föreslås en riskgaranti för den som har skadats eller förolyckats
under fullgörande av totalförsvarsplikt.
Vi arbetar nu med de frågorna. Vi har fått in remissvaren. De är i huvudsak
positiva till Pliktutredningens förslag. Det finns dock en del frågetecken
och tveksamheter. Bland annat anser Statens trygghetsnämnd och
Försvarsmakten att förslaget om att beräkna livränteunderlaget till 7,5
basbelopp skulle kunna leda till rehabiliteringshämmande effekter. Dessutom
påpekar man att det kan medföra negativa konsekvenser för de anställda
jämfört med de totalförsvarspliktiga.
Arbetarskyddsstyrelsen anser att tidsbegränsningen för
rehabiliteringsansvaret, tre år, är för kort. Man pekar på att något
liknande inte finns enligt nuvarande regler i arbetsmiljölagen för
anställda.
En mer generell invändning kommer från Arbetsgivarverket, som anser att
utredningens förslag inte bör genomföras över huvud taget utan ytterligare
särskild beredning.
Försvarsmakten invänder mot kostnadsberäkningarna och menar att kostnaderna
för förslagen är avsevärt högre än de Pliktutredningen har redovisat i sitt
betänkande.
Vi har fått in remissvaren och bereder nu ärendet. Vår uppfattning är att
utredningen i stort innehåller förslag i rätt riktning. Vi kommer att noga
överväga de olika förslagen och särskilt titta på de delar där
remissinstanserna har uttryckt tveksamheter eller påtalat faktorer som bör
utredas ytterligare. Det gäller t.ex. frågan om rehabiliteringsansvaret och
basbeloppen.
Regeringen planerar att lägga fram sina förslag för riksdagen i den
försvarspolitiska propositionen hösten 2001.
Detta är ett viktigt område. Vi stöder på allt sätt den nollvision som
Försvarsmakten arbetar efter. Det är viktigt att vi också når målet i den
visionen. Utöver att vi arbetar med Pliktutredningens förslag håller vi på
att utarbeta ett regleringsbrev där vi tänker be Försvarsmakten redovisa
det säkerhetsfrämjande arbetet och en handlingsplan för det kommande
arbetet.
Efter att ha lyssnat på de intressanta redovisningarna i dag tror jag att
vi skall lägga till ytterligare en sak, nämligen att vi måste säkerställa
att arbetet får genomslag ute på förbanden. Jag förstod av Värnpliktsrådets
redovisning att åtgärderna inte alltid når ut. Vi måste säkerställa det.
Det är viktigt att Försvarsmakten får i uppdrag att redovisa hur man
säkerställer att säkerhets-arbetet får genomslag.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Vi går då över till nästa punkt på dagordningen, frågor och diskussion.
Ordet är fritt, inte bara för korta frågor. Om någon här inne, framför allt
bland alla de experter från olika organisationer och myndigheter som har
kommit hit, särskilt vill påpeka någonting så går det alldeles utmärkt.
Efter att ha lyssnat igenom dagens föredragningar, kanske framför allt de
från Försvarsmakten, Arbetarskyddsstyrelsen och Värnpliktsrådet vill jag
själv ställa en fråga till Försvarsmaktens representanter. Den har att göra
med befälsbristen och det faktum att en hel del av truppbefälet, dvs. de
som bedriver aktivt utbildningsarbete allra närmast de värnpliktiga, har
sin grund i ett utbildnings- och skolsystem som inte alltid premierar
långvarig kontinuitet och erfarenhet. Under det senaste året har vi
dessutom fått en tacknämlig befälsförstärkning i form av korttidsanställda,
tidigare värnpliktiga. De är med all säkerhet en god hjälp i
utbildningsarbetet men de har ändå inte den utbildning och erfarenhet som
ansvariga officerare.
Finns det något i utbildningssystemet och befälsordningen som är ett
problem för säkerhetsarbetet? Hur hanterar man frågan med korttidsanställt
befäl i ansvarig ställning i övningssituationer? Jag kan tänka mig att
dessa killar och tjejer i dessa den praktiska befälsbristens tider
sannolikt blir utnyttjade som instruktörer och biträdande instruktörer på
ett sätt som påverkar säkerhetsarbetet.
Bengt A Johansson, generallöjtnant, Försvarsmakten:
Visst finns det ofullkomligheter i vårt befälssystem. Det är vi de första
att erkänna. En utredning om personalförsörjningssystemet i Försvarsmakten
arbetar nu. Vi hoppas att denna skall ge underlag för att kunna rätta till
en del av problemen.
Det renodlade enkarriärsystem som vi har i dag är inte befordrande för en
kontinuitet i trupputbildningen. Det bygger på att man hela tiden avancerar
i systemet. Det blir korta tider på trupp mellan perioder på skolor av
olika slag. Vi har framfört i utredningen att vi är intresserade av bättre
möjligheter att verka längre i trupptjänstgöring. Utan tvekan är det en
riktig iakttagelse att detta förhållande skapar svårigheter. Vi hoppas på
någon form av flerkarriärsystem, som gör det möjligt för oss att behålla
officerare längre tid i trupptjänst.
Den andra frågan gällde korttidsanställda. Än så länge bygger
korttidsanställningar på det system vi har, i form av det s.k.
befälsförstärkningsavtalet. Vi har bett att få genomföra försök för att
kunna införa förbättringar. Det finns ett förslag om något som vi kallar
"visstidsanställda". Men där är vi väldigt noggranna. I dagens läge får
ingen lov att genomföra en övning som innehåller olika slags risker utan
att man är certifierad för att genomföra den övningen. Det är naturligtvis
ett problem att man då inte kan utnyttja korttidsanställda fullt ut. De har
inte tillräckliga befogenheter och framför allt inte tillräckliga kunskaper
för det. Så låt oss säga att det är en nackdel, att man inte kan utnyttja
dem fullt ut, jämfört med att ha flera officerare i den här verksamheten.
Ofta måste vi fylla på med en överordnad övningsledare och med handledare
av olika slag.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack så mycket för svaret! Jag skulle vilja uttrycka det som att visstids-
och korttidsanställda kan vara en tillgång i säkerhetsarbetet i den
bemärkelsen att de löser de uppgifter som de är utbildade för, höjer
kompetensen i förbanden, höjer beredskapen och också gör att förbandet som
helhet blir mer moget. Men när de används till uppgifter som de inte är
utbildade för hamnar man i en risksituation.
Jag har också en kompletteringsfråga. Vi har här fått en redovisning som
mycket tydligt pekar på att en hel del av arbetsskadorna mindre är ett
resultat av verksamhetens natur och mer ett resultat av
personalförsörjningens struktur. En genomsnittlig värnpliktig har sju och
en halv månads tjänst under vilken han i huvudsak i sin praktiska
verksamhet umgås med andra värnpliktiga som tjänstgör alltifrån sju och en
halv månad till en längre tid. Men man uppfinner ändå i utbildningscykeln
hjulet varje år. Blinda leder blinda i visst avseende. Säkerhetsmedvetenhet
är inledningsvis lågt, alla är nybörjare. Det här kräver egentligen en stor
insats när det gäller handledning och utbildning. Är det en riktig
beskrivning av problemen?
Bengt A Johansson, Försvarsmakten:
Det är klart att jämförelsen är riktig om alternativet vore att man hade
folk som sysslade med det här dagligdags år ut och år in. Då skulle
naturligtvis säkerheten kunna vara högre. Det är därför som jag också
tycker att exempelvis jämförelsen med USA, där man har yrkesanställda
soldater, faller på sin egen orimlighet. Där bortfaller faktorn att alla är
nya varje år. De är bara nya ett tag. Vi har ju, och har alltid haft, ett
svårare problem ur säkerhetssynpunkt med ett värnpliktsförsvar. Därmed är
det inte sagt att värnpliktsförsvaret bör avvecklas. Det är bara det att
det att nya människor i varje omgång innebär svårigheter från
säkerhetssynpunkt.
När vi pratar om vilka befattningar som det skulle innebära fördelar med
att ha personer tjänstgörande längre tid kan jag exempelvis nämna
stridsvagnsförare och förare av andra tunga fordon. Vi borde kanske ha
sådana inne i ytterligare ett år eftersom den nuvarande tiden inte räcker
till för att man helt och hållet skall nå både den säkerhet och den
skicklighet som erfordras. Om de kunde tjänstgöra längre skulle det
sannolikt gå att minska antalet olyckor.
Karin Wegestål, riksdagsledamot (s):
Jag är ordförande i personalvårdsnämnden för totalförsvarspliktiga. Jag
skulle vilja fråga hur man från Försvarsmakten ser på
förtroendemannaorganisationen. Min uppfattning är att det är ganska olika
hur man drar nytta av den här resursen ute på de olika enheterna. På vissa
ställen anser man att förtroendemännen är en stor tillgång om man vill
tillämpa ett modernt ledarskap. Man ser till att inflytandet för dem som
man är satt att utbilda också fungerar på ett bra sätt. Men, som sagt, jag
har den uppfattningen att det är ganska ojämnt. På vissa ställen får man t.
ex. inte alls den utbildning som man har rätt till, utan det finns alla
möjliga ursäkter för att det inte går att driva den
förtroendemannautbildningen som det är tänkt.
Jag menar att det här är en mycket viktig demokratisk fråga. Vi som år
efter år följer dem som finns i Värnpliktsrådet och de som är förtroendemän
ute på förbanden ser att dessa personer är en god resurs i samhället. De
har bl.a. lärt sig hur en demokrati fungerar. De är valda, och de
företräder dem som har valt dem. De ska ta emot frågor, och de ska föra ut
kunskaper. Jag skulle vilja veta hur man från försvarsledningens sida ser
på det här instrumentet.
Bengt A Johansson, Försvarsmakten:
Jag kan bara konstatera att det naturligtvis är precis som du säger. Från
försvarsledningens sida uppskattar vi det här instrumentet. Vi tycker att
det är bra. Det är naturligtvis väldigt mycket en fråga om attityder hos de
människor som tjänstgör längst ut, och vi strävar naturligtvis efter att på
alla sätt rätt utnyttja de förtroendevalda av skilda slag.
Jag besöker i princip alla förband en gång om året. Det betyder att jag på
varje ställe ser hur det är med de förtroendevalda. Jag träffar dem separat
vid varje tillfälle. Jag är i regel där bara en dag, men jag använder
alltid en timma till att diskutera igenom de här frågorna. På det viset
försöker vi också att lyfta upp de förtroendevaldas roll hos förbandschefen
, så att han verkligen tar vara på dem. Vid alla våra inspektioner av
skilda slag erbjuder vi vidare Värnpliktsrådet att vara med. Det erbjuds
även att vara med vid mina besök för att vi ska kunna föra de här
diskussionerna. Jag tror egentligen inte att det finns så många andra
metoder. Genom sådana ständiga påminnelser om vikten av medinflytande
försöker vi påverka attityderna i hela systemet.
Vårt stora problem - och det försöker vi komma till rätta med på våra
skolor - är att få det yngre befälet att inse värdet av medinflytande. Är
man plutonchef är det naturligtvis något irriterande att killen, som är
vald till förtroendeman, är borta 20-25 % av utbildningstiden. Det gäller
att få plutonchefen att verkligen inse att det är lika viktigt att det
valda ombudet genomför sitt arbete som förtroendeman som att han deltar på
just den här lektionen eller den här övningen. Det är en attitydfråga som
inte är speciellt lätt att komma till rätta med, men vi gör vad vi kan.
Andrus Toom, Försvarsmakten:
Får jag bara komplettera med att nämna vilka verktyg som vi nu utnyttjar
för att komma till rätta med de problem som nämnts. Jag instämmer
naturligtvis i vad generalen tidigare gav uttryck för. Vi har konstaterat
att underlaget när det gäller exempelvis skyddsassistentutbildning har
varit otillräckligt. Nu har vi, som jag nämnde tidigare i min föredragning,
tagit fram ett paket på ett 20-tal timmar som man sätter i händerna på
lämplig person för att utbilda skyddsassistenterna. Det visar sig att
aktuella värnpliktiga när de har utbildats har en god uppfattning om vad de
har att göra, vilka möjligheter de har att påverka och vilka lagar och
regler som gäller. De har då förutsättningar att i sin kommunikation med
befälet på ett bra sätt hantera säkerhetsfrågorna. Men vi ska komma ihåg
att skyddsassistenten i och för sig inte har skyddsombudets rätt att bl.a.
avbryta verksamhet som bedöms hota säkerheten.
Sedan genomför vi också från central nivå uppföljningar. I dag genomförs en
sådan vid F 7 i Såtenäs och i övermorgon vid K 3 i Karlsborg. Dessa
uppföljningar är sålunda också ett av verktygen för att påverka attityder.
Berndt Sköldestig, riksdagsledamot (s):
Vi har fått en bra redovisning av olycksutvecklingen med all statistik och
alla kurvor. Men hur ser det ut med dem som får bestående men efter
tjänstgöringen? Det är ju också en intressant fråga, tycker jag. Hur många
av dem som har gjort sin värnplikt lider men av skador som de har fått
under värnpliktstiden? Finns det någon statistik på det?
Hans Thormar, Försvarsmakten:
Det finns statistik på detta. Det är Statens trygghetsnämnd som reglerar
skadorna, och det är därifrån statistiken kommer. Det finns bl.a. en
redovisning i utredningen om utlandsstyrkan. Det här gäller pliktpersonal,
anställda och utlandsstyrkan. Man kan då se att det var ungefär 260
personskador per år som medförde medicinska invaliditeter. 1 % är den
lägsta invaliditeten, och 99 % är den högsta.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack så mycket! Är du nöjd med svaret, Berndt, eller vill du haka på?
Berndt Sköldestig, riksdagsledamot (s):
Jag har en följdfråga: Utvecklingstrenden är intressant, inte bara antalet.
Har det ökat eller minskat?
Hans Thormar, Försvarsmakten:
Det vet jag inte, men antalet värnpliktsskador totalt sett, om vi ser det i
absoluta tal per år, har legat konstant under många år. Det kan förekomma
små variationer.
Margareta Viklund, riksdagledamot (kd):
Det är väldigt mycket siffror och statistik som vi har fått lyssna till och
se på. Jag har en fråga som kanske lite grann tangerar den som nyss har
ställts.
Låt oss säga att en ung människa skall göra sin värnplikt och tyvärr blir
skadad med men för hela livet. Han eller hon kan inte få ett vanligt arbete
längre, kan inte fortsätta att utbilda sig, har fått hela sitt liv
förändrat och sitter där och vet inte riktigt hur han eller hon ska kunna
försörja sig. Om jag läser i de anteckningar som vi har fått ser jag att
han eller hon kanske kan få 80 % av 146 000 kr. Skall den ersättningen
täcka det förlorade livet och den förlorade livskarriären? Har man funderat
i de banorna? Jag tycker på något sätt att den frågan blir mer och mer
relevant när man tänker på de unga lärarna, på den bristande
kommunikationen och på det mindre antal värnpliktiga som vi kommer att få.
Hans Thormar, Försvarsmakten:
Under sjukskrivningstid är sjukpenningen 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. De fyra basbeloppen, som du pratar om, är alltså en garantinivå
som gäller för den som är under 21 år. Mellan 21 och 25 år höjs den till
fyra och ett halvt basbelopp, och från 25 års ålder till fem basbelopp. Om
någon skulle få en så svår skada att han eller hon inte kan arbeta får
personen också en livränta som uppgår till 100 % av de här beloppen. Sedan
finns en ideell ersättning som ligger vid sidan om.
Anna Lilliehöök, riksdagsledamot (m):
Jag vill uppehålla mig vid den ideella ersättningen. De fall som åtminstone
jag har kommit i kontakt med handlar just om dem som Margareta Viklund
berörde, nämligen de personer som har fått men för livet. Den förändrade
livssituationen har påverkat både deras attityder och deras känsloliv.
Vi har i olika sammanhang diskuterat frågan om de ideella skadestånden. Vi
hade ett fall där en ung man hade förlorat benen. Jag tror att det
beräknades till 50 % invaliditet. Det betyder att han då fick ut 350 000,
antar jag, som ett engångsbelopp. Men man kan se till de behov som finns.
Det här är ju unga människor. Och just i det här fallet tänkte jag att han
antagligen behöver en invalidbil under resten av livet. I det perspektivet
är ju detta inte någon särskilt generös ersättning. Den är ju i själva
verket ganska låg.
Vad jag förstår uppmanas fortfarande de som tjänstgör i utlandsstyrkan att
teckna en egen kompletterande försäkring som de måste betala. De har i och
för sig en lön, men de värnpliktiga har ju inte samma möjligheter att
skaffa sig en kompletterande försäkring. Kan du kommentera frågan om
ideella skadestånd och deras storlek? Kan du också jämföra med
trafikförsäkringsutfall? Får man samma ersättning om man råkar ut för en
svår trafikolycka som man får om man skadas i värnplikten?
Hans Thormar, Försvarsmakten:
Jag kan börja med den sista frågan. Det är identiskt samma
ersättningsregler som gäller. Det är samma tabeller. Nu förutsätter det här
att det är exakt samma skada, att skadeföljden är densamma. Om det är det,
är det exakt samma ersättning.
När det gäller den ideella delen kan man säga att det för några år sedan
kom en utredning, SOU 1995:33, som handlade om den ideella ersättningen vid
personskador. Man föreslog en höjning av ersättningsbeloppen. Jag tror att
de håller på och bereder den i departementet. Det är inte riktigt klart
ännu, men man kan säga rent generellt om de här ersättningsnivåerna att
Sverige inte ligger i botten internationellt sett, men inte heller i topp.
Sverige ligger någonstans mitt i. Om vi tittar på de kostnader som skadan
medför ser vi att det t.ex. handlar om anpassning av bilar och annat. Man
kan få ersättning för sådant via försäkringskassan respektive landstinget.
Du har Trygghetsnämnden, och du har Kungafonden, så det är inte så att
olika kostnader inte kan ersättas. Tvärtom finns det möjligheter att få
sådan ersättning vid sidan av den ideella ersättningen.
Anna Lilliehöök, riksdagsledamot (m):
Varför behövs det ytterligare försäkringsskyddet, som man faktiskt
rekommenderar utlandsstyrkans deltagare att ha?
Hans Thormar, Försvarsmakten:
Denna extraförsäkring gäller framför allt skador som inträffar när dessa
personer inte tjänstgör utan är på s.k. leave utanför tjänstgöringslandet.
Då gäller nämligen inte samma skydd som när de är i tjänstgöringslandet.
Därför rekommenderas de att teckna en extra försäkring.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack! Jag har nu inga fler frågor antecknade på talarlistan. Är det någon
här närvarande som önskar ordet för en kommentar? Varsågod!
Anders Bergström, Arbetarskyddsstyrelsen:
Jag är jurist på Arbetarskyddsstyrelsen. Jag vill med några ord ge en
komplettering.
Det har från försvarets sida pratats om "ögat som vakar". Det finns
ytterligare ögon som vakar. Jag tänker då på min organisation,
Arbetarskyddsstyrelsen, och framför allt på Yrkesinspektionen.
Yrkesinspektionen har genomfört en s.k. systeminspektion riktad mot
försvaret. Man började 1998 genom att besöka ett antal förband. Efter det
gjorde man en sammanställning, och man hade sedan ett möte med
försvarsledningen och med den biträdande överbefälhavaren. Det var den 2
december 1998. Därefter har man ställt krav på Försvarsmakten i ett
inspektionsmeddelande, som vi kallar det. Det är den åtgärd som man vidtar
efter en inspektion där man har sett att det finns brister. Det är alltså
inte tal om förbud och föreläggande.
Den första punkten handlar om arbetsmiljökunskap, som vi har varit inne på
här förut. Det ställs alltså krav på att officerarna och de anställda skall
få större kunskaper när det gäller arbetsmiljöfrågor. Man tar just upp
frågan om unga officerare som ännu inte har hunnit få så mycket
erfarenheter. Där behövs det insatser. Vi vet att man arbetar med det inom
försvaret.
En annan punkt handlar om buller och hörselskador. Vi vet att det pågår en
hel del insatser som vi har fått redovisade.
Den militära trafiksäkerheten var också en punkt. Vi vet att man arbetar
med det. Andrus Toom har redovisat det i dag.
Tillbudsrapportering var också en fråga. Det ställdes krav på att den
skulle bli bättre. Vi har hört från Andrus Toom att man jobbar också med
den frågan.
Egen uppföljning enligt internkontrollföreskrifterna var också en punkt i
det här inspektionsmeddelandet.
Det här redovisas då för Yrkesinspektionen. Jag var dock inte med vid
redovisningarna, eftersom Arbetarskyddsstyrelsen och de tidigare
yrkesinspektionsdistrikten fortfarande är skilda myndigheter. Men från
årsskiftet kommer vi ju att vara Arbetsmiljöverket och en enda myndighet.
Eftersom Arbetarskyddsstyrelsen är överklagningsinstans gentemot
Yrkesinspektionen kan vi tjänstemän på Arbetarskyddsstyrelsen inte alltid
ge oss ut och hjälpa Yrkesinspektionen. Vi kan ju hamna i en jävssituation
om det skulle bli förbud och förelägganden och det senare blir överklagat.
Men det blir alltså annorlunda, och det här kommer att förbättra samarbetet
mellan Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionsdistrikten framöver.
Jag vill också säga att vi sedan flera år har ett gott samarbete med
säkerhetsinspektionen inom försvaret. Vi har regelbundna träffar ett par
gånger per termin, och på fredag ska vi träffas igen. Vi har ställt ett
antal frågor som vi kommer att få redovisade då. Så samarbetet är gott.
Vår organisation kommer att bli effektivare genom den här sammanslagningen.
Dessutom reser vi i medvind. Vi kommer att få 70 miljoner extra till vår
budget nästa år och under tre år framåt. Det innebär att vi kommer att
kunna anställa fler yrkesinspektörer. Vi har ungefär 350 nu, men vi kanske
kan anställa bortåt ett 60-tal till. Dessutom kan vi kanske förstärka
huvudkontoret, det som nu är Arbetarskyddsstyrelsen, så att vi kommer att
få fler ögon som kan riktas mot Försvarsmakten.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack så mycket för den kompletteringen! Nu börjar vår utmätta tid att gå
mot sitt slut. Jag frågar därför om någon ytterligare önskar ordet innan
jag avslutar.
Bengt A Johansson, Försvarsmakten:
Jag skulle egentligen bara vilja tacka för att vi fick komma hit. För oss
är detta ett oerhört angeläget arbete, och vi jobbar intensivt för att
förbättra säkerheten. Vi tycker att det är alldeles utmärkt att
försvarsutskottet har tagit upp frågan. Vi räknar med att vi får stöd från
alla goda krafter för att uppnå vår nollvision. Tack så mycket!
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot (m):
Tack så mycket! Jag får återgälda detta tack med ett tack inte bara till
Försvarsmakten utan också till alla andra representanter för myndigheter
och organisationer som har hörsammat vår kallelse att delta i denna
offentliga utfrågning, som har varit både informativ och givande. Jag
tycker att vi har fått svar på många frågor. Vi har också anledning att
ställa oss en del nya.
Pliktpersonalen är en allt mindre del av den kull som är tillgänglig. Det
gör naturligtvis att inte minst vi som folkvalda måste känna ett särskilt
ansvar för att tjänstgöringsförhållandena under värnplikt eller civilplikt
är så säkra som möjligt.
Man kan naturligtvis diskutera om en nollvision är en utopi. Jag tror att
uttrycket nolltolerans när det gäller förhållningssättet till olyckor och
incidenter kanske är något mer fruktsamt av den enkla anledningen att det
utopiska förhållandet i vilket ingen olycka kommer att inträffa aldrig
kommer att uppstå. Det gör det särskilt inte i en verksamhet som kombinerar
, som vi har fått redovisat, unga riskbenägna människor med många
hästkrafter, oavsett om de är på köl, hjul eller band, och med högljudda
och dödliga vapen och explosiva ämnen. Sammantaget är detta en miljö som
ofta är tuff och utsätter människor för risker oavsett deras
erfarenhetsgrad.
Vi har också diskuterat personalfrågorna. Jag tycker att vi har fått en god
redovisning av vilka brister som kan ligga i dagens system och av vad man
eventuellt kan göra för att komma till rätta med detta för att få en ännu
starkare ryggrad i försvarets utbildningsarbete med de värnpliktiga.
En fråga som inte har kommit upp men som jag själv har funderat en hel del
över gäller materielen. Mycket av framför allt vår ålderstigna
försvarsmateriel är ju utformad efter funktionalitet i första hand. Och
innan det fanns möjligheter till datorstödd utformning av olika typer av
materiel kom ju skyddsåtgärderna ofta till efteråt, efter det att
funktionaliteten var säkerställd. Det innebär att det inte är särskilt lätt
att använda grejorna på ett säkert sätt. Det är ofta en ganska komplicerad
fråga. Jag är övertygad om att det, om säkerhetsarbetet ska bli verkligt
framgångsrikt, måste vara både lätt och naturligt att göra rätt och att
handla säkert. Och i takt med att en del av arvet av vår försvarsmateriel
faktiskt avvecklas kommer det som är kvar att bli bättre ergonomiskt
utformat. Det kommer att utformas med säkerheten i centrum redan från
början, till skillnad från hur det är med en hel del av de gamla grejorna.
Jag tror att det var Andrus Toom som nämnde uttrycket "felfinnandet". Man
kanske är rädd i vissa situationer för att anmäla att något har gått fel
med tanke på risken att få skäll. Det är en mycket tydlig erfarenhet från
min egen alltför korta, höll jag på att säga, men ändå militära karriär att
det var just på det sättet. Men jag skulle vilja vända det till en positiv
utgångspunkt. Just felfinnandet, att finna felaktiga beteenden och inte
acceptera dem, är något som skulle kunna vara mycket positivt i
utvecklingsarbetet både i Försvars-makten och i andra myndigheter. Därför
att då är utgångspunkten att ett misstag är någonting som man kan lära sig
av för att i en organisk process utgående från de säkerhetsbestämmelser man
har, en inträffad händelse, en förändring av säkerhetsbestämmelserna och en
förändring av säkerhetsarbetet kunna nå ytterligare på vägen mot en säkrare
Vi har också tagit upp den intressanta och från min utgångspunkt mycket
behjärtansvärda frågan om försäkringar och ersättningar och har fått en
utförlig redovisning av det förslag som Pliktutredningen har lagt fram i
det här hänseendet. Det är min förhoppning att vi i bred enighet framåt
nästa höst skall kunna fastställa detta Pliktutredningens förslag till
ersättningsnivåer. Det är faktiskt så - det kanske vi inte alltid tänker på
- att vår aktiva säkerhetspolitik, med användandet av utlandsstyrkan som
ett aktivt säkerhetspolitiskt instrument och med en nedtoning av
existensförsvaret, åtminstone på kort sikt, också ställer lite andra krav
på vårt säkerhetstänkande.
När man enbart försvarar den nationella existensen och det egna livet kan
man faktiskt acceptera en högre grad av förluster. Det kanske låter hemskt,
men så är det. Jag är övertygad om att CNN-syndromet kommer att påverka
både politiker och myndigheter i riktning mot att i allt högre utsträckning
sätta säkerheten främst för dem som deltar i och utbildar för t.ex.
internationella insatser. Varken myndigheter eller allmänheten kommer att
acceptera förluster på ett sätt som tidigare har varit gängse.
Förändringarna i vår säkerhetspolitik och i Försvarsmakten som helhet har
en direkt koppling till säkerhetsarbetet och synen på säkerheten inom
framför allt Försvarsmaktens verksamhet även i framtiden. Denna fråga
kommer inte någonsin att bli slutgiltigt löst. Min antydan om den organiska
processen, med dess tes, antites och syntes ger vid handen att detta är en
kontinuerlig process och ett ständigt pågående arbete med successiva
förbättringar. Vi kan vara nöjda i den mån denna offentliga
utskottsutfrågning har kunnat hjälpa oss alla till en något högre grad av
insikt.
Än en gång, tack alla ni som har kommit hit, föredragit och ställt frågor.
Jag förklarar härmed försvarsutskottets sammanträde för avslutat.

</pre>