den 3 maj

Fråga 2000/01:1151 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till socialminister Lars Engqvist om viktig telefonrådgivning

Behovet av telefonrådgivning för demenssjuka och deras anhöriga är stort. Ur de avsatta medlen, de s.k. stimulanspengarna, som Socialdepartementet förfogat över har Demensförbundet för sin telefonrådgivning erhållit medel under åren 1999@2000 och 2001.

Demensförbundets roll vid sidan om de kommunala och landstingsdrivna verksamheterna gör att man inte behöver hävda en lojalitet, utan i stället kan se till individen.

Det har också varit utifrån dessa samtal som Demensförbundet uppmärksammat behovet att lösa "ställföreträdarfrågan" för sjuka och dementa. Något som nu också utreds, enligt uppgifter. De lokala organisationerna och avdelningarna ute i landet börjar nu kunna verka fristående medan den centrala telefonrådgivningen är beroende av fortsatta medel för att kunna ge råd och stöd. Redan nu finns 180 000 människor som lider av någon form av demens och tillsammans med anhöriga berörs i det närmaste en miljon människor. Behovet förväntas inte minska de närmaste åren. Satsningen på Anhörig 300 finns i dag i många kommuner men inte någon telefonrådgivning som på detta sätt stöttar upp med sakkunskap i form av läkare, jurister, sjuksköterskor och psykologer.

Min fråga till socialministern är:

Vilka åtgärder ämnar socialministern vidta för att garantera denna telefonrådgivning också efter år 2001?