
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 2000/01:95</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 18 april</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 12.00 - 15.17</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>-----------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Anmälan om ändrad partibeteckning</pre><pre>Från Siw Persson hade inkommit följande skrivel-
se:</pre><pre>Till riksdagen
Härmed tillkännages att jag den 30 mars 2001
lämnat Folkpartiet liberalerna och dess riksdags-
grupp. Mitt uppdrag som riksdagsledamot kommer
tills vidare att utövas som partilös.
Höganäs den 17 april 2001
Siw Persson</pre><pre>Skrivelsen lades till handlingarna.</pre><pre>2 §  Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 2000/01:356</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:356 av Siw Wittgren-Ahl
(s) om Iran.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 maj 2001.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 4 april 2001
Utrikesdepartementet
Anna Lindh</pre><pre>Interpellation 2000/01:373</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:373 av Morgan Johansson
(s) om säkerheten för befolkningen i norra Irak.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
2 maj 2001.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 9 april 2001
Utrikesdepartementet
Anna Lindh
Enligt uppdrag
Malin Kärre
Tf expeditionschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:335</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:335 av Elver Jonsson om
stöd till högskolor.
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 18 april 2001.
Skälet till dröjsmålet är beredningen inom depar-
tementet.
Stockholm den 10 april 2001
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 2000/01:343</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:343 av Ulf Nilsson om vi-
dareutbildning till lärare.
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 18 april 2001.
Skälet till dröjsmålet är beredningen inom depar-
tementet.
Stockholm den 10 april 2001
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 2000/01:350</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:350 av Barbro Feltzing om
nationellt forskningsprogram för biologiska effekter
av elektromagnetiska fält.
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 18 april 2001.
Skälet till dröjsmålet är beredningen inom depar-
tementet.
Stockholm den 10 april 2001
Utbildningsdepartementet
Thomas Östros</pre><pre>Interpellation 2000/01:340</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:340 av Ulla-Britt Hagström
(kd) om utlokalisering av statliga verk.
Interpellationen kommer att besvaras den 24 april
2001.
Skälet till dröjsmålet är på grund av ledighet.
Stockholm den 11 april 2001
Näringsdepartementet
Ulrica Messing
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:367</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:367 av Olle Lindström (m)
om Norrbotten.
Interpellationen kommer att besvaras den 24 april
2001.
Skälet till dröjsmålet är på grund av ledighet.
Stockholm den 11 april 2001
Näringsdepartementet
Ulrica Messing
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:358</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:358 av Gunnel Wallin (c)
om tillgången till vård och personal inom hälso- och
sjukvården.
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 2 maj 2001.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 10 april 2001
Socialdepartementet
Lars Engqvist
Enligt uppdrag
Erna Zelmin-Åberg
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:359</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:359 av Elisabeth Fleet-
wood (m) om osteoporos
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 2 maj 2001.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 5 april 2001
Socialdepartementet
Lars Engqvist</pre><pre>Interpellation 2000/01:363</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:363 av Ulla-Britt Hagström
(kd) om familjehemmen.
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 2 maj 2001.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 6 april 2001
Socialdepartementet
Lars Engqvist
Enligt uppdrag
Erna Zelmin-Åberg
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:368</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:368 av Viviann Gerdin (c)
om bemötandet inom sjukvården.
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 2 maj 2001.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 9 april 2001
Socialdepartementet
Lars Engqvist
Enligt uppdrag
Erna Zelmin-Åberg
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:365</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:365 av Chatrine Pålsson
(kd) om barn och ungdomspsykiatrin.
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 2 maj 2001.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 6 april 2001
Socialdepartementet
Lars Engqvist
Enligt uppdrag
Erna Zelmin-Åberg
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:382</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:382 av Leif Carlson (m)
om förändringar i läkemedelssubventionen.
Interpellationen kommer att besvaras onsdagen
den 2 maj 2001.
Skälet till dröjsmålet är hög arbetsbelastning.
Stockholm den 10 april 2001
Socialdepartementet
Lars Engqvist
Enligt uppdrag
Erna Zelmin-Åberg
Expeditions- och rättschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:376</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:376 av Elver Jonsson (fp)
om trafiksäkerheten.
Interpellationen kommer att besvaras den 7 maj
2001.
Skälet till dröjsmålet är på grund av tjänsteresor.
Stockholm den 11 april 2001.
Näringsdepartementet
Björn Rosengren
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 2000/01:357</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:357 av Eva Flyborg om
lämplighetsprövning av personal i barnomsorg och
skola.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen
den 27 april 2001.
Skälet till dröjsmålet är plenifri vecka i riksdagen
samt utlandsresor.
Stockholm den 9 april 2001
Utbildningsdepartementet
Ingegerd Wärnersson
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare</pre><pre>Interpellation 2000/01:362</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:362 av Ulla-Britt Hagström
om samråd före vräkning.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
24 april 2001.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 5 april 2001.
Finansdepartementet
Lars-Erik Lövdén</pre><pre>Interpellation 2000/01:375</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:375 av Ewa Thalén Finné
om bostadsbyggandet.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
24 april 2001.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 10 april 2001
Finansdepartementet
Lars-Erik Lövdén</pre><pre>Interpellation 2000/01:361</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 2000/01:361 av Charlotta L Bjälke-
bring (v) om policy för spelfrågor.
Interpellationen kommer att besvaras den 14 maj
2001.
Skälet till dröjsmålet är att det på grund av ut-
landsresor och inbokade engagemang inte finns nå-
gon annan tid som passar mig.
Stockholm den 5 april 2001
Finansdepartementet
Bosse Ringholm</pre><pre>3 §  Svar på interpellation 2000/01:313 om dag-
barnvårdarna och den allmänna förskolan</pre><pre>Anf.  1  Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Gunilla Tjernberg har frågat mig om
jag avser att göra det möjligt även för dagbarnvårdar-
na att ingå i den allmänna förskolan.
Bestämmelserna om den allmänna förskolan i
skollagen (1985:1100) träder i kraft den 1 januari
2003. Enligt dessa bestämmelser ska alla barn erbju-
das plats i förskola fr.o.m. höstterminen det år de
fyller fyra år. Det ska vara obligatoriskt för kommu-
nen att anordna den allmänna förskolan, men frivilligt
för barnen att delta i verksamheten. Den allmänna
förskolan ska omfatta minst 525 timmar om året och
vara avgiftsfri. Kommunen ska informera föräldrarna
om verksamheten och syftet med denna.
I dag omfattar förskolan 66 % av alla barn i åldern
1-5 år. Av sexåringarna går 96 % i förskoleklassen,
dvs. i princip alla barn i denna ålder som inte börjat i
grundskolan. Förskolan fick sin första läroplan (Lpfö
98) år 1998, och grundskolans läroplan (Lpo 95) har
reviderats för att också omfatta förskoleklass och
fritidshem. Syftet med dessa reformer har varit att
tydliggöra det pedagogiska innehållet i förskolan och
att genom en integration av förskola, skola och fri-
tidshem utveckla en gemensam syn på barns utveck-
ling och lärande.
Det är givetvis viktigt att en allmän förskola
verkligen erbjuds alla barn, oavsett familjens sociala
eller ekonomiska situation och var i landet man bor.
Även de barn vars föräldrar valt eller av annat skäl
erhållit plats i ett familjedaghem ska givetvis kunna
få del av förskolan. Den allmänna förskola för sexår-
ingar som infördes vid mitten av 1970-talet vände sig
också till alla barn i denna ålder och betraktades av
föräldrar med barn i familjedaghem som ett uppskat-
tat komplement.
Familjedaghemmen har sedan länge spelat en
viktig roll inom förskoleverksamheten. Det är ett
värde att det finns valmöjligheter och att verksamhe-
terna kan möta de olika behov som en barnfamilj kan
ha. Familjedaghemmen har dock minskat kraftigt i
antal under de senaste tio åren och omfattar i dag
endast 10 % av alla barn i åldern 1-5 år.
Enligt skollagens nuvarande definitioner omfattar
förskoleverksamheten: förskola, familjedaghem och
öppen förskola. Enligt vad jag erfarit kommer skol-
lagskommittén i samband med att man prövar om och
hur förskolan kan bilda en egen skolform att se över
dessa definitioner, som ibland orsakar missförstånd.
Förskola och familjedaghem är inte utbytbara utan
står för olika verksamheter och styrs av olika måldo-
kument - dels en läroplan som gäller för förskolan,
dels allmänna råd som gäller för familjedaghem.
Den allmänna förskolan ska stå öppen för alla
barn. Förskolan efterfrågas av de flesta föräldrar. De
föräldrar som valt familjedaghem för sina barn ska
därmed inte uteslutas från förskolan. Det är givetvis
viktigt att förskolan utvecklar ett gott samarbete med
dagbarnvårdarna. Det finns också utmärkta exempel i
kommunerna på hur förskola och familjedaghem
samverkar.</pre><pre>Anf.  2  GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Jag vill tacka skolminister Ingegerd
Wärnersson för svaret på interpellationen.
Den frågeställning som jag har tagit upp i min in-
terpellation har jag diskuterat vid tidigare tillfällen
med skolministern här i kammaren, både i samband
med behandlingen av budgetpropositionen för
2000/01 och i samband med behandlingen av max-
taxepropositionen samt vid tidigare interpellationsde-
batter. Jag har inte varit nöjd med de svar som jag har
fått. Jag har känt att ministern har kringgått frågan i
de här diskussionerna, och därför har jag envist
kommit tillbaka.
Vad som gjorde mig uppmärksam och har gjort att
jag vid flera tillfällen tagit upp frågan är just det som
också skolministern berör i sitt svar, att man i propo-
sitionen väljer att tala om förskoleverksamhet när det
gäller maxtaxan. Där inkluderar man förskolan, fa-
miljedaghemmen och den öppna förskolan. Men när
man sedan beskriver den allmänna förskolan nöjer
man sig med att berätta att det handlar om förskola.
Konsekvenserna av denna utformning kan jag inte
tolka på annat sätt än att den allmänna förskolan
innebär att barnfamiljer som har en annan barnom-
sorg än förskola inte kan komma i åtnjutande av tre
timmars avgiftsfri verksamhet annat än om barnen
transporteras eller får hjälp med att gå till en förskola.
Det förutsätter att det finns en förskola i någorlunda
närliggande område. Det är detta som är huvudpunk-
ten i min frågeställning.
Jag har tolkat propositionen och riksdagens beslut
så att den allmänna förskolan inte innefattar de barn
som är i familjedaghem på samma villkor, eftersom
man måste ta sig från en verksamhet till en annan.
Ministern svarar med hänvisning till förskolans
och grundskolans läroplaner att syftet med dessa
reformer har varit att tydliggöra det pedagogiska
innehållet i förskolan. Detta skulle då möjligtvis vara
ett argument för att den allmänna förskolan enbart
innefattar daghemmen.
Vad svarar då skolministern till en utbildad för-
skollärare som bedriver en pedagogisk verksamhet,
men som har valt att arbeta som dagbarnvårdare i sin
profession? Det kan tolkas så att den personen inte
bedriver någon pedagogisk verksamhet eftersom
arbetet sker i det enskilda hemmet. Det handlar om
var arbetet utförs.
Det vore angenämt om skolministern berättade
vad man säger till de dagbarnvårdare som har peda-
gogisk utbildning och är förskollärare om de barn i 4-
5-årsåldern som skulle kunna vistas hos en sådan
dagbarnvårdare, men som ändå måste transporteras
till en förskola för att få del av en pedagogisk verk-
samhet. Det vore väldigt bra om man fick den frågan
utredd.
Om inte skolministern vill svara mig personligen
- men det tror jag att skolministern vill göra - skulle
de dagbarnvårdare som detta gäller säkert bli glada
över att få ett svar på den frågan. Jag tror att det är
viktigt med ett klart och tydligt besked från skolmi-
nistern eftersom planeringen med att genomföra den
allmänna förskolan ute i landet är i full gång.
Jag kommer tillbaka med flera argument, men jag
dröjer med dessa och tar upp endast denna första del.</pre><pre>Anf.  3  Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Det är en riktig tolkning att man skil-
jer på förskolan och den verksamhet som förekommer
inom familjedaghemmen. Den läroplan som vi har
riktar sig till förskoleverksamhet och det finns all-
männa råd för den verksamhet som bedrivs i familje-
daghemmen. Sedan är det kommunen som ska hante-
ra hur verksamheten ska läggas upp. Vi har också
betonat i propositionen att förutsättningarna ser olika
ut, mycket beroende på var man befinner sig geogra-
fiskt. I glesbygdsområden finns det inte alltså inte
samma möjligheter som i en tätort att dagligen kunna
ta sig till en förskola.
Modellen för att införa en allmän förskola från fy-
ra års ålder med möjligheter för 4-5-åringar att delta
är samma modell som vi hade när vi en gång införde
den obligatoriska verksamheten för sexåringar. Men
nu omfattar den barn från fyra år och uppåt. Den
modellen var inriktad på den pedagogiska verksam-
heten.
Gunilla Tjernberg nämnde att det kan finnas för-
skollärare som arbetar som dagbarnvårdare. Det finns
några, men det är ytterst få. Men det är själva verk-
samheten som vi talar om, inte om professionen hos
de människor som arbetar där. Även lärare kan arbeta
hemma, men därmed behöver de inte bedriva skola i
hemmet. Det är hela situationen, hela omfattningen
och vilket dokument som styr det hela som är det
avgörande för när vi talar om förskoleverksamhet och
när vi talar om den verksamhet som bedrivs i familje-
daghemmen.
Majoriteten av dem som arbetar i de olika verk-
samheterna har också olika utbildningsbakgrund, och
det är anledningen till att vi inte ställer samma krav
på familjedaghemmen som vi gör på förskolan. Majo-
riteten av dem som arbetar i familjedaghemmen har
inte förskollärarbehörighet utan de har oftast en
kommunal barnskötarutbildning.</pre><pre>Anf.  4  GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Tack för det svaret som jag fick av
Ingegerd Wärnersson. Det är i alla fall ett steg åt det
håll som jag vill att vi ska diskutera. Jag kan skönja
en öppning som är lite tydligare i dag än vad den har
varit tidigare. När man har skrivit det här har man
inte riktigt fullt ut från regeringen satt sig in i hur det
kan slå ute i landet.
Ministern säger vidare som svar på min interpel-
lation att det givetvis är viktigt att den allmänna för-
skolan erbjuds alla barn oavsett familjens sociala eller
ekonomiska situation och var i landet man bor. Detta
håller vi kristdemokrater verkligen med om, och det
är just det som ligger till grund för att jag vill ta upp
den här diskussionen.
Om man nu ska tolka det här så stelbent som jag
tycker att signalerna tidigare har varit stannar det vid
vackra ord. I mitt hemlän, Västerbotten, finns det
ganska gott om glesbygd och små byar. Där har man
löst sin barnomsorg på det sätt som man har haft
möjlighet att göra genom familjedaghem och många
gånger är man också nöjd med detta. Det finns för få
barn i en liten by. Jag kan inte se det rimliga i att
dessa små barn på fyra år, för att de ska få del av tre
timmars avgiftsfri pedagogisk verksamhet, i vissa fall
måste åka flera mil. Efter 22-23 års arbete inom för-
skolan som jag har bakom mig tycker jag att det är
skillnad mellan fyra- och sexåringar.
Den här tanken är alltså inte acceptabel. Det är
viktigt att det tydligt går ut i anvisningarna till de
tjänstemän som ska genomföra detta i landet. Det ska
vara öppet och flexibelt. Jag är inte helt säker på att
signalerna har varit sådana när dessa tjänstemän har
varit i kontakt med mig eller jag med dem. Men
många föräldrar har frågat mig hur detta ska se ut.
Vi ska också komma ihåg att pengar är i dag en
viktig faktor för många barnfamiljer. Det har rege-
ringen sagt många gånger när man har försvarat
maxtaxan. När föräldrar anser att barnen av olika skäl
behöver vistas i familjedaghem hela dagen och när
det finns en bra pedagogisk verksamhet i det familje-
daghemmet, ska inte dessa föräldrar då kunna få tre
timmars avgiftsfri verksamhet för sina 4-5-åringar?
Det tycker jag vore rimligt när så krävs.
Kommunerna måste få tydliga anvisningar om att
det ska finnas en flexibilitet. Detta kan också gälla
barn i tätorter. Barn är olika. Man kan inte likställa
förskolan och familjedaghemmen och anse dem ut-
bytbara. Det är olika verksamheter. En 4-5-åring kan
av olika skäl behöva vistas hela dagen i familjedag-
hemmet. Ska det barnet få möjlighet till tre timmars
avgiftsfri verksamhet? Det är min nästa fråga, och jag
hoppas att skolministern nu svarar på den.
Är det möjligt att ordna det så även i tätort om ett
barn har behov av det? En familj kan ha en fyraåring
hemma som kan behöva vistas i en liten grupp och
om man känner till en bra dagbarnvårdare, finns då
denna möjlighet med i regeringens planering när man
ska genomföra denna reform? Det är en viktig fråga
som jag hoppas att jag ska få ett svar på av skolmi-
nistern.</pre><pre>Anf.  5  Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Situationen i glesbygden har alltid
funnits där. Det är en annan situation än det är för
dem som lever i en tätort. Den verksamhet som redan
har funnits med obligatorisk förskola för sexåringar
har inte sett likadan ut i glesbygden som den kan göra
i tätorter. För att man ska kunna ha förskoleverksam-
het har man ibland samlat timmarna för barnen under
ett par dagar i stället för att ha tre timmar om dagen.
Detta har då ordnats på olika sätt. Ibland har man
skjutsat och ibland har det varit någon som har kom-
mit och mött barnen. Modellerna är alltså väldigt
olika.
90 % av alla de här barnen finns inom förskolan.
10 % är i familjedaghemmen. I de fall då det rör sig
om familjedaghem måste det vara den enskilda kom-
munen som kommer fram till  hur det passar att just
där organisera verksamheten. Det går inte att ha en
modell. Andemeningen i propositionen är att det rör
sig om de 525 timmarna och att kommunen är skyldig
att anordna verksamheten.
Sedan är det viktigt att varje förälder själv får be-
stämma var de vill ha sitt barn. En del föräldrar vill
ha sitt barn i familjedaghem, andra föredrar försko-
lan. Här kommer vi absolut inte, och det har inte
heller varit propositionens andemening, att göra nå-
gon förändring. Det är föräldrarna som avgör. Men
skillnaden är att vi talar om den allmänna förskolan,
alltså inte om familjedaghemsverksamheten, när det
gäller de 525 timmarna.
Men det är upp till varje kommun att själv fatta
beslut om hur man vill göra. Om en kommun vill
reducera avgiften för de barn som enbart kommer att
vara i familjedaghem och inte kommer att vistas i
förskola ska man också kunna göra detta.</pre><pre>Anf.  6  GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Skolministern berör just den procen-
tandel familjer som av olika skäl har sina barn inom
familjedaghemsverksamheten. Jag vill inte hålla med
skolministern, som skriver att det är "bara" 10 %. Det
är klart att allt är relativt, men jag menar ändå att
10 % är ganska många barn. Jag tycker inte riktigt att
man kan hänvisa till att det är få barn och att man av
det skälet inte belyser situationen, som jag tycker att
regeringen har valt att inte göra i propositionen.
Däremot kan jag tycka att skolministern i dag på
något sätt gläntar på dörren mer än vad skolminis-
terns partikamrater har gjort när jag tidigare har dis-
kuterat detta med dem, vilket jag har gjort ett par
gånger.
Vi ska inte fokusera på om det är om ett eller flera
barn, utan på att det är och ska få vara valfrihet. Den
reform som kommer ska kunna visa på att vi vet att
det ser ut så här och att vi respekterar olika föräldrars
rätt att välja. Reformen ska skapa utrymme för att
göra detta val möjligt, för pengar är viktigt för många
barnfamiljer i dag.
Jag skulle vara väldigt tacksam om det beskedet
gavs tydligt till föräldrar, barn och olika professioner
när kommunerna ska utforma den allmänna försko-
lan, därför att jag är inte säker på att det har gjorts
tillräckligt. Jag har talat med tjänstemän i ett par stora
kommuner, där man inte har uppfattat att familjedag-
hemmen ryms inom denna reform som de upplever
som stelbent. Är skolministern tydlig på den punkten
i dag, kanske det ändå kommer att bli tydligt när detta
framgent ska genomföras.
Jag tycker alltså inte att 10 % är "bara", utan det
är ett stort antal barn. Det är inte antalet som är det
viktiga, utan det är att alla får del av denna reform.</pre><pre>Anf.  7  Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Vi är helt överens på den punkten att
alla ska kunna få möjlighet att ta del av reformen.
De tio procenten fördelas väldigt olika. I vissa
kommuner är det betydligt färre barn som är i famil-
jedaghem, medan det i andra kommuner är betydligt
mer av familjedaghem och betydligt mindre av för-
skola. Vad reformen nu ser till är att en kommun där
en hög andel barn i dag är i familjedaghem nu blir
skyldig att se till att det finns en förskola, så att val-
friheten kan finnas men att man fortfarande kan ha
sitt barn i familjedaghem. Men kommunen blir skyl-
dig att erbjuda den allmänna förskolan till barn från
fyra år. Det kommer att sätta ett tryck på de kommu-
ner som hittills inte har kunnat öppna för denna val-
frihet utan har haft mer av det ena alternativet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>4 §  Svar på interpellation 2000/01:336 om fri-
stående skolor</pre><pre>Anf.  8  Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Henrik Landerholm har frågat hur jag
avser att agera för att säkra fristående skolors rätt att
"träffa avtal med annan part" om bedrivande av un-
dervisning i de fristående skolorna. Vidare har han
frågat när jag avser att lägga fram förslag om att inte
missgynna det offentliga skolväsendet på detta områ-
de genom att lägga fram förslag om att generellt till-
låta skolentreprenader.
Frågorna har föranletts av Statens skolverks beslut
i två tillsynsärenden som rör Cyber Gymnasiet och
Stockholms Fria Gymnasium. Skolverket har i dessa
beslut anmodat skolornas huvudmän att senast den
17 april 2001 inkomma med redovisning av vilka
åtgärder som vidtagits med anledning av Skolverkets
beslut. Som Henrik Landerholm säkert vet, kan jag
inte kommentera Skolverkets beslut i enskilda ären-
den. Därför får jag begränsa mitt svar till att gälla den
andra frågan om när jag avser att lägga fram förslag
om att generellt tillåta skolentreprenader.
Först vill jag understryka att min principiella in-
ställning är att villkoren för offentliga och fristående
skolor bör vara så likvärdiga som möjligt. Jag vill
också kommentera påståendet att lagens förarbeten
skulle vara vaga när det gäller vilka skäl som skulle
kunna anses utgöra särskilda skäl. Lagen (1993:802)
om entreprenadförhållanden inom skolan tillkom
efter förslag från den borgerliga regeringen i proposi-
tionen Valfrihet i skolan (prop. 1992/93:230). Lagen
gäller för kommuner och landsting, men någon mot-
svarande reglering finns inte för fristående skolor.
I förarbetena till lagen understryks att möjligheter
att anlita utomstående aktörer inte får leda till kvali-
tetsförsämring, utan att kvaliteten i undervisningen
måste garanteras samt att det är viktigt att säkerställa
likvärdigheten och en helhetssyn på utbildningen.
Frågan om att generellt tillåta skolentreprenader
är komplicerad och rymmer flera frågor, som även
berör de fristående skolornas ställning och villkor. En
sådan är huvudmannens möjlighet att till annan
överlämna den myndighetsutövning som hör till upp-
giften att bedriva undervisning.
Den parlamentariska kommittén som har i upp-
drag att göra en översyn av skollagstiftningen ska
redovisa sitt arbete senast den 15 september i år. I
kommitténs uppdrag ingår bl.a. att utreda hur lagstift-
ningen kan anpassas till utvecklingen av verksamhe-
terna i kommunerna. Jag kan därför inte se något skäl
att nu föregripa kommitténs förslag.</pre><pre>Anf.  9  HENRIK LANDERHOLM (m):
Fru talman! Låt mig först av allt ta tillfället i akt
att tacka statsrådet för svaret.
Jag är väl medveten om att statsrådet är förhindrat
att ta ställning i ett enskilt fall. Men det går inte att
gömma sig bakom de enskilda fallen och bara besvara
min andra fråga. Principen, frågan om vad lagstift-
ningen egentligen avser eller inte avser, måste väl
statsrådet kunna ha en synpunkt på. Skolverket har
nämligen argumenterat enligt principen att allt som
inte uttryckligen är tillåtet därmed är förbjudet. Är det
inte att utsträcka lagtolkningen väl långt, statsrådet? I
alla andra sammanhang krävs ju uttryckligt lagstöd
för ingripanden. Det räcker inte med frånvaro av
tillåtelse för att gripa in.
Statsrådet verkar för övrigt hålla med mig i detta
principiella avseende när hon vad avser skolentrepre-
nader konstaterar att någon motsvarande reglering
inte finns för fristående skolor. Om vi är överens om
att en sådan reglering inte finns, är det då rimligt att
Skolverket agerar på grundval av en lag som inte
finns?</pre><pre>Anf.  10  Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Ärendet är fortfarande under bered-
ning hos Skolverket. Men den lagstiftning som vi har
i dag innebär t.ex. att vi inte kan ha betygssättning på
entreprenad. Betygssättning är ju en form av myndig-
hetsutövning, och myndighetsutövning kan alltså bara
läggas ut på entreprenad med stöd av lag. Då lagen
om entreprenadförhållanden inom skolan endast avser
kommuner och landsting saknas i dag ett sådant
lagstöd för de fristående skolorna.
Det är bl.a. den här typen av frågor som den
kommitté som nu arbetar har att bereda. Det är alltså
därför som jag inte kan gå djupare in i sakfrågan. Vi
kan inte luta oss mot den gällande lagstiftningen. Den
räcker inte. Det går alltså inte att agera när det t.ex.
gäller betygssättningen.</pre><pre>Anf.  11  HENRIK LANDERHOLM (m):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för detta klargö-
rande som för mig faktiskt får det här att framstå i
något annorlunda dager. Därmed ser jag det som
oerhört angeläget att faktiskt reglera denna fråga
eftersom det finns en mängd oreglerad verksamhet på
området.
Jag delar statsrådets ambition att villkoren för of-
fentliga och fristående skolor ska vara så likvärdiga
som möjligt. Men det är naturligtvis under förutsätt-
ning att friskolorna för den skull inte vävs in i samma
kommunala tvångströja som de i stor utsträckning
skapats för att undvika.
Ett led i att ge alla skolor större frihet att välja ar-
betsformer, självklart utklarade vad gäller myndig-
hetsutövnigsfrågorna, och att låta tusen blommor
blomma på skolområdet vore ju att tillåta entreprena-
der. Jag inskränker mig till att diskutera entreprenader
inom friskolans respektive den kommunala skolans
ram.
Också i det perspektivet ter sig Skolverkets beslut
mycket märkligt. Om den tolkningen ska vara gällan-
de omöjliggörs också den fruktbara samverkan som
nu finns på många håll mellan kommunala skolor och
friskolor. Det torde inte vara någon hemlighet för
statsrådet att om Skolverkets tolkning stämmer skulle
inte friskolorna kunna köpa timmar från de kommu-
nala skolorna, något som är ganska vanligt förekom-
mande och sker i rätt stor utsträckning när det gäller
små friskolor. Denna form av entreprenadsförfarande
skulle i så fall också vara förbjuden om Skolverkets
förhållningssätt i den här frågan är korrekt.
Det finns också problem i den andra riktningen
som gör det väldigt svårt för det offentliga skolväsen-
det att utvecklas. Jag har varit med om att starta två
friskolor i min hemkommun. Det är en Montesso-
riskola, där vi köper timmar från den kommunala
skolan. Volymen är så liten att det inte finns motiv
eller möjlighet att anställa egna lärare. Sedan är det
en gymnasieskola. Från den fristående gymnasiesko-
lans sida har vi tyvärr inte möjlighet att erbjuda den
kommunala skolans elever alla de mycket intressanta
specialkurser som både skulle höja kvaliteten och öka
valfriheten för eleverna i det kommunala gymnasiet
på min hemort.
Jag är inte underkunnig om alla detaljer i direkti-
vet till den utredning som ska lägga fram sina förslag
i höst. Men frågan om entreprenader på skolområdet
är från min utgångspunkt oerhört angelägen att klara
ut. Det statsrådet pekar på när det gäller betygssätt-
ning som myndighetsutövning understryker ju ytterli-
gare behovet av att faktiskt se till att det finns ett
regelverk på det här området som ger möjligheter till
entreprenörer av olika slag. Entreprenören kan ju vara
en offentlig skola eller en friskola. Båda kan i någon
bemärkelse redan vara godkända, och båda kanske
vill erbjuda tjänsteutbyte eller försäljning av lek-
tionstimmar - men också myndighetsutövning i form
av betygssättning - till andra skolor på orten. Att sätta
stopp för det tycker jag faktiskt är att missgynna
verksamheten både i friskolorna och i de kommunala
skolorna. Därmed ser jag det som oerhört angeläget
att reglera frågan.</pre><pre>Anf.  12  Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Kommittén har också i uppdrag att
titta på entreprenader generellt. Det finns många
frågor här. Vi har t.ex. inte samma offentlighetsprin-
cip när det gäller entreprenader som i skolan för öv-
rigt. I dag är det en möjlighet att kunna ha en entrep-
renad för de fristående skolorna. Det nämndes i pro-
positionen som gäller för de fristående skolorna. Det
var specifika områden som t.ex. skolhälsovården, att
man skulle kunna köpa den. Det gällde också det som
då hette hemspråksundervisning, det som i dag kallas
för modersmålsundervisning. Där såg man exempel
på verksamheter som, om skolan var liten, skulle vara
av så ringa omfattning att man helt enkelt skulle vara
tvungen att lösa det, kanske just via kommunerna.
När det gäller entreprenad inom t.ex. gymnasie-
skolan i dag handlar det om verksamheter som man
gör bedömningen att man helt enkelt inte kan klara av
att erbjuda från kommunens sida. Då har man möjlig-
het att lägga ut dem på entreprenad.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>5 §  Svar på interpellation 2000/01:321 om
framtiden för humanistiska vetenskaper</pre><pre>Anf.  13  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Ulf Nilsson har frågat mig om jag
tänker vidta några åtgärder för att garantera kvaliteten
i humanistisk grundutbildning och forskning.
Jag vill tacka Ulf Nilsson för denna möjlighet att
återigen få presentera vad regeringen har gjort, gör
och avser att göra för att förstärka kvaliteten i huma-
nistisk grundutbildning och forskning. Detta är ett
ämnesområde som ligger mig varmt om hjärtat.
Låt mig börja med att säga att jag delar Ulf Nils-
sons uppfattning att den humanistiska grundutbild-
ningen, forskarutbildningen och forskningen är
mycket viktig. De humanistiska och samhällsveten-
skapliga disciplinerna bidrar med kunskaper som ger
oss förutsättningar att bättre förstå oss själva och det
samhälle vi lever i. Detta ger oss i sin tur bättre möj-
ligheter att kunna förändra och förbättra livet för
enskilda människor såväl som samhället i stort. Inte
minst är detta viktigt i en tid som präglas av genom-
gripande förändringar och ökad internationalisering.
I höstens forskningspolitiska proposition Forsk-
ning och förnyelse (prop. 2000/01:3) pekade rege-
ringen ut ett par prioriterade forskningsområden. Ett
av dessa områden var just humanistisk och samhälls-
vetenskaplig forskning. Under perioden 2001-2003
satsas inte mindre än 128 miljoner kronor i höjda
anslag på forskning och forskarutbildning inom detta
vetenskapsområde, med tonvikt lagd på humaniora.
Dessutom ska minst 20 miljoner kronor av de
110 miljoner kronor som Vetenskapsrådet får till
rekryteringsanställningar och stöd till yngre forskare
gå till forskare inom humaniora.
Regeringen fortsätter sin medvetna utbyggnad och
satsning på forskarutbildningen. I den forskningspo-
litiska propositionen Forskning och förnyelse (prop.
2000/01:3) presenterades sexton forskarskolor och i
budgetpropositionen (prop. 2000/01:1) anslogs
214 miljoner kronor till dessa. Detta är den enskilt
största satsning som gjorts inom forskarutbildningen.
Fem av dessa forskarskolor är inom humaniora och
samhällsvetenskap. Under perioden 2001-2003 får
dessutom sju universitet ett riktat anslag på
37 miljoner kronor till sin humanistiska forskning och
forskarutbildning.
Forskarutbildningsreformen, som trädde i kraft
den 1 april 1998, har som mål att stimulera och stärka
kvaliteten och effektiviteten inom forskarutbildning-
en. Grundtanken i reformen är att alla som bedriver
forskarstudier ska ha någon form av tryggad försörj-
ning, tillräckliga kringresurser och individuella studi-
eplaner. Således är det inte minst doktoranderna inom
det humanistiska och samhällsvetenskapliga veten-
skapsområdet som har mycket att vinna på denna
reform.
Under hela 1990-talet har antalet nyantagna dok-
torander ökat kraftigt. En nedgång skedde dock under
1998. Under 1998 fanns en viss osäkerhet inom fram-
för allt det humanistiska och samhällsvetenskapliga
området vilket ledde till att många institutioner intog
en avvaktande hållning till att anta nya doktorander.
Därefter har vi sett en tydlig ökning av antagningen
till forskarutbildningen igen. Detta gäller inte minst
inom humaniora och samhällsvetenskap där det även
har skett en ökning av antalet anställningar som dok-
torand.
Under 1990-talets sanering av statsfinanserna fick
högskolan, liksom all statlig verksamhet, utstå bespa-
ringar. Dessa neddragningar var lika för alla utbild-
ningsområden men slog nog hårdast inom humaniora
och samhällsvetenskap. Det finns en utbredd uppfatt-
ning att de senaste årens expansion av högskolesek-
torn har finansierats genom sänkt ersättning per stu-
dent. Så är det inte. I själva verket har resurserna per
student ökat med 10 % från 1997 fram till i dag.
I årets vårproposition läggs ett förslag fram om
ökade resurser på 200 miljoner kronor för att höja och
säkerställa kvaliteten inom grundutbildningen i hu-
maniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi.
Detta möjliggör fler undervisningstimmar och inne-
bär ett stöd till den pedagogiska förnyelsen, vilket
inte minst är viktigt för arbetet med att bredda rekry-
teringen till högskolan.</pre><pre>Anf.  14  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag vill tacka utbildningsministern för
svaret. Utbildningsministern säger att han delar min
uppfattning om att den humanistiska grundutbild-
ningen och forskningen är viktig. Det är jag glad för.
Samtidigt har vi helt olika uppfattningar om enligt
vilka principer som pengar till studenter och forskare
ska fördelas och även om hur den rent ekonomiska
prioriteringen ska se ut.
Intresset för humanistisk kunskap blir ju allt stör-
re, inte minst bland människor som är aktiva inom
teknik och naturvetenskap. En utveckling av human-
vetenskaperna är en nödvändig förutsättning för att
ställningstaganden och beslut kring framtidsfrågor
ska grunda sig på ett brett kunskapsunderlag. Pro-
blemställningar inom så skilda ämnen som ny tekno-
logi, miljö och internationell politik måste också
innehålla etiska, historiska och allmänmänskliga
aspekter. Det visar sig dessutom att humanistiskt
utbildade människor har stora möjligheter till anställ-
ning både på den offentliga arbetsmarknaden och den
privata.
Att humaniora kommit på efterkälken under de
senaste åren beror enligt min mening på tre saker, för
det första den centralstyrda antagningen till högsko-
leutbildningar som hindrat studenter från att läsa det
som de vill, för det andra den snäva resurstilldelning-
en till humanistisk forskning och utbildning och för
det tredje den s.k. doktorandreformen som genom-
drevs av Carl Tham.
För en tid sedan detta år blev det helt uppenbart
att det centralstyrda antagningssystemet för högsko-
lan hade havererat. Högskoleverkets statistik visade
att två tredjedelar av landets högskolor inte lyckats
fylla sina studieplatser. I det sammanhanget lovade
utbildningsministern att ge mer pengar till grundut-
bildningen i humaniora. Och det var bra, men det
hade varit mycket bättre att följa Folkpartiets förslag i
september år 2000 och skriva upp studentpengen med
400 miljoner och låta studenterna välja utbildning
efter intresse. Då hade fler kommit in på humanistis-
ka utbildningar, och mer resurser hade funnits. Det är
synd att pengar till humaniora ska delas ut bara när
det är fullkomligt omöjligt att tvinga in studenter på
andra utbildningar. Det är dags att låta studenternas
val i första hand avgöra hur fördelningen av utbild-
ningsplatser och ämnen ska ske. Det är också dags för
en ny kunskapssyn i svensk utbildningspolitik, en
kunskapssyn som ser kunskap som ett värde i sig i
stället för att försöka värdera utbildningar efter kort-
siktig samhällsnytta. Det är helt enkelt dags att av-
skaffa utbildningsfabriken som ideal för högskolepo-
litiken.
Fru talman! När det gäller forskningen innebär re-
geringens förslag i dessa budgetdagar en alldeles för
liten förbättring. De små förstärkningar som rege-
ringen föreslår räcker inte långt. I Folkpartiets budget
är vi beredda att öka de totala forskningsanslagen
med 500 miljoner kronor om året. Forskningen i
Sverige behöver nämligen större resurser totalt, och
humanioras andel behöver ökas. Därför vill vi också
öka andelen av Vetenskapsrådets resurser för huma-
niora med närmare 40 miljoner.
När det gäller forskning visar Statistiska central-
byrån att andelen nya doktorander minskade med ca
50 % från läsåret 1997/98 till 19998/99 inom huma-
niora och samhällsvetenskap. Reglerna om att finan-
siering för fyra år måste vara klar innan forskningen
påbörjas har  stängt ute många forskare. Dessutom
finns det ett stelt regelsystem för hur lång tid en av-
handling ska ta, inte minst inom humaniora är just
doktorsavhandlingarna en stor del av den samlade
forskningen. Som jag nämnde i min interpellation är
det flera institutioner i utbildningsministerns hemstad
Uppsala som över huvud taget inte antagit några nya
doktorander under långa perioder.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag fråga utbild-
ningsministern om han är beredd att diskutera föränd-
ringar på dessa tre områden - frihet att välja utbild-
ning, förändring av doktorandreformen och mer re-
surser till forskarutbildningen.</pre><pre>Anf.  15  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag har tidigare sagt, och jag känner
mig tvingad att säga det igen, att Folkpartiets hög-
skolepolitik i grunden är ogenomtänkt. Och det beror
nog på att Folkpartiet inte har ägnat högskolefrågorna
något större intresse under senare år. Ta t.ex. detta
med forskarutbildningen. Det är en reform som gjor-
des under den förre utbildningsministerns tid, stödd
av Folkpartiets egen representant i utbildningsut-
skottet vid denna tidpunkt, det har Ulf Nilsson helt
rätt i. Den har som grundläggande skäl och drivkraft
att även forskarstuderande i humaniora och samhälls-
vetenskap har rätt till en tryggad försörjning, har rätt
till en bra handledning och har rätt att få det stöd som
krävs för att man ska kunna fullgöra sitt uppdrag att
skriva en doktorsavhandling inom de cirka fyra år
som vi har haft som målsättning sedan 1969. I prakti-
ken har det på flera humanistiska institutioner varit så
att man har antagit många fler doktorander än vad
man har haft möjlighet att ge försörjning och hand-
ledning. Det är klart att det då ser ut som om man har
fått en stor grupp och en vital forskningsmiljö. Men
resultatet har ju blivit väldigt många havererade fors-
karutbildningsprojekt, väldigt många havererade
livsprojekt. Man har bedrivit rovdrift på unga männi-
skors stora intresse för humaniora genom att anta
många fler än man kan ge det stöd som behövs för att
kunna bli doktor i det ämne som de har valt.
Ett exempel på det är ju att om man tittar på dem
som inte har haft heltidsförsörjning så har ju en väl-
digt liten andel kommit fram till en doktorsexamen.
Ofta har de efter många år fått sluta sin bana som
forskarstuderande. Och det är inte antalet forskarstu-
derande som vi framför allt ska öka, utan det är anta-
let forskarexaminationer, doktorer och licentiater,
som vi ska öka. Och där har vi ju en väldigt fin ut-
veckling i Sverige. Vi har ett antal disputationer som
gör att vi ligger i absolut världsklass. Om man tittar
på de årskullar som nu har möjlighet att ta en fors-
karexamen så ligger vi tillsammans med Schweiz och
Finland bäst i hela världen. Det finns anledning att
vara stolt över detta.
Men när Folkpartiet vill idealisera bilden av att
vara forskarstuderande, trots att jag känner till att det
finns en och annan som har den bakgrunden också i
Folkpartiet, då gör man det genom att säga att det
brinnande intresset för att bli doktor i något humanis-
tiskt ämne är så stort att man kan leva på vatten och
bröd, vilket Ulf Nilssons närmaste medarbetare sade i
SULF-tidningen häromveckan. Jag delar inte den
uppfattningen. Så kan man inte bedriva forsknings-
politik. Man ska ha rätt till en ordnad försörjning. Det
är det som forskarutbildningsreformens innersta kär-
na är, att ge goda möjligheter till de forskarstuderan-
de att verkligen kunna disputera. Det ser vi också i
utvecklingen i antalet doktorandtjänster som nu ökar
inom det humanistiska området. Vi ser det i att antag-
ningen nu återigen ökar till det humanistiska och
samhällsvetenskapliga fältet efter den nedgång som
skedde just det år som reformen genomfördes. Det
var en naturlig utveckling just då, eftersom man var
osäker på hur den skulle implementeras. Men nu ökar
den igen, och vi ser det på en fin trend också när det
gäller examinationer inom humanistisk forskning.
Jag menar därför att Folkpartiet genom att välja
ett par sloganer försöker bygga en högskolepolitik.
Men den är i grunden ogenomtänkt.
Jag kommer att återkomma till de andra områdena
där Ulf Nilsson inte har tänkt bakom parollerna. Jag
delar annars helt och fullt hans uppfattning om att
högskolan ska vara en institution som är fri att göra
prioriteringar och fri att göra vetenskapliga vägval.
Och en fri akademi är för hela landet oerhört grund-
läggande och viktigt.</pre><pre>Anf.  16  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! När det gäller doktorandutbildningen
så har ju verkligheten blivit en helt annan än vad
doktorandreformen skulle gå ut på och en helt annan
än vad utbildningsministern beskriver. Och det är
särskilt humaniora som har drabbats. Det är i dag t.ex.
väldigt sällan möjligt i verkligheten att garantera en
doktorands finansiering från den första dagen. I stället
handlar det om att pussla ihop olika typer av finansie-
ring, ofta från månad till månad. Det här beskrivs på
ett väldigt tydligt sätt, bl.a. av Ulf Johansson på Fö-
retagsekonomiska institutionen i Lund i en artikel i
Sydsvenska Dagbladet häromveckan. Han säger bl.a.
att inte ens de statliga organen för att fördela anslag
är synkroniserade med systemet utan ger finansiering
endast för ett år i taget. I många fall blir det en dokto-
rand som kan finansiera sin utbildning själv som får
en tjänst. En rik släkting eller en privatförmögenhet
kan göra det möjligt att få en doktorandtjänst. Men
det var väl ändå inte meningen med socialdemokra-
ternas doktorandreform, att skapa en gräddfil för
vissa forskare och sätta upp forskningsförbud för
andra?
Det som behövs, fru talman, när det gäller dokto-
randutbildningen i Sverige är dels en kraftig ökning
av antalet doktorandtjänster, så att fler får möjlighet
att på ett tryggt sätt bedriva doktorandutbildning, dels
en ökad flexibilitet som gör det möjligt för människor
som är beredda att på deltid och på olika vägar forska
samtidigt som de arbetar eller försörjer sig med annat.</pre><pre>Anf.  17  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det gamla systemet som ju omhuldas
av Folkpartiet men som inte stöddes av Folkpartiets
väl meriterade ledamot i utbildningsutskottet vid den
tid då denna debatt fortgick i riksdagen gav följande
resultat. En undersökning visar att det inom humanio-
ra och samhällsvetenskap var 5 % av de ofinansierade
doktoranderna som efter 20 år hade disputerat.
Folkpartiet idylliserar en tillvaro för forskarut-
bildningar där man t.o.m. går så långt i intervjuer som
Tobias Krantz har gjort genom att säga att man kan
leva på vatten och bröd. Jag tror inte att det är ett
modernt sätt att se på forskarutbildning.
Vi behöver attrahera våra yppersta begåvningar
till forskarutbildning i framtiden. Forskarutbildning
inom humaniora och samhällsvetenskap är avgörande
för vårt lands utveckling och framtid. Då kan vi inte
erbjuda så påvra villkor, utan det måste handla om att
forskarutbildningen i sig också professionaliseras,
och synen på den. Det är inte den ensamma vargen,
som huvuddelen av sin tid får söka försörjning på
olika sätt och sedan på kvällstimmarna tänder lampan
för att försöka sträva framåt med sin avhandling. Det
ska vara en forskarutbildning som ger både utbildning
och färdigheter i att bli en god forskare, som inte är
ett livsverk utan starten på en forskarkarriär, som är
internationellt konkurrenskraftig när det gäller både
möjligheten att inom rimlig tid bli klar med avhand-
lingen och kvaliteten på avhandlingen.
Här har många delar av de humanistiska verksam-
heterna kommit långt i reformeringen, och andra har
en bit kvar att gå. Men det är ingen slump att dokto-
randernas egna organisationer och de akademiska
fackliga organisationerna mycket starkt har stött den-
na reform. Att leva på vatten och bröd är möjligen en
liberal tanke i Ulf Nilssons föreställningsvärld, men
jag tror inte att det är en tanke som omhuldas av
doktoranderna.
När det gäller den andra frågan, om fördelning av
grundutbildningsresurser, menar jag att det finns två
ansvar att ta för en riksdag. Det ena ansvaret är na-
turligtvis att se till att studenternas önskemål om
utbildningsinriktning tillgodoses. Det andra ansvaret
är att försöka göra en samlad bedömning i grova drag
av vilka prioriteringar som bör göras.
Det som den här riksdagen har sagt är att vi behö-
ver en expansion på hela det utbildningspolitiska
fältet, alltifrån teknik till vård och omsorg och huma-
niora. Men man har faktiskt     1997 för första gång-
en på 20 år sagt att vi också behöver en tydligare
koppling till att vi kan öka inom det naturvetenskap-
liga och tekniska fältet. Det har gett mycket stora
framgångar. Vi har fler studenter nu inom naturveten-
skap och teknik än vad vi någonsin har haft. Sedan
mitten av 90-talet har antalet studenter ökat med
50 %. Det innebär att vi får väldigt välutbildade gene-
rationer som kommer ut och som kan göra landet,
näringslivet och offentlig sektor en stor tjänst i detta
värv. Det är viktigt.
Det har inte inneburit att vi inte har byggt ut på
andra områden. Det som skiljer är att när den borger-
liga regeringen hade ansvar för utbildningspolitiken
bestämde man att expandera på humaniora utan att ge
några pengar till detta. I stället fick vi vad vi brukar
kalla överproduktionen inom högskolor och univer-
sitet, dvs. väldigt många studenter som läste inom
humanistiska inriktningar och staten ställde inte upp
med resurserna.
Detta har vi åtgärdat nu genom att expandera ock-
så på det humanistiska området, där varje plats har
varit fullt finansierad, vilket har gjort att vi har kunnat
få en utveckling inom humaniora som lägger grunden
till någonting positivt. Nu lägger vi grunden till kva-
litetsförstärkningar genom att tillskjuta ytterligare
200 miljoner kronor. Vi har också sedan förra året
gett möjligheterna till universitet och högskolor att
själva nu göra omprioriteringar i sina verksamheter.
När ungdomskullarna minskar, som sker nu, och
intresseprofilen förändras bland ungdomar är det klart
att högskolorna måste förändra sitt utbud av kurser.
Då är min prognos att man kommer att öka inom
samhällsvetenskap och humaniora men ser svårighe-
ter att rekrytera inom naturvetenskap och teknik.
Så ser det ut i hela västvärlden; de här variatio-
nerna kommer över tiden. Det är en stor utmaning för
våra lärosäten att klara detta.
Med Ulf Nilssons modell för resursfördelning
skulle det ju vara bara sökandetrycket som avgjorde.
Alla ambitioner att bygga upp starka högskolor över
hela landet skulle få läggas åt sidan. Man får inte det
automatiska sökandetrycket förrän man har haft några
år på sig att skaffa sig gott renommé. Vi skulle se en
våldsam expansion av de gamla universiteten som de
själva inte önskar. Lund vill inte fördubblas. Uppsala
vill inte fördubblas. Göteborg vill inte fördubblas. De
ser att deras storlek nu är ungefär den som de kan
hantera med god kvalitet.
Vi behöver en expansion också på andra områden.
Det bortser Folkpartiet helt och hållet ifrån. Jag gissar
att i en borgerlig regering skulle Folkpartiet ha myck-
et svårt att få gehör för dessa synpunkter, bland parti-
er som Kristdemokraterna och Centerpartiet, som
tycker att det är viktigt att också bygga upp starka
högskolor över hela landet.</pre><pre>Anf.  18  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! När det gäller doktorandutbildningen
har varken jag eller någon annan folkpartist sagt att
det är lämpligt eller önskvärt att doktorander lever på
vatten och bröd. Vi har tvärtom föreslagit riksdagen
att öka antalet doktorandtjänster och öka pengarna till
forskarutbildning, och dessutom att lämna öppet för
studenter och forskare som är beredda att forska på
andra villkor när de kombinerar det med arbete. Det
viktiga är att det är två vägar, och den viktigaste vä-
gen är mer pengar till doktorandtjänster.
När det gäller studenternas val ser vi nu en allde-
les för långsam men dock en anpassning till sökan-
detrycket. De senaste åren har det ju stått klart för oss
som har sett siffrorna att det har varit otroligt långa
köer till vissa utbildningar. Den här processen för
regeringen att anpassa sig till sökandebilden har varit
alldeles för långsam. Det har varit plågsamt för hög-
skolor och universitet att kämpa för att fylla platser
som står tomma, och det har varit inte minst negativt
för studenter som inte kommit in på de utbildningar
som de efterfrågar.
Även om utbildningsministern inte accepterar
Folkpartiets hela princip om studenternas val skulle
jag vara tacksam om han var beredd att diskutera en
ökad anpassning till studenternas val i framtiden,
jämfört med vad riksdag och regering har gjort de
senaste åren.
Annars är det väldigt svårt att i vårbudgeten utläsa
vad regeringen egentligen satsar på. Det är besvärligt
att genomskåda alla flyttningar och överföringar
mellan konton. Men när bilden av  högskolebudgeten
så småningom klarnar ser man att det inte är så
mycket nytt. Det finns inte några riktiga nysatsningar
på forskning och utbildning, och kvalitetstänkandet
saknas. Det är för lite pengar till forskarutbildningen,
och det är för lite forskningsresurser som forskarvärl-
den själv får bestämma över. Studentpengen skrivs
inte upp tillräckligt, och det drabbar humaniora värst.
Slutsatsen blir att äntligen får humaniora lite mera
pengar som följd av att så många platser står tomma,
men det är synd att det ska ta så lång tid för regering-
en att anpassa sig efter verkligheten.</pre><pre>Anf.  19  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är tydligt att Folkpartiet har slä-
pats fram i högskolepolitiken under de senaste åren.
Ingen mandatperiod kan jämföras med denna när det
gäller nya, friska resurser till högre utbildning och
forskning. Folkpartiet har sakta men säkert följt efter
men har haft en i grunden ganska rörig högskolepoli-
tik.
Låt mig ge ytterligare ett exempel - Ulf Nilsson
snuddade själv vid detta. Det gäller synen på forsk-
ningsrådens verksamhet. Plötsligt har Folkpartiet fått
för sig att forskningsråd, styrda av forskarna själva, är
ett slags politisk styrning, som ska avvecklas eller
åtminstone minskas och pengarna föras över till hög-
skolorna.
Forskningsråd har vi haft i årtionden i Sverige,
och de möter stor respekt i forskarvärlden. Våra in-
ternationella konkurrenter använder sig också av dem
för att driva kvalitetsutvecklingen i forskningen. Nu
vill man ta pengar från Vetenskapsrådet och föra över
till högskolorna, för man har fått för sig att det är
enda sättet att uttrycka akademisk frihet. Den stånd-
punkten har inget som helst stöd i den akademiska
världen, och den skulle ge en väldigt märklig konsek-
vens när det gäller att driva kvalitetsutvecklingen på
våra högskolor.
Forskningsråd, där forskarna bedömer varandras
ansökningar, lägger kvalitetsribban och ser ut var
internationella kvalitetsgränser går, är ju väldigt vä-
sentliga för den fria akademin. De ska naturligtvis
styras av forskarna själva, men de ska inte avlövas,
såsom Folkpartiet vill.
På ett antal punkter har Folkpartiet lyckats hitta
några paroller, men bortom dem finns väldigt lite av
genomtänkt struktur inom högskolepolitiken. Det
gäller även dagens debattämne, frågan om humanio-
ras ställning. Vi visar med konkreta satsningar på
alltifrån forskarskolor för att hjälpa till med att bidra
till förnyelsen av forskarutbildningen till nya kvali-
tetspengar i grundutbildningen och till större frihet
för högskolorna att utöka sitt utbildningsutbud på det
humanistiska-samhällsvetenskapliga fältet, att vi
prioriterar humaniora och samhällsvetenskap mycket
högt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 2000/01:343 om vi-
dareutbildning till lärare</pre><pre>Anf.  20  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Ulf Nilsson har frågat mig om jag av-
ser att vidta några åtgärder för att underlätta för per-
soner med akademisk examen att vidareutbilda sig till
lärare.
Låt mig inledningsvis konstatera att den bild av
skolans lärarförsörjning som Ulf Nilsson tecknar med
en stor andel icke behöriga lärare är otillfredsställan-
de. Den kan dock inte enbart förklaras av hur många
lärare vi utbildar eller av hur vi utbildar lärare. Erfa-
renhetsmässigt vet vi att ca 75 % av dem som utbildar
sig till lärare börjar arbeta i skolan, vilket hänger
samman med att personer med en lärarexamen även
har en arbetsmarknad utanför skolan. Vilken sektor
de examinerade lärarna väljer att arbeta inom beror på
konjunktur, geografi, lön och andra arbetsvillkor.
Regering och riksdag satsar årligen avsevärda
belopp på utveckling av skolväsendet och barnom-
sorgen. Såväl projektinsatser som generella insatser
genomförs i detta syfte. För utvecklingen av skolan
och lärarnas allmänna villkor stärker regeringen det
samarbete med parterna - Lärarförbundet, Lärarnas
Riksförbund, Skolledarna samt Svenska Kommun-
förbundet - som kommer till uttryck i den s.k. av-
siktsförklaringen. Med vårt decentraliserade skolsys-
tem betyder givetvis det lokala partnerskapet i kom-
mun och skola mycket för hur kvalitet, arbetsmiljö
och andra villkor utvecklas.
Ulf Nilsson har emellertid riktat sin interpellation
till mig mot bakgrund av hur han uppfattar riksdagens
beslut om den nya lärarutbildningen. Låt mig konsta-
tera att Ulf Nilssons problembeskrivning vad gäller
den nya lärarutbildningen inte stämmer. Inte heller
stämmer påståendet att studievägen att komplettera en
akademisk examen med det allmänna utbildningsom-
rådet nödvändigtvis kräver ytterligare en termins
studier jämfört med nuvarande ordning att komplette-
ra sin examen med den praktisk-pedagogiska utbild-
ningen.
Missuppfattningen uppstår när Ulf Nilsson rakt av
jämför den tidigare praktisk-pedagogiska utbildning-
en med det allmänna utbildningsområdet i den nya
lärarutbildningens struktur. Det är för att tala
klarspråk som att jämföra äpplen och päron. Det
allmänna utbildningsområdet ska enligt propositionen
om en förnyad lärarutbildning innehålla en stor andel
tvärvetenskapliga ämnesstudier, kunskaper om barns
och elevers livssituation och uppväxtvillkor m.m. En
del av det allmänna utbildningsområdet ska dessutom
vara verksamhetsförlagd.
Låt mig konstatera att jag är helt överens med Ulf
Nilsson om den stora betydelsen av den väg in i lä-
raryrket som vi nu diskuterar. Det är oerhört betydel-
sefullt att den som har avlagt en grundläggande hög-
skoleexamen och har djupa kunskaper i ämnen med
relevans för skolan ska kunna bli lärare.
I ovannämnda proposition uttrycktes detta så att
det bör vara möjligt för studenter som har läst kurser
som motsvarar lärarutbildningens inriktningar och
specialiseringar att läsa det fristående allmänna ut-
bildningsområdet som en fristående utbildning för att
erhålla lärarexamen.
Även för den nuvarande studievägen via praktisk-
pedagogisk utbildning krävs att tidigare akademiska
studier följer en viss struktur. Vi är förmodligen
överens om att också i den nya utbildningen ska lä-
rarkandidatens ämnesstudier vara relevanta för sko-
lans undervisning.
För den nya lärarutbildningen ankommer det på
det lärosäte som antar studenter till det allmänna
utbildningsområdet att bedöma den sökandes tidigare
studier och erfarenheter för att därigenom avgöra hur
mycket en student behöver komplettera för att erhålla
lärarexamen. Det kan för vissa studenter innebära en
förlängning jämfört med nu, men detta beror helt på
den enskilda studentens tidigare studier och hur de
ansluter till målen för lärarexamen. Hur praxis kom-
mer att utvecklas på detta område är högskolornas sak
att avgöra. Jag är övertygad om att våra högskolor är
väl skickade att, enligt målbeskrivningen för lärarex-
amen i högskoleförordningen, bedöma och tillgodo-
räkna studenternas tidigare studier och erfarenheter
också för det allmänna utbildningsområdet.
Högskoleverket ska inom ramen för sitt tillsyn-
suppdrag följa högskolornas genomförande av lärar-
utbildningsreformen, och regeringen avser att genom-
föra en total och omfattande utvärdering inom tre år. I
detta sammanhang kommer tillämpningen av möjlig-
heten att skaffa sig en lärarexamen genom att komp-
lettera en tidigare högskoleutbildning givetvis att
uppmärksammas.</pre><pre>Anf.  21  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jag tackar utbildningsministern så
mycket för svaret. Även om jag tycker att det finns
några obesvarade frågor konstaterar jag att utbild-
ningsministern anser att det är viktigt att människor
med akademisk ämnesutbildning får bra möjligheter
att vidareutbilda sig till lärare.
Men själva huvudfrågan - om de som har akade-
misk examen nu ska behöva komplettera med tre
terminer i stället för två som hittills - tycker jag att
utbildningsministern kringgår. Jag förstår inte heller
riktigt vad han menar med att jag jämför äpplen och
päron. Min fråga är mycket enkel. Kommer det att
vara möjligt för en student med ämnesbehörighet från
högskolan att komplettera med två terminers lärarut-
bildning, eller anser utbildningsministern att det nya
s.k. allmänna utbildningsområdet på tre terminer i
lärarutbildningen är så viktigt för kompetensen att
alla måste läsa det komplett?
Sedan jag ställde min interpellation har ny statis-
tik om lärarbristen kommit. Framför allt saknas det
utbildade lärare. Skolverkets jämförelsetal visar en
kraftig minskning av antalet utbildade lärare. Lärar-
förbundet har nyligen analyserat siffrorna och kon-
staterar att det saknas utbildade lärare till 19 515
heltidstjänster i landet när det gäller grund- och gym-
nasieskolor. Jämfört med förra året har antalet obehö-
riga lärare ökat med nära 5 300 heltidstjänster. I 90 %
av landets kommuner har andelen lärare med riktig
utbildning minskat, och det är eleverna som drabbas
av bristen på lärare.
Det är svårt att vara lärare. En lärare ska både
kunna sitt ämne och kunna inspirera och vägleda
eleverna. Utan en kunnig och pedagogisk lärare blir
skolan tråkig. Det är mycket som talar för att en av
många andra orsaker till alla avhopp i gymnasiesko-
lan är att det saknas utbildade lärare.
Det finns naturligtvis mycket som skulle behöva
förbättras om fler ska vilja bli lärare: lön, status och
karriärmöjligheter. Men i dag diskuterar vi den grupp
studenter som efter avslutad ämnesexamen väljer att
fortbilda sig till lärare. Jag tycker att dessa studenter
är en tillgång, eftersom de är välutbildade i sina äm-
nen och eftersom de är motiverade. Men enligt den
nya lärarutbildningen måste dessa studenter ta en
termins studiemedel till för att bli lärare. Detta i kom-
bination med att dispensmöjligheterna för förlängt
studiemedel blivit sämre kan vara det som avgör att
en student väljer bort lärarutbildningen.
Fru talman! Utbildningsministern säger att den
nya utbildningen för vissa studenter kan innebära en
förlängning av utbildningen. Är det inte i verklighe-
ten samtliga studenter som avlagt en traditionell äm-
nesexamen som får förlängd utbildning?
Utbildningsministern säger också att lärarhög-
skolorna själva ska få bestämma hur lång tid en aka-
demiker ska behöva komplettera. Jag förstår inte
riktigt vad han menar. Det s.k. allmänna utbildnings-
området i lärarutbildningen omfattar ju enligt riks-
dagsbeslut 60 poäng - tre terminer. Om beslutet inte
rivs upp måste alltid t.ex. en filosofie magister i
svenska och engelska läsa tre terminer för att bli
lärare i motsats till två, som i dag.
Om utbildningsministern verkligen menar att det
ska gå att komplettera på kortare tid skulle jag vilja
veta hur det ska gå till. Kommer det någon ny förord-
ning om dispensmöjligheter från Utbildningsdepar-
tementet?</pre><pre>Anf.  22  LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Vi är väl alla överens om att vi behö-
ver väldigt många nya välutbildade lärare framöver.
När man läser utbildningsministerns svar på Ulf Nils-
sons interpellation framgår det inte riktigt tydligt att
det är ett jättestort behov av nya lärare. Vi har, som
Ulf Nilsson påpekade här, en lärarbrist i dag. Många
är obehöriga. Det finns alltså egentligen ingen ljus-
ning framöver ens om man fyller kvoterna under de
kommande åren på lärarhögskolorna. Det gör man
tyvärr inte.
Så säger utbildningsministern att ungefär 75 % av
dem som utbildar sig till lärare också blir lärare i
skolan. 25 % ägnar sig åt någonting annat. Det gör att
det är viktigt att andra yrkeskategorier med en bra
ämnesutbildning också blir lärare. Det är vi också
överens om. Det kan vara ingenjörer - civilingenjörer
eller högskoleingenjörer. Det kan vara officerare. Det
finns ett särskilt projekt för officerare som blivande
lärare. Det kan vara naturvetare i stort, men också
humanister, samhällsvetare och språkpersoner som
har en bra utbildning i moderna språk, t.ex.
Då måste jag upprepa Ulf Nilssons fråga. När jag
lyssnade till utbildningsministerns svar tyckte jag inte
att det framgick klart. Det är väl så att alla måste ha
tre terminers praktisk pedagogisk utbildning för att
bli behöriga lärare? Även den som har en mycket
kvalificerad akademisk utbildning måste väl gå dessa
tre terminer för att bli behörig lärare? Det blir en
termin extra jämfört med hur det har varit förut.
Jag funderar också på att det är många akademi-
ker som i sin utbildning redan har en ganska bra pe-
dagogisk utbildning. I officersutbildningen ligger
ganska många månader av pedagogisk utbildning.
Det finns en del civilingenjörsutbildningar som också
innehåller en hel del pedagogisk utbildning, och det
finns säkert en hel del andra också. I teologiutbild-
ningen - prästutbildningen - ingår t.ex. väldigt
mycket pedagogik. Ska även de tvingas gå tre termi-
ner?
Jag tror att det blir väldigt många som säger att
det blir för mycket. Vi orkar inte med, och vi har inte
råd med ytterligare tre terminers utbildning för att bli
lärare. De kan ha prövat på läraryrket och visat sig
vara mycket framgångsrika lärare, och de tycker om
att jobba som lärare.
Då är min fråga: Är det verkligen så, generellt, att
alla, oavsett vilken akademisk utbildning de har, om
den inte omfattar tre års praktisk pedagogisk utbild-
ning, måste gå de här tre terminerna?</pre><pre>Anf.  23  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Låt mig börja med att instämma i
Lars Hjerténs påpekande om att vi har ett jättebehov
av lärare i framtiden. Det är också en europeisk dis-
kussion som växer i omfattning. Hur möter vi den
jättestora efterfrågan, som vi kommer att ha på män-
niskor som vill välja läraryrket? Vi har en åldrande
lärarkår i Sverige, liksom i övriga Europa, och det är
en jätteutmaning att attrahera och rekrytera fler till
läraryrket. Därför är det ju en bra och positiv grund-
läggande utgångspunkt att intresset för att bli lärare är
mycket stort. Det är en utbildning som har många fler
sökande än vad den har platser.
Det stora dilemmat handlar ju här, liksom på and-
ra områden, om intresset för naturvetenskap och tek-
nik, och om att ha den inriktningen som lärare. Låt
mig som en parentes uttrycka att man med Ulf Nils-
sons sätt att se på högskolan inte heller där ska an-
stränga sig för att attrahera människor till naturveten-
skap och teknik, utan vi ska låta det enskilda valet
vara den enda faktorn bakom utbyggnaden av hög-
skolan. Det är ett praktiskt exempel på hur viktigt det
är att också kunna kraftsamla kring områden där det
finns ett samhälleligt behov.
Det finns ett stort behov av lärare och ett stort in-
tresse för att bli lärare. Därför har vi också nu refor-
merat lärarutbildningen till hösten. Det är en lärarut-
bildning som ju får en mycket starkare vetenskaplig
grund och mycket större forskningsresurser kopplade
till sig. Det är en lärarutbildning som för första gång-
en faktiskt blir en fullvärdig högskoleutbildning.
Efter en genomgången lärarutbildning har man rätt
och möjlighet att gå vidare till forskarutbildning,
vilket gör att vi också kommer att få en möjlighet att
få fler disputerade ute i våra skolor. Det kan gärna
vara lärare som kan kombinera en lärartjänst i en
kommunal skola med att forska på deltid. Det skulle
vara ett fint inslag när det gäller att utveckla våra
skolor.
Det är en mycket stark reform också när det gäller
att ge alla lärare en möjlighet att få insikter i barns
och ungdomars utveckling och i pedagogik och spe-
cialpedagogik. Där finns det nya landvinningar som
det är viktigt att alla våra lärare känner till. Det är en
lärarutbildning som faktiskt tar hänsyn till att skolan
ser annorlunda ut i dag än vad den gjorde för några
decennier sedan. Gymnasieskolan tar i dag emot alla
våra ungdomar, och alla våra lärare i gymnasieskolan
måste vara bättre förberedda på den typ av skola som
nu växer fram i Sverige och i hela Europa. Gymna-
sieutbildningen är en normal utbildningsform för alla
våra ungdomar.
När det gäller det allmänna utbildningsområdet är
det en del i en kärna i den nya lärarutbildningen som
alla framtida lärare bör ha. Det handlar just om dessa
insikter om pedagogik och specialpedagogik, om
barns och ungdomars utveckling och om andra väl-
digt väsentliga områden men också om tvärveten-
skapliga ämnesstudier. Det allmänna utbildningsom-
rådet är tre terminer.
Men Ulf Nilsson och Lars Hjertén vet ju att det i
högskolan också finns en möjlighet till tillgodoräk-
nande. Det gäller på alla våra högskoleutbildningar.
Högskolan har själv möjligheten att göra en bedöm-
ning av om någon har fått den här kunskapen via
andra kurser eller via andra erfarenheter. Det är där-
för som jag i mitt svar pekar på att det naturligtvis
kommer att finnas studenter som har tagit sig en aka-
demisk grundexamen genom att gå någon annan väg.
De kommer till lärarutbildningen, och man kan göra
bedömningen att han eller hon har skaffat sig kunska-
per i delar av det allmänna utbildningsområdet. Det
kommer att finnas sådana exempel; det är jag överty-
gad om.
Men det som andas bakom er diskussion kring lä-
rarutbildningen är att det är så förfärligt enkelt att
vara lärare i dag att det räcker med att man har tagit
en akademisk grundexamen med någon speciell in-
riktning. Man behöver inte så mycket annan kunskap
och så mycket annan duvning för att bli en god lärare.
Det återkommer jag till i min nästa replik för det är
ett sätt att se på lärarrollen som finns i högskolan men
som inte bör finnas, tycker jag, i grund- och gymna-
sieskolan.</pre><pre>Anf.  24  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Utbildningsministern säger att det är
viktigt att rekrytera många nya studenter till lärarut-
bildningarna. Det kan man ju, inte minst med anled-
ning av de siffror som jag nämnde i det förra anfö-
randet, verkligen hålla med om.
Hur attraherar man då människor att välja vissa
studieinriktningar samtidigt som man låter studenter-
na välja fritt? Jo, man kan få elever intresserade av
naturvetenskap och teknik genom att satsa på roligare
och bättre undervisning i grundskolan. Lönerna är
viktiga. Karriärvägarna är viktiga. Men fortfarande
kvarstår det faktum att omotiverade studenter som
måste läsa på sitt andrahands- eller tredjehandsval
lyckas sämre och hoppar ofta av. Därför måste ändå
huvudmålet för oss vara att få människor att frivilligt
välja utbildningen och att stimulera dem att göra det.
Vid den förra lärarutbildningsreformen för åtta,
tio år sedan - jag minns inte riktigt - var ju tanken att
en student måste bestämma sig för lärarutbildningen
från början och att det inte skulle finnas någon anpas-
sad utbildning för människor med ämnesexamen från
högskolan. Folkpartiet var emot den utbildningen,
och den borgerliga regeringen genomförde sedan en
alternativ lärarutbildning som har gällt fram till i dag.
Det blev möjligt att komplettera på två terminer efter
avslutad högskoleexamen.
Det visade sig snart att alltfler studerande valde
just denna utbildning. På de flesta lärarhögskolorna
har över hälften av de blivande gymnasielärarna gått
just denna utbildning efter att först ha läst sin äm-
nesexamen på högskolan.
Jag tror att man ska vara mycket försiktig med att
värdera ned de ämneskunskaper som är en förutsätt-
ning för en bra lärare. Jag tror också att man ska vara
mycket försiktig med att avskilja traditionell akade-
misk utbildning från lärarutbildning. Jag tror tvärtom
att det ligger ett stort värde i att en människa som
fångats av ett ämne upptäcker att det kan vara roligt
att undervisa i det.
När utbildningsministern säger att högskolorna
ska bedöma om dessa kunskaper som motsvarar de
tre terminerna är inhämtade på annat sätt kan jag inte
tolka det på annat sätt än att för just de människor
som jag frågar om, nämligen de som har en ämnesex-
amen i t.ex. engelska, svenska, matematik eller fysik,
återstår ingen annan möjlighet än att läsa tre terminer
på lärarutbildningen för att de ska kunna bli fullvär-
diga lärare. Det finns ingen möjlighet till komprime-
ring för de har ju inte läst det som ingår i det allmän-
na utbildningsblocket.
Bara för klarhetens skull undrar jag: Är det rätt
tolkat av mig, utbildningsministern, att en som har en
fil. mag. i engelska och svenska och som inte har läst
pedagogik på högskolan i fortsättningen kommer att
få läsa 60 poäng, det allmänna utbildningsblocket?
Det finns alltså ingen form av komprimering eller
möjlighet att göra det här snabbare.</pre><pre>Anf.  25  LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Att det skulle vara förfärligt enkelt att
vara lärare kan jag inte hålla med om. Jag har ganska
lång erfarenhet av att vara lärare. Ofta är det mycket
svårt att vara lärare, och jag tror att utbildningsmi-
nistern, jag och Ulf Nilsson är överens om det. Därför
behövs det en mycket bra utbildning för en lärare. Det
är inte säkert att den här nya utbildningen, som sjö-
sätts den 1 juli, motsvarar de krav som samhället,
allmänheten och eleverna ställer på en bra lärare. Vi
får se om några år hur det här tar sig ut.
Jag tycker också att den lilla öppning som utbild-
ningsministern ändå gav är viktig, att högskolorna
kan bedöma den utbildning och den praktik som en
lärarkandidat har och att man eventuellt inte behöver
gå de här tre terminerna. Det kan, som sagt, ligga i
utbildningen. Det kan ligga i praktiken också, gissar
jag. Man har kanske tjänstgjort som lärare i fem, tio
år och har en väldigt god pedagogisk erfarenhet.
Däremot tror jag att det är mycket viktigt för alla
lärare att de får en bra fortbildning, därför att det
händer mycket inom skolans värld. Det händer myck-
et inom samhället. Den lärarutbildning som man fick
för 20 år sedan kanske inte alls motsvarar de krav
som ställs på en lärare i dag. Där har kommunerna
missat väldigt mycket. Den fortbildning som de har
gett har varit undermålig, måste jag tyvärr säga, på
många håll. Jag tror att man ska kräva en fortbildning
vart femte år eller något sådant för tjänstgörande
lärare.
Jag ska bara avsluta med att säga att vi inom folk-
högskolan har prövat distansutbildning av lärare. Det
är inte alls dumt. Lärare som tjänstgör och som kan-
ske har arbetat i fem, tio år kan då studera delvis i
Linköping, där lärarutbildningen ligger för folkhög-
skolelärare, och delvis på den skola där de tjänstgör.
Det är mycket lättare för en familjeförsörjare, t.ex.,
att gå en sådan utbildning. Den är inte på något sätt
mindre omfattande när det gäller poäng eller något
sådant. Den tar i stället lite längre tid.</pre><pre>Anf.  26  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag håller med om det mesta som
Lars Hjertén säger i sitt inlägg, som tyder på insikt
om både lärarutbildningen och lärarens vardag. Det är
ett avancerat jobb med mycket stora krav från elever
och från omvärld. Det är också ett jobb med behov av
fördjupning av kunskaper - naturligtvis i ämnen av
traditionell art, men också i insikter om pedagogik,
specialpedagogik och barns och ungdomars uppväxt-
villkor. Det tror jag är väldigt väsentligt.
Lars Hjertén har också förstått hur systemet fun-
gerar i högskolan när det gäller tillgodoräknande. Jag
räknar med, precis som Lars Hjertén säger, att lärar-
studenter som ansöker om den komplettering som
behövs för att bli fullvärdig lärare kommer att kunna
åberopa tidigare erfarenheter. Jag hoppas också att
högskolorna verkligen tar väl vara på sådana erfaren-
heter, t.ex. att man tidigare har varit ute och arbetat i
skolorna och har god pedagogisk erfarenhet. Vi vet
också att högskolorna själva hanterar detta. Jag menar
att de bör bli generösare i den bedömningen, men det
är upp till deras professionella bedömning.
Vi har haft en väldigt bred enighet om reforme-
ringen av lärarutbildningen. Det var en enig utredning
som lade fram en beskrivning av en ny lärarutbild-
ning. Folkpartiet ställde upp på den till fullo. Sedan
faxade Björklund i Stadshuset till Nilsson i riksdagen
och talade om var skåpet skulle stå, och plötsligt var
Folkpartiet inte längre med. Det liknar den historia vi
var med om när det gällde forskarutbildningsrefor-
men, som vi nyss diskuterade. Även där var Folkpar-
tiet med men ändrade sedan uppfattning.
Denna vinglighet i utbildningspolitiken beror på
ett desperat sökande efter profilfrågor, och det förstår
jag att man ägnar sig åt. Det är politikens villkor när
man balanserar på 4-procentsspärren. Men det är inte
bra för den utbildningspolitiska diskussionen. Vi ska
nu sjösätta en lärarutbildningsreform. Den ska utvär-
deras om ett antal år. Låt oss ta vara på de erfarenhe-
ter vi får av den reformen.
Självklart, Ulf Nilsson, ska det vara en frivillig
verksamhet att välja utbildning. Jag tror inte att det
finns någon i denna kammare som vill tvinga på vare
sig unga eller gamla någon utbildning. Men riksdagen
måste också kunna visa sina intentioner. Om man ser
att det finns brister inom vissa områden måste man
kunna ge impulser till utbyggnad inom sådana områ-
den. Då har vi att väga studenternas val, som i grun-
den är mycket viktigt, mot samhällets krav och sam-
hällets behov. Det gäller att hitta en rimlig avvägning
här - inte tro att de enklaste ideologiska formlerna
fungerar i utbildningspolitiken.
Jag tror t.ex. att förskolan kan göra mycket för att
stimulera våra barn till intresse för naturvetenskap
och teknik. Jag hoppas att den förlängning som nu
sker av förskollärarutbildningen innebär att fler bli-
vande förskollärare också skaffar sig de grundläggan-
de kunskaper som krävs för att kunna stimulera det
naturliga intresse som finns hos de små barnen.
Jag tror vidare att den valfrihet som finns inbyggd
i den nya lärarutbildningen kommer att göra det möj-
ligt att finna nya ämneskombinationer som kan locka
många av dem som nu vill bli lärare att också skaffa
sig kunskaper på områden där de först inte tänkt att
de skulle specialisera sig.
Jag ser det som väldigt viktigt att skolan får lärare
från många olika bakgrunder - naturligtvis de som
har gått igenom en lärarutbildning från början till slut,
men också lärare som först har skaffat sig en akade-
misk grundexamen och sedan kompletterat med de
grundläggande kunskaper man bör ha för att vara en
god lärare. Naturligtvis måste man i lärarlaget också
kunna ha lärare som inte har den formella behörighe-
ten men som i ett lärarlag, tillsammans med formellt
behöriga lärare, kan göra en alldeles storartad lärarin-
sats där man tillsammans ser till att stötta varandra.</pre><pre>Anf.  27  ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Utbildningsministerns beskrivning av
beslutsprocessen i Folkpartiet stämmer inte med
verkligheten. Tvärtom har Folkpartiet varit konsek-
vent under hela 90-talet med att betona ämneskun-
skaper i lärarutbildningen, liksom akademisk anknyt-
ning och högskoleanknytning.
Sedan är det smickrande att utbildningsministern
framställer Folkpartiet som den enda motståndaren
till lärarutbildningen. I ärlighetens namn var det fak-
tiskt ett parti till, nämligen Moderaterna, plus några
övriga enskilda riksdagsledamöter, som också sade
nej till lärarutbildningen, eller i alla fall avstod från
att rösta. Men det är smickrande att utbildningsmi-
nistern har uppfattat vår kritik så hårt att han glöm-
mer att det också fanns andra kritiker.
När det gäller ämneskunskaperna varnade ju vi för
att de skulle minska i den nya lärarutbildningen. Om
det i dag behövs en termin till för att komplettera en
traditionell ämnesexamen där det tidigare räckte med
två terminer är ju detta faktiskt rent matematiskt ett
bevis för att det i den nya lärarutbildningen åtminsto-
ne blir en termin mindre med traditionella ämnesstu-
dier. Jag välkomnar alla dispensvägar och möjligheter
att underlätta för välutbildade akademiker att bli
lärare som Thomas Östros nämner här. Jag tycker
dock att det allra bästa hade varit om vi hade fått en
anpassad utbildning för framför allt ämneslärare, en
liknande utbildning som vi har i dag och som - jag
upprepar det, fru talman - de allra flesta lärarstuden-
terna väljer. Vi får inte glömma det. De flesta lärar-
studenterna i dag läser först in en examen på hög-
skolan och väljer sedan att vidareutbilda sig till lära-
re. Jag tycker att de ska få fortsätta att läsa på det
sättet.</pre><pre>Anf.  28  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Vi har alla tre debattörer här en bak-
grund i akademin. Det finns i akademin ett synsätt på
läraren som jag inte alls tycker är anpassat till de krav
som finns på lärare i förskola, grundskola och gym-
nasieskola. Det synsättet säger - och det gäller i allra
högsta grad i vår högskola - att man automatiskt är en
god lärare om man är en god forskare och har en god
kunskap om sitt ämne. Det är en förutsättning att ha
en god kunskap om sitt ämne, men det är inte ett
tillräckligt villkor för att vara en god lärare. Man
behöver också grundläggande kunskaper i hur man
ska förmedla denna kunskap, hur man ska stimulera
elevers lärande och hur man ska förbereda dem på ett
livslångt lärande.
Det är denna syn som jag tror spökar hos Ulf
Nilsson när han vill nedvärdera yrkeskunskaperna hos
en lärare i dag. Det skulle inte behövas så mycket,
utan man andas att redan de här två terminerna verkar
vara fullt tillräckligt. Men i praktiken har ju den i dag
gällande tvåterminers praktisk-pedagogiska utbild-
ningen t.ex. i Uppsala förlängts till tre terminer. Man
gör nämligen den bedömningen att det behövs för att
lärarstudenterna ska kunna bli goda lärare. Den be-
dömningen har professionen, akademin, gjort. Där-
med blir Ulf Nilssons argumentation väldigt underlig.
Jag ser också att det finns väldigt intressanta möj-
ligheter att stimulera de lärare som i dag är obehöriga,
som jobbar och gör ett bra arbete ute på våra skolor,
att på deltid - kanske på distans, som Lars Hjertén
nämner - fortsätta sin utbildning för att skaffa sig
behörighet. Det arbetet har vi påbörjat genom SÄL-
projektet och genom att Skolverket nu också får en
tydligare roll med resurser till att stimulera den typen
av vidareutbildning.
Jag tror dessutom att den nya lärarutbildningen
kan hjälpa även lärare som har full behörighet till det
som Lars Hjertén pekar på vikten av, nämligen fort-
och vidareutbildning under hela sitt yrkesliv.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>7 §  Svar på interpellation 2000/01:335 om stöd
till högskolor</pre><pre>Anf.  29  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Elver Jonsson har frågat om jag är be-
redd att föreslå förändringar som innebär att de teolo-
giska högskolorna i Stockholm, Uppsala och Örebro
får de allmänna ekonomiska villkor som gäller för
högskoleutbildning i allmänhet. Han har vidare frågat
mig om jag är beredd att tillförsäkra rättvisa och
liknande statsbidrag även för de frikyrkliga teologiska
högskolorna i Sverige och ge ett tillräckligt utrymme
för antalet årsstudieplatser för att rimlig tillväxt kan
ske vid dessa högskolor.
År 1993 godkände regeringen avtal mellan staten
och huvudmännen för Teologiska Högskolan, Stock-
holm, Örebro Missionsskola respektive Johannelunds
teologiska högskola. Samtidigt fick dessa tre s.k.
enskilda utbildningsanordnare tillstånd att utfärda
högskoleexamen i teologi. Teologiska Högskolan,
Stockholm, har senare fått tillstånd att utfärda kandi-
datexamen i teologi. När en enskild utbildningsan-
ordnare får tillstånd att utfärda en examen innebär
detta inte att det automatiskt ger rätt till statsbidrag.
De medel som fördelas till enskilda utbildningsan-
ordnare är att betrakta som bidrag till de utbildningar
som anges i regleringsbrevet.
Fr.o.m. hösten 2000 har dessa utbildningsanord-
nare tillförts ytterligare resurser, sammantaget mot-
svarande 25 utbildningsplatser inom det teologiska
området och därutöver motsvarande 50 utbildnings-
platser med inriktning mot mänskliga rättigheter och
demokratifrågor till Teologiska Högskolan, Stock-
holm.
Vid flera tillfällen har de tre utbildningsanordnar-
na ansökt om utökade resurser och omförhandling av
avtalen från 1993. I maj 2000 fattade regeringen
beslut om avslag på begäran om omförhandling av
avtalen för samtliga tre. I avtalen anges att om avtalet
inte sägs upp av någon part minst två år före avtalsti-
dens utgång förlängs avtalet för varje gång med fem
år. Avtalen förlängdes alltså 1998 och gäller nu t.o.m.
den 30 juni 2003.
Jag har tidigare i svaret på en riksdagsfråga med
liknande innehåll sagt att regeringen inför budgetpro-
positionen för 2000 vägde dessa önskemål om ytterli-
gare resurser till de tre aktuella utbildningsanordnarna
mot att den statliga högskolan är statens primära
ansvar, men också mot ansökningar från andra en-
skilda utbildningsanordnare inom ett antal olika om-
råden.
Inför arbetet med budgetpropositionen 2002 är lä-
get detsamma.
Fördelningen av nya resurser har inte som primärt
syfte att ge enskilda utbildningsanordnare samma
villkor som gäller för den statliga högskolan. Jag har
tidigare sagt att de bedömningar som ligger bakom
fördelningen av nya resurser till högskolan görs uti-
från utbildningsbehoven i samhället som helhet. Detta
är en viktig princip som jag vidhåller inför komman-
de budgetarbete.
Jag håller givetvis med om att satsningen på hu-
maniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi är
helt nödvändig. Däremot är det inte möjligt att redan
nu föregripa regeringens förslag till närmare fördel-
ning av kommande tillskott av resurser för högskole-
utbildning.</pre><pre>Anf.  30  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! När jag nu tackar statsrådet för svaret
är det i formell mening och enligt den etikett som
riksdagsarbetet bjuder. På mina frågor om regeringen
är beredd att till de teologiska utbildningarna på våra
nyaste högskolor ge rättvisa statsbidrag och se till att
de också har utrymme för en rimlig tillväxt blir det
hårda svaret nej.
Jag är besviken därför att dessa tre unga högsko-
lor, med knappt tio år på nacken och med förhållan-
devis "fattiga" huvudmän, men med en hög ambition
att höja kvaliteten och att tillförsäkra god kunskap,
hålls mycket kort och kyligt av statsmakten. Det är en
avslöjande hållning som jag inte tycker är värdig en
regering som säger sig vara både reforminriktad och
ha ambitionen att satsa på "humaniora, samhällsve-
tenskap, juridik och teologi". Men efter denna dekla-
ration kryper statsrådet bakom den slitna formule-
ringen att "det inte är möjligt att redan nu föregripa
regeringens förslag". Jag tycker att det ekar bedövan-
de tomt.
Jag hoppas att utbildningsministern ändå kan ge
några principiella synpunkter på sin avsikt att hantera
fristående högskolors legitima behov av statsmedel,
medel som i andra sammanhang, med andra utbild-
ningsanordnare inte ifrågasätts. Att nu huka bakom
den skyddsmur som är uppbyggd av formella hinder
genom att "inte nu föregripa" inger knappast respekt.
Regeringen och framför allt utbildningsministern
har varit både tydlig och ivrig när det gällt att tala om
de stora resurser som ska tillföras inom humaniora
och samhällsvetenskap. Visserligen har den anslags-
posten naggats rejält då det gällt att kompensera tidi-
gare indragningar. Vad vi här talar om är ju inte
hundratals miljoner utan möjligen en handfull miljo-
ner kronor för tre nya men ambitiösa högskolor som
har fått vetenskaplig respekt och dessutom tett sig
intressanta för många studenter från skilda miljöer
och trosriktningar.
Utbildningsministern säger i svaret att dåvarande
regering 1993 godkände de avtal som nu gäller mel-
lan staten och huvudmannaföreträdarna på de tre
teologiska högskolor som vi nu talar om. Svaret re-
dogör också för att de har fått tillstånd att utfärda
högskoleexamen i teologi och att en av dem, THS i
Stockholm, har fått tillstånd att utfärda kandidatexa-
men i teologi.
Jag har alltså i min interpellation pekat på att det
är en mycket kvalificerad utbildning som bjuds och
som jag sade ett spännande utbud såväl vetenskapligt
som pedagogiskt. Man har också haft en hög lärartät-
het, något som andra högskolor och universitet nu
bittert klagar över att deras statsbidrag inte räcker till,
då man fått glesa ut de undervisande befattningarna
på grund av medelsbrist.
Det man skulle behöva här är egentligen några
mycket elementära saker, föga kostsamma, t.ex. fullt
lokalstöd för eftersläpande platser. Det rör sig kanske
om ett par tre hundra. Att man fick täckning för nya
platser till ungefär det man presterar realt. Det kanske
också är ett par hundra platser. Och att man får sam-
ma uppräkning som ställs i utsikt för övriga teologis-
ka, humanistiska, samhällsvetenskapliga och juridiska
utbildningar, 6-8 % eller vad det kan vara. Det vore
rimligt att sådana önskemål kunde tillgodoses.
Även om vi, fru talman, inte ska kräva någon för-
handlingsposition här i kammaren, skulle det vara
ganska intressant om utbildningsministern kunde lätta
lite på de funderingar som jag tror att han rimligtvis
efter flera års debatt har i den här frågan.</pre><pre>Anf.  31  LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Den här frågan har vi haft uppe i ut-
bildningsutskottet, och vi har en gemensam reserva-
tion från de borgerliga partierna till förmån för bl.a.
de här högskolorna. Där är Moderaterna och Folkpar-
tiet överens, precis som i den förra frågan, får jag väl
tillägga för säkerhets skull.
Det var 1993 som den borgerliga regeringen god-
kände ett avtal mellan de här tre högskolorna och
staten. Det var samtidigt som vi fick två fristående
stiftelsehögskolor, Chalmers och Jönköpings hög-
skolor. Jag har i en tidigare debatt med utbildnings-
ministern fått löftet att regeringen inte har några som
helst planer på att ändra på det förhållandet. Det tyck-
er jag är bra.
Jag bor mycket nära Jönköpings högskola och
känner såväl lärare som forskare - många är både
lärare och forskare - och elever liksom även männi-
skor ur högskolans styrelse som är mycket nöjda, inte
minst med stiftelseformen. Man tycker att man har en
större frihet att bedriva sin verksamhet.
Sedan säger utbildningsministern att det är utbild-
ningsbehoven i samhället som ska styra fördelningen
av nya resurser. Det håller jag med om. Om det är så
att utbildningsbehoven bäst tillgodoses av en hög-
skola som inte är statlig är det väl rimligt att man ger
den högskolan ungefär samma villkor som en statlig
högskola; om det är som utbildningsministern säger
att det är utbildningsbehoven som ska styra.
Jag har tittat närmare på en annan högskola, som
inte nämns här, nämligen Ersta Sköndal, som jag har
mycket stor respekt för. Man har fått möjlighet att
utfärda magisterexamen i socialt arbete och även i
omvårdnad. Man finns med i värdegrundsprojektet,
som man bedriver tillsammans med en statlig hög-
skola under tre år. Man har när det gäller socionom-
utbildningen fått bra betyg i jämförelsen mellan olika
socionomutbildningar i Sverige, som generellt sett
fått ganska mycket kritik. Men Ersta Sköndals socio-
nomutbildning klarade sig bra i den utvärderingen.
I höstas startade man en speciell samordnad sjuk-
sköterske- och socionomutbildning som är unik i
landet. Med hänsyn till det behov som finns av välut-
bildad personal i äldreomsorgen framöver är det ny-
tänkandet alldeles utmärkt. Det höjer också yrkets
status. Det ger en bred kunskap, och man kan också
gå vidare inom forskningen med den grundutbild-
ningen. Vi vet ju att det behövs väldigt mycket kvali-
ficerad personal inom äldreomsorgen framöver. Det
är bara att titta på den demografiska situationen i
Sverige nu och 10-20 år framåt i tiden.
Jag vill nog påstå att en sådan här fri högskola på
något vis har lite lättare att tänka i nya banor. Det var
där man startade den samordnade sjuksköterske- och
socionomutbildningen som alltså är mycket populär
och som redan har rönt stor uppmärksamhet, både i
Sverige och i andra länder. Därför skulle jag vilja
efterfråga lite mer generositet från utbildningsminis-
terns sida mot högskolor som inte nödvändigtvis
drivs av staten.</pre><pre>Anf.  32  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Elver Jonsson tar upp en fråga som vi
har diskuterat tidigare. Det är klart att det inte är
riktigt mitt privilegium att innan budgetarbetet är
klart kunna säga att så här kommer det att bli eller så
här kommer det inte att bli på enskilda områden.
Budgetarbetet är ett ganska strävsamt arbete, där vi
till syvende och sist blir tvungna att försöka väga
olika önskemål mot varandra.
Jag har klart deklarerat att frågan om de fristående
teologiska utbildningarna finns med i våra övervä-
ganden. Men i det här läget kan jag inte ge ett mer
bestämt besked än att vi naturligtvis känner ett enga-
gemang för de här högskolorna och är beredda att
titta över om det från statens sida går att bidra ytterli-
gare till den fina utbildning som de faktiskt bedriver.
Jag tycker att vi i regeringen har visat i praktisk
politik att vi inte är omöjliga att resonera med. Vi har
byggt ut 25 utbildningsplatser i teologi och 50 utbild-
ningsplatser i mänskliga rättigheter, riktade just mot
dessa fristående högskolor. Lars Hjertén tar upp den
mycket intressanta samordnade socionom- och sjuk-
sköterskeutbildningen vid Ersta Sköndal, och den
utbildningen har gjorts möjlig genom regeringens
engagemang att också se till att 50 platser har förde-
lats till Ersta Sköndal. Det engagemang som Lars
Hjertén känner delas av regeringen. Det betyder inte
att jag tycker att de statliga högskolorna ska gå den
väg Lars Hjertén vill, nämligen att privatisera på bred
front. Det vore djupt olyckligt. Men jag har inga
ideologiska betänkligheter mot de fristående teolo-
giska högskolorna. Jag tycker att de gör ett värdefullt
och viktigt arbete. Jag lovar att i budgetarbetet med
engagemang och intresse se om det går att göra nå-
gonting ytterligare utöver det vi redan har gjort för att
stötta deras verksamhet.</pre><pre>Anf.  33  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! När utbildningsministern släppte ma-
nuskriptet blev det betydligt bättre. Jag uppskattar det
han har sagt om att detta finns med i tankegångarna -
att regeringen inte är omöjlig. Jag tar inte detta som
ett konkret bud, men visst är det en öppning. När det
gäller försiktigheten att inte föregripa budgetarbetet
finns det väl en del att ta till oss av inför vårproposi-
tionen. Det lär inte ha funnits någonting som har
kunnat överraskat, bortsett från det som överraskade
finansministern på promenaden hit.
Min poäng gäller vad statsmakten har gjort histo-
riskt sett. Det verkar som om den socialdemokratiska
regeringen är på väg att tänka om. Jag uppskattar den
deklaration som gavs nyss. Tidigare ansåg man inte
att detta var ett gott komplement till de tre äldre teo-
logiska fakulteterna. Det har ganska snabbt utvecklats
ett ömsesidigt och fruktbart utbyte som stimulerar
hela undervisningen, både humandebatten och den
teologiska debatten.
Jag har antytt att det finns mycket kvalificerade
lärare som också har präglat både pedagogiskt och
vetenskapligt det spännande utbud som finns på de
skolor jag har aktualiserat. Det är inte heller okänt för
utbildningsministern att THS i Stockholm har en stor
grupp lärare som har doktorerat, vilket innebär att
undervisningen ges med en sådan behörighet som är
relativt ovanlig för studenter på grundkursen. Ofta får
ju högskolestudenter så att säga nöja sig med både
doktorander och andra lärarkrafter med klart lägre
utbildning än den som har en doktorsexamen.
Fru talman! Utifrån liberala utgångspunkter vill
jag hävda att det är orimligt att staten förutsätter att
allmänna och öppna högskolor ska finansieras med
medel som till stor del utgörs av frivilliga bidrag från
huvudmännens organisationer och dess medlemmar.
Det bör upprepas att det handlar om att många män-
niskor i dessa huvudmannaorganisationer - i många
fall med mycket små ekonomiska omständigheter -
med fullt ut skattade pengar ska vara med och finan-
siera en högskoleutbildning vars kvalitet och nivå är
påbjuden av statsmakten själv. En sådan "offervilja"
förväntas inte i samhället från andra fristående hög-
skolor. Det må sedan vara kommuner, industrier eller
banker som ingår i huvudmannaskapet.
Därför blir frågan rentav ideologisk med tanke på
att utbildningsministern har en partipolitisk roll som
chefsideolog inom partiet. När man nu skriver på ett
nytt partiprogram skulle det vara intressant med några
tankar som tangerar ämnesområdet om hur ordet
"folkrörelse" definieras. Det kan möjligen, fru tal-
man, anses förmätet av en enkel parlamentariker från
oppositionen att efterlysa regeringspartiets innersta
tankar och närmast kräva att med statsmannaord
föregripa kommande förslag. Frågan är ändå berätti-
gad med tanke på praktiska och politiska konsekven-
ser också i ett framtida kunskapssamhälle.
Till sist går jag åter till det aktuella svaret. Utbild-
ningsministern nämner att i samband med de resurser
som har tillförts ska man lägga märke till att det i allt
väsentligt rör sig om utbildningsplatser som har ett
mycket allmänt innehåll. Det är riktigt. Men det indi-
kerar den bredd som dessa teologiska högskolor har
fått medel till, dvs. kurser som rör frågor om mänsk-
liga rättigheter och demokrati.</pre><pre>Anf.  34  LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Utbildningsministern säger att han
inte kan gå med på vad moderaterna och jag före-
språkar om en privatisering på bred front inom hög-
skolan i Sverige. Det skulle ha varit sensationellt om
utbildningsministern hade sagt något annat från talar-
stolen.
Jag vill inte heller privatisera på bred front så att
alla högskolor blir privata. Däremot talar vi här om
högskolor som redan är privata och att de ska få
drägliga villkor att leva vidare. Jag uppskattar då att
utbildningsministern ändå har uttryckt sig positivt om
t.ex. Ersta Sköndal. Han kommer att bedöma bidra-
gen till de teologiska högskolorna vid en kommande
budgetberedning. Det ser jag som en positiv öppning.
Det kommer att finnas ett tryck framöver på olika
huvudmän för högskolor, som det i dag finns ett tryck
på olika huvudmän för ungdomsskolans olika grund-
skolor och gymnasieskolor.
Vi talar här om folkrörelser, ideella organisationer
och andra huvudmän. Inom ungdomsskolan finns det
många som i dag vill bedriva verksamhet utanför den
kommunala hierarkin. 485 ansökningar kom in till
den 1 april i år om att starta nya fristående skolor.
Ungefär hälften gällde grundskolor, knappt hälften
gällde gymnasieskolor. Om det blir möjligt genom
Skolverkets beslut är det på gång att starta t.ex. sex
skolor med gymnasieutbildning i hälso- och sjukvård.
Det är ont om elever som söker till omvårdnadspro-
grammet, dvs. de som sedan ska bli sjuksköterskor
och arbeta inom t.ex. äldreomsorg. Det är väldigt bra
att det finns gymnasieskolor som vill satsa på just den
utbildningen. Det gäller också distansutbildningar
inom gymnasiet. Det är åtta skolor som vill ha gym-
nasieutbildning på distans. Ungdomar, och även äld-
re, som inte har möjlighet att bo och verka i närheten
av skolan ska kunna skaffa sig den gymnasiebehörig-
het som behövs för att gå vidare till högskolan.
Jag ser fram emot, precis som Elver Jonsson, den
kommande budgetbehandlingen av frågorna. Vi har
en bra reservation att gå tillbaka till.</pre><pre>Anf.  35  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt ha nå-
got ytterligare anförande. Jag tror att budskapet till
Elver Jonsson har gått fram.
Men det är viktigt att respondera på det Lars
Hjertén säger. Det är en sak när vi talar om folkrörel-
sedrivet, engagerande verksamhet, som de fristående
teologiska högskolorna har, som också strävar efter
en god akademisk kvalitet. De bidrar på ett fint sätt.
Det Lars Hjertén tar upp är en annan sak. En
långtgående kommersialisering av högre utbildning
och forskning riskerar att ske om vi får ett system-
skifte på högskolans område. Det är min övertygelse
att om vi ska bevara akademiens frihet, ska vi bevara
högre utbildning och forskning som en kritisk spegel
för samhället, som en institution som utbildar våra
ungdomar till självständiga människor med förmåga
att bli aktiva medborgare, ska vi se till att högre ut-
bildning och forskning inte bara sker till dagens nä-
ringslivs behov utan också har en långsiktig idé om
sin verksamhet. Då är det statliga huvudmannaskapet
väldigt viktigt. Jag vill inte se en utveckling av våra
statliga högskolor till att bli genomkommersialiserade
institutioner på en marknad som strävar efter vinst.
Det är det vi ser hända när högre utbildning privatise-
ras på det sätt som Moderaterna vill göra.
Nu har vi ett starkt stöd för det statliga huvud-
mannaskapet också inom den akademiska världen.
Det är positivt. Det kommer ändå att göra att man
från moderat sida kommer att tveka. Det tråkiga är att
Folkpartiet har anslutit sig till Moderaternas privatise-
ringsideologi också på den högre utbildningens om-
råde och vill göra ytterligare insatser där.
Däremot är jag beredd att fortsätta att överväga de
teologiska högskolornas situation i den fortsatta bud-
getprocessen.</pre><pre>Anf.  36  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Min slutreplik får bli lite annorlunda
än jag hade funderat ut i förväg med tanke på det
interpellationssvar jag fick. Här har gått fram positiva
signaler, vilka är ovanliga i en interpellationsdebatt.
Jag kan hoppa över en del av det jag annars hade
tänkt att säga.
Jag vill ge en liten kommentar till detta om att vi
ska ha anslutit oss till en oreserverad privatisering.
Jag invänder att privatiseringen måste ske - med ett
gemensamt folkpartistiskt och socialdemokratiskt
uttryck - med förnuft.
Till allra sist: Jag tror också att den här verksam-
heten, som utbildningsministern nu så tydligt här har
bekänt sig till, är ett värdefullt komplement. Att den
går i enskild regi har närmast en poäng och är rentav
en styrka. Jag tror att vår engagerade folkrörelse som
står bakom olika utbildningar, i detta fall en teologisk
högskoleutbildning, har inspiration att ge också i ett
lärarkollektiv och i en särskild styrelse liksom i den
nära kontakt man har med studentgrupperna på sko-
lorna. Därför är det ett gott tillskott i vårt samhälle.
Med de här signalerna kanske man kan sjunga
studentsången om att den ljusnande framtid är vår.
Den ljuder kanske mer harmoniskt och hoppfullt än
när vi började debatten.</pre><pre>Anf.  37  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Tänk, Elver Jonsson, om det inte var
så att Elver Jonsson var en utrotningshotad art i det
folkpartistiska lägret - den folkrörelseanknutna, ide-
ellt engagerade, fina traditionen i Folkpartiet. Nu är
det ju kommersialismens apostlar som styr och rege-
rar i Elver Jonssons parti.
Jag hoppas ändå att Elver Jonssons vädjan till för-
nuftet inte ska klinga helt ohört i det gamla Folkparti-
et.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 2000/01:350 om na-
tionellt forskningsprogram för biologiska effekter
av elektromagnetiska fält</pre><pre>Anf.  38  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Barbro Feltzing har frågat mig hur jag
kommer att verka för inrättandet av ett nationellt
forskningsprogram om biologiska effekter av elekt-
romagnetiska fält.
En viktig princip i det svenska forskningssystemet
är den rollfördelning som innebär att statsmakterna
fattar övergripande forskningspolitiska beslut medan
universitet, högskolor, forskningsråd och andra myn-
digheter med expertkunskaper beslutar om den när-
mare fördelningen av resurser inom givna ramar.
Inrättandet av ett forskningsprogram måste bygga på
bedömningar bl.a. av tillgången på kompetens inom
det område som avses. Sådana bedömningar görs bäst
av de forskningsfinansierande myndigheterna.
Nyligen gjorde Rådet för Arbetslivsforskning,
RALF, på regeringens uppdrag en sammanställning
av den befintliga kunskapen om elöverkänslighet och
hälsoeffekter av elektromagnetiska fält. I uppdraget
ingick att kartlägga och utvärdera svenska och inter-
nationella forskningsresultat inom området. Slutsat-
serna i RALF:s rapport stämmer väl överens med
andra liknande forskningssammanställningar som
gjorts och görs av internationella organisationer som
Världshälsoorganisationen, WHO, Internationella
strålskyddskommissionen för icke-joniserande strål-
ning, ICNIRP, liksom många nationella sammanställ-
ningar som gjorts runtom i världen.
I samband med den nyligen genomförda omorga-
nisationen av de forskningsfinansierande myndighe-
terna inrättades den 1 januari i år Forskningsrådet för
arbetsliv och socialvetenskap, FAS. Rådets uppgift är
att främja såväl grundläggande som behovsstyrd
forskning rörande välfärd, folkhälsa, omsorg, arbets-
marknad, arbetsorganisation och arbetsmiljö.
Även om FAS inte har öronmärkta pengar för
forskning om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält
har rådet omfattande resurser att fördela till forskning
utifrån en kvalitetsbedömning av inlämnade ansök-
ningar om forskningsmedel. Rådet ska stödja forsk-
ning som uppfyller höga krav på vetenskaplig kvalitet
och samtidigt har tydlig relevans för de samhällssek-
torer som ingår i rådets ansvarsområde.
Jag har erfarit att FAS i årets ansökningsomgång
inom området arbetsmiljö fått in 139 ansökningar
varav 13 avser forskning om elektromagnetiska fält.
Enligt FAS finns det en tydlig tendens att forsk-
ningsintresset förskjuts mot det s.k. högfrekventa
området, som Barbro Feltzing nämner som ett out-
forskat område. Det kan också vara värt att notera att
Statens strålskyddsinstitut inom ramen för det tidigare
uppdraget till RALF bedriver studier av strålnings-
värden kring mobiltelefonmaster. En särskild rapport
om detta har aviserats till slutet av våren. En omfat-
tande forskningsinsats på området görs även inom
ramen för EU:s forskningsprogram.
Regeringen tar frågan om hälsoeffekter av elekt-
romagnetiska fält på största allvar. Förutom uppdra-
get om en forskningssammanställning som gavs till
RALF bevakar ett antal myndigheter denna fråga på
regeringens uppdrag, däribland Statens strålskyddsin-
stitut och Socialstyrelsen. Dessa myndigheter förser
Regeringskansliet regelbundet, via rapporter men
även i underhandskontakter, med information och
underlag.
Frågor som rör hälsorisker av elektromagnetiska
fält faller inom flera ministrars ansvarsområde. Frå-
gor om folkhälsa faller t.ex. under Socialdeparte-
mentet, frågor om miljökvalitet generellt under Mil-
jödepartementet och frågor om arbetsmiljö under
Näringsdepartementet. Därför måste beredningen av
RALF:s slutrapport göras gemensamt mellan dessa
departement. Huvudansvaret för beredningen ligger
på min kollega, statsrådet Mona Sahlin.</pre><pre>Anf.  39  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Först vill jag tacka utbildningsminis-
ter Thomas Östros för svaret. Jag vill säga att jag
kanske inte riktigt håller med om att det finns mycket
resurser för elektromagnetisk forskning.
I förra veckan kunde vi höra på nyheterna att den
nya generationens mobiltelefoner behöver ett under-
lag på ca 60 000 basstationer eller master som ska
sättas upp överallt. Bara på Gotland erfordras 800
stycken.
Under de år som jag har skrivit motioner om mo-
biltelefoner och exponeringar har användningen ökat
explosionsartat. Gränsvärdena, som man kallar för
SAR, specific absorption rate, är satta till att verka
under en till två minuter. Det finns knappast någon i
dag som pratar så kort tid i mobiltelefoner. Expone-
ringen ökar naturligtvis om man pratar i 30 minuter
och ofta. SAR-värdena ökar också.
Jag tycker att det är viktigt med försiktighetsprin-
cipen i sådana här sammanhang. Vad påverkan under
lång tid kan innebära är alltid svårt att förutse. Därför
bör försiktighet gälla.
Den strålning som tas upp heter alltså SAR. Det är
värden som jag tidigare har velat ska vara officiella. I
USA har man lagstiftat om att de blir officiella. EU
kommer också snart med liknande rekommendatio-
ner. Sverige har ännu inte rekommenderat det. Men
jag hoppas att det kommer.
Det är fråga om ett tidsmedelvärde. 10 gram
kroppsvävnad utsätts under sex minuter för strålning
från en mobiltelefon.
Utgångsvärdet är satt så att kaniner som blev ex-
ponerade för mikrovågsstrålning fick grumlade linser.
Det säger att man kan få grumlade linser, men ingen-
ting om nervpåverkan.
TCO kommer nu med en ny märkning och ställer
då hårda krav på mobiltelefoner. Man tar upp det
värde som gäller i USA. Där talas det om 0,8 watt per
kilo. Här i Sverige har vi 2 watt per kilo som SAR-
värde.
Om man gör som man säger i TCO-märkningen -
det är WHO som har satt värden här i Europa - kan-
ske vi kunde få bort de värsta telefonerna.
Jag ska bara nämna ett enda värde. Jag har här
några uppgifter på värden. Ericssons modell T28,
som jag tror att man har på departementet, har gått på
900 megahertz. Nu tar frekvensområdena slut, och då
går man upp till 1 800 megahertz. Och man kommer
att öka SAR-värdet på den mobiltelefonen. Det ligger
runt knappt 2 watt. Det ökar alltså. Det är kanske ett
av de sämsta värdena, men det är också en vanlig
telefon.
Jag tar upp det här eftersom jag har frågat utbild-
ningsministern om man skulle kunna tillsätta ett na-
tionellt forskningsprogram för elektromagnetisk
strålning. I och med att elektromagnetismen ökar så
mycket i samhället från många håll, från master och
från mobiltelefoner, kanske detta behövs. Många EU-
länder har startat, bl.a. Finland, Frankrike, Italien och
Tyskland.
I Storbritannien har man tillsatt en oberoende
kommission som har tagit fasta på detta. Där satsar
man 100 miljoner kronor på en oberoende kommis-
sion. Man har gått ut med rekommendationer till
allmänheten att inte använda mobiltelefon så ofta.
Bl.a. har man rekommenderat att barn under 16 år
inte ska använda mobiltelefoner.</pre><pre>Anf.  40  Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag uppskattar verkligen Barbro Felt-
zings både kunskap och engagemang på området.
Själv kan jag inte mäta mig när det gäller detaljkun-
skap med Barbro Feltzing. Men låt mig ändå försöka
svara från forskningspolitisk synpunkt.
Jag tror att det är väsentlig forskning vi talar om.
Det är viktigt att den bedrivs med högsta vetenskapli-
ga kvalitet. Därför är det bra att det också finns inter-
nationellt samarbete kring detta, t.ex. inom EU:s
ramprogram och de forskningsmedel som där står till
förfogande.
Det är viktigt att det i våra myndigheter som be-
dömer forskningsfinansiering är en stor frihet att göra
bedömningar av vilken forskning som ska finansieras
och vilken som inte ska finansieras.
Därför är jag inte beredd att i det här läget öron-
märka ytterligare resurser för just denna forskningsin-
riktning. Jag nöjer mig nu med att notera att det finns
en aktiv forskning i Sverige, även om det inte är ett
explicit program, och att det också finns ansökningar
som nu behandlas i tävlan med andra ansökningar där
vetenskaplig kvalitet är avgörande. Det är klart att
detta är ett väsentligt område.
Barbro Feltzing uppehåller sig framför allt vid
gränsvärden och risker. Jag har ingen anledning att
betvivla att de myndigheter som hanterar detta och
som inte framför allt är forskningsmyndigheter hante-
rar detta på ett seriöst sätt.</pre><pre>Anf.  41  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Utbildningsminister Thomas Östros
säger att regeringen tar allvarligt på frågan om elekt-
romagnetisk strålning och menar att den är viktig.
Den här forskningen blir nu viktigare än någonsin i
och med att man, som sagt, använder nya frekvenser
som det inte gjorts någon forskning på.
Man har bl.a. på Chalmers i Göteborg startat
forskning om strålning från mobiltelefoner ute i sam-
hället. Man vill fortsätta med den forskningen nu när
UMTS och den nya generationen av mobiltelefoner,
G 3, med ändrade frekvenser kommer. Samtidigt som
detta område blir större än någonsin sker det faktiskt
en snabb nedrustning av de svenska forskningsresur-
serna i detta sammanhang. Verksamheten vid Arbets-
livsinstitutet har mer än halverats. Detsamma gäller
bieffektsforskningen vid Ultuna. Flera forsknings-
grupper har fått skära ned sin verksamhet. RALF har
nu ersatts av FAS, och den prioriteringskommitté som
man haft på detta område är nedlagd. Elforsk stöder
inte längre bieffektsforskning. Strålskyddsinstitutet,
SSI, som jag tidigare jobbat under, har sysslat med
forskning om elektromagnetiska fält på det icke-
joniserande området, som vi i dag talar om, men den
forskningen har minskat.
Jag vill framhålla att man trots allt borde kunna
starta ett nationellt program. Andra europeiska länder
har sådana, vilket omvittnats av en mängd forskare i
Sverige. Jag har även hört att ICNIRP, som arbetar
med de här värdena, tycker att vårt gränsvärde 2 watt
är lite för högt.
Jag vill peka på att det i dagarna har kommit tre
nya studier - en från Kina, en från Finland och en
från Storbritannien - som visar på något som man
kanske kan tycka är positivt men som jag inte anser
vara det. Man har funnit att personer, bl.a. ungdomar,
med hög användning av mobiltelefoner har en snab-
bare reaktionstid. Man har ansökt om pengar för
fortsatta studier av 17 radartekniker hos vilka man har
funnit ett avvikande äggviteämne i hjärnan. Man vet
inte vad detta i förlängningen kan leda till, kanske till
Alzheimer eller till MS, men man vill identifiera detta
ämne.
Det nationella forskningsprogram som jag talar
om är tvärvetenskapligt. I det vill både medicinare
och tekniker vara med. De tre nya studier som nu
kommit är oberoende av varandra och pekar i samma
riktning. Nu kommer vidare blue tooth, den nya s.k.
blåtandstekniken, som går ut på att man sätter upp en
mängd sändare i husen för trådlös datakommunika-
tion. Detta är något som vi måste titta på.
Jag är inte emot den nya tekniken, och jag har
själv mobiltelefon. Det har, som jag sagt, inte gjorts
några studier av de nya och högre frekvenserna, men
jag tycker att det är väldigt viktigt att sådana görs och
att man får fortsätta den påbörjade forskningen.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad Tek-
niska forskningsrådet säger i regeringens forsknings-
proposition.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 2000/01:351 om
meddelande- och yttrandefriheten</pre><pre>Anf.  42  Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Barbro Feltzing har frågat mig vad
jag tänker göra för att stärka meddelar- och yttrande-
friheten för privatanställda.
Som Barbro Feltzing noterat har Sören Öman haft
mitt uppdrag att utreda den frågan. I mitten av februa-
ri i år lämnade han över till mig sin promemoria Ytt-
randefrihet för privatanställda (Ds 2001:9). I pro-
memorian föreslås en ny lag om skydd för privatan-
ställdas yttrandefrihet. Lagförslaget innebär att i stort
sett alla privatanställda får ett skydd mot ingripanden
från arbetsgivaren för att de utnyttjat tryck- och ytt-
randefriheten i fråga om åsikter och upplysningar om
verksamhet inom eller med anknytning till det all-
männa. Arbetsgivaren ska enligt förslaget inte heller
få efterforska vem som på detta sätt har utnyttjat
tryck- och yttrandefriheten.
Bakgrunden till utredningsuppdraget var främst
att jag - liksom Barbro Feltzing - är oroad över att
privatisering och andra alternativa driftsformer för det
allmännas verksamhet kan leda till en försämrad
yttrandefrihet för de anställda. Bidragande var själv-
fallet också de ställningstaganden som Demokratiut-
redningen redovisar i sitt betänkande En uthållig
demokrati! (SOU 2000:1).
Uppdraget avsåg bara yttrande- och meddelarfri-
het i fråga om verksamheter med anknytning till det
allmänna. Anledningen till det är att jag tycker att
man först bör pröva om det är möjligt att hitta en
användbar lösning för det som ligger närmast det
allmännas verksamhet och som därmed har särskild
betydelse för den allmänna och fria debatten i sam-
hället. Yttrandefriheten är viktig för den enskilde
anställde men också för övriga medborgare. Att vi har
yttrandefrihet för anställda i offentlig sektor motive-
ras ju av att verksamheten som bedrivs där är angelä-
gen för medborgarna och finansieras av allmänna
medel. Det är därför ett allmänt intresse att oegentlig-
heter kan avslöjas av dem som arbetar i verksamhe-
ten. Detta öppenhetskrav blir inte mindre för att
samma verksamhet utförs av en privat aktör och inte
av den offentliga sektorn.
Privatanställda kan alltid fritt berätta för t.ex.
massmedier om brott eller andra allvarliga missför-
hållanden i arbetsgivarens verksamhet. Det följer av
lagen om skydd för företagshemligheter. Privatan-
ställda kan också fritt berätta om sådant som inte kan
skada arbetsgivaren, t.ex. personliga åsikter i sam-
hällsfrågor. När det gäller sådant som kan skada ar-
betsgivaren har arbetstagaren däremot som regel
tystnadsplikt på grund av den lojalitetsplikt som nor-
malt följer av ett anställningsavtal. Att helt likställa
de privatanställda med de offentliganställda låter sig
därför inte utan vidare göras.
Jag är som framgått ändå beredd att överväga att
ta det steget i fråga om sådant som i realiteten kan ses
som en förlängning av det allmänna, dvs. när det
gäller verksamheter som har anknytning till det all-
männa såsom driftsentreprenad för en kommuns räk-
ning. Däremot är jag inte beredd att nu, innan en mer
begränsad lösning först prövats och vunnit acceptans,
gå in på frågan om privatanställdas yttrandefrihet
beträffande rent privata förhållanden, t.ex. ett indust-
riföretags verksamhet utan någon som helst anknyt-
ning till det allmänna.
Justitiedepartementet har låtit drygt 75 remissin-
stanser yttra sig över Sören Ömans promemoria.
Remissvar ska vara inne senast den 7 juni 2001. När
jag tagit del av remissyttrandena och analyserat ut-
fallet, kommer jag att ta ställning till om jag vill gå
vidare med förslaget.</pre><pre>Anf.  43  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet Britta
Lejon för svaret, som jag tycker ligger i linje med
min fråga. Det är riktigt att de privatanställdas yttran-
defrihet behöver stärkas. Det är så att arbetstagare
inte vågar framföra kritik och synpunkter på arbets-
platsen. Yttrandefriheten för anställda inom stat och
kommun är grundlagsskyddad, medan privatanställda
saknar sådant skydd.
Jag ställde 1999 en interpellation till Mona Sahlin
om detta. Regeringen var då inte riktigt medveten om
hur det ligger till. Det är positivt att man nu har tagit
tag i detta och efter många interpellationer och mo-
tioner har utarbetat denna utredning, som jag tycker
är bra. Man kan säga att den är ett steg på vägen mot
vad som gäller inom det allmänna.
Det föreslås att vi ska få en arbetsrättslig lag med
samma struktur som diskrimineringslagarna har.
Rädslan för att framföra kritik på sin arbetsplats är
ett växande arbetsmiljöproblem. Tystnaden har brett
ut sig inom många sektorer. Många arbetsgivare krä-
ver i dag lojal tystnad av sina medarbetare. Det är
därför utredningen har kommit till. Det gäller inte
bara privata arbetsgivare utan även kommuner och
landsting.
Professor Gunnar Aronsson på Arbetslivsinstitutet
har gjort en undersökning som omfattar 4 000 perso-
ner, om vad som gör att människor tystnar. Det är
bl.a. att de har tillfälliga arbeten och inte fast anställ-
ning. De tidsbegränsade anställningarna är en viktig
anledning till att man inte vågar kritisera. En tidigare
studie har visat att 34 % av de tillfälligt anställda
kvinnorna och 25 % av männen tyckte att det försvå-
rade möjligheten att komma med kritik mot arbets-
förhållanden. Man kan alltså inte se några könsskill-
nader. De flesta som har en tidsbegränsad anställning
vill dessutom bli fast anställda.
Offentligt anställda har ett grundlagsskydd. Ändå
är det de som i störst utsträckning inte vågar föra
fram sina åsikter. Undersökningen visar också klart
och tydligt vilken position de har som är lägre i hie-
rarkin i arbetslivet, såsom undersköterskor, vårdbiträ-
den och skötare. Även grundskollärare är rädda för att
bli bestraffade om de framför kritik. Det är dåligt.
Utvecklingen går mot fler tidsbegränsade anställ-
ningar, och de som har sådana vågar inte framföra
kritik. Det leder till tysta och sårbara arbetsplatser
som inte kan förbättras. Därför är det viktigt att en
förändring kommer till stånd. Jag hoppas på statsrådet
Britta Lejon och på att det kommer en proposition
efter remissomgången med det första förslaget.
Jag har bl.a. tagit upp att de offentliga företagen
blir privata, såsom Posten och Telia. Då följer inte
yttrandefriheten med. Därför är det viktigt att lagen
som Sören Öman föreslår i sin utredning kommer till.</pre><pre>Anf.  44  Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Det finns några saker att lägga till det
som tidigare har sagts av både Barbro Feltzing och
mig. Jag tror att vi är fullkomligt överens om pro-
blembeskrivningen, hur det ser ut på alldeles för
många arbetsplatser i Sverige i dag. Det gäller både
privata och offentliga arbetsplatser. Vi är också över-
ens om behovet av en förändring.
Vi behöver ett hälsosamt arbetsliv om vi ska klara
av alla utmaningar som det svenska samhället står
inför, med den demografiska utvecklingen. Om vi ska
kunna fördjupa den svenska demokratin måste det
också gälla förutsättningarna där vi tillbringar så
många timmar av vårt liv, nämligen arbetsplatserna.
Därför har denna fråga stor betydelse för många
människors liv.
Vi hade en parlamentarisk grundlagsutredning om
frågan för 10-15 år sedan, som Barbro Feltzing säkert
känner väl till. Anledningen till att man inte lyckades
åstadkomma någon förändring i sakfrågan efter den
utredningen var att remissopinionen såg ut som den
gjorde. Det var då. Mycket har hänt sedan dess. Allt-
fler nya former för det offentligas verksamheter är i
dag ett faktum. De fanns inte då. Problemet har växt.
Insikten om behoven har ökat. De förslag till lösning-
ar som framförs i den departementspromemoria jag
har hänvisat till är annorlunda än vad den dåvarande
utredningen gav uttryck för.
Jag har goda förhoppningar om att vi ska kunna
nå en lösning på de problem som både Barbro Felt-
zing och jag ser.
För att försöka öka insikten och medvetenheten
om vikten av att ha högt i tak inåt på våra arbetsplat-
ser och öppenhet utåt drog jag, för snart ett år sedan, i
gång kampanjen Öppna Sverige. Den är riktad till de
offentliga arbetsplatserna, framför allt till staten men
också till de kommunala och landstingskommunala
verksamheterna. Vi försöker informera och skapa
större kunskap om de rättigheter som arbetstagare i de
offentliga verksamheterna har, för att de ska kunna
utnyttja rättigheterna på ett riktigt sätt. Man måste
också beakta de sekretesshänsyn som gäller för an-
ställda i offentlig verksamhet.
Kampanjen Öppna Sverige är ett bra sätt att i var-
dagen försöka realisera det som redan finns i lagstift-
ningen, för arbetstagare i offentlig verksamhet. De
lagar vi har måste följas och kunskapen om dem
måste finnas tillgänglig hos oss alla, om de ska leda
till de förändringar och det öppna Sverige vi vill ha.
Jag har gott hopp om att vi kommer att se stora
förbättringar på området framöver.</pre><pre>Anf.  45  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Tack för det, Britta Lejon. Det verkar
som om vi kommer överens. Det känns så. Det är bra.
TCO har också gått ut och sagt att man ska försö-
ka stärka yttrande- och meddelarfriheten. LO har gått
emot det länge men har nu ändrat sig och tycker ock-
så att det är en bra sak. LO ändrade sig ganska nyli-
gen och gjorde en helomvändning. LO tycker också
att man ska se över yttrandefriheten.
Det är bra att arbetsgivaren inte ska kunna bestraf-
fa en arbetstagare. Nu försöker arbetsgivare skriva
avtal om att de anställda ska vara tysta. Det har varit
en del fall som uppmärksammats i pressen. Arbetsgi-
vare har försökt skriva avtal om att de anställda inte
får kritisera. Tidigare exempel som gäller yttrandefri-
heten är Värömålet och ambulansmålet. Då gällde det
privatanställda, som tjänade det allmänna, som blev
avskedade.
En del tycker att man ska gå vidare och låta lagen
gälla privata företag. Det kanske kommer dit så små-
ningom. Som jag sade är det viktigt att ingen arbets-
givare får tysta de anställda, utom när det gäller det
som Britta Lejon nyss nämnde om sekretesskydd.
Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter
är staten skyldig att aktivt skydda medborgarnas
yttrandefrihet mot alla sorters hot. Det är bra om
Sverige kan vara ett gott exempel och om vi kan gå
vidare.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 14.19 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.25 i väntan på att näringsminister Björn Rosen-
gren skulle infinna sig i kammaren för att lämna svar
på interpellationer.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 14.25.</pre><pre>10 §  Svar på interpellation 2000/01:348 om ett
friår mitt i livet</pre><pre>Anf.  46  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Barbro Feltzing har frågat mig om jag
avser att verka för att Statskontorets utredning om
för- och nackdelar med ett s.k. friår ska gå ut på re-
miss.
Bakgrunden är att regeringen i den senaste bud-
getpropositionen aviserade en utredning av för- och
nackdelar med ett friår med utgångspunkt från redan
gjorda utvärderingar av det danska friåret och en
försöksverksamhet i Trelleborgs kommun. Statskon-
toret fick detta utredningsuppdrag och redovisade det
till regeringen den 28 februari 2001.
Det enda jag kan säga är att rapporten ska gå ut på
remiss innan sommaren, men jag vill inte i övrigt
göra några kommentarer utan avvaktar till dess att
remissvaren kommit in.</pre><pre>Anf.  47  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Jag tackar näringsminister Björn Ro-
sengren för det korta svaret.
I går presenterade TCO en larmrapport om ohäl-
san i Sverige samtidigt som vårpropositionen presen-
terades. Där visar man att det är ett ökat antal sjukda-
gar i landet, vilket vi också vet. Det har snart ökat
explosionsartat.
69 % anser att det ökade antalet sjukdagar i första
hand beror på stress och ökade krav på arbetsplatser-
na. 22 % har svarat att de har tagit ut semester eller
kompledigt när de varit sjuka i stället för att sjukskri-
va sig. 4 000 personer i åldern 20-65 år har varit med
i studien.
Ohälsan i arbetslivet har ökat katastrofalt. Hund-
ratusentals yrkesverksamma drabbas. Särskilt kvinnor
i offentlig sektor har drabbats hårdast. Kostnaderna
för samhället är gigantiska. Det kostar mer än både
ungdomsskolan och barnbidraget tillsammans. Ohäl-
san har alltså blivit ett av vårt samhälles största pro-
blem just nu.
Jag tror att det friår som jag nu har interpellerat
om kan vara ett av flera sätt att komma till rätta med
bl.a. stress och utbrändhet. Det har bl.a. Statskontoret
visat i sin rapport. Ett friår mitt i livet skulle ge män-
niskor som stressar och sliter på sitt arbete en chans
till uppehåll och att komma igen med förnyade kraf-
ter.
Det har bedrivits försök i Trelleborg där 350 per-
soner deltog. I Danmark har under 90-talet bedrivits
projekt där många fler personer deltog, ungefär
90 000. De visar på positiva effekter. Det visar också
Statskontorets utredning om friåret.
Det danska projektet pågick under flera år. I mina
papper står det att det berörde 20 000, men jag har
sett en annan siffra som är högre. Det beror på om
man räknar med vikarierna också. Här har man bara
räknat med dem som har tagit friår. Trelleborgsförsö-
ket pågick under 2 år och omfattade 350 personer.
Vi har i motioner under flera år föreslagit att man
ska kunna ta ledigt under ett år och få 85 % av a-
kassan om man har arbetat länge och känner sig stres-
sad i sitt jobb. Det är ett av våra förslag. En arbetslös
skulle gå in i stället på den lediga platsen och få lön
under tiden. Med en lägre a-kassa på 85 % skulle det
också vara ekonomiskt lönande för samhället.
Utredningen visar bl.a. på de olika positiva sidor-
na. Det kan kosta staten lite i pengar, men det kan
också ge ett positivt resultat i kassan beroende på hur
man utformar friåret.
Man har också sett till vilka fördelar och nackde-
lar det har blivit för medarbetarna och vikarierna. Det
har ekonomiskt blivit minskade omkostnader för dem
som har tagit ledigt. De har fått en ökad livskvalitet.
Det säger de även i Trelleborgsförsöket. De har fått
personlig utveckling och mer fritid. Det är också
väldigt viktigt att de inte ska ha något krav på sig att
göra något speciellt.
De kan få en återhämtning från stress och ut-
brändhet. Jag återkommer till detta.</pre><pre>Anf.  48  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig först göra konstaterandet att
jag delar uppfattningen om de stora problem vi har
när det gäller ohälsan - inte minst när det gäller
många traditionella kvinnoarbeten. Jag tänker när-
mast på vården, omsorgen och utbildningen.
Det är nu verkligen dags att tillse att vi hamnar i
en situation där vi förbättrar detta. Men jag tror inte
att en sådan situation kan skapas på annat sätt än att
vi generellt sett förbättrar arbetsmiljöerna kraftigt.
Vad gäller frågan om friår vill jag, som jag sade
inledningsvis, inte kommentera den ytterligare. Det
vore att föregripa hela remissförfarandet. Frågan om
ett friår är också komplicerad eftersom den kan ses ur
en rad aspekter.
Jag kan bara konstatera att Statskontoret har gjort
ett bra arbete. Jag är övertygad om att dess rapport
tillsammans med remissvaren kommer att kunna ge
en god grund för att regeringen senare ska komma till
ett ställningstagande vad beträffar friåret.</pre><pre>Anf.  49  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Jag tackar näringsministern för det
här svaret. Jag är naturligtvis glad för att utredningen
om ett friår kommer att gå på remiss innan somma-
ren. Det var också min intention med interpellationen
att se om det skulle bli en remissomgång. Det är
mycket bra.
Utredningen visar på många fördelar som jag na-
turligtvis tycker är bra ur min och Miljöpartiets syn-
punkt. Man kan få fram många bra saker här, bl.a.
detta att man kan återhämta sig, som jag sade tidiga-
re. De som är lediga har chans att komma in på ar-
betsmarknaden. Man har chans att praktisera på en
arbetsplats. När den som är ledig sedan kommer till-
baka så kanske man har chans att komma in på ar-
betsplatsen eftersom man då har förberett sig och har
fått en kompetens för att söka jobbet om det sedan
blir ledigt.
Jag förstår att näringsministern kanske inte vill
tala så mycket om friåret. Men jag tycker att det är
viktigt att titta på det här med ohälsan.
Jag kan nämna lite grann om hur det har varit i
Trelleborg. Jag har pratat med många människor där
nere i många omgångar. De känner att detta var ett
verkligt lyft. Det var nästan bara positivt. Det kostade
ju inte heller så väldigt mycket - det gavs ett bidrag
från kommunen, men inget statligt bidrag gavs för
detta. Där känner man alltså att detta med ett friår är
väldigt viktigt.
Jag tror att om man går ut med en remissomgång
- där jag hoppas och tror att man får många positiva
svar - så kommer det bl.a. att visa sig att det inte
finns några undanträngningseffekter. Likaså är det
bl.a. väldigt bra för företagen. Man eftersträvar t.ex. i
det danska försöket att få en arbetsrotation. Det får
man också genom ett friår. Därför tycker jag att det är
bra, och jag hoppas att remissomgången visar att
detta är så bra att vi kanske får se det i en proposition
så småningom.
Jag kan nämna att det också finns andra exempel
på friår, t.ex. i Finland.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>11 §  Svar på interpellation 2000/01:349 om
sociala arbetskooperativ</pre><pre>Anf.  50  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Barbro Feltzing har frågat mig om jag
avser verka för att kooperatörsbidrag tas fram för
människor som står mycket långt från arbetsmarkna-
den.
De sociala arbetskooperativ som Barbro Feltzing
avser ökar i antal och betydelse. Jag har förstått att de
i dag sysselsätter ett par tusen personer, som vanligt-
vis är psykiskt, intellektuellt eller socialmedicinskt
arbetshandikappade. Många människor kan inom
kooperativen få en meningsfull sysselsättning och
gemenskap med andra. Kooperativen bidrar också till
den nödvändiga struktur i vardagstillvaron som visat
sig vara så viktig för känslan av ett meningsfullt liv.
De fyller också andra viktiga samhällsfunktioner i
och med att arbetsuppgifter utförs som är till nytta för
andra människor.
De sociala arbetskooperativen vänder sig till
människor som står utanför den ordinarie arbets-
marknaden. Den miljö och den anpassning till vars
och ens personliga förutsättningar som kooperativen
kan erbjuda har visat sig vara ett utmärkt alternativ
till en vanlig anställning.
Det yttersta ansvaret för en meningsfull syssel-
sättning för funktionshindrade som inte står till ar-
betsmarknadens förfogande har, enligt socialtjänstla-
gen, kommunerna. Kommunerna är också de som ger
ekonomiskt stöd till dessa kooperativ. De funktions-
hindrade har ofta ersättning i form av sjukbidrag eller
sjukpension.
För vissa funktionshindrade kan sysselsättning på
ett kooperativ vara ett led i en rehabiliteringsprocess
med målet arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
Då kan olika slag av arbetsmarknadspolitiska stöd-
former bli aktuella.
Jag tänker framför allt på lönebidrag, och särskilt
på introduktions- och uppföljningsstöd.
En förutsättning för att dessa stöd ska bli aktuella
är att personerna har en anställning inom kooperativ-
et.
Exempel finns också på kooperativ som drivs av
de funktionshindrade själva. De betraktas då som
egna företagare och kan därför, enligt gällande regler,
inte få de stödformer som finns för anställda.
Barbro Feltzing säger att utrymme för lönebidrag
ofta inte finns. Så var fallet en kort period för ett par
år sedan. För närvarande finns det gott om pengar för
lönebidrag inom Arbetsmarknadsverket.
Stöden för funktionshindrade inom arbetsmark-
nadspolitiken har det gemensamt att de utgår från
situationen för varje enskild individ. Stöden ska också
kontinuerligt omprövas mot bakgrund av deras reha-
biliterande syfte.
Lönebidrag är inte att jämställa med verksamhets-
eller organisationsbidrag.
Det finns alltså redan i dag möjlighet till statligt
stöd inom arbetsmarknadspolitiken för personer som
har en anställning inom ett kooperativ. Dessutom har
kommunerna genom socialtjänsten ett yttersta ansvar
för att funktionshindrade personer som står utanför
arbetsmarknaden erbjuds sysselsättning.
Jag vill avslutningsvis informera om att NUTEK,
Socialstyrelsen och Rådet för arbetslivsforskning
tillsammans har anslagit 1,2 miljoner kronor för att
definiera begreppet sociala kooperativ och även be-
skriva de olika stödformer som förekommer i dessa
företag.</pre><pre>Anf.  51  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Jag tackar näringsminister Björn Ro-
sengren för svaret.
Det framkommer att näringsministern är positiv
till sociala arbetskooperativ. Men om jag tittar på
svaret så ser jag att det står att man kan få ersättning
genom sjukbidrag och sjukpension. Det är just det
som jag vill ändra på. Det ska finnas en arbetsglädje
och en självkänsla - man ska känna att man är be-
hövd när man är på ett socialt arbetskooperativ.
Näringsministern säger också att det nu finns gott
om pengar för lönebidrag inom Arbetsmarknadsver-
ket. Det är ju bra, men det är inte alltid de här perso-
nerna kan få de pengarna. Man kanske kunde döpa
om bidragen till kooperatörsbidrag och använda dem
just för de sociala arbetskooperativen. Detta kommer
egentligen inte att kosta någonting extra, men det
kommer att betyda väldigt mycket.
Det är människorna i de här kooperativen som står
allra längst ifrån arbetsmarknaden, som näringsmi-
nistern sade. Ofta är de så långt ifrån den så att ingen
är intresserad av dem. De hamnar alltså mellan sto-
larna - mellan olika offentliga aktörer. Det blir rund-
gångsärenden, för de här personerna är gränsfall i
förhållande till lagarna och platsar inte någonstans.
Samhall är inte något alternativ. De är inte ens gång-
bara eller aktuella på AMI, och de anses inte stå till
arbetsmarknadens förfogande.
Det finns ingen exakt definition av vad detta är.
Men jag är glad för att man ska definiera begreppet
sociala kooperativ och att man har anslagit de 1,2
miljonerna för arbetslivsforskningen. Vi kanske också
skulle kunna göra en kvalitetssäkring av vad ett soci-
alt arbetskooperativ är.
Men det är viktigt att ett socialt arbetskooperativ
är en egen juridisk person och erhåller någon form av
stöd från den offentliga sektorn. Det är till för männi-
skor utanför den ordinarie marknaden. De måste
själva vara i majoritet i den här föreningen.
Vad är det då de här kooperatörerna ska leva på?
Det är självklart att man vill ha lön för den tid man
arbetar, även om det bara är en del av dagen. Därför
skulle ett kooperatörsbidrag vara bättre. De kan oftast
inte arbeta heltid, men det är kanske en del i en reha-
bilitering för att kunna arbeta mer. Det naturliga är då
en ersättning till kooperativet med ett lönebidrag för
arbetad tid. Man kunde kanske titta lite mer på detta.
Tillgången på lönebidrag har varit ryckig. Det har
åkt upp och ned, och det har man känt av. Nivån på
lönebidraget ska ju sänkas efter fyra år. Det står i
reglerna. I vissa lägen är maxbidraget på 80 % för
lite. Då gäller det att man får sjukbidrag som försörj-
ningskälla. Det är inte en lämplig finansieringsform
när man arbetar. Det finns ett pedagogiskt värde i
detta också. Det handlar om självkänsla.</pre><pre>Anf.  52  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Som jag sade tidigare har NUTEK i
samarbete med RALF och Socialstyrelsen påbörjat ett
arbete som gäller sociala kooperativ. De ska alltså
definiera och avgränsa begreppet sociala kooperativ.
De ska beskriva den samhälleliga strukturen och
stödsystemen för dessa företag, och de ska analysera
hur stödet påverkar och kan påverka en utveckling.
En första delrapport kommer att lämnas i maj. Det
är nödvändigt att få klarlagt hur ett socialt kooperativ
ska definieras och vilka förutsättningar som finns i
dag. Först därefter blir det möjligt att diskutera hur
man ska kunna komma till rätta med eventuella pro-
blem, vilka regeljusteringar som måste göras, om
ekonomiska stöd kan bli aktuella, hur dessa stöd ska
utformas osv.</pre><pre>Anf.  53  BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Det är bra att detta sker nu på Arbets-
livsinstitutet och Socialstyrelsen. Det är jag väldigt
glad för.
Svenska Kommunförbundet är intresserade av så-
dana här lösningar, och AMS har också föreslagit att
man skulle göra detta under en försöksperiod på t.ex.
tre år. Det kommer inte att röra sig om så mycket
pengar. De kan tas ur de medel som går till löne-
bidragen och ett förstärkt arbetsmarknadsstöd.
Sedan finns det också en positiv särlagstiftning för
sociala arbetskooperativ i flera länder i Europa. Där
skulle Sverige kunna vara med.
Aktivitetsgarantin fungerar inte för de här grup-
perna, bl.a. på grund av villkoren att man ska vara
inskriven hos arbetsförmedlingen som arbetslös i två
år och kunna arbeta heltid. Den här metoden med
sociala arbetskooperativ kan alltså fungera för andra
grupper utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Jag har tittat lite på detta med kooperatörsbidrag. I
dag finns det ca 125 sociala arbetskooperativ. Många
har inte så många anställda. I genomsnitt har de ca 20
medarbetare. Om vi säger att det är 100 blir det 2 000
som arbetar i sociala arbetskooperativ. Om man räk-
nar med en månadslön och lägger till sociala avgifter
skulle det bli 225 000 kr per år. Detta är bara några
siffror som jag tittat på. I och med att man omfördelar
lönebidragen behöver man inte tänka på att det kostar
statskassan så mycket.
Det har nyligen kommit larmrapporter om ökad
dödlighet bland schizofrena. Det är egentligen inte
någon nyhet. De schizofrena behöver inte främst vård
utan arbete, gemenskap, delaktighet och ett vettigt
boende. De skulle kanske kunna ingå i ett sådant här
kooperativ. Den här interpellation gäller också solida-
ritet med de mest utsatta. Jag tror att Björn Rosengren
håller med mig om att detta är en viktig sak. Jag hop-
pas på ett bra resultat i rapporten i maj och att man så
småningom går vidare.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 2000/01:346 om
forskningsprogram för IT-säkerhet</pre><pre>Anf.  54  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jeppe Johnsson har frågat mig om
vilka åtgärder som kommer att vidtas för att Sverige
ska bli ledande inom IT-säkerhetsområdet. I inter-
pellationen framhåller Jeppe Johnsson vikten av IT-
säkerhet för en rad samhällsviktiga funktioner, och
jag kan inte annat än instämma i att IT-säkerheten är
en mycket viktig och central fråga i dag. För att få
den önskade tillväxten genom ökad IT-användning är
det en förutsättning att det också finns en hög IT-
säkerhet.
Inledningsvis vill jag poängtera att IT-säkerhet
inte bara är en fråga för Sverige, utan att det till stora
delar handlar om problem som måste lösas interna-
tionellt. Sverige har under vårt ordförandeskap i EU
prioriterat IT-säkerhetsfrågorna, bl.a. genom att lyfta
fram dem för en diskussion med medlemsstaterna och
kommissionen i rådet. Sverige kommer i rådet att
presentera ett förslag på uppgifter på IT-
säkerhetsområdet som kan lämpa sig för behandling
på EU-nivå. Syftet med dessa uppgifter är att få en
stärkt IT-säkerhet inom hela EU. I slutsatserna från
Stockholmsmötet har stats- och regeringscheferna
vidare skrivit in att rådet tillsammans med kommis-
sionen ska ta fram en strategi på IT-säkerhetsområdet.
Denna strategi ska presenteras vid Göteborgsmötet i
juni.
Även på hemmaplan har regeringen vidtagit en
rad åtgärder för att stärka IT-säkerheten, bl.a. genom
en rad uppdrag till Post- och telestyrelsen och Sveri-
ges Provnings- och Forskningsinstitut för att få ett
säkrare Internet och för att få ett ökat skydd mot in-
formationsoperationer.
Sverige har också genomfört direktivet om elek-
troniska signaturer och regeringen har uttalat i IT-
propositionen Ett informationssamhälle för alla
(prop. 1999/2000:86) att vi vill främja användningen
av både krypteringsteknik för konfidentialitet och
användningen av elektroniska signaturer.
Sammantaget tror jag att detta arbete inte bara
kommer att stärka säkerheten på Internet till gagn för
företag och enskilda. Det är också min förhoppning
att det kommer att bidra till att Sverige behåller tätpo-
sitionen i världen när det gäller kompetens på IT-
säkerhetsområdet.</pre><pre>Anf.  55  JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag vill inledningsvis tacka närings-
ministern för svaret. Jag konstaterar att vi är överens
om att IT-säkerhet är en mycket viktig och central
fråga. Jag noterar också att Sverige under ordförande-
skapet i EU lyft fram IT-säkerhetsfrågorna för, som
näringsministern skriver i sitt svar, en diskussion med
medlemsstaterna och kommissionen i rådet. Om pla-
nerna går i lås ska det presenteras en strategi vid
Göteborgsmötet i juni. Sedan har regeringen också
gett ett uppdrag till Post- och telestyrelsen bl.a.
Det är naturligtvis gott och väl, men vad gör rege-
ringen för att Sverige ska bli ledande inte bara inom
EU när det gäller den allt viktigare IT-säkerheten?
Det är egentligen detta som min interpellation handlar
om.
Jag tror inte att Sverige hade haft den position
som vi har i dag då det gäller IT om vi i början av 90-
talet hade drivit IT-frågorna på detta sätt. Jag tror att
vi måste vara betydligt mer aktiva. Om vi ska bli
världsledande på IT-säkerhet måste vi satsa och vara
målinriktade. Vi måste ta täten, och vi får inte göra
det långsamt för då blir vi omsprungna. Det är det
som gäller i den här nya branschen. Det som behövs
är att vi utvecklar en kraftfull forsknings-, test- och
utbildningsverksamhet inom IT-säkerhetsområdet.
Fru talman! Vid BTH, Blekinge tekniska högsko-
la, finns CES, Centrum för elektronisk säkerhet. För
år 2003 har man satt upp följande målbild enligt CES
verksamhetsbeskrivning - jag tycker att det är rätt
och riktigt att ha sådana målbilder att sträva mot och
också att uppfylla: CES ska vara Europas ledande
kompetenscentrum inom områdena säkerhet och
integritet vid uppbyggnaden och användningen av
elektroniska medier i ett helhetsperspektiv.
Vidare heter det att CES ska vara en aktiv och
aktad medlem i ett internationellt nätverk för infor-
mationssäkerhet, och CES ska aktivt medverka till
uppbyggnad och vara huvudaktör i något som man
kallar Security Valley.
Detta är att ha siktet inställt på framtiden och att
inte ge sig förrän man är bäst.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja fråga
om näringsministern är uppdaterad vad gäller det
arbete som pågår vid Centrum för elektronisk säker-
het vid Blekinge tekniska högskola. Jag vet att nä-
ringsministern har många järn i elden och att det kan
vara svårt att sätta sig in i varje liten detalj men jag
hoppas att näringsministern tar sig tid och verkligen
tränger in i vad man sysslar med där nere och att han
ger verksamheten där nere sitt helhjärtade stöd.
Att döma av näringsministerns svar är vi överens
om att IT-säkerheten är en mycket viktig fråga. Efter
att ha tagit del av ministerns svar måste jag dock säga
att min ursprungliga fråga kvarstår: Vad avser nä-
ringsministern vidta för åtgärder för att Sverige ska
bli ledande inom IT-säkerhet?</pre><pre>Anf.  56  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! För inte så länge sedan förelades
riksdagen en IT-proposition med tre bärande frågor.
Den första frågan gäller tillit, varmed förstås säker-
het. Den andra frågan gäller tillgänglighet, dvs. att
alla ska ha möjligheter till hög kapacitet när det gäller
IT - bredband, för att nämna detta. Den tredje frågan
gäller kompetens, att man har kompetens att hantera
just datateknik - eller IT, informationsteknik.
Man kan väl bara konstatera att alla tre frågorna
hör ihop och att det inte går att separera en fråga och
säga: Bara vi nu klarar säkerheten klarar vi resten,
utan dessa frågor hör ihop.
När det gäller tilliten och säkerhetsfrågorna delar
jag den uppfattning som här framförts av interpellan-
ten. Sedan kommer frågan vad regeringen gör. Ja, vi
gör väldigt mycket på detta område. Vi har uppdragit
åt PTS och en hel del andra myndigheter att ta fram
underlag. Vidare har vi klarat ut frågan om elektro-
niska signaturer.
Jag kan inte säga att jag i detalj känner till det ar-
bete som Blekinge tekniska högskola sysslar med
men rent generellt känner jag till det. Min uppfattning
är nog att det är en del som man kan arbeta med och
ta del av. Men om vi ska lyckas med detta, om vi ska
vara ledande, handlar det faktiskt väldigt mycket om
att vi måste hantera detta internationellt. Och är det
någonting som är riktigt internationellt, så är det
informationstekniken - Internet. Även om vi säger att
vi ska kunna klara Internet trots att Atlantkabeln går
av eller det blir störningar måste det finnas interna-
tionella regler. Exempelvis detta med elektroniska
signaturer har vi inte fastställt här i Sverige förrän vi
varit överens om hur det ska hanteras i EU. Vi har
alltså i denna kammare antagit det direktiv som vi
själva, i samarbete med andra länder, har arbetat
fram. Dessa frågor hör alltså ihop.
Inom det här området, och det gäller då alla tre
frågorna - alltså tillit, tillgänglighet och kompetens -
arbetar regeringen både framgångsrikt och snabbt och
möter också en stor erkänsla i detta sammanhang.
Från regeringens sida arbetar vi, för att återgå till
EU-perspektivet, tillsammans med Justitiedeparte-
mentet - eftersom lagstiftningen ligger där och sak-
frågan ligger på Näringsdepartementet - väldigt in-
tensivt med att få fram EU-förslag och EU-direktiv
för att därmed också åstadkomma att Sverige efter
vårt EU-ordförandeskap förhoppningsvis kan spela en
mycket aktiv roll inom detta område.</pre><pre>Anf.  57  JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag blev inte riktigt lugnad på den här
punkten. Näringsministern säger i sista stycket i sva-
ret att arbetet kommer att stärka säkerheten på Inter-
net till gagn för företag och enskilda. Det är säkert
rätt och riktigt men för mig handlar det inte om regler
- det gäller då även internationella sådana - direktiv
eller förslag, utan det handlar om hur vi rent tekniskt
ska hantera detta. Jag tror att vi måste forska mer
kring dessa säkerhetssystem. Det gäller inte regel-
system, utan det gäller hur vi rent tekniskt gör säker-
hetssystem. Jag tror att man, som är avsikten nere i
Blekinge, i en laborativ miljö måste försöka åstad-
komma denna säkerhet och är övertygad om att det
behövs en rejäl satsning för att vi ska ha en möjlighet
att bli ledande inom IT-säkerhetsområdet.
Kanske kan man inte tala om en produkt men det
gäller här i varje fall en tjänst som kommer att bli
oerhört värdefull och som nog t.o.m. kan ge vårt land
ganska mycket intäkter om vi blir bäst och duktigast
på området.
Vi måste fokusera på säkerhetsaspekterna. Det
gäller då, naturligtvis, tekniken men också organisa-
tionen och människorna. Sverige har reella möjlig-
heter att inta en tätposition på området men fram-
gångar kommer inte om man inte satsar och inte ar-
betar hårt.
I min interpellation nämner jag Vinnova, den nya
forskningsorganisation som tagit över ansvaret för
finansieringen av forskning inom IT-området. Jag
skriver så här i min interpellation: "Utrymmet för
Vinnova att, inom sin nuvarande budgetram, göra
kraftfulla insatser inom informationssäkerhetsområ-
det är troligtvis mycket begränsat." Min misstanke
bekräftas i ett brev till utbildningsminister Thomas
Östros daterat den 21 februari 2001. Där skriver Vin-
novas generaldirektör och styrelseordförande bl.a.
följande: Syftet med verksamheten är att stärka det
svenska innovationssystemet för att därigenom bidra
till en hållbar ekonomisk tillväxt och utveckling i
Sverige.
Detta är en uppgift som väl stämmer överens med
de målsättningar som CES har satt upp men de medel
som Vinnova har till sitt förfogande räcker tyvärr inte
till. Enligt brevet till utbildningsministern har den
behovsmotiverade forskningen fått en betydligt mind-
re volym jämfört med hur det är i våra viktigaste
konkurrentländer. I Finland t.ex. omfattar Vinnovas
motsvarighet när det gäller finansiering av be-
hovsmotiverad forskning och utveckling sju gånger
mer jämfört med hur det är i Sverige.
De samlade offentliga satsningarna på teknisk
forskning och utveckling är enligt nämnda brev an-
märkningsvärt små i en internationell jämförelse. Det
är där vi har problemet.
Även om Vinnova har ambitionen att så långt som
möjligt behålla 2000 års nivå på satsningarna, bl.a. på
IT, är detta inte tillräckligt. Nivån för satsningarna
måste öka, för då har Sverige stora möjligheter att
inta täten i den viktiga framtidsbransch som IT-
säkerheten utgör.
Fru talman! Visserligen är det utbildningsminister
Thomas Östros som har det ekonomiska ansvaret för
forskningen men näringsministern kan för den skull
inte bara luta sig tillbaka och hänvisa till EU-
samarbetet och till svenska myndigheters uppdrag.
Det måste till ny kunskap, nya initiativ och ny utbild-
ning!
Är näringsministern således beredd att i regering-
en driva frågan om att öronmärka medel till forskning
och utbildning inom IT-säkerhetsområdet, så att Sve-
rige har möjligheter att ligga i den absoluta värld-
stoppen inom detta för framtiden allt viktigare områ-
de?</pre><pre>Anf.  58  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Rollen för oss politiker, för ministrar
och riksdagsmän - det gäller då alla beslut som fattas
här i kammaren - måste ändå mycket grundas på att
vi ser över våra regelsystem och på att vi ger markna-
den möjligheter att arbeta ganska fritt och på att vi i
budgetar, i lagregler etc. uttrycker förutsättningar för
marknaden att arbeta relativt fritt.
Detta låter nästan som ett moderat budskap. Jag
vill påstå att det i detta fall också är mitt budskap.
Därmed menar jag att jag inte som näringsminister
och inte någon annan heller kan peka ut att Blekinge
tekniska högskola, som har en bra idé, nu ska få en
massa pengar för att utarbeta ett system för att vi ska
klara av datasäkerheten. Så fungerar det inte.
Däremot är det viktigt att vi har en lagstiftning, ett
regelverk, som tillser att vi uppnår datasäkerhet. Se-
dan kan det vara olika teknik som kan komma fram
från forskning eller av andra skäl som väljs. Det är
mer ett val som marknaden gör, men vi ska stå för
regler och regelsystem. Jag är ledsen att behöva pre-
dika detta för en moderat riksdagsman.
Får jag sedan ta upp frågan om Vinnova. Vinnova
har ungefär 1 miljard. Där är det inte heller så att jag
ska styra och tala om eller sätta pekfingret på var de
ska lägga sin forskning. Det finns olika forskningsbe-
redningar, och det finns även en styrelse som gör
bedömningar av vad som är lämpligt och var man ska
använda sina forskningsmedel.
Sedan vill jag göra det konstaterandet att det inte
finns något land i vart fall i Europa som satsar så
mycket på forskning som Sverige gör med hänsyn till
den forskning som företagen utför tillsammans med
den forskning som finansieras av offentliga medel.
Där ligger vi i spjutspetsen.
När jag nu har sagt detta säger jag att jag delar
uppfattningen att vi självklart ska försöka koncentrera
mer pengar och mer resurser på forskningen inom IT-
området. Det gäller i synnerhet frågan om IT-
säkerheten. Men jag tror att det är farligt om man
skulle hamna i en situation att jag som minister eller
regeringen eller riksdagen skulle tala om vilken tek-
nik vi ska använda och vilka val vi ska göra i det
avseendet. Det är samma sak när det gäller frågan om
tillgängligheten, dvs. om vi ska använda viss typ av
kablar, radioteknik eller mobiltelefoni vad gäller
höghastighetskapacitet, dvs. minst 200 megabit per
sekund i båda ändarna, eller vad vi nu talar om i detta
sammanhang. Vi kan inte göra det. Det är en av den-
na propositions briljanser att den är teknikneutral. Det
är någonting som marknaden och forskningen sköter.
Jag delar självklart uppfattningen om mer pengar
till forskningen på detta område, men det måste ba-
lanseras mot andra krav som ställs. Sverige satsar
väldigt mycket på forskning.</pre><pre>Anf.  59  JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag tror inte alls att vi är oense om att
marknaden ska bestämma detta. Jag har i alla fall inte
kompetensen, och jag tror inte heller att näringsmi-
nistern har det, att bestämma vilka sladdar, kablar och
chips det ska vara.
Den verksamhet som pågår vid CES är redan för-
ankrad både inom näringslivet och inom försvaret,
den offentliga sektorn. Men jag tror att samhället i en
sådan här grundforskning måste skjuta till sin del. Det
är en bra investering. Jag kan förstå att näringsminis-
tern inte kan peka ut att pengarna just ska gå till Ble-
kinge, utan kompetensen att fördela pengarna till
riktiga och bra forskningsprojekt finns med all san-
nolikhet i Vinnova. Det utgår jag ifrån, och det vet
jag också. Men det problem som Vinnova har, och
det berörs också av näringsministern, är att de inte har
tillräckligt med pengar. Vissa av pengarna har öron-
märkts, och det har dragits ned en del. Jag kan inte
siffran exakt men jag tror att det var 135 miljoner det
här året som man inte har möjlighet att satsa på
forskning. Det är det som är problemet.
Jag tycker, fru talman, att Sverige inte har råd att
missa möjligheten att bli ledande inom detta område.
Då måste vi ta Vinnovas ord i brevet till utbildnings-
ministern på allvar. Jag vill skicka med det här med
näringsministern. Även om det är utbildningsminis-
tern som fördelar forskningsanslagen är det för oss
alla i Sverige mycket angeläget att se till att vi blir
bra på detta.
Vinnova skriver avslutningsvis: Slutsatsen är att
det viktiga första steg som riksdag och regering har
tagit för att bygga upp en svensk innovationspolitik
och öka nyttiggörandet av forskningsinsatserna riske-
rar att äventyras såväl på kort sikt som på lång sikt
om inte Vinnovas resurser kan ökas.
Det har experterna har sagt. Är ministern beredd
att omgående verka för att CES, eller i alla fall Vin-
nova, får medel för att dela ut för den här viktiga
forskningen?</pre><pre>Anf.  60  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Väldigt kort. Vinnova har 1 miljard.
Själva strukturen har lett till att vi har koncentrerat
forskningspengarna på ett avsevärt bättre sätt. Jag
förutsätter att Vinnova inom ramen för dessa pengar
gör en prioritering som gynnar forskningen inom det
här området och därmed också samhällsutvecklingen
inom detta område. Mer kan jag inte säga i denna
fråga.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>13 §  Svar på interpellation 2000/01:347 om
utbyte av körkort</pre><pre>Anf.  61  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Sören Lekberg har frågat mig om jag
är beredd att i samband med den översyn av körkort-
slagen, som enligt hans uppgifter har inletts i Rege-
ringskansliet, pröva frågan om även länder och områ-
den inom Europa med nära relationer till EU och
EES-länder kan ingå bland de länder och områden där
utfärdade körkort automatiskt ska kunna bytas ut mot
svenska körkort. Sören Lekberg har vidare frågat mig
om när en proposition i denna fråga kan komma att
överlämnas till riksdagen.
Någon översyn av körkortslagstiftningen pågår för
närvarande inte inom Regeringskansliet. Det kan
emellertid finnas skäl att i vissa avseenden initiera en
sådan översyn. I samband härmed föreligger natur-
ligtvis inte något hinder mot att ånyo överväga även
den närmare avgränsningen av reglerna för utbyte av
körkort.</pre><pre>Anf.  62  SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Jag ska först och främst be att tacka
för svaret. Jag är en vänlig man, så jag konstaterar att
svaret är sparsmakat. Det problem som jag tar upp i
min interpellation har jag inte fått belyst och kom-
menterat. Därför kanske det är på sin plats att jag
rekapitulerar vad jag har skrivit i interpellationen.
Jag har fått ett brev från en person i min valkrets
som är mycket upprörd över att hon inte har kunnat få
sitt körkort utbytt mot ett svenskt. Hon kommer från
ett område som mer eller mindre betraktas tillhöra
Storbritannien. Mellan Sverige och Storbritannien
tillämpas principen om automatiskt utbyte av körkort
ifall man har bott i Sverige eller Storbritannien i sex
månader. Hon är upprörd över detta. När man tittar
närmare på det hela visar det sig att det i den svenska
körkortslagen står angivet att körkort utfärdade i
EES-länder samt i Schweiz och Japan direkt kan
bytas till svenskt körkort.
Denna person kommer från Isle of Man som inte
ingår i kretsen av EES-länder. Hon har kommit i den
absurda situationen att hon, för att kunna få ett
svenskt körkort utan att behöva ta ett svenskt körkort
med de besvär som är förenat med det, får åka tillba-
ka till Storbritannien, vistas där i sex månader, få ett
brittiskt körkort, sedan komma till Sverige och byta
ut det brittiska körkortet med automatik till ett
svenskt. Dessutom tillämpar Isle of Man den princi-
pen att en svensk som kommer dit kan få sitt körkort
utbytt. Det är alltså bakgrunden till min interpellation.
Jag skulle därför vilja ställa en fråga till närings-
ministern. Han talar ändå i slutet av sitt korta svar om
att det emellertid kan finnas skäl att i vissa avseenden
initiera en översyn av körkortslagen. Med hänvisning
till det fall jag nu tagit upp vill jag fråga om han är
beredd att nu initiera en översyn av körkortslagen så
att även länder och områden inom Europa med nära
relation till EU- och EES-länder kan ingå i den krets
där utfärdade körkort automatiskt ska kunna bytas ut
mot ett svenskt körkort.</pre><pre>Anf.  63  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Låt mig först säga att i Storbritanni-
ens anslutningsfördrag gjordes vissa undantag för Isle
of Man och Kanalöarna. Dessa ingår därför inte i
EES-området, som också sades här.
Nu gällande lagstiftning medger att ett körkort
som är utfärdat i en stat inom EES, Schweiz eller
Japan och som gäller i Sverige får bytas ut mot ett
likvärdigt svenskt körkort. En förutsättning är att
innehavaren är permanent bosatt i Sverige. För kör-
kort som är utfärdade i Schweiz eller Japan föreskrivs
vissa särskilda villkor för att utbyte ska få ske. Kör-
kort som är utfärdade i andra länder än de nämnda
kan således inte bytas ut mot ett svenskt körkort med
hänvisning till frågan om trafiksäkerhetsskäl.
I vissa fall kan länsstyrelsen medge utbyte av kör-
kort om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten om
körkortshavaren tidigare har haft ett svenskt körkort
som bytts ut till ett utländskt körkort. Denna möjlig-
het till utbyte av andra staters körkort är i första hand
tänkt för svenskar som varit utomlands en längre tid,
exempelvis vid utlandstjänstgöring, och när de då
återvänder till Sverige med utländskt körkort men
utan svensk körkortsbehörighet.
Regeringens nuvarande utgångspunkt är att ett
körkort utfärdat av stat inom bl.a. europeiska ekono-
miska samarbetsområden i väsentliga hänseenden är
likvärdigt med ett i Sverige utfärdat körkort. EG:s
körkortsdirektiv bildar en gemensam grund med reg-
ler om bl.a. fysiska och psykiska krav på körkortsha-
varen, åldersgränser för körkort och krav på godkänt
förarprov.
Vad som gäller för körkort i områden och stater
utanför EES går i dag inte att ha någon uppfattning
om. Det är också osäkert vilka regler sådana stater
tillämpar för inbyte av andra länders körkort till sina
egna. Dessa frågor kan naturligtvis studeras i sam-
band med en kommande översyn.
Jag sade i mitt interpellationssvar att körkorten
behöver ses över av andra skäl, och inte bara av detta
skäl, och anpassas till körkortslagstiftningen. Det
gäller en mängd olika frågor. En mer omfattande
översyn planeras och kan bli aktuell under hösten
2001, och i det sammanhanget tycker jag att det finns
anledning att se över även denna fråga.
Det ska inte göras en översyn av bara denna fråga,
utan det finns en mängd frågor som behöver ses över.
Jag kan här i kammaren utlova att vi ska titta även på
denna fråga.</pre><pre>Anf.  64  SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka näringsministern
för dessa kompletteringar. Av det svar som jag fick
nyss att döma verkar det vara väldigt byråkratiskt
med vår körkortslag. När det gäller länder som ligger
utanför den europeiska unionen och som inte ens
tillhör EES kan automatiska utbyten ske, medan när
det gäller ett område som mer eller mindre tillhör
Storbritannien och där ett körkort lätt går att byta ut
mot ett brittiskt körkort ska dessa principer inte kunna
tillämpas. Jag tycker inte att detta är rimligt.
Jag vet ju att näringsministern inte är en byråkrat,
utan att han är praktiskt sinnad man. Så jag ser fram
emot att det nu blir en översyn av körkortslagen så att
även den här frågan som jag har tagit upp kan bli
föremål för prövning i det fallet.</pre><pre>Anf.  65  Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Bakgrunden till detta är att Storbri-
tannien - eller Förenade kungariket som man kallas -
i samband med förhandlingarna inför inträdet i EU
har undantagit Isle of Man. Genom detta har Isle of
Man fått en hel del undantag. Därav följer att undan-
tagen gäller även detta område. Man har fört en dis-
kussion som har en viss logik. Ska man ha undantag
inom finansiella områden och inom andra områden
gäller undantagen generellt även inom detta område.
Men jag kan utlova att vi självfallet ska titta på
detta när körkorten under hösten 2001 ska ses över.
Det finns alltså en naturlig förklaring. Så det beror
varken på byråkrati hos mig eller byråkrati hos någon
annan, utan det är Storbritannien självt som har han-
terat frågan på det här sättet att Isle of Man har blivit
undantaget i övrigt när det gäller många väsentliga
frågor som berör gemenskapen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>14 §  Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.</pre><pre>Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2000/01:122 Meddelande från Kommissionen till
rådet och Europaparlamentet "Handlingsprogram:
accelererad handling om hiv/aids, malaria och tu-
berkulos inom ramen för minskning av fattigdom"
COM96/01 till utrikesutskottet
2000/01:123 Meddelande från kommissionen till
rådet: Nya Europeiska Arbetsmarknader - öppna
och tillgängliga för alla KOM (2001) 116 till ar-
betsmarknadsutskottet</pre><pre>15 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Beträffande proposition 2000/01:100 2001 års vår-
proposition föreslogs till skillnad från vad som
angivits på föredragningslistan att förslag till riks-
dagsbeslut punkterna 6-10 med tillhörande avsnitt
skulle hänvisas till konstitutionsutskottet samt
propositionen i övrigt till finansutskottet</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Proposition
2000/01:121 till skatteutskottet</pre><pre>Skrivelser
2000/01:101 och 102 till finansutskottet</pre><pre>Motioner
2000/01:A13-A18 till arbetsmarknadsutskottet
2000/01:So46-So53 till socialutskottet
2000/01:So39-So45 till socialutskottet
2000/01:K6-K9 till konstitutionsutskottet
2000/01:A12 till arbetsmarknadsutskottet
2000/01:Kr1-Kr13 till kulturutskottet
2000/01:T11och T12 till trafikutskottet
2000/01:Sf30-Sf35 till socialförsäkringsutskottet
2000/01:So54-So63 till socialutskottet
2000/01:Ub43-Ub47 till utbildningsutskottet
2000/01:Ju20 och Ju21 till justitieutskottet
2000/01:MJ34-MJ36 till miljö- och jordbruksutskot-
tet
2000/01:Fö17-Fö20 till försvarsutskottet
2000/01:Bo9 till bostadsutskottet</pre><pre>16 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU19
Lagutskottets betänkande 2000/01:LU18
Kulturutskottets betänkande 2000/01:KrU7</pre><pre>17 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Propositioner
2000/01:115 Asylsökande barns skolgång m.m.
2000/01:119 Europa i omvandling - Sveriges utveck-
lingssamarbete med Central- och Östeuropa
2000/01:122 Sveriges tillträde till Romstadgan för
Internationella brottmålsdomstolen</pre><pre>Näringsutskottets betänkande
2000/01:NU9 Vissa utrikeshandelspolitiska frågor</pre><pre>Utbildningsutskottets betänkande
2000/01:UbU13 Skolan</pre><pre>18 §  Anmälan om interpellation</pre><pre>Anmäldes att följande interpellation framställts</pre><pre>den 18 april</pre><pre>2000/01:386 av Lars Hjertén (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Föreningsfriheten</pre><pre>Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 24 april.</pre><pre>19 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts</pre><pre>den 18 april</pre><pre>2000/01:1055 av Lena Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Färdtjänsten och nationella handikapplanen
2000/01:1056 av Marie Engström (v) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Ungdomsfester med gratis cigaretter
2000/01:1057 av Inga Berggren (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Europaväg 6 mellan Trelleborg och Vellinge
2000/01:1058 av Kenneth Johansson (c) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Produktionsbortfall på grund av översvämningar
2000/01:1059 av Harald Nordlund (fp) till jord-
bruksminister Margareta Winberg
Hälsotillståndet bland grisar
2000/01:1060 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet
Ingela Thalén
Orättvisa pensionsregler
2000/01:1061 av Ulf Nilsson (fp) till justitieminister
Thomas Bodström
Tjuvfisket i Öresund
2000/01:1062 av Ronny Olander (s) till statsrådet
Britta Lejon
Förenkling av polisens administrativa arbete
2000/01:1063 av Gunnel Wallin (c) till socialminister
Lars Engqvist
Glukosamin
2000/01:1064 av Margareta Viklund (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Trygghet och mänskliga rättigheter
2000/01:1065 av Margareta Viklund (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Beredskap i fred
2000/01:1066 av Chatrine Pålsson (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Forskning kring palliativ vård
2000/01:1067 av Margareta Cederfelt (m) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Avbrutna gymnasiestudier
2000/01:1068 av Ingegerd Saarinen (mp) till finans-
minister Bosse Ringholm
Utlåning till Euroatom
2000/01:1069 av Margareta Viklund (kd) till social-
minister Lars Engqvist
Tuberkulos</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 24 april.</pre><pre>20 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit</pre><pre>den 18 april</pre><pre>2000/01:998 av Margareta Cederfelt (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Högt skattetryck för stockholmare
2000/01:1011 av Anne Ludvigsson (s) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Lagen om ersättning till steriliserade i vissa fall
2000/01:1021 av Anita Sidén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Narkotikaklassificering av GBL
2000/01:1022 av Lennart Kollmats (fp) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Livstestamente
2000/01:1029 av Ola Sundell (m) till socialminister
Lars Engqvist
Systembolaget och glesbygden
2000/01:1036 av Lena Sandlin-Hedman (s) till stats-
rådet Britta Lejon
Folkomröstning om EMU
2000/01:1037 av Britt-Marie Lindkvist (s) till statsrå-
det Ingela Thalén
Ny arbetsskadeförsäkring
2000/01:1038 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till statsrådet Ingela Thalén
Bostadsbidrag och fiktiv reavinst
2000/01:1039 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
till statsrådet Ingela Thalén
Finansieringen av äldre invandrares försörjningsstöd
2000/01:1040 av Sten Tolgfors (m) till socialminister
Lars Engqvist
Barnstödet
2000/01:1041 av Ulla Hoffmann (v) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Könskvotering i medicinsk forskning
2000/01:1046 av Roy Hansson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Finansieringen av Sveriges deltagande i EU:s kris-
hanteringsstyrka
2000/01:1047 av Inga Berggren (m) till miljöminister
Kjell Larsson
Vindkraftsindustrins externa kostnader
2000/01:1050 av Gunnel Wallin (c) till socialminister
Lars Engqvist
Subventionering av läkemedel
2000/01:1052 av Anita Sidén (m) till socialminister
Lars Engqvist
Försäkringskassan</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 24 april.</pre><pre>21 §  Kammaren åtskildes kl. 15.17.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8 §
anf. 40 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>