Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:33

Fredagen den 24 november

Kl. 9.00 - 12.53

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------

1 § Avsägelse

Talmannen meddelade att Alice Åström (v) avsagt
sig uppdraget som suppleant i Riksdagens revisorer.
Kammaren biföll denna avsägelse.

2 § Ledighet, m.m.

Talmannen meddelade att Thomas Julin (mp) an-
sökt om sjukledighet under tiden den 24 november-
31 december 2000.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Lotta Nilsson-Hedström
(mp) skulle tjänstgöra som ersättare för Thomas Julin.

Talmannen meddelade att Per Bill (m) ansökt om
föräldraledighet under tiden den 16 januari-
16 februari 2001.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Hanna Ericson-Broberg
(m) skulle tjänstgöra som ersättare för Per Bill.

3 § Kompletteringsval till Riksdagens revisorer
och socialutskottet

Talmannen anmälde att Vänsterpartiets riksdags-
grupp på grund av uppkommen vakans anmält Sten
Lundström som suppleant i Riksdagens revisorer efter
Alice Åström samt att Miljöpartiet de grönas riks-
dagsgrupp under Thomas Julins sjukledighet anmält
hans ersättare Lotta Nilsson-Hedström som suppleant
i socialutskottet.

Talmannen förklarade valda till

suppleant i Riksdagens revisorer
Sten Lundström (v)

suppleant i socialutskottet
Lotta Nilsson-Hedström (mp)

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
2000/01:T1-T4 till trafikutskottet

5 § Nationell handlingsplan för utveckling av
hälso- och sjukvården

Föredrogs
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU5
Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och
sjukvården (prop. 1999/2000:149).

Anf. 1 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! I ett stort antal Jönssonfilmer har vi
hört repliken: "Jag har en plan." Allt oftare hör vi nu
samma sak från socialministern. För varje problem
inom den sociala sektorn upprepar socialminister
efter socialminister Sickans fras: "Jag har en plan."
Men planer löser inte problem, varken för Sickan
eller för socialministrar. När problem är komplicera-
de krävs att de löses underifrån. Man kan bara lösa de
enklaste problem genom planer uppifrån. Komplexa
verksamheter som sjukvård måste växa fram i sam-
verkan mellan verksamhet och patienter. De har sin
styrka i flexibilitet, inte i rigida planer.
Fru talman! Regeringens sjukvårdspolitik saknar
också allt logiskt sammanhang. I propositionen talar
man vackert om vikten av att öka mångfalden av
vårdgivare och att utveckla lednings- och organisa-
tionsformer. Man talar om betydelsen av andra speci-
aliteter än allmänläkarens i primärvården. Man gör
t.o.m. en riktigt hygglig analys av problemet. Men
hur står detta mot vad man gör i övrigt?
Vi håller just nu på och behandlar en proposition
som med alla till buds stående demokratiska medel,
och möjligen några till, försöker förbjuda mångfalden
av vårdgivare inom akutsjukvården så att nödvändig
förnyelse av sjukvården stoppas upp. Viktig vård ska
förmenas patienterna. Det gör man när svensk sjuk-
vård har och står inför stora problem. Var är logiken,
var är helhetssynen på vården och dess problem?
Handlingsplanens verkliga utmaning borde ha varit
att ta till vara alla krafter som vill effektivisera hälso-
och sjukvården som helhet - men inte så!
Fru talman! Man lägger fast att endast allmänläka-
re kan vara den fasta läkarkontakten, familjeläkare,
trots att många människor inte vill ha det på det sät-
tet. Patienterna vill ha rätt att välja den läkare de har
förtroende för, oavsett vilken specialisering denne
har. Det faktum att primärvården har en låg attrakti-
vitet hos många blivande läkare och att många pati-
enter föredrar direktkontakt med en egen specialist
gör att det krävs en ödmjukhet inför de lösningar som
realistiskt sett står till buds. Denna saknas helt. Man
föreskriver för folk vilken sorts läkare de ska ha.
Överhetsperspektivet, att politiker och myndigheter
vet bäst vad som är bäst för dig, dominerar det soci-
aldemokratiska synsättet. Var finns då det omtalade
patientperspektivet?
Fru talman! Det kommer att krävas betydande in-
grepp i de svenska akutsjukhusen de närmaste åren
för att klara den föreslagna mycket kraftiga satsning-
en på primärvården, just beroende på att man inte
öppnar för att fler får vara fast läkarkontakt. Det
sämsta som kan hända är att olika vårdnivåer ställs
mot varandra, men det blir ju effekten av regeringens
förslag. I stället borde nya former för samverkan
mellan primärvården och sjukhusens läkare utvecklas
och bejakas.
Familjeläkarfunktionen måste öppnas på ett helt
annat sätt än i dag för andra läkare än allmänmedici-
nare, precis som vi har föreslagit. Det bör komma in
specialistkompetens inom framför allt psykiatri, geri-
atrik, pediatrik och gynekologi, men även internme-
dicin kan tänkas i primärvården. Frånvaron av kon-
kreta förslag kommer att hindra utvecklingen och
bevara slutna gränser mellan öppen- och slutenvård,
samtidigt som patienterna inte själva tillåts påverka
vårdinriktningen i och med att de bara kan välja all-
mänläkare.
Fru talman! Primärvården är en vårdform som re-
dan i dag brottas med rekryteringsproblem. Dagens
Medicin rapporterade i somras att antalet vakanta
distriktsläkartjänster fördubblats sedan hösten 1998,
från 252 till 575. Tittar vi några år framåt i tiden kan
vi se att primärvården dessutom står inför stora pen-
sionsavgångar. Det är en gammal yrkeskår, så att
säga. Att regeringen envist håller fast vid tanken att
endast allmänmedicinare ska få vara familjeläkare
kommer att ställa vården inför onödigt stora omställ-
ningsproblem och stämmer inte med den egna analy-
sen.
Trots att en förutsättning för att primärvården ska
kunna utvecklas i den riktning som regeringen anger
är just en kraftfull förstärkning av läkartillgången
framläggs inga konkreta förslag. Man säger bara att
allmänläkarna ska öka, i propositionen med 170 och i
betänkandet med 220 per år. Men hur? Man ska
tydliggöra och avgränsa uppdraget för då söker fler,
förmodar man lite troskyldigt. Tydliggörandet består i
att en redan nu hårt ansträngd kår av ofta utarbetade
och deltidsarbetande primärvårdsläkare ska vara
anträffbara dygnet runt. Inget sägs dock om hur man
rent praktiskt löser det här problemet eller vilka kraft-
fulla incitament som ska tillgripas för att locka sö-
kande. Inte föreslår man etableringsfrihet - i detta
stycke delar jag Folkpartiets kritik. Planen är bara en
viljeinriktning. Det finns nästan inga konkreta åtgär-
der.
Fru talman! Ibland drabbas man av déjà vu-
upplevelser. Det är som om inget hänt på 30 år. Precis
så här har det låtit från det att jag började i primär-
vården. Man har talat, man ska samarbeta runt pati-
enten, man har gjort överenskommelser, gång på
gång. Berodde det bara på de verbala samarbetslöfte-
na och alla goda föresatser funnes det inga problem.
Men något borde man ha lärt sig under 30 år. Dagens
utvecklingsavtal är precis lika lite förpliktigande som
tidigare överenskommelser. Att nöja sig med lite
luftigt snicksnack runt finansiell samverkan, som bara
får ske om landstingen har lust, är som att sälja sin
förstfödslorätt för en grynvälling. Jämfört med Cen-
tern och Folkpartiet håller jag i det här fallet Esau för
en mästerlig förhandlare. Här skulle konkreta beslut
om finansiell samverkan över hela landet lagts fast.
Fru talman! När man inte genomför nödvändiga
förändringar först och skapar förutsättningar för ut-
veckling hjälper det inte att ge mer pengar. Det vet vi
av erfarenhet. Då sövs bara förändringsmotiven ned.
Här tillskjuts marginella medel utan styrning och
under kort tid, lagom för att söva förändringsviljan i
stället för att stimulera långsiktiga förändringar.
Det behövs, fru talman, ett nytt synsätt så att
gränsöverskridande samarbete mellan yrkesgrupper
kommer till stånd. Framtiden kommer att ställa krav
på bredare utbud av tjänster, alltifrån förebyggande
insatser till diagnostik, behandling och rehabilitering.
Här är det viktigt att hitta revirövergripande lös-
ningar. Också för andra kompetenser än läkarnas kan
nya driftformer bidra till större personaltillfredsstäl-
lelse och bättre valmöjligheter för medborgarna. Det
gäller framför allt för sjukgymnaster, barnmorskor
och sjuksköterskor. I stället för att öppna för bättre
utnyttjande cementerar förslaget revirtänkandet och
försvårar teamarbete. Här saknas varje form av ny-
tänkande i regeringens förslag.
Fru talman! Det är ingen tvekan om att privata
vårdgivare och entreprenörer kan spela en stor roll för
att förnya och utveckla den öppna vården. Först då
kan vi få slagkraftiga alternativ till den traditionella
sjukhusvården, alternativ som kan vinna medborgar-
nas förtroende. Det är ju där det brister i dag.
Men det finns en överhängande risk för att den
nödvändiga förnyelsen inom sjukvården inte får till-
räcklig kraft på grund av det vinstförbud regeringen
föreslår. Den mångfald man talar så vackert om syns
väldigt bräcklig. Angreppet på mångfalden i akutvår-
den minskar tilltron till mångfald i öppenvården,
speciellt som man säger "att det för närvarande inte
finns skäl att särskilt reglera driftsformerna i den
öppna hälso- och sjukvården." Det förtäckta hotet
finns. Bockfoten sticker fram. Vem vill satsa då?
Vi ser fem hörnstenar i en väl fungerande primär-
vård. Den ska vara lättillgänglig när medborgarna
behöver den. Den ska ha god medicinsk kvalitet. Den
ska ha ett väl fungerande samarbete med övrig vård.
Den ska ge utrymme för specialister, sjuksköterskor
m.fl. med patientansvar, och den ska fungera som ett
nav i äldreomsorg och hemsjukvård.
För det behövs flexibilitet, patient- och personal-
medverkan, utveckling underifrån, inte överhetspers-
pektiv.
I det sammanhanget måste jag berömma Miljö-
partiet för en insiktsfull motion, men också fråga dem
vad i all världen som hänt som gjort att de så bråd-
störtat lämnat sitt avslagsyrkande. Jag kan inte se att
någon av de synpunkter man har fört fram har be-
mötts på ett tillfredsställande sätt.
Fru talman! Även äldre, som planen berör, med
stora behov av vård och omsorg måste få en möjlig-
het att välja former av vård, service och boende. Den
äldrepeng som vi föreslår ger den enskilde rätt att
ordna sitt omsorgsbehov efter eget önskemål. Den
enskilde får då disponera en peng vars storlek be-
stäms av omsorgsbehovet. Det innebär att hon kan
välja omsorg som hon önskar och ha resurser för det.
Den äldre får faktiskt egen makt för första gången. De
nya möjligheter som äldrepengen innebär skapar
naturligtvis också en press på kommunerna att för-
bättra sin verksamhet.
Fru talman! När det gäller den psykiska ohälsan är
jag mycket medveten om att det finns behov av för-
stärkta resurser inom psykiatrin. Det är därför som vi
moderater upprepade gånger har föreslagit stimulans-
bidrag för att komma till rätta med bristerna. Vi är
inte nu beredda att frångå vårt förslag om ett riktat
bidrag till förmån för en mer generell överföring; en
överföring som i praktiken skulle kunna komma att
används i helt andra verksamheter och för andra syf-
ten än de tänkta.
En av svagheterna med regeringens föreslagna re-
sursförstärkningar är just, som jag tidigare nämnt, att
man aldrig vet var resurserna slutligen hamnar eller
om de leder till nödvändiga förändringar, eftersom
det inte ställs krav på att förändringar redovisas i
förväg.
Fru talman! Vi vill stärka primärvården genom att
göra den tillgänglig, vilket är A och O för patienten.
Vi vill ge makt och inflytande åt patienten. Vi har
konkreta förslag om vårdgaranti, valfrihet, fri etable-
ring och en obligatorisk hälsoförsäkring. Det är inte
politiska ingrepp och planer som saknas i svensk
sjukvård, utan i stället möjligheter för personalen och
rättigheter för medborgarna.
Man kan inte, om man lärt av historien, reserva-
tionslöst skjuta till ytterligare pengar till en vårdappa-
rat som inte klarar av att effektivt använda de resurser
den redan har. Det primära i dag är inte bristen på
resurser utan på väl använda resurser. Här delas nu ut
pengar innan förändringsåtgärder lagts fast.
Resurstillskott innan nödvändiga förändringar
lagts fast hotar att minska intresset och motivationen
för nödvändiga förändringar. Det visar all svensk som
internationell erfarenhet. Först när dagens resurser
används väl kan vi bedöma behovet av nya resurser
och ge väl avvägda, meningsfulla tillskott.
Den nationella handlingsplanen ger i praktiken
inte förutsättningar för bättre vård, utan bara mer av
samma slag som förut misslyckats, fast dyrare.
Fru talman! Herr Jönssons planer kan vi skratta åt.
Herr Engqvists förtjänar mer att gråtas över.
Jag yrkar avslag på propositionen i dess helhet.
(Applåder)

Anf. 2 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Dagens debatt gäller den nationella
handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjuk-
vården. Låt mig inledningsvis konstatera att detta
betänkande inte fördelar några pengar till sjukvården.
Pengarna fördelas i budgetpropositionen.
Vänsterpartiet har drivit och tillsammans med re-
geringen och Miljöpartiet i budgetförhandlingar enats
om resursförstärkningar till sjukvården med sam-
manlagt 9 miljarder kronor under åren 2001-2004.
Inriktningen är att förstärka primärvården, psykiatrin
och äldrevården. Så långt är vi överens och det är ju
naturligtvis en viktig grund att stå på.
När jag i det följande redogör för Vänsterpartiets
kritik mot handlingsplanen handlar det inte ett ögon-
blick om de nödvändiga ekonomiska satsningarna. Vi
vill tvärtom hålla diskussionen vidöppen för ytterliga-
re resurssatsningar inom vården.
Vänsterpartiet har länge förespråkat resursför-
stärkningar i den svenska sjukvården, som fortfarande
håller en hög kvalitet i internationell jämförelse. Den
har dock drabbats hårt av 90-talets nedskärningar,
omstruktureringar och omorganisationer. Detta har
resulterat i brister, problem med personalrekrytering
och långa väntetider.
Det är nu alldeles nödvändigt att motarbeta denna
negativa utveckling. Men nya satsningar kan inte bara
handla om att återställa det som har förlorats under
90-talet. Satsningar måste också ske mot bakgrund av
en befolkningsutveckling där andelen äldre ökar,
vilket i sin tur ställer ytterligare krav på fungerande
vård.
Till detta ska också läggas att trycket och förvänt-
ningarna på vården ökar till följd av forskning som
medger att möjligheterna till bot och lindring vidgats
avsevärt under senare år. En ökad satsning är således
synnerligen motiverad. Den kan och bör ske utifrån
förvissningen att Sverige satsar en förhållandevis låg
andel av BNP på sjukvård internationellt sett.
I de kontakter Vänsterpartiet har haft med rege-
ringen kring den nationella handlingsplanen har vi
framfört våra åsikter kring såväl generell utveckling
av sjukvården som på de tre vårdområden handlings-
planen tar upp. På avgörande punkter har vi inte rönt
gehör för våra synpunkter.
Vänsterpartiet vill understryka att planen inte kan
sägas utgöra en plan för utveckling av hela hälso- och
sjukvården. Här saknas i stort sett skrivningar om
utveckling av hela den slutna, sjukhusbaserade vår-
den. Här saknas ansatser om hur kopplingarna och
samverkan mellan öppen och sluten vård kan ut-
vecklas och hur olika specialiteter inom medicinen
bättre kan samarbeta inom den öppna vården. Det
saknas en helhetssyn på hälso- och sjukvården, som
rimligen bör ha allmänhetens och patienternas per-
spektiv som utgångspunkt.
Den övergripande kritiken är vi inte ensamma om
att framföra, och det är viktigt med helhetssynen nu
när sjukvården är föremål för intensiv debatt på olika
nivåer över hela landet. Denna kritik innebär inte att
vi ändrat uppfattning om den nödvändiga satsningen
på primärvård, psykiatri och äldrevård. Planen lider
av en allvarlig brist på helhetssyn och avsaknad av
tankar om framtida utveckling av hela vården. Det
behovet kvarstår, den bristen måste åtgärdas.
Hälso- och sjukvården är en mycket central del av
det vi brukar kalla den gemensamma välfärden. Vi
kan nu på många samhällsområden studera att utfö-
randet av tjänster som tidigare skett i offentlig regi i
allt högre grad sker i privat regi. Den utvecklingen
pågår också inom sjukvården. I förslaget till hand-
lingsplan fastslår regeringen att mångfald inom vår-
den ska öka genom fler privata, kooperativa och ide-
ella utförare.
Det här förutsätts skapa positiva systemeffekter
och i avtalet mellan regeringen, Landstingsförbundet
och Kommunförbundet kan vi läsa: "Olika alternativa
driftsformer i vården och omsorgen kan frigöra inno-
vationskraft och nytänkande. Genom att bejaka pri-
vata, ideella och kooperativa entreprenörer kan nya
erfarenheter vinnas av arbetsorganisation, former för
service och bemötande som även kan berika huvud-
männens egna befintliga verksamheter."
Det är alltså en privatisering som ska utgöra mo-
torn i en ny utveckling inom primärvården. Den ska
stimulera den vård som sedan är kvar i offentlig regi.
Det är den enda konkreta vägen för en förnyelse och
utveckling som lyfts fram i handlingsplanen. Att
borgerliga partier sluter upp bakom dessa tankegång-
ar är inte så märkligt. Men vi måste konstatera att vi
är förvånade över regeringens och socialdemokrater-
nas hållning i frågan. Utveckling och förnyelse är
alldeles nödvändig för hela vården, men vi kan fak-
tiskt inte begripa varför detta inte skulle kunna ske i
den offentliga vården. Faktum är att om man ser sig
omkring finns det många exempel på utveckling,
nytänkande och mångfald i den alldeles vanliga of-
fentliga vården. Det hade väl varit på sin plats att
något omnämna detta i planen, men det är svårt att
hitta. Utvecklingen ska komma genom privata eller
alternativa entreprenörer. Några andra möjliga ut-
vecklingsvägar förutsätts inte.
Detta är en tilltro till privatiseringens välsignelser
som står i bjärt kontrast till den attack mot privatise-
ringar som Göran Persson avlevererade i Svenska
Dagbladet häromdagen: "Anförda av moderaterna
flyttar politikerna i Stockholm successivt makten över
skola, vård och omsorg från de folkvalda till aktie-
ägarna i börsföretagen. Individen får betala - inte
bestämma.", skriver Göran Persson och säger att han
ser fram emot valrörelsen 2002. Ja, det gör vi i
Vänsterpartiet också. Till skillnad från borgerliga
partier är vi pålitliga i en strid mot vinstintresset i
vården. Men när det gäller primärvården får vi tydli-
gen ta striden ensamma. Då är alla andra partier över-
ens om att privatisering är nyckeln till utveckling. Det
är tur att Vänsterpartiet finns och kan svara för att det
åtminstone finns två åsikter på detta område. Det är ju
bra med mångfald. Vi är dock definitivt inte ensam-
ma om våra åsikter när vi lämnar detta hus och pratar
med människorna ute i samhället.
Vänsterpartiet anser att det är principiellt mycket
tveksamt med en handlingsplan som instruerar alla
landsting och regioner att satsa på privat och alterna-
tivt utförande som det enda sättet att utveckla vården.
Det finns olika åsikter om privatiseringens välsignel-
ser i landet. Det måste vara huvudmännen som fattar
dessa inriktningsbeslut. Det är sannerligen inte bara
vänsterpartister som anser att utveckling av verksam-
heten kan ske genom utveckling inom offentlig vård
och att den är nödvändig. Är det för övrigt säkert att
det verkligen är mångfald som uppnås i det långa
loppet med en fortgående privatisering? Utvecklingen
inom andra områden pekar hän mot risker för mono-
polisering där de små utförarna köps upp eller slås ut
av stora vårdföretag. Så ser det ut i Stockholms äldre-
vård, ett angränsande område.
Vad finns det för speciella skäl som talar för att en
liknande utveckling inte kommer att ske inom pri-
märvården? Dessutom kan en utveckling komma där
försäkringsbolagen lierar sig med vårdföretagen i
första linjens sjukvård. Utvecklingen mot gräddfiler i
vården gynnas av en ökad privatisering i utförarledet.
Fru talman! Två nya begrepp som lanseras i häl-
sovårdsplanen är familjeläkare respektive familjeme-
dicin. Anledningen till att dessa benämningar an-
vänds sägs vara att de är vanliga i andra länder. En
annan orsak är att de finns i Västmanland, som rege-
ringen har lyft fram som ett positivt exempel.
Vänsterpartiet vill inte förneka att det finns, och
kan finnas, goda erfarenheter att hämta från Väst-
manland, men vi kan också konstatera att där finns
stark kritik från grupper och enskilda mot systemet
som inte redovisats lika tydligt. Kritikerna ifrågasät-
ter om tillgängligheten och kontinuiteten verkligen
har blivit bättre för alla och pekar också på att det har
blivit sämre beställt med det förebyggande hälsoar-
betet.
Begreppet familjeläkare kan ifrågasättas som
gångbart begrepp. Det leder lätt tanken fel. Tanken att
hela familjen ska ha samma läkare kommer att te sig
främmande för många. I stället är det många i Sverige
som lättare vill ha tillgång till andra specialister i
första linjens sjukvård. Det kan gälla geriatrik, pedia-
trik, gynekologi, psykiatri eller kanske ortopedi.
Vänsterpartiet är angeläget att medverka till att en
utveckling inom allmänmedicin kommer till stånd där
också fler läkare utbildas. Vi menar dock att det be-
hövs medverkan av andra specialister, exempelvis på
timbasis eller som konsulter, i primärvården. Det vore
en utveckling i samklang med många patienters öns-
kemål.
Handlingsplanen kännetecknas av en fokusering
på läkarrollen och nedtoning av alla andra yrkeskate-
gorier. Självklart är läkarna en mycket central yrkes-
kategori i sjukvården, men andra grupper är också
helt omistliga. Dessutom utgör samverkan i team en
mycket viktig arbetsmodell. Inom primärvården finns
patienter med omfattande behov av omvårdnad, reha-
bilitering, läkemedelshantering och rådgivning. Dessa
uppgifter sköts i första hand av andra yrkeskategorier
än läkare. Ett utvecklat teamarbete är en viktig ar-
betsmodell som behöver utvecklas. Teamet kan bättre
fylla krav på tillgänglighet olika tider på dygnet än
enskilda yrkeskategorier. Det är en allvarlig brist att
handlingsplanen så ensidigt lyfter fram läkarna och
negligerar övriga yrkeskategorier i stor utsträckning.
Det är i sanning ett osynliggörande av stora grupper
kvinnors kunskap och arbete. Att inte tydligare lyfta
fram den avgörande betydelsen av sjuksköterskors,
undersköterskors och andra gruppers insatser i t.ex.
omvårdnadsarbetet är uppseendeväckande.
Inom äldrevården har genom ädelreformen en för-
skjutning skett från landstingen till kommunerna när
det gäller sjukvårdsinsatser. De äldre som i dag bor i
särskilda boendeformer har alltmer omfattande och
komplexa vård- och omsorgsbehov. För att säker-
ställa insatserna för dessa äldre människor finns me-
dicinskt ansvariga sjuksköterskor, s.k. MAS:ar. Den-
na mycket strategiska yrkesgrupp som verksamt bi-
dragit till en utveckling av insatserna för de äldre
omnämns endast i förbigående vid ett tillfälle i hand-
lingsplanen. Inom äldrevården behövs fler läkartim-
mar och fler läkare med geriatrisk kompetens. Be-
greppet medicinskt färdigbehandlad är ett svårt be-
grepp att tillämpa, och det gemensamma arbetet kring
denna problematik som Kommun- och Landstings-
förbunden bedriver ska snart presenteras. Rapport ska
också komma från regeringens utredare som ser över
samverkan mellan kommuner och landsting bl.a. när
det gäller de äldre. Det blir viktiga rapporter att följa
upp.
Samverkan är också ett nyckelord när det gäller
utvecklingen inom psykiatrin. Vänsterpartiet kvarstår
vid uppfattningen att psykiatrireformen ska fullföljas
men att det behövs snara åtgärder för att komma till
rätta med brister och missförhållanden. Larmrappor-
terna har varit många om missförhållanden för en-
skilda och grupper av psykiskt funktionshindrade.
Det finns rapporter om ökad psykisk ohälsa bland
barn och unga, och därför är satsningen här oerhört
angelägen. En grupp vars kritiska situation utvärde-
ringen särskilt lyfte fram var patienter med dubbel
diagnos, både psykiskt funktionshinder och missbruk.
Bland dessa återfinns en hel del av de hemlösa. Nyli-
gen kom en forskningsrapport från SiS som beskrev
en utveckling där de alltfler tunga missbrukarna ock-
så har psykiska problem och att insatserna av omhän-
dertagande både före och efter vården på LVM- och
LVU-hem brast allvarligt. Kritiken riktades mot såväl
landstingens psykiatri som kommunerna. Att det
behövs resurser inom detta område är ställt utom allt
tvivel.
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet står givetvis bak-
om alla våra reservationer. Jag nöjer mig med att yrka
bifall till avslagsyrkandet i reservation 1, och i den
händelse denna reservation ej bifalles yrkar jag bifall
till reservationerna 2 och 6.
(Applåder)

Anf. 3 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag har en kort fråga till Rolf Olsson.
Rolf Olsson oroade sig över att vi skulle få privata
monopol. Jag är full av beundran för det långsiktiga
perspektiv som Rolf Olsson har på utvecklingen av
sjukvården.
I dag finns 520 000 anställda i vården, varav
460 000 är anställda i offentlig vård. 5-7 % av vården
är visserligen offentligt finansierad men utförs av det
privata. Det ligger inte närmast mig att tänka mig en
risk för privat monopol i det fallet.
I Stockholm, som Rolf Olsson åberopar, närmar
man sig på 20 % av privat utförande. Jag upplever
inte den ångest inför detta som Rolf Olsson gör. Jag
skulle bli glad att få belyst på vilket sätt det inte är det
offentliga monopolet som är problemet utan det pri-
vata.

Anf. 4 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är inte direkt överraskad av att
Leif Carlson inte har någon ångest över privata mo-
nopol. Jag har aldrig upplevt att moderaterna har
diskuterat det särskilt mycket.
Moderaterna är ett parti som mest salvelsefullt
predikar privatiseringens välsignelser och i praktisk
gärning är med och genomdriver den. Det gäller inte
minst i Stockholms läns landsting, och det gäller inte
bara S:t Görans sjukhus. Det pågår också en privati-
sering av lokal sjukvård. Med mantrat "mångfald i
vården" får de anställda i primärvård, geriatrik och
öppen psykiatri utbildning och konsultstöd för att
starta eget. En del bestämmer sig också för att bilda
bolag och ta över verksamheten.
Vid kommande upphandlingar börjar problemen
att hopa sig. Då får många svårt mot de stora vårdfö-
retag som ändå tycks vara på väg in i primärvården.
Det har gått trögt med avknoppningen, men vi ser
att de börsnoterade företagen kommer. I det stora
södra sjukvårdsområdet har t.ex. Carema börjat enga-
gera sig.
Så ser det ut i verkligheten. Jag tror inte att det
bekymrar Moderaterna, men det bekymrar väldigt
många människor, som inte vill att deras skattemedel
går till börsvinster.
Jag vill också i sammanhanget dra upp den ganska
naturliga kopplingen till utvecklingen inom äldrevår-
den. Om Leif Carlson inte ser bekymret med oligo-
polutvecklingen inom det området är det bekymmer-
samt.

Anf. 5 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Vi ser väldigt allvarligt på alla mono-
pol, men det är just därför som vi tycker att det är
rimligt att angripa de monopol som föreligger. Det
gör det med den offentliga vården. Den privata är så
liten att den fortfarande inte har den mångfaldseffekt
eller den effekt att förbättra utförandet och utveckla
som det blir när det finns många.
Det som är problemet i dag är att vi har och i så
många år har haft en offentlig arbetsgivare för perso-
nalen, en offentlig vårdgivare. Det är det monopolet
som är problemet och som ska angripas.
Skulle det någon gång i en avlägsen framtid visa
sig att det utvecklas privata monopol lovar jag Rolf
Olsson att vi ska vara med och ta hand om det, för vi
vill inte ha monopol. Men ni vill ha kvar ett offentligt
monopol utan patientinflytande, med överhetspers-
pektiv. Det är det som hindrar utvecklingen i vården.

Anf. 6 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Om det hade legat någonting i det
Leif Carlson påstår hade vi väl hört någonting från
Moderaterna om utvecklingen inom äldreomsorgen.
Men icke ett ord har hörts från Moderaterna av oro
över den pågående oligopolutvecklingen inom Stock-
holms äldrevård. Det är tomma ord.
Varför är det så otänkbart med motsvarande ut-
veckling i primärvården som den som har skett inom
äldreomsorgen?
De börsnoterade bolag som nu har börjat intresse-
ra sig för första linjens sjukvård har som ett övergri-
pande mål att tjäna pengar på sjukvården. Det enda
sättet att ordna detta efter 90-talets hårda nedbant-
ningar är ju att fortsätta att dra ned på personal, för-
sämra arbetsförhållanden och minska lokalytor. De
spåren känner vi igen just från äldreomsorgen. Där
har vårdskandalerna avlöst varandra. Det finns alltför
många exempel på dålig arbetsmiljö, med bristande
inflytande för personalen.
Jag upprepar: Jag har icke hört ett ord av kritik
från Moderaterna när det gäller utvecklingen inom
äldreomsorgen. Jag vill därför varna för att en liknan-
de utveckling kan komma till stånd när det gäller
primärvården.

Anf. 7 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Kära vänner! När vi fick veta att en
handlingsplan skulle komma blev jag väldigt glad.
Jag hade stora förväntningar på handlingsplanen. Jag
tänkte: Äntligen ska man ta ett helhetsgrepp över
sjukvården, och vi ska få se goda förslag som löser de
problem som vi har inom svensk sjukvård.
Jag är i dag ledsen att behöva säga att jag blev
ganska besviken över handlingsplanen när den kom.
Det berodde kanske i första hand på att jag insåg att
man inte löser problem. Man tar inget helhetsgrepp
över hela sjukvården. Man saknar nytänkande.
Jag vill inledningsvis säga att Kristdemokraterna
är väldigt glada för de resursförstärkningar som sker
ut till sjukvården, till kommuner och landsting, till
primärvården. Men vi tycker inte att de pengarna
räcker, och det är därför som vi har lagt ytterligare
3 miljarder för planperioden till kommuner och
landsting.
Vi tycker också att det är viktigt att man inte
glömmer att de lokala politikerna är valda av folket
för att fördela resurserna på bästa sätt för medborgar-
na där de bor. Landet ser inte likadant ut överallt. I
glesbygd och i storstad är situationen helt olika för
medborgarna. Det är därför det är viktigt att de lokala
politikerna får besluta om hur resurserna ska fördelas.
En annan sak som jag tycker att det är viktigt att
säga är att patientperspektivet saknas helt i hand-
lingsplanen. Utan en realistisk bedömning av vad
patienterna, medborgarna, verkligen vill ha blir åtgär-
derna både skrivbordsmässiga och mekaniska. Det är
egendomligt, i en tid som denna, att man underlåter
att öppna möjligheterna för befolkningen att välja en
annan specialistläkare än allmänläkare till sin fasta
och personliga läkarkontakt i primärvården.
Jag vill inledningsvis också säga att den specia-
listfunktion som allmänläkaren utgör är oerhört vik-
tig. Men vid olika tider och olika åkommor i livet kan
vi ha behov av någon annan kontakt, och då är det väl
upp till den enskilde att besluta om det.
Kristdemokraterna anser att primärvården är oer-
hört viktig, och just därför har vi velat öppna i vår
motion för att även andra specialister ska kunna fin-
nas i primärvården. Om befolkningen ska förmås
söka primärvården i stället för akutsjukhusen måste
verksamheten erbjuda den kompetens som folk frågar
efter.
Det finns människor som har kroniska sjukdomar
där specialister med annan kompetens efterfrågas. Då
måste de självklart kunna hitta den kompetensen i
primärvården. Primärvården kommer inte att klara sitt
uppdrag eller kunna lösa läkarbristen om det inte blir
möjligt att söka andra specialistläkare där.
Regeringens önskan att bygga en ideal modell ris-
kerar att skymma sikten för realistiska lösningar. Att
lägga hinder i vägen genom att skapa en grindvakts-
funktion av det slag som familjeläkaren i regeringens
modell riskerar att bli rimmar illa med den strävan
och de beslut som finns för att öka patienternas val-
frihet och bestämmanderätt. Det kommer säkert alltid
att finnas människor som inte finner sig i att söka sin
vård i primärvården, men ju fler specialister som det
är möjligt att välja mellan, desto större är möjligheten
att patientströmmarna går åt rätt håll.
Kristdemokraterna anser att primärvården bör
uppfattas av allmänheten som den naturliga platsen
dit man går när man har behov av hjälp för sin hälsa.
Primärvården måste därför ha hög legitimitet hos
allmänhet och personal. Det innebär lättillgänglighet,
god kvalitet, stor bredd i vårdutbud och låga avgifter.
Primärvården behöver bli ett välkänt och välrenom-
merat varumärke. Människor som upplever att pri-
märvården erbjuder den kompetens de frågar efter går
dit, som jag redan har sagt.
Olika yrkesgrupper inom primärvården samver-
kar. Det teamarbetet nämns i handlingsplanen, men
det beskrivs inte närmare.
Vi inser att den dåliga läkartillgången utgör ett
stort hinder i primärvårdens verksamhet. Men den
vård som primärvården förväntas ge kräver att andra
yrkesgrupper också fungerar, t.ex. sjukgymnasten,
arbetsterapeuten, kuratorn, psykologen, sjuksköter-
skan och sekreteraren, för att nämna några.
I propositionen föreslås att alla invånare ska ha
tillgång till en s.k. familjeläkare i primärvården. För-
slaget i propositionen är att antalet specialister i all-
mänmedicin i primärvården genomsnittligt bör öka
med 170 fram till år 2010. Utskottet har ökat antalet
till 220. Regeringen förutsätter i sin beräkning att
30 % av de nya läkarna väljer att bli allmänläkare,
och det är 100 stycken. Men regeringen för inget
resonemang om hur det ska gå till. I dag är den re-
kryteringen liten. Läkarstuderande och allmänläkare
kan här peka på orsaker. Regeringen behöver lyssna
på dem.
Rekrytering av sjukhusspecialister som allmänläkare
torde inte heller bli god så länge det är brist också på
specialister.
Fru talman! Vi kristdemokrater anser att rekryte-
ringsinsatserna måste öka betydligt. Läkarstuderande
bör tidigt få kontakt med primärvården. Sjukhusspe-
cialister bör stimuleras att bli distriktsläkare. Vi anser
att man initialt får acceptera att de inte hunnit bli
utbildade specialister i allmänmedicin, vilket dock är
målet.
Det visar sig i praktiken att många specialister i
allmänmedicin så småningom blir specialiserade
inom vissa områden och därmed kompletterar varand-
ra väl och gynnar mottagningens verksamhet.
Vi anser också att läkare med utländsk bakgrund,
som ofta kommit hit som flyktingar, utgör en stor
resurs som bör tillvaratas. De bör erbjudas intensiv-
kurser i svenska och i medicin. Dessa läkare är en
stor tillgång för primärvården i ett mångkulturellt
samhälle.
Fru talman! Kristdemokraternas avslag på denna
proposition syftade faktiskt till - man hade hoppats -
att regeringen skulle återkomma med en ny bättre
plan. Vi anser att handlingsplanen strider emot den
kommunala självstyrelsen, har för dåligt patientpers-
pektiv, är för läkarcentrerad, underlåter att hålla fram
de olika yrkesgruppernas betydelse i sjukvården och
inte anger vägar att öka läkarrekryteringen. Planen
löser således inte primärvårdens problem. Planen
löser inte medborgarnas problem. Det är det, fru tal-
man, som vi tycker ska vara en absolut grund när man
lägger fram en plan. Den ska öka medborgarnas
trygghet. Den ska öka medborgarnas möjlighet att
själva välja och att själva knyta den kontakt som de
vill ha i en situation då de blir sjuka. Finns det nå-
gonting, fru talman, som är så viktigt som att få gå till
den som man har förtroende för när man blir sjuk?
Med det, fru talman, tackar jag för ordet. Jag yr-
kar som sagt avslag på propositionen.

Anf. 8 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Kristdemokraterna talar i motioner
om att kvalitetsaspekter sätts i centrum vid konkur-
rensutsättning. Jag undrar om det finns en automatik i
detta. Hur ska man då förklara vårdskandalerna i
Stockholms äldreomsorg, där Kristdemokraterna och
andra borgerliga partier driver privatiseringen hårt?
Ett fåtal stora börsnoterade företag dominerar inom
äldreomsorgen.
Alla de ambitioner ni skriver om kräver oerhört
detaljerade upphandlingar. Ändå är linjen från de
borgerliga i Stockholm att det inte ska vara några
detaljerade avtal. Hur ska t.ex. ert förslag om lots i
alla personalgrupper förverkligas i en utsåld verk-
samhet, där era egna och de moderata företrädarna
dessutom uppmanar till att inte detaljstyra avtalen?
Jag vill med detta inlägg ha ett resonemang om
hur kd ser på denna fråga. Jag tycker mig märka att
avståndet växer mellan dikt och verklighet.

Anf. 9 CHATRINE PÅLSSON (kd) replik:
Fru talman! För bara två dagar sedan fick vi fak-
tiskt en rapport om att vårdköerna är kortast i Stock-
holm. Det är säkert många medborgare som tycker att
det är en kvalitetsförbättring.
Så till punkt 2. Jag är helt övertygad om att verk-
samheter blir bättre med en ökad mångfald och ökad
konkurrens, för så är det i samhället i övrigt.
Jag beklagar, Rolf Olsson, alla skandaler inom
vård och omsorg, men tyvärr finns det skandaler även
inom den offentliga vården och omsorgen. Jag bekla-
gar likaväl de skandalerna, därför att det är enskilda
människor i vården som drabbas oerhört hårt. Alla
frågor som gäller kvaliteten i vården är det viktigt för
oss politiker att fästa uppmärksamhet på och rätt till.
Men jag är lika övertygad om att det inte är själva
driftformen som är orsaken till detta, även om det
alltid är lätt att tala om organisationsförändringar och
driftformer och skylla på det. Det är faktiskt andra
faktorer som spelar roll.
Det finns verksamheter inom den svenska offent-
liga sjukvården där man är mycket underbemannad
och där man har mycket stora problem. Jag ursäktar
varken det ena eller det andra. Men vi ska komma
ihåg att Socialstyrelsen har tillsynsansvar för all den-
na verksamheten och kommer så att fortsätta att ha.
Jag har inte hört någon annan åsikt.

Anf. 10 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vi är naturligtvis också i Vänsterpar-
tiet kritiska till missförhållanden i den offentliga
vården såväl som i den privata, men det är ju ni i
Kristdemokraterna som påstår att privatisering höjer
vårdkvaliteten. Mot den bakgrunden är det anmärk-
ningsvärt att kristdemokraterna inte höjer rösten mer
mot de vårdskandaler som förekommer i den privati-
serade delen av Stockholms äldreomsorg. Ni är an-
svariga för det.
Ni är också moderaternas trogna vapendragare när
det gäller privatisering, även om ni klär precis samma
ambitioner i lite mer förskönande omskrivningar.
Moderaterna är mer rakt på sak. Men resultatet är det
samma. Ni brukar enas om nyliberala lösningar.
Ni skriver i era motioner att ni vill se en utveck-
ling i vården när det gäller personalutveckling och
utbildning, att patienten ska vara i centrum osv. Det
är väldigt många vackra ord. Men jag hittar varken
här eller i andra sammanhang en seriös diskussion om
problem med privatiseringar i lite större skala. Jag
uppfattar faktiskt, utifrån t.ex. utvecklingen inom
äldreomsorgen i Stockholm, att det är er partilinje.
Det är ju den ni driver tillsammans med moderaterna.
Harmset avvisas i stället alla invändningar mot er
motion med att det inte är fult att tjäna pengar. Jag
undrar om det inte finns några diskussioner inom
Kristdemokraterna om problem med vinstintresse
inom vården.

Anf. 11 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi kristdemokrater pratar väldigt
mycket om de stora underskott som finns, de långa
vårdköer som finns och de stora brister som finns
inom den offentliga vården. Jag vill noga säga att det
är bristerna i den offentliga vården som har lockat
fram andra som vill driva verksamhet.
Det andra jag vill säga är att en sjuksköterska, lä-
kare eller sjukgymnast inte får sämre kompetens för
att han eller hon arbetar i en annan driftform. Fortfa-
rande har vederbörande sin legitimation, sin rätt att
utöva och sitt hundraprocentiga ansvar. Det är mera
en mörk bild som Vänsterpartiet alltid vill ge männi-
skor som arbetar i alternativa driftformer.
Jag ska säga en gång till att jag djupt beklagar
vårdskandaler och att jag vill rätta till dem. Men jag
hävdar fortfarande att vårdskandaler inte har så
mycket med driftformen att göra. Svensk sjukvård har
under de senaste åren förlorat när det gäller medbor-
garnas känsla av trygghet. Vi har haft ett monopol
under alla år, och vi har insett att detta inte fungerar.
Då måste vi våga diskutera någonting annat.
Jag har själv arbetat inom den offentliga vården
under hela mitt liv, och jag måste ändå inse att vi har
misslyckats. Jag tror att det är viktigt att vi ser till
patienten - medborgaren - och inte till huvudmanna-
formen.
Om det är så att den offentliga vården är så myck-
et bättre än den andra går ju människor dit. Vi måste
ändå myndigförklara enskilda människor och säga att
de får gå dit de vill. Då går de säkert till det ställe
som är bäst.

Anf. 12 CONNY ÖHMAN (s):
Fru talman! För att inte glömma bort det börjar
jag med att yrka bifall till hemställan i betänkandet
och avslag på reservationerna.
Under 60- och 70-talen skedde en snabb utbygg-
nad av sjukhusens kapacitet i vårt land. I slutet av 70-
talet kom insikten om att vi också måste bygga upp
en vårdkapacitet utanför sjukhusen. Begreppet pri-
märvård myntades. Under 80-talet byggdes ett stort
antal vårdcentraler i Sverige. Det var ofta inte bristen
på pengar utan möjligheterna att bemanna vårdcent-
ralerna med läkare som bestämde utbyggnadstakten.
Sedan kom 90-talet med ekonomisk kris och be-
sparingar, med ett husläkarsystem som det rådde stor
politisk oenighet om och med huvudmannaskapsför-
ändringar. Kommunerna övertog viktiga uppgifter
från landstingen inom psykiatrin och äldreområdet.
Den medicinska utvecklingen har möjliggjort att ett
stort antal sjukdomstillstånd som tidigare behandla-
des på sjukhus i dag behandlas utanför sjukhusen.
Många äldre och långtidssjuka vårdas i dag i hemmet.
Belastningen på primärvården har ökat betydligt,
samtidigt som resurserna till primärvården inte har
ökat i motsvarande grad.
Dessutom har vi att se framför oss en utveckling
med alltfler äldre över 80 år. Nya behandlingsmöjlig-
heter tillkommer. Behoven av helhetssyn och sam-
verkan ökar. Rehabilitering och förebyggande insat-
ser blir viktiga arbetsuppgifter i framtiden.
Fru talman! Den proposition och det betänkande
som i dag behandlas möjliggör en kraftfull förstärk-
ning av resurserna till basen i hälso- och sjukvården.
Både kommunerna och landstingen får nya resurser.
Sammanlagt tillkommer 9 miljarder kronor.
Jag är glad över att flertalet partier i riksdagen in-
ser att belastningen på vården i dag är sådan att det
krävs nya resurser. Samtidigt beklagar jag att mode-
raterna inte har bättre inblick i dagens verklighet.
Moderaterna skriver i sitt särskilda yttrande:
"Det är - - - orimligt att reservationslöst tillskjuta
ytterligare pengar - - -. Det primära i dag är inte brist
på resurser utan på väl använda resurser."
I stället för att säga ja till de ytterligare 9 miljarder
som här tillskjuts föreslår moderaterna, vet vi, krafti-
ga indragningar i statsbidragen till kommuner och
landsting - dvs. de vill försämra resurserna för kom-
muner och landsting när det gäller att bedriva en bra
vård, utveckla vården och tillse att denna har kapaci-
tet att möta de behov som finns. Jag vet att det inte
bara är pengar som löser problemen i vården, utan att
också andra åtgärder krävs. Men samtidigt anser jag
att det, med moderaternas syn på ekonomiska resurser
till vården, är omöjligt att tillgodose det ökande be-
hov av insatser som vi ser i dag och som vi har att
möta i framtiden.
Ibland undrar man om moderaterna inte har pratat
med den personal som jobbar i kommuner och lands-
ting, eller för den delen med den personal som jobbar
hos privata vårdgivare. Det intryck man får när man
pratar med den personalen är ju inte att man badar i
ett överflöd av resurser. Ibland undrar man också om
moderaterna aldrig har pratat med representanter för
pensionärs- eller handikapporganisationer och hört
om deras upplevelse av behoven inom de här områ-
dena.
Fyra partier har ställt sig bakom detta betänkande.
Jag vill tacka för de konstruktiva samtal som har lett
fram till det här slutresultatet. Denna majoritet till-
sammans med de avtal som staten har tecknat med
Kommun- och Landstingsförbunden innebär, som jag
ser det, att man bäddar för att önskad utveckling inom
de här prioriterade områdena - primärvård, vård av
och omsorg om de äldre, psykiatri, tillgänglighet och
mångfald - kommer att kunna gå en ljusare framtid
till mötes.
Dessutom vet vi genom utskottsuppvaktningar att
Riksföreningen för distriktssjuksköterskor och repre-
sentanter för Svensk Förening för allmänmedicin
stöder handlingsplanen. Denna plan och satsning på
primärvården underlättar den omstrukturering av
vården som pågår, och som kommer att fortgå. En
fortsatt avlastning av sjukhusen måste ske så att sjuk-
husen kan koncentrera sig på det som också fortsätt-
ningsvis bara kommer att kunna utföras på sjukhus.
Hur man bygger upp och organiserar den lokala
verksamheten är självfallet en fråga för huvudmän-
nen. Verkligheten är olika i en kommun där det kan-
ske är 10 eller 20 mil till närmaste sjukhus och i en
stadsdel på bara några kilometers avstånd från ett
sjukhus.
Det viktiga är att man utgår från ett helhetspers-
pektiv på patienten och ger patienten kontinuitet och
trygghet, att de olika delarna i vården samverkar och
insatserna görs på rätt vårdnivå, att man tar till vara
alla olika personalkategoriers kompetens i vårdteamet
och att tillgängligheten förbättras.
Landstingsförbundet uppgav för en månad sedan
att av dem som i dag ringer till en vårdcentral får
75 % tid för besök inom en vecka. Varannan patient
får tid för besök samma dag eller följande dag. Min
gissning är att de som inte får tid inom en vecka bor
på en ort där man haft svårt att bemanna alla läkar-
tjänster. En av de viktigaste frågorna gäller således att
utöka antalet läkare. Även den bristande tillgången på
läkare i det kommunala särskilda boendet understry-
ker detta behov.
Utskottet föreslår således en justering av de före-
slagna riktlinjerna när det gäller ökningstakten av
läkarresurserna. Vi menar att det bör vara möjligt att i
genomsnitt öka antalet läkare i primärvården med 220
per år t.o.m. år 2005 och sedan med 200 per år t.o.m.
år 2008.
En utbyggd läkarbemanning i primärvården bör
leda till att kraven på tillgänglighet till primärvården
kan skärpas. Utländska läkare som kommit till Sveri-
ge har haft svårt att komma in i det svenska vårdsys-
temet. Stora problem har varit förknippade med detta.
Systemet har inte fungerat bra. Vi måste bli bättre på
att tillvarata denna resurs, och de inblandade myndig-
heterna bör få klara direktiv om att hantera frågan på
ett bättre sätt.
En specialist i allmänmedicin besitter den genera-
listkompetens som är betydelsefull i primärvården.
Självfallet är konsultstöd från andra specialister till
primärvården viktigt. Telemedicin kan bli en sådan
resurs som utvecklar kompetensen inom primärvår-
den. Vid sidan av en fast läkarkontakt i primärvården
är det självfallet också så att det för många patienter
med svåra kroniska sjukdomar är viktigt att ha konti-
nuerlig kontakt med specialist på sjukhus för sin
grundsjukdom.
Jag kan inte förstå resonemanget om att en kon-
takt i primärvården står i motsättning till att man för
en specifik åkomma har kontakt med en specialist på
sjukhuset.
Primärvården, socialtjänsten och försäkringskas-
san möter i dag alltfler människor med en sammansatt
problematik. För att skapa en helhetsbild av dessa
individers situation är ofta en samverkan med de här
verksamheterna önskvärd. Ibland krävs det dessutom
kontakt med arbetsförmedlingen för att nå en bra
lösning. Samverkan sker redan i dag men önskvärt är
att denna kan utvecklas ytterligare. Utskottet önskar
att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
till hur denna samordning ytterligare kan fördjupas.
Sedan ska jag göra några kommentarer till några
av de särskilda yttrandena.
Kristdemokraterna påstår i sitt särskilda yttrande
att det skulle vara möjligt att tolka ett avsnitt i propo-
sitionen som att en gammal människa inte ska få
sjukhusvård. Kristdemokraterna skriver: "När en
person fyller 65 år verkar det som om det plötsligt
uppstår ett sjukhusförbud ."
Hur jag än läser och vrider och vänder på texten i
denna proposition är det för mig helt omöjligt att göra
den tolkning som kristdemokraterna gör av dessa
rader. Jag skulle gärna vilja fråga kristdemokraternas
representant hur man kan komma fram till en sådan
skrivning.
Vidare skriver kristdemokraterna. "Många gamla
människor, som bor på äldreboenden eller andra slags
särskilda boenden, känner ångest inför tanken att inte
få sjukhusvård när man blir sjuk."
Jag vill understryka att när behov finns av sjuk-
husvård ska alla självfallet ha rätt till sjukhusvård.
Jag hoppas att kristdemokraterna fortsättningsvis inte
sprider den här typen av texter därför att de är helt
grundade på felaktiga och falska påståenden. Det vore
bra om Chatrine Pålsson som kristdemokraternas
representant i denna debatt kunde klarlägga att även
kristdemokraterna har den här uppfattningen och inte
en helt annan i frågan.
Psykiatrin är ett viktigt vårdområde men ägnas
inte den uppmärksamhet som det förtjänar i den poli-
tiska debatten. Socialutskottet gästade Socialstyrelsen
för ett tag sedan och fick den redovisning som finns
om erfarenheterna av huvudmannaskapsförändringen
på det här området. Mycket utvecklas positivt, säger
Socialstyrelsen, men mycket återstår att göra. Det är
min förhoppning att de åtgärder som finns i hand-
lingsplanen och de avtal som finns för våra huvud-
män kommer att påskynda den processen.
En annan oerhört viktig fråga är frågan om anhö-
rigstöd till dem som bistår sina anhöriga, ofta äldre, i
eget boende. Det är en tung och svår uppgift som
många människor tar på sig för att stödja och hjälpa
sina närmaste. Här pågår verksamhet som syftar till
att utveckla det stödet. En av de saker som det myck-
et påtagligt skrivs om både i propositionen och i be-
tänkandet är att det här stödet ska fortsätta och ut-
vecklas ytterligare. Med tanke på den ålderssituation
som vi har att möta framöver kommer det här att bli
kanske ett av de mest angelägna områdena att ut-
veckla. Därför är det positivt att den här verksamhe-
ten kan fortsätta att utvecklas.
Jag vill sluta med att säga sammanfattningsvis att
utskottsmajoriteten, som instämmer i propositionens
målsättningar, finner att det här är ett bra underlag för
en fortsatt utveckling av kanske ett av de mest ange-
lägna vårdområdena i vårt land.

Anf. 13 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Conny Öhman
lite om finansiell samordning. Det har rått lite för-
bistning i medierna om vad man egentligen har kom-
mit överens om. Jag har fått ta del av att det som
slutligen fick Folkpartiet att acceptera handlingspla-
nen var återinförandet av FINSAM. Det står inte
riktigt så i betänkandet. Där finns en lite vidare defi-
nition som förutom sjukvården och försäkringskassan
också innefattar socialtjänsten. Däremot finns inte
arbetsförmedlingen med som är i FRISAM.
Vänsterpartiet är också definitiv anhängare av
samordning mellan myndigheter men undrar faktiskt
ganska mycket över socialdemokraternas svängning
från att vi tillsammans drev linjen att vi skulle av-
vakta utvärderingen av bl.a. SOSAM-projekten 2003
till den ganska luddiga skrivningen om införandet av
finansiell samordning. Varför har ni ändrat er? Hur
meningsfullt blir det nu med utvärderingen?

Anf. 14 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag bor i en del av Sverige där en för-
söksverksamhet pågår. Jag är dessutom ordförande i
försäkringskassan i det länet och följer självfallet
därmed verksamheten, i det här fallet i Finspång,
väldigt noga. Jag kan konstatera att den utvecklas
väldigt positivt. Man har exempelvis i Finspång en
mindre ökning av sjukskrivningstakten än vad vi har i
riket i övrigt.
Det gemensamma bedömande mellan de olika
myndigheterna som man faktiskt gör för de männi-
skor som har sammansatta behov är positivt. Det går
att utveckla denna samverkan ytterligare. Det utskot-
tet önskar är att regeringen återkommer med ett för-
slag till ett regelverk som styr den här samverkan i
fortsättningen.

Anf. 15 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Det var egentligen inte svar på mina
frågor om varför ni har ändrat er och hur det går med
utvärderingen, som vi var överens om. Men jag note-
rar naturligtvis att Conny Öhman diskuterade fram-
gångsrika SOSAM-projekt. Jag delar den värderingen
att det är en mycket intressant utveckling. Vi motsät-
ter oss inte alls den. Men varför har ni ändrat er när
det gäller utvärderingen?
Jag läser till yttermera visso på Folkpartiets hem-
sida följande uttalande från Lars Leijonborg:
"Folkpartiet satte en prislapp på vårt stöd till denna
reform, eftersom den bara delvis uppfyller våra krav.
Det var ett införande av det så kallade Finsam-
systemet. Efter många års motstånd har nu socialde-
mokraterna accepterat det."
På samma hemsida konstaterar dessutom Leijon-
borg triumfartat att uppgörelsen innebär att man åter-
upprättar husläkarsystemet.
Det har jag fått klart dementerat av socialdemo-
kratiska ledamöter. Men Leijonborg påstår alltså
detta. Min uppfattning är att det här verkar vara en
rätt bräcklig uppgörelse. Vad är det som gäller? Vem
kan man lita på?

Anf. 16 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Det är kanske bättre om folkpartister
kommenterar sin egen hemsida än att jag gör det. Jag
har väldigt svårt att förstå att det här skulle kunna
tolkas på det sättet att detta skulle innebära ett åter-
upprättande av husläkarsystemet. Det är självfallet ett
stöd för att bygga ut läkarverksamheten i den basala
sjukvården, att människor i realiteten ska ha rätten att
välja den doktor man vill. Den uppfattningen har
alltid socialdemokrater haft. Den möjligheten ska
finnas, den ska vi värna och vi ska bygga upp resurser
så att den kan uppnås i verkligheten. Det är viktigt att
resurser nu avsätts till det området och att vi kan
utveckla den läkarinsatsen ute på fältet.
Något husläkarsystem med capitationsersättning
och andra organisatoriska påkopplingar som fanns i
det systemet är det här självfallet inte.

Anf. 17 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror att jag gjorde en rätt klar
skillnad mellan att ha resurser och att ha väl använda
resurser. Det är alldeles uppenbart att man ute i vår-
den, i verksamheten har ont om resurser. Men det
beror just på att resurserna inte är väl använda, på
strukturfel, på bristande konkurrens och på att man
själv inte kan påverka och utveckla verksamhet. Då
blir resurserna inte väl använda. Då vet vi mycket väl
att tillför vi mer medel utan först ett krav på föränd-
ring då konserverar vi bara det felaktiga sättet att
arbeta på. Det är fel, och därför ska man inte tillföra
medel.
Jag kan inte låta bli att kommentera lite diskus-
sionen om FINSAM. Det kan vara av intresse för
Folkpartiet och Centern att det tillägg som man har
gjort i betänkandet och som tar upp finansiellt samar-
bete utan att precisera och ställa några krav, utan det
är om huvudmännen har lust, har en stor bräcklighet,
precis som sagts. Det kan vara intressant att veta att
på Gotland, där man har SOSAM, har man i dag
begärt från försäkringskassan att få säga upp samar-
betet. Så lite substans har ni i denna typ av löften, de
är inte förpliktigande. Det är inte så vi tar till vara
resurserna bättre. Det hade behövts konkreta förslag
och beslut om finansiellt samarbete.

Anf. 18 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Men det är lite märkligt, Leif Carlson.
Det sitter sju partier i Sveriges riksdag. Sex av dessa
partier upplever att utvecklingen inom vårdområdet är
sådan att behoven ökar, vi får fler äldre, nya behand-
lingsmöjligheter tillkommer, vi har problem med
kapaciteten i dag. Sex partier kommer fram till slut-
satsen att här behövs också, utöver ett antal andra
åtgärder, mer ekonomiska resurser. Ni är det enda
parti som kommer fram till raka motsatsen. Det be-
hövs inte nya resurser. Tvärtom är det lämpligt enligt
moderaterna att dra in statsbidrag till kommuner och
landsting. Det är faktiskt det som är er ekonomiska
politik.
Inom ramen för de minskade resurserna tror ni att
det, med alla de honnörsord ni räknar upp i ert sär-
skilda yttrande, ska vara möjligt att tillgodose beho-
ven. Det är på den punkten som jag som socialdemo-
krat har kraftiga invändningar. Och på den punkten
har representanterna för handikapporganisationer,
pensionärsorganisationer, personalorganisationer och
de organisationer som representerar de yrkesverk-
samma inom vården kraftfulla invändningar. Det är
moderaterna som står ensamma i den synen på vilken
ekonomi som krävs i vården.

Anf. 19 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är alltid bekvämast att tro att om
vi bara lägger på lite pengar så löser sig problemen.
Det har vi gjort mängder med gånger. Landstingen
har höjt skatten gång på gång, därför att man har haft
problem med vården.
Det är som Conny Öhman säger, att behoven
ökar, möjligheterna ökar och det behövs mer resurser.
Då gäller det i stället att ta i det obekväma, att försöka
hitta former som fungerar när man ser att de inte gör
det. Vi vet att vi har en dålig effektivitet. Vi vet att
det finns kliniker som kostar 20-30 %, upp till 40 %,
mer än andra fastän de gör samma sak med samma
kvalitet. Sådant måste vi komma ifrån först, men det
är obekvämare och svårare att ta i det. Det blir inte att
man tar itu men problemen om man först tillför peng-
ar. Det vet vi av erfarenhet, det vet man internatio-
nellt. Först måste man lägga fast förändringarna och
hålla fast vid det, sedan får man se vad det är för
resurser som behövs och tillföra dem på ett sätt som
inte motverkar förändringarna. Men det gör ju ni. Vad
ni gör nu är att säga: Ni får mindre än 2 % av vad
sjukvården kostar under den begränsade tid då ni
tillför de här marginella resurserna.
Samtidigt rinner gott och väl 10 % ut i bristande
effektivitet beroende på dålig konkurrens. Det finns
ingen förnyelse. Man tillåter inte en etableringsfrihet
som skulle kunna göra så att vi fick mer effektivitet.
Det ställs inga krav på att resurser samordnas enligt
FINSAM.
Då säger ni: Låt det fortsätta rinna ut 10 % eller
12 % om året - voilá. Ni får 2 % och då har ni löst
problemen. Det är fullständigt orealistiskt. Se först till
att vi får ett system som kan fungera och som är kost-
nadseffektivt. Sedan kan vi diskutera vad det system-
et kan behöva för ytterligare resurser.

Anf. 20 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Fortsätta att rinna ut pengar ur vår-
den, säger Leif Carlson. Var är det som det rinner ut
pengar ur vården i dag? Hur ser det ut i Stockholms
läns landsting, som styrs av Leif Carlsons partivänner
ihop med kristdemokrater och några andra? Hur såg
det ut i Västra Götaland? Hur ser det ut i Skåneregio-
nen? Var är det pengar i vården rinner ut i dag? Var
har vi de kraftiga underskotten i vården i dag? De
finns ju där Leif Carlson och hans partivänner har ett
stort inflytande. Det är uppenbarligen på det sättet att
den inställning som Moderaterna har är att man först
ska svälta och svälta och sedan kan det bli utveckling.
Jag har en lite annan uppfattning. Jag tror att man
faktiskt kan investera och lösa problem på det sättet.

Anf. 21 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det avtal man har slutit mellan
Kommunförbundet, Landstingsförbundet och rege-
ringen är faktiskt inte riktigt det som propositionen
baseras på. Man har visserligen skrivit i avtalet att
läkartätheten ska avsevärt öka - tror jag att det står
ganska exakt. Men i regeringens proposition har man
preciserat det till 170. Utskottsmajoriteten har skrivit
220. Det är alltså ingenting som man har kommit
överens om med de här förbunden. Samtidigt är det ju
så att man i avtalet som man har skrivit har sagt det är
en resursfråga. Då räcker inte dessa nio miljarder
kronor. Det är svar på den frågan.
Sedan gäller det de äldre och frågan om hur vi har
kunnat skriva som vi har gjort. Jag är naturligtvis glad
för att Conny Öhman så klart och tydligt säger det
han säger om att man ska ha rätt. Men om han läser
på s. 33 så är det inte svårt att uppfatta det så, efter-
som man utvecklar det ganska tydligt, att äldre och
människor med funktionshinder ska få sina vårdbe-
hov tillgodosedda hemma. Så skriver man ju inte om
någon annan grupp av människor.
Dessutom har jag alltid undrat varför en regering
jämställer handikappade och äldre. Det finns väldigt
många människor med funktionshinder som inte är
äldre, och som nästan känner sig kränkta av det. Det
kanske också Conny Öhman kan svara på.

Anf. 22 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag måste säga till Chatrine Pålsson
att det är ett av de mest långtgående hårdragna exem-
pel man kan tänka sig när man av den här formule-
ringen gör den tolkning som Kristdemokraterna gör i
sitt särskilda yttrande. Om man av den texten drar
slutsatsen att man skulle operera hjärtan på åldringar i
deras hem, att man skulle göra avancerade sjuk-
husingrepp på åldringar i deras hem, då undrar jag
vad Chatrine Pålsson har för underlag för det. Jag
undrar också hur Chatrine Pålsson över huvud taget
läser olika texter här i riksdagen. Det måste jag ärligt
säga.

Anf. 23 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nu är det faktiskt så, Conny Öhman,
att vi bara har två minuter till replik. Jag skulle inte
kunna läsa upp andemeningar i hela den här sidan, s.
33, för det tar mer än två minuter. Men jag säger att
jag är glad för att vi nu har fått detta bekräftat tydligt
och klart. Sedan är det ju alldeles egendomligt att
man tar hjärtsjukdomar som ska opereras som exem-
pel. Conny Öhman vet mycket väl att en äldre männi-
ska kan få sjukdomar av annat slag där man behöver
sjukhusvård. Det ska inte vara något hinder enligt
Kristdemokraternas förmenade, utan man ska få det
på sjukhus. Men då är vi ju överrens om det.

Anf. 24 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Då har jag en förhoppning om det
som Kristdemokraterna har skrivit i sitt särskilda
yttrande. Man vill ge sken av att det i socialdemokra-
tins värld skulle finnas tankegångar om sjukhusför-
bud för 65-åringar. Jag hoppas att Kristdemokraterna
hjälper till att utplåna den typen av argument i debat-
ten.

Anf. 25 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Stärkt primärvård, fler allmänläkare,
kortare vårdköer, satsningar på vård och omsorg om
äldre, åtgärder mot bristerna inom psykiatrin, förbätt-
rad tillgänglighet samt stimulans av ökad mångfald
och alternativa driftsformer - det är några av de ba-
sala delarna i den nationella handlingsplanen för
utveckling av hälso- och sjukvården och i det betän-
kande som vi i dag har att ta ställning till. Sammanta-
get med de förändringar som utskottet föreslår anser
jag och Centerpartiet att handlingsplanen utgör en
mycket bra grund för att utveckla viktiga delar av
hälso- och sjukvården.
Särskilt glädjande är att utskottsmajoriteten efter
en motion från Centerpartiet står bakom idén om
finansiell samordning. Äntligen har vi fått ett erkän-
nande av fördelarna med en finansiell samordning.
Det är utomordentligt viktigt. Det ger nämligen stora
möjligheter att använda samhällets resurser på ett
effektivare sätt.
Jag tycker att det är bra att vi har fått en uppgörel-
se på det politiska mittfältet omkring handlingspla-
nen. Moderaternas avslagsyrkande var väntat. Det var
nog skrivet, tror jag, innan bläcket på propositions-
texten torkat. Vänsterpartiet tror jag inte klarar att det
nu faktiskt uttalas att privata och kooperativa drifts-
former ska stimuleras i åtminstone den öppna vården.
Det som förvånar mig mer, t.o.m. oerhört mycket,
och även gör mig en aning besviken är att Kristde-
mokraterna visar en sådan passivitet i själva sakfrå-
gan. Det är förvånande eftersom de i åtminstone de
två senaste valrörelserna har haft vården och omsor-
gen som sina främsta hjärtefrågor. Så har i alla fall
jag uppfattat det. Det räcker inte att prata. Man måste
också handla.
Jag skulle vilja fråga kd:s sympatiska företrädare
Chatrine Pålsson: Är det så fel med nya miljarder
som i första hand är avsedda för primärvård, äldre-
sjukvård, psykiatri och för att korta vårdköer? Är det
så fel med förslag om att stimulera mångfald och
faktiskt få ett genombrott för finansiell samordning?
Är det verkligen så fel att hela propositionen ska till
papperskorgen? Jag hade hoppats på en vilja till ett
konstruktivt arbete från Kristdemokraternas sida så
att vi hade kunnat bli flera som står bakom beslutet.
Fru talman! Bakgrunden till handlingsplanen och
dess huvudsakliga innehåll är bl.a. överföringen av
resurser från försvaret till vården och omsorgen, nå-
got som Centerpartiet ställde som ett villkor vid be-
slutet om försvarsförnyelse. Härigenom kommer nu
åtta miljarder kronor att tillföras vård- och omsorgs-
sektorn under perioden 2002-2004. Utöver det har
regeringen tillfört ytterligare en miljard för att kunna
tidigarelägga satsningar under 2001. Det tycker vi
från Centerpartiet är bra.
I februari förra året gjorde Centerpartiet och rege-
ringen en överenskommelse om vilka områden som
ska prioriteras. Dessa återfinns nu i avtalet mellan
staten och landstings- och kommunförbunden. Det
huvudsakliga innehållet finns också i den handlings-
plan som vi i dag debatterar.
Mina meddebattörer och de som lyssnar på de-
batten får förlåta att jag säger det, men jag känner
mig å Centerpartiets vägnar nöjd och aningen stolt
över vad som åstadkommits: nya resurser till vården
och omsorgen och utvecklingsinsatser för hälso- och
sjukvårdens centrala delar. Det sker i en form som
kombinerar satsning på prioriterade områden, respekt
för den kommunala självstyrelsen och uppfölj-
ningsinsatser.
Jag utgår ifrån att regioner, landsting och kom-
muner nu på ett offensivt sätt fortsätter sitt förnyelse-
arbete utifrån just sina lokala förutsättningar. Jag
tycker också att mottagandet, om man bortser från en
del politiska ageranden, varit mycket positivt från
många runtom i Vårdsverige - fackliga företrädare,
olika organisationer och många enskilda. Också opi-
nionen och mediebevakningen har varit positiv.
Sammantaget har det varit ett positivt bemötande. Det
har bildats ett politiskt mittfält för att en handlings-
plan för delar av hälso- och sjukvården ska ros i
hamn, vilket är på väg.
Fru talman! Det finns stora försummade områden
inom vården och omsorgen som måste tillgodoses.
Avsikten är dock inte att dessa vårdmiljarder ska
användas till att täcka just de akuta behoven utan
användas för att åstadkomma förnyelse, så att vården
och omsorgen är bättre rustad för att möta framtidens
krav. De nya miljarderna är ett investeringskapital till
utvecklings- och förnyelsearbetet för att förstärka
primärvården, äldresjukvården, psykiatrin och stimu-
lera tillgänglighet och mångfald.
När vi tänker framåt och formulerar målen för
hälso- och sjukvården och en bättre hälsa handlar det
självfallet om så mycket mer. En av de spännande
utmaningarna tycker jag är att försöka integrera ett
hälsofrämjande perspektiv i hälso- och sjukvården.
Hälsofrämjande handlar ju om att mobilisera männi-
skors egna resurser för att främja hälsan. För en
handlingsplan för hälsan och den samlade hälso- och
sjukvården borde detta naturligtvis vara centralt. Nu
kommer det i en annan ordning. Det finns även annat
som saknas såsom hela akut- och slutenvården med
dess speciella problematik. Och vi skriver i vår mo-
tion att vi gärna hade sett att det, om det hade varit
möjligt, hade funnits med för att man skulle ha haft
en större helhet.
Utan att förringa värdet på detta tycker jag att de
delar som vi nu tar fram är mycket bra. Och jag till-
styrker å det varmaste en nationell handlingsplan för
delar av hälso- och sjukvården.
Dock görs det nu en kraftfull satsning på primär-
vården, på den nära och vardagliga vården, på basen i
svensk hälso- och sjukvård. Det är en uppgift som
man tyvärr fått allt svårare att leva upp till, eftersom
resurser för primärvårdens del inte utvecklats i takt
med ökade arbetsuppgifter. Läkartätheten och övrig
personalsatsning inom primärvården måste öka för att
man ska nå tillgänglighets- och kvalitetsmålen. Sats-
ningar måste även göras på övrig personal i teamet.
Forsknings- och utvecklingsarbete och kompetensut-
veckling är viktigt. Genom att ge primärvården bättre
förutsättningar och en ärlig chans att fullgöra sina
uppgifter blir det attraktivare att jobba där och lättare
att rekrytera personal.
Utskottsmajoriteten ställer större krav på ök-
ningstakten i fråga om antalet läkare samt ställer
större krav på tillgänglighet, vilket är mycket bra.
Och vi från Centerpartiet tillstyrker självfallet det.
En väl fungerande vårdkedja inom äldrevården,
utbildningsinsatser, förstärkta medicinska insatser,
stödet till anhöriga m.m. är utomordentligt viktiga
delar i utvecklingsavtal och handlingsplanen. Det är
också psykiatrin, där det finns mycket att göra för att
utveckla vårdinnehåll, förbättra samverkan, förstärka
stödet till barn- och ungdomspsykiatrin m.m. Min
kollega Gunnel Wallin kommer senare i debatten att
närmare beröra dessa frågor.
En satsning på ökad mångfald av vårdgivare ger
förutsättningar för bättre tillgänglighet och ökad val-
frihet i vården. Fler privata, kooperativa och ideella
entreprenörer bör därför ges möjlighet att sluta avtal
med sjukvårdshuvudmännen. I betänkandet betonas
uppföljningen av hur mångfalden utvecklas, och det
är bra. På sikt krävs dock betydligt mer konkreta
förslag för att visionen om verklig mångfald av vård-
givare ska bli verklighet, och det har jag också ut-
vecklat i mitt särskilda yttrande.
Fru talman! Jag är mycket tacksam för att utskot-
tets majoritet ställer sig bakom Centerpartiets motion
om bättre samordning mellan hälso- och sjukvården,
socialförsäkring och socialtjänsten. Och utskottet
föreslår i ett tillkännagivande att regeringen skynd-
samt bör återkomma med förslag till finansiell sam-
ordning i syfte att underlätta samarbete för att åstad-
komma ökad hälsa och minskade sjukskrivningar.
Det är en stor framgång. Det är, enligt min mening,
ett genombrott för att förverkliga tankarna bakom den
finansiella samordningen. Och jag är glad över att
socialministern och därmed regeringen har ställt sig
bakom Centerpartiets motion. Och jag vill också ge
Miljöpartiet, men framför allt kanske, Folkpartiet,
och då inte minst Bo Könberg, en eloge för engage-
mang, stöd och kompetens i frågan. Finansiell sam-
ordning ger möjlighet att använda samhällets totala
resurser på ett effektivare sätt till fördel för den en-
skilde och för samhället som helhet. Passiva insatser
ersätts av aktiva, vilket naturligtvis är alldeles ut-
märkt. Och lokala lösningar uppmuntras. En proposi-
tion är utlovad till nästa höst, och den ska kunna
behandlas i riksdagen före juluppehållet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet.

Anf. 26 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Vad jag sade visar ju att lokala lös-
ningar just i dag sägs upp. Det visar hur luftigt detta
är.
Men jag vet att Kenneth Johansson är en man som
verkligen tror på mångfalden. Det har jag förstått. Jag
förstår också att han lockas av det myckna talet om
mångfald i planen. Genom att man bejakar privata
alternativ och andra typer av initiativ ska ju tillgäng-
ligheten kunna öka och service främjas. Det tror jag
också är riktigt. Men tror Kenneth Johansson att detta
blir verklighet att detta luftiga talet i planen om
mångfald har någon substans? När sådan verksamhet
börjar få utvecklas med spännande arbete över revir-
gränser, med samarbete mellan akutsjukvård och
primärvård på ett nytt sätt som vårdförbund och andra
applåderar, vilket sker i Simrishamn, då vill ju social-
demokraterna genast förbjuda sådan utveckling. Och
är inte Kenneth Johansson orolig för att allt prat om
alternativ i den öppna vården bara är läpparnas be-
kännelse för att rädda en majoritet i riksdagen men
till intet förpliktigande efter detta?

Anf. 27 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! När det gäller den första delen om lo-
kal samordning och finansiell samordning på Gotland
vill jag säga att jag som decentralist tycker att det är
på den lokala nivån som man ska ta ställning till hur
man vill jobba med dessa frågor. Det som är andeme-
ningen i detta tillkännagivande är att man ska ta bort
hinder och stimulera så att möjligheter ges. Men det
är inte ett decentralistiskt synsätt att från ett ovani-
frånperspektiv tala om hur det ska se ut i varje län.
Tvärtom lockar underifrånperspektivet fram det lo-
kala engagemanget, så att man ser på de lokala förut-
sättningarna, ser möjligheterna och tar bort de hinder
som finns för att detta också ska kunna förverkligas.
Denna handlingsplan omfattas av mångfald kring
den öppna vården. Jag tycker att de skrivningar som
finns här är bra.
De måste dock följas av praktisk handling lokalt. Det
är helt nödvändigt. Vi kan inte genom direktiv tala
om att man ska göra si eller så. Vi ska ge möjligheter
och ta bort de hinder som finns för att skapa en posi-
tiv opinion för att stimulera mångfald.
När det gäller den slutna vården tror jag att Leif
Carlson är alldeles klar över var Centerpartiet står i
den frågan. Det råder ingen tvekan där.

Anf. 28 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror också väldigt mycket på att
det ska växa upp underifrån. Men vissa regler måste
läggas fast, t.ex. att man ska ha samordning. Annars
får vi en oerhört spretande vård i landet och ett oer-
hört spretande sätt att ta hand om resurserna. Man
måste försöka att kombinera detta, och det tycker jag
inte att man har gjort i förslaget.
Sedan hoppas jag självfallet att Kenneth Johans-
son har rätt, att detta med mångfald i öppenvården
ska gälla. Men man blir orolig när man läser att det
för tillfället inte finns skäl att reglera formerna för
öppenvården. Jag är rädd att resonemanget i proposi-
tionen är som socker för att handlingsplanen ska glida
igenom lite lättare hos bl.a. Kenneth Johansson.
Mångfald och privat verksamhet har aldrig ut-
märkt Socialdemokraterna. Jag tror att Kenneth Jo-
hansson tyvärr har förförts av en socialdemokratisk
lovsång under galgen till mångfalden, en läpparnas
bekännelse för att räddas för stunden.

Anf. 29 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Om ett år räknar jag med att vi ska
behandla den proposition som handlar om finansiell
samordning. Då kommer vi att ha möjligheter att
lägga synpunkter på den utifrån de grundförutsätt-
ningar som finns så tydligt beskrivna på s. 17 i ut-
skottsbetänkandet. Då gäller det att vi i vanlig kon-
struktiv anda - inga automatiska avslag, inget auto-
matisk slängande av propositioner direkt i pappers-
korgen - försöka att göra det bästa av det material
som finns. Det är den föresats som i alla fall jag har.
Jag är icke förförd när det gäller mångfaldens lov.
Jag tycker i min blygsamhet däremot att jag har med-
verkat till att det ändå har öppnats upp en diskussion
om mångfald. Det står klart och tydligt - och jag vill
påstå att Centerpartiet har varit pådrivande i det fallet
- att alternativa driftsformer ska stimuleras.
Vi som biträder den här handlingsplanen har ock-
så tagit steg i arbetet för att det ska bli tydliga signa-
ler ut till Vårdsverige, till sjukvårdshuvudmännen och
till andra om att åtminstone de fyra partier som står
bakom handlingsplanen tycker att det är jättebra att
det når ut signaler om ökad mångfald. Jag hoppas att
detta kommer att visa sig också i praktisk handling.
Jag ska använda alla kontakter som jag har för att så
också ska bli fallet.

Anf. 30 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! För undvikande av alla missförstånd
vill jag först säga att Vänsterpartiet står bakom denna
ekonomiska satsning genom uppgörelsen om budge-
ten mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och
Vänsterpartiet. Det är grunden för diskussionen.
Men vi har principiella invändningar. Det är all-
deles riktigt att vi är oroade över förändringen i håll-
ningen till privatiseringen, där vi har en annan syn.
En annan principiell invändning som vi har är den
mycket starka läkarfokusering som präglar dessa
dokument. Kenneth Johansson säger sig vara stolt och
nöjd över uppgörelsen, och det är ju honom oförhind-
rat. Men jag undrar: Är Kenneth Johansson verkligen
stolt och nöjd över läkarfokuseringen och negligeran-
det av andra yrkesgrupper som jag tycker är så upp-
enbar? Och det är inte bara jag som tycker det. Vård-
förbundet, Överläkareföreningen, sjukgymnasterna
och psykologerna har i sina remissvar reagerat över
denna uppenbara fokusering på läkarna. Det är min
ena fråga.
Min andra fråga är en fortsättning på den fråga
som jag begärde svar på av Conny Öhman, men som
jag kanske inte fick så mycket svar på. Det gäller
uttolkningen av vad som egentligen menas med fi-
nansiell samordning. En av samarbetspartnerna utta-
lar sig tydligt att det handlar om ett återupprättande
av FINSAM. Det är ett klart definierat begrepp. Vi
från Vänsterpartiet är inte så positiva till FINSAM.
Vi är mer positiva till andra finansiella samordnings-
grupper.
Vi har konstaterat att socialtjänsten finns med.
Däremot finns inte arbetsförmedlingen med som i
t.ex. FRISAM-projekten. Det är också en fråga som
jag har: Varför finns inte arbetsförmedlingen med?
Är inte det en viktig aktör på det här området?

Anf. 31 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag är klar över att Vänsterpartiet står
bakom de medel som är avsatta.
När det gäller privatisering skulle jag vilja be Rolf
Olsson att inte använda det uttrycket slarvigt. Det
handlar om en entreprenad. Vi för vår del vill ha en
solidariskt och rättvist fördelad och finansierad hälso-
och sjukvård. Den ska vara demokratiskt styrd. Vi
bör stimulera fler vårdgivare. Att lägga ut verksamhet
på entreprenad är ingen privatisering, för då frånhän-
der sig samhället ansvaret. Det är inte en politik som
vi står för.
När det gäller läkarfokuseringen är min uppfatt-
ning att det betonas i utskottets betänkande att det är
teamet på vårdcentralen och primärvården som är
väldigt viktig. Det är distriktssköterskan, sjuksköter-
skan, barnmorskan, psykologen, kuratorn etc. som det
handlar om.
Sedan finns det ett mål som har satts upp för an-
talet läkare. Det tycker jag ändå är ett rätt sätt att
jobba på. Vi ser också att det finns mycket stora
brister, vakanser, när det gäller antalet läkare. Men
jag förringar icke teamet, tvärtom.
Till sist: Angående finansiell samordning är det
enligt min mening mycket tydligt och klart angivet att
det inte är någon speciell lösning som har pekats ut,
utan det finns möjligheter till lokala lösningar som
ska bygga på lokala förutsättningar och som inte låser
sig fast till någon speciell modell. Det har varit väl-
digt tydligt och klart uttalat.

Anf. 32 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Privatisering: Om man har entrepre-
nader med aktörer som har vinstsyfte tycker jag att
privatisering är ett adekvat begrepp att använda. Den
utvecklingen har vi kunnat studera inom nära områ-
den, t.ex. inom äldreomsorgen. Det är en farhåga som
vi har, och vi tänker använda den beteckningen också
i fortsättningen.
Det är bra att Centerpartiet också har den uppfatt-
ningen att teamen är en viktig arbetsmodell och att
den behöver utvecklas. Kenneth Johansson säger att
det framgår av texterna. Men vår och remissinstan-
sernas reaktion beror på vad som faktiskt står i tex-
terna. I handlingsplanen omnämns läkare 155 gånger,
sjuksköterska omnämns 18 gånger, undersköterska
omnämns 3 gånger, vårdbiträde omnämns 1 gång osv.
plus ett antal ytterligare yrkeskategorier som om-
nämns några gånger. Jag tycker inte annat än att det
är att fokusera på läkarrollen och negligera andra
yrkesgrupper, till yttermera visso viktiga kvinnoar-
betsområden.
Slutligen till frågan om finansiell samordning. Jag
noterar med intresse Kenneth Johanssons betoning av
vad som faktiskt står i texterna. Jag konstaterar att
Lars Leijonborg då uppenbarligen har fått alltihop om
bakfoten. Det är naturligtvis inte Kenneth Johansson
skyldig till. Men det är ju en väldigt skakig uppgörel-
se som ni har träffat när en av parterna har den upp-
fattningen att det är FINSAM-modellen som gäller.

Anf. 33 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vi har tydligen olika definitioner av
vad som är privatisering respektive att lägga ut verk-
samhet på entreprenad. Vi får väl titta i skolboken
och fälla avgörandet sedan.
När det sedan gäller teamets betydelse är det min
uppfattning att man inte ska ställa läkare och team
mot varandra, utan alla berörda kategorier ingår som
en naturlig del.
Om det är som Rolf Olsson säger, att det finns en
oro ute i verksamheten, låt oss då hjälpas åt att sprida
att för att primärvården ska fungera behövs ett väl
utvecklat teamarbete och en väl fungerande ansvars-
fördelning mellan alla som finns på vårdcentralerna
inom primärvårdens verksamhet.
När det slutligen gäller den finansiella samord-
ningen - nej, jag diskuterar icke Folkpartiets hemsi-
da. Däremot diskuterar jag gärna vad Centerpartiet
har motionerat om. Jag diskuterar också vad den här
uppgörelsen de facto säger och vad som tydligt och
klart står i utskottets betänkande. Det tycker jag är det
centrala, och det är så som jag har beskrivit det.

Anf. 34 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag ska ärligt och uppriktigt säga att
jag förstår Centerpartiets dilemma med den här
handlingsplanen om s.k. kanonpengar och gemen-
samma ambitioner och att man har lite svårt att gå
ifrån den. Men jag skulle tro att Centerpartiet skulle
fått med lite mer av ett bredare och nyare synsätt än
vad handlingsplanen i varje fall ger sken av, om man
hade fått sätta sin prägel på den.
Jag kan inte riktigt förstå hur centerpartister ute i
landet kan negligera Vårdförbundets synpunkter så
totalt - sjukgymnasternas, psykologernas, osv. - och
tro att centerpartister hädanefter kan tala om att dessa
yrkesgrupper är oerhört viktiga i sjukvården. Det
förstår inte jag, därför att ambitionen är åtminstone
att de pengar som ändå inte räcker till det här ska
satsas på läkartjänster och inte något annat. Då har vi
väl kommit tillbaka en bra bit i tiden. Och det handlar
inte, Kenneth Johansson, om förnyelse för det är
något som är nytt. Det här är ju en tillbakagång, fram-
för allt för patienten.
Kenneth Johansson ställde frågan till mig om ifall
de här miljardsatsningarna är fel. Kenneth Johansson
vet ju mycket väl att Kristdemokraterna har föreslagit
mycket mer pengar till kommuner och landsting än
vad Centerpartiet har gjort de senaste åren, så det
tycker inte Kristdemokraterna är fel, tvärtom.
Däremot tror vi att lokala politiker klarar av att
prioritera de här pengarna för sina medborgare som
bor nära. Jag vill fråga Kenneth Johansson om vi inte
delar den uppfattningen. Åtminstone har vi gjort det
ibland när vi har talats vid.
Handlingsplanen i papperskorgen? Ja, jag tror att
vi hade fått en bättre handlingsplan om vi hade varit
lite fler partier som hade kommit överens om att avslå
den och om vi haft en helhetssyn.
Avslutningsvis vill jag ställa en fråga om s. 17 i
handlingsplanen, som alla berömmer sig av, nämligen
om den finansiella samverkan. Det måste väl vara
fråga om SOCSAM, om jag förstått saken rätt i och
med att socialtjänsten ska vara med.
Min andra fråga är: Kommer det också att röra
slutenvården, eftersom den inte är berörd här utan
bara primärvården? Eller vad menas över huvud ta-
get?

Anf. 35 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Ja, vi har satt vår prägel på detta ma-
terial. Så är det. Vi har nämligen från början tyckt,
med det program som vi har gått till val på, att det är
viktigt att satsa på vård och omsorg. Det är speciellt
viktigt att få basen i hälso- och sjukvården att funge-
ra. Det är viktigt för Centerpartiet att satsa på den
vardagliga och nära vardagssjukvården som primär-
vården står för och som är spridd till små enheter runt
hela landet.
Det är också viktigt att satsa på äldresjukvården.
Vårdkedjorna fungerar inte överallt, Chatrine Påls-
son. Anhöriga spelar en väldigt viktig roll och gör en
viktig insats. Detta är verkligen den prägel som vi har
velat sätta på materialet.
När det gäller psykiatrin gäller det att se till att det
blir en värdig vård inom den psykiatriska sjukvården.
Det tycker jag verkligen är att sätta en prägel som
överensstämmer med Centerpartiets syn. Det gäller
också frågan om mångfalden. När det nu dessutom
blev en finansiell samordning tycker jag att det känns
alldeles utmärkt att de här delarna nu är föremål för
utveckling. Men sedan finns det mer som vi behöver
göra, och det ska vi fortsätta att arbeta med.
Lokala lösningar: Vi bestämmer icke vad som
görs lokalt, kommunalt och regionalt, utan det gör de
själva. Vi ger förutsättningar och pekar ut intressanta
utvecklingsområden. Sedan får man lokalt bedöma
vad man vill göra satsningarna på.
Det kommer sedan att ske en uppföljning. Det
gäller då att se till att vi får en utveckling i stort uti-
från de lokala förutsättningarna i enlighet med de
intentioner som finns i handlingsplanen.
Till slut vill jag upprepa att det inte är någon ut-
pekad modell när det gäller finansiell samordning.
Det är detta som våra lokala och regionala företräda-
re, företrädare från myndigheter och från den politis-
ka världen ska vrida och vända på, hoppas jag.

Anf. 36 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Kenneth Johansson, jag ska spara det
här protokollet tills propositionen kommer. Jag kan
bara läsa i handlingsplanen att socialtjänsten ska vara
med, och då är det inte FINSAM utan SOCSAM.
Det är viktigt med primärvård och med de små
enheterna. Vi är överens om det. Det står också klart i
vår motion att vi vill göra primärvården ännu bättre.
Men jag hoppas att vi kan vara överens om att vi vill
skapa en primärvård dit människor vill gå för att få
sina behov tillfredsställda. Uppenbarligen behöver
den förbättras på olika sätt, och Kristdemokraterna
vill vara med och vidareutveckla den - inte skapa en
primärvård som är styrd uppifrån efter någon organi-
sationsterm utan utifrån människors behov. Det är
därför vi har velat bredda den.
När det sedan gäller frågan om anhörigvård etc. är
vi så otroligt överens, så det behöver jag knappast tala
om här.

Anf. 37 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vi är verkligen överens om att vi ska
ha en primärvård som folk vill gå till, för vad vore
motsatsen? Det är därför som den här satsningen
görs; för att förbättra tillgängligheten och göra det
möjligt för primärvården att bli attraktivare. Det tyck-
er jag är ganska självklart.
Jag vidhåller att det är förvånande att inte Krist-
demokraterna går in konstruktivt i det här arbetet. Jag
tycker att det är synd, för jag tror att ni har en del att
tillföra där. Det hade varit bra med en ännu bredare
lösning. Då hade ni kunnat vara med och göra ett
jobb för att få fram de resurser som nu finns i botten.
Det har vi gjort, inte helt utan kritik från bl.a. Krist-
demokraterna. Men vi har tagit den matchen, för vi
tycker att det är positivt om man kan lägga över re-
surser från ett område där behoven minskar till ett
område där behoven faktiskt är jättestora.
Det är två förhållningssätt som man kan ha, tycker
jag. Endera säger man att om jag inte får igenom allt
mitt är hela propositionen värdelös och ska till pap-
perskorgen, eller så säger man att det är en hyfsad
grund, att det finns en del saker som man behöver
förbättra och göra tillägg till, men att man gärna är
med och diskuterar för att få fram en bra lösning. Det
senare har vi gjort, och jag tycker att vi till en del har
kommit en bra bit på väg med utvecklingen av hälso-
och sjukvården.
(forts. 7 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 10.48 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 11.00 då
dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 11.00.

6 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 23 november

UbU5 Maxtaxa och allmän förskola m.m.
Mom. 1 (införande av allmän förskola)
1. utskottet
2. res.1 (m)
3. res. 2 i motsvarande del (kd)
4. res. 3 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering 1:
38 för res. 2
12 för res. 3
260 avstod
39 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
76 för res. 1
38 för res. 2
196 avstod
39 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
186 för utskottet
75 för res. 1
50 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 35 v, 16 c, 15 mp
För res. 1: 75 m
Avstod: 38 kd, 12 fp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 7 (maxtaxa inom förskoleverksamhet och skol-
barnsomsorg m.m.)
1. utskottet
2. res. 5 (m, kd, c, fp)
Votering:
170 för utskottet
140 för res. 5
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 35 v, 15 mp
För res. 5: 74 m, 38 kd, 16 c, 12 fp
Frånvarande: 11 s, 8 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 8 (etableringsfrihet inom barnomsorgen)
1. utskottet
2. res. 5 (m, kd, c, fp)
Votering:
170 för utskottet
141 för res. 5
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 35 v, 15 mp
För res. 5: 75 m, 38 kd, 16 c, 12 fp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 12 (förskolans personal m.m.)
1. utskottet
2. res. 7 (c)
Votering:
241 för utskottet
20 för res. 7
49 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 72 m, 35 v, 1 fp, 14 mp
För res. 7: 3 m, 16 c, 1 mp
Avstod: 38 kd, 11 fp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU13 Vissa frågor om AP-fonderna FiU13 (prop.
2000/1:14)
Punkt. 2 (Sjätte AP-fonden)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
191 för utskottet
87 för res. 1
31 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 34 v, 11 kd, 15 c, 13 mp
För res. 1: 75 m, 12 fp
Avstod: 1 s, 1 v, 27 kd, 2 mp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 5 fp, 1 mp
Kenth Högström (s) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats som frånvarande.
Inger Davidson, Mats Odell och Desirée Pethrus
Engström (alla kd) anmälde att de avsett att avstå från
att rösta men markerats ha röstat ja.

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU4 Ny insiderstrafflag
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU3 Exportkontroll m.m. av produkter med
dubbla användningsområden
Mom. 7 (övergångsbestämmelserna m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
261 för utskottet
50 för res. 3
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 75 m, 38 kd, 16 c, 12 fp
För res. 3: 35 v, 15 mp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 9 (propositionens 2000/01:9 lagförslaget i
övrigt)
Yrkande:
Utskottets hemställan med den ändring som följde av
bifall till det under överläggningen framställda yr-
kandet (s).
Kammaren biföll utskottets hemställan med denna
ändring.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

MJU3 Vissa miljöfrågor
Mom. 2 (lokala investeringsprogram)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c)
Votering:
170 för utskottet
141 för res. 1
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 35 v, 15 mp
För res. 1: 75 m, 38 kd, 16 c, 12 fp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 3 (produkters miljöpåverkan i ett livscykel-
perspektiv)
1. utskottet
2. res. 2 (c)
Votering:
294 för utskottet
16 för res. 2
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 75 m, 35 v, 38 kd, 12 fp, 15 mp
För res. 2: 16 c
Frånvarande: 12 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 16 (miljöbalkens förhållande till skogsvårdsla-
gen)
1. utskottet
2. res. 6 (kd, m, c)
Votering:
179 för utskottet
130 för res. 6
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 35 v, 10 fp, 15 mp
För res. 6: 75 m, 38 kd, 16 c, 1 fp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 6 fp, 1 mp

Mom. 19 (bestämmelserna om strandskydd)
1. utskottet
2. res. 9 (kd, c)
Votering:
181 för utskottet
55 för res. 9
74 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 1 m, 35 v, 10 fp, 15 mp
För res. 9: 1 m, 37 kd, 16 c, 1 fp
Avstod: 73 m, 1 fp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 5 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 33 (Naturvårdsverkets instruktion)
1. utskottet
2. res. 12 (v)
Votering:
262 för utskottet
35 för res. 12
14 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 75 m, 38 kd, 16 c, 12 fp, 1 mp
För res. 12: 35 v
Avstod: 14 mp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 35 (strategi för effektivare utnyttjande av resur-
ser, m.m.)
1. utskottet
2. res. 14 (mp)
Votering:
282 för utskottet
15 för res. 14
14 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 75 m, 35 v, 38 kd, 2 c, 12 fp
För res. 14: 15 mp
Avstod: 14 c
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 39 (handel med utsläppsrätter)
1. utskottet
2. res. 16 (m, fp)
Votering:
209 för utskottet
87 för res. 16
15 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 35 v, 38 kd, 1 c, 15 mp
För res. 16: 75 m, 12 fp
Avstod: 15 c
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 47 (provborrningar i Skagerrak och Kattegatt)
1. utskottet
2. res. 19 (mp, c, v)
Votering:
246 för utskottet
64 för res. 19
1 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 75 m, 3 v, 38 kd, 1 c, 9 fp
För res. 19: 32 v, 15 c, 2 fp, 15 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 57 (nya arbetssätt i kemikaliepolitiken)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 71 (ekologiska aspekter på läkemedel)
1. utskottet
2. res. 24 (mp)
Votering:
295 för utskottet
16 för res. 24
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 75 m, 35 v, 38 kd, 16 c, 11 fp
För res. 24: 1 fp, 15 mp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 76 (inventering av uppdämda vattendrag)
1. utskottet
2. res. 26 (fp)
Votering:
298 för utskottet
12 för res. 26
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 75 m, 35 v, 38 kd, 16 c, 15 mp
För res. 26: 12 fp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 82 (havsöringsstammen)
1. utskottet
2. res. 27 (v)
Votering:
259 för utskottet
48 för res. 27
2 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 75 m, 1 v, 38 kd, 15 c, 12 fp
För res. 27: 33 v, 15 mp
Avstod: 1 s, 1 c
Frånvarande: 12 s, 7 m, 9 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 97 (svensk valfångstpolitik)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 98 (skydd av Omberg m.m.)
1. utskottet
2. res. 30 (mp, fp)
Votering:
275 för utskottet
35 för res. 30
1 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 75 m, 34 v, 37 kd, 14 c
För res. 30: 5 s, 1 v, 1 kd, 2 c, 11 fp, 15 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 11 s, 7 m, 8 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Mom. 100 (Lovö)
1. utskottet
2. res. 31 (mp)
Votering:
293 för utskottet
16 för res. 31
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 75 m, 34 v, 38 kd, 16 c, 11 fp
För res. 31: 1 fp, 15 mp
Frånvarande: 12 s, 7 m, 9 v, 4 kd, 2 c, 5 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

7 § (forts. från 5 §) Nationell handlingsplan för
utveckling av hälso- och sjukvården (forts.
SoU5)

Anf. 38 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att citera ledaren i
senaste numret av Läkartidningen, nr 47:
"Bra, men inte tillräckligt, blir totalbetyget för den
nationella handlingsplanen. Den är ett steg i rätt rikt-
ning för att skapa en bättre primärvård med större
mångfald bland driftsformerna, men trots fredagens
kommande beslut lär det inte bli sista gången som
riksdagen - sannolikt i en ganska snar framtid - får
anledning att åter diskutera hur man skall komma till
rätta med de svåra bristproblemen inom svensk sjuk-
vård."
Det är ungefär samma slutsats som vi i Folkpartiet
har dragit. Vi anser också att handlingsplanen är ett
för tunt dokument för att kallas en nationell hand-
lingsplan. Av en nationell handlingsplan för utveck-
ling av hälso- och sjukvården förväntas att den ska
behandla vårdens alla verksamheter på ett övergri-
pande sätt, och det gör inte den här propositionen.
Det är verkligen önskvärt att vi snart här i riksdagen
på nytt kan diskutera och ta ställning till de frågor
som kan göra att svensk sjukvård ur många olika
aspekter kan fungera bättre än i dag.
Fru talman! Den här handlingsplanen behandlar
egentligen bara primärvården, och det är utifrån detta
som Folkpartiet har väckt sin motion. Även om vi i
vår motion har varit kritiska på en hel del punkter har
vi nu, efter utskottsbehandlingen och de förändringar
som där har skett, valt att stödja utskottets betänkan-
de, vars hemställan jag nu ber att få yrka bifall till.
Folkpartiet har drivit det vi kallar husläkarfrågan i
drygt 25 år. Under den borgerliga regeringsperioden
1991-1994 infördes också en husläkarlag. Den var en
satsning på primärvården för att öka tillgängligheten
och valfriheten för patienterna, men också ett sätt att
markera primärvårdens betydelse i svensk hälso- och
sjukvård. Socialdemokraterna var snabba att avskaffa
husläkarlagen när de tog över regeringsmakten. Folk-
partiet har dock alltsedan dess fortsatt att här i riksda-
gen motionera om ett återinförande av husläkarsys-
temet, hitintills utan egentligt stöd från något annat
parti i riksdagen.
Nu har vi fått stöd för vårt krav på en husläkarre-
form av Socialdemokraterna, Centerpartiet och Mil-
jöpartiet. Det gläder oss naturligtvis mycket att vår
kamp inte har varit förgäves, men mest glädjande är
ändå att det nu kommer att ske en ordentlig satsning
på primärvården. Vi har dock inte nått ända fram.
Tidsplanen för genomförandet har visserligen sänkts
med två år till åtta år, men vi hade velat genomföra
den på tre år.
En förutsättning för ett snabbare genomförande
hade nog trots allt varit att vi hade fått stöd för vårt
krav på etableringsfrihet för allmänläkarna. Det krävs
enligt vår erfarenhet bl.a. etableringsfrihet och att
sjukvårdshuvudmännen tvingas behandla offentlig
och privat vård på lika villkor. När husläkarlagen
gällde och med den etableringsfriheten tillkom i ge-
nomsnitt 450 allmänläkare per år och behovet av
allmänläkare var tillgodosett i en stor del av landet.
Efter det att husläkarlagen avskaffades stoppades
utvecklingen helt och hållet, och vi har i dag en stor
brist på allmänläkare.
Vi måste tyvärr konstatera att det i dag i riksdagen
inte finns majoritet för etableringsfriheten. Men
Folkpartiet kommer att fortsätta att driva frågan, och
vår förhoppning är naturligtvis att det inte ska dröja
25 år till innan detta kommer att genomföras.
Fru talman! Folkpartiet anser att etableringsfrihet
ska gälla även för sjukgymnaster, geriatriker, barnlä-
kare, gynekologer och barnmorskor. Likaså bör rätten
att överlåta en etablering återinföras. Vi noterar
emellertid med tillfredsställelse vad gäller det sist-
nämnda att regeringen nu har för avsikt att undersöka
det nuvarande regelverkets effekter. Folkpartiet
kommer att punktmarkera regeringen i de här frågor-
na.
Fru talman! Vår uppfattning är dessutom att man
bör konkurrensutsätta all öppenvård för att på det
sättet dels öka effektiviteten, dels underlätta för pri-
vata alternativ. Men det ska krävas kvalitetscertifikat
för all den verksamhet som upphandlas efter konkur-
rensutsättningen - utan detta kvalitetscertifikat ingen
upphandling. Kraven på kvalitet kan utformas i form
av en standardmodell av Socialstyrelsen och tillämpas
av kommuner och landsting.
I utskottets betänkande betonas vikten av att alla
yrkesgruppers kompetens tas till vara. Trots att detta
under dagen har diskuterats fram och tillbaka är det
vad som står. Det är enligt vår åsikt också nödvändigt
att ett fungerande teamarbete utvecklas. Fungerande
samverkansformer mellan öppen och sluten specia-
listvård och den kommunala primärvården krävs
också. Folkpartiet instämmer helt i att alla olika yr-
kesgrupper inom primärvården måste samverka, inte
minst för att få ett helhetsperspektiv där patienten
sätts i centrum.
Folkpartiet betonar, liksom övriga i utskottsmajo-
riteten, vikten av att andra specialister på olika sätt
kan knytas till primärvården. Det framhålls i betän-
kandet att det står landstingen fritt att inrätta läkar-
tjänster vid vårdcentralerna med annan specialist-
kompetens eller i annan lämplig form arrangera kon-
sultstöd till primärvårdens läkare. Det här är väsent-
ligt för patienterna. Dessa kan då på samma ställe få
träffa även andra specialister, och det t.o.m. tillsam-
mans med sin husläkare, där båda gemensamt kan
besluta om den fortsatta vården och uppföljningen.
Det blir också utvecklande för personalen på
vårdcentralen och utgör också ett led i att stärka pri-
märvårdens ställning. Däremot bör det ankomma på
landstingen själva att besluta om hur detta ska ske,
eftersom förutsättningarna i olika delar av landet är så
olika.
Fru talman! En annan viktig del i detta betänkan-
de, som utgjort en väsentlig anledning till att Folk-
partiet har ställt sig bakom det, är tillkännagivandet
till regeringen om att den skyndsamt bör återkomma
till riksdagen med förslag till finansiell samordning
mellan hälso- och sjukvården, socialtjänsten och
socialförsäkringen i syfte att underlätta samarbete för
att åstadkomma ökad hälsa och minskade sjukskriv-
ningar. Det här är en fråga som Folkpartiet har drivit i
bara 15 år. Visserligen genomfördes en försöksverk-
samhet under den senaste borgerliga regeringsperio-
den, men den var Socialdemokraterna lika snabba
med att avveckla som husläkarlagen. Försöksverk-
samheten, som ägde rum i fem olika län, var mycket
framgångsrik, och de som deltog var mycket ange-
lägna om att få fortsätta. Många propåer har under
åren framförts till alla olika ministrar i Socialdepar-
tementet, inte minst från socialdemokratiska lands-
tingspolitiker, men hitintills har det varit kalla han-
den.
Det är mycket glädjande för oss i Folkpartiet att
den finansiella samordningen nu tillåts i hela landet,
men mest glädjande är det för de patienter som nu
snabbare kan få sin rehabilitering och slipper långa
sjukskrivningstider, som i alltför många fall leder till
sjukpension. Dessutom kommer det att bidra till att
sänka kostnaderna för sjukförsäkringen, kostnader
som bara växer dag för dag och där de långa sjuk-
skrivningstiderna är ett stort problem. Jag vet dess-
utom att glädjen är stor både hos landstingspolitiker
och inom försäkringskassorna runtom i Sverige.
Fru talman! I mitt anförande har jag tagit upp bå-
de kritik av propositionen och beröm för slutresultatet
i betänkandet. Vår sammanvägning har, som jag
tidigare nämnt, resulterat i att vi stöder utskottets
betänkande. Jag vill dock hänvisa till mitt särskilda
yttrande, där det finns upptaget det som Folkpartiet
hade önskat funnits med i betänkandet och som vi
från Folkpartiet kommer att fortsätta att arbeta för.

Anf. 39 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag noterade att Kerstin Heinemann
var inne på att det i själva verket inte är någon läkar-
fokusering i det här dokumentet utan att man betonar
detta med team. Jag skulle ändå vilja höra med Kers-
tin om det som står i betänkandet verkligen innebär
en bra balans mellan olika yrkesgrupper. Jag räknade
upp frekvensen av benämningen på olika yrkeskate-
gorier, och jag tycker att det i någon mån bör framgå
att också andra yrkeskategorier de facto arbetar i
vården om det ska vara en bra balans. Jag skulle vilja
höra Kerstin Heinemanns kommentar till det.
Det är viktigt att detta finns rejält belyst, t.ex. för
det oändligt viktiga omvårdnadsarbetet. Jag tycker
faktiskt att det brister betänkligt i betänkandet när det
gäller att lyfta fram sådana viktiga områden. Jag
upplever det som ett osynliggörande av viktiga yr-
keskategorier. De yrkeskategorierna är också i myck-
et hög utsträckning kvinnoyrken. Det vill jag gärna
höra Kerstin Heinemanns kommentar till.
Det är naturligtvis intressant att direkt från källan
få en kommentar till begreppet finansiell samordning.
Som jag har relaterat för andra har jag tagit del av att
Lars Leijonborg ganska rakt av har sagt att FINSAM-
systemet är återinfört. Jag vill gärna höra om det
också är Kerstin Heinemanns uppfattning.

Anf. 40 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det klart framgår av
betänkandet att alla personalkategorier är viktiga och
att teamarbetet också är mycket viktigt. Om sedan de
olika yrkesgrupperna nämns lika många gånger tyck-
er jag i och för sig är oväsentligt, eftersom avsikten
med det hela klart framgår av utskottets betänkande:
att man ska arbeta tillsammans, att alla olika perso-
nalgrupper inom vården är viktiga och att det ska ske
ett teamarbete. Jag lägger inte lika stor vikt som Rolf
Olsson vid att man nämner olika yrkesgrupper lika
många gånger.
När det gäller den finansiella samordningen kan-
ske man ska tänka på vad som var den ursprungliga
finansiella samordningen. Det var att man tillät fem
olika län att arbeta tillsammans. Man öppnade för att
kunna föra över pengar från olika myndigheter. Det
var finansiell samordning. Den såg olika ut i alla de
fem försökslänen. Den var inte centralt reglerad. Det
handlar om att man ska kunna använda pengarna på
ett annat sätt när det gäller de här gemensamma om-
rådena. Det är precis det som också finns här.
Om sedan Lars Leijonborg på sin hemsida säger
att FINSAM - som ju är en sammandragning av be-
greppet finansiell samordning - har återinförts tycker
jag faktiskt att det inte är så farligt, därför att den
finansiella samordningen kommer att återinföras.

Anf. 41 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker som sagt att det är en upp-
enbar snedfördelning när det gäller belysning av olika
yrkeskategorier i det här dokumentet. Och jag är inte
ensam om att tycka det. Vårdförbundet har uppmärk-
sammat detta mycket tydligt och är mycket kritiskt
till det. Även Överläkarföreningen, sjukgymnasterna
och psykologerna har påpekat det, så vi är som sagt
inte ensamma om den kritiken. Jag tycker nog att
frekvensen i benämningar har en viss betydelse. Men
framför allt ger inte utelämnandet av viktiga vårdom-
råden, som t.ex. omvårdnaden, någon bra balans. Det
är det ena.
Det andra är benämningar. Det är viktigt med de-
finitioner, och det är viktigt med benämningar ibland.
Jag tror inte att det är en tillfällighet att Lars Leijon-
borg använder sig av begreppet FINSAM. Det står för
något mycket specifikt. Det står för två aktörer. Det
är försäkringskassan och hälso- och sjukvården som
samverkar. SOCSAM är vidare. Det innebär att även
socialtjänsten kommer in. FRISAM innebär att också
arbetsförmedlingen kommer in.
Jag vill höra av Kerstin Heinemann varför ni inte
tycker att arbetsförmedlingen ska finnas med i denna
samverkan. Är inte arbetsförmedlingen en mycket
central aktör i allt rehabiliteringsarbete?

Anf. 42 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill återupprepa att FINSAM står
för finansiell samordning. Det är vad som fanns förut
och det är vad som finns i dag. Det pågår, som både
Rolf Olsson och jag vet, olika typer av andra försöks-
verksamheter, med andra typer av förkortningar. Jag
utgår från att de också kommer att utvärderas så små-
ningom.
I Göteborg vet jag att just samordningen med ar-
betsförmedlingen har varit värdefull. Jag utesluter
inte att detta längre fram, när de försöken är utvärde-
rade, kommer att kunna vidgas även till andra aktörer.
Det är ingenting som vi säger nej till därför att vi
säger ja till den typ av finansiell samordning som
finns med i tillkännagivandet i det här betänkandet.

Anf. 43 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Det är ett historiskt beslut som riks-
dagen kommer att fatta när den tar ställning till den
nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvårdens
utveckling. Det är historiskt av framför allt två skäl.
Det är första gången som regering och riksdag för
över pengar från försvaret till sjukvården. Under tre
år, 2002-2004, kommer dessa resurser att successivt
öka till en summa, sammanlagt över perioden, på 8
miljarder kronor.
Jag tror att den här modellen för att förstärka vik-
tiga delar av välfärden kan bli stilbildande för framti-
da satsningar. Framtidens välfärd kräver mer av prio-
riteringar och en större beredskap för omfördelning
inom de offentliga åtagandena.
Det är också första gången som staten på detta sätt
tydligt markerar en inriktning av sjukvårdens utveck-
ling samtidigt som man anvisar pengar till sjukvårds-
huvudmännen för att de ska kunna genomföra den
beslutade inriktningen.
Dessa två saker är i sig tillräckliga för att göra den
här satsningen historisk i svensk sjukvårdspolitik.
Jag skulle vilja lägga till ytterligare en dimension
som är historisk. Den ser vi om vi tittar tillbaka på
den sjukvårdspolitiska debatten de senaste årtiondena.
Bakom denna handlingsplan har nämligen samlats en
majoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljö-
partiet, Centern och Folkpartiet. Detta är viktigt för
alla som arbetar inom svensk sjukvård. Det betyder
nämligen att den politiska inriktningen i handlings-
planen har en sådan förankring att den fortsätter vid
eventuella majoritetsförändringar i riksdagen. Vi kan
därför på goda grunder utgå från att de långsiktiga
målen i handlingsplanen kommer att förverkligas.
Vi kan också utgå från att sjukvårdshuvudmännen
med stor målmedvetenhet nu kommer att sätta i gång
arbetet med lokala utvecklingsplaner. De behöver ju
inte känna att de genomför de politiska motståndarnas
politik.
Fru talman! Bilden av den svenska sjukvården
präglas i alltför hög grad av sjukvårdens problem. De
massmediala skildringarna av läget i svensk sjukvård
handlar om köer, tillkortakommanden när det gäller
behandlingar, stress för personalen och besvikelse
hos patienterna.
Men detta är faktiskt bara en bild av svensk sjuk-
vård. Vi får inte glömma bort att ungefär 80 000
behandlingar genomförs i svensk sjukvård varje dag -
80 000. Alla undersökningar som har gjorts visar att
de medborgare som kommer i kontakt med svensk
sjukvård och som får vård och behandling har ett
mycket stort förtroende för sjukvården. Man möter
kompetens och kvalitet i svensk sjukvård. Man möter
människor som visar omtanke och omsorg. De som
kommer i kontakt med svensk sjukvård berättar alla
om den svenska sjukvårdens kvalitet.
Men just de delarna av sjukvårdsdebatten upp-
märksammas sällan.
Jag får som socialminister ganska många brev.
Naturligtvis är det många som också klagar på sjuk-
vården när det gäller tillgänglighet eller andra till-
kortakommanden. Men det finns också ganska många
brev som berättar just om sjukvårdens positiva sidor.
Häromdagen fick jag ett brev från en kvinna i
Härnösand. Jag ska bara läsa några rader ur det:
Min man, 44 år, blev sjuk i cancer i augusti i fjol.
Vi tillbringade hela hösten fram till mars i år, då han
avled, på resande fot. Så kändes det.
Karolinska Sjukhuset tog emot oss för specialist-
vård. Ju mer sjukdomen framskred, desto mer avan-
cerade blev transporterna. Vi bilade först själva. Se-
dan åkte vi tåg. Därefter flög han ensam. Till slut flög
jag med honom, eftersom han inte klarade sig själv.
De sista resorna skedde i bårbil.
Jag fick under denna katastrofala tid i hans, mitt
och våra tre barns liv vara sjukskriven och hemma.
Jag är så tacksam för detta, att vi har ett så ut-
vecklat skyddsnät och ett sådant medmänskligt sam-
hälle då vi är som svagast. Jag kommer aldrig att
klaga över skattepålagor. Jag vill solidariskt hjälpa
dem som hamnar i samma katastrof. Alla drabbas vi
någon gång i livet och behöver samhällets stöd, skri-
ver kvinnan.
När jag lämnade hemmet i morse i Strängnäs läste
jag som vanligt Strengnäs Tidning. På insändarsidor-
na i lokaltidningarna brukar det förekomma många
rosor och tack till svensk sjukvårdspersonal och
svensk sjukvård. I dagens Strengnäs Tidning, som är
en lokalupplaga av Eskilstuna-Kuriren, finns det två
insändare som belyser det jag försöker att skildra.
Den ena insändaren är skriven av familjen Carls-
son. De berättar följande: "Nyss hemkommen från
ytterligare ett besök på vårdcentralen sitter jag och
tänker på hur många (hundra?) gånger min familj och
närstående egentligen varit i kontakt med vården den
senaste tiden.
Oftast när man läser i tidningen om sjukvården
handlar det om neddragningar, felbehandlingar, non-
chalans - alltid om negativa saker.
Trots att vår familj har utnyttjat många olika delar
av vårdsystemet av mer eller mindre allvarliga anled-
ningar, har vi alltid fått ett bra, kompetent och
mänskligt bemötande. Inget har tillåtits falla mellan
några stolar eller glömts bort och vi har mött stor
medmänsklighet och engagemang från alla inblanda-
de.
Vi vill på det sättet tacka alla er som vi mött och
protestera mot bilden att vi har en dålig vård i dag -
det har vi INTE. Vi vänder oss med stort förtroende
till er närhelst vi behöver det.
Tusen rosor och stort tack till:
. Tunafors vårdcentral . Distriktssköterske-
mottagningen i Hällberga . Barnmorskan Birgitta
Lindholm . Barnkliniken . öronkliniken, ambu-
lans och akutsjukvården, hjärtinfarktavdelningen,
onkologen, operation ." - på Mälarsjukhuset i Es-
kilstuna.
Detta är bara en av dessa insändare som dagligen
publiceras och vi glömmer bort. I den andra insända-
ren är man också mycket tacksam för sjukvården,
men säger att när man väl fick vården upptäckte man
dess kvalitet. Problemet är kvaliteten, skriver denna
insändarskribent som kallar sig för "E A sal 3 njure",
och pekar på att det faktiskt var först efter fjärde turen
till infektionsakuten som insändarskribenten fick den
vård som behövdes. Denna insändarskribent slutar:
Så politiker, se till att sjukvården får resurser. Låt det
ej dröja länge. In med pengarna till vården. Prata inte
bara. Handla!
Det är precis så det är just nu. Den nationella
handlingsplanen är framtagen för att förbättra till-
gängligheten i vården. Resurserna till sjukvården
behöver öka. Det behövs mer personal, och det krävs
ökade möjligheter till utbildning och kompetensut-
veckling. Personalen behöver bättre arbetsvillkor och
ett ökat inflytande. Personalen som redan jobbar i
vården måste känna att deras möjligheter till person-
lig utveckling och yrkesutveckling ökar. Det är de
huvudsakliga skälen till att regeringen presenterar den
nationella handlingsplanen. Den handlar om att sam-
mantaget anslå 9 miljarder kronor till primärvården,
psykiatrin och sjukvården i äldreomsorgen. Här slås
fast att alla medborgare som så önskar ska ha möjlig-
het att knyta en fast läkarkontakt i primärvården.
Dessa familjeläkare som vi använder som benämning
ska vara generalister med bred medicinsk kompetens.
De ska kunna behandla de flesta sjukdomstillstånd,
men de ska också ha en god kunskap om den speciali-
serade sjukvårdens breda utbud för att därigenom
kunna vara patientens rådgivare inom sjukvårdssys-
temet.
För att alla ska ha möjlighet att välja en fast lä-
karkontakt krävs det fler familjeläkare i primärvår-
den. Regeringen visar i planen ett antal vägar för att
åstadkomma en nödvändig ökning av läkartätheten.
Men samtidigt poängteras - och det är viktigt - att det
handlar om fungerande teamarbete inom primärvår-
den. Alla yrkeskategorier måste samverka med var-
andra över yrkes- och organisationsgränserna. Rolf
Olssons tidigare påpekande att detta inte nämns i
handlingsplanen är faktiskt fel. Det finns mycket
tydligt angivet att det handlar om att utveckla primär-
vården genom att ge alla yrkesgrupper möjligheter att
utvecklas och att samverka med varandra.
Jag nämnde tidigare det historiskt viktiga att
handlingsplanen har stöd av en bred majoritet. Samti-
digt är det intressant att konstatera hur de båda poli-
tiska ytterligheterna bjuder motstånd mot handlings-
planen och dess inriktning. Från Vänsterpartiet är det
uppenbart mångfalden i driftformerna som är proble-
met. Det är beklagligt, eftersom det innebär att
Vänsterpartiet motsätter sig en politik som öppnar
möjligheter för personalen inom primärvården att
själva ta över verksamheten. Det innebär ett stopp för
personalkooperativ och personalägda företag.
En mångfald av driftformer inom öppenvården
hotar faktiskt inte de grundläggande principerna för
den svenska sjukvården. Inga försäkringsbolag säljer
försäkringar för ett besök hos familjeläkaren, för ett
hembesök från distriktssköterskan eller en tid på
barnavårdscentralen. En ökad mångfald kan tvärtom
medverka till att skapa arbetsformer som utvecklar
personalens vilja till ansvarstagande om inflytande.
Därför är det synd att Vänsterpartiet inte orkar stå
upp för inriktningen i handlingsplanen.
För högern handlar motståndet däremot om en
kamp för ett systemskifte i den svenska sjukvården. I
sitt motstånd mot handlingsplanen visar moderaterna
i praktisk handling att man inte behöver satsa på den
allmänna sjukvården. Man har tidigare röstat nej till
att tillföra sjukvården 9 miljarder kronor. Nu tänker
man också rösta emot satsningen på primärvården,
psykiatrin och äldresjukvården. Det blir alltmer tyd-
ligt att moderaterna inte står för allas rätt till god
sjukvård utan för en sjukvård som styrs efter markna-
dens principer.
För den som har följt den moderata sjukvårdsde-
batten under de senaste åren blir det alltmer uppen-
bart att det finns en dold dagordning i den moderata
sjukvårdspolitiken. De började tala om att personalen
skulle ta över driften av sjukvårdsverksamheten och
talade entusiastiskt om avknoppningar. Det blev
ganska snabbt en strid för de stora, privata bolagens
rätt att överta och driva sjukhus med skattemedel. I
artiklar propagerar nu moderaternas ledande sjuk-
vårdspolitiker för att vård ska ge vinst och att det inte
är fult att tjäna pengar på vården. Moderaterna talar
ofta om köer och väntetider på mottagningar och till
operationer, samtidigt säger man nej till resursför-
stärkningar i den offentliga vården, med motivet att
resursförstärkningar skulle minska intresset och mo-
tivationen för förändringar. Däremot är man inte
främmande för att tillskjuta privata försäkringspeng-
ar.
Moderaternas riksdagsledamot och talesman i
vårdfrågor Chris Heister sade i en intervju alldeles
nyligen att hon inte tänker försöka förhindra männi-
skor att därutöver försäkra sig, alltså utöver vad den
offentliga sjukvården kan erbjuda tänker man lösa
vårdproblemet med privata försäkringar.
Moderaterna talar alltså om en allmän sjukförsäk-
ring, men i själva verket vill man genom att succes-
sivt privatisera och sälja ut sjukhus låta privata sjuk-
vårdsbolag och försäkringsbolag få tillgång till de
offentliga skattemedlen och med dem som grund
bygga en privat sjukvårdsstruktur för de rika.
Moderaterna talar om att det kommer att finnas
offentliga sjukhus också i framtiden. Sedan säger man
att det naturligtvis beror på om de klarar sig i konkur-
rensen. Men vi vet ju att alla offentliga sjukhus och
vårdcentraler som går bra i första hand privatiseras
när moderaterna bestämmer.
Denna dolda dagordning blottläggs framför allt i
debatten om akutsjukhusen. Moderaterna började att
tala om möjligheten till mångfald och personalens
engagemang, för att nu intensivt och med alla medel
föra kampen om att sälja de stora sjukhusanläggning-
arna till privata företag, vinstdrivande storbolag.
Tanken är enkel: På det sättet ska man skapa en grund
för de privata försäkringsbolagen att etablera ett na-
tionellt försäkringssystem som kompletterar den
allmänna sjukvården. Beslutet om att sälja akutsjuk-
hus i syfte att förändra den nationella sjukvårdsplanen
bör inte betraktas som en fråga om den lokala demo-
kratin. Det är ganska rimligt att moderaterna står upp
för sina långsiktiga avsikter, redovisar dem öppet i
debatten och ser till så att moderaterna får majoritet i
Sveriges riksdag för att byta sjukvårdssystem. Att
göra detta bakvägen genom löften till personalen om
mer mångfald för att skapa en grund för ett nytt na-
tionellt försäkringssystem med de privata akutsjukhu-
sen som bas är att föra väljarna bakom ljuset.
Fram med den ordentliga dagordningen. Låt oss
diskutera den i Sveriges riksdag. Låt väljarna ha syn-
punkter om vilket sjukvårdssystem vi ska ha.
Att Moderaterna går på denna linje kanske inte är
så överraskande. Mer överraskande är att Kristdemo-
kraterna nu följer i Moderaternas hjulspår. Kristde-
mokraterna talar, som Moderaterna, om en bättre
sjukvård men sviker när det är dags att fatta beslut om
att ge sjukvården mer resurser.
Det är nu Kristdemokraterna kan bestämma sig
om de är med på att bygga ut den svenska sjukvården.
Ingen i svensk sjukvård kan leva på allmänt prat från
Kristdemokraterna - där är man i behov av rejäla
beslut. När riksdagen nu ska fatta beslut har Kristde-
mokraterna möjlighet att välja väg: att följa Modera-
ternas dagordning eller att ställa upp för svensk sjuk-
vård.

Anf. 44 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill inledningsvis konstatera att
överföringen av de 9 miljarder som socialministern
diskuterade sker i samband med beslutet om finansut-
skottets betänkande.
Socialministern lyfte fram kvaliteter i svensk
sjukvård, och det är väldigt bra. Tyvärr tycker jag inte
att de här sakerna är tillräckligt betonade. Framför allt
är inte den utveckling som också sker i den offentliga
sektorn tillräckligt belyst i den här planen och de
olika dokument som den bygger på.
Det är positivt att ministern trycker på resursbe-
hovet. Där har vi också sagt att vi är vidöppna för
vidare diskussioner om detta, för vi tror inte att det
stannar med det.
Det är inga problem för oss i Vänstern att diskute-
ra t.ex. intraprenader eller kooperativ. Men vi får inte
glömma att det på marknaden också finns stora
vinstdrivande företag som kastar sina ögon på pri-
märvården och som de facto finns där redan. Det är
också viktigt att vi diskuterar sådant. Det utgör åt-
minstone för oss ett betydande orosmoment.
Jag citerade i min inledning Göran Perssons de-
battartikel: Anförda av Moderaterna flyttar politiker-
na i Stockholm successivt makten över skola, vård
och omsorg från de folkvalda till aktieägarna i börsfö-
retagen. Individen får betala, inte bestämma.
Vi i Vänstern tycker naturligtvis att det låter bra.
Men varför då föreslå den här privatiseringen av
primärvården? Primärvården är ju i mångas ögon
sinnebilden för svensk sjukvård. Vad har socialmi-
nistern för garantier för att primärvården, liksom
äldrevården i Stockholm, inte tas över av stora,
vinstdrivande företag?
Kan socialministern också se den ökade risken
med koppling till privata försäkringar, när de stora
privata vårdaktörerna nu börjar dyka upp? Och varför
talas det bara om privata eller alternativa utförare som
utvecklare av vården? Varför inte nämna den faktiska
utveckling som sker i den vanliga, offentliga vården?

Anf. 45 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Följande formulering är ganska ly-
sande:
Det finns flera exempel där det har varit bra med
mångfald. Det finns ingen anledning att motarbeta
detta. Jag har besökt flera enheter som tagits över av
personalen, och vad jag förstår har det varit till gagn
för både organisationen och patienterna. Det är både
sunt och naturligt och inget som jag har några pro-
blem med.
Det är Ingrid Burman som har formulerat sig så i
en intervju. Jag tycker att det är en utmärkt formule-
ring.
Man bör alltså bejaka möjligheten att ge persona-
len chans att ta ett eget ökat ansvar, att i avtal med
sjukvårdshuvudmännen driva verksamheten. Detta är
grunden för vårt ställningstagande för mångfald.
Vi är helt övertygade om att för att såväl de an-
ställda som patienterna och medborgarna ska ha för-
troende för satsningen på mångfald är det också nöd-
vändigt att klargöra vilka gränser vi sätter, dvs. att
markera att vi inte avser att ändra sjukvårdssystem
och att vi inte avser att ersätta det nuvarande systemet
med ett marknadsstyrt system, som Moderaterna
längtar efter. Vi är inte heller intresserade av att
överlåta akutsjukhusen, som jag har markerat, till
företag som drivs med privata vinstintressen.
Vad Rolf Olsson och Vänsterpartiet borde fundera
på är just denna paradox att vi kan arbeta för en
mångfald i den öppna sjukvården om vi är benhårt
tydliga när det gäller att sätta en gräns mot de privata
vinstintressena i de stora anläggningarna. Denna
paradox tror jag att Moderaterna har förstått, men de
vänder på det och säger att de börjar med personalen
för att sluta på börsen.
Jag har inte svårt att arbeta för en mångfald i den
öppna sjukvården. Jag är inte rädd för att det innebär
någon systemförändring. Jag är helt övertygad om att
vi kan, med en sådan öppen mångfald, behålla grun-
derna i det svenska sjukvårdssystemet.

Anf. 46 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Som jag sade är det inga problem för
oss att diskutera t.ex. intraprenader eller kooperativ,
vilket också Ingrid Burman var inne på i den här
artikeln. Det finns de facto stora vinstintressen på det
här området som börjar dyka upp. Det nämner också
Ingrid Burman i artikeln, men det citerar inte social-
ministern, tillfälligtvis. Det är just den kopplingen
som vi gör. Jag skulle, som sagt var, vilja höra mi-
nisterns kommentar kring de riskerna.
I tisdags hade vi ett möte med ledamöter från EU-
parlamentet, och där medverkade bl.a. Jan Andersson,
som är s-ledamot i EU-parlamentet. Han hade varit på
en föredragning i Stockholms stadshus om framtiden
i vården, och han konkluderade det ungefär så här:
Det avgörande för framtiden är att arbeta med och
utveckla den inre organisationen i den offentliga
sektorn. Jag undrar: Varför finns inte det här i hand-
lingsplanen?
De verkliga hjältarna i svensk vård, efter det hårda
90-talet, återfinns i den vanliga, offentliga vården. De
står upp och utför ett engagerat jobb, och en hel del
fortsätter också att utveckla och förnya sina arbets-
platser trots en mycket tuff arbetsmiljö. Jag tycker
inte att de får en belysning och en vägledning i detta
dokument. Förnyelsen ska i stället komma genom
privata och andra utförare. Jag tycker att det är an-
märkningsvärt. Jag vill gärna höra socialministerns
kommentar kring det.

Anf. 47 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Detta är inte en riktig skildring av
handlingsplanen. När vi talar om förnyelse av svensk
sjukvård, möjligheten för personalen att utvecklas, att
arbeta med nya arbetsmetoder och att hitta nya orga-
nisationsformer handlar det om hela sjukvården. Den
största delen av svensk sjukvård drivs trots allt också
av det offentliga. Det är otroligt viktigt att det sker
där.
Vi vill också konstatera att om man erbjuder per-
sonal som är intresserad av det möjlighet att ta ett
större ansvar och driva delar av verksamheten i egen
regi i avtal med landstingen, tror vi att detta är ett
ytterligare bidrag till den förnyelse och utveckling av
sjukvården som vi vill ha.
Där har vi samma uppfattning som Vårdförbun-
det. Det är ganska intressant att när det gäller Vård-
förbundets kritik mot benämningen familjeläkare
ställer Vänsterpartiet snabbt upp, men den andra
delen av Vårdförbundets hållning, nämligen att arbeta
för att personalen ska erbjudas möjligheter att ta över
delar av verksamheten i avtal med landstingen, lyss-
nar inte Vänsterpartiet.
Jag är helt övertygad om, som jag har sagt, att vi
behöver en förnyelse inom hela sjukvården, icke
minst för de offentligt anställda. Men jag ser inte en
motsättning mellan detta och möjligheten att sedan
arbeta för mer av mångfald.
Dessutom konstaterar jag att när Göran Persson
gick till kamp mot privatiseringen talade han faktiskt
om detta att man till privata vinstintressen överlåter
sådant som borde drivas av samhället. Det är nog en
annan diskussion vi för när det gäller mångfald i
primärvården.

Anf. 48 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det kan vara mycket bra att socialmi-
nistern tar upp de goda sidorna i vården - det behöver
sägas ibland och kan höra hemma i en sådan här de-
batt. Men det är för att behålla dem och för att ta tag i
problemen som det behövs förändringar i vården, som
måste bygga på att alla som kan får hjälpa till, och
inte att några direkt a priori förbjuds.
Att också tillföra pengar innan man har sett till att
förändringar kommer till stånd leder bara till att man
söver ned förändringarna; det blir inte det som behö-
ver göras.
Sedan har socialministern en mycket personlig
tolkning av moderat sjukvårdspolitik. Genom att
systemet i dag misslyckas växer kravet på privata
sjukförsäkringar. Det vill vi motverka, därför att vi
tycker att samhället ska kunna ge sjukvård. Därför
vill vi ha en obligatorisk hälsoförsäkring som ger alla
vård och som gör att man inte behöver betala två
gånger.
Fru talman! Jag tycker att man gör många bra
analyser i den här planen, om primärvårdens bekym-
mer med fler patienter, tyngre vårdbehov och bristan-
de tillgänglighet. Men sedan drar man ju inte slutsat-
serna. Man hänvisar till överenskommelsen med
Landstingsförbundet, som lovar att öka läkartätheten.
Det är inte något bindande, och det sägs inte med hur
mycket. Regeringen säger 170, och utskottet ökar till
220 allmänläkare per år. Men hur ska det gå till? Vad
finns det tidigare i landstingens agerande när det har
sagts att man ska satsa på primärvården som gör att
det finns någon anledning att ha tilltro till en sådan
överenskommelse?

Anf. 49 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Först vill jag ta upp frågan om alla
som vill hjälpa till. Det intressanta är att svensk sjuk-
vård använder en mycket lång rad av leverantörer och
sjukvårdsteknik. Delar av vården avtalar man om. Det
är inte så att detta offentliga sjukvårdssystem är utan
olika former av privata aktörer. Vad vi diskuterar är
huruvida driftsansvaret för akutsjukhusen - det är det
som Leif Carlson protesterar mot - ska överlåtas till
företag som drivs med privat vinstintresse.
De företag som hittills har opererat och anmält
intresse talar om ett avkastningskrav på 7 % på om-
sättningen. Jag är livrädd för att akutsjukhusen där-
med förs över till företag som bara ser en möjlighet
att svara mot avkastningskraven. Det är att komplette-
ra den vård som man hittills har avtalat med lands-
tingen om med en privat sjukvård, som försäkrings-
bolagen ska svara för. Det är så vi kan höra att man
uttalar sig från de företag som arbetar på denna
marknad.
Det handlar nog inte om att hjälpa till. Det handlar
om - såsom Bures vd säger - att man går in i det
därför att det finns mycket pengar i det. Han sade inte
att man gör det för att det finns många patienter och
mycket att göra, utan för att det finns mycket pengar.
Det är motivet för ett börsnoterat företag. Det är re-
spektabelt ur börsens synpunkt, men knappast ur
svensk sjukvårds synpunkt.
Sedan är jag inte ett dugg överraskad av Leif
Carlsons konstaterande att intresset för försäkringar
växer om systemet inte lyckas. Men Leif Carlson och
hans partivänner vill ju inte att systemet ska lyckas.
När det handlar om att föra till resurser säger Leif
Carlson nej. Det är intressant. Nu talar vi faktiskt om
ganska många miljarder för att förstärka sjukvården,
men då säger Leif Carlson nej.
Jag tror att den dolda dagordning som jag talade
om driver Leif Carlson till denna ståndpunkt. Kan
man peka på tillkortakommanden kan man säga att
det offentliga inte lyckas och att vi måste hitta ett
annat system.

Anf. 50 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Så många gånger har det offentliga
systemet haft möjligheter och fått nya skattemedel att
det borde ha kunnat visa att det fungerar. Men det är
inte på det sättet. Det är därför problemen växer, och
det är därför kraven på en annan ordning växer. Det
är därför folk tvingas betala två gånger i dag och ta en
försäkring.
Frågan om akutsjukvården ska i och för sig tas
upp i nästa debatt. Vi kommer säkert att kunna mötas
omkring det igen. Men förutsättningen för att få vinst
är faktiskt att folk vill gå dit, att de uppskattar vården
och att man utvecklar den och ger någonting bättre.
Förutsättningen för att det ska finnas mycket pengar i
vården är faktiskt att patienterna väljer att gå dit -
annars finns pengarna inte där. Det är detsamma som
att det finns många patienter att hjälpa. Det är vad
man säger. Man gör det på ett bättre sätt än vad det
offentliga kan.
Fru talman! Verkligheten är att landstingen -
framför allt de socialdemokratiskt styrda - har gett
tomma löften, hindrat privatiseringar, visat ovilja mot
att teckna vårdavtal och misskött ST-utbildningarna
speciellt när det gäller allmänläkare. De har fått hjälp,
kan man säga, av socialdemokratiska regeringar som
bidragit med att förbjuda etableringsfrihet, som gav
närmare 450 läkare per år på rätt kort tid. De har
hindrat ersättningsetableringar. De har hindrat äldre
läkare från att arbeta vidare. Det är sådant som skulle
ha ökat kapaciteten, som skulle ha minskat köerna
och som skulle ha givit tillgänglighet i vården.
Tyvärr visar det Göran Persson säger att talet om
mångfald bara är prat. I själva verket sker det för att
vinna majoriteten i dag. Man vill inte ha mångfald,
men man tvingas till det.
Ni är kort och gott inte trovärdiga i ert resone-
mang om mångfald och om att släppa in andra kraf-
ter. Så fort ni har fått tillfälle har ni motverkat alla
andra krafter än de politiskt och speciellt av social-
demokraterna kontrollerade krafterna i landstingen.
Det finns icke någon förnyelsevilja hos er.

Anf. 51 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Jag skulle bli överraskad om Leif
Carlson uttalade någon sorts allmänt förtroende för
mig eller för socialdemokratin. Jag väntar mig inte
det. Men däremot väntar jag mig att Leif Carlson ska
hålla sig till den faktiska historien.
Denna handlingsplan grundas på ett avtal som är
tecknat med regeringen, landstingsförbund och kom-
munförbund. Det i sin tur grundar sig från början på
en överenskommelse med Centerpartiet kring an-
vändningen av försvarspengarna. Kravet på mångfald
har funnits med sedan dess.
Jag ska gärna säga - det är ganska viktigt - att
Centerpartiet har varit mycket tydligt på den punkten
och sagt att man måste komma överens om hur man
ska hantera primärvården om man ska göra detta. Vi
har varit lika tydliga med att det handlar om primär-
vården. Vi kommer icke att gå med på att byta system
när det gäller sjukvården i övrigt. Men på denna
punkt har vi gemensamma intressen.
Det har funnits med från början. Det har funnits
med i diskussionen med kommunförbund och lands-
tingsförbund. Det har inte kommit till för att sockra
handlingsplanen för att få majoritet i Sveriges riks-
dag. Det har faktiskt funnits med i diskussionen under
hela denna utvecklingsperiod.
Jag tror att Leif Carlson kan lita på att vi menar
allvar med det vi har kommit överens med landstings-
förbund och kommunförbund om och med det vi
förklarar i handlingsplanen.

Anf. 52 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nu vill jag att socialministern lyssnar.
Jag tycker att det är kul med en ärlig och schyst de-
batt även om vi tycker olika, men jag tycker inte om
när socialministern far med lögner. Jag gör inte det.
Jag tror ändå att Lars Engqvist vet om att kristdemo-
kraterna inte har sagt nej till nya resurser till kommu-
ner och landsting. Trots det påstår socialministern
detta i dag. I det särskilda yttrandet, i budgeten och
överallt har vi sagt att vi behöver dessa pengar och att
vi behöver mer. Låt oss vara hederliga på den punk-
ten.
Den andra frågan jag vill ta upp gäller de s.k. ka-
nonpengarna. Är det något nytt i regeringen att man
benämner pengarna på olika sätt när vi satsar på olika
saker? Jag har alltid reagerat när det låter så. Vi har
en statsbudget. De resurser vi har får vi lägga på de
poster vi tycker är viktigast. Varje parti får prioritera.
När de gäller de 9 miljarderna vill jag säga att också
kristdemokraterna har yrkat bifall.
Jag vill också fråga om 65-årsgränsen för läkare.
Avser socialministern och regeringen att lägga fram
ett förslag så att även läkare över 65 år får fortsätta att
jobba? Jag tycker att det är en ganska viktig fråga,
eftersom det finns resursbrist ute i primärvården och
många läkare vill jobba. Om jag har förstått pension-
suppgörelsen rätt ska det vara okej, och man ska inte
hindra det.
Jag tycker också att det är bra att man läser positi-
va citat i tidningen. Men jag tycker att vi som politi-
ker också ska läsa de negativa. Åtminstone i de tid-
ningar som jag läser är fler negativa än positiva. Hur
ska vi åtgärda det?

Anf. 53 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Jag tycker också att man ska läsa det
negativa, men jag kan tillsammans med många andra
konstatera att väldigt mycket av den offentliga sjuk-
vårdsdebatten bara tar det negativa som utgångs-
punkt. Det är orättvist mot alla dem som jobbar i
svensk sjukvård. Det är orättvist mot alla dem som
har engagerat sig för att erbjuda en god vård. Jag vill
bara ta chansen att inför riksdagen peka på att det
faktiskt också finns en annan bild.
Men det vi diskuterar nu är ett åtgärdsprogram för
att komma till rätta med de tillgänglighetsproblem
som präglar svensk sjukvård. Det är köproblemen.
Det tar för lång tid att komma i kontakt med en dist-
riktssköterska eller med en läkare. Detta måste vi
göra någonting åt. Då är det de stora obalansproble-
men i svensk sjukvård som vi vill rätta till, nämligen
att vi har en för dåligt utbyggd primärvård.
Jag kan konstatera att Chatrine Pålsson och krist-
demokraterna kommer att rösta nej till satsningar på
primärvården, på psykiatrin och på de medicinska
insatserna i äldreomsorgen nu när riksdagen ska fatta
beslut. Det är det som handlingsplanen handlar om.
Det är en plan för att bygga upp just detta.
Sedan kan Chatrine Pålsson säga att kristdemo-
kraterna har andra pengar och hade tänkt satsa på
någonting annat, men den roll ni kommer att spela är
att ni röstar nej till satsningar på just dessa områden,
och det är en besvikelse för väldigt många.
Det som sades om kanonpengar är intressant. Det
spelar ingen roll vad man kallar pengarna för. Men
det kräver också prioriteringar. Det intressanta är att
riksdagen fattar ett beslut om att flytta pengar från ett
omodernt försvarssystem över till vården. Det är
spännande i diskussionen om framtida satsningar när
det gäller välfärdssystemen. Det kommer att behöva
göras nya sådana prioriteringar, och det är modigt av
dem som står bakom den uppgörelsen att fatta ett
sådant beslut. Det är därför det är viktigt att vi talar
om att det är pengar som kommer från försvaret. I
alla fall 8 av de 9 miljarderna kommer från försvaret.
Det kan finnas anledning att upplysa om det.
Sist ska jag bara säga att regeringen kommer att
föreslå att läkarna ska kunna stanna också efter 65 år.
Det har vi förklarat. Vår avsikt är att se till att det
följs upp.

Anf. 54 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Visst är det så att mycket i den of-
fentliga sjukvården är bra, så där håller jag med. Men
trots allt är personalen oerhört trött. Personalen har
svårt att orka med sin arbetsdag. Alltfler av persona-
len har fått lära sig att inte kunna gå direkt och hjälpa
en sjuk människa, just på grund av att det finns så lite
personal. Det ska vi också ha klart för oss.
Vi har alltså i dag en oerhört uttröttad personal
som saknar framtidstro, engagemang och motivation;
detta av olika skäl. Det tycker jag också att vi ska
erkänna.
Nej, Lars Engqvist, i ambitionen här finns det de-
lar som är bra men det räcker inte för att lösa proble-
men. Återigen finns de 9 miljarderna med i budget-
förslaget. Det här rör ju saker som man har kommit
överens om att satsa på psykiatrin och primärvården
men det räcker inte och detta har vi utvecklat.
Jag vill fråga socialministern om Vårdförbundet,
som han nyss tog upp i en replik till vänsterpartisten
här: Hur kan socialministern använda Vårdförbundet
när det gäller mångfalden men inte när det gäller
synen på handlingsplanen? Synen på handlingsplanen
är ju i grunden utomordentligt kritisk. Hur känns det
för en socialminister att inte lyfta fram de andra
grupper som arbetar inom primärvården och som har
en oerhört hög professionalitet? Det gäller hela vägen
- distriktssköterskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster
och arbetsterapeuter. Sjukgymnasterna känner inte att
de har fått någonting tillgodosett i den här handlings-
planen. Det måste väl ändå kännas oerhört smärtsamt
när så många människor är negativa till planen - inte
därför att man inte vill göra ett bra jobb utan därför
att man inte räknas, för man är inte allmänläkare.

Anf. 55 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Jag känner inte något behov av att
hänvisa till någon facklig organisation när det gäller
handlingsplanen. Den har utvecklats i en dialog med
väldigt många olika intressenter. Jag tror att samtliga
fackliga organisationer har deltagit i dialogen och
många har andra, eller avvikande, uppfattningar. Jag
hänvisade till Vårdförbundet som ett svar till Väns-
terpartiet när man därifrån sade att man i Vårdför-
bundet är kritisk på en punkt. Jag sade då att det är
intressant att det tas till intäkt för att bygga under sin
egen kritik när man inte tar hänsyn till Vårdförbundet
på andra områden.
Emellertid är det intressant med Vårdförbundets
syn på primärvården. Dess problem är ju att dist-
riktssköterskeföreningen å sin sida är mycket positiv
till planen. Det är uppenbart att det finns spänningar
inom vårdfacket, som ju de får hantera. Dock ges inte
en alldeles säker vägledning för oss som ska fatta
beslut. Distriktssköterskorna är för den här planen
och ser sjukvårdens utveckling i enlighet med planen
som någonting gott.

Anf. 56 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Vi tar det här med dem som kommer
till och får vård och det skrivs rosor så att säga om
detta. Sedan har vi de som inte kommer till och som
kanske inte har förmåga att söka vård. Jag tycker att
vi tar ett steg i rätt riktning med den här satsningen på
primärvård, äldrevård och psykiatri.
Det talades här om att detta är ett nytt sätt att ar-
beta och det gläder mig. Det gläder mig att man har
förmåga att lyfta över pengar från där behoven är
mindre till där behoven är jättestora.
Vi kan titta på situationen i Sverige och vi ser då
att hälsoklyftorna ökar. Det finns en starkt växande
grupp av människor i vårt samhälle som ingen vill
veta av. De har inget arbete. De har ingenstans att bo.
Inom socialtjänsten vet man inte vad man ska göra
med dem. Sjukvården ser dem inte gärna i väntrum-
met. I många affärer är de portade. Inom denna grupp
av människor finns det många som har ett svårt miss-
bruk. Många har behov av både psykiatrisk och fysisk
vård.
Det är inte acceptabelt att vi i Sverige har med-
människor med en sådan livssituation, att vi har män-
niskor som inte är önskvärda. Nu närmar sig vinter-
halvåret och det blir kallt. För de människor som inte
har bostad väntar en dyster tid, inte minst från hälso-
synpunkt. Detta gäller i hela vårt land.
Många kommuner har svårigheter att klara sitt an-
svar för att ge alla invånare den hjälp som de har rätt
till. Frivilligorganisationerna är beundransvärda i sitt
arbete för utslagna människor, även på det här områ-
det. Men vi kan inte bara förlita oss på dem, utan
samhället måste också ta sitt ansvar.
Detta tycker jag är ett sätt att ta sitt ansvar när det
gäller de människor som inte kan tala för sig själva.
Det är glädjande att vi i Centerpartiet i diskussionerna
har fått gehör för att just psykiatrin och primärvården
ska utvecklas liksom att vi har möjligheter att komma
till rätta med de stora brister som finns på just det
området.
Särskilt gäller det då att de psykiskt funktions-
hindrade ska uppmärksammas, att deras vårdbehov
ska bli tillgodosedda och att det ska ske i en utveck-
lad samverkan mellan primärvård, psykiatri och soci-
altjänst.
I dessa tider talas det ju mycket om Arvika men
jag ska ta upp Arvika i ett annat perspektiv. I Arvika
har man nämligen en fin samverkan som verkligen
kommer människorna till godo, så här har vi ett annat
sätt att fokusera på Arvika.
Fru talman! Jag vill också lyfta fram en annan
grupp, nämligen barnen - det gäller då också deras
psykiska hälsa. Situationen inom barnpsykiatrin är
otroligt bekymmersam. Detta är ett viktigt område där
vi kan sätta in resurser - och det på ett tidigt stadium
- så att man, så fort man ser signaler, ger dessa barn
ett adekvat stöd; detta för att i bred samverkan arbeta
med tidiga insatser för att förhindra de anstormningar
som förekommer hos BUP eller barnpsykiatrin.
Det krävs mer arbete med att förebygga psykiska
sjukdomar och förhindra att en sjukdom bryter ut och
blir kronisk. Jag vill lyfta fram ett par exempel.
Vi kan titta på våra långtidssjuka inom psykiatrin.
Övervikt och rökning är två faktorer som starkt på-
verkas av förskrivningen av mediciner till de psykiskt
sjuka. En ung grabb i tonåren, för att nämna ett ex-
empel, ökade snabbt i vikt, från 60 kilo till 120 kilo,
just på grund av medicinering. Vad händer? Jo, han
blev sittande, och förblir sittande. Här behövs det
verkligen hjälp så att han kan komma i rörelse för att
motverka sina överviktsproblem.
Vidare behövs det åtgärder för att få bort, eller
åtminstone minska, tobaksanvändningen bland de
psykiskt sjuka. Detta är en viktig angelägenhet. Jag
har upplevt att det från personalen inom psykiatrin
sällan sägs: Det är inte bra att du röker. Det är kanske
inte vad doktorn säger men han eller hon borde säga
det. Vad doktorn har sagt är ju oftast det som gäller.
Jag vill också lyfta fram att dödligheten är hög
hos patienter med psykiska sjukdomar. Det finns en
mängd neuroleptika som används inom psykiatrin,
och vi vet att de också har biverkningar av varierande
grad. Därför är det angeläget med regelbundna kon-
troller av både doseringar och lämpliga läkemedel för
att förebygga denna ohälsa.
En annan sak som jag vill lyfta fram är: Ta anhö-
riga på allvar. Det har inträffat allvarliga händelser i
vårt land därför att vården inte har lyssnat på de anhö-
riga till psykiskt sjuka. Det krävs ett samarbete mel-
lan patienter och anhöriga, patienter och anhörigor-
ganisationer och de olika personalkategorierna inom
vården för att ta till vara alla möjligheter för att för-
bättra de psykiskt sjukas situation.
Det är alltfler människor som drabbas av psykisk
sjukdom. En uppgift säger att 38 % av allt lidande är
psykiskt, men det är endast 3 % av forskningen som
berör psykiatrin. Det behövs alltså mer forskning av
effekterna, av att få diagnos, effekterna av olika me-
dikament och mer av dokumentära berättelser. Mer
objektiv forskning krävs också av läkemedel som
används inom psykiatrin. De forskningsresultat som
finns borde snabbare föras ut till den praktiska verk-
samheten till gagn för patienterna. Det bör ställas
större krav på fortbildning, inte minst på läkarsidan,
inom psykiatrin.
Fru talman! Jag vill instämma i det som Kenneth
Johansson tidigare har sagt och yrkar bifall till hem-
ställan i betänkandet. Jag ser positivt på den här sats-
ningen på hälso- och sjukvård, på basen i primärvår-
den, psykiatrin och äldrevården. Nu är det upp till
dem som ska hantera detta praktiskt att göra det bästa
av situationen i bred samverkan och utifrån ett helhet-
sperspektiv.

Anf. 57 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Många medborgare uppfattar politik
som någonting krångligt och svårt, och många gånger
är det vårt fel som sysslar med den att vi gör den
krånglig och svår även de gånger den inte behöver
vara det. Jag tänkte därför börja med två mycket
enkla tankar.
Den ena är att det är bättre att få träffa samma lä-
kare och distriktssköterska när man är sjuk i stället
för att träffa många olika och upprepa sin historia
varje gång.
Den andra tanken är att det är bättre om man är
sjuk att få vård och behandling än att få sjukpeng
medan man står i kö och väntar på vård och behand-
ling.
Fördelen med att beskriva det så enkelt är att det
gör det möjligt för alla människor att ta ställning till
det. Man kan vara för eller emot när man vet vad det
handlar om. De två enkla tankarna, fru talman, tänkte
jag ägna mitt anförande åt.
Den ena är det vi i Folkpartiet sedan mitten av 70-
talet har kallat husläkartanken. Den innehåller förstås
många saker, och jag vill lyfta fram några saker.
Några har Kerstin Heinemann redan tagit upp i sitt
anförande. Den ena tanken är att alla medborgare i
vårt land som vill ska kunna få en fast läkarkontakt
och en fast sköterskekontakt, dvs. att det som länge
har varit självklart för dem som har det bra, de som är
rika och välbeställda i samhället, ska gälla alla i vårt
land.
Den andra ståndpunkten skulle vara att man skulle
få välja själv vilken man vill ha.
Den tredje skulle vara att det, för att underlätta att
man får välja vilken man vill ha, ska finnas det som
brukar kallas för etableringsfrihet och konkurrens-
neutralitet, dvs. att man ska kunna verka både som
anställd av landsting eller kanske någon gång av
kommun och som sin egen.
Den fjärde tanken har varit att det i den här delen
av sjukvården ska vara allmänmedicinen som gäller,
dvs. att det ska vara personer som har skaffat sig en
lång utbildning och blivit specialister på det mesta,
men förstås inte på allting, för det kan ingen männi-
ska göra.
Ytterligare en punkt har varit att det ska vara så
pass utbyggt att det finns en rejäl tillgänglighet. Det
där har förstås varierat genom åren alltifrån att det då
vi startade var en utomordentligt dålig tillgänglighet
tills nu då vi i riksdagen tycks kunna få en majoritet
för att det ska finnas ungefär en allmänläkare på
1 500 invånare.
Etableringsfriheten är det många som är emot.
Tyvärr är det t.o.m. så att det är en majoritet i Sveri-
ges riksdag som verkar vara emot. Vi får inte igenom
den nu när vi röstar nästa onsdag. De som är emot
den har ofta varit det därför att de tycker att det blir
för dyrt eller därför att de allra flesta läkare skulle
samlas någonstans i storstäderna.
Vi har i många debatter från Folkpartiets sida pe-
kat på att det där är en missuppfattning. Om ett all-
mänläkarsystem med fast kontakt bygger på att läkar-
na får betalt efter hur många som har valt dem, då kan
det inte bli dyrare än den summan gånger antalet
svenska invånare, nämligen 9 miljoner för närvaran-
de.
Den enkla tanken har vi uppenbarligen misslyck-
ats med att få ut. Det finns fortfarande personer t.o.m.
i denna kammare som i debatter brukar hävda att det
blir dyrt om man har etableringsfrihet för allmänläka-
re.
Det andra argumentet, att läkarna skulle samlas på
Östermalm eller runt Stureplan, är också en missupp-
fattning. Om man får betalt efter hur många man har
på listan, blir det lite svårt att få alla svenska nio
miljoner människor på listan om man konkurrerar
runt Stureplan. Så detta är en av de enklare metoderna
att få en geografisk spridning.
Fru talman! Enligt utvärderingen av husläkarre-
formens första halvår i en rapport som publicerades
hösten 1994 var det mål som då fanns, dvs. en all-
mänläkare på 2 000 invånare, mycket väl uppfyllt
över hela landet. Det konstaterar man i det betänkan-
det.
De här punkterna, med undantaget för etablerings-
friheten och konkurrensneutraliteten, finns med i
regeringens handlingsplan. Vi har som jag nämnde
länge arbetat för detta. Vi trodde, det kan jag väl
avslöja eftersom jag var med den gången, att det där
skulle vi kunna tjata om i kanske någon valrörelse.
Tanken var ju så självklar att alla andra skulle in-
stämma i den. Det vet alla som sysslar med politik att
det som alla håller med om får man inte så uppmärk-
samhet kring. Tyvärr, för svenska folket, blev det inte
så, utan vi har fått tjata fram till i dag, inklusive det
mycket olyckliga mellanspelet våren 1994 här i
kammaren när socialdemokrater, vänsterpartister och
nydemokrater gick emot husläkarlagen.
Men nu blir det väl så, att döma av ställningsta-
gandena i utskottet häromdagen, att vi inom några år
kommer att ha ett sådant här system på plats, med
undantag för etableringsfriheten och konkurrensneut-
raliteten som vi, precis som Kerstin Heinemann var
inne på, får fortsätta att kämpa för.
Fru talman! Vi har sedan hösten 1994 haft fem
socialdemokratiska sjukvårdsministrar. Jag kan inte
påstå att vi från liberalt håll har varit så där oerhört
imponerade över vad som har åstadkommits under de
här fem sex åren utan mera för svensk sjukvård sett
det som förlorade år vad gäller reformverksamhet och
förbättringar.
Jag vill gärna säga att i den handlingsplan som
Lars Engqvist nu har tagit fram har Lars Engqvist,
med de undantag jag har nämnt, i mycket sällat sig
till husläkartankens anhängare. Han själv kallar det
för familjeläkare, och det får han gärna göra. Det är
inte namnfrågan som har engagerat Folkpartiet mest
utan innehållet. Vi konstaterar att av de fem punkter
som fanns med i det vi kallade husläkare har vi i den
här propositionen fått gehör för drygt fyra. De fyra
kanske vi vet vilka det är. Den som inte vara med var
etableringsfriheten. Att jag är vänlig nog i dag att
säga drygt fyra beror på att sjukvårdsministern i pro-
positionen så många gånger nämner ordet mångfald.
Sedan kan han få en liten poäng för att han har lyft
fram ett allmänläkarsystem i ett län som faktiskt har
lyckats med att ordna en hel del privata husläkare.
Men i grunden är vi inte överens, utan vi får fortsätta
att föra denna strid.
Den andra enkla tanken var att det är bättre att få
vård och behandling än få sjukpeng medan man vän-
tar på vård och behandling. Där trodde vi också från
vår sida, när vi började tjata om det i mitten av 80-
talet, att man inte skulle behöva tjata så där väldigt
länge om det. Det var klart att alla andra skulle tycka
likadant. Det kallades på den tiden för Bohusmodel-
len. Det var inte vi som uppfann den, men vi tyckte
att den var bra. Sedan fick Daniel Tarschys från
Folkpartiet i denna kammare under fem års tid jaga
tre socialministrar med blåslampa för att sälja denna
tanke. Den tredje, Ingela Thalén, gav vika för den
blåslampan och införde det som lite grann liknar det
vi i dag diskuterar, de s.k. Dagmarpengarna, dvs.
tanken att det skulle gå att använda pengar från för-
säkringskassan till att se till att ta bort brister i vår-
den.
Av det som i debatten kallas för FINSAM och
som några vill kalla SOSAM, några ARBSAM och
några FRISAM handlar åtminstone de tre första
egentligen om några enkla saker. Det sägs att det
skulle tillåtas från statsmakternas sida, från denna
riksdags sida, en friare användning av försäkringskas-
sans pengar om man lokalt, tillsammans med lands-
ting, socialtjänst eller vad det kan vara, kommer fram
till att det blir bättre och billigare för medborgarna.
Jag har redan nämnt det här med lokala uppgörel-
ser. Jag blev kanske lite förvånad när Leif Carlson
kritiserade detta, som jag uppfattade det, i ett tidigare
inlägg. I FINSAM och annat som vi ju har varit över-
ens om mellan Folkpartiet och Moderaterna var det
förstås så att man måste komma överens om hur man
skulle använda de här pengarna lokalt. Det var inte så
att vi satt i Stockholm, vare sig på Helgeandsholmen
eller borta på Socialdepartementet, och i detalj skulle
reglera hur man samarbetade i landet.
Ytterligare en punkt som jag tycker att det är vik-
tigt att stryka under i det som vi från Folkpartiets sida
har kallat FINSAM, och som hette FINSAM under de
år då det fanns i Sverige, är att det ju inte handlar om
att använda pengarna på individnivå. Det är inte fråga
om att man, om man själv blir sjuk, ska kunna säga
att jag kommer att kosta sjukpeng i tre månader så
köp en operation till mig.
Det finns förstås vissa poänger med en sådan mo-
dell, men det finns också stora risker med den. Det
finns en risk att det skulle skapa gräddfiler i svensk
sjukvård. Men vad det innebar i FINSAM-försöken
var ju att man skulle komma överens på regional
nivå. Man skulle säga: Vi har brist i just vårt län vad
gäller psykiatrin. I ett län någon annanstans har man
brist på ortopeder som opererar, och människor står
länge i kö för att få en höftledsoperation.
Som jag nämnde tidigare väcktes tanken i mitten
av 80-talet och fick lite gehör i början av 90-talet. När
jag som sjukvårdsminister lade fram förslaget om att
tillåta FINSAM i några län i riksdagen 1992 var det
om jag minns rätt så att alla partier ställde sig bakom
och tyckte att det var en bra idé. Vi såg till att det
utvärderades grundligt av de två tyngsta myndighe-
terna i landet på området, Socialstyrelsen och Riks-
försäkringsverket.
Våren 1997 kom det en utvärdering som var ännu
mer positiv än vad vi anhängare någonsin hade trott.
Jag har visat den några gånger förut i kammaren. Jag
har givit bort exemplar till statsråd i den socialdemo-
kratiska regeringen. Med tanke på vad som nu sägs i
betänkandet behöver jag kanske inte nu ge bort mitt
sista exemplar till Lars Engqvist. De tankar som finns
med där om hur väldigt bra det gått tror jag att Lars
Engqvist känner till. Men är det så att han vill ha
boken så får han den innan debatten är slut.
Det tråkiga i vårt land har förstås varit att det här
goda resultatet lades i byrålådan. Någonstans borta på
Socialdepartementet har det legat sedan våren 1997. I
stället för att använda de goda idéer som fanns och
tillåta dem i hela landet har man lagt dem åt sidan.
Det som nu händer i socialutskottets betänkande är ju
den här beställningen till regeringen om att skynd-
samt komma med en proposition.
Jag tror inte att jag avslöjar någon stor hemlighet
om jag konstaterar att det som vi har varit överens om
mellan partierna är att det ska komma ett förslag till
nästa höst. Det ska kunna behandlas av kammaren
innan jultomten kommer med de andra julklapparna
det året. Jag uppfattar att vi är helt överens med soci-
aldemokraterna i utskottet och också med företrädare
för Socialdepartementet.
Fru talman! Det har också kommit in en debatt
som handlar om akutsjukhusen. Det är en debatt som
vi gärna för - tyvärr i den meningen att det vore bra
om vi slapp föra den utan att det i stället var på ett
annat sätt. Men på den punkten går det en avgörande
skiljelinje mellan Folkpartiet liberalerna och Social-
demokraterna. Vi har gång på gång under det svenska
välfärdssamhällets uppbyggnad slagit fast att det
handlar om gemensam finansiering men att detta i sin
tur inte måste betyda offentlig produktion. Den tan-
ken fick vi driva vad gäller förskolorna i mitten av
80-talet. Vi fick driva den runtom i landet vad gäller
vårdcentraler mot ett benhårt socialdemokratiskt
motstånd. Nu får vi uppenbarligen driva den vad
gäller akutsjukhusen.
Det är kanske inte så att det finns många i vårt
parti som går och brinner av längtan att se alla sjuk-
hus i Sverige i privat ägo. Det är sällan jag stöter på
den opinionen. Däremot stöter jag gång på gång på
människor som tycker att det väl är bra att man kan
pröva olika lösningar i ett land som varit så oerhört
enhetligt som vårt på den här punkten.
Fru talman! Fr.o.m. år 2002 räknar jag med att det
kommer att finnas möjlighet till lokala, regionala
uppgörelser om att använda pengar friare på ett sätt
som liknar, och tar vara på de goda idéerna från,
FINSAM-modellen. Stegvis under de närmaste åren
kommer husläkaridén att genomföras i vårt land. Det
är möjligt att inslaget av etableringsfrihet får vänta
tills vi får en ny regering efter valet 2002. Annars ska
vi fortsätta att tjata.
Vi tycker förstås att det är lite synd för medbor-
garna att det har tagit i det ena fallet 17 år och i det
andra kanske 30 år innan våra idéer genomförs. Vi
har haft en valaffisch i många valrörelser där det står
att det måste löna sig att arbeta. Då har vi i första
hand tänkt på att människor som arbetar ska kunna få
behålla någonting. Men det är också trevligt om det
lönar sig att arbeta inom politiken.
Vi tycker att det samarbete som har funnits i an-
slutning till socialutskottets behandling mellan vårt
parti, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemo-
kraterna har varit bra och präglats av en uppriktig
diskussion. Vi konstaterar att vi har fått ett resultat
som förstås inte är perfekt i alla avseenden men som
går åt rätt håll och som är avsevärt bättre än det av-
slagsyrkande som moderater, kristdemokrater och
vänsterpartister har gjort i den första reservationen.
Vi tackar för det samarbetet. Inte minst har vi haft lätt
att prata med våra vänner i Centerpartiet. Det är vi
inte ovana vid, men det engagemang som Centerns
förhandlare har visat för mångfaldsfrågorna är nå-
gonting som vi liberaler tycker extra bra om.
Fru talman! Kampen går vidare. Vi kommer för
vår del att fortsätta kämpa för att det ska finnas eta-
bleringsfrihet och konkurrensneutralitet mellan hus-
läkarna. Vi kommer att kämpa för att vårdköerna tas
bort. Vi kommer att kämpa för att de äldre får en bra
vård och att de får välja hur den vården ska utformas.
Låt oss för alla deras skull hoppas att det inte tar 17 år
och 30 år innan det genomförs.

Anf. 58 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Eftersom Bo Könberg nämnde mig
vill jag säga att vi självklart inte har något emot att
man utvecklar det finansiella samarbetets former
lokalt. Men vad vi vill är ju just att man ska göra det.
Det finns inget i förslaget som säger att man kommer
att göra det utan det är utlämnat till huvudmännens
gottfinnande.
Sedan håller jag, precis som jag har sagt förut,
med Bo Könberg och Folkpartiet om att det finns
mycket bra analys i den nationella handlingsplanen.
Men jag håller också med Folkpartiet när ni säger att
den inte är tillräckligt bra. Den är för tunn. Det saknas
avgörande delar som etableringsfrihet och liknande.
Det saknas så mycket, tycker vi, att det inte är någon
idé att göra något styckevis och delt. Då är det bättre
att säga: Vi avslår, varsågod att komma igen med
något bättre. Vi är i grunden oense med Socialdemo-
kraterna precis som Bo Könberg sade att han själv
var. Då säger vi: Varsågod att komma tillbaka med
något bättre i stället för att komma med något halv-
sulat.

Anf. 59 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Då är jag glad om jag missuppfattade
Leif Carlson om det här med frivillighet. Då tror jag
egentligen att vi kanske numera är överens mellan sex
partier i riksdagen, alla utom Vänsterpartiet, om att
det är bra att ta vara på idéerna om det här med finan-
siell samordning. Det är bra att riva hindren, det är ju
vad det är fråga om, på ett sådant sätt att man lokalt -
inom rimliga gränser förstås - kan komma överens
mellan representanter i fråga om de gemensamma
pengar vi har i vårt land. Det är de pengar som med-
borgarna tvingas betala in oavsett om vi kallar det för
sjukförsäkring, landstingsskatt eller statsskatt. Det är
bra om man kan använda dem på ett friare sätt än för
närvarande. Det är i så fall bara bra.
Vad gäller frågan om man ska rösta ja eller nej till
handlingsplanen, på onsdag är det väl, har uppenbar-
ligen Leif Carlson och jag olika uppfattningar. Vi har
i dag från Folkpartiets sida försökt att först via Kers-
tin Heinemann och sedan genom mig utveckla varför
vi tycker att det ändå är så pass många steg i rätt
riktning att det är bättre att rösta för den med det den
innehåller än att i en relativt ohelig allians, får man
väl ändå säga, försöka få den fälld.

Anf. 60 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! På sensommaren träffade jag Christi-
na Svalstedt och Inger Sandström från Kommunal i
Örebro. Vi satt och pratade lite grann om sjukskriv-
ningar och utbrändhet bland undersköterskor och
annan sjukvårdspersonal. De berättade att sjukvårds-
personalen är stolt över sitt jobb. Men det finns också
bekymmer. Behoven är större än resurserna, och
därför är det viktigt att man förstärker resurserna i
dag. Det är också viktigt att vi i den här kammaren
inser att teknikutvecklingen på sjukvårdsområdet går
så snabbt att vi måste ha beredskap och diskutera
ökade resurser för framtiden.
En annan sak är att det är ett krävande jobb, både
fysiskt och psykiskt. En tredje sak är att bilden av
svensk sjukvård ibland är väldigt orättvis och negativ.
Det är tufft att ge allt i ett jobb och sedan många
gånger känna att bilden utåt är mycket orättvis i för-
hållande till verkligheten.
En fjärde sak är arbetsorganisationen. Det är fort-
farande många gånger en väldigt hierarkisk organisa-
tion i sjukvården. Det är viktigt att man ser kompe-
tensen hos alla personalgrupper, inte minst den tysta
kompetens som finns hos undersköterskor och perso-
nal som har jobbat väldigt länge i vården.
Därför blev Socialstyrelsens antagna föreskrifter
och allmänna råd om läkemedelshantering, och fram-
för allt tolkningen av dem, väldigt olycklig och nå-
gonting som uppfattades som oerhört kränkande av
många erfarna undersköterskor.
Det är inte rimligt att personal som har jobbat un-
der många år i vården och har mycket god kompetens
och ett mycket starkt ansvarstagande inte tillerkänns
den kompetens och det ansvarstagande som de har.
Det blev väldigt tossigt när föreskrifterna kom att
tolkas som om en undersköterska över huvud taget
inte skulle ha rätt att dela ut medicin om den inte var
fördoserad av akademiskt skolad personal. Vi har ett
system för delegation, och vi ska ha ett system för
delegation som säkrar ansvarstagande. Men det är
viktigt att sjukvården också inser att det bland under-
sköterskorna finns utomordentligt många som är
mycket kompetenta med mångårig erfarenhet och
med det som vi kallar tyst kunskap och förmåga att se
och läsa in oerhört mycket av patientens behov.
På senare år har vi kanske haft en tendens i sam-
hället att lite grann bortse från denna kompetens och
göra det lite för enkelt för oss och använda läkare där
vi skulle kunna använda sjuksköterskor och använda
sjuksköterskor där vi skulle kunna använda under-
sköterskor. Vi kommer att behöva mycket välutbildad
personal och mycket forskning och utveckling inom
sjukvården, men vi kommer också att behöva perso-
nal som undersköterskorna i framtiden.
Därför är jag så glad över att utskottet gör ett så
tydligt uttalande med anledning av de motioner som
har väckts kring denna symbolmotion om iordning-
ställande och administrering av läkemedel. Och jag
tycker att det är strongt av Socialstyrelsen att klargöra
att det inte ska vara någon saklig skillnad i förhållan-
de till de tidigare föreskrifterna och att man också
kommer att utvärdera dem, så att man inte förlorar
den kompetens som finns hos undersköterskorna. Det
är bra gjort av utskottet, och det är bra gjort av Soci-
alstyrelsen. Och jag hoppas att man vill jobba vidare i
denna anda och verkligen säkra att en kvalificerad
grupp som undersköterskorna kommer att ha sin
rättmätiga och viktiga roll i den svenska sjukvården
både nu och på lång sikt.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 november.)

8 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 23 november

2000/01:135 av Anne-Katrine Dunker (m) till kul-
turminister Marita Ulvskog
Kulturarbetare
2000/01:136 av Eskil Erlandsson (c) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
En nordisk miljöunion
2000/01:137 av Lena Ek (c) till finansminister Bosse
Ringholm
Skatt på biobränsle
2000/01:138 av Gunnel Wallin (c) till justitieminister
Thomas Bodström
Centralisering av kriminalvårdsanstalter
2000/01:139 av Åke Sandström (c) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Fossilbränsleanvändningen
2000/01:140 av Viviann Gerdin (c) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Transportsystemet
2000/01:141 av Birgitta Sellén (c) till näringsminister
Björn Rosengren
Järnvägens roll i det framtida transportsystemet
2000/01:142 av Åsa Torstensson (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Flygets miljöpåverkan
2000/01:143 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Klimatfrågan och nollemissionsfordon
2000/01:144 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Uteblivna snabbtåg på Mälarbanan

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 28 november.

9 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 23 november

2000/01:281 av Gunnar Axén (m) till finansminister
Bosse Ringholm
Lotterilagstiftningen
2000/01:282 av Margareta Cederfelt (m) till utrikes-
minister Anna Lindh
Mänskliga rättigheter
2000/01:283 av Nalin Pekgul (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Turkiet
2000/01:284 av Marianne Beyer (fp) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Lokalisering av vindkraftverk
2000/01:285 av Anne-Katrine Dunker (m) till miljö-
minister Kjell Larsson
Koldioxidutsläppen
2000/01:286 av Gunnel Wallin (c) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Jordförvärvslagen
2000/01:287 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Asylsökandes rätt till hälso- och sjukvård
2000/01:288 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Utländska läkare
2000/01:289 av Gun Hellsvik (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Skillnad mellan privat- och offentliganställda
2000/01:290 av Sten Tolgfors (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Beteendevetenskaplig forskning om mobbning
2000/01:291 av Eva Arvidsson (s) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Generalisering av elevers möjligheter
2000/01:292 av Kenneth Lantz (kd) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Öresundskontoret
2000/01:293 av Kenneth Lantz (kd) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Ungdomars parkeringsböter
2000/01:294 av Lars Engqvist (s) till socialminister
Lars Engqvist
Hjälpmedel för urostomiopererade
2000/01:295 av Tuve Skånberg (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Abortregister och bröstcancer
2000/01:296 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Palestinsk skändning av judiska synagogor
2000/01:297 av Lars Hjertén (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Social snedrekrytering i högskolan

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 28 november.

10 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 24 november

2000/01:206 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utri-
kesminister Anna Lindh
Medföljande make/maka vid UD-tjänst
2000/01:228 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Turkiet
2000/01:229 av Yilmaz Kerimo (s) till utrikesminister
Anna Lindh
Assyrier/syrianer i Turkiet

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 28 november.

11 § Kammaren åtskildes kl. 12.53.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. vote-
ringen kl. 11.00 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.