Regeringens proposition
2000/01:85

Förberedelse till brott m.m.
Prop.
2000/01:85

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 mars 2001

Lena Hjelm-Wallén
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas vissa frågor som rör straffrättens allmänna del. Det
föreslås att straffansvaret för förberedelse till brott reformeras och i viss
mån utvidgas. Vidare föreslås, i förtydligande syfte, vissa ändringar i
bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller
sjukdom. Avsikten med ändringarna är att ge ytterligare vägledning för
bedömningen av när sådana brott skall anses som grova.
Propositionen tar även upp och behandlar frågor om bl.a. uppsåt och medverkan
till brott, liksom frågan om straffansvar för underlåtenhet att bistå nödställd.
Vidare innehåller propositionen en redogörelse för den s.k.
Lindomeproblematiken och de överväganden som har gjorts i anledning därav. I
dessa delar läggs inte fram några förslag till lagstiftning.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
3 Ärendet och dess beredning 6
4 Allmänna utgångspunkter för regeringens överväganden 7
5 Uppsåt, fleras deltagande i brott m.m. 9
5.1 Uppsåt 9
5.2 Fleras deltagande i brott 13
5.3 Försök till brott 16
5.4 Underlåtenhet att avslöja eller hindra brott 17
5.5 Underlåtenhet att bistå nödställd 20
5.5.1 Nuvarande reglering 20
5.5.2 Överväganden 21
5.6 Den s.k. Lindomeproblematiken 25
5.6.1 Allmänt om Lindomeproblematiken 25
5.6.2 Överväganden 28
6 Förberedelse till brott 31
6.1 Nuvarande reglering 31
6.1.1 Förberedelse till brott 32
6.1.2 Stämpling 34
6.2 Behovet av en reform 34
6.3 Ett reformerat förberedelsebrott 36
6.4 Stämpling 43
7 Vållandebrotten i 3 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken 44
7.1 Nuvarande reglering 44
7.2 Vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom
45
8 Kostnader 48
9 Ikraftträdande 48
10 Författningskommentar 48
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:185) .................. 53
Bilaga 2 Kommitténs lagförslag (SOU 1996:185) ............................. 68
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna
...................................... 89
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag
................................................ 90
Bilaga 5 Lagrådets yttrande
............................................................... 92
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2001 ...... 93

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i brottsbalken.
2
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 8 §§ samt 23 kap. 2 § brottsbalken skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
7 §1
Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har
gärningen begåtts vid förande av motorfordon skall vid bedömande av om brottet
är grovt särskilt beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller
något annat medel.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag,
eller

2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet,
har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig
skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

8 §2
Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som ej
är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som
inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Har gärningen begåtts vid
förande av motorfordon skall vid bedömande av om brottet är grovt särskilt
beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller något annat medel.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag,
eller

2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller
skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars
gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

23 kap.
2 §
Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager
penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock
anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager
annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg
eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits därom
dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar för
fullbordat brott eller försök.
Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott,
1. tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller
för att täcka kostnader för utförande av ett brott, eller
2. skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer
eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att
användas som hjälpmedel vid ett brott,
skall i de fall det särskilt anges dömas för förberedelse till brottet, om han
inte gjort sig skyldig till fullbordat brott eller försök.
I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämpling
förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att någon söker
anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.
I de fall det särskilt anges döms för stämpling till brott. Med stämpling
förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen eller att någon söker
anstifta annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra den.
Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och må sättas
under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott; ej må dömas till högre
straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år eller däröver kan
följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets fullbordan ringa, skall
ej dömas till ansvar.
Straff för förberedelse eller stämpling skall bestämmas under den högsta och får
sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än
fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan
följa på det fullbordade brottet. Om faran för att brottet skulle fullbordas var
ringa, skall inte dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
3
Ärendet och dess beredning
Efter beslut av regeringen den 11 maj 1994 tillkallades en särskild utredare med
uppdrag att kartlägga vissa närmare angivna problemområden och att ge underlag
för bedömning av vilka lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som erfordras
för att det straffbara området i berörda delar skulle få en utformning som
motsvarar dagens krav och i möjligaste mån avgränsas på ett klart och tydligt
sätt (Dir. 1994:39). Uppdraget gällde frågor med anknytning till det subjektiva
rekvisitet, främst uppsåtsregleringen, frågor om medverkan till brott, de
osjälvständiga brottsformerna försök och förberedelse till brott m.m. samt
frågor om straffansvar för psykiskt störda lagöverträdare.
Utredningen, som arbetade under namnet Straffansvarsutredningen, avlämnade i
januari 1997 sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185). Betänkandet
är uppdelat i tre delar, A-C. Den inledande delen, A, innehåller allmänna
utgångspunkter för uppdraget enligt direktiven. Del B, som innehåller förslag
till lagstiftning, omfattar uppsåtsbegreppet, straffansvaret vid rus, frågor med
anknytning till 23 kap. i brottsbalken, straffansvar för underlåtenhet att
bistå nödställd och vissa andra frågor. Vidare behandlas den s.k.
Lindomeproblematiken i denna del. I betänkandets sista del, del C, tas frågor
med anknytning till psykiskt störda lagöverträdare upp. Förslagen i den delen
har lagts till grund för uppdrag till en parlamentarisk kommitté,
Psykansvars-kommittén, med uppgift att överväga frågor om ansvar och påföljder
för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39, Ansvar och påföljder för
psykiskt störda lagöverträdare).
Denna proposition behandlar förslagen i del B, med undantag av utredningens
förslag beträffande 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken, som har nära
anknytning till de frågor som behandlas av den nyss nämnda kommittén.
Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och dess lagförslag
i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju 97/377).
Regeringen beslutade den 8 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över det
lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet
har godtagit förslaget men i sitt yttrande föreslagit att uttrycket "brott" i 23
kap. 2 § första stycket, första och andra punkten bör anges i obestämd form
snarare än i bestämd form. Regeringen har följt Lagrådets förslag. I övrigt har
vissa redaktionella ändringar gjorts.

4 Allmänna utgångspunkter för regeringens överväganden
Allmänstraffrättsliga frågor har endast i liten utsträckning uppmärk-sammats i
lagstiftningsarbetet sedan brottsbalkens införande år 1965. Det viktigaste
undantaget är den översyn av bl.a. 24 kap. brottsbalken som år 1994 ledde fram
både till ändringar och förtydliganden när det gäller de allmänna
ansvarsfrihetsgrunderna och till att legalitetsprincipen fick en klarare
utformning.
Det kan alltså sägas att straffrättens allmänna del i huvudsak vilar på
lagregler och rättsgrundsatser som är av äldre datum och som inte varit föremål
för någon mer genomgripande översyn under mycket lång tid.
Sedan de nuvarande reglerna antogs har samtidigt många viktiga
samhällsförändringar skett. Ett exempel är den närmast explosionsartade
utvecklingen av informationsteknologin. Sveriges engagemang på den
internationella arenan och allt närmare anknytning till de andra europeiska
länderna är också något som kan innebära behov av förändringar av centrala
straffrättsliga bestämmelser. Det har bl.a. mot denna bakgrund ansetts vara
angeläget att fortsätta det arbete med en översyn av de allmänstraffrättsliga
delarna av brottsbalken som påbörjades med reformen av 24 kap. brottsbalken.
Regeringen tillsatte mot denna bakgrund år 1994 en utredning med uppdrag att se
över regelsystemet i 23 kap. brottsbalken och vissa andra frågor rörande
straffrättens allmänna del.
Utredningen, som antog namnet Straffansvarsutredningen, över-lämnade sitt
betänkande Straffansvarets gränser i januari 1997. Betänkandet innehåller en
mycket förtjänstfull genomgång och analys av ett stort antal centrala frågor
inom ramen för straffrättens allmänna del, bl.a. uppsåt, straffansvar vid rus,
medverkan, försök, förberedelse och underlåtenhet att reagera mot annans brott.
Härutöver behandlas dels en eventuell kriminalisering av underlåtenhet att bistå
nödställd, dels den s.k. Lindome-problematiken och dels frågan om vilka
omständigheter som skall beaktas vid bedömande av om vissa oaktsamhetsbrott
skall anses som grova.
Det bör framhållas att utredningen på ett utmärkt sätt tillfört ett
straffrättsteoretiskt perspektiv på de frågeställningar som har behandlats.
Utredningen har vidare i många delar kommit med väl underbyggda förslag till
förändringar. Även om utredningens förslag inte genomförs i alla delar står
därför klart att utredningens analyser och överväganden kommer att få stor
betydelse för debatten om straffrättens allmänna del.
Samtidigt bör framhållas att utredningsuppdraget varit mycket brett och att det
därför, av naturliga skäl, inte varit möjligt för utredningen att i alla delar
genomföra en fullständig analys av konsekvenserna av de framlagda förslagen.
Regeringens utgångspunkt vid en bedömning av de förslag som utredningen har
presenterat är att man bör iaktta stor försiktighet när det gäller förändringar
av sådana allmänna straffrättsliga regler som har ett vidsträckt
tillämpningsområde. Till denna grupp av regler hör huvud-delen av de regler som
utredningen behandlat, bl.a. reglerna om uppsåt, medverkan och försök.
Ett skäl att iaktta en sådan försiktighet är att sådana regler måste ges en
förhållandevis generell utformning och att den närmare innebörden av dem därför
alltid måste preciseras i rättstillämpningen. Varje förändring av dessa
allmänna, övergripande regler innebär ofrånkomligen att det under en inte
obetydlig tidsperiod kommer att råda viss osäkerhet om den närmare innebörden av
gällande rätt.
För att det skall vara försvarligt att föreslå ändringar i regler som, genom
utveckling i praxis och doktrin, kommit att få en relativt preciserad innebörd
fordras därför att det finns ett påtagligt praktiskt eller rättspolitiskt behov
av förändring. Ett sådant behov kan t.ex. bestå i att regleringen är
ofullständig och, på ett sätt som inte är sakligt motiverat, innebär att klart
straffvärda förfaranden inte är kriminaliserade, eller i att regleringen avviker
från de rättssäkerhetskrav som bör upprätthållas. Sammantaget kan sägas att de
fördelar som kan stå att vinna med en förändring alltid måste vägas mot de
nackdelar av nyss nämnt slag som förändringen medför.
En annan utgångspunkt för regeringens bedömning är att förändringar av centrala
straffrättsliga bestämmelser, som har ett vidsträckt tillämp-ningsområde, bör
göras endast om konsekvenserna av ändringarna är genomlysta på ett
tillfredsställande sätt. Eftersom regler av den typ som här diskuteras är
tillämpliga i förhållande till en lång rad olika brottstyper, och följaktligen
har stor betydelse för att avgränsa det straffbara området, torde ofta krävas en
omfattande och ingående analys för att man skall kunna överblicka
konsekvenserna av en ny reglering.
Utifrån dessa utgångspunkter har regeringen i många delar - bl.a. vad gäller
uppsåt, medverkan, försök och underlåtenhet att avslöja eller hindra brott -
funnit att den nuvarande regleringen inte är behäftad med sådana brister att de
föreslagna ändringarna är motiverade från praktiska eller rättspolitiska
utgångspunkter. Regeringen har därför dragit slutsatsen att utredningens förslag
på dessa områden inte bör genomföras. I sammanhanget kan sägas att utredningens
arbete visar att den nuvarande regleringen i dessa delar, även om den på vissa
punkter kan utsättas för kritik, i allt väsentligt har fungerat väl och
avgränsar det straffbara området på ett rimligt sätt. Detta avspeglar sig också
i det förhållandet att delar av utredningens förslag, trots att de på vissa
punkter innefattar ganska radikala förändringar i ett principiellt perspektiv,
enligt utredningens egen bedömning, inte är ägnade att medföra några större
förändringar av det straffbelagda området.
En närmare motivering till regeringens ställningstaganden i dessa delar finns
nedan i avsnitten 5.1-5.4.
Regeringen har härutöver funnit att utredningens förslag om en kriminalisering
av underlåtenhet att bistå nödställd inte bör genomföras. Skälen bakom detta
ställningstagande utvecklas i avsnitt 5.5.
När det gäller den s.k. Lindomeproblematiken är regeringen, i likhet med
utredningen, av den uppfattningen att det straffrättsliga och straffprocessuella
regelsystem som aktualiseras i ett fall som Lindome-fallet motsvarar de krav
man kan ställa i en rättsstat. Såsom utredningen har anfört är det inte möjligt
att komma till rätta med den situation som uppstod i Lindomefallet genom
tillämpning av lägre beviskrav, genom en kriminalisering av efterföljande
medhjälp eller genom införande av en regel av typen "felony murder". Några
särskilda förslag i denna del lämnas följaktligen inte. Frågan behandlas närmare
i avsnitt 5.6.
När det gäller förberedelsebrottet finns däremot, såsom utredningen har påvisat,
ett påtagligt behov av en reform. Den nuvarande regleringen av förberedelse
till brott kan betecknas som både kasuistisk och otidsenlig. Framför allt är det
nuvarande hjälpmedelsbegreppet illa anpassat till många moderna brottstyper och
till den teknologiska utvecklingen. Frågan behandlas närmare i avsnitt 6.
Vad gäller utredningens förslag angående vållande till annans död och vållande
till kroppsskada eller sjukdom, slutligen, föreslås att dessa genomförs med
några smärre ändringar. Skälen bakom förslagen utvecklas närmare i avsnitt 7.

5 Uppsåt, fleras deltagande i brott m.m.
5.1 Uppsåt
Regeringens bedömning: Utredningens förslag till ett förändrat uppsåtsbegrepp
bör inte genomföras.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att uppsåtsbegreppets närmare
innebörd skall lagfästas genom införandet av en regel i 1 kap. 2 § brottsbalken.
Enligt förslaget skall en gärning anses ha begåtts uppsåtligen om den är
avsiktlig eller om den motsvarar vad gärningsmannen har insett, uppfattat eller
antagit om den. Utredningen talar om två uppsåtsformer: avsiktsuppsåt och
insiktsuppsåt. Avsiktsuppsåtet ("avsiktlig" i lagtextförslaget) är enligt
utredningen tänkt att i sak motsvara det nuvarande direkta uppsåtet.
Insiktsuppsåtet ("insett, uppfattat eller antagit" i lagtextförslaget) motsvarar
dels det nuvarande indirekta uppsåtet (inklusive s.k. visshet om
gärningsomständigheter), dels den lägre grad av uppsåt som skall ersätta det
eventuella uppsåtet. Förslaget syftar således framför allt till att ändra den
nedre gränsen för uppsåt. I denna del innebär utredningens förslag att det
eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov ersätts av vad som kan benämnas ett
kvalificerat sannolikhetsuppsåt där den nedre gränsen för uppsåt sätts till vad
gärningsmannen har antagit om sin gärning.
I förhållande till det nuvarande eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov skulle
förslaget, enligt utredningen, sannolikt innebära förändringar på åtminstone
två punkter. För det första skulle en gärning alltid bedömas som uppsåtlig i de
fall då gärningsmannen visserligen inte är säker på att gärningen kommer att
leda till en viss effekt, men där han eller hon ändå har tillräcklig insikt för
att det skall kunna sägas att det var rimligt för honom eller henne att utgå
ifrån att så skulle bli fallet. Enligt nuvarande uppsåtsbegrepp måste
domstolarna i dessa fall, förutsatt att graden av visshet inte når upp till vad
som krävs för indirekt uppsåt, göra bedömningen att gärningsmannen skulle ha
gjort som han gjorde även vid full visshet. För det andra skulle den som handlar
i en situation där han eller hon är mycket osäker på om gärningsomständigheten
förelåg eller om effekten skulle inträda, men i och för sig inser möjligheten
härav, aldrig kunna dömas för uppsåtligt brott. Enligt gällande rätt kan detta,
åtminstone teoretiskt, vara möjligt under förutsättning att det hypotetiska
provet utfaller positivt.
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrat sig angående den
föreslagna uppsåtsregleringen har tillstyrkt förslaget. Ett inte obetydligt
antal instanser har emellertid avstyrkt den föreslagna regleringen. Den
remisskritik som har förts fram går bl.a. ut på att man bör vara återhållsam med
att ändra centrala begrepp som fått sitt innehåll preciserat genom en
förhållandevis stabil rättspraxis, bl.a. eftersom sådana ändringar kan leda till
att rättsläget blir osäkert under en längre tid. Argument med denna inriktning
har förts fram av bland andra Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt,
Riksdagens ombudsmän, Riksåklagaren och Statsåklagarmyndigheten för speciella
mål. Vissa remissinstanser, däribland Malmö tingsrätt och Sveriges domareförbund
menar också att det eventuella uppsåtet, även om det är behäftat med svagheter
i ett teoretiskt perspektiv, har visat sig fungera väl i praktiken och att
reformbehovet därför är begränsat. Ytterligare några remissinstanser, Karlstads
tingsrätt, Kristianstad tingsrätt och Svea hovrätt menar att frågan om en
reformering av uppsåtsbegreppet är av så central betydelse att den bör utredas
vidare.
Bakgrund: Enligt 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken utgör en gärning brott
endast om den begåtts uppsåtligen, såvitt inte annat är särskilt föreskrivet.
För att oaktsamhetsansvar skall komma ifråga fordras således att detta är
särskilt föreskrivet. Varken uppsåtsbegreppets eller oaktsamhetsbegreppets
närmare innebörd är dock lagreglerade. Innehållet i dessa begrepp har i stället
kommit att utvecklas i praxis och doktrin.
För att en gärning skall anses utgöra brott fordras, enligt den s.k.
täckningsprincipen, att gärningsmannens uppsåt (eller oaktsamhet) "täcker" de
följder och de omständigheter som objektivt hör till brottet. Man kan uttrycka
det så att gärningsmannens bild av verkligheten (uppsåtet) i princip måste
överensstämma med det verkliga skeendet.
I regel brukar man skilja mellan uppsåt i förhållande till effekter av en
gärning och uppsåt i förhållande till olika typer av andra gärnings-moment, som
enligt den ifrågavarande brottsbeskrivningen måste föreligga för att brott skall
vara förövat. Vid mord fordras t.ex. att gärningsmannen dels har haft uppsåt i
förhållande till att offret skulle avlida (effekt), dels har haft uppsåt i
förhållande till att den som dödas är en människa (gärningsmoment). Den som
skjuter mot någon och därvid är säker på att denne skall överleva (t.ex. därför
att skjutandet sker i tron att vapnet är laddat med lösa skott) har således inte
sådant uppsåt som krävs för mord, lika litet som den som skjuter någon och
därvid tror att han eller hon skjuter mot något annat än en människa (t.ex. ett
rådjur).
I förhållande till följder av en gärning används tre olika uppsåtsformer: direkt
uppsåt, indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt innebär att den
följd som uppsåtet avser varit eftersträvad av gärningsmannen, antingen som ett
slutligt mål eller som ett genomgångsled till något annat. Direkt uppsåt kan
alltså föreligga även om den ifrågavarande följden inte är det slutliga målet
för gärningsmannen, t.ex. när någon dödar någon annan för att få ärva denne.
Även om gärningsmannen ytterst vill åt arvet är arvlåtarens död eftersträvad av
gärningsmannen.
Indirekt uppsåt föreligger om gärningsmannen visserligen inte åsyftat följden
men inser att följden är nödvändigt förbunden med gärningen. Ett skolexempel är
att den som sänker ett passagerarfartyg för att få ut försäkringsersättning
normalt har indirekt uppsåt i förhållande till att passagerarna dör. Att
passagerarna skall dö är inte en följd som gärningsmannen eftersträvar men han
eller hon inser att följden är nödvändigt förbunden med den eftersträvade
följden (dvs. att fartyget förliser).
Vid bedömningen av huruvida eventuellt uppsåt föreligger företas en prövning i
två steg. För det första krävs att gärningsmannen åtminstone insett möjligheten
av att en viss följd skulle inträffa. För det andra fordras att domstolen vid
ett hypotetiskt prov finner att gärningsmannen skulle ha utfört gärningen även
om han eller hon varit säker på att följden skulle inträffa. I vissa fall har
domstolarna, i stället för att uttryckligen redovisa det hypotetiska provet,
ställt sig frågan om gärningsmannen varit likgiltig inför effekten.
I förhållande till omständigheter används två uppsåtsformer. För det första
används vad som kan sägas vara en variant av indirekt uppsåt också i förhållande
till omständigheter, dvs. om gärningsmannen har visshet om eller inser att en
viss omständighet föreligger, är uppsåtskravet uppfyllt. Vid stöld fordras t.ex.
uppsåt till att det som stjäls tillhör någon annan (än gärningsmannen själv);
om gärningsmannen vet om att saken tillhör någon annan föreligger alltså uppsåt
i form av visshet.
Härutöver används det eventuella uppsåtet också i förhållande till
omständigheter. Den som inser möjligheten av att en viss omständighet föreligger
har således eventuellt uppsåt om det kan hållas för visst att han eller hon
skulle ha utfört gärningen även om han eller hon varit säker på att
omständigheten förelegat.
Oaktsamhet förekommer i två former: medveten och omedveten. Medveten oaktsamhet
kan sägas vara detsamma som att man insett möjligheten av att en viss följd
skulle inträffa (eller att en viss omständighet förelåg). Dylik misstanke utgör,
som ovan nämnts, också det första ledet vid prövning om huruvida eventuellt
uppsåt föreligger. Skillnaden mellan eventuellt uppsåt och medveten oaktsamhet
ligger således i utfallet av det hypotetiska provet; vid eventuellt uppsåt
utfaller provet positivt, vid medveten oaktsamhet negativt, dvs. svaret på
frågan, om gärningsmannen hade fullbordat gärningen även om han eller hon visste
att följden skulle inträffa, är nekande. Omedveten oaktsamhet föreligger om
gärningsmannen inte förstått eller misstänkt ett visst förhållande men bort
förstå detta. I praktiken ställs i många fall ganska stränga krav vad gäller
aktsamhet. Oskicklighet som beror på ren obetänksamhet kan ofta vara
tillräckligt för att uppfylla oaktsamhets-kravet.
Förekomsten av uppsåt eller oaktsamhet kan ha betydelse både för frågan om
vilket brott som förövats och för frågan om brott överhuvudtaget förövats. Ett
händelseförlopp som rent objektivt uppfyller rekvisiten för mord kan sålunda
vara att bedöma som mord eller dråp (om uppsåt föreligger), som vållande till
annans död (om oaktsamhet, men inte uppsåt, föreligger) eller som en icke
brottslig gärning (om varken uppsåt eller oaktsamhet föreligger). De s.k.
subjektiva rekvisiten - uppsåt och oaktsamhet - har således mycket stor
betydelse för hur en viss gärning bedöms i straffrättsligt hänseende.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningens förslag syftar i första hand till
att förändra den nedre gränsen för uppsåt, dvs. den gräns mellan uppsåt och
oaktsamhet som idag dras med hjälp av det eventuella uppsåtet.
Som utredningen påvisat kan det eventuella uppsåtet ifrågasättas på olika
grunder. Bland annat kan finnas vissa risker för att domstolarna vid tillämpning
av det hypotetiska provet i viss utsträckning riktar in sig på gärningsmannens
person snarare än på den konkreta gärningen. Det kan också sägas att det
hypotetiska provet endast med svårighet låter sig utföras vid vissa typer av
brott, t.ex. våldsbrott som har karaktären av impulshandlingar. Det kan därför,
också enligt regeringens mening, ifrågasättas om den nuvarande gränsdragningen
mellan uppsåt och oaktsamhet är optimal i alla avseenden.
Samtidigt bör påpekas att det nuvarande uppsåtsbegreppet, trots att det är
behäftat med svagheter i ett teoretiskt perspektiv, i huvudsak har lett till
rimliga resultat i rättstillämpningen. Uppsåtsbegreppet har också, i Högsta
domstolens praxis, utfyllts och anpassats till skilda situationer. Som påpekas
av såväl utredningen som vissa remissinstanser är det också relativt sällsynt
att det eventuella uppsåtet kommer till användning i praktiken. Det finns, mot
denna bakgrund, en viss osäkerhet ifråga om hur stort reformbehovet är.
Som framhållits i avsnitt 4 är regeringen av den uppfattningen att man bör vara
återhållsam med förändringar i avseende centrala straffrättsliga bestämmelser
och att de eventuella fördelar som kan uppnås alltid måste vägas mot de
nackdelar som under en övergångsperiod ofta följer. För att ändringar av
centrala straffrättsliga regler skall vara motiverade fordras således att det
finns ett klart behov av en förändring.
Vid en bedömning av om det är motiverat att genomföra utredningens förslag i
denna del bör, utöver vad som ovan anförts, framhållas att det nu gällande
uppsåtsbegreppet, till följd av en ganska omfattande rättspraxis, är välkänt
samt att gränserna för vad som är att hänföra till uppsåtligt handlande är
förhållandevis väldefinierade. En reform på området skulle därför med
nödvändighet leda till viss osäkerhet under en inte obetydlig tidsperiod.
Tidigare praxis skulle bli inaktuell utan att ersättas av något som ger mer
konkret vägledning för tillämpningen av uppsåtsbegreppet i de mångskiftande
situationer som förekommer i praktiken. Mot bakgrund av att uppsåtskravet gäller
i förhållande till en lång rad olika situationer och brottstyper kan sägas att
en omfattande och någorlunda stabil praxis är av särskilt värde på detta område.
Detta innebär också att förändringar av uppsåtsbegreppet inte bör ske utan att
man först gör en omfattande konsekvensanalys för att se vilka effekter ändringen
skulle få i förhållande till olika brottstyper.
I sammanhanget kan också noteras att bedömningen av om uppsåt föreligger är nära
sammankopplad med möjligheterna att bevisa uppsåt. Även om det finns fall där
gärningsmannens egna uttalanden om sina avsikter talar för att uppsåt
föreligger, torde domstolen i de allra flesta fall vara hänvisad till att dra
slutsatser om gärningsmannens uppsåt utifrån hans eller hennes faktiska
handlande. Detta gör att den precision som i teorin kan uppnås med ett
väldefinierat och väl avgränsat uppsåtsbegrepp i viss utsträckning blir skenbar.

Sammanfattningsvis kan framhållas att det nuvarande uppsåts-begreppet har vuxit
fram under lång tid genom ett samspel mellan rättspraxis och doktrin.
Uppsåtsbegreppets innehåll är alltså inte definierat i lag. Även om utredningens
förslag är både intressant och väl genomtänkt kan det, bl.a. mot bakgrund av
att ett inte obetydligt antal remissinstanser avstyrkt utredningens förslag,
ifrågasättas om det för närvarande föreligger tillräckligt underlag för en så
genomgripande reform som den som föreslås av utredningen. Med hänsyn till att
det på detta område är särskilt svårt att förutse hur en ny lagstiftning kommer
att tillämpas i det enskilda fallet, kan det också diskuteras om en reform bör
ske genom lagstiftning som i ett slag och generellt förändrar rättsläget. Det är
mycket som talar för att lagstiftaren i stället bör överlåta till domstolarna
att utveckla och, i den mån det bedöms erforderligt, förändra uppsåtsbegreppets
innehåll. Det av Högsta domstolen använda s.k. likgiltighetsuppsåtet kan, även
om åsikterna i denna del går isär, ses som en tendens i denna riktning. Vid den
fortsatta praxisbildningen kan utredningens förslag säkerligen komma att fylla
en viktig funktion såsom exempel på en möjlig utvecklingsväg.

5.2 Fleras deltagande i brott
Regeringens bedömning: Utredningens förslag till ändringar i reglerna om
medverkan till brott bör inte genomföras. Den av utredningen föreslagna
bestämmelsen om medgärningsmannaskap bör inte heller införas.

Utredningens förslag: Utredningens förslag till ändringar i reglerna om
medverkan syftar bl.a. till att klargöra att huvudgärningen skall utgöra en
straffbelagd gärning och att endast gärningsmän skall kunna bidra med de
rekvisit som konstituerar denna gärning. Det skall således inte tillåtas att
rekvisit som konstituerar den straffbelagda gärningen "plockas" från en
anstiftare eller andra medhjälpare. Förslaget innebär vidare att den nuvarande
möjligheten att fördela om de inblandades roller på rubriceringsstadiet tas
bort. Den som endast har främjat en gärning skall inte längre kunna betecknas
som gärningsman. Utredningen föreslår också att det i bestämmelsen klargörs att
medverkan genom oaktsamhet och medverkan till oaktsamhetsbrott är straffbart i
relation till de brottstyper där oaktsamhetsansvar är föreskrivet. Vidare
föreslås att medverkan till brott normalt skall vara straffbart endast vid brott
där fängelse ingår i straffskalan samt att en särskild straffskala, som
föreskriver att straff för medverkan till brott skall bestämmas till högst vad
som gäller för brott i gärningsmannaskap, skall införas. Härutöver föreslår
utredningen att bestämmelsen om straffnedsättning och ansvarsfrihet i 23 kap. 5
§ i redigerat skick förs över till 23 kap. 4 § brottsbalken samt att det även i
övrigt görs vissa språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten.
Slutligen har utredningen föreslagit att det införs en särskild bestämmelse om
medgärningsmannaskap i 23 kap. brottsbalken.
Remissinstanserna: Förslagen har i dessa delar i huvudsak bemötts positivt av
remissinstanserna. Några instanser har dock riktat invändningar mot delar av
förslagen. Enligt Riksåklagaren har utredningen inte tillräckligt belyst
effekterna av att möjligheterna att plocka rekvisit tas bort, t.ex. när det
gäller specialsubjekten och mål om ekonomisk brottslighet. På motsvarande sätt
menar Statsåklagar-myndigheten för speciella mål att ett slopande av möjligheten
att plocka rekvisit från främjare kommer att leda till att ekonomisk
brottslighet inte kan beivras i samma utsträckning som nu.
Även förslaget om att ta bort möjligheten till omrubricering har fått kritik.
Generaltullstyrelsen avstyrker förslaget i denna del, bl.a. mot bakgrund av att
den som planlägger, organiserar och finansierar t.ex. varusmuggling många gånger
är mer straffvärd än den som fysiskt utför själva smugglingsgärningen.
När det gäller den särskilda straffskalan för medverkan till brott menar
Riksåklagaren, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål och Åklagarmyndigheten
i Linköping att förslaget kommer att inskränka möjligheterna till häktning
enligt 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken på ett sätt som inte är
sakligt motiverat.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har visat att den nuvarande
medverkansregleringen är behäftad med vissa ofull-komligheter och brister som i
huvudsak är av systematisk eller strukturell natur. En brist som utredningen
pekar på är att regleringen medför att gränsen mellan gärningsmannaskap och
annan medverkan, bl.a. till följd av möjligheten till omrubricering, i viss
utsträckning är otydlig. Utredningen menar vidare att en ordning med plockande
av rekvisit är ologisk och omotiverad samt att terminologin på området skulle
kunna förenklas.
Vid bedömande av utredningens förslag i denna del bör emellertid framhållas att
bestämmelserna i allt väsentligt fungerat väl i praktiken. Det kan i
sammanhanget också framhållas att den nuvarande regleringen nyligen har satts på
prov i ett antal uppmärksammade fall där flera personer på olika sätt medverkat
vid tillkomsten av ett brott. Regleringen har därvid väl visat sig motsvara de
krav som kan ställas. Det kan därför ifrågasättas om det finns något påtagligt
praktiskt behov av en förändring. Detta visar sig också däri att utredningens
förslag, sett i ett bredare perspektiv, inte innebär någon större förändring av
gällande rätt i praktiskt hänseende.
Även om de förändringar som utredningen föreslår i praktiken är förhållandevis
begränsade och inte är avsedda att innebära några större sakliga ändringar är
dess konsekvenser emellertid svåra att överblicka. Någon mer omfattande
konsekvensanalys görs inte heller i betänkandet. Med hänsyn till att regleringen
ändå visat sig fungera väl i praktiken och mot bakgrund av att förändringar kan
leda till oönskade konsekvenser som kan vara svåra att förutse finner
regeringen att övervägande skäl talar för att inte genomföra förslaget.
Exempelvis har Riksåklagaren påpekat att det finns det en risk för att slopandet
av möjligheten att "plocka rekvisit" kan få olyckliga konsekvenser i sådana
fall där flera personer medverkar till ett brott som förutsätter att
gärningsmannen befinner sig i en särskild position eller ställning, t.ex. är
gäldenär eller näringsidkare men endast en av dem har sådan ställning.
Regeringen kan i denna del i och för sig instämma i vad utredningen har anfört
om behovet av ett klarläggande när det gäller möjligheten att "plocka rekvisit".
Mot bakgrund av vad Riksåklagaren har anfört är regeringen emellertid inte
beredd att, utan en mer ingående analys av frågan och dess praktiska
konsekvenser, föreslå ett uttryckligt förbud mot s.k. plockande av rekvisit.
Ytterligare ett problem är att det är svårt att förutse hur gränsdragningen
mellan gärningsmannaskap och annan medverkan skulle komma att göras om man, i
enlighet med utredningens förslag, tog bort möjligheten att på
rubriceringsstadiet omfördela de inblandades roller. I dag är det t.ex., om det
är motiverat med hänsyn till omständigheterna, möjligt att bedöma en person som
formellt sett endast främjat gärningen såsom gärningsman eller, omvänt, att
bedöma en person som utfört gärningen såsom en medhjälpare. En uppstramning av
rubricerings-regleringen kan befaras komma att leda till att domstolarna inte
anser sig ha möjlighet att bedöma de medverkande på det sätt som ter sig
naturligt och rimligt. Exempelvis är det svårt att avgöra i vilken utsträckning
domstolarna skulle anse sig ha utrymme för att bedöma en person som inte direkt
deltagit i utförandet av den gärning som beskrivs i den enskilda
brottsbeskrivningen - men som ändå är huvudansvarig för gärningen - såsom
gärningsman. Det finns enligt regeringens mening skäl att tro att den
flexibilitet som finns inbyggd i nuvarande reglering är en förutsättning för att
mångskiftande och komplicerade situationer skall kunna hanteras på ett rimligt
sätt.
För tydlighets skull bör också framhållas att utredningens förslag rörande
medverkansregleringen inte syftar till att lösa den s.k. Lindome-problematiken.
(Lindomeproblematiken behandlas närmare i avsnitt 5.6.)
Mot bakgrund av den generella uppfattning som redovisats i avsnitt
4 - att förändringar i centrala och generella straffrättsliga bestämmelser skall
ske med stor försiktighet och endast då det är påkallat av ett klart
kriminalpolitiskt behov - gör regeringen den bedömningen att det inte föreligger
tillräckligt starka skäl för att genomföra de förändringar av
medverkansregleringen som utredningen föreslår. I detta sammanhang bör det
dessutom framhållas att det är av mycket stor betydelse att effekterna av
eventuella ändringar är klarlagda på ett tillfredsställande sätt.
I övrigt föreslår utredningen att medverkansansvaret som huvudregel skall
begränsas till att gälla brott med fängelse i straffskalan. Samtidigt föreslår
utredningen vissa undantag från denna huvudregel, bl.a. vad gäller hemfridsbrott
och olaga intrång. Mot bakgrund av att vissa remissinstanser efterlyser en
grundligare analys av i vilken omfattning medverkan till bötesbrott bör vara
straffbelagt och att ett flertal remissinstanser ifrågasatt de undantag som
utredningen föreslagit finns inte skäl att i detta skede gå fram särskilt med
detta förslag.
Vad gäller den särskilda straffskalan för medverkan finner regeringen, i likhet
med bl.a. Riksåklagaren och Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, att den
kan få till konsekvens att häktningsregeln i 24 kap 1 § andra stycket inte
skulle bli tillämplig i förhållande till medverkans-gärningar, en effekt som
inte kan motiveras på sakliga grunder. I denna del är regeringen därför inte
beredd att föreslå några ändringar.
Slutligen har utredningen också föreslagit en särskild bestämmelse om
medgärningsmannaskap. Den föreslagna bestämmelsen syftar inte till några
förändringar av det straffbelagda området utan endast till att klargöra att två
eller flera personer tillsammans kan vara gärningsmän till ett brott samt till
att precisera gränserna för gärningsmannabegreppets utsträckning. Mot bakgrund
av att möjligheten att döma flera personer såsom gärningsmän till ett och samma
brott redan följer av fast praxis -och att den föreslagna bestämmelsen inte
torde ge ytterligare vägledning än denna praxis - gör regeringen den bedömningen
att förslaget inte bör genomföras.

5.3 Försök till brott
Regeringens bedömning: Utredningens förslag till ändringar i reglerna om försök
till brott bör inte genomföras.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ringa fall av försök till
brott inte skall föranleda ansvar. Den har vidare föreslagit att
tillbakaträdande från försök inte längre automatiskt skall vara straffritt.
Tillbakaträdande skall i stället, enligt utredningen, utgöra en omständighet som
medför att försöksbrottet skall anses som ringa och därmed fritt från ansvar,
om inte särskilda skäl talar mot det. Dessutom har utredningen föreslagit att
den nuvarande begränsningen, som innebär att straffet inte får sättas under
fängelse om det för brottet inte är föreskrivet lägre straff än fängelse i två
år, tas bort.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan
har varit positiva till förslagen. Några har dock haft invändningar mot dem.
Riksåklagaren har pekat på att försöksbestämmelsen, till skillnad från vad som
gäller för bestämmelserna om medverkan till brott, inte är generellt tillämplig
och att risken för fullbordan av brottet var ringa kan beaktas vid
straffmätningen. Såväl Åklagarmyndigheten i Kalmar som Riksåklagaren menar också
att en precisering av de situationer som avses med begreppet ringa i vart fall
måste göras.
Utredningens förslag rörande bestämmelserna om frivilligt tillbakaträdande har
fått ett blandat mottagande. Ungefär hälften av de remissinstanser som har
yttrat sig över förslaget avstyrker det eller är tveksamma till det. Hovrätten
för Övre Norrland anser att det faktum att frivilligt tillbakaträdande alltid
leder till frihet från ansvar för försök utgör ett incitament för gärningsmannen
att tillbakaträda. Göteborgs tingsrätt pekar på att förslaget i denna del
avviker från vad som gäller internationellt och menar att det krävs starka skäl
för en sådan avvikelse. Malmö tingsrätt, som avstyrker förslaget, anser att
detta medför att domstolarna i praktiken får laborera med olika grader av
frivillighet. Sveriges domareförbund menar att förslaget leder till större
osäkerhet i rättstillämpningen och att den föreslagna lagtexten inte på ett
tillräckligt tydligt sätt klargör gränsen till vad som är straffritt.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har anfört att det finns starka
skäl för att inskränka försöksansvaret så att detta inte omfattar ringa fall.
Liknande undantag har föreslagits för medverkan till brott och förberedelse till
brott bl.a. med åberopande av effektivitetsskäl.
Det är givetvis av vikt att samhällets resurser prioriteras på ett sådant sätt
att det i första hand är den allvarligare brottsligheten som beivras. Försök
till brott är emellertid straffbelagt endast för vissa brott. Om brottsformen
försök har straffbelagts för ett visst brott får detta, enligt regeringens
mening, anses innebära att lagstiftaren vid föregående överväganden i fråga om
handlingens klandervärdhet bedömt att denna ligger på en sådan nivå att en
kriminalisering är motiverad. Redan mot denna bakgrund anser regeringen att
utrymmet för att bedöma ett försöksbrott som ringa kan vara begränsat. Frågan är
också om behovet av en sådan bestämmelse är så stort att det uppväger de
gränsdragnings-problem som kan förutses med ett undantag för ringa fall.
Ringa fall skulle, enligt utredningen kunna föreligga när försöket avser brott
som, om det hade fullbordats, hade haft ett lågt straffvärde eller när försöket
precis har inletts och gärningen inte har framskridit särskilt långt. Det kan
emellertid, enligt regeringens uppfattning, ifrågasättas om det inte är
tillräckligt att, såsom i nuvarande system, beakta sådana faktorer vid
påföljdsval och straffmätning.
Sammantaget anser regeringen därför att den föreslagna ändringen inte bör
genomföras. Under dessa förhållanden anser regeringen inte heller att det finns
anledning att genomföra utredningens förslag till ändringar i fråga om
frivilligt tillbakaträdande från försök.
Utredningen har också föreslagit att regeln om straffminimum i
försöksbestämmelsen skall slopas. Regeln om straffminimum, som föreskriver att
straffet inte får sättas under fängelse om det lägsta straffet för det
fullbordade brottet är fängelse i två år eller mer, gäller emellertid endast för
mycket allvarlig brottslighet. Mot bakgrund härav, och med hänsyn till att det
finns en generell möjlighet att underskrida straffminimum med stöd av
bestämmelserna i 29 kap. 3 § och 5 § brottsbalken, anser regeringen att
förslaget inte bör genomföras.

5.4 Underlåtenhet att avslöja eller hindra brott
Regeringens bedömning: Utredningens förslag till ändringar i reglerna om
underlåtenhet att avslöja eller hindra brott bör inte genomföras i vidare mån än
vad som redan har skett.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det för straffansvar skall
krävas att den straffbelagda gärningen helt eller delvis kunnat förhindras genom
den handlingspliktiges agerande. Det straffbara området föreslås dessutom
ändrat till att avse straffbelagd gärning i stället för brott. Rekvisitet utan
fara för "närstående" föreslås utbytt till utan fara för "annan". Vidare har
utredningen föreslagit att straffansvaret utvidgas så att även underlåtenhet att
avslöja våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och
grovt koppleri straffbeläggs. Det sistnämnda förslaget har redan genomförts.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inte haft något att
erinra mot utredningens förslag. Några instanser är emellertid tveksamma till
det eller avstyrker det. Bland andra Riksåklagaren anser att det inte bör krävas
att gärningen helt eller delvis kunnat förhindras genom den handlingsskyldiges
agerande. Det bör, enligt Riksåklagaren, inte ankomma på den som har att anmäla
eller på annat sätt agera att spekulera i om gärningen genom åtgärden kan
hindras eller inte. Riksåklagaren menar vidare att utvidgningen av det
ansvarsfria området blir för stor om man byter ut begreppet "närstående" mot
"annan", bl.a. med hänsyn till att begreppet "annan" även kan komma att omfatta
poliser och andra som är skyldiga att agera. Åklagarmyndigheten i Malmö pekar på
att det endast undantagsvis kommer i fråga att döma någon till ansvar för detta
brott och att detta endast sker i situationer som rör mycket allvarliga brott.
Åklagarmyndigheten anser därför att det föreslagna rekvisitet medför sådana
bevismässiga konsekvenser att dessa udda fall bör kunna överlämnas till
bedömning i praxis i stället för att regleras genom lag. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att man, för att uppnå vad
utredningen eftersträvar, nämligen att ett ingripande inte skall krävas när det
är uteslutet att den straffbara gärningen skulle ha avvärjts, varken behöver
eller bör utforma regeln så att åklagaren måste bevisa att ett avslöjande skulle
ha haft effekt i det konkreta fallet. Sveriges advokatsamfund framhåller också
att förslaget kan leda till bevisproblem och pekar på att något motsvarande krav
på verkningsfulla åtgärder inte har föreslagits när det gäller det föreslagna
brottet underlåtenhet att bistå nödställd.
Skälen för regeringens bedömning: I svensk rätt finns ingen allmän skyldighet
att vara verksam för att avslöja eller hindra brott. En skyldighet att anmäla
eller annars avslöja brott gäller enligt 23 kap. 6 § brottsbalken endast i de
fall det har föreskrivits särskilt. Underlåtenhets-ansvaret avser bara brott som
är "å färde", dvs. som inte har avslutats. Någon plikt att anmäla brott som
redan har begåtts finns inte i svensk rätt. I samma paragraf föreskrivs en
skyldighet att hindra brott. Denna skyldighet gäller bara för en viss
personkrets; föräldrar och andra uppfostrare och förmyndare i förhållande till
den som står under deras lydnad.
Plikten att avslöja brott gäller för vissa allvarligare brott i brottsbalken
t.ex. mord, grov misshandel och grovt rån samt i specialstraffrätten för
folkmord och myteri. Det bör noteras att utredningens förslag att utöka antalet
brott till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och
grovt koppleri redan har genomförts genom en lagändring den 1 juli 1998 (prop.
1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250).
Bestämmelserna i 23 kap. 6 § brottsbalken innehåller inte något uttryckligt krav
på att anmälan eller åtgärderna för att avslöja brott skulle ha varit
verkningsfulla. Huruvida ett sådant krav ändå följer av gällande rätt har varit
föremål för olika meningar i doktrinen. Straffbudet har inte heller
aktualiserats mer än i ett par enstaka fall i praxis. Det är således inte helt
klart vilket samband som krävs mellan den företagna åtgärden och möjligheten att
brottet förhindras på grund av den handlingspliktiges agerande. Det torde
visserligen vara så att om anmälan eller åtgärden inte på något sätt skulle
kunna bidra till att hindra att brottet fullbordades, bör straffansvar inte
ådömas. Frågan är emellertid vad som faktiskt krävs i form av orsakssamband
mellan åtgärderna och motverkande av det fullbordade brottet.
Det s.k. Kode-målet (RH 1997:1) rörde bl.a. underlåtenhet att avslöja brott. I
målet dömdes en av gärningsmännen för mord och en annan för bl.a. grov
misshandel. En tredje person, som närvarat under hela den tid misshandeln pågick
och som haft mobiltelefon men underlåtit att använda den för att anmäla
brottet, dömdes för underlåtenhet att avslöja grov misshandel. (Han ansågs inte
ha haft uppsåt i förhållande till mord.) I sin motivering anförde hovrätten
bl.a. att det inte kunde uteslutas att åtgärden skulle ha varit verkningsfull om
den hade vidtagits och att straff därför borde utdömas för underlåtenheten i
detta hänseende. I ett senare avgörande (RH 1999:86) behandlades frågan om
underlåtenhet att avslöja mord. En man, A, hade blivit skjuten och kort tid
därefter infann sig en annan man, B, på platsen där den skjutne befann sig. B
underlät dock att tillkalla ambulans eller larma polisen. Tingsrätten, som ansåg
det styrkt att A fortfarande levde vid tidpunkten för B:s besök på platsen,
dömde B för underlåtenhet att avslöja mord, eftersom det inte kunde anses
uteslutet att ett larm kunde ha räddat den skjutnes liv. Hovrätten friade dock
B, eftersom det inte kunde anses styrkt att den skjutne mannen levde när B
befann sig på platsen.
Med hänsyn till att paragrafen inte innehåller något uttryckligt krav på
orsakssambandet mellan ett agerande och brottets förhindrande och det sätt på
vilket bestämmelsen har kommit att uppfattas i praxis torde utredningens förslag
kunna leda till en inte oväsentlig begränsning av det kriminaliserade området.
Man kan fråga sig om en sådan begränsning är motiverad, särskilt mot bakgrund av
att underlåtenhet att avslöja brott endast är straffbelagt vid mycket
allvarliga brott.
Vidare kan införandet av ett sådant uttryckligt krav leda till bevissvårigheter.
Om kravet på verkningsfulla åtgärder skall bedömas utifrån objektiva
utgångspunkter innebär det att åklagaren måste bevisa att åtgärderna kunde ha en
sådan effekt. Från subjektiva utgångspunkter skulle det också finnas stora
möjligheter för den handlingspliktige att hävda att han eller hon gjorde
bedömningen att åtgärderna inte kunnat ha sådan verkan.
I likhet med Riksåklagaren anser regeringen dessutom att det inte bör ankomma på
den handlingspliktige att avgöra om åtgärderna skulle ha kunnat vara
verkningsfulla eller inte.
Regeringen anser därför att de föreslagna förändringarna inte bör göras.
Utredningens övriga förslag till ändringar i paragrafen bör inte heller
genomföras.

5.5 Underlåtenhet att bistå nödställd
5.5.1 Nuvarande reglering
Det finns i svensk rätt ingen allmän skyldighet att bistå personer som befinner
sig i livsfara eller i allvarlig fara för sin hälsa. I många situationer kan
dock ett underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som huvudregel förutsätter ett
sådant ansvar att gärningsmannen kan sägas ha haft en handlingsplikt. Ibland
talas i stället om att gärningsmannen skall ha befunnit sig i garantställning.
En sådan plikt har t.ex. föräldrar gentemot sina barn och lärare gentemot sina
elever. För vissa fall är dessutom särskilt föreskrivet att den person som
framkallat fara för en allvarlig effekt kan bestraffas för underlåtenhet att
avvärja faran (13 kap. 10 § brottsbalken om straffansvar för underlåtenhet att
avvärja allmänfara). Vidare kan i vissa fall ansvar för underlåtenhet utkrävas
enligt bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken om underlåtenhet att avslöja
eller hindra brott. Straffansvar för underlåtenhet att avslöja brott är
föreskrivet för vissa mer allvarliga brott, såsom mord, dråp, grov misshandel,
våldtäkt, rån och grov skadegörelse. Vad som krävs är att brottet var "å färde",
dvs. att det inte avslutats. Den som bevittnar en pågående grov misshandel och
som har möjlighet att larma polis eller annan men underlåter att göra det kan
alltså straffas, jfr det s.k. Kodemålet, som beskrivs i avsnitt 5.4.
Även om det inte finns någon generell skyldighet att ingripa i situationer som
är farliga för andra personer, finns det vissa specialbestämmelser om skyldighet
att vidta räddningsåtgärder. I 39 § räddningstjänstlagen (1986:1102) föreskrivs
en allmän varnings- och alarmeringsplikt. Den som upptäcker eller på annat sätt
får kännedom om en brand eller en olyckshändelse, eller en överhängande fara
för brand eller olycka, som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för
någons hälsa eller för miljön, skall, om det är möjligt, varna dem som är i
fara och vid behov tillkalla hjälp. Den som underlåter att göra vad som krävs
kan straffas med böter, om inte gärningen är att anse som ringa och därmed
straffri.
Inom trafikområdet finns också särskilda bestämmelser om skyldig-heter att agera
om man har varit inblandad i en trafikolycka. Av 5 § lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott framgår att den som haft del i uppkomsten av en
trafikolycka skall stanna kvar på plats för att kunna klarlägga vad som hänt och
lämna andra upplysningar. I 2 kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276)
föreskrivs bl.a. att den som, med eller utan skuld, haft del i en trafikolycka
skall stanna och i mån av förmåga lämna hjälp åt skadade. Det sistnämnda
stadgandet är inte straffsanktionerat.
Även inom sjöfarten finns vissa regler om underlåtenhetsansvar. Enligt 20 kap. 7
§ sjölagen (1994:1009) straffas en befälhavare med böter eller fängelse i högst
två år om han eller hon inte lämnar all möjlig och behövlig hjälp till en
person i sjönöd så att denne kan räddas. Det krävs dock att dessa åtgärder kan
vidtas utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de som finns ombord.
Detsamma gäller för en befälhavare om det egna fartyget skulle råka i sjönöd.
Även befälhavare för luftfartyg har, om luftfartyget råkar i nöd, en
straffsanktionerad skyldighet att rädda de som finns ombord, flygplanet och det
gods som fraktas, enligt 5 kap. 7 § luftfartslagen (1957:297).
I fråga om vissa internationella förhållanden hänvisas till
Straffansvarsutredningens betänkande.

5.5.2 Överväganden
Regeringens bedömning: Något generellt straffrättsligt ansvar för underlåtenhet
att bistå nödställd bör inte införas.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ett straffrättsligt ansvar
införs för den som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller
på annat sätt bistå en nödställd person som befinner sig i allvarlig fara för
liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig utsatt situation. I ringa fall skall
inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas om ett ingripande
inte kunde ske utan fara för den ingripande eller någon annan. Som en allmän
förutsättning för ansvar gäller att ett ingripande skäligen kunde begäras med
hänsyn till omständigheterna. För brottet föreskrivs straff i form av böter
eller fängelse högst två år.
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande av
remissinstanserna. Många instanser, däribland Svea hovrätt, Göta hovrätt,
Statens Räddningsverk, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet och
SACOs Samverkansorgan inom Kriminalvårdsverket, anser det värdefullt med en
reglering som fastslår att man inte får vara hur likgiltig som helst inför andra
människors väl och ve. Andra, däribland Åklagarmyndigheten i Göteborg, anser
att en dylik reglering skulle ha ett stort pedagogiskt och brottspreventivt
värde. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att den
föreslagna regleringen skulle innebära en viktig markering av
solidaritetsansvaret mellan människor.
Flera remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget. Som skäl härför har
bl.a. anförts att det inte finns något behov av en sådan lagstiftning, att
tillämpningsproblemen skulle bli avsevärda och att lagförslaget inte uppfyller
de krav på förutsebarhet som måste ställas på en straffbestämmelse. Hovrätten
för Övre Norrland, Malmö tingsrätt samt Åklagarmyndigheterna i Sundsvall och
Stockholm avstyrker samtliga förslaget och menar att utredningen inte kunnat
visa något egentligt behov av ett dylikt straffbud. Vissa av dem menar vidare
att handlingsdirigerande och moralförstärkande skäl inte bör föranleda införande
av en straffbestämmelse när det inte konstaterats att det finns ett faktiskt
behov av något straffbud. De understryker också att förslaget kan leda till
tillämpningsproblem och kostnader och ifrågasätter lagstiftningens
förutsebarhet. Riksåklagaren avstyrker förslaget med hänvisning till det
bristande praktiska behovet och anför att en sådan reglering också kan komma att
motverka sitt syfte. Riksåklagaren anser att den allmänna uppfattningen
troligen är att det finns en på moral grundad plikt att bistå människor som
befinner sig i nödlägen. Förslaget kan därför få till följd att denna plikt
uppfattas som mer begränsad än vad som är fallet för närvarande. Dessutom anser
Riksåklagaren att lagtexten inte motsvarar de krav på förutsebarhet som kan
ställas.
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål och Sveriges domare-förbund ställer
sig tveksamma till förslaget bl.a. på grund av att värdet av en sådan
bestämmelse blir begränsat. Instanserna anser vidare att om ett dylikt straffbud
skall införas måste det straffbara området avgränsas tydligare. Svenska
cardiologföreningens arbetsgrupp för hjärt- och lungräddning anför att det
förefaller utomordentligt osannolikt att införandet av en straffbestämmelse
skulle öka allmänhetens villighet att ingripa. Föreningen pekar på att förslaget
kan ha motsatt effekt, eftersom det finns risk för att de personer som idag
tvekar att ingripa men som ändå stannar kvar på platsen i stället väljer att
lämna platsen för att undgå straffansvar. Föreningen anför vidare att det i
särklass vanligaste livshotande tillståndet är hjärtstopp och menar att det ter
sig både medicinskt tveksamt och etiskt oacceptabelt att i vissa situationer,
med hot om straff, tvinga människor att ingripa. Det som i stället behövs,
enligt föreningen, är ytterligare information och utbildning.
Karlstads tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Malmö anför båda att, eftersom det
rör sig om straffansvar för underlåtenhet, föreligger det enligt allmänna
straffrättsliga principer en handlingsskyldighet endast om det med hänsyn till
omständigheterna skäligen kan begäras. Med tanke på legalitetsprincipen anser
instanserna att detta bör framgå direkt av lagtexten. Sveriges Psykologförbund
pekar på att en person som själv befinner sig i chock inte rimligen bör ställas
till ansvar.
Justitiekanslern uppger att de skadeståndsrättsliga konsekvenserna hade bort
belysas och anser att förslaget inte bör genomföras utan en föregående noggrann
analys om och i vad mån handlingsplikten bör få genomslag när det gäller rätten
till skadestånd.
Skälen för regeringens bedömning: När man diskuterar frågan om en särskild
straffbestämmelse för underlåtenhet att bistå nödställd bör införas, ställs man
inför en rad frågeställningar av såväl moralisk som rättslig natur. Det torde
för de flesta människor vara en självklar utgångspunkt att var och en har en
moralisk skyldighet att, så långt som det är möjligt, ingripa och försöka hjälpa
andra människor som befinner sig i livsfara eller allvarlig fara för sin hälsa.
Den första frågan som inställer sig är därför om det finns behov av en regel
som föreskriver straff för den som underlåter att hjälpa till i en situation där
det varit möjligt att göra det.
Syftet med en dylik bestämmelse, att understryka att personer som befinner sig i
en utsatt situation av visst allvarligare slag skall få hjälp på de sätt som är
möjliga, kan givetvis aldrig anses förfelat. Samhället har ett ansvar för att
ständigt verka för medborgarnas säkerhet. Den nuvarande lagstiftningen
innehåller emellertid redan bestämmelser om underlåtenhetsansvar för de allra
mest straffvärda fallen. En förälder som underlåter att hjälpa sitt barn som
befinner sig i allvarlig risk för sitt liv eller hälsa har således redan i dag
en straffsanktionerad skyldighet att ingripa, liksom den som t.ex. själv
framkallat fara för någon annan. Detsamma gäller för bland andra lärare gentemot
sina elever. Som framgått tidigare innehåller gällande rätt även en allmän
straff-sanktionerad skyldighet att varna eller alarmera vid brand eller olycka.
Dessutom föreskrivs i 23 kap. 6 § brottsbalken straffansvar i vissa fall för den
som underlåter att avslöja eller hindra brott. Den som bevittnar t.ex. en
våldtäkt eller en grov misshandel är således skyldig att vidta åtgärder för att
avslöja brottet, förutsatt att det kan ske utan fara för denne eller någon av
hans eller hennes närmaste. Även inom lagstiftningen rörande väg-, sjö- och
lufttrafiken finns bestämmelser om straffansvar för underlåtenhet att ingripa på
visst sätt i nödsituationer.
Utredningen har också själv konstaterat att förslaget inte torde innebära några
större praktiska förändringar. Sammantaget anser regeringen därför att det
praktiska behovet av en allmän straffrättslig bestämmelse om handlingsplikt
rörande underlåtenhet att bistå nödställd kan ifrågasättas.
Frågan om det ändå kan finnas skäl att från mer moraliska utgångspunkter införa
en nykriminalisering av den föreslagna typen bör emellertid också övervägas.
Rent allmänt kan sägas att det, precis som utredningen anför, kan finnas ett
värde i att i lag fastslå att enskilda inte får vara hur likgiltiga som helst
inför en situation där någon svävar i allvarlig fara, även om det rent praktiska
behovet av en sådan bestämmelse inte har gjort sig gällande med någon större
tydlighet.
Principiellt bör dock kriminaliseringsinstitutet, dvs. att föreskriva straff för
ett visst handlande eller en underlåtenhet, som en metod för att försöka hindra
överträdelser av olika normer i samhället användas med försiktighet. Särskild
återhållsamhet bör härvid iakttas vid nykriminali-seringar. Det bör beaktas att
kriminaliseringar kanske inte i varje enskilt fall utgör det mest effektiva
medlet för att motverka beteenden som inte är önskvärda. Härvid bör det särskilt
betonas att det finns en risk för att förtroendet för lagstiftningen generellt
sett kan urholkas om det visar sig att efterlevnaden av nya straffbestämmelser
inte kan upprätthållas på ett rimligt konsekvent sätt. Om en kriminalisering
införs krävs också att den präglas av legalitet och förutsebarhet.
Straffbestämmelsen måste ges ett innehåll som gör det möjligt för den enskilde
att undvika att göra sig skyldig till straffbara gärningar.
Frågan om införande av en handlingsplikt föranleder också ett antal närmare
överväganden bl.a. när det gäller kretsen handlingspliktiga och
handlingspliktens närmare utformning.
Således uppkommer frågan om vilka som omfattas av en eventuell handlingsplikt.
Vad som kan konstateras är att handlingsplikten aktualiseras i situationer där
någon befinner sig i en nödsituation av visst allvarligare slag. Någon
begränsning ifråga om kretsen av handlings-pliktiga, från objektiva
utgångspunkter, finns egentligen inte i förslaget. Handlingsplikten gäller
enligt förslaget alla som befinner sig i någorlunda närhet av den nödställde.
Den närmare bestämningen av kretsen av handlingspliktiga får därför göras med
beaktande av den enskildes uppfattning om situationen. En fråga som därvid
inställer sig är om handlingsplikten aktualiseras för en enskild redan då denne
misstänker att det kan föreligga en nödsituation eller om handlingsplikten bör
aktualiseras först när visshet om att en situation med en nödställd föreligger.
I det förra fallet blir handlingsplikten mycket vid medan straffansvaret i det
senare fallet kan komma att motverka sitt syfte då det kan leda till att den
enskilde underlåter att skaffa sig visshet om en misstänkt nödsituation för att
därigenom undvika att omfattas av handlingsplikten.
En särskild aspekt i detta sammanhang är också hur kretsen av handlingspliktiga
närmare bör avgränsas. Straffansvarsutredningen har anfört att det normalt
endast är den som står närmast att agera som bör drabbas av straffansvar. Som
exempel nämner utredningen den situationen att någon riskerar att drunkna inför
en stor samling människor, som uppmärksammar förhållandet, men som underlåter
att agera. Här bör, enligt utredningens motivering, handlingsplikten endast
omfatta den som t.ex. befann sig nära den nödställde eller den som stod nära en
livboj. Inte heller i dessa situationer torde det dock vara helt okomplicerat
att fastställa vilka som stod närmast att agera eller ingripa. Som utredningen
själv påpekat torde åtgärder som i första hand går ut på att tillkalla hjälp i
form av polis eller ambulans vara de som kommer i fråga i de flesta fall. Om man
utgår från ovan nämnda exempel och i stället tänker sig att ingen av de
närvarande befinner sig nära vattnet och att det inte finns någon tillgång till
livboj men att det däremot finns ett antal personer med mobiltelefon som dock
underlåter att larma. Bör samtliga dessa straffas? Samma fråga inställer sig när
en vägtrafikolycka har inträffat och ett antal bilar passerar utan att någon
förare stannar för att ingripa.
Ytterligare en aspekt är, såsom Svenska Cardiologföreningens arbetsgrupp för
hjärt-lungräddning har påpekat, om det finns anledning att ställa olika krav på
olika personer som kan anses ha haft en plikt att ingripa. Bör det t.ex. krävas
mer av den som är utbildad i hjärt- och lungräddning än av den som inte har en
sådan utbildning?
En regel om straffansvar för underlåtenhet att bistå nödställd skulle rimligen
få utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte vara möjligt att i
straffbudet närmare ange och precisera vilka åtgärder som i olika situationer
skulle krävas av den som riskerar att träffas av straffansvaret. Även om
Straffansvarsutredningen i sitt förslag nämner åtgärder som att larma eller att
rädda den nödställde, torde de olika former av ingripanden som krävs kunna
variera mycket kraftigt beroende på i vilken situation handlingsplikten
aktualiseras. Såsom utredningen har påpekat kommer det ytterst att ankomma på
domstolarna att göra en bedömning av vad som kunde krävas i en viss situation.
Även om det bör finnas en god marginal till den handlingsskyldiges förmån skulle
det innebära svårigheter för enskilda att förutse vilket handlande som krävs av
dem i en viss situation. Risken för att hot om straffansvar kan leda till att
olämpliga åtgärder vidtas bör också beaktas.
Handlingsplikten skulle också behöva förses med ett antal undantag. För det
första bör det krävas att det var praktiskt möjligt för den enskilde att
ingripa. Ett ingripande i en given situation bör dessutom kunna ske utan fara
för denne eller någon annan. Därutöver skulle det vara nödvändigt att föreskriva
att underlåtenhetsansvar endast bör inträda om det med hänsyn till
omständigheterna kunde krävas att någon ingrep. Det sistnämnda undantaget skulle
bl.a. omfatta situationer där möjligheter att ingripa visserligen funnits men
personen i fråga varit oförmögen att agera, t.ex. på grund av chock. Dessa
undantag måste utformas så att de ger marginal till den enskildes förmån.
I likhet med Riksåklagaren gör regeringen bedömningen att den allmänna
uppfattningen bland människor troligen är att det finns en moralisk plikt att
bistå personer i fara. Hur denna moraliska plikt att handla uppfattas och var
dess gränser kan anses gå är givetvis inte lätt att fastställa. En
straffbestämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd skulle dock sannolikt bli
väsentligt inskränkt i förhållande till den på allmän moral grundade
skyldigheten att ingripa. Det kan därvid inte uteslutas att straffbestämmelsen
skulle kunna försvaga den senare skyldigheten.
Sammanfattningsvis kan det, som regeringen tidigare anfört, i och för sig finnas
ett värde i att införa ett generellt straffansvar för underlåtenhet att bistå
nödställd även om det inte finns något uttalat praktiskt behov av en sådan
reglering. Det kan således vara av värde i sig att samhället genom en sådan
straffbestämmelse bekräftar den allmänna moraliska skyldighet som finns att
hjälpa någon som befinner sig i en nödsituation. Mot detta måste emellertid
ställas den försiktighet som bör iakttas med att införa nya straffbestämmelser
om det inte finns ett påtagligt behov av dem. Vidare måste beaktas de
svårigheter som det innebär att avgränsa straffansvaret på ett tydligt sätt och
på ett sätt som gör att det står klart för var och en vad som krävs av honom
eller henne för att undgå straffansvar. Dessutom kan inte bortses från att en
generell reglering av detta slag, som är avsedd att tillämpas på vitt skilda
situationer, också kan leda till oönskade resultat.
Sammantaget anser regeringen att nackdelarna med den föreslagna ordningen väger
tyngre än de skäl som talar för att införa den. Förslaget bör därför inte
genomföras.

5.6 Den s.k. Lindomeproblematiken
5.6.1 Allmänt om Lindomeproblematiken
Bakgrund
I oktober 1990 mördades en man i sitt hem i Lindome. Under förundersökningen
klarlades att mordet hade skett efter det att två personer, A och B, berett sig
tillträde till huset. Det gick emellertid inte att fastställa vem av dem som
utfört mordet eller om de utfört det tillsammans. En av personerna fälldes för
mordet vid tingsrätten men blev sedan frikänd i hovrätten. Den andre personen,
som bl.a. åtalats för medhjälp till mord, frikändes från detta brott. Domen mot
honom överklagades inte till hovrätten.
För en utförligare beskrivning av Lindomefallet hänvisas till utredningens
betänkande, avsnitt 10.3.1.
Den s.k. Lindomeproblematiken

Problematiken kan sammanfattningsvis sägas gälla situationer där man vet att två
eller flera personer befunnit sig vid brottsplatsen men där det inte kan
utredas huruvida brottet begåtts av dem båda tillsammans eller av endast en av
dem och den andre således är helt oskyldig. För att en sådan situation skall
uppstå fordras i och för sig inte att de misstänkta skyller på varandra. Även av
andra skäl, t.ex. att de misstänkta tiger och tillräcklig bevisning i övrigt
saknas, kan bevisläget vara sådant att det inte kan klarläggas vem av två eller
flera personer som begått ett visst brott.
Det bör betonas att om ett brott har begåtts men det inte går att fastställa
exakt vad var och en av de inblandade har gjort kan det ändå finns möjligheter
att döma de inblandade såsom medgärningsmän, förutsatt att det har visats att de
begått gärningen tillsammans och i samförstånd. Ytterligare en möjlighet ges i
reglerna om medverkan till brott. Som exempel kan nämnas ett rättsfall från 1985
(NJA 1985 s. 496). Efter en bilolycka påträffades två personer, A och B, i
bilens framsäte. Bilen hade hyrts av B. A avled av sina skador och B mindes inte
vem som kört bilen. Båda var alkoholpåverkade under bilfärden. Högsta domstolen
(HD) fann att antingen A eller B kört bilen och ansåg det utrett att, om A kört
bilen, hade han inte kunnat göra det utan B:s aktiva eller passiva medgivande.
HD ansåg det därför bevisat att B åtminstone hade gjort sig skyldig till
medhjälp till rattfylleri trots att domstolen alltså inte kunde fastställa vem
av dem som verkligen kört bilen. Ett liknande resonemang förs i rättsfallet RH
1999:106 som gällde grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och grovt
vållande till annans död. Två personer, som båda var alkoholpåverkade, färdades
i en bil. Färden avslutades i en bilolycka med dödlig utgång för en cyklist.
Trots att det inte gick att utreda vem av dem som kört bilen dömdes den ene för
medhjälp till de åtalade gärningarna. Den andra personen åtalades inte av olika
skäl.
Även om det således finns förutsättningar att utdöma straffansvar trots att man
inte vet vem av flera som begått ett brott kvarstår emellertid svårigheten i ett
fall som Lindomefallet i det att det inte kan uteslutas att en av de inblandade
var oskyldig. Brottet kunde ha begåtts av den ene helt överraskande för den
andre eller mot dennes uttryckliga vilja. Den andre kan också ha förhållit sig
helt passiv på ett sätt som utesluter medverkansansvar.
Brottsbalkens regler bygger på ett individuellt straffrättsligt ansvar. En
allmän utgångspunkt är att ingen skall fällas till ansvar för brott om det inte
är ställt utom rimligt tvivel att personen i fråga begått brottet. Som vi sett i
det föregående kan dock reglerna om bl.a. medverkan användas även om man inte
kan, utom rimligt tvivel, fastställa vem som begått huvudgärningen. Det måste
emellertid stå klart att den misstänkte åtminstone gjort sig skyldig till
medverkan, dvs. att han eller hon hade uppsåt till huvudgärningen och åtminstone
vidtagit någon slags åtgärd som har främjat gärningen.
Det bör slutligen framhållas att denna problematik inte är ny. Det finns fall
där det inte går att, utom rimligt tvivel, fastställa vad som hänt. Att det då
också är svårt att fördela straffrättsligt ansvar som följer på gärningen är
uppenbart. Som utredningen anger förekom i äldre tider att man i fall av detta
slag drog lott eller kastade tärning om vem som skulle sona brottet.
För internationella förhållanden hänvisas till Straffansvars-utredningens
betänkande, avsnitt 10.5.
Frågans tidigare behandling
Professorn i straffrätt vid Stockholms universitet, Madeleine Leijonhufvud, fick
efter Lindomefallet regeringens uppdrag att utreda och belysa de
frågeställningar som aktualiserats. Hennes överväganden dokumenterades i
departementspromemorian, Efter Lindome (Ds 1993:15). I promemorian avvisas vissa
lösningar, såsom ett sänkt beviskrav eller en felony murder-regel enligt
amerikansk modell. Den sistnämnda regeln innebär att den som ensam eller
tillsammans med andra har begått eller försökt begå ett visst allvarligare brott
skall, om någon person har dödats i samband med brottet, kunna dömas för mord,
oavsett om han eller hon haft uppsåt att döda någon eller inte. I promemorian
fastslås vidare att de nuvarande straffprocessuella och straffrättsliga reglerna
är tillräckliga. I något avseenden ger Leijonhufvud emellertid förslag till
förändringar, bl.a. föreslår hon ett utvidgat ansvar för efterföljande medhjälp.

Mot bakgrund av bl.a. Lindomefallet uppdrog också Riksåklagaren åt förre
biträdande riksåklagaren Axel Morath att leda en arbetsgrupp för att utreda
metodfrågor vid brottsutredningar rörande grova våldsbrott med flera misstänkta.
Uppdraget bestod bl.a. i att kartlägga, analysera och lägga fram förslag till
förbättringar av de arbetsmetoder som tillämpas av polis, åklagare och domstolar
i de aktuella fallen. Gruppen skulle vidare göra en genomgång av Lindomefallet
och det i många avseenden likartade Albyfallet. För en redogörelse för
sistnämnda fall hänvisas till Straffansvarsutredningens betänkande, avsnitt
10.3.2.
Arbetsgruppen lämnade i sin rapport Metodfrågor, Grova våldsbrott (1995:1) vissa
rekommendationer och förslag som i korthet kan sammanfattas enligt följande:
utredningar bör bedrivas på bred front och inriktningen på utredningen bör
inte låsas för tidigt,
bevisning bör säkras på ett tidigt stadium,
resurser bör sättas in snabbt och den expertis och de tvångsmedel som finns
tillgängliga bör användas,
eftersom det är svårt att bedöma vilken betydelse olika uppgifter slutligen
kommer att få bör alla åtgärder som vidtas och alla uppgifter som insamlas
dokumenteras,
gärningsbeskrivningen bör inte formuleras för snävt och det bör noga övervägas
om överklagande bör ske beträffande samtliga eller flertalet i fall där flera
personer är tilltalade,
tillräcklig bevisning skall åberopas och saken skall presenteras på ett klart
och tydligt sätt för domstolarna.
Slutligen har problemet också behandlats av Straffansvarsutredningen.
Utredningen tar framför allt upp frågan om regelverkets utformning men
diskuterar också Riksåklagarens rapport om metodfrågor.
Straffansvars-utredningens slutsats är att det svenska straff- och
straffprocessrättsliga regelverket uppfyller de krav som kan ställas på regler
av detta slag i en rättsstat. Några ändringar i reglerna föreslås därför inte
men i sammanhanget framhåller utredningen att risken för framtida Lindome-fall
minskar om de förslag som Riksåklagaren lämnat följs.

5.6.2 Överväganden
Regeringens bedömning: Någon ändring i de nuvarande straffrättsliga och
straffprocessuella reglerna bör inte göras.

Utredningen: Utredningens bedömning överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan har förklarat
sig instämma i utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Den bedömning som utredningen gjort i fråga om
behovet av lagändringar till följd av Lindome-problematiken är väl underbyggd.
Regeringen instämmer därför i de överväganden som görs av utredningen. I det
följande utvecklas de skäl som ligger bakom regeringens ställningstagande.
Krävs förändrade regler?
Det bör redan inledningsvis framhållas att Lindome-problematiken i grunden
hänger samman med möjligheterna att i efterhand fastställa vad som hänt t.ex. på
en brottsplats. Problemet i Lindomefallet är, med andra ord, att ingen
utomstående med säkerhet kan slå fast vad som egentligen hände i den mördade
mannens hus. Det kan inte uteslutas att det förhöll sig så att en av de
misstänkta dödade mannen utan varje inblandning från den andre, dvs. att en av
dem var helt oskyldig.
Som framgått tidigare är det dock inte i varje situation nödvändigt att få exakt
klarhet i vad som har hänt för att det skall vara möjligt att hålla någon
straffrättsligt ansvarig. I vissa fall är situationen sådan att man visserligen
inte vet exakt vad som hänt men har tillräcklig kunskap för att kunna utesluta
alla sådana händelseförlopp som skulle innebära att den tilltalade är oskyldig.
I fall där flera personer är inblandade kan det också förhålla sig så att man
inte vet exakt vad var och en har gjort men ändå vet så mycket att det kan
fastställas att var och en av de tilltalade har gjort sig skyldiga till brott
(antingen som medgärningsmän eller som medhjälpare). Om man kan styrka att var
och en av de inblandade åtminstone främjat brottet finns det inte heller hinder
mot att döma var och en för medhjälp till brottet. Det bör framhållas att s.k.
psykiskt främjande är tillräckligt. Med psykiskt främjande avses att den
medverkande genom sitt agerande styrkt gärningsmannen i dennes uppsåt att begå
brottet.
I Lindomefallet kunde emellertid, som sagts, varken medgärnings-mannaskap eller
medhjälp styrkas. Det kunde med andra ord inte uteslutas att den ene av de båda
misstänkta överhuvudtaget inte varit inblandad i dödandet.
Principiellt kan sägas att det finns två vägar att gå om man genom förändrade
regler vill komma till rätta med Lindomeproblematiken. Den ena lösningen bygger
på att man tillåter sig att döma personer trots att det råder osäkerhet om var
skulden ligger, dvs. man låter den bristande kunskapen om vad som hänt gå ut
över de tilltalade. Detta kan ske t.ex. genom sänkt beviskrav, omvänd bevisbörda
eller tillämpning av presumtioner. I dag gäller att gärningsmannens skuld skall
vara ställd utom rimligt tvivel. Detta beviskrav har ibland till följd att en
person som är skyldig till ett visst brott går fri på grund av otillräcklig
bevisning. Ett sådant resultat är naturligtvis inte på något sätt önskvärt.
Alternativet är emellertid en reglering som innebär att oskyldiga kommer att
bestraffas. Detta är en ofrånkomlig konsekvens av ett sänkt beviskrav. För en
stat som gör anspråk på att vara en rättsstat är valet mellan dessa alternativ
enkelt; det är självklart att osäkerheten om vad som har hänt i en viss
situation inte kan gå ut över den misstänkte. Detta kommer till uttryck i den
rättsstatliga grundprincip, enligt vilken det är värre att en oskyldig döms än
att tio skyldiga går fria. Enligt grundläggande straffrättsliga principer är det
åklagaren som har bevisbördan för att den tilltalade har begått brott. En
ordning som innebär att en tilltalad i stället skulle behöva bevisa sin oskuld
är inte acceptabel. Sammanfattningsvis är regeringen, i likhet med både
utredningen och remissinstanserna, av den uppfattningen att någon ändring av
beviskravet eller bevisbördan i brottmål inte bör genomföras för att lösa
Lindomeproblematiken.
Den andra lösningen bygger på tillskapandet av regler som gör det möjligt att
döma personer till stränga straff för de gärningar som faktiskt kan styrkas.
Detta innebär att den tilltalade döms för den gärning han eller hon bevisligen
har begått men att straffet för gärningen bestäms på ett sätt som gör att denne
i praktiken får svara för gärningar som han eller hon inte har begått. I detta
sammanhang har en s.k. felony murder-regel enligt amerikansk modell diskuterats.
En sådan reglering innebär i princip att den som tillsammans med andra har
begått eller försökt begå ett brott av visst allvarligare slag kan dömas för
mord om någon skulle dödas i samband med brottets utförande. Detta gäller även
för de inblandade som saknat uppsåt till dödandet. Regeln innebär alltså att man
i praktiken dömer en person för något som denne egentligen inte gjort sig
skyldig till och som han eller hon inte ens haft uppsåt till. Detta står
givetvis i strid med den grundläggande ideologin bakom svensk straffrätt,
nämligen att var och en svarar individuellt för vad han eller hon har gjort och
att straffansvar alltid bygger på skuld. Som ovan angetts finns det visserligen
också enligt svensk rätt möjligheter att fälla flera personer till ansvar för en
gärning som rent faktiskt endast utförts av en av dem. Detta förutsätter
emellertid att det kan styrkas att den eller de som döms åtminstone främjat
gärningen och dessutom haft uppsåt till den. Även oaktsamt främjande och
främjande till oaktsamt brott kan komma ifråga. En konsekvens av att införandet
av en felony murder-regel skulle stå i strid med grundläggande principer inom
svensk straffrätt är naturligtvis att en sådan regel också är omöjlig att förena
med gällande straffrättsliga regler i olika avseenden, bl.a. vad gäller
påföljdsbestämning. Det kan dessutom ifrågasättas om inte en felony
murder-reglering skulle strida mot den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i
Europakonventionen. Sammantaget är regeringen därför, i likhet med utredningen
och samtliga remissinstanser, av den uppfattningen att en felony murder-regel av
något slag är ett oacceptabelt sätt att komma till rätta med situationer som
motsvarar den som aktualiserades i Lindomefallet.
I promemorian Efter Lindome har Leijonhufvud fört fram tanken att det skulle
kunna vara möjligt att döma för medhjälp till brott om det varit fråga om
efterföljande medhjälp som inte ingått i en gemensam brottsplan. För
Lindomefallet skulle en sådan reglering kunna innebära att någon av de
tilltalade kunde dömas för efterföljande medhjälp till mord. Såsom
Straffansvarsutredningen framhåller skulle en sådan reglering dock knappast
kunna leda till något annat resultat än det som idag kan uppnås med tillämpning
av bestämmelsen om skyddande av brottsling i 17 kap. 11 § brottsbalken. Även om
rubriceringen skulle bli en annan - medhjälp till mord istället för skyddande av
brottsling - är det inte rimligt att tänka sig att den som t.ex. efter ett mord
blir ombedd att köra mördaren från platsen skulle kunna dömas till ett straff
som ens ligger i närheten av det straff som mordet föranleder. Straffvärdet för
en sådan gärning skulle istället normalt ligga i paritet med straffvärdet för
skyddande av brottsling. Som utredningen påpekar bör man också beakta att det
skulle uppstå en betydande diskrepans mellan brottets rubricering (som indikerar
att brottet är synnerligen allvarligt) och det straffvärde som brottet normalt
har. Möjligen skulle en dylik regel också skapa behov av förändringar av
begreppet främja i medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken. Mot
bakgrund av det anförda gör regeringen därför, i likhet med utredningen,
bedömningen att det inte finns tillräckligt starka skäl att utvidga
medverkansansvaret till att omfatta även efterföljande medhjälp.
I övrigt har utredningen pekat på att vissa av de generella förslag som läggs
fram möjligen kan ha betydelse för bedömningen av situationer där det begås
grova våldsbrott. Bland annat framhålls förslagen om en ny regel om
medgärningsmannaskap, ett utvidgat ansvar för underlåtenhet att avslöja eller
hindra brott och förslaget om en kriminalisering av underlåtenhet att bistå
nödställd.
Som tidigare nämnts i avsnitt 5.4 har den utvidgning av tillämpningsområdet för
underlåtenhet att avslöja eller hindra brott som föreslås av utredningen redan
genomförts.
I övrigt har regeringen gjort bedömningen att utredningens förslag i de ovan
nämnda delarna inte bör genomföras. Detta torde dock, precis som utredningen har
anfört, inte ha någon betydelse för den framtida bedömningen av
Lindomesituationer. Att flera personer tillsammans kan vara medgärningsmän till
ett brott är redan idag klarlagt genom fast praxis. Problemet med Lindomefallet
var, som ovan nämnts, att vare sig medgärningsmannaskap eller medhjälp kunde
styrkas. Inte heller torde bedömningen av Lindomefallet ha utfallit annorlunda
om utredningens förslag kriminalisering av underlåtenhet att bistå nödställd
hade varit införd när brottet förövades. Såsom utredningen själv påpekar kan
bestämmelsen inte tillämpas om det inte går att bevisa att personen ifråga varit
närvarande när den angripne hamnat i nödläge eller att han eller hon på annat
sätt uppfattat det.
Vad kan göras för att undvika problemet i framtiden?
Det bör framhållas att det inte är möjligt att helt försäkra sig mot att nya
Lindomefall uppstår också i framtiden utan att ta till lösningar som ovan har
förkastats såsom oacceptabla. För att helt gardera sig mot nya Lindomefall
fordras att man antingen är beredd att använda ett väsentligt sänkt beviskrav i
brottmål eller är beredd att döma någon för en gärning som inte motsvarar vad
personen faktiskt gjort. Båda dessa alternativ har avvisats i det föregående.
Den viktigaste åtgärden som kan vidtas för att i möjligaste mån undvika
situationer sådana som den som aktualiserades i Lindomefallet torde vara att se
till att brott utreds på ett snabbt, effektivt och noggrant sätt. Det är
framförallt väsentligt att förundersökningen sker på ett omsorgsfullt sätt,
bl.a. genom noggranna brottsplatsundersökningar. Redan genom en större
medvetenhet om att problemet kan uppstå är mycket vunnet. Om man härutöver
följer de förslag och rekommendationer som ges i Riksåklagarens rapport
Metodfrågor, Grova våldsbrott (1995:1) kommer risken för framtida Lindomefall
med all säkerhet att minska. Till detta kommer att den tekniska och medicinska
utvecklingen med stor sannolikhet i framtiden kommer att erbjuda allt bättre och
säkrare metoder för att i efterhand kunna rekonstruera ett visst
händelseförlopp. I detta sammanhang bör också särskilt nämnas
Rikskriminalpolisens Riksmordskommission och gärningsmanna-profilgruppen.
Riksmordskommissionen besitter särskild kompetens när det gäller utredningar
rörande våldsbrott. Den fungerar också som en stödfunktion i dessa avseenden åt
de lokala myndigheterna. Gärningsmannaprofilgruppen, som bl.a. består av
personer represen-terande en bred vetenskaplig expertis på området, arbetar med
gärnings-mannaprofiler i syfte att underlätta och effektivisera
brottsutredningar.
6 Förberedelse till brott
6.1 Nuvarande reglering
En brottslig gärning kan vara noggrant planerad eller förberedd utan att
försökspunkten för den skull har uppnåtts. Det kan vara så att den eller de
handlingar som gärningsmannen har företagit inte innebär att han eller hon
därigenom börjat verkställa eller förverkliga brottsplanen. Vissa sådana
handlingar är straffbelagda som förberedelse eller stämpling till brott.
Brott på planeringsstadiet indelas i två huvudkategorier. Den ena kategorin,
förberedelse till brott, är av materiell natur och avser befattning på visst
sätt med pengar som kostnadsersättning eller lön för brott eller befattning med
föremål som kan utgöra hjälpmedel vid brott. Den andra kategorin, stämpling till
brott, är av immateriell natur och avser att man sätter sig i förbindelse med
andra personer för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Både
förberedelseansvaret och stämplingsansvaret är avsett att omfatta sådana
företeelser på planeringsstadiet som med hänsyn till risken för att brott skall
begås är särskilt farliga. Syftet med bestämmelsen är naturligtvis att samhället
skall ha möjligheter att ingripa mot viss svårare brottslighet på ett tidigt
stadium.
Förberedelse och stämpling till brott regleras i en gemensam allmän bestämmelse
i 23 kap. 2 § brottsbalken. Liksom försök är förberedelse och stämpling
straffbelagt bara om det i samband med det straffbud som gäller för det aktuella
brottet finns en bestämmelse som anger att detta brott skall bestraffas också
på förberedelse- och stämplingsstadiet.
Nedan följer en kortfattad beskrivning av det nuvarande förberedelse- och
stämplingsbrottet. För en utförligare beskrivning av gällande rätt och praxis på
området hänvisas till utredningens betänkande. I betänkandet redogörs också för
förhållandet i vissa andra länder.
6.1.1 Förberedelse till brott

Enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken skall dömas för förberedelse till
brott om någon, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager
pengar eller annat som utgör förlag eller vederlag för brottet eller med sådant
uppsåt anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller
tar annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk,
förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel.
För att någon skall kunna dömas för ett förberedelsebrott krävs att det
förelegat fara för att brottet skulle ha fullbordats och att denna fara inte var
ringa. Dessutom krävs det, som framgått ovan, att det särskilt har föreskrivits
att förberedelse till den aktuella brottstypen är straffbar.
Ansvar för förberedelse till brott förutsätter också, på ett mer allmänt plan,
att händelseförloppet inte fortlöpt så långt att ansvar för fullbordat brott
eller försök till brott kan utdömas. Den som t.ex. anskaffar ett vapen åt en
annan person som har uppsåt att begå mord skall dömas för medhjälp till försök
till mord om gärningsmannen försöker utföra dådet men misslyckas och för
medhjälp till mord om den andre personen lyckas utföra brottet.
Det krävs också att det är fråga om förberedelse till ett uppsåtligt brott.
Förberedelse till oaktsamhetsbrott, i den mån sådan alls kan förekomma, är inte
straffbart. I övrigt bör anmärkas att gärningsmannens uppsåt inte behöver avse
en viss bestämd gärning utan att det räcker att uppsåtet avser att brott av
visst slag förr eller senare kommer till stånd.
De två gärningsformerna
Förberedelsebrottet kan sägas bestå av två olika huvudtyper. Den ena tar sikte
på att någon lämnar eller tar emot ekonomisk ersättning för brottet. Den andra
huvudtypen gäller de fall då någon tar befattning med vissa föremål som är
ägnade att användas som hjälpmedel vid brottslig verksamhet.
En form av förberedelseansvar avser således viss befattning med pengar eller
annat av ekonomisk värde som ersättning för brottet (de s.k.
finansieringsfallen). I paragrafen används begreppen förlag och vederlag. Med
begreppet förlag avses pengar eller annat ekonomiskt värde, även lån av pengar,
som någon lämnar i förväg för att täcka kostnader som är förenade med den
brottsliga verksamheten. Med vederlag menas pengar eller annat av ekonomiskt
värde som i förväg lämnas som lön eller arvode för brott som skall förövas.
Det är endast förfaranden som består i att lämna eller att motta ersättning som
är kriminaliserade. Att utfästa eller lova viss ersättning för brott är inte
straffbart (om det inte omfattas av stämplingsansvaret, se nedan).
Bestämmelsen torde vidare vara att förstå så att det bara är lämnande av förlag
eller vederlag med uppsåt att främja brott respektive mottagande av förlag eller
vederlag med uppsåt att utföra brott som omfattas av det straffbelagda området.
Med brott i 23 kap. 2 § brottsbalken avses således endast brott i
gärningsmannaskap. Förberedelse till medhjälp till brott omfattas inte av
straffansvaret.
Den andra formen av förberedelseansvar avser vad som kan betecknas som
hjälpmedelsfallen; nämligen att någon, med uppsåt att utföra eller främja brott,
tar befattning på visst sätt med föremål som har karaktären av hjälpmedel vid
brott.
Förberedelsehandlingen beskrivs genom en exemplifiering som är avsedd att vara
normerande. Genom att lagtexten också talar om "annan dylik befattning" finns
dock vissa möjligheter att även innefatta andra handlingssätt som är jämförbara
till sin typ.
Också när det gäller vilka föremål som kan utgöra hjälpmedel finns en normerande
exemplifiering i paragrafen. Med uttrycket "annat sådant hjälpmedel" markeras
att inte varje vardagligt föremål som kan användas vid brott omfattas av
förberedelsebestämmelsen. I detta sammanhang bör nämnas att även om enstaka
föremål, var för sig, kanske inte anses som sådana hjälpmedel som avses i
bestämmelsen har man i praxis i vissa fall jämställt samlingar av föremål med
"annat sådant hjälpmedel". Det har t.ex. gällt en samling inbrottsverktyg eller
ett stort antal nycklar.
Ringa fara för brottets fullbordan
Ansvar för förberedelsebrott föreligger inte om faran för brottets fullbordan
var ringa. Det spelar ingen roll om faran var utesluten endast på grund av
tillfälliga omständigheter. Som exempel kan nämnas att ett åtal för förberedelse
till misshandel ogillades beträffande en s.k. slangbomb, eftersom det ansågs
föreligga en liten risk att bomben skulle explodera på ett så kort avstånd från
en människa att skador skulle uppkomma om bomben, vilket var avsikten, kastades
mot ett demonstrationståg. Förberedelse till brott är inte heller straffbart om
brottets fullbordan är så avlägsen i tiden eller kräver sådana ytterligare
åtgärder, att det föreligger ringa fara för fullbordan. Som exempel kan nämnas
att någon har tagit emot pengar som vederlag för mord trots att han eller hon
aldrig tänkt utföra mordet. Ansvar för förberedelse till mord för den som lämnat
pengarna med uppsåt att främja den andres brott kommer då inte i fråga,
eftersom faran för brottets fullbordan kan anses ringa (jfr SvJT 1980 rf. s. 20)
Bedömningen av huruvida faran för brottets fullbordan varit ringa skall göras
med utgångspunkt från förhållandena vid tidpunkten för förberedelsegärningen.
6.1.2 Stämpling
Enligt 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken förstås med stämpling till brott
att någon i samråd med en annan person beslutar sig för att utföra ett brott,
att någon söker anstifta annan person att begå gärningen eller att någon åtar
sig eller erbjuder sig att utföra den. Genom föreskriften om stämpling till
brott straffbeläggs alltså vissa former av förfaranden på planeringsstadiet som
kan sägas ha det gemensamt att de innebär att någon sätter sig i förbindelse med
andra personer.
I likhet med vad som gäller för förberedelsebrottet krävs för stämpling att det
förelegat en konkret fara för brottets fullbordan och att denna fara inte var
ringa. Därutöver krävs det, som framgått ovan, att det särskilt har föreskrivits
att stämpling till den aktuella brottstypen är straffbar. Stämpling är endast
undantagsvis straffbelagd i brottsbalken. Sådant ansvar är föreskrivet för brott
som mord, våldtäkt, rån, sabotage och spioneri. I specialstraffrätten är
stämplingsansvar föreskrivet för folkmord, vissa narkotikabrott samt
varusmugglingsbrott avseende narkotika.
Stämplingsansvar kan, i likhet med vad som gäller för förberedelse-brottet, bara
förekomma i förhållande till uppsåtliga brott. Uppsåtet behöver inte hänföra
sig till en konkret gärning utan det räcker att uppsåtet omfattar att brott av
ifrågavarande slag förr eller senare kommer till stånd.
De tre gärningsformerna
Ansvar för stämpling är föreskrivet för tre olika gärningsformer.
Den första gärningsformen består i att någon i samråd med annan beslutar att ett
brott skall utföras. Beslutet behöver inte innehålla någonting om när, hur
eller av vem brottet skall utföras.
Den andra formen innebär att någon söker anstifta, dvs. förmå, någon annan att
begå brottet. Denna form kräver direkt uppsåt för att ansvar skall kunna komma
ifråga.
Den tredje formen består i att någon åtar sig eller erbjuder sig att begå ett
brott. Det skall vara fråga om en allvarligt menad utfästelse att utföra ett
brott och det finns ingen egentlig anledning att göra någon skillnad mellan att
åta sig och att erbjuda sig att begå brott.
Faran för brottets fullbordan prövas på samma sätt som i fråga om förberedelse.
Om den var ringa föreligger inte straffansvar.
6.2 Behovet av en reform
Regeringens bedömning: Förberedelsebrottet bör reformeras.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan
instämmer i bedömningen att förberedelsebrottet behöver reformeras.
Skälen för regeringens bedömning: Såväl förberedelse- som stämplingsansvaret är
avsett att endast omfatta sådana företeelser på planeringsstadiet som kan anses
vara särskilt farliga med hänsyn till risken för att brott skall begås. Den
nuvarande lagstiftningen har tagit sin utgångspunkt i detta förhållande och
förberedelse- och stämplings-ansvaret har därför försetts med självständiga
brottsbeskrivningar, till skillnad från försöksbrottet, som hänför sig till
brottsbeskrivningen avseende det fullbordade brottet.
Den allmänna förberedelsebestämmelsen, som i viss mån innebar en utvidgning av
straffansvaret, infördes år 1948. Denna reform skedde således för mer än 50 år
sedan och brottsligheten har, såväl ifråga om omfattning som karaktär, givetvis
undergått stora förändringar sedan dess. Liksom tidigare torde visserligen de
flesta brott begås spontant utan någon mer ingående planering. För sådan
brottslighet saknar förberedelseansvaret normalt sett relevans. Den tekniska och
ekonomiska utvecklingen av samhället har emellertid skapat nya möjligheter till
planerad och organiserad brottslighet. Således kan den ökade rörligheten av
varor och personer mellan länder antas ha ökat möjligheterna till storskalig
smuggling av t.ex. narkotika. Den tilltagande användningen av olika elektroniska
betalningsmedel har vidare skapat möjligheter att begå nya former av
bedrägerier. Tillgången till information och möjligheter att kommunicera via
Internet och andra telekommunikationer har också öppnat nya vägar för planering
och förberedelse av brottslig verksamhet. Detta talar för att det finns skäl att
ompröva utformningen av straffansvaret för planering och annan förberedelse
till brottslig verksamhet.
Utredningen har konstaterat att förberedelseparagrafen, redan vid en första
anblick, framstår som kasuistisk och otidsenlig. Regeringen delar denna
uppfattning. Bestämmelsen får ses i ett historiskt perspektiv och kan sägas vara
främst riktad mot traditionell brottslighet, vilket utgör en förklaring till
dess nuvarande utformning. Detta gäller särskilt den delen av regleringen som
behandlar hjälpmedel. Kretsen hjälpmedel som enligt paragrafen kan komma i fråga
är begränsad och avser endast de föremål som till sin natur är särskilt farliga
med hänsyn till risken för tillkomst av brott. Vad som skall anses omfattas av
uttrycket "annat sådant hjälpmedel" i förberedelsebestämmelsen måste också passa
till den i vissa delar ålderdomliga uppräkningen. Som exempel på föremål som
ansetts falla utanför uppräkningen kan nämnas anteckningar med anvisningar för
avgivande av osant vittnesmål (SvJT 1969 rf. s. 24), kamera att användas vid
spioneri (jfr SOU 1944:69 s. 68) och kniv, skruvmejsel och skiftnyckel, som
skulle användas vid ett inbrott (SvJT 1960 rf. s. 62)
Det kan, enligt regeringens uppfattning, ifrågasättas om inte den nuvarande
regleringen, särskilt i fråga om "hjälpmedelsfallen", är alltför begränsad och
att straffvärda förfaranden därigenom kommit att falla utanför
tillämpningsområdet.
Begreppet hjälpmedel har också varit föremål för gränsdragnings-svårigheter när
det gäller att avgöra vilka hjälpmedel som faller in under
förberedelsebestämmelsen och vilka som faller utanför. Mot bakgrund av att
bestämmelsen i princip inte är avpassad till dagens förhållande har dock en
försiktig utvidgning av dess tillämpningsområde kunnat ses i praxis. Så har
t.ex. samlingar av föremål i rättspraxis jämställts med annat sådant hjälpmedel.
Som exempel kan nämnas en samling inbrottsverktyg (NJA 1960 s. 442), en stor
mängd nycklar (RH 1990:76) och en stor mängd föremål och kemiska ämnen som kunde
användas för tillverkning av narkotika (NJA 1992 s. 524).
Förberedelsebestämmelsen är i princip tillämplig på brott i IT-miljön. Den
exemplifierande uppräkningen av hjälpmedel avser dock endast fysiska objekt och
inte program eller annan mjukvara. Frågan om immateriella objekt kan utgöra
hjälpmedel enligt dagens reglering har visserligen inte prövats men det torde i
och för sig inte vara uteslutet att t.ex. mjukvara skulle kunna omfattas av det
gällande förberedelse-ansvaret. Rättsläget är dock för närvarande oklart och
mycket talar därför för att en reformering av bestämmelsen bör syfta till att
klargöra att även immateriella objekt omfattas av begreppet hjälpmedel.
Mot bakgrund av vad som nu anförts framstår det som angeläget att reformera
ansvaret för förberedelse till brott. Bestämmelserna bör moderniseras och i
någon mån anpassas till de krav på ett flexibelt regelsystem som dagens
brottstyper samt den tekniska och internationella utvecklingen kan sägas ställa.

Utgångspunkten för en sådan reformering bör givetvis även fortsättningsvis vara
inriktad på möjligheterna att bestraffa företeelser som är särskilt farliga med
hänsyn till risken för uppkomst av fullbordade brott.
6.3 Ett reformerat förberedelsebrott
Regeringens förslag: Förberedelseansvaret, såvitt det avser befattning med
hjälpmedel, skall omfatta den som med uppsåt att utföra eller främja brott
skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer
eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas
som hjälpmedel vid ett brott.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ansvar för förberedelse
till brott skall föreligga om någon, med uppsåt att utföra eller främja brott,
vidtar planeringsåtgärder, befattar sig med hjälpmedel eller pengar eller vidtar
andra förberedande åtgärder som hade varit att bedöma som åtminstone medverkan
för det fall brottet hade fullbordats eller utgjort straffbart försök.
Utredningen har vidare föreslagit straffrihet för ringa fall av förberedelse.
Därutöver har utredningen föreslagit att frivilligt förebyggande av brottslig
användning av hjälpmedel inte längre automatiskt skall leda till straffrihet. I
stället skall en presumtion gälla för att sådana handlingar medför att
förberedelsebrottet är att betrakta som ringa om inte särskilda skäl talar emot
det. Detsamma skall gälla för den som annars har vidtagit skäliga åtgärder för
att förhindra brottets fullbordan, trots att brottet kommit att fullbordas.
Utredningen har föreslagit att straffansvaret för förberedelse till brott
avskaffas för ringa fall av utpressning enligt 9 kap. 4 § brottsbalken.
Utredningen har vidare föreslagit att förberedelse till brott mot 40 §
fiskelagen (1993:787) straffbeläggs genom en särskild straffbestämmelse.
Remissinstanserna: Remissopinionen är positiv till förslaget att reformera
förberedelsebrottet och har framförallt, vilket tidigare angetts, bejakat
behovet av en reform. Flera remissinstanser har emellertid ställt sig kritiska
till utredningens förslag om att den eller de förberedande handlingarna som
konstituerar ansvar skall ha varit att bedöma åtminstone som en
medverkansgärning. Göta hovrätt anser att innebörden i denna del av förslaget är
svår att förstå och framhåller att det nödvändiggör hypotetiska bedömningar,
vilket utredningen i andra delar av betänkandet förkastat, eftersom sådana
bedömningar inte uppfyller de krav som man bör ställa på en straffrättslig
reglering. Hovrätten för Övre Norrland pekar på att förslaget torde ge utrymme
för att döma för medverkan till medverkan på förberedelsestadiet. Hovrätten är
av uppfattningen att ett genomförande av förslaget bör föregås av en djupare
konsekvensanalys. Statsåklagarmyndigheten för speciella mål och Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det kan uppkomma
tillämpningsproblem med den föreslagna konstruktionen, som enligt sin
ordalydelse endast passar riktigt väl om brottet begås av någon annan än den som
förberett det. De anser att det kan bli svårt att bedöma var gränsen går mellan
straffria och straffbelagda förberedelseåtgärder när någon själv planerar att
utföra gärningen. Åklagarmyndigheten i Västerås anser att förberedelseansvaret
möjligen blir för omfattande och pekar särskilt på att också psykisk medverkan
blir straffbar på förberedelsestadiet.
Majoriteten av remissinstanserna har inte haft något att erinra mot vilka brott
som skall vara straffbelagda när det gäller förberedelse. Några instanser anser
emellertid att brottskatalogen borde kunna utvidgas något såvitt avser
förberedelsebrottet. Riksåklagaren anser att det behövs förnyade överväganden om
vilka brott som skall vara straffbelagda på förberedelsestadiet, framförallt i
fråga om ekonomisk brottslighet men också ifråga om olika typer av
miljöbrottslighet. Statsåklagar-myndigheten för speciella mål anser att
förberedelsebrott bör övervägas för skattebrott och grovt skattebrott,
undandragandebrottet i 1 § 2 st varusmugglingslagen (dåvarande lydelse enligt
SFS 1960:418, numera ersatt av lag om straff för smuggling, SFS 2000:1225) och
eventuellt några av brotten i 11 kap. brottsbalken, särskilt oredlighet mot
borgenärer. Åklagarmyndigheten i Malmö är av uppfattningen att förberedelse till
häleri bör kunna bestraffas och Generaltullstyrelsen anser att
förberedelsebrottet eventuellt bör få konsekvenser för 8 § varusmugglingslagen
(dåvarande lydelse enligt SFS 1960:418, numera ersatt av lag om straff för
smuggling, SFS 2000:1225). Fiskeriverket anser att de intentioner beträffande
ändringar i fiskelagen som föreslås av utredningen bör kunna läggas till grund
för lagstiftningsåtgärder men menar att det dessförinnan krävs ytterligare
överväganden av förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som har redovisats i föregående avsnitt delar
regeringen utredningens uppfattning att det finns behov av att reformera
förberedelsebrottet. Liksom utredningen anser regeringen att en sådan reform bör
leda till att tillämpningsområdet för bestämmelsen om förberedelse till brott
utvidgas.
Utredningen har föreslagit ett generellt utformat förberedelsebrott som innebär
att alla typer av förberedande åtgärder som vidtas med syfte att utföra eller
främja brott skall kunna leda till straffansvar. Straffansvaret skall dock vara
begränsat till fall där åtgärden kan bedömas som åtminstone en
medverkansgärning, dvs. att den skulle ha innefattat åtminstone ett främjande av
brottet om detta hade kommit till stånd. Dessutom skall ansvar vara uteslutet i
ringa fall.
Enligt regeringens bedömning har förslaget flera förtjänster. Bestämmelsen
innehåller ett tillräckligt mått av flexibilitet och kan därvid komma att träffa
nya brottstyper, t.ex. på IT-området. Förslaget är också ägnat att underlätta
uppfyllandet av framtida internationella åtaganden om kriminalisering av
verksamhet som har anknytning till organiserad brottslighet.
Flera remissinstanser har emellertid, som ovan har redovisats, framfört kritik
mot förslaget. Kritiken rör bl.a. kopplingen till medverkans-ansvaret. Några
remissinstanser har framhållit att förslaget i detta hänseende visserligen synes
fungera väl när det gäller främjande av annans brott men att det möjligen
passar mindre väl när fråga är om förberedelse till egen brottslighet. Med
förslaget blir det nödvändigt att fingera att den förberedande åtgärden har
utförts för någon annan som skulle ha begått brottet trots att den som utfört
åtgärden haft för avsikt att begå brottet själv. Detta tankeprov är kanske inte
möjligt att göra i varje enskilt fall, även om det normalt sett inte torde möta
några större svårigheter.
Begreppet medverkansgärning i förslaget skall förstås på samma sätt som i 23
kap. 4 § brottsbalken. Bedömningen av om en företagen handling kan utgöra
medverkan till brott enligt detta stadgande kräver dock i princip att agerandet
kan visas ha bidragit till en konkret gärning som objektivt sett utgör brott.
Handlingen måste ha haft ett visst samband med det bestämda brottet eller
brotten. Ett sådant samband kan dock vara svårare att fastställa när det gäller
förberedelse till brott, eftersom bestämmelserna om förberedelse till brott i
princip aktualiseras endast i fall där något fullbordat brott inte har begåtts.
Bedömningen av förberedelsegärningens relevans för brottet fick, om utredningens
förslag genomfördes, i stället göras i förhållande till ett fingerat fullbordat
brott.
Även psykisk medverkan skulle kunna bli straffbar på förberedelse-stadiet. Med
utredningens förslag torde endast krävas att den med-verkandes gärning verkat i
en brottsbefrämjande riktning. Även om flertalet situationer troligen skulle
undantas från straffansvaret på grund av det föreslagna undantaget för ringa
fall kan förslaget i denna del innebära konsekvenser som är svåra att
överblicka.
Utredningen har som skäl för sitt förslag anfört bl.a. att även omfattande
planeringsåtgärder eller rekognoscering bör kunna straffas som förberedelse till
brott. Regeringen instämmer i och för sig i denna bedömning. Detta talar för
att det straffbara området bör utvidgas till att omfatta också andra förfaranden
än befattning med pengar eller hjälpmedel. Behovet av att utvidga
straffansvaret för förberedelse till brott måste emellertid vägas mot intresset
av att straffbestämmelsen innehåller en tydlig avgränsning av det straffbara
området och att den inte träffar fall som har litet straffvärde, även med ett
undantag för ringa fall.
Således bör straffansvaret inte utsträckas så långt att planering som endast
består i tankeverksamhet hos gärningsmannen blir straffbar. Den, som med uppsåt
att begå brott, för sig själv funderar över hur brottet skulle kunna genomföras
bör rimligen inte straffas för detta, även om brottsplanen avslöjas, t.ex. genom
att vederbörande berättar om sina planer för någon annan. Någon straffvärd
gärning i egentligt mening har då inte begåtts. Vidare torde gränsdragningen
mellan sådan planering som endast försiggår i någons tankevärld och planering
som består i t.ex. ren inhämtning av information vara svår att fastställa, i
vart fall när inhämtandet av information består i rena iakttagelser, såsom vid
rekognoscering. Att såsom utredningen föreslagit låta straffansvaret teoretiskt
omfatta varje tänkbar förberedande åtgärd utan att närmare ange vad i denna
skall bestå skulle därför, enligt regeringens mening, kunna leda till
otillfredsställande resultat. Bland annat skulle det, såväl för den enskilde som
för rättsväsendet många gånger vara svårt att fastställa när förberedelse till
brott påbörjats. I detta sammanhang bör man hålla i minnet att förberedelse är
straffbelagt för en rad vitt skilda brottstyper, varav långt ifrån alla kan
betecknas som allvarliga. Enligt regeringens mening skulle en sådan generellt
uppbyggd straff-bestämmelse riskera att brista i förutsebarhet. Vad nu sagts
innebär också att varje mer långtgående reformering av förberedelsebrottet
nödvändiggör en noggrann och omfattande analys av reformens praktiska
konsekvenser med avseende på de olika brottstyper som är kriminaliserade på
förberedelsestadiet. Någon sådan konsekvensanalys har inte gjorts av utredningen
och skulle knappast vara möjlig att genomföra inom ramen för den fortsatta
beredningen.
Mot denna bakgrund framstår, enligt regeringens bedömning, inte utredningens
förslag till avgränsning av förberedelsebrottet såsom en framkomlig väg för att
åstadkomma en reform.
Regeringen är dock, i likhet med utredningen, av den uppfattningen att det på
vissa områden kan finnas behov av en mer långtgående utvidgning av
straffansvaret för förberedelse till brott. Ett sådant behov kan t.ex. finnas
när det gäller särskilt allvarliga brottstyper som typiskt sett föregås av
omfattande planeringsåtgärder, t.ex. rån av värdetransporter. Det är emellertid
svårt att tillgodose detta intresse inom ramen för ett generellt
förberedelsebrott utan att det leder till en reglering som omfattar också
förfaranden som inte är straffvärda. En möjlig väg skulle kunna vara att
kriminalisera vissa typiska och särskilt farliga förberedelsegärningar såsom
självständiga brott. I förevarande ärende saknas dock underlag för att göra
någon närmare analys av denna fråga men det finns anledning att överväga
huruvida detta skulle kunna utgöra en framkomlig väg för framtiden.
Enligt regeringens mening bör i nuvarande skede övervägas om inte en reform av
förberedelseansvaret kan åstadkommas med bibehållande av de grundrekvisit för
avgränsningen av straffansvaret som den nuvarande ordningen är uppbyggd kring,
nämligen befattning med pengar eller hjälpmedel. Det framstår som fullt möjligt
att en sådan reform skulle kunna tillämpas i fråga om många straffvärda fall av
t.ex. planering eller rekognoscering samtidigt som den skulle uppfylla kraven på
förutsebarhet och dessutom underlätta den praktiska tillämpningen.
Befattning med pengar bör liksom i dag kunna utgöra straffbar förberedelse till
brott
Den nuvarande utformningen av förberedelsebrottet straffbelägger mottagande
eller lämnande av förlag eller vederlag för brottet. Med förlag avses pengar
eller annat av värde för att täcka kostnader för brottets utförande. Med
vederlag avses pengar eller annat av ekonomiskt värde som lön för brottet.
I likhet med utredningen anser regeringen att denna form av förberedelse bör
kvarstå i ett reformerat förberedelsebrott. Enligt regeringens bedömning finns
inte något behov av en saklig förändring av förberedelseansvaret i dessa fall.
Straffansvaret bör, liksom idag, gälla för såväl den som förbereder brott som
någon annan skall begå, som den som förbereder ett eget brott.
I linje med utredningens förslag bör dock språket moderniseras genom att de mer
ålderdomliga termerna vederlag och förlag utmönstras. Regeringens förslag
innebär att förberedelseansvaret bör omfatta den som, med uppsåt att utföra
eller främja brott, tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för
ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott. Någon
skillnad i betydelse mellan begreppen vederlag och betalning samt förlag och
pengar eller annat för att täcka kostnader är inte avsedd. Förslaget avser såväl
pengar som annat av värde. Liksom enligt gällande rätt bör det göras en
distinktion mellan pengar eller annat av värde å ena sidan och objekt som kan
utgöra hjälpmedel enligt förberedelsebestämmelsens andra punkt å den andra.
Straffansvaret för befattning med hjälpmedel bör moderniseras.
Som tidigare konstaterats är den exemplifierande uppräkningen av hjälpmedel i
den nuvarande paragrafen både ålderdomlig och kasuistisk. De exempel som anges i
paragrafen, gift, sprängämne, vapen, dyrk och förfalskningsverktyg, framstår
som illa anpassade till många nutida former av allvarlig brottlighet.
Visserligen omfattas även "annat sådant hjälpmedel" av dagens
förberedelsereglering. I praxis har dock ställts relativt höga krav på att
analogi med de uppräknade föremålen för att ett hjälpmedel skall anses omfattas
av sistnämnda rekvisit. Hjälpmedlet måste således ha karaktär av brottsverktyg
och - vid en jämförelse - passa till den nuvarande uppräkningen i bestämmelsen.
Regeringen anser, såsom tidigare angetts, att förberedelsebrottet bör reformeras
och i viss mån utvidgas. Detta bör, enligt regeringens mening, ske genom att
den nuvarande begränsande uppräkningen slopas och ersätts av ett mer generellt
rekvisit. Straffansvaret bör istället avse befattning med något som är särskilt
ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott. Genom ett sådant generellt
rekvisit torde lagtexten bättre beskriva hjälpmedelsbegreppet såsom det har
kommit att utvecklas i praxis. Vidare skulle bestämmelsen komma att bättre
avpassas till de företeelser som, bl.a. med hänsyn till den tekniska
utvecklingen, kan förekomma i dag. Dessutom ökas möjligheterna för att
lagstiftningen kan komma att täcka också sådana hjälpmedel som kan aktualiseras
med anledning av den framtida tekniska utvecklingen samt nya former av
brottslighet.
Ett reformerat förberedelsebrott bör givetvis avse befattning med åtminstone
samtliga de typer av hjälpmedel som den nuvarande regleringen inrymmer såsom
denna har kommit att tolkas i praxis. Således bör straffansvaret omfatta
befattning med samtliga sådana föremål som inte har något annat
användningsområde än att begå brott med. Som exempel kan nämnas avsågade
hagelgevär eller vissa typer av förfalskningsverktyg samt föremål som är
framställda särskilt för ett specifikt brott, såsom en karta över brottsplatsen.
Även sådana hjälpmedel som i viss mån har ett legalt användningsområde men som
kan sägas vara särskilt farliga med hänsyn till risken för uppkomst av brott,
t.ex. skjutvapen, sprängämne eller dyrkar bör omfattas. Detsamma bör gälla andra
föremål som typiskt sett är särskilt lämpade för brottets genomförande. Såsom
exempel på sådana kan nämnas olika brytverktyg som någon befattar sig med i
uppsåt att begå inbrott eller en kniv som någon lämnar till annan med uppsåt att
denne skall begå grov misshandel. Den närmare avgränsningen av vilka föremål
som kan anses särskilt ägnade att användas som hjälpmedel vid olika brott måste
givetvis överlämnas till rättstillämpningen att fastställa.
Den föreslagna ordningen bör även syfta till att klargöra att inte bara fysiska
utan även immateriella objekt kan utgöra sådana hjälpmedel som omfattas av
förberedelsebestämmelsen. Såsom särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid
brottet bör således bl.a. datavirus räknas, liksom annan programvara som är
framställd t.ex. uteslutande i syfte att begå dataintrång eller andra typer av
brott, exempelvis olika former av förfalskning.
Såsom tidigare angetts har samlingar av föremål i praxis ansetts kunna utgöra
hjälpmedel till brott i den mening som avses i bestämmelsen om förberedelse till
brott, även om inte de föremål som ingår i samlingen var för sig kan
kvalificeras såsom ett sådant hjälpmedel. För att klargöra detta bör rekvisitet
sammanställa läggas till den uppräkning av olika former av befattning som finns
i bestämmelsen. I linje med vad som nyss sagts om immateriella objekt bör en
samling inte behöva bestå av föremål för att kunna utgöra hjälpmedel till brott.
Även sammanställd information bör kunna omfattas av hjälpmedelsbegreppet,
förutsatt att informationen kan anses vara särskilt ägnad att användas vid
brott. Den som sammanställer uppgifter inför t.ex. ett rån av en värdetransport
om färdväg, tidpunkter, bemanning och annat av betydelse för brottets
genomförande bör således kunna dömas för förberedelse till brott, om
sammanställningen kan tjäna som hjälpmedel vid brottets genomförande. En
förutsättning för detta är att informationen är nedtecknad eller på annat sätt
lagrad.
Allmänt sett bör, för att ett hjälpmedel skall anses vara särskilt ägnat att
användas som hjälpmedel vid brott, krävas att det med hänsyn till sin
beskaffenhet är av någorlunda central betydelse för brottets genomförande.
Kvalificeringen av hjälpmedlet skall således göras genom en objektiv bedömning.
Hjälpmedlet skall vara typiskt sett lämpat för det aktuella brottet. Förutom
rena brottsverktyg, kan i enlighet med vad nyss sagts, bl.a. sammanställd
information om objektet för brottet omfattas, förutsatt att informationen är
nedtecknad eller annars lagrad på ett sådant sätt att den kan sägas utgöra
hjälpmedel. (Enbart kunskap om vissa förhållanden bör, i enlighet med vad
tidigare sagts, inte anses falla inom hjälpmedelsbegreppet.) Även föremål som är
av omedelbar betydelse för att undgå upptäckt i samband med brottes
genomförande bör omfattas av hjälpmedelsbegreppet, t.ex. förfalskade
identitetshandlingar eller maskering som är avsedd att användas vid rån. Det
skulle emellertid enligt regeringens bedömning föra för långt att kriminalisera
befattning med helt vardagliga föremål som kan användas som hjälpmedel vid
brott. Det faktum att en bil ingår som en nödvändig del vid genomförandet av en
viss brottsplan innebär inte att bilen skall anses som ett hjälpmedel. Om
fordonet inte utrustats på något särskilt sätt eller annars manipulerats, kan
den inte anses vara särskilt ägnad att användas vid brottet. Samma resonemang
kan föras beträffande t.ex. en dator, en färgskrivare eller en mobiltelefon.
Även om enskilda, mer vardagliga föremål, således inte bör omfattas av
straffansvaret kan de emellertid, om de ingår i en samling, komma att falla
under straffstadgandet. Detta förutsätter givetvis att samlingen av föremål får
karaktären av hjälpmedel som avses i stadgandet.
En distinktion mellan vad som utgör hjälpmedel och själva brottsobjektet måste
också göras. Denna princip gäller redan idag. När ett brott består i att ett
visst objekt hanteras på något sätt kan detta objekt inte anses utgöra
hjälpmedel vid brott.
Liksom idag bör för ansvar för förberedelse till brott krävas att faran för
brottets fullbordan inte var ringa. Bedömningen av faran skall göras med
avseende på tidpunkten för förberedelsehandlingen. Detta utgör en betydelsefull
avgränsning av straffansvaret för förberedelse till brott. Generellt sett kan
sägas att faran för brottets fullbordan är större ju närmare i tiden
fullbordanspunkten ligger. På motsvarande sätt måste faran för brottes
fullbordan normalt anses större om befattningen avser ett från brottssynpunkt
särskilt farligt hjälpmedel än ett mera harmlöst sådant. Detta innebär att inte
varje befattning med något som i och för sig kan anses vara särskilt ägnat att
användas som hjälpmedel vid brott skall utgöra straffbar förberedelse, även om
befattningen sker med uppsåt att främja eller utföra brottet. Bedömningen måste
således göras med beaktande av flera omständigheter.
Den nu föreslagna ändringen av bestämmelsen om förberedelse till brott torde
tillskapa en ordning som är bättre anpassad till nutida brottslighet och som
lättare låter sig anpassas till den tekniska utvecklingen och till andra
förändringar av samhället. Genom att tydligt markera att samlingar av såväl
föremål som information kan utgöra sådant hjälpmedel till brott som omfattas av
bestämmelsen, sker också en viss utvidgning av straffansvaret när det gäller
förberedelse till brott. Detta torde inte minst vara av betydelse för
tillämpning av bestämmelsen på olika former av mer organiserad brottslighet.
Såsom tidigare anförts är det inte uteslutet att det kan finnas behov av att i
större utsträckning än vad den nu förslagna ändringen medger straffbelägga
planering och rekognoscering av viss allvarlig brottslig verksamhet. Enligt
regeringens bedömning bör en sådan kriminalisering i så fall inte genomföras
inom ramen för det generella förberedelsebrottet utan bör ske specifikt med
avseende på sådana förfaranden som kan anses vara särskilt straffvärda.
Regeringen anser inte att det finns skäl att i detta sammanhang göra några
ändringar av den katalog av brott som är straffbelagda på förberedelsestadiet.
6.4 Stämpling
Regeringens bedömning: Inga förändringar bör göras i det nuvarande ansvaret för
stämpling till brott.

Utredningens förslag: Utredningen har, i samband med förslaget till nytt
förberedelsebrott, föreslagit att brottsformen stämpling till brott avskaffas.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte haft något att
erinra mot att stämplingsansvaret avskaffas som självständig gärningsform. Några
instanser har emellertid varit tveksamma till förslaget. Hovrätten för Övre
Norrland pekar på att stämplingsansvaret till viss del kommer att ingå som en
del av förberedelsebrottet och därigenom utvidgas. Hovrätten efterlyser därför
en mer djupgående analys av konsekvenserna av förslaget. Riksåklagaren menar att
det finns risk för att inte alla gärningsformer av stämpling omfattas av
utredningens förslag till förberedelse och att det nuvarande straffansvaret för
stämpling därför kan komma att begränsas, vilket skulle kunna få oönskade
effekter.
Skälen för regeringens bedömning: Såväl förberedelsebrottet som
stämplingsbrottet kan sägas utgöra del i planeringen av brott. I fråga om
stämpling till brott tar detta sig uttryck i att någon sätter sig i förbindelse
med annan eller andra för att diskutera eller besluta det tilltänkta brottet
eller t.ex. för att försöka övertala någon att begå brott. Uppsåtet att begå
stämplingsbrott behöver dock inte hänföra sig till en konkret gärning. Det
räcker med att uppsåtet omfattar att brott av visst slag förr eller senare
kommer till stånd, vilket motsvarar vad som gäller för förberedelse till brott.
Utredningen har i samband med förslaget till ett reformerat förberedelsebrott
föreslagit att stämpling som brottsform slopas. En av gärningsformerna för
stämpling, "att söka anstifta annan att begå brott" torde enligt utredningen
närmast automatiskt täckas av den föreslagna regleringen. De övriga två
gärningsformerna av stämpling omfattas dock inte nödvändigtvis av förslaget.
Enligt utredningen innebär detta dock, praktiskt sett, inte någon förändring av
det nuvarande rättsläget, eftersom något ingripande mot stämpling i dessa fall
knappast sker innan någon planering, hantering av hjälpmedel eller någon annan
förberedande åtgärd, som i sig skulle ha varit att bedöma som en
medverkansgärning, har företagits. Till stöd för detta anför utredningen att
sådana gärningar normalt sett är svåra att bevisa.
Utredningens förslag innebär således att det straffbelagda området för
stämpling, i vart fall i formen att söka anstifta annan att begå brott, utökas
till att avse samtliga de brott för vilka förberedelse är straffbelagt men torde
samtidigt kunna innebära att övriga former av stämpling i viss mån
avkriminaliseras. Stämpling är för närvarande straffbelagt endast vid mycket
allvarliga brott som mord, våldtäkt, rån, folkmord, högförräderi m.m., främst
med hänsyn till att denna brottsform kan komma i fråga på ett mycket tidigt
stadium vid planeringen av brott. Redan mot den bakgrunden är regeringen tveksam
till att vidta åtgärder som innebär att stämplingsansvaret kan komma att
begränsas. När det, å andra sidan, gäller utvidgningen av stämplingsansvaret
anser regeringen att det bör finnas ett uttalat kriminalpolitiskt behov till
stöd för en sådan utvidgning. Vidare är det givetvis av stor vikt att en
noggrann konsekvensanalys genomförs i samband med en utvidgning av
tillämpningsområdet för stämpling genom att det föreskrivs för ytterligare
brott. Såsom anförts i det föregående har utredningen inte gjort någon sådan
analys och en dylik är knappast möjlig att genomföra inom ramen för den
fortsatta beredningen.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte finns skäl att ändra reglerna
om stämpling till brott.
7 Vållandebrotten i 3 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken
7.1 Nuvarande reglering
Enligt 3 kap. 7 § brottsbalken döms den som av oaktsamhet orsakar annans död för
vållande till annans död till fängelse i högst två år, eller om brottet är
ringa, till böter. Om brottet är grovt föreskrivs fängelse i lägst sex månader
och högst sex år. Enligt 3 kap. 8 § brottsbalken skall den som av oaktsamhet
åsamkar annan sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt skall dömas till
fängelse i högst fyra år. Någon ringa form av detta brott finns inte.
Straffbestämmelsen är utformad på väsentligen samma sätt som bestämmelsen om
vållande till annans död.
För att någon skall kunna dömas till ansvar för vållande till annans död eller
vållande till kroppsskada eller sjukdom krävs att gärningsmannen har orsakat
offrets död, skada eller sjukdom och att detta har skett genom oaktsamhet.
Vidare krävs att oaktsamheten varit relevant i förhållande till den inträffade
effekten. I kravet på oaktsamhet ligger att gärningsmannen måste ha haft
anledning att vid sitt handlande ta risken för effekten, dvs. den dödliga
utgången, skadan eller sjukdomen, i beräkning. Både en handling och en
underlåtenhet att handla kan innebära ansvar för något av dessa brott.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall hänsyn tas till samtliga
föreliggande omständigheter. I den nuvarande lagstiftningen anges emellertid
endast en vägledande omständighet att beakta vid denna bedömning. En gärning
skall normalt bedömas som grov om den har begåtts vid förande av motorfordon och
gärningsmannen vid detta tillfälle var påverkad av alkohol eller andra medel.
Avsikten med detta rekvisit, som infördes år 1994, var att markera att om ett
vållandebrott begås i samband med onykterhet i trafik skall brottet som regel
bedömas som grovt.
7.2 Vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom
Regeringens förslag: Vid bedömande av om ett brott enligt 3 kap. 7 eller 8 §§
brottsbalken, vållande till annans död eller vållande till kroppsskada eller
sjukdom, är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett
medvetet risktagande av allvarligt slag eller, när det kräts särskilda
uppmärksamhet eller skicklighet, om gärningsmannen har varit påverkad av alkohol
eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av
allvarligt slag.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det vid bedömningen av om
ett vållandebrott enligt 3 kap. 7 eller 8 §§ skall bedömas som grovt särskilt
skall beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet allvarligt risktagande
eller, när det har ställts särskilda krav på uppmärksamhet eller skicklighet, om
gärningsmannen har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller
annars genom försummelse visat särskild hänsynslöshet.
Remissinstanserna: En helt övervägande del av de remissinstanser som har yttrat
sig i frågan tillstyrker utredningens förslag. Några instanser har synpunkter på
de föreslagna omständigheterna som skall beaktas vid bedömningen av om brottet
är grovt. Malmö tingsrätt anser att lokutionen "särskilda krav på uppmärksamhet
eller skicklighet" är alltför obestämd och tillämpningsområdet därför blir
alltför vidsträckt. Riksåklagaren anser att det finns anledning att överväga om
inte begreppet "medvetet risktagande" bör användas i stället för "medvetet
allvarligt risktagande" när det gäller frågan om brottet bör bedömas som grovt.
Vidare anför Riksåklagaren att rekvisitet "risk för synnerligen allvarlig skada"
tydligt bör anges som en omständighet i lagtexten som kan leda till att brottet
bedöms som grovt. Göta hovrätt ifrågasätter om särskild hänsynslöshet kan visas
genom försummelse och anser därför att ordalydelsen inte synes vara adekvat för
att träffa det som avses, nämligen att någon som har att övervaka en riskfylld
process underlåter att vidta säkerhetsåtgärder. Den allvarliga underlåtenheten
skulle, enligt hovrättens uppfattning, kanske hellre beskrivas med att
gärningsmannen "annars gjort sig skyldig till allvarlig försummelse".
Skälen för regeringens förslag: Den lösning som valts i de nu aktuella
bestämmelserna för vad som särskilt skall beaktas vid bedömandet av om brottet
är grovt avviker från hur andra liknande bestämmelser i brottsbalken är
utformade. I denna typ av stadganden anges nämligen genomgående antingen flera
vägledande exempel på omständigheter som kan föranleda att brottet bedöms som
grovt eller ges inte några anvisningar alls.
Den omständighet som nu anges i de aktuella straffstadgandena är inte heller
ensamt avgörande för om brottet är grovt eller inte. Bedömningen i det enskilda
fallet skall ske med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Hänsyn
måste därvid tas även till sådana omständigheter som har betydelse för
brottsrubriceringen, t.ex. att brottet begåtts under provokation eller i
självförsvar.
I sitt yttrande över den proposition som föregick propositionen med förslag till
den nu gällande lydelsen (prop. 1993/94:44) uttalade Lagrådet att det med
hänsyn till bestämmelsernas vida tillämpningsområde framstod som överraskande
att som enda grund för bedömningen av om grovt brott föreligger ange det fallet
att brottet har begåtts vid framförandet av något motorfordon och att föraren då
varit påverkad av alkohol eller något annat medel. Lagrådet påpekade att denna
typ av brottslighet förekommer, inte bara med anledning av trafikolyckor, utan
också i många andra sammanhang, t.ex. vid olyckor i arbetslivet, felbehandling
inom sjukvården, vådaskjutningar vid jakt eller militärövningar och överförande
av venerisk smitta eller HIV-smitta. I sammanhanget skall också nämnas att
regeringen i den nämnda propositionen gjorde uttalanden av innebörd att den hade
för avsikt att återkomma i frågan om vilka omständigheter som allmänt sett
borde föranleda att ett vållandebrott bedöms som grovt.
Regeringen anser att det både med hänsyn till de mycket vida tillämpningsområden
som gäller för gärningarna och mot bakgrund av hur andra jämförliga stadganden
är utformade ter sig något missvisande att förevarande bestämmelser endast anger
en sådan speciell omständighet som skall beaktas vid bedömningen av om brottet
är grovt. Det är, enligt regeringens uppfattning, därför lämpligt att det
nuvarande rekvisitet i de aktuella straffbestämmelserna byts ut mot en mer
generell reglering.
Frågan är då vilka kvalificerade omständigheter som bör anges i lagtexten.
Utredningen har gjort en genomgång av såväl publicerad rättspraxis som
opublicerade underrättsavgöranden och därvid pekat på olika typsituationer där
vållandebrott nästan alltid bedöms som grova. En handling som innefattar ett
medvetet risktagande av allvarligt slag torde, enligt utredningen, genomgående
leda till att ett vållandebrott bedöms som grovt. Detta gäller givetvis under
förutsättning att förmildrande omständigheter kring gärningen inte har
förelegat. En typ av oaktsamt handlande som i prop. 1993/94:44 (s. 45) anges som
exempel på när ett vållandebrott i 3 kap. 7 § brottsbalken kan vara grovt är då
någon utövat dödligt våld mot annan utan att uppsåt förelegat i förhållande
till den dödliga effekten. Det torde i de flesta fall finnas anledning att
bedöma ett sådant handlingssätt som ett "medvetet risktagande av allvarligt
slag". Ett annat tänkbart fall är då en nykter bilförare gör sig skyldig till
ett så utpräglat risktagande att han eller hon kan anses ha varit i det närmaste
helt likgiltig för konsekvenserna av sitt handlande utan att eventuellt uppsåt
varit för handen. Det finns således, enligt regeringens uppfattning, starka skäl
att införa detta rekvisit som en av de vägledande omständigheterna vid
bedömningen av brottens grovhet. Härvid bör det, i enlighet med de riktlinjer
som utvecklats i praxis, krävas att risktagandet är medvetet och av allvarligt
slag.
Utredningen har också föreslagit att brotten bör bedömas som grova om
gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller av något annat medel i en
situation där det ställts särskilda krav på uppmärksamhet eller skicklighet. I
det tidigare lagstiftningsärendet från 1994 ansåg Väg- och sjöfyllerikommittén
att vållandebrott som begåtts under inflytande av alkohol eller narkotika ofta
ter sig som grova. Kommittén ansåg också att det borde införas en regel som mer
allmänt tar sikte på situationer där ett brott av nu aktuell typ har begåtts i
trafik eller i en annan jämförbar situation under påverkan av självförvållat
rus. I motiven till 1994 års lagändring (prop. 1993/44:44, s. 46-47) uttrycktes
emellertid tveksamhet mot att införa en sådan reglering, eftersom det befarades
att den skulle få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. I likhet med
utredningen anser emellertid regeringen att det finns många andra områden, vid
sidan av den motoriserade vägtrafiken, där det kan finnas anledning att se
särskilt allvarligt på berusning. Inom områden som sjukvården, processindustrin
eller försvaret förekommer ofta uppgifter som vid sitt utförande ställer stora
krav på uppmärksamhet, reaktionsförmåga, omdöme, säkerhet eller precision. Ett
oaktsamt handlande som framkallats av berusning, och som leder till att någon
skadas eller dödas, framstår som lika straffvärt oavsett om det äger rum inom
t.ex. sjukvården eller inom vägtrafiken. Regeringen anser därför att den
nuvarande regleringen bör ändras så att det i straffbestämmelsen kommer till
uttryck att berusning, både i trafiksituationer och i situationer som i övrigt
innefattar ansvarsfulla eller särskilt farliga förhållanden, som huvudregel bör
leda till att brottet bedöms som grovt. Detta bör lämpligen ske genom att
berusning på ett mer oinskränkt sätt anges som en kvalificerande omständighet i
bestämmelserna.
När fråga är om en situation där det krävts särskild uppmärksamhet och
skicklighet bör emellertid inte bara självförvållat rus anges som en försvårande
omständighet. När någon t.ex. har som uppgift att övervaka en farlig verksamhet
men helt försummar sin övervakningsuppgift så att ett dödsfall eller en svår
kroppsskada eller sjukdom inträffar, kan gärningsmannen många gånger, även i
nyktert tillstånd, ha gjort sig skyldig till sådan allvarlig försummelse att
gärningen bör bedömas som grovt brott. Som en kvalificerande omständighet bör
därför, enligt regeringens uppfattning, anges att gärningsmannen, när det har
krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, gjort sig skyldig till
försummelse av allvarligt slag på annat sätt än genom att berusa sig.
Regeringen anser härvid att det inte särskilt behöver anges att gärningsmannen
genom försummelse visat hänsynslöshet om krav i stället ställs på att
försummelsen skall ha varit allvarlig.
Det bör i detta sammanhang noteras att de två sistnämnda rekvisiten i många fall
torde kunna ses som specialfall av rekvisitet "medvetet risktagande av
allvarligt slag" och därigenom innebära en viss överlappning. Med hänsyn till
dels att berusningsfallet torde vara det praktiskt vanligaste förekommande
exemplet på medvetet risktagande av allvarligt slag, dels till att vissa fall av
försummelse kan vara av mycket allvarligt slag även om de sker omedvetet är
det, enligt regeringens mening, motiverat att nämna dessa fall särskilt i
bestämmelsen.
Som tidigare nämnts är angivandet av de omständigheter som särskilt skall
beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt eller inte endast exempel. Det
finns således andra situationer där en sträng bedömning av de aktuella
vållandebrotten är befogad. I detta sammanhang kan särskilt noteras risken att
för att synnerligen allvarlig skada uppkommer generellt bör beaktas vid denna
bedömning. I likhet med utredningen anser emellertid regeringen att den första
kvalificerande omständighet som föreslås införd "medvetet risktagande av
allvarligt slag" bör förstås såsom en indikation på att både risken för skada
och skadans allvarlighet bör inverka på bedömningen av om brottet är grovt.
Detta torde särskilt gälla i fråga om brottet vållande till kroppsskada eller
sjukdom.
8 Kostnader
De föreslagna ändringarna såvitt avser bestämmelserna om förberedelse till brott
syftar till att utvidga det kriminaliserade området. Denna utvidgning kan leda
till en ökad måltillströmning, dock troligen inte av någon mer omfattande
betydelse. Å andra sidan torde ett reformerat förberedelsebegrepp leda till att
vissa former av straffvärda gärningar blir lättare att utreda och lagföra,
vilket i sin tur främjar effektiviteten. Den eventuella ökningen av kostnader
för rättsväsendet torde därför kunna finansieras inom nuvarande anslag. De
ändringar som föreslås i fråga om brotten vållande till annans död och vållande
till kroppsskada eller sjukdom är av mer lagteknisk natur och torde inte leda
till någon nämnvärd kostnadsökning.
9 Ikraftträdande
De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 2001. Inga
övergångsbestämmelser behövs.
10 Författningskommentar
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
3 kap. 7 §
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 7, har en ändring gjorts i andra stycket.
Ändringen innebär att ytterligare kvalificerande omständigheter som särskilt bör
beaktas vid bedömande av om ett brott är grovt har angetts. Bedömningen av om
ett brott är grovt bör i och för sig ske utifrån en helhetsbedömning av
omständigheterna i det enskilda fallet och de angivna omständigheterna utgör
endast exempel.
Det första kvalificerande rekvisitet tar sikte på fall av medvetet risktagande
av allvarligt slag. Ett sådant risktagande kan exempelvis anses föreligga om en
gärningsman siktar mot någon med ett skarpladdat vapen och vapnet därvid går av
eller om gärningsmannen medvetet avlossar ett skott som genom oaktsamhet träffar
någon.
Den andra kvalificerande omständigheten som anges förutsätter att en situation
föreligger som ställer krav på särskild uppmärksamhet eller skicklighet. I
likhet med det nuvarande rekvisitet bör den omständigheten att gärningsmannen
varit självförvållat påverkad av alkohol eller något annat medel särskilt
beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Bestämmelsen tar dels sikte på
trafiksituationer, dels andra typer av situationer som inbegriper ansvarsfulla
eller särskilt farliga uppgifter. Sådana situationer kan t.ex. förekomma inom
sjukvården eller i militär verksamhet. För att berusningen skall kunna betraktas
som en försvårande omständighet måste den ha haft någon betydelse för effekten.
Detta följer av det grundläggande kravet på ett orsakssamband mellan
oaktsamheten och den brottsliga effekten. Det krävs dock inte att
alkoholpåverkan varit den enda, eller ens den främsta, orsaken till att effekten
har uppstått. Det kan räcka med att påverkan har satt ned omdömet eller
reaktionsförmågan på ett sätt som medverkat till händelseförloppet. Ju högre
påverkansgraden är desto mindre torde krävas för att visa ett orsakssamband
mellan berusningen och effekten.
Den nya lydelsen är inte avsedd att innebära någon förändring av vad som för
närvarande gäller i fråga om förhållandet mellan vållandebrott och
rattfylleribrott. Över dessa både brott bör således även i fortsättningen dömas
i brottskonkurrens och vållandebrottet bör som regel i dessa fall betraktas som
grovt.
Ytterligare en angiven omständighet, i en situation som kräver särskild
uppmärksamhet eller skicklighet, är att gärningsmannen annars gjort sig skyldig
till försummelse av allvarligt slag. Denna omständighet tar bl.a. sikte på
situationer där någon har till uppgift att övervaka en farlig verksamhet men är
oaktsam, vilket orsakar någons död. Som exempel kan nämnas den som har till
uppgift att kontrollera en särskilt riskfylld process men som inte vidtar
rimliga säkerhetsåtgärder. Ett annat exempel kan vara en ansvarig arbetsledare
som tillåter arbete förenat med risker utan att iaktta gällande
säkerhetsföreskrifter.
De föreslagna ändringarna får konsekvenser även för arbetsmiljöbrottet i 3 kap.
10 § brottsbalken. Någon ändring av lagtexten i denna paragraf är emellertid
inte påkallad.

3 kap. 8 §
Paragrafen skall tillämpas på motsvarande sätt som 3 kap. 7 § när det gäller
frågan om en gärning är att anse som grovt brott. Samma omständigheter som för
vållande till annans död blir således bestämmande för rubriceringsfrågan. Ett
särskilt exempel på ett medvetet risktagande av allvarligt slag av betydelse för
detta brott kan t.ex. föreligga om inte uppsåt kan anses styrkt vid överförande
av HIV-smitta.

23 kap. 2 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.3.
Ändringarna i första stycket, första punkten, är inte avsedda att ha någon
saklig innebörd utan syftar endast till att modernisera språket. Med begreppen
förlag och vederlag har redan tidigare förståtts betalning, i pengar eller annat
av värde, för brotts utförande eller betalning för kostnader som kan uppkomma i
samband med brotts utförande.
Vidare har även uttrycket "brottet" i första punkten ersatts med "ett brott".
Lagrådet har, beträffande lagförslaget i lagrådsremissen, anfört att det mer
generella uttrycket "ett brott" bör användas för att klargöra att det inte bara
är ett konkret brott som åsyftas utan även brott av visst slag. Lagrådet har
uttalat att någon saklig skillnad mellan de olika uttryckssätten inte synes
föreligga.
I övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts.
I första stycket, andra punkten, har sakliga ändringar gjorts. När det gäller de
uppräknade förberedelsehandlingarna har ytterligare en handling,
"sammanställer", lagts till. Tillägget syftar till att markera att även
samlingar av föremål eller sammanställd information kan utgöra ett sådant
hjälpmedel som avses i paragrafen. Exemplifieringen av förberedelsehandlingar;
skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot etc., är avsedd att vara normerande men
även andra handlingar än de som anges kan givetvis komma ifråga om de kan anses
vara jämförbara till sin typ, t.ex. omarbetning. Begreppet "annan liknande
befattning" skall förstås på samma sätt som den tidigare lydelsen "annan dylik
befattning".
Liksom tidigare bör begreppet befattning förstås i inskränkt bemärkelse. Att
köpa eller sälja ett hjälpmedel utan att någonsin ha innehaft det utgör inte en
sådan befattning som avses. Befattningen behöver dock i och för sig inte ha
varit omedelbar, t.ex. i situationer där flera gärningsmän agerar tillsammans
och det mest beror av en slump vem som tar direkt befattning med hjälpmedlet.
Även förvaring av hjälpmedel omfattas av begreppet befattning. I dessa
situationer blir emellertid många gånger omständigheterna kring befattningen
avgörande för frågan om straffansvar inträder.
Begreppet hjälpmedel i paragrafen har ändrats genom att den tidigare normerande
uppräkningen slopats och ersatts av ett mer generellt rekvisit; "något som är
särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott".
Givetvis omfattas de föremål som redan ingår i dagens exemplifierande uppräkning
och som knappast har något annat användningsområde än att begå brott med, t.ex.
ett avsågat hagelgevär, liksom föremål som framställts särskilt för ett
specifikt brott, såsom ett manipulerat fordon att användas vid
narkotikasmuggling eller en karta över brottsplatsen. Även andra föremål, som
också kan ha ett legalt användningsområde, t.ex. vapen eller olika former av
brytverktyg att användas vid inbrott, omfattas av det reformerade
hjälpmedelsbegreppet. Bestämmelsen bör också kunna tillämpas ifråga om
hjälpmedel som syftar till att undgå upptäckt eller identifikation i samband med
brott, t.ex. en s.k. rånarluva, eftersom bedömningen av de objekt som kan falla
under bestämmelsen frigörs från den exemplifierande uppräkningen.
De objekt som faller under bestämmelserna kan vara av vilket slag som helst.
Befattning med datorprogram och annan mjukvara kan således bedömas som
förberedelse till brott, t.ex. till dataintrång, urkunds- eller
penningförfalskning eller grov skadegörelse.
Samlingar av föremål har redan tidigare, enligt praxis, ansetts kunna utgöra
hjälpmedel vid brott på sätt som avses i förberedelsebestämmelsen även om
föremålen var för sig möjligen inte varit av sådan karaktär att de skulle
omfattas av hjälpmedelsbegreppet.
Begreppet hjälpmedel avser också samlingar av information, t.ex. en
sammanställning av ett antal koder till olika datorsystem, som nedtecknats i
syfte att användas vid datorintrång. När det gäller hjälpmedel som kan sägas
bestå av i huvudsak information krävs emellertid att denna har nedtecknats eller
lagrats på något annat sätt. Ren kunskap om tillvägagångssätt som
gärningsmannen besitter eller information han eller hon inhämtat och besitter
efter inlärning omfattas inte av hjälpmedelsbegreppet.
Gränsdragningen mellan vad som utgör hjälpmedel eller inte bör i detta
sammanhang givetvis ske med utgångspunkt från frågan om samlingen eller
sammanställningen är särskilt ägnad att användas vid brottet. Vid bedömningen av
om två eller flera föremål tillsammans kan anses utgöra hjälpmedel enligt
förslaget bör föremålens enskilda karaktär inte vara avgörande. Det bör i
stället vara deras kumulativa relevans i fråga om risken för tillkomst av brott,
dvs. om de tillsammans kan anses vara särskilt ägnade för detta, som läggs till
grund för bedömningen om samlingen är särskilt ägnad att användas vid brott.
Redan idag gäller att en distinktion mellan vad som utgör hjälpmedel och själva
brottsobjektet måste göras. När ett brott består i att ett visst objekt hanteras
på något sätt kan detta objekt inte anses utgöra hjälpmedel vid brott.
Befattning med narkotika vid narkotikabrott eller varusmuggling kan således inte
anses utgöra befattning med hjälpmedel, utan är straffbar såsom fullbordat
brott. Dock kan råvaror för tillverkning av objektet, t.ex. narkotika, utgöra
hjälpmedel (NJA 1992 s. 524).
Med begreppet "vid ett brott" avses inte bara ett visst brott, i den mån det
närmare går att konkretisera, utan också brott av visst slag. I lagrådsremissens
lagförslag användes uttrycket "vid brottet". Lagrådet angav i sitt yttrande att
detta kunde väcka frågan om det endast var hjälpmedel vid ett konkret brott som
avsågs. För att klargöra att även brott av visst slag omfattas ansåg Lagrådet
att det mer generella uttrycket "ett brott" borde användas i stället. Lagrådet
anförde vidare att motsvarande ändring i sådant fall borde göras även i
bestämmelsens första punkt och att någon saklig skillnad mellan de olika
uttryckssätten inte syntes föreligga.
Hjälpmedlets relevans för användandet vid brottet skall bedömas från objektiva
utgångspunkter. Det faktum att gärningsmannen felaktigt tror sig kunna använda
ett visst föremål har ingen betydelse för bedömningen av om befattning med
hjälpmedel har skett eller ej.
Bestämmelsens tillämplighet begränsas emellertid av att straffansvar inte
föreligger om faran för brottets fullbordan var ringa. Denna bedömning skall
göras vid den tidpunkt då förberedelsehandlingen företogs. Gärningsmannen går
således fri från ansvar, antingen om faran för brottets fullbordan var helt
utesluten eller om fara i och för sig förelåg men den var ringa. Straffbar
förberedelse föreligger t.ex. inte om brottets fullbordan är så avlägset i tiden
eller kräver sådana ytterligare åtgärder att faran för brottets uppkomst är
ringa.
Liksom idag krävs det givetvis att befattningen sker med uppsåt att utföra eller
främja brott. Med "brott" avses här, liksom enligt gällande rätt, fullbordat
brott.
I andra och tredje styckena har ändringar av språklig natur gjorts.
De nu redovisade ändringarna får viss betydelse för reglerna om förverkande i 36
kap. brottsbalken. Förverkandereglerna i 36 kap. 2 § brottsbalken omfattar
bl.a. egendom vars användande utgör brott eller egendom med vilken tagits
befattning som utgör brott. Här åsyftas bland annat bestämmelserna om hjälpmedel
vid förberedelse till brott. Befattning med egendom som utgör straffbar
förberedelse utgör således en grund för förverkande enligt nämnda lagrum.
Förändringarna i 23 kap. 2 § brottsbalken medför därför att tillämpningsområdet
för 36 kap. 2 § brottsbalken ändras i motsvarande mån.

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:185)
Inledning och allmänna utgångspunkter (del A)

Sedan brottsbalken trädde i kraft år 1965 har allmänstraffrättsliga frågor
uppmärksammats endast i liten utsträckning. Ett undantag är dock den
lagstiftning som antogs år 1994 och som innebar dels att en översyn av
ansvarsfrihetsreglerna i 24 kap. brottsbalken gjordes, dels att
legalitetsprincipen gavs en starkare ställning.
Den sålunda inledda översynen av den allmänna straffrätten bör fortsätta. Ett
skäl för detta är att många bestämmelser av allmänstraffrättslig art fick sin
utformning för relativt länge sedan, vilket gör att åtminstone vissa av de
överväganden som låg till grund för dessa framstår som föråldrade. Ett annat är
att frågan om mera enhetliga regler på den allmänna straffrättens område inom
Europa efter hand tilldrar sig alltmer ökad uppmärksamhet.
Vid en översyn av den allmänna straffrätten bör det vara en strävan att utforma
de centrala reglerna så att en effektiv lagföring av straffvärda förfaranden
underlättas samtidigt som legalitetsprincipen inom straffrätten ytterligare
befästs. Vid sidan härav gör sig också vissa andra grundläggande tankar och
synpunkter gällande. En sådan kommer till uttryck i konformitetsprincipen,
vilken innebär att ingen bör hållas ansvarig för en gärning, om han inte kunde
rätta sig efter lagen. En annan viktig synpunkt är att det i ett alltmer
integrerat Europa framstår som angeläget att undvika system och konstruktioner
som vi i Sverige är i princip ensamma om. Det är också viktigt att ta till vara
de möjligheter som på vissa områden finns att begränsa det straffbelagda
området. Härigenom kan rättsväsendets begränsade resurser i större utsträckning
inriktas mot mer allvarliga och straffvärda beteenden. Detta kan i sin tur såväl
höja effektiviteten i det brottsbeivrande arbetet som i positiv riktning
påverka allmänhetens tilltro till rättssystemet i stort.
Vår översyn har lett oss till slutsatsen att det i en del fall krävs relativt
ingripande förändringar av den centrala straffrättsliga regleringen för att den
skall motsvara de krav som man bör ställa i vårt nutida samhälle.

Förslagen (del B)
Uppsåtsbegreppet (3 kap.)

Uppsåtsbegreppet är av central betydelse inom straffrätten. Trots detta har det
aldrig varit föremål för någon definition i lag utan har vuxit fram genom en
växelverkan mellan rättsvetenskap och rättspraxis. Den svenska uppsåtsläran
uppvisar vissa särdrag vid en internationell jämförelse, framför allt genom den
innebär att det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov används för
gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet. Uppsåt föreligger enligt denna
uppsåtsform, om gärningsmannen insåg risken för att det brottsliga resultatet
skulle uppkomma som en följd av gärningen (eller att vissa
gärningsomständigheter förelåg) och om det med säkerhet kan fastslås att han
skulle ha företagit gärningen även om han hade varit säker på att det brottsliga
resultatet skulle inträffa (eller att gärningsomständigheterna förelåg).
Mot användandet av eventuellt uppsåt kan riktas en rad invändningar av såväl
principiell som praktisk natur. Uppsåtsformen, som ursprungligen skapades av en
tysk rättsvetenskapsman under slutet av 1800-talet, är teoretisk och
svårbegriplig t.o.m. för jurister och naturligtvis än mer för allmänheten. Det
måste också för gemene man framstå som märkligt att en domstol kan avgöra frågan
om gärningsmannens uppsåt inte utifrån vad som mera direkt är bevisat angående
händelseförloppet, utan utifrån ett hypotetiskt antagande om vad gärningsmannen
skulle ha gjort om situationen hade varit en annan än den som, såvitt kunnat
bevisas, förelåg. Det finns vidare en risk för att det eventuella uppsåtet med
hypotetiskt prov inriktas på gärningsmannens person och vandel i stället för på
bedömningen av den åtalade gärningen. Kravet på att ett åtminstone potentiellt
viljemoment skall ha förelegat hos gärningsmannen kan också ibland leda till
oförutsägbara och svårmotiverade resultat vid prövningen av uppsåtsfrågan.
Uppsåtsformen måste dessutom te sig kränkande för den dömde. Ytterligare en
invändning är att en internationell jämförelse visar att vi i Sverige är nästan
ensamma om att godta det hypotetiska eventuella uppsåtet. Vi menar att det
föreligger starka skäl att avskaffa det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov
och att ett avskaffande bör ske genom lagstiftning.
Vad man brukar benämna det centrala uppsåtsområdet, direkt och indirekt uppsåt
enligt den nuvarande terminologin, är likartat i större delen av världen. Det
saknas skäl att ändra detta område.
Vi föreslår att uppsåtsbegreppet får en mer insiktsrelaterad utformning. När
gärningen är avsiktlig, dvs. när gärningsmannen har för avsikt att åstadkomma
det brottsliga resultatet föreligger naturligtvis uppsåt. Vi anser för övrigt
att avsiktsuppsåt är en bättre beteckning på denna kvalificerade uppsåtsform än
den nuvarande beteckningen direkt uppsåt. Någon ändring i sak är dock inte
påkallad. Uppsåt bör emellertid föreligga också i en situation när gärningen
motsvaras av vad gärningsmannen har insett, uppfattat eller antagit om den
(insiktsuppsåt). Insiktsuppsåtet är tänkt att täcka den del av det centrala
uppsåtsområdet som i dag benämns indirekt uppsåt, men även det område med en
lägre grad av insikt som gränsar mot den medvetna oaktsamheten. I praktiken rör
det sig om ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt.
Vi bedömer att insiktsuppsåtet kommer att leda till mer förutsebara och för
allmänheten mer förståeliga resultat i jämförelse med det eventuella uppsåtet. I
ett särskilt avsnitt belyser vi hur ett reformerat uppsåtsrekvisit inverkar på
rättstillämpningen (se avsnitt 3.7.7). Som framgår av det avsnittet torde ett
antagande av insiktsuppsåtet inte medföra några större förändringar av det
straffbelagda området för uppsåtliga brott, även om gränsen mellan uppsåt och
oaktsamhet kan komma att dras något annorlunda i vissa fall. Det kan dock
förutses att uppsåt kommer att konstateras i något fler fall än enligt gällande
rättspraxis vid grövre våldsbrott där skjutvapen eller kniv kommit till
användning. Vi finner en sådan utveckling rimlig.
Den speciella problematiken kring uppsåt och HIV belyser vi i ett särskilt
avsnitt (se avsnitt 3.7.8). Enligt vår bedömning leder inte ett reformerat
uppsåtsrekvisit till att uppsåtsproblemen vid HIV-relaterade gärningar minskar.
Frågan bör i stället lösas genom att HIV-fallen regleras särskilt, antingen
genom att det tillskapas ett särskilt HIV-brott eller genom att det införs en
straffbestämmelse som särskilt tar sikte på att någon uppsåtligen framkallar
fara för att t.ex. en smittosam sjukdom skall överföras, utan att det krävs att
allmän fara i den mening som avses i 13 kap. brottsbalken föreligger. Frågan,
som ligger utanför ramen för vårt uppdrag, kommer att behandlas av den
parlamentariska kommitté som nyligen har tillsatts av regeringen med uppgift att
se över det svenska smittskyddet i sin helhet (dir. 1996:68).
Straffansvar vid rus (4 kap.)
Vid många av de brott som begås i vårt samhälle finns alkohol, narkotika eller
något annat rusmedel med i bilden, ofta som en bidragande orsak till brottets
uppkomst. Frågan om rusets betydelse för straffansvaret är därför av vital
betydelse för straffrättsskipningen i stort.
Den straffrättsliga verkan av att någon har begått en gärning under påverkan av
självförvållad berusning regleras i gällande rätt av bestämmelsen i 1 kap. 2 §
andra stycket brottsbalken. I bestämmelsen föreskrivs att det förhållandet att
gärningen har begåtts under självförvållat rus inte skall föranleda att
gärningen inte anses som brott. Med självförvållat rus likställs andra former av
självförvållad tillfällig sinnesförvirring. Bestämmelsen har länge varit
föremål för skilda tolkningar och gällande rätt är i viss mån fortfarande oklar.
Genom rättsfallet NJA 1973 s. 590 har rättsläget dock så till vida klarnat att
1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken ger uttryck för att ett undantag skall
göras från kravet på full subjektiv täckning när gärningsmannen var berusad. Hur
långt detta undantag sträcker sig har emellertid inte blivit fastlagt i
rättstillämpningen.
Vi har försökt att utforma en lösning på den straffrättsliga problematiken kring
självförvållad berusning som är hållbar från såväl straffrättsteoretiska som
kriminalpolitiska utgångspunkter. Vi har därvid övervägt en rad olika modeller,
bl.a. sådana som innebär att det införs ett särskilt rusbrott, att man fingerar
eller efterger kravet på uppsåt eller att det även vid uppsåtliga brott räcker
med oaktsamhet i vissa hänseenden, om gärningsmannen var självförvållat berusad.
Vi har emellertid funnit att ingen av dessa modeller uppfyller de krav som bör
ställas. Samtidigt har vi funnit att det finns starka skäl att göra vissa avsteg
från konformitetsprincipen vid självförvållad berusning. I sammanhanget måste
man nämligen beakta den nuvarande rusbestämmelsens stora straffprocessuella
betydelse. Den medför att det knappast görs några obefogade invändningar om
bristande uppsåt när gärningsmannen själv har försatt sig i sitt berusade
tillstånd. Vi har därför stannat för att den nuvarande ordningen i princip bör
behållas, men att rättsläget bör förtydligas genom att det i lagtexten ställs
upp ett krav på att det har förelegat ett orsakssamband mellan berusningen och
bristen i det subjektiva rekvisitet för att bestämmelsen skall kunna tillämpas.
Vi har även formulerat om lagtexten så att den tydligare anger att det är fråga
om ett undantag från täckningsprincipen.
Den nuvarande föreskriften i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken omfattar inte
brister i det subjektiva rekvisitet som har sin grund i att gärningsmannen
genom eget vållande har kommit i ett tillstånd som utgör en allvarlig psykisk
störning. Vi anser att detta är otillfredställande och föreslår att bestämmelsen
utvidgas till att omfatta även dessa fall. Det kan t.ex. röra sig om olika
toxiska psykoser orsakade av att gärningsmannen frivilligt har förtärt alkohol,
narkotika eller en blandning av alkohol och tabletter. Som krav för att
bestämmelsen skall tillämpas i dessa fall bör gälla att gärningsmannen t.ex. på
grund av tidigare erfarenheter har varit medveten om att han riskerade att
reagera psykiskt avvikande vid exempelvis alkoholintag. Det kan tilläggas att
det vid bruk av vissa former av narkotika, t.ex. LSD eller ecstasy, är allmänt
känt att preparaten kan leda till tillstånd av psykotisk karaktär.
Fleras deltagande i brott (5 kap.)
Brott begås ofta av flera personer tillsammans. Ibland är den brottsliga
gärningen resultatet av ett gemensamt agerande. I vissa fall förhåller sig så
att någon utför själva gärningen, medan andra hjälper till eller bistår på olika
sätt. I svensk rätt regleras samtliga dessa fall genom bestämmelsen om
medverkan till brott i 23 kap. 4 § brottsbalken. Den nuvarande terminologin i
medverkansbestämmelsen är emellertid både oklar och svårförståelig. Med
medverkande kan enligt gällande rätt förstås såväl enbart anstiftare och
medhjälpare (medverkan i strikt mening) som alla som deltar i brottet, dvs. även
gärningsmän (medverkan i utvidgad mening). Denna begreppsbildning kan ibland
vara förvirrande. Av legalitetsskäl finns det också skäl att i
medverkansbestämmelsen tydligare än i dag ange när någon skall dömas som
gärningsman och när någon i stället skall dömas som anstiftare eller
medhjälpare.
Vi föreslår att det skall införas en särskild bestämmelse om
medgärningsmannaskap (23 kap. 3 § brottsbalken i förslaget). Genom en sådan
bestämmelse klargörs att en föreskrift om ansvar (ett straffbud) gäller även när
en gärning utförs av två eller flera personer i samverkan. Gärningsmännen skall
tillsammans uppfylla de objektiva brottsrekvisiten och var och en av dem skall
uppfylla det subjektiva rekvisitet för gärningen som helhet. Däremot krävs inte
att var och en uppfyller alla objektiva brottsrekvisit. Inte ens bör det vara
något krav att var och en formellt uppfyller något av dessa. Det skall dock vara
fråga om en gemensam gärning där man i viss utsträckning kan sägas vara
ömsesidigt beroende av varandras agerande. Företagandet av den gemensamma
gärningen kan innefatta en arbetsfördelning mellan de olika medgärningsmännen.
Det krävs dock inte att gärningen har föregåtts av någon gemensam planering. Det
är tillräckligt att gärningen utförs i samverkan. Bestämmelsen är avsedd att
nära ansluta till vad som får bedömas vara gällande rätt, men bör kunna leda
till att domstolarna på ett tydligare sätt än i dag kan avgöra var gränserna för
medgärningsmannaskap går. Frågor om medgärningsmannaskap kan ofta få stor
betydelse för straffansvaret vid gängbrottslighet eller brottslighet i mer
organiserade former.
Vi föreslår att medverkan till brott i fortsättningen skall vara en beteckning
endast på anstiftan och medhjälp till brott.
För ansvar för medverkan till brott skall, även vad gäller brotten i
brottsbalken, generellt krävas att fängelse ingår i straffskalan för brottet.
Medverkansansvaret avskaffas därför för brott i brottsbalken för vilka endast
böter är föreskrivet. Särskilda undantag från denna princip har dock i förslaget
gjorts för hemfridsbrott och olaga intrång enligt 4 kap. 6 § brottsbalken samt
för olaga spridande av efterbildning enligt 14 kap. 10 § brottsbalken.
Vårt förslag innebär vidare att medverkansbestämmelsen (23 kap. 4 §
brottsbalken) i förtydligande syfte formuleras om i språkligt och strukturellt
hänseende. Som en begränsning av det straffbelagda området föreslås att ringa
fall av medverkan till brott generellt skall vara fritt från ansvar. Slutligen
föreslår vi att det införs en särskild straffskala vid medverkan som innebär att
straffet skall kunna bestämmas högst till vad som gäller för brott i
gärningsmannaskap. Därigenom öppnas en generell möjlighet att underskrida
minimum i straffskalan vid medverkansgärningar, vilken främst torde komma till
användning vid medhjälp till brott.
Försök till brott (6 kap.)
Försök till brott föreligger enligt 23 kap. 1 § brottsbalken om någon har
påbörjat utförandet av ett visst brott och om fara har förelegat för brottets
fullbordan eller sådan fara har varit utesluten endast på grund av tillfälliga
omständigheter. Enligt vår bedömning saknas det skäl att vidta några större
förändringar av det straffbelagda området för försök till brott. Inte heller
konstruktionen av försöksbrottet bör ändras i annat än detaljer. Vi föreslår
således inga förändringar vad gäller försökspunktens placering, det
straffbelagda området för s.k. otjänliga försök eller försöksuppsåtet.
Frivilligt tillbakaträdande från försök leder i dag alltid till ansvarsfrihet.
Vi föreslår att det vid frivilligt tillbakaträdande från försök i stället skall
gälla en presumtion för att försöksgärningen är ringa och därmed från fri från
ansvar, men att den som har trätt tillbaka i vissa fall, om det föreligger
särskilda skäl, skall kunna fällas till ansvar för försöksbrott. Regleringen av
den straffrättsliga verkan av tillbakaträdande skall också föras över till
själva försöksbestämmelsen och frikopplas från bestämmelsen om ansvar för
förberedelsebrott. Härigenom kan en del märkliga konsekvenser av den nuvarande
regleringen undvikas.
Som en begränsning av det straffbelagda området föreslår vi att ringa fall av
försöksbrott skall vara fria från ansvar. Slutligen föreslår vi att straffskalan
för försöksbrott ändras genom att den nuvarande begränsningen som innebär att
straffet inte får sättas under fängelse, om det för det fullbordade brottet inte
är föreskrivet lägre straff än fängelse i två år, tas bort. Ändringen i
straffskalan motiveras främst av att tröskeleffekter bör undvikas.
Förberedelse till brott (7 kap.)
Vi har övervägt om den i förberedelsebestämmelsen (23 kap. 2 § brottsbalken)
angivna avgränsningen av vilka handlingar som är straffbara som förberedelse
till brott är ändamålsenlig och svarar mot dagens krav. Därvid har vi funnit att
redan en snabb genomläsning av den nuvarande förberedelsebestämmelsen ger vid
handen att den är föråldrad och behöver ändras. För en förändring talar också
att förberedelseansvaret under senare år har utvidgats till att omfatta en rad
nya brottstyper, där emellertid huvuddelen av de förberedelseåtgärder som kan
vidtas knappast omfattas av den nuvarande förberedelseparagrafen. Detta gäller
bl.a. immaterialrättsliga brott, brott mot alkohollagen och företagsspioneri.
Dessutom förhåller det sig så att klart straffvärda förberedelseåtgärder som
sker med hjälp av ny teknologi, t.ex. IT-brottslighet, eller förberedelser till
bolagsplundring och annan ekonomisk brottslighet sällan går att få in under
förberedelseparagrafens tillämpningsområde. Det straffbelagda området för
förberedelse till brott är således långt ifrån heltäckande. Det framstår därmed
som slumpmässigt. En bättre ordning skulle enligt vår mening uppnås om man
övergick till ett mer generellt förberedelseansvar, varvid också en större
likhet med konstruktionen av de andra osjälvständiga brottsformerna i 23 kap.
brottsbalken skulle kunna åstadkommas.
Vi föreslår att förberedelse till brott skall föreligga om någon på
förberedelsestadiet vidtar åtgärder som åtminstone är att bedöma som en
medverkansgärning, dvs. ett främjande i den mening som avses i 23 kap. 4 §
brottsbalken. Med att det åtminstone skall vara fråga om ett främjande markeras
att även "förberedande gärningsmannaåtgärder" omfattas av det föreslagna nya
förberedelseansvaret. Som en exemplifiering kan nämnas att det kan vara fråga om
planeringsåtgärder, befattning med hjälpmedel eller pengar eller andra
förberedande åtgärder. Med planeringsåtgärder avses t.ex. att någon kartlägger
olika värdetransporter i avsikt att senare föröva rån mot dessa eller att någon
med samma uppsåt rekognoscerar i en bank- eller postlokal. Befattning med
hjälpmedel kan avse att någon anskaffar eller på annat sätt handhar
brottsverktyg, men även anskaffande eller annat handhavande av t.ex. en stulen
bil som är avsedd att användas vid ett rån bör kunna bedömas som befattning med
hjälpmedel liksom spridande av en diskett med virussmittade program. På samma
sätt som i dag skall krävas att gärningsmannen har haft uppsåt att utföra eller
främja det fullbordade brottet. Vid företagandet av förberedelsegärningen skall
det också ha förelegat en konkret fara för brottets fullbordan.
Vårt förslag till ett reformerat förberedelsebrott innebär en förhållandevis
kraftig utvidgning av det straffbelagda området. Enligt vår uppfattning är en
sådan utvidgning emellertid befogad, om det rör sig om förberedelse till
allvarlig brottslighet. Den ger dessutom möjligheter för de brottsbeivrande
myndigheterna att ingripa mot allvarlig och organiserad brottslighet på ett
tidigare stadium än i dag, varigenom brottsligheten kan hejdas innan planerna
har satts i verket. Detta är något som bör ha en inte obetydlig brottspreventiv
effekt.
Som en följd av ett utvidgat förberedelseansvar finns det inte längre behov av
ett självständigt ansvar för stämpling till brott. Vi föreslår därför att
stämpling till brott avskaffas som särskild brottsform.
Enligt vår uppfattning bör som utgångspunkt gälla att förberedelse till brott är
straffbelagd endast om det på det fullbordade brottet kan följa mer än ett års
fängelse. Denna utgångspunkt tillgodoses med relativt få undantag redan i dag.
Det saknas därför behov av att vidta några stora förändringar av det
straffbelagda området vid förberedelse.
Som en begränsning av det straffbelagda området föreslår vi att ringa fall inte
skall leda till ansvar. Förberedelsegärningen presumeras vara ringa dels om
faran för att den skulle leda till brottets fullbordan var liten, dels om
gärningsmannen frivilligt har tillbakaträtt från förberedelsebrottet. Utrymmet
för ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande utvidgas genom att det inte
längre skall krävas att den som frivilligt tillbakaträder verkligen förhindrar
brottets fullbordan, utan det skall räcka att han vidtar skäliga åtgärder i
detta syfte.
Straff för förberedelse skall liksom enligt gällande rätt alltid sättas under
vad som skulle ha följt på det fullbordade brottet. Vi föreslår emellertid att
den nuvarande begränsningen, som innebär att straffet normalt inte får bestämmas
högre än till fängelse i två år, tas bort. Härigenom bör vissa mindre lämpliga
tröskeleffekter kunna undvikas samtidigt som ändringen bör sörja för att
domstolen i alla de olika fall som kan förekomma skall kunna mäta ut straffet
efter förberedelsegärningens straffvärde och med beaktande av de andra
omständigheter som enligt 29 kap. brottsbalken skall påverka straffmätningen.
Underlåtenhet att reagera mot annans brott (8 kap.)
Vi föreslår att bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja eller hindra brott
enligt 23 kap. 6 § brottsbalken - liksom för övrigt medverkansansvaret enligt 23
kap. 4 § brottsbalken - skall avse straffbelagda gärningar och inte, som i dag,
brott. Vidare föreslår vi att ansvaret för underlåtenhet att avslöja eller
hindra brott skall vara subsidiärt i förhållande både till ansvaret för brott i
gärningsmannaskap (oäkta underlåtenhetsbrott) och till ansvaret för medverkan
genom underlåtenhet. Därigenom markeras att det är fråga om en form av passiv
medverkan som går längre än vad medverkansansvaret gör. Ansvaret för
underlåtenhet att avslöja brott förtydligas genom att det direkt i lagtexten
anges att straffansvar skall kunna utdömas endast om den straffbelagda gärningen
helt eller delvis kunde ha hindrats som en följd av en anmälan eller något
annat uppgiftslämnande. Vidare föreslår vi att straffansvaret skall avse även
medverkansgärningar, i de fall huvudgärningen skulle, helt eller delvis, ha
hindrats om medverkansgärningen hade avslöjats. Den särskilda regeln om
intressekollision föreslås utvidgad till att avse inte bara fara för den
handlande själv eller hans närmaste, utan även fara för någon annan utomstående,
t.ex. en arbetskamrat eller en vän. Underlåtenhet att avslöja brott görs i
förslaget straffbar även vid grövre sexualbrott som våldtäkt, grov våldtäkt och
grovt sexuellt utnyttjande av barn.
Underlåtenhet att bistå nödställd (9 kap.)
I svensk rätt saknas för närvarande en allmän skyldighet att bistå personer som
befinner sig i livsfara eller i allvarlig fara för sin hälsa. Det finns däremot
vissa specialbestämmelser, bl.a. i 39 § räddningstjänstlagen (1986:1102). I våra
nordiska grannländer och på kontinenten finns det däremot ofta en allmän
straffsanktionerad skyldighet att bistå nödställda. Denna skyldighet gäller
oberoende av om nödsituationen är en följd av ett brott eller en olyckshändelse
eller har uppkommit på annat sätt. I dessa rättssystem har man alltså i viss
utsträckning en skyldighet att själv ingripa, t.ex. genom att dra upp en
drunknande person ur vattnet.
Vid övervägande av om man bör införa en straffbestämmelse om underlåtenhet att
bistå nödställd ställs man inför en rad svåra frågor av moralisk och rättslig
natur. Vi menar emellertid att det ligger ett värde i att det i lag slås fast
att det finns en gräns för hur pass likgiltig man får vara inför sina
medmänniskors väl och ve. För många måste det framstå som stötande att vissa
beteenden av nu berört slag, som ter sig högst straffvärda, inte ryms inom det
straffbelagda området, medan andra närmast bagatellartade förseelser gör det.
Som exempel kan nämnas att det enligt svensk rätt inte är straffbart att
underlåta att rädda en person som håller på att drunkna, även om det skulle
kunna ske utan uppoffring, eller att bara stå och se på utan att ingripa eller
tillkalla hjälp (förutsatt att föreskriften i 23 kap. 6 § brottsbalken inte är
tillämplig) när en äldre person i en folksamling misshandlas av några ungdomar.
Däremot är det straffbart som fyndförseelse att underlåta att lämna in en sak
som man har hittat på gatan, och det även om värdet är litet.
Vi föreslår att det införs en ny straffbestämmelse i 3 kap. brottsbalken som
avser underlåtenhet att bistå nödställd. Straffrättsligt ansvar skall enligt
paragrafen kunna dömas ut om någon underlåter att tillkalla hjälp, att försöka
rädda eller att på annat sätt bistå en person som befinner i allvarlig fara för
liv eller hälsa eller i en annan därmed jämförlig utsatt situation. Ett
underlåtenhetsansvar förutsätter att det med hänsyn till omständigheterna
skäligen kunde begäras att ett ingripande ägde rum. Ringa fall bör undantas från
det straffbelagda området. Ansvarsfrihet bör också föreligga om ett ingripande
inte kan ske utan fara för den handlande själv eller någon annan. Den som fälls
till ansvar enligt bestämmelsen föreslås kunna dömas till böter eller fängelse i
högst två år.
Den s.k. Lindomeproblematiken (10 kap.)
En väsentlig del av vårt uppdrag har varit att belysa de spörsmål som det
uppmärksammade Lindomefallet (se Rättsfall från hovrätterna 1991:51) har
aktualiserat. Spörsmålet gäller främst hur ansvarsfrågan skall bedömas när två
personer har varit närvarande när ett brott har begåtts men det inte med
tillräcklig grad av säkerhet går att avgöra vem av dem som begått brottet eller
om de båda utfört gärningen tillsammans. Vår utgångspunkt har varit att det inte
är en framkomlig väg att sänka beviskravet i brottmål eller att förändra de
regler som gäller för bevisbördans placering, men att det är viktigt för
rättsmedvetandet och för allmänhetens tilltro till rättsväsendet att stötande
resultat i rättskipningen undviks så långt det är möjligt med hänsyn till de
krav på rättssäkerhet som måste gälla.
Vi redovisar relativt ingående omständigheterna i Lindomefallet och i det s.k.
Albyfallet, sådana de framgår av domstolarnas avgöranden, eftersom vi har tyckt
oss finna att många inte har en alldeles riktig uppfattning om vilka
omständigheter som låg till grund för domstolarnas avgöranden. Vi redogör också
för de rekommendationer och förslag till förbättringar som har lagts fram av en
arbetsgrupp som tillsattes av Riksåklagaren för att se över metodfrågor vid
brottsutredningar rörande grova våldsbrott med flera misstänkta (Riksåklagarens
rapport Metodfrågor, Grova våldsbrott [1995:1]), vilka tar sikte på de mer
straffprocessuella aspekterna av Lindomeproblematiken, t.ex. vilka
utredningsåtgärder som bör vidtas under en förundersökning när de misstänkta
skyller på varandra. Vidare redovisar vi i betänkandet de tankar och förslag som
lades fram i departementspromemorian Efter Lindome (Ds 1993:15). Vi gör också
en översikt över hur "Lindomesituationer" hanteras i andra rättsordningar. Denna
översikt visar att utgången i de flesta andra länder skulle ha blivit densamma
som den blev hos oss. I många länder har det för övrigt förekommit likartade
rättsfall som lett till frikännande domar eller till ansvar för ett i
sammanhanget mindre allvarligt brott för båda som har varit närvarande på
platsen när en tredje person har dödats eller skadats svårt, men där det inte
har kunnat utredas vem av dem som begick brottet eller om det var de båda som
tillsammans gjorde det.
Det är naturligtvis mycket olyckligt att den eller de som utförde mordet i
Lindome inte har kunnat dömas för detta. En utgångspunkt för oss har varit att
om utgången i Lindomefallet berodde på att de regler som gäller för
brottsutredning och lagföring - dvs. de straffrättsliga eller straffprocessuella
reglerna - är felaktiga eller mindre lämpliga i något hänseende så skall de
ändras. Det är också synnerligen angeläget att åtgärder sätts in i syfte att
minska risken för att något sådant som hände i Lindomefallet sker på nytt.
Vi har funnit att det främst är de rutiner som gäller för förundersökningen som
är av betydelse när det gäller att undvika att nya Lindomesituationer uppkommer.
Vår bedömning är att om de olika åtgärder som har föreslagits av Riksåklagarens
arbetsgrupp vidtas så är mycket vunnet.
Men även om detta sker kan vi för framtiden inte helt gardera oss mot att nya
Lindomefall inträffar. Vi har därför övervägt om det är möjligt att genom
förändringar av de straffrättsliga eller straffprocessuella reglerna ytterligare
bidra till att motverka uppkomsten av sådana situationer. Slutsatsen blir dock
att det nuvarande regelsystemet i mycket stor utsträckning uppfyller de krav som
man bör och måste ställa på straffrättsliga och straffprocessuella regler i en
rättsstat. Vi har därvid inte kunnat ställa oss bakom de tankar som förts fram i
debatten kring Lindomefallet om att man skulle kunna införa något sorts
kollektivt ansvar, att man skulle kunna döma även för efterföljande medhjälp
eller att man skulle införa någon form av felony murder-regel i svensk rätt.
Vissa av våra förslag i övrigt bör emellertid allmänt sett kunna underlätta
lagföringen vid grova våldsbrott. Här bör särskilt nämnas en förändring av
uppsåtsbegreppet, en särskild lagregel om medgärningsmannaskap, ett något
utvidgat och preciserat ansvar för underlåtenhet att avslöja brott samt
införandet av en särskild straffbestämmelse om underlåtenhet att bistå
nödställd. Sammantagna med de rekommendationer och åtgärdsförslag som
Riksåklagaren lagt fram i den tidigare nämnda rapporten torde dessa förslag ändå
innebära goda möjligheter att motverka uppkomsten av nya Lindomesituationer.
Övriga frågor (11 och 12 kap.)
Vi föreslår att de nuvarande föreskrifterna om vad som särskilt skall beaktas
vid bedömningen av om brotten vållande till annans död (3 kap. 7 § brottsbalken)
och vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § brottsbalken) är grova
ersätts med en mera allmänt hållen reglering. Vid bedömningen om dessa brott är
grova skall enligt vårt förslag särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett
medvetet allvarligt risktagande eller, när det har ställts särskilda krav på
uppmärksamhet och skicklighet, om gärningsmannen har varit påverkad av alkohol
eller något annat medel eller annars genom försummelse har visat särskild
hänsynslöshet.
Vi anser att det finns behov av att införa en bestämmelse som ger lagstöd åt den
rättstillämpning som innebär att en företrädare för en juridisk person kan
straffas, om straffansvar är föreskrivet för någon i särskild ställning och
denna ställning innehas av en juridisk person. Vi avstår emellertid från att
lägga fram ett formellt förslag till lagstiftning, eftersom frågan har ett nära
samband med de spörsmål som övervägs av Utredningen om företagsbot (Ju 1995:06)
och den utredningen, enligt vad vi har inhämtat, kommer att behandla frågan.
Genomförandet av förslaget i del B (14 kap.)
Vi bedömer att förslaget i del B bör kunna träda i kraft den 1 januari 1999.
Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte vara nödvändiga. Förslaget i
denna del kommer enligt vår bedömning att inte annat än marginellt påverka
kostnaderna för rättsväsendet.
En modell för en ny lagstiftning (del C)
Psykiskt störda lagöverträdares straffrättsliga ansvar (16 kap.)
Principen att vissa personer på grund av sin psykiska status bör ges
straffrättslig särbehandling har gällt sedan lång tid både i vårt land och i
andra länder. I nästan alla andra delar av världen gäller att ansvarsförmåga
eller tillräknelighet utgör en brottsförutsättning på samma sätt som kravet på
uppsåt eller oaktsamhet. Detta var också vad som gällde i Sverige under
strafflagens tid. Genom brottsbalken avskaffades emellertid
tillräknelighetsläran i svensk rätt. Såvitt oss bekant är det endast på Grönland
och i tre amerikanska delstater som, förutom i Sverige, tillräknelighet inte
ställs upp som krav för straffrättsligt ansvar.
Även den som har begått en gärning med en fullständigt förvrängd
verklighetsuppfattning omfattas således enligt svensk rätt av det
straffrättsliga systemet och kan dömas för brott. De tankar som ligger till
grund för tillräknelighetsläran påverkar i brottsbalkens system i stället
påföljdsbestämningen. Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken gäller ett förbud för
domstolen att bestämma påföljden till fängelse, om gärningen har begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk störning. Vidare kan den tilltalade under samma
omständigheter, om inga andra påföljder är lämpliga, förklaras vara fri från
påföljd. Många gånger bestäms påföljden till överlämnande till rättspsykiatrisk
vård, som förenas med särskild utskrivningsprövning om det föreligger risk för
att gärningsmannen till följd av störningen återfaller i brottslighet av
allvarligt slag.
Den nuvarande ordningen har gett upphov till en rad olika problem. En del av
dessa aktualiserades i samband med Flinkmålet (NJA 1995 s. 48). Det gäller
särskilt frågan, hur man straffrättsligt skall hantera psykiska
undantagstillstånd som åtminstone till en del kan tillskrivas gärningsmannens
eget vållande, t.ex. genom att han har förtärt alkohol eller något annat medel.
En avgörande brist är att den svenska regleringen inte tar hänsyn till att det
finns fall där man helt bör fria från straffrättsligt ansvar och inte bara
föreskriva inskränkningar i påföljdsvalet. Skall man följa konformitetsprincipen
och de tankar som bär upp denna bör man inte ålägga något straffrättsligt
ansvar om inte gärningsmannen har haft förmåga att rätta sig efter lagen. En
allvarlig psykisk störning som har medfört en fullständigt förvrängd
verklighetsuppfattning eller en mycket hög grad av tvångsmässighet innebär många
gånger att sådan förmåga har saknats. Något straffrättsligt ansvar bör då inte
följa. Däremot finns det naturligtvis ofta skäl för samhället att ingripa med
reaktioner grundade på gärningsmannens behov av vård eller på behovet av
samhällsskydd.
För att den nuvarande ordningen behöver förändras genom att ansvarsförmåga åter
görs till en brottsförutsättning talar även de problem som föreligger vid
bedömningen av det subjektiva rekvisitet. Det nuvarande "fängelseförbudet" ger
också upphov till skevheter i systemet, t.ex. att vissa generellt sett lämpliga
påföljder, som skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård, inte kan användas.
För en återgång till en ordning med krav på tillräknelighet talar vidare det
internationella argumentet. Vi bör undvika svenska särlösningar i en alltmer
internationaliserad värld.
Vi föreslår därför att ansvarsförmåga åter skall vara en förutsättning för att
någon skall kunna dömas till straffrättsligt ansvar. En sådan förändring för med
sig behov av en rad andra ändringar i reaktionssystemet för psykiskt störda
lagöverträdare. Vi bedömer att det inte är möjligt att inom ramen för vårt
uppdrag lägga fram förslag i dessa delar som mera omedelbart kan läggas till
grund för lagstiftning. Vi har i stället, som ett underlag för ett fortsatt
beredningsarbete, utarbetat en modell för hur man enligt vår uppfattning bör
utforma ett nytt reaktionssystem för psykiskt störda lagöverträdare.
Vi anser att man i ett nytt reaktionssystem för psykiskt störda lagöverträdare
bättre än i dagens system måste skilja de olika aspekter åt som gör sig
gällande. Den straffrättsliga aspekten pekar på att den som inte kan klandras
för gärningen inte heller bör hållas straffrättsligt ansvarig för den
(konformitets- eller skuldprincipen), men å andra sidan att den som trots en
allvarlig psykisk störning kan anses straffrättsligt ansvarig också bör erhålla
ett straff primärt utmätt efter gärningens straffvärde
(proportionalitetsprincipen). Vårdaspekten talar för att den som är i behov av
vård bör erhålla sådan. Samhällsskyddsaspekten pekar på att det, när det
föreligger en påtaglig risk för återfall i straffbelagda gärningar av allvarligt
slag, bör finnas möjligheter för samhället att reagera för att undanröja eller
minska denna risk. Genom att bättre skilja mellan dessa aspekter torde man bl.a.
kunna komma till rätta med de medicinskt-etiska problem som den nuvarande
ordningen med särskild utskrivningsprövning i vissa fall har gett upphov till,
samtidigt som man också bör kunna sänka kostnaderna för den rättspsykiatriska
vården avsevärt.
Huvuddragen i vår modell är följande.
Den straffrättsliga aspekten tillgodoses genom att en tillräknelighetsreglering
införs. Samtidigt avskaffas det nuvarande fängelseförbudet i 30 kap. 6 §
brottsbalken och påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
Den som har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och
är i behov av vård men är fri från straffrättsligt ansvar till följd av
bristande ansvarsförmåga eller bristande uppsåt, skall på talan av åklagare
kunna dömas till rättspsykiatrisk vård som särreaktion. Beslutet skall fattas av
brottmålsdomstolen. Vården skall kunna förenas med särskilda restriktioner vad
gäller permissioner och frigång, om detta behövs för att behovet av
samhällsskydd skall kunna tillgodoses. Ingen skall emellertid kunna hållas kvar
i rättspsykiatrisk vård som inte längre har ett medicinskt vårdbehov som
påkallar sluten vård. Utskrivningsprövningen i dess nuvarande form föreslås
därför försvinna. I en del fall, där samhällsskyddet gör sig särskilt starkt
gällande, skall förvaltningsdomstol i stället under vissa begränsade
förutsättningar kunna besluta om s.k. samhällsskyddsåtgärder. Detta gäller
alltså när det inte längre föreligger förutsättningar för fortsatt
rättspsykiatrisk vård. I de, såvitt kan bedömas, ytterst få fall där något
vårdbehov inte föreligger men behovet av samhällsskydd gör sig särskilt starkt
gällande, skall också brottsmålsdomstolen, under samma begränsade
förutsättningar, kunna direkt besluta om en samhällsskyddsåtgärd.
Samhällsskyddsåtgärderna skall kunna äga rum såväl i slutna former som genom
kontrollåtgärder när gärningsmannen befinner sig ute i samhället. De är i
princip tidsobestämda, men skall omprövas kontinuerligt av domstol.
Den som har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning,
men som anses kunna ta ett straffrättsligt ansvar, skall fällas till ansvar för
brott. I princip bör han därför kunna dömas till straff eller andra påföljder på
samma sätt som andra lagöverträdare. Av olika skäl, främst humanitära och
medicinskt-etiska men även brottspreventiva, bör det emellertid alltjämt ske en
särbehandling inom ramen för påföljdsbestämningen, dock med andra utgångspunkter
än enligt dagens system. Behovet av vård måste nämligen kunna tillgodoses inom
ramen för verkställigheten. Är gärningens straffvärde lägre än ett år eller, i
vissa fall, två år kan påföljden ofta bestämmas till annat än fängelse. Här kan
särskilt nämnas att kontraktsvård skall kunna användas vid ett genomförande av
vår modell. Är det av olika skäl inte möjligt att bestämma påföljden till något
annat än fängelse skall den dömde, så länge vårdbehovet kvarstår, verkställa
straffet genom rättspsykiatrisk vård. Vi föreslår därför att det införs en ny
verkställighetsform, fängelse genom rättspsykiatrisk vård. Den rättspsykiatriska
vården skall liksom i dag ges av sjukvårdshuvudmännen, men eftersom det är
fråga om verkställighet av ett straff är staten genom Kriminalvårdsstyrelsen
formellt och därmed även finansiellt ansvarig.
Fängelse genom rättspsykiatrisk vård skall kunna utdömas även om gärningsmannens
psykiska störning inte är allvarlig, om han samtycker till vården.
Föreligger vid tidpunkten för villkorlig frigivning alltjämt behov av vård och
föreligger till följd av den psykiska störningen en påtaglig risk för fortsatt
brottslighet skall förvaltningsdomstol, under vissa begränsade förutsättningar,
kunna besluta att den dömde direkt efter den villkorliga frigivningen skall
genomgå rättspsykiatrisk vård med särskilda restriktioner. Föreligger inget
behov av vård men är det särskilt påkallat med hänsyn till behovet av
samhällsskydd, skall förvaltningsdomstol, under i övrigt samma begränsade
förutsättningar, i stället kunna besluta om samhällsskyddsåtgärder.
Enligt vår uppfattning är det inte logiskt att i farlighetshänseende dra en så
skarp gräns som i det nuvarande systemet mellan den som har begått gärningen
under påverkan av en allvarlig psykisk störning och den som har begått gärningen
under påverkan av en psykisk störning som inte är att anse som allvarlig men
där det erfarenhetsmässigt föreligger en påtaglig risk för återfall i allvarlig
brottslighet. Tvärtom finns det med hänsyn till behovet av samhällsskydd i
stället många gånger större anledning att fokusera på vissa personlighetsstörda
lagöverträdare. Vi föreslår därför att det skall ske en samhällsskyddsprövning
även beträffande vissa psykiskt störda lagöverträdare, som inte var allvarligt
psykiskt störda när de begick gärningen. Vi pekar här särskilt på de
lagöverträdare som enligt den ordning som gällde före år 1992 uppfyllde det s.k.
jämställdhetskriteriet. Även dessa skall alltså kunna underkastas
samhällsskyddsåtgärder, om det vid tidpunkten för villkorlig frigivning
föreligger en påtaglig risk för att de till följd av sin störning återfaller i
brottslighet av allvarligt slag.
Ett genomförande av vår modell torde kräva att den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten utvidgas. Ett §-7 intyg bör normalt inhämtas när en
samhällsskyddsprövning kan bli aktuell. Antalet rättspsykiatriska undersökningar
(RPU) kommer sannolikt att öka något. Det bör i princip alltid föreligga en RPU
för att någon skall kunna frikännas på grund av bristande ansvarsförmåga.
Dessutom kommer det för såväl brottmålsdomstolen som förvaltningsdomstolen att
finnas behov av ett utökat rättspsykiatriskt underlag för bedömningen av
återfallsrisken. Vi föreslår därför att det skall införas en ny typ av
utredningar, som vi benämner särskild rättspsykiatrisk utredning (SRU).
Enligt vår principiella inställning bör staten ha det finansiella ansvaret för
den rättspsykiatriska vården, eftersom det inte är rimligt att staten undandrar
sig detta när det, som här, är fråga om en betydelsefull del av samhällets
straffrättspolitik (se vidare avsnitt 20.1.4).
Tillfällig sinnesförvirring (17 kap.). Barns straffrättsliga ansvar (18 kap.)
Vi föreslår att tillfällig sinnesförvirring, som uppkommit utan eget vållande,
skall regleras på samma sätt i ansvarshänseende som allvarlig psykisk störning.
Tillräknelighetsregleringen skall med andra ord omfatta även dessa fall.
Vi föreslår också att det nuvarande påföljdsförbudet avseende barn under femton
år i 1 kap. 6 § brottsbalken ändras till en ansvarsfrihetsregel. Härmed klargörs
bättre varför barn inte skall straffas. Den som har begått en straffbelagd
gärning innan han har fyllt femton år kommer således inte att omfattas av det
straffrättsliga systemet. Ändringen medför inga andra krav på följdändringar än
att ordet "brott" i vissa lagrum måste bytas ut mot "straffbelagd gärning".
Genomförandet av förslaget i del C (20 kap.)
Kostnaderna för den rättspsykiatriska vården har under senare år ökat kraftigt.
Med utgångspunkt från antalet inneliggande patienter torde kostnaden i dag vara
närmare 850 miljoner kr per år och enligt vissa prognoser kommer kostnaden en
bit in på 2000-talet att uppgå till en miljard kr årligen. Som en jämförelse kan
nämnas att den totala kostnaden för all kriminalvård i anstalt för budgetåret
1994/95 uppgick till 2,2 miljarder kr. Vi bedömer att ett genomförande av vår
modell kommer att innebära att kostnaderna för rättspsykiatrin som helhet kan
sänkas med ca 170 miljoner kr per år. Detta gäller även om man tar hänsyn till
den kostnadsökning för staten som de nämnda samhällsskyddsåtgärderna kan
medföra.
Eftersom vår modell för en ny lagstiftning avseende psykiskt störda
lagöverträdare kräver en fortsatt beredning med parlamentarisk medverkan innan
något fullständigt lagförslag kan läggas fram, har vi inte gått in på frågorna
om tidpunkten för ett ikraftträdande och om behovet av övergångsbestämmelser.

Kommitténs lagförslag (SOU 1996:185)
1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 4 kap. 9 b § och 23 kap. 5 § skall upphöra att gälla,
dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 1 kap. 2 a § och 3 kap. 9 a
§ med följande lydelse,
dels att 1 kap. 2 §, 3 kap. 7, 8 och 11 §§, 4 kap. 10 §, 6 kap. 11 och 12 §§, 8
kap. 12 §, 9 kap. 7 och 11 §§, 11 kap. 3 §, 12 kap. 5 §, 13 kap. 12 §, 14 kap.
12 §, 15 kap. 4, 6, 7 och 15 §§, 16 kap. 17 §, 17 kap. 11 §, 18 kap. 7 och 8 §§,
19 kap. 14-16 §§, 21 kap. 15 §, 22 kap. 7 § samt 23 kap. 1-4 och 6 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap. Om brott och brottspåföljder

2 § första stycket
2 §

En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast
då den begås uppsåtligen.
Om inte annat är särskilt föreskrivet utgör en gärning brott endast då den begås
uppsåtligen.

En gärning begås uppsåtligen om den är avsiktlig eller om den motsvarar vad
gärningsmannen har insett, uppfattat eller antagit om den.

2 § andra stycket
2 a §

Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat
vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte
föranleda att gärningen inte anses som brott.
Befann sig gärningsmannen i villfarelse på grund av självförvållat rus, någon
annan form av självförvållad tillfällig sinnesförvirring eller på grund av
påverkan av en allvarlig psykisk störning, som uppkommit genom gärningsmannens
eget vållande, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

7 §

Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har
gärningen begåtts vid förande av motorfordon skall vid bedömande av om brottet
är grovt särskilt beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller
något annat medel.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har
innefattat ett medvetet allvarligt risktagande eller, när det har ställts
särskilda krav på uppmärksamhet eller skicklighet, om gärningsmannen har varit
påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars genom försummelse visat
särskild hänsynslöshet.

8 §

Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som ej
är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Har gärningen begåtts vid
förande av motorfordon skall vid bedömande av om brottet är grovt särskilt
beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller något annat medel.
Är brottet grovt döms till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har innefattat ett medvetet
allvarligt risktagande eller, när det har ställts särskilda krav på
uppmärksamhet eller skicklighet, om gärningsmannen har varit påverkad av alkohol
eller något annat medel eller annars genom försummelse visat särskild
hänsynslöshet.

9 a §

Den som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat
sätt bistå en person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller
i en därmed jämförlig utsatt situation, döms för underlåtenhet att bistå
nödställd till böter eller fängelse i högst två år.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas
om ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlande eller för någon
annan.

11 §

För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan misshandel
som ej är ringa, så ock för stämpling till mord, dråp eller grov misshandel
eller underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23
kap. stadgas.
För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp, grov misshandel eller
misshandel, som inte är ringa, samt för underlåtenhet att avslöja mord, dråp
eller grov misshandel skall dömas till ansvar enligt 23 kap.

4 kap. Om brott mot frihet och frid

10 §

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, olaga
frihetsberövande eller försättande i nödläge, för underlåtenhet att avslöja
sådant brott, så ock för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
För försök eller förberedelse till människorov, olaga frihetsberövande eller
försättande i nödläge, för underlåtenhet att avslöja sådant brott samt för
försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt skall dömas till ansvar
enligt 23 kap.
Föreskriften i 23 kap. 4 § skall tillämpas även när någon har medverkat till
hemfridsbrott eller olaga intrång.

6 kap. Om sexualbrott

11 §

Ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för gärning som begås mot någon under
viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig anledning anta
att den andre ej uppnått sådan ålder.
Ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för gärning som begås mot någon under
viss ålder skall ådömas även den som inte hade uppsåt till men skälig anledning
anta att den andre inte uppnått sådan ålder.

12 §

För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång,
sexuellt utnyttjande, grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av
underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, koppleri och grovt koppleri
döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fråga om
förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt
utnyttjande av underårig och grovt koppleri.
För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång,
sexuellt utnyttjande, grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av
underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, koppleri eller grovt
koppleri skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller i fråga om
förberedelse till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av
underårig eller grovt koppleri samt för underlåtenhet att avslöja sådant brott.

8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

12 §

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp
av fortskaffningsmedel eller olovlig kraftavledning, så ock för stämpling till
eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån dömes till ansvar enligt vad
i 23 kap. stadgas. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedel, om brottet
fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu
sagts.
För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp
av fortskaffningsmedel eller olovlig kraftavledning samt för underlåtenhet att
avslöja rån eller grovt rån skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Vad som nu
har sagts skall dock inte gälla tillgrepp av fortskaffningsmedel som är ringa.

9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet

7 §

Är brott som avses i 6 § att anse som ringa, döms för häleriförseelse till böter
eller fängelse i högst sex månader.
För häleriförseelse skall också dömas den som
1. i annat fall än som avses i 6 § andra stycket på ett sätt som är ägnat att
försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas
vara frånhänt annan genom brott,
2. i fall som avses i 6 § första stycket inte insåg men hade skälig anledning
att anta att brott förelåg, eller
3. på sätt som anges i 6 § första stycket 1 medverkat vid det brott varigenom
egendomen frånhändes annan och inte insåg men hade skälig anledning att anta att
brott förövades.
2. i fall som avses i 6 § första stycket inte hade uppsåt till men skälig
anledning anta att brott förelåg, eller
3. på sätt som anges i 6 § första stycket 1 medverkat vid det brott varigenom
egendomen frånhändes annan och inte hade uppsåt till men skälig anledning anta
att brott förövades.

11 §

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning eller
ocker dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas; dock skall vad i 23 kap.
3 § sägs icke gälla i fråga om försök till utpressning.
Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri dömes den som för
att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig
eller annan till person eller egendom. Detsamma skallgälla, om någon med uppsåt
som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt
frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, skall han vara fri från ansvar.
För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning eller
ocker skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Vad avser förberedelse skall dock
vad som nu har sagts inte gälla utpressning som är ringa.

11 kap. Om brott mot borgenärer m.m.

3 §

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han
skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinniga ansvarsförbindelser eller vidtar annan
sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin
förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till
fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen
inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på obestånd eller att
påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han
skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinniga ansvarsförbindelser eller vidtar annan
sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin
förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till
fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen
inte hade uppsåt till men skälig anledning anta att han var på obestånd eller
att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.
Gäldenär, som vid skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1994:334), konkurs
eller förhandling om offentligt ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgång,
uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes
likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till
grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

12 kap. Om skadegörelsebrott

5 §

För försök eller förberedelse till grov skadegörelse, så ock för underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
För försök eller förberedelse till grov skadegörelse samt för underlåtenhet att
avslöja sådant brott skall dömas till ansvar enligt 23 kap.

13 kap. Om allmänfarliga brott

12 §

För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov mordbrand,
allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage, kapning, sjö- eller
luftfartssabotage, flygplatssabotage eller spridande av gift eller smitta eller
till förgöring, så ock för underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
För försök eller förberedelse till mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig
ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage,
flygplatssabotage, spridande av gift eller smitta eller förgöring samt för
underlåtenhet att avslöja sådant brott skall dömas till ansvar enligt 23 kap.

14 kap. Om förfalskningsbrott

12 §

För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov
urkundsförfalskning, undertryckande av urkund, signaturförfalskning,
penningförfalskning, märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller
brukande av vad som förfalskats, så ock för underlåtenhet att avslöja
penningförfalskning dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle
brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas
till ansvar enligt vad nu sagts.
För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning, grov
urkundsförfalskning, undertryckande av urkund, signaturförfalskning,
penningförfalskning, märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller
brukande av vad som förfalskats samt för underlåtenhet att avslöja
penningförfalskning skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Vad som nu har sagts
skall dock inte gälla för det fall brottet, om det fullbordats, hade varit
ringa.

Föreskriften i 23 kap. 4 § skall tillämpas även när någon har medverkat till
olaga spridande av efterbildning.

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

4 §

Prövas utsaga som avses i 1-3 §§ vara utan betydelse för saken, skall ej dömas
till ansvar.
Prövas utsaga som avses i 1-3 §§ vara utan betydelse för saken, skall inte dömas
till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas om någon, som har haft uppsåt
att utföra mened, under ed har lämnat osann uppgift men rättat denna innan
förhöret har avslutats.
Vad nu sagts skall ock gälla, om någon lämnat osann uppgift eller förtigit
sanningen angående sådant varom han ägt vägra yttra sig och omständigheterna
innebära skälig ursäkt för honom.
Vad som nu har sagts skall också gälla, om någon har lämnat osann uppgift eller
förtigit sanningen angående sådant som han haft rätt att vägra yttra sig om och
omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom.

6 §

Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld till ansvar,
dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Anger man oskyldig till åtal med uppsåt att denne skall bli fälld till ansvar,
döms för falsk angivelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne var
oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om han inte hade uppsåt till men skälig anledning anta, att den angivne var
oskyldig, döms för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst sex
månader.

7 §

Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller annan
myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande
omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, dömes, om
myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Den som, i annat fall än 6 § avser, hos åklagare, polismyndighet eller annan
myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande
omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, döms, om
myndigheten har att uppta anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att utsagan var sanningslös,
dömes för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om han inte hade uppsåt till men skälig anledning anta, att utsagan var
sanningslös, döms för vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex
månader.

15 §

För förberedelse till mened eller stämpling till mened som innebär att någon
söker anstifta sådan gärning, så ock för försök till bevisförvanskning dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats,
hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu sagts.
För förberedelse till mened eller för försök till bevisförvanskning skall dömas
till ansvar enligt 23 kap. Vad som nu har sagts skall dock inte gälla för det
fall brottet, om det fullbordats, hade varit ringa.

16 kap. Om brott mot allmän ordning

17 §

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri
döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma skall gälla försök eller
förberedelse till grovt dobbleri.
För förberedelse eller underlåtenhet att avslöja myteri skall dömas till ansvar
enligt 23 kap. Detsamma skall gälla försök eller förberedelse till grovt
dobbleri.

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

11 §

Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma, undanröjer
bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller
beivras, döms för skyddande av brottsling till böter eller fängelse i högst ett
år.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
Den som inte insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig,
döms till böter.
Den som inte hade uppsåt till men skälig anledning anta att den andre var
brottslig, döms till böter.
Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till
gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter.

18 kap. Om högmålsbrott

7 §

För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot mot laglig
ordning, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, så ock för försök till
brott mot medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt dömes till ansvar
enligt vad i 23 kap. stadgas.
För försök eller förberedelse till uppror eller väpnat hot mot laglig ordning,
för underlåtenhet att avslöja sådant brott samt för försök till brott mot
medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt skall dömas till ansvar
enligt 23 kap.

8 §

Gärning som avses i 3-5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen eller annan
som är nämnd i 2 § må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare, med
mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma skall gälla i fråga om
försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller
underlåtenhet att avslöja sådan gärning.
Gärning som avses i 3-5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen eller annan
som är nämnd i 2 § får inte utan regeringens förordnande åtalas av åklagare, med
mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma skall gälla i fråga om
försök eller förberedelse till gärning som nu har sagts eller underlåtenhet att
avslöja sådan gärning.

19 kap. Om brott mot rikets säkerhet

14 §

För försök, förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig
befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet, så ock för
försök eller förberedelse till obehörig befattning med hemlig uppgift dömes till
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling till högförräderi skall
även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda,
möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.
För försök eller förberedelse till högförräderi, trolöshet vid förhandling med
främmande makt, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig
uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig
underrättelseverksamhet skall dömas till ansvar enligt 23 kap.

Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhandling med
främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med
hemlig uppgift, dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs; och skall till
sådant ansvar dömas jämväl om han icke insett men bort inse att brottet var å
färde.
Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhandling med
främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med
hemlig uppgift skall dömas till ansvar enligt 23 kap. 6 §. Till sådant ansvar
skall han dömas även om han inte har haft uppsåt till men bort inse att en
straffbelagd gärning var förestående eller inte avslutad.

15 §

Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grund av meddelad
varning eller eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med
främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med
hemlig uppgift är å färde, medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom för
medhjälp därtill; dock må ej dömas till svårare straff än fängelse i två år.
Om någon, som med hänsyn till vad som är känt för honom, på grund av meddelad
varning eller av annat skäl bort inse att en gärning som utgör högförräderi,
trolöshet vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller
grov obehörig befattning med hemlig uppgift är förestående eller inte avslutad,
medverkar till gärningen, skall dömas till ansvar såsom för medhjälp därtill,
dock får inte dömas till svårare straff än fängelse i två år.

16 §

Olovlig underrättelseverksamhet, tagande av utländskt understöd eller olovlig
värvning eller försök, förberedelse eller stämpling till olovlig
underrättelseverksamhet får inte utan regeringens förordnande åtalas av
åklagare.
Olovlig underrättelseverksamhet, tagande av utländskt understöd eller olovlig
värvning eller försök eller förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet
får inte utan regeringens förordnande åtalas av åklagare.
Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt
som i 11 § sägs, så ock försök, förberedelse eller stämpling till sådan gärning
som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning må ej heller åtalas
av åklagare utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat
därtill.
Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt
som i 11 § sägs samt försök eller förberedelse till sådan gärning eller
underlåtenhet att avslöja denna får inte heller åtalas av åklagare utan
förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.

21 kap. Om brott av krigsmän

15 §

För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja
rymning samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot
förman skall dömas till ansvar enligt 23 kap.
För försök eller förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja rymning samt
för försök eller förberedelse till våld eller hot mot förman skall dömas till
ansvar enligt 23 kap.

22 kap. Om landsförräderi m.m.

7 §

För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi eller landssvek
skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Som stämpling skall även anses att träda
i förbindelse med fienden för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att
brott som nu sagts förövas. För förberedelse eller stämpling under tid, då riket
hotas av krig, ockupation eller andra fientligheter, skall dömas till ansvar
trots att fientligheter inte utbrutit.
För försök eller förberedelse till landsförräderi eller landssvek skall dömas
till ansvar enligt 23 kap. För förberedelse under tid, då riket hotas av krig,
ockupation eller andra fientligheter, skall dömas till ansvar trots att
fientligheter inte utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi eller landssvek skall dömas till
ansvar enligt 23 kap. Till sådant ansvar skall han dömas även om han inte insett
men bort inse att brottet höll på att ske.
Den som underlåter att avslöja landsförräderi eller landssvek skall dömas till
ansvar enligt 23 kap. 6 §. Till sådant ansvar skall han dömas även om han inte
har haft uppsåt till men bort inse att en straffbelagd gärning var förestående
eller inte avslutad.

23 kap. Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott
23 kap. Om försök, förberedelse och fleras deltagande i brott, m.m.

1 §

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till
fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för försök
till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets
fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit
utesluten.
Den som har påbörjat utförandet av visst brott döms, i de fall det är särskilt
föreskrivet, för försök till brottet, om fara har förelegat för att
försöksgärningen skulle leda till brottets fullbordan eller om sådan fara har
varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Har gärningsmannen, genom att avbryta
gärningens utförande eller på annat sätt, frivilligt föranlett att brottet inte
fullbordats, skall försöksgärningen anses som ringa, om inte särskilda skäl
talar mot det.
Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat brott och
må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är
fängelse i två år eller däröver.
Straff för försök till brott skall bestämmas högst till vad som gäller för
fullbordat brott.

2 §

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager
penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock
anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager
annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg
eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits därom
dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar för
fullbordat brott eller försök.
Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, vidtar planeringsåtgärder,
befattar sig med hjälpmedel eller pengar eller vidtar andra förberedande
åtgärder skall, i de fall som det är särskilt föreskrivet, dömas för
förberedelse till brottet, om fara för brottets fullbordan har förelegat och om
de åtgärder som vidtagits hade varit att bedöma som åtminstone medverkan till
brottet för det fall detta hade kommit till fullbordan eller till straffbart
försök.
I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämpling
förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att någon söker
anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Var faran för att
förberedelsegärningen skulle leda till brottets fullbordan liten eller har den
som begått förberedelsegärningen frivilligt förebyggt brottslig användning av
hjälpmedel eller annars vidtagit skäliga åtgärder för att förhindra brottets
fullbordan, skall denna anses som ringa, om inte särskilda skäl talar mot det.
Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och må sättas
under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott; ej må dömas till högre
straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år eller däröver kan
följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets fullbordan ringa, skall
ej dömas till ansvar.
Straff för förberedelse skall sättas under vad som skulle ha följt på det
fullbordade brottet.

3 §

Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej ådömas den
som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,
föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet fullbordats må den som
tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den grund dömas till ansvar, om
han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.

3 §

En föreskrift om ansvar gäller även den som utför en gärning i samverkan med en
eller flera andra personer (medgärningsmannaskap).

4 §

Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara
den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd.
Detsamma skall gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd
gärning, för vilken fängelse är föreskrivet.

Den som medverkar till brott genom att främja en straffbelagd gärning, för
vilken fängelse är föreskrivet, döms för anstiftan till brottet, om han har
förmått annan till utförandet, eller annars för medhjälp därtill. Kan ansvar
ådömas även vid oaktsamhet, gäller det också för den som medverkar.
Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till
utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det.
Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom
till last. Ansvar som är föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller
annan i särskild ställning skall ådömas även den som tillsammans med honom
medverkat till gärningen.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Straff för medverkan till brott skall bestämmas högst till vad som gäller för
brott i gärningsmannaskap.
Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer av vad för
särskilda fall är föreskrivet.

6 §

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när
det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i
de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet att avslöja
brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat
till sådant brott; dock må ej i något fall dömas till svårare straff än fängelse
i två år. I de fall då det är särskilt föreskrivet skall för underlåtenhet att
avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl den som ej insett men
bort inse att brottet var å färde.
Den som underlåter att anmäla eller på annat sätt lämna uppgifter om en
förestående eller inte avslutad straffbelagd gärning skall, i de fall det är
särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att avslöja gärningen, om denna
därigenom hade kunnat hindras helt eller delvis
Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än första
stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under deras vård
eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och
utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att hindra brottet enligt
vad i första stycket är stadgat.
Den som i egenskap av förälder eller annan uppfostrare eller förmyndare, i andra
fall än som avses i första stycket, underlåter att hindra den som står under
hans vård eller lydnad från att begå en straffbelagd gärning, döms för
underlåtenhet att hindra gärningen.
Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre den
gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.
Vad som föreskrivs i första och andra styckena skall inte gälla om gärningen
skall föranleda ansvar för brott i gärningsmannaskap enligt någon annan
straffbestämmelse eller om ansvar för medverkan till brott föreligger enligt 4
§.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas
om ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlande eller för någon annan
eller, i fall som avses i andra stycket, om ett ingripande förutsätter anmälan
till myndighet.
Straff för brott enligt första eller andra styckena skall bestämmas till böter
eller fängelse i högst två år.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §

För försök till varusmuggling döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Detsamma gäller förberedelse till varusmuggling avseende narkotika samt
stämpling till sådan varusmuggling avseende narkotika som inte är ringa.
För försök till varusmuggling skall dömas till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken. Detsamma gäller förberedelse till varusmuggling avseende
narkotika.

Har flera medverkat till en i denna lag straffbelagd gärning tillämpas
bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Beträffande varusmuggling, som är ringa,
gäller dock vad som nu har sagts endast om gärningen avser narkotika.
Har någon medverkat till en i denna lag straffbelagd gärning tillämpas
bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Beträffande varusmuggling, som är ringa,
gäller dock vad som nu har sagts endast om gärningen avser narkotika.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:169) om straff för folkmord
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1964:169) om straff för folkmord skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §

För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken
stadgas.
För försök eller förberedelse till folkmord samt för underlåtenhet att avslöja
sådant brott skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

4 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom föreskrivs att 4 och 5 §§ narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §

För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott
liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller
till grovt narkotikabrott döms, om gärningen avser annan befattning än som avses
i 1 § 6, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott
skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Vad som nu har sagts skall
dock gälla endast om gärningen avser annan befattning än som avses i 1 § 6.

5 §

Har flera medverkat till brott som avses i 1-4 §§ och innefattar gärningen inte
endast befattning enligt 1 § 6, gäller bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.
Har någon medverkat till brott som avses i 1-4 §§ och innefattar gärningen inte
endast befattning enligt 1 § 6, gäller bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

5 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)
Härigenom föreskrivs att 69 § sjömanslagen (1973:282) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

69 §

För förberedelse eller stämpling till brott som avses i 68 § eller underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad som stadgas i 23 kap.
brottsbalken. Detsamma gäller försök eller förberedelse till brott som avses i
67 §, om ej brottet skulle ha varit att anse som ringa om det fullbordats.
För förberedelse till brott som avses i 68 § eller underlåtenhet att avslöja
sådant brott skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma
gäller försök eller förberedelse till brott som avses i 67 §, om inte brottet
skulle ha varit att anse som ringa om det hade fullbordats.

6 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs i fråga om fiskelagen (1993:787)
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 40 a §, med följande lydelse,
dels att 40 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

40 §

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med
stöd av 19-23 §§ genom att
1. fiska med otillåten fiskemetod, otillåtet redskap eller i otillåten
omfattning,
2. fiska där det råder fiskeförbud,
3. fiska efter sådana fiskarter som det inte är tillåtet att fiska,
4. behålla, föra i land, föra in till landet eller saluhålla fisk som inte
uppfyller föreskrivna minimimått,
5. föra i land, föra in till landet eller saluhålla fisk som fångats med
otillåten fiskemetod eller otillåtet redskap,
6. foderfiska förbjuden art,
7. låta bli att märka ut fiskeredskap eller vattenbruksanläggning eller
att märka fiskeredskap på föreskrivet sätt, eller
8. åsidosätta krav som uppställts för att hindra spridning av kräftpest eller
annan sjukdom
döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer av 41
§.
Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i
första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Den som gör sig skyldig till försök till brott som avses i första stycket döms
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

40 a §

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott som avses i 40 §, vidtar
förberedande åtgärder genom att
1. vid färd på allmänt eller enskilt vatten medföra eller där lägga ut otillåtet
fiskeredskap eller anordning som är särskilt ägnad att användas vid fiske med
otillåten fiskemetod eller för fiske efter arter som det inte är tillåtet att
fiska eller,
2. vid färd på allmänt eller enskilt vatten där det råder fiskeförbud medföra
fiskeredskap eller där lägga ut fiskeredskap, döms till böter.

Förteckning över remissinstanserna
Följande remissinstanser har beretts tillfälle att avge synpunkter på
betänkandet SOU 1996:185 Straffansvarets gränser
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Uppsala tingsrätt,
Jönköpings tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Sundsvalls
tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten,
Statens räddningsverk, Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Statens
institutionsstyrelse, Jämställdhetsombudsmannen, Statskontoret,
Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet,
Fiskeriverket, Diskrimineringsombudsmannen, Ungdomsstyrelsen, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Domareförbund, Sveriges
Advokatsamfund, Svenska Polisförbundet, Föreningen Sveriges Polischefer,
Sveriges köpmannaförbund, Brottsofferjourernas riksförbund, (BOJ),
Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige (ROKS), Akademikerförbundet SSR,
Sveriges försäkringsförbund, Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL),
Röda korset och Svenska cardiologföreningen

Yttrande har dessutom inkommit från Svenska Bankföreningen.

Lagrådsremissens lagförslag
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 8 §§ samt 23 kap. 2 § brottsbalken skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
7 §1
Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har
gärningen begåtts vid förande av motor-fordon skall vid bedömande av om brottet
är grovt särskilt beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller
något annat medel.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag,
eller
2. om gärningsmannen, när det ställts särskilda krav på uppmärksamhet eller
skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars
gjort sig skyldig till allvarlig försummelse.

8 §2
Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som ej
är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som
inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Har gärningen begåtts vid
förande av motorfordon skall vid bedömande av om brottet är grovt särskilt
beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller något annat medel.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag,
eller
2. om gärningsmannen, när det ställts särskilda krav på uppmärksamhet eller
skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars
gjort sig skyldig till allvarlig försummelse.

23 kap.
2 §
Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager
penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock
anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager
annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg
eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits därom
dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar för
fullbordat brott eller försök.

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott,
1. tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för brottet eller för
att täcka kostnader för brottets utförande, eller
2. skaffar, tillverkar, samman-ställer, lämnar, tar emot, förvarar,
transporterar eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt
ägnat att användas som hjälpmedel vid brottet,
skall i de fall det särskilt anges dömas för förberedelse till brottet, om inte
ansvar för fullbordat brott eller försök föreligger.
I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämpling
förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att någon söker
anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.
Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och må sättas
under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott; ej må dömas till högre
straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år eller däröver kan
följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets fullbordan ringa, skall
ej dömas till ansvar.
I de fall det särskilt anges döms för stämpling till brott. Med stämpling
förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen eller att någon söker
anstifta annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra den.
Straff för förberedelse eller stämpling skall sättas under den högsta och får
sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än
fängelse i två år får dömas ut endast om fängelse i åtta år eller däröver kan
följa på det fullbordade brottet. Om faran för att brottet skulle fullbordas var
ringa, skall inte dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-02-19

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i brottsbalken.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Maria Kelt.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

I remissen föreslås bl.a. vissa ändringar i 23 kap. 2 § första stycket
brottsbalken i syfte att reformera förberedelsebrottet varvid straffansvaret för
förberedelse i viss mån utvidgas. Ändringarna innebär främst att den nuvarande
uppräkningen av hjälpmedel ersätts av ett mer generellt rekvisit, vilket gör
bestämmelsen tillämplig också på immateriella objekt, t.ex. datavirus.
Paragrafen har samtidigt moderniserats språkligt. Enligt första stycket i
förslaget skall sålunda den, som med uppsåt att utföra eller främja brott, ...
2. skaffar, tillverkar, sammanställer, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar
eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att
användas som hjälpmedel vid brottet, under vissa förutsättningar dömas för
förberedelse till brottet.

Att man i nämnda punkt använder uttrycket "brottet" i stället för "brott eller
"ett brott" kan väcka frågan om det endast är hjälpmedel vid ett visst konkret
brott som avses. Av författningskommentaren framgår emellertid att bestämmelsen
är avsedd att omfatta inte endast det aktuella brottet, om detta går att närmare
konkretisera, utan också brott av ett visst slag i allmänhet. Enligt Lagrådets
mening skulle den avsedda betydelsen framgå klarare om man använde det mera
generella uttrycket "ett brott". Motsvarande ändring bör i sådant fall göras
även i första punkten av stycket. Någon saklig skillnad mellan de
olika uttryckssätten synes här inte föreligga (jfr SOU 1996:185, del 1,
s. 269 ff).

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2001

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande och statsråden Thalén, Sahlin,
von Sydow, Klingvall, Östros, Messing, Engqvist, Larsson, Bodström

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition Förberedelse till brott m.m.

1 Senaste lydelse 1993:1462.
2 Senaste lydelse 1993:1462.
1 Senaste lydelse 1993:1462.
2 Senaste lydelse 1993:1462.

Prop. 2000/01:85

2

1

Prop. 2000/01:85

Bilaga 1

Prop. 2000/01:85
Bilaga 1

Prop. 2000/01:85
Bilaga 2

Prop.
2000/01:85
Bilaga 2

Prop. 2000/01:85
Bilaga 3

91

93

Prop. 2000/01:85
Bilaga 4

Prop. 2000/01:85
Bilaga 5

Prop. 2000/01:85