Prop.
2000/01:83
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 mars 2001
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
Inom Europeiska unionen (EU) har det utarbetats en konvention om
utlämning mellan medlemsstaterna. Konventionen undertecknades av
samtliga medlemsstater den 27 september 1996. Konventionen utgör ett
led i strävandena att underlätta utlämning inom EU och skall ses som ett
komplement till bl.a. den inom Europarådet år 1957 utarbetade
utlämningskonventionen.
Den nya konventionen innebär bl.a. att utlämning inte skall vägras
mellan medlemsstaterna enbart av det skälet att den som begärs utlämnad
är medborgare i den anmodade staten. Medlemsstaterna får emellertid
reservera sig mot bestämmelsen eller ställa upp särskilda villkor för att
lämna ut egna medborgare. Utlämning mellan medlemsstaterna skall
kunna medges i större utsträckning än i dag. Straffnivån på de brott som
skall kunna föranleda utlämning sänks från fängelse i mer än ett år till
fängelse i sex månader. Utlämning skall också kunna ske för brott som är
preskriberade enligt den anmodade statens lagstiftning. Mellan
medlemsstaterna förutsätts också utlämning kunna ske för politiska brott.
Om det brott som utlämningsframställningen grundas på är
”konspiration” eller deltagande i en brottslig organisation med syfte att
begå vissa allvarliga brott, skall inte något krav på s.k. dubbel
straffbarhet gälla. Medlemsstaterna kan reservera sig mot sistnämnda två
bestämmelser.
I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda konventionen. Det
föreslås vidare att Sverige skall ingå ett nytt bilateralt utlämningsavtal
med Kanada. Samtidigt läggs det fram förslag till nödvändiga ändringar i
lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) och lagen
(1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge (nordiska utlämningslagen). Det föreslås att utlämning av svenska
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 83
medborgare till en annan EU-stat skall vara möjligt under vissa Prop. 2000/01:83
restriktiva förutsättningar och villkor. Utlämning skall kunna ske om den
som begärs utlämnad vid tiden för brottet sedan minst två år
stadigvarande har vistats i den ansökande staten eller om det är fråga om
ett grovt brott. Som villkor för utlämning av en svensk medborgare skall
som huvudregel ställas att han eller hon skall verkställa ett eventuellt
straff i Sverige.
Utlämning inom EU skall inte kunna vägras enbart av den anledningen
att brottet är politiskt eller att det skulle vara preskriberat enligt svensk
lag. Den som har utlämnats skall kunna avstå från specialitetsprincipens
skydd och från skyddet mot vidareutlämning. Vad nu sagts skall inte
gälla svenska medborgare.
Vissa andra ändringar föreslås också i utlämningslagen för att reglerna
för utlämning skall anpassas till de övriga åtaganden som följer av
konventionen. De föreslagna ändringarna innebär samtidigt att
utlämningsreglcma anpassas till de krav som Schengenkonventionen
ställer. Vidare föreslås att den generella strafftröskeln för utlämning -
fängelse i mer än ett år - sänks, så att kravet vid utlämning utanför EU
och Norden blir att gärningen skall motsvara brott som enligt svensk lag
kan medföra fängelse i ett år eller mer. Ändringen, som kan antas
innebära endast en marginell förändring i antalet personer som utlämnas,
är en anpassning till 1957 års utlämningskonvention.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2001, oberoende av
om konventionen då har trätt i kraft mellan medlemsstaterna.
Prop. 2000/01:83
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5
2 Lagtext...............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott..............................................................6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge.................................................................................15
3 Ärendet och dess beredning............................................................. 16
4 Nuvarande reglering........................................................................16
4.1 Utlämningslagen...............................................................16
4.1.1 Villkoren för utlämning..................................17
4.1.2 Förfarandet......................................................18
4.1.3 Förenklat utlämningsförfarande inom EU......18
4.2 Den nordiska utlämningslagen..........................................19
4.2.1 Villkoren för utlämning..................................19
4.2.2 Förfarandet......................................................20
5 1996 års EU-konvention om utlämning...........................................20
5.1 Bakgrund...........................................................................20
5.2 Konventionens huvudsakliga innehåll och dess förhållande
till svensk rätt....................................................................21
6 Avtalet med Kanada om utlämning.................................................23
7 Överväganden..................................................................................26
7.1 Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om
utlämning...........................................................................26
7.2 Ratificering av avtalet med Kanada om utlämning...........28
7.3 Ändringar i förhållande till utlämningslagen....................28
7.3.1 Utlämning av svenska medborgare.................28
7.3.2 Strafflröskeln för utlämning............................36
7.3.3 Utlämning för politiska brott..........................37
7.3.4 Preskription.....................................................39
7.3.5 Undantag från kravet på dubbel straffbarhet ..41
7.3.6 Specialitetsprincipen och vidareutlämning.....44
7.3.7 Transitering.....................................................46
7.3.8 Kommunikationsvägar m.m............................47
7.3.9 Lagtekniska frågor m.m..................................48
7.3.10 Ikraftträdande m.m..........................................49
8 Svenska förklaringar och reservationer till 1996 års
utlämningskonvention m.m.............................................................50
9 Ekonomiska konsekvenser...............................................................51
10 F örfattningskommentar...................................................................51
10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott............................................................51
10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge.................................................................................60
Bilaga 1 Promemorians lagförslag.......................................................61
Bilaga 2 1996 års EU-konvention om utlämning.................................70
Bilaga 3 Utdrag ur Schengenkonventionen..........................................82
Bilaga 4 Avtal om utlämning mellan Sveriges regering och Kanadas
regering..................................................................................85
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna som yttrat sig över
departementspromemorian Sveriges tillträde till 1996 års EU-
konvention om utlämning (Ds 2000:3)..................................97
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag..................................................98
Bilaga 7 Lagrådets yttrande...............................................................108
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001 .......111
Prop. 2000/01:83
Regeringen föreslår att riksdagen
dels godkänner
1. konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens med-
lemsstater, med de förklaringar beträffande artiklarna 3, 7, 12-14
samt 18 som regeringen har förordat,
2. avtalet den 15 februari 2000 om utlämning mellan Sveriges
regering och Kanadas regering,
dels antar regeringens förslag till
3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott, och
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge.
Prop. 2000/01:83
Prop. 2000/01:83
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för
brott,
dels att 40 § skall upphöra att gälla,
dels att 1, 2, 4, 6, 10, 14, 16, 26, 28 och 32 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 1 och 23 §§ skall placeras närmast före
2 respektive 24 §,
dels att rubriken närmast före 2 § skall lyda ”Förutsättningar för
utlämning”,
dels att det närmast före 23 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
”Tvångsmedel i avvaktan på en framställning om utlämning”,
dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 3-3 c, 12 a och
27 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för
där straffbelagd gärning och uppe-
håller sig här i riket må efter beslut
av regeringen utlämnas till den
staten enligt vad i denna lag sägs.
Svensk medborgare må ej ut-
lämnas.
Föreslagen lydelse
§'
Den som i en annan stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för
där straffbelagd gärning och uppe-
håller sig här i riket får efter beslut
av regeringen utlämnas till den
staten i enlighet med bestämmel-
serna i denna lag.
I 28-39 finns särskilda
bestämmelser om ett förenklat
förfarande i vissa fall vid ut-
lämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen.
§
En svensk medborgare får inte
utlämnas enligt denna lag i annat
fall än där det är särskilt
föreskrivet.
En svensk medborgare får
utlämnas till en medlemsstat i
Europeiska unionen för lagföring
' Senaste lydelse 1975:292.
2 Tidigare 3 § upphävd genom 1975:292.
1. om han eller hon vid tiden för Prop. 2000/01:83
brottet sedan minst två år stadig-
varande vistats i den ansökande
staten, eller
2. om den gärning för vilken
utlämning begärs motsvarar brott,
för vilket det enligt svensk lag är
föreskrivet fängelse i mer än fyra
år.
Har gärningen i sin helhet
begåtts i Sverige, får utlämning
beviljas endast om gärningen
innefattar medverkan till ett brott
som begåtts utom riket eller om
utlämning beviljas även för en
gärning som begåtts utom riket.
Vid bedömningen av om ut-
lämning skall beviljas i fall som
avses i denna paragraf skall
särskilt beaktas möjligheterna till
lagföring i Sverige.
3a§
När utlämning beviljas i fall
som avses i 3 § skall som villkor
för utlämningen ställas att den
som begärs utlämnad skall
återföras till Sverige för
verkställighet här av ett ådömt
frihetsstraff eller annat frihets-
berövande i anledning av brottet.
Detta villkor behöver dock inte
ställas
1. om den som begärs utlämnad
vid tiden för brottet sedan minst
två år stadigvarande vistats i den
stat till vilken utlämning begärs,
eller
2. om den som begärs utlämnad
samtycker till att verkställighet
sker i den ansökande staten.
När verkställighet enligt första
stycket skall ske i Sverige tilläm-
pas 25 g § lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom.
Vid verkställigheten skall den
dömde alltid räknas till godo den
tid av påföljden som avtjänats i
den andra staten och den tid som
han eller hon med anledning av
brott som avses med påföljden Prop. 2000/01:83
varit anhållen eller häktad i den
andra staten eller i Sverige.
3b$
En svensk medborgare får ut-
lämnas till en medlemsstat i Euro-
peiska unionen för verkställighet
av frihetsstraff
1. om han eller hon vid tiden för
brottet sedan minst två år stadig-
varande vistats i den ansökande
staten, eller
2. om han eller hon samtycker
till utlämning.
3c§
Samtycke till verkställighet i den
andra staten i fall som avses i 3 a
och 3 b §§ skall lämnas till den
åklagare som verkställer utred-
ning enligt 16 eller 31 §.
Om ett samtycke återkallas
innan beslut om utlämning har
verkställts, skall återkallelsen be-
aktas.
Ej må någon utlämnas, med
mindre den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar
brott, för vilket enligt svensk lag
är stadgat fängelse i mer än ett år.
Har personen i den främmande
staten dömts för gärningen, må
han utlämnas allenast om påfölj-
den utgör minst frihetsstraff i fyra
månader eller annat omhänder-
tagande på anstalt under motsvar-
ande tid.
Skall utlämning till främmande
stat ske for gärning som avses i
första stycket, må utlämning till
4§3
Utlämning får beviljas endast
om den gärning for vilken ut-
lämning begärs motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är
föreskrivet fängelse i ett år eller
mer. Utlämning till en medlems-
stat i Europeiska unionen får dock
beviljas om den gärning för vilken
utlämning begärs motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är
föreskrivet fängelse i sex månader
eller mer. Har personen i den
ansökande staten dömts för
gärningen, får han utlämnas
endast om påföljden utgör minst
frihetsstraff i fyra månader eller
annat omhändertagande på anstalt
under motsvarande tid.
Skall utlämning ske till en
annan stat för gärning som avses i
första stycket, får utlämning till
3 Senaste lydelse 1975:292.
den staten samtidigt medgivas
jämväl for annan gärning som
motsvarar brott enligt svensk lag.
Har personen i den främmande
staten dömts till gemensam påföljd
for gärning som avses i första
stycket första punkten och för
annan gärning som motsvarar brott
enligt svensk lag, må utlämning
för gärningarna äga rum, om den
gemensamma påföljden utgör
minst frihetsstraff i fyra månader
eller annat omhändertagande på
anstalt under motsvarande tid.
den staten samtidigt beviljas även
för annan gärning som motsvarar
brott enligt svensk lag.
Har personen i den ansökande
staten dömts till gemensam påföljd
för gärning som avses i första
stycket första eller andra me-
ningen och för annan gärning som
motsvarar brott enligt svensk lag,
får utlämning för gärningarna
beviljas, om den gemensamma
påföljden utgör minst frihetsstraff i
fyra månader eller annat om-
händertagande på anstalt under
motsvarande tid.
Prop. 2000/01:83
Utlämning må ej beviljas för
politiskt brott.
Innefattar gärningen tillika brott
av icke politisk beskaffenhet, må
utlämning beviljas för det brottet,
såframt gärningen i det särskilda
fallet prövas övervägande äga
karaktären av ett icke politiskt
brott.
6§
Utlämning får inte beviljas för
ett politiskt brott.
Innefattar gärningen även ett
brott som inte är politiskt, får
utlämning beviljas för det brottet,
om gärningen i det särskilda fallet
övervägande har karaktären av ett
icke politiskt brott.
Första stycket gäller inte vid
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen eller om ett
avslag på denna grund skulle
strida mot en internationell
överenskommelse som gäller
mellan Sverige och den ansökande
staten.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas for ett politiskt
brott.
Har i fråga om den person som
avses med framställningen här i
riket meddelats dom beträffande
det uppgivna brottet eller med stöd
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken
eller motsvarande bestämmelse i
annan författning meddelats beslut
att icke tala å brottet, må ut-
lämning för det brottet ej äga rum.
Ej heller må utlämning beviljas,
10 §4
Har i fråga om den som begärs
utlämnad här i riket meddelats
dom beträffande det uppgivna
brottet eller med stöd av 20 kap.
7 § rättegångsbalken eller mot-
svarande bestämmelse i annan
författning meddelats beslut att
inte åtala for brottet, får utlämning
för det brottet inte beviljas.
Utlämning får inte heller
Senaste lydelse 1975:292.
om straff för brottet skulle vara
förfallet enligt svensk lag.
Har fråga om ansvar för brottet
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i annan främ-
mande stat än den som gjort
framställning om utlämning, och
är brottet förövat i den först
nämnda staten eller har denna stat
tillträtt den europeiska utlämnings-
konventionen den 13 december
1957, den europeiska konvention-
en den 28 maj 1970 om brottmåls-
doms internationella rättsverk-
ningar eller den europeiska
konventionen den 15 maj 1972 om
överförande av lagföring i brott-
mål eller har den staten slutit sär-
skilt avtal med Sverige om ut-
lämning för brott, må den till-
talade ej utlämnas för brottet,
1. om han har frikänts från an-
svar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd har ut-
dömts,
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkställig-
heten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den stat där
domen meddelats.
Tredje stycket gäller ej i fråga
om brott, som har förövats i den
stat som gjort framställning om
utlämning eller mot denna stat
eller menighet eller allmän
inrättning i den staten, eller brott,
som avses i 2 kap. 3 § 5 eller 6
brottsbalken, såvida ej lagföringen
beviljas, om straff för brottet Prop. 2000/01:83
skulle vara förfallet enligt svensk
lag. Detta gäller inte vid utläm-
ning till en medlemsstat i Europei-
ska unionen eller om ett avslag på
denna grund skulle strida mot en
internationell överenskommelse
som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas om straff för
brottet skulle vara förfallet enligt
svensk lag.
Har fråga om ansvar för brottet
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i en annan stat än
den som gjort framställning om
utlämning, och är brottet förövat i
den först nämnda staten eller har
denna stat tillträtt den europeiska
utlämningskonventionen den 13
december 1957 eller en överens-
kommelse som avses i 2 kap. 5 a §
jjärde stycket brottsbalken eller
har den staten slutit särskilt avtal
med Sverige om utlämning för
brott, får den som begärs ut-
lämnad inte utlämnas för brottet,
1. om han eller hon har frikänts
från ansvar,
2. om han eller hon har
förklarats skyldig till brottet utan
att påföljd har utdömts,
3. om ådömd påföljd har verk-
ställts i sin helhet eller verkställig-
heten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bort-
fallit enligt lagen i den stat där
domen meddelats.
Fjärde stycket gäller inte i fråga
om brott, som har förövats i den
stat som gjort framställning om
utlämning eller mot denna stat
eller menighet eller allmän inrätt-
ning i den staten, eller brott, som
avses i 2 kap. 3 § 6 eller 7
brottsbalken, såvida /nte lag-
har skett på begäran av den stat föringen har skett på begäran av Prop. 2000/01:83
som gjort framställning om den stat som gjort framställning
utlämning om utlämning eller efter att den
som begärs utlämnad har ut-
lämnats från denna stat för lag-
föring.
14
Framställning om utlämning
skall ges in till Justitiedeparte-
mentet.
Vid framställningen skall fogas
avskrift av häktningsbeslut eller
dom som åberopas eller, i fall som
avses i 4 § andra stycket, annan
utredning på vilken framställning-
en grundas. I den mån det ej
framgår av nämnda handlingar,
skall uppgift lämnas om personens
12a§
Vid utlämning till en medlems-
stat i Europeiska unionen eller när
det annars följer av en inter-
nationell överenskommelse som är
bindande för Sverige, för den som
har utlämnats, utöver vad som
följer av 12 § första stycket 1,
1. åtalas eller straffas för annat
brott som han eller hon har begått
före utlämningen, om han eller
hon har lämnat sitt samtycke till
det eller om det för brottet enligt
lagen i den ansökande staten inte
kan följa eller inte är utdömt
frihetsstraff eller någon annan
åtgärd som innefattar frihets-
berövande, och
2. vidareutlämnas till en annan
medlemsstat i Europeiska unionen
om han eller hon har lämnat sitt
samtycke till det.
Första stycket gäller inte om
den som har utlämnats är svensk
medborgare.
§5
En framställning om utlämning
skall göras skriftligen. Den för
översändas per telefax eller, efter
överenskommelse i det enskilda
fallet, på annat sätt. Fram-
ställningen skall ges in till
Justitiedepartementet.
Vid framställningen skall fogas
avskrift av häktningsbeslut eller
dom som åberopas eller, i fall som
avses i 4 § andra stycket, annan
utredning på vilken fram-
ställningen grundas. I den mån det
inte framgår av nämnda
handlingar, skall uppgift lämnas
5 Senaste lydelse 2000:567.
11
nationalitet och hemvist, brottets
beskaffenhet, tid och plats for
brottet samt i den främmande
staten tillämpliga straffbestämmel-
ser. Signalement skall om möjligt
företes.
om personens nationalitet och Prop. 2000/01:83
hemvist, brottets beskaffenhet, tid
och plats för brottet samt i den
ansökande staten tillämpliga
straffbestämmelser. Signalement
skall om möjligt lämnas.
Riksåklagaren skall till grund
för sitt yttrande verkställa
forderlig utredning enligt vad
förundersökning i brottmål
stadgat.
er-
om
är
föreskrivet för
av rätten gäller
dess ärendet har
om utlämning
16 §6
Riksåklagaren skall till grund
för sitt yttrande verkställa
erforderlig utredning enligt vad
som gäller vid förundersökning i
brottmål.
Riksåklagaren eller åklagare
som verkställer utredningen får
under utredningen begära kom-
pletterande information av be-
hörig myndighet i en medlemsstat i
Europeiska unionen. Sådan direkt
kommunikation får även ske om
det har avtalats i en internationell
överenskommelse som är bindande
för Sverige eller om den andra
staten tillåter det.
Om tvångsmedel gäller vad som
i allmänhet är
brottmål. Beslut
tills vidare intill
avgjorts eller,
beviljas, intill dess denna har
verkställts. Finner Högsta dom-
stolen att det finns hinder mot
utlämning enligt 1-10 §§, upphör
dock beslutet genast att gälla.
Föreligger sådant hinder mot
utlämning som avses i 11 § första
stycket, gäller beslutet inte under
tid då personen med anledning av
misstanke om brott som där avses
är berövad friheten som anhållen
eller häktad eller undergår
fängelsestraff eller på annat sätt är
omhändertagen på anstalt.
Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har
beviljats.
Talan mot rättens beslut i fråga
om tvångsmedel förs genom
besvär till högsta domstolen utan
inskränkning till viss tid.
föreskrivet för
av rätten gäller
dess ärendet har
om utlämning
Om tvångsmedel gäller vad som
i allmänhet är
brottmål. Beslut
tills vidare intill
avgjorts eller,
beviljas, intill dess denna har
verkställts. Finner högsta domstol-
en hinder mot utlämning möta
enligt 1-10 §§, upphör dock
beslutet genast att gälla. Föreligger
sådant hinder mot utlämning som
avses i 11 § första stycket, gäller
beslutet ej under tid då personen
med anledning av misstanke om
brott som där avses är berövad
friheten som anhållen eller häktad
eller undergår fängelsestraff eller
eljest är omhändertagen på anstalt.
Rättens beslut i fråga om
tvångsmedel överklagas till
Flögsta domstolen utan inskränk-
ning till viss tid.
6 Senaste lydelse 1983:227.
12
Den som hålls häktad i ut-
lämningsärendet äger påfordra, att
ny förhandling skall äga rum inom
tre veckor från det beslut senast
meddelats.
Den som hålls häktad i ut- Prop. 2000/01:83
lämningsärendet kan begära att ny
förhandling skall äga rum inom tre
veckor från det att beslut senast
har meddelats.
26
Chefen för Justitiedepartementet
far medge, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat får föras genom riket, om
denne inte är svensk medborgare
och det inte heller annars finns
synnerliga skäl mot det. Fram-
ställning om detta ges in till
Justitiedepartementet.
Sker utlämningen till Danmark,
Finland, Island eller Norge må
medgivas, att även svensk
medborgare föres genom riket, om
hinder ej skulle ha förelegat för
utlämning av honom till den mot-
tagande staten enligt 2 eller 4 §
lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
§7
Chefen för Justitiedepartementet
far medge, att den som av en stat
utlämnas till en annan stat får
föras genom riket, om denne inte
är svensk medborgare och det inte
heller annars finns synnerliga skäl
mot det. Framställning om detta
ges in till Justitiedepartementet.
Medgivande får lämnas till att
en svensk medborgare förs genom
riket, om hinder inte skulle ha
förelegat för utlämning av honom
eller henne till den mottagande
staten enligt denna lag eller enligt
2 eller 4 § lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge.
Regeringen tillkännager de
internationella överenskommelser
som avses i denna lag.
När någon som är eftersökt för
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till
att bli utlämnad, får utlämnings-
frågan prövas i ett förenklat för-
farande med de avvikelser från
28 §8
När någon som är eftersökt för
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till
att bli utlämnad, far utlämnings-
frågan prövas i ett förenklat för-
farande med de avvikelser från
denna lag som framgår av 29-
40§§-
denna lag som framgår av 29-
-?*>§§-
32 §9
Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske tillfrågas av
åklagare om han samtycker till utlämning. I sådant fall skall han också
tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten att, utan särskilt
medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller straffa honom för
7 Senaste lydelse 2000:567.
8 Senaste lydelse 1997:209.
9 Senaste lydelse 1997:209.
13
annat brott som begåtts före utlämningcn än som omfattas av
eftersökningcn och att utlämna honom till någon annan medlemsstat i
Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden av att samtycke
och medgivande lämnas.
Prop. 2000/01:83
Samtycke och medgivande
lämnas till åklagaren. Därvid
tillämpas samma förfarande som
vid utlämning for brott till
Danmark, Finland, Island och
Samtycke och medgivande
lämnas till åklagaren.
Norge.
Första stycket andra meningen
tillämpas inte när den som efter-
söks är svensk medborgare.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud
eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande
staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel.
Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om
samtycke lämnas efter denna tid.
Om ett samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om
utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande
staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen.
Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet
som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte inte
samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från den dag
han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet lämnat sitt
samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant samtycke.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
14
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:83
Utlämning för politiskt brott må
ske, allenast om gärningen eller
gärning av motsvarande be-
skaffenhet är i svensk lag belagd
med straff och den som begärs
utlämnad ej är svensk med-
borgare.
4§
Utlämning för ett politiskt brott
får endast ske om gärningen eller
en gärning av motsvarande be-
skaffenhet i svensk lag är belagd
med straff.
En begäran om utlämning får
inte avslås på grund av att brottet
är politiskt, om detta skulle strida
mot en internationell överenskom-
melse som gäller mellan Sverige
och den ansökande staten.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas för ett politiskt
brott.
Regeringen tillkännager de
internationella överenskommelser
som avses i andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
15
I promemorian Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om
utlämning (Ds 2000:3) föreslås att Sverige skall tillträda konventionen
och att det i anledning av tillträdet skall göras vissa ändringar i lagen
(1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) och lagen
(1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge (nordiska utlämningslagen). Regeringen behandlar i detta ärende
de förslag som läggs fram i promemorian. Promemorians lagförslag finns
i bilaga 1.
Lagstiftningen i promemorian är utformad med beaktande av 1996 års
konvention om utlämning mellan EU:s medlemsstater (1996 års
utlämningskonvention) och Schengcnkonventionens bestämmelser om
utlämning, bilagorna 2 och 3.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 5. En sammanställning över remissyttrandena
finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju/2000/387/BIRS).
I ärendet behandlas även ett bilateralt avtal mellan Sverige och Kanada
om utlämning, bilaga 4. Avtalet föranleder inte någon lagändring. Vidare
behandlas frågan om sänkning av den allmänna strafftröskeln i 4 § första
stycket utlämningslagen. Dessa frågor har beretts genom att utkast till
lagrådsremissen har överlämnats till Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen för synpunkter.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 februari 2001 att inhämta Lagrådets
yttrande över de förslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 7. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen, men har också
föreslagit vissa justeringar. Regeringen har på de flesta punkter följt
Lagrådets förslag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i
lagtexten. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i författ-
ningskommentaren. Regeringen har dock inte följt Lagrådets förslag till
omformulering av 6, 10 och 32 §§ utlämningslagen och av vissa delar av
12 a § utlämningslagen och 4 § i nordiska utlämningslagen.
Utlämningslagen innehåller regler om villkoren för och förfarandet vid
utlämning från Sverige till annan stat än Danmark, Island, Finland och
Norge. Lagen är tillkommen i nära anslutning till det arbete inom
Europarådet som ledde fram till 1957 års europeiska utlämnings-
konvention (1957 års utlämningskonvention) och bygger i allt väsentligt
på denna konvention (prop. 1957:156, 1LU 1957:37, rskr. 1957:377;
även prop. 1958:139, SÖ 1959:65).
I samband med att Sverige år 1997 ratificerade 1995 års konvention
om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens
Prop. 2000/01:83
16
medlemsstater (1995 års utlämningskonvention) infördes ett antal nya Prop. 2000/01:83
bestämmelser i utlämningslagen (prop. 1996/97:88, bet. 1995/96:JuU15,
rskr. 1996/97:198, SÖ 1998:43). Dessa bestämmelser har trätt i kraft i
förhållande till Tyskland, Spanien, Österrike och Nederländerna (SFS
1999:746 och SFS 2000:701).
I 2 § utlämningslagen finns ett förbud mot utlämning av svenska
medborgare. Förbudet gäller utlämning enligt utlämningslagen.
Enligt 4 § far utlämning ske under förutsättning att den gärning för
vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är
föreskrivet fängelse i mer än ett år. Avser framställningen flera brott är
det tillräckligt att ett av dem är av denna svårhetsgrad. Har dom
meddelats i den ansökande staten, måste påföljden dessutom utgöra
frihetsstraff i minst fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt
under motsvarande tid. Det krävs alltså s.k. dubbel straffbarhet för
utlämning och i princip att brotten är av en viss svårhetsgrad.
Utlämning får inte beviljas för militära brott och inte heller för
politiska brott (5 och 6 §§).
Utlämning far enligt 7 § inte heller beviljas om det kan befaras att den
som har utlämnats på grund av sin härstamning, tillhörighet till en viss
samhällsgrupp eller religiösa eller politiska uppfattning löper risk att bli
utsatt för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller hälsa eller som på
annat sätt är av allvarligt slag.
Enligt 8 § far utlämning inte beviljas, om det skulle strida mot
grundläggande humanitära krav, t.ex. mot bakgrund av den eftersöktes
ungdom eller hälsotillstånd.
I 9 § uppställs vissa krav på bevisning i skuldfrågan. I princip fordras
dom eller häktningsbeslut från behörig myndighet i den stat som ansöker
om utlämning.
Enligt 10 § far utlämning inte beviljas bl.a. om dom beträffande det
aktuella brottet har meddelats här i landet. Vidare uppställs förbud mot
utlämning om straff för brottet skulle vara förfallet (preskriberat) enligt
svensk lag. I paragrafen finns även bestämmelser om betydelsen av att
det redan finns en dom som har meddelats i utlandet och som gäller den
gärning för vilken utlämning begärs.
II § behandlar situationen att lagföring eller straffverkställighet
beträffande annan brottslighet pågår i Sverige. Utlämning kan inte ske så
länge ett sådant hinder består. Däremot kan tillfällig utlämning beviljas
med villkor att den som har utlämnats senare överlämnas till svensk
myndighet, om utlämningen begärs för att han skall kunna delta i en
rättegång i den andra staten.
När utlämning beviljas kan enligt 12 § vissa villkor uppställas. Den
som utlämnas får t.ex. inte, utan medgivande av regeringen i det
särskilda fallet, åtalas eller straffas i den främmande staten för något
annat brott som han begått före utlämningen (specialitetsprincipen). Han
får inte heller utan sådant medgivande vidareutlämnas till annan stat. Den
som utlämnas får inte straffas med döden. Dessa villkor behöver normalt
inte uppställas gentemot stater som har tillträtt 1957 års utlämnings-
17
konvention eller med vilka Sverige har utlämningsavtal. De intressen
som villkoren i 12 § skyddar har i allmänhet beaktats i konventionen
eller i avtalen.
I 13 § finns bestämmelser om prövning av konkurrerande utlämnings-
framställningar från två eller flera stater avseende samma person.
Det formella förfarandet vid utlämning regleras i 14-22 §§
utlämningslagen. Särskilda regler finns vid s.k. förenklad utlämning
inom EU, se 28—40 §§ och avsnitt 4.1.3.
En framställning om utlämning skall enligt 14 § ges in till
Justitiedepartementet.
Enligt 15 § skall regeringen omedelbart avslå en framställning om det
är uppenbart att den inte bör bifallas. Om framställningen inte avslås
direkt skall Riksåklagaren avge yttrande innan regeringen fattar beslut i
anledning av framställningen. Om den person som begärs utlämnad inte
har samtyckt till att utlämnas skall ärendet dessutom prövas av Högsta
domstolen.
Om Högsta domstolen har funnit att det finns hinder mot utlämning
enligt 1-10 §§, får regeringen enligt 20 § inte bifalla framställningen.
I 23 § regleras användandet av tvångsmedel i avvaktan på en
utlämningsframställning från främmande stat, dvs. i de fall då det ännu
inte finns någon formell utlämningsframställning.
Enligt 24 § för regeringen medge att den som har utlämnats ställs till
ansvar i den främmande staten för annan, före utlämningen förövad
gärning, än den för vilken utlämning skett eller att vidareutlämning får
ske från den ansökande staten till en tredje stat.
Sedan framställning om utlämning har gjorts för åtal inte väckas för det
uppgivna brottet, om inte utlämningsframställningen har avslagits (25 §).
Justitieministern kan enligt 26 § medge att den som av främmande stat
har utlämnas till annan utomnordisk stat får föras genom Sverige, om han
inte är svensk medborgare och det inte heller av andra skäl föreligger
hinder mot transiteringen. Enligt andra stycket får en svensk medborgare
i vissa fall transiteras till ett annat nordiskt land.
Regler om ett förenklat utlämningsförfarande inom EU finns i 28-40 §§.
När någon som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i EU
samtycker till att bli utlämnad kan utlämningsfrågan prövas i ett
förenklat förfarande (28 §).
Förutsatt att eftersökningen från den andra staten innehåller vissa
uppgifter behöver en formell utlämningsframställning inte göras (30 §).
Det är en uppgift för allmän åklagare på lokal nivå att utreda om
förutsättningarna för utlämning är uppfyllda (31 §). I det avseendet gäller
de allmänna reglerna i utlämningslagen. Den eftersökte skall tillfrågas
om han samtycker till utlämning (32 §). I samband med det skall han
tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten alt lagföra honom
för brott som begåtts före utlämningen och som inte omfattas av
Prop. 2000/01:83
18
eftersökningen och att vidareutlämna honom till annan medlemsstat i Prop. 2000/01:83
EU. Enligt samma paragraf skall en eventuell återkallelse av samtycket
eller medgivandet som görs innan utlämningen verkställs beaktas.
Har samtycke lämnats skall åklagaren överlämna ärendet till
Riksåklagaren, som kan besluta om utlämning om det är uppenbart att
utlämning skall beviljas (33 §). I annat fall skall ärendet överlämnas till
chefen för Justitiedepartementet för beslut. Beslut i fall då flera stater
begärt utlämning av samma person eller beslut om avslag på den grunden
att det finns hinder mot utlämning skall dock alltid fattas av regeringen.
Framställning om transport genom Sverige av någon som utlämnas
enligt det förenklade förfarandet skall göras hos Justitiedepartementet
(40 §).
Enligt 27 § utlämningslagen gäller inte den lagen i förhållande till de
övriga nordiska länderna. Gentemot dessa gäller i stället den nordiska
utlämningslagen. Den nordiska utlämningslagen är tillkommen i nära
samarbete mellan de nordiska länderna, som alla har antagit en likartad
lagstiftning (prop. 1959:72, 1LU 1959:22, rskr. 1959:207).
I 1-8 §§ finns bestämmelser om villkoren för utlämning från Sverige till
de övriga nordiska länderna.
För utlämning fordras enligt 1 § endast att gärningen är belagd med
straff i den ansökande staten. Något generellt krav på dubbel straffbarhet
finns inte.
En svensk medborgare kan enligt 2 § utlämnas om han vid tiden för
brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den stat till vilken
utlämning begärs eller den gärning för vilken utlämning begärs
motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer
än fyra år, dvs. att det i straffskalan ingår fängelse i mer än fyra år.
I 3 § uppställs som huvudregel att utlämning inte far ske om endast
böter kan ådömas för gärningen i den ansökande staten.
Utlämning för politiskt brott far enligt 4 § ske endast om gärningen
motsvarar brott enligt svensk lag och den som begärs utlämnad inte är
svensk medborgare.
Enligt 5 § far utlämning inte beviljas om det här i riket har meddelats
dom eller åtalsunderlåtelse angående det eller de brott som ligger till
grund för utlämningsframställningen. Enligt 6 § innebär en inledd
förundersökning, ett åtal för annat allvarligt brott eller en förestående
straffverkställighet att utlämning inte kan ske så länge hindret består.
I 7 § anges vissa villkor som skall uppställas för att utlämning skall
kunna beviljas. Den som utlämnas far inte lagföras för ett brott begånget
före utlämningen om han har dömts eller meddelats åtalsunderlåtelse här
i landet för det brottet. Gäller det en svensk medborgare eller ett politiskt
brott far lagföring för annat brott ske endast om regeringen lämnat
särskilt medgivande till detta eller om den som har utlämnats har
19
samtyckt till lagforingen eller frivilligt stannat kvar i landet efter den Prop. 2000/01:83
lagföring som utlämningen avsett eller, sedan han lämnat den ansökande
staten, frivilligt återvänt dit. Vidarcutlämning till en tredje stat enligt 8 §
kräver i princip ett särskilt medgivande av regeringen.
Det nordiska utlämningsförfarandet regleras i 9-16 §§.
Av 9 § följer att de berörda myndigheterna, till skillnad från vad som
gäller enligt 1957 års utlämningslag, skall ta direkt kontakt med varandra
istället för att ge in ansökan till Justitiedepartementet. Det innebär att en
framställning om utlämning sänds till en åklagarmyndighet eller
åklagarkammare på den ort där den eftersökte finns.
En lokal åklagare verkställer en utredning enligt reglerna om
förundersökning i brottmål (10 §). Om den eftersökte samtycker till
utlämning, kan den lokale åklagaren enligt 15 §, med vissa undantag,
själv meddela beslut om utlämning. Om förutsättningar för beslut på
lokal nivå inte är uppfyllda, skall ärendet överlämnas till Riksåklagaren.
Riksåklagaren för besluta om utlämning om det är uppenbart att
framställningen skall beviljas och den inte rör en svensk medborgare
eller avser utlämning för politiskt brott. I dessa fall är beslutsrätten
förbehållen regeringen. Regeringen har enligt 15 a § möjlighet att
inhämta yttrande från Högsta domstolen.
Användningen av tvångsmedel regleras i 17 §.
Enligt 19 § för den som utlämnas från en nordisk stat till en annan
transiteras genom Sverige utan särskilt tillstånd.
I september 1993 enades EU:s ministerråd om en förklaring som drog
upp riktlinjerna för att effektivisera utlämningsförfarandet mellan EU:s
medlemsstater. En rådsarbetsgrupp fick till uppgift att utarbeta ett förslag
till utlämningskonvention som skulle göra utlämningsförfarandet enklare
och smidigare än den ordning som följer av 1957 års utlämnings-
konvention. I juni 1994 beslutade rådet att uppmärksamheten först skulle
riktas mot förfärandet i de fall då de berörda personerna samtycker till att
bli utlämnade. Konventionen om ett förenklat förfarande beträffande
personer som lämnar sitt samtycke till utlämning antogs av rådet och
undertecknades den 10 mars 1995. Arbetet med de återstående frågorna
har sedan fortsatt och lett fram till konventionen om utlämning mellan
EU:s medlemsstater (1996 års utlämningskonvention). Konventionen
undertecknades av samtliga medlemsstater den 27 september 1996. Den
har ännu inte trätt i kraft. Konventionstexten finns intagen i bilaga 2.
1996 års utlämningskonvention skall också ses mot bakgrund av
Schengensamarbetet, som har till syfte att med hänsyn till den fria
rörligheten för personer inom EU utveckla det polisiära och rättsliga
20
samarbetet mellan medlemsstaterna. Sverige har beslutat att ansluta sig
till Schengensamarbetet genom att tillträda tillämpningskonventionen till
Schengenavtalet (Schengenkonventionen; se prop. 1997/98:42, bet.
1997/98:JuU15, rskr. 1997/98:181). Schengenkonventionen innehåller
bl.a. regler om utlämning (art. 59-66), se bilaga 3. Reglerna syftar till att
komplettera och underlätta tillämpningen av 1957 års utlämnings-
konvention. På några punkter tangerar reglerna i Schengenkonventionen
bestämmelserna i 1996 års utlämningskonvention. Dessa redovisas
närmare i avsnitt 5.2 (vid artikel 9), 7.3.1 (under rubriken
Straffverkställighet) och 7.3.4. I lagen (2000:343) om internationellt
polisiärt samarbete finns bestämmelser om polissamarbete inom EU och
som föranleds av Sveriges anslutning till Schengenkonventionen (prop.
1999/2000:64, bet. 1999/2000:JuU 17, rskr. 1999/2000:215).
Den 1 oktober 2000 trädde ny lagstiftning i kraft för internationell
rättslig hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61, bet. 1999/2000:JuU19, rskr.
1999/2000:216). Lagen syftar bl.a. till att anpassa svensk lagstiftning till
Schengenkonventionens motsvarande regler. Schengenkonventionens
regler om överförande av straffverkställighet utan den dömdes samtycke
har förts in i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom (prop. 1999/2000:45 bet.
1999/2000:JuU13 och JuU19, rskr. 1999/2000:172 och 216). Denna
lagstiftning trädde i kraft den 30 september 2000 (SFS 2000:294).
Konventionens huvudsyfte är enligt artikel 1.1 att komplettera bestäm-
melserna i och att underlätta tillämpningen av 1957 års utlämnings-
konvention. Att konventionen är avsedd att vara en komplettering till
1957 års utlämningskonvention (och de två tilläggsprotokoll som hör till
denna) innebär att bestämmelserna i den konventionen fortsätter att gälla
i alla frågor som inte regleras i 1995 och 1996 års utlämnings-
konventioner.
Enligt artikel 1.2 är 1996 års utlämningskonvention inte avsedd att
påverka tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser i bilaterala eller
multilaterala avtal som är i kraft mellan medlemsstaterna. Konventionen
påverkar inte heller mer förmånliga bestämmelser till följd av likartad
lagstiftning som gäller mellan medlemsstaterna. Exempel på detta är den
samnordiska lagstiftningen, som för svensk del kommit till uttryck i den
nordiska utlämningslagen (se ovan under avsnitt 4.2).
Genom artikel 2 sänks - i jämförelse med 1957 års utlämnings-
konvention - strafftröskeln för utlämningsbara brott till sex månaders
frihetsstraff i den anmodade staten, medan den nuvarande gränsen på tolv
månader behålls i fråga om den ansökande statens lagstiftning. Artikeln
behandlas i avsnitt 7.3.2.
I artikel 3 görs undantag från kravet på dubbel straffbarhet när det
gäller vissa grova fall av organiserad brottslighet och terrorism. Artikeln
behandlas i avsnitt 7.3.5.
Enligt artikel 4 far utlämning för straffverkställighet inte vägras på den
grunden att den eftersökte, om han utlämnas, kommer att placeras på en
Prop. 2000/01:83
21
annan plats än i kriminalvårdsanstalt. Det kan t.ex. gälla vid verkställig-
het av ett fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk
kontroll. Bestämmelsen är förenlig med den svenska lagstiftningen, som
vid utlämning för lagföring knyter an till straffskalan för brottet och inte
till påföljden i det särskilda fallet (se 4 § utlämningslagen). Även vid
utlämning för straffverkställighet är den svenska lagstiftningen förenlig
med konventionsbestämmelsen, eftersom denna endast omfattar frihets-
berövande påföljd. Artikeln föranleder således inga lagstiftningsåtgärder.
1 artikel 5 slås som huvudregel fast att den anmodade staten inte får
betrakta något brott som politiskt. Begränsningar är möjliga, bl.a. på det
sättet att varje medlemsstat kan förklara att den nämnda huvudregeln
skall gälla endast i fråga om gärningar som avses i Europakonventionen
om bekämpande av terrorism (terrorismkonventionen). Artikeln
behandlas i avsnitt 7.3.3.
Enligt artikel 6 gäller beträffande s.k. fiskaliska brott - dvs. brott mot
lagstiftning rörande skatter och avgifter samt tullar och valuta-
transaktioner - att utlämning skall kunna ske om gärningen motsvarar ett
brott av samma beskaffenhet enligt den anmodade statens lagstiftning,
även om den anmodade statens lagstiftning inte föreskriver samma slag
av skatter och avgifter eller inte har samma typ av bestämmelser på
området. Motsvarande bestämmelse finns i andra tilläggsprotokollet till
1957 års utlämningskonvention. Tilläggsprotokollet har ratificerats av
Sverige (prop. 1978/79:80, JuU 1978/79:18, rskr. 1978/79:157, SÖ
1979:13), men däremot inte av alla EU:s medlemsstater. Bestämmelserna
fordrar därför inga ytterligare lagändringar.
Artikel 7 behandlar utlämning av egna medborgare. Huvudregeln är
här att utlämning inte får vägras på den grunden att den som begärs
utlämnad är medborgare i den anmodade staten. Varje medlemsstat har
dock möjlighet att vägra utlämning eller att ställa upp särskilda villkor
för att lämna ut egna medborgare. Artikeln behandlas i avsnitt 7.3.1.
Enligt artikel 8 far utlämning inte vägras på den grunden att brottet
eller påföljden preskriberats enligt den anmodade statens lagstiftning.
Artikeln behandlas i avsnitt 7.3.4.
Artikel 9 innehåller en regel för de fall då amnesti har beviljats i den
anmodade staten rörande det aktuella brottet. Bestämmelsen innebär att
utlämning inte skall beviljas för brottet i fråga. Schengenkonventionen
innehåller en liknande reglering. Enligt artikel 62.2 skall amnesti som
utfördas i den anmodade staten inte utgöra hinder mot utlämning, såvida
inte brottet faller under den statens domsrätt. I andra tilläggsprotokollet
till 1957 års utlämningskonvention finns en bestämmelse med samma
innehåll. Vid ratificeringen av tilläggsprotokollet konstaterades att 10 §
första stycket utlämningslagen innehåller ett förbud mot utlämning i de
fall som bestämmelsen tar sikte på. Någon lagändring ansågs därför inte
nödvändig (prop. 1978/79:80 s. 14). Det finns inte anledning att göra
någon annan bedömning nu.
Artiklarna 10 och 11 innebär avsteg från det skydd som
specialitetsprincipen ger, på så sätt att den som har utlämnats i vissa fall
kan dömas för brott begångna före utlämningen utan att dessa legat till
grund för utlämningsbeslutet och utan att den anmodade medlemsstaten i
efterhand har lämnat sitt samtycke. Detta gäller när den påföljd som kan
komma i fråga är av icke frihetsberövande art eller då den som har
Prop. 2000/01:83
22
utlämnats själv avstår från att åberopa specialitetsprincipen. Enligt artikel
12 skall vidareutlämning, dvs. utlämning från den ansökande staten till
en tredje EU-stat, normalt inte kräva särskilt samtycke från den
anmodade staten. Artiklarna 10-12 behandlas i avsnitt 7.3.6.
Artikel 13 föreskriver att varje medlemsstat skall utse en central-
myndighet för hanteringen av utlämningsärenden samt att utlämnings-
framställningar far göras med utnyttjande av telefax. Enligt artikel 14
kan en stat medge att berörda myndigheter i respektive land kan kontakta
varandra direkt for kompletterande upplysningar. Artiklarna behandlas i
avsnitt 7.3.8.
Artikel 15 innehåller undantag från krav på bestyrkande av handlingars
äkthet och andra formaliteter. Några sådana krav ställs inte upp i den
svenska utlämningslagstiftningen. Artikeln kräver därför inte några
lagändringar.
I artikel 16 ges bestämmelser om dokumentation vid transitering.
Dokumentationen motsvarar i stort vad en framställning om utlämning
enligt det förenklade utlämningsförfarandet mellan EU:s medlemsstater
skall innehålla (se 29 § utlämningslagen). Någon reglering av krav på
dokumentationen vid framställningar om transitering har hittills inte
ansetts motiverad (se prop. 1996/97:88 s. 27). Något skäl för en annan
ståndpunkt finns för närvarande inte.
Artikel 17 behandlar frågan om reservationer. Enligt artiklarna 3
(undantag från kravet på dubbel straffbarhet), 5 (politiska brott), 6
(fiskaliska brott) och 7 (utlämning av egna medborgare) finns möjlig-
heter att reservera sig eller uppställa villkor for dessa bestämmelsers
tillämpning. Några andra reservationsmöjligheter finns inte. Svenska
förklaringar och reservationer till konventionen redovisas i avsnitt 8.
Avslutningsvis gör artikel 18 det möjligt för de medlemsstater som
kommer överens om detta att tillämpa konventionens bestämmelser
innan konventionen formellt har trätt i kraft, dvs. innan samtliga femton
medlemsstater har ratificerat den. Ikraftträdandefrågan behandlas i
avsnitt 7.3.10.
Sammanfattningsvis innebär 1996 års utlämningskonvention vidgade
möjligheter i förhållande till 1957 års utlämningskonvention vad gäller
att få medborgare i den anmodade staten utlämnade. Möjligheterna att
vägra utlämning på grund av preskription eller med hänsyn till att
gärningen i fråga kan anses vara politisk eller politiskt betingad
begränsas. Konventionen innehåller också undantag från specialitets-
principen och kravet på samtycke vid utlämning till en tredje stat samt, i
vissa fall, från kravet på dubbel straffbarhet. Utlämning skall också i viss
utsträckning kunna ske for brott som enligt 1957 års utlämnings-
konvention inte är tillräckligt allvarliga för att självständigt kunna medge
utlämning.
Sverige har med Kanada förhandlat fram ett bilateralt utlämningsavtal, se
bilaga 3. Avtalet undertecknades den 15 februari 2000 och ersätter
tidigare utlämningsavtal mellan länderna (SÖ 1976:30, SÖ 1980:21). En
Prop. 2000/01:83
23
målsättning med det nya avtalet, som bl.a. innebär att utlämning kan ske
för ett större antal brott än tidigare, är att förenkla utlämningsförfarandet.
De 22 artiklarna i avtalet följer i huvudsak det tidigare avtalet.
Artikel 1 anger ett åtagande för avtalsparterna att utlämna enligt avtalet
för lagföring och för straffverkställighet. Det bör noteras att avtalet för
Sveriges del inte utesluter utlämning för brott som faller utanför dess
tillämpningsområde.
Av artikel 2.1 följer en skyldighet att utlämna för brott som är belagt
med frihetsstraff i minst två år. Vid utlämning för straffverkställighet
skall enligt artikel 2.3 minst sex månaders frihetsstraff återstå att
verkställa. Enligt artikel 2.5 kan utlämning ske för fiskala brott.
Utgångspunkten är att förutsättningarna i artikel 2.1 - och i förekom-
mande fall dessutom artikel 2.3 - är uppfyllda. Samma förutsättningar
gäller enligt artikel 2.9 för att s.k accessorisk utlämning (se 4 § andra
stycket utlämningslagen) skall kunna beviljas. Utlämning skall vidare
enligt artikel 2.6 beviljas för brott som har begåtts utanför den ansökande
statens territorium, förutsatt att den anmodade staten under motsvarande
förhållanden hade haft jurisdiktion för brottet eller om den som begärs
utlämnad är medborgare i den ansökande staten. Av bestämmelsen i
artikel 2.7 följer att ett brott är utlämningsbart om gärningen vid
brottstillfället var kriminaliserad i den ansökande staten och om
kriminalisering vid tiden för utlämningsframställningen dessutom förelåg
i den anmodade staten. Artikel 2.8 avser det fallet att utlämning begärs
för verkställighet av en dom på både fängelse och böter, vilket enligt den
svenska utlämningslagstiftningcn är möjligt. Bestämmelsen är dock
fakultativ. Det svenska påföljdssystemet innebär att kombinationen
fängelse och böter mycket sällan utdöms, varför Sverige inte kommer att
kunna utnyttja möjligheten att begära utlämning med stöd av
bestämmelsen. Även i övrigt står artikeln i överensstämmelse med den
svenska utlämningslagen.
Artikel 3 anger obligatoriska utlämninghinder. Dessa motsvarar i
huvudsak vad som utgör hinder för utlämning enligt 5-7 och 10 §§
utlämninglagcn.
Enligt artikel 4, som anger diskretionära utlämningshinder, får
utlämning vägras bl.a. om den anmodade staten med stöd av egen
jurisdiktion kommer att lagföra brottet. Bestämmelsen kräver inte någon
ändring av utlämningslagen.
Utlämning får enligt artikel 5 vägras om den som begärs utlämnad är
medborgare i den anmodade staten. Frågan om utlämning av svenska
medborgare behandlas i avsnitt 7.3.1.
Enligt artikel 6 skall utlämningsframställningar ske på diplomatisk
väg. Genom en ändring i 14 § utlämningslagen (prop. 1999/2000:61, bet.
1999/2000:JuU19, rskr. 1999/2000:216)) har Sverige avskaffat kravet på
att utlämningsframställningar skall göras på diplomatisk väg. För svensk
del kommer utlämningsframställningar från Kanada att godtas även om
de inte görs på diplomatisk väg. Avtalet bör dock i denna del
kompletteras med en s.k. noteväxling, där Sverige och Kanada förklarar
att utlämningsframställningar och efterföljande skriftväxling kan ske
mellan staternas justitiedepartement. Frågor om kommunikationsvägar
m.m. behandlas i avsnitt 7.3.8.
Prop. 2000/01:83
24
Artikel 7 anger den utredning som den ansökande staten skall bifoga en
utlämningsframställning. Bestämmelsen, som är den mest betydande
förändringen i förhållande till det tidigare avtalet, innebär bl.a. att ett
häktningsbeslut från en domstol i den ansökande staten skall godtas som
tillräcklig utredning och grund för utlämningsframställningen om det
åtföljs av en sammanställning där åklagaren anger sin bevisning i målet
samt att bevisningen upptagits i enlighet med den ansökande statens
lagstiftning. I ett utlämningsärende där utlämning begärs från Sverige
innebär bestämmelsen att 9 § tredje stycket utlämningslagen kan
tillämpas. En motsvarande bestämmelse finns i artikel XI i tilläggs-
konventionen till utlämningskonventionen med Amerikas Förenta Stater
(se SÖ 1984:34).
Enligt artikel 8 krävs inte legalisering eller bestyrkande av handlingar
som ligger till grund för en utlämningsframställning. Bestämmelsen
överensstämmer med svensk rätt.
Artikel 9 föreskriver att alla handlingar som överlämnas i enlighet med
avtalet skall vara översatta till den anmodade statens officiella språk. Vid
framställning om utlämning från Kanada skall framställningen således
vara översatt till engelska eller franska. Enligt artikel 10 far den
anmodade staten begära kompletterande dokumentation om det bedöms
vara nödvändigt. Bestämmelsen överensstämmer med svensk rätt.
I den utsträckning den anmodade statens lagstiftning medger det kan
enligt artikel 11 utlämning beviljas trots att förutsättningarna i artikel 7
inte är uppfyllda. Förutsättningen för bestämmelsens tillämplighet är att
den som begärs utlämnad samtycker till det. Bestämmelsen innebär inte
att kravet efterges på utredning enligt 14 § andra stycket utlämnings-
lagen. Även om den som begärs utlämnad samtycker till det, måste det
vara möjligt att av utredningen bedöma om det finns något hinder mot
utlämning. Om den som begärs utlämnad samtycker till utlämning
innebär bestämmelsen emellertid att en kanadensisk dom eller häktnings-
beslut skall godtas, om det inte framgår att domslutet eller häktnings-
beslutet är uppenbart oriktigt (jfr 9 § tredje stycket utlämningslagen).
Bestämmelsen kräver inte någon ändring av utlämningslagen.
Artikel 12 innehåller bestämmelser om provisoriskt anhållande och
motsvarar i allt väsentligt samma bestämmelse i 1976 års avtal. Artikel
12.5 och 12.6 är nya och innebär att ett beslut om anhållande kan
förlängas eller ändras - inom ramen för utlämningslagens bestämmelser
- till ett annat tvångsmedelsbeslut. Bestämmelsen kräver inte någon
ändring av utlämningslagen.
Artikel 13 innehåller bestämmelser om konkurrerande framställningar,
artikel 14 behandlar frågor om överlämnande och artikel 15 frågor om
uppskjutet överlämnande. I sistnämnda artikel har tillkommit en
bestämmelse som möjliggör tillfällig utlämning (jfr 11 § andra stycket
utlämningslagen). Inte heller dessa bestämmelser kräver någon ändring
av utlämningslagen.
Artikel 16 motsvarar artikel 21 i 1957 års utlämningskonvention och
innehåller bestämmelser om överlämnande av beslagtagen egendom.
Bestämmelsen innebär inte någon saklig förändring i förhållande till
1976 års avtal (jfr prop. 1958:139 s 15). Frågor om beslag och
överlämnande av egendom kan även prövas enligt lagen (2000:562) om
internationell rättslig hjälp i brottmål.
Prop. 2000/01:83
25
Enligt artikel 77 får den som har utlämnats inte åtalas, straffas eller
häktas för brott som han har begått före utlämningen förutom i vissa
angivna fall, bl.a. om den som har utlämnats samtycker till en sådan
åtgärd inför de rättsliga myndigheterna i den stat dit han eller hon har
utlämnats. Artikeln omfattas av bestämmelsen i den föreslagna 12 a §
och kräver därför inte någon lagändring.
Artikel 18 reglerar vidareutlämning till tredje stat. Bestämmelsen
överensstämmer med svensk rätt.
Transiteringsbestämmelsen i artikel 19 innebär en förenkling i
förhållande till 1976 års avtal, bl.a. genom att en framställningen endast
behöver innehålla de upplysningar som krävs för ett provisoriskt
anhållande enligt artikel 12, men kräver inte någon lagändring.
Artikel 20 behandlar frågor om kostnader i utlämningsärenden.
Bestämmelsen innebär inte någon ändring i sak och kräver inte någon
lagändring.
Enligt artikel 21 handhas svenska utlämningsframställningar inför
kanadensiska domstolar av Kanadas justitieminister. Kanadensiska
utlämningsframställningar handläggs enligt utlämningslagen, med beak-
tande av avtalet.
1976 års utlämningsavtal med Kanada upphör enligt artikel 22 att gälla
när det nya avtalet har ratificerats.
Sammanfattningsvis bedöms utlämningsavtalet med Kanada inte kräva
någon annan lagändring än den som föranleds av artikel 17 - dvs. möjlig-
heten för den som har utlämnats att genom sitt samtycke avstå från
specialitetsprincipens skydd. Den frågan behandlas i avsnitt 7.3.6.
Regeringens förslag: Sverige skall ratificera 1996 års utlämnings
konvention.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Rikspolisstyrelsen har framhållit betydelsen av att rättssystemen i
de stater som i framtiden beviljas medlemskap i EU uppfyller högt
ställda krav. Detta är, enligt styrelsen, en förutsättning för ett fortsatt
förtroendefullt samarbete i brottsbekämpande syfte mellan medlems-
staterna.
Skälen för regeringens förslag: En förutsättning för att med
framgång kunna bekämpa grov kriminalitet är att metoder för lagföring
och straffverkställighet är effektiva. Med ökad internationell rörlighet
krävs för detta ändamål ett långtgående gränsöverskridande samarbete.
Villkoren för brottslig verksamhet i Europa har förändrats avsevärt
efter tillkomsten av 1957 års utlämningskonvention. Det har blivit
särskilt tydligt under de senaste åren. Det europeiska samarbetet med
minskad gränskontroll och ökad rörlighet mellan länderna har inneburit
Prop. 2000/01:83
26
nya möjligheter också för den internationella brottsligheten. Det är av Prop. 2000/01:83
yttersta vikt att den här typen av allvarlig brottslighet kan bekämpas och
att det sker på ett effektivt sätt. Detta förutsätter en kontinuerlig
omprövning och förnyelse av den reglering som gäller för internationellt
straffrättsligt samarbete.
I den förklaring som 1993 antogs av EU:s ministerråd, och som legat
till grund för arbetet med 1996 års utlämningskonvention, konstateras att
utlämningsinstitutet spelar en avgörande roll när det gäller medlems-
staternas möjligheter att utöva sin behörighet på straffrättens område. Det
betonas också att det finns betydande likheter mellan de olika medlems-
staternas kriminalpolitik och att det framför allt finns ett ömsesidigt
förtroende för att de nationella rättssystemen fungerar på ett korrekt och
rättssäkert sätt. Detta har gjort det möjligt att, i syfte att underlätta och
effektivisera utlämning mellan medlemsstaterna, lägga fram nya och
mindre restriktiva bestämmelser bl.a. när det gäller kravet på dubbel
straffbarhet, politiska brott och utlämning av egna medborgare.
För svensk del finns en lång tradition av samarbete på utlämnings-
rättens område inom Norden, där reglerna för utlämning är mer liberala
än i utomnordiska förhållanden. Erfarenheterna av detta samarbete är
goda. Den nordiska modellen har också varit av intresse som förebild vid
utarbetandet av konventionen. Det finns nu enligt regeringens
uppfattning starka skäl att vidareutveckla det europeiska samarbetet i
utlämningsfrågor i den riktning som gäller mellan de nordiska länderna.
En framtida utvidgning av EU kommer att tillföra den internationella
brottsbekämpningen nya möjligheter. En grundläggande förutsättning är
dock att medlemsstaternas förtroende för varandras rättssystem kvarstår
även efter en utvidgning. Det är därför av största vikt att rättssystemen i
kandidatländerna granskas ingående och att varje ny medlemsstat delar
de nuvarande unionsstatemas grundläggande värderingar i frågor som
gäller t.ex. rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. I den pågående
bedömningen av kandidatländerna tillmäts dessa frågor en mycket stor
betydelse. Ett väl fungerande rättssystem och förmåga att delta i
internationell brottsbekämpning är absoluta förutsättningar för EU:s
primära funktioner och därmed också för att kunna delta som medlem i
EU.
När det gäller utlämning av svenska medborgare kommer det alltid att i
det enskilda fallet vara möjligt att avslå en framställning med hänvisning
till det svenska medborgarskapet. Detta är i överensstämmelse med 1996
års utlämningskonvention och kommer att framgå av den svenska
reservationen till artikel 7 (se avsnitt 8). Följaktligen kommer det aldrig,
med den föreslagna reservationen, att finnas någon skyldighet att lämna
ut en svensk medborgare. De övriga reservationsmöjligheter som finns i
konventionen kommer att utnyttjas så att Sverige - också efter en
utvidgning av EU - kan upprätthålla god rättssäkerhet för den som
utlämnas till en annan stat. De möjligheter som finns i utlämningslagen
att vägra utlämning t.ex. av humanitära skäl (se 7 och 8 §§) gäller oavsett
nationaliteten hos den som begärs utlämnad. Detta bidrar också till en
fortsatt god rättssäkerhet. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att
Sverige tillträder 1996 års utlämningskonvention.
27
Prop. 2000/01:83
Regeringens forslag: Sverige skall ratificera avtalet om utlämning
mellan Sveriges regering och Kanadas regering.
Promemorian innehåller inget sådant förslag.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har av tradition inte krävt
avtal för att medge utlämning. En del stater - däribland Kanada - kräver
emellertid att det finns ett formligt avtal för att kunna utlämna. Det
nuvarande utlämningsavtalet mellan Sverige och Kanada (SÖ 1976:30,
SÖ 1980:21) har varit förenat med vissa tillämpningsproblem, främst på
grund av det höga beviskrav den kanadensiska utlämningslagstiftningen
tidigare uppställde för att utlämning skulle kunna medges. Nu har den
kanadensiska utlämningslagen ändrats, vilket medger ett enklare
utlämningsförfarande än tidigare. Sverige har liksom tidigare intresse av
att utlämning till och från Kanada kan komma till stånd i syfte att
förhindra och bekämpa brott. En förutsättning för det är att Sverige och
Kanada ingår ett nytt utlämningsavtal. Regeringen föreslår därför att
Sverige ratificerar avtalet med Kanadas regering.
Regeringens förslag: En svensk medborgare skall under vissa
förutsättningar kunna utlämnas till en medlemsstat i EU.
Utlämning för lagföring förutsätter att det rör sig om ett särskilt grovt
brott eller att den som begärs utlämnad vid tidpunkten för brottet
stadigvarande hade vistats i den ansökande staten i minst två år.
Huvudregeln skall vara att den som utlämnas för lagföring återförs till
Sverige efter avslutad rättegång, för att här verkställa ett eventuellt
frihetsstraff.
Utlämning skall även kunna beviljas för straffverkställighet, under
förutsättning av samtycke från den som begärs utlämnad eller att han
eller hon vid tidpunkten för brottet stadigvarande hade vistats i den
ansökande staten i minst två år.
Det s.k. förenklade utlämningsförfarandet, som kräver samtycke av
den som begärs utlämnad, skall kunna tillämpas även vid utlämning av
svenska medborgare.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorian föreslog dock att s.k. förenklat utlämningsför-
farande inte skall kunna tillämpas vid utlämning av svenska medborgare.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan erinran. Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Ekobrottsmyndigheten samt Ekobrottsmyndigheten, Södra avdelningen,
har ansett att lagtexten bör förtydligas, så att det klart framgår från vilken
tidpunkt tvåårsgränsen skall räknas. Enligt Ekobrottsmyndigheten, Östra
avdelningen, bör en svensk medborgare kunna utlämnas redan efter ett
års stadigvarande vistelse i en annan EU-stat. Åklagarkammaren i
28
Nyköping har ansett att Sverige bör förbehålla sig fri prövningsrätt i Prop. 2000/01:83
utlämningsfrågor som rör nordiska medborgare. Juridiska Fakultets-
nämnden vid Uppsala Universitet har däremot ifrågasatt om det finns
rättsligt stöd for att särbehandla medborgare i de andra nordiska
länderna. Malmö tingsrätt och Överåklagaren i Västerås har ansett att
det förenklade utlämningsförfarandet bör kunna tillämpas även på en
svensk medborgare.
Bakgrund och nuvarande reglering
Utlämningslagen tillåter inte utlämning av svenska medborgare. Den
nordiska utlämningslagen tillåter sådan utlämning under förutsättning att
den som utlämnas vid tiden för brottet stadigvarande vistats i den
ansökande staten i minst två år eller att det gäller ett grovt brott. I avsnitt
4.2.1 redogörs for de ytterligare förutsättningar och villkor som gäller för
utlämning av en svensk medborgare inom Norden. Enligt lagen
(1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna
för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen) är det möjligt
att utlämna en svensk medborgare för lagföring inför tribunalen (se prop.
1993/94:142 s. 29f.).
Enligt artikel 7.1 i 1996 års utlämningskonvention är huvudregeln att
utlämning till en annan medlemsstat i EU inte får vägras på den grunden
att den eftersökte är medborgare i den anmodade staten. Artikel 7.2 ger
varje medlemsstat en möjlighet att i samband med ratificering av
konventionen förklara att den inte avser att utlämna egna medborgare
eller att den kommer att göra det endast under vissa förutsättningar. En
sådan reservation gäller i fem år och måste sedan förnyas.
Storbritannien, Irland och Nederländerna är länder som sedan tidigare
utlämnar egna medborgare. Spanien, Danmark, Portugal, Tyskland,
Finland, Grekland och Nederländerna är de stater som hittills ratificerat
1996 års utlämningskonvention. Danmark har därvid förklarat att man,
åtminstone tills vidare, inte kommer att bevilja utlämning av egna
medborgare. Tyskland har nyligen ändrat sin konstitution för att
möjliggöra utlämning av egna medborgare, men har ännu inte ändrat sin
utlämningslagstiftning så att utlämning av egna medborgare kan ske. Inte
heller Grekland kommer att utlämna egna medborgare. Spanien,
Portugal, Finland och Nederländerna kommer däremot att utlämna egna
medborgare under olika förutsättningar. Enligt de finska bestämmelserna
krävs för utlämning av finska medborgare bl.a. att det gäller ett grovt
brott och att straffverkställigheten, om den som har utlämnats samtycker
till det, skall ske i Finland.
De nordiska länderna har i förklaringar till 1957 års utlämnings-
konvention angett bl.a. att icke-nordiska medborgare bosatta i något av
de nordiska länderna i konventionens mening jämställs med egna
medborgare. I samband med undertecknandet av 1996 års
utlämningskonvention har de nordiska EU-ländema förklarat att de inte
kommer att åberopa dessa förklaringar som grund för att vägra utlämning
av medborgare från icke-nordiska stater. Däremot finns inte något
29
gemensamt ställningstagande i frågan om utlämning av egna med-
borgare. Danmark och Finland har valt olika lösningar och i samband
med ratificeringen av konventionen måste Sverige ta ställning till om
utlämning av svenska medborgare skall tillåtas och om det i så fall skall
uppställas några villkor för detta. En annan fråga är hur medborgare i
övriga nordiska länder - som också omfattas av Sveriges förklaring till
1957 års utlämningskonvention - skall behandlas.
Skall utlämning av svenska medborgare tillåtas ?
Den betydande rättslikheten mellan de nordiska länderna och den
ömsesidigt starka tilltron till varandras rättssystem, har bidragit till att
man mellan länderna har ansett sig kunna utlämna egna medborgare.
Även om rättslikheten inom EU inte är lika framträdande som inom
Norden, finns det en grundläggande ömsesidig tilltro till rättsordningarna
i andra unionsstater. Det bör också noteras att EU:s medlemsstater sedan
lång tid har samarbetat inom Europarådets ram. Som resultat av det
samarbetet har en rad olika straffrättsliga konventioner utarbetats. Det
gäller, förutom 1957 års utlämningskonvention, bl.a. 1959 års
konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (rättshjälpskonventionen,
SÖ 1968:15), 1983 års konvention om överförande av dömda personer
(överförandekonventionen, SÖ 1985:1) och 1990 års konvention om
penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott
(förverkandekonventionen, SÖ 1996:19). Detta långvariga samarbete har
inneburit att de olika staternas rättssystem närmat sig varandra.
Det bör också framhållas att de stater som i dag är medlemmar i EU
har varit med om att utarbeta och sedan länge är anslutna till konven-
tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna av den 4 november 1950 (Europakonventionen, SÖ 1952:35).
Samtliga medlemsstater är alltså skyldiga att iaktta de minimikrav som
ställs på en rättvis rättegång enligt artikel 6 i denna konvention. Till
dessa krav hör även bl.a. den åtalades rätt att på ett språk som han förstår,
i detalj bli underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen
mot honom, rätt till tillräcklig tid att förbereda sitt försvar, rätt till
rättegångsbiträde, rätt att förhöra vittnen samt rätt till bistånd av tolk utan
kostnad.
Den minskade gränskontrollen i förening med en ökad rörlighet över
gränserna inom Europa är faktorer som underlättar för den internationella
brottsligheten att breda ut sig. Sannolikt är det många gånger en slump i
vilket land en misstänkt person grips. Rättegångar med personer från
olika länder inblandade kan också förväntas bli vanligare.
En annan följd av den ökade internationella rörligheten är att
begreppen medborgarskap och hemvist inte längre är lika naturligt
förknippade med varandra. Att vara medborgare i en stat och ha hemvist
i en annan är idag inte något ovanligt.
Mot den nu tecknade bakgrunden ter det sig inte rimligt att en svensk
medborgare som bott en längre tid i en annan EU-stat och där gjort sig
skyldig till brott skall kunna undvika lagföring i den staten genom att
resa till Sverige. Rättigheten inom EU att bo och arbeta i ett land där man
inte är medborgare bör också innebära en skyldighet att i vissa fall
Prop. 2000/01:83
30
underkasta sig det andra landets regler och jurisdiktion. Det finns Prop. 2000/01:83
visserligen möjligheter enligt 2 kap. 2 § brottsbalken att i Sverige lagfora
svenska medborgare for brott begångna utomlands. De svårigheter som
uppstår, framför allt i bevishänseende, gör dock att detta alternativ ibland
har ett begränsat praktiskt värde. Det gäller t.ex. vid brottslighet med
flera medverkande. Särskilda problem vid lagföring i Sverige kan också
uppstå vid s.k. territoriellt begränsade brott. För en effektiv brotts-
bekämpning på det internationella planet är det av yttersta vikt att
lagföring kan ske där brottet har begåtts och bevisningen finns
tillgänglig.
Enligt regeringens uppfattning talar starka skäl för att även gentemot
EU:s medlemsstater tillämpa ett system for utlämning av ungefär samma
slag som gäller i nordiska förhållanden och att det därmed också bör vara
möjligt att utlämna svenska medborgare till en EU-stat. I likhet med det
nordiska systemet bör dock - åtminstone inledningsvis - vissa
restriktioner gälla. Det svenska ställningstagandet när det gäller utläm-
ning av svenska medborgare bör vara sådant att regeringen ges utrymme
for en fri prövningsrätt. Om det i ett särskilt fall anses lämpligare bör
lagföring kunna äga rum i Sverige istället för att personen utlämnas. Den
reglering som föreslås i det följande anger närmast under vilka
förutsättningar utlämning av en svensk medborgare överhuvudtaget skall
kunna komma ifråga.
Vad som anförts som skäl för att tillåta utlämning av svenska
medborgare till andra EU-stater - dvs. ökad brottslighet till följd av ökad
rörlighet av personer och minskad gränskontroll - gör sig inte lika starkt
gällande i förhållande till Kanada som till EU-medlemsstater. Utlämning
av egna medborgare är inte något som förutsätts enligt det avtalet.
Sverige bör därför inte heller i fortsättningen utlämna svenska
medborgare till Kanada.
Vilka allmänna förutsättningar skall gälla for utlämning av svenska
medborgare?
Som har framgått av det föregående, bör syftet med att medge utlämning
av svenska medborgare vara att åstadkomma en ordning som förhindrar
att en svensk medborgare undandrar sig lagföring eller straff genom att
bege sig till Sverige. Samtidigt måste detta intresse vägas mot svenska
statens anspråk på suveränitet när det gäller utövande av myndighet över
svenska medborgare som befinner sig i Sverige och även mot de anspråk
på skydd som svenska medborgare bör kunna ställa.
En grundläggande förutsättning for att utlämning för lagföring skall
kunna beviljas bör vara att en rättegång i Sverige skulle innebära sämre
förutsättningar för att saken får en riktig utgång med hänsyn till det
processuella läget eller att det inte finns möjlighet att genomföra
rättegången i Sverige.
Vikten av att lagföring äger rum där de processuella och praktiska
förutsättningarna för detta är de bästa är naturligtvis särskilt stor när det
gäller grova brott. I situationer där den eftersökte inte har en längre tids
anknytning till den ansökande staten bör det därför ställas upp ett krav på
att gärningen skall vara av en viss svårhetsgrad för att utlämning skall
beviljas.
31
Om den eftersökte under en längre tid varit bosatt i den ansökande
staten finns normalt en sådan anknytning till den staten att en utlämning
bör kunna beviljas även om brottet är av mindre allvarlig karaktär. I
dessa fall bör kraven på brottets svårhetsgrad inte sättas högre än vad
som allmänt skall gälla vid utlämning inom EU. (Som framgår av avsnitt
7.3.2 föreslås att den gränsen såvitt gäller den svenska lagstiftningen
skall vara fängelse i sex månader). Om det i ett enskilt fall framstår som
stötande att utlämning beviljas trots att den eftersökte varit bosatt i den
ansökande staten under en längre tid, kan utlämning vägras med
hänvisning till regeringens fria prövningsrätt i ärenden som gäller
utlämning av svenska medborgare.
Möjligheten att utlämna svenska medborgare till en annan medlemsstat
för lagföring bör därför - liksom inom Norden - förutsätta att det gäller
ett särskilt allvarligt brott eller att det rör sig om en person som varaktigt
har vistats i den andra staten. Ekobrottsmyndigheten, Östra avdelningen,
har förespråkat en ettårsgräns snarare än promemorians förslag om minst
två års vistelse i den ändra staten. Ekobrottsmyndigheten har påpekat att
en person som under ett års tid förväntas vara bosatt utanför Sverige
erhåller skattebefrielse och förmodas i stället betala skatt i vistelselandet.
Det är inte helt ovanligt att svenska medborgare försöker undvika
beskattning i såväl Sverige som i den andra staten. För att underlätta
lagföring av svenska medborgare som på detta vis begår skattebrott
utomlands borde, enligt myndigheten, villkoret i lagförslaget liksom det
villkor som redan uppställs i nordiska utlämningslagen på minst två års
stadigvarande vistelse, istället ändras till ett krav på ett års vistelse.
Genom en tvåårsregel omfattas i huvudsak personer som valt att med
någon varaktighet bosätta sig i den andra staten. Även om en ettårsregel
säkert skulle tjäna de syften som Ekobrottsmyndigheten har framhållit,
kan det också antas att en sådan regel skulle medföra att utlämning blev
möjligt av t.ex. studenter, au pairs och andra personer som typiskt sett
vistas utomlands under en begränsad tid. Det framstår i nuläget inte som
önskvärt att utsträcka möjligheten till utlämning av svenska medborgare
så långt. Utlämning av en svensk medborgare bör därför enligt
regeringens uppfattning kunna ske om den gärning för vilken utlämning
begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse
i mer än fyra år eller om den eftersökte vid tiden för brottet sedan minst
två år stadigvarande har vistats i den ansökande staten.
Har gärningen i sin helhet begåtts i Sverige bör utlämning fa beviljas
endast om den innefattar medverkan till ett brott som begåtts utom riket
eller om utlämning beviljas även för en gärning som begåtts utom riket.
Ett sådant villkor uppställs även i den nordiska utlämningslagen (se prop.
1959:72 s.33).
Straffverkställighet
En särskild fråga är var det straff som ådöms den som har utlämnats skall
verkställas. Den frågan hänger också samman med huruvida utlämning
endast för straffverkställighet skall vara möjlig.
I Finland ställs som villkor för utlämning av finska medborgare att den
som har utlämnats efter domen skall återföras till Finland för att
Prop. 2000/01:83
32
verkställa ett eventuellt frihetsstraff där. Utlämning av finska medborgare Prop. 2000/01:83
får äga rum endast för lagföring och inte för straffverkställighet.
Frågan är om det finns anledning att vara lika restriktiv vid utlämning
av svenska medborgare.
Enligt en vedertagen uppfattning bör straffverkställighet ske i den stat
till vilken den dömde har störst faktisk anknytning, t.ex. där hans
anhöriga finns och där hans återanpassning till samhället bäst sker.
Vad gäller frågan om straffverkställighet i det fall utlämning beviljas
för lagföring kan följande sägas.
Om det gäller en svensk medborgare som bor i en annan stat finns
knappast något bärande skäl som talar för att straffverkställigheten alltid
bör ske i Sverige. Den som vid tiden för gärningen varaktigt vistats i den
andra staten sedan minst två år bör således kunna lämnas ut utan att ett
villkor om återförande ställs upp. Det bör dock inte finnas något hinder
mot att man i det enskilda fallet ställer upp ett sådant villkor om det finns
tillräckligt starka skäl för det.
Det bör noteras att det finns en möjlighet enligt överförandekon-
ventionen att, om den dömde samtycker till det och det i övrigt är
lämpligt, verkställighet av ett fängelsestraff som dömts ut i en stat förs
över till den stat där den dömde är medborgare. Konventionen har
ratificerats av samtliga EU:s medlemsstater. Numera finns ett tilläggs-
protokoll till överförandekonventionen, enligt vilket krav på samtycke
från den dömde i vissa situationer inte uppställs. Överförande enligt den
konventionen kan dock endast ske om både den stat som dömt personen
och den stat där verkställigheten av straffet kan ske har samtyckt till ett
överförande. Det kan därför finnas anledning att i ett enskilt fall ställa
som villkor att verkställigheten av straffet skall ske i Sverige.
När det gäller svenska medborgare som inte har en sådan anknytning
till den andra staten bör, i likhet med den finska modellen, uppställas
krav på att den som har utlämnats efter lagföring återförs till Sverige för
att verkställa en eventuell frihetsberövande påföljd här. En förutsättning
bör självfallet vara att vederbörande själv föredrar att verkställa straffet
här. Ett sådant villkor kan sägas ligga i linje med överförandekon-
ventionen och de svenska reglerna om överförande av dömda personer.
Villkoret om straffverkställighet i Sverige bör endast gälla frihetsstraff.
Det kan inte anses befogat och är knappast heller möjligt att uppställa
motsvarande villkor vid icke frihetsberövande påföljder. Inte bara
fängelse utan även andra typer av frihetsstraff som kan utdömas i andra
länder bör dock omfattas.
Under utredningen bör alltså klarläggas om den eftersökte vill
verkställa ett eventuellt frihetsstraff i Sverige. Om den eftersökte avstått
från straffverkställighet i Sverige medger överförandekonventionen, som
tidigare har nämnts, att straffverkställigheten likväl kan överföras hit, om
förhållandena ändras.
För det fall att utlämningen förenas med villkor att straffet skall
verkställas i Sverige bör verkställigheten här ske enligt 25 g § lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Detta möjliggör
omvandling av den utdömda påföljden i vissa speciella fall, t.ex. om den
utdömda påföljden innebär någon form av tvångsvård. Enligt 25 §
internationella verkställighetslagen skall den dömde tillgodoräknas
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 83
frihetsberövande som skett i den andra staten med anledning av det Prop. 2000/01:83
aktuella brottet i den mån så kan ske och följer av en överenskommelse
med den andra staten. När det gäller en svensk medborgare som
utlämnats för lagföring och sedan återförs till Sverige för verkställighet
av straffet bör sådan avräkning alltid ske.
När det sedan gäller utlämning endast för straffverkställighet, kan det
diskuteras om utlämning av svenska medborgare över huvud tagel skall
kunna komma i fråga. Det primära syftet med att tillåta utlämning för
lagföring är ju att en rättegång skall kunna komma till stånd där
förutsättningarna för detta är bäst. När rättegången väl ägt rum väger
skälen för utlämning inte lika tungt, särskilt med hänsyn till
möjligheterna att överföra straffverkställigheten till Sverige. Enligt
25 a § internationella verkställighetslagen kan straffverkställighet föras
över till Sverige utan den dömdes samtycke, om denne försökt undandra
sig straffet genom att fly hit.
Det kommer dock förmodligen att finnas fall där någon möjlighet att
överföra straffverkställigheten hit inte finns och där anknytningen till den
andra staten är sådan att möjligheterna till återanpassning är större om
verkställigheten sker i den staten. Enligt regeringens uppfattning bör
därför en möjlighet öppnas för utlämning för straffverkställighet, om den
dömde sedan minst två år räknat från tiden för brottet stadigvarande
vistats i den ansökande staten eller om denne samtycker till det.
Övriga villkor för utlämning
Artikel 7.2 i 1996 års utlämningskonvention medger att en medlemsstat i
samband med att den tillträder konventionen förklarar att egna med-
borgare inte kommer att utlämnas eller att utlämning av egna medborgare
kommer att tillåtas endast under vissa angivna förutsättningar. Enligt
artikel 7.3 gäller en sådan förklaring i fem år; därefter måste förklaringen
förnyas eller förändras. Det är inte möjligt att skärpa de villkor som
ursprungligen ställts - villkoren kan bara mildras eller återtas. Detta
innebär att det är särskilt angeläget för Sverige att redan från början
överväga vilka möjligheter till reservationer som bör utnyttjas.
Möjligheten till utlämning av svenska medborgare utanför de nordiska
länderna innebär en principiell nyhet, vars omfattning och konsekvenser
är svåra att nu överblicka. Det framstår mot bakgrund av det som
motiverat att - tills vidare - alltjämt betrakta preskription och politiska
brott som utlämningshinder för svenska medborgare. Det skall inte heller
vara möjligt för en svensk medborgare att avstå från specialitets-
principens skydd eller från skyddet mot vidareutlämning. De svenska
reservationerna till konventionen redovisas i avsnitt 8. Reservationerna
bör noga följas upp och omvärderas så snart anledning till det ges.
Det förenklade utlämningsförfarandet
En annan särskild fråga gäller tillämpningen av 1995 års utlämnings-
konvention om ett förenklat utlämningsförfarande. Enligt denna kan
utlämning beslutas av Riksåklagaren i ett förenklat förfarande om den
34
eftersökte samtycker till utlämning. Fråga uppkommer om detta förfa-
rande bör kunna tillämpas vid utlämning av svenska medborgare.
Enligt Malmö tingsrätt och Överåklagaren i Västerås bör, i motsats till
vad som föreslås i promemorian, det förenklade förfarandet kunna
tillämpas även på svenska medborgare. Det förenklade utlämnings-
förfarandet har beskrivits i avsnitt 4.1.3. Den grundläggande förutsätt-
ningen för att det skall kunna tillämpas är att den eftersökte samtycker
till det. Förfarandet innebär att utlämning kan komma till stånd snabbare
och utan att vissa av de krav som det ordinära utlämningsförfarandet
uppställer är uppfyllda. Detta gynnar inte bara den stat som begär
utlämning, utan också den person som utlämnas och som därigenom
besparas den tidsutdräkt som det ordinära förfarandet kan medföra. Det
kan antas att den som samtycker till utlämning i allmänhet gör detta för
att påskynda och få avklarat sina mellanhavanden med de rättsliga
myndigheterna i den fråga som har föranlett begäran om utlämning.
Möjligheten att tillämpa det förenklade utlämningsförfarandet torde
således många gånger vara ett intresse hos den som begärs utlämnad.
Frågan är av vilken anledning en svensk medborgare, som vill låta sig
lagföras eller avtjäna ett fängelsestraff i den andra staten, skall undantas
från möjligheten att tillämpa det förenklade förfarandet. I nordiska
utlämningsärenden kan en svensk medborgare som samtycker till
utlämning under motsvarande förutsättning utlämnas till en nordisk stat
efter beslut av lokal åklagare. Enligt det förenklade utlämnings-
förfarandet skall allmän åklagare skyndsamt utreda om förutsättningarna
för utlämning är uppfyllda. Beslut om utlämning fattas av Riksåklagaren,
som i vissa fall har en skyldighet att överlämna utlämningsfrågan till
chefen för Justitiedepartementet för beslut.
Det finns enligt regeringens mening inte något bärande skäl för att
undanta svenska medborgare från tillämpningen av det förenklade
utlämningsförfarandet. Förhållandena i det enskilda fallet bör avgöra om
det är lämpligt att det förenklade förfarandet tillämpas på en svensk
medborgare. Däremot bör det, av samma skäl som har angetts för det
ordinära utlämningsförfarandet, inte vara möjligt för en svensk med-
borgare att avstå från specialitetsprincipens skydd eller från skyddet mot
vidareutlämning Det bör även framhållas att den kompetens och
erfarenhet som finns hos Riksåklagaren väl svarar mot de rättssäker-
hetskrav som kan uppställas i dessa fall. Därtill kommer att Riksåkla-
garen skall besluta endast i de fall då det är uppenbart att ansökningen
skall beviljas. I alla andra fall skall ärendet överlämnas till chefen för
Justitiedepartementet, som antingen själv beslutar eller överlämnar
ärendet till regeringen för beslut.
Utlämning av personer som kan jämställas med svenska medborgare
Vid tillträdet till 1957 års utlämningskonvention avgavs från svensk sida
en förklaring att i Sverige bosatta utländska medborgare, medborgare i
Danmark, Finland, Island och Norge samt utländska medborgare bosatta
i någon av dessa stater i konventionens mening kan jämställas med
svenska medborgare. Motsvarande förbehåll lämnades av övriga
nordiska länder. Möjligheten att beträffande utomnordiska medborgare
Prop. 2000/01:83
35
vägra utlämning på denna grund har de senaste årtiondena såvitt känt inte
tillämpats i praktiken.
I anslutning till undertecknandet av 1996 års utlämningskonvention har
Danmark, Finland och Sverige förklarat att de i forhållande till
medlemsstater som garanterar lika behandling inte kommer att åberopa
förbehållet till 1957 års utlämningskonvention som grund för att vägra
utlämning av ulomnordiska medborgare som är bosatta i något av dessa
länder. Förklaringen torde inte innebära någon faktisk förändring av den
praxis som Sverige hittills tillämpat.
Förbehållet till 1957 års utlämningskonvention innebär att möjligheten
att i utlämningsärendcn likställa nordiska medborgare med svenska
medborgare formellt kvarstår även efter ett tillträde till 1996 års
utlämningskonvention. Utlämningslagstiftningen utgör inte något hinder
mot en sådan tillämpning. Det kan dock antas att möjligheten att vägra
utlämning av nordiska medborgare även fortsättningsvis kommer att
tillämpas ytterst restriktivt. I allmänhet saknas det anledning att behandla
nordiska medborgare annorlunda än andra utländska medborgare vid
utlämning inom EU.
Prop. 2000/01:83
Regeringens förslag: Utlämning till en medlemsstat i EU får beviljas
om det enligt svensk lag kan följa fängelse i sex månader eller mer för
brott som gärningen motsvarar.
Strafftröskeln sänks även vid utlämning utom EU och Norden.
Utlämning till en sådan stat kan beviljas om det enligt svensk lag kan
följa fängelse i ett år eller mer för det brott som gärningen motsvarar.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Frågan om en sänkning av strafftröskeln vid utlämning till en stat
utanför EU och Norden behandlades dock inte i promemorian.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2 i 1957 års
utlämningskonvention skall utlämning beviljas för brott som både i den
ansökande och den anmodade staten är belagt med frihetsstraff i minst ett
år. I syfte att bibehålla det tillämpningsområde som sedan tidigare gällde
för den svenska utlämningslagen, gjorde Sverige vid ratificcringen av
konventionen ett förbehåll mot bestämmelsen som innebär att det för
utlämning till en annan stat skall krävas att den aktuella gärningen
motsvarar brott för vilket fängelse i mer än ett år kan följa enligt svensk
lag. Danmark och Norge gjorde motsvarande förbehåll (prop. 1964:10, s.
218f, SÖ 1967:46). Enligt utlämningslagen krävs för utlämning till annan
stat att den aktuella gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag
kan följa fängelse i mer än ett år. Lagen ställer inte något krav på att
brottet skall vara av viss svårhet i den ansökande staten.
Enligt 1996 års konvention skall brottet enligt den ansökande statens
lagstiftning vara belagt med fängelse eller motsvarande i lägst ett år, dvs.
strafftröskeln i 1957 års utlämningskonvention behålls. När det gäller
36
den anmodade staten sänks dock strafftröskeln till sex månader. Prop. 2000/01:83
Konventionen ger inte möjlighet till reservationer i detta avseende.
Syftet med den förslagna anpassningen till 1996 års konvention är att
öka antalet utlämningsbara brott inom unionen. Det faktum att den sänkta
strafftröskeln endast gäller den anmodade staten, liksom de praktiska och
ekonomiska konsekvenser ett utlämningsförfarande innebär för de
inblandade staterna, torde begränsa ändringens betydelse i praktiken.
Enligt regeringens mening är det motiverat att förstärka det straffrättsliga
samarbetet inom unionen genom att öppna möjligheten till utlämning till
en annan EU-stat även i dessa fall.
Sverige bör samtidigt justera den generella strafftröskeln i utlämnings-
lagen och återkalla förbehållet till 1957 års utlämningskonvention.
Sverige, Danmark och Norge är bland konventionsstatema ensamma om
att ha en strafftröskel som avviker från konventionens artikel 2. Detta
vållar problem när det internationella straffrättsliga samarbetet skall
vidareutvecklas. Den avvikande ordning som gäller i Sverige, Danmark
och Norge har bl.a. uppmärksammats i det pågående arbetet inom
Europarådet med att utarbeta en konvention för datarelaterad brottslighet.
Där finns det behov av att slå fast en strafftröskel för utlämning som kan
accepteras inte bara inom Europarådskretsen utan även på global nivå.
Den standard som slagits fast i 1957 års konvention, som alltså övriga
drygt 30-tal konventionsstater anslutit sig till, kan i de förhandlingarna
knappast ifrågasättas av Sverige
En ändring av strafftröskeln, från ett krav på att den utlämnings-
grundande gärningen skall motsvara ett brott som enligt svensk lag
stadgar fängelse i mer än ett år, till att motsvarande krav går vid fängelse
i minst ett år, innebär endast en marginell ändring i antalet utlämnings-
bara brott. Enligt såväl brottsbalken som den centrala specialstraffrätten
är antalet brott med ett års fängelse som högsta straff relativt begränsat.
Det bör också anmärkas att utlämning för brott som i det enskilda fallet
framstår som bagatellartade kan vägras med stöd av den grundläggande
fria prövningsrätten.
Det är mot denna bakgrund inte längre motiverat att behålla det
svenska förbehållet till 1957 års utlämningskonvention. Den generella
strafftröskeln i utlämningslagen bör således sänkas så att utlämning,
utanför EU och Norden kan medges om gärningen motsvarar brott som
enligt svensk lag kan medföra fängelse i ett år eller mer. I Danmark och
Norge övervägs motsvarande lagändringar.
Regeringens förslag: Utlämning av någon annan än en svensk
medborgare till en medlemsstat i EU far inte vägras endast på den
grunden att brottet är politiskt. Bestämmelserna bör utformas generellt
för att täcka även framtida åtaganden i detta avseende.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
37
Skälen for regeringens förslag: 6 § utlämningslagen innehåller ett
förbud mot utlämning för politiska brott. Enligt artikel 5.1 i 1996 års
utlämningskonvention får den anmodade staten inte betrakta något brott
som politiskt vid tillämpningen av konventionen. Vissa reservations-
möjligheter finns dock enligt artikel 5.2. Förbudet att vägra utlämning
med hänvisning till att det aktuella brottet är av politisk art får begränsas
till brott enligt artiklarna 1 och 2 i terrorismkonventionen - bl.a. kapning,
flygplatssabotage och vissa andra mycket allvarliga brott - eller till
gärningar som rubriceras som konspiration eller sammanslutning av
brottslingar i syfte att begå vissa brott som anges i terrorismkon-
ventionen.
Någon internationellt vedertagen definition av vad som avses med
politiska brott finns inte. Även i Sverige förekommer olika tolkningar av
begreppet. I förarbetena till utlämningslagen (prop. 1957:156 s. 55f.)
görs en skillnad mellan absolut politiska brott och relativt politiska brott,
där det förra begreppet avser brott som riktar sig direkt mot staten - t.ex.
högmålsbrott, uppror och spioneri - medan det senare begreppet avser
gärningar som är straffbara som vanliga brott - t.ex. mord och stöld -
men som har ett politiskt motiv eller där ett politiskt moment ingår. Det
konstateras vidare att det inte finns förutsättningar alt i lagtexten ge en
närmare definition av begreppet politiskt brott, utan att tolkningen får ske
i tillämpningen med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall.
1 samband med Sveriges anslutning till 1957 års utlämningskonvention
lämnades en förklaring av innebörd att Sverige i det enskilda fallet
förbehåller sig rätten att avgöra om brottet är politiskt. Sverige har även
reserverat sig mot bestämmelser i terrorismkonventionen, som före-
skriver att vissa närmare angivna brott - bl.a. brott som anges i Haag-
konventionen för bekämpning av olaga besittningstagande av luftfartyg -
inte skall anses som politiska (prop. 1976/77:124 s. 29).
Redan den utlämningslag som föregick utlämningslagen - 1913 års lag
om utlämning av förbrytare - innehöll ett förbud mot utlämning för
politiska brott. Traditionellt har tre skäl ansetts ligga bakom detta förbud,
nämligen (1) att skydda individen mot en godtycklig rättegång, (2) att ge
länder en möjlighet att förhålla sig neutrala till andra länders
inrikespolitiska förhållanden samt (3) att politiska brott bör betraktas som
nationella och inte internationella angelägenheter.
Som tidigare har framhållits, finns det stora likheter mellan samhälls
och rättssystemen i EU:s medlemsstater. Det finns framför allt ett stort
ömsesidigt förtroende för andra staters förmåga och önskan att upp-
rätthålla demokratiska principer. Neutralitetsargumentet, att dagens
politiska förbrytare kan vara morgondagens statsmän, kan inte anses ha
någon större relevans i vår del av världen. Brottslighet med politiska
inslag är, där den förekommer, en i högsta grad internationell verksamhet
och angelägenhet. Att hindra och bekämpa terrorism, även då den har en
politisk bakgrund, bör vara grundläggande för det straffrättsliga
samarbetet inom den EU.
I Sverige har politiska brott inte varit särskilt vanligt förekommande i
utlämningsärenden. Att en gärning har ett politiskt motiv anses i
allmänhet inte tillräckligt för att den i ett utlämningsärcnde skall anses ha
en övervägande karaktär av politiskt brott (se t.ex. NJA 1972 s. 358).
Sverige har under utarbetandet av 1996 års utlämningskonvention stött
Prop. 2000/01:83
38
uppfattningen, att det förhållandet att ett brott är politiskt inte skall få Prop. 2000/01:83
åberopas som hinder för utlämning inom EU. En sådan ändring påverkar
inte möjligheten att vägra utlämning enligt 7 § utlämningslagen, dvs. i de
fall då en person på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss
samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning eller annars på grund av
politiska förhållanden riskerar att utsättas för förföljelse eller att
vidaresändas till ett land där han riskerar sådan förföljelse.
I februari 1998 undertecknade Sverige FN:s konvention om be-
kämpande av terroristbombdåd (terroristbombningskonventionen). Enligt
konventionen får en framställning om utlämning för ett brott som
omfattas av konventionen inte avslås enbart av det skälet att det rör sig
om ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett sådant brott eller ett
brott som begåtts under inverkan av politiska motiv. Reservations-
möjligheter finns inte enligt konventionen. Frågan om Sveriges tillträde
till konventionen kommer att läggas fram för riksdagen i anslutning till
detta ärende.
Som har framgått under avsnitt 7.3.1, bör det även i fortsättningen, på
samma sätt som enligt den nordiska utlämningslagen, finnas ett förbud
mot utlämning av svenska medborgare för politiska brott. Sveriges
tillträde till 1996 års utlämningskonvention innebär att utlämning av
annan än en svensk medborgare inte får vägras enbart på grund av att det
är fråga om ett politiskt brott. Detta bör komma till uttryck i den svenska
utlämningslagstiftningen, såväl i 1957 års utlämningslag som i den
nordiska utlämningslagen. En ändring bör göras i den nordiska ut-
lämningslagen, eftersom regeln om utlämning för politiska brott där är
fakultativt utformad. Bestämmelserna bör utformas så att även framtida
konventionsåtaganden i ämnet - t.ex. terroristbombningskonventionen -
omfattas.
Sammanfattningsvis är det regeringens uppfattning att Sverige skall
ansluta sig till 1996 års utlämningskonvention på denna punkt, utan att
utnyttja de möjligheter till förbehåll som konventionen erbjuder.
Regeringens förslag: Utlämning till en medlemsstat i EU far inte
vägras enbart på den grunden att brottet skulle vara preskriberat enligt
svensk lag. Detta gäller dock inte om den som begärs utlämnad är
svensk medborgare. Bestämmelsen bör utformas generellt för att täcka
även framtida konventionsåtaganden i detta avseende.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Domstolsverket har påpekat att det kan uppkomma
situationer där Sverige kan bevilja internationell rättslig hjälp i brottmål,
men där det i samma ärende inte är möjligt att utlämna en svensk
medborgare. Överåklagaren i Malmö har ansett att även svenska
medborgare bör kunna utlämnas i fall där brottet är preskriberat enligt
svensk lag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 § andra stycket
utlämningslagen får utlämning inte beviljas om straff för brottet skulle
39
vara förfallet enligt svensk lag, dvs. preskriberat enligt bestämmelserna i Prop. 2000/01:83
35 kap. brottsbalken om bortfallande av påföljd.
Artikel 8.1 i 1996 års utlämningskonvention föreskriver att utlämning
inte får vägras på den grunden att brottet eller verkställigheten av straffet
skulle vara preskriberat enligt den anmodade statens lagstiftning.
Undantag härifrån kan göras enligt artikel 8.2, om den anmodade staten
enligt sin lagstiftning har straffrättslig jurisdiktion över brottet.
Schengenkonventionen innehåller också en regel om preskription i
utlämningsärenden. I Schengenkonventionens artikel 62.1 föreskrivs att
endast den ansökande statens bestämmelser om preskriptionsavbrott skall
tillämpas. I samband med Sveriges tillträde till Schengenkonventionen
konstaterades att det är oklart om den eller bestämmelserna i 1996 års
utlämningskonvention skall ha företräde i fråga om preskriptionsavbrott
(prop. 1997/98:42 s. 93f.).
I de allmänna bestämmelserna i 1996 års utlämningskonvention
(artikel 1.1), uttalas att syftet med den konventionen är att komplettera
och underlätta tillämpningen av bl.a. Schengenkonventionen. 1996 års
utlämningskonvention far också anses behandla frågan om preskription
ur ett bredare perspektiv än Schengenkonventionen. En rimlig tolkning är
att frågan om preskription inklusive preskriptionsavbrott skall bedömas
med utgångspunkt i den ansökande statens lag. Enligt artikel 8.1 blir ju
den anmodade statens preskriptionsbestämmelser i det fallet helt utan
betydelse. Om den anmodade staten har straffrättslig jurisdiktion över
gärningen, kan denna däremot hävda att frågan om preskription - dock
inte frågan om preskriptionsavbrott - skall bedömas enligt dess lag.
Utlämning kan då vägras på grund av att preskription har inträtt.
Bestämmelserna får därmed sägas komplettera varandra.
Från allmänna utgångspunkter är det enligt regeringens uppfattning
rimligt att det är preskriptionstiden i den stat där brottet är förövat som
skall vara avgörande för möjligheten att bevilja utlämning. Vad den
anmodade statens lagstiftning innebär i detta avseende bör däremot ha
mindre betydelse.
Sannolikt blir den praktiska betydelsen liten av ett avstående från
preskriptionsinvändning enligt artikel 8. Den svenska straffrättsliga
kompetensen är vidsträckt och i flertalet fall torde möjligheten till
undantag enligt artikel 8.2 kunna åberopas, om utlämning i ett enskilt fall
skulle anses stridande mot grundprinciperna om preskription i den
svenska strafflagstiftningen. En anpassning i detta avseende av den
svenska utlämningslagen till reglerna i Schengenkonventionen och 1996
års utlämningskonvention bör således i praktiken inte innebära några
avgörande förändringar.
Skälen för att tills vidare inte låta svenska medborgare omfattas av de
nya reglerna har redovisats under avsnitt 7.3.1. Den skyldighet som
konventionsåtagandena innebär - dvs. att inte vägra utlämning av
personer som inte är svenska medborgare av det skälet att brottet skulle
vara preskriberat enligt svensk lag - bör framgå av 1957 års utlämnings-
lag.
40
Prop. 2000/01:83
Regeringens förslag: Sverige skall reservera sig mot bestämmelsen i
artikel 3.1, som innebär att en gärning, som enligt den ansökande statens
lag rubriceras som konspiration eller deltagande i en kriminell
organisation, under vissa omständigheter skall vara undantagen från
kravet på dubbel straffbarhet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Malmö tingsrätt har ifrågasatt om bestämmelserna i
brottsbalken täcker alla de brottsliga gärningar som Sverige, enligt
konventionen, är skyldig att kriminalisera och göra utlämningsbara.
Skälen för regeringens förslag: Som har redovisats i avsnitt 4.1.1,
förutsätter utlämningslagen att den gärning som utlämningsfram-
ställningen grundas på skall vara belagd med straff även enligt svensk
lag.
I artikel 3.1 i 1996 års utlämningskonvention görs vissa undantag från
kravet på dubbel straffbarhet. Skyldigheten att avstå från kravet på
dubbel straffbarhet gäller brott som enligt den ansökande statens
lagstiftning rubriceras som ”konspiration” eller ”sammanslutning av
brottslingar” och som där är belagt med frihetsstraff eller frihets-
berövande skyddsåtgärd i lägst ett år. Ett ytterligare villkor för att
skyldigheten att avstå från kravet på dubbel straffbarhet skall gälla är att
syftet med konspirationen eller sammanslutningen är att begå ett eller
flera av de brott som avses i artikel 1 eller 2 i terrorismkonventionen
(artikel 3.1 a) eller narkotikabrott eller andra former av organiserad
brottslighet eller andra våldshandlingar som är riktade mot en persons
liv, fysiska integritet, eller som skapar allmän fara för personer, om det
för brottet kan följa frihetsstraff eller annan frihetsberövande
skyddsåtgärd i lägst ett år (artikel 3.1 b).
De gärningar som avses i artikel 1 i terrorismkonventionen är brott
enligt 1970 års Haagkonvention för bekämpande av olaga besittnings-
tagande av luftfartyg (artikel. 1 a), brott enligt 1971 års Montreal-
konvention för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet
(artikel 1 b), grova brott som innebär angrepp mot diplomaters eller
andra internationellt skyddade personers liv, kroppsliga integritet eller
frihet (artikel 1 c), brott som innebär människorov, tagande av gisslan
eller grovt olaga inspärrande (artikel 1 d), brott som innebär användning
av bomber, granater, raketer, automatiska skjutvapen eller brev- eller
paketbomber, om användningen innebär fara för personer (artikel 1 e)
samt försök att begå något av de angivna brotten eller medverkan och
försök till medverkan till sådant brott (artikel 1 f). Artikel 2 i
konventionen innebär begränsningar i att som grund för att vägra
utlämning åberopa att brottet är att anse som politiskt eller politiskt
motiverat. Som tidigare nämnts har Sverige gjort förbehåll i fråga om
denna bestämmelse (se avsnitt 7.3.3).
Brott som avses i Ilaag- och Montrealkonventionema är straffbelagda i
13 kap. 5 a § brottsbalken som kapning av luftfartyg resp, luftfarts-
sabotage. I fråga om övriga brott som avses i terrorismkonventionen är
bestämmelserna i 3 och 4 kap. brottsbalken att tillämpa. I 19 kap. 11 §
41
brottsbalken finns en bestämmelse om straffskärpning för förgripelse mot
en främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket genom
ett brott som avses i 3 eller 4 kap.
Enligt 1996 års utlämningskonvention kan en medlemsstat förklara att
den inte avstår från kravet på dubbel straffbarhet eller att avståendet skall
gälla endast under vissa förutsättningar (artikel 3.3). Det åligger
emellertid en stat som utnyttjar reservationsmöjligheten att göra vissa
former av deltagande i en kriminell organisation med något av de
angivna syftena till ett utlämningsbart brott (artikel 3.4). Även personer
som inte deltagit i det egentliga utförandet av brottet skall kunna straffas,
om personens bidrag varit avsiktligt och lämnats med kännedom om
antingen gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller syfte eller dess
avsikt att begå det aktuella brottet.
Sådant deltagande som avses i artikel 3.4 torde i allt väsentligt
omfattas av bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken om medverkan,
förberedelse och stämpling till brott, förutsatt att deltagandet i gruppen
kan bedömas som ett främjande av brottsligheten samt att gärnings-
mannen har åtminstone eventuellt uppsåt till att brotten skall komma till
fullbordan. Samtliga de huvudbrott som avses i artikel 3.4 torde också
vara kriminaliserade på förberedelsestadiet.
För att främjande skall vara straffbart såsom medhjälp krävs enligt
svensk rätt inte att medhjälparen har deltagit aktivt i den brottsliga
gärningen. Det kan vara tillräckligt att medhjälparen psykiskt har styrkt
gärningsmannen i hans eller hennes uppsåt. Ansvar för medhjälp
förutsätter emellertid att det är fråga om ett konkret brott och som har
kommit så långt i genomförandet att åtminstone ett straffbart försök
föreligger. Motsvarande krav uppställs inte för ansvar för förberedelse
till brott. För sådant ansvar krävs inte att brottsplanen är lika konkret och
det förutsätts inte heller att försökspunkten har nåtts. De handlingar som
kan föranleda ansvar för förberedelse är emellertid snävare avgränsade
än vad som gäller för medhjälp. Den nuvarande lydelsen av 23 kap. 2 §
brottsbalken, där förberedelse regleras, innehåller en begränsande
uppräkning av de förfaranden som kan föranleda ansvar. Denna har
ansetts vara delvis föråldrad och alltför snäv. Straffansvarsutredningen
har i sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185), föreslagit
en mer generell utformning av förberedelsebrottet. Regeringen avser att
under våren 2001 lägga fram en proposition med förslag till en ny
lagstiftning om bl.a. förberedelse till brott med utgångspunkt delvis i
utredningens förslag. I vart fall efter att en sådan reform har genomförts
torde de förfaranden som avses i artikel 3.4 kunna betraktas som
utlämningsbara brott i Sverige. När det slutligen gäller frågan om uppsåt
torde sådan vetskap som avses i artikel 3.4 normalt vara att betrakta som
åtminstone eventuellt uppsåt. I detta hänseende måste nuvarande
lagstiftning anses vara tillräcklig.
Vid bedömningen av om Sverige bör reservera sig mot bestämmelsen i
konventionen om att avstå från kravet på dubbel straffbarhet måste
beaktas att utlämningen i sig är en mycket ingripande åtgärd för den
enskilde. Oavsett hur den slutliga prövningen av åtalet utfaller kan en
utlämning vara förenad med ett frihetsberövande av betydande
varaktighet, både i Sverige och därefter i den andra staten. Kravet på
dubbel straffbarhet fyller bl.a. den funktionen att förutsebarheten ökar
Prop. 2000/01:83
42
när det gäller att bedöma i vilka fall utlämning från Sverige kan komma
att ske. Genom kravet på dubbel straffbarhet underlättas vidare
prövningen for de instanser som har att ta ställning till om tillräcklig grad
av misstanke föreligger för att utlämning skall kunna ske. Således skulle
det sannolikt kunna innebära betydande svårigheter for en svensk
domstol att ta ställning om tillräckliga skäl för häktning i ett
utlämningsärende föreligger, om den aktuella gärningen inte är straffbar i
Sverige. Detta gäller särskilt som bedömningen i allmänhet måste göras
utifrån ett begränsat material. Det torde också många gånger kunna
ifrågasättas om det är rimligt att från svensk sida vidta en så ingripande
åtgärd som utlämning i fall där den aktuella gärningen inte är så
klandervärd att den ansetts böra vara straffbar enligt svensk lag.
Det finns å andra sidan skäl som på ett generellt plan talar för en
uppmjukning av kravet på dubbel straffbarhet. Som ovan anförts bygger
det rättsliga samarbetet inom Norden på en grundläggande tilltro till
varandras system. Med denna utgångspunkt skulle kunna anföras att
medlemsstaterna också skall acceptera varandras bedömningar av
kriminaliseringens omfattning. En straffbestämmelse kan ju t.ex. vara
motiverad av vissa särpräglade förhållanden i ett visst land.
Straffbestämmelserna kan också ha olika teknisk konstruktion, t.ex. vad
avser kriminalisering av osjälvständiga brottsformer, som medför att
kravet på dubbel straffbarhet kan brista på ett omotiverat sätt. Att införa
undantag från kravet på dubbel straffbarhet skulle emellertid innebära en
principiell nyhet i den icke-nordiska utlämningslagstiftningen. Med
hänsyn till de invändningar som i enlighet med det tidigare sagda kan
riktas mot en sådan ordning, bör frågan underkastas mer ingående
överväganden än vad som är möjligt i detta ärende. Sannolikt skulle ett
avstående från kravet på dubbel straffbarhet i utlämningssammanhang
också behöva förses med undantag, bl.a. för vissa fall där gärningen
begåtts i eller från Sverige. Det bör samtidigt noteras att de praktiska
effekterna av ett svenskt förbehåll på denna punkt sannolikt är mycket
begränsade. Det område som skulle omfattas av ett slopat krav på dubbel
straffbarhet är i allt väsentligt redan straffbelagt i Sverige.
Slutsatsen blir att Sverige tills vidare skall utnyttja möjligheten att
reservera sig mot bestämmelsen i artikel 3.1 om avstående från kravet
dubbel straffbarhet. Regeringen bedömer att det krav på kriminalisering
som enligt artikel 3.4 följer med en sådan reservation inte föranleder
några lagstiftningsåtgärder i detta ärende.
Prop. 2000/01:83
43
Prop. 2000/01:83
Regeringens förslag: En person som har utlämnats till en medlemsstat i
EU eller till en stat med vilken Sverige har en sådan internationell
överenskommelse, får i den staten lagforas eller verkställa straff för ett
brott som han har begått före utlämningen och som inte omfattas av
utlämningsbeslutet under förutsättning att han själv samtycker till det.
Även utan samtycke far den som har utlämnats lagföras för brott för
vilket inte är föreskrivet frihetsberövande påföljd. Den som har utlämnats
till en medlemsstat i EU kan under förutsättning av eget samtycke
vidareutlämnas till en annan medlemsstat.
Vad nu sagts gäller inte om den som har utlämnats är svensk
medborgare.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorian behandlar inte utlämningsavtalet med Kanada, som
bl.a. innebär att den som har utlämnats frivilligt kan avstå från
specialitetsprincipens skydd.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Juridiska fakultetsslyrelsen vid Lunds Universitet har dock
ifrågasatt om den föreslagna ordningen i tillräcklig grad beaktar
rättsskyddet för den som begärs utlämnad.
Specialitetsprincipen innebär att den ansökande staten inte får lagföra
den som har utlämnats för andra brott än de för vilka utlämning har
beviljats. Den ansökande staten får inte heller till en tredje stat
vidareutlämna den som har utlämnats. Specialitetsprincipen och förbudet
mot vidareutlämning kommer till uttryck i 12 § första stycket 1
utlämningslagen. Enligt 24 § kan regeringen medge undantag från dessa
förbud. Om den som begärs utlämnad redan från början samtycker till
utlämning kan reglerna om det förenklade förfarandet för utlämning
inom EU blir tillämpliga. Den eftersökte skall då tillfrågas om han avstår
från specialitetsprincipens skydd och medger att vidareutlämning far ske
(32 § första stycket utlämningslagen).
Specialitetsprincipen
Specialitetsprincipen behandlas i artiklarna 10 och 11 i 1996 års
utlämningskonvention. I utlämningsavtalet med Kanada finns en
specialitetsregel i artikel 17.
Artikel 10.1 i 1996 års utlämningskonvention innebär att den som har
utlämnats, utan den anmodade statens medgivande kan lagföras för
gärningar som inte omfattas av utlämningsbeslutet och som har begåtts
före detta, om gärningarna inte är belagda med frihetsstraff eller
frihetsberövande skyddsåtgärder. Det är också möjligt att åtala och döma
en person även om brottet är belagt med frihetsstraff. I det fallet får dock
påföljden inte verkställas utan samtycke från den anmodade staten. Den
som har utlämnats kan även lagföras för andra gärningar eller kvarhållas
44
för verkställighet av frihetsberövande påföljder, om han själv Prop. 2000/01:83
uttryckligen avstår från tillämpning av specialitetsprincipen.
Bestämmelserna i 1995 och 1996 års utlämningskonventioner skiljer
sig åt bl.a. på så sätt att ett avstående från specialitetsprincipens skydd i
det förra fallet är generellt, men enligt 1996 års utlämningskonvention
endast avser de gärningar som den som har utlämnats uttryckligen
samtycker till. En annan skillnad ligger i att avstående enligt det
förenklade utlämningsförfarandet sker i samband med utlämningen, inför
den anmodade statens rättsliga myndigheter. Enligt 1996 års
utlämningskonvention skall den som har utlämnats lämna sitt samtycke
inför de rättsliga myndigheterna i den stat dit utlämningen har skett.
Som uttalades vid ratificeringen av 1995 års utlämningskonvention, är
en uppmjukning av det skydd som specialitetsprincipen ger acceptabelt i
kretsen av EU:s medlemsstater (se prop. 1996/97:88 s. 23). Artikel 10 i
1996 års utlämningskonvention utgör en förenkling och effektivisering
av utlämningsförfarandet såtillvida att medlemsstaterna inte behöver göra
en förnyad utlämningsframställning, t.ex. i fall då den som har utlämnats
själv samtycker till lagföring eller verkställighet av straff som faller
utanför den ursprungliga framställningen eller när det rör sig om
bagatellartade brott. Mot bakgrund av detta är det enligt regeringens
uppfattning rimligt att vid utlämning till en EU-medlemsstat tillerkänna
den som utlämnas eller har utlämnats rätten och förmågan att avsäga sig
specialitetsprincipens skydd. Av skäl som har angetts i avsnitt 7.3.1 bör
en svensk medborgare inte kunna avstå från specialitetsprincipens skydd.
En avsägelse från den som har utlämnats bör även kunna tillmätas
rättslig verkan i förhållande till stater med vilka Sverige har särskilda
utlämningsavtal, i den utsträckning detta följer av avtalet. Artikel 17 i
utlämningsavtalet med Kanada innehåller en sådan bestämmelse. Enligt
bestämmelsen kan den som har utlämnats avstå från specialitets-
principens skydd för en viss gärning. Avståendet skall göras inför de
rättsliga myndigheterna i den stat dit han eller hon har utlämnats. Artikel
11 i 1996 års utlämningskonvention innebär att en stat vid tillträdet till
konventionen - eller senare - kan förklara att samtycke till undantag från
specialitetsprincipen skall presumeras föreligga i förhållande till en
annan stat som har lämnat motsvarande förklaring. I ett enskilt fall kan
dock staten förklara att samtycke inte föreligger. Frågan om undantag
från specialitetsprincipen blir då underkastad statens vanliga regler, med
undantag för de fall som anges i artikel 10.1.
Inom Norden krävs regeringens medgivande enligt 18 § nordiska
utlämningslagen till ytterligare lagföring eller verkställighet endast när
det gäller svenska medborgare eller politiska brott. Detta hänger samman
med att det inom Norden inte finns något krav på dubbel straffbarhet
utom när det gäller utlämning av svenska medborgare eller för politiska
brott. Specialitetsprincipen och kravet på dubbel straffbarhet samverkar
nämligen på så sätt att det senare kravet skulle förlora sitt innehåll om
den ansökande staten var fri att lagföra den som har utlämnats för vilka
brott som helst när utlämningen väl verkställts. Inom EU upprätthålls i
princip kravet på dubbel straffbarhet och det ter sig särskilt mot den
bakgrunden vara alltför långtgående att i nuläget generellt avstå från det
skydd och den möjlighet till kontroll som specialitetsprincipen innebär.
45
Sverige bör därför inte välja alternativet med presumerat samtycke i Prop. 2000/01:83
konventionens artikel 11.
Artikel 10 innehåller också bestämmelser om hur det skall gå till när
den som har utlämnats ger sitt samtycke till undantag från specialitets-
principen (artikel 10.2). Samtycket skall lämnas inför behörig myndighet
i den ansökande staten och antecknas i protokoll, i enlighet med den
statens interna rätt. Den som har utlämnats skall ha rätt till juridiskt
biträde. Bestämmelserna har betydelse för Sverige i rollen som an-
sökande stat. Bestämmelser om ett motsvarande förfarande för
situationer som omfattas av den aktuella bestämmelsen i 1996 års
utlämningskonvention bör införas i förordningen (1982:306) med vissa
bestämmelser om utlämning för brott till Sverige (utlämnings-
förordningen).
När det gäller rätten till juridiskt biträde gjordes vid ratificeringen av
1995 års utlämningskonvention bedömningen att offentlig försvarare
normalt skulle komma att förordnas i de aktuella ärendena och att någon
särskild bestämmelse om juridiskt biträde därför inte var erforderlig för
att uppfylla konventionens krav (prop. 1996/97:88 s. 20). Regeringen gör
samma bedömning i detta ärende.
Vidareutlämning
Artikel 12.1 i 1996 års utlämningskonvention behandlar vidareutlämning.
Huvudregeln är att den anmodade statens medgivande inte skall krävas
för vidareutlämning. Enligt artikel 12.2 får en medlemsstat förklara att
den inte kommer att tillämpa artikel 12.1 i andra fall än då detta
föranleds av reglerna om utlämning enligt det förenklade förfarandet
eller när den som har utlämnats själv samtycker till att bli vidare-
utlämnad.
Samma skäl som anförts när det gäller specialitetsprincipen talar för att
vidareutlämning bör kräva regeringens medgivande eller samtycke från
den som har utlämnats. En svensk medborgare bör inte heller kunna
lämna sitt samtycke till att vidareutlämnas. Sverige bör därför utnyttja
den möjlighet till förbehåll som artikel 12.2 ger. Förbehållet omfattar inte
utlämning enligt det förenklade förfarandet enligt 1995 års utlämnings-
konvention eller det fall då den eftersökte samtycker till vidareutlämning.
När utlämning skall ske enligt reglerna för det förenklade förfarandet
skall den eftersökte tillfrågas om han avstår från att åberopa
specialitetsprincipen. Om han gör det innebär det, när detta förfarande är
tillämpligt, automatiskt att vidareutlämning till en annan medlemsstat
också kan ske utan medgivande från den anmodade staten. Ett samtycke
från den eftersökte i andra fall än då det förenklade förfarandet använts
innebär att den anmodade statens medgivande inte krävs.
Regeringens förslag: Reglerna om transport genom Sverige av svenska
medborgare vid utlämning från ett nordiskt land till ett annat nordiskt
land utvidgas till att gälla också vid utlämning mellan olika
medlemsstater i EU.
46
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: En svensk medborgare lär enligt
huvudregeln inte transiteras genom Sverige. Om utlämningen sker till
Danmark, Finland, Island eller Norge får dock även en svensk
medborgare transiteras genom Sverige, om hinder mot utlämning från
Sverige till den mottagande staten inte hade förelegat enligt den nordiska
utlämningslagen. Möjligheten att tillåta transitering av svenska medborg-
are som hade kunnat utlämnas till den mottagande staten bör, även om
bestämmelsen inte torde få någon nämnvärd praktisk betydelse, enligt
regeringen göras tillämplig även på transitering från en EU-medlemsstat
till en annan.
Regeringens förslag: Framställningar om utlämning skall kunna
lämnas in per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet,
på annat sätt. Sverige skall avge en förklaring om att Sverige -
gentemot de EU-medlemsstater som avgett en motsvarande förklaring
- kommer att tillåta att kompletterande upplysningar i ett
utlämningsärende utväxlas direkt mellan berörda myndigheter. I
utlämningslagen tas in en bestämmelse om att Riksåklagaren eller
annan åklagare som verkställer utredningen skall ha möjlighet till
sådan direkt kommunikation.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Överåklagaren i Stockholm och Överåklagaren i Västerås
har ansett att centralmyndighetsfunktionen bör flyttas till Riksåklagaren.
Skälen för regeringens förslag: Från den 1 oktober 2000 är
Justitiedepartementet centralmyndighet i ärenden om internationell
rättslig hjälp liksom i ärenden om utlämning för brott (prop.
1999/2000:61, bet. 1999/2000:JulJ19, rskr. 1999/2000:216). Samtidigt
har kravet avskaffats på att ansökningar görs på diplomatisk väg i sådana
ärenden till och från Sverige.
Konventionens artikel 13.1 föreskriver att varje stat skall utse en
centralmyndighet för hanteringen av utlämningsärenden. Vidare före-
skriver samma artikel att utlämningsframställningar får göras med
utnyttjande av telefax. Konventionens bestämmelser om användning av
telefax har sin motsvarighet i ett avtal mellan EU:s medlemsstater om
förenkling och modernisering av metoder för överlämnande av
framställningar om utlämning, det s.k. San Sebastianavtalet. Sverige har
anslutit sig till det avtalet. Det bör tas in en bestämmelse i 14 §
utlämningslagen som klargör att utlämningsframställningar får göras per
telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt,
t.ex. via elektronisk post. Bestämmelsen bör gälla generellt och inte bara
i förhållande till EU:s medlemsstater. En motsvarande bestämmelse finns
Prop. 2000/01:83
47
redan för ansökningar om rättslig hjälp i brottmål (2 kap. 4 § fjärde
stycket lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Enligt artikel 14 kan medlemsstaterna genom ömsesidiga förklaringar
skapa möjligheter att direkt hos de rättsliga myndigheterna i den andra
staten begära ytterligare upplysningar i enskilda ärenden. I samband med
en sådan förklaring skall också anges vilka myndigheter som är behöriga
för direkt kommunikation. Det saknas särskilda bestämmelser om sådan
kommunikation i den svenska utlämningslagstiftningen. I många fall
torde det vara fråga om rena kompletteringar till en översänd utlämnings-
framställning och det är då naturligt att kommunikationen sker mellan de
myndigheter som gjort respektive tagit emot framställningarna, normalt
centralmyndigheterna, För andra fall bör Sverige emellertid använda den
möjlighet till direkt kommunikation som artikel 14 innehåller.
Bestämmelser om möjlighet till direkt kommunikation bör enligt
regeringen tas in i 16 § utlämningslagen respektive i utlämnings-
förordningen. För svensk del bör Riksåklagaren eller annan åklagare som
handlägger ett utlämningsärende vara behörig att använda sig av direkt
kommunikation när det gäller ärenden om utlämning från Sverige.
Regeringens förslag: De nya bestämmelser som 1996 års utlämnings-
konvention och utlämningsavtalet med Kanada föranleder arbetas in i
utlämningslagen respektive nordiska utlämningslagen. Vissa
redaktionella ändringar görs i utlämningslagen för att öka över-
skådligheten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Dock har Justitiekanslern, JK, efterlyst en belysning av
ansvarsfördelningen mellan Justitiekanslern och allmän åklagare vid
gränsöverskridande brottslighet. Flera remissinstanser har beklagat att
utlämningslagens oöverskådlighet inte minskar genom de nu aktuella
lagändringarna.
Skälen for regeringens förslag: Som har framgått av det föregående
förutsätter ett tillträde till 1996 års utlämningskonvention liksom
Schengenkonventionen att det görs ändringar i utlämningslagen. Ett
möjligt alternativ hade varit att sammanföra de nya bestämmelserna med
de som gäller det förenklade förfarandet i ett särskilt avsnitt för
utlämning inom EU. För att göra regelverket något mer överskådligt
föreslås dock att de särskilda reglerna för utlämning till andra EU-stater
utformas som undantag i respektive paragraf där det aktuella villkoret
behandlas. Några bestämmelser i konventionen rör förfarandet vid
utlämning till Sverige, vilket kommer att regleras i utlämnings-
förordningen. Förfarandet vid inhämtande av samtycke från en person
som begärs utlämnad från Sverige regleras lämpligen - på samma sätt
som gäller för nordiska förhållanden - i förordning.
Utlämningslagen har varit i kraft i över 40 år och speglar delvis en
annan tids förhållanden. Kritiken som gäller att lagen är oöverskådlig är
delvis berättigad. Det har inte varit möjligt att inom ramen för detta
Prop. 2000/01:83
48
arbete företa den genomgripande översyn av lagen som är önskvärd. Prop. 2000/01:83
Regeringen avser dock att, när utrymme härför ges, företa en sådan. Den
av Justitiekanslern efterfrågade belysningen av ansvarsfördelning mellan
Justitiekanslern och allmän åklagare vid gränsöverskridande brottslighet
kräver överväganden som lämpligast sker i det sammanhanget. Några
mindre ändringar bör emellertid göras i syfte att öka överskådligheten. I
1 § bör en hänvisning till reglerna om det förenklade förfarandet tas in.
Rubriken ”Förutsättningar för utlämning” bör placeras närmast före 2 §,
som är den första paragraf som anger förutsättningarna för utlämning.
23 § är en central bestämmelse i utlämningslagen och har ett stort
praktiskt användningsområde. Paragrafens placering under rubriken
”Övriga bestämmelser” är inte tillfredställande. För att lyfta fram
innehållet i paragrafen bör den förses med en egen mellanrubrik av
lydelse ” Tvångsmedel i avvaktan på en framställning om utlämning”.
Regeringens förslag: Sverige skall avge en förklaring om att Sverige
gentemot medlemsstater i EU som avgett en motsvarande förklaring
kommer att tillämpa 1996 års utlämningskonvention innan den trätt i
kraft. De nya bestämmelserna i utlämningslagen skall dock tillämpas
oberoende av om den andra staten har avgett en förklaring om
ömsesidig tillämpning eller inte. De föreslagna lagändringarna bör
kunna träda i kraft den 1 oktober 2001.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Konventionen träder enligt artikel 18
i kraft 90 dagar efter det att den sista medlemsstaten har deponerat sitt
ratifikationsinstrument. Det kan på goda grunder antas att avsevärd tid
kommer att förflyta före ikraftträdandet.
Med hänvisning till de skäl som har anförts under avsnitt 7.1 för att
Sverige skall ratificera konventionen, kan konstateras att det finns
anledning att göra det möjligt att tillämpa de nya reglerna så snart som
möjligt. Den svenska utlämningslagstiftningen är av tradition tillämplig
utan krav på ömsesidighet. Det är därför naturligt att tillämpa de nya
bestämmelserna i förhållande till samtliga medlemsstater i EU. Detta bör
göras oberoende av när konventionen träder i kraft i sin helhet eller om
en ansökande stat har avgett en förklaring enligt artikel 18.4 om att
konventionen kommer att tillämpas även innan den trätt i kraft gentemot
stater som har gjort en motsvarande förklaring. Sverige bör dock avge en
förklaring enligt artikel 18.4 för att möjliggöra ömsesidig tillämpning av
konventionen innan den träder i kraft gentemot stater som kräver en
sådan förklaring.
Regeringen föreslår att de nya reglerna träder i kraft den 1 oktober
2001. Reglerna skall tillämpas även på brott som har begåtts dessför-
innan. Det behövs därför inte någon övergångsbestämmelse.
49
Enligt artikel 17 i 1996 års utlämningskonvention är reservations-
möjligheterna enligt konventionen begränsade till de bestämmelser där
en sådan rätt uttryckligen framgår. Under avsnitt 7.3.5 har lämnats en
redogörelse för artikel 3, som bl.a. rör frågan om dubbel strafföarhet. Av
skäl som anges där skall Sverige f.n. inte avstå från kravet på dubbel
straffbarhet i de fall som avses i artikel 3.1. Sverige bör vid artikel 3.3
förklara att artikel 3.1 inte kommer att tillämpas.
Enligt artikel 5.1 skall inget brott - i fråga om utlämning - betraktas
som politiskt. Frågan har behandlats under avsnitt 7.3.3. Med den
inställning som Sverige därmed intar till utlämning för politiska brott,
saknas anledning att avge en reservation enligt artikel 5.2.
Artikel 6 behandlar frågan om fiskaliska brott. Av skäl som har
redovisats under avsnitt 5.2, skall Sverige inte utnyttja reservations-
möjligheten enligt artikel 6.3.
En EU-medlemsstat kan enligt artikel 7.2 förklara att den inte kommer
att bevilja utlämning av egna medborgare eller att den kommer att tillåta
detta endast under vissa förutsättningar som närmare anges. Frågan om
utlämning av svenska medborgare har behandlats i avsnitt 7.3.1. Sverige
skall under vissa förutsättningar och villkor kunna lämna ut svenska
medborgare till en EU-medlemsstat. Av den svenska förklaringen till
artikel 7 bör därför följande framgå.
• Artiklarna 5, 8 samt 10-12 i denna konvention skall inte tillämpas
avseende svenska medborgare.
• Utlämning av en svensk medborgare för lagföring kan beviljas endast
under förutsättning att den som begärs utlämnad vid tiden för brottet
sedan minst två år varit stadigvarande bosatt i den ansökande staten eller
att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket
enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än fyra år. Om gärningen i sin
helhet har begåtts i Sverige, får utlämning för lagföring beviljas endast
om gärningen innefattar medverkan till ett brott som har begåtts utom
riket eller om utlämning beviljas även för en gärning som har begåtts
utom riket. Om utlämning beviljas för lagföring kan Sverige uppställa
villkor om att den som utlämnas skall återföras till Sverige för
verkställighet av ett eventuellt frihetsstraff eller annat frihetsberövande i
anledning av brottet. Vid återförande tillämpas vad svensk lag
föreskriver i fråga om överförande av verkställighet av brottmålsdom.
• Utlämning av en svensk medborgare för straffverkställighet kan
beviljas om den som begärs utlämnad vid tiden för brottet sedan minst
två år varit stadigvarande bosatt i den ansökande staten eller om denne
inför en svensk åklagare samtycker till utlämning.
• Vid utlämning av en svensk medborgare enligt 1995 års
utlämningskonvention tillämpas inte Sveriges förklaring till artikel 9 i
den konventionen.
• Sverige kommer, gentemot stater som garanterar lika behandling, inte
att åberopa den svenska förklaringen vid artikel 6.1 i 1957 års
utlämningskonvention om att med svenska medborgare likställa
utomnordiska medborgare bosatta här, i Danmark eller i Finland.
50
Sverige skall vidare lämna en förklaring enligt artikel 12.2 om att
artikel 15 i 1957 års utlämningskonvention angående vidareutlämning till
tredje stat skall fortsätta att tillämpas, bortsett från de fall enligt det
förenklade utlämningsförfarandet där den som utlämnas uttryckligen
avstår från skyddet mot vidareutlämning. Däremot skall Sverige inte
lämna förklaring enligt artikel 11 om presumerat samtycke till avstående
från specialitetsprincipen.
I enlighet med artikel 13.2 skall Sverige ange vilken myndighet som är
centralmyndighet i utlämningsärenden. I en förklaring till artikel 14 skall
Sverige förklara vilka myndigheter som i utlämningsärenden har rätt att
ha direktkontakt med sina utländska motsvarigheter.
Sverige skall slutligen, enligt artikel 18.4, förklara att konventionen -
även innan den har trätt i kraft - kommer att tillämpas mot andra
medlemsstater som har avgett motsvarande förklaring.
Med anledning av att den generella strafftröskeln i utlämningslagen
anpassas till strafftröskeln i 1957 års utlämningskonvention, finns nu
förutsättningar för att återta det svenska förbehållet till artikel 2 i den
konventionen.
Prop. 2000/01:83
Den föreslagna regleringen innebär att möjligheterna att lämna ut
misstänkta personer till andra medlemsstater i EU ökar. Det torde,
åtminstone i vissa fall, innebära att en rättegång i Sverige kan undvikas,
vilket i sin tur är en kostnadsbesparing. Å andra sidan ökar också
möjligheterna att få personer utlämnade till Sverige. Hur stor ökningen
kan förväntas bli i praktiken är svårt att bedöma, men en viss
kostnadsökning för lagföring och straffverkställighet kan sannolikt
förutses.
Sammantaget gör regeringen bedömningen att tillträdet till 1996 års
utlämningskonvention, utlämningsavtalet med Kanada och anpassningen
till Schengenkonventionens regler - såvitt nu är i fråga - inte kommer att
medföra några kostnadsökningar för staten.
1 §
Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där
straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av
regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i
denna lag.
I 28-39 §S finns särskilda bestämmelser om ett förenklat förfarande i
vissa fall via utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen.
Ändringarna i första stycket är språkliga.
51
Andra stycket är nytt och behandlas i avsnitt 7.3.9. Stycket har Prop. 2000/01:83
tillkommit för att genom en särskild hänvisning till det förenklade
utlämningsförfarandet förbättra lagens överskådlighet.
2§
En svensk medborgare får inte utlämnas enligt denna lag i annat fall än
där det är särskilt föreskrivet.
Paragrafen har i enlighet med Lagrådets förslag ändrats med anledning
av att det införs möjligheter att enligt 3-3 c §§ i vissa fäll utlämna en
svensk medborgare till en EU-stat.
En svensk medborgare får utlämnas till en medlemsstat i Europeiska
unionen for lagföring
1. om han eller hon vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande
vistats i den ansökande staten, eller
2. om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket
det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än fyra år.
Har gärningen i sin helhet begåtts i Sverige, får utlämning beviljas
endast om gärningen innefattar medverkan till ett brott som begåtts utom
riket eller om utlämning beviljas även för en gärning som begåtts utom
riket.
Vid bedömningen av om utlämning skall beviljas i fall som avses i
denna paragraf skall särskilt beaktas möjligheterna till lagföring i
Sverige.
3-3 c §§ är nya och är en anpassning till artikel 7 i 1996 års
utlämningskonvention. Frågan om utlämning av svenska medborgare
behandlas i avsnitt 7.3.1.
Förutsättningarna for utlämning av svenska medborgare anges i 3 §
första och andra styckena och motsvarar i huvudsak 2 § i den nordiska
utlämningslagen. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Enligt första stycket punkten 1 far en svensk medborgare utlämnas om
han eller hon vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats
i den ansökande staten. Vistelsens varaktighet skall, liksom vid
tillämpningen av den nordiska utlämningslagen, räknas från tidpunkten
för brottet. Vistelsekravet gäller for varje brott för vilket utlämning sker.
Även i övrigt tillämpas samma principer som i nordiska utlämnings-
ärenden. Exempelvis är personens bostad, arbete och familjeförhållanden
av betydelse för bedömningen. Avbrott för kortare tid, t.ex. semester,
påverkar inte bedömningen av vistelsens karaktär (se prop. 1959:72
s. 33).
Vid bedömningen skall enligt tredje stycket särskilt beaktas om
lagföring kan ske i Sverige. Det är naturligt att en rättegång bör äga rum
där de bästa förutsättningarna finns för att genomföra en rättvis och
materiellt riktig rättegång. Även personens anknytning till Sverige har
betydelse vid bedömningen. Anknytningen till Sverige bör i allmänhet
tillmätas mindre betydelse om det är fråga om ett grovt brott. Vid
bedömningen skall även andra omständigheter beaktas, t.ex. personens
hälsotillstånd och övriga personliga förhållanden.
52
3a§ Prop. 2000/01:83
När utlämning beviljas i fall som avses i 3 § skall som villkor för
utlämningen ställas att den som begärs utlämnad skall återföras till
Sverige för verkställighet här av ett ådömt frihetsstraff eller annat
frihetsberövande i anledning av brottet. Detta villkor behöver dock inte
ställas
1. om den som begärs utlämnad vid tiden för brottet sedan minst två år
stadigvarande vistats i den stat till vilken utlämning begärs, eller
2. om den som begärs utlämnad samtycker till att verkställighet sker i
den ansökande staten.
När verkställighet enligt första stycket skall ske i Sverige tillämpas
25 g § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av orottmålsaom. Vid verkställigheten skall den dömde
alltid räknas till godo den tid av påföljden som avtjänats i den andra
staten och den tid som han eller hon med anledning av brott som avses
med påföljden varit anhållen eller häktad i den andra staten eller i
Sverige.
När en svensk medborgare utlämnas för lagföring skall enligt första
stycket som huvudregel gälla att beslutet förenas med ett villkor om att
han eller hon efter domen skall återföras till Sverige för verkställighet här
av ett ådömt straff. Villkoret skall avse endast frihetsberövande påföljder
eller andra frihetsberövanden i anledning av brottet.
Ett villkor om återförande kan behöva ställas upp även för den
händelse att den som begärs utlämnad visar sig vara psykiskt
otillräknelig och därför, enligt den ansökande statens lagar, inte kan
straffas. I vissa stater överlämnas en person som befunnits vara
straffrättsligt otillräknelig till psykiatrisk vård. Det bör även för en sådan
situation vara möjligt att uppställa villkor om skyldighet för den
ansökande staten att till Sverige återföra den som har utlämnats. Detta
framgår av sista ledet i första styckets första mening (annat
frihetsberövande i anledning av brottet). Av 12 § tredje stycket följer att
även andra villkor om återförande kan ställas vid utlämning.
Om den dömde har en starkare anknytning till den ansökande staten
genom att han eller hon har varit bosatt där i minst två år före brottet,
behöver ett villkor om återförande inte ställas upp. Detta far avgöras med
hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Att villkor om
verkställighet i Sverige inte heller behöver ställas upp om den dömde
själv vill verkställa straffet i den ansökande staten är i linje med de
nuvarande förutsättningarna för överförande av straffverkställighet enligt
överförandekonventionen.
Straffet verkställs här - som framgår av paragrafens andra stycke - i
enlighet med bestämmelserna i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL). Bestämmelsen
har i enlighet med Lagrådets förslag utformats så att det tydligare
framgår att den i sak motsvarar andra meningen i 25 § tredje stycket IVL.
Det framstår inte som lämpligt att - som Lagrådet varit inne på - i detta
lagstiftningsärende införa någon möjlighet till ytterligare avräkning än
för de fall som sedan länge gällt enligt IVL. I dessa fall skall den dömde
alltid tillgodoräknas tid som han eller hon varit frihetsberövad i den
andra staten och i Sverige med anledning av det aktuella brottet. Den
ansökande staten bör underrättas om vad som gäller från svensk sida i
fråga om verkställighet av ett eventuellt frihetsstraff efter återförande.
53
3b§
En svensk medborgare får utlämnas till en medlemsstat i Europeiska
unionen för verkställighet av frihetsstraff
1. om han eller hon vid tiden for brottet sedan minst två år stadigvarande
vistats i den ansökande staten, eller
2. om han eller hon samtycker till utlämning.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Utlämning av en svensk medborgare för straffverkställighet förutsätter
att denne vid tiden för brottet stadigvarande hade vistats i den ansökande
staten i minst två år eller att han eller hon samtycker till utlämning.
Därutöver kan utlämning av svenska medborgare alltså endast ske för
lagföring. Det kan knappast befaras att denna begränsning medför att en
svensk medborgare med en verkställbar dom från en annan EU-stat kan
undandra sig straffverkställighet. Om en svensk medborgare har avvikit
från straffverkställighet i en annan EU-stat och begett sig till Sverige
finns det enligt Schengenkonventionen och tilläggsprotokollet till
överförandekonventionen möjligheter att utan personens samtycke
överföra straffverkställigheten till Sverige (se avsnitt 7.3.1).
När det gäller personer med stark anknytning till den andra staten skall
enligt den aktuella bestämmelsen möjligheterna till straffverkställighet i
Sverige vägas mot personens anknytning till den andra staten. Är
omständigheterna sådana att anknytningen dit är större än till Sverige kan
möjligheterna till återanpassning i vissa fall vara bättre om verkställig-
heten sker i den andra staten. Det kan finnas fall där den som utlämnas,
trots stark anknytning till den andra staten, kan förväntas vara betjänt av
att få avsluta straffverkställigheten i Sverige. Vid bedömningen bör
därför, så långt detta är möjligt att förutse, även beaktas möjligheterna till
ett senare överförande av straffverkställigheten till Sverige.
3c§
Samtycke till verkställighet i den andra staten i fall som avses i 3 a och 3
b SS skall lämnas till den åklagare som verkställer utredning enligt 16
eller 31
Om ett samtycke återkallas innan beslut om utlämning har verkställts,
skall återkallelsen beaktas.
Enligt första stycket skall frågan om samtycke till verkställighet i den
ansökande staten behandlas i en sådan utredning som det åligger
Riksåklagaren att utföra enligt 16 § eller - när det är fråga om utlämning
enligt det förenklade förfarandet - utredning enligt 31 §. Utredningen
verkställs enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål.
Regelmässigt uppdras åt en lokal åklagare att utföra en sådan utredning
och det är till denne som ett samtycke skall lämnas. Närmare bestäm-
melser om hur samtycket skall lämnas bör regleras i förordning.
En återkallelse av samtycke skall enligt andra stycket beaktas om den
sker innan utlämningsbeslutet har verkställts. Innebörden av en
återkallelse är att samtycke inte skall anses ha lämnats.
4§ . ■
Utlämning får beviljas endast om den gärning för vilken utlämning
begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse
i ett år eller mer. Utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen får
dock beviljas om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar
Prop. 2000/01:83
54
brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i sex månader Prop. 2000/01:83
eller mer. Har personen i den ansökande staten dömts för gärningen, får
han utlämnas endast om påföljden utgör minst frihetsstrafi i fyra
månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.
Skall utlämning ske till en annan stat för gärning som avses i första
stycket, får utlämning till den staten samtidigt beviljas även för annan
gärning som motsvarar brott enligt svensk lag.
Har personen i den ansökande staten dömts till gemensam påföljd för
gärning som avses i första stycket första eller andra meningen och för
annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag, får utlämning för
gärningarna beviljas, om den gemensamma påföljden utgör minst
frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under
motsvarande tid.
Ändringen i första stycket första meningen är en anpassning till
strafftröskeln i 1957 års utlämningskonvention, se avsnitt 7.3.2. Den
innebär att om det maximala straffet för ett brott enligt svensk lag är
minst fängelse i ett år så är brottet numera utlämningsbart.
Tillägget i första stycket andra meningen motsvarar artikel 2.1 i 1996
års utlämningskonvention. När det gäller svenska medborgare innebär
den nya bestämmelsen att strafftröskeln vid utlämning inom EU sänks
endast i de fall där personen vid tiden för brottet varit stadigvarande
bosatt i den ansökande staten i minst två år.
De övriga ändringarna i första stycket samt andra och tredje styckena
är språkliga och redaktionella.
6§
Utlämning/är inte beviljas för ett politiskt brott.
Innefattar gärningen även ett brott som inte är politiskt, får utlämning
beviljas för det brottet, om gärningen i det särskilda fallet övervägande
har karaktären av ett icke politiskt brott.
Första stycket gäller inte vid utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen eller om ett avslag på denna grund skulle strida mot
en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.
Den som är svensk medborgare får inte utlämnas för ett politiskt brott.
Paragrafen har fått ett nytt tredje stycke, som innebär att utlämning i
vissa fall inte längre kan vägras enbart på den grunden att det är fråga om
ett politisk brott. Bestämmelsen är en anpassning till artikel 5.1 i 1996
års utlämningskonvention, se avsnitt 7.3.3.
En utrycklig bestämmelse om förbud mot utlämning av svenska
medborgare för politiska brott har tagits in i fjärde stycket.
Begränsningen har stöd i den reservation som Sverige avser att lämna i
anslutning till artikel 7 i konventionen.
Enligt Lagrådet är den föreslagna lydelsen av paragrafen svårläst
eftersom den utformats så att tredje stycket utgör ett undantag från första
stycket och fjärde stycket ett undantag från undantaget. Lagrådet har
föreslagit att tredje och fjärde styckena läggs ihop till ett stycke.
Regeringen anser dock att Lagrådets förslag till omformulering av
paragrafen inte blir så tydlig som är önskvärt. Det är särskilt angeläget att
de bestämmelser som rör förutsättningarna för utlämning av svenska
medborgare tydligt kan särskiljas från bestämmelser som gäller för
övriga fall. Den av Lagrådet föreslagna lydelsen bör därför inte väljas.
Förbudet att vägra utlämning för politiska brott inverkar inte på
möjligheten att vägra utlämning med stöd av andra bestämmelser i
55
utlämningslagen, t.ex. 7 §. Där sägs att en framställning om utlämning Prop. 2000/01:83
alltid skall avslås om den som begärs utlämnad riskerar förföljelse t.ex.
på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller
religiösa eller politiska uppfattning.
Övriga ändringar i paragrafen är språkliga.
10 §
Har i fråga om den som begärs utlämnad här i riket meddelats dom
beträffande det uppgivna brottet eller med stöd av 20 kap. 7 §
rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning
meddelats beslut alt inte åtala för brottet, får utlämning för det brottet
inte beviljas.
Utlämning får inte heller beviljas, om straff för brottet skulle vara
förfallet enligt svensk lag. Detta gäller inte vid utlämning till en
medlemsstat i Europeiska unionen eller om ett avslag på denna grund
skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan
Sverige och den ansökande staten.
Den som är svensk medborgare får inte utlämnas om strajf för brottet
skulle vara forfallet enligt svensk lag.
Har fråga om ansvar för brottet prövats genom lagakraftägande dom,
meddelad i en annan stat än den som gjort framställning om utlämning,
och är brottet förövat i den först nämnda staten eller har denna stat
tillträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957
eller en överenskommelse som avses i 2 kap. 5 a § fjärde stycket
brottsbalken eller har den staten slutit särskilt avtal med Sverige om
utlämning för brott, får den som begärs utlämnad inte utlämnas för
brottet,
1. om han eller hon har frikänts från ansvar,
2. om han eller hon har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd
har utdömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den stat där domen
meddelats.
Fjärde stycket gäller inte i fråga om brott, som har förövats i den stat
som gjort framställning om utlämning eller mot denna stat eller menighet
eller allmän inrättning i den staten, eller brott, som avses i 2 kap. 3 § 6
eller 7 brottsbalken, såvida inte lagföringen har skett på begäran av den
stat som gjort framställning om utlämning eller efter att den som begärs
utlämnaahar utlämnats från denna stat för lagföring.
Ändringen i andra stycket är en anpassning till artikel 8 i 1996 års
utlämningskonvention, se avsnitt 7.3.4.
Utlämning far inte vägras enbart på den grunden att straff för brottet
skulle ha varit preskriberat enligt svensk lag. Detta gäller vid utlämning
till en annan medlemsstat i unionen eller om ett avslag med hänvisning
till preskription strider mot en internationell överenskommelse som
gäller mellan Sverige och den ansökande staten. Av artikel 8.2 i
konventionen framgår att utlämning kan vägras med hänvisning till att
straff för brottet skulle vara preskriberat enligt den anmodade statens lag,
om den staten själv haft behörighet att lagföra brottet. Som framgår av 2
kap. brottsbalken är de svenska jurisdiktionsreglema omfattande. Detta
torde i flertalet fall innebära att Sverige har en möjlighet att vägra
utlämning om brottet skulle vara preskriberat. När det gäller svenska
medborgare kan dock utlämning aldrig beviljas om brottet skulle vara
preskriberat, se det nya tredje stycket.
56
I avsnitt 7.3.4 har också berörts bestämmelsens förhållande till artikel
62.1 i Schengenkonventionen. Det är svårt att bedöma vilken praktisk
betydelse Schengenkonventionens bestämmelse om preskriptionsavbrott
kommer att få. Bestämmelsen torde kunna aktualiseras i den situationen
där Sverige med stöd av artikel 8.2 i 1996 års utlämningskonvention
åberopar jurisdiktion för att kunna vägra utlämning för ett preskriberat
brott. Vid sådant förhållande kan den ansökande staten hävda att
preskriptionsavbrott har skett även om motsvarande åtgärd inte skulle
betraktas som preskriptionsavbrytande enligt svensk lag.
I fjärde och femte styckena har gjorts vissa ändringar, främst med
anledning av ändringar i 2 kap. 3 och 5 a §§ brottsbalken. Övriga
ändringar i paragrafen är språkliga och redaktionella. Lagrådet har, med
det resonemang som redogörs för under kommentaren till 6 §, föreslagit
att paragrafens andra och tredje stycken slås samman. Av skäl som har
utvecklats vid kommentaren till 6 § bör dock den av regeringen
föreslagna lydelsen inte ändras.
Vid utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen eller när det
annars följer av en internationell överenskommelse som är bindande för
Sverige, far den som har utlämnats, utöver vad som följer av 12 § första
stycket f,
1. åtalas eller straffas för annat brott som han eller hon har begått
före utlämningen, om han eller hon har lämnat sitt samtycke till det eller
om det för brottet enligt lagen i den ansökande staten inte kan följa eller
inte är utdömt frihetsstraff eller någon annan åtgärd som innefattar
frihetsberövande, och
2. vidareutlämnas till en annan medlemsstat i Europeiska unionen om
han eller hon har lämnat sitt samtycke till det.
Första stycket gäller inte om den som har utlämnats är svensk
medborgare.
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 7.3.6 och motsvarar artiklarna
10-12 i 1996 års utlämningskonvention. Lagtexten i första stycket har
formulerats om med anledning av Lagrådets yttrande. Lagrådet har även
föreslagit att bestämmelsen i andra stycket i stället skrivs in i första
stycket. Av skäl som har utvecklats vid kommentaren till 6 § bör dock
den av regeringen föreslagna lydelsen inte ändras. Lagrådet har vidare
föreslagit att det övervägs att i 12 § föra in en hänvisning till 12 a §.
Regeringen anser dock inte att en sådan hänvisning är nödvändig.
Bestämmelsen innebär att en person som har utlämnats, genom att
lämna sitt samtycke kan avstå från specialitetsprincipens skydd eller
medge vidareutlämning. Avståndet måste vara specificerat till vissa
angivna gärningar. Ett generellt avstående från specialitetsprincipen kan
alltså inte ske med stöd av denna bestämmelse (jfr 32 § första stycket
utlämningslagen). Ett avstående skall enligt artikel 10.2 lämnas inför de
behöriga rättsliga myndigheterna i den ansökande staten. Bestämmelser
om hur sådant samtycke skall inhämtas när någon har utlämnats till
Sverige kommer att införas i utlämningsförordningen.
Specialitetsprincipen luckras också upp på så sätt att den ansökande
staten får rätt att, även utan regeringens medgivande eller den utlämnades
samtycke, lagföra denne för vissa mindre allvarliga brott som begåtts
före utlämningen. När det gäller straffverkställighet är det framför allt
böter som kommer i fråga. En frihetsinskränkande åtgärd som trätt
Prop. 2000/01:83
57
böter som kommer i fråga. En frihetsinskränkande åtgärd som trätt
istället för bötesstraffet på grund av att beloppet inte har betalats bör
dock kunna verkställas utan den utlämnade statens medgivande (se 15 §
bötesverkställighetslagen och förklaranderapporten till 1996 års
utlämningskonvention).
Enligt andra stycket kan ett sådant avstående inte göras av en svensk
medborgare.
14 §
En framställning om utlämning skall göras skriftligen. Den får
översändas per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet,
på annat sätt. Framställningen skall ges in till Justitiedepartementet.
Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom
som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, annan utredning
på vilken framställningen grundas. I den mån det inte framgår av nämnda
handlingar, skall uppgift lämnas om personens nationalitet och hemvist,
brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den ansökande
staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt
lämnas.
Ändringen i första stycket motsvarar bestämmelser i artikel 13 i 1996 års
utlämningskonvention och behandlas i avsnitt 7.3.8. Ändringarna i andra
stycket är språkliga.
16 §
Riksåklagaren skall till grund for sitt yttrande verkställa erforderlig
utredning enligt vad som gäller vid förundersökning i brottmål.
Riksåklagaren eller åklagare som verkställer utredningen får under
utredningen begära kompletterande information av behörig myndighet i
en medlemsstat i Europeiska unionen. Sådan direkt kommunikation får
även ske om det har avtalats i en internationell överenskommelse som är
bindande för Sverige eller om den andra staten tillåter det.
Om tvångsmedel gäller vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål.
Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om
utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts. Finner Ilögsta
domstolen att det finns hinder mot utlämning enligt 1-10 §§, upphör
dock beslutet genast att gälla. Föreligger sådant hinder mot utlämning
som avses i 11 § första stycket, gäller Deslutet inte under tid då personen
med anledning av misstanke om brott som där avses är berövaa friheten
som anhållen eller häktad eller undergår fängelsestraff eller på annat sätt
är omhändertagen på anstalt.
Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har
beviljats.
Rättens beslut i fråga om tvångsmedel överklagas till Högsta
domstolen utan inskränkning till viss tia.
Den som hålls häktad i utlämningsärendet kan begära, att ny
förhandling skall äga rum inom tre veckor från det att beslut senast har
meddelats.
Ändringen i andra stycket är en anpassning till artikel 14 i 1996 års
utlämningskonvention och behandlas i avsnitt 7.3.8.
Om direkt kommunikation är möjlig i det enskilda fallet beror på om
den ansökande staten avgett en förklaring av den innebörden till 1996 års
utlämningskonvention. Sverige kommer att avge en sådan förklaring. Av
förklaringen skall också framgå vilken eller vilka myndigheter som är
behöriga att lämna och ta emot information. Har den ansökande staten
inte avgett någon sådan förklaring får kommunikationen ske mellan
centralmyndigheterna. Bestämmelsen har utformats så att direktkom-
munikation är möjlig även i förhållande till andra stater som tillåter detta.
Prop. 2000/01:83
58
Övriga ändringar i paragrafen är språkliga.
26 §
Chefen för Justitiedepartementet får medge, att den som av en stat
utlämnas till en annan stat far föras genom riket, om denne inte är svensk
medborgare och det inte heller annars finns synnerliga skäl mot det.
Framställning om detta ges in till Justitiedepartementet.
Medgivande får lämnas till att en svensk medborgare fors genom riket,
om hinder inte skulle ha förelegat för utlämning av honom eller henne
till den mottagande staten enligt denna lag eller enligt 2 eller 4 § lagen
(1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge.
Ändringen i första stycket är språklig.
Ändringen i andra stycket, som inte har någon motsvarighet i 1996 års
utlämningskonvention, föranleds av möjligheten att utlämna svenska
medborgare (se avsnitt 7.3.7).
27a§
Regeringen tillkännager de internationella överenskommelser som avses
i aennalag.
Enligt 27 a §, som är en ny paragraf, tillkännager regeringen de
internationella överenskommelser som avses i lagen. Hänvisningar till
sådana överenskommelser finns i 6, 10, 12 a och 16 §§.
28 §
När någon som är eftersökt för utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till att bli utlämnad, får utlämningsfrågan
prövas i ett förenklat förfarande med de avvikelser från denna lag som
framgår av 29-39 §§.
Ändringen är redaktionell och följer av att 40 § inte längre behövs när
Justitiedepartementet numera enligt 26 § är centralmyndighet även i
transitärenden.
32 §
Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske tillfrågas av
åklagare om han samtycker till utlämning. I sådant fall skall han också
tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten att, utan särskilt
medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller straffa honom för
annat brott som begåtts före utlämningen än som omfattas av
eftersökningen och att utlämna honom till någon annan medlemsstat i
Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden av att samtycke
och medgivande lämnas.
Samtycke och medgivande lämnas till åklagaren.
Första stycket andra meningen tillämpas inte när den som eftersöks är
svensk medborgare.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud
eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall aen ansökande
staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel.
Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om
samtycke lämnas efter denna tid.
Om ett samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om
utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande
staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen.
Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet
som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte inte
samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från den dag
Prop. 2000/01:83
59
han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet lämnat sitt
samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sadant samtycke.
Den tidigare hänvisningen i andra stycket till det förfarande för
inhämtande av samtycke som gäller inom Norden har tagits bort. Hur det
skall ske bör i stället regleras särskilt i förordning.
Enligt tredje stycket skall en svensk medborgare inte tillfrågas enligt
första stycket om han avstår från specialitetsprincipens skydd, se avsnitt
7.1.3.
Lagrådet har med det resonemang som redogörs för under
kommentaren till 6 § föreslagit att bestämmelsen i tredje stycket arbetas
in i första stycket. Av skäl som har utvecklats vid kommentaren till 6 §
bör dock den av regeringen föreslagna lydelsen inte ändras.
4§
Utlämning för ett politiskt brott får endast ske om gärningen eller en
gärning av motsvarande beskaffenhet i svensk lag är belagd med straff.
En begäran om utlämning får inte avslås på grund av att brottet är
politiskt, om detta skulle striaa mot en internationell överenskommelse
som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.
Den som är svensk medborgare får inte utlämnas för ett politiskt brott.
Regeringen tillkännager de internationella överenskommelser som
avses i anara stycket.
Ändringen behandlas i avsnitt 7.3.3. Ändringarna i första stycket är
språkliga.
Andra och tredje styckena är nya och motsvarar i huvudsak tredje och
fjärde styckena i 6 § utlämningslagen. Andra stycket har formulerats om
med anledning av Lagrådets yttrande. Fjärde stycket motsvarar 27 a §
utlämningslagen. Se även kommentarerna till dessa bestämmelser.
Ikraftträdande
Frågan om ikraftträdande behandlas i avsnitt 7.3.10.
Prop. 2000/01:83
60
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för
brott,
dels att 40 § skall upphöra att gälla,
dels att 1, 4, 6, 10, 14, 16, 26, 28 och 32 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 1 § och 23 § skall placeras närmast
före 2 § respektive 24 §,
dels att det närmast före 23 § skall införas en ny rubrik, Provisoriska
tvångsmedel,
dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 3, 3 a, 3 b, 3 c, 12 a
och 27 a §§, av följande lydelse.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
1
Den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för
där straffbelagd gärning och
uppehåller sig här i riket må efter
beslut av regeringen utlämnas till
den staten enligt vad i denna lag
sägs.
Föreslagen lydelse
§
Den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för
där straffbelagd gärning och
uppehåller sig här i riket får efter
beslut av regeringen utlämnas till
den staten enligt vad i denna lag
sägs.
I 28-39 §§ finns särskilda
bestämmelser om ett förenklat
förfarande i vissa fall vid
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen.
3§
Utan hinder av vad som sägs i
2 § får en svensk medborgare
utlämnas till en medlemsstat i
Europeiska unionen för lagföring
om denne vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande
vistats i den ansökande staten eller
den gärning for vilken utlämning
begärs motsvarar brott, for vilket
enligt svensk lag är föreskrivet
fängelse i mer än fyra år.
Har gärningen i sin helhet
begåtts i Sverige får utlämning
beviljas endast om gärningen
innefattar medverkan till ett brott
61
som begåtts utom riket eller när
utlämning beviljas även för en
gärning som begåtts utom riket.
Vid bedömning av om utlämning
skall beviljas enligt denna paragraf
skall särskilt beaktas möjligheterna
till lagföring här i landet och
vilken anknytning till Sverige den
som begärs utlämnad har.
3a§
När utlämning beviljas enligt
3 § skall som villkor för ut-
lämningen ställas att den som
begärs utlämnad skall återföras
till Sverige för verkställighet av ett
eventuellt frihetsstraff här. Detta
villkor behöver dock inte ställas
om den som begärs utlämnad
sedan minst två år stadigvarande
vistats i den stat till vilken
utlämning begärs eller denne
samtycker till att verkställigheten
sker i den staten.
När verkställighet skall ske i
Sverige enligt första stycket
tillämpas 25-25 b §§ lagen
(1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom. Vid verkställig-
heten skall den dömde alltid
räknas till godo den tid av
påföljden som avtjänats i den
andra staten och tid som han eller
hon varit anhållen, häktad eller på
annat sätt frihetsberövad där eller
1 Sverige med anledning av det
brott som påföljden avser.
3b§
Utan hinder av vad som sägs i
2 § får en svensk medborgare
utlämnas till en medlemsstat i
Europeiska unionen för verk-
ställighet av frihetsstraff om denne
sedan minst två år stadigvarande
vistats i den ansökande staten eller
om han eller hon samtycker till
utlämning.
Vid bedömning av om utlämning
Prop. 2000/01:83
Bilaga 1
62
skall beviljas utan samtycke från Prop. 2000/01:83
den som begärs utlämnad skall Bilaga 1
särskilt beaktas möjligheterna till
ett senare överförande av straff-
verkställigheten till Sverige och
vilken anknytning till Sverige den
som begärs utlämnad har.
3c§
Samtycke till verkställighet i den
andra staten enligt 3 a och 3 b §§
skall lämnas till den åklagare som
verkställer den utredning som
avses i 16 §.
Om ett samtycke återkallas
innan beslut om utlämning har
verkställts, skall återkallelsen
beaktas.
Ej må någon utlämnas, med
mindre den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar
brott, för vilket enligt svensk lag
är stadgat fängelse i mer än ett år.
Har personen i den främmande
staten dömts för gärningen, må
han utlämnas allenast om
påföljden utgör minst frihetsstraff i
fyra månader eller annat om-
händertagande på anstalt under
motsvarande tid.
Skall utlämning till främmande
stat ske för gärning som avses i
första stycket, må utlämning till
den staten samtidigt medgivas
jämväl för annan gärning som
motsvarar brott enligt svensk lag.
Har personen i den främmande
staten dömts till gemensam påföljd
för gärning som avses i första
stycket första punkten och för
annan gärning som motsvarar brott
enligt svensk lag, må utlämning
för gärningarna äga rum, om den
gemensamma påföljden utgör
minst frihetsstraff i fyra månader
Utlämning får beviljas endast
om den gärning för vilken
utlämning begärs motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är
stadgat fängelse i mer än ett år.
Utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen far dock
beviljas om for brottet kan folja
fängelse i minst sex månader. Har
personen i den främmande staten
dömts för gärningen, får han
utlämnas endast om påföljden
utgör minst frihetsstraff i fyra
månader eller annat omhänder-
tagande på anstalt under mot-
svarande tid.
Skall utlämning till främmande
stat ske för gärning som avses i
första stycket, får utlämning till
den staten samtidigt medges även
för annan gärning som motsvarar
brott enligt svensk lag.
Har personen i den främmande
staten dömts till gemensam påföljd
för gärning som avses i första
stycket första punkten och för
annan gärning som motsvarar brott
enligt svensk lag, får utlämning
för gärningarna äga rum, om den
gemensamma påföljden utgör
minst frihetsstraff i fyra månader
63
eller annat omhändertagande på
anstalt under motsvarande tid.
6
Utlämning må ej beviljas för
politiskt brott.
Innefattar gärningen tillika brott
av icke politisk beskaffenhet, må
utlämning beviljas för det brottet,
såframt gärningen i det särskilda
fallet prövas övervägande äga
karaktären av ett icke politiskt
brott.
10
Har i fråga om den person som
avses med framställningen här i
riket meddelats dom beträffande
det uppgivna brottet eller med stöd
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken
eller motsvarande bestämmelse i
annan författning meddelats beslut
att icke tala å brottet, må
utlämning för det brottet ej äga
rum
Ej heller må utlämning beviljas,
om straff för brottet skulle vara
förfallet enligt svensk lag.
Har fråga om ansvar för brottet
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i annan främ-
mande stat än den som gjort
framställning om utlämning, och
är brottet förövat i den först
eller annat omhändertagande på
anstalt under motsvarande tid.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 1
Utlämning får inte beviljas för
ett politiskt brott.
Innefattar gärningen även ett
brott som inte är politiskt, får
utlämning beviljas för det brottet,
om gärningen i det särskilda fallet
övervägande har karaktär av ett
icke politiskt brott.
Första stycket gäller inte om ett
avslag på denna grund strider mot
en internationell överenskommelse
som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas för politiska
brott.
§
Har i fråga om den person som
avses med framställningen här i
riket meddelats dom beträffande
det uppgivna brottet eller med stöd
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken
eller motsvarande bestämmelse i
annan författning meddelats beslut
att icke tala å brottet, får
utlämning för det brottet inte äga
rum.
Inte heller får utlämning
beviljas, om straff för brottet
skulle vara preskriberat enligt
svensk lag. Detta gäller inte om ett
avslag på denna grund strider mot
en internationell överenskommelse
som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas om straff för
brottet skulle vara preskriberat
enligt svensk lag.
Har fråga om ansvar för brottet
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i annan främ-
mande stat än den som gjort
framställning om utlämning, och
är brottet förövat i den först
64
nämnda staten eller har denna stat
tillträtt den europeiska utlämnings-
konventionen den 13 december
1957, den europeiska konven-
tionen den 28 maj 1970 om brott-
målsdoms internationella rätts-
verkningar eller den europeiska
konventionen den 15 maj 1972 om
överförande av lagföring i
brottmål eller har den staten slutit
särskilt avtal med Sverige om
utlämning för brott, må den
tilltalade ej utlämnas för brottet,
1. om han har frikänts från
ansvar,
2. om han har förklarats
skyldig till brottet utan att påföljd
har utdömts,
3. om ådömd påföljd har
verkställts i sin helhet eller
verkställigheten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har
bortfallit enligt lagen i den stat där
domen meddelats.
Tredje stycket gäller ej i fråga
om brott, som har förövats i den
stat som gjort framställning om
utlämning eller mot denna stat
eller menighet eller allmän
inrättning i den staten, eller brott,
som avses i 2 kap. 3 § 5 eller 6
brottsbalken, såvida ej lagföringen
har skett på begäran av den stat
som gjort framställning om
utlämning.
nämnda staten eller har denna stat
tillträtt den europeiska utlämnings-
konventionen den 13 december
1957, den europeiska konven-
tionen den 28 maj 1970 om brott-
målsdoms internationella rätts-
verkningar eller den europeiska
konventionen den 15 maj 1972 om
överförande av lagföring i
brottmål eller har den staten slutit
särskilt avtal med Sverige om
utlämning för brott, får den
tilltalade inte utlämnas för brottet,
1. om han har frikänts från
ansvar,
2. om han har förklarats
skyldig till brottet utan att påföljd
Prop. 2000/01:83
Bilaga 1
|
har utdömts, | ||
|
3. om ådömd |
påföljd |
har |
|
verkställts i sin |
helhet |
eller |
|
verkställigheten pågår, eller | ||
|
4. om ådömd |
påföljd |
har |
bortfallit enligt lagen i den stat där
domen meddelats.
Tredje stycket gäller inte i fråga
om brott, som har förövats i den
stat som gjort framställning om
utlämning eller mot denna stat
eller menighet eller allmän
inrättning i den staten, eller brott,
som avses i 2 kap. 3 § 5 eller 6
brottsbalken, såvida inte
lagföringen har skett på begäran
av den stat som gjort framställning
om utlämning.
12a§
Utan hinder av vad som sägs i
12 § 1 får den som utlämnas till en
medlemsstat i Europeiska unionen
1. åtalas eller straffas för annat
brott som han eller hon har begått
före utlämningen om han eller hon
har lämnat sitt samtycke till det
eller det för brottet enligt lagen i
den ansökande staten inte kan
följa eller inte är utdömt
frihetsstraff eller någon annan
åtgärd som innefattar frihets-
berövande, och
2. vidareutlämnas till en annan
65
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 83
medlemsstat i Europeiska unionen Prop. 2000/01:83
om han eller hon har lämnat sitt Bilaga 1
samtycke till det.
Första stycket gäller inte om
den som utlämnas är svensk
medborgare.
14 §
Framställning om utlämning
skall inges till utrikesdeparte-
mentet. Den skall göras på
diplomatisk väg, om Sverige ej i
förhållande till den främmande
staten har överenskommit att
tillämpa annan ordning.
Vid framställningen skall fogas
avskrift av häktningsbeslut eller
dom som åberopas eller, i fall som
avses i 4 § andra stycket, annan
utredning på vilken framställ-
ningen grundas. I den mån det ej
framgår av nämnda handlingar,
skall uppgift lämnas om personens
nationalitet och hemvist, brottets
beskaffenhet, tid och plats för
brottet samt i den främmande
staten tillämpliga straffbestämmel-
ser. Signalement skall om möjligt
företes.
En framställning om utlämning
skall göras skriftligen. Den får
översändas per telefax eller, efter
överenskommelse i det enskilda
fallet, på annat sätt. Fram-
ställningen skall ges in till Justitie-
departementet.
Vid framställningen skall fogas
avskrift av häktningsbeslut eller
dom som åberopas eller, i fall som
avses i 4 § andra stycket, annan
utredning på vilken
framställningen grundas. I den
mån det inte framgår av nämnda
handlingar, skall uppgift lämnas
om personens nationalitet och
hemvist, brottets beskaffenhet, tid
och plats för brottet samt i den
främmande staten tillämpliga
straffbestämmelser. Signalement
skall om möjligt företes.
16
Riksåklagaren skall till grund
för sitt yttrande verkställa
erforderlig utredning enligt vad om
förundersökning i brottmål är
stadgat.
Om tvångsmedel gäller vad som
i allmänhet är föreskrivet för
brottmål. Beslut av rätten gäller
tills vidare intill dess ärendet har
avgjorts eller, om utlämning
Riksåklagaren skall till grund
för sitt yttrande verkställa
erforderlig utredning enligt vad
som gäller vid förundersökning i
brottmål.
Riksåklagaren får under utred-
ningen begära kompletterande
information av behörig myndighet
i en annan stat om sådan direkt
kommunikation har avtalats i en
internationell överenskommelse
som är bindande för Sverige eller
om den andra staten även annars
tillåter detta.
Om tvångsmedel gäller vad som
i allmänhet är föreskrivet för
brottmål. Beslut av rätten gäller
tills vidare intill dess ärendet har
avgjorts eller, om utlämning
66
beviljas, intill dess denna har
verkställts. Finner högsta dom-
stolen hinder mot utlämning möta
enligt 1-10 §§, upphör dock
beslutet genast att gälla. Föreligger
sådant hinder mot utlämning som
avses i 11 § första stycket, gäller
beslutet ej under tid då personen
med anledning av misstanke om
brott som där avses är berövad
friheten som anhållen eller häktad
eller undergår fängelsestraff eller
eljest är omhändertagen på anstalt.
beviljas, intill dess denna har Prop. 2000/01:83
verkställts. Finner Högsta dom- Bilaga 1
stolen hinder mot utlämning möta
enligt 1-10 §§, upphör dock
beslutet genast att gälla. Föreligger
sådant hinder mot utlämning som
avses i 11 § första stycket, gäller
beslutet inte under tid då personen
med anledning av misstanke om
brott som där avses är berövad
friheten som anhållen eller häktad
eller undergår fängelsestraff eller
annars är omhändertagen på
anstalt.
Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har
beviljats.
Talan mot rättens beslut i fråga
om tvångsmedel förs genom
besvär till högsta domstolen utan
inskränkning till viss tid.
Den som hålls häktad i
utlämningsärendet äger påfordra,
att ny förhandling skall äga rum
inom tre veckor från det beslut
Rättens beslut i fråga om
tvångsmedel överklagas till
Högsta domstolen utan inskränk-
ning till viss tid.
Den som hålls häktad i
utlämningsärendet kan begära, att
ny förhandling skall äga rum inom
tre veckor från det beslut senast
senast meddelats.
meddelats.
Chefen för justitiedepartementet
äger medgiva, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat må föras genom riket, såframt
denne icke är svensk medborgare
och ej heller eljest synnerliga skäl
äro däremot. Framställning härom
göres på diplomatisk väg.
Sker utlämningen till Danmark,
Finland, Island eller Norge må
medgivas, att även svensk med-
borgare föres genom riket, om
hinder ej skulle ha förelegat för
utlämning av honom till den
mottagande staten enligt 2 eller 4 §
lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
§
Chefen för Justitiedepartementet
kan medge, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat för föras genom riket, om
denne inte är svensk medborgare
och det inte heller i övrigt
föreligger synnerliga skäl mot
detta.
Medgivande får lämnas till att
en svensk medborgare förs genom
riket, om hinder inte skulle ha
förelegat för utlämning av honom
till den mottagande staten enligt
denna lag eller enligt 2 eller 4 §
lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
Regeringen tillkännager de
internationella överenskommelser
som avses i 6 § tredje stycket, 10 §
andra stycket och 16 § andra
67
28 §
När någon som är eftersökt för
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till
att bli utlämnad, får utlämnings-
frågan prövas i ett förenklat
förfarande med de avvikelser från
denna lag som framgår av 29-
40 §§.
stycket.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 1
När någon som är eftersökt för
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till
att bli utlämnad, får ullämnings-
frågan prövas i ett förenklat
förfarande med de avvikelser från
denna lag som framgår av 29-
39§§.
Första stycket gäller inte om
den eftersökte är svensk med-
borgare.
32 §
Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske tillfrågas av
åklagare om han samtycker till utlämning. I sådant fall skall han också
tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten att, utan särskilt
medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller straffa honom för
annat brott som begåtts före utlämningen än som omfattas av
eftersökningen och att utlämna honom till någon annan medlemsstat i
Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden av att samtycke
och medgivande lämnas.
Samtycke och medgivande Samtycke och medgivande
lämnas till åklagaren. Därvid lämnas till åklagaren.
tillämpas samma förfarande som
vid utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och
Norge.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud
eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande
staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel.
Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om
samtycke lämnas efter denna tid.
Om ett samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om
utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande
staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen.
Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet
som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte inte
samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från den dag
han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet lämnat sitt
samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant samtycke.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
68
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1959:254) om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge att 4 § skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Utlämning för politiskt brott må
ske, allenast om gärningen eller
gärning av motsvarande be-
skaffenhet är i svensk lag belagd
med straff och den som begärs
utlämnad ej är svensk med-
borgare.
4§
Utlämning för ett politiskt brott
får endast ske om gärningen eller
en gärning av motsvarande
beskaffenhet i svensk lag är
belagd med straff.
En begäran om utlämning för ett
politiskt brott får inte avslås på
denna grund om detta skulle strida
mot en internationell överens-
kommelse som gäller mellan
Sverige och den ansökande staten.
Regeringen tillkännager de
internationella överenskommelser
som avses i andra stycket.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas för politiska
brott.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
69
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
av den 27 september 1996
om upprättande av konventionen om utlämning mellan Europeiska
unionens medlemsstater
(96/C 313/02)
EUROPEISKA UNIONENS RÅD
som beaktar Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K 3.2 c i
detta, och
som för att uppnå unionens mål betraktar förbättringen av möjligheterna
för utlämning mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen som en
fråga av gemensamt intresse som utgör en del av det samarbete om vilket
stadgas i avdelning VI i fördraget,
BESLUTAR att härmed upprätta den konvention, inbegripet bilagan till
denna, vars text återfinns i bilagan till denna akt och som denna dag har
undertecknats av företrädarna för regeringarna i unionens medlemsstater,
REKOMMENDERAR att medlemsstaterna antar den i enlighet med sina
konstitutionella bestämmelser.
Utfärdad i Bryssel den 27 september 1996.
På rådets vägnar
M. LOWRY
Ordförande
70
KONVENTION
upprättad på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen
om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna
konvention, Europeiska unionens medlemsstater,
SOM HÄNVISAR TILL rådets akt om Europeiska unionen av den 27
september 1996,
SOM ÖNSKAR förbättra det straffrättsliga samarbetet mellan
medlemsstaterna såvitt avser såväl lagföring som verkställighet av
domar,
SOM ÄR MEDVETNA OM att utlämning har stor betydelse inom det
rättsliga samarbetet för att uppnå dessa mål,
SOM UNDERSTRYKER att medlemsstaterna har ett gemensamt
intresse av att säkerställa att utlämningsförfarandena sker effektivt och
snabbt i den omfattning deras statsskick är grundade på demokratiska
principer och medlemsstaterna iakttar de skyldigheter som fastställs i
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950,
SOM UTTRYCKER sitt förtroende för sina rättssystems uppbyggnad
och systemens sätt att fungera och för samtliga medlemsstaters förmåga
att garantera en opartisk rättegång,
SOM ERINRAR OM att rådet, genom sin akt av den 10 mars 1995,
upprättade konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning
mellan Europeiska unionens medlemsstater,
SOM BEAKTAR intresset av att det mellan Europeiska unionens
medlemsstater sluts en konvention som kompletterar den europeiska
utlämningskonventionen av den 13 december 1957 och övriga gällande
konventioner på området,
SOM BEAKTAR att bestämmelserna i dessa konventioner förblir
tillämpliga på alla de frågor som inte behandlas i denna konvention,
HAR ENATS OM FÖLJANDE:
Allmänna bestämmelser
1. Denna konvention har till syfte att komplettera bestämmelserna i och
underlätta tillämpningen mellan Europeiska unionens medlemsstater av
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
71
- den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 Prop. 2000/01:83
(nedan kallad "Europeiska utlämningskonventionen"), Bilaga 2
- den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27
januari 1977 (nedan kallad "Europakonventionen om bekämpande av
terrorism"),
- konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av
Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om det gradvisa avskaffandet av
kontrollerna vid de gemensamma gränserna, inom ramen för
förbindelserna mellan de medlemsstater som är parter till denna
konvention, samt
- kapitel 1 i fördraget om utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål
mellan Konungariket Belgien, Storhertigdömet Luxemburg och
Konungariket Nederländerna av den 27 juni 1962, ändrat genom
protokollet av den 11 maj 1974 (nedan kallat "Beneluxfördraget") inom
ramen för förbindelserna mellan medlemsstaterna i den ekonomiska
unionen Benelux.
2. Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser
i bilaterala eller multilaterala avtal mellan medlemsstater, och inte heller
överenskommelser om utlämning som träffats på grundval av en enhetlig
lagstiftning eller motsvarande lagstiftning om verkställighet inom en
medlemsstats territorium av sådana häktningsbeslut som är utfärdade
inom en annan medlemsstats territorium, på det sätt som föreskrivs i
artikel 28.3 i Europeiska utlämningskonventionen.
Utlämningsbara brott
1. Utlämning skall medges för brott som enligt den ansökande
medlemsstatens lagstiftning är belagt med frihetsstraff eller
frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst tolv månader och
som, enligt den anmodade medlemsstatens lagstiftning, är belagt med
frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst
sex månader.
2. Utlämning får inte vägras på den grunden att lagstiftningen i den
anmodade medlemsstaten inte föreskriver samma slag av
frihetsberövande skyddsåtgärder som lagstiftningen i den ansökande
medlemsstaten.
3. Artikel 2.2 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 2.2 i
Beneluxfördraget skall även tillämpas när vissa brott är belagda med
bötesstraff.
72
Konspiration och sammanslutning av brottslingar
1. Om det brott som ligger till grund för begäran om utlämning enligt
den ansökande medlemsstatens lagstiftning rubriceras som konspiration
eller sammanslutning av brottslingar och är belagt med frihetsstraff eller
frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst tolv månader, får
utlämning inte vägras på den grunden att den anmodade medlemsstatens
lagstiftning inte föreskriver att samma gärningar utgör ett brott, om syftet
med konspirationen eller sammanslutningen är att begå
a) ett eller flera av de brott som avses i artiklarna 1 och 2 i
Europakonventionen om bekämpande av terrorism, eller
b) varje annat brott som är belagt med frihetsstraff eller
frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst tolv månader
gällande narkotikabrott och andra former av organiserad brottslighet eller
andra våldshandlingar som är riktade mot en persons liv, fysiska
integritet eller frihet, eller som skapar allmän fara för personer.
2. För att fastställa om syftet med konspirationen eller samman-
slutningen är att begå ett av de brott som avses i punkt 1 a eller 1 b i
denna artikel skall den anmodade medlemsstaten beakta uppgifterna i
häktningsbeslutet eller i ett beslut med samma rättsverkan eller i den
fällande domen avseende den person som har begärts utlämnad samt i de
uppgifter om brott som avses i artikel 12.2 b i Europeiska
utlämningskonventionen eller i artikel 11.2 b i Beneluxfördraget.
3. En medlemsstat får i samband med underrättelse enligt artikel 18.2
förklara att den förbehåller sig rätten att inte tillämpa punkt 1 eller att
tillämpa den under vissa, närmare angivna omständigheter.
4. Varje medlemsstat som har gjort en reservation enligt punkt 3 skall
föreskriva att följande utgör brott för vilket utlämning skall medges
enligt artikel 2.1: handlande varigenom en person bidrar till att en grupp
personer, som handlar med gemensamt syfte, begår ett eller flera brott
gällande terrorism enligt artiklarna 1 och 2 i Europakonventionen om
bekämpande av terrorism, narkotikabrott och andra former av
organiserad brottslighet eller andra våldshandlingar som är riktade mot
en persons liv, fysiska integritet eller frihet, eller som skapar allmän fara
för personer, när brotten är belagda med frihetsstraff eller
frihetsberövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst tolv månader, även
om den personen inte deltar i det egentliga utförandet av det eller de
berörda brotten; bidraget skall ha varit avsiktligt och getts med
kännedom antingen om syftet och gruppens allmänna brottsliga
verksamhet eller om gruppens avsikt att begå det eller de berörda brotten.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
73
Beslut om frihetsberövande med placering på annan plats än
kr im inalvårdsanstalt
Utlämning för lagföring får inte vägras på den grunden att begäran, i
enlighet med artikel 12.2 a i Europeiska utlämningskonventionen eller
artikel 11.2 a i Beneluxfördraget, stöds av ett beslut av en rättslig
myndighet i den ansökande medlemsstaten om att beröva en person
friheten genom att placera denne på annan plats än kriminalvårdsanstalt.
Politiska brott
1. Vid tillämpningen av denna konvention får den anmodade
medlemsstaten inte betrakta något brott som ett politiskt brott, en gärning
förknippad med ett sådant brott eller ett brott inspirerat av politiska
motiv.
2. Varje medlemsstat får i samband med underrättelse enligt artikel 18.2
förklara att den kommer att tillämpa punkt 1 endast på
a) brott enligt artiklarna 1 och 2 i Europakonventionen om bekämpande
av terrorism, och
b) gärningar, rubricerade som konspiration eller sammanslutning av
brottslingar, som överensstämmer med det handlande som beskrivs i
artikel 3.4 med syfte att begå ett eller flera av de brott som avses i
artiklarna 1 och 2 i Europakonventionen om bekämpande av terrorism.
3. Bestämmelserna i artikel 3.2 i Europeiska utlämningskonventionen
och artikel 5 i Europakonventionen om bekämpande av terrorism
påverkas inte.
4. De reservationer som gjorts enligt artikel 13 i Europakonventionen
om bekämpande av terrorism skall inte tillämpas på utlämning mellan
medlemsstaterna.
Fiskaliska brott
1. När det gäller brott mot lagstiftningen avseende skatter och avgifter,
tullar och valutatransaktioner skall även de gärningar som enligt den
anmodade medlemsstatens lagstiftning motsvarar ett brott av samma
beskaffenhet föranleda utlämning under de förutsättningar som anges i
denna konvention, Europeiska utlämningskonventionen och Benelux-
fördraget.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
74
2. Utlämning får inte vägras på den grunden att den anmodade
medlemsstatens lagstiftning inte föreskriver samma slag av skatter eller
avgifter eller inte innehåller samma typ av bestämmelser när det gäller
skatter och avgifter, tullar och valutatransaktioner som den ansökande
medlemsstatens lagstiftning.
3. Varje medlemsstat får i samband med underrättelse enligt artikel 18.2
förklara att den kommer att bevilja utlämning, såsom för fiskaliskt brott,
endast för gärningar som kan utgöra ett brott mot lagstiftningen avseende
punktskatter, mervärdesskatt eller tullar.
Utlämning av egna medborgare
1. Utlämning får inte vägras på den grunden att den person som är
föremål för begäran om utlämning är medborgare i den anmodade
medlemsstaten i den mening som avses i artikel 6 i Europeiska
utlämningskonventionen.
2. Varje medlemsstat får i samband med underrättelse enligt artikel 18.2
förklara att den inte kommer att bevilja utlämning av sina egna
medborgare eller att den kommer att tillåta detta endast under vissa
förutsättningar som den närmare anger.
3. De reservationer som avses i punkt 2 gäller i fem år räknat från den
första dag då denna konvention tillämpas av den berörda medlemsstaten.
Reservationerna kan dock förnyas för ytterligare perioder av samma
längd.
Tolv månader före den dag då reservationen upphör att gälla skall
depositarien informera den berörda medlemsstaten om denna förfallodag.
Medlemsstaten skall, senast tre månader före utgången av varje
femårsperiod, underrätta depositarien om den vidhåller sin reservation,
om den ändrar den så att villkoren för utlämning mildras eller om den
återtar reservationen.
Om underrättelse enligt föregående stycke inte sker skall depositarien
informera den berörda medlemsstaten om att dess reservation anses
automatiskt förlängd för en period av sex månader; före utgången av
denna period bör medlemsstaten lämna en underrättelse. Om
underrättelse inte skett vid utgången av denna period anses reservationen
förfallen.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
75
Preskription
1. Utlämning får inte vägras på den grunden att brottet eller
verkställigheten av straffet preskriberats enligt den anmodade
medlemsstatens lagstiftning.
2. Den anmodade medlemsstaten kan underlåta att tillämpa punkt 1 om
ansökan om utlämning grundas på gärningar som faller under denna stats
behörighet enligt dess egen strafflag.
Amnesti
Utlämning skall inte beviljas för brott som omfattas av amnesti i den
anmodade medlemsstaten om denna var behörig att lagfora brottet enligt
sin egen strafflag.
Andra gärningar än de som har legat till grund för begäran om
utlämning
1. För andra gärningar som den utlämnade personen har begått före
överlämnandet än den som har legat till grund för begäran om utlämning
får den utlämnade personen, utan att den anmodade statens samtycke
behöver inhämtas,
a) åtalas eller dömas, när gärningarna inte är belagda med frihetsstraff
eller frihetsberövande skyddsåtgärd,
b) åtalas eller dömas, om inte de straffrättsliga åtgärderna medför att
den personliga friheten inskränks,
c) bli föremål för en icke frihetsberövande påföljd, inbegripet böter eller
en liknande åtgärd, eller en åtgärd som träder i stället för detta, även om
påföljden inskränker den personliga friheten, eller
d) åtalas, dömas, kvarhållas för verkställandet av ett straff eller en
skyddsåtgärd eller bli föremål för någon annan inskränkning av den
personliga friheten, om personen efter överlämnandet uttryckligen avstår
från att åberopa specialitetsprincipen avseende de särskilda gärningar
som har begåtts före överlämnandet.
2. Om den utlämnade personen avstår på det sätt som avses i punkt 1 d,
skall avståendet lämnas inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den
ansökande medlemsstaten och antecknas i ett protokoll, i enlighet med
den statens interna rätt.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
76
3. Vaije medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att Prop. 2000/01:83
det avstående som avses i punkt 1 d skall tas emot under sådana Bilaga 2
omständigheter att det framgår att personen frivilligt gett uttryck för detta
och varit fullt medveten om följderna härav. För det ändamålet skall den
utlämnade personen ha rätt till juridiskt biträde.
4. Om den anmodade medlemsstaten har avgett en förklaring i enlighet
med artikel 6.3, skall punkt 1 a, 1 b och 1 c i den här artikeln inte
tillämpas på fiskaliska brott med undantag av de brott som avses i artikel
6.3.
Presumtion om samtycke från den anmodade medlemsstaten
Varje medlemsstat får i samband med underrättelse enligt artikel 18.2
eller vid vaije annan tidpunkt förklara att i statens förbindelser med
övriga medlemsstater som har avgett samma förklaring skall samtycke
enligt artikel 14.1 a i Europeiska utlämningskonventionen och artikel
13.1 a i Beneluxfördraget anses ha lämnats om inte, i ett enskilt fall,
staten tillkännager något annat när den beviljar utlämning.
När medlemsstaten, i ett enskilt fall, har uppgivit att samtycket inte skall
anses ha lämnats skall artikel 10.1 fortsätta att tillämpas.
Vidareutlämning till en annan medlemsstat
1. Artikel 15 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel 14.1 i
Beneluxfördraget är inte tillämpliga på begäran om vidareutlämning från
en medlemsstat till en annan medlemsstat.
2. En medlemsstat får i samband med underrättelse enligt artikel 18.2
förklara att artikel 15 i Europeiska utlämningskonventionen och artikel
14.1 i Beneluxfördraget skall fortsätta att tillämpas om inte annat
föreskrivs i artikel 13 i konventionen om ett förenklat förfarande för
utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater1 eller den berörda
personen samtycker till att vidareutlämnas till en annan medlemsstat.
Centralmyndighet och överföring av dokument per telefax
1. Vaije medlemsstat skall utse en centralmyndighet eller, om det
föreskrivs enligt dess konstitutionella ordning, centralmyndigheter som
är ansvariga för överföring och mottagande av begäran om utlämning
och erforderliga handlingar till stöd för en sådan begäran samt all annan
'EGTnrC78,30.3.1995, s. 1
77
officiell skriftväxling som gäller en begäran om utlämning, om inte annat Prop. 2000/01:83
anges i denna konvention. Bilaga 2
2. Varje medlemsstat skall i samband med underrättelse enligt artikel
18.2 ange den eller de myndigheter som har utsetts enligt punkt 1 i denna
artikel. Medlemsstaten skall meddela depositarien om alla ändringar
såvitt avser beslutet om ansvarig myndighet.
3. En begäran om utlämning och de handlingar som avses i punkt 1 får
överföras per telefax. Varje centralmyndighet skall vara utrustad med en
telefax för överföring och mottagande av sådana handlingar och skall se
till att den fungerar.
4. När en telefax används vid tillämpningen av denna artikel skall
meddelandet krypteras genom cn apparat som är kopplad till den telefax
som centralmyndigheten använder, för att garantera såväl överföringens
ursprung som att överföringen är konfidentiell.
Medlemsstaterna skall samråda om den praktiska tillämpningen av denna
artikel.
5. För att garantera utlämningshandlingamas äkthet skall den ansökande
medlemsstatens centralmyndighet i sin begäran förklara att den intygar
att de handlingar som överförts till stöd för begäran överensstämmer med
originalen och lämna en beskrivning av de överförda handlingarna. Om
den anmodade medlemsstaten ifrågasätter att handlingarna överens-
stämmer med originalen har dess centralmyndighet rätt att kräva att
centralmyndigheten i den ansökande medlemsstaten inom skälig tid
företer originalhandlingama eller en bestyrkt kopia av dessa antingen på
diplomatisk väg eller på något annat sätt, som gemensamt överens-
kommits.
Ytterligare upplysningar
Varje medlemsstat får i samband med underrättelse enligt artikel 18.2
eller vid varje annan tidpunkt förklara att, i statens förbindelser med
övriga medlemsstater som har avgett samma förklaring får de rättsliga
myndigheterna eller andra behöriga myndigheter i dessa övriga
medlemsstater vid behov vända sig direkt till den nämnda
medlemsstatens rättsliga myndigheter eller andra behöriga myndigheter,
ansvariga för de straffrättsliga åtgärderna mot den person som begärs
utlämnad, för att anhålla om ytterligare upplysningar i enlighet med
artikel 13 i Europeiska utlämningskonventionen eller artikel 12 i
Beneluxfördraget.
När en medlemsstat avger en sådan förklaring skall den ange vilka
rättsliga myndigheter eller andra behöriga myndigheter som har rätt att
anhålla om, meddela och ta emot sådana ytterligare upplysningar.
78
Bestyrkande av äkthet
Varje handling eller kopia av en handling som har överlämnats i ett
utlämningsärende skall vara befriad från kravet på bestyrkande av äkthet
och andra formaliteter, om inte annat uttryckligen föreskrivs i denna
konvention, i Europeiska utlämningskonventionen eller i Benelux-
fördraget. I det senare fallet skall kopior av handlingar anses bestyrkta
när deras äkthet intygats av de rättsliga myndigheter som utfärdat
originalet eller av den centralmyndighet som avses i artikel 13.
Transitering
Vid transitering, i den mening som avses i artikel 21 i Europeiska
utlämningskonventionen och artikel 21 i Beneluxfördraget, genom en
medlemsstats territorium till en annan medlemsstat skall följande
bestämmelser tillämpas:
a) De upplysningar som finns i en begäran om transitering skall vara
tillräckliga för att göra det möjligt för transiteringsmedlemsstaten att
bedöma begäran och att vidta de tvångsåtgärder gentemot den utlämnade
personen som är nödvändiga för transitcringens genomförande.
För det ändamålet skall följande upplysningar anses vara tillräckliga:
- Den utlämnade personens identitet.
- Förekomsten av ett häktningsbeslut eller ett annat beslut med samma
rättsverkan eller en verkställbar dom.
Brottets natur och den rättsliga beskrivningen av detta.
En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts,
inbegripet datum och plats.
b) Begäran om transitering och de upplysningar som avses i a får sändas
till transiteringsmedlemsstaten på varje sätt som innebär att begäran
dokumenteras skriftligen. Transiteringsmedlemsstaten skall tillkännage
sitt beslut på samma sätt.
c) Om transiteringen sker med flyg utan planerad mellanlandning skall
den ansökande medlemsstaten, om en icke planerad landning görs, förse
den berörda medlemsstaten med de upplysningar som anges i a.
d) Om inte annat föreskrivs i bestämmelserna i denna konvention,
särskilt artiklarna 3, 5 och 7, skall artikel 21.1, 21.2, 21.5 och 21.6 i
Europeiska utlämningskonventionen och artikel 21.1 i Beneluxfördraget
fortsätta att tillämpas.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
79
Reservationer
Denna konvention kan inte bli föremål för några andra reservationer än
dem som uttryckligen föreskrivs i denna konvention.
Ikraftträdande
1. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med
deras konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall underrätta generalsekreteraren för Europeiska
unionens råd när de förfaranden som deras konstitutionella bestämmelser
föreskriver för antagande av denna konvention har genomförts.
3. Denna konvention träder i kraft nittio dagar efter det att den
underrättelse som avses i punkt 2 lämnats av den stat - som skall vara
medlem i Europeiska unionen när rådet antar den akt genom vilken
denna konvention upprättas - som sist fullgör denna formalitet.
4. Fram till det att denna konvention träder i kraft får varje medlemsstat
i samband med underrättelse enligt punkt 2 eller vid varje annan tidpunkt
förklara att konventionen, vad medlemsstaten beträffar, är tillämplig i
dess förbindelser med de medlemsstater som har gjort samma förklaring.
Dessa förklaringar skall börjar gälla nittio dagar efter det att de har
deponerats.
5. Denna konvention skall tillämpas endast på sådan begäran som görs
efter dagen då den träder i kraft eller efter dagen då den börjar tillämpas
mellan den anmodade medlemsstaten och den ansökande medlemsstaten.
Anslutning av nya medlemsstater
1. Denna konvention skall vara öppen för anslutning för varje stat som
blir medlem i Europeiska unionen.
2. Texten till denna konvention, avfattad på den anslutande
medlemsstatens språk, utarbetad av Europeiska unionens råd, skall vara
giltig.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
4. Denna konvention skall, i förhållande till varje stat som ansluter sig
till den, träda i kraft nittio dagar efter det att staten har deponerat sitt
anslutningsinstrument eller på dagen för denna konventions ikraft-
trädande, om denna ännu inte har trätt i kraft då nittiodagarsperioden
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
80
löper ut.
5. Om denna konvention ännu inte har trätt i kraft när anslutnings-
instrumenten deponeras, skall artikel 18.4 tillämpas på de anslutande
medlemsstaterna.
Depositarie
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd är depositarie för
denna konvention.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra uppgifter avseende antaganden och anslutningar,
förklaringar och reservationer samt alla andra underrättelser som rör
denna konvention.
TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har undertecknade befullmäktigade
ombud undertecknat denna konvention.
Utfärdad i ett enda exemplar på spanska, danska, tyska, grekiska,
engelska, franska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, finska,
och svenska, varvid alla texter är lika giltiga, och deponerad i arkiven vid
generalsekretariatet för Europeiska unionens råd. Generalsekreteraren
skall vidarebefordra en bestyrkt kopia till vaije medlemsstat.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 2
81
Prop. 2000/01:83
Bilaga 3
Artikel 59
1. Bestämmelserna i detta kapitel avser att komplettera såväl den
europeiska utlämningskonventionen av den 13 september 1957 som, vad
gäller förbindelserna mellan de avtalsslutande parter som är medlemmar i
den ekonomiska unionen Bcnelux, kapitel 1 i Beneluxavtalet av den 27
juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål, ändrad genom
tilläggsprotokoll av den 21 maj 1974, samt att underlätta tillämpningen
av dessa avtal.
2. Bestämmelserna i punkt 1 utgör inget hinder för tillämpningen av
mer vittomfattande bestämmelser i gällande bilaterala avtal mellan de
avtalsslutande parterna.
Artikel 60
Vad avser förbindelserna mellan två avtalsslutande parter, varav den ena
inte tillträtt den europeiska konventionen av den 13 september 1957 om
utlämning, skall bestämmelserna i den konventionen tillämpas med
beaktande av gjorda förbehåll och avgivna förklaringar, antingen i
samband med ratificeringen av konventionen eller, vad avser de
avtalsslutande parter som inte tillträtt konventionen, i samband med
ratificering, godkännande eller antagande av denna konvention.
Artikel 61
Frankrike förbinder sig att på en avtalsslutande parts begäran utlämna en
person som dömts för en gärning, för vilken enligt fransk lag är stadgat
ett längsta frihetsstraff eller annat omhändertagande upp till en tid av
lägst två år, och enligt lagen hos den ansökande parten ett längsta
frihetsstraff eller annat omhändertagande upp till en tid av lägst ett år.
Artikel 62
1. Beträffande preskriptionsavbrott skall endast den ansökande partens
bestämmelser tillämpas.
2. Amnesti som meddelats av den anmodade parten skall endast utgöra
hinder mot utlämning om brottet faller under denna parts domsrätt.
82
3. Frånvaron av angivelse eller annat officiellt meddelande som medger
lagföring, och som endast krävs enligt den anmodade partens
lagstiftning, påverkar inte skyldigheten att utlämna.
Artikel 63
De avtalsslutande parterna förbinder sig, i enlighet med den konvention
och det avtal som anges i artikel 59, att sinsemellan utlämna de personer
som av de rättsliga myndigheterna i den ansökande staten är åtalade för
något av de brott som avses i artikel 50.1, eller som är efterlysta av dessa
myndigheter för verkställighet av straff eller annan säkerhetsåtgärd för
ett sådant brott.
Artikel 64
En registrering i "Schengens informationssystem”, som gjorts i enlighet
med artikel 95 skall ha samma verkan som en begäran om tillfälligt
omhändertagande i enlighet med artikel 16 i den europeiska
konventionen av den 13 september 1957 om utlämning eller i enlighet
med artikel 15 i Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och
inbördes rättshjälp i brottmål, ändrat genom tilläggsprotokoll av den 11
maj 1974.
Artikel 65
1. Utan att det påverkar möjligheten att anlita diplomatisk väg skall
framställningar om utlämning och transitering översändas från det
behöriga ministeriet hos den ansökande parten till det behöriga
ministeriet hos den anmodade parten.
2. Behöriga ministerier är
- i Belgien: justitieministeriet,
- i Förbundsrepubliken Tyskland: förbundsrepublikens justitie-
ministerium och delstaternas ministrar eller senatorer,
- i Frankrike: utrikesministeriet,
- i Luxemburg: justitieministeriet,
- i Nederländerna: justitieministeriet.
Artikel 66
1. Om utlämning av en eftersökt person inte uttryckligen möter något
hinder enligt lagen hos den anmodade parten, kan denna part medge
utlämning utan något formellt förfarande, såvida den som begärs
utlämnad ger sitt samtycke därtill i ett protokoll som upprättas i närvaro
av en medlem av judiciell myndighet och efter att ha hörts av denne i
avsikt att informera om rätten till formellt utlämningsförfarande. Den
som begärs utlämnad kan låta sig biträdas av juridiskt ombud i samband
med hörandet.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 3
83
2. Vid utlämning i enlighet med punkt 1 kan inte den eftersökte, som Prop. 2000/01:83
uttryckligen förklarar sig avstå från det skydd som specialitetsprincipen Bilaga 3
ger, återkalla denna förklaring.
84
SVERIGES REGERING OCH KANADAS REGERING,
SOM ÖNSKAR göra sitt samarbete för förhindrande och bekämpning av
brott effektivare genom att sluta ett avtal om utlämning,
som bekräftar sin respekt för varandras rättssystem och rättsliga
institutioner,
HAR ÖVERENSKOMMIT OM följande:
Skyldighet att utlämna
Endera avtalsslutande stat åtar sig att i enlighet med bestämmelserna i
detta avtal till den andra avtalsslutande staten utlämna varje person på
dess territorium som är eftersökt för lagföring eller för ådömande eller
verkställande av ett straff i den ansökande staten för ett utlämningsbart
brott.
Brott vilka kan föranleda utlämning
1. För tillämpningen av detta avtal skall utlämning beviljas för
handlande som enligt båda avtalsslutande staternas lagstiftning utgör ett
brott belagt med frihetsstraff under en tid av minst två år eller med ett
strängare straff.
2. För tydlighets skull bekräftar de två avtalsslutande staterna att det
handlande som avses i punkt 1 i denna artikel innefattar stämpling,
försök, förberedelse eller medverkan till brott.
3. Om framställningen om utlämning avser en person som dömts till
frihetsstraff av domstol i den ansökande staten för ett utlämningsbart
brott skall utlämning beviljas om minst sex månader återstår att
verkställa.
4. Vid tillämpningen av denna artikel,
a) skall det vara utan betydelse om de avtalsslutande staternas
lagstiftning hänför brottet till samma brottskategori eller betecknar
brottet med samma terminologi,
b) skall vid bedömningen av om handlingen utgör brott mot den
anmodade statens lagstiftning alla handlingar beaktas som läggs den
Prop. 2000/01:83
Bilaga 4
85
person till last vars utlämning begärs, varvid det skall vara utan betydelse Prop. 2000/01:83
om enligt de avtalsslutande staternas lagstiftning de i brottet ingående Bilaga 4
brottsrekvisiten är olika.
5. Ett brott av fiskal karaktär, inklusive brott mot lagstiftningen rörande
beskattning, tull, valutakontroll eller varje annat fiskalt ämne, är ett
utlämningsbart brott. Utlämning får inte vägras på den grunden att den
anmodade statens lagstiftning inte föreskriver samma slag av skatt eller
annan pålaga eller inte innehåller en reglering av samma slag beträffande
skatt eller annan pålaga, tull eller valuta som den ansökande statens
lagstiftning, förutsatt att det handlande för vilket utlämning begärs utgör
brott i den anmodade staten.
6. Om brottet har begåtts utanför den ansökande statens territorium skall
utlämning beviljas om den anmodade statens lagstiftning föreskriver
jurisdiktion i fråga om ett brott begånget utanför dess territorium under
liknande omständigheter eller om den eftersökte är medborgare i den
ansökande staten.
7. Utlämning får beviljas enligt bestämmelserna i detta avtal oberoende
av när det brott förövades för vilket utlämning begärs under förutsättning
att
a) det utgjorde brott i den ansökande staten vid den tidpunkt då det
handlande som utgör brottet skedde, och
b) det påstådda handlandet skulle ha utgjort ett brott mot gällande
lagstiftning i den anmodade staten om det ägt rum inom den anmodade
statens område vid tidpunkten för framställningen om utlämning.
8. Om framställningen om utlämning hänför sig till en dom på både
fängelse och böter, får den anmodade staten bevilja utlämning för
verkställande av såväl fängelsestraffet som bötesstraffet.
9. Om framställningen om utlämning hänför sig till flera brott av vilka
vart och ett är belagt med straff enligt båda staternas lagstiftning, men av
vilka några inte uppfyller de andra kraven i punkterna 1 och 3, får den
anmodade staten bevilja utlämning även för sådana brott under
förutsättning att vederbörande skall utlämnas för åtminstone ett
utlämningsbart brott.
Obligatoriska utlämningshinder
Utlämning skall inte beviljas i följande fall:
a) om det brott för vilket utlämning begärs av den anmodade staten
anses som ett politiskt brott eller som ett brott av politisk karaktär,
86
b) om det finns grundad anledning att anta att framställningen om Prop. 2000/01:83
utlämning har gjorts i syfte att åtala eller straffa en person på grund av Bilaga 4
dennes ras, religion, nationalitet eller politiska uppfattning,
c) om lagakraftägande dom föreligger i den anmodade staten mot den
eftersökte för det brott för vilket utlämning begärs,
d) om lagföring eller straff för det brott för vilket utlämning begärs är
uteslutet på grund av preskription enligt lagstiftningen i den ansökande
staten eller den anmodade staten,
e) om det brott för vilket utlämning begärs utgör ett brott mot militär
lagstiftning men inte mot allmän strafflag.
Diskretionära utlämningshinder
Utlämning får vägras i följande fall:
a) om det brott för vilket utlämning begärs är underkastat den anmodade
statens jurisdiktion och denna stat kommer att lagfora brottet. I ett sådant
fall skall den anmodade staten, innan den avslår framställningen och efter
att ha rådgjort med den ansökande staten, besluta om vederbörande skall
utlämnas eller om ärendet skall överlämnas till egna behöriga
myndigheter för lagföring. Vid avgörandet skall den anmodade staten
beakta alla relevanta omständigheter, däribland men inte endast:
(i) tidpunkten och platsen för förövandet av brottet eller platsen där
brottet var avsett att begås,
(ii) platsen där skadan inträffade eller var avsedd att inträffa,
(iii) de avtalsslutande staternas respektive intressen,
(iv) den eftersöktes och offrets medborgarskap,
(v) den eftersöktes sedvanliga bosättningsort, och
(vi) bevisningens tillgänglighet och belägenhet.
b) om lagföring har inletts mot den eftersökte i den anmodade staten för
det brott för vilket utlämning begärs, eller om de behöriga myndigheterna
i den anmodade staten i enlighet med sin lagstiftning har beslutat att inte
inleda lagföring eller att avsluta lagföring som har inletts,
c) om brottet enligt den ansökande statens lagstiftning är belagt med
dödsstraff, såvida inte denna stat förbinder sig att inte yrka dödsstraff
eller, om dödsstraff utdöms, att inte låta verkställa det,
87
d) om, i undantagsfall, den anmodade staten med beaktande även av
brottets svårhetsgrad och den ansökande statens intressen finner att
utlämning på grund av den eftersöktes personliga förhållanden, i
synnerhet med hänsyn till hans ålder eller hälsotillstånd, skulle vara
oförenlig med humanitära hänsyn,
e) när den eftersökte i en tredje stat har blivit slutgiltigt frikänd eller
dömd för det brott för vilket utlämning begärs och, om han dömts, den
ådömda påföljden till fullo har verkställts eller inte längre är verkställbar,
f) om den eftersökte enligt lagstiftningen i den anmodade staten vid
tiden för brottet var att anse som en ung lagöverträdare och den lag som
kommer att tillämpas på vederbörande i den ansökande staten inte är
förenlig med de grundläggande principerna i den anmodade statens
lagstiftning rörande unga lagöverträdare,
g) om den eftersökte befinner sig i den anmodade staten till följd av
utlämning från en tredje stat och det samtycke som krävs från denna
tredje stat för vidareutlämning vägras.
Utlämning av egna medborgare
1. Utlämning får vägras när den person vars utlämning begärs är
medborgare i den anmodade staten.
2. Om den anmodade staten vägrar utlämning i enlighet med punkt 1,
skall den överlämna ärendet till egna vederbörande myndigheter i syfte
att lagföra vederbörande för alla eller något av de brott för vilka
utlämning har begärts. Denna stat skall underrätta den ansökande staten
om varje vidtagen åtgärd och om utgången av varje lagföring.
Kommunikationsvägar
Framställningar om utlämning och varje efterföljande skriftväxling skall
ske på diplomatisk väg.
Handlingar som skall överlämnas
1. Följande handlingar skall överlämnas som stöd för en framställning
om utlämning:
a) i samtliga fall,
(i) upplysningar om den eftersökta personens signalement, identitet,
vistelseort och medborgarskap,
Prop. 2000/01:83
Bilaga 4
88
Prop. 2000/01:83
(ii) en redogörelse av åklagare eller annan person i offentlig tjänst Bilaga 4
angående det handlande som utgör det brott för vilket utlämning begärs
med angivande av tid och plats för brottet, typen av brott och med
återgivande av den lagtext som beskriver brottet och det tillämpliga
straffet. Denna redogörelse skall också ange
- att dessa lagbestämmelser var i kraft både vid tiden för brottet och
vid tiden för framställningen om utlämning,
- om åtal för brottet, åläggande eller verkställighet av straff för brottet
är uteslutet på grund av preskription, och
- om brottet begåtts utanför den ansökande statens territorium, de
lagbestämmelser på vilka den grundar sin jurisdiktion.
b) i fall där en person är anklagad eller eftersökt för lagföring för ett
brott
(i) häktningsbeslutet eller varje annat beslut med samma kraft och
verkan i original eller kopia, som utfärdats i den ansökande staten, och
(ii) om den anmodade statens lagstiftning så kräver, bevisning som
skulle utgöra tillräckliga skäl för att häkta och åtala den eftersökta
personen, om handlandet hade ägt rum i den anmodade staten.
I detta syfte skall en sammanfattning av fakta i målet med angivande av
bevisningen, inklusive bevis om gärningsmannens identitet, godtas som
full bevisning avseende de fakta som anges däri, förutsatt att den
åklagare som upprättar sammanfattningen intygar, att den angivna
bevisningen upptagits i enlighet med den ansökande statens lagstiftning.
Sammanfattningen får innefatta utlåtanden, redogörelser, återgivningar
eller annan lämplig dokumentation.
Sammanfattningen får innehålla bevisning som upptagits i den
ansökande staten eller på annat håll och skall godtas som bevisning
oberoende av om sådan bevisning i annat fall skulle godtas enligt den
anmodade statens lagstiftning.
c) i fall där en person är eftersökt för verkställighet av dom
(i) domen i original eller kopia eller annan handling som anger den
fällande domen och straffet som skall avtjänas, och
(ii) om en del av straffet redan har verkställts, en förklaring från en
person i offentlig tjänst med angivande av hur mycket av straffet som
återstår att verkställa,
d) i fråga om en framställning från Kanada som avser en person som har
befunnits skyldig men som inte dömts till straff
89
(i) häktningsbeslutet i original eller kopia,
Prop. 2000/01:83
Bilaga 4
(ii) en handling i original eller kopia som anger att personen har
befunnits skyldig, och
(iii) en förklaring att ett straff kommer att ådömas.
2. Beträffande en person som är dömd i sin utevaro skall de krav som
avser överlämnande av sådana handlingar som anges i a) och b) i punkt 1
gälla. Om det emellertid fastställs att anklagelsen med uppgift om tiden
och platsen för rättegången eller utevarodomcn har delgivits personligen
med den eftersökta personen och denne inte har inställt sig inför
domstolen eller begagnat sig av rätten att överklaga och erhålla en ny
rättegång, skall de krav som avser överlämnande av sådana handlingar
som anges i a) och c) i punkt 1 gälla.
3. Alla handlingar och kopior av handlingar som överlämnats till stöd
för en framställning om utlämning och som framstår som att ha blivit
bestyrkta eller utfärdade av en judiciell myndighet, en åklagare eller
person i offentlig tjänst i den ansökande staten eller med deras
bemyndigande, skall godtas i utlämningsförfarandet i den anmodade
staten och behöver inte avges under ed eller högtidlig förklaring och skall
godtas utan bevis avseende underskrift eller tjänsteställning hos den
person som framstår som att ha undertecknat eller bestyrkt dem.
4. Varje översättning som gjorts i den ansökande staten av handlingar
som överlämnats till stöd för en framställning om utlämning skall godtas
för alla ändamål i utlämningsförfarandet.
Legalisering av överlämnade handlingar
Ingen legalisering eller något bestyrkande av handlingar som
överlämnats till stöd för framställningen om utlämning skall erfordras.
Språk
Alla handlingar som överlämnas i enlighet med detta avtal skall vara
avfattade på eller översatta till ett officiellt språk i den anmodade staten.
Ytterligare dokumentation
Om den anmodade staten finner att den dokumentation som lämnats till
stöd för en framställning om utlämning inte är tillräcklig för att i enlighet
med detta avtal bevilja utlämning, får den staten begära ytterligare
dokumentation inom en tidsperiod som den anger.
Förenklat utlämningsförfarande
I den utsträckning som den anmodade statens lagstiftning medger kan
utlämning beviljas i enlighet med bestämmelserna i detta avtal, trots att
kraven i artikel 7 inte har uppfyllts, förutsatt att den eftersökta personen
samtycker till att utlämnas.
Provisoriskt anhållande
1. I brådskande fall får den ansökande staten skriftligen begära att den
eftersökta personen provisoriskt anhålls. En sådan begäran får göras
direkt mellan Sveriges Utrikesdepartement och Kanadas Justitie-
departement, varvid vägen över den internationella kriminalpolis-
organisationen (Interpol) får användas.
2. En framställning om provisoriskt anhållande skall innehålla,
a) uppgift om den eftersöktes signalement, identitet, vistelseort och
medborgarskap,
b) uppgift om att utlämning av den eftersökte kommer att begäras,
c) namn, tid och plats för brottet och en kort redogörelse för de faktiska
omständigheterna i ärendet,
d) uppgift angående förefintligheten av ett häktningsbeslut eller en
fällande dom, och
e) uppgift om det längsta straff som kan följa på brottet enligt den
ansökande statens lagstiftning eller om det straff som har ådömts.
3. Den anmodade staten skall genast underrätta den ansökande staten
om de åtgärder som vidtagits med anledning av framställningen.
4. Ett provisoriskt anhållande skall upphöra om en framställning om
utlämning inte har mottagits
a) av Kanada inom sextio dagar, eller
b) av Sverige inom fyrtio dagar efter anhållandet.
5. Om framställningen om utlämning mottas inom den tillämpliga tid
som anges i punkt 4 men denna inte åtföljs av de handlingar som krävs
enligt artikel 7, får behöriga myndigheter i den anmodade staten i den
Prop. 2000/01:83
Bilaga 4
utsträckning dess egen lagstiftning tillåter utsträcka tiden för mottagande
av handlingarna.
6. Den eftersökta personen får när som helst under förfarandet tillfälligt
friges på de villkor som bedöms vara nödvändiga för att säkerställa att
personen inte lämnar landet.
7. Utgången av den tillämpliga tidsperiod som anges i punkt 4 utesluter
inte inledandet av efterföljande utlämningsförfarande, om en framställ-
ning om utlämning därefter mottas.
Konkurrerande framställningar
1. När framställningar mottas från två eller flera stater om utlämning av
samma person antingen för samma brott eller för olika brott, skall den
anmodade staten avgöra till vilken av dessa stater personen skall
utlämnas och skall underrätta dessa stater om sitt beslut.
2. Vid avgörandet av till vilken stat en person skall utlämnas skall den
anmodade staten ta hänsyn till alla relevanta omständigheter och, i
synnerhet, till
a) brottens relativa svårhetsgrad om framställningarna avser olika brott,
b) liden och platsen för varje brott,
c) tidpunkterna för framställningarna,
d) vederbörandes medborgarskap, och
e) vederbörandes sedvanliga bosättningsort.
Överlämnande
1. Den anmodade staten skall så snart ett beslut med anledning av
framställningen om utlämning fattats underrätta den ansökande staten om
detta beslut. Skäl skall anges för varje fullständigt eller partiellt avslag på
en framställning om utlämning.
2. Om utlämning beviljas skall den anmodade staten underrätta den
ansökande staten om under hur lång tid vederbörande varit berövad
friheten till följd av framställningen om utlämning.
3. Om utlämning beviljas skall den anmodade staten överlämna
vederbörande vid sådant avreseställe på sitt territorium som är lämpligt
för den ansökande staten.
4. Den ansökande staten skall föra bort vederbörande från den
anmodade staten inom sådan skälig tidrymd som den anmodade staten
anger och om vederbörande inte har förts bort inom denna tid får den
anmodade staten vägra att utlämna denna person för samma brott.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 4
92
5. Om avtalsslutande stat på grund av förhållanden över vilka den inte
råder hindras från att överlämna eller föra bort den person som skall
utlämnas, skall den underrätta den andra avtalsslutande staten. De
avtalsslutande staterna skall besluta om ett nytt datum för överlämnande,
varvid bestämmelserna i punkt 4 skall tillämpas.
Uppskjutet eller tillfälligt överlämnande
1. Om vederbörande är åtalad eller avtjänar straff i den anmodade staten
för ett annat brott än det för vilket utlämning begärs får den anmodade
staten överlämna vederbörande eller uppskjuta överlämnandet till dess
rättegångsförfarandet avslutats eller straffet helt eller delvis verkställts.
Den anmodade staten skall underrätta den ansökande staten om varje
sådant uppskov.
2. Om en person har befunnits kunna utlämnas får den anmodade staten
i den utsträckning dess lagstiftning medger tillfälligt överlämna
vederbörande för att han skall åtalas på villkor som skall fastställas i
samråd med den ansökande staten. En person som återsänts till den
anmodade staten efter ett tillfälligt överlämnande kan slutgiltigt
överlämnas i enlighet med bestämmelserna i detta avtal för att verkställa
ett ådömt straff.
Överlämnande av egendom
1. I den utsträckning dess lagstiftning tillåter skall den anmodade staten
på framställning från den ansökande staten beslagta och överlämna
egendom,
a) som kan erfordras som bevisning, eller
b) som har förvärvats till följd av brottet och som vid tidpunkten för
gripandet påträffas i den eftersökta personens besittning eller som senare
upptäcks.
2. Egendom som beslagtagits i enlighet med punkt 1 skall överlämnas
även i de fall utlämning har beviljats men inte kan fullföljas på grund av
vederbörandes död eller flykt.
3. Om egendom kan komma att bli underkastad beslag eller för-
verkande, kan den anmodade staten i samband med pågående rättegång i
brottmål tillfälligt kvarhålla eller överlämna den på villkor att den
återlämnas.
4. Rättigheter som den anmodade staten eller tredje man kan ha
förvärvat i egendomen skall bevaras. Om sådana rättigheter finns skall
Prop. 2000/01:83
Bilaga 4
93
egendomen återställas utan kostnad till den anmodade staten så snart som
möjligt efter rättegången.
Specialitetsregel
1. Den som utlämnats skall inte åtalas, straffas eller häktas för annat
före hans överlämnande begånget brott än sådana för vilka han
utlämnats, och hans frihet skall inte heller begränsas av något annat skäl,
utom
a) om den anmodade staten samtycker,
b) om vederbörande efter att ha haft möjlighet att lämna den ansökande
staten inte har gjort det inom fyrtiofem dagar från sin slutgiltiga
frigivning eller om han har återvänt till denna stat efter att ha lämnat den,
eller
c) om den utlämnade personen samtycker inför en judicicll myndighet i
den ansökande staten.
2. En begäran om samtycke av den anmodade staten enligt punkt 1
skall, på begäran av den anmodade staten, åtföljas av de tillämpliga
handlingar som krävs enligt artikel 7 liksom av ett protokoll över varje
redogörelse lämnad av den utlämnade personen angående det aktuella
brottet.
3. Om det åtal för vilket vederbörande utlämnats senare ändras, får han
åtalas eller dömas, förutsatt att brottet under sin nya rubricering är,
a) grundat på väsentligen samma faktiska omständigheter som angetts i
framställningen om utlämning och i de handlingar som överlämnats till
stöd för denna, och
b) belagt med samma längsta straff eller med ett kortare straff än det
brott för vilket vederbörande utlämnats.
Vidareutlämning till tredje stat
1. När någon överlämnats skall den ansökande staten inte utlämna
denne till tredje stat för ett brott som begåtts före vederbörandes
överlämnande, om inte
a) den anmodade staten samtycker till denna utlämning, eller
b) vederbörande har haft möjlighet att lämna den ansökande staten och
inte har gjort det inom fyrtiofem dagar från den slutgiltiga frigivningen
avseende det brott för vilket han överlämnats av den anmodade staten
Prop. 2000/01:83
Bilaga 4
94
eller om han har frivilligt återvänt till den ansökande staten efter att ha Prop. 2000/01:83
lämnat den. Bilaga 4
2. Den anmodade staten kan när samtycke enligt punkt 1 a) begärs
fordra att de handlingar företes som överlämnats av den tredje staten.
Transitering
1. I den utsträckning som dess lagstiftning medger, skall transitering
genom en av de avtalsslutande staternas territorium beviljas på
framställning från den andra avtalsslutande staten. Framställningen om
transitering,
a) kan översändas på vaije sätt som ger skriftlig dokumentation, och
b) skall innehålla de upplysningar som anges i artikel 12, punkt 2.
2. Inget transiteringstillstånd skall behövas när flygtransport används
och ingen landning förutses på transitstatens territorium. I händelse av en
oförutsedd landning kan denna stat kräva en framställning om
transitering enligt punkt 1. Transitstaten skall hålla den som skall
transiteras i häkte till dess framställningen har mottagits och
transiteringen genomförts, förutsatt att framställningen har mottagits
inom tjugofyra timmar från den oförutsedda landningen.
Kostnader
1. Den anmodade staten skall vidtaga alla erforderliga åtgärder och
svara för alla kostnader för förfarandet som uppkommit till följd av
utlämningsframställningen inklusive lagföring till följd av en vägran att
bevilja utlämning på grund av medborgarskap.
2. Den anmodade staten skall bära de kostnader som uppkommit på
dess territorium för gripandet av den person, vars utlämning begärs och
för vederbörandes hållande i häkte fram till överlämnandet till den
ansökande staten.
3. Den ansökande staten skall bära de kostnader som uppkommer för
överförandet av den utlämnade från den anmodade statens territorium.
Handhavandet av förfarandet
1. Beträffande en utlämningsframställning som överlämnats av Sverige
skall Kanadas justitieminister handha utlämningsförfarandet inför
kanadensiska domstolar.
95
2. Beträffande en utlämningsframställning som överlämnats av Kanada
skall utlämningsförfarandet handhas i enlighet med svensk lagstiftning.
Ikraftträdande och uppsägning
1. Detta avtal skall ratificeras; ratifikationsinstrumenten skall utväxlas i
Ottawa så snart som möjligt.
2. Detta avtal skall träda i kraft den dag då ratifikationsinstrumenten
utväxlas.
3. Vid ikraftträdandet skall detta avtal upphäva och ersätta överens-
kommelsen mellan Sverige och Kanada om utlämning, undertecknad i
Stockholm den 25 februari 1976, och ändrad genom skriftväxling mellan
Sverige och Kanada i Stockholm den 18 och 25 november 1980.
4. Detta avtal skall tillämpas på varje framställning som överlämnas
efter dess ikraftträdande, även om brottet för vilket utlämning begärs
begicks före denna dag. Varje utlämningsframställning som överlämnas
före avtalets ikraftträdande skall emellertid regleras av bestämmelserna i
1976 års överenskommelse.
5. Endera avtalsslutande stat kan säga upp detta avtal när som helst
genom skriftlig underrättelse till den andra staten. Uppsägningen skall
träda i kraft sex månader från dagen för mottagandet av ett sådant
tillkännagivande.
TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har undertecknade därtill vederbörligen
bemyndigade av sina respektive regeringar underskrivit detta avtal.
SOM SKEDDE i Stockholm den 15 februari 2000, i likalydande
exemplar på svenska, engelska och franska språken, vilka alla har lika
giltighet.
FÖR SVERIGES REGERING FÖR KANADAS REGERING
Prop. 2000/01:83
Bilaga 4
Anna Lindh Philippe P. Kirsch
96
Prop. 2000/01:83
Bilaga 5
Följande myndigheter och organisationer har yttrat sig över
departementspromemorian Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention
om utlämning (Ds 2000:3).
Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Statens invandrarverk,
Utlänningsnämnden, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårds-
styrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Sveriges Domareförbund,
Sveriges Advokatsamfund.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Ekobrottsmyndigheten,
Ekobrottsmyndigheten, Södra avdelningen, Ekobrottsmyndigheten, Östra
avdelningen, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i
Linköping, Åklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i Malmö,
Åklagarmyndigheten i Nyköping, Åklagarmyndigheten i Stockholm,
Åklagarmyndigheten i Västerås.
97
4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 83
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för
brott,
dels att 40 § skall upphöra att gälla,
dels att 1,4, 6, 10, 14, 16, 26, 28 och 32 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 1 och 23 §§ skall placeras närmast före
2 respektive 24 §,
dels att rubriken närmast före 2 § skall lyda ”Förutsättningar för
utlämning”,
dels att det närmast före 23 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
”Provisoriska tvångsmedel”,
dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 3, 3 a, 3 b, 3 c, 12 a
och 27 a §§, av följande lydelse.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 6
Nuvarande lydelse
Den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för
där straffbelagd gärning och
uppehåller sig här i riket må efter
beslut av regeringen utlämnas till
den staten enligt vad i denna lag
sägs.
Föreslagen lydelse
1 §'
Den som i en annan stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för
där straffbelagd gärning och uppe-
håller sig här i riket får efter beslut
av regeringen utlämnas till den
staten i enlighet med bestämmel-
serna i denna lag.
I 28-39 ££ finns särskilda
bestämmelser om ett förenklat
förfarande i vissa fall vid ut-
lämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen.
3§2
Utan hinder av vad som sägs i
2 § får en svensk medborgare
utlämnas till en medlemsstat i
Europeiska unionen för lagföring
1. om denne vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande
vistats i den ansökande staten,
eller
2. om den gärning för vilken
utlämning begärs motsvarar brott,
för vilket det enligt svensk lag är
stadgat fängelse i mer än fyra år.
1 Senaste lydelse 1975:292.
2 Tidigare 3 § upphävd genom 1975:292.
98
Har gärningen i sin helhet Prop. 2000/01:83
begåtts i Sverige, får utlämning Bilaga 6
beviljas endast om gärningen
innefattar medverkan till ett brott
som begåtts utom riket eller om
utlämning beviljas även för en
gärning som begåtts utom riket.
Vid bedömningen av om
utlämning skall beviljas enligt
denna paragraf skall särskilt
beaktas möjligheterna till lag-
föring här i landet.
3a§
När utlämning beviljas enligt
3 § skall som villkor för ut-
lämningen ställas att den som
begärs utlämnad skall återföras
till Sverige för verkställighet här
av ett eventuellt frihetsstraff eller
annat frihetsberövande i anled-
ning av brottet. Detta villkor
behöver dock inte ställas
1. om den som begärs utlämnad
vid tiden för brottet sedan minst
två år stadigvarande vistats i den
stat till vilken utlämning begärs,
eller
2. om den som begärs utlämnad
samtycker till att verkställigheten
sker i den ansökande staten.
När verkställighet enligt första
stycket skall ske i Sverige
tillämpas 25 g § lagen (1972:260)
om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brott-
målsdom. Vid verkställigheten
skall den dömde alltid räknas till
godo den tid av påföljden som
avtjänats i den andra staten och
den tid som han eller hon varit
anhållen, häktad eller på annat
sätt frihetsberövad där eller i
Sverige med anledning av det brott
som påföljden avser.
3b§
Utan hinder av vad som sägs i
2 § får en svensk medborgare
utlämnas till en medlemsstat i
Europeiska unionen för verk-
99
4
Ej må någon utlämnas, med
mindre den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar
brott, för vilket enligt svensk lag
är stadgat fängelse i mer än ett år.
Har personen i den främmande
staten dömts för gärningen, må
han utlämnas allenast om
påföljden utgör minst frihetsstraff i
fyra månader eller annat
omhändertagande på anstalt under
motsvarande tid.
Skall utlämning till främmande
stat ske för gärning som avses i
första stycket, må utlämning till
den staten samtidigt medgivas
jämväl för annan gärning som
motsvarar brott enligt svensk lag.
Har personen i den främmande
staten dömts till gemensam påföljd
för gärning som avses i första
stycket första punkten och för
annan gärning som motsvarar brott
ställighet av frihetsstraff
1. om han eller hon vid tiden för
brottet sedan minst två år
stadigvarande vistats i den an-
sökande staten, eller
2. om han eller hon samtycker
till utlämning.
3c§
Samtycke till verkställighet i den
andra staten enligt 3 a och 3 b §§
skall lämnas till den åklagare som
verkställer utredning enligt 16
eller 31 §.
Om ett samtycke återkallas
innan beslut om utlämning har
verkställts, skall återkallelsen
beaktas.
§3
Utlämning får beviljas endast
om den gärning för vilken
utlämning begärs motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är
stadgat fängelse i ett år eller mer.
Utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen får dock be-
viljas om den gärning för vilken
utlämning begärs motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är
stadgat fängelse i sex månader
eller mer. Har personen i den
ansökande staten dömts för
gärningen, får han utlämnas
endast om påföljden utgör minst
frihetsstraff i fyra månader eller
annat omhändertagande på anstalt
under motsvarande tid.
Skall utlämning ske till en
annan stat för gärning som avses i
första stycket, får utlämning till
den staten samtidigt beviljas även
för annan gärning som motsvarar
brott enligt svensk lag.
Har personen i den ansökande
staten dömts till gemensam påföljd
för gärning som avses i första
stycket första eller andra
meningen och för annan gärning
Prop. 2000/01:83
Bilaga 6
3 Senaste lydelse 1975:292.
100
enligt svensk lag, må utlämning
för gärningarna äga rum, om den
gemensamma påföljden utgör
minst frihetsstraff i fyra månader
eller annat omhändertagande på
anstalt under motsvarande tid.
Utlämning må ej beviljas för
politiskt brott.
Innefattar gärningen tillika brott
av icke politisk beskaffenhet, må
utlämning beviljas för det brottet,
såframt gärningen i det särskilda
fallet prövas övervägande äga
karaktären av ett icke politiskt
brott.
som motsvarar brott enligt svensk Prop. 2000/01:83
lag, får utlämning för gärningarna Bilaga 6
beviljas, om den gemensamma
påföljden utgör minst frihetsstraff i
fyra månader eller annat om-
händertagande på anstalt under
motsvarande tid.
6§
Utlämning får inte beviljas för
ett politiskt brott.
Innefattar gärningen även ett
brott som inte är politiskt, får
utlämning beviljas för det brottet,
om gärningen i det särskilda fallet
övervägande har karaktären av ett
icke politiskt brott.
Första stycket gäller inte vid
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen eller om ett
avslag på denna grund strider mot
en internationell överenskommelse
som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas får ett politiskt
brott.
10 §4
Har i fråga om den person som
avses med framställningen här i
riket meddelats dom beträffande
det uppgivna brottet eller med stöd
av 20 kap. 7 § rättegångsbalken
eller motsvarande bestämmelse i
annan författning meddelats beslut
att icke tala å brottet, må utläm-
ning för det brottet ej äga rum.
Ej heller må utlämning beviljas,
om straff för brottet skulle vara
förfallet enligt svensk lag.
Har i fråga om den som begärs
utlämnad här i riket meddelats
dom beträffande det uppgivna
brottet eller med stöd av 20 kap.
7 § rättegångsbalken eller mot-
svarande bestämmelse i annan
författning meddelats beslut att
inte åtala för brottet, får utlämning
för det brottet inte beviljas.
Utlämning får inte heller
beviljas, om straff för brottet
skulle vara preskriberat enligt
svensk lag. Detta gäller inte vid
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen eller om ett
avslag på denna grund strider mot
en internationell överenskommelse
som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.
4 Senaste lydelse 1975:292.
101
Har fråga om ansvar för brottet
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i annan främ-
mande stat än den som gjort
framställning om utlämning, och
är brottet förövat i den först
nämnda staten eller har denna stat
tillträtt den europeiska utlämnings-
konventionen den 13 december
1957, den europeiska konven-
tionen den 28 maj 1970 om
brottmålsdoms internationella
rättsverkningar eller den euro-
peiska konventionen den 15 maj
1972 om överförande av lagföring
i brottmål eller har den staten slutit
särskilt avtal med Sverige om
utlämning för brott, må den
tilltalade ej utlämnas för brottet,
1. om han har frikänts från
ansvar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan alt påföljd har
utdömts,
3. om ådömd påföljd har
verkställts i sin helhet eller
verkställigheten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har
bortfallit enligt lagen i den stat där
domen meddelats.
Tredje stycket gäller ej i fråga
om brott, som har förövats i den
stat som gjort framställning om
utlämning eller mot denna stat
eller menighet eller allmän
inrättning i den staten, eller brott,
som avses i 2 kap. 3 § 5 eller 6
brottsbalken, såvida ej lagföringen
har skett på begäran av den stat
som gjort framställning om
utlämning.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas om straff för
brottet skulle vara preskriberat
enligt svensk lag.
Har fråga om ansvar för brottet
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i en annan stat än
den som gjort framställning om
utlämning, och är brottet förövat i
den först nämnda staten eller har
denna stat tillträtt den europeiska
utlämningskonventionen den 13
december 1957 eller en överens-
kommelse som avses i 2 kap. 5 a §
fjärde stycket brottsbalken eller
har den staten slutit särskilt avtal
med Sverige om utlämning för
brott, får den som begärs ut-
lämnad inte utlämnas för brottet,
1. om han har frikänts från
ansvar,
2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd har
utdömts,
3. om ådömd påföljd har
verkställts i sin helhet eller
verkställigheten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har
bortfallit enligt lagen i den stat där
domen meddelats.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 6
Fjärde stycket gäller inte i fråga
om brott, som har förövats i den
stat som gjort framställning om
utlämning eller mot denna stat
eller menighet eller allmän
inrättning i den staten, eller brott,
som avses i 2 kap. 3 § 6 eller 7
brottsbalken, såvida inte lag-
föringen har skett på begäran av
den stat som gjort framställning
om utlämning eller efter att den
eftersökte har utlämnats från
denna stat för lagföring.
12 a §
Vid utlämning till en medlems-
stat i Europeiska unionen eller när
102
14
Framställning om utlämning
skall ges in till Justitiede-
partementet.
Vid framställningen skall fogas
avskrift av häktningsbeslut eller
dom som åberopas eller, i fall som
avses i 4 § andra stycket, annan
utredning på vilken framställ-
ningen grundas. I den mån det ej
framgår av nämnda handlingar,
skall uppgift lämnas om personens
nationalitet och hemvist, brottets
beskaffenhet, tid och plats för
brottet samt i den främmande
staten tillämpliga straffbestäm-
melser. Signalement skall om
möjligt företes.
Riksåklagaren skall till grund
det annars följer av en inter-
nationell överenskommelse som är
bindande för Sverige, för den som
har utlämnats, utan hinder av vad
som sägs i 12 § första stycket 1,
1. åtalas eller straffas för annat
brott som han eller hon har begått
före utlämningen, om han eller
hon har lämnat sitt samtycke till
det eller om det för brottet enligt
lagen i den ansökande staten inte
kan följa eller inte är utdömt
frihetsstraff eller någon annan
åtgärd som innefattar frihets-
berövande, och
2. vidareutlämnas till en annan
medlemsstat i Europeiska unionen
om han eller hon har lämnat sitt
samtycke till det.
Första stycket gäller inte om
den som har utlämnats är svensk
medborgare.
§5
En framställning om utlämning
skall göras skriftligen. Den för
översändas per telefax eller, efter
överenskommelse i det enskilda
fallet, på annat sätt. Framställ-
ningen skall ges in till Justitie-
departementet.
Vid framställningen skall fogas
avskrift av häktningsbeslut eller
dom som åberopas eller, i fall som
avses i 4 § andra stycket, annan
utredning på vilken fram-
ställningen grundas. I den mån det
inte framgår av nämnda hand-
lingar, skall uppgift lämnas om
personens nationalitet och
hemvist, brottets beskaffenhet, tid
och plats för brottet samt i den
ansökande staten tillämpliga
straffbestämmelser. Signalement
skall om möjligt företes.
§6
Riksåklagaren skall till grund
Prop. 2000/01:83
Bilaga 6
5 Senaste lydelse 2000:567.
6 Senaste lydelse 1983:227.
103
för sill yttrande verkställa er-
forderlig utredning enligt vad om
förundersökning i brottmål är
stadgat.
för sitt yttrande verkställa
erforderlig utredning enligt vad
som gäller vid förundersökning i
brottmål.
Riksåklagaren eller annan be-
hörig åklagare får under utred-
ningen begära kompletterande
information av behörig myndighet
i en medlemsstat i Europeiska
unionen eller, om sådan direkt
kommunikation har avtalats i en
internationell överenskommelse
Prop. 2000/01:83
Bilaga 6
som är bindande för Sverige eller
av behörig myndighet i en annan
stat om den staten tillåter detta.
Om tvångsmedel gäller vad som
i allmänhet är föreskrivet för
brottmål. Beslut av rätten gäller
tills vidare intill dess ärendet har
avgjorts eller, om utlämning
beviljas, intill dess denna har
verkställts. Finner högsta dom-
stolen hinder mot utlämning möta
enligt 1-10 §§, upphör dock
beslutet genast att gälla. Föreligger
sådant hinder mot utlämning som
avses i 11 § första stycket, gäller
beslutet ej under tid då personen
med anledning av misstanke om
brott som där avses är berövad
friheten som anhållen eller häktad
Om tvångsmedel gäller vad som
i allmänhet är föreskrivet för
brottmål. Beslut av rätten gäller
tills vidare intill dess ärendet har
avgjorts eller, om utlämning
beviljas, intill dess denna har
verkställts. Finner Högsta dom-
stolen att det finns hinder mot
utlämning enligt 1-10 §§, upphör
dock beslutet genast att gälla.
Föreligger sådant hinder mot
utlämning som avses i 11 § första
stycket, gäller beslutet inte under
tid då personen med anledning av
misstanke om brott som där avses
är berövad friheten som anhållen
eller undergår fängelsestraff eller eller häktad eller undergår
eljest är omhändertagen på anstalt. fängelsestraff eller på annat sätt är
omhändertagen på anstalt.
Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter det att utlämning har
beviljats.
Talan mot rättens beslut i fråga
om tvångsmedel förs genom
besvär till högsta domstolen utan
inskränkning till viss tid.
Den som hålls häktad i
utlämningsärendet äger påfordra,
att ny förhandling skall äga rum
inom tre veckor från det beslut
Rättens beslut i fråga om
tvångsmedel överklagas till
Högsta domstolen utan inskränk-
ning till viss tid.
Den som hålls häktad i
utlämningsärendet kan begära att
ny förhandling skall äga rum inom
tre veckor från det att beslut senast
senast meddelats.
har meddelats.
104
26 §
Chefen för Justitiedepartementet
får medge, att den som av
främmande stat utlämnas till annan
stat får föras genom riket, om
denne inte är svensk medborgare
och det inte heller annars finns
synnerliga skäl mot det.
Framställning om detta ges in till
Justitiedepartementet.
Sker utlämningen till Danmark,
Finland, Island eller Norge må
medgivas, att även svensk med-
borgare föres genom riket, om
hinder ej skulle ha förelegat för
utlämning av honom till den
mottagande staten enligt 2 eller 4 §
lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge.
Chefen för Justitiedepartementet
får medge, att den som av en stat
utlämnas till en annan stat får föras
genom riket, om denne inte är
svensk medborgare och det inte
heller annars finns synnerliga skäl
mot .det. Framställning om detta
ges in till Justitiedepartementet.
Medgivande får lämnas till att
en svensk medborgare förs genom
riket, om hinder inte skulle ha
förelegat för utlämning av honom
eller henne till den mottagande
staten enligt denna lag eller enligt
2 eller 4 § lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 6
27 a §
Regeringen tillkännager de
internationella överenskommelser
som avses i denna lag.
28 §2
När någon som är eftersökt för
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till
att bli utlämnad, får utlämnings-
frågan prövas i ett förenklat för-
farande med de avvikelser från
denna lag som framgår av 29-
40 §§.
När någon som är eftersökt för
utlämning till en medlemsstat i
Europeiska unionen samtycker till
att bli utlämnad, får utlämnings-
frågan prövas i ett förenklat
förfarande med de avvikelser från
denna lag som framgår av 29-
59§§.
32 §3
Den som eftersöks för utlämning skall så snart det kan ske tillfrågas av
åklagare om han samtycker till utlämning. I sådant fall skall han också
tillfrågas om han medger rätt för den ansökande staten att, utan särskilt
medgivande enligt 24 §, ställa honom till ansvar eller straffa honom för
annat brott som begåtts före utlämningen än som omfattas av
eftersökningen och att utlämna honom till någon annan medlemsstat i
Europeiska unionen. Han skall upplysas om innebörden av att samtycke
och medgivande lämnas.
Samtycke och medgivande Samtycke och medgivande
lämnas till åklagaren. Därvid lämnas till åklagaren.
1 Senaste lydelse 2000:567.
2 Senaste lydelse 1997:209.
3 Senaste lydelse 1997:209
105
tillämpas samma förfarande som
vid utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och
Norge.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 6
Första stycket andra meningen
tillämpas inte när den som efter-
söks är svensk medborgare.
Den ansökande staten skall omedelbart underrättas om ett samtycke
eller ett medgivande. Är den eftersökte anhållen eller ålagd reseförbud
eller anmälningsskyldighet och samtycker han inte, skall den ansökande
staten underrättas om detta inom tio dagar från beslutet om tvångsmedel.
Detta hindrar dock inte att det förenklade förfarandet tillämpas även om
samtycke lämnas efter denna tid.
Om ett samtycke eller medgivande återkallas innan beslut om
utlämning har verkställts, skall återkallelsen beaktas. Den ansökande
staten skall omedelbart underrättas om återkallelsen.
Sådan underrättelse från rätten till chefen för Justitiedepartementet
som avses i 23 § andra stycket skall lämnas endast om den eftersökte inte
samtycker till att utlämnas eller om han inte inom tio dagar från den dag
han anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet lämnat sitt
samtycke till utlämningen eller om han återkallar ett sådant samtycke.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
106
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utlämning för politiskt brott må
ske, allenast om gärningen eller
gärning av motsvarande be-
skaffenhet år i svensk lag belagd
med straff och den som begärs
utlämnad ej är svensk med-
borgare.
Föreslagen lydelse
§
Utlämning för ett politiskt brott
får endast ske om gärningen eller
en gärning av motsvarande
beskaffenhet i svensk lag är
belagd med straff.
En begäran om utlämning för ett
politiskt brott får inte avslås på
denna grund om detta strider mot
en internationell överenskommelse
som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.
Den som är svensk medborgare
får inte utlämnas för ett politiskt
brott.
Regeringen tillkännager de
internationella överenskommelser
som avses i andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
107
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-06
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Ä. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.
Enligt en lagrådsremiss den 15 februari 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Joakim Zetterstedt.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
2, 3 och 3 b §§
I 2 § finns en till synes kategorisk regel om att svenska medborgare inte
får utlämnas. I de nya 3 och 3 b §§ föreslås att svenska medborgare, utan
hinder av 2 §, får utlämnas i vissa fall. Redan idag finns det undantag
från huvudregeln i 2 §, nämligen dels i lagen om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge (jfr 27 § utlämningslagen), dels i
lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella
tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (till vilken hän-
visning saknas i utlämningslagen). När nu undantag från 2 § skall tas in
själva utlämningslagen accentueras paragrafens karaktär av huvudregel
med undantag. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen i 2 § avslutas
med exempelvis följande: ”... utlämnas enligt denna lag annat än i fall
där det är särskilt föreskrivet.”
I så fall kan 3 och 3 b §§ inledas med ”En svensk medborgare får
utlämnas till ...”.
3a§
Andra stycket i paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet i
Sverige av frihetsstraff som ådömts efter utlämning. Enligt styckets
andra mening skall vid verkställigheten den dömde alltid räknas till godo
den tid av påföljden som avtjänats i den andra staten och den tid som han
eller hon varit anhållen, häktad eller på annat sätt frihetsberövad där eller
i Sverige med anledning av det brott som påföljden avser. Mot den
föreslagna avfattningen kan anmärkningar riktas. En sådan är att om t.ex.
häktningstid i den andra staten avräknats från ett ådömt fängelsestraff -
på motsvarande sätt som enligt 33 kap. brottsbalken - 3 a § kan synas
innebära att häktningstiden kommer att bli dubbelt avräknad, nämligen
dels som en del av det avtjänade frihetsstraffet, dels särskilt som
häktningstid. Vidare omfattar uttrycket ”på annat sätt frihetsberövad”
såväl ett ådömt frihetsstraff som t.ex. sådan tid varunder den dömde
varit gripen utan att vara anhållen eller häktad och som i motsvarande
fall inte skall avräknas enligt brottsbalken. Enligt Lagrådets mening
Prop. 2000/01:83
Bilaga 7
108
skulle det vara bättre om andra meningen i 3 a § andra stycket
utformades i närmare anslutning till den korresponderande regeln i 25 §
tredje stycket lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom. Därvid bör övervägas om sådan tid varunder den
dömde varit frihetsberövad på annat sätt än som anhållen eller häktad och
som enligt brottsbalken skulle ha avräknats i ett motsvarande fall (t.ex.
tid för rättspsykiatrisk undersökning) skall avräknas enligt utläm-
ningslagen och internationella verkställighetslagen.
6§
Enligt paragrafens första stycke i dess nuvarande lydelse får utlämning
inte beviljas för politiska brott. I remissen föreslås att till paragrafen
fogas ett tredje och ett fjärde stycke. I det tredje stycket föreskrivs att
utlämningsförbudet inte gäller bl.a. vid utlämning till en medlemsstat i
EU. I det fjärde stycket anges att en svensk medborgare inte får utlämnas
för ett politiskt brott. Det förhållandet att paragrafen utformats så att det
nya tredje stycket utgör ett undantag från första stycket och fjärde stycket
ett undantag från undantaget gör paragrafen svårläst. Lagrådet föreslår att
tredje och fjärde styckena läggs ihop till ett stycke med följande lydelse:
”Utan hinder av första stycket får utlämning ske av annan än svensk
medborgare till en medlemsstat i Europeiska unionen eller annars med
stöd av en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige
och den ansökande staten.”
10 §
Paragrafens andra och tredje stycken har i likhet med 6 § utformats så att
de innehåller ett utlämningsförbud, ett undantag från förbudet och ett
undantag från undantaget. Om det godtas vad Lagrådet föreslagit under
6 § bör 10 § utformas på motsvarande sätt. Följdändring bör då göras i
sista stycket.
12a§
Denna nya paragraf reglerar ett undantag från 12 § första stycket 1 i
lagen. Enligt det lagrummet skall vid beviljande av utlämning i
tillämpliga delar ställas upp villkor om att den dömde inte utan särskilt
medgivande enligt 24 § får åtalas eller straffas i den andra staten för
annat brott som begåtts före utlämningen (den s.k. specialitetsprincipen)
eller, utom i fall som avses i 13 § andra stycket, utlämnas till tredje stat,
med mindre han underlåtit att, oaktat hinder inte mött, lämna den andra
staten inom 45 dagar efter rättegång och undergående av straff eller
annan påföljd som kan ha ådömts honom för brott, för vilket utlämning
ägt rum, eller återvänt dit sedan han lämnat det landet (skyddet mot
vidareutlämning).
Bestämmelserna i 12 a § är emellertid inte utformade utifrån utgångs-
punkten att det i 12 § talas om villkor som ställs upp vid utlämningen. De
framstår närmast som undantagsregler riktade till den stat till vilken
utlämning begärts. I stället utgör bestämmelserna ytterligare undantag
från specialitetsprincipen och skyddet mot vidareutlämning. Förhållandet
skulle framgå klarare om 12 a § inleddes med: ” Vid utlämning av annan
än svensk medborgare till en medlemstat i Europeiska unionen eller
Prop. 2000/01:83
Bilaga 7
109
annars med stöd av en internationell överenskommelse som gäller mellan
Sverige och den ansökande staten får den som utlämnas, utöver vad som
följer av 12 § första stycket 1,
Följs Lagrådets förslag kan andra stycket i remissförslaget utgå.
Vidare bör det övervägas om inte 12 § bör förses med en hänvisning
till 12 a §.
32 §
Paragrafen bör utformas på motsvarande sätt som 6 §.
Prop. 2000/01:83
Bilaga 7
I remissen föreslås ändringar i 4 §. I tydlighetens intresse och under
åberopande av vad Lagrådet anfört i anslutning till 6 § utlämningslagen
föreslår Lagrådet att i första stycket orden ”och den som begärs utlämnad
ej är svensk medborgare” behålls i dess nuvarande lydelse, att det
föreslagna tredje stycket utgår samt att andra stycket ges följande
lydelse:
”En begäran om utlämning för ett politiskt brott får inte avslås på grund
av att brottet är politiskt, om det strider mot en internationell
överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.”
110
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Sahlin, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Prop. 2000/01:83
Regeringen beslutar proposition 2000/01:83 Sveriges tillträde till 1996
års EU-konvention om utlämning.
111
Eländers Gotab 61174, Stockholm 2001