Regeringens proposition
2000/01:80

Ny socialtjänstlag m.m.
Prop.
2000/01:80

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 15 mars 2001

Lena Hjelm-Wallén
Lars Engqvist
(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny socialtjänstlag. Den nya lagen är kapitelindelad
och språkligt moderniserad i förhållande till den nuvarande socialtjänstlagen. I
den nya socialtjänstlagen föreslås också vissa materiella ändringar i
förhållande till den nuvarande. Det föreslås också en ny lag om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten. Målsättningen för lagen är att se till att
socialtjänsten har möjlighet att utnyttja modern informationsteknik för att höja
effektiviteten och kvaliteten i arbetet. Lagen skall gälla utöver
personuppgiftslagen (1998:204) och innehålla de särbestämmelser som är
nödvändiga i socialtjänstens verksamhet. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52) med vissa
bestämmelser om vård av unga (LVU) samt lagen (1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård (LSU).
De föreslagna materiella ändringarna i socialtjänstlagen innebär att rätten till
bistånd för den enskilde vidgas och att rätten att överklaga genom
förvaltningsbesvär skall omfatta i princip alla typer av biståndsbeslut, att
länsstyrelserna ges utökade tillsynsinstrument samt att det blir obligatoriskt
att upprätta vårdplaner när barn och unga skall vårdas utanför hemmet.
Regeringen föreslår även en samlad strategi kring kunskapsutvecklingen inom
socialtjänsten.
De föreslagna ändringarna i LVM, LVU och LSU innebär att det införs en möjlighet
att ta urin-, blod- och utandningsprov på tvångsintagna i s.k. LVM-hem och
särskilda ungdomshem. Vidare föreslås avseende LVM och LVU att vissa
tvångsbefogenheter flyttas från socialtjänstförordningen (1981:750) till
respektive lag. Dessutom föreslås vissa förändringar i LVM i syfte att klargöra
dels när ett beslut om tvångsvård upphör att gälla vid olovlig frånvaro, dels
vem som ansvarar för ledningen av verksamheten vid hemmet.
Som ikraftträdandedag föreslås beträffande ändringarna i LVM, LVU och LSU den 1
juli 2001, för lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten den 1
oktober 2001 samt för socialtjänstlagen den 1 januari 2002.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Lagförslag 9
2.1 Förslag till socialtjänstlag 9
2.2 Förslag till lag om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten 30
2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 33
2.4 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 35
2.5 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 37
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring 39
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare 41
2.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 43
2.9 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763) 45
2.10 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) 47
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor
48
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall 49
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning
av barn 54
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga 55
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa
sjukhem och andra vårdin-
rättningar 59
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård 60
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård 61
2.18 Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481) 62
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. 63
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) om
civilt försvar 64
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:459) om
arbetsförmedlingsregister 65
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och
sjukvård och socialtjänst 66
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton
för kommuner och landsting 67
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:191) med anledning av Sveriges
tillträde till Haagkonventionen
om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner 68
2.25 Lag om ändring i lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling
69
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:297) om
försöksverksamhet med samtjänst vid medborgar-
kontor 70
2.27 Förslag till lag om ändring i socialförsäkrings-
registerlagen (1997:934) 71
2.28 Lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet
av sluten ungdomsvård 73
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om
patientnämndsverksamhet m.m. 74
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension 75
2.31 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 76
2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:332) om ersättning till
steriliserade i vissa fall 77
2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension
och efterlevandestöd till barn 78
2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:625) om
arbetsmarknadspolitiska program 79
3 Ärendet och dess beredning 80
4 Allmänna utgångspunkter 81
5 En ny socialtjänstlag 85
6 Rätten till bistånd 86
6.1 Nuvarande ordning 86
6.2 Den enskildes rätt till bistånd skall stärkas 87
6.3 Överklagande 96
7 Tillsynen över socialtjänsten 97
7.1 Innebörden av tillsynsbegreppet 99
7.2 Utökade tillsynsinstrument 100
7.3 Samordning av tillsynen 102
8 Vårdplan för barn som behöver vårdas i ett annat hem än
det egna 104
9 Avskaffande av samhällsrepresentanter i de auktoriserade
adoptionsorganisationernas styrelser 106
10 Stöd för anhöriga och närstående 108
11 Nationellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten 111
12 Vissa SiS-frågor 115
12.1 Möjlighet att ta blod-, urin- och utandningsprov
på intagna i LVM-hem och särskilda ungdomshem 115
12.2 Frågan om ledning av verksamheten vid LVM-
hemmen 119
12.3 Klargörande av när ett LVM-beslut upphör att gälla 120
12.4 Tvångsbefogenheter i socialtjänstförordningen
flyttas till LVM och LVU 121
13 Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 122
13.1 Författningsreglering av socialtjänstens behandling
av personuppgifter 122
13.2 Lagteknisk utformning 132
13.3 Tillämpningsområde 135
13.4 Ändamålen med behandlingen av personuppgifter 139
13.5 Kategorier av personuppgifter 143
13.6 Personuppgiftsansvar 145
13.7 Sökbegrepp 146
13.8 Samkörning 147
13.9 Utlämnande av personuppgifter på medium för automatiserad behandling
148
13.10 Direktåtkomst 149
13.11 Information 150
13.12 Säkerhet vid behandling och tillsynsmyndighetens befogenheter 154
13.13 Anmälan till tillsynsmyndigheten, m.m. 154
13.14 Bevarande och gallring 155
13.15 Sekretess 157
13.16 Rättelse 158
13.17 Skadestånd 158
13.18 Överklagande 159
13.19 Särskilt om s.k. sammanställningsregister 159
14 Ekonomiska konsekvenser av förslagen 162
15 Ikraftträdande 163
16 Författningskommentar 163
16.1 Förslaget till socialtjänstlag 163
16.2 Förslaget till lag om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten 173
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall 177
16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga 179
16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård 180
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Socialtjänst i
utveckling (SOU 1999:97) 181
Bilaga 2 Författningsförslag i betänkandet Socialtjänst i
utveckling (SOU 1999:97) 196
Bilaga 3 Remissinstanser till betänkandet Socialtjänst i
utveckling (SOU 1999:97) 215
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet Behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109) 216
Bilaga 5 Författningsförslag i betänkandet Behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109) 225
Bilaga 6 Remissinstanser till betänkandet Behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109) 229
Bilaga 7 Jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna
nya socialtjänstlagen 230
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag 235
Bilaga 9 Lagrådets yttrande 264
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001 276
Rättsdatablad 277

1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. socialtjänstlag,
2. lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten,
3. till lag om ändring i rättegångsbalken,
4. lag om ändring i föräldrabalken,
5. lag om ändring i brottsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
7. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare,
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
9. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
10. lag om ändring i skollagen (1985:1100),
11. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
12. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
13. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,
14. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
15. lag om ändring i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar,
16. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss
hälso- sjukvård,
17. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
18. lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481),
19. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.,
20. lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar,
21. lag om ändring i lagen (1994:459) om arbetsförmedlingsregister,
22. lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med finansiell
samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst,
23. lag om ändring i lagen (1995:1518) om mervärdeskattekonton för kommuner och
landsting,
24. lag om ändring i lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till
Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,
25. lag om ändring i lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling,
26. lag om ändring i lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst vid
medborgarkontor,
27. lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen (1997:934),
28. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,
29. lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.,
30. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
31. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),
32. lag om ändring i lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa
fall,
33. lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och
efterlevandestöd till barn,
34. lag om ändring i lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska program.
2
Lagförslag
2.1 Förslag till socialtjänstlag
Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Socialtjänstens mål
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja
människornas
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och
andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och
gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och
integritet.

2 § När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets
bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.

3 § Bestämmelser om vård utan samtycke ges i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall och i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga.
2 kap. Kommunens ansvar
1 § Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.

2 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det
stöd och den hjälp som de behöver.
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra
huvudmän.
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.
I 3 § och 16 kap. 2 § finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun
än den som den enskilde vistas i.

3 § En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av
ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av
omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan
att inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos den kommunen
ansöka om sådana insatser. En sådan ansökan skall behandlas som om den enskilde
vore bosatt i inflyttningskommunen.
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen får inte
beaktas vid prövning av en sådan ansökan.
Hemkommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som
inflyttningskommunen kan behöva för att kunna pröva ansökan.

4 § Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige bestämmer.
Vad som i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd gäller i
förekommande fall den eller de nämnder som utses enligt första stycket.

5 § Kommunen får sluta avtal med annan om att utföra kommunens uppgifter inom
socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt
en annan kommun. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte med
stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en
samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.

6 § Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, den allmänna
försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att, inom ramen för socialtjänstens
uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga
resurser. Kommunen skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som
bedrivs i samverkan.
Riksrevisionsverket får granska sådan verksamhet som bedrivits i samverkan med
och delvis finansierats av försäkringskassan eller länsarbetsnämnden. Vid en
sådan granskning har Riksrevisionsverket rätt att ta del av de uppgifter som
behövs för att granska verksamheten.
3 kap. Socialnämndens uppgifter
1 § Till socialnämndens uppgifter hör att
- göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
- medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,
- informera om socialtjänsten i kommunen,
- genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för
goda levnadsförhållanden,
- svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk
hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

2 § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens
sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och
äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga
lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga
för alla.
Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder
vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och
ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd.
Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete,
bostad och utbildning.

3 § Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet.
För utförande av socialnämndens uppgifter skall det finnas personal med lämplig
utbildning och erfarenhet.
Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och
säkras.

4 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten
och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden
härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra
föreningar.

5 § Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras
tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra
samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.
När en åtgärd rör ett barn skall barnets inställning så långt det är möjligt
klarläggas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och
mognad.

6 § Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan liknande
social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakt med
andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed
jämförlig verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift
att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga
angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn som
inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare
begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses
endast om barnet självt begär eller samtycker till det.

7 § Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av
alkohol och andra beroendeframkallande medel.
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och enskilda och
genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och
om de hjälpmöjligheter som finns.
4 kap. Rätten till bistånd
1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda
på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning
(försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att
leva ett självständigt liv.

2 § Socialnämnden får ge bistånd utöver vad som följer av 1 § om det finns skäl
för det.

3 § Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och
hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening
och arbetslöshetskassa.
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad regeringen
närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm)
på grundval av officiella prisundersökningar av olika hushållstypers
baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl, skall
socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå. Nämnden får också
i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre nivå, om det finns
särskilda skäl för detta.

4 § Socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid
skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet
om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk
åtgärd, och
1. inte har fyllt tjugofem år, eller
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande
insatser, eller
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men
under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.
Praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket skall syfta
till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv.
Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på
arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall
utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och
förutsättningar.
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut fattas enligt
första stycket.

5 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan
kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 4 §, får fortsatt
försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan
godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten.

6 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 3 §
skall därvid inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den enskilde utför
uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen
utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock likställas med arbetstagare
vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och
8-10 §§ samt 7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring.
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper
Barn och unga
1 § Socialnämnden skall
- verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,
- i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en
gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,
- med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har
visat tecken till en ogynnsam utveckling,
- aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av
alkoholhaltiga drycker, andra berusnings- eller beroendeframkallande medel samt
dopningsmedel,
- i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att
utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till
den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,
- i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och
hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge
eller adoption har avgjorts.

2 § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda eller begränsa
möjligheterna för en person som har sitt hem inom kommunen att i hemmet ta emot
andras barn.
Ett sådant förbud omfattar inte fall då det med hänsyn till särskilda
omständigheter är uppenbart befogat att ett barn tas emot i hemmet.

3 § Kommunen skall sörja för
- att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå
enighet i frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal) samt
- att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket eller 15 a § andra stycket föräldrabalken.
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens försorg eller
annars genom lämplig yrkesmässig rådgivare kan erbjudas dem som begär det.
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som består i samtal med
syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer.
Äldre människor
4 § Socialnämnden skall, med respekt för äldre människors självbestämmande och
integritet, verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo
självständigt, under trygga förhållanden.

5 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och
skall ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig
service.
Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för
äldre människor som behöver särskilt stöd.

6 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i
kommunen för äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om
socialtjänstens verksamhet på detta område.
Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall kommunen
samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer.
Människor med funktionshinder
7 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller
andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta
i samhällets gemenskap och att leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull
sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes
behov av särskilt stöd.
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till följd av
sådana svårigheter som avses i första stycket behöver ett sådant boende.

8 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i
kommunen för människor med fysiska och psykiska funktionshinder samt i sin
uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på dessa områden.
Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och psykiska
funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt
andra samhällsorgan och organisationer.
Missbrukare
9 § Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den
hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden
skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka
att planen fullföljs.
Anhörigvårdare
10 § Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar
närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder.
Brottsoffer
11 § Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes
anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att
kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet
kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.
Bemyndigande
12 § För insatser inom omsorger om äldre människor eller människor med
funktionshinder får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer,
meddela sådana föreskrifter som behövs till skydd för enskildas liv, personliga
säkerhet eller hälsa.
6 kap. Vård i familjehem och i hem för vård eller boende
Allmänna bestämmelser om vård utom hemmet
1 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett
annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller
boende.
Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i
ett annat hem än det egna får god vård.
Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga
och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

2 § Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och hem för
vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför
det egna hemmet. Enligt 3 § skall dock behovet av vissa hem tillgodoses av
staten.

3 § Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten. Statens
institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa hem. Styrelsen
leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen.
Statens institutionsstyrelse får, om det finns särskilda skäl för det, genom
avtal uppdra åt ett landsting eller en kommun att inrätta och driva ett sådant
hem som avses i första stycket.
För vård i ett hem som avses i denna paragraf får staten ta ut avgift av den
kommun som begärt placeringen.

4 § Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med
socialnämnden. Detta gäller även sådana hem som avses i 3 §.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare
föreskrifter om vård i familjehem och hem för vård eller boende.
Särskilda bestämmelser om mottagande av barn
5 § När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas
emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall
dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas.

6 § Ett barn får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande
vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller
någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Som ett medgivande anses
socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem.
Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda
hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda.
7 § Socialnämnden skall i fråga om de barn som avses i 6 §
- medverka till att de får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma
uppväxtförhållanden,
- verka för att de får lämplig utbildning,
- lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana barn råd, stöd och annan hjälp
som de behöver.

8 § Vårdas ett barn med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna, skall
socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande
behövs.

9 § Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och
fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens
prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda
med den kommunen innan den fattar sitt beslut.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 6 § fullgör skyldigheterna enligt 7
§.

10 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som
syftar till att förmedla barn till hem som avses i 6 §.

11 § Om vårdnaden av ett barn flyttats över till en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare som barnet tidigare varit familjehemsplacerad hos, får
kommunen fortsätta att betala dessa vårdnadshavare skälig ersättning.
Internationella adoptioner
12 § Är det fråga om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att
adoptera det, skall ett medgivande enligt 6 § inhämtas innan barnet lämnar det
land där det har sitt hemvist. Medgivande får lämnas endast om den eller de som
vill adoptera har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och har
blivit informerade om den planerade adoptionens innebörd. Medgivandet upphör att
gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom två år från det medgivandet
lämnades.

13 § Den eller de som vill adoptera är skyldiga att anmäla till socialnämnden om
deras omständigheter ändras mer väsentligt under den tid medgivandet gäller.
Medgivandet skall återkallas, om förutsättningarna för det inte längre finns.
Medgivandet kan återkallas även när barnet har tagits emot av den eller de som
vill adoptera, om en fortsatt vistelse hos dem inte vore förenlig med barnets
bästa.

14 § När ett visst barn har föreslagits för adoption, skall socialnämnden
skyndsamt och senast inom två veckor från det att den eller de som vill adoptera
kommit in med en anmälan om detta pröva om samtycke skall ges till att
adoptionsförfarandet får fortsätta. Om det är fråga om ett adoptionsförfarande
som omfattas av lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till
Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,
skall därvid 3 § i den lagen tillämpas. Den tid inom vilken prövning enligt
detta stycke skall ske får förlängas om det finns synnerliga skäl.

15 § Ett medgivande enligt 12 § om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i
syfte att adoptera det och ett samtycke enligt 14 § till adoptionsförfarandet
meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun.
I de fall samtycke enligt 14 § lämnats av socialnämnden i en annan kommun
fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 7 §.

16 § Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla barn
från utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om
internationell adoptionsförmedling.
7 kap. Föreskrifter om enskild verksamhet
1 § Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild
individ får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet
i form av
1. hem för vård eller boende,
2. sådana boenden som motsvarar dem som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 5
kap. 7 § tredje stycket,
3. hem för viss annan heldygnsvård,
4. hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall
bedrivas.
Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2
kap. 5 § har överlämnat till en enskild att utföra.

2 § Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 1 § får beviljas endast
om verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet.
Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för kvaliteten och säkerheten i
verksamheten.
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall nytt
tillstånd sökas.

3 § Bestämmelserna i 11 kap. 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar i enskild
verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt denna lag.
Dokumentationen skall bevaras så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i
verksamheten.

4 § En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn enligt denna lag skall, om det begärs av den som akten
rör, så snart som möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på
stället eller i avskrift eller kopia, om inte annat följer av 15 kap. 1 §.
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansvarar för
personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den inte bör lämnas
ut skall han eller hon genast med eget yttrande överlämna frågan till
länsstyrelsen för prövning.
5 § Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som står
under länsstyrelsens tillsyn enligt denna lag skall tas om hand
1. om verksamheten upphör,
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas
enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen, eller
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns ett
påtagligt behov av att akten tas om hand.
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och det inte
finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i fråga om
återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den som vid beslutet om
omhändertagande ansvarade för personakten.
Personakter som har tagits om hand skall förvaras avskilda hos arkivmyndigheten
i den kommun där akterna omhändertagits. Personakterna skall bevaras i minst två
år från det att de kom in till arkivmyndigheten. En myndighet som har hand om
en personakt som har omhändertagits har, om en uppgift ur akten begärs för ett
särskilt fall, samma skyldighet att lämna uppgiften som den haft som ansvarat
för akten före omhändertagandet.
8 kap. Avgifter
1 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnadsansvar
för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträffande barn, ta ut
ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika
eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller
boende eller i ett familjehem. Regeringen meddelar föreskrifter om den högsta
ersättning som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser får
kommunen ta ut skälig ersättning.
Om ett barn genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna,
är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kommunens kostnader
enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden får i sådana fall
uppbära underhållsbidrag som avser barnet.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänster för vilka avgift
har bestämts enligt 2 §.

2 § För familjerådgivning, hemtjänst, verksamhet för barn och ungdom enligt 5
kap. 1 § som inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär, sådant
boende som avses i 5 kap 5 § andra stycket eller 7 § tredje stycket eller annan
liknande social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som
kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.

Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 §
tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så stort belopp
att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov,
boendekostnader och andra normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs
skall kommunen försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas
av en oskäligt försämrad ekonomisk situation.
9 kap. Återkrav m.m.
1 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna
uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1
§ utgetts obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad
som har betalats ut för mycket.
Om någon i annat fall än som avses i första stycket tagit emot sådant ekonomiskt
bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett
detta, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.

2 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 1 §, återkräva bistånd som
den enskilde har erhållit enligt 4 kap. 1 § endast om det har lämnats
1. som förskott på en förmån eller ersättning,
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över
hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § får
socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om
återbetalning.
Ett beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas enligt denna
paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgifter om den eller
de omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för
återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde.

3 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte återbetalar
frivilligt för ekonomisk hjälp som avses i 1 eller 2 § eller för kostnader som
kommunen har haft enligt 8 kap. 1 § första eller andra stycket, skall talan
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnader uppkom. Talan
väcks vid den länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin
försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl
talar mot bifall till ersättningsanspråket.

4 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som
avses i 1 och 2 §§ och i 8 kap. 1 § första och andra styckena.
10 kap. Nämndorganisation
Socialnämnden
1 § För en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen
(1991:900).

2 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och
ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden.

3 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga nämnder och
hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade.
Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunstyrelsen och
övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det
behövs för nämndens verksamhet.
Delegation
4 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som är en
uppgift för nämnden enligt 6 kap. 6, 8 och 11-12 §§ denna lag, 4 och 6 §§, 11 §
första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43
§§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 11 och 13 §§
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Första stycket gäller även i ärenden enligt 6 kap. 13 § om samtycke vägras och
beslut enligt 9 kap. 3 § om att föra talan om återkrav enligt 9 kap. 1 §.

5 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
- 1 kap. 4 § föräldrabalken,
- 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 § att
besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning,
- 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,
- 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldrabalken,
- 6 kap. 19 § föräldrabalken när det gäller beslut att utse utredare i mål och
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,
- 7 kap. 7 § föräldrabalken när det gäller godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
- 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte omfatta befogenhet att
meddela beslut i frågor som avses i 5 kap. 2 § denna lag eller att fullgöra
nämndens uppgifter enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller 17 §
lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

6 § Bestämmelser om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe
finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
11 kap. Handläggning av ärenden
1 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan
eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda
någon åtgärd av nämnden.
Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes
avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.
2 § Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd
eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera
sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas
så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte
göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet.
Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader.
Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för
viss tid.
Den som berörs av en sådan utredning skall underrättas om att en utredning
inleds.

3 § När ett barn behöver vårdas i ett annat hem än det egna skall en plan
upprättas för den vård som socialnämnden avser att anordna. Planen skall även
uppta åtgärder och insatser som andra huvudmän har ansvar för.

4 § Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta
beslut i ärendet även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en
utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare.
Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta
över utredningen av ärendet.

5 § Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om
stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Dokumentationen skall
utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och
händelser av betydelse.
Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att
obehöriga inte får tillgång till dem.

6 § Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet. Den
enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra
anteckningar som förs om honom eller henne. Om den enskilde anser att någon
uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta antecknas.

7 § Socialnämnden skall i alla ärenden tillämpa bestämmelserna i 13 §
förvaltningslagen (1986:223).

8 § I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild
skall nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223):
- 14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen,
- 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,
- 20 § om motivering av beslut,
- 21 § om underrättelse av beslut,
- 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som
rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende som avses i 5 kap. 5 §
andra stycket eller 7 § tredje stycket eller om någon annan liknande social
tjänst.
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller
ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild hos denna.

9 § Den som enligt vad som sägs i 8 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt
17 § förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden, om
inte särskilda skäl föranleder annat.
Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få
företräde inför nämnden.

10 § Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och
barnet inte kan antas ta skada av det.

11 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända
arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till
enskilda, som har ärenden hos nämnden. Socialnämnden har vidare rätt att få
uppgifter som lämnats till kommunen i ärenden om ekonomisk hjälp enligt lagen
(1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar.

12 § I mål och ärenden enligt denna lag som avser myndighetsutövning mot enskild
får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen
(1970:428).
12 kap. Behandling av uppgifter
Register m.m.
1 § I sammanställningar av personuppgifter hos socialnämnden får det inte tas in
uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden.
Detta hindrar inte att det i en sådan sammanställning tas in uppgifter om
åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär
myndighetsutövning och den bestämmelse som ett beslut om en sådan åtgärd grundar
sig på.
Bestämmelsen i första stycket hindrar heller inte att personuppgifter behandlas
hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och
framställning av statistik.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare
föreskrifter om sammanställning av personuppgifter.

2 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt hos socialnämnden som
tillhör sådan sammanställning av uppgifter som avses i 1 § första stycket skall
gallras fem år efter det sista anteckningen gjordes i akten. Uppgifterna skall
dock inte gallras så länge uppgifter om samma person inte har gallrats av
nämnden enligt andra stycket.
Uppgifter i en sammanställning som avses i 1 § första stycket skall gallras fem
år efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har upphört.
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att
gallringsskyldigheten inträdde.

3 § I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter
finns, utöver bestämmelserna i denna lag, föreskrifter i lagen (2001:000) om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten och personuppgiftslagen
(1998:204).

4 § Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 2 § första
stycket:
1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om
faderskap,
2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om
adoption,
3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en underårig har
placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett familjehem
eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon
annan som har vårdnaden om honom eller henne.
Avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § andra stycket
föräldrabalken som godkänts av socialnämnden får inte gallras förrän barnet
fyller arton år.
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 2 § av
hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i
övriga kommuner beträffande ett representativt urval av personer.
Socialnämndens uppgiftsskyldighet m.m.
5 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, lämna ut
personuppgifter till Socialstyrelsen för angelägna statistiska ändamål.

6 § Socialnämnden skall lämna ut personuppgifter till statliga myndigheter, när
detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk för att den
enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men.

7 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet lämna uppgifter till
denna om utbetalad ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga
utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.
Om kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av flera nämnder skall varje
sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, till de övriga lämna
1. uppgifter om att en person är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten, och
2. de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av platser inom
särskilda boendeformer i kommunen.
Uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket gäller inte uppgifter som omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100).

8 § Har någon som påföljd för brott överlämnats till vård inom socialtjänsten,
skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten, om vården eller de andra
åtgärder som redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd.
Detsamma gäller om den som överlämnats till vård inom socialtjänsten bryter mot
en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje stycket 2
brottsbalken.

9 § Om socialnämnden i sin verksamhet iakttagit något som tyder på att nya medel
används för missbruksändamål eller att ändringar sker i missbruksmönster av
kända medel, skall nämnden utan dröjsmål anmäla detta till Statens
folkhälsoinstitut.

10 § Av 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) framgår att socialnämnden utan
hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet.
Detsamma gäller enligt 14 kap. 2 § femte stycket samma lag beträffande vissa
brott som riktar sig mot underåriga. Av samma stycke följer också att sekretess
inte hindrar att uppgifter, som angår misstanke om brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, lämnas till en
åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot
brottet.
Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas
1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende, om
uppgifterna för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende om att
avskilja denne från högskoleutbildning.
13 kap. Tillsyn över socialtjänsten
1 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet. Styrelsen skall
följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna
lag utfärdar Socialstyrelsen allmänna råd.

2 § Länsstyrelsen har tillsyn över den socialtjänst som kommunerna inom länet
svarar för.
Länsstyrelsen skall därvid
- följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
- informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
- biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
- främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra
samhällsorgan,
- verka för att kommunerna planerar för att kunna tillgodose framtida behov av
bistånd i form av hemtjänst samt sådant boende som avses i 5 kap. 5 § andra
stycket och 5 kap. 7 § tredje stycket,
- även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.

3 § Länsstyrelsen har tillsyn över sådan enskild verksamhet som avser
1. verksamhet för vilken det krävs tillstånd enligt 7 kap. 1 § första stycket,
2. verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2 kap. 5 § har överlämnat till en
enskild att utföra,
3. annan enskild verksamhet än sådan som omfattas av 1-2 och som kommunen
upphandlar tjänster från för att fullgöra skyldigheter enligt denna lag.

4 § Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamhet som står under dess tillsyn
och får inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar och annat material
som behövs för tillsynen.
Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid
inspektionen.

5 § Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 7 kap. 1 § första stycket står
under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten bedrivs.
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och
ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.
Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verksamhet som står
under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden underrätta länsstyrelsen om
det.

6 § Om det förekommer något missförhållande i
1. annat hem för vård eller boende än sådant som avses i 6 kap. 3 §,
2. enskild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 3 §,
3. hemtjänst,
4. sådant boende som avses i 5 kap 5 § andra stycket och 5 kap. 7 § tredje
stycket,
får länsstyrelsen förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa
missförhållandet.
Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som
tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att det påtalade missförhållandet skall
kunna avhjälpas.
Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte följs,
får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

7 § Om länsstyrelsen finner att en kommun inte fullgör vad som ålagts kommunen i
en lagakraftvunnen dom om rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § får länsstyrelsen
förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Föreläggandet får förenas med vite.
Länsstyrelsen får inte meddela ett vitesföreläggande enligt första stycket om
verkställighet av domen redan har sökts enligt utsökningsbalken. Ett meddelat
vitesföreläggande förfaller om verkställighet söks enligt utsökningsbalken.
14 kap. Anmälan om missförhållanden
1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är
anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem
som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn
och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och
sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i
stället vad som sägs i tredje stycket.
De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas
sexuellt eller misshandlas i hemmet.
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är
skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för
utredning av ett barns behov av skydd.
Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 § lagen (1993:335) om
Barnombudsman.

2 § Var och en som är verksam inom omsorger om äldre människor eller människor
med funktionshinder skall vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under
trygga förhållanden. Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt
missförhållande i omsorgerna om någon enskild skall genast anmäla detta till
socialnämnden. Om inte missförhållandet avhjälps utan dröjsmål, skall nämnden
anmäla förhållandet till tillsynsmyndigheten.
Första stycket gäller även inom motsvarande yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet. Anmälan skall göras till den som är ansvarig för verksamheten. Den
ansvarige är skyldig att utan dröjsmål avhjälpa missförhållandet eller anmäla
detta till tillsynsmyndigheten.
15 kap. Tystnadsplikt
1 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han
eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden.

2 § Den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning får inte
obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende eller som har
inhämtats i samband med rådgivningen.

3 § I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen (1980:100).
16 kap. Övriga bestämmelser
Överflyttning av ärende
1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild
person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till
det.
Kommunernas ansvar i vissa fall
2 § Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i
familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som
avses i 5 kap. 5 § andra stycket, 7 § tredje stycket och 7 kap. 1 § första
stycket 2, har den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd
enligt 4 kap. 1 § samt det individuellt behovsprövade stöd och de individuellt
behovsprövade sociala tjänster enligt 3 kap. 6 § och 5 kap. 1 och 9 §§ som den
enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas
enligt 1 §.
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en
placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala tjänster
1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon
annan än en kommun,
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2.
Överklagande av beslut
3 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om
nämnden har meddelat beslut i fråga om
- ansökan enligt 2 kap. 3 §,
- bistånd enligt 4 kap. 1 §,
- vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 4 kap. 5 §,
- förbud eller begränsning enligt 5 kap. 2 §,
- medgivande enligt 6 kap. 6 §,
- återkallelse av medgivande enligt 6 kap. 13 §, eller
- samtycke enligt 6 kap. 14 §.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller
kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det
har vunnit laga kraft.

4 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om
- tillstånd enligt 7 kap. 1 §,
- om omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 §,
- om föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 §,
- om avslag på en begäran om vitesföreläggande enligt 13 kap. 7 § får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 7 kap. 4 § gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).
Länsstyrelsens beslut om omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § och om
föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § samt domstols motsvarande beslut
gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att
verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt.

5 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut enligt
denna lag.
Böter
6 § Till böter döms den som
- överträder ett förbud eller en begränsning som har meddelats med stöd av 5
kap. 2 §,
- åsidosätter någon av bestämmelserna i 6 kap. 6 § första stycket eller 12 §,
eller, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1997:192) om
internationell adoptionsförmedling, 10 §,
- utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 §,
- i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 13 kap. 6 § fortsätter
verksamheten.
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden, länsstyrelsen
eller Socialstyrelsen.
Berusningsmedel m.m.
7 § I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs av
landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte inneha
alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om
injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i
människokroppen.
Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans inom hemmet
utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas. Den som förestår
hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om
beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller
staten.
Kommuner utanför landsting
8 § Vad som sägs i denna lag om landsting skall tillämpas också på en kommun som
inte tillhör något landsting.
Socialtjänsten i krig m.m.
9 § Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om socialtjänsten enligt denna
lag, om riket kommer i krig eller krigsfara eller om det råder sådana
utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som
riket har befunnit sig i.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002 då socialtjänstlagen (1980:620)
upphör att gälla.
2. Ett tillstånd eller ett förbud enligt den gamla lagen skall anses som ett
tillstånd eller förbud enligt denna lag.
3. Ett överklagande av socialnämnds eller länsstyrelses beslut som fattats före
ikraftträdandet av denna lag skall prövas enligt bestämmelserna i den gamla
lagen.
4. En ansökan om tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 §
som gjorts före denna lags ikraftträdande, men som gäller tid efter den 1
januari 2002 skall prövas i enlighet med bestämmelserna i denna lag.

2.2
Lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten,
om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i
eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är
tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.

2 § I denna lag avses med socialtjänst
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård utan samtycke av unga eller av missbrukare,
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd,
3. verksamhet som i övrigt bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
5. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt
lagstiftning om mottagande av asylsökande m.fl.,
7. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa
andra utlänningar,
8. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade.
Med socialtjänst avses även tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring
och administration av verksamhet som avses i första stycket 1-8.

3 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter hos domstolar. Den
tillämpas inte heller vid behandling av personuppgifter för forsknings- och
statistikändamål.
Förhållandet till personuppgiftslagen m.m.
4 § Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av denna lag eller annars av 2 § personuppgiftslagen.

5 § Enligt socialtjänstlagen (2001:000) gäller särskilda bestämmelser om
uppgiftsskyldighet, viss registrering och gallring hos socialnämnden.
När behandling av personuppgifter är tillåten
6 § Personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är nödvändig för att
arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall kunna utföras.
Personuppgifter får även behandlas för uppgiftsutlämnande som föreskrivs i lag
eller förordning.
En registrerad person har inte rätt att motsätta sig sådan behandling av
uppgifter som är tillåten enligt denna lag.
Personuppgifter som får behandlas
7 § Socialtjänsten får behandla
1. person- och samordningsnummer,
2. känsliga personuppgifter som avses i 13 § personuppgiftslagen (1998:204),
samt
3.uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden.
Personuppgifter enligt första stycket får behandlas endast om uppgifterna har
lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för verksamheten.
Sekretess
8 § I fråga om utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten
gäller de begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100),
socialtjänstlagen (2001:000) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
Rättelse och skadestånd
9 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd
gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.
Överklagande
10 § Beslut inom socialtjänsten om rättelse och om avslag på ansökan om
information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204) får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Övriga bestämmelser
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka som är personuppgiftsansvariga och om begränsning av den i
6 § tillåtna behandlingen av personuppgifter samt om sökbegrepp, direktåtkomst
och samkörning av personuppgifter.
Regeringen får även meddela föreskrifter om när personuppgifter får föras över
till tredje land.

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
2. Bestämmelserna i lagen skall inte börja tillämpas förrän den 1 oktober 2007
när det gäller manuell behandling av personuppgifter, som påbörjats före den 24
oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst bestämt ändamål, om
manuell behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 1998.
3. Har en begäran om registerutdrag enligt 10 § datalagen (1973:289) kommit in
innan denna lag träder i kraft men har utdraget inte expedierats före
ikraftträdandet, skall framställan anses som en ansökan om information enligt 26
§ personuppgiftslagen (1998:204).
4. Bestämmelsen om skadestånd skall tillämpas endast om den omständighet som
yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att denna lag har trätt i kraft
för den aktuella behandlingen.
5. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620)

2.3
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

36 kap.
5 §1
Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan
tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.
Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer,
psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (1980:620) och deras
biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning
anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet
i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det.
Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får lämna uppgifter som
avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den
till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.
Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer,
psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:000) och deras
biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning
anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet
i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det.
Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får lämna uppgifter som
avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den
till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.
Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som
anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.
Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket föreligger skyldighet
att vittna för
1. andra än försvarare i mål angående brott som avses i 14 kap. 2 § femte
stycket sekretesslagen (1980:100) och
2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen (1980:620) i mål
enligt 25 eller 27 § samma lag eller enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.
2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen
(2001:000) i mål enligt 5 kap. 2 § och 6 kap. 6 § och 13-14 §§ samma lag eller
enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har
motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har
erfarit under bikt eller enskild själavård.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2
kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som
tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.
Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett
visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under
tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002

.
2.4 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14, 17 a och 18 §§ samt 21 kap. 9 och 10 §§
föräldrabalken1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
14 §2
Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos socialnämnden
finns bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620). Socialnämnden förmedlar
kontakter med andra rådgivande samhällsorgan.
Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos socialnämnden
finns bestämmelser i socialtjänstlagen (2001:000). Socialnämnden förmedlar
kontakter med andra rådgivande samhällsorgan.

17 a §3
Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) få hjälp att träffa
avtal om vårdnad, boende och umgänge.
Föräldrar kan enligt 5 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:000) få hjälp att träffa
avtal om vårdnad, boende och umgänge.
Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett avtal mellan
föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § andra stycket skall
godkännas.
Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att frågor om
vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan hinder av sekretess
enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen (1980:100) är en annan
socialnämnd som har tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för
frågans bedömning skyldig att lämna sådana upplysningar på begäran av den
socialnämnd som skall pröva avtalet.
Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas.

18 §4
Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom samarbetssamtal
få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge.
Föräldrar kan enligt 5 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:000) genom
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge.
I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller
något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna.
Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet skall
vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts och
fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan
rätten förlänga den utsatta tiden.
21 kap.
9 §5
Hämtning och annan åtgärd som rör barnet skall utföras på ett sätt som är så
skonsamt som möjligt för barnet.
Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närvara. Finns det en
sådan kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (1980:620) bör
denne anlitas. Om möjligt skall också en barnläkare, barnpsykiater eller
barnpsykolog medverka. Om barnet på grund av sjukdom inte bör flyttas eller om
det möter något annat särskilt hinder, skall hämtningen uppskjutas.
Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närvara. Finns det en
sådan kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (2001:000) bör
denne anlitas. Om möjligt skall också en barnläkare, barnpsykiater eller
barnpsykolog medverka. Om barnet på grund av sjukdom inte bör flyttas eller om
det möter något annat särskilt hinder, skall hämtningen uppskjutas.

10 §6
Föreligger i mål enligt detta kapitel fara för att barnet förs ur landet eller
är saken av annan anledning brådskande, kan länsrätten omedelbart förordna att
barnet skall tas om hand på det sätt som länsrätten finner lämpligt.
Kan ett beslut enligt första stycket inte avvaktas, får polismyndigheten,
oavsett om något mål är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske
utan skada för barnet. När en sådan åtgärd vidtas skall om möjligt närvara en
läkare samt företrädare för socialtjänsten eller i förekommande fall en sådan
kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (1980:620). Åtgärden
skall genast anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall
bestå.
Kan ett beslut enligt första stycket inte avvaktas, får polismyndigheten,
oavsett om något mål är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske
utan skada för barnet. När en sådan åtgärd vidtas skall om möjligt närvara en
läkare samt företrädare för socialtjänsten eller i förekommande fall en sådan
kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (2001:000). Åtgärden
skall genast anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall
bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.5 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

31 kap.
1 §1
Kan den som är under tjugoett år och som begått brott bli föremål för vård eller
annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten överlämna åt socialnämnden att
föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten enligt en för den tilltalade
av nämnden uppgjord vårdplan. Överlämnande får ske endast om socialtjänstens
planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med böter eller med särskild
föreskrift om ungdomstjänst enligt tredje stycket, kan anses tillräckligt
ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den
tilltalades tidigare brottslighet.
Kan den som är under tjugoett år och som begått brott bli föremål för vård eller
annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:000) eller lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten överlämna åt socialnämnden att
föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten enligt en för den tilltalade
av nämnden uppgjord vårdplan. Överlämnande får ske endast om socialtjänstens
planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med böter eller med särskild
föreskrift om ungdomstjänst enligt tredje stycket, kan anses tillräckligt
ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den
tilltalades tidigare brottslighet.
Framgår det av den upprättade planen att den tilltalade skall bli föremål för
vård eller annan åtgärd med stöd av socialtjänstlagen, skall rätten meddela
föreskrift om att han skall genomgå sådan vård eller åtgärd.
Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den
tilltalades tidigare brottslighet, får rätten förena ett överlämnande till vård
inom socialtjänsten med
1. dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller
inte, eller
2. en särskild föreskrift om att den tilltalade skall utföra oavlönat arbete
eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet (ungdomstjänst) i lägst tjugo
och högst etthundra timmar, om den tilltalade samtycker till det.
En föreskrift om ungdomstjänst får ändras eller upphävas på talan av åklagare,
när det finns skäl till det.
Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms vara ägnat att
främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i samband med överlämnande
enligt första stycket, föreskriva att den dömde på tid och sätt som anges i
domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att
avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och
skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får meddelas endast med den
skadelidandes samtycke.

2 §2
Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åt
socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan
vård meddelas, åt styrelsen för hemmet att föranstalta om behövlig vård. Innan
rätten beslutar om överlämnande skall socialnämnden eller styrelsen höras.
Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åt
socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan
vård meddelas, åt den som förestår hemmet att föranstalta om behövlig vård.
Innan rätten beslutar om överlämnande skall socialnämnden eller styrelsen höras.
Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande
enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft i fråga om 2 § den 1 juli 2001 och i fråga om 1 § den 1
januari 2002.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 15 §, 10 kap. 3 § och 17 kap. 1 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
15 § 2
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade
a) fullgör annan tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt än
grundutbildning som är längre än 60 dagar;
b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda lag;
c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;
d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits om
hand på det allmännas bekostnad.
För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende
eller familjehem enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ger vård och
behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen på
begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas med 80 kronor, dock med
högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Därvid skall det belopp varmed
minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal. Det belopp som
sjukpenningen minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minskningen
har gjorts.
För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende
eller familjehem enligt socialtjänstlagen (2001:000) som ger vård och
behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen på
begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas med 80 kronor, dock med
högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Därvid skall det belopp varmed
minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal. Det belopp som
sjukpenningen minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minskningen
har gjorts.
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under
c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid
bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

10 kap.
3 §3
Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad är
intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten,
äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så
stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension, som
svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den
pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga
behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall att den
pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av
kommun eller landsting.
Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberättigad som
1. är helinackorderad i en sådan boendeform som avses i 20 § andra stycket
socialtjänstlagen (1980:620),
1. är helinackorderad i en sådan boendeform som avses i 5 kap. 5 § andra stycket
socialtjänstlagen (2001:000),
2. bor i bostad med särskild service som avses i lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade, eller
3. skall betala ersättning enligt 34 § första stycket socialtjänstlagen.
3. skall betala ersättning enligt 8 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen.

17 kap.
1 §4
Har en ersättning enligt denna lag eller enligt en annan författning betalats ut
av en allmän försäkringskassa eller en arbetslöshetskassa och beviljas senare
en annan ersättning retroaktivt enligt denna lag för samma tid som den tidigare
utbetalade ersättningen skall den retroaktiva ersättningen minskas. Minskningen
skall ske med det belopp som överstiger vad som skulle ha utgetts för perioden
om beslut om båda ersättningarna hade förelegat samtidigt.
Om någon i väsentlig mån har fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd
enligt socialtjänstlagen (1980:620) utan villkor om återbetalning får
socialnämnden från försäkringskassan uppbära retroaktivt beviljad periodisk
ersättning enligt denna lag, till den del den motsvarar vad socialnämnden
sammanlagt har betalat ut till dennes samt hans makes och minderåriga barns
försörjning för den tid som den retroaktiva ersättningen avser.
Om någon i väsentlig mån har fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd
enligt socialtjänstlagen (2001:000) utan villkor om återbetalning får
socialnämnden från försäkringskassan uppbära retroaktivt beviljad periodisk
ersättning enligt denna lag, till den del den motsvarar vad socialnämnden
sammanlagt har betalat ut till dennes samt hans makes och minderåriga barns
försörjning för den tid som den retroaktiva ersättningen avser.
I fråga om minskning av pension då livränta utgår enligt äldre lagstiftning om
yrkesskador gäller 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 11 och 17 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

11 §1
I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt arton år
skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta yttrande från
socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret
för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig
misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet
är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för
åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.
I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt arton år
skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta yttrande från
socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:000) har ansvaret
för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig
misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet
är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för
åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.
Ett yttrande enligt första stycket skall innehålla en redogörelse för vilka
åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge samt en plan för
de åtgärder som nämnden avser att vidta, varvid arten, omfattningen och
varaktigheten av åtgärderna skall framgå. Yttrandet skall, om åklagaren begär
det eller om nämnden finner det nödvändigt, även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt.
Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som
denne begär i fråga om den unge.

17 §2
Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den unge blir föremål för sådan åtgärd som
anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är
lämpligast för den unge:
1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),
1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:000),
2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, eller
3. annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd.
Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett
av okynne eller förhastande.
Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklagaren utöver
vad som följer av första och andra styckena särskilt beakta den unges vilja att
ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller
begränsa skadan eller att på annat sätt gottgöra målsäganden.
Åtalsunderlåtelse får inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt
intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av om något väsentligt allmänt
intresse åsidosätts skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig
skyldig till brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § samt 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
4 §2
Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte
beslut om omhändertagande, beslut om vård utan samtycke eller beslut om sluten
ungdomsvård. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild som
uppnått myndig ålder om förhållanden av betydelse för att denne skall få vetskap
om vilka hans biologiska föräldrar är.
Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har
lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.
Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och
den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke
samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd eller av
Statens institutionsstyrelse. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos
annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild
tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med
socialtjänst jämställs ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar,
ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar,
ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, ärenden om allmän
omvårdnad hos nämnd med uppgift att bedriva patientnämndsverksamhet samt
verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av personakt enligt 70 c
§ socialtjänstlagen (1980:620) för uppgift om enskilds personliga förhållanden.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till socialnämnd om uppgiften
behövs för handläggning av ärende eller genomförande av beslut om stödinsatser,
vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av personakt enligt 7
kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:000) för uppgift om enskilds personliga
förhållanden. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till socialnämnd om
uppgiften behövs för handläggning av ärende eller genomförande av beslut om
stödinsatser, vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att uppgiften
lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Sekretess enligt första stycket gäller inte
1. beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso-
och sjukvård, eller
2. beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av personakt.
Beträffande anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom
kommunal hälso- och sjukvård gäller sekretess om det kan antas att den som
uppgiften rör eller någon honom närstående lider betydande men om uppgiften
röjs.

16 kap.
1 §3
Nuvarande lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5
§ 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av
- - - - - - - -
10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684)
11. 71 c § socialtjänstlagen (1980:620)
12. har upphävts genom lag (1998:624).

Föreslagen lydelse
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5
§ 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där
tystnadsplikten följer av
- - - - - - - -
10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684)
11. 15 kap 2 § socialtjänstlagen (2001:000)
12. har upphävts genom lag (1998:624).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.9 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs att 18, 22 och 26 §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §2
Varje kommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i en sådan
boendeform eller bostad som avses i 20 § andra stycket och 21 § tredje stycket
socialtjänstlagen (1980:620) eller som efter beslut av kommunen bor i sådan
särskild boendeform som avses i 69 § första stycket 2 samma lag. Varje kommun
skall även i samband med dagverksamhet, som omfattas av 10 § socialtjänstlagen,
erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas där.
Varje kommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i en sådan
boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 5 kap. 7 §
tredje stycket socialtjänstlagen (2001:000) eller som efter beslut av kommunen
bor i sådan särskild boendeform som avses i 7 kap 1 § första stycket 2 samma
lag. Varje kommun skall även i samband med dagverksamhet, som omfattas av 3 kap.
6 § socialtjänstlagen, erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas
där.
En kommun får även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen hälso- och
sjukvård i hemmet (hemsjukvård).
Landstinget får till en kommun inom landstinget överlåta skyldigheten att
erbjuda sådan vård, som sägs i andra stycket, om landstinget och kommunen kommer
överens om det samt regeringen medger det. Överenskommelsen får avse även
ansvar för förbrukningsartiklar som avses i 3 c §.
Kommunens ansvar enligt första och tredje styckena och kommunens befogenhet
enligt andra stycket omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av
läkare.
En kommun får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som
kommunen ansvarar för enligt denna lag. En uppgift som innefattar
myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till
ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.

22 §3
Ledningen av kommunens hälso- och sjukvård utövas av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige enligt 4 § socialtjänstlagen (1980:620) bestämmer.
Ledningen av kommunens hälso- och sjukvård utövas av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige enligt 2 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:000) bestämmer.
I en kommun som inte ingår i ett landsting utövas ledningen av den hälso- och
sjukvård som avses i 18 § första eller andra stycket i enlighet med 10 §.

26 §4
Av patienter får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller
kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter som
är bosatta inom landstinget respektive kommunen, liksom patienter som avses i 3
c §, skall därvid behandlas lika. Landstinget får dock för sluten vård
fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och besluta om vilka regler om
nedsättning av avgiften som skall gälla. Högsta avgiftsbelopp för sluten vård
är 80 kronor för varje vårddag.
Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan vård som den har
betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Detsamma gäller i fråga om sådan
psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsinriktning för vilken
kommunen enligt 9 § samma lag har åtagit sig betalningsansvar.
Avgifter för vård enligt 18 §, för förbrukningsartiklar enligt 18 c § eller för
sådan långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 §
lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
får inte, tillsammans med avgifter som avses i 35 § andra stycket
socialtjänstlagen (1980:620), uppgå till så stort belopp att den enskilde inte
förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov, boendekostnad och andra
normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs skall kommunen försäkra sig
om att vårdtagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad
ekonomisk situation.
Avgifter för vård enligt 18 §, för förbrukningsartiklar enligt 18 c § eller för
sådan långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 §
lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
får inte, tillsammans med avgifter som avses i 8 kap. 2 § andra stycket
socialtjänstlagen (2001:000), uppgå till så stort belopp att den enskilde inte
förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov, boendekostnad och andra
normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs skall kommunen försäkra sig
om att vårdtagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad
ekonomisk situation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.10 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Härigenom föreskrivs att 2 a kap. 9 § skollagen (1985:1100)1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 a kap.
9 §2
Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin
utveckling skall anvisas plats i förskola eller fritidshem, om inte barnens
behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt.
Kommunen skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver
anvisas plats enligt första stycket. Kommunen skall verka för att barnen
utnyttjar den anvisade platsen och informera föräldrarna om verksamheten och
syftet med denna.
Om ett barn efter beslut av en kommun vistas i familjehem eller i hem för vård
eller boende i en annan kommun, har den kommun som beslutat om vistelsen
ansvaret för det individuellt behovsprövade stöd enligt första stycket som
barnet kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas
enligt 72 § socialtjänstlagen (1980:620).
Om ett barn efter beslut av en kommun vistas i familjehem eller i hem för vård
eller boende i en annan kommun, har den kommun som beslutat om vistelsen
ansvaret för det individuellt behovsprövade stöd enligt första stycket som
barnet kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas
enligt 16 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som
gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även
på de homosexuella samborna:

1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. inkomstskattelagen (1999:1229),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
11. 5 och 12 §§ lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av
finansiella instrument,
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen (1997:157),
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval, m.m.,
14. 4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall,
15. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16 kap. 7 och
9 §§ föräldrabalken,
16. säkerhetsskyddslagen (1996:627),
17. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid
1997-2001 års taxeringar,
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
19. 35 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620),
19. 8 kap. 2 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:000),
20. 26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
21. 2 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529), samt
22. 12 § 1 stycket 2 lagen (2001:000) om svenskt medborgarskap.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta,
gäller det också de homosexuella samborna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall
dels att 1, 2, 4, 12, 22, 29, 34, 44 och 47 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 32 a och 33 a §§ av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst
skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor
att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel.
Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och
integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan
med den enskilde.
De i 1 § socialtjänstlagen (2001:000) angivna målen för samhällets socialtjänst
skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor
att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel.
Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och
integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan
med den enskilde.

2 §
Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med honom enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620). En missbrukare skall dock beredas
vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar som anges i denna lag
(tvångsvård).
Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med honom enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:000). En missbrukare skall dock beredas
vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar som anges i denna lag
(tvångsvård).
För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i
socialtjänstlagen, om inte något annat anges i denna lag.

4 §
Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk av
alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma
ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt
socialtjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till följd av
missbruket.
Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk av
alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma
ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt
socialtjänstlagen (2001:000) eller på något annat sätt och han till följd av
missbruket.
1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård hindrar detta inte ett beslut om tvångsvård enligt denna lag.

12 §
Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till att beslutet
verkställs genom att missbrukaren bereds vård i ett hem som avses i 22 § eller,
i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus.
Rättens beslut upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor
från den dag då beslutet vann laga kraft.
Beslutet upphör också att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats,
under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför ett hem
som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt
Beslutet upphör också att gälla om, sedan vården har påbörjats, den tid som
enligt 21 § inte skall räknas som vårdtid, uppgår till sammanlagt minst sex
månader i följd.

22 §1
Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna
lag (LVM-hem). Ett sådant hem skall ha en styrelse som utses av Statens
institutionsstyrelse.
Hemmets styrelse förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har
överlåtits på en särskild föreståndare.
Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna
lag (LVM-hem).

29 §
Har en intagen vistats i ett LVM-hem i tre månader utan att vård i annan form
kommit till stånd skall föreståndaren anmäla detta till hemmets styrelse med
angivande av orsaken till det.
Har en intagen vistats i ett LVM-hem i tre månader utan att vård i annan form
kommit till stånd skall den som förestår vården vid hemmet anmäla detta till
Statens institutionsstyrelse och ange orsaken till det.

32 a §

Den intagne är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl,
skyldig att efter uppmaning, vid ankomsten till LVM-hemmet och inför vistelse i
annan form enligt 27 §, lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av
om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om förbud
mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är påverkad
av något sådant medel.

33 a §

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att ringa och ta emot
telefonsamtal samt ta emot besök. Den intagne får dock förvägras telefonsamtal
och besök om det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet. Beslut om
inskränkning i rätten att föra telefonsamtal och ta emot besök fattas av den som
förestår vården vid hemmet.
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns
bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

34 §
Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får
hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i
rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans
rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas
eller till personalens säkerhet.

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får
hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i
rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras.

Den intagne får beredas vård vid en enhet som är låsbar eller på annat sätt
inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den
intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är
nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt
genomföra vården.
Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om
särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i andra stycket fortfarande
föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare
former eller utanför hemmet.

Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller
är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till
ordningen, får den intagne hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller
hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock
inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt
och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

44 §
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde
hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, avslag på begäran
om utskrivning eller förstörande av egendom enligt 36 §.
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde
hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, innebär
inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt
33 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök eller avser avslag på begäran om
utskrivning eller förstörande av egendom enligt 36 §.
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får
inte överklagas.
Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte
överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första stycket eller andra stycket får
inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 §
tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.

47 §
Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 3 §
socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde får det stöd och
den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan
socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen.
Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 2 kap
2 § socialtjänstlagen (2001:000) har ansvaret för att den enskilde får det stöd
och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan
socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 16 kap. 1 § socialtjänstlagen.
Beslut om tvångsvård enligt 5 § och med anledning av omhändertagande enligt 13 §
fattas av den länsrätt inom vars domkrets den ansvariga kommunen är belägen.
Den länsrätt som meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses i
44 § första stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620).

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20§1
Har talan enligt denna lag inte väckts eller kan ett beslut enligt 19 § första
stycket inte avvaktas, får polismyndigheten genast omhänderta barnet eller vidta
andra omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. När en sådan
åtgärd vidtas skall om möjligt en läkare samt en företrädare för socialtjänsten
eller i förekommande fall en sådan kontaktperson för barnet som avses i
socialtjänstlagen (1980:620) vara närvarande. Åtgärden skall genast anmälas till
länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall bestå.
Har talan enligt denna lag inte väckts eller kan ett beslut enligt 19 § första
stycket inte avvaktas, får polismyndigheten genast omhänderta barnet eller vidta
andra omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. När en sådan
åtgärd vidtas skall om möjligt en läkare samt en företrädare för socialtjänsten
eller i förekommande fall en sådan kontaktperson för barnet som avses i
socialtjänstlagen (2001:000) vara närvarande. Åtgärden skall genast anmälas till
länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga
dels att 1, 10, 24, 25 och 42 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15 a-c och 17 a §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med
den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen
(1980:620).
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med
den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen
(2001:000).
Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de
situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig
vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om
honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv.
Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om
sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt
är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan
ges med den unges samtycke.

10 §
Vården skall anses påbörjad när den unge på grund av ett beslut om omedelbart
omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt eget hem.
För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen
(1980:620) och föreskrifterna i 11-20 §§.
För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen
(2001:000) och föreskrifterna i 11-20 §§.

15 a §

Den intagne har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal, ta emot besök samt
vistas utanför hemmet i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den intagne får
dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra vården eller
ordningen vid hemmet.
En vistelse utanför hemmet skall avse en på förhand bestämd tid, dock högst fyra
veckor.
Beslut om inskränkning i rätten att föra telefonsamtal, ta emot besök samt om
vistelse utanför hemmet fattas av den som förestår vården vid hemmet. Beslut om
vistelse utanför hemmet skall fattas efter samråd med socialnämnden.
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns
bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

15 b §

Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med
hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om
det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i
övrigt genomföra vården.
Den intagne får vårdas vid en sådan enhet under högst två månader i följd. Om
särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket
fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse
i öppnare former eller utanför hemmet.

15 c §

Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller
är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till
ordningen, får den intagne hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller
hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock
inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt
och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.
Är den intagne under 15 år skall läkare skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som
vidtas enligt första stycket. Om läkaren begär det skall åtgärden genast
avbrytas.

17 a §

Den intagne är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl,
skyldig att efter uppmaning vid ankomsten till hemmet samt inför vistelse
utanför hemmet lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av om han
eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om förbud
mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är påverkad
av något sådant medel.

24 §
Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare
förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som
avses i 25 § socialtjänstlagen (1980:620) om det finns en påtaglig risk för att
den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet
(flyttningsförbud).
Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare
förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som
avses i 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:000) om det finns en påtaglig risk
för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet
(flyttningsförbud).

25 §
Ansökan om flyttningsförbud görs av den socialnämnd som har lämnat medgivande
enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620) att ta emot den unge i ett enskilt hem.
Samma nämnd beslutar om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §.
Ansökan om flyttningsförbud görs av den socialnämnd som har lämnat medgivande
enligt 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:000) att ta emot den unge i ett
enskilt hem. Samma nämnd beslutar om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §.

42 §
Ett beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn
får överklagas hos länsrätten, om beslutet avser förstörande eller försäljning
av egendom enligt 20 §.
Beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn får
överklagas hos länsrätten, om beslutet innebär inskränkningar i särskilt fall av
rätten för den som vistas i hemmet att enligt 15 a § föra telefonsamtal eller
ta emot besök eller avser förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620).

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa
sjukhem och andra vårdinrättningar
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem
och andra vårdinrättningar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Sjukhem och andra vårdinrättningar, som övertagits av kommunerna med stöd av
denna lag, skall anses som sådana boendeformer som anges i 20 § andra stycket
socialtjänstlagen (1980:620).
Sjukhem och andra vårdinrättningar, som övertagits av kommunerna med stöd av
denna lag, skall anses som sådana boendeformer som anges i 5 kap. 5 § andra
stycket socialtjänstlagen (2001:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar
för viss hälso- och sjukvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
En kommun skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för hälso-
och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommunen enligt vad som sägs i
denna lag.
Betalningsansvaret för personer som efter beslut av en kommun vistas i en annan
kommun i sådan särskild boendeform eller bostad som avses i 20 § andra stycket,
21 § tredje stycket och 69 § första stycket 2 socialtjänstlagen (1980:620) har
dock den kommun som beslutat om vistelsen.
Betalningsansvaret för personer som efter beslut av en kommun vistas i en annan
kommun i sådan särskild boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § andra
stycket, 5 kap. 7 § tredje stycket och 7 kap. 1 § första stycket 2
socialtjänstlagen (2001:000) har dock den kommun som beslutat om vistelsen.
Vad som i denna lag sägs om landsting gäller även kommuner som inte ingår i ett
landsting.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
Härigenom föreskrivs att 31 a § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

31 a §1
Om en patient önskar att stödpersonens uppdrag skall övergå till ett uppdrag som
kontaktperson enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) när tvångsvården upphört
och stödpersonen samtycker till det, skall den nämnd som avses i 30 §
underrätta socialnämnden i den kommun där patienten är folkbokförd om patientens
önskemål.
Om en patient önskar att stödpersonens uppdrag skall övergå till ett uppdrag som
kontaktperson enligt 3 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:000) när tvångsvården
upphört och stödpersonen samtycker till det, skall den nämnd som avses i 30 §
underrätta socialnämnden i den kommun där patienten är folkbokförd om patientens
önskemål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.18 Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481)
Härigenom föreskrivs att 15 § folkbokföringslagen (1991:481) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

15 §
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad för äldre människor som
avses i 20 § socialtjänstlagen (1980:620) i en annan församling än den, där han
var eller borde ha varit folkbokförd när han flyttade till den aktuella
bostaden, får folkbokföras i sistnämnda församling. Han folkbokförs då på den
fastighet där han förut var eller borde ha varit folkbokförd eller endast i
församlingen eller, om det finns särskilda skäl, på en annan fastighet.
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad för äldre människor som
avses i 5 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:000) i en annan församling än den,
där han var eller borde ha varit folkbokförd när han flyttade till den aktuella
bostaden, får folkbokföras i sistnämnda församling. Han folkbokförs då på den
fastighet där han förut var eller borde ha varit folkbokförd eller endast i
församlingen eller, om det finns särskilda skäl, på en annan fastighet.
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad som anges i första stycket
och är folkbokförd i den församling där bostaden ligger får folkbokföras på en
annan fastighet i församlingen om det finns särskilda skäl.
Första och andra styckena skall även tillämpas på den som vistas i ett hem för
äldre som drivs av någon annan än kommunen, om boendet med hänsyn till
upplåtelseform och tillgång till vård kan anses motsvara vistelse som avses i
första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
I denna lag ges bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till utlänningar
som
1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige enligt 3 kap. 2 eller 3 §
utlänningslagen (1989:529) (asylsökande),
2. har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av bestämmelserna i 2
kap. 4 a § utlänningslagen, eller
3. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts
rätt att vistas här medan ansökan prövas.
Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen (1980:620) för förmåner av motsvarande karaktär.
Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 §
socialtjänstlagen (2001:000) för förmåner av motsvarande karaktär.
Barn under 18 år som saknar uppehållstillstånd och som inte vistas på en
förläggning omfattas inte av denna lag, om de bor hos en vårdnadshavare som har
uppehållstillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 § lagen (1994:1720) om civilt försvar skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
11 §1
Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar
som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl.
Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar
som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen (2001:000), hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:459) om arbetsförmedlingsregister
Härigenom föreskrivs att 7 och 8 §§ lagen (1994:459) om
arbetsförmedlingsregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 §
En registrering enligt 6 § 2-4 får innehålla uppgift om den arbetssökandes
sjukdom eller hälsotillstånd och om den arbetssökande fått ekonomisk hjälp med
stöd av socialtjänstlagen (1980:620). Den får också innehålla omdömen och andra
värderande upplysningar om den arbetssökande.
En registrering enligt 6 § 2-4 får innehålla uppgift om den arbetssökandes
sjukdom eller hälsotillstånd och om den arbetssökande fått ekonomisk hjälp med
stöd av socialtjänstlagen (2001:000). Den får också innehålla omdömen och andra
värderande upplysningar om den arbetssökande.
Uppgifter om den arbetssökande som registreras med stöd av första stycket skall
grundas antingen på muntliga uppgifter från den arbetssökande eller på
skriftliga uppgifter i en handling som förs till en akt för den arbetssökande.
Av daganteckning skall framgå att den arbetssökande har tagit del av uppgift som
avses i första stycket och att han skriftligen har samtyckt till att uppgiften
registrerats. Av daganteckning skall också framgå att den arbetssökande
skriftligen har samtyckt till registrering enligt 6 § 1.

8 §1
En registrering enligt någon av 5-7 §§ får inte innehålla uppgifter om att den
arbetssökande misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff
eller har fått annan påföljd för brott eller har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård eller
smittskyddslagen (1988:1472).
Registreringen får inte heller innehålla uppgift om att den arbetssökande har
vårdats med stöd av socialtjänstlagen (1980:620) eller varit föremål för åtgärd
enligt utlänningslagen (1989:529).
Registreringen får inte heller innehålla uppgift om att den arbetssökande har
vårdats med stöd av socialtjänstlagen (2001:000) eller varit föremål för åtgärd
enligt utlänningslagen (1989:529).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med
finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Till den som enligt 2 § skall bedriva försöksverksamheten får de parter som
deltar i försöket överföra medel för sådana kostnader som är hänförliga till
försöksperioden och som avser
1. hälso- och sjukvård,
2. sjukreseersättning,
3. verksamhet enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall och verksamhet som i annat fall enligt lag skall handhas av
socialnämnd och inte omfattas av 1, samt
3. verksamhet enligt socialtjänstlagen (2001:000), lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall och verksamhet som i annat fall enligt lag skall handhas av
socialnämnd och inte omfattas av 1, samt
4. sjukpenning och rehabiliteringsersättning enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och
medel avsedda för den allmänna försäkringskassans köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster.
Parterna får också till den som bedriver försöksverksamheten överföra medel för
beräknade kostnader för administration av verksamheten.
Den som bedriver försöksverksamheten övertar ansvaret för att i försöksområdet
täcka de kostnader som parterna beslutat skall ingå i försöket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton
för kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för
kommuner och landsting skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §1
Vid utbetalning av ersättning enligt 5 § tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 9,
10, 15 och 16 §§ mervärdesskattelagen (1994:200). Bestämmelsen i 8 kap. 9 §
första stycket 1 mervärdesskattelagen skall dock inte tillämpas i fråga om
sådana boendeformer som anges i 20 § andra stycket och 21 § tredje stycket
socialtjänstlagen (1980:620) samt 9 § 8 och 9 lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade.
Vid utbetalning av ersättning enligt 5 § tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 9,
10, 15 och 16 §§ mervärdesskattelagen (1994:200). Bestämmelsen i 8 kap. 9 §
första stycket 1 mervärdesskattelagen skall dock inte tillämpas i fråga om
sådana boendeformer som anges i 5 kap. 5 § andra stycket och 5 kap. 7 § tredje
stycket socialtjänstlagen (2001:000) samt 9 § 8 och 9 lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:191) med anledning av Sveriges
tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid
internationella adoptioner
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1997:191) med anledning av Sveriges
tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid
internationella adoptioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Ansökningar som avses i artikel 14 i konventionen skall göras hos socialnämnden
i sökandens eller sökandenas hemkommun.
Socialnämnden skall
a) sammanställa rapporter enligt artikel 15.1. i konventionen,
b) pröva frågor om samtycke enligt artikel 17.c i konventionen,
c) vidta åtgärder enligt artikel 21 i konventionen.
I 25 § socialtjänstlagen (1980:620) finns bestämmelser om att socialnämnden
prövar frågor om medgivande att i adoptionssyfte ta emot barn med hemvist
utomlands.
I 6 kap 12-15 §§ socialtjänstlagen (2001:000) finns bestämmelser om att
socialnämnden prövar frågor om medgivande att i adoptionssyfte ta emot barn med
hemvist utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.25 Lag om ändring i lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling
Härigenom föreskrivs att 8 och 11 §§ lagen (1997:192) om internationell
adoptionsförmedling skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 2001.

2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:297) om försöksverksamhet med
samtjänst vid medborgarkontor
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst
vid medborgarkontor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §
En arbets- eller uppdragstagare som omfattas av ett särskilt avtal enligt 5 §
får i den kommunala myndighetens namn.
1. bereda ärenden om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) till den
som fyllt 65 år för dennes försörjning,
2. ta emot ansökningar om plats i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg,
fördela sådana platser och lämna erbjudanden om plats enligt 14 a §
socialtjänstlagen,

3. lämna ekonomiskt stöd till inackordering för elever i gymnasieskolan och
kommunal vuxenutbildning enligt skollagen (1985:1100),
1. bereda ärenden om bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:000) till
den som fyllt 65 år för dennes försörjning,
2. ta emot ansökningar om plats och, med undantag för barn som behöver särskilt
stöd enligt 2 a kap. 9 § skollagen (1985:1100), fördela platser och lämna
erbjudanden om plats för barn som skall tillhandahållas förskoleverksamhet och
skolbarnsomsorg enligt 2 a kap. skollagen,
3. lämna ekonomiskt stöd till inackordering för elever i gymnasieskolan och
kommunal vuxenutbildning enligt skollagen,
4. ge tillstånd till att inrätta annat slag av toalett än vattentoalett enligt
en kommunal föreskrift, eller
5. i enklare fall bevilja parkeringstillstånd för handikappade.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.27 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen (1997:934)
Härigenom föreskrivs att 7 § socialförsäkringsregisterlagen (1997:934) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 §1
Som särskilda ärendeuppgifter får inte registreras sådana uppgifter som avses i
13 och 21 §§ personuppgiftslagen (1998:204) eller som utgör omdöme eller annan
värderande upplysning om den registrerade.
Utan hinder av första stycket får följande uppgifter registreras:
1. förekomsten av ansökan eller anmälan i ärenden som omfattas av 1 § första
stycket,
2. tidpunkter, tidsperioder och belopp dels för ersättningar, dels för
ersättningsgrundande förhållanden, i ärenden som omfattas av 1 § första stycket,

3. grad av nedsatt arbetsförmåga,
4. förekomsten av intyg och utlåtande av läkare eller annan intygsgivare,
5. förekomsten av rehabiliteringsutredning eller annan utredning i
rehabiliteringsärende samt av fastställd rehabiliteringsplan,
6. arten av och tidpunkter för föreslagna, planerade och vidtagna
rehabiliteringsåtgärder,
7. förekomsten av sådan särskild grund för beaktande av högre bostadskostnad som
avses i 14 § tredje stycket och 17 § tredje stycket lagen (1993:737) om
bostadsbidrag,
8. om den registrerade får eller har fått vård eller försörjning helt eller
delvis på det allmännas bekostnad,
9. om den registrerade är häktad, intagen i kriminalvårdsanstalt eller i övrigt
har tagits om hand på det allmännas bekostnad,
10. om den registrerade vistas eller bor i en särskild boendeform enligt
socialtjänstlagen (1980:620) eller vistas eller bor på annat liknande sätt,
10. om den registrerade vistas eller bor i en särskild boendeform enligt
socialtjänstlagen (2001:000) eller vistas eller bor på annat liknande sätt,
11. om fråga om återbetalningsskyldighet har uppkommit
12. vilken personkrets enligt 5 § förordningen (1988:890) om bilstöd till
handikappade som den bilstödsberättigade hör till,
13. att godmanskap eller förvaltarskap är anordnat enligt föräldrabalken,
14. att en förälder på grund av sjukdom eller handikapp varaktigt saknar förmåga
att vårda barn,
15. att den registrerade får aktivitetsstöd enligt 5 § tredje stycket
förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd,
16. att den registrerade har rätt till ersättning enligt 16-22 §§ förordningen
om aktivitetsstöd,
17. bevakningsanledning, samt
18. anledningen till att ett ärende avslutats.
I socialförsäkringsregister som förs för handläggning av ärenden om ersättning
för tandvård enligt 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och
förordningen (1998:1337) om tandvårdstaxa får dessutom, i fråga om vårdgivare,
registreras uppgift om namn på praktik. I sådana register får vidare registreras
uppgift om
1. förekomsten av begäran om förhandsprövning enligt förordningen om
tandvårdstaxa samt kod för behandlingsförslag som begäran avser,
2. kod för behandling som avses i förordningen om tandvårdstaxa,
3. att den registrerade har rätt till ersättning enligt 9, 13 eller 14 §
förordningen om tandvårdstaxa,
4. förhållanden som anges i 15 § andra stycket förordningen om tandvårdstaxa,
5. förekomsten av remiss, remitterande vårdgivares namn och namnet på den
vårdgivare till vilken remiss har skett, samt
6. patientavgift och tandvårdsersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.28 Lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 a §

Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig
att efter uppmaning vid ankomsten till det särskilda ungdomshemmet samt inför
vistelse utanför hemmet enligt 18 § lämna blod-, urin- eller utandningsprov för
kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker,
andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud
mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om
förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den dömde är
påverkad av något sådant medel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

2.29
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
I varje landsting och kommun skall det finnas en eller flera nämnder med uppgift
att stödja och hjälpa patienter inom
1. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som
bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting,
2. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som
bedrivs av kommuner eller enligt avtal med kommuner och den allmänna omvårdnad
enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ges i samband med sådan hälso- och
sjukvård, samt
2. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som
bedrivs av kommuner eller enligt avtal med kommuner och den allmänna omvårdnad
enligt socialtjänstlagen (2001:000) som ges i samband med sådan hälso- och
sjukvård, samt
3. den tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125) som bedrivs av landsting.
För sådana nämnder gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen (1991:900).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 8 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 kap.
8 §
Om en person som är berättigad till pension enligt denna lag i väsentlig
omfattning har fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd enligt
socialtjänstlagen (1980:620) utan villkor om återbetalning, får retroaktivt
beviljad sådan pension betalas ut till socialnämnden till den del den motsvarar
vad socialnämnden sammanlagt har betalat ut till den pensionsberättigades och
dennes familjs försörjning för den tid som den retroaktiva pensionen avser.
Om en person som är berättigad till pension enligt denna lag i väsentlig
omfattning har fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd enligt
socialtjänstlagen (2001:000) utan villkor om återbetalning, får retroaktivt
beviljad sådan pension betalas ut till socialnämnden till den del den motsvarar
vad socialnämnden sammanlagt har betalat ut till den pensionsberättigades och
dennes familjs försörjning för den tid som den retroaktiva pensionen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.31 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
11 §
Bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) och liknande ersättningar är
skattefria.
Bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:000) och liknande ersättningar är
skattefria.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:332) om ersättning till
steriliserade i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade
i vissa fall skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 a §1
För den som har fått ersättning enligt denna lag skall tillgångar uppgående till
ett belopp om etthundrasjuttiofemtusen (175 000) kr anses som förmögenhet och
inte beaktas vid tillämpning av
1. 5 § lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer,
2. 5 § lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
3. 6 och 35 §§ socialtjänstlagen (1980:620),
3. 4 kap. 1 § och 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:000),
4. 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
5. 19 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, samt
6. 16 § lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän försäkring.
Anmälan enligt 8 § första stycket lagen om bostadstillägg till pensionärer
behöver inte göras på grund av ersättning som har utgetts enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och
efterlevandestöd till barn
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § lagen (2000:461) om efterlevandepension och
efterlevandestöd till barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
9 §
Om en person som är berättigad till efterlevandepension eller efterlevandestöd
till barn i väsentlig omfattning har fått sin försörjning genom ekonomiskt
bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) utan villkor om återbetalning, får
retroaktivt beviljad sådan pension eller efterlevandestöd betalas ut till
socialnämnden till den del ersättningen motsvarar vad socialnämnden sammanlagt
har betalat ut till den ersättningsberättigades och dennes familjs försörjning
för den tid som den retroaktiva ersättningen avser.
Om en person som är berättigad till efterlevandepension eller efterlevandestöd
till barn i väsentlig omfattning har fått sin försörjning genom ekonomiskt
bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:000) utan villkor om återbetalning, får
retroaktivt beviljad sådan pension eller efterlevandestöd betalas ut till
socialnämnden till den del ersättningen motsvarar vad socialnämnden sammanlagt
har betalat ut till den ersättningsberättigades och dennes familjs försörjning
för den tid som den retroaktiva ersättningen avser.

2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska
program
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska program
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §1
Den som är berättigad till ersättning enligt lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring har vid deltagande i verksamhet som anordnas av kommunen
enligt 3 § rätt till aktivitetsstöd.
Kommunen skall till den som tar del av verksamhet enligt 3 § och som uppbär
försörjningsstöd enligt 6 och 6 b §§ socialtjänstlagen (1980:620) när han eller
hon börjar delta i verksamheten utge ersättning med ett belopp som motsvarar
försörjningsstödet. Detsamma skall gälla beträffande den för vilken fattas
beslut om sådant försörjningsstöd som avses i första stycket under tid som han
eller hon deltar i verksamheten.
Kommunen skall till den som tar del av verksamhet enligt 3 § och som uppbär
försörjningsstöd enligt 4 kap. 1 och 2 §§ socialtjänstlagen (2001:000) när han
eller hon börjar delta i verksamheten utge ersättning med ett belopp som
motsvarar försörjningsstödet. Detsamma skall gälla beträffande den för vilken
fattas beslut om sådant försörjningsstöd som avses i första stycket under tid
som han eller hon deltar i verksamheten.
Kommunen skall till deltagare som inte erhåller ersättning enligt första eller
andra stycket betala ut ersättning med 2 562 kronor per månad.
Ersättningen enligt andra och tredje stycket skall benämnas
utvecklingsersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

3 Ärendet och dess beredning
Genom beslut den 25 september 1997 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet
Margot Wallström att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en
översyn av vissa frågor om socialtjänstlagen (1980:620). Utredaren skulle
analysera och lämna förslag som bl.a. berör lagens konstruktion och struktur,
socialtjänstens finansiering, socialtjänstens uppgift att främst bistå vid
tillfälliga sociala eller ekonomiska problem samt formerna för tillsynen över
socialtjänsten (dir. 1997:109). Utredningen antog namnet
Socialtjänstutredningen. Regeringen beslutade den 3 september 1998 om
tilläggsdirektiv till utredaren att lämna förslag till hur den ekonomiska
tryggheten för vissa äldre invandrare ska utformas (dir. 1998:70).
Utredningen har avgett slutbetänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97).
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns
i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S1999/7149/ST).
Regeringen beslutade den 4 september 1997 att tillkalla en särskild utredare för
att utarbeta ett förslag till särskild författningsreglering av behandlingen av
personuppgifter inom socialtjänsten. Utredningen, som antog namnet
Socialdatautredningen (S 1997:15), har avlämnat betänkandet Behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109). En sammanfattning av
betänkandet finns i bilaga 4. Utredningens lagförslag finns i bilaga 5.
Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns
i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Socialdepartementet (dnr S1999/8114/ST).
I propositionen behandlas vidare framställningar från Statens
institutionsstyrelse SiS om ändringar i vissa lagar och författningar inom SiS
ansvarsområde. Förslagen har remissbehandlats. En sammanställning över
remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S1996/3966/IFO).
Dessutom behandlas ett förslag ur Barnpsykiatriutredningens betänkande Det
gäller livet (SOU 1998:31). Förslaget har remissbehandlats. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgängliga i Socialdepartementet (dnr S1998/987/HS).
Slutligen behandlas också en skrivelse från Svenska Kommunförbundet om
gallringsregler i socialtjänsten, dnr S98/6675/ST.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 8 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9.
Lagrådet har föreslagit vissa förtydliganden och justeringar i lagförslagen.
Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets yttrande
kommenteras närmare under avsnitt 6.2, 7.2, 13.2-5 samt i
författningskommentaren.
Övriga lagändringar har, på grund av att de enbart är av enkel beskaffenhet,
inte underställts Lagrådets granskning.
4 Allmänna utgångspunkter
Socialtjänsten utgör en central del av välfärdspolitiken. Genom att tillgodose
individuella behov hos socialt och ekonomiskt utsatta grupper utgör
socialtjänstens insatser ett viktigt komplement till de generella ekonomiska
stödsystemen.
Någon form av rättslig reglering för den enskildes rätt till stöd för överlevnad
har funnits sedan 1700-talet. Denna rätt har ytterst sin ideologiska grund i
uppfattningen att staten har plikt att vårda medborgarna och att medlemskap i
samhället innebär att ha vissa rättigheter som samtidigt kräver motprestationer.
Denna uppfattning om relationen mellan staten och individen utvecklades under
upplysningstiden.
Det ideologiska synsättet men även ekonomiska orsaker har föranlett ändringar i
den lagstiftning som sedan dess avsett att skydda den enskildes försörjning.
Bl.a. har omfattningen av rätten till stöd för försörjning samt rätten till
domstolsprövning av beslut om socialbidrag i vissa tider begränsats med hänsyn
till samhällets bristande resurser.
Ett rättighetsbegrepp finns alltså i socialrätten sedan lång tid tillbaka. Som
lagstiftningsstrategi har det använts till att förverkliga och bygga upp
välfärdsstaten. Begreppet har i dessa sammanhang dels betecknat behovet av
samhällelig resursfördelning, dels varit ett verktyg för att lösa konflikter när
enskildas intressen kolliderar med offentliga myndigheters.
Genom 1980 års socialtjänstreform lades de grundläggande målsättningarna och
värderingarna som nu gäller för socialtjänsten fast. Det gäller principerna om
helhetssyn, frivillighet, det förebyggande perspektivet och att den enskildes
egna resurser skall tas tillvara. Individens delaktighet och egna ansvar skall
beaktas. Socialtjänsten skall också präglas av frivillighet och
självbestämmande, kontinuitet, flexibilitet, normalisering, närhet och
valfrihet. Det finns anledning att betona att de grundläggande värderingar som
präglade 1980 års socialtjänstreform alltjämt skall gälla. Principerna ger inte
bara vägledning för socialtjänstens praktiska verksamhet, utan för den
människosyn som alltjämt skall prägla reformarbetet inom socialtjänsten. Det är
emellertid angeläget att påpeka att begreppen måste konkretiseras och
manifesteras i det dagliga arbetet, så att de inte utvecklas till tomma
honnörsord utan konkret innehåll.
Utvecklingen under 1990-talet har i flera avseenden påverkat förutsättningar för
socialtjänsten arbete. Sedan år 1992 har kommunerna stor möjlighet att själva
utforma sin nämnd- och förvaltningsorganisation samtidigt som
ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting har förändrats. Det har på
sina håll påverkat helhetssynen i det praktiska arbetet. Den djupa ekonomiska
kris som präglade 1990-talets första hälft, med en femdubbling av
arbetslösheten, förde med sig stora nedskärningar i statsbudgeten för att komma
tillrätta med obalansen i statens finanser. För medborgarna innebar
nedskärningarna bl.a. sänkta nivåer eller ändrade förutsättningar i sjuk-,
arbetslöshets- och föräldraförsäkringarna samt höjda kommunala taxor och
avgifter. Detta drabbade inte minst barnfamiljerna hårt. Allt fler människor
hamnade under s.k. skälig levnadsnivå och blev därmed berättigade till
socialbidrag. Med en fördubbling av socialbidragskostnaderna mellan åren 1990
och 1997 innebar utvecklingen för kommunernas del kraftigt ökade kostnader.
Utvecklingen sammanföll med en rekordstor flyktinginvandring år 1994 samt flera
olika reformer som innebar nya uppgifter för kommunerna och ett vidgat ansvar
för dem som bor eller vistas i kommunen. År 1998 genomfördes vissa förändringar
i socialtjänstlagen. I förarbetena betonades att det inte fanns skäl att frångå
grundtankarna i 1980 års reform, men att det mot bakgrund av
samhällsutvecklingen sedan reformens införande fanns anledning att ompröva
medlen för att uppnå målen. Ändringarna innebar bl.a. att en riksnorm för
försörjningsstöd infördes, att rätten till bistånd därutöver preciserades samt
att rätten att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär inskränktes.
Utvecklingen under 1990-talets sista och 2000-talets första år har dock gått i
en annan och för landet positiv riktning. Den ekonomiska utvecklingen vände vid
mitten av 1990-talet åter uppåt, och den svenska ekonomin har sedan dess
utvecklats positivt. Den tidigare åtstramningspolitiken har ersatts av en
reformpolitik, med mer resurser till vård, skola och omsorg. Arbetslösheten har
sjunkit, vilket inneburit att målet om att sänka den öppna arbetslösheten till
fyra procent har uppnåtts.
Som en följd härav har antalet socialbidragshushåll minskat och därmed
kommunernas kostnader för socialbidragen. Det finns emellertid människor grupper
som oavsett arbetsmarknadsläget har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Det
kan bero på personliga problem eller sämre sociala förutsättningar. För dessa
utgör socialtjänstens insatser ett skyddsnät i utsatta situationer eller
perioder i livet. Ett kompromisslöst mål är att välfärden skall omfatta samtliga
medborgare. Det är därför angeläget att stärka det yttersta skyddsnätet, så att
människor som av skilda anledningar utsätts för ekonomiska eller sociala
påfrestningar ges förutsättningar att leva ett värdigt och självständigt liv.
Principer för socialtjänstlagen
Socialtjänstlagen är en välfärdslag. De övergripande målen för socialtjänsten
har definierats i lagens portalparagraf. Även om bestämmelsens juridiska status
i den rättsliga processen kan diskuteras har den haft stor betydelse för
inriktningen av det sociala arbetet. Den tydliggör och anger riksdagens
ambitioner med lagverket.
Socialtjänstlagen avspeglar den lagstiftningsteknik som vann insteg under
1970-talet. Ramlagstekniken ansågs vara det effektivaste sättet för regleringar
som syftar till att uppnå välfärdsmålen. Den kom därför att användas både när
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen utformades. Ramlagstekniken har
också gjort det möjligt att anpassa dessa lagar till nya behov och på så sätt
bidragit till att de överlevt trots de förändringar som skett i samhället under
de senaste tjugo åren. Men förändringar har gjorts och för socialtjänstlagens
del har det inneburit att flera detaljerade regler har införts. Dess karaktär av
ramlag har dock inte ifrågasatts.
Ramlagstiftning, samt rättighets- och skyldighetslagstiftning är de
lagstiftningsstrategier som används för att reglera det sociala arbetet.
Ramlagstiftningen innehåller regler av flera olika slag. De varierar inom ett
brett spektrum från mycket detaljerade regler till så generella bestämmelser,
som anger mål eller operativa riktlinjer och som är avsedda att ge vägledning.
Socialtjänstlagen har också kritiserats från flera håll för att ett
spänningsförhållande mellan statens, kommunernas och den enskilde individens
intressen finns inbyggt i den.
Ramlagstekniken och det kommunala utjämningssystemet har varit de verktyg som
riksdag och regering främst använt för att styra samhällsutvecklingen på det
kommunala området. Dessutom tillkommer någon form av statligt kontrollsystem
ofta utformat som en skyldighet för någon statlig myndighet att ha tillsyn över
verksamheterna. Även riksdagens möjlighet att genom lagstiftning föreskriva rätt
till domstolsprövning kan anses vara statlig kontroll eller statligt styrmedel
eftersom prövningen skall tillgodose den enskildes intressen ur de aspekter som
staten anser väsentliga och som huvudmannen för verksamheten är skyldig att
tillämpa.
Besvärsinstitut och den statliga tillsynen liksom formaliserade
handläggningsregler kan också anses kompensera de brister som ramlagstekniken
innebär med allmänt formulerade mål och riktlinjer i förhållande till en
detaljerad/preciserad lagstiftning för olika verksamheter.
Ramlagstekniken har kunnat användas under lång tid utan att behöva ändras i
någon större utsträckning. I stället har de verksamheter som kommuner eller
statliga förvaltningsmyndigheter bedriver anpassats. Vissa menar också att
tekniken är fördelaktig eftersom den kan innebära att socialtjänstens
arbetsmetoder utvecklas på ett positivt sätt.
Det finns inte någon definition av vad en rättighetslag eller en skyldighetslag
är. Ingen lagprodukt är heller enbart en rättighets- eller skyldighetslag. Vad
det handlar om är regler i en lagstiftningsprodukt som reglerar en skyldighet
eller en rättighet för något subjekt. Den skyldighet som regleras är ofta en
huvudmans ansvar. I socialtjänstlagen finns t.ex. regler om skyldigheter för
kommunerna att bedriva vissa verksamheter för att tillgodose medborgarnas behov.
Med denna utgångspunkt kan kommunen bestämma hur verksamheterna skall bedrivas.
Kommunen frihet i detta avseende begränsas bara i den mån det i lagen finns
bestämmelser som inskränker den. De kommunala beslut som grundas på en allmän
skyldighet att bedriva viss verksamhet överklagas enligt bestämmelserna i
kommunallagen.
För att en lagbestämd social rättighet i juridiskt hänseende skall anses
föreligga måste den uppfylla vissa krav. Även om utformningen av
rättighetsbestämmelser inte alltid uppfyller dessa krav tycks det råda enighet
inom doktrinen om dem. Rättigheten skall vara noggrant preciserad både vad
gäller innehåll och förutsättningar och den skall vara utkrävbar. För att vara
utkrävbar fordras möjlighet till överprövning för att den enskilde genom ett
domstolsutslag skall kunna hävda sin rätt mot den ansvarige huvudmannen. Ibland
krävs också statlig tillsyn och kontroll av de myndigheter som har hand om
förvaltningen.
Statens styrning och kontroll
Statens ansvar för medborgarnas sociala välstånd har i socialtjänstlagen ålagts
kommunerna. I enlighet med den decentraliserade förvaltningspolitikens syfte är
bestämmelserna i socialtjänstlagen generellt utformade. Ett undantag är lagens
rättighetsbestämmelser, med möjlighet till domstolsprövning som syftar till att
stärka den enskildes ställning och ge likhet i tillämpningen över landet. Den
kontroll som sker via den statliga tillsynen över socialtjänsten är ett viktigt
komplement till den kontroll som sker genom att den enskilde har rätt att
överklaga beslut via förvaltningsbesvär. En aktiv statlig tillsyn syftar till
att trygga rättssäkerheten och lagligheten i det kommunala åtagandet men också
att skapa en likvärdig verksamhet över hela landet. En väl fungerande tillsyn är
ett viktigt instrument för att se till att socialtjänstlagen efterlevs och för
att garantera den enskilde god kvalitet och säkerhet i de insatser som ges.
Mot bakgrund av en fortsatt decentralisering, generella istället för riktade
statsbidrag och en tilltagande privatisering av vården har tillsynsfrågorna
under senare år fått ökad tyngd. Uppmärksammade fall av brister i vård och
omsorg har understrukit behovet av en effektivare och mer slagkraftig tillsyn.
Frågan om hur den statliga regionala tillsynen över kommunala verksamheter bör
vara ordnad är och har varit föremål för överväganden i flera olika utredningar.
Tillsynen har kritiserats för att vara otydlig och svag. Behov av ökade
befogenheter för tillsynsmyndigheterna, motsvarande vad som gäller inom hälso-
och sjukvården har efterlysts.
Socialutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1996/97:SoU13,
rskr.1996/97:185) uttalat att tillsynen över äldreomsorgen bör förbättras.
Tillsynen måste skärpas och inriktas på frågor om laglighet och rättssäkerhet.
Tillsynen måste också inriktas på att säkra kvalitet och kompetens i vården och
omsorgen, så att de äldres självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet
säkras. Utskottet ansåg vidare att det är angeläget att skapa en tydligare
organisation för tillsynen. Det får inte råda någon tvekan om vart den enskilde
skall vända sig med sina synpunkter och klagomål. Informationen om möjligheten
att klaga måste förbättras. Utskottet pekar också på hur uppdelningen mellan
länsstyrelsen och Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter medför svårigheter
och en otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan kommunal och
landstingskommunal verksamhet.
Länsstyrelserna och Socialstyrelsen har olika roller i fråga om tillsyn över den
kommunala socialtjänsten. Socialstyrelsen har den övergripande tillsynen över
socialtjänsten i riket och skall följa och vidareutveckla denna. Länsstyrelserna
svarar för den primära tillsynen över socialnämndernas tillämpning av
socialtjänstlagen. Länsstyrelsen skall inom länet bl.a. informera och ge råd
till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med
råd i deras verksamhet samt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter
på ett ändamålsenligt sätt. Länsstyrelsen ansvarar för tillsynen av verksamheter
inom såväl offentlig som privat regi.
Socialstyrelsen svarar för såväl den övergripande som den primära tillsynen över
hälso- och sjukvården och dess personal. Styrelsen utövar tillsyn över all
hälso- och sjukvård oavsett driftsform. Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och
sjukvården utövas främst genom sex regionala tillsynsenheter. Inom hälso- och
sjukvården finns en rättslig reglering som saknar motsvarighet inom
socialtjänstområdet.
Socialtjänstlagen är i stora delar en ramlag, även om den innehåller
rättighetsbestämmelser, där den enskildes rättssäkerhet tryggas genom
möjligheter att överklaga beslut till domstol. Ifråga om tillsynen över sådana
verksamheter som ligger inom ramen för den kommunala självstyrelsen finns ett
behov av samordning på nationell nivå för en enhetlig tillämpning vilket skulle
kunna bidra till en utveckling av tillsynen över socialtjänsten.
Det är därför angeläget att Socialstyrelsen och länsstyrelserna i samverkan
utvecklar tillsynen över socialtjänsten för att göra tillsynen effektivare.
Redan idag görs mycket för att förbättra och effektivisera den sociala tillsynen
såväl på regional som på nationell nivå. För en tillräckligt effektiv tillsyn
krävs dock en starkare samordning mellan den regionala och nationella nivån än
vad som hittills varit fallet. Samordningen mellan tillsynen på socialtjänstens
och hälso- och sjukvårdens områden måste också utvecklas vidare och förstärkas.
Bland de frågor som bör ställas i centrum för tillsynen är personalens
kompetens, effekt och resultat av verksamheterna samt bemötande av klienter och
allmänhet.
5 En ny socialtjänstlag
Regeringens förslag: Socialtjänstlagen redigeras om och delas in i kapitel.
Lagens karaktär av ramlag för det sociala arbetet bibehålls. Likaså skall
helhetssynen på den enskildes behov alltjämt prägla det sociala arbetet. Rätten
till bistånd regleras i ett särskilt kapitel.

Socialtjänstutredningens förslag: Bestämmelserna om ekonomiskt bistånd lyfts ut
ur socialtjänstlagen och regleras i en särskild lag om socialbidrag. Beträffande
lagen i övrigt föreslår utredningen vissa redigeringar.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad när det gäller frågan om en
särskild socialbidragslag. Flera remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen och
Länsstyrelsen i Västra Götaland, framhåller risken med att helhetsperspektivet
inom socialtjänsten förloras med en sådan konstruktion. Kammarrätten i Stockholm
och Socialstyrelsen m.fl. påtalar risken för tillämpnings- och
tolkningsproblem, då den nya lagen medför en oklar uppdelning av vilka behov som
skall bedömas. Statskontoret anför att förslaget saknar tillräcklig analys för
att kunna bedömas. Några remissinstanser, däribland Folkhälsoinstitutet anser
att förslaget är positivt om det innebär att resurser frigörs för det
förebyggande arbetet.
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget om att socialtjänstlagen
redigeras om. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller dock att det inte är
helt utan komplikationer att numrera om i stort sett alla paragrafer och anför
att en kapitelindelning bör övervägas.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande socialtjänstlag trädde i kraft den 1
januari 1982 efter ett omfattande reformarbete (prop. 1979:80:1, bet. SoU
1979/80:44). Genom socialtjänstlagen samlades tidigare vårdlagar -
socialhjälpslag, barnavårdslag, nykterhetsvårdslag samt barnomsorgslag i en
gemensam lag för hela det sociala området. Syftet med detta var bl.a. att skapa
en helhetssyn på människans behov och förutsättningar i det sociala arbetet.
Genom åren har lagen ändrats ett flertal gånger, nya bestämmelser har tillkommit
och andra har upphört att gälla. Utvecklingen i samhället har bl.a. medfört att
en stor del av det vård- och behandlingsarbete som tidigare utfördes av
kommuner eller landsting numera utförs som enskild verksamhet. Den enskildes
rätt till bistånd har detaljreglerats på ett sätt som inte var avsett när
socialtjänstlagen ursprungligen kom till. Detta har lett till att lagen kommit
att bli alltmer svåröverskådlig och förlorat sin ursprungliga konstruktion och
tydlighet.
Genom de ändringar som har skett under åren har, förutom att nya bestämmelser
inte alltid har placerats på ett genomtänkt sätt, också språket i själva
lagtexten kommit att verka något föråldrat och brista i konsekvens. Förslaget
innebär därför också att språket moderniseras och görs mer enhetligt.
Ett problem som har framhållits är också blandningen av bestämmelser av
målsättningskaraktär, bestämmelser som reglerar skyldigheter för kommunerna och
bestämmelser som ger enskilda särskilda rättigheter. Regeringen anser inte att
det finns skäl att ändra lagens karaktär i det avseendet.
Syftet med den föreslagna konstruktionen är att göra lagen mer lättillgänglig
och överskådlig. Bestämmelsernas olika karaktär blir därigenom tydligare, vad
som är målsättningsbestämmelser, kommunernas direkta skyldigheter respektive
individens rättigheter. Rätten till bistånd föreslås regleras i ett särskilt
kapitel.
Regeringens förslag innebär inte att lagens karaktär av ramlag för det sociala
arbetet ändras. Inte heller innebär den föreslagna lydelsen att lagens
grundläggande utgångspunkter såsom individens självbestämmande, inflytande och
helhetssynen i det sociala arbetet förändras. De ändringar i de materiella
bestämmelserna som föreslås, behandlas i kommande avsnitt i denna proposition.
6 Rätten till bistånd
6.1 Nuvarande ordning
Sedan den 1 januari 1998 gäller beträffande rätten till bistånd att den som inte
själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt har
rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i
övrigt (annat bistånd) på särskilt angivna villkor. Vad som skall anses ingå i
försörjningsstödet preciseras i lagen och en riksnorm som innefattar skäliga
kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror,
hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift fastställs av
regeringen för varje år. Utöver det belopp som utgör riksnormen har den enskilde
rätt till bistånd för skäliga kostnader för boende, hushållsel, arbetsresor,
hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening
och arbetslöshetskassa. Vad som avses med annat bistånd preciseras också i
lagen, nämligen hjälp i hemmet samt särskilt boende för service och omvårdnad
för äldre eller bostad med särskild service för funktionshindrade.
Kommunen har därutöver getts en befogenhet att kunna utge bistånd även i annan
form eller utöver vad som anges om det finns skäl för det. Sådant bistånd är
dock inte utformat som en rättighet för den enskilde, utan som en möjlighet för
kommunen.
Biståndsbeslut som avser försörjningsstöd eller annat bistånd kan överklagas av
den enskilde genom förvaltningsbesvär, vilket innebär att domstolen prövar såväl
beslutets laglighet som dess lämplighet och kan fatta ett nytt beslut med en
annan innebörd. Övriga biståndsbeslut kan enbart bli föremål för
laglighetsprövning enligt kommunallagens (1991:900) bestämmelser.
6.2 Den enskildes rätt till bistånd skall stärkas
Regeringens förslag: Socialtjänstlagens bestämmelser om rätt till bistånd ändras
på så sätt att de begränsningar i fråga om annat bistånd som gäller i dag tas
bort. Bestämmelsen kommer i princip att återgå till vad som gällde före den 1
januari 1998. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem
tillgodosedda på annat sätt skall ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin
försörjning eller sin livsföring i övrigt. Begreppet skälig levnadsnivå skall
kvarstå i lagen med den innebörd som begreppet har vad gäller innehåll och
nivåbestämning av biståndet. Likaså kvarstår bestämmelsen om att biståndet skall
utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett
självständigt liv.
Försörjningsstödet preciseras till att avse, förutom de poster som ingår i
riksnormen, skäliga kostnader för boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring
samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa. Övriga poster som nu
finns i uppräkningen ingår, utan precisering, i begreppet livsföring i övrigt.

Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslog dock att bestämmelserna om försörjningsstöd skulle regleras
i en särskild lag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser välkomnar förslaget om att
rättssäkerheten skall stärkas för den enskilde genom att det återigen blir
möjligt att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär. Bland kommunerna
är bilden splittrad, hälften av de kommuner och kommunförbund som har yttrat sig
tillstyrker förslaget. Den enskildes rättssäkerhet och demokratiskäl väger
tungt hos de kommuner som tillstyrker förslaget att återinföra
överklagningsrätten. Oxelösunds kommun framhåller dock att kommunalekonomiska
restriktioner är ett legitimt intresse vid avvägning av bistånd i enskilda fall,
men ställer sig bakom utredarens förslag. Stockholms stad anför att det är en
grundläggande rättssäkerhetsfråga att beslut inom socialtjänsten skall kunna
överklagas av den enskilde, och välkomnar förslaget i den delen. Lidköpings
kommun anför att det är positivt att myndigheten får sin tolkning av lagen
prövad i högre instans, vilket innebär en kvalitetssäkring såväl för den
enskilde som för beslutsfattaren. Bland övriga kommuner som tillstyrker kan
nämnas Jönköping, Gävle, Hällefors, Karlsborg, Skellefteå och Skinnskatteberg.
Kommunförbundet Stockholms län anser att en återinförd besvärsrätt måste följas
av preciserade anvisningar från Socialstyrelsen och andra myndigheter så att
domstolsprövningar av besvär i allmänhet kan utfalla så att utslaget kan
uppfattas som rimligt av såväl medborgare som landets socialnämnder. De
kommuner, bl.a. Haninge, Gnosjö, Mörbylånga, Karlstad, Sala och Luleå, och
kommunförbund som avstyrker förslaget anför framförallt att det strider mot den
kommunala självbestämmanderätten samt att det har gått för kort tid sedan de nya
bestämmelserna trädde i kraft. Många kommuner anför att det är politiker och
professionella som vet bäst och att det är viktigare att utveckla
tjänstegarantier och klagomålshantering. Svenska Kommunförbundet anser att den
enskilde skall ha en allmän rätt till omprövning av tjänstemannabeslut i en
politisk instans. Statskontoret avstyrker förslaget. Man bedömer att ett utökat
rättighetsinslag skulle innebära ökade bidragskostnader och kostnader inom
förvaltningsdomstolarna. Avvägningen mellan rättighets- och
skyldighetslagstiftning samt betydelsen för det kommunala självstyret bör
belysas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Vid reformeringen av socialtjänstlagen
(1980:620) år 1998 (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rsk. 1996/97:264)
infördes förändringar när det gäller den enskildes rätt till vissa
biståndsinsatser genom att det dels infördes en precisering av
försörjningsstödet, dels att rätten till prövning av ett biståndsbeslut genom
förvaltningsbesvär begränsades till beslut om försörjningsstöd och vissa andra
preciserade insatser, nämligen färdtjänst, hjälp i hemmet samt särskilt boende
för service och omvårdnad för äldre eller bostad med särskild service för
funktionshindrade. Färdtjänst har sedermera utmönstrats ur socialtjänsten. Som
skäl för denna begränsning av den enskildes rätt till prövning av biståndsbeslut
anförde regeringen bl.a. att genom bestämmelserna om att socialnämndens
insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom,
den enskilde är tillförsäkrad ett inflytande över insatserna. Den enskilde själv
spelar en mer aktiv roll när det gäller bedömningen av behovet av olika
åtgärder och bestämmandet av målet för en viss insats. Vad den enskilde och
kommunen kan ha olika uppfattningar om är i första hand valet av insats eller
utformningen av insatsen. Regeringen konstaterade mot denna bakgrund att
möjligheten att anföra förvaltningsbesvär över denna typ av beslut inte behövdes
för att kommunerna skulle tillgodose varierande behov av stöd, vård eller
behandling som enskilda kan ha. Regeringen betonade samtidigt det stora ansvar
som kommuner har för att det finns lämpliga åtgärder att sätta in för bl.a. barn
och unga i svårigheter och för människor med missbruksproblem. Regeringen
utgick vidare från att kommunen även i fortsättningen tillförsäkrar den enskilde
en skälig levnadsnivå och att stödet utformas så att det stärker dennes
resurser att leva ett självständigt liv. Begreppet skälig levnadsnivå kvarstod i
lagen likväl som den hittillsvarande tolkningen av ambitionsnivåer och kvalitet
på stödinsatser.
De utvärderingar som har gjorts av dels Socialstyrelsen, dels länsstyrelserna
har emellertid visat att ändringarna i socialtjänstlagen har fått vissa effekter
som inte var avsedda.
Socialstyrelsens uppföljning av ändringarna i lagen har redovisats till
regeringen i rapporten Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:3.
Uppföljningen har bl.a. innefattat frågan hur kommunerna har utnyttjat den ökade
friheten att bestämma. Hur har t.ex. bedömningen av tandvård påverkats när det
numera i lagen anges att endast akut tandvård ingår i försörjningsstödet? Har
hushåll med korta hjälptider bedömts på annat sätt än hushåll med längre?
Socialstyrelsens uppföljning grundar sig på en rad olika studier, både egna och
andras.
Andelen kommuner som generellt avslår olika 6 g §-poster har inte ökat enligt
Socialstyrelsen. Starka restriktioner för socialbidrag till semesterresor och
psykoterapi fanns t.ex. redan före lagändringen. De flesta kommuner hade även
sänkt socialbidragsnormen för barnfamiljer redan före lagändringen.
Socialbidragsprövningen är dock både till innehåll och karaktär komplex, vilket
ger utrymme för den enskilde handläggarens personliga bedömningar och
värderingar även sedan hänsyn tagits till riktlinjer och praxis. Flera studier
visar att socialbidragshandläggare som ställs inför en och samma fallbeskrivning
kan göra mycket olika bedömningar, såväl vid jämförelse mellan handläggare i
olika kommuner som mellan handläggare inom samma kommun.
I en rapport till regeringen redovisade Socialstyrelsen i juni 1999 samt i
rapporten Rättssäkerheten inom äldreomsorgen (februari 2001) en uppföljning av
konsekvenserna av ändringarna vad gäller överklagningsrätten inom äldreomsorgen.
Resultatet visar att det även inom äldreomsorgen skett en uppdelning av
biståndsprövningen på två olika bestämmelser, 6 f § och 6 g §, och därmed två
besvärsvägar.
Länsstyrelserna har haft regeringens uppdrag att i sin verksamhets- och
individtillsyn uppmärksamma effekterna av ändringarna i överklagningsrätten när
det gäller bistånd till vård- och behandlingskostnader samt annat ekonomiskt
stöd än försörjningsstöd. Länsstyrelserna har kunnat konstatera att många
kommuner har infört en mer restriktiv bedömning av biståndsansökningarna samt
att det råder stor skillnad mellan olika kommuner och olika handläggare. Flera
av länsstyrelserna pekar därutöver på de problem som uppdelningen av
biståndsprövningen på två olika bestämmelser har medfört. Ändringarna i
överklagningsrätten har medfört att vissa beslut tas med stöd av 6 g § trots att
de borde höra hemma under 6 b §, vilket fått till följd att den enskilde fått
felaktig information om hur man överklagar, och därigenom kanske gått förlustig
rätten till bistånd.
De indikationer som getts genom dessa uppföljningar tillsammans med det starka
stöd som utredarens förslag har fått bland remissinstanserna visar på behovet av
en återgång till tidigare ordning där den enskilde som inte själv kan
tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt ges en rätt till
bistånd för såväl sin försörjning som för sin livsföring i övrigt. Den
uppdelning eller gradering av olika gruppers behov, som den nuvarande ordningen
ger uttryck för, tycks inte ha lett till några positiva effekter vare sig för
enskilda eller kommunerna, utan snarare bidragit till ökad administration på
socialbyråerna och en osäkerhet om vad som gäller. En ökad rättssäkerhet för den
enskilde är därför även av vikt för att undvika oskäliga skillnader i
biståndsprövningen. Den föreslagna ändringen innebär inte någon ändring när det
gäller den enskildes eget ansvar att efter sin förmåga bidra till sin
försörjning. Inte heller föreslår regeringen någon ändring i de bestämmelser som
reglerar vilka krav socialtjänsten kan ställa på den enskilde för att bistånd
skall komma i fråga.
Syftet med rättighetsbestämmelser är att garantera enskilda människor det stöd
som de är i behov av i de fall detta inte kan tillgodoses av dem själva eller
någon annan. Detta är ett uttryck för människans eget ansvar att klara sin
livsföring. Men det är också ett uttryck för att samhället i vissa fall skall
träda in med stöd när den enskilde inte kan klara detta.
Några remissinstanser framhåller att en återgång till det tidigare gällande
systemet med rätt att överklaga alla typer av biståndsbeslut till
förvaltningsdomstol, står i strid med det kommunala självstyret. Exempelvis
innebär prövning genom förvaltningsbesvär ett mer ingripande förfarande för
kommunerna än laglighetsprövning. Ingrepp i den kommunala självstyrelsen är inte
unikt, utan detta gäller hela socialtjänstlagen och även hälso- och
sjukvårdslagstiftningen som kan sägas vara en inskränkning av det kommunala
självstyret. Regeringens uppfattning är dock att hänsynen till den enskildes
rättssäkerhet väger tyngre än kommunernas intresse i detta fall och att
förslaget därför är motiverat.
Utgångspunkten för den föreslagna ändringen är att alla personer skall ha rätt
till insats efter behov. Ingen grupps behov skall vara starkare skyddat än
andras. Det kan inte vara rimligt att personer med behov av olika vårdinsatser
eller barn och unga som behöver vård inte ges samma rättstrygghet som t.ex.
äldre och personer med funktionshinder. Socialtjänstlagen skall säkra att de
medborgare som har behov av socialt stöd, men även vård- och
behandlingsinsatser, får det stöd och den behandling som de behöver. Ofta är det
fråga om människor som lever i en utsatt och pressad situation och som därför
är i behov av hjälp.
Detta innebär att den nuvarande preciseringen till försörjningsstöd och bistånd
i form av hjälp i hemmet eller särskilt boende för äldre och personer med
funktionshinder upphör och att rätten till bistånd kommer att gälla insatser som
avser den enskildes livsföring, oavsett vilken grupp den enskilde tillhör.
Innehållet i insatserna behöver därmed inte preciseras i lagen. Begreppet "för
sin livsföring" sammanfattar en lång rad olika behov av stöd och hjälp, service,
behandling, vård och omsorg. Behoven kan tillgodoses med olika insatser, som i
vissa fall varierar utifrån såväl individuella förhållanden som tillgängliga
resurser. Möjliga insatser påverkas också genom metodutveckling och över tid.
Här är socialtjänstens professionella kunskap av stor betydelse och också
samspelet med den enskilde.
När det gäller att bestämma nivån för biståndet har det som tidigare kopplats
till begreppet skälig levnadsnivå. Skälig levnadsnivå innebär inte bara en
nivåbestämning utan ger också uttryck för vilken form av insats, vård och
behandling, andra stödformer eller ekonomiskt bistånd, som kan komma ifråga. Att
tydligt särskilja nivå från innehåll är omöjligt utan att den skäliga
levnadsnivån blir ett uttryck för kvaliteten i insatsen och vilken ambitionsnivå
som kan vara rimlig i ett enskilt fall mot bakgrund av rättighetsbestämmelsens
syfte.
Förutom kravet på anpassning till enskildas behov och den nivå som kan komma
ifråga måste en bestämmelse av detta slag kunna användas oberoende av de
samhällsförändringar som sker. Förändringar sker ständigt på andra områden och
särskilt förändringar i socialförsäkringssystem och inom hälso- och sjukvården
har konsekvenser för hur socialtjänstverksamheterna skall utformas. Även ändrade
förutsättningar i själva arbetsformerna till följd av metodutveckling kräver en
generell utformning. Därtill kommer att över tiden ändrade ekonomiska
förutsättningar ställer krav på en flexibel användning. En alltför detaljerad
lagstiftning kan därmed antas innebära att tillämpningen över tiden skulle
försvåras.
Mot bakgrund av detta anser regeringen att det är viktigt att markera
socialtjänstlagens grundläggande syfte att garantera att medborgarna får sina
behov av bistånd tillgodosedda. Nivåerna på insatserna måste därför vara sådana
att detta uppfylls. I detta hänseende blir begreppet skälig levnadsnivå ett
uttryck för vissa minimikrav på insatsen vad gäller kvaliteten. Många gånger har
begreppet emellertid vållat problem eftersom det har givit upphov till tvister
om olika alternativ och kostnaderna för dessa. Vid bedömningen av vilken insats
som kan komma ifråga måste en sammanvägning göras av olika omständigheter såsom
den önskade insatsens lämplighet som sådan, kostnaderna för den önskade insatsen
i jämförelse med andra insatser samt den enskildes önskemål. Det kan enligt
regeringens mening inte finnas en obegränsad frihet för den enskilde att välja
sociala tjänster oberoende av kostnad.
I både kommunens och den enskildes intresse ligger att biståndet skall utformas
så att det svarar mot det mål man vill uppnå. Oftast innebär det att det råder
samstämmighet mellan den enskilde och tjänstemannen om lämplig insats. I de fall
det inte är möjligt måste tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå ske mot
bakgrund av rättighetsbestämmelsens grundläggande syfte dvs. en yttersta garanti
för medborgarnas livsföring i olika avseenden. Detta utesluter emellertid inte
att kommunen när likvärdiga insatser finns att tillgå, ges möjlighet att välja
det billigaste alternativet.
Förhållandet mellan enskildas krav på social service i olika former och vad som
kan erbjudas dem kan i större utsträckning förtydligas. Riktlinjer,
tjänstegarantier och även klagomålshantering är olika uttryck för detta. Om
dessa utformas utifrån den enskildes perspektiv på vad som kan förväntas, men
även vad som är möjligt att erhålla, kan medborgarnas krav anpassas till de
lokala förutsättningarna. Avvägningen är svår men sannolikt nödvändig för att
upprätthålla enskildas förtroende för socialtjänsten.
Konflikter kan uppstå i all samverkan oavsett hur professionell en tjänsteman är
och hur välformulerade riktlinjerna än är och även om de ekonomiska
förutsättningarna är goda. Dessa konflikter måste hanteras.
Rättighetsbestämmelsen är i detta hänseende en nödvändighet. Risken är annars
stor att den enskildes förtroende för socialtjänsten försvagas vilket sannolikt
leder till sämre förutsättningar för att bedriva verksamheten. Detta gäller
såväl individuellt arbete som arbete av förebyggande karaktär.
Försörjningsstödet
Försörjningsstödet föreslås, liksom tidigare, bestå av två delar. Dels den
schablonberäknade "riksnormen", som är lika för alla, dels de poster som
varierar individuellt. Från uppräkningen i nuvarande 6 b § första stycket 2.
socialtjänstlagen har läkarvård, akut tandvård och glasögon tagits bort. Detta
innebär inte att socialbidrag inte skall kunna utgå för dessa behov, men genom
den ändring som föreslås i övrigt, omfattas dessa poster av begreppet livsföring
i övrigt. Försörjningsstödet renodlas på det sättet till att enbart omfatta
sådana kostnader som är regelbundet återkommande. Detta utan att innebära någon
försämring för den enskilde eller att kostnaderna ökar för kommunerna. När det
gäller riksnormen föreslår regeringen ingen förändring från vad som gäller i
dag.
Lagrådet har anfört att det saknas anledning att bibehålla den nuvarande
regleringen av s.k. försörjningstöd, eftersom den nuvarande uppräkningen av
poster hör samman med att beslut om försörjningsstöd kan överklagas genom
förvaltningsbesvär. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen i paragrafen
utformas annorlunda och att ordet försörjningsstöd i lagen i övrigt byts ut.
Begreppet försörjningsstöd är emellertid inte enbart kopplat till rätten att
överklaga, utan också till de krav som socialnämnden kan ställa på en person,
framförallt gäller detta ungdomar, för att denne skall få rätt till
försörjningsstöd. Regeringen anser därför att begreppet försörjningsstöd och
uppräkningen av vilka poster som skall ingå har en vidare betydelse än enbart
kopplingen till överklagandemöjligheter.
Livsföring i övrigt
Begreppet "livsföring i övrigt" har funnits med allt sedan socialtjänstlagen
trädde i kraft för snart tjugo år sedan. Den begränsning av begreppet, till att
endast avse hjälp i hemmet och särskilt boende för service och omvårdnad för
äldre eller bostad med särskild service för funktionshindrade, som skedde i
samband med ändringen av biståndsbestämmelsen den 1 januari 1998, föreslås tas
bort. Med begreppet avses alla de olika behov som den enskilde kan ha för att
tillförsäkras en skälig levnadsnivå och som inte omfattas av försörjningsstödet.
Det kan vara fråga om bistånd till läkarvård eller tandvård, glasögon, möbler,
husgeråd, vinterkläder, vård- och behandlingsinsatser för missbrukare,
hemtjänst, särskilt boende för äldre eller funktionshindrade m.m. Det är inte
möjligt att lämna en uttömmande uppräkning av vilka insatser eller behov som
skall anses ingå. En individuell bedömning måste, liksom är fallet nu, göras i
varje enskilt fall. Den rättspraxis som har utvecklats under de snart tjugo år
socialtjänstlagen har varit i kraft, liksom allmänna råd från Socialstyrelsen
bör kunna tjäna till ledning vid bedömningen av vilken biståndsinsats som kan
komma i fråga. Regeringen vill dock här kommentera några insatser.
Tandvård
Ansökningar om ekonomiskt bistånd till tandvård och bedömningen av vilken
omfattning och kostnad som kan godtas för detta är ständigt förekommande hos
socialnämnderna. Som framkommit av de uppföljningar som Socialstyrelsen och
länsstyrelserna har gjort så är det framförallt bistånd till tandvård som har
reducerats sedan förändringen år 1998. Ofta är det fråga om personer som skjutit
upp behovet av tandvård alltför länge på grund av knappa ekonomiska resurser.
Följden av detta har blivit en eftersatt tandvård som ofta kräver omfattande
insatser till höga kostnader. Nya regler har genom tandvårdsreformen införts som
inneburit högre kostnader för den enskilde och för många innebär att behovet av
tandvård blivit än mer eftersatt. Akuta åtgärder är ofta av provisorisk
karaktär och kräver inte sällan efterföljande behandling för att ge en mer
permanent effekt. Det är därför inte rimligt att begränsa rätten till bistånd
för tandvård till enbart akut sådan. Självfallet skall i detta fall liksom vid
andra biståndsansökningar en skälighetsbedömning göras av kostnaden för
ingreppet.
I frågan vad som skall anses vara nödvändig tandvård och vad som är skälig
kostnad, ligger naturligtvis först och främst en bedömning av en tandläkare.
Många kommuner anlitar redan i dag en förtroendetandläkare för att bedöma behov
och insatser. En professionell bedömning av behov och insatser behöver inte
automatiskt leda till en restriktivare bedömning, utan till att den enskilde
erhåller adekvat behandling.
Om den enskildes behov av ekonomiskt bistånd bedöms vara av kortvarig art och
denne själv kan tillgodose sitt behov inom en rimlig tid, bör detta naturligtvis
vägas in i bedömningen av hur omfattande biståndet till tandvård skall vara.
Vård och behandling
Den vård och behandling som närmast avses är sådan som ligger inom
socialtjänstens ansvarsområde, dvs. framför allt behandling för missbruk av
alkohol, narkotika och liknande. Men även behandling för spelmissbruk kan i
vissa fall vara en insats som ligger inom socialtjänstens ansvarsområde. Vård-
och behandling av barn och unga är också sådana insatser som blir föremål för
biståndsbedömning.
Den skiljelinje som måste dras är, enligt regeringens uppfattning, mot sådana
insatser som är att hänföra till hälso- och sjukvård och som är
sjukvårdshuvudmannens ansvar att tillgodose. Det kan inte vara rimligt att t.ex.
kostnader för psykoterapi, alternativ medicinsk behandling eller andra
sjukvårdande insatser skall bekostas av socialtjänsten. Det är viktigt att
markera att kommunernas yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det
stöd och den hjälp som de behöver inte skall omfatta insatser som åligger annan
huvudman. Att enskilda i vissa fall kan vara missnöjda med att de inte får den
behandling de önskar inom hälso- och sjukvården får inte medföra att kommunerna
tvingas ta över det ansvaret från landstingen.
Samtidigt måste vikten av att socialtjänsten och sjukvården utvecklar samverkan
kring personer som har problem, vilka kräver insatser från båda huvudmännen,
betonas.
"Inte själv kan tillgodose sina behov" - biståndsbedömningen
Förslaget till lydelse av biståndsparagraferna innebär ingen ändring i
förhållande till nuvarande reglering eller praxis vad gäller den enskildes
ansvar att göra vad han eller hon kan för att försörja sig själv.
Försörjningsstödets karaktär av ett yttersta skyddsnät för den som inte själv
kan tillgodose sina behov kvarstår. I uttrycket "inte själv kan tillgodose sina
behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt" ligger bl.a. att den enskilde
måste utnyttja alla de möjligheter som normalt står honom eller henne till buds.
Den som kan arbeta är skyldig att söka arbete. I skyldigheten att söka arbete
inbegrips också en skyldighet att delta i verksamheter som anordnas för
arbetslösa, kompetenshöjande verksamhet etc. liksom att söka andra former av
bidrag som finns, såsom bostadsbidrag, studiebidrag, a-kasseersättning. Den som
har ekonomiska tillgångar måste först använda sig av dem innan försörjningsstöd
kan komma i fråga. Det är dock viktigt att betona att det alltid måste göras en
individuell bedömning vid prövning av rätt till bistånd.
Några särskilda situationer som har aktualiserats i olika sammanhang, och som
också har berörts av utredningen, är hur man skall se på ideella skadestånd och
barns tillgångar vid prövning av rätten till ekonomiskt bistånd. Ytterligare en
fråga som har aktualiserats är i vilken utsträckning den enskildes ekonomiska
situation skall beaktas vid prövning av andra former av bistånd än rent
ekonomiska, t.ex. hemtjänst.
Inom arbetsmarknadspolitiken finns olika system som särskilt riktar sig till
ungdomar som har svårighet att få arbete eller personer som är beroende av
socialbidrag under lång tid, t.ex. aktivitetsgarantin och utvecklingsgarantin
för ungdomar mellan 20-24 år. Biståndsbehov tillgodoses genom de särskilda
ersättningarna som utgår. Dessutom ges i socialtjänstlagen socialnämnden rätt
att kräva att den som har socialbidrag och är under 25 år deltar i praktik eller
annan kompetenshöjande verksamhet som villkor för att få socialbidrag.
Regeringen avser ta initiativ till en översyn som belyser samspelet mellan dessa
regelverk och olika huvudmäns ansvar för utbildning och arbete när det gäller
socialbidragsberoende ungdomar. Översynen skall också innefatta en utvärdering
av hur dessa bestämmelser tillämpats inom socialtjänstlagen och hur utvecklingen
på arbetsmarknaden svarat mot bestämmelserna, samt överväga bestämmelser av
mindre tvingande karaktär i socialtjänstlagen.
Ideella skadestånd
Frågan om att undanta ideella skadestånd från socialbidragsprövningen har
berörts i flera sammanhang. Skadeståndsrätten skiljer mellan ekonomiskt och
ideellt skadestånd. Det ekonomiska skadeståndet är till för att kompensera
ekonomiska förluster, medan det ideella skadeståndet avser att ersätta bl.a.
fysiskt och psykiskt lidande vid personskador och kränkning av den personliga
integriteten. Den fråga som uppkommit är då om det är rimligt att kräva att en
person som har fått ett ideellt skadestånd skall behöva använda detta till sin
försörjning.
Frågeställningen måste ses mot bakgrund av socialbidragets funktion som det
yttersta skyddsnätet för människors försörjning. De flesta människor försöker
med egen kraft lösa sina ekonomiska problem och först när inga andra möjligheter
står till buds till försörjning kan socialbidrag komma i fråga. För att
principen för socialbidrag skall kunna upprätthållas gentemot de som gör sitt
yttersta för att klara sin försörjning kan det inte vara rimligt att tillgångar
inte avräknas i sedvanlig utsträckning vid prövningen. Utan att i grunden göra
om socialbidragets konstruktion, är det därför inte möjligt att generellt skydda
vissa tillgångar mot att beaktas vid prövning av rätt till ekonomiskt bistånd.
I sammanhanget kan även nämnas att kommunerna enligt kommunallagen (1991:900)
har att behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något
annat (likställighetsprincipen). Ömmande skäl utgör i sig inte något sakligt
skäl för särbehandling.
Det måste dock samtidigt betonas att en individuell bedömning alltid måste göras
i varje enskilt fall. Ibland kan det därför vara rimligt att det individuella
synsättet vidgas eftersom förutsättningarna avviker från det som normalt
förekommer vid socialbidragshantering. Ett sådant exempel kan vara en enskild
som har fått ett ideellt skadestånd på grund av att han eller hon har varit
utsatt för ett brott av något slag, och t.ex. kan ha behov av långvariga och
kostsamma behandlingar. Detta bör då rimligtvis beaktas vid biståndsbedömningen.
Barns tillgångar
När det gäller barns tillgångar, måste först och främst slås fast att barn
aldrig är försörjningsskyldiga gentemot sina föräldrar. Däremot kan förekomsten
av tillgångar hos ett barn beaktas när det gäller barnets del av
försörjningsstödet eller en ansökan om ekonomiskt bistånd som avser barnet. Även
här är det dock viktigt att poängtera att det måste göras en individuell
bedömning i det enskilda fallet. Enbart det förhållandet att barnets tillgångar
är satta under s.k. överförmyndarspärr är inte i sig ett hinder för att ta i
anspråk barnets tillgångar till barnets behov. Tillgångar som i realiteten inte
kan disponeras bör dock inte tas med vid bedömningen. Det kan vara fråga om
försäkringsersättningar som är avsedda att täcka framtida inkomstbortfall,
bankmedel eller fast egendom som inte är möjligt att förfoga över på grund av en
bestämmelse i gåvobrev eller testamente. Däremot kan det finnas fall där det är
uppenbart att föräldrar skänkt/skrivit över tillgångar på sina underåriga barn
i syfte att undgå beskattning eller få tillgång till olika former av bidrag.
En annan fråga som då och då dyker upp, är hur man ska se på pengar som barn
tjänar på sommararbete. Detta kan svårligen regleras i lag, utan att rucka på
hela konstruktionen av socialbidraget. Men här måste, liksom vid alla andra
situationer, göras en individuell bedömning. Som sagts i föregående stycke, är
barn dock aldrig försörjningsskyldiga visavi sina föräldrar. Utan vad det
närmast handlar om är i vilken utsträckning ett barn som lever i en familj
beroende av socialbidrag, liksom sina kamrater skall ha möjlighet att tjäna lite
egna pengar. Den enskilda kommunen har själv möjlighet att besluta om vilken
policy som skall tillämpas.
Hemtjänst m.m.
När det gäller bistånd i form av vård- och behandlingsinsatser, stöd och hjälp,
bistånd som inte har karaktären av ekonomiskt stöd för livsföringen, blir
biståndsbedömningen en annan. Enligt regeringens mening får inte den enskildes
ekonomi avgöra om han eller hon skall få biståndsinsatser som han eller hon är i
behov av. Äldre eller funktionshindrade människor ska inte behöva få sina
biståndsbehov bedömda i relation till sin ekonomi. Enligt nuvarande 35 § SoL har
kommunerna rätt att ta ut inkomstrelaterade avgifter för den typen av insatser.
Den ekonomiska bedömningen kommer därför in vid bestämmandet av vilken avgift
som den enskilde skall betala. Regeringen är oroad över den utveckling som har
framskymtat från en del håll i landet där äldre människor blivit nekade
hemtjänst, i främst ordinärt boende men även i särskilt boende, med hänvisning
till att han eller hon har tillräckligt med pengar att själva bekosta t.ex.
städning.
6.3 Överklagande
Regeringens förslag: Alla former av biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen
skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär.

Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Se redogörelsen under 6.2
Utredarens uppfattning att lagändringen inte kommer att ta i anspråk ökade
resurser för domstolarna delas inte av någon av rättsinstanserna. Tvärtom menar
samtliga att förslaget kommer att innebära ökade kostnader.
Skälen för regeringens förslag: Som en följd av att regeringen nu föreslår att
biståndsbestämmelsen i socialtjänstlagen skall utformas som en
rättighetsbestämmelse avseende alla former av socialt bistånd, bör också
överklagandebestämmelserna ändras. För att kunna förverkliga en rättighet måste
det finnas ett sätt för den enskilde som är missnöjd med ett myndighetsbeslut
att kunna få det prövat på rättslig väg.
Laglighetsprövning innebär enbart en kontroll av att beslutet har fattats i laga
ordning och kan inte i materiell mening gynna den som överklagar. I inget fall
har ett överklagande bifallits. Detta visar dels kommunernas svårigheter att
informera om möjligheterna till laglighetsprövning på ett sådant sätt att det
inte skapar felaktiga förväntningar hos dem som söker bistånd, dels på ett
onödigt merarbete för förvaltningsdomstolarna.
Flera av länsstyrelserna pekar också, som anförts ovan, i sina uppföljningar av
1998 års ändringar i socialtjänstlagen, på de problem som en uppdelning av
biståndsprövningen på två olika bestämmelser har medfört. Ändringarna i
överklagningsrätten har medfört att vissa beslut tas med stöd av 6 g § trots att
de borde höra hemma under 6 b §. Detta får till följd att den enskilde inte
bara fått felaktig information om hur man överklagar, utan också gått miste om
möjligheten att få sin sak prövad.
Flera remissinstanser befarar att en ökad rätt till domstolsprövning av
biståndsbeslut kommer att leda till en ökad belastning på
förvaltningsdomstolarna. De utvärderingar som har gjorts av såväl
Socialstyrelsen som länsstyrelserna tyder inte på något sätt på att så kommer
att bli fallet.
För en bedömning av vilka effekter de nu föreslagna reglerna kommer att få på
domstolarna är förändringarna av måltillströmningen i den aktuella målgruppen
under senare år av särskilt intresse.
Domstolsverkets statistik över inkomna mål till länsrätterna i målgruppen mål
enligt socialtjänstlagen visar på en nedgång mellan åren 1997 och 1998 med ca 14
000 mål (från 34 259 mål år 1997 till 20 388 mål år 1998). Antalet inkommande
mål i denna målgrupp har fortsatta att sjunka och under år 2000 inkom 13 744 mål
till länsrätterna. Hur många av dessa mål som gäller prövning av bistånd finns
inte särredovisat. Nedgången i antalet inkomna mål torde emellertid till stor
del vara en följd av de ändringar i möjligheterna att överklaga beslut om
bistånd som trädde ikraft den 1 januari 1998. En annan viktig faktor i detta
sammanhang är också den riksnorm för försörjningsstödet som infördes den 1
januari 1998. Riksnormen har rimligen inneburit att biståndsbeslut avseende
socialbidragets storlek inte längre blir föremål för överklagande i någon större
omfattning.
Domstolsverket har därutöver under hand redovisat att under samma period ökade
antalet inkomna laglighetsprövningsmål med 2 616 mål, vilket innebär mer än en
fördubbling av antal inkomna mål. Någon särredovisning över hur många av dessa
mål som avser socialtjänstlagen föreligger inte. Eftersom inga andra större
förändringar i lagstiftningen genomförts vid samma tidpunkt, som kan förklara
den stora ökningen, är det rimligt att anta att den beror på den reducerade
besvärsrätten när det gäller beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen.
Socialstyrelsen har i den tidigare refererade utvärderingen (1999:3) gjort den
bedömningen att det också är rimligt att anta att överklagandena i första hand
avser ekonomiskt bistånd.
De nu föreslagna ändringarna av möjligheterna att överklaga innebär i princip en
återgång till de regler om överklagande som gällde före den 1 januari 1998.
Regeringen gör den bedömningen att måltillströmningen till de allmänna
förvaltningsdomstolarna därmed också kommer att öka. Det är emellertid svårt att
dra några säkra slutsatser om hur stor måltillströmningen, och därmed också
resursåtgången i de allmänna förvaltningsdomstolarna, kommer att bli. Den nyss
nämnda riksnormen innebär med all sannolikhet att betydligt färre beslut kommer
att överklagas än som överklagades under 1997 och åren dessförinnan.
Frågan om domstolarnas kapacitet och möjlighet att ta hand om överklaganden är
viktig, inte minst ur den enskildes rättsäkerhetsperspektiv. Regeringen avser
därför att noga följa utvecklingen och förvaltningsdomstolarnas eventuella behov
av resursförstärkningar.
7 Tillsynen över socialtjänsten
Bakgrund
Tillsynen över den enskilda och kommunala socialtjänsten utövas av
Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Socialstyrelsen har enligt 67 § i den
nuvarande socialtjänstlagen (SoL) tillsynen över socialtjänsten i riket.
Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten bl.a. genom att bedriva
en kvalificerad uppföljning, utvärdering och kunskapsförmedling.
Länsstyrelsen har enligt 68 § SoL det regionala tillsynsansvaret över hur
kommunerna tillämpar socialtjänstlagen. Länsstyrelserna skall vidare informera
och ge råd till allmänhet och biträda socialnämnderna med råd i deras
verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och
andra samhällsorgan samt i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina
uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.
Vid behandlingen av regeringens proposition Ändring i socialtjänstlagen (prop.
1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264) beslutade riksdagen att
precisera länsstyrelsernas tillsynsansvar och utvidga deras uppgifter i samband
med tillståndsgivning för vissa enskilt bedrivna verksamheter. Sedan den 1
januari 1998 krävs därmed länsstyrelsens tillstånd för att yrkesmässigt bedriva
hem för vård eller boende, särskilda boendeformer, hem för viss heldygnsvård,
samt hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet.
Tillståndspliktig verksamhet som regleras i socialtjänstlagen skall stå under
länsstyrelsernas tillsyn (69 b § SoL). Tillsynen skall omfatta också viss annan
verksamhet. Häri ingår både entreprenadverksamhet och sådan icke
tillståndspliktig enskild verksamhet från vilken kommunen upphandlar tjänster
för att fullgöra sina skyldigheter enligt socialtjänstlagen. Länsstyrelsens
tillsyn omfattar också hem för vård och boende enligt 23 § SoL.
Länsstyrelsen har således enligt 69 b § SoL ett särskilt tillsynsansvar för
enskilt bedrivna verksamheter och för hem för vård eller boende oavsett
driftsform. Länsstyrelsen har rätt att inspektera sådan verksamhet samt har rätt
att inhämta upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.
Länsstyrelsen kan om den upptäcker något missförhållande i verksamheten,
förelägga den som ansvarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Någon
möjlighet att kombinera föreläggandet med vite finns dock inte. Om
missförhållandet är allvarligt och föreläggandet inte åtlyds får länsstyrelsen
förbjuda fortsatt verksamhet. Den som driver verksamhet utan tillstånd eller som
i strid med förbud fortsätter att driva verksamhet kan dömas till böter.
Tillsynen över andra kommunala verksamheter, bl.a. sådana kommunala särskilda
boendeformer och bostäder med särskild service som sägs i 20 § andra stycket och
21 § tredje stycket SoL samt kommunal hemtjänst är således inte formellt
förenad med åtgärder som inspektion, inhämtande av upplysningar och handlingar,
föreläggande och förbud.
Länsstyrelsen har fr.o.m. den 1 juli 2000 fått ökad möjlighet att ingripa mot
domstolstrots. I enlighet med de ändringar som skett i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) och socialtjänstlagen får
länsstyrelsen förelägga en kommun eller - i vissa fall - ett landsting vid vite
att avhjälpa brister i verkställigheten av en lagakraftägande dom som ger en
enskild rätt till vissa förmåner enligt någon av lagarna.
Utöver vad som sagts är länsstyrelsens sanktionsmöjligheter gentemot kommunerna
begränsade. Socialstyrelsen har inga sanktionsmöjligheter. Länsstyrelsen kan vid
behov påkalla ändring och göra påpekanden hos kommunens socialnämnd men saknar
med vissa undantag befogenhet att ålägga kommunen att genomföra viss åtgärd.
Efter förslag i regeringens proposition Nationell handlingsplan för
äldrepolitiken (prop.1997/98:113) har införts en bestämmelse i
socialtjänstlagen, nuvarande 71 a §, som ålägger var och en som är verksam inom
omsorger om äldre och funktionshindrade att vaka över att enskilda får god
omvårdnad och lever under trygga förhållanden. Den som uppmärksammar eller på
annat sätt får kännedom om allvarliga missförhållanden i omsorgen om någon
enskild är skyldig att utan dröjsmål anmäla detta till socialnämnden eller till
den som är ansvarig för verksamheten. Om missförhållandena inte kan åtgärdas
omedelbart skall den verksamhetsansvarige anmäla missförhållandena till
tillsynsmyndigheten.
7.1 Innebörden av tillsynsbegreppet
Regeringens förslag: Det tydliggörs i socialtjänstlagen att länsstyrelsen har
tillsyn över den socialtjänst kommuner och enskilda bedriver.

Socialtjänstutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i
socialtjänstlagen införs en bestämmelse som bl.a. klargör att tillsyn är
kontroll av laglighet och rättssäkerhet i individärenden och verksamheten.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Många
av länsstyrelserna ser en fara i att ge tillsynen en för snäv innebörd. Det
begränsar utvecklingen att finna nya sätt att utöva tillsyn och sprida kunskap.
Skälen för regeringens förslag: Den statliga tillsynen är viktig för att stärka
efterlevnaden av de föreskrifter regering och riksdag beslutat. En aktiv statlig
tillsyn syftar till att bevaka den enskildes rättssäkerhet och lagligheten i
socialtjänstens verksamheter men också till att uppnå en likvärdig verksamhet
över hela landet. Den statliga tillsynen har sedan länge utvecklats mot en
mindre grad av kontroll och med ökad tonvikt på uppföljning, utvärdering,
kunskapsförmedling och rådgivning. Bakgrunden till denna utveckling är en
medveten strävan att minska inslaget av detaljanvisningar och myndighetskontroll
till förmån för ett mer aktivt arbetssätt.
Regeringen kan dock konstatera att det alltsedan socialtjänstlagens tillkomst
rått en viss oklarhet kring innebörden av tillsynsbegreppet. Som framgår av
redogörelsen ovan används tillsyn som en övergripande beteckning för delvis
olikartade verksamheter såsom normering, information och rådgivning. Det framgår
t.ex. inte tydligt i lagstiftningen att länsstyrelsens uppgifter i förhållande
till kommunerna definieras som tillsyn. Det har i olika sammanhang påpekats att
oklarheter i tillsynsbegreppets innebörd bidrar till osäkerhet om hur tillsyn
bör bedrivas. Det kan också finnas en risk för dubbelarbete mellan de båda
tillsynsmyndigheterna eftersom deras roller till viss del är överlappande.
Det kan därför finnas fördelar med att som utredningen föreslår, tydliggöra och
avgränsa tillsynsbegreppets innebörd i lagstiftningen. En mer precis definition
av tillsyn skulle också kunna ge bättre förutsättningar för nationell
enhetlighet när det gäller hur länsstyrelserna bedriver sin tillsyn.
Å andra sidan kan en snävare definition av tillsynen begränsa utvecklingen att
finna nya sätt att utöva tillsyn och sprida kunskap. Denna invändning har
framförts av många länsstyrelser. Det finns risk att verksamheten blir statisk
och fattig på idéer, passiv och ineffektiv.
Regeringen föreslår att det i socialtjänstlagen tydliggörs att länsstyrelsen har
tillsyn över socialtjänsten i länet. Detta innebär emellertid inte att
länsstyrelsernas tillsynsuppgifter begränsas i förhållande till vad som gäller i
dag.
Regeringen aviserade i samband med propositionen Statlig förvaltning i
medborgarnas tjänst (prop. 1997/98:126) att den skulle återkomma till riksdagen
med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten. Regeringen har
nyligen tillkallat en särskild utredare med uppdrag att utreda hur den statliga
tillsynen kan göras till ett tydligare och effektivare förvaltningspolitiskt
instrument som bättre bidrar till kontroll och genomförandet av demokratiskt
fattade beslut (Ju 2000:06, dir. 2000:62). Regeringen avser att i detta
sammanhang ytterligare belysa frågan om tillsynsbegreppets innebörd och
tillsynens reglering.
7.2 Utökade tillsynsinstrument
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall ha rätt att inspektera all
socialtjänstverksamhet som står under dess tillsyn och skall få inhämta de
upplysningar och ta del av handlingar och annat material som krävs för
tillsynen. Länsstyrelsen ges vidare en utvidgad rätt att ingripa mot
missförhållanden i vissa kommunala verksamheter. Om det föreligger något
missförhållande i kommunala boendeformer för service och omvårdnad för äldre,
bostäder med särskild service för funktionshindrade samt kommunal hemtjänst får
länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för verksamheten att avhjälpa
missförhållandet.

Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.
Utredningens förslag är dock betydligt vidare och ger bl.a.
tillsynsmyndigheterna rätt att med föreläggande och vite ingripa mot
missförhållande i hela socialtjänstens verksamhet.
Remissinstanserna: Många remissinstanser ställer sig bakom förslaget att
förstärka tillsynsinstrumenten. Däremot finns viss tveksamhet till ett
sanktionsinstrument som vite. JO påpekar att lagtexten delvis är oklar när det
gäller i vilka situationer som en tillsynsmyndighet skall tillgripa ett
föreläggande. Svenska Kommunförbundet menar att förslaget om vite är
oacceptabelt. Länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län, Östergötlands
län och Dalarnas län är tveksamma till sanktionsinstrument som ger rätt att
förelägga och utdöma vite. Flera länsstyrelser anser att påtalade
missförhållanden löses bättre genom konstruktiv dialog och inte genom vite och
föreläggande. Ett antal kommuner, bl.a. Malmö, Göteborg och Lidköping avstyrker
förslaget med motiveringen att länsstyrelsen tillsammans med kommunerna skall
försöka utveckla verksamhetens kvalitet och inte reducera sin roll till att vara
kontrollorgan och klagomur.
Skälen för regeringens förslag: Länsstyrelsen har i dag ingen formell rätt att
inspektera verksamheten inom socialtjänsten eller inhämta de upplysningar och ta
del av de handlingar som behövs för tillsynen. Även om utredningen inte
redovisar några svårigheter för länsstyrelserna att hittills kunna få de
upplysningar och handlingar de begär, är det enligt regeringens mening rimligt
att tydliggöra lagstiftningen på denna punkt.
Länsstyrelsen har som tidigare nämnts, enligt nuvarande 69 b §
socialtjänstlagen, ett förstärkt tillsynsansvar för enskild verksamhet,
entreprenadverksamhet och hem för vård eller boende. Det innebär bl.a. att
länsstyrelsen kan ingripa mot missförhållanden genom att förelägga den som
ansvarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Regeringen anser att
det finns behov att utvidga denna möjlighet till att gälla även tillsynen över
ytterligare kommunala verksamheter utöver vad som gäller beträffande hem för
vård eller boende. Det gäller särskilda boendeformer, bostäder med särskild
service samt kommunal hemtjänst. I sådana verksamheter bedrivs ofta både hälso-
och sjukvård och socialtjänst och tillsynen sker således genom olika
tillsynsmyndigheter. Behovet av en bättre samordning av tillsynen motiverar att
länsstyrelsens befogenheter i högre grad likställs med de befogenheter
Socialstyrelsen har när det gäller tillsynen över hälso- och sjukvården.
Regeringen föreslår därför att länsstyrelsen ges rätt att rikta ett föreläggande
att avhjälpa missförhållanden vid kommunala boendeformer och bostäder med
särskild service enligt nuvarande 20 § andra stycket respektive 21 § tredje
stycket socialtjänstlagen samt kommunal hemtjänst.
Tillsynsmyndighetens uppgift är att bedöma kvalitet och säkerhet i den
verksamhet som är föremål för tillsyn. Ett föreläggande skall innehålla uppgift
om de åtgärder tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att de påtalade
missförhållandena skall kunna avhjälpas.
Lagrådet har ifrågasatt hur sanktionsmöjligheten böter skall kunna tillämpas när
det är en kommun som är huvudman för verksamheten, och anfört att om
sanktionsmöjligheter anses behövas även gentemot kommuner, en annan lösning bör
väljas på denna punkt.
Den ändring som regeringen föreslår innebär inte någon egentlig nyhet, utan är
en utvidgning av vad som gäller i dag. Redan i dag kan en länsstyrelse rikta ett
föreläggande eller förbud mot kommunal verksamhet i form av hem för vård eller
boende, och sanktionen böter kan användas när en kommun som driver en sådan
verksamhet vidare i strid mot ett förbud. Lagrådet har ifrågasatt hur
sanktionsmöjligheten böter skall kunna tillämpas när det är en kommun som är
huvudman för verksamheten och anfört att en annan lösning bör väljas på denna
punkt om sanktionsmöjligheter anses behövas även gentemot kommuner. Lagrådet har
därvid utgått från att den gällande möjligheten att förbjuda fortsatt
verksamhet endast omfattar enskild verksamhet. En länsstyrelse kan dock redan i
dag rikta ett föreläggande eller ett förbud mot kommunal verksamhet i form av
hem för vård eller boende. Sanktionen böter kan också användas när en kommun
driver en sådan verksamhet vidare i strid mot ett förbud. Den ändring som
regeringen föreslår är därför inte någon principiell nyhet utan innebär endast
en utvidgning av vad som redan gäller. Såvitt regeringen erfarit har det aldrig
förekommit att en kommun i detta sammanhang blivit föremål för en bötessanktion.
Som framgår av paragrafen skall ett åtal föregås av ett medgivande av
socialnämnden, länsstyrelsen eller Socialstyrelsen. Man bör kunna utgå ifrån att
de missförhållanden som är anledningen till ett förbud regelmässigt kan rättas
till i samråd med tillsynsmyndigheterna. Även om det således kan förutsättas att
situationer där det blir aktuellt att utdöma böter för överträdelse av förbud
som avser kommunal verksamhet i praktiken blir mycket sällan förekommande bör
det ytterst finnas en möjlighet att utdöma böter, om det t.ex. skulle förekomma
att den ansvarige medvetet nonchalerar förelägganden och därefter fortsätter att
bedriva viss verksamhet i strid med förbud. Från principiell synpunkt kan det
också ifrågasättas om det är rimligt att behandla kommunal och enskild
verksamhet olika i detta avseende. Enligt allmänna straffrättsliga principer kan
en juridisk person, exempelvis en kommun, inte bli föremål för böter utan
sanktionen måste riktas mot en företrädare för den juridiska personen. Vem som
är företrädare för kommunen kan variera och får utredas i det enskilda fallet.
7.3 Samordning av tillsynen
Regeringens bedömning: En utökad samordning och samverkan mellan Socialstyrelsen
och länsstyrelserna i deras tillsynsfunktion är angelägen. Det pågående
samarbetet mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i syfte att stärka
tillsynsarbetet och utveckla tillsynen mot en större samordning och enhetlighet
i tillsynen bör fortsätta.

Socialtjänstutredningens förslag: Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ges
en tillsynsvägledande roll i fråga om tillsynen över socialtjänsten.
Remissinstanserna: Många remissinstanser föredrar ett mer långtgående förslag
där tillsynsrollen förläggs till en myndighet. De som förklarat sig positiva
till förslaget har sett utredarens förslag som ett steg på vägen mot en gemensam
tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård och socialtjänst. Samtliga
länsstyrelser är kritiska mot förslaget. Man anser det vara oacceptabelt att
Socialstyrelsen ges rätt att förfoga över delar av länsstyrelsens uppgifter.
Socialstyrelsen anser att författningsförslaget bör kompletteras så att det
tydligare uttrycker innebörden i Socialstyrelsens roll.
Skälen för regeringens bedömning: Länsstyrelsen och Socialstyrelsen har som
tidigare nämnts olika roller i fråga om tillsyn över den kommunala
socialtjänsten. Länsstyrelsen ansvarar för den operativa tillsynen genom
uppgiften att följa de kommunala nämndernas tillämpning av socialtjänstlagen och
även i övrigt se till att nämnderna fullgör sina uppgifter inom socialtjänsten
på ett ändamålsenligt sätt. Socialstyrelsens roll är att på olika sätt följa och
vidareutveckla socialtjänsten. Socialstyrelsen har formellt sett ingen särskild
roll i förhållande till länsstyrelsernas uppgifter och ingen formell möjlighet
att styra länsstyrelserna när det gäller hur dessa skall fullgöra sina
tillsynsuppgifter. Däremot förekommer sedan flera år en väl utvecklad och delvis
formaliserad samverkan mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i frågor som
rör tillsyn över socialtjänsten. Till skillnad från vad som gäller inom
socialtjänsten svarar Socialstyrelsen via sina regionala tillsynsenheter ensam
för tillsynen över hälso- och sjukvården.
Den nuvarande tillsynsorganisationens effektivitet har ifrågasatts av flera
skäl. Organisationen har ansetts hindra en nödvändig samordning av
tillsynsresultat och metoder på nationell nivå som en förutsättning för att
skapa en enhetlig tillämpning och möjlighet till gemensam utveckling av
tillsynen. Många länsstyrelser har relativt små tillsynsfunktioner vilket kan
leda till sårbarhet och försvåra tillsynsverksamheten.
Det faktum att den regionala tillsynen över socialtjänsten respektive hälso- och
sjukvården sker genom olika myndigheter har på vissa hålla fört med sig
samordningsproblem mellan Socialstyrelsens regionala enheter och
länsstyrelserna. Genom ÄDEL-reformen har kommunerna fått större ansvar för
sjukvårdsinsatser i särskilda boendeformer för äldre och i bostäder för särskild
service för funktionshindrade. I ungefär hälften av landets kommuner har
kommunen också tagit över ansvaret för hemsjukvården i ordinärt boende.
Svårigheterna med det delade tillsynsansvaret är särskilt tydliga inom dessa
verksamheter. De boende har många gånger behov av såväl medicinska insatser och
omvårdnadsinsatser som av sociala omsorgsinsatser. De förra omfattas av
Socialstyrelsens tillsyn medan de senare omfattas av länsstyrelsernas tillsyn.
Även om problemen med samordning av den medicinska och sociala tillsynen är
störst inom äldre- och handikappomsorgen förekommer samma problem på andra
områden. Det gäller t.ex. inom missbrukarvården och den öppna vården av psykiskt
sjuka där sociala och medicinska insatser ofta behövs parallellt.
Socialutskottet uttalade i sitt betänkande (bet.1996/97:SoU13) att tillsynen
över äldreomsorgen bör förbättras. Tillsynen måste skärpas och inriktas på
frågor om laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen måste också inriktas på att
säkra kvalitet och kompetens i vården och omsorgen, så att de äldres
självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet säkras. Informationen om
möjligheten att klaga måste förbättras. Utskottet pekar också på hur
uppdelningen mellan länsstyrelsen och Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter
medför svårigheter och en otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan
kommunal och landstingskommunal verksamhet. Enligt utskottet bör övervägas om
tillsynen kan läggas på samma statliga myndighet för såväl socialtjänsten som
hälso- och sjukvården för att härigenom skapa en slagkraftigare organisation.
Det finns mycket som talar för att tillsynen över hälso- och sjukvården och
socialtjänsten bör organiseras och utövas enhetligt i en gemensam
tillsynsmyndighet. Utredningen har övervägt detta och andra alternativ och
stannar vid att föreslå att samordningen mellan länsstyrelserna och
Socialstyrelsen förstärks ytterligare genom att Socialstyrelsen får en
författningsreglerad ställning som tillsynsvägledare i förhållande till
länsstyrelserna innefattande en rätt att utfärda föreskrifter och allmänna råd.
För de verksamheter som gränsar till hälso- och sjukvården innebär detta att
Socialstyrelsen ges en formell rätt att styra länsstyrelserna så att samordning
kan ske om, när och hur tillsyn skall ske i nämnda verksamheter.
Regeringen konstaterar att behovet av en ökad samordning och samverkan mellan
myndigheterna i deras tillsynsfunktion är angelägen. Däremot är regeringen
tveksam till att formalisera denna samverkan genom att ge Socialstyrelsen i
uppgift att leda länsstyrelsernas tillsyn genom allmänna råd och föreskrifter.
Enligt vad som också uttalas i betänkandet skulle förslaget leda till att
länsstyrelserna förlorar en del av sin självständighet. Det bör inte bortses
ifrån att detta kan leda till att länsstyrelsernas tillsyn inte kan anpassas
till de regionala förhållandena och efter kunskapen om förhållandena i olika
kommuner. En förändring av länsstyrelsernas självständighet i detta avseende kan
på sikt leda till att deras auktoritet minskar. Förslaget innebär också
oklarheter vad gäller ledningsfunktionen.
Regeringen har sedan några år tillbaka i regleringsbreven för Socialstyrelsen
och länsstyrelserna pekat på nödvändigheten av att Socialstyrelsen och
länsstyrelserna i samverkan utvecklar tillsynen över socialtjänsten för att
kunna göra tillsynen effektivare. Enligt regeringens mening har Socialstyrelsen
därför redan i dag de befogenheter som krävs för att kunna stödja, samordna och
följa upp länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Regeringen vill i detta
sammanhang framhålla det omfattande arbete som äger rum mellan Socialstyrelsen
och länsstyrelserna för att samordna och effektivisera tillsynen över hela det
sociala området. I detta arbete har Socialstyrelsen i praktiken en
tillsynsvägledande roll genom utvärdering, uppföljning och samordning av den
operativa tillsynen samt genom att ge råd och stöd till den operativa
tillsynsmyndigheten. Regeringen kan konstatera att det finns en enighet kring
det nuvarande samarbetet och därmed en bra grund för fortsatt utvecklingsarbete.

8 Vårdplan för barn som behöver vårdas i ett annat hem än det egna
Regeringens förslag: När ett barn behöver vårdas utom hemmet skall socialnämnden
ansvara för att en vårdplan upprättas. Av vårdplanen skall det tydligt framgå
vem som ansvarar för vad i genomförandet av planen.

Barnpsykiatrikommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Kommitténs förslag begränsas dock till den situationen att ett barn
skall placeras i ett hem för vård eller boende.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har lämnat synpunkter på
utredningens förslag om individuell vårdplan. Socialstyrelsen tillstyrker
förslaget om individuella planer i sig, men ställer sig tveksam till själva
begreppet. Länsstyrelsen i Hallands län anser att individuella vårdplaner bör
omfatta allt behandlingsarbete som rör barn. Stockholms stad anser att kravet på
en plan inte bör begränsas till hem för vård eller boende utan gälla vid alla
placeringar utom hemmet.
Skälen för regeringens förslag: När ett barn placeras för vård i ett annat hem
än det egna innebär detta ett stort ingrepp för såväl barnet som för dess
familj. Samtidigt tar socialnämnden på sig ett stort ansvar för att barnet får
en god vård. Barn och ungdomar som placeras utanför det egna hemmet har sällan
en renodlad problembild och de befinner sig ofta i en komplicerad social
situation. En övergripande vårdplan som innefattar barnets behov, behandlingsmål
m.m. utgör en förutsättning för att socialnämnden skall kunna ta ett vårdansvar
för barnet.
Barnets behov i fokus
Det övergripande syftet med den vårdplanen är att tydliggöra mål och medel
utifrån det enskilda barnets behov. Vårdplanen utgör ett dokument där
socialtjänstens bedömning tydligt framgår för barnet och dess vårdnadshavare och
blir på så sätt en bra utgångspunkt i arbetet med att genomföra vården.
Vårdplanen tydliggör om det enskilda barnet har flera olika behov. Det kan t.ex.
handla om olika behov när det gäller social situation, fysisk och psykisk hälsa
samt utbildning. I de fall barnets problembild är komplex krävs ofta samarbete
mellan barnets vårdnadshavare, socialtjänsten och andra huvudmän. Med en
vårdplan som tydligt och gemensamt avstamp i ett sådant samarbete skapas bättre
förutsättningar för ett lyckat utfall av vården.
Vårdplanen bör bidra till genomtänkta placeringar, vilket på lång sikt innebär
en mer kvalitativ och effektiv användning av socialtjänstens och andra
vårdgivares resurser. Vidare torde den kostnad i resurser själva upprättandet av
vårdplanen innebär, mer än väl kompenseras av de behandlingsmässiga vinster som
vårdplanen ger. Bland annat handlar vinsterna om att tydlighet vid samtycket
till vård ger mer välplanerade placeringar samt ett bättre underlag vid
övervägande om fortsatt vård.
Ökad rättssäkerhet för barnet och dess vårdnadshavare
För närvarande är vårdplan obligatorisk vid ansökan om vård enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. En vårdplan skall
presenteras för länsrätten i samband med ansökan om vård och utgör i praktiken
ett underlag för den enskilde att samtycka eller inte till vården. Detsamma
gäller när socialnämnden skall avge yttrande enligt bestämmelserna i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ett sådant
yttrande skall bl.a. innehålla en plan över de åtgärder som nämnden avser att
vidta beträffande den unge. Arten, omfattningen och varaktigheten av de åtgärder
som nämnden avser att vidta skall framgå av planen.
Barnets problembild är emellertid ofta densamma oavsett om barnet bereds vård på
frivillig eller tvångsmässig grund. Skillnaden är att den frivilliga vården
grundar sig på samtycke från barnets vårdnadshavare och i förekommande fall även
barnet. För såväl barnet som för dess vårdnadshavare, vanligen en eller båda
föräldrarna, är det ett rättssäkerhetskrav att det oberoende av placeringsgrund
finns en individuell vårdplan vid en så pass ingripande åtgärd som en placering
utanför hemmet utgör. Socialnämnden måste på ett lättfattligt sätt kunna visa
vilka syften som placeringen har och hur man ämnar uppnå dessa syften. Det är
vidare viktigt att vårdplanen är realistisk och att den följs upp.
Barnpsykiatrikommittén föreslog att en vårdplan skulle upprättas vid beslut om
vård vid hem för vård eller boende, s.k. HVB-hem. Det finns inga sakliga skäl
för en sådan uppdelning. Barnets behov av en planerad vård är detsamma oavsett
om barnet placeras i ett familjehem eller på ett HVB-hem. Placeringen är snarare
ett led i vården och beroende av vilket vårdbehov barnet har. En vårdplan bör
därför upprättas för alla barn som placeras utanför det egna hemmet.
Tydlighet för barnet och dess vårdnadshavare, socialtjänsten och andra huvudmän
En noggrant utformad vårdplan utgör ett i flera avseenden viktigt dokument. Dels
för att underlätta tydlighet och kommunikation mellan socialnämnden och barnet
och dess vårdnadshavare, dels som underlag för uppföljning och utvärdering av
vård och behandling av barnet. Vårdplanen kan också skapa tydlighet mellan olika
huvudmäns ansvar. I planen skall även redovisas åtgärder och insatser som andra
huvudmän har ansvar för. Det kan t.ex. handla om extra stödinsatser i skolan
eller behandling inom barn- och ungdomspsykiatrin.
I vårdplaneringen är det viktigt att så långt möjligt söka inkludera barnets
vårdnadshavare, och i förekommande fall andra närstående. Familjens engagemang
har många gånger visat sig vara en värdefull faktor för barnets
behandlingsmotivation och utfall och underlättar även barnets återkomst till det
egna hemmet.
Vårdplanen utgör också ett viktigt dokument, inte minst för barnet och/eller
dennes vårdnadshavare, för att kunna följa och förstå syftet med vården.
Vårdplanens innehåll
Innehållet i en vårdplan måste avgöras utifrån förhållandena i det individuella
fallet. Det är därför inte lämpligt att i lag fastställa vad en vårdplan skall
innehålla. Ett grundläggande krav på en vårdplan är dock att det tydligt framgår
vilken vård som socialnämnden har för avsikt att anordna. Detta är en
förutsättning för att barnet och dess vårdnadshavare skall kunna ta ställning
till vården. Den form för vårdplan som utvecklats vid vård enligt LVU bör kunna
vara tillämplig även vid vård som sker i frivillig form. Detta skapar
förutsättningar för ett mer enhetligt system både för socialtjänsten och det
enskilda barnet oberoende av skälen till och formen för placeringen.
Vårdplanen behöver sedan kompletteras med en behandlingsplan som beskriver hur
insatserna skall genomföras. Vårdplanen tydliggör det enskilda barnets behov,
hur dessa konkret skall täckas framgår i en behandlingsplan.
Planen förutsätts bli undertecknad av vårdnadshavaren, barnet när han eller hon
är över 15 år, vårdgivaren samt handläggande tjänsteman hos den socialnämnd som
beslutar om placeringen. Alla som berörs av vårdplaneringen blir på så sätt
införstådda med vad som förväntas av just honom eller henne. Vårdplanen blir ett
dokument att gemensamt konsultera och revidera under vårdtiden så att den
kontinuerliga uppföljningen av vården blir en angelägenhet för alla inblandade.
Vid generella utvärderingar och planering för socialnämndens fortsatta arbete
kan en genomgång av befintliga vårdplaner och deras resultat vara väsentligt.
9 Avskaffande av samhällsrepresentanter i de auktoriserade
adoptionsorganisationernas styrelser
Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (1997:192) om internationell
adoptionsförmedling om samhällsrepresentanter i de auktoriserade
adoptionsorganisationerna styrelser skall upphävs.

Förslag från Statens Nämnd för Internationella Adoptionsfrågor (NIA): I en
skrivelse från den 12 augusti 1998 föreslår NIA att de bestämmelser i lagen
(1997:192) om internationell adoptionsförmedling som reglerar
samhällsrepresentanter i adoptionsorganisationernas styrelser och deras
arbetsuppgifter skall upphävas.
Kontakter med adoptionsorganisationer och samhällsrepresentanter: NIA har
diskuterat frågan om samhällsrepresentanternas arbetsuppgifter i den nya
situationen med de auktoriserade organisationerna och med
samhällsrepresentanterna. Inga vägande invändningar mot NIA:s förslag har
framförts. Det har påpekats att samhällsrepresentanterna ibland stött
organisationerna med råd i andra typer av frågor än förmedlingsbeslut. Likaså
har de, genom den koppling till länsstyrelserna de i regel haft, stött
länsstyrelserna i deras tillsyn av kommunernas verksamhet när det gäller
familjehemsprövningar.
Skälen för regeringens förslag: När lagen (1979:552) om internationell
adoptionsförmedling tillkom (prop. 1978/79:108, bet. SoU 1978/79:41, rskr.
1978/79:346) förutsattes att adoptionsorganisationerna skulle fatta
självständiga förmedlingsbeslut. Det ansågs då rimligt att det fanns en
samhällelig insyn i detta förmedlingsarbete, varför regler om
samhällsrepresentanter infördes. Förmedlingsverksamheten har varit skälet för
att ha offentliga företrädare i organisationernas styrelser och denna verksamhet
har varit deras huvudsakliga arbetsuppgift. I regel har dessa
samhällsrepresentanter utsetts bland länsstyrelsernas socialkonsulenter.
Den centrala arbetsuppgiften för samhällsrepresentanterna har varit att delta i
beslut om sökande par eller enskilda är lämpliga som adoptivföräldrar. Genom de
lagändringar som gjordes i samband med Sveriges anslutning till Haagkonventionen
om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (prop.
1996/97:91, bet. 1996/97:SoU15, rskr 1996/97:192) är det inte längre en uppgift
för organisationerna att göra en sådan prövning. Reglerna om
samhällsrepresentanter fördes dock oförändrade över till den nya lagen
(1997:192) om internationell adoptionsförmedling.
Adoptionsorganisationerna skall inte längre göra någon egen prövning av
adoptanternas lämplighet. De beslut som i frågan fattas av de kommunala
socialnämnderna, med möjlighet att överklaga beslut till länsrätt, kammarrätt
och regeringsrätt skall vara tillfyllest när det gäller föräldrarnas
lämplighetsprövning. Detta innebär att samhällsrepresentanternas huvudsakliga
arbetsuppgift bortfallit. Det finns därför inte längre skäl att förordna
samhällsrepresentanter och bestämmelserna i dessa avseenden kan därför
avskaffas.
Den mer inofficiella funktion samhällsrepresentanterna haft som rådgivare åt
sina organisationer bör i fortsättningen ingå i NIA:s allmänna
rådgivningsverksamhet. Tillsynen över kommunernas verksamhet med att pröva
blivande adoptivföräldrars lämplighet enligt socialtjänstlagen åvilar
länsstyrelsen. Denna uppgift bör tas på lika stort allvar även i fortsättningen
oavsett att samhällsrepresentanterna i de auktoriserade
adoptionsorganisationernas styrelser försvinner.
10 Stöd för anhöriga och närstående
Regeringens bedömning: Den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen om stöd och
avlösning för dem som vårdar närstående samt det av riksdagen under åren
1999-2001 beslutade stimulansbidraget för insatser riktade mot anhöriga har
medfört en positiv utveckling av anhörigstödet i kommunerna. Satsningen kommer
att fortsätta inom ramen för arbetet med att genomföra Nationella
handlingsplanen för hälso- och sjukvården under åren 2002-2004.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att kommunerna skall bli skyldiga att
erbjuda stöd och avlastning åt närstående som vårdar anhöriga samt att
målgruppen för stödet utvidgas.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker i stort
utredningens förslag. Riksrevisionsverket framhåller att förslaget kan innebära
ökade kostnader för kommunerna och saknar en uppskattning av dessa kostnader i
utredningen. Handikappombudsmannen tillstyrker förslaget under förutsättning att
förarbetsuttalandena är tydliga avseende individens valmöjligheter samt rätt
till självbestämmande och personliga integritet. De flesta kommuner ställer sig
positiva till utredningens förslag. Många kommuner, däribland Västerås, Vingåker
och Stockholms kommun, framhåller dock att förslaget sannolikt kommer att
innebära utökade kostnader för kommunerna.
Skälen för regeringens förslag: Utvecklingen under senare decennier har
inneburit att samhället har tagit över många vård- och omsorgsuppgifter som
tidigare omhändertagits inom familjen. Ett antal studier från senare år har dock
visat att anhörigas insatser alltjämt är mycket stora. När det gäller
äldreomsorg finns uppgifter från början av 1990-talet som visar att omfattningen
på dessa insatser uppgår till i runda tal två tredjedelar av den samlade omsorg
som ges till äldre. Det är de äldre kvinnorna samt döttrarna och svärdöttrarna
som i stor utsträckning står för dessa insatser.
Intresset för anhörigas insatser i vård och omsorg har ökat under 1990-talet
bl.a. till följd av det kraftigt ökade antalet äldre i befolkningen. De
strukturförändringar inom vård och omsorg som kommuner och landsting genomfört
bl.a. till följd av lågkonjunkturen i början av decenniet har också medfört att
vård- och omsorgsuppgifter som dessa huvudmän tidigare svarade för delvis har
övertagits av anhöriga och andra närstående. Därtill kommer
huvudmannaskapsförändringar inom ramen för Ädel-reformen som delvis förändrat
förutsättningarna för främst kommunerna att tillgodose äldres behov av vård- och
omsorg.
Bland annat mot bakgrund av den ökade betydelse som anhörigas insatser fått inom
vård och omsorg föreslog Socialtjänstkommittén i dess huvudbetänkande Ny
socialtjänstlag (SOU 1994:139) att socialtjänstens uppgift att ge stöd till
anhöriga skulle lagfästas. Enligt kommittén skulle detta medföra en markering
från samhällets sida att omsorgen om bl.a. äldre skall bygga på ett samarbete
mellan den offentliga vården/omsorgen och de anhöriga/närstående. Den preventiva
ansatsen skulle enligt kommittén vara ledstjärnan för ett utökat anhörigstöd.
I 1997 års proposition om ändring i socialtjänstlagen (prop.1996/97:124)
föreslog regeringen en ny bestämmelse om stöd för anhöriga som utgick från
kommitténs förslag. Genom ett tillägg i 5 § socialtjänstlagen (1980:620), som
reglerar socialtjänstens uppgifter, gavs socialnämnden uppgiften att "... genom
stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt
sjuka eller äldre eller som har funktionshinder". Som exempel på anhöriginsatser
nämns allt från socialt stöd, tillsyn och praktisk hjälp med hushållssysslor
till mer omfattande hjälp med personlig omvårdnad och uppgifter av
sjukvårdskaraktär. Förslaget utformades som en frivillig insats för kommunen
som, enligt regeringen, borde ha stort inflytande över utformningen av
stödinsatsen. Socialutskottet tillstyrkte förslaget och anförde bl.a. att
avsikten med den nya bestämmelsen inte skall vara att öka trycket på anhöriga
utan att stödja och underlätta för dem som vårdar närstående. Viktiga
förutsättningar för att intentionerna med bestämmelsen skall uppnås är, enligt
utskottet, tidiga och förebyggande insatser, förbättrat och utvecklat innehåll i
olika stödinsatser och en medveten strategi för att organisera stödet till
anhöriga. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (bet.
1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264).
Som ett stöd för kommunerna att utveckla anhörigstödet i enlighet med den nya
bestämmelsen fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att fördela vissa
utvecklings- och stimulansbidrag inom området. Under år 1997 fördelades totalt
7,5 miljoner kronor till 25 projekt.
Socialstyrelsens uppföljning av den nya bestämmelsen visar att nästan två
tredjedelar av kommunerna har tagit särskilda initiativ för att utveckla
anhörigstödet. Exempel på initiativ som tagits är kartläggning av behov,
uppsökande verksamhet, utökat antal korttidsplatser samt utveckling av
stödgrupper för anhöriga. När det gäller vidareutveckling och utbyggnad av
befintligt anhörigstöd har flertalet kommuner satsat på avlösning, stöd i
samband med demenssjukdom samt information och utbildning. Uppföljningen visar
dock att det är förhållandevis få kommuner som utvecklat nya och individuella
former av anhörigstöd. De vanligaste stödformerna är alltjämt växelvård,
dagverksamhet samt ekonomiskt stöd.
I samband med riksdagens behandling av regeringens förslag till Nationell
handlingsplan för äldrepolitiken (prop.1997/98:113, bet. 1997/98:SoU24, rskr
1997/98:307) som förelades riksdagen i april 1998 beslutades att sammanlagt 300
miljoner kronor under en treårsperiod skulle fördelas till kommunerna för
anhöriginsatser i samverkan med anhöriga och frivilligorganisationer. I det
regeringsbeslut om medlens närmare användning som regeringen fattade i december
samma år angavs att inriktningen på arbetet skulle vara att åstadkomma en
varaktig kvalitetshöjning i det stöd som kommunerna erbjuder anhöriga. I
beslutet gav riksdagen också regeringen i uppdrag att överväga en tydligare
lagreglering av anhörigstödet.
Socialstyrelsen, som gavs i uppgift att fördela medlen till samtliga kommuner
och följa upp dess användning, har i en delrapport till regeringen redovisat de
första erfarenheterna och resultaten av stimulansbidraget. Socialstyrelsen
konstaterar att kommunerna i hög utsträckning har ägnat det första året av
satsningen (Anhörig 300) åt planering av insatser inom ramen för bidraget.
Planeringsarbetet har bl.a. innehållit utarbetande av handlingsplaner och mer än
hälften av kommunerna har genomfört någon form av behovsinventering.
Vidare framgår att många kommuner fortsätter att utveckla de former av stöd som
redan etablerats. I flera kommuner har även utveckling av nya stödformer
påbörjats, t.ex. individuellt utformade stöd och centraler/träffpunkter för
anhöriga. Uppföljningen pekar på en tydlig utökning av olika typer av
anhörigstöd.
Många kommuner anser att den hittills viktigaste effekten av satsningen är att
anhörigas situation fått ökad uppmärksamhet bland beslutsfattare, vårdpersonal
och allmänhet.
Regeringen anser att de anhörigas insatser är av avgörande betydelse för att
äldre, sjuka och andra grupper skall få den vård och omsorg, det stöd och den
hjälp i övrigt som de behöver. Samhället kan av flera skäl inte överta mer än en
del av detta ansvar. Det är heller inget självändamål att så ska ske men det är
viktigt att påpeka att samhället skall ha det yttersta ansvaret för att alla
människor får hjälp och stöd i relevanta former när/om behov av hjälp uppstår. I
den mån anhöriga vill och kan svara för hela eller delar av hjälpen skall
samhället på olika sätt underlätta för de anhöriga att kunna genomföra dessa
insatser.
Av skäl som tidigare redovisats har de anhörigas insatser inom bl.a. vård och
omsorg uppmärksammats betydligt mer än tidigare under 1990-talet. I dag är dessa
insatser allmänt erkända och behovet av dem är väl dokumenterade. Fortfarande
finns dock brister i det stöd som samhället erbjuder anhöriga. Ett väl utbyggt
anhörigstöd är viktigt både ur de anhörigas och ur samhällets synpunkt. För de
anhöriga handlar det om att känna stöd och uppskattning för att orka med de
insatser man vill göra för en närstående, samtidigt som det också handlar om att
ibland få t.ex. avlösning. För samhället handlar det om att kunna se att
anhöriginsatser faktiskt kan begränsa och fördröja behovet av insatser från
kommunen eller landstinget. Att satsa på anhörigstöd blir då också ett bidrag
till en effektiv användning av offentliga medel.
Stöd för anhöriga som är beredda att ta på sig ett ansvar - eller ett delat
ansvar - för vård och omsorg har haft hög prioritet i regeringens arbete på det
socialpolitiska området under 1990-talet. Som tidigare redovisats har detta
bl.a. resulterat i ny lagstiftning på området samt stimulansbidrag för
utvecklingsinsatser inom bl.a. det kommunala anhörigstödet.
I stort sett alla kommuner erbjuder i dag någon form av stöd till anhöriga som
vårdar närstående. I många kommuner pågår också en utbyggnad av anhörigstödet
bl.a. som ett resultat av det statliga stimulansbidraget. Kommunerna har dock
kommit olika långt i detta arbete vilket innebär att omfattningen av och
inriktningen på stödet liksom kvaliteten varierar mellan olika kommuner.
Stimulansbidragen kommer att utgå t.o.m. år 2001. I Nationella handlingsplanen
för utveckling av hälso- och sjukvården (prop.1999/2000:149) som regeringen
överlämnade till riksdagen i juni 2000 föreslog regeringen att den särskilda
satsningen för att utveckla stödet till anhöriga skulle fortsätta också under
åren 2002-2004. Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har
i avtal enats om vilka utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen som inom
ramen för de utökade resurserna skall prioriteras under åren 2002-2004. I
avtalet anges att kommunerna svarar för att anhöriga som vårdar svårt sjuka
eller äldre eller människor med funktionshinder även fortsättningsvis skall
erhålla stärkt stöd i enlighet med den nationella handlingsplanen för
äldrepolitiken.
Bestämmelserna i socialtjänstlagen om anhörigstöd har varit i kraft i drygt tre
år. Det är ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser om effekterna av
detta. Inte heller effekterna av det statliga stimulansbidraget kan utläsas
fullt ut förrän tidigast om två till tre år. De uppföljningar som genomförts av
kommunernas insatser till följd av dessa förändringar visar dock på i huvudsak
positiva resultat. Det är uppenbart att det pågår ett omfattande arbete i
flertalet kommuner med att utveckla såväl befintligt anhörigstöd som nya
stödformer och att anhöriga och frivilligorganisationer deltar aktivt i detta
arbete. Den i den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och
sjukvården aviserade satsningen på fortsatt utveckling av anhörigstöd i
kommunerna under perioden 2002-2004 kommer att ytterligare säkerställa och
påskynda denna utveckling. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det inte nu
är motiverat att genomföra ytterligare förändringar i befintlig lagstiftning i
syfte att påskynda utvecklingen inom området.
11 Nationellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten
Regeringens bedömning: Det bör tas ett samlat grepp kring kunskapsläget inom
socialtjänsten. Ytterst är detta en rättvise- och rättssäkerhetsfråga för de
mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Regeringen avser att lämna ett uppdrag
till Socialstyrelsen att påbörja genomförandet av en strategi för nationellt
stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten och avsätter under en
treårsperiod 50 miljoner kronor för detta ändamål.

Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning. Utredningen framhåller vikten av att främja en metodutveckling i det
sociala arbetet, med inriktning på tidiga insatser i form av social rådgivning
och personligt stöd. Utredningen föreslår att Socialstyrelsen får i uppdrag att
fördela särskilda stimulansmedel för att stödja en sådan metodutveckling.
Remissinstanserna: Kriminalvårdsstyrelsen och Statens Institutionsstyrelse
välkomnar särskilt utredningens förslag. De länsstyrelser som yttrat sig stödjer
utredningens förslag men menar att det finns starka skäl att låta
länsstyrelserna fördela stimulansmedlen. De flesta kommuner som yttrat sig
tillstyrker utredningens förslag och betonar vikten av att metodutveckling sker
i nära samarbete mellan forskning och praktik. Malmö kommun och Göteborgs kommun
ser hellre en utveckling av kvalitativt inriktade forskningsstudier eftersom
enskilda projekt ofta upphör när bidraget upphör. Akademikerförbundet SSR
understryker vikten av metodutveckling och vill se en satsning på ökat
förebyggande stöd vilket skulle leda till att socialtjänsten får en ökad folklig
legitimitet. Föreningen Sveriges Socialchefer tillstyrker utredningens förslag.
Skälen för regeringens bedömning:
Bakgrund
Kunskapsläget inom socialtjänsten, det vill säga individ- och familjeomsorg samt
vård och omsorg om äldre och funktionshindrade, har varit föremål för debatt i
åtminstone tre decennier. Ett flertal utredningar har belyst området, bland
andra Socialutredningen (SOU 1974:39) och Socialtjänstkommittén (SOU 1994:139
och SOU 1995:58).
I stora drag handlar det om två områden. Det ena rör frågor som hänger ihop med
socialarbetarnas kompetens och socialtjänstens organisation och ledning. Det
handlar om socionom- och sociala omsorgsprogrammens utformning, socialarbetarnas
fortbildning och vidareutbildning, förmåga att skapa systematiska erfarenheter
av god praktik samt hur arbetsledarna och arbetsorganisationen stödjer detta
arbete.
Det andra området rör frågor om kunskapsproduktionen och kunskapsutvecklingen
inom socialt arbete. Det handlar om utvecklingen av ämnet socialt arbete och
studiepraktiken på högskolorna, förhållandet mellan central och lokal
kunskapsproduktion, samspelet mellan utbildning, praktik och forskning samt
huvudmannaskap och ansvar för kunskapsproduktion/kunskapsutveckling.
Behovet att i ökad utsträckning kunna värdera effekter och resultat av
socialtjänstens verksamhet har länge uppmärksammats. Vikten av uppföljning och
utvärdering av de sociala insatsernas värde för klienter/brukare och för
samhället har betonats av de utredningar som varit verksamma inom
socialtjänstområdet under de senaste åren.
Det som saknats är bl.a. statistiska basuppgifter inom socialtjänstområdet, en
mer systematisk process av prövning och utvärdering av metoder och arbetssätt
och ett systematiskt tillvaratagande av erfarenheter från kommunernas lokala
utvecklingsarbete.
Med andra ord är frågan mångfacetterad och rymmer ett stort antal samspelande
faktorer.
Ett nationellt program för kunskapsutveckling
Regeringen anser att det är viktigt med en samlad strategi för
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Ytterst är detta en rättvise- och
rättssäkerhetsfråga för de mest utsatta grupperna i vårt samhälle.
Socialstyrelsen fick därför under 1999 i uppdrag att i samråd med berörda
intressenter utforma ett förslag till program för nationellt stöd till
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Socialstyrelsen har haft programmet
ute på remiss och i november 2000 avrapporterat uppdraget (SoS-rapport 2000:12).

Socialstyrelsens program innehåller ett antal förslag till hur ett nationellt
stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten bör utformas. I 7 a § SoL
fastslås att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet samt att det
för utförande av socialnämndens insatser skall finnas personal med lämplig
utbildning och erfarenhet. Socialstyrelsen ser ett behov av att kommunerna med
utgångspunkt i bestämmelserna i 7 a § SoL utformar en strategi för
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Vidare finns enligt planen behov av
nationella riktlinjer baserade på forskning, utvärdering och utvecklingsarbete
samt nationella och internationella kunskapsöversikter.
Ett flertal remissinstanser har yttrat sig över de olika förslagen i
Socialstyrelsens plan. Generellt ser remissinstanserna positivt på att
regeringen lyfter fram kunskapsutvecklingen vilken uppfattas som en av de mer
centrala frågorna inom socialtjänsten. Bland andra Örebro Universitet,
Länsstyrelsen i Dalarnas län, Svenska Kommunförbundet, SKTF, Linköpings kommun
och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser att det är viktigt för att
ge det sociala forskningsarbetet och utvecklingsarbetet stabilitet, kontinuitet
och samordning. Behovet av att utveckla en kunskapsbaserad verksamhet där
utfallet av olika insatser så långt möjligt kan förutses och värderas ur såväl
de enskilda klienternas, olika gruppers som samhällets perspektiv, lyfts också
fram.
Ett nationellt program för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten omfattar ett
stort antal intressenter. Nya samarbets- och samverkansformer ska initieras och
det är viktigt att alla relevanta intressenter involveras i processen.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2001 avsatt 50 miljoner kronor under
en treårsperiod för att stödja denna process. Medlen kommer att disponeras och
fördelas av Socialstyrelsen. Regeringen anser att Socialstyrelsen som nationell
expert och tillsynsmyndighet är bäst lämpad att fungera som samordnare och motor
i arbetet med kunskapsutvecklingen. I den plan som Socialstyrelsen presenterat
finns ett antal förslag som faller inom styrelsens eget ansvarsområde och där
arbetet med att realisera förslagen bör kunna komma igång relativt snabbt. Andra
förslag måste för att kunna genomföras diskuteras och förankras med respektive
huvudman. Det är dock av yttersta vikt att andra intressenter även
fortsättningsvis är nära involverade i arbetet. Inte minst gäller detta klient
och brukarorganisationerna inklusive pensionärs- och handikapporganisationerna.
En strategi för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten bör enligt regeringen
vara en förutsättning för att kommunerna ska kunna leva upp till målen i 7 a §
SoL. Socialstyrelsen lyfter i sin plan fram behovet av kunskapsunderlag för både
kompetensutveckling och kompetenskrav samt för utbildningsanordnare.
Kompetenskrav inom socialtjänsten är en fråga som diskuterats i många
sammanhang. I dag saknas underlag för att precisera vilka kompetenskrav som bör
gälla i socialtjänstens olika verksamheter. För den enskilde som är i behov av
socialtjänstens insatser är det dock viktigt att mötas av rätt kompetens.
Socialstyrelsen bör därför, även fortsättningsvis, tillsammans med berörda
intressenter undersöka förutsättningarna för vilken kompetens som är nödvändig i
socialtjänstens olika verksamheter.
Det finns behov av att utveckla och sammanställa kunskap om vad som är god
praktik inom skilda områden av socialtjänsten och ge stöd till systematiskt
arbete med jämförande studier mellan kommuner. Den tillgängliga kunskapen på
socialtjänstområdet måste också sammanställas och samordnas.
Statistiken inom socialtjänsten behöver enligt regeringen förbättras och detta
arbete måste ske i nära samråd med de organisationer som företräder
socialtjänstens brukare samt övriga berörda. Det är i dag mycket svårt att
bedöma tillståndet och utvecklingen inom socialtjänsten. De studier som bland
annat Socialstyrelsen gjort tyder på en rådande begreppsförvirring vilket
försvårar uppföljning och tillsyn. Regeringen ser därför behov av att utveckla
en enhetlig terminologi inom socialtjänsten. Detta utgör en nödvändig grund för
att kunna hämta in uppgifter av god kvalitet.
När det gäller organisation och ledning ser regeringen dels att frågan om
förutsättningar och former för ledarutbildning för socialtjänsten, dels att
behovet av forskning kring ledning och organisering av socialtjänsten
uppmärksammas.
Socialstyrelsen presenterar i sin plan ett antal förslag som rör socionom- och
social omsorgsutbildningarna. Det handlar såväl om utbildningens utformning och
resurser som förhållandet mellan utbildningen och studiepraktiken. Enligt planen
behöver även fortbildning och vidareutbildning inom ramen för
magisterutbildningen utvecklas. För de grupper som enbart har grundskole-
och/eller gymnasiekompetens måste det också skapas en stabil struktur för
fortbildning och vidareutbildning inom socialtjänsten. Enligt 1993 års
högskolereform är det inte regeringens sak att ta ställning till hur olika
högskoleutbildningar utformas. Högskoleverket presenterade år 2000 en
utvärdering av socionomutbildningar (Högskoleverkets rapportserie 2000:6 R) som
för närvarande remissbehandlas. I utvärderingen poängteras bl.a. vikten av att
lärarna har praktisk kunskap om hur socionomers arbete gestaltar sig i
verkligheten. Kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten skulle sannolikt gynnas
av en systematisk dialog mellan yrkespraktiken, utbildningen och forskningen.
Enligt vad regeringen erfar kommer socialtjänsten få ökade personal- och
kompetensförsörjningsproblem i framtiden. Detta är en fråga som måste följas på
både kort och lång sikt. Socialstyrelsen föreslår i sin plan att en
referensgrupp bildas med representanter för berörda myndigheter och
organisationer.
Långsiktiga programstöd bör enligt socialstyrelsens plan ges till
(forskningsmässigt) underförsörjda kunskapsområden. Det gäller frågor om de
sociala insatsernas värde för klienter/brukare inom samtliga verksamhetsområden
inom socialtjänsten. Det gäller också ledarskaps- och organisationsutveckling
samt socialtjänstekonomi. I den nyligen lagda Forskningspolitiska propositionen
Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3) beskrivs det fr.o.m. årsskiftet
2000/2001 nyinrättade Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.
Forskningsrådet skall främja såväl grundläggande forskning som behovsstyrd
forskning rörande välfärd, folkhälsa, omsorg, arbetsmarknad, arbetsorganisation
och arbetsmiljö. Ansvarsområdet innefattar även socialtjänstens område.
Det statliga stödet till lokala och regionala FoU-enheter bör enligt regeringen
utvärderas för att se om stödet bör ges en annan eller tydligare inriktning. När
det gäller satsningen på regionala FoU-center inom äldreområdet omfattar den
inte bara äldreomsorgen utan även äldrevården. Detta har varit ett krav från
regeringen för att erhålla stimulansbidrag. När det gäller utvärdering av denna
satsning stödjer regeringen en utvärdering, som genomförs av Göteborgs
Universitet på uppdrag av Socialstyrelsen.
Inför framtiden har riksdagen godkänt regeringens förslag om fortsatt
stimulansbidrag till regionala FoU-center inom äldreområdet under åren
2002-2004.
Kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten är ytterst en rättvise- och
rättssäkerhetsfråga för de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Detta gör det
enligt regeringen särskilt angeläget att de etiska överväganden som uppstår
blir ordentligt belysta, inte minst ur klient och brukarperspektiv. Det är även
angeläget att utveckla kunskaperna om hur socialtjänsten fungerar ur ett
könsperspektiv.
Ett samlat grepp på kunskapsutvecklingen innebär att vissa frågor berör flera
politikområden, vilket kräver en fördjupad samordning i den fortsatta
beredningen inomregeringskansliet.
12 Vissa SiS-frågor
12.1 Möjlighet att ta blod-, urin- och utandningsprov på intagna i LVM-hem och
särskilda ungdomshem
Regeringens förslag: En likalydande bestämmelse införs i lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga samt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård som
ger Statens institutionsstyrelse (SiS) möjlighet att ta blod-, urin- och
utandningsprov på tvångsintagna i LVM-hem och i särskilda ungdomshem samt på dem
som bereds sluten ungdomsvård vid sådana ungdomshem. Av rättssäkerhetsskäl
skall ett positivt resultat åtföljas av en verifikationsanalys för att undanröja
eventuella misstankar om ett falskt positivt svar.

Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
förslag. SiS föreslog dock att drogkontroll även skulle omfatta dem som
frivilligt vårdas på SiS institutioner. Sedan SiS skrivelse inkom har påföljden
sluten ungdomsvård införts i straffsystemet.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen,
Barnombudsmannen, Kammarrätten i Stockholm, Göteborgs kommun, Stockholms kommun,
Luleå kommun, Sundsvalls kommun, Svenska Kommunförbundet, Föreningen Sveriges
socialchefer, Kriminalvårdsstyrelsen, Länsstyrelsen i Örebro län samt
Norrköpings kommun stöder förslaget om lagreglering av drogkontroller inom
tvångsvården. Några remissinstanser är tveksamma till om förslaget också skall
gälla de frivilligt vårdade.
Socialstyrelsen anser det angeläget att drogkontroller inom tvångsvården
lagregleras, men anser att frågan bör beredas ytterligare, eftersom förslaget
avser en tvångsåtgärd och det saknas vetenskaplig utvärdering av konsekvenserna,
för bl.a. den enskilde.
Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet samt Malmö kommun
avstyrker förslaget om lagreglering av drogkontroller i tvångsvården. Skälen är
främst att LVM och LVU är vårdlagar med andra mål än kriminalvården.
Skälen för regeringens förslag: Vård och behandling av vuxna missbrukare sker i
de allra flesta fall på frivillig väg, som bistånd enligt socialtjänstlagen
(1980:620). Detsamma gäller när det är fråga om insatser för ungdomar med
missbruks- eller andra sociala problem. Det finns dock tillfällen när det är
nödvändigt att utan den enskildes samtycke meddela behandlingsinsatser. Detta
regleras i fråga om vuxna missbrukare i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall (LVM) och när det gäller ungdomar i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). För vård av ungdomar som behöver stå under
särskild tillsyn skall det enligt 12 § LVU finnas särskilda ungdomshem, ibland
kallade § 12-hem. Statens institutionsstyrelse är huvudman för de hem som avses
i 12 § LVU samt 22 och 23 §§ LVM (s.k. LVM-hem). Vid de särskilda ungdomshemmen
verkställs också påföljden sluten ungdomsvård. Påföljden, som infördes den 1
januari 1999, kan bli aktuell för den som begått brott före fyllda 18 år och är
tänkt som ett alternativ till fängelse. Vid påföljdsbestämningen skall domstolen
- om den finner att en ung lagöverträdare har begått så allvarliga brott att
påföljden skall bestämmas till fängelse - först pröva om påföljden i stället kan
bestämmas till sluten ungdomsvård. Vid påföljdsbestämningen skall den unges
behov av vård inte tillmätas någon betydelse. Den unges behov av vård skall
däremot tillmätas stor betydelse vid verkställigheten. Frågor om
verkställigheten av påföljden regleras i lagen (1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård (LSU).
SiS har i två skrivelser till regeringen (dnr. S1995/1528/IFO och S1998/1061/ST)
med likartat innehåll tagit upp frågan om lagreglering av drogkontroller i
tvångsvården. SiS anser att det i vissa fall finns behov av att kunna förelägga
en intagen klient att lämna prov för kontroll av drogfrihet. Det gäller främst
vid intagning i och inför vistelse utanför institutionen. Lagstödet bör enligt
SiS också gälla dem som frivilligt vårdas på SiS institutioner samt dem som är
dömda till sluten ungdomsvård.
Det förekommer vid såväl LVM-hemmen som vid de särskilda ungdomshemmen
situationer då den intagnes drogfrihet behöver kontrolleras. Detta förekommer i
större utsträckning inom LVM-vården än inom vården vid de särskilda
ungdomshemmen. Sådan kontroll sker inte sällan med urinprov. Urinprov tas vid
SiS institutioner i regel dels vid intagning som underlag för bedömning av
avgiftning, dels inför överflyttning till öppnare vårdformer, inför utevistelse
på egen hand samt inför placering i annan vårdform med stöd av 27 § LVM. Det
händer också att urinprov tas vid misstanke om drogpåverkan samt ibland även
stickprovsvis. Det finns dock varken i LVM, LVU eller LSU något lagstöd för att
kräva att en intagen lämnar urinprov för att styrka drogfrihet. Riksdagens
ombudsmän (JO) har vid flera tillfällen uttalat att det inte finns någon
anledning att kritisera användningen av urinprov så länge en intagen vid ett
LVM-hem, som frågeställningarna för JO:s prövning har gällt, frivilligt lämnar
ett sådant prov. Däremot skulle det enligt JO inge betänkligheter om en
myndighet utan lagstöd förvägrar en intagen någon förmån eller beslutar om
bestraffning enbart för att han vägrar lämna urinprov. I ett beslut år 1994
(JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 294) som rörde en anmälan från en grupp
intagna vid ett LVM-hem ansåg JO att de regler som gällde inte var tillräckligt
tydliga i fråga om urinprovstagning och kanske inte heller tillräckliga för att
effektiv vård skall kunna bedrivas. JO konstaterade därför med
tillfredsställelse att SiS övervägt att till regeringen inkomma med förslag om
närmare lagreglering.
Situationen för en intagen i kriminalvårdsanstalt påminner i viss mån om den som
gäller för en intagen i LVM-hem respektive särskilt ungdomshem. Även i
kriminalvården används blod-, urin- och utandningsprov för att kontrollera
drogfrihet. Detta regleras i 52 d § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL). Där regleras att en intagen är skyldig att på anmaning lämna blod-,
urin- eller utandningsprov för kontroll att han inte är påverkad av
beroendeframkallande medel eller något dopningsmedel. Ett positivt urinprov kan
vara en signal om att motivationsinsatserna behöver ökas. Det kan också
föranleda begränsningar i rörelsefriheten för den intagne, t.ex. att permission
eller förflyttning till öppen anstalt inte beviljas samt påverka tidpunkten för
villkorlig frigivning.
SiS har utarbetat interna allmänna råd för verksamheten vid LVM-hemmen och de
särskilda ungdomshemmen. I de interna allmänna råden för verksamheten vid
LVM-hemmen (1997:2) anges att urinprov kan vara ett viktigt pedagogiskt
instrument i vården, men att det skall användas restriktivt och med urskiljning.
Urinprov skall framför allt inte ersätta den professionella bedömningen av om
en klient är drogpåverkad som behandlingspersonalen gör i den nära kontakten med
klienten. Uppkommer misstanke om att en intagen är narkotikapåverkad och denne
nekar till det, kan klienten erbjudas lämna urinprov för att styrka sin
drogfrihet. Accepterar inte klienten detta erbjudande är personalens bedömning
avgörande för den fortsatta behandlingen. Ett positivt urinprov skall som regel
alltid innebära att klienten konfronteras med resultatet och att behandlings-
och motivationsinsatserna anpassas därtill. Däremot utgör ett positivt urinprov
eller vägran att lämna urinprov inte grund för bestraffning eller indragen
förmån. För att undvika felkällor och felaktig hantering av urinproven bör
institutionschefen utse ett begränsat antal personer att handha provtagningen
och analysen av proverna. Ett positivt urinprov bör inte föranleda polisanmälan
om misstänkt narkotikabrott.
Liknande formuleringar finns i SiS interna allmänna råd för verksamheten vid de
särskilda ungdomshemmen (1997:1).
Enligt SiS bedömning kräver urinprov som ett behandlingsinstrument inte någon
särskild lagreglering. Med hantering av urinprov i enlighet med de interna
allmänna råden är frivilligheten för klienten i de allra flesta fall reell. Som
framgår av de interna allmänna råden erbjuds en intagen att lämna ett urinprov
för att styrka sin drogfrihet i det fall personalen misstänker att den intagne
är drogpåverkad. Det finns dock situationer som enligt SiS bedömning kräver en
närmare lagreglering för att skapa den klarhet som bl.a. JO har efterlyst. Den
ena gäller vid intagning. Vid det tillfället är det enligt SiS viktigt att kunna
avkräva den intagne ett prov för att fastställa aktuellt missbruk, både för
hantering av avgiftningen och för den fortsatta behandlingsplaneringen. Eftersom
klienten vid intagningstillfället är ny för institutionspersonalen, torde det
vara svårt att i den situationen förlita sig på personalens iakttagelser av om
den intagne är påverkad av någon drog och vilken eller vilka droger det i sådant
fall kan röra sig om. En annan situation är inför permission (LVU och LSU)
eller placering i annan vårdform (LVM). Om en intagen vid ett sådant tillfälle
har droger i kroppen kan den tilltänkta åtgärden innebära en uppenbar risk för
rymning eller återfall i missbruk eller brott, vilket kan äventyra hela
behandlingen.
Regeringen anser att de av SiS framförda skälen till lagreglering av användning
av drogtester inom tvångsvården är väl underbyggda. Främst rättssäkerhetsskäl,
men också behandlingsaspekter, talar för att det finns starka motiv att frångå
den i princip frivilliga hanteringen som gäller vid institutionerna i dag. Av
rättssäkerhetsskäl är det viktigt att det tydligt framgår vilka tester den
intagne kan bli skyldig att genomgå. Regeringen anser därför att en intagen är,
om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att vid
ankomst till ett LVM-hem eller särskilt ungdomshem och inför vistelse utanför
institutionen efter uppmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för
kontroll om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker,
andra berusningsmedel, något sådant dopningsmedel som avses i 1 § lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av
lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas
att den intagne är påverkad av något sådant medel. Ett positivt utslag i ett
drogtest vid en sållningsanalys bör alltid följas upp av en verifikationsanalys.
Detta är särskilt viktigt om den intagne förnekar att han eller hon har intagit
droger. Med en verifikationsanalys undviker man risken att en intagen oskyldigt
blir misstänkt för att ha varit drogpåverkad. Det torde också vara
betydelsefullt för vårdens fortsatta genomförande, eftersom en förtroendefull
relation mellan personal och intagna är en viktig förutsättning för ett
framgångsrikt påverkans- och motivationsarbete.
Särskilda regler bör därför införas i LVM, LVU och LSU där skyldigheten att vid
misstanke om drogpåverkan lämna prov för drogkontroll vid intagning i
institutionen samt inför vistelse utanför hemmet regleras. Det är emellertid
viktigt att understryka att den föreslagna regleringens syfte är att under vissa
förutsättningar möjliggöra kontroll av drogfriheten med hjälp av blod-, urin-
eller utandningsprov, inte att utvidga användningen av sådana kontroller så att
de sker mer eller mindre rutinmässigt. Provtagning bör ske med urskiljning och
skall endast genomföras då det på grund av omständigheterna i det särskilda
fallet finns anledning att misstänka att en intagen är drogpåverkad. De
vägledande principerna för urinprovstagning i SiS interna allmänna råd bör vara
gällande även i de fall kontroll sker med stöd av här föreslagen lagreglering.
En reglering av drogtest genom urinprov av de som tvångsvårdas vid SiS
institutioner får inte förväxlas med den reglering som finns i dag inom ramen
för polisens befogenheter i samband med utredning av brottmål, bl.a. urinprov
som bevis vid misstanke om narkotikakonsumtion. Dessa drogtester omfattar inte
unga under 15 år eftersom dessa inte är straffmyndiga. När regeringen föreslår
en lagreglering av urinprovstagning vid SiS institutioner finns ingen nedre
åldersgräns och kan således även omfatta unga under 15 år som befinner sig under
tvångsvård enligt LVU. Då handlar det inte om att säkra bevis vid misstanke om
narkotikakonsumtion utan om ett verksamt och relevant instrument för att vid
behov säkra en god behandling av ungdomar som också kan upplevas som ett stöd
för den unge t.ex. i samband med permissioner eller inför placering i annan
vårdform.
Regeringen har viss förståelse för SiS förslag att också de som vårdas
frivilligt på SiS institutioner skall omfattas av lagstödet. Det kan dock varken
anses rimligt eller möjligt att vidta tvångsåtgärder mot någon som på frivillig
grund sökt vård för sina missbruksproblem på någon av SiS institutioner.
Tvångsbefogenheter mot en frivilligt vårdad skulle i de allra flesta fall
tendera att bli ett slag i luften, eftersom personen i fråga är fri att lämna
institutionen så snart han eller hon inte accepterar en sådan åtgärd. Kravet på
drogfrihet, som utan tvekan skall råda på SiS institutioner, måste dock
självfallet också gälla för frivilligt vårdade. Det bör framgå av den
behandlingsplan eller motsvarande som ligger till grund för utformning av
vården, och som såväl SiS som den enskilde och den betalande kommunen har ställt
sig bakom. Här bör också konsekvenserna av att bryta mot detta villkor framgå.
Kravet på drogfrihet bör som för de tvångsvårdade upprätthållas och kontrolleras
på det sätt som beskrivs i SiS interna allmänna råd.
12.2 Frågan om ledning av verksamheten vid LVM-hemmen
Regeringens förslag: En ändring görs i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall med innebörden att ett LVM-hem skall ledas av en chef, inte en
styrelse.

Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har uttalat sig om uppgiften att
leda verksamheten vid LVM-hemmen är positiva till förslaget. Institutionen för
socialt arbete vid Göteborgs universitet har pekat på vikten av att utveckla
former för insyn i verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 § lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) skall ett LVM-hem ledas av en styrelse som också
förestår vården, i den mån detta inte har överlåtits på en särskild
föreståndare. SiS har föreslagit en ändring av LVM som innebär att ett LVM-hem
skall ledas av en chef som utses av SiS. Skälen härtill är att SiS, efter
huvudmannaskapsändringen år 1993, i praktiken övertagit det ansvar för
verksamheten vid LVM-hemmen som tidigare åvilade LVM-styrelsen. SiS svarar
enligt sin instruktion för planering, ledning och drift av samt tillsyn över
hemmen samt för ekonomisk styrning, resultatuppföljning och kontroll.
LVM-styrelsens roll vid chefstillsättningar är efter huvudmannaskapsförändringen
enligt SiS endast en formalitet som inte längre används i praktiken.
LVM-styrelsens enda kvarvarande uppgift är att ta emot anmälningar om intagna
som varit i LVM-vård tre månader utan att vård i annan form kommit till stånd
(29 § LVM). Uppdraget att utveckla vården så att vård i annan form kan komma
till stånd samt att tillgodose kravet på rättssäkerhet i detta avseende är också
viktiga delar i SiS huvudmannaskap, bl.a. inom ramen för myndighetens
tillsynsuppdrag. Sammantaget innebär situationen att LVM-styrelsen efter det
statliga huvudmannaskapet har förlorat sin roll och att styrelsen därför bör
avskaffas.
Frågan om LVM-styrelserna behandlades i propositionen om ändrat huvudmannaskap
för vissa institutioner inom ungdoms- och missbrukarvård (prop. 1992/93:61) som
låg till grund för förändring av huvudmannaskapet år 1993. Regeringen fann då
skäl för att det även efter ett statligt övertagande av huvudmannaskapet skulle
finnas en styrelse för LVM-hemmen. Lokala styrelserepresentanter förmodades
underlätta samverkan med kommunerna, samtidigt som styrelsens uppgift att följa
vårdens innehåll var en styrka ur rättssäkerhetssynpunkt. Samtidigt menade
regeringen att SiS nära skulle följa utvecklingen och vid behov återkomma till
regeringen med förslag till ändring.
Regeringen instämmer i SiS bedömning att LVM-styrelsen med det samlade
huvudmannaskapet över LVM-vården förlorat det mesta av sin tidigare funktion.
Det gäller framför allt frågor som har att göra med styrning av verksamheten och
rättssäkerheten, där SiS lednings- och tillsynsfunktion i allt väsentligt
ersätter den roll som LVM-styrelsen tidigare har spelat. I prop. 1992/93:61
förväntades LVM-styrelsen utgöra en länk till samarbete med kommuner och andra
lokala aktörer. SiS verkar på socialtjänstens uppdrag. Utan en förtroendefull
relation med kommuner och andra lokala aktörer torde det vara svårt att få till
stånd en effektiv verksamhet som svarar mot kraven i LVM och socialtjänstlagen.
LVM-styrelsens roll att stärka det samspelet förefaller av allt att döma ha
spelat ut sin roll. För en väl fungerande verksamhet är det viktigt att det inte
finns någon tvekan om chefs- och ledningsfunktionen. Med nuvarande ordning kan
det innebära tveksamhet vem som innehar den funktionen på ett LVM-hem, styrelsen
eller den av SiS tillsatta institutionschefen. Regeringen föreslår därför en
ändring i LVM med innebörden att verksamheten vid ett LVM-hem skall ledas av en
chef, som utses av SiS. Regeringen utgår ifrån att SiS i sin ledningsfunktion
strävar efter att tillgodose de krav på öppenhet och insyn i verksamheten som
LVM-styrelsen förmodats tillgodose.
12.3 Klargörande av när ett LVM-beslut upphör att gälla
Regeringens förslag: Ett beslut om vård enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall upphör att gälla, i det fall den intagne olovligen
under sammanlagt sex månader har vistats utanför institutionen eller varit
intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt

Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget är positiva
till det.
Skälen för regeringens förslag: Ett förtydligande bör göras i 12 § lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) om när ett beslut om vård
upphör att gälla. Nuvarande utformning av bestämmelsen innebär att ett sådant
beslut upphör att gälla om en missbrukare under minst sex månader i följd
antingen vistats olovligen utanför hemmet eller varit intagen i häkte eller
kriminalvårdsanstalt. Justitiekanslern beslutade år 1996 att utge ersättning
till en missbrukare för vilken beslutet inte upphört trots att hon varit
frånvarande från LVM-hemmet under mer än sex månader, först som avviken och
därefter omhändertagen av polis och intagen i kriminalvårdsanstalt. JK ansåg i
sitt beslut att den språkliga utformning av 12 § inte överensstämde med
motivskrivningarna i propositionen som föregick lagen. Enligt JK talar lagens
förarbeten för att det är den sammanlagda bortovaron från vården som skall vara
avgörande för om beslut om tvångsvård skall anses upphört att gälla eller inte.
JK anser därför att det i ett framtida lagstiftningssammanhang kan finnas
anledning att uppmärksamma frågan om när tvångsvård skall anses upphöra enligt
12 § LVM. Regeringen föreslår mot den bakgrunden en precisering av 12 § LVM så
att det klart framgår att det är den sammanlagda tiden för bortovaron som avgör
när ett beslut om tvångsvård upphör att gälla.
12.4 Tvångsbefogenheter i socialtjänstförordningen flyttas till LVM och LVU
Regeringens förslag: De bestämmelser i socialtjänstförordningen (1981:750) som
medger användning av vissa tvångsåtgärder mot intagna i LVM-hem och särskilda
ungdomshem flyttas till lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) respektive lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU).

Skälen för regeringens förslag: Verksamheten vid LVM-hemmen och de särskilda
ungdomshemmen regleras i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Inom
båda lagområdena finns bestämmelser om särskilda befogenheter för vårdgivaren.
Bestämmelserna är i princip desamma i de båda lagarna. De innebär förbud för en
intagen att inneha alkohol och andra berusningsmedel, regler för hur sådan
egendom, om den har anträffats, skall hanteras, regler om kroppsvisitering och
ytlig kroppsbesiktning samt regler om att en intagen får förhindras att lämna
institutionen samt i övrigt underkastas begränsningar i rörelsefriheten. I lagen
(1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) finns motsvarande
bestämmelser. Som framgått ovan föreslår regeringen därutöver att det i LVU, LVM
och LSU införs en bestämmelse om att drogkontroll av en intagen får genomföras
med blod-, urin- eller utandningsprov. I socialtjänstförordningen (1981:750)
finns utöver regleringen i LVM och LVU bestämmelser som gäller för intagna i hem
för särskild tillsyn, dvs. hem som avses i 12 § LVU och 23 § LVM.
Bestämmelserna innebär att en intagen får beredas vård vid låsbar enhet upp till
två månader samt att en intagen vid behov kan avskiljas från övriga vid
institutionen upp till 24 timmar. En intagens rätt att i lämplig utsträckning ta
emot telefon och besök regleras också här. Vad gäller LSU återfinns motsvarande
bestämmelser i lagen.
Att vårda någon utan dennes samtycke är en grannlaga uppgift. Hur välmotiverat
ingreppet än är, ställer tvångsvården särskilda krav på vårdens innehåll och
utformning av insatserna. Vården bör därför i största möjliga utsträckning
planeras och utformas i samråd och samförstånd med den enskilde och med respekt
för dennes integritet. Det finns dock tillfällen då tvångsåtgärder måste
tillgripas för att vården skall kunna genomföras. I dag återfinns, som framgår
ovan, regleringen av dessa i såväl LVM och LVU som i socialtjänstförordningen.
Enligt regeringens uppfattning bör de bestämmelser som nu återfinns i
socialtjänstförordningen och som medger att tvångsåtgärder kan vidtas mot en
intagen föras över till LVM och LVU. Skälen är att de grundläggande fri- och
rättigheter som regeringsformen garanterar en medborgare enligt dess 2 kap. 6 §
endast kan begränsas genom lag. Nuvarande ordning, som medger relativt
ingripande frihetsinskränkningar utan direkt lagstöd, är därför enligt
regeringens uppfattning inte tillfredsställande. Det gäller främst möjligheten
till inlåsning samt isolering från övriga intagna, men det finns enligt
regeringens uppfattning skäl att också i lag reglera bestämmelsen om möjligheten
att i lämplig utsträckning ta emot telefonsamtal och besök.
13 Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
13.1 Författningsreglering av socialtjänstens behandling av personuppgifter
Nuvarande författningsreglering - nationella och internationella regler
Någon lagstiftning som direkt avser behandling av personuppgifter som förekommer
inom socialtjänstens område finns i princip inte. Det finns dock en rad
bestämmelser som tar sikte på en mer generell behandling av personuppgifter
oberoende av på vilket samhällsområde registren kommer till användning. Inom
socialtjänstens område finns dessutom bestämmelser som siktar till att bygga upp
ett integritetsskydd för enskilda i samband med att socialtjänsten griper in
och hjälper den enskilde i olika situationer.
I det följande redovisas några av de viktigaste bestämmelserna av intresse när
det gäller behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
Regeringsformen
Det grundläggande skyddet för den personliga integriteten finns i
regeringsformen. I 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen anges bl.a. att det
allmänna skall värna den enskildes privatliv och familjeliv. En särskild
bestämmelse om den personliga integriteten och automatisk databehandling finns i
2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen. Där anges att varje medborgare skall
i den utsträckning som närmare anges i lag skyddas mot att hans personliga
integritet kränks genom att uppgifter om honom registreras med hjälp av
automatisk databehandling. Den närmare reglering som åsyftas i lagrummet
återfinns sedan den 24 oktober 1998 i personuppgiftslagen (1998:204).
Sekretesslagen
Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det
allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. I det
sistnämnda avseendet innefattar sekretesslagens bestämmelser begränsningar i den
i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar.
Sekretessen innebär ett förbud att röja en uppgift oberoende av hur detta sker.
Sekretessen gäller både mot enskilda och mot andra myndigheter men också i
förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet om de är att
betrakta som självständiga i förhållande till varandra.
Sekretess på socialtjänstens område regleras i 7 kap. 4 § sekretesslagen.
Sekretessen avgränsas med ett omvänt skaderekvisit. Uppgifter får därmed inte
lämnas ut om det inte står klart att dessa kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Beslut om omhändertagande, beslut om vård
utan samtycke och beslut om sluten ungdomsvård är emellertid alltid offentliga.
Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift lämnas till enskild som uppnått
myndig ålder om förhållanden av betydelse för att denne skall få vetskap om
vilka hans biologiska föräldrar är.
Sekretess för personuppgifter i personregister regleras i 7 kap. 16 §. Sekretess
gäller om det kan antas att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften
behandlas i strid med personuppgiftslagen.
I 9 kap. 4 § sekretesslagen regleras den s.k. statistiksekretessen. Sekretess
gäller i sådan verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik
samt, i den utsträckning regeringen föreskriver det samt i annan därmed
jämförbar undersökning som utförs av myndighet, för uppgift som avser enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde.
Sekretessen är enligt huvudregeln absolut men det finns fem undantag för vilka
det gäller ett omvänt skaderekvisit. Till undantagen hänförs bl.a. uppgifter som
behövs för forsknings- och statistikändamål och uppgift som inte är direkt
hänförlig till den enskilde.
Datalagen
Den 24 oktober 1998 upphörde datalagen (1973:289) att gälla och ersattes av
personuppgiftslagen (1998:204), som genomför Europaparlamentets och rådets
direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter.
Eftersom datalagen i enlighet med övergångsbestämmelserna till
personuppgiftslagen fortsätter att i vissa fall gälla ytterligare en tid in på
2000-talet, finns det anledning att redovisa regelsystemet i datalagen.
Enligt datalagen får personregister inrättas, varmed förstås även insamling av
uppgifter som skall ingå i registret, och föras endast av den som har anmält sig
hos Datainspektionen och fått licens. En licens berättigar den
registeransvarige att föra ett eller flera personregister.
Med hjälp av ADB för Datainspektionen ett register över licensanmälningar,
licensregistret. Licensregistret får Datainspektionen använda för sin tillsyns-
och informationsverksamhet samt som underlag för uppbörd av licensavgifter. För
vissa typer av register med känsliga personuppgifter krävs utöver licens även
ett särskilt tillstånd från Datainspektionen
Myndigheter inom socialtjänsten behöver inte ha tillstånd för att inrätta och
föra personregister som innehåller uppgifter om att någon fått ekonomisk hjälp
eller vård inom socialtjänsten. Enligt förarbetena avses sådana kommunala
register, vilka som ett led i en myndighets normala verksamhet innehåller
uppgift om social omsorg. De uppgifter som får registreras är sådana som behövs
för de verksamheter som regleras av socialtjänstlagen (1980:620), lagen om vård
av missbrukare i vissa fall (1988:870) och lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga. Enligt Datainspektionens praxis innebär detta att
det endast är uppgift om beslut om ekonomisk hjälp eller vård samt den paragraf
som beslutet grundar sig på som får registreras. Skall andra känsliga uppgifter
registreras blir registret tillståndspliktigt. Detsamma gäller om registret
skall användas för annat än administrativt ändamål.
Det krävs synnerliga skäl för att andra än myndigheter som enligt lag eller
annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter skall kunna få
tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller vissa angivna typer
av känsliga uppgifter, såsom exempelvis uppgift om att någon misstänks eller
har dömts för brott eller varit föremål för vissa tvångsingripanden. Tillstånd
att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller uppgifter om någons
sjukdom, hälsotillstånd eller sexualliv eller uppgift om att någon fått
ekonomisk hjälp eller vård inom socialtjänsten får bara om det finns särskilda
skäl meddelas någon annan än en myndighet.
Personuppgiftslagen
Personuppgiftslagen (1998:204) som trädde i kraft den 24 oktober 1998, har
ersatt den tidigare datalagen. Lagen innebär ett genomförande i svensk
lagstiftning av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24
oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.
Regeringen har i personuppgiftsförordningen (1998:1191) gett kompletterande
föreskrifter beträffande sådan behandling av personuppgifter som omfattas av
personuppgiftslagen. Vidare har Datainspektionen meddelat föreskrifter om, dels
skyldigheten att anmäla behandlingar av personuppgifter till inspektionen (DIFS
1998:2), dels undantag från förbudet för andra än myndigheter att behandla
personuppgifter om lagöverträdelser m.m. (DIFS 1998:3).
Tillämpningsområde
Personuppgiftslagen omfattar all behandling av personuppgifter som är helt eller
delvis automatiserad (5 §). Lagen gäller även för manuell behandling av
personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en
strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller
sammanställning enligt särskilda kriterier, dvs. i ett register.
Personuppgiftslagen gäller inte för sådan behandling av personuppgifter som en
fysisk person utför som ett led i en verksamhet av rent privat natur (6 §).
Lagen innehåller också en bestämmelse som anger att personuppgiftslagen inte
skall tillämpas, om en sådan tillämpning skulle inskränka myndigheternas
skyldighet att lämna ut uppgifter enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen (7 §).
Definitioner
Genom personuppgiftslagen utmönstras en rad begrepp som använts i datalagen,
t.ex. personregister och i stället införs en rad nya begrepp, vilka definieras i
3 §. Med behandling (av personuppgifter) avses varje åtgärd eller serie av
åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk
väg eller inte, t.ex. insamling, registrering, organisering, lagring,
bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom
översändande, spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter,
sammanställning eller samkörning, blockering, utplåning eller förstöring.
Personuppgifter definieras som all slags information som direkt eller indirekt
kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Personuppgiftsansvarig är den
som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för
behandlingen av personuppgifter.
Behandling av personuppgifter
I lagen läggs fast vissa grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter
(9 §). Den personuppgiftsansvarige skall se till att
a) personuppgifter behandlas bara om det är lagligt,
b) personuppgifter alltid behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god
sed,
c) personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och
berättigade ändamål,
d) personuppgifter inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det
för vilket uppgifterna samlades in,
e) de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till
ändamålen med behandlingen,
f) inte fler personuppgifter behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålen med behandlingen,
g) de personuppgifter som behandlas är riktiga och, om det är nödvändigt,
aktuella,
h) alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana
personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen
med behandlingen, och
i) personuppgifter inte bevaras under en längre tid än vad som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålen med behandlingen.
För behandlingen av personuppgifter för historiska, statistiska eller
vetenskapliga ändamål gäller vissa särregler. Behandling för sådana ändamål
skall inte anses oförenlig med de ändamål för vilka uppgifterna samlades in och
personuppgifter insamlade för sådana ändamål får bevaras under en längre tid än
vad som sägs i punkten i) ovan. Dock gäller att uppgifterna inte får bevaras
under en längre tid än som behövs för dessa ändamål.
Lagen innehåller en uttömmande uppräkning av de fall då personuppgifter får
behandlas. Om känsliga personuppgifter, uppgifter om lagöverträdelser m.m. eller
personnummer skall behandlas, måste behandlingen dessutom vara tillåten i
enlighet med 13-22 §§. Innebär behandlingen att personuppgifter överförs till
tredje land, dvs. till en stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är
ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, måste också 33-35 §§
följas.
Förbudet mot behandling av känsliga personuppgifter är emellertid inte
undantagslöst (14 §). I 15-19 §§ regleras under vilka omständigheter en
behandling av känsliga uppgifter trots förbudet är tillåten.
Enligt 21 § är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla
personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. Som
exempel på administrativa frihetsberövanden nämns i förarbetena (prop.1997/98:44
s. 76) tvångsingripanden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får dock meddela föreskrifter om undantag från förbudet.
Anmälningsskyldighet
Något tillståndsförfarande - motsvarande det som finns i datalagen - förekommer
inte i personuppgiftslagen. Däremot föreskrivs i lagen att behandling av
personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad skall anmälas till
tillsynsmyndigheten, dvs. Datainspektionen (36 §) Undantag från sådan
anmälningsskyldighet gäller bl.a. för sådan behandling av personuppgifter som
regleras genom särskilda föreskrifter i lag eller förordning.
Information
I 23-27 §§ finns bestämmelser om information till den registrerade.
Enligt 23 § skall den personuppgiftsansvarige i samband med att uppgifter om en
person samlas in från personen själv, självmant lämna den registrerade
information om behandlingen av uppgifterna.
När uppgifterna samlas in från någon annan källa än den registrerade, skall den
personuppgiftsansvarige självmant lämna den registrerade information om
behandlingen av uppgifterna när de registreras (24 §). Är uppgifterna avsedda
att lämnas ut till tredje man, behöver informationen dock inte ges förrän
uppgifterna lämnas ut för första gången. Information enligt 24 § behöver dock
inte lämnas, om det finns bestämmelser om registrerandet eller utlämnandet i en
lag eller någon annan författning (24 § andra stycket).
Enligt samma lagrum behöver information inte heller lämnas om detta visar sig
omöjligt eller skulle innebära en oproportionerligt stor arbetsinsats. Om
uppgifterna används för att vidta åtgärder som rör den registrerade, skall dock
information lämnas senast i samband med att så sker.
I 25 § anges vilken information som skall lämnas självmant. Informationen enligt
23 eller 24 § skall omfatta uppgift om den personuppgiftsansvariges identitet,
uppgift om ändamålen med behandlingen och all övrig information som behövs för
att den registrerade skall kunna ta till vara sina rättigheter i samband med
behandlingen, såsom information om mottagarna av uppgifterna, skyldighet att
lämna uppgifter och rätten att ansöka om information och få rättelse.
Information behöver dock inte lämnas om sådant som den registrerade redan känner
till.
Enligt 26 § är den personuppgiftsansvarige skyldig att till var och en som
ansöker om det en gång per kalenderår gratis lämna besked om personuppgifter som
rör den sökande behandlas eller ej. Behandlas sådana uppgifter skall skriftlig
information lämnas också om vilka uppgifter om den sökande som behandlas,
varifrån dessa uppgifter har hämtats, ändamålen med behandlingen, och till vilka
mottagare eller kategorier av mottagare som uppgifterna lämnas ut. I 26 § andra
stycket finns det bestämmelser dels om den registrerades ansökan om
information, dels om vid vilken tidpunkt efter ansökan som den
personuppgiftsansvarige skall lämna informationen. I 26 § tredje stycket finns
vissa undantagsbestämmelser beträffande personuppgifter i löpande text. Med
mottagare avses (3 §) den till vilken personuppgifter lämnas ut. När
personuppgifter lämnas ut för att en myndighet skall kunna utföra sådan tillsyn,
kontroll eller revision som den är skyldig att sköta, anses dock inte
myndigheten som mottagare.
I den utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning
eller i beslut som har meddelats med stöd av författning att uppgifter inte får
lämnas ut till den registrerade gäller, enligt 27 §, inte bestämmelserna om
information. En personuppgiftsansvarig som inte är myndighet får därvid i
motsvarande fall som avses i sekretesslagen (1980:100) vägra att lämna ut
uppgifter.
Överklagande m.m.
Tillsynsmyndighetens beslut enligt personuppgiftslagen om annat än föreskrifter
får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Myndigheten får dock bestämma att
beslutet skall gälla även om det överklagas. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätt.
I 48 § föreskrivs att den personuppgiftsansvarige skall ersätta den registrerade
för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av
personuppgifter i strid med lagen vid behandling av personuppgifter har orsakat.
Ersättningsskyldigheten kan dock i den utsträckning det är skäligt jämkas om
den personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller henne.
Socialtjänstlagen
Dokumentation
I nuvarande 50-52 §§ socialtjänstlagen (1980:620), ges bestämmelser om
dokumentation inom socialtjänsten. Dessa bestämmelser infördes, enligt vad
regeringen uttalade i prop. 1996/97:124 (s. 149 f.), främst i förtydligande
syfte och som ett komplement till förvaltningslagens regler. Reglerna om
dokumentation är vidare generellt tillämpliga på sådan enskilt bedriven
verksamhet inom socialtjänsten som står under länsstyrelsens tillsyn.
Ytterligare regler om dokumentation finns i socialtjänstförordningen (1981:750)
och i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård.
Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om
stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Enligt förarbetena (a.
prop. s. 151 f. och 181) avses med handläggning av ärenden alla åtgärder från
det att ett ärende anhängiggörs - genom ansökan eller på något annat sätt, t.ex.
på initiativ av myndigheten själv - till dess att det avslutas genom beslut.
Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet samt att
den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra
anteckningar som förs om honom. Vad som har kommit fram vid utredning som har
betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt,
och handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att
den som är obehörig inte får tillgång till dem.
Register
Hos en socialnämnd finns personuppgifter om de enskilda klienterna i nämndens
protokoll och i bilagor till dessa, i olika sammanställningsregister som kan
föras manuellt eller med hjälp av ADB, och - framför allt - i personakterna.
Dessa personakter innehåller en mängd uppgifter om klienten och hans anhöriga.
Som regel innehåller akten löpande anteckningar från samtal som förts med den
enskilde i samband med planerade eller genomförda insatser. Dessutom finns det i
personakterna handlingar av skiftande natur. Där förvaras utredningar och
kopior av beslut i tidigare ärenden, kopior av yttranden till andra myndigheter,
inkomna anmälningar och rapporter, läkarintyg, skriftväxling med andra sociala
myndigheter m.m. Som sökregister till personakterna finns ofta ett slag- eller
sökregister som är upplagt på namn och personnummer. Ett sådant sökregister -
som numera oftast torde föras med hjälp av ADB - med därtill hörande personakter
bildar ett personregister (prop. 1979/80:1 Del A s. 435). Det blir vidare allt
mer vanligt att även personakterna förs med hjälp av ADB, s.k. elektroniska
akter.
I sådana personregister hos en socialnämnd som utgör sammanställningar av
uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. Denna
bestämmelse gäller inte innehållet i de personakter som ingår i socialnämndernas
personregister utan endast sådana register i mer inskränkt bemärkelse som utgör
sammanställning av uppgifterna (prop. 1979/80:1 Del A s. 568 f.). Enligt
förarbetena hör framför allt de databaserade personregistren hit men även alla
former av manuella register såsom t.ex. kortregister över utbetalningar,
bevakningsregister av olika slag, servicekort etc. I de register som avses i
bestämmelsen får inte integritetskänsliga uppgifter tas in rörande t.ex.
sjukdom, arbetsförmåga, missbruk, kriminalitet. Om sådana anteckningar behöver
göras, blir det nödvändigt att lägga upp en personakt. I registret får sedan
göras hänvisning till personakten.
En socialnämnd får dock i personregister av angivet slag ta in uppgifter om
åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär
myndighetsutövning samt den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd
grundas. Ett exempel på detta är beslut i ärenden om bistånd enligt
socialtjänstlagen.
Gallring
Enligt 60 § i den nuvarande socialtjänstlagen gäller som huvudregel att
anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens
personregister skall gallras fem år efter det att sista anteckningen gjordes i
akten. Från denna gallringsregel undantas handlingar i faderskapsärenden,
adoptionsärenden och i ärenden om placering av barn. Därutöver undantas från
gallring vissa handlingar av hänsyn till forskningens behov.
Uppgifts- och underrättelseskyldighet
I 63-66 §§ nuvarande socialtjänstlag finns vissa bestämmelser om uppgifts- och
underrättelseskyldighet för socialnämnd. Bl.a. skall socialnämnden, enligt vad
regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna ut uppgifter till
Socialstyrelsen för angelägna statistiska ändamål. Sådana närmare föreskrifter
har meddelats i förordningen (1981:1370) om skyldighet för socialnämnderna att
lämna statistiska uppgifter. Vidare skall socialnämnden lämna ut uppgifter ur
personregister till statliga myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål
och det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående
lider men.
Arkivlagen
Arkivlagen (1990:782) innehåller bestämmelser om myndigheternas och vissa andra
organs arkiv samt om arkivmyndigheterna. Enligt 3 § bildas en myndighets arkiv
enbart av de allmänna handlingarna från myndighetens verksamhet samt av sådana
handlingar som avses i 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen (vissa
minnesanteckningar och utkast eller koncept) och som myndigheten beslutar skall
tas om hand för arkivering.
EG:s dataskyddsdirektiv
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd
för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det
fria flödet av sådana uppgifter ålägger EU:s medlemsstater att inom tre år genom
lagstiftning eller på annat sätt ge föreskrifter av det innehåll som framgår av
direktivet. Sedan den 24 oktober 1998 gäller i Sverige personuppgiftslagen
(1998:204), vars bestämmelser i huvudsak följer direktivets text och
disposition. Syftet med direktivet är dels att skydda fysiska personers
grundläggande fri- och rättigheter, särskilt rätten till privatliv i samband med
behandling av personuppgifter, dels att främja det fria flödet av
personuppgifter mellan EU:s medlemsstater.
Dataskyddsdirektivet är endast bindande i fråga om det resultat som skall uppnås
och överlämnar åt medlemsländerna att själva välja form och metod för detta.
Medlemsstaterna får inom den ram som ges i direktivet närmare precisera
villkoren för när behandling av personuppgifter får förekomma. Dessa
preciseringar får dock inte hindra det fria flödet av personuppgifter inom
unionen.
Europarådets dataskyddskonvention
Europarådets ministerkommitté antog år 1980 en konvention till skydd för
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (SÖ 1982:50), den s.k.
dataskyddskonventionen. Konventionen trädde i kraft den 1 oktober 1985 och har
ratificerats av ett antal länder, bl.a. Sverige.
Syftet med konventionen är att säkerställa respekten för grundläggande fri- och
rättigheter, särskilt den enskildes rätt till personlig integritet i samband med
automatisk databehandling av personuppgifter. Utgångspunkten är att vissa av
den enskildes rättigheter kan behöva skyddas i förhållande till den princip om
fritt flöde av information, oberoende av gränser, som finns inskriven i
internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter.
Varje konventionsstat kan göra vissa allmänna inskränkningar eller utvidgningar
i tillämpningsområdet för konventionen i dess helhet. Därutöver finns vissa
möjligheter att göra undantag från några av de enskilda bestämmelserna.
Europarådets rekommendationer om dataskydd
Europarådet har antagit ett flertal rekommendationer om dataskydd inom olika
områden. Dessa rekommendationer är i och för sig inte bindande för
medlemsländerna men genom att anta en rekommendation utan reservation anses
medlemslandet i princip åtagit sig att följa den och försöka anpassa sin
nationella lagstiftning till rekommendationens innehåll. Av intresse torde vara
endast rekommendationen om skydd för personuppgifter som används för forskning
och statistik, No. R (83) 10.
OECD:s riktlinjer
Inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har en
expertgrupp utarbetat vissa riktlinjer i fråga om integritetsskyddet och
persondataflödet över gränserna. Riktlinjerna antogs år 1980 av OECD:s råd
tillsammans med en rekommendation till medlemsstaternas regeringar om att beakta
riktlinjerna i nationell lagstiftning. Samtliga medlemsländer, däribland
Sverige, har godtagit rekommendationen och därmed åtagit sig att följa denna.

Regeringens förslag: Behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten
författningsregleras.

Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är positiva till förslaget
och anser att det finns behov av en lagreglering. Barnens rätt i samhället
(BRIS), Håby kommun och Riksförbundet PensionärsGemenskap anser att behoven av
reglering borde kunna lösas i befintliga lagar. Solna och Gävle tingsrätter
anser att en reglering i stället kan göras genom undantag i personuppgiftslagen.
Skälen för regeringens förslag: Särskilda registerförfattningar har på senare år
blivit allt mer vanliga. En registerförfattning innebär en specialreglering i
förhållande till personuppgiftslagen i syfte att komplettera den eller i vissa
delar ersätta den. En särskild författning anses under vissa förutsättningar
innebära en bättre garanti för utformning av integritetsskyddet i särskilt
känsliga register. Sådan särskild författningsreglering av personregister har
skett utifrån det principiella ställningstagandet att personregister med ett
stort antal registrerade personer och ett integritetskänsligt innehåll bör vara
reglerade i lag (prop. 1990/91:60 s. 56 ff. och bet. 1990/91:KU11 s. 11). Detta
framhålls också i förarbetena till personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s. 41).
Registerförfattningar finns i dag inom flera områden och omfattar bl.a.
behandling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga, skatteregister,
hälsodataregister, vårdregister, social och polisregister.
Det har länge funnits krav på en reglering av behandlingen av personuppgifter
inom socialtjänsten. Frågan om författningsreglering av socialtjänstens
personregister har tidigare behandlats av Socialtjänstkommittén (se kommitténs
slutbetänkande dokumentation och socialtjänstregister SOU 1995:86). Regeringen
fann emellertid att utredningen inte gav ett tillräckligt tillfredställande
underlag för att förelägga riksdagen ett förslag i frågan (prop. 1996/97:124).
För behandling av personuppgifter inom socialtjänstens område gäller i dag
personuppgiftslagen (1998:204) och övergångsvis datalagen (1973:289).
För verksamheten inom socialtjänsten är det nödvändigt med en omfattande
hantering av känsliga personuppgifter. Det är i dag inte helt känt i vilken
utsträckning personuppgifter behandlas automatiserat i kommunerna för
socialtjänständamål. År 1995 gjorde Socialtjänstkommittén i sitt slutbetänkande
Dokumentation och socialtjänst register (SOU 1995:86 s. 43) bedömningen att de
flesta kommuner i landet vid den tidpunkten använde sig av automatiserad
databehandling (ADB) för åtminstone något av socialtjänstens verksamhetsområden.

I de ADB-system som byggts upp i kommunerna lagras i huvudsak individrelaterade
person-, ärende-, beslut- och verkställighetsuppgifter inom socialtjänsten.
Personregistren används i första hand som stöd för handläggningen av de
uppgifter där socialtjänsten har en utredningsskyldighet och som stöd för de
beslut som utredningen mynnar ut i. Även under verkställighetsfasen används
personregister som administrativt stöd vid handläggningen av arbetsplaner,
genomförandet av olika insatser, utbetalningar av ekonomiskt bistånd,
hanteringen av egenavgifter inom äldreomsorg m.m. Därutöver används
personregistren - om än i mindre omfattning - som underlag för tillsyn,
uppföljning och utvärdering av socialtjänstens verksamhet. Registren underlättar
också rapporteringen av uppgifter till Socialstyrelsen som underlag för den
officiella statistiken.
Socialtjänsten bör på samma sätt som i övrigt inom offentlig och privat
förvaltning ha möjlighet att utnyttja modern informationsteknik för att höja
effektiviteten och kvalitén i arbetet. Det gäller inte bara arbetet i enskilda
ärenden utan även i hög grad möjligheten att uppfylla ökade krav i fråga om att
följa, analysera och utveckla verksamheten, dvs. dokumentationen samt
framställning av olika sammanställningar och statistik. En särskild
författningsreglering av behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten kan
ses som ett led i denna strävan.
Inom socialtjänstens område hanteras många uppgifter av mycket känslig natur och
behandlingen av personuppgifter kan därför av den enskilde ses som ett intrång
i den personliga integriteten. Mångfalden av uppgifter och det behov som finns
inom socialtjänstens område av att hantera känsliga uppgifter av detta slag
medför enligt regeringens mening att det finns behov av en särskild
författningsreglering. Eftersom en sådan behandling bör få ske oavsett den
enskildes inställning är det av vikt att författningen garanterar ett för detta
område specialanpassat integritetsskydd för den enskilde.
Reglerna skall gälla för sådan behandling av personuppgifter som utförs av en
socialnämnd i sin verksamhet eller av annan motsvarande kommunal inrättning vid
handläggning av ärenden, den verksamhet som Statens institutionsstyrelse utför
inom socialtjänstens område och sådan behandling som för tillsyn m.m. utförs av
centrala förvaltningsmyndigheter. Även enskilda som behandlar personuppgifter
inom socialtjänstens område kommer att omfattas av reglerna.
13.2 Lagteknisk utformning
Regeringens förslag: En ny lag om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten skall införas som anpassas till bestämmelserna i
personuppgiftslagen (1998:204). Förslaget innebär bl.a. att lagen utgår från
personuppgiftslagens tillämpningsområde, begrepp och terminologi. Bestämmelserna
anger de undantag och preciseringar i förhållande till personuppgiftslagen som
är motiverade.
Lagen skall ges namnet lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.

Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är positiva till
utredningens förslag. Några menar dock att lagen i sig framstår som otymplig och
innehållsfattig och föreslår i stället andra lösningar för att få den mer
ändamålsenlig. Justitieombudsmannen (JO) och Hovrätten för Övre Norrland anser
att lagen även bör innefatta regler om undantag från eller kompletteringar till
personuppgiftslagen (1998:204). Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet
ifrågasätter om förslaget uppfyller målsättningen att styra och precisera. För
att fylla en funktion bör det i lagen anges närmare avgränsningar för när
personuppgifter skall få behandlas. Datainspektionen framhåller att det är
nödvändigt att införa begränsningar beträffande ändamål, personuppgiftsansvar,
sökmöjligheter och direktåtkomst samt särskilda bestämmelser om information i
samband med att uppgifterna registreras och om rätt att överklaga.
Skälen för regeringens förslag: Verksamheten inom socialtjänsten innefattar en
omfattande hantering av personuppgifter som är känsliga från
integritetssynpunkt. Därtill kommer att verksamheten berör ett mycket stort
antal enskilda individer. Redan detta förhållande talar för att behandlingen av
personuppgifter inom socialtjänsten bör regleras i lag. Ett annat skäl är att
regeringen i samband med införandet av personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s.
40 f.) uttalade att den nya lagen i princip bara bör innehålla generella regler
och att behovet av undantag och särregler för mer speciella områden får
tillgodoses genom andra författningar. Det framhölls att registerförfattningarna
innehåller många preciserade och viktiga regler som inte rimligen kan ersättas
av de generella bestämmelser som den nya lagen innehåller. Vid
utskottsbehandlingen av förslaget till personuppgiftslag uttalade
Konstitutionsutskottet, i sitt av riksdagen godkända betänkande, att det saknas
anledning att nu avvika från den tidigare fastlagda målsättningen att
myndighetsregister med ett stort antal registrerade personer och ett särskilt
känsligt innehåll skall regleras särskilt i lag (bet. 1997/98:KU 18 s. 43, rskr.
1997/98:180).
Det finns emellertid även andra skäl som talar för en särskild lagreglering,
bl.a. rätt att behandla personuppgifter som är att anse som känsliga i
personuppgiftslagens mening. Även vissa andra undantag, som regeringen
återkommer till, behöver göras från regleringen i personuppgiftslagen.
Det är visserligen inget som hindrar att sådana undantag som nämnts ovan görs i
annan form än i en särskild lag, t.ex. får enligt 20 § personuppgiftslagen
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
ytterligare undantag från förbudet i 13 § mot att behandla känsliga
personuppgifter. Eftersom frågan om undantag från personuppgiftslagens
bestämmelser rör en så integritetskänslig verksamhet som socialtjänsten, bör
dock saken underställas riksdagen.
Avsikten med lagstiftningen är inte att på något sätt utvidga socialtjänstens
nuvarande möjligheter att registrera uppgifter om medborgarna. Huruvida
personuppgifter i det enskilda fallet skall samlas in eller lämnas ut avgörs av
annan lagstiftning (t.ex. tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen (1980:100)
och socialtjänstlagen (1980:620)) och inte av personuppgiftslagen eller av den
lag som nu föreslås. Vad som däremot är viktigt att åstadkomma är att den
lagstiftning som skall reglera under vilka förutsättningar personuppgifter i
övrigt får behandlas inom socialtjänsten, inte hindrar att personuppgifter får
behandlas när så krävs för att socialtjänsten skall kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter.
Utgångspunkten för en ny lag bör vara att lagen innehåller de bestämmelser om
behandling av personuppgifter som avviker från personuppgiftslagen. Den
föreslagna lagen kommer inte att innehålla en fullständig reglering utan kan mer
ses som en ramlag som reglerar de frågor som är av särskild betydelse inom
socialtjänstens område. Sambandet med personuppgiftslagen görs tydligt genom att
det införs en särskild bestämmelse som markerar detta förhållande och att
rubriksättningen - så långt möjligt - anknyter till den lagen.
Lagrådet har ifrågasatt om inte lagen har fått alltför mycket karaktär av
ramlag och om inte fler materiella bestämmelser bör införas på detta
integritetskänsliga område samt att detta bör övervägas i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Ett alternativ som regeringen har övervägt har varit att
utforma lagen på ett sådant sätt att den blir mer "självbärande" i förhållande
till personuppgiftslagen (1998:204). En fördel med en sådan lösning skulle vara
att regelsystemet för socialtjänsten då skulle bli mer lättöverskådligt. Enligt
regeringens mening råder det inte heller något tvivel om att det från
integritetssynpunkt skulle vara en fördel om det i lagtext på ett mer konkret
sätt kunde anges fler materiella regler, t.ex. precisera för vilka ändamål
personuppgifter får behandlas inom socialtjänsten. Regeringen har emellertid
bedömt det som i praktiken omöjligt att göra så.
Lagrådet har i yttrande i propositionen 2000/01:33 Behandling av personuppgifter
inom skatt, tull och exekution, där man använde sig av en lagstiftningsteknik
för att få hanteringen mer självbärande i förhållande till personuppgiftslagen,
uttalat att en sådan teknik som där användes var otillfredsställande. Även om
tekniken användes i ett annat sammanhang och inte går att överföra direkt på
socialtjänstens område bäddar, enligt regeringens mening, en mer självbärande
lagstiftning för särskilda risker samt kan leda till ofullständighet och
dubbelreglering i förhållande till personuppgiftslagen. Därför bör den nu
föreslagna lagen begränsas till att avse sådant som är specifikt för
socialtjänstområdet med dess höga krav när det gäller integritetsskydd.
Ett avgörande skäl för att hålla sig till en mer allmän reglering är att
socialtjänstens område är mångfacetterad och svår att detaljreglera.
Möjligheterna att mer ingående reglera själva behandlingen av personuppgifter
inom socialtjänsten är små. Graden av integritetskänslighet varierar i stor
utsträckning och inom socialtjänsten finns behov av att behandla ett synnerligen
stort antal olika personuppgifter. Stora delar av den kommunala verksamheten,
Statens institutionsstyrelses verksamhet och även olika typer av enskild
verksamhet kommer att omfattas av bestämmelserna (se avsnitt 13.3).
I lagen görs inte någon uppräkning av för vilka ändamål som behandling får ske
(se avsnitt 13.4). I stället anges att behandling av uppgifter får ske endast om
behandlingen är nödvändig för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall
kunna utföras. Såvitt gäller ärendehandläggningen i en verksamhet som
socialtjänsten har regeringen i direktiven till Socialdatautredningen uttalat
att regler som begränsar vad som får registreras för att uppnå ett
integritetsskydd är det som mest försvårar ett rationellt utnyttjande av
informationstekniken i verksamheten.
Samtliga kategorier av personuppgifter kommer i och för sig att få behandlas
inom socialtjänsten (se avsnitt 13.5). Det finns dock särskilda regler i
socialtjänstlagen (2001:000) som begränsar och preciserar socialnämnds m.fl.
hantering av personuppgifter. Dessutom finns det särskilda bestämmelser om
tystnadsplikts- och sekretessbestämmelser i sekretesslagen (1980:100),
socialtjänstlagen (2001:000) och i lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade som begränsar hanteringen av personuppgifter.
Enligt regeringens mening kan det dock vara befogat att ytterligare begränsa den
tillåtna behandlingen samt direktåtkomst, sökbegrepp och samkörning inom
särskilda verksamhetsområden. För att skapa ett effektivt integritetsskydd som
inte sätter hinder i vägen för en föränderlig verksamhet bör regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att meddela föreskrifter i detta
avseende. Därutöver bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges
rätt att meddela föreskrifter om personuppgiftsansvaret. Regeringen bör även
ges rätt att meddela föreskrifter om i vilken utsträckning personuppgifter får
föras över till tredje land. Se avsnitt 13.6-13.10.
Det kan även tilläggas att begränsningar i fråga om vad som får registreras,
m.m. inte är den enda möjligheten att skapa ett effektivt integritetsskydd.
Möjligheterna att skapa ett verksamt skydd genom fortlöpande kontroll av
användning i efterhand (loggning) och andra säkerhetsfunktioner har förbättrats
starkt genom teknik- och systemutvecklingen under senare år.
Eftersom den föreslagna lagen bör ha samma tillämpningsområde som
personuppgiftslagen och enhetliga regler bör gälla för såväl manuell behandling
av uppgifter som automatiserad används inte registerbegreppet i lagen. Lagen ges
därför namnet lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
13.3 Tillämpningsområde
Regeringens förslag: Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
skall tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Begreppet
socialtjänst föreslås bli definierat i lagen.
Lagen skall - liksom personuppgiftslagen (1998:204) - gälla för sådan behandling
av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad och även för annan
behandling, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad
samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning
enligt särskilda kriterier, dvs. för manuell behandling av personuppgifter.
Det införs inte några särbestämmelser för den automatiserade behandlingen av
personuppgifter.
Lagen omfattar myndigheter och enskilda som behandlar personuppgifter inom
socialtjänstens område.
Lagen är inte tillämplig vid behandling av personuppgifter för forsknings- och
statistikändamål och inte heller vid behandling av personuppgifter hos
domstolar. Behandling för sådana ändamål kommer att få regleras av
bestämmelserna i personuppgiftslagen och av eventuell annan särlagstiftning på
området.

Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frågan.
Hovrätten för Övre Norrland, Stockholm kommun, Lessebo kommun, Skara kommun och
Föreningen Sveriges socialchefer tillstyrker förslaget. Gävle tingsrätt
avstyrker förslaget då det inte behövs någon särskild definition av begreppet
socialtjänst just för detta område. Justitieombudsmannen (JO) anger att det bör
uttryckas tydligare att begreppet socialtjänst även inrymmer verksamhet i
enskild regi. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att socialtjänstbegreppet i
stället bör tas in i socialtjänstlagen. Skolverket anger att deras tillsyn av
den utbildning som anordnas på särskilda ungdomshem inte bör omfattas av
begreppet socialtjänst. Socialvetenskapliga forskningsrådet anger att
gränsdragningen mellan forskning och utvärdering är oklar och att även forskning
bör omfattas av reglerna.
Skälen för regeringens förslag
Begreppet socialtjänst
Till socialtjänst räknas sedan socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft inte
enbart verksamhet enligt denna lag utan även på området närliggande verksamhet
som regleras enligt annan lagstiftning. Reglerna i socialtjänstlagen tillämpas i
den mån dessa lagar saknar särskilda bestämmelser i frågan. Enligt regeringens
mening är verksamhetsområdet så vidsträckt att det behövs en särskild definition
av begreppet socialtjänst. Det kan inte, som Länsstyrelsen i Stockholms län
föreslår, anses tillräckligt att ta in socialtjänstbegreppet i
socialtjänstlagen. Enligt regeringens mening är det väsentligt att regleringen
av hur personuppgifter behandlas får en gemensam grund att stå på. En lämplig
väg är att samla all verksamhet som innefattar socialtjänst och reglera
hanteringen av personuppgifter särskilt. Som tidigare nämnts föreligger det även
andra skäl som talar för att behandlingen av personuppgifter bör regleras
särskilt (se avsnitt 13.2).
När det gäller definitionen av begreppet socialtjänst får det, såsom utredningen
framhållit anses lämpligt att söka ledning i den definition av begreppet
socialtjänst som återfinns i 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100). Det är också
praktiskt att begreppet därvidlag inte skiljer sig alltför mycket åt.
Enligt regeringens mening skall med socialtjänst förstås;
- verksamhet enligt lagstiftning om socialtjänst och anslutande särskild
lagstiftning om vård av unga och av missbrukare utan samtycke,
- verksamhet som i annat fall bedrivs av socialnämnd,
- verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
- verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
- verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
- handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt
lagstiftning om mottagande asylsökande m.fl.,
- handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa
andra utlänningar,
- handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade samt
- tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration, under
förutsättning att det anknyter till det huvudsakliga verksamhetsområdet.
Förslaget innebär - när det gäller Statens institutionsstyrelse - emellertid en
viss avvikelse från vad som gäller enligt 7 kap. 4 § tredje stycket
sekretesslagen. Detta har sin grund i att styrelsen även bedriver verksamhet som
endast är reglerad i förordning, men som lämpligen bör omfattas av den
föreslagna lagstiftningen.
Den nämnda uppräkningen av verksamheter m.m. som innefattas i begreppet
socialtjänst är uttömmande. Förslaget inkluderar även sådan verksamhet som
bedrivs av enskilda. Det bör dock framhållas att sådan verksamhet som inte
omfattas av denna lag eller av annan särlagstiftning omfattas av
personuppgiftslagen (1998:204). Konsekvensen av att man låter en verksamhet
falla utanför lagens tillämpningsområde blir alltså inte att behandlingen av
personuppgifter i den verksamheten förblir oreglerad. Huruvida de
personuppgifter som har samlats in med stöd av denna lag får behandlas för t.ex.
sådan verksamhet som nu nämnts, dvs. utanför socialtjänsten, får således
avgöras efter en tillämpning av personuppgiftslagen.
Med verksamhet förstås inte enbart den verksamhet som utgörs av handläggning av
ett ärende utan även rent faktisk verksamhet, som t.ex. handlingar och uppgifter
i övrigt som gäller uppsökande verksamhet, social hemhjälp, kommunal
färdtjänst, behandlingshem och servicehus samt socialnämnds utredning och
framställning enligt särskild lagstiftning om vård av unga och av missbrukare
utan samtycke.
Manuell samt hel och delvis automatiserad behandling
Personuppgiftslagen (1998:204) gäller för sådan behandling av personuppgifter
som helt eller delvis är automatiserad. Lagen gäller även för annan behandling
av personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en
strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller
sammanställning enligt särskilda kriterier (5 § personuppgiftslagen).
Enligt regeringens mening bör en lag som avser behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten ha samma tillämpningsområde som personuppgiftslagen. Det
finns flera skäl för en sådan lösning.
För det första förekommer det fortfarande i en inte obetydlig utsträckning att
personuppgifter inom socialtjänsten behandlas manuellt i register. Det finns
skäl att tro att det kommer att förhålla sig på det viset under en längre
övergångsperiod. Vidare kan det väl knappast uteslutas att det alltid kommer att
finnas ett visst behov av att behandla personuppgifter manuellt i register.
Om tillämpningsområdet för lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten begränsades till att avse endast automatiserad behandling av
personuppgifter, skulle den manuella behandlingen av sådana uppgifter i ett
register komma att regleras enbart av personuppgiftslagen. Personuppgiftslagen
gäller i den mån det inte i annan lag eller författning finns avvikande
bestämmelser. Detta skulle få till följd att känsliga personuppgifter inte
skulle kunna behandlas manuellt i ett register inom socialtjänsten. Lagen bör
därför gälla inte bara för all automatiserad behandling av personuppgifter utan
även för manuell behandling av personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är
avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är
tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
Huruvida manuell behandling av personuppgifter i personakter kommer att omfattas
av lagens tillämpningsområde är beroende av om de personaktsystem som används
inom socialtjänsten är att anse som register i personuppgiftslagens mening, dvs.
om de är sökbara på det sätt som där krävs. De sökregister som finns till
personakterna är slag- och sökregister som är upplagda på namn och personnummer.
När en stor mängd personuppgifter på papper behandlas på sådant sätt får de
anses ha struktur av ett register (proposition 1997/98:44 s. 39) För att så
skall anses vara fallet talar också det förhållandet att sökregistret och akten
bör ses i ett sammanhang (proposition 1979/80:1 s.438 samt betänkandet
Socialtjänst och socialförsäkringstillägg - Lagar och motiv SOU 1977:40 s. 740).
Utanför lagens tillämpningsområde faller således manuell behandling av
personuppgifter som inte ingår i och inte heller är avsedda att ingå i ett
register.
Enligt regeringens uppfattning bör lagen - i likhet med personuppgiftslagen -
inte innehålla några särregler för när uppgifter behandlas automatiserat. Det är
viktigt att den nya lagen så litet som möjligt hämmar användningen av modern
informationsteknik.
Forsknings- och statistikändamål samt behandling av personuppgifter hos
domstolar
I förarbetena till personuppgiftslagen uttalade regeringen (prop. 1997/98:44 s.
71) att vikten av att värna om forskningens frihet gör att det förefaller
lämpligare att göra en avvägning i varje enskilt fall än att i den nya lagen
införa generella regler om vilken forskning och statistik som skall tillåtas.
Regeringen tillade att många av dessa olikartade forsknings- och
statistikprojekt som regel pågår bara under en begränsad tid. (s. 71)
Den bedömning som regeringen gjorde i lagstiftningsärendet om en ny
personuppgiftslag bör gälla även inom detta område. Inte heller lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer således explicit ange
när personuppgifter får behandlas för forskning och statistik. Behandling för
sådana ändamål faller således utanför lagens tillämpningsområde. I lagen skall
därför - eftersom definitionen av socialtjänst i vissa fall kan innefatta även
t.ex. forskning, se t.ex. 2 § första stycket 4 förordningen (1996:610) med
instruktion för Statens institutionsstyrelse - tas in en uttrycklig bestämmelse
om att lagen inte skall tillämpas vid behandling av personuppgifter för
forsknings- och statistikändamål.
Endast i den mån förutsättningarna i personuppgiftslagen är uppfyllda kommer
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten att kunna användas för
forsknings- och statistikändamål. Av 9 § andra stycket personuppgiftslagen
följer att behandling för historiska, statistiska och vetenskapliga ändamål inte
skall anses oförenlig med det ändamål för vilka uppgifterna ursprungligen
samlades in. I 19 § personuppgiftslagen finns en allmän bestämmelse i ämnet.
Känsliga personuppgifter får behandlas för forsknings- och statistikändamål, om
behandlingen är nödvändig enligt särskilda förutsättningar och om
samhällsintresset av det forsknings- eller statistikprojekt där behandlingen
ingår klart överväger den risk för otillbörligt intrång i enskildas personliga
integritet som behandlingen kan innebära. Det är i första hand den
personuppgiftsansvarige som på eget ansvar gör avvägningen (undantag om
behandlingen godkänts av en forskningsetisk kommitté). Personuppgiften får
lämnas ut för att användas i sådana projekt om inte något annat följer av regler
om sekretess och tystnadsplikt.
Begreppet forskning bör beröras något eftersom forskning inte får förväxlas med
uppföljning, utvärdering eller kvalitetssäkring. I propositionen
Rättspsykiatriskt forskningsregister (prop. 1998/99:72 s. 36 f.) hänvisar
regeringen till bl.a. ett uttalande i betänkandet Forskningsetisk prövning -
Organisation, information och utbildning (SOU 1989:74 s. 25) samt framhålls att
det är svårt att ge någon mera exakt definition av begreppet forskning. Där
uttalade Forskningsetiska utredningen att begreppet forskning i ett
OECD-dokument från år 1970 har fått en tvådelad förklaring, och tillade;

Där talar man om dels grundforskning, dels tillämpad forskning, riktad
forskning. I båda fallen finns det emellertid en gemensam kärna som getts
formuleringen att man med forskning menar "ett systematiskt och metodiskt
sökande efter ny kunskap och nya idéer". Denna allmänt inriktade och vida
definition utgår jag också i från, när jag talar om "forskning", oberoende av
inriktning, område och finansiering.

I förarbetena till personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s. 127) uttalades om
begreppet forskning bl.a. följande.

Med forskning avses i paragrafen [19 §] i första hand den verksamhet som bedrivs
vid etablerade institutioner, såsom universitet och högskolor eller privata,
väletablerade forskningsinstitut. Även sådana epidemiologiska undersökningar som
utförs vetenskapligt omfattas. Släktforskning faller utanför, liksom annan
forskning eller utredningsverksamhet av mera privat natur. Det måste finnas ett
samhällsintresse av att forskningen bedrivs, och den måste vara vetenskaplig i
någon mening.

I enlighet med Lagrådets förslag har tillagts att lagen inte heller tillämpas
vid behandling av personuppgifter hos domstolar. Lagrådet har anmärkt att en
sådan undantagsbestämmelse innebär att automatiserad behandling av
personuppgifter i mål hos domstolar faller under personuppgiftslagen, om inte
annat följer av lag eller förordning. I detta sammanhang kan nämnas att
regeringen har tillsatt en utredning, den s.k. Domstolsdatautredningen (Ju
2000:08), som har i uppdrag att se över behandlingen av personuppgifter hos
samtliga domstolar samt föreslå de författningsändringar som behövs för den
framtida behandlingen av personuppgifter hos dessa. Utredningen beräknas lämna
ett delbetänkande den 31 mars 2001 och lägga fram förslag som är föranledda av
att den övergångsvisa tillämpningen av datalagen upphör att gälla den 30
september 2001. Uppdraget i sin helhet skall redovisas den 31 december 2001.
Regeringen förbehåller sig därför möjlighet att återkomma i frågan vid ett
senare tillfälle.
13.4 Ändamålen med behandlingen av personuppgifter
Regeringens förslag: Personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är
nödvändig för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall kunna utföras.
Enskilda har inte rätt att motsätta sig sådan behandling som är tillåten enligt
lagen.
Personuppgifter får lämnas ut om det följer av lag eller förordning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
som begränsar den tillåtna behandlingen av personuppgifter.

Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens, förutom att
utredningen föreslår att det får ankomma på den personuppgiftsansvarige i
respektive verksamhet att med beaktande av personuppgiftslagen (1998:204) ange
för vilka ändamål personuppgifter behandlas. Endast ändamål som är nödvändiga
för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall kunna utföras kan därvid vara
berättigade.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig tillstyrker
eller har inget att invända mot förslaget. Riksdagens ombudsman (JO),
kammarrätten i Göteborg och Datainspektionen anser att ändamålen bör
specificeras alternativt exemplifieras i lagen. Hovrätten för Övre Norrland
ställer sig tveksam till om förslaget uppfyller EG-direktivet och anser att
ändamålen borde preciseras i förordning eller föreskrifter för respektive
verksamhetsområde.
Skälen för regeringens förslag: Enligt personuppgiftslagen gäller att
personuppgifter får samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och
berättigade ändamål samt att uppgifterna senare inte får behandlas för något
ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in. Tanken är
att den personuppgiftsansvarige själv, redan när uppgifterna samlas in, skall
ange särskilda ändamål för sin behandling av personuppgifterna. Dessa ändamål
sätter sedan gränser för hur uppgifterna får behandlas.
Personuppgiftslagen innehåller vidare en uppräkning av när behandling av
personuppgifter är tillåten. Det är bl.a. tillåtet att behandla personuppgifter
efter den registrerades samtycke. I vissa fall får personuppgifter behandlas
trots att samtycke från den registrerade saknas. En förutsättning i samtliga
fall är att behandlingen är nödvändig för ändamålen.
Det finns ett allmänintresse att socialtjänstens verksamhet bedrivs effektivt
och säkert. Även med beaktande av den enskildes krav på integritet bör
personuppgifter få behandlas i verksamheten utan att den som uppgiften avser har
gett sitt samtycke.
Behandling av personuppgifter inom socialtjänstens område är integritetskänsliga
i de flesta fall. Behandling kommer därutöver att omfatta även särskilt
känsliga uppgifter, t.ex. uppgifter om lagöverträdelser och frihetsberövanden.
För att bibehålla förtroendet för en sådan behandling är det viktigt att
grundläggande krav ställs på behandlingen och att den tillgodoser den enskildes
integritetsskydd.
För att uppnå ett tillräckligt integritetsskydd för den enskilde anser flera
remissinstanser att ändamålen för behandling av uppgifter bör preciseras eller
åtminstone exemplifieras. Det kan därför finnas skäl att närmare diskutera olika
alternativ. I det följande redovisas kortfattat de modeller för
ändamålsbestämning som utredningen lagt fram i betänkandet.
Socialdatautredningens modeller för ändamålsbestämning
Den första modell som utredningen har diskuterat innebär att det i en
ändamålsbestämmelse anges endast ett ändamål. Enligt utredningen skulle en sådan
bestämmelse med nödvändighet bli ganska vid till sin utformning, eftersom det
inte är möjligt att i en ändamålsbestämmelse, av det slag som Datainspektionen
har meddelat i sina tillståndsbeslut, fånga en verksamhet som är så omfattande
och mångskiftande som socialtjänsten. Ändamålsbestämmelsen skulle kunna utformas
så att den innebär att personuppgifter får behandlas för att en arbetsuppgift
inom socialtjänsten skall kunna utföras.
Enligt utredningen är fördelarna med en sådan lösning att personuppgifterna
samlas in och att de sedan kan - i den mån sekretess inte lägger hinder i vägen
- flöda fritt inom socialtjänsten och används för alla de skilda arbetsuppgifter
som förekommer där. Detta innebär inte något negativt för den enskilde eftersom
det i en och samma akt redan finns uppgifter som rör olika delar av
socialtjänstverksamheten (till skillnad från vad som är fallet vid nästan all
annan offentlig handläggning är hanteringen inom socialtjänsten uppbyggd efter
person i stället för ärende). En ändamålsbestämmelse som är något lite vidare
till sin utformning blir, enligt utredningen också mer flexibel och hindrar
eller försvårar inte en förändring av verksamheten.
En nackdel med att ha alltför preciserade ändamålsbestämmelser är, enligt
utredningen, dock att det finns en risk för att vissa arbetsuppgifter inte kan
utföras, eftersom de inte går att föra in under en ändamålsbestämmelse. Det är
även mycket tveksamt om en sådan ändamålsbestämmelse uppfyller EG-direktivets
och personuppgiftslagens krav på att ändamålen skall vara särskilda. En annan
fråga är om det från integritetssynpunkt är godtagbart att den stora mängd
personuppgifter som finns och kommer att finnas inom socialtjänsten utan hinder
av lagen kan flöda så fritt inom socialtjänsten som skulle bli fallet om
ändamålet utformades på det sätt som nu diskuteras. Enligt utredningen torde
detta kunna avhjälpas genom interna föreskrifter. Men sekretesslagen ställer
dock vissa hinder i vägen mot utlämnande och det finns även annan lagstiftning
som begränsar fritt flöde av uppgifter.
Enligt utredningen är den kanske mest allvarliga invändningen som kan riktas mot
den nu diskuterade modellen emellertid att den registrerade skulle ha mycket
svårt att bilda sig en uppfattning om i vilka sammanhang uppgifter som samlas in
beträffande honom eller henne kan användas. Den enda information som den
registrerade skulle få om man angav ändamålet på det sätt som nu diskuteras, är
att de personuppgifter som samlas in får behandlas för att en arbetsuppgift inom
socialtjänsten - vilken som helst - skall kunna utföras. Så snart en
arbetsuppgift inom socialtjänsten - en verksamhet som spänner över ett mycket
stort område - behöver utföras skulle uppgifterna således kunna användas.
Vid en samlad bedömning anser därför utredningen att det - även om det skulle
innebära vissa fördelar - inte är någon framkomlig väg att i lagen ange endast
ett ändamål för behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten.
I en andra modell som utredningen har diskuterat anges det flera särskilda
ändamål för när personuppgifter får behandlas inom socialtjänsten. Denna
uppräkning är tänkt att vara uttömmande. Enligt utredningen är den största
fördelen med en sådan modell att den enskilde, genom att det är angivet flera
olika preciserade ändamål, skulle få en bättre och klarare uppfattning om i
vilka sammanhang insamlade personuppgifter beträffande honom kan användas.
Enligt utredningen kan dock samma kritik som i den första modellen i allt
väsentligt riktas mot denna bestämmelse. Eftersom det är svårt att förutse för
vilka ändamål personuppgifter kan behöva behandlas inom socialtjänsten, beroende
på att det är fråga om en mycket bred verksamhet, har ändamålsbestämmelsen -
för att inget ändamål skall falla utanför - fått en förhållandevis allmän
utformning. Det finns, enligt utredningen, även med denna modell en viss risk
för att den inte uppfyller EG-direktivets och personuppgiftslagens krav på att
ändamålen skall vara särskilda.
Vidare menar utredningen framstår en sådan ändamålsbestämmelse för den
registrerade som föga upplysande. Den ger knappast den enskilde mer information
om vad insamlade personuppgifter kan användas till än den tidigare diskuterade
modellen. En möjlighet att lösa detta menar utredningen vore att göra ändamålen
mer preciserade än som nu redovisats. Utredningen bedömer dock att en sådan
lista över olika ändamål skulle bli mycket lång och att det ändå skulle kvarstå
en risk för att ett angeläget ändamål inte tagits med i den uttömmande
uppräkningen. Dessutom anger utredningen att ändamålen även skulle behöva
utformas på olika sätt beroende på hur verksamheten är organiserad i det
enskilda fallet, t.ex. i en kommun. Enligt utredningens uppfattning är
nackdelarna även med denna modell alltför stora för att den skall kunna
användas.
Istället förordar utredningen en tredje modell enligt vilken det överlåts på den
personuppgiftsansvarige att ange de särskilda ändamål för behandlingen som just
denne vill uppnå. Enligt utredningen är det viktigt att en
författningsreglering, som anger under vilka förutsättningar personuppgifter
skall få behandlas, datoriserat eller manuellt i register inom socialtjänsten,
inte innebär sådana begränsningar att det går ut över effektiviteten och behovet
av flexibilitet. Modellen medför att den personuppgiftsansvarige skräddarsyr
ändamålen så att de passar den aktuella verksamheten och hur den är organiserad.
Personuppgifter inom socialtjänsten kan även behandlas för andra ändamål, under
förutsättning att dessa nya ändamål inte är oförenliga med de ändamål för vilka
uppgifterna ursprungligen samlades in.
Mot modellen kan, anser utredningen, invändas att den i ett avseende måhända
inte utgör ett tillräckligt skydd för den personliga integriteten. Utredningen
menar dock att denna farhåga inte bör överdrivas. I första hand är naturligtvis
utfallet av denna "oförenlighetsprövning" beroende av hur pass preciserat det
ursprungliga ändamålet är. Vid en sådan prövning blir det fråga om en
tillämpning av bestämmelsen i 9 § första stycket d personuppgiftslagen och
utrymmet för att behandla redan insamlade personuppgifter för andra ändamål blir
följaktligen litet. Utredningen framhåller särskilt att det är den modell man
faktiskt enats om inom EU och att de personuppgiftsansvariga har ett
EG-rättsligt grundat anspråk på att få använda personuppgifter för alla tillåtna
ändamål som inte är oförenliga med de ursprungliga. Vidare utgör redan det
förhållandet, att denna oförenlighetsprövning måste göras, ett skydd för
integriteten. Alternativet är ju att ange ett enda mycket brett ändamål. För att
personuppgifter inom socialtjänsten inte skall kunna samlas in för vilka
ändamål som helst bör dock, enligt utredningen, i lagen anges en yttersta ram
inom vilken de särskilda, uttryckligt angivna ändamålen måste hålla sig. Endast
sådana ändamål kan anses som berättigade.
Slutsats
För att tillgodose den enskildes integritet bör denne ges en så klar uppfattning
som möjligt om i vilka sammanhang insamlade personuppgifter rörande honom/henne
kan användas. Ändamålen bör vara så preciserade att förhållandena utgör ett
tillräckligt skydd för den personliga integriteten samtidigt som de inte utgör
ett hinder vid förändring av verksamheten.
Lagrådet har uttryckt att lagen saknar en föreskrift om ändamålet med
personuppgiftsbehandlingen, vilket får anses vara en brist. Enligt regeringens
mening blir det emellertid ohanterligt att ange ändamålen direkt i lagen - på
sätt som Socialdatautredningen också gett uttryck för i redovisningen ovan av
olika tänkbara modeller. I likhet med utredningen anser regeringen att det är
tillräckligt att det föreskrivs i lagen om att personuppgifter får behandlas
bara om behandling är nödvändig för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten
skall kunna utföras. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges
därutöver rätt att meddela föreskrifter om de begränsningar som är nödvändiga i
detta hänseende. En sådan lösning är mer flexibel och ställer inte hinder i
vägen eller försvårar en förändrad verksamhet.
I den föreslagna lagen föreskrivs vidare att lagen - liksom är fallet enligt
personuppgiftslagen - inte hindrar att personuppgifter lämnas ut om det följer
av lag eller förordning. Det finns en rad författningar/föreskrifter som innebär
att myndigheter eller enskilda får eller skall lämna ut uppgifter. När
bestämmelser om sådant uppgiftslämnande har införts får det förutsättas att det
har gjorts en avvägning mellan intresset av att uppgiften lämnas ut och
intresset av att skydda enskilda personers integritet, vid vilken avvägning man
funnit att uppgiften bör lämnas ut. Enligt regeringens mening saknas det därför
anledning att i en integritetsskyddslagstiftning, som den nu föreslagna,
särskilt reglera dessa fall av redan författningsreglerat uppgiftslämnande.
13.5 Kategorier av personuppgifter
Regeringens förslag: Samtliga kategorier av personuppgifter kommer att få
behandlas inom socialtjänsten.
En särskild bestämmelse införs i lagen för att tillåta hanteringen av vissa
känsliga personuppgifter m.m.
Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall personuppgifter får
överföras till tredje land.

Socialdatautredningens förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig är överlag positiva till
förslaget. Kammarrätten i Göteborg och Datainspektionen anger att känsliga
uppgifter om enskilds politiska åsikter inte bör behandlas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening skulle det vara en
fördel om det direkt i lag på ett konkret sätt kunde anges vilka personuppgifter
som får behandlas inom socialtjänsten. I praktiken handlar det emellertid om en
mycket omfattande och mångskiftande verksamhet och socialtjänstens behov av att
behandla ett synnerligen stort antal olika personuppgifter, som när det gäller
graden av integritetskänslighet varierar i stor utsträckning. En reglering
skulle antingen innebära stora risker för att socialtjänstarbetet försvårades
eller - om listan över vilka uppgifter som fick behandlas gjordes mycket
omfattande - knappast medföra några vinster från integritetssynpunkt. Såvitt
gäller ärendehandläggning i en verksamhet som socialtjänst kan konstateras att
en sådan väg att uppnå ett integritetsskydd är den som mest försvårar ett
rationellt utnyttjande av informationstekniken i verksamheten. Enligt
regeringens mening bör det därför inte införas några begränsningar när det
gäller vilka kategorier av personuppgifter som bör få behandlas. Det bör dock
understrykas att socialtjänsten skall iaktta försiktighet vid behandlingen av
personuppgifter, varför det har ansetts motiverat att ta in en erinran om detta
i lagen som bygger på 9 § första stycket e och f personuppgiftslagen.
Behandlingen av vissa kategorier av personuppgifter, närmare bestämt känsliga
personuppgifter och uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott m.m. samt
överföring av personuppgifter till tredje land har reglerats restriktivt i
personuppgiftslagen (1998:204). Även uppgifter om personnummer och
samordningsnummer har reglerats särskilt.
Person- och samordningsnummer
Enligt personuppgiftslagen får person- och samordningsnummer som huvudregel
behandlas endast om samtycke lämnats (22 §). Sådana uppgifter får dock behandlas
även när det är klart motiverat med hänsyn till a) ändamålet med behandlingen,
b) vikten av en säker identifiering, eller c) något annat beaktansvärt skäl.
I syfte att få en säker identifiering finns det inom socialtjänsten behov av att
regelmässigt behandla uppgifter om person- och samordningsnummer.
Känsliga personuppgifter
I personuppgiftslagen finns ett principiellt förbud mot att behandla
personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter,
religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening, eller som rör
hälsa eller sexualliv (13 §). Uppgifter av den angivna arten betecknas i lagen
som känsliga personuppgifter. Det finns - för att socialtjänsten skall kunna
klara sina uppgifter - ett behov av att behandla även personuppgifter som är
känsliga i personuppgiftslagens mening. Sådana uppgifter bör enligt regeringens
mening få behandlas. Att socialtjänsten skall kunna utföra sina arbetsuppgifter
på ett tillfredsställande sätt är ett viktigt allmänt intresse.
Datainspektionen och Kammarrätten i Göteborg har uttryckt att känsliga
personuppgifter av politisk natur generellt bör undantas. Lagrådet har påpekat
att det kan förekomma fall där behandling av personuppgifter som avslöjar sådana
uppgifter framstår som klart motiverat även inom socialtjänsten. Som exempel
har Lagrådet framhållit ungdomar som bl.a. på grund av sina politiska åsikter
ägnar sig åt kriminalitet eller annat beteende som föranleder att socialnämnden
skall ta sig an dem eller att det bland invandrare från ett land finns grupper
som är starkt politiskt fientliga mot varandra och där socialnämnden behöver
veta vilken gruppering en viss individ tillhör för att undvika att personen
placeras tillsammans med politiska motståndare och riskerar att råka illa ut.
Regeringen konstaterar att de exempel som Lagrådet fört fram visar att det kan
finnas fog för att behandla även uppgifter av sådan karaktär i ett ärende inom
socialtjänsten. Naturligtvis bör det inte ske slentrianmässigt. Enligt
regeringens mening bör sådana uppgifter behandlas i ett ärende i första hand i
det fall det har särskild betydelse för att garantera framför allt ungdom en
nödvändig vård- eller behandlingsinsats.
Brott, domar i brottmål m.m.
I personuppgiftslagen ges ett förbud för andra än myndigheter att behandla
personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden (21 §).
Som exempel på administrativa frihetsberövanden nämns i förarbetena (proposition
1997/98:44 s. 76) tvångsingripanden enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall. Eftersom det uppenbarligen finns ett behov inom socialtjänsten av att
låta såväl myndigheter som andra än myndigheter behandla personuppgifter om
lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella
tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden, bör lagen tillåta att även
sådana uppgifter får behandlas generellt inom socialtjänsten.
Det bör dock särskilt framhållas att de personuppgifter som behandlas enligt
dessa bestämmelser skall vara nödvändiga med hänsyn till den behandling som är
tillåten. Ett särskilt stycke om detta tas därför in i den föreslagna lagen i
anslutning till bestämmelsen som anger vilka personuppgifter som får behandlas.
Tredje land
I personuppgiftslagen finns vidare en bestämmelse om att förbud mot överföring
av personuppgifter till tredje land (33-35 §§). Med tredje land förstås en stat
som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Detta förbud är emellertid inte undantagslöst. I
personuppgiftslagen finns en uppräkning av i vilka fall det är tillåtet att föra
över personuppgifter till tredje land.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om undantag från förbudet, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt
intresse eller om det finns tillräckliga garantier till skydd för de
registrerades rättigheter.
Enligt regeringens mening bör det även göras möjligt att inom socialtjänsten
föra över personuppgifter till tredje land. Sådana behov kan t.ex. finnas i ett
faderskapsmål. Regeringen bör därför ges rätt att meddela föreskrifter om när
personuppgifter får föras över till tredje land.
13.6 Personuppgiftsansvar
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vem eller vilka som är personuppgiftsansvariga för
behandling av personuppgifter.

Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår att den
personuppgiftsansvarige för viss behandling av personuppgifter skall avgöras
efter en tillämpning av bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204). Enligt
utredningens mening behövs det inte någon lagregel härom.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har avstyrkt förslaget och menar att
den personuppgiftsansvarige bör anges i lagen. Borås kommun, Falköpings kommun
och Lessebo kommun har uttryckt behov av metoder för hanteringen och att man bör
göra kontinuerliga uppföljningar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt definitionen i 3 § personuppgiftslagen
(1998:204) är den personuppgiftsansvarige den som ensam eller tillsammans med
andra bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av personuppgifter. Av
definitionen följer att personuppgiftsansvaret kan delas av flera.
Personuppgiftsansvaret innebär bl.a. en skyldighet att se till att de i 9 §
personuppgiftslagen angivna grundläggande kraven på behandlingen av
personuppgifter iakttas. Vidare innebär personuppgiftsansvaret en skyldighet att
lämna information till den registrerade (23-27 §§), att på begäran av den
registrerade rätta, blockera eller utplåna personuppgifter som inte behandlats i
enlighet med personuppgiftslagen (28 § ), att vidta lämpliga tekniska och
organisatoriska åtgärder för att skydda de personuppgifter som behandlas (31 §),
att - enligt huvudregeln i 36 § - anmäla all automatiserad behandling av
personuppgifter till Datainspektionen, samt att ersätta den registrerade för den
skada en lagstridig behandling av personuppgifter för med sig (48 §).
I särlagstiftningen som är knuten till personuppgiftslagen finns det exempel
dels på att det direkt i författningen angetts vem som är
personuppgiftsansvarig, dels på att frågan om personuppgiftsansvaret inte
berörts. Båda varianter förekommer således. Den sistnämnda lösningen innebär att
personuppgiftslagens regler gäller och att frågan om vem som är
personuppgiftsansvarig får avgöras genom en tillämpning av den lagen.
Enligt regeringens uppfattning ter det sig inte lämpligt att, i en lagstiftning
som omfattar ett så stort verksamhetsfält som socialtjänsten och som berör så
många olika aktörer, direkt i lag reglera personuppgiftsansvaret. Ett lämpligare
sätt att begränsa och synliggöra den krets som kan komma i fråga är att i en
förordning eller i föreskrifter närmare upplysa om vem eller vilka som faktiskt
bestämmer vilken behandling som är tillåten och medlen för behandlingen av
personuppgifter.
13.7 Sökbegrepp
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om begränsningar i sökmöjligheterna för särskilt känsliga
personuppgifter.

Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon särskild
begränsning i sökmöjligheterna. Bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100),
personuppgiftslagen (1998:204) och socialtjänstlagen (1980:620) bedöms utgöra
ett tillräckligt integritetsskydd för den enskilde.
Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Göteborg och
Datainspektion avstyrker förslaget och menar att begränsning av sökmöjligheterna
bör göras generellt i lag eller förordning. Datainspektionen anser att
begränsning bör göras åtminstone för känsliga personuppgifter.
Skälen för regeringens förslag: En myndighets möjligheter - och därmed
allmänhetens - att få tillgång till sammanställningar av sådana uppgifter som
finns i myndighetens ADB-system kan underkastas såväl tekniska som rättsliga
begränsningar. När det gäller personregister följer av 2 kap. 3 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen att en myndighets befogenhet att göra upptagningar
tillgängliga för egen räkning kan begränsas genom lag, förordning eller
särskilda beslut, som grundar sig på lag. Rättsliga begränsningar av detta slag
kan ske genom föreskrifter om användningen av s.k. sökbegrepp i personregister.
Om inga begränsningar görs av sökbegreppen i ett personregister, följer av
offentlighetsprincipen att en myndighet måste använda sig av alla till buds
stående sökmöjligheter när någon begär uppgifter ur myndighetens ADB-register.
Det finns i ett antal olika författningar exempel på att användningen av
sökbegrepp har begränsats. Sådana begränsningar finns t.ex. i 18 §
socialförsäkringsregisterlagen (1997:934), i 7 § lagen (1998:544) om
vårdregister och i 14 § lagen (1998:938) om behandling av personuppgifter om
totalförsvarspliktiga. Även lagstiftning som har anpassats till regleringen i
personuppgiftslagen, vilket är fallet med de båda sistnämnda författningarna,
innehåller sålunda begränsningar beträffande vilka sökbegrepp som får användas.
Vanligen omfattar en sådan begränsning uppgifter som anses som särskilt känsliga
från integritetssynpunkt.
Som tidigare framhållits anser regeringen att det inte är möjligt att i lagen
ange några begränsningar när det gäller vilka kategorier av personuppgifter som
bör få behandlas inom socialtjänsten. Det ligger i sakens natur att många av
dessa personuppgifter kommer att vara av integritetskänslig natur, t.ex. kommer
det att finnas uppgifter om utbetalda socialbidrag, missbruk och andra sociala
problem. Uppgifter om sjukdomar kan också förekomma. Vidare kan man anta att
användningen av elektronisk akthantering inom socialtjänsten kommer att öka i
omfattning, vilket - med de möjligheter tekniken innebär - ger i princip
obegränsade möjligheter att söka information. Detta förhållande talar för att
användningen av sökbegrepp av integritetshänsyn bör begränsas i något avseende,
dvs. att det inte blir möjligt att söka uppgifter eller göra sammanställningar
efter eget gottfinnande. Sökordsbegränsningen bör därför inriktas på de mest
känsliga personuppgifterna enligt personuppgiftslagens mening. Regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer bör därför ges rätt att meddela föreskrifter
om begränsning av sökmöjligheterna i detta avseende.
Regeringen utgår även från att den personuppgiftsansvariga utformar de tekniska
systemen så att endast behöriga personer kan göra sökningar samt att det finns
behörighetskontrollsystem. Det skall i efterhand gå att fastställa vilka
personer som har tagit del av informationen (loggning). Den enskilde
handläggarens sökmöjligheter borde kunna begränsas mycket kraftigt. Den
personkrets som arbetar med uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring,
forskning och framställning av statistik borde kunna begränsas till vad som är
ytterst nödvändigt.
13.8 Samkörning
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om villkoren för samkörning.

Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon särskild
bestämmelse som tillåter eller förbjuder att uppgifter som finns inom
socialtjänsten samkörs.
Remissinstanserna har i stort inte yttrat sig i denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Enligt personuppgiftslagen (1998:204), som
innebär ett tillståndslöst system, är samkörning tillåten så länge behandlingen
är förenlig med det ändamål för vilka personuppgifterna ursprungligen samlades
in. Vidare måste behandlingen - samkörningen - för det nya ändamålet, liksom
behandlingen för de ursprungliga ändamålen, kunna hänföras under något av de
tillåtna fall av behandling som anges i 10 § personuppgiftslagen och, om
känsliga personuppgifter skall behandlas, dessutom vara tillåten enligt 13-20 §§
samma lag. Sekretessbestämmelser och bestämmelsen i nuvarande 59 §
socialtjänstlagen (1980:620) kan också hindra att uppgifter samkörs.
Möjligheterna att samköra personregister är en vanlig anledning till den oro som
enskilda kan känna inför behandling av känsliga uppgifter. En sådan oro kan
uppstå trots det skydd som sekretesslagen (1980:100) och socialtjänstlagen ger.
Samkörning bör med hänsyn till de vidgade möjligheterna att nyttja insamlade
data inte förbjudas, men inhämtande av uppgifter från andra register som
hanterar personuppgifter bör dock begränsas när den enskildes integritet kan
påverkas negativt. Eftersom saken i hög grad kommer att anknyta till begränsning
av den tillåtna behandlingen, som kommer att regleras i en förordning eller i
föreskrifter, bör även villkoren för samkörning få meddelas i sådan form.
13.9 Utlämnande av personuppgifter på medium för automatiserad behandling
Regeringens bedömning: Någon regel som tillåter att personuppgifter inom
socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behandling bör inte
införas.

Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt personuppgiftslagen (1998:204) behövs
inte tillstånd för att behandla - t.ex. registrera - personuppgifter. Om inget
annat har föreskrivits får personuppgifter - under förutsättning att utlämnandet
(behandlingen) är tillåten enligt personuppgiftslagen och eventuellt anslutande
speciallagstiftning - lämnas ut på vilket medium som helst, även på medium för
automatiserad behandling. Bestämmelser om sekretess kan dock hindra att
uppgifterna över huvud taget får lämnas ut. I vissa fall, t.ex. i nuvarande 64 §
socialtjänstlagen (1980:620), finns särskilda bestämmelser om utlämnande av
personuppgifter som tar över personuppgiftslagens bestämmelser.
Följaktligen behövs ingen regel som tillåter att personuppgifter inom
socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behandling. Inte heller
finns det från integritetssynpunkt tillräckliga skäl för att i lagstiftningen
förbjuda att personuppgifter inom socialtjänsten lämnas ut på ett sådant medium.

13.10 Direktåtkomst
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vilka som skall få ha direktåtkomst till personuppgifter
som behandlas automatiserat inom socialtjänsten.

Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon regel som
begränsar åtkomsten till personuppgifter som behandlas automatiserat inom
socialtjänsten utan anser att bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) och
personuppgiftslagen (1998:204) ger ett tillräckligt skydd.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig i frågan.
Hovrätten för Övre Norrland anser att generella regler härom bör föras in i lag
eller förordning. Datainspektionen anger att åtkomsten bör begränsas åtminstone
för de institutioner för vilka Statens institutionsstyrelse ansvarar.
Skälen för regeringens förslag: De sekretessbestämmelser som gäller vid
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten innebär, oavsett om det är
fråga att lämna ut uppgifter på papper eller om det rör sig om direktåtkomst,
ett mycket starkt skydd för personuppgifterna. Vidare innebär
personuppgiftslagens regler om att personuppgifter inte får behandlas för något
ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in, att de
personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande
till ändamålen med behandlingen, samt att inte fler personuppgifter får
behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen (9 §
första stycket d, e och f), ett ytterligare skydd för personuppgifterna. Även
detta gäller oavsett på vilket medium uppgifterna tas fram.
I den särlagstiftning som är knuten till personuppgiftslagen har direktåtkomsten
preciserats, antingen direkt i lag eller i förordning.
Regeringen anser att det finns skäl för en regel som innebär att direktåtkomsten
till personuppgifter som behandlas automatiserat inom socialtjänsten begränsas.
Starka integritetsskäl talar också för detta. Som tidigare nämnts spänner
socialtjänsten inom ett vitt område och hanterar en ansenlig mängd känsliga
personuppgifter. Ett riktmärke bör vara att åtkomsten begränsas till att avse
uppgifter som behövs för handläggningen av ett ärende inom socialtjänsten. Det
finns uppgifter vilka myndigheterna inte har något eller mycket lite behov att
få del av. Enligt regeringens mening bör en begränsning av direktåtkomsten
kopplas till de områden där den tillåtna behandlingen begränsas och endast
förekomma när det finns starka effektivitetsskäl som talar för det. Eftersom
begränsningar av den tillåtna behandlingen kommer att regleras i förordning, bör
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer även ges rätt att meddela
föreskrifter om direktåtkomst till personuppgifterna.
13.11 Information
Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser om den
personuppgiftsansvariges informationsplikt bör gälla även när personuppgifter
behandlas inom socialtjänsten.

Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regeringens utom i den del
det gäller att regler om dokumentation som finns bl.a. i socialtjänstlagen
(1980:620) utgör ett sådant undantag från informationsskyldigheten som avses i
personuppgiftslagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frågan.
Riksdagens ombudsmän (JO) anser att förvaltningslagen (1986:223) inte kan
användas för att generellt tillämpa undantaget i personuppgiftslagen (1998:204)
beträffande verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade/LSS. Datainspektionen anser att information alltid ska lämnas
om behandling av personuppgifter och tillstyrker att även tredje man bör
informeras.
Skälen för regeringens bedömning: I 23-27 §§ personuppgiftslagen (1998:204)
finns bestämmelser om information som den personuppgiftsansvarige skall lämna
till den registrerade. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i EG-direktivet.
Personuppgiftslagen går i detta avseende inte längre än vad direktivet kräver.
Enligt regeringens förslag skall personuppgifter inom socialtjänsten få
behandlas oavsett vilken inställning den enskilde har till att uppgifterna blir
behandlade. Mot bakgrund härav är det ur integritetssynpunkt angeläget att den
enskilde får information om att personuppgifterna behandlas, syftet med
behandlingen, vad för slags uppgifter som behandlas, vem som är
personuppgiftsansvarig för behandlingen och vilka rättigheter den enskilde har i
anledning av behandlingen. Information är även viktig för att skapa en
nödvändig grund för allmänhetens förtroende för behandlingen. Enligt regeringens
mening finns det inget behov av att i detta sammanhang utvidga
informationsskyldigheten utöver vad som följer av personuppgiftslagen. Några
ytterligare inskränkningar i densamma kan man inte göra. När personuppgifter
behandlas inom socialtjänsten har man således att utgå från personuppgiftslagens
bestämmelser om information. I sammanhanget kan nämnas att det åvilar den
personuppgiftsansvarige att skapa rutiner som garanterar att
informationsskyldigheten fullgörs.
Följande genomgång av personuppgiftslagens regler om information och dess
tillämplighet på socialtjänstens område är inte avsedd att vara heltäckande, men
kan ge vägledning i tillämpningen.
Information skall lämnas självmant
När uppgifter om en person samlas in från personen själv, skall den
personuppgiftsansvarige i samband med insamlandet självmant lämna den
registrerade information om behandlingen av uppgifterna (23 §
personuppgiftslagen). Från denna informationsskyldighet har inte föreskrivits
något uttryckligt undantag. I praktiken torde informationen kunna lämnas t.ex. i
en broschyr som lämnas till den registrerade eller på den blankett där denne
lämnar sina uppgifter. Denna informationsskyldighet torde knappast förorsaka
socialtjänsten något större arbete eller innebära några särskilda svårigheter.
Mer problematiskt kan det naturligtvis bli i de sannolikt ofta förekommande
situationer där uppgifterna samlas in från annan än den registrerade. Enligt
regleringen i personuppgiftslagen skall information i sådana fall lämnas i
princip när uppgifterna registreras (24 § första stycket). Denna regel är
emellertid försedd med några undantag.
Undantag från informationsskyldigheten
Information behöver inte lämnas om det finns bestämmelser om registrerandet
eller utlämnandet av personuppgifter i en lag eller någon annan författning (24
§ andra stycket personuppgiftslagen).
Utredningen har dragit den slutsatsen att de regler om dokumentation som finns i
15 § förvaltningslagen (1986:223), 51 § socialtjänstlagen (1980:620), i 14 §
socialtjänstförordningen (1981:750) och i 6 § förordningen (1998:641) om
verkställighet av sluten ungdomsvård utgör sådana särskilda bestämmelser som
avses med undantaget. Enligt regeringens mening är det emellertid inte sådana
allmänna bestämmelser som man i första hand avser i 24 § andra stycket. De
bestämmelser som avses torde behöva vara mer preciserade, t.ex. i form av sådan
särlagstiftning som den regeringen nu föreslår. Eftersom regeringens avsikt är
att denna lag och till den hörande förordning på området kommer att innehålla
sådana bestämmelser som personuppgiftslagen avser kommer det att finnas ett
betydande utrymme för socialtjänsten att på den grunden underlåta att lämna
information i samband med att uppgifterna registreras.
Det bör emellertid framhållas att avsikten inte är att de uppgifter som
registreras skall undanhållas den registrerade. Denne kommer förr eller senare
att få del av uppgifterna men då med stöd av andra bestämmelser, t.ex.
socialtjänstlagens regel om att den enskilde bör hållas underrättad om de
journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom (52 §), 15 §
förvaltningslagen (1986:223) eller då han eller hon ansöker om information
enligt 26 § personuppgiftslagen. Undantaget innebär emellertid att
socialtjänsten befrias från bördan att omedelbart lämna information till den
registrerade om förhållanden som har att göra med att uppgifterna behandlas.
Information behöver inte heller lämnas när uppgifter samlats in från en annan
källa än den registrerade, om det visar sig vara omöjligt eller skulle innebära
en oproportionerligt stor arbetsinsats (24 § tredje stycket
personuppgiftslagen). Om uppgifterna används för att vidta åtgärder som rör den
registrerade, skall dock informationen lämnas senast i samband med att så sker.
När det gäller behandling av personuppgifter inom socialtjänsten torde dock
detta undantag endast mera sällan komma att tillämpas. Dock att det kan få en
viss betydelse i de situationer där personuppgifter inom socialtjänsten
antecknas om andra personer än den som är föremål för åtgärd. Något som lär
förekomma i en inte obetydlig utsträckning, det kan t.ex. röra sig om uppgifter
om anhöriga, kontaktpersoner m.fl.
Enligt regeringens mening kan det inte anses tillåtet att göra ytterligare
undantag från informationsskyldigheten. I de allra flesta fall kan man
förmodligen underlåta att lämna information med hänvisning till den nu
föreslagna lagen och till den hörande förordning. Det är också möjligt att
åberopa undantaget i 24 § tredje stycket personuppgiftslagen.
Särskilt om tredje man
Beträffande den som i informationshänseende kan betraktas som "tredje man" bör
man kunna hävda att så länge det är fråga om ett fåtal harmlösa personuppgifter
bör en avvägning göras om den registrerades intresse av att bli informerad står
i någon rimlig proportion till den arbetsinsats som krävs för att kunna lämna
information. Den personuppgiftsansvarige måste i varje enskilt fall göra en
bedömning av hur stort intresset är av att informera. Det kan ju inte uteslutas
att de uppgifter som antecknats om "tredje man" är så pass integritetskänsliga
eller så pass omfattande att det framstår som högst motiverat att vederbörande
informeras om att dessa uppgifter samlats in.
Eftersom "tredje man" kanske inte känner till att personuppgifter om honom eller
henne behandlas och därför inte på samma sätt kan bevaka sin rätt bör det inte
var lämpligt att helt undanta "tredje man" från kravet på information i 24 §
personuppgiftslagen. Under förutsättning att personuppgiftslagens bestämmelser
om information tillämpas på ett rimligt och förnuftigt sätt behöver de inte
försvåra eller hindra socialtjänsten från att arbeta på ett rationellt sätt.
En sådan tolkning av undantagsbestämmelsen i 24 § tredje stycket
personuppgiftslagen kan enligt regeringens mening vara godtagbar från
integritetssynpunkt. Det bör alltså inte - annat än om någon
sekretessbestämmelse kan åberopas - bli fråga om att dölja för den enskilde att
vissa uppgifter som gäller denne eller dennes förhållanden har samlats in. En
avvägning får dock göras från fall till fall. Förhållandet innebär att - vid
tvist om undantaget är tillämpligt - bevisbördan torde ligga på den
personuppgiftsansvarige, en viss spärr mot en alltför generös tillämpning av
undantagsbestämmelsen. Den som avstår från att lämna information löper således
en viss risk att bli skadeståndsskyldig gentemot den registrerade.
Andra undantag från informationsskyldigheten
Ytterligare ett undantag i personuppgiftslagen från informationsskyldighet
återfinns i 27 § personuppgiftslagen. Information behöver inte lämnas i den
utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning eller i
beslut som har meddelats med stöd av författning att uppgifter inte får lämnas
ut till den registrerade. En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet får
därför i motsvarande fall som avses i sekretesslagen (1980:100) vägra att lämna
ut uppgifter till den registrerade. Bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt
gäller således alltid före skyldigheten att lämna information. Ibland hindrar
bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt att någon får reda på uppgifter om
sig själv, t.ex. 7 kap. 6 § sekretesslagen (paragrafen innehåller bestämmelser
till skydd för den som lämnar uppgifter till bl.a. socialvårdsmyndigheter om
andras förhållanden).
Slutligen kan nämnas att information inte behöver lämnas om sådant som den
registrerade redan känner till (25 § andra stycket personuppgiftslagen). Det
förhållandet att - vid tvist om undantaget är tillämpligt - bevisbördan torde
ligga på den personuppgiftsansvarige, innebär en viss spärr mot en alltför
generös tillämpning av undantagsbestämmelsen.
Information efter ansökan
Vilken information som skall lämnas efter ansökan regleras i 26 § första stycket
personuppgiftslagen. Denna bestämmelse är självfallet tillämpbar även inom
socialtjänsten. Där sägs att skriftlig information skall lämnas om a) vilka
uppgifter om den sökande som behandlas, b) varifrån dessa uppgifter har hämtats,
c) ändamålen med behandlingen, och d) till vilka mottagare eller kategorier av
mottagare som uppgifterna lämnas ut. Informationen om vilka personuppgifter som
behandlas skall, enligt EG-direktivet, vara begriplig för den registrerade. När
det gäller information om varifrån uppgifterna kommer, behöver den
personuppgiftsansvarige bara lämna all den information som finns tillgänglig för
honom eller henne. Den personuppgiftsansvarige behöver således inte hålla reda
på varifrån uppgifterna har hämtats, men vet han eller hon det när den
registrerade begär information skall det uppges (prop. 1997/98:44 s. 81 f.).
Skyldigheten att lämna uppgifter enligt 26 § personuppgiftslagen omfattar
samtliga personuppgifter om den registrerade som den personuppgiftsansvarige
behandlar. Även personuppgifter i löpande text i ett ordbehandlingsdokument
omfattas, dock att det i 26 § tredje stycket personuppgiftslagen görs undantag
för personuppgifter i löpande text som inte fått sin slutliga utformning när
ansökan gjordes eller som utgör minnesanteckning eller liknande. Beträffande
sådana personuppgifter finns det särskilda svårigheter att söka fram alla
uppgifter om en och samma person som behandlas. I förarbetena till
personuppgiftslagen har emellertid regeringen uttalat (prop. 1997/98:44 s. 82
f.) att den personuppgiftsansvarige bara är skyldig att utnyttja alla de sök-
och sammanställningsmöjligheter som han eller hon har tillgång till för att få
fram information.
En särskild fråga är om förbudet i 59 § första stycket socialtjänstlagen mot att
i s.k. sammanställningsregister ta in uppgifter om ömtåliga personliga
förhållanden, kan utgöra hinder mot att hos en socialnämnd göra de sökningar och
sammanställningar som är nödvändiga för att uppfylla kraven på information
enligt 26 § personuppgiftslagen. Enligt regeringens mening innebär nuvarande 59
§ första stycket socialtjänstlagen inget sådant hinder. Syftet med förbudet i
den bestämmelsen är nämligen att skydda den enskildes personliga integritet och
den kan därför knappast tillämpas när en sökning eller sammanställning skall
göras på den enskildes egen begäran, just för att denne skall kunna ta tillvara
sina intressen gentemot myndigheten. För övrigt är det inte fråga om en
sammanställning av uppgifter om den enskilde som skall lämnas ut.
13.12 Säkerhet vid behandling och tillsynsmyndighetens befogenheter
Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser om säkerhet
vid behandlingen och tillsynsmyndighetens befogenheter bör gälla också när
personuppgifter behandlas inom socialtjänsten.

Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser
om säkerheten vid behandling av personuppgifter och tillsynsmyndighetens
befogenheter skall gälla även när personuppgifter behandlas inom socialtjänsten.
Några särskilda regler därutöver behövs inte i denna lag.
Det bör dock i sammanhanget framhållas att de uppgifter som finns och kommer att
finnas inom socialtjänsten mycket ofta kommer att vara av integritetskänslig
natur. Regeringen förutsätter att myndigheterna bedriver ett aktivt arbete i
syfte att vidmakthålla en hög säkerhetsnivå. Datainspektionen har även möjlighet
att med stöd av 13 § personuppgiftsförordningen meddela närmare föreskrifter om
de säkerhetsåtgärder som behövs. Som regeringen uttalade i propositionen om
hälsodata- och vårdregister (prop. 1997/98:108 s. 86) rör säkerhetsfrågor ofta
sådana områden som behörighetskontrollsystem, förvaring av datamedia,
säkerhetskopiering, m.m., dvs. frågor med klar inriktning på teknik. Sådana
frågor lämpar sig, menade regeringen, mindre väl för en reglering på lag- eller
förordningsnivå och bör i stället - liksom hittills - hanteras på
myndighetsnivå.
13.13 Anmälan till tillsynsmyndigheten, m.m.
Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om anmälan till
tillsynsmyndighet m.m. bör inte införas.

Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har i stort inte yttrat sig särskilt i denna fråga. Riksdagens
ombudsmän (JO) uttrycker att det bör övervägas om inte 36 § första stycket och
37 § personuppgiftslagen bör gälla.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 36 § första stycket personuppgiftslagen
(1998:204) omfattas behandling av personuppgifter som är helt eller delvis
automatiserad av anmälningsskyldighet. Den personuppgiftsansvarige skall göra en
skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan en sådan behandling eller en
serie av sådana behandlingar med samma eller liknande ändamål genomförs.
Denna anmälningsskyldighet är emellertid inte utan undantag. Av
personuppgiftslagen följer att anmälan inte behöver göras om den
personuppgiftsansvarige har anmält att ett personuppgiftsombud har utsetts och
vem det är (37 §). Vidare får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer enligt 36 § tredje stycket personuppgiftslagen meddela föreskrifter om
undantag från anmälningsskyldigheten för sådana typer av behandlingar som
sannolikt inte kommer att leda till otillbörligt intrång i den personliga
integriteten. Sådana föreskrifter finns i 3-5 §§ personuppgiftsförordningen
(1998:1191) och i 4 och 5 §§ i Datainspektionens föreskrifter (DIFS 1998:2) i
fråga om skyldigheten att anmäla behandlingar av personuppgifter till
Datainspektionen.
I 3 § 3 personuppgiftsförordningen föreskrivs, såvitt här är av intresse, att
anmälningsskyldigheten enligt 36 § första stycket personuppgiftslagen inte
gäller för behandling av personuppgifter som regleras genom särskilda
föreskrifter i lag eller förordning. Denna bestämmelse innebär att behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten som sker med stöd av denna lag inte kommer
att omfattas av den nämnda anmälningsskyldigheten.
Regeringen anser att det inte framkommit tillräckliga skäl för att föreskriva
att anmälningsskyldighet för berörda myndigheter skall gälla. Allmänhetens
intresse av information tillgodoses även om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten är undantaget från kravet på anmälningsskyldighet.
Personuppgiftslagens bestämmelser om informationsskyldighet (23-27 §§) torde
vara tillräckliga. Upplysningarna skall - med vissa undantag - omfatta det som
en anmälan enligt personuppgiftslagen skulle ha omfattat.
Vidare kan nämnas bestämmelsen i 15 kap. 11 § första stycket sekretesslagen
(1980:100), där det föreskrivs att varje myndighet skall för allmänheten hålla
tillgänglig beskrivning av de register, förteckningar eller andra anteckningar
hos myndigheten som förs med hjälp av automatisk databehandling (ADB-register).
En förutsättning är att registret till någon del utgör allmän handling och att
beskrivningen inte är obehövlig från offentlighetssynpunkt. I bestämmelsens
andra stycke anges vad en sådan beskrivning skall innehålla, bl.a. skall
beskrivningen ge upplysning om registrets ändamål och vilka typer av uppgifter
som myndigheten har tillgång till och på vilket sätt dessa uppgifter normalt
inhämtas.
13.14 Bevarande och gallring
Regeringens förslag: Bevarande och gallring skall ske med beaktande av reglerna
i personuppgiftslagen (1998:204) och socialtjänstlagen (1980:620).
Av socialnämnden godkända avtal om vårdnad, boende och umgänge får inte gallras
förrän barnet fyller arton år.

Socialdatautredningens förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna har överlag inte yttrat sig i frågan. Riksarkivet avstyrker
förslaget eftersom socialtjänstlagens regler om bevarande och gallring är allt
mer obsoleta och det är angeläget med en översyn. De nuvarande reglerna
tillgodoser endast delvis forskningens behov. Möjligheterna att i framtiden
allsidigt forska om vår tids samhälle minskar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i arkivlagen (1990:782) ,
som är tillämpliga på bl.a. myndigheter inom socialtjänsten, skall allmänna
handlingar bevaras så att de tillgodoser rätten att ta del av sådana handlingar,
behovet av information för rättsskipningen och förvaltningen samt forskningens
behov (3 § arkivlagen). Vidare föreskrivs att allmänna handlingar får gallras,
varvid hänsyn skall tas till dessa ändamål samt till att arkiven är en del av
kulturarvet (10 §). Beträffande vissa handlingar inom socialtjänsten finns dock
särskilda bestämmelser rörande gallring, närmare bestämt beträffande
anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens
personregister och personregister som avses i nuvarande 59 § socialtjänstlagen
(1980:620). Sådana uppgifter skall enligt huvudregeln gallras fem år efter det
att sista anteckningen gjordes i akten (60 § socialtjänstlagen). Undantag från
gallring skall dock göras bl.a. med hänsyn till forskningens behov i ett
representativt urval av kommuner och i övriga kommuner beträffande ett
representativt urval av personer (62 §). I 51 § socialtjänstförordningen
(1981:750) preciseras de urvalsmetoder som skall komma till användning.
Metoderna är ett datumurval och urval enligt intensivdataområdesmodellen.
Riksarkivet har särskilt påtalat att den aktuella gallringsbestämmelsen endast
delvis tillgodoser forskningens behov. Enligt Riksarkivet har metoden att bevara
ett urval främst tillkommit för att tillgodose sådan forskning som bedrivs med
statistiska metoder: socialt material används emellertid för många andra typer
av forskning. Riksarkivet anger att det t.ex. har blivit allt vanligare med
longitudinella studier där enskilda följs under en längre tid, ibland i flera
generationer. I och med ADB-teknikens senaste utveckling har, enligt
Riksarkivets mening, även skälen för gallring i kombination med ett
urvalsbevarande i stora delar försvunnit.
Regeringen är medveten om att den nuvarande regleringen i socialtjänstlagen
avseende anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör
socialnämndens personregister och sådana personregister som avses i 59 §
socialtjänstlagen kan innebära begränsningar beträffande forskningen i olika
avseenden. Bestämmelserna om bevarande och gallring utgör dock resultatet av
avvägningar mellan å den ena sidan integritetsskyddsintressen och å den andra
sidan insyns- och rättssäkerhetsaspekter, myndigheternas informationsbehov samt
forskningsintresset (se prop. 1989/90:72 s. 51 ff och prop.1997/98:108 s. 80).
Regeringen är mot denna bakgrund inte beredd att i nuläget föreslå någon
ändring.
I lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten bör erinras om att
gallring skall ske med beaktande av bestämmelser i personuppgiftslagen. I 9 §
läggs det fast vissa grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter.
Bland annat anges att personuppgifter inte skall bevaras under längre tid än vad
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Personuppgifter
får dock bevaras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål under
en längre tid än vad som nu sagts. Vidare bör med hänsyn till den stora
praktiska betydelse som socialtjänstlagens regler om bevarande och gallring har,
en hänvisning härtill göras i lagtexten. Någon hänvisning till arkivlagens
bestämmelser behöver däremot inte göras (jfr prop. 1997/98:108 s. 80). Av 8 §
andra stycket personuppgiftslagen följer nämligen uttryckligen att lagen inte
hindrar att en myndighet bevarar allmänna handlingar eller att arkivmaterial tas
om hand av en arkivmyndighet.
Särskilda gallringsregler för avtal om vårdnad m.m. inom socialtjänsten
Sedan den 1 oktober 1998 kan föräldrar som är överens reglera frågor om vårdnad,
boende och umgänge genom avtal som godkänns av socialnämnden. Ett avtal som har
godkänts av socialnämnden gäller och kan verkställas som ett lagakraftvunnet
domstolsavgörande (prop. 1997/98:7 och bet. 1997/98:LU12).
Hos socialnämnden gäller i dag som huvudregel att en personakt skall gallras fem
år efter det att sista anteckningen gjorts i akten. I socialtjänstlagen görs
vissa undantag från gallringsskyldigheten dock inte såvitt avser avtal om
vårdnad m.m.
Svenska Kommunförbundet har i en framställning till Socialdepartementet
(S98/6675/ST) anhållit om att departementet tar initiativ till en ändring av
gallringsreglerna i socialtjänstlagen, så att avtal om vårdnad m.m. inte får
gallras förrän barnet fyllt 18 år.
Som kommunförbundet påpekar finns det behov av att bevara avtal om vårdnad,
boende och umgänge till dess att barnet blir myndigt. En förälder kan t.ex.
behöva få en kopia av avtalet för att kunna begära verkställighet hos
länsrätten. Det är vidare av största vikt att det alltid går att slå fast vem
som har vårdnaden om ett barn. Regeringen delar därför uppfattningen att
godkända avtal bör bevaras till dess att barnet fyller 18 år.
Gallringsbestämmelserna uppmärksammades inte i samband med 1998 års reform men
bör ändras nu.
13.15 Sekretess
Regeringens förslag: I lagtexten införs en uttrycklig erinran om de
sekretessregler som skall beaktas vid behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten.

Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte särskilt yttrat sig i denna fråga.
Skälen till regeringens förslag: I det allmännas verksamhet gäller
sekretesslagens (1980:100) regler om handlingssekretess och tystnadsplikt. I
socialtjänstlagen (1980:620) finns föreskrifter om tystnadsplikt för den som är
eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet.
Motsvarande regel finns i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
I vilken utsträckning uppgifter som finns inom socialtjänsten om enskilds
personliga förhållanden kan lämnas ut, prövas mot bakgrund av bestämmelserna i
främst 7 kap. 4 § sekretesslagen, under förutsättning att verksamheten bedrivs
av det allmänna. Bedrivs i stället verksamheten i privat regi, görs prövningen
enligt nuvarande 71 b § eller 71 c § socialtjänstlagen, och 29 § lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade.
Vad särskilt gäller den verksamhet som bedrivs av det allmänna bör det dessutom
framhållas att sekretess gäller inte bara mellan myndigheter utan även mellan
olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet, om dessa är att betrakta som
självständiga i förhållande till varandra (1 kap. 3 § sekretesslagen).
Dessa grundläggande integritetsskyddsbestämmelser kompletteras av en bestämmelse
i nuvarande 51 § andra stycket socialtjänstlagen. I bestämmelsen sägs att
handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att den
som är obehörig inte får tillgång till dem. Enligt förarbetena skall alla som
inte har legitim anledning att ta del av handlingen i sin tjänsteutövning anses
vara obehöriga (prop. 1979/80:1 om socialtjänsten s. 563).
Den nu redovisade lagstiftningen innebär ett väl avvägt skydd för de uppgifter
som kan förekomma inom socialtjänsten. Att ytterligare komplettera dessa regler
till följd av att en lag om behandling av personuppgifter införs är därför inte
nödvändigt. Eftersom frågan om skydd mot okontrollerat utlämnande av uppgifter
är en fråga som för den enskilde är av mycket stor betydelse är det dock
motiverat att i lagen ta in en uttrycklig erinran om de sekretessregler som
skall beaktas vid utlämnande av personuppgifter inom socialtjänsten.
13.16 Rättelse
Regeringens förslag: De bestämmelser om rättelse som finns i personuppgiftslagen
(1998:204) skall gälla även behandlingar som utförts i strid med lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.

Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen till regeringens förslag: Enligt 28 § personuppgiftslagen (1998:204) är
den personuppgiftsansvarige skyldig att på begäran av den registrerade snarast
rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som inte har behandlats i
enlighet med personuppgiftslagen eller föreskrifter som har utfärdats med stöd
av den. Med blockering avses en åtgärd som vidtas för att personuppgifterna
skall vara förknippade med information om att de är spärrade och om anledningen
till spärren och för att personuppgifterna inte skall lämnas ut till tredje man
annat än med stöd av 2 kap. tryckfrihetsförordningen (3 § personuppgiftslagen).
Den personuppgiftsansvarige skall också enligt 28 § personuppgiftslagen, under
vissa förutsättningar, underrätta tredje man till vilken uppgifterna har lämnats
ut om åtgärden.
Enligt regeringens mening skall personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse
gälla även behandling som utförts i strid med lagen om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten. Beroende på det sätt som 28 §
personuppgiftslagen har utformats är det nödvändigt att i de särskilda
"registerförfattningarna" ha en egen bestämmelse om rättelse eller att ha en
uttrycklig hänvisning till denna bestämmelse.
13.17 Skadestånd
Regeringens förslag: De bestämmelser om skadestånd som finns i
personuppgiftslagen (1998:204) skall gälla även behandlingar som utförts i strid
med lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte särskilt yttrat sig i frågan.
Skälen till regeringens förslag: Enligt 48 § personuppgiftslagen (1998:204)
skall den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och
kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i
strid med den lagen har orsakat. Ersättningsskyldigheten kan i den utsträckning
det är skäligt jämkas, om den personuppgiftsansvarige visar att felet inte
berodde på honom eller henne.
Enligt regeringens mening bör personuppgiftslagens bestämmelser om skadestånd
gälla även behandling som utförts i strid med lagen om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten. Eftersom personuppgiftslagens regler om
skadestånd endast gäller för uppgifter som behandlats i strid med den lagen är
det nödvändigt att i lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
göra en uttrycklig hänvisning till personuppgiftslagens bestämmelser om
skadestånd.
13.18 Överklagande
Regeringens förslag: En myndighets beslut om att avslå en ansökan om information
och om rättelse skall kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätt.

Socialdatautredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det inte införs
någon särskild regel om överklagande av beslut i olika frågor.
Remissinstanserna: har i stort inte yttrat sig över detta förlag. Kammarrätten i
Göteborg, Datainspektionen och Juridiska fakulteten vid Lunds universitet
avstyrker förslaget och anser det angeläget att den enskilde ges möjlighet att
överklaga besluten. Falköpings och Skara kommun tillstyrker förslaget.
Skälen till regeringens förslag: Regeringen är av den meningen att beslut
angående behandling av personuppgifter som direkt berör den enskilde skall kunna
överklagas. En myndigheters beslut att avslå en ansökan om information enligt
26 § personuppgiftslagen bör därför kunna överklagas. Även beslut om rättelse av
beslut bör kunna överklagas.
Besluten bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol och det bör krävas
prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten.
Andra beslut som en myndighet fattar i sin verksamhet som rör behandling av
personuppgifter är interna eller administrativa. Dessa beslut rör inte den
enskilde direkt och bör inte kunna överklagas.
13.19 Särskilt om s.k. sammanställningsregister
Regeringens förslag: Förbudet mot att i s.k. sammanställningsregister anteckna
uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden skall inte hindra att
personuppgifter behandlas hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering,
kvalitetssäkring, forskning och framställan av statistik.

Socialdatautredningen förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är negativa till förslaget
i denna fråga och anser att bestämmelsen bör upphävas då den utgör ett hinder
för socialtjänstens hantering av uppgifter. Socialstyrelsen anser att förslaget
bör sträcka sig längre än vad som föreslås. Hovrätten för Övre Norrland,
Datainspektionen, Sveriges akademikers Centralorganisation (SACO) och
Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende tillstyrker
förslaget. Hovrätten för Övre Norrland uttrycker att behovet av enskild
integritet väger tyngre än socialtjänstens behov. SACO ställer sig positiv till
att socialtjänstens metoder i framtiden stimuleras att bygga på vetenskap och
beprövad erfarenhet. Justitieombudsmannen (JO) anser att förslaget inte är
tillräckligt underbyggt för att bryta förbudet i socialtjänstlagen, medan
Socialvetenskapliga forskningsrådet menar risken för oklarhet i tillämpningen är
stor då förslaget till lagen där forskning undantas inte är konsistent med den
föreslagna regeln. Göteborgs kommun menar att möjligheten att sammanställa
personuppgifter bör tas in i den föreslagna lagen om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten.
Skälen till regeringens förslag: Enligt 59 § i den nuvarande socialtjänstlagen
gäller att i sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställningar
av uppgifter inte får tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden.
Dock att det i sådana register får tas in uppgifter om åtgärder som har
beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighetsutövning och den
bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd grundas. Bestämmelsen gäller
inte innehållet i de personakter som ingår i socialnämndernas personregister
utan endast sådana av socialnämnden förda register som utgör sammanställning av
uppgifter om klienterna. Hit hör framför allt de databaserade personregistren.
Till register av förevarande slag räknas, enligt förarbetena till
socialtjänstlagen emellertid även alla former av manuella register, såsom t.ex.
kortregister över utbetalningar, bevakningsregister av olika slag, servicekort
etc. (prop. 1979/80:1 s. 568).
Socialstyrelsen har med stöd av 50 § socialtjänstförordningen (1981:750)
meddelat föreskrifter om personregister inom socialtjänsten (SOSFS S 1981:26).
Enligt föreskrifterna får i s.k. sammanställningsregister tas in endast
uppgifter som i allmänhet framstår som neutrala, t.ex. namn, personnummer,
adress, civilstånd och övriga familjeförhållanden, uppgift om vårdnadshavare,
förmyndare eller god man samt nära anhörig eller annan liknande uppgift, yrke,
arbetsgivare, bostadsförhållanden, samt inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Mot bakgrund av att bestämmelsen om förbud för s.k. sammanställningsregister i
socialtjänstlagen infördes för snart tjugo år sedan finns det skäl att fråga om
inte bestämmelsen har spelat ut sin roll. Den moderna tekniken att söka
information som finns lagrad i datorer är nämligen sådan att information, även
om den inte finns i ett register, kan tas fram sekundsnabbt med de sökmotorer
som numera finns.
Flera remissinstanser har uppgett att informationsflödet ökar inom
socialtjänsten och måste kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt. Inkommet
material som inte leder till ett ärende och därmed personakt, kan med nuvarande
och med den utformningen som bestämmelsen har inte förvaras på ett sätt som är
mest ändamålsenligt för verksamheten, dvs. på ett sätt som möjliggör sökning.
Upprepade anmälningar av oskyldig karaktär kan sammantaget tyda på behov av
insatser från socialtjänstens sida. Det är vare sig lämpligt eller ens möjligt
enligt socialtjänstlagen att vid varje situation inleda en utredning och sedan
avskriva i de fall det inte finns anledning att vidta någon åtgärd.
Förbudet mot att i s.k. sammanställningsregister anteckna uppgifter om ömtåliga
personliga förhållanden har tillkommit för att värna den enskildes personliga
integritet. Enligt regeringens mening bör det - om förbudet i något avseende
skall lättas upp - kunna presenteras ett starkt behov därav; ett behov som får
anses väga tyngre än behovet av att skydda den enskildes personliga integritet.
Det kan därför inte rent allmänt hävdas att bestämmelsen inte längre fyller
någon funktion. Den moderna tekniken och dess sökmöjligheter kan t.o.m. medföra
att behovet av en sådan bestämmelse är större i dag än tidigare då sådana
sökmotorer möjliggör att ett sådant s.k. sammanställningsregister kan skapas på
ett ögonblick. Naturligtvis får bestämmelsen inte - om det inte finns starka
integritetsskäl som talar i den andra riktningen - hindra att personuppgifter
kan behandlas inom socialtjänsten på ett modernt, effektivt och rationellt sätt.
Remissinstansernas invändning att det finns behov av att hålla lämnade
uppgifter till socialtjänsten ordnade i sökbart skick, dvs. i personnummerföljd
är emellertid den typen av register som bestämmelsen är avsedd att förhindra. En
möjlighet som även utredningen tar upp är att socialtjänsten i en sådan
situation lägger upp ett ärende och därmed en personakt och sedan, när man kan
konstatera att det inte behövs någon åtgärd avskriver ärendet. Detta kan
visserligen, som remissinstanserna också invänt, ses som både tidsödande och
arbetsbetungande men enligt regeringen innebär det samtidigt en garanti och en
säkerhet i hanteringen. Man får en ansvarig handläggare för ärendet, vilket inte
ges i annat fall.
Socialstyrelsen anger att från förbudet bör kunna undantas sådana inkomna
uppgifter till nämnden som kan innebära att nämnden framöver behöver inleda en
utredning till skydd för den enskilde. Ett sådant undantag är emellertid förenat
med nackdelar för den enskilde. Det överlåts på socialnämnden att avgöra när en
uppgift bör lagras i personregistren. Därigenom läggs ett mycket stort ansvar
på nämnden för att den behandling som den ägnar sig åt är laglig. Förslaget ger
stort utrymme för skälighetsbedömningar. Det kan ifrågasättas om inte ett sådant
undantag i allt för hög grad luckrar upp det integritetsskydd som är avsikten
med bestämmelsen.
Enligt regeringens mening finns det inte fog för att vare sig göra ett generellt
undantag eller ta bort förbudet.
Utredningen har föreslagit en viss utvidgning av undantaget från förbudet i den
nämnda bestämmelsen i de situationer där personuppgifter behandlas hos
socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och
framställning av statistik. I sådant fall rör det sig om tillfälliga
sammanställningar av uppgifter, som förstörs efter en viss tid. Ett sådant
undantag gör det också möjligt att för sådana ändamål använda modern
informationsteknik genom att bearbeta redan insamlade personuppgifter. Enligt
regeringens mening kan inte hänsynen till enskildas personliga integritet anses
utgöra hinder mot att tillåta att uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden
får antecknas i ett s.k. sammanställningsregister för sådana mer övergripande
ändamål. Regeringen föreslår därför ett undantag från förbudet i sådana
situationer. Det är viktigt att ett sådant sammanställningsregister endast blir
tillgängligt för ett begränsat antal personer. Det får ankomma på
Socialstyrelsen att, enligt socialtjänstlagen och socialtjänstförordningen
meddela ytterligare föreskrifter, om det anses påkallat.
Socialvetenskapliga forskningsrådet menar att ett sådant undantag i
socialtjänstlagen som det föreslagna synes inkonsekvent med förslaget i den nya
lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten att exkludera
hanteringen för sådana ändamål. Göteborgs kommun har framhållit att regleringen
av sammanställningsregister m.m. bör föras in i den nu föreslagna lagen.
Regeringen hänvisar till tidigare avsnitt var de närmare skälen anges för att
den nya lagen inte skall tillämpas för behandling av personuppgifter för
forskning och statistik (se avsnitt 11.3). Bearbetning för forskning m.m. av
redan insamlade uppgifter ska ske med stöd av förekommande bestämmelser i
personuppgiftslagen och socialtjänstlagen.
14 Ekonomiska konsekvenser av förslagen
En viktig princip för socialtjänstens arbete är att insatserna skall utformas
utifrån den enskildes behov och livssituation. Reformeringen av
socialtjänstlagen år 1998 innebar inget avsteg från denna viktiga princip. I
samband med förslaget om att beslut om annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd
inte skulle kunna överklagas genom förvaltningsbesvär, utgick regeringen ifrån
att kommunerna även fortsättningsvis skulle tillförsäkra den enskilde en skälig
levnadsnivå samt att stödet skulle utformas så att det stärker dennes resurser
att leva ett självständigt liv. Begreppet skälig levnadsnivå kvarstod i lagen
likväl som den hittillsvarande tolkningen av ambitionsnivåer och kvalitet på
stödinsatser.
Uppföljningar har visat att det råder stor skillnad mellan olika kommuner och
olika handläggare vid biståndsbedömningen. Av den anledningen anser regeringen
att det är viktigt att stärka rättssäkerheten för den enskilde. Ett annat skäl
är att det inte anses rimligt att personer med behov av olika vårdinsatser eller
barn och unga som behöver vård inte ges samma rättstrygghet som t.ex. äldre och
funktionshindrare.
Utgångspunkten för den föreslagna ändringen är att alla personer skall ha rätt
till insats efter behov, enligt den princip som hela tiden varit bärande inom
socialtjänstlagen. Förslag till ny socialtjänstlag bedöms således inte innebära
ökade kostnader för kommunerna.
Regeringen gör den bedömningen att de förslag som innebär förändringar i
möjligheterna att överklaga myndigheternas beslut kommer att innebära en ökad
arbetsbelastning i framförallt de allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen
avser därför att noga följa utvecklingen och behovet av resursförstärkningar i
domstolarna.
Regeringen bedömer att de övriga förslag som föreslås i propositionen inte
kommer att medföra några ökade kostnader.
15 Ikraftträdande
Den nya socialtjänstlagen föreslås träda ikraft den 1 januari 2002. Härigenom
ges kommuner och Socialstyrelsen tid för översyn av rutiner, riktlinjer,
allmänna råd m.m. samt för de informations- och utbildningsinsatser som bedöms
nödvändiga innan lagen träder i kraft.
Lagen som reglerar behandling av personuppgifter inom socialtjänsten föreslås
träda i kraft den 1 oktober 2001. Av övergångsbestämmelserna till
personuppgiftslagen (1998:204), som trädde ikraft den 24 oktober 1998, följer
att för sådan behandling av personuppgifter som påbörjats före ikraftträdandet
skall till och med den 30 september 2001 datalagen (1973:289) tillämpas. Sådan
behandling får således fortsätta oberörd av personuppgiftslagen fram till dess
att lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten (2001:000) träder
ikraft den 1 oktober 2001.
I fråga om sådan manuell behandling av personuppgifter som påbörjats före den 24
oktober 1998 eller manuell behandling av personuppgifter som utförs för ett
visst ändamål, om manuell behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober
1998, skall bestämmelserna i den nya lagen inte börja tillämpas förrän den 1
oktober 2007. När det gäller begäran om registerutdrag enligt 10 § datalagen,
som kommit in innan den nya lagen träder i kraft men inte hunnit expedieras
dessförinnan, skall framställan anses som en ansökan om information enligt den
nya lagen. Den nya lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas endast om
den omständighet som yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att den
nya lagen trätt i kraft. För behandling av personuppgifter som har påbörjats
före ikraftträdandet kommer skadeståndsbestämmelserna i datalagen att vara
tillämpliga.
Ändringarna i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
16 Författningskommentar
16.1 Förslaget till socialtjänstlag
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § första - tredje styckena.

2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § fjärde stycket. Ett tillägg har gjorts i
avsikt att förtydliga vad som skall avses med uttrycket barn. I enlighet med den
definition av barn som ges i FN:s konvention om barnets rättigheter, skall med
barn avses varje människa under 18 år. Lagrådet har påpekat att det i lagen
används såväl uttrycket barn som uttrycket underårig, vilket synes ha samma
betydelse men som ibland kan ge anledning till tvekan om vilken åldersgräns som
avses. Med detta förtydligande och en konsekvent användning fortsättningsvis i
lagen av ordet barn när det gäller personer under 18 år, torde den källan till
missförstånd vara undanröjd.

3 §
I paragrafen som är ny erinras om att det finns bestämmelser avseende vård utan
samtycke i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
2 kap. Kommunens ansvar
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 2 §.

2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 3 §. Ändringarna är endast språkliga och
redaktionella.

3 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 6 h §. Endast språkliga justeringar har gjorts.

4 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § första och andra styckena.

5 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § tredje stycket, med en språklig justering.

6 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § fjärde och femte styckena.
3 kap. Socialnämndens uppgifter
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § första stycket, dock med en redaktionell
justering.

2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 §.

3 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 a § första - tredje styckena.

4 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 §.

5-6 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 9 och 10 §§. Endast språkliga justeringar har
gjorts.
7 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 § första och andra styckena.
4 kap. Rätten till bistånd
1 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2.
Första stycket har sin motsvarighet i nuvarande 6 §. Den ändring som har skett
är att begränsningen av rätten till bistånd till endast försörjningsstöd och
sådant bistånd som benämndes annat bistånd och definierades i 6 f § har tagits
bort. Rätten till bistånd skall således omfatta olika insatser som den enskilde
kan vara i behov av för sin livsföring om hans eller hennes behov inte kan
tillgodoses på annan sätt.
Andra stycket motsvarar den nuvarande 6 a §. Ordet resurser har bytts ut mot
möjligheter, utan att någon ändring i sak har avsetts.

2 §
Paragrafen är ny och ger kommunerna en befogenhet att ge bistånd även i andra
fall än de som omfattas av 1 § om det finns skäl för det.
Lagrådet har i anledning av bestämmelsen i 9 kap. 2 § som ger socialnämnden rätt
att återkräva ekonomisk hjälp som har lämnats i annat fall än som avses i 4
kap. 1 §, väckt frågan om när kommunen kan betala ut ekonomisk hjälp till en
enskild utan att det föreligger någon rätt till bistånd. Lagrådet anför att
detta visserligen tidigare har förekommit i praxis, men att en sådan befogenhet
bör ges lagstöd. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och föreslår därför att
lagen kompletteras med en bestämmelse som ger kommunen en sådan befogenhet.

3 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2.
Paragrafen motsvarar i huvudsak den nuvarande 6 b §. I första stycket 2. har den
ändringen skett att posterna läkarvård, akut tandvård och glasögon tagits bort
ur uppräkningen av vad som skall anses ingå i försörjningsstödet. Genom den
ändring som har gjorts i 1 § avseende omfattningen av rätten till bistånd, ingår
sådant i vad som benämns livsföring i övrigt. Försörjningsstödet kan härigenom
renodlas till regelbundet återkommande kostnader.
Andra stycket motsvarar helt nuvarande 6 b § andra stycket.

4-6 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 6 c-6 e §§.
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §. I fjärde strecksatsen har uttrycket
beroendeframkallande medel kompletterats med berusningsmedel. Syftet med detta
är att täcka in, förutom alkohol, alla typer av narkotika och hälsofarliga varor
som ungdomar kan tänkas använda sig av i berusnings-eller annat syfte som kan
vara farligt för deras hälsa och utveckling. Jfr. 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64) och lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. I övrigt
har endast redaktionella ändringar gjorts.

2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 27 §. I första stycket har ordet underåriga
strukits som en konsekvens av vad som anförts under kommentaren till 1 kap. 2 §.

Lagrådet har anfört att bestämmelsen, som gäller socialnämndens befogenhet att i
vissa fall förbjuda eller begränsa möjligheterna för någon att i hemmet ta emot
andras underåriga barn, hellre bör placeras i 6 kap.
Denna bestämmelse har emellertid en vidare räckvidd än situationer som gäller
mottagande av barn för vård och fostran utanför det egna hemmet. Regeringen har
därför valt att ta in bestämmelsen som en allmän bestämmelse till skydd för
barn. Syftet med bestämmelsen är att socialnämnden skall kunna ingripa när det
behövs för att skydda barn från att vistas i olämpliga miljöer. Exempel på
situationer när bestämmelsen torde kunna tillämpas är vid missförhållanden i
feriehem eller privata familjedaghem. Det finns också situationer när en person
upplåter sitt hem till ungdomar och där bjuder på alkohol e.d. och där miljön är
klart olämplig för barn att vistas i. Jfr även prop. 1996/97:124 s. 177 f.

3 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 12 a §. Endast redaktionella och språkliga
ändringar har gjorts.

4-6 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 19-20 a §§. Endast språkliga ändringar har
gjorts.

7-8 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 21 och 21 a §§. Endast språkliga ändringar har
gjorts.
9 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 § tredje stycket.

10 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § andra stycket.

11 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 a § i den lydelse som föreslås i prop.
2000/01:79.
6 kap. Vård i familjehem och i hem för vård eller boende
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 22 § första - tredje styckena.

2-4 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 23-24 §§ med vissa språkliga och redaktionella
justeringar.

5 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 22 § fjärde stycket med en språklig justering.

6 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 25 § första och andra styckena med vissa
språkliga ändringar. Ordet underårig har bytts ut mot barn i konsekvens med vad
som anförts i kommentaren till 1 kap. 2 §.

7 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 26 §.
Vissa språkliga och redaktionella ändringar har gjorts. Även här har uttrycket
underårig bytts ut mot barn i konsekvens med vad som anförts ovan.

8 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 28 §. Även här har underårig bytts ut mot barn i
konsekvens med vad som tidigare anförts.

9 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 30 § första stycket och tredje stycket första
meningen. Redaktionella ändringar har gjorts.

10 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 31 §. Språkliga och redaktionella ändringar har
gjorts. I konsekvens med vad som tidigare anförts har uttrycket underårig bytts
ut mot barn.

11 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 b §. Även i denna paragraf har uttrycket
underårig ersatts med barn i konsekvens med vad som tidigare anförts.

12-14 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 25 § tredje - femte styckena, med endast en
redaktionell ändring i 12 §.

15 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 30 § andra stycket och tredje stycket andra
meningen. Vissa redaktionella ändringar har gjorts.

16 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 31 § andra stycket.
7 kap. Föreskrifter om enskild verksamhet
1-2 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 69-69 a §§ med vissa språkliga och
redaktionella ändringar.

3-5 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 70 a-70 c §§ med vissa språkliga och
redaktionella ändringar.
8 kap. Avgifter.
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 34 §. Uttrycket underårig har bytts ut mot barn i
konsekvens med vad som anförts i kommentaren till 1 kap. 2 §.
Lagrådet har anfört att grunden för de bemyndiganden som förekommer i nuvarande
34 § är oklar. Lagrådet ifrågasätter om 8 kap. 9 § regeringsformen jämfört med 8
kap. 5 och 7 §§ medger ett bemyndigande på det aktuella området. Det är i så
fall endast verkställighetsföreskrifter som kan komma ifråga. Regeringen delar
Lagrådets uppfattning, varför bestämmelsen har justerats i enlighet med
Lagrådets påpekande. Regeringen har för avsikt att meddela
verkställighetsföreskrifter.

2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 35 §.
9 kap. Återkrav m.m.
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 33 a §. I andra stycket har endast en språklig
justering gjorts.

2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 33 §.
I första stycket anges att socialnämnden får återkräva bistånd som den enskilde
har fått enligt 4 kap. 1 §. Detta är en ändring mot tidigare, då bestämmelsen
endast gällde rätt att återkräva försörjningsstöd som den enskilde fått under
angivna förhållanden.
Andra stycket reglerar den situationen att den enskilde har fått ekonomisk hjälp
i annat fall än som avses i 4 kap. 1 §. Sådan ekonomisk hjälp får återkrävas
endast om den har getts under villkor om återbetalning.

3-4 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 36-37 §§ med vissa språkliga justeringar.
10 kap. Nämndorganisation
1-3 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 38-40 §§.

4-6 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 47-49 §§ med vissa redaktionella justeringar.
11 kap. Handläggning av ärenden m.m.
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 §.

2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 a § med vissa språkliga justeringar. Uttrycket
en underårigs har i konsekvens med vad som anförts under 1 kap 2 § bytts ut mot
ett barns.

3 §
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 8.
Bestämmelsen anger att en vårdplan skall upprättas i de fall ett barn behöver
vårdas i ett annat hem än det egna. Planen skall även uppta åtgärder och
insatser som andra huvudmän ansvarar för. Det kan t.ex. gälla insatser från den
psykiatriska barn- och ungdomsvården, vilken landstinget ansvarar för. Vid en
ansökan om vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga skall en vårdplan medfölja ansökan. Med denna bestämmelse blir det
obligatoriskt att upprätta en vårdplan även i de fall en utredning leder till
att vård kan ges under frivilliga former.

4 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 b §. Även här har uttrycket underårig bytts ut
mot barn i konsekvens med vad som anförts tidigare.

5-7 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 51-53 §§ med vissa språkliga och redaktionella
justeringar.

8 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 54 §. Bestämmelsen har kompletterats med en
hänvisning även till 21 § förvaltningslagen (1986:223). I den bestämmelsen ges
föreskrifter om underrättelse av beslut. Någon motsvarande bestämmelse finns
inte i nuvarande socialtjänstlag, vilket snarast torde bero på ett förbiseende.
Regeringen finner det därför lämpligt att nu komplettera förevarande bestämmelse
i detta avseende.
12 kap. Behandling av uppgifter
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 59 §.
I enlighet med Lagrådets påpekande har uttrycket personregister i första och
andra stycket bytts ut mot uttryckssätt som ansluter till personuppgiftslagen
(1998:204) och den föreslagna lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten.
Tredje stycket är nytt och behandlas i avsnitt 10.19.
Fjärde stycket motsvarar nuvarande tredje stycket. Uttrycket register har bytts
mot sammanställning av uppgifter i enlighet med vad som anförs ovan.
2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 60 §. Även här har uttrycket personregister
ersatts i enlighet med vad anförs ovan.

3 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 61 §. Ett tillägg har gjorts som hänvisar till
lagen (2001:000) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.

4 §
Paragrafens första och tredje stycke motsvarar nuvarande 62 §. Språkliga och
redaktionella ändringar har gjorts.
Andra stycket är nytt. I bestämmelsen slås fast att av socialnämnden godkända
avtal om vårdnad, boende och umgänge, trots vad som sägs i 2 §, inte får gallras
förrän barnet har fyllt 18 år. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.14.

5-6 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 63-64 §§ med vissa språkliga justeringar.
Personregister har bytts ut i enlighet med vad som anförts i kommentaren till 1
§, utan att någon förändring i sak avses.

7-8 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 65-65 a §§ med endast en språklig justering.

9 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 65 b §. En ändring har gjorts så till vida att
Folkhälsoinstitutet har bytts ut mot Statens Folkhälsoinstitut i enlighet med
vad regeringen föreslagit i prop. 2000/01:99.
10 §
Paragrafen motsvaras av nuvarande 66 §.
13 kap. Tillsyn över socialtjänsten
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 67 §.

2 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.1.
Första stycket är nytt och tydliggör att länsstyrelsen har tillsyn över den
socialtjänst som kommunerna ansvarar för.
Andra stycket motsvarar nuvarande 68 §. Ändringen under femte strecksatsen
innebär ingen ändring i sak. Den tidigare hänvisningen till 6 §, som inte längre
finns, har ersatts med en uppräkning av de biståndsbehov som avses.

3 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 69 b §. Skillnaden mot tidigare är att
bestämmelsen nu enbart anger den enskilt bedrivna verksamhet som länsstyrelsen
har tillsyn över.
4 §
Paragrafen är ny och anger de tillsynsinstrument som länsstyrelsen skall ha.
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.
Första stycket motsvarar i princip andra stycket i nuvarande 69 b §. Det som är
nytt är att bestämmelsen nu utsträcks till att gälla all verksamhet inom
socialtjänsten, således även den som bedrivs i kommunal regi.
I andra stycket ges en skyldighet för den som svarar för verksamheten att bistå
tillsynsmyndigheten vid inspektionen.

5 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 69 c § med redaktionella och språkliga
justeringar.

6 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2.
Paragrafen motsvarar i viss utsträckning nuvarande 70 §.
Genom bestämmelsen i första stycket ges länsstyrelsen möjlighet att meddela
föreläggande för att komma till rätta med uppdagade missförhållanden i
verksamheter inom socialtjänsten. Länsstyrelsen har tidigare haft denna
befogenhet gentemot enskilt och viss kommunalt bedriven verksamhet. Nu utsträcks
denna befogenhet till att gälla även kommunernas hemtjänst, särskilda
boendeformer för service och omvårdnad för äldre samt bostäder med särskild
service för funktionshindrade.
I andra stycket anges att ett föreläggande skall innehålla uppgift om de
åtgärder som länsstyrelsen anser nödvändiga för att missförhållandena skall
kunna avhjälpas.
I tredje stycket anges att länsstyrelsen vid allvarliga missförhållanden får
förbjuda fortsatt verksamhet, om ett föreläggande om att avhjälpa brister inte
har följts. Även denna bestämmelse finns sedan tidigare (70 § tredje stycket),
men utsträcks nu till gälla fler kommunalt drivna verksamheter än hem för vård
eller boende.

7 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 68 a §. Den ändring som har gjorts är att
hänvisningen till 6 b eller 6 f § har ersatts med en hänvisning till 4 kap. 1 §.
Innebörden av detta är inte enbart redaktionell, då den föreslagna
biståndsbestämmelsen omfattar fler former av bistånd. Detta medför att
länsstyrelsen kan förelägga en kommun att fullgöra ett domslut om bistånd även i
andra fall än enligt tidigare 6 b eller 6 f §§.
14 kap. Anmälan om missförhållanden
1-2 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 71 och 71 a §§ med redaktionella och språkliga
justeringar. I 1 § har uttrycket underårig bytts ut mot barn i konsekvens med
vad som anförts tidigare, jfr 1 kap. 2 §.
15 kap. Tystnadsplikt
1-2 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 71 b och 71 c §§. Språkliga justeringar har
gjorts.

3 §
Paragrafen är ny och innehåller en erinran om att sekretesslagen (1980:100)
gäller i den offentliga verksamheten.
16 kap. Övriga bestämmelser
1 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 §.

2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 a §. Redaktionella ändringar har gjorts.
Innebörden av att hänvisningen till 6 § har ersatts med en hänvisning till 4
kap. 1 § är inte enbart redaktionell, då den föreslagna biståndsbestämmelsen
omfattar fler former av bistånd än nuvarande 6 §. Jfr. författningskommentaren
till 4 kap. 1 §.

3 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 73 §.
I första stycket har den ändringen gjorts att rätten att överklaga beslut om
bistånd gäller alla beslut enligt 4 kap. 1 §. Detta behandlas i avsnitt 5.3. I
övrigt har endast redaktionella justeringar gjorts.
Nuvarande andra stycket har strukits då det ej fyller någon funktion. Av
bestämmelserna i 22 § förvaltningslagen (1986:223) och 33 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer att ett beslut endast får överklagas
av den som beslutet angår.
Lagrådet har ifrågasatt om hänvisningen till förvaltningslagen till fullo
tillgodoser syftet med det nuvarande stycket. Det framgår emellertid inte av
förarbetena vad lagstiftarens syfte med bestämmelsen varit, vilka överklaganden
man har velat undvika. Regeringens anser därför att då syftet med bestämmelsen
är diffust och den uppenbarligen inte fyller något behov, den kan undvaras.
Andra stycket motsvarar nuvarande tredje stycket i 73 §.

4-8 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 74-77 §§ med vissa redaktionella och språkliga
justeringar.

9 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 78 §.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
I enlighet med vad Lagrådet har anfört har lagen kompletterats med de
övergångsbestämmelser som regeringen finner nödvändiga.
16.2 Förslaget till lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
Lagens tillämpningsområde
1 §
Paragrafen anger - med de begränsningar som följer av 3 § - lagens
tillämpningsområde.
Lagen skall tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, om
behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i
eller är avsedda att ingå i ett register (s.k. manuellt register). Lagen avser
således samma typ av behandling och personuppgifter som personuppgiftslagen
(1998:204).
Begreppen behandling och personuppgifter definieras i 3 § personuppgiftslagen.
Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd eller serie av åtgärder som
vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller
inte, t.ex. insamling, registrering, organisering, lagring, bearbetning eller
ändring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom översändande,
spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller
samkörning, blockering, utplåning eller förstöring. Med personuppgifter avses
all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk
person som är i livet. Uppgifter om avlidna och ännu inte födda personer
omfattas således varken av personuppgiftslagen eller av denna lag (prop.
1997/98:44 s. 117).
Lagen är tillämplig endast om det är fråga om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten och så som detta begrepp definieras i 2 §.

2 §
Bestämmelsen återfanns tidigare i 3 § men har nu, i enlighet med Lagrådets
synpunkter, flyttats till 2 §.
I denna paragraf definieras uttömmande begreppet socialtjänst.
Lagen är tillämplig oavsett vilket subjekt som behandlar personuppgifter, under
förutsättning att åtgärden är att anse som socialtjänst. Det innebär att även
enskilda som behandlar personuppgifter inom socialtjänsten har att tillämpa
lagen.
Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftning om socialtjänst. Detta
följer av första stycket punkten 1. Vidare avses med socialtjänst verksamhet
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga. Verksamheten består inte enbart i
handläggning av ärende utan kan utgöras av faktisk verksamhet som uppsökande
verksamhet, social hemhjälp, vård och behandling vid behandlingshem, servicehus
och annan social service som lämnas av socialnämnden.
Enligt punkten 2 förstås med socialtjänst också verksamhet som i annat fall
enligt lag handhas av socialnämnd. T.ex. finns i föräldrabalken regler om
socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap och underhållsbidrag till
barn, om medverkan i frågor om vårdnad, boende och umgänge samt om medverkan i
samband med adoptioner.
Av punkten 3 följer att verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse
är socialtjänst i lagens mening.
Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för sådana hem som
avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(särskilda ungdomshem) samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall (LVM-hem). Vidare bedriver institutionsstyrelsen verksamhet som är
att hänföra till socialtjänst enligt förordningen (1996:610) med instruktioner
för Statens institutionsstyrelse samt enligt lagen (1998:603) om verkställighet
av sluten ungdomsvård.
Även verksamheten vid en kommunal invandrarbyrå hänförs i detta sammanhang -
liksom i sekretesshänseende - till socialtjänsten. Detta framgår av punkten 4.
Men med stöd av även denna punkt så kommer all behandling av personuppgifter vid
en kommunal invandrarbyrå att omfattas av lagen. T.ex. kommer behandling av
personuppgifter som sker inom ramen för kommunens tolkförmedling att omfattas av
lagen, om den äger rum vid en kommunal invandrarbyrå.
Även verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade förstås i detta sammanhang som socialtjänst. Detta framgår av
punkten 5.
Enligt punkten 6 förstås som socialtjänst också handläggning av ärenden om
bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mottagande av
asylsökande m.fl. Beträffande vissa av utlänningarna - de som har ansökt om
uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts rätt att vistas här
medan ansökan prövas - beslutar och betalar socialnämnden i den kommun där
utlänningen vistas ut bistånd.
Handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa
andra utlänningar är också att anse som socialtjänst vid tillämpning av denna
lag. Detta följer av punkten 7.
I lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av
offentlig plats, m.m. och i vägtrafikkungörelsen (1972:603) finns bl.a.
bestämmelser om att rörelsehindrade av kommunen får befrias från skyldighet att
erlägga parkeringsavgift och att kommunen när det gäller rörelsehindrade får
besluta om undantag från bestämmelser som avser stannande och parkering.
Ansökningar om parkeringstillstånd för rörelsehindrade prövas av en kommunal
nämnd. Även denna verksamhet anses, enligt punkten 8, som socialtjänst.
Slutligen förstås enligt andra stycket som socialtjänst tillsyn, uppföljning,
utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamhet som avses i
första stycket punkterna 1-8.

3 §
På Lagrådets inrådan har bestämmelsen flyttats från 2 § till 3 §. Rubriken
närmast före denna paragraf har tagits bort.
I bestämmelsen anges att lagen inte tillämpas vid behandling av personuppgifter
för forsknings- och statistikändamål. I enlighet med Lagrådets förslag har
tillagts att lagen inte heller tillämpas vid behandling av personuppgifter hos
domstolar. Lagrådet har anmärkt att en sådan undantagsbestämmelse innebär att
automatiserad behandling av personuppgifter i mål hos domstolar faller under
personuppgiftslagen, om inte annat följer av lag eller förordning. Saken har
kommenterats under avsnitt 13.3.
När det gäller uppgifter för forsknings- och statistikändamål är det emellertid
inte något som hindrar att de uppgifter som samlats in för att myndigheter och
andra skall kunna utföra sina arbetsuppgifter inom socialtjänsten, dvs. med stöd
av denna lag, även används för forsknings- och statistikändamål. Vid sådan
behandling tillämpas i stället bestämmelserna i personuppgiftslagen och
eventuell särlagstiftning på området. I den mån det finns särskilda föreskrifter
i lag eller förordning om utlämnande av uppgifter för forskningsändamål, gäller
emellertid dessa bestämmelser före personuppgiftslagens regler.
Förhållandet till personuppgiftslagen, m.m.
4 §
I förevarande paragraf uttrycks förhållandet mellan personuppgiftslagen och
denna lag på det sättet att personuppgiftslagen gäller om inget annat sägs i
denna lag. Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten har
utformats så att den endast gör vissa undantag från personuppgiftslagen och i
övrigt preciserar vissa för behandlingen viktiga förhållanden. Enligt Lagrådets
förslag har även hänvisats till 2 § personuppgiftslagen (1998:204) eftersom även
andra bestämmelser avviker från den lagen, t.ex. bestämmelser i den föreslagna
socialtjänstlagen (2001:000)

5 §
I bestämmelsen erinras om att det finns särskilda bestämmelser om register,
uppgiftsskyldighet, gallring hos socialnämnden i socialtjänstlagen. I
socialtjänstlagen ges förbud mot att i s.k. sammanställningsregister ta in
uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. Övriga bestämmelser avser
gallring och uppgiftsskyldighet (se nuvarande 59-60 och 62-66 §§ SoL (1980:620)
och föreslagna 11 kap. 13-14 §§ och 16-22 §§ socialtjänstlagen (2001:000)).
Bestämmelsen har ändrats i enlighet med Lagrådet förslag i syfte att tydliggöra
förhållandet mellan denna lag och socialtjänstlagen (se även föreslagna 11 kap.
15 § socialtjänstlagen (2001:000)).
När behandling av personuppgifter är tillåten
6 §
Av bestämmelsens första stycke, som ersätter 10 § personuppgiftslagen, följer
att samtliga kategorier av personuppgifter i och för sig får behandlas. Någon
uttömmande reglering av för vilka ändamål personuppgifter skall få behandlas
inom socialtjänsten görs inte i lagen. Bestämmelsen innebär emellertid att det
läggs fast en yttersta ram när behandling av personuppgifter är tillåten. Endast
sådan behandling kan anses berättigad. I syfte att tydliggöra detta har
rubriken närmast före paragrafen ändrats. Regeringen bemyndigas därutöver att
meddela föreskrifter om de begränsningar som därvid kan vara nödvändiga, se 11
§.
Ett nytt andra stycket har infogats som tidigare återfanns i 6 § (se nedan).
Av tredje stycket framgår att den enskilde inte kan motsätta sig att
personuppgifter behandlas enligt lagen.
Vilka personuppgifter som får behandlas
7 §
Inom socialtjänsten får, enligt första stycket, behandlas också uppgifter om
person- och samordningsnummer och sådana känsliga personuppgifter som avses i 13
§ personuppgiftslagen (1998:204). Vidare får socialtjänsten och då även andra
än myndigheter behandla personuppgifter som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. Lagrådets
synpunkter, att det kan förekomma fall där behandling av personuppgifter som
avslöjar politiska åsikter framstår som klart motiverat även inom
socialtjänsten, har godtagits. Som Lagrådet framhållit kan det gälla ungdomar
som bl.a. på grund av sina politiska åsikter ägnar sig åt kriminalitet eller
annat beteende som föranleder att socialnämnden skall ta sig an dem eller att
det bland invandrare från ett land finns grupper som är starkt politiska
fientliga mot varandra och där socialnämnden behöver veta vilken gruppering en
viss individ tillhör för att undvika att personen placeras tillsammans med
politiska motståndare och riskerar att råka illa ut. Se även avsnitt 13. 5.
Det bör särskilt understrykas att socialtjänsten iakttar försiktighet vid
behandlingen av personuppgifter. Därför har det ansetts motiverat att i tredje
stycket ta in en erinran som bygger på 9 § första stycket e och f
personuppgiftslagen. I enlighet med vad Lagrådet anfört bör stycket inbegripa
att personuppgifter även får behandlas om de är nödvändiga för verksamheten.
Regeringen delar Lagrådets synpunkter om oklarheter vad gäller andra stycket som
handlar om utlämnande av uppgiftsutlämnande enligt lag eller förordning.
Eftersom även placeringen kan ifrågasättas har bestämmelsen flyttats till 6 §
där de övriga bestämmelserna om när behandling av uppgifter är tillåtna
återfinns.
Ändringen av rubrik närmast före 6 § föranleder en ny rubrik även före denna
paragraf.
Sekretess
8 §
I paragrafen erinras om de tystnadsplikts- och sekretessbestämmelser som gäller
för utlämnande av personuppgifter inom socialtjänsten.
Rättelse och skadestånd
9 §
Personuppgiftslagens bestämmelser skall tillämpligas även i de fall
överträdelser sker enligt lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten.
Överklagande
10 §
Socialtjänstens beslut om rättelse och om avslag på ansökan om information skall
kunna överklagas. Talan mot dessa beslut förs vid allmän förvaltningsdomstol.
Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag. Lagrådet har anmärkt att
lydelsen "andra beslut enligt denna lag" inte torde vara avsett att omfatta
beslut om skadestånd som grundas på 9 §.
Övriga bestämmelser
11 §
Det finns behov av att närmare begränsa den behandling som tillås enligt lagen,
direktåtkomst, sökmöjligheter och samkörning samt precisera
personuppgiftsansvaret samt vilka personuppgifter som får föras över till tredje
land (se avsnitt 13.4-13.8 och 13.10). Enligt Lagrådets förslag har meddelar
ersatts med får meddela då det också är fråga om att ge ett bemyndigande som
inte bara avser regler för myndigheter utan även - och framför allt - s.k.
betungande föreskrifter för kommuner och enskilda.
Andra stycket har omformulerats på Lagrådets inrådan.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer att gälla för
all automatiserad behandling oavsett när den påbörjats.
I fråga om manuell behandling av personuppgifter innebär övergångsbestämmelserna
(punkten 2) att lagen - när det gäller sådan behandling som har påbörjats före
den 24 oktober 1998 - träder i kraft först den 1 oktober 2007. Manuell
behandling av personuppgifter som har påbörjats efter den 24 oktober 1998 kommer
emellertid att omfattas av bestämmelserna i lagen om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten den 1 oktober 2001. Enligt Lagrådets förslag
har ytterligare en övergångsbestämmelse lagts till samt ett tillägg gjorts i
punkten 3 i övergångsbestämmelserna.
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall
12 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.3.
Ändringen innebär ett förtydligande av att ett beslut om tvångsvård upphör att
gälla om missbrukaren sammanlagt minst sex månader i följd har vistats olovligen
utanför ett s.k. LVM-hem, eller varit intagen i häkte eller
kriminalvårdsanstalt

22 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.2.
Det har inte längre ansetts nödvändigt att ha kvar styrelserna för LVM-hemmen.
Bestämmelserna om styrelser tas därför bort. Någon särskild lagreglering om att
det skall finnas en chef som förestår vården behövs inte. Någon sådan reglering
finns heller inte i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga i
fråga om de särskilda ungdomshemmen. Av 7 § förordningen (1996:620) med
instruktion för Statens institutionsstyrelse framgår att chefen för de särskilda
ungdomshemmen och LVM-hemmen anställs av Statens institutionsstyrelse.

29 §
Som en följd av att styrelserna för LVM-hemmen tas bort (se 22 §) ändras
paragrafen på så sätt att det är den som förestår vården som skall göra en
anmälan enligt paragrafen till Statens institutionsstyrelse i stället för som
tidigare hemmets styrelse.

32 a §
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.1.
I bestämmelsen ges en skyldighet, och motsvarande befogenhet, för en person som
är intagen i ett LVM-hem att vid ankomsten lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av om han eller hon påverkad av alkohol, narkotika,
andra berusningsmedel, hälsofarliga varor eller dopningsmedel, om det föreligger
misstanke att han eller hon är påverkad av något sådant medel. För att ett prov
skall få tas krävs att misstanken är välgrundad. Detsamma gäller inför vistelse
utanför hemmet enligt vad som föreskrivs i 27 §. Ett positivt prov eller vägran
att lämna prov får dock inte utgöra grund för bestraffning eller indragen
förmån.

33 a §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4
I första stycket införs en bestämmelse om rätt för den som vårdas i ett LVM-hem
att meddela sig med andra genom telefonsamtal och att ta emot besök i den
utsträckning som det kan ske med hänsyn till vården eller ordningen vid hemmet.
Motsvarande bestämmelse finns i dag i 28 § socialtjänstförordningen (1981:750).
Det har ansetts lämpligt att nu i lag reglera frågan om rätt att föra
telefonsamtal. Lagrådet har anfört att det till bestämmelsen bör fogas en rätt
för den intagne att ta emot besök samt även lämnat förslag på utformningen av
bestämmelsen. Regeringen har följt Lagrådets förslag.
Beslut skall fattas av den som förestår vården vid hemmet. Detta motsvarar också
vad som gäller i dag enligt socialtjänstförordningen.
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård har införts
regler för att anpassa svensk lagstiftning i fråga om besöksrestriktioner så att
de uppfyller bestämmelserna i den europeiska konventionen om skydd för
mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna. En erinran om
bestämmelserna i nämnda lag görs i paragrafens andra stycke.

34 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.
I paragrafen har lyfts in de bestämmelser om inskränkning av en intagens
rörelsefrihet som nu återfinns i 26 och 27 §§ socialtjänstförordningen
(1981:750). Bestämmelsen har i huvudsak utformats i enlighet med vad Lagrådet
föreslagit.

44 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. Genom tillägget i första
stycket ges en intagen i ett LVM-hem, möjlighet att överklaga beslut i enskilt
fall av rätten att föra telefonsamtal. Generella beslut om begränsningar i fråga
om telefonsamtal eller besök kan däremot inte överklagas enligt denna
bestämmelse.
16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga
15 a §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.
I första stycket införs en bestämmelse om rätt för den som vårdas i ett särskilt
ungdomshem att meddela sig med andra genom telefonsamtal och att ta emot besök
i den utsträckning som det kan ske med hänsyn till vården eller ordningen vid
hemmet samt möjligheten att under en i förväg bestämd tid vistas utanför hemmet.
Motsvarande bestämmelse finns i dag i 28 § socialtjänstförordningen (1981:750).
Det har ansetts lämpligt att nu i lag reglera dessa frågor. Lagrådet har anfört
att det till bestämmelsen bör fogas en rätt för den intagne att ta emot besök
samt även lämnat förslag på utformningen av bestämmelsen. Regeringen har följt
Lagrådets förslag.
Beslut skall fattas av den som förestår vården vid hemmet. Detta motsvarar vad
som gäller i dag enligt socialtjänstförordningen.
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård har införts
regler för att anpassa svensk lagstiftning i fråga om besöksrestriktioner så att
de uppfyller bestämmelserna i den europeiska konventionen om skydd för
mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna. Erinring om
bestämmelserna i nämnda lag görs i paragrafens andra stycke.

15 b §
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.4.
I bestämmelsen ges befogenheter att under vissa angivna förhållanden placera en
intagen på ett hem för särskild noggrann tillsyn vid enhet som är låsbar eller
på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Bestämmelsen motsvarar vad
som gäller i dag enligt 26 § socialtjänstförordningen.

15 c §
Även denna paragraf är ny och behandlas i avsnitt 12.4.
Paragrafen motsvarar bestämmelserna i fråga om den som är intagen i ett särskilt
ungdomshem i nuvarande 27 § socialtjänstförordningen.

17 a §
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.1.
I bestämmelsen ges en skyldighet, och motsvarande befogenhet, för en person som
är intagen i ett särskilt ungdomshem att vid ankomsten lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av om han eller hon påverkad av alkohol, narkotika,
andra berusningsmedel, hälsofarliga varor eller dopningsmedel, om det föreligger
misstanke att han eller hon är påverkad av något sådant medel. För att ett prov
skall få tas krävs att misstanken är välgrundad. Detsamma gäller inför vistelse
i utanför hemmet. Ett positivt prov eller vägran att lämna prov får dock inte
utgöra grund för bestraffning eller indragen förmån.

42 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. Genom tillägget i första
stycket införs en möjlighet för en intagen i ett hem för särskilt noggrann
tillsyn möjlighet att överklaga beslut i enskilt fall av rätten att föra
telefonsamtal eller ta emot besök. Generella beslut om begränsningar i fråga om
telefonsamtal eller att ta emot besök kan däremot inte överklagas enligt denna
bestämmelse.
16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av
sluten ungdomsvård
18 a §
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 12.1.
I paragrafen föreskrivs att den dömde vid ankomst till ett särskilt ungdomshem
och inför vistelse utanför hemmet är skyldig att efter uppmaning lämna blod-,
urin- eller utandningsprov för kontroll om han eller hon är påverkad av
narkotika, alkoholhaltiga drycker, dopningsmedel eller hälsofarliga varor, om
det föreligger misstanke att den dömde är påverkad av något sådant medel. För
att ett prov skall få tas krävs att misstanken är välgrundad. Ett positivt prov
eller vägran att lämna prov får inte utgöra grund för bestraffning eller
indragen förmån.

Sammanfattning av betänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97)
Hösten 1997 fick jag regeringens uppdrag att se över vissa frågor om
socialtjänstlagen, dess uppgifter och tillsynen över den. Mot bakgrund av de
lagändringar och organisatoriska eller ekonomiska förändringar som skett i
samhället under 1990-talet skulle förslag lämnas om bl.a. lagens struktur och
konstruktion, sambandet mellan socialbidrag och övriga trygghetssystem,
socialtjänstens finansiering och tillsynen över socialtjänsten.
Genom tilläggsdirektiv utvidgades uppdraget till att även lämna förslag till hur
den ekonomiska tryggheten för vissa äldre invandrare ska utformas. Vidare
uppdrog regeringen i december 1998 åt utredningen att överväga en tydligare
reglering av anhörigstödet och att analysera effektiviteten i tillsynen av vård,
service och stöd till psykiskt störda.
Som stöd i utredningsarbetet har förutom sekretariatet funnits sakkunniga och
experter. Flera departement, myndigheter och intresseorganisationer har varit
representerade. Till största delen råder enighet om de förslag som läggs. I
vissa delar har dock särskilda yttranden lämnats.
Grundläggande principer för socialtjänsten
Översyn av socialtjänstlagen och socialtjänstens uppgifter har skett med
utgångspunkten att grundläggande målsättningar och värderingar för
socialtjänsten ska ligga fast. Detta anges i direktiven. Det gäller principerna
om helhetssyn, det förebyggande perspektivet och att den enskildes resurser ska
tas tillvara. Men förutsättningarna för kommunala verksamheter är i dag
annorlunda än när förarbetena till socialtjänstlagen (1980:682) utarbetades. Det
gäller såväl ansvarsfördelning som organisatoriska och ekonomiska förhållanden.
Med hänsyn till detta har utredningen funnit skäl att närmare analysera
begreppet helhetssyn, som har varit ett centralt begrepp när vårdsektorn
successivt har reformerats.
När socialtjänstreformen genomfördes i början av 1980-talet innebar helhetssynen
ett uppbrott från den traditionella socialvårdens arbetsmetoder med dess
uppdelning på olika funktioner. Helhetssynen innebär att en individs totala
situation och omgivning ska beaktas i skilda behandlings- och servicesammanhang.
För att underlätta ett sådant förhållningssätt skulle huvudansvaret för
socialtjänsten ligga på en nämnd. Socialtjänstens indelning i verksamhetsnivåer
- individinriktade, allmänt inriktade och strukturinriktade insatser - var också
ett uttryck för det inflytande helhetssynen hade, liksom socialtjänstlagens
karaktär av ramlag.
Sedan år 1992 har kommunerna stor frihet att själva utforma sin nämnd- och
förvaltningsorganisation. Det är t.ex. inte längre obligatoriskt att ha en
socialnämnd. Att ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner förändrats
under 1990-talet har också bidragit till organisatoriska förändringar.
Helhetssynen som organisatorisk princip har därför inte samma tyngd som
tidigare.
Trots detta är utredningen av den uppfattningen att en helhetssyn med fokus på
den enskildes behov fortfarande är en grundläggande utgångspunkt för det sociala
arbetet. Socialtjänsten ska ha ett brett perspektiv på enskilda människors
situation, problem och resurser. Det gäller att förstå den enskildes situation i
förhållande till det sammanhang och den omgivning som han eller hon ingår i
eller är en del av. De stödinsatser som behövs ska också ges på sådant sätt att
den enskilde kan ta tillvara och utveckla sina egna resurser. Principen om att
ta tillvara den enskildes egna resurser äger alltså fortfarande stor giltighet
liksom principen om det förebyggande perspektivet i socialt arbete.
Socialtjänstlagens struktur och konstruktion
Under utredningsarbetet har socialtjänstlagens struktur och konstruktion
ingående diskuterats och analyserats. Den slutsats utredningen kommit fram till
är densamma som socialtjänstkommitténs (SOU 1994:139), nämligen att
socialtjänstlagens grundläggande struktur och konstruktion inte bör förändras.
Dess grundläggande karaktär av ramlag ska alltså behållas. De främsta skälen för
detta är att den öppna karaktären på bestämmelser i en sådan lag ger utrymme
för att anpassa tillämpningen av den till såväl omständigheterna i det enskilda
fallet som till samhällsutvecklingen och huvudmannens inflytande.
Men socialtjänstlagen är ingen renodlad ramlag. Den innehåller också
bestämmelser som är mer styrande och formella till sin karaktär. Att ha sådana
bestämmelser i en ramlag har ibland ifrågasatts med hän visning till det
kommunala självbestämmandet. Behov från regeringens och riksdagens sida att
särskilt framhålla och genomdriva en viss viljeinriktning eller skapa ett
särskilt skydd för vissa personer eller värden kommer dock alltid att finnas.
Men också detta är uttryck för den demokratiska process som kommer till uttryck
i lagstiftningen. Det bör inte i sig ge anledning till att överge
ramlagstekniken och de fördelar den ger så länge inslagen av detaljerad styrning
är begränsad. En ramlag för socialtjänsten som anger övergripande ambitioner
och mål för vissa verksamheter i socialtjänsten och stödet till vissa grupper i
samhället är alltså enligt socialtjänstutredningen att föredra framför en
detaljreglering. En sådan lag ger möjligheter att anpassa tillämpningen efter
lokala behov och förutsättningar. Men det finns också nackdelar såsom att lagen
tillämpas på olika sätt, dvs. med bristande likvärdighet, i skilda delar av
landet. En aktiv tillsyn, uppföljning och utvärdering kan motverka och utjämna
sådana nackdelar.
En särskild lag om socialbidrag
En förändring i socialtjänstlagens konstruktion bör ändå göras.
Socialbidragshanteringen ska visserligen även fortsättningsvis vara en del av
socialtjänstens verksamhet, men utredningen föreslår att bestämmelserna om
ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag lyfts ut ur socialtjänstlagen och
regleras i en särskild lag om socialbidrag.
Det främsta skälet för ett sådant förslag är att socialbidraget under 1990-talet
mist sin karaktär av tillfälligt ekonomiskt stöd. Antalet personer som är
långvarigt beroende av socialbidrag har flerdubblats under detta decennium.
Oberoende av konjunkturläget tyder också utvecklingen på att fler människor än
för ett tiotal år sedan kommer att vara beroende av socialbidrag för mer
varaktiga behov. Socialbidraget kan då också förväntas få en svagare koppling
till renodlade sociala problem, medan dess koppling till bristande fotfäste på
arbetsmarknad eller utbildning förstärks. Det blir alltså människors
försörjningsproblem som står i fokus. Mer generella lösningar som alternativ
till socialbidrag torde åtminstone på kort sikt anses alltför kostsamma för att
vara reella alternativ.
Många verksamhetsföreträdare har länge förespråkat att socialbidraget
organisatoriskt skiljs ut från övrigt socialt arbete. Detta är också vanligt i
länder utanför Norden.
Kravet på helhetssyn är inget hinder för en särskild lag om socialbidrag. Det är
viktigt att slå fast att de grundläggande värderingar, som gäller för
socialtjänstens arbete och som kommer till uttryck i socialtjänstlagens
portalparagraf, fortfarande ska ha giltighet för socialbidraget. Dessutom
föreslås en övergripande bestämmelse, som anger målinriktningen för lagens
tillämpning.
Socialbidraget är och ska vara det yttersta ekonomiska skyddsnätet för
medborgarna. En viktig uppgift för socialtjänsten är att i nära samverkan med
arbetsmarknadsmyndigheter och försäkringskassor stödja enskilda att efter
förmåga ta ansvar för sin och sin familjs försörjning. Socialbidraget ska träda
in när det inte finns några andra möjligheter till försörjning. Denna princip
upprätthålls i dag genom kravet på individuell behovsprövning. Den fyller väl
sin funktion och ska gälla också framöver.
Den individuella behovsbedömningen har i vissa fall uppfattats om
åldersrelaterad. Exempelvis finns det skäl att ha en särskilt restriktiv
hållning vad gäller socialbidrag till ungdomar. Samhällets insatser för unga
människor bör koncentreras på områden som stödjer positiva attityder till och
ger möjligheter till egenförsörjning.
Bestämmelserna för socialbidraget föreslås utformas som rättighetsbestämmelser.
Beslut om socialbidrag ska alltså kunna överklagas med förvaltningsbesvär. Detta
är i huvudsak fallet redan i dag och gäller även för socialförsäkringsförmåner.
Begränsningen till socialbidrag för akut tandvård upphör. Det ska vara möjligt
att få socialbidrag också för annan tandvård.
En samlad lag om vård och omsorg fordrar en särskild översyn
Äldreomsorg är inget entydigt begrepp. Det används ibland för att beteckna de
sociala insatser för äldre som ryms i socialtjänstlagens reglering. Men det är
också ett samlande begrepp för olika insatser i form av vård och omsorg som ges
till äldre. Det omfattar då både allmänna och individinriktade insatser och
såväl sociala som medicinska insatser. I denna betydelse är äldreomsorgen en
verksamhet som regleras av två lagar, socialtjänstlagen och hälso- och
sjukvårdslagen. Att samla de bestämmelser som i dag reglerar äldreomsorgen i en
särskild vård- och omsorgslag har i olika sammanhang framförts som ett
alternativ. Under utredningsarbetet har möjligheterna till en sådan lag
analyserats. Men socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen har
principiellt olika strukturer och konstruktioner. En förändring i riktning mot
en särskild vård- och omsorgslag är en så komplex och omfattande förändring att
den fordrar en särskild översyn.
Ändringar i och omredigering av socialtjänstlagen
I socialtjänstlagen regleras socialnämndens (motsvarande) uppgifter i samma
omfattning som tidigare med undantag av behovet av ekonomiskt stöd till
grundläggande försörjning. Ekonomiskt stöd till vård- och behandlingsinsatser
ska alltså prövas enligt socialtjänstlagen. Några förändringar när det gäller
socialtjänstens uppgifter att verka för att människor ska ha goda
levnadsförhållanden och svara för enskildas behov av upplysningar, råd, stöd,
omsorg och vård föreslås i princip inte. Likaså kvarstår bestämmelserna som
reglerar omsorg om barn och ungdomar, äldre och personer med funktionshinder och
åtgärder för missbrukare. Däremot behöver socialtjänstlagen redigeras om. Detta
är en följd av såväl denna utrednings förslag om regleringen av socialbidraget
och vissa preciseringar i socialtjänstlagen som tidigare ändringar som gjorts i
lagen under årens lopp.
Rättssäkerheten för den enskilde förstärks
I socialtjänstlagen införs en bestämmelse om att den enskilde som har behov av
stöd och hjälp, service, vård, omsorg och behandling ska ha rätt till bistånd om
behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Det råder också stor samstämmighet
om att frågor om enskilda människors rättsäkerhet ska väga tungt. Hur den
enskildes rättssäkerhet ska utformas finns det dock skilda uppfattningar om,
vilka också varierar över tid, mellan olika samhällssektorer och mellan skilda
politiska uppfattningar. Hur rättssäkerheten kommer till uttryck beror slutligen
alltid på vilka avvägningar som görs mellan skilda intressen och viljor.
Den prövning och analys som skett inom utredningens ram leder fram till
ställningstagandet att den enskildes ställning inom socialtjänsten måste få ett
särskilt skydd. Även om lagens materiella bestämmelser är ett skydd i sig för
den enskilde, är det inte alltid verkningsfullt i det individuella fallet för
att hävda lagens mening mot det offentliga. Det ska därför i alla situationer
finnas en möjlighet för enskilda att kunna överklaga biståndsbeslut genom
förvaltningsbesvär. För detta talar särskilt att socialtjänsten vänder sig till
människor, som av olika skäl kan ha svårt att hävda sin rätt i den offentliga
debatten.
- och ska vara lika för alla
Socialtjänstlagen ska alltså innehålla en bestämmelse av rättighetskaraktär för
att tillgodose enskildas behov av insatser. Alla medborgare som berörs av lagen
ska då också ha samma skydd och rätt till stöd. Utredningen kan inte finna några
skäl vare sig för att utmönstra några individers behov av stöd och hjälp bara
för att de hänförs till någon särskild grupp eller för att ha olika regler för
olika slags insatser.
Genom stödet ska den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå
Nivån på biståndet har kopplats till begreppet skälig levnadsnivå. Men med
ledning av detta begrepp ska inte bara nivån på biståndet, utan också vilken
form av insats som kan komma i fråga, bestämmas. Det är inte möjligt att tydligt
skilja nivån från innehållet utan att den skäliga levnadsnivån blir ett uttryck
också för kvaliteten i insatsen och för vilken ambitionsnivå som kan anses vara
rimlig i varje enskilt fall mot bakgrund av rättighetsbestämmelsens syfte.
En bestämmelse av detta slag, dvs. att tillförsäkra den enskilde en skälig
levnadsnivå, ska kunna användas även om förutsättningarna förändras genom
samhällsutvecklingen. Över tiden ändrade ekonomiska och andra förutsättningar,
liksom metodutveckling, som medför ändrade arbetsformer, kräver en generell
utformning som tillåter en flexibel uttolkning och användning. Även om
nackdelarna med en såväl till nivå som innehåll allmänt hållen bestämmelse är
kända ser utredningen i dag inget bättre alternativ för att säkerställa den
enskildes behov av stöd än en i lag föreskriven individuell rätt till insats för
livsföringen i vissa fall.
Rättigheter och de kommunala resurserna
Både den nya lagen om socialbidrag och den reviderade socialtjänstlagen innebär
utökade möjligheter att överklaga för den enskilde.
För båda lagarna ska enligt utredningens uppfattning gälla att det i det
enskilda fallet ska tas rimliga hänsyn till kommunens resurser. Ekonomiska
restriktioner är ett legitimt intresse som ska få vägas in vid beslut om
bistånd.
Stödet för anhöriga/närstående förtydligas i socialtjänstlagen
I samband med att vissa förändringar gjordes i socialtjänstlagen år 1998
infördes en ny bestämmelse om stöd för anhöriga som vårdar närstående som är
långvarigt sjuka, gamla eller funktionshindrade. Detta skedde genom ett tillägg
i den paragraf (5 § SoL), som reglerar socialtjänstens uppgifter. Anhöriga och
andra närstående gör omfattande och mycket betydelsefulla insatser vid vården av
äldre och sjuka personer. Att stödja dem i detta arbete är så viktigt att det
bör vara en särskilt reglerad skyldighet för kommunen att göra det. Utredningen
föreslår att detta sker genom att en ny paragraf införs i socialtjänstlagen, där
skyldigheten förtydligas.
Målet för anhörigstödet är enligt utredningens mening trehövdat. Det första
handlar om att visa anhörigvårdarna samhällets uppskattning, det andra är att
medverka till anhörigvårdares livskvalitet trots deras vårdåtagande och det
tredje är att förebygga utbrändhet. I detta sammanhang är det viktigt att
framhålla att skyldigheten för kommunerna att ge stöd inte får bli eller
upplevas som krav på anhöriga. Det får heller inte innebära att personer med
behov av vård och omsorg känner krav på att ta emot vård av anhöriga.
Ömsesidigheten i förtroendet vårdtagare - vårdgivare kan inte nog betonas.
Särskilda stimulansmedel för att främja metodutvecklingen i det sociala arbetet
Tidiga insatser i form av social rådgivning och personligt stöd är centrala
inslag i ett effektivt och framgångsrikt socialt arbete. Det är viktigt att
regering och riksdag främjar en fortsatt metodutveckling inom detta område.
Detta kan ske genom att Socialstyrelsen får i uppdrag att fördela särskilda
stimulansmedel.
Begreppet skälig levnadsnivå fyller väl sin funktion
Utredningsuppdraget har omfattat uppgiften att analysera begreppet skälig
levnadsnivå och då behandla frågan om det med hänsyn till den enskildes
rättssäkerhet är möjligt att ge kommunerna mer utrymme för lokalt anpassade
lösningar.
Begreppet skälig levnadsnivå avser innehåll och nivåer för alla former av
bistånd, inte bara det ekonomiska. Socialnämnden kan utfärda rekommendationer
eller riktlinjer till vägledning vid biståndsbedömningar om vad som i den egna
kommunen är att betrakta som skälig levnadsnivå. Detta gäller med undantag av de
preciseringar som gäller för försörjningsstödet. Men begreppets grundläggande
betydelse anges i socialtjänstlagens portalparagraf. Oavsett vilka riktlinjer
som finns måste en prövning av rätten till bistånd i varje enskild fall alltid
ske utifrån den enskildes behov.
En rättsvetenskaplig undersökning av begreppet skälig levnadsnivå inom
socialtjänstlagen och motsvarande begrepp i LSS har nyligen presenterats. Efter
att ha gått igenom Regeringsrättens domar konstaterar författaren att det från
början vaga begreppet skälig levnadsnivå har preciserats genom domstolens
avgöranden när det gäller socialbidrag men inte för andra former av bistånd.
Utredningens slutsats efter en samlad analys är att lagen i sin nuvarande
utformning ger kommunerna ett betydande utrymme för lokalt anpassade lösningar.
I detta måste också ligga att domstolarna i valet mellan olika instanser ska ha
att väga in kostnadsaspekter när biståndsinsatser vägs mot varandra.
Försörjning
Sambandet mellan socialbidraget och övriga trygghetssystem ska, enligt
direktiven, analyseras utifrån övergripande förändringar i samhället under
1990-talet, särskilt när det gäller förändringar i de statliga
transfereringarna. Dessutom ska förslag lämnas om hur individ- och
familjeomsorgen kan förändras så att den bättre stämmer överens med den avsedda
funktionen att främst stödja enskilda med ett individuellt bistånd som är
föranlett av tillfälliga sociala eller ekonomiska problem.
Förslagen får inte medföra att de sammantagna offentliga åtagandena utökas. Om
detta även avser kostnader bör noteras att utredningen inte kunnat lägga förslag
som, utan kostnadskonsekvenser för den offentliga sektorn, påtagligt minskar
socialbidragsberoendet. Detta beror i huvudsak på socialbidragets
kostnadseffektivitet genom dess träffsäkerhet och den individuella
behovsprövningen.
Socialbidraget under 1990-talet - en försörjningskälla
Under 1990-talets första sju år fördubblades kostnaderna, i reala termer, för
socialbidraget. Under samma tidsperiod mer än fördubblades den andel hushåll som
under flera år var beroende av socialbidrag. Socialbidraget fungerar därmed
inte längre enbart som ett yttersta skyddsnät, utan har stor betydelse för många
människors försörjning. Den huvudsakliga förklaringen till detta är
utvecklingen på arbetsmarknaden med hög arbetslöshet särskilt bland nya
invandrare och ungdomar. Att många bland dem inte lyckades etablera sig på
arbetsmarknaden medförde i sin tur att de inte omfattades av de försäkringar som
byggts upp till skydd för den enskilde vid arbetslöshet och sjukdom.
Den offentliga sektorns svaga budgetssituation till följd av problemen i den
svenska ekonomin i början av 1990-talet bidrog också till att
socialbidragskostnaderna ökade. Staten tvingades bl.a. sänka nivåerna i
socialförsäkringssystemet samtidigt som kommunerna ökade brukaravgifterna,
särskilt inom barnomsorgen. Till detta kom att skattepolitiken lades om i början
av 1990-talet. Växlingen från direkt till indirekt beskattning kom att
missgynna hushåll med låga inkomster.
Det förtjänar att påpekas att utvecklingen med ökade socialbidrag brutits under
de senaste två åren. Kostnaderna för socialbidrag var en miljard kronor lägre år
1998 jämfört med år 1997. Detta beror främst på den förbättrade
arbetsmarknaden, men kommunernas möjligheter att kräva deltagande i
kompetenshöjande åtgärder kan också haft en viss inverkan.
Av samstämmiga uppgifter från kommunföreträdare är det unga människor med
förhållandevis goda förutsättningar som fatt arbete, medan många andra är
fortsatt beroende av socialbidrag för sin försörjning. Detta gäller särskilt
gruppen nya invandrare.
Ett långvarigt beroende av socialbidrag riskerar att påverka den enskildes
motivation och förmåga att försörja sig själv. Om det ekonomiska utbytet av
arbete uteblir genom höga marginaleffekter eller om den enskildes kunskaper och
färdigheter inte utnyttjas ökar risken att den enskilde anpassar sig till ett
liv utanför arbetsmarknaden.
Oroande i detta sammanhang är att många barnfamiljer är långvarigt beroende av
socialbidrag. År 1996 levde 120 000 barn i sådana familjer. Hur deras självbild
och attityder påverkas finns skäl att fundera över. Oroande är också att en inte
obetydlig grupp människor "faller mellan" arbetsförmedling och socialtjänst. De
är arbetslösa men bedöms av arbetsförmedlingen som inte förmedlingsbara och får
därför ingen eller begränsad service. Socialtjänsten menar ofta att samma
personer står till arbetsmarknadens förfogande och därför bör få del av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Vägar ut ur beroendet av socialbidrag
För att minska beroendet av socialbidrag behövs insatser inom flera
politikområden inte bara socialpolitiken. Det förslag och de bedömningar som
utredningen gör har en socialpolitisk grund, som inte helt kunnat avvägas mot
andra berörda områden. Bedömningarna bör därför närmast ses som en katalog över
tänkbara förändringar som behöver beredas ytterligare.
- introduktionsersättning i stället för socialbidrag
Utredningen föreslår att det ska vara obligatoriskt för kommunerna att betala ut
introduktionsersättning i stället för socialbidrag till skyddsbehövande och
andra som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet under den tid de
introduceras i det svenska samhället. Ofta handläggs det i dag som ett
socialbidrag. Men vid handläggningen av introduktionsersättningen ska det vara
tydligt att det är en ersättning för det introduktionsprogram den enskilde
deltar i och inte ett socialt bidrag.
Om en statlig beskattad introduktionsersättning infördes skulle det bli än
tydligare att försörjningsstödet under introduktionstiden inte är ett
socialbidrag. Enligt utredningens bedömning finns det skäl att överväga att på
längre sikt införa en sådan typ av ersättning till flyktingar som får permanent
uppehållstillstånd. Den skulle kunna utbetalas under en tvåårsperiod och inte
prövas mot andra inkomster. Ersättningen bör inte kvalificera till ersättningar
inom socialförsäkringssystemet eller räknas som kvalifikationstid för
arbetslöshetsersättning. En introduktionsersättning av detta slag skulle stärka
flyktingarnas möjlighet att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Men det
är en relativt kostnadskrävande reform.
- förändringar i vissa transfereringar
Mot bakgrund av vissa beräkningar inom ramen för utredningsarbetet bedömer
utredningen att förändringar i vissa transfereringar skulle bidra till att
minska beroendet av socialbidrag. Att höja studiemedlen till studerande med barn
är en sådan förändring. Antalet studenter med barn har ökat under 1990-talet. I
dagens studiemedelssystem saknas dock möjligheter att utöka studiemedlen genom
extra lån eller bidrag för barnfamiljer.
Det långvariga socialbidragsberoendet skulle minska påtagligt om de lägsta
ersättningarna vid deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder höjdes. Det är
idag stora skillnader i nivå på ersättning till personer som deltar i olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Många tvingas söka kompletterande socialbidrag
för att klara sin försörjning. Det torde vara en dålig användning av offentliga
resurser att välja nivåer i försörjningssystemet så att regelmässigt flera
delar av den offentliga förvaltningen engageras vid handläggning av en enskilds
försörjning vid studier eller annan kompetenshöjande verksamhet.
Under 1990-talet försämrades försörjningssituationen för många barnfamiljer. En
höjning av barndelen i bostadsbidraget skulle ha en relativt stor effekt på
socialbidragskostnaderna. En höjning med 300 kronor per månad skulle till mer än
en tredjedel återvinnas genom sänkta socialbidragskostnader.
Avgifter för barnomsorg bör inte bekostas med socialbidrag. Men i vissa kommuner
tillämpas riktlinjer som innebär att så sker i stället för att hushållet får en
nedsatt barnomsorgsavgift. Detta strider mot en tidigare rekommendation från
Socialstyrelsen. Barnomsorgen är numera en del av utbildningspolitiken och en
sådan rekommendation saknar därför lagstöd. I årets vårproposition förutskickade
regeringen en s.k. maximitaxereform. Utredningen vill framhålla att det också
ur socialbidragssynpunkt finns behov av sänkta avgifter för barnomsorgen. Därför
är det väsentligt att förslaget om maximitaxa utformas på sådant sätt att det
väger in marginaleffekterna för hushåll med låga och mycket låga inkomster.
Också en vidgad användning av lönesubventioner skulle enligt utredningens
bedömning kunna minska det långvariga socialbidragsberoendet. För närvarande
ökar lönebidragsanställningar möjligheterna för personer med nedsatt
arbetsförmåga, och vissa arbetshandikappade, att få anställning på den öppna
marknaden. Våren 1999 var drygt 50 000 personer anställda med lönebidrag, vilket
är en ökning jämfört med år 1997. Men denna utveckling har inte inrymt den
grupp som varit långvarigt beroende av socialbidrag, dvs. i regel personer som
har stora svårigheter på arbetsmarknaden men oftast varken är arbetshandikappade
eller har nedsatt arbetsförmåga.
Utvidgade kriterier för anställning med lönesubvention skulle kunna t spela en
viktig roll för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden. Kriterierna
skulle vara andra än de som gäller för lönebidrag till arbetshandikappade. Det
klart uttalade syftet skulle vara att den är en övergång till ordinarie
arbetsmarknad. Bristande kunskaper i svenska kan vara ett sådant kriterium.
- samverkan ger resultat, ytterligare incitament behövs
Att hjälp och stödåtgärder till en enskild genomförs på ett samordnat sätt är
viktigt för att det ska leda till avsett resultat. Många försök med samverkan
har genomförts och det är sannolikt att samverkan mellan den offentliga sektorns
skilda delar minskar socialbidragsberoendet. Men det kan och bör göras mer för
att stimulera samverkan. Så kan t.ex. arbetsförmedlingsnämndernas roll utvidgas
och utvecklingsgarantin utvidgas till att omfatta fler kategorier. Redan idag
har nämnderna ett uttryckligt ansvar inom ramen för utvecklingsgarantin. En
annan uppgift är att ansvara för att en individuell handlingsplan upprättas. Det
som utmärker utvecklingsgarantin är gränsöverskridandet mellan utbildning,
personlig utveckling och arbete. Den arbetslöses idéer står i centrum och får
möjlighet att utvecklas. Det är naturligt att arbetsförmedlingsnämnderna får ett
utökat ansvar i linje med ansvaret inom ramen för utvecklingsgarantin.
Det bör vara möjligt för en kommun att ordna försörjning via en särskild
aktiveringsersättning i stället för socialbidrag till personer som deltar i
aktiveringsprogram som ordnas av kommunen eller av kommunen i samverkan med
arbetsförmedlingen. Detta är idag inte möjligt enligt principen om
fikabehandling i kommunallagen. Ersättningens nivå bör bestämmas av respektive
kommun. Det bör också vara möjligt att samordna utbetalningen med t.ex.
försäkringskassan.
Organisation av och metoder vid socialbidragshandläggning har betydelse för
kostnaderna
Flera studier under senare år har visat att socialbidragskostnaderna inte enbart
beror på strukturella faktorer. Hur kommunerna organiserar handläggningen och
vilka arbetsmetoder som tillämpas spelar också in och kan förklara en del av
variationerna i socialbidragskostnader mellan skilda kommuner. Dessa frågor bör
ägnas ökad uppmärksamhet i kommunerna.
Ekonomisk trygghet för vissa äldre invandrare m.fl.
Bland människor som till följd av låg eller ingen pension har svårt att försörja
sig återfinns de som kommit till Sverige vid relativt hög ålder från länder
utanför EU och som beviljats permanent uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 §
utlänningslagen. Enligt tilläggsdirektiv (Dir. 1998:70) ska förslag lämnas till
hur deras ekonomiska trygghet ska utformas.
För att tillförsäkra den som är bosatt i Sverige och 65 år eller äldre en
grundläggande försörjning föreslås att ett äldreförsörjningsstöd införs. Det ska
regleras i en särskild lag och finansieras av staten.
Grundläggande krav som ställs på äldreförsörjningsstödet och som påverkat
utformningen är att det
bygger på krav på bosättning,
gäller lika för alla,
innebär en individuell behovsprövning,
tillförsäkrar den enskilde en skälig levnadsnivå,
har karaktären av en social hjälpförmån snarare än en trygghetsförmån och
är enkelt att administrera och kontrollera.

Lagen om försörjningsstöd till äldre är inte tänkt att kompensera dem som väljer
att använda sig av ålderspensionssystemets möjligheter att anpassa
pensionsutbetalningarna efter personliga önskemål. Äldreförsörjningsstödet ska
heller inte kunna utnyttjas för att kompensera ett tidigt eller partiellt uttag
enligt de möjligheter som pensionsbestämmelserna ger utrymme för. För att
förhindra detta måste undantagsbestämmelser fastställas. Den som inte har
tillgodoräknats pensionsrätt eller vars pensionspoäng har reducerats på grund av
att han eller hon inte betalat sina avgifter fullt ut ska heller inte ha rätt
till äldreförsörjningsstöd.
Äldreförsörjningsstödet föreslås administreras av Riksförsäkringsverket och de
allmänna försäkringskassorna. Ansökan om stöd ska lämnas personligen till
försäkringskassan, som både prövar och beslutar om ärendet. Stöd kan beviljas
för högst tolv sammanhängande månader. För tid därefter krävs en ny ansökan.
På kort sikt beräknas kostnaderna för äldrestödet uppgå till 700 miljoner
kronor. Samtidigt beräknas kommunernas socialbidragskostnader minska med 500
miljoner kronor. På något längre sikt beräknas ytterligare kostnader på mellan
40 och 200 miljoner kronor att tillkomma. Finansieringsförslag har presenterats.
Socialtjänstens finansiering
I utredningens uppdrag ingår att analysera eventuella behov av att förändra
principerna för socialtjänstens finansiering för att få till stånd en mer
långsiktig stabilitet i resurserna inom socialtjänstens omsorgsområden. Några
konkreta förslag läggs inte fram när det gäller finansieringsfrågorna. Däremot
diskuteras behovet av ett ökat statligt ansvar för socialbidragskostnaderna.
Ett generellt finansiellt stöd
En grundläggande princip för statens bidrag till kommunerna är att de inte
riktas till någon särskild verksamhet. Skälet för detta är uppfattningen att
kommunala verksamheter bedrivs bättre och effektivare om de så långt möjligt
styrs av lokalpolitiska överväganden mot bakgrund av mål som formulerats på
nationell nivå. Därför finns det heller ingen statlig finansiering direkt riktad
till socialtjänsten. Ett annat viktigt skäl för generella statsbidrag är att de
ger en bättre överblick och kontroll över den samlade kommunala verksamheten.
Det kommunala statsbidrags- och utjämningssystemet består av tre delar; ett
invånarbaserat statsbidrag, en långtgående inkomstutjämning och en
kostnadsutjämning. Det förstnämnda innebär att knappt 6 000 kronor per invånare
lämnas till kommunerna. Inkomstutjämningen medför en omfördelning av medel
mellan kommunerna på ca åtta miljarder kronor. Kostnadsutjämningen ska utjämna
strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan kommunerna. De ska i princip
neutralisera kostnadsskillnader som kommunerna själva inte kan påverka. Det
finns 15 delmodeller inom kostnadsutjämningen där bl.a. individ- och
familjeomsorgen liksom äldreomsorgen ingår.
Vissa riktade statsbidrag
I vissa fall förekommer riktade statsbidrag trots att den generella
finansieringen är grundprincipen. De riktade bidragen motiveras med att
verksamheterna är så speciella att generella finansieringsformer inte anses
lämpliga. Ett exempel på detta är flyktingmottagandet. Andra är riktade
statsbidrag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där kommunerna har en central
roll som arbetsgivare, och med särskilda utbildningsinsatser för vuxna, bl.a.
kunskapslyftet.
Kopplingen mellan resurs- och behovsutveckling
Vid årliga överläggningar mellan representanter för regeringen och kommunerna
bedöms för varje sektor hur stort resursutrymmet är. Däremot finns det i
statsbidrags- och utjämningssystemen som sådana inga automatiskt verkande
mekanismer för att anpassa resurserna till behovsutvecklingen. Den enda
automatiskt rörliga delen i det kommunala finansieringssystemet är därför
skattebasen. För att öka resurserna på annat sätt krävs alltså särskilda beslut
av statsmakterna eller kommunerna själva, t.ex. beslut om att höja anslaget till
de generella statsbidragen och beslut om att höja den kommunala skattesatsen.
Detta innebär bl.a. att det finns ett negativt samband mellan förändringar i
skattebasen och förändringar i behovet av socialbidrag. Även om behoven inom
övrig individ- och familjeomsorg inte följer samma mönster som socialbidragen
påverkas de i viss mån av det samhällsekonomiska tillståndet. Sannolikt finns
det också här ett liknande negativt samband som mellan skattebas och
socialbidrag. När det gäller äldre- och handikappomsorgerna är det däremot svårt
att se några kortsiktiga kopplingar mellan skattebas och behovsutveckling.
Istället har demografiska faktorer en kraftig påverkan på behovsutvecklingen.
Det är huvudsakligen kostnaderna för socialbidragen som är problematiska genom
att de inte är stabila i ett kortare tidsperspektiv. I den mån denna
instabilitet inte följer tydliga mönster som går att förutse försämras
kommunernas planeringsförutsättningar.
Ett ökat statligt ansvar för socialbidragskostnaderna bör övervägas
Det finns skäl att staten och kommunerna bör dela på ansvaret för variationer i
kostnaderna för socialbidragen. Det är främst tre skäl som talar för detta. Det
första har samband med de förslag som utredningen lägger fram när det gäller
lagregleringen av socialbidragen. Det andra skälet är det starka samband som
finns mellan det statliga trygghetssystemet och kommunernas kostnader för
socialbidragen och det tredje är att variationerna i ekonomin får effekter för
socialbidragskostnaderna.
Det finns olika modeller för hur ett delat ekonomiskt ansvar kan utformas, t.ex.
riktade statsbidrag, formaliserade förhandlingar och en "särskild påse" i
kombination med formaliserade förhandlingar. Den förstnämnda modellen medför
risker för att insatser för att underlätta för långvarigt socialbidragsberoende
att bli självförsörjande inte prioriteras. Nackdelarna med denna modell
överväger fördelarna. De andra två modellerna har såväl för- som nackdelar, där
kopplingen mellan kommunernas kostnader för socialbidragen och statsbidragen är
tydligast i den sistnämnda.
Samverkan och gemensamt ansvar
Det är utredningens uppfattning att frågorna om socialtjänstens finansiering
till inte oväsentlig del handlar om samordning av de resurser som finns hos
flera offentliga aktörer. Socialtjänstens verksamhetsområde tangerar såväl
statlig som landstingskommunal verksamhet. En god samverkan bör leda till en
effektiv användning av de tillgängliga resurserna.
Utvecklingen i samhället under 1990-talet har dock kommit att innebära att
fördelningen av ansvaret inom den offentliga sektorn för försörjningsfrågorna
har blivit otydligare. Utredningens bedömning om ett ökat statligt ansvar för
socialbidragskostnaderna ska ses mot den bakgrunden. Ett delat ansvar bör öka
förutsättningarna för att den offentliga sektorns olika delar ska uppfatta
försörjningsfrågorna som gemensamma.
Problemen att på lång sikt finansiera äldreomsorgen måste bedömas som stora.
Detta finansieringsproblem bör mötas bl.a. genom lösningar som ger resurser.
Därför måste de offentliga styr- och finansieringssystemen vidareutvecklas, med
inriktning på samverkan och gemensamt ansvar, så att de bidrar till att ge goda
förutsättningar till försörjning genom arbete för befolkningen i yrkesaktie
ålder.
Tillsynen över socialtjänsten
Tillsynen över socialtjänsten utövas av Socialstyrelsen och länsstyrelserna.
Länsstyrelserna har det operativa ansvaret för tillsynen. De ska följa
socialnämndens tillämpning av lagen och se till att den fullgör sina uppgifter
på ett ändamålsenligt sätt.
Socialstyrelsens tillsynsroll när det gäller socialtjänsten är att samordna,
följa upp och utvärdera socialtjänsten. Styrelsen strävar också efter att i
samråd med länsstyrelserna utveckla enhetliga tillsynssystem och strukturer för
tillsyn. Socialstyrelsen har vidare det direkta ansvaret för tillsynen över
hälso- och sjukvården.
Regering och riksdag har i olika sammanhang uttalat att tillsynen över
socialtjänsten behöver effektiviseras. Det gäller framför allt tillsynen över
äldreomsorgen och stödet till personer med psykiska funktionshinder.
Socialutskottet har efterlyst en skarpare tillsyn som inriktas på frågor om
laglighet och rättssäkerhet och på att säkra kvaliteten i vården och omsorgen
(bet. 1996/97:SoU13). Riksdagen har också givit regeringen tillkänna att den bör
överväga om tillsynen kan läggas på en och samma myndighet för såväl
socialtjänsten som hälso- och sjukvården för att på så sätt skapa en
slagkraftigare organisation.
Tillsynsbegreppet förtydligas
Begreppet tillsyn är inte enhetligt. Det är inte klart avgränsat mot andra
närliggande begrepp såsom uppföljning och utvärdering. I detta betänkande
används begreppet tillsyn för att beteckna kontroll av rättssäkerhet och
laglighet i individärenden och verksamheter. Tillsynen görs i förhållande till
lagens mål och bestämmelser. Uppföljning är en kontinuerlig eller regelmässig
produktion av data om vissa verksamheter. Utvärdering är att analysera och
värdera resultatet av verksamheten i relation till fastställda mål.
Utvärderingen grundas bl.a. på uppgifter från uppföljning och tillsyn.
För att klargöra att tillsyn enligt socialtjänstlagen handlar om kontroll av
laglighet och rättssäkerhet i individärenden och verksamheter i förhållande till
lagens mål och bestämmelser föreslås innebörden i begreppet bli lagreglerad.
Laglighetskontrollen ska också omfatta kontroll av att det i verksamheterna
finns ett väl fungerande kvalitetssystem med regler för kvalitetssäkring.
Socialstyrelsen ska ha en vägledande roll i tillsynen över socialtjänsten
Inom ramen för utredningsarbetet har olika organisatoriska alternativ för att få
en mer samordnad tillsyn över socialtjänst och hälso- och sjukvård skisserats
och analyserats. Varje sådant alternativ har sina för och nackdelar. Utredningen
är inte beredd att i detta sammanhang föreslå en så omfattande omorganisation
av den statliga tillsynen över socialtjänsten och hälso- och sjukvården att all
tillsyn över dessa verksamheter samordnas.
Den lösning utredningen föreslår bygger i stället på att den nuvarande ordningen
behålls tills vidare. Länsstyrelserna är alltså operativt ansvariga för
tillsynen över socialtjänsten och Socialstyrelsen operativt ansvarig för hälso-
och sjukvården. Men för att åstadkomma en bättre samordning ska Socialstyrelsen
ha en tydlig vägledande roll vid tillsynen av socialtjänsten. Det innebär att
styrelsen ska ha en formell rätt att styra länsstyrelsernas tillsynsverksamhet
på sådant sätt att en reell samordning i praktiken kan ske. Detta är framför
allt viktigt när det gäller tillsynsinsatser inom boendeformer för äldre,
bostäder med särskild service för funktionshindrade och hemtjänst för äldre och
personer med funktionshinder. På så sätt är det möjligt att tillgodose
önskemålen om att samordna tillsynen över socialtjänsten och hälso- och
sjukvården. Såväl kommunen eller den enskilde vårdgivaren som vårdtagaren kan
möta en gemensam statlig tillsynsgrupp.
Tillsynsinstrumenten utökas och förstärks
Utredningen föreslår också att en författningsreglerad möjlighet för
länsstyrelserna att inspektera all verksamhet inom socialtjänsten införs.
Dessutom ska länsstyrelserna få möjlighet att meddela förelägganden för att
avhjälpa missförhållanden. När tillsynen gäller sådana verksamheter där sociala
och medicinska insatser ges parallellt ska även Socialstyrelsen kunna ge
förelägganden.
Utan vårdtagarnas medgivande får inspektioner inte ske i deras bostäder. Vårdrum
vid kommunala och enskilda sjukhem liksom rum i andra boendeformer eller
bostäder med särskild service räknas som vårdtagarnas bostäder, varför samtycke
krävs. Men detta torde knappast vålla några problem i praktiken. Om den enskilde
själv på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd inte kan lämna sitt
medgivande kan en nära anhörig eller god man sannolikt bedöma hur den enskilde
skulle vilja ha det om han eller hon själv kunde bestämma.
Redan i dag har länsstyrelserna med stöd av socialtjänstlagen möjligheter att
utfärda förelägganden, med eller utan vite, och besluta om att förbjuda
verksamheter när det gäller sådana som drivs i enskild regi men också i hem för
vård eller boende som drivs av kommunen. Denna möjlighet föreslås nu utvidgas
till att gälla hela socialtjänstområdet oavsett verksamheternas driftform. Det
skulle göra det lättare att komma till rätta med missförhållanden som uppdagas i
samband med besök eller inspektioner vid särskilda boendeformer för äldre och
bostäder med särskild service för funktionshindrade. Föreläggandet föreslås
också kunna kombineras med vite i de fall tillsynsmyndigheten anser att det är
nödvändigt för att föreläggandet ska bli åtlytt.
Särskilda brukarråd inrättas
Länsstyrelserna och Socialstyrelsens regionala enheter har i dag god insikt om
hur tillsyn bör bedrivas. Men de kan inte ha sådan total överblick att de alltid
upptäcker vad som kan kräva särskild uppmärksamhet från deras sida. Här kan
särskilda brukarråd spela en roll. Utredningen föreslår därför att särskilda
brukarråd inrättas som kan stödja länsstyrelserna och Socialstyrelsens regionala
enheter när det gäller att bedöma vilka verksamheter som kräver särskild
uppmärksamhet från staten. Brukarråden ska alltså informera om människors
sociala situation och lämna förslag till myndigheterna om områden som kan vara
angelägna att granska.

Författningsförslag i betänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97)
Förslag till
Lag om ändring i Socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs följande i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)1
dels att 6 a-g §§, 69 b skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande2 6 h §, skall betecknas 15 §, att nuvarande 7 och 7 a §§
skall betecknas 6 och 7 §§, att nuvarande 8 a § skall betecknas 12 §, att
nuvarande 11-12 a §§ skall betecknas 16-18 §§, att nuvarande 20 a-28 §§ skall
betecknas 21-31 §§, att nuvarande 30-40 §§ skall betecknas 32-43 §§, att
nuvarande 47-66 §§ skall betecknas 44-67 §§, att nuvarande 67-68 §§ skall
betecknas 75-76 §§, att nuvarande 69-69 a §§ skall betecknas 68-69 §§, att
nuvarande 69 c § skall betecknas 70 §, att nuvarande 70 a-70 c § skall betecknas
71-73 §§, att nuvarande 71-78 §§ skall betecknas 80-93 §§,
dels att 3, 5 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att de nya 11 §, 25-26 §§, 32-33 §§, 35-40 §§ 44-45 §§, 49 §, 53-54 §§, 59
§, 61 §, 68-78 §§, samt rubriken före 11 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 6 skall sättas närmast före 14, att rubriken
närmast före 7 skall sättas närmast före 6, att rubriken närmast före 11 skall
sättas närmast före 16, att rubriken närmast före 12 skall sättas närmast före
17, att rubriken närmast före 21 skall sättas närmast före 22, att rubriken
närmast före 22 skall sättas närmast före 24, att rubriken närmast före 25 skall
sättas närmast före 28, att rubriken närmast före 33 skall sättas närmast före
35, att rubrikerna närmast före 38 skall sättas närmast före 41, att rubriken
närmast före 47, skall sättas närmast före 44, att rubriken närmast före 50
skall sättas närmast före 47, att rubriken närmast före 59 skall sättas närmast
före 58, att rubriken närmast före 67 skall sättas närmast före 74, att rubriken
närmast före 69 skall ställas närmast före 68, att rubrikerna närmast före 71
skall ställas närmast före 80, att rubriken närmast före 71 a skall ställas
närmast före 81, att rubriken närmast före 71 b skall ställas närmast före 82,
att rubriken närmast före 72 skall ställas närmast före 84, att rubriken närmast
före 73 skall ställas närmast före 87, att rubriken närmast före 75 skall
ställas närmast före 90, att rubriken närmast före 77 skall ställas närmast före
92, att rubriken närmast före 78 skall ställas närmast före 93,
dels att det i lagen skall införas nya paragrafer 13-15 §§, 29 §, 41-45 §§, 79
§, 85 §, 87-88 §§, 90 § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §3
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd
och den hjälp som de behöver.
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra
huvudmän.
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.
I 6 h och 72 a §§ finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun än
den i vilken den enskilde vistas.
I 15 och 85 §§ finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun än den
i vilken den enskilde vistas.

5 §4
Till socialnämndens uppgifter hör att
göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,
informera om socialtjänsten i kommunen,
genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda
levnadsförhållanden,
svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp
och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.
Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar
närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder.
svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp
och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

10 §5
Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan liknande social
tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakt med andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed
jämförlig verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift
att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får
kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till
det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet självt
begär eller samtycker till det.

Speciella riktlinjer för socialnämndens verksamheter
11 §6

Socialnämnden skall genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar
närstående.

13 §7

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift
att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får
kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till
det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet självt
begär eller samtycker till det.

14 §8

Den som inte själv kan tillgodose sina behov för sin livsföring eller kan få dem
tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden.
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes resurser att leva
ett självständigt liv.
Särskilda bestämmelser om ekonomiskt stöd i form av socialbidrag finns i lagen
om socialbidrag (1999:00).

15 §9
En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av ålderdom,
funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande
vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan att
inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos den kommunen ansöka om
sådana insatser som avses i 6 f §. En sådan ansökan skall behandlas som om den
enskilde var bosatt i inflyttningskommunen.
En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av ålderdom,
funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande
vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan att
inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos den kommunen ansöka om
sådana insatser enligt 14 §. En sådan ansökan skall behandlas som om den
enskilde var bosatt i inflyttningskommunen.
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen får inte
beaktas vid prövning enligt första stycket.
På begäran av inflyttningskommunen är hemkommunen skyldig att bistå den förra
kommunen med den utredning som kan behövas för bedömningen av ansökan.

25 §10
Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och hem för
vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför
det egna hemmet. Enligt 23 a § skall dock behovet av vissa hem tillgodoses av
staten.
Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och hem för
vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför
det egna hemmet. Enligt 26 § skall dock behovet av vissa hem tillgodoses av
staten.

26 §11
Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten. Statens
institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa hem. Styrelsen
leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen.
Staten kan om det finns särskilda skäl för det genom avtal uppdra åt ett
landsting eller en kommun att inrätta och driva hem som avses i första stycket.
För vård i ett sådant hem som avses i första stycket får avgift tas ut av den
kommun som begärt placeringen.
Bestämmelserna i 24 § gäller även i fråga om vård i hem som avses i denna
paragraf.
Bestämmelserna i 27 § gäller även i fråga om vård i hem som avses i denna
paragraf.

29 §12
Socialnämnden skall medverka till att de underåriga som avses i 25 § får god
vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden, verka för att de
får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana
underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver.
Socialnämnden skall medverka till att de underåriga som avses i 28 § får god
vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden, verka för att de
får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana
underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver.

32 §13
Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av socialnämnden i
vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan
kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar
sitt beslut.
Ett medgivande enligt 25 § tredje stycket och ett samtycke enligt 25 § femte
stycket meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna enligt 26
§. I de fall samtycke enligt 25 § femte stycket lämnats av socialnämnden i en
annan kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 26 §.
Ett medgivande enligt 28 § första stycket meddelas av socialnämnden i
vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan
kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar
sitt beslut.
Ett medgivande enligt 28 § tredje stycket och ett samtycke enligt 28 § femte
stycket meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 28 § fullgör skyldigheterna enligt 29
§. I de fall samtycke enligt 28 § femte stycket lämnats av socialnämnden i en
annan kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 29 §.

33 §14
Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som syftar
till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 §.
Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som syftar
till att förmedla underåriga till hem som avses i 28 §.
Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla barn från
utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om internationell
adoptionsförmedling.

35 §15
Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 33 a §, återkräva
försörjningsstöd som den enskilde har erhållit enligt 6 b § endast om det har
lämnats
1. som förskott på en förmån eller ersättning,
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över
hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Har ekonomisk hjälp lämnats med stöd av 6 g §, får socialnämnden återkräva
hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning.
Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 36 §, återkräva ekonomiskt
bistånd som den enskilde har erhållit enligt 14 § om det har getts under villkor
om återbetalning.
Beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas enligt denna
paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgift om den eller de
omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för återbetalningsplikten.
Beslutet skall delges den enskilde.

36 §16
Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgifter
eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 6 b eller 6 g §
utgått obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad som
har betalats ut för mycket.
Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgifter
eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 14 § utgått
obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad som har
betalats ut för mycket.
Om någon i annat fall än som avses i första stycket uppburit sådant ekonomiskt
bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta,
får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.

37 §17
Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnadsansvar för
den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträffande underårig, ta ut
ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika
eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller
boende eller i ett familjehem. Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om
den högsta ersättning som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och
hjälpinsatser än som angetts nu får kommunen ta ut skälig ersättning.
Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det
egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens
kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver Socialnämnden får i sådant
fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken avgift
har bestämts enligt 35 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken avgift
har bestämts enligt 38 §.

38 §18
För familjerådgivning, hemtjänst, verksamhet för barn och ungdom enligt 12 § som
inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär, sådant boende som avses
i 20 § andra stycket eller 21 § tredje stycket eller annan liknande social
tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen
bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.
För familjerådgivning, hemtjänst, verksamhet för barn och ungdom enligt 17 § som
inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär, sådant boende som avses
i 20 § andra stycket eller 22 § tredje stycket eller annan liknande social
tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen
bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.
Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 §
tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så stort belopp
att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov,
boendekostnad och andra normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs
skall kommunen försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas
av en oskäligt försämrad ekonomisk situation.

39 §19
Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar
godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 eller 33 a § eller för kostnad som
kommunen har haft enligt 34 § första eller andra stycket, skall talan väckas
hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid
den länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt.
Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar
godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 35 eller 36 § eller för kostnad som
kommunen har haft enligt 37 § första eller andra stycket, skall talan väckas hos
länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid den
länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin
försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl
talar mot bifall till ersättningsanspråket

40 §20
Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som avses
i 33 och 33 a §§ samt 34 § första och andra styckena.
Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som avses
i 35 och 36 § samt 37 § första och andra styckena.

44 §21
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som
ankommer på nämnden enligt 25 första-fjärde styckena och 28 § denna lag, 4 och 6
§§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26,
27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 11
och 13 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Första stycket gäller även i ärenden enligt 25 § femte stycket om samtycke
vägras och beslut enligt 36 § om att föra talan om återkrav enligt 33 a §.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som
ankommer på nämnden enligt 28 § första-fjärde styckena och 31 § denna lag, 4 och
6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24,
26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt
11 och 13 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Första stycket gäller även i ärenden enligt 28 § femte stycket om samtycke
vägras och beslut enligt 39 § om att föra talan om återkrav enligt 36 §.

45 §22
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken
avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
1 kap. 4 § föräldrabalken,
2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 § att
besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning,
3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldrabalken,
6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål och
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,
7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet
att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att fullgöra vad
som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller
17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet
att meddela beslut i frågor som avses i 30 § denna lag eller att fullgöra vad
som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller
17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

49 §23
Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 50 a § och fatta
beslut i ärendet även om den underårige byter vistelsekommun. Detsamma gäller om
en utredning inletts enligt 50 § och ärendet avser vård av missbrukare.
Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 48 § och fatta beslut
i ärendet även om den underårige byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en
utredning inletts enligt 47 § och ärendet avser vård av missbrukare.
Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta
över utredningen av ärendet.

53 §24
I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild skall
nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223):
14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen,
16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,
20 § om motivering av beslut,
26 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som
rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende som avses i 20 § andra
stycket eller 21 § tredje stycket eller om någon annan liknande social tjänst.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som
rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende som avses i 20 § andra
stycket eller 22 § tredje stycket eller om någon annan liknande social tjänst.
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller
ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild hos denna.

54 §25
Den som enligt vad som sägs i 54 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt 17 §
förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden, om inte
särskilda skäl föranleder annat.
Den som enligt vad som sägs i 53 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt 17 §
förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden, om inte
särskilda skäl föranleder annat.
Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få
företräde inför nämnden.
59 §
Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens
personregister skall gallras fem år efter det sista anteckningen gjordes i
akten. Gallring skall dock inte ske så länge uppgifter om samma person inte har
gallrats av nämnden enligt andra stycket.
Uppgifter i personregister som avses i 59 § första stycket skall gallras fem år
efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.
Uppgifter i personregister som avses i 58 § första stycket skall gallras fem år
efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att
gallringsskyldigheten inträdde.

61 §26
Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 60 § första
stycket:
1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om
faderskap,
2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om
adoption,
3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en underårig har
placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett familjehem
eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller
någon annan som har vårdnaden om honom.
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 60 § av
hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i
övriga kommuner beträffande ett representativt urval av personer.
Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 59 § första
stycket:
1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om
faderskap,
2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om
adoption,
3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en underårig har
placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett familjehem
eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller
någon annan som har vårdnaden om honom.
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 59 § av
hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i
övriga kommuner beträffande ett representativt urval av personer.

68 §27
Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ
får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet i form
av
1. hem för vård eller boende,
2. särskilda boendeformer motsvarande sådana som avses i 20 § andra stycket
eller 21 § tredje stycket,
3. hem för viss annan heldygnsvård,
4. hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet.
Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ
får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet i form
av
1. hem för vård eller boende,
2. särskilda boendeformer motsvarande sådana som avses i 20 § andra stycket
eller 22 § tredje stycket,
3. hem för viss annan heldygnsvård,
4. hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall
bedrivas. Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen genom avtal
enligt 4 § tredje stycket har överlämnat till en enskild att utföra.

69 §28
Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 69 § får beviljas endast om
verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet.
Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 68 § får beviljas endast om
verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet.
Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för kvalitet och säkerhet i
verksamheten.
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall nytt
tillstånd sökas.

70 §29
Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 69 § första stycket står under
löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten är belägen.
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och
ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.
Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 68 § första stycket står under
löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten är belägen.
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och
ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.
Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verksamhet som står
under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden underrätta länsstyrelsen om
det.

71 §30
Bestämmelserna i 51 och 52 §§ gäller i tillämpliga delar i enskild verksamhet
som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 69 b §. Dokumentationen skall
bevaras så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i verksamheten.
Bestämmelserna i 50 och 51 §§ gäller i tillämpliga delar i enskild verksamhet
som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 76 §. Dokumentationen skall bevaras
så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i verksamheten.

72 §
En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under länsstyrelsens
tillsyn enligt 69 b § skall, om det begärs av den som akten rör, så snart som
möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på stället eller i
avskrift eller kopia, om inte annat följer av 71 a §.
En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under länsstyrelsens
tillsyn enligt 76 § skall, om det begärs av den som akten rör, så snart som
möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på stället eller i
avskrift eller kopia, om inte annat följer av 81 §.
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansvarar för
personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den inte bör lämnas
ut, skall han genast med eget yttrande överlämna frågan till länsstyrelsen för
prövning.

73 §31
Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn enligt 69 b § skall tas om hand
1. om verksamheten upphör,
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas
enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen, eller
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns ett
påtagligt behov av att akten tas om hand.
Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn enligt 76 § skall tas om hand
1. om verksamheten upphör,
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas
enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen, eller
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns ett
påtagligt behov av att akten tas om hand.
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och det inte
finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i fråga om
återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den som vid beslutet om
omhändertagande ansvarade för personakten. Personakter som har tagits om hand
enligt första stycket skall förvaras avskilda hos arkivmyndigheten i den kommun
där akterna omhändertagits. Personakterna skall bevaras i minst två år från det
att de kom in till arkivmyndigheten. En myndighet som har hand om en personakt
som har omhändertagits har, om en uppgift ur akten begärs för särskilt fall,
samma skyldighet att lämna uppgiften som den haft som ansvarat för akten före
omhändertagandet.

74 §32

Tillsyn i denna lag är kontroll av laglighet och rättssäkerhet i individärenden
i kommunal och enskild verksamhet som svarar för uppgifter inom socialtjänsten
samt att verksamheten uppfyller de krav som anges i 7 §.

75 §33

Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket utom sådan verksamhet
som Statens institutionsstyrelse skall svara för.
Socialstyrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för
kommuner och enskilda som svarar för uppgifter inom socialtjänsten får
Socialstyrelsen utfärda allmänna råd.
Socialstyrelsen leder genom föreskrifter och allmänna råd länsstyrelserna i
deras tillsyn över socialtjänsten.

76 §34

Länsstyrelserna har tillsyn över den socialtjänst som kommuner och enskilda inom
länet svarar för.
Länsstyrelserna skall
informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra
samhällsorgan,
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
hålla Socialstyrelsen underrättad om vad som framkommer under länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet.

77 §35

Den som står under Socialstyrelsens och länsstyrelsens tillsyn är skyldig att på
tillsynsmyndighetens begäran lämna handlingar och annat material som rör
verksamheten samt lämna de upplysningar som tillsynsmyndigheten behöver för sin
tillsyn eller uppföljning och utvärdering av socialtjänsten.
Tillsynsmyndigheten får förelägga den som svarar för verksamheten att lämna vad
som begärs. I föreläggandet får vite sättas ut.
Tillsynsmyndigheten har rätt att inspektera verksamhet som står under dess
tillsyn. Vid tillsynen har myndigheten rätt att få tillträde till de lokaler och
andra utrymmen, dock ej bostäder, som används för verksamheten.
Den som utför inspektionen har rätt att tillfälligt omhänderta handlingar och
annat material som rör verksamheten.
Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid
inspektionen.

78 §36

Om tillsynsmyndighet får kännedom om att verksamhet inom socialtjänsten inte
uppfyller kraven på laglighet och rättssäkerhet eller de krav som anges i 7 §
och om missförhållandet är av betydelse för enskildas möjligheter att få de
insatser de har rätt till, får tillsynsmyndigheten förelägga den som svarar för
verksamheten att avhjälpa missförhållandet. I föreläggandet får vite sättas ut.
Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som
tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att de påtalade missförhållandena skall
kunna avhjälpas.
Om ett föreläggande att avhjälpa ett missförhållande inte följs och om detta är
allvarligt får tillsynsmyndigheten helt eller delvis förbjuda fortsatt
verksamhet.
Om ett föreläggande innebär att kommunen skall se till att viss verksamhet skall
förbättras eller tillskapas och föreläggandet inte följs skall detta
rapporteras till regeringen.

79 §

Om ett missförhållande innebär fara för enskildas liv, säkerhet, eller hälsa får
tillsynsmyndigheten utan föregående föreläggande förbjuda fortsatt verksamhet.
Beslut enligt första stycket går i omedelbar verkställighet.

85 §
Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i familjehem,
hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som avses i 20 §
andra stycket, 21 § tredje stycket och 69 § första stycket 2, har den kommun som
beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd enligt 6 § samt det individuellt
behovsprövade stöd och de individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt
10-12 §§ som den enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om
ärendet överflyttas enligt 72 §.

Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en
placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala tjänster

1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon
annan än en kommun,
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2.
Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i familjehem,
hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som avses i 20 §
andra stycket, 22 § tredje stycket och 68 § första stycket 2, har den kommun som
beslutat om vistelsen ansvaret för det socialbidrag enligt 5 § lagen om
socialbidrag (1999:00) och bistånd enligt 14 § samt det individuellt
behovsprövade stöd och de individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 10,
13, 16-17 §§ som den enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om
ärendet överflyttas enligt 84 §.
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en
placeringskommun enligt första stycket för socialbidrag enligt lagen om
socialbidrag (1999:00) och bistånd enligt 14 §, stöd och sociala tjänster
1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon
annan än en kommun,
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2.

87 §
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden
har meddelat beslut i fråga om
försörjningsstöd enligt 6 b §, vägran eller nedsättning av fortsatt
försörjningsstöd enligt 6 d §,
annat bistånd enligt 6 f §,
ansökan enligt 6 h §,
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 25 §, eller
förbud eller begränsning enligt 27 §.
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden
har meddelat beslut i fråga om
bistånd enligt 14 §

ansökan enligt 15 §,
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 28 §, eller
förbud eller begränsning enligt 30 §.
Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första stycket.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller
kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det
har vunnit laga kraft.

88 §

Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 77 § andra stycket eller 78 §
fösta stycket samt förbud enligt 78 § tredje stycket eller 79 § får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.

90 §
Till böter döms den som
1.åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen
i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1997:192) om internationell
adoptionsförmedling,
2. överträder förbud eller begränsning som har meddelats med stöd av 27 §,
3. utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 69 §,
4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verksamheten.
Till böter döms den som
1. åsidosätter bestämmelserna i 28 § eller 33 § första stycket, om inte
gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1997:192) om
internationell adoptionsförmedling,
2. överträder förbud eller begränsning som har meddelats med stöd av 30 §,
3. utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 68 §,
4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 78 § tredje stycket eller 79
§ fortsätter verksamheten.
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden, länsstyrelsen
eller Socialstyrelsen.

Förslag till
Lag om socialbidrag (1999:00)

Härigenom föreskrivs följande

1 § Denna lag gäller enskildas rätt till ekonomiskt stöd i form av socialbidrag
samt rådgivning för att tillgodose behov av grundläggande försörjning.

2 § Socialbidraget skall främja människors ekonomiska trygghet och utformas så
att det stärker den enskildes resurser att leva ett självständigt liv.

3 § Den som inte själv kan tillgodose sina grundläggande behov av försörjning
eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till socialbidrag av
socialnämnden.
Rätten till socialbidrag förutsätter att den enskilde efter sin förmåga ansvarar
för sin försörjning genom arbete, utbildning eller motsvarande.

4 § Den enskilde skall genom socialbidraget tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

5 § Socialbidrag lämnas för skäliga kostnader för
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och
hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, tandvård, glasögon
samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.
3. andra grundläggande ekonomiska försörjningsbehov som inte avser vård- eller
behandlingsinsatser,
4. ekonomisk rådgivning.
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad regeringen
närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm)
på grundval av officiella prisundersökningar rörande olika hushållstypers
baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl, skall
socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå. Nämnden får också
i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre nivå, om det finns
särskilda skäl för detta.

6 § Socialnämnden får begära att den som uppbär socialbidrag under viss tid
skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet
om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk
åtgärd, och
1. inte har fyllt tjugofem år, eller
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande
insatser, eller
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men
under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.
Praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket skall syfta
till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv.
Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på
arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall
utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och
förutsättningar.
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut fattas enligt
första stycket.

7 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan
kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 6 §, får fortsatt socialbidrag
vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan godtagbart skäl
uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten.

8 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 6 §
skall därvid inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den enskilde utför
uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen
utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock likställas med arbetstagare
vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och
8-10 §§ samt 7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring.

9 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 10 §, återkräva socialbidrag
som den enskilde har erhållit enligt 5 § 1 och 2 endast om det har lämnats
1. som förskott på en förmån eller ersättning,
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över
hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Har socialbidrag lämnats med stöd av 5 § 3 får socialnämnden återkräva hjälpen,
om den har getts under villkor om återbetalning.
Beslut som avser socialbidrag som kan komma att återkrävas enligt denna paragraf
skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgift om den eller de
omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för återbetalningsplikten.
Beslutet skall delges den enskilde.

10 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna
uppgifter eller på annat sätt förorsakat att socialbidrag enligt 5 § utgått
obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad som har
betalats ut för mycket.
Om någon i annat fall än som avses i första stycket uppburit socialbidrag
obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta, får
socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.

11 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar
godvilligt för socialbidrag som avses i 9 § eller 10 §, skall talan väckas hos
länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid den
länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin
försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl
talar mot bifall till ersättningsanspråket.

12 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som
avses i 9 och 10 §§.

13 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om
nämnden har meddelat beslut ifråga om socialbidrag enligt 5 § eller vägran eller
nedsättning av socialbidrag enligt 7 §.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller
kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det
har vunnit laga kraft.

14 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut
enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den

Remissinstanser till betänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97)

Riksdagens ombudsmän (JO), Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i
Jönköpings län, Länsrätten i Örebro län, Kriminalvårdsstyrelsen, Statskontoret,
Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Riksförsäkringsverket,
Försäkringskasseförbundet, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Statens
institutionsstyrelse, Handikappombudsmannen, Hjälpmedelsinstitutet,
Barnombudsmannen, Riksrevisionsverket, Arbetsgivarverket, Konsumentverket,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Örebro län,
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Ungdomsstyrelsen, Diskrimineringsombudsmannen, Integrationsverket, Landstinget i
Stockholms län, Landstinget i Kalmar län, Landstinget i Skåne län, Landstinget
i Västerbottens län, Arbetsmarknadsstyrelsen, Haninge kommun, Järfälla kommun,
Nynäshamns kommun, Stockholms kommun, Tyresö kommun, Oxelösunds kommun,
Vingåkers kommun, Ödeshögs kommun, Gnosjö kommun, Jönköpings kommun, Mörbylånga
kommun, Hörby kommun, Trelleborgs kommun, Örkelljunga kommun, Burlövs kommun,
Malmö kommun, Falkenbergs kommun, Göteborgs kommun, Partille kommun, Karlsborgs
kommun, Marks kommun, Töreboda kommun, Ulricehamns kommun, Lidköpings kommun,
Mariestads kommun, Karlstads kommun, Degerfors kommun, Hällefors kommun, Örebro
kommun, Sala kommun, Skinnskattebergs kommun, Västerås kommun, Avesta kommun,
Gagnefs kommun, Malungs kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Skellefteå
kommun, Åsele kommun, Haparanda kommun, Luleå kommun, Rädda Barnen,
Handikappförbundens Samarbetsorgan, De Handikappades Riksförbund, Pensionärernas
Riksorganisation, Sveriges Pensionärsförbund, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Akademikerförbundet SSR,
Familjehemmens Riksförbund, Föreningen Sveriges socialchefer, Grekiska
Riksförbundet, Kommunförbundet i Stockholms län, Kommunförbundet i Skåne län,
Kommunförbundet i Gävleborgs län, Kommunförbundet i Norrbottens län,
Länsstyrelsernas socialtjänstförening, Neurologiskt Handikappades Riksförbund,
Reumatikerförbundet, Riksförbundet för behandlingshem, Riksförbundet för Hjälp
åt Narkotika- och Läkemedelsberoende, Riksförbundet för Mag- och Tarmsjuka,
Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, Riksförbundet för social
och mental hälsa, Riksförbundet för utvecklingsstörda Barn, Riksförbundet
PensionärsGemenskap, Samarbetsorgan för invandrarorganisationer, Stadsmissionen,
Sverige-finska Riksförbundet, Sveriges Dövas Riksförbund, Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund, Synskadades Riksförbund och Sällskapet Länkarnas
Riksförbund.

Sammanfattning av betänkandet Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
(SOU 1999:109)
Inledning
Utredningens förslag innebär att socialtjänstens behandling av personuppgifter
författningsregleras och anpassas till bestämmelserna i personuppgiftslagen
(1998:204). Förslaget utgår från personuppgiftslagens tillämpningsområde,
begrepp och terminologi och bestämmelserna har utformats så att de anger de
undantag och preciseringar i förhållande till personuppgiftslagen som är
motiverade. Lagen föreslås få namnet lag om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten (avsnitten 6.1.1-6.1.4).
Utredningens förslag innebär vidare vissa ändringar i socialtjänstlagen
(1980:620).
Syftet med den föreslagna lagstiftningen är inte att utvidga socialtjänstens
nuvarande möjligheter att registrera uppgifter om medborgarna. Huruvida
personuppgifter i det enskilda fallet skall samlas in eller lämnas ut avgörs av
annan lagstiftning och inte av personuppgiftslagen eller av den föreslagna
lagstiftningen. Avsikten med utredningens förslag är bl.a. att anpassa de regler
som styr förutsättningarna för när personuppgifter får behandlas inom
socialtjänsten så att de inte hindrar att personuppgifter får behandlas när så
krävs för att socialtjänsten skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.
Förslaget till lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
Lagens tillämpningsområde, m.m.
Den föreslagna lagen skall tillämpas vid behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten.
Personuppgiftslagen är generellt tillämplig på behandling av personuppgifter och
anger de begränsningar i fråga om att behandla personuppgifter som kan anses
nödvändiga för att skydda den personliga integriteten. Att personuppgiftslagen
är generell innebär att lagen är tillämplig vid behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten, om inte särskilda bestämmelser meddelas som avviker från
personuppgiftslagens. Den föreslagna lagen innehåller sådana bestämmelser. Om
inget annat följer av den föreslagna lagen, tillämpas emellertid
personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.
Begreppet socialtjänst definieras i lagen (avsnitt 6.2.1). Med socialtjänst
förstås i detta sammanhang
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke,
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd,
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
5. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt asylsökande
och andra utlänningar,
6. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa
andra utlänningar,
7. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade,
8. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade, samt
9. tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av
verksamhet som avses i 1-8.
Den nämnda uppräkningen av verksamheter m.m. som innefattas i begreppet
socialtjänst är uttömmande. Utanför lagens tillämpningsområde kommer därmed att
falla t.ex. färdtjänstverksamhet samt förskoleverksamhet m.m., vilka
verksamheter regleras av lagen (1997:735) om riksfärdtjänst och lagen (1997:736)
om färdtjänst respektive skollagen (1985:1100). Det bör dock framhållas att
sådan verksamhet och annan verksamhet som inte omfattas av denna lag eller av
annan särlagstiftning omfattas av personuppgiftslagen. Konsekvensen av att man
låter en verksamhet falla utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde blir
alltså inte att behandlingen av personuppgifter i den verksamheten förblir
oreglerad. Huruvida de personuppgifter som har samlats in med stöd av denna lag
får behandlas för t.ex. sådan verksamhet som nu nämnts, dvs. utanför
socialtjänsten, får således avgöras efter en tillämpning av personuppgiftslagen.
Frågan om uppgifterna får lämnas ut måste naturligtvis också prövas enligt
sekretesslagen (1980:100).
Enligt förslaget är lagen tillämplig oavsett vilket subjekt som behandlar
personuppgifter, under förutsättning att det är fråga om socialtjänst i lagens
mening. Det innebär att inte bara myndigheter utan även enskilda som behandlar
personuppgifter inom socialtjänsten har att tillämpa lagen.
Liksom personuppgiftslagen föreslås lagen gälla inte endast för behandling av
personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad utan även för annan
behandling, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad
samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning
enligt särskilda kriterier, dvs. för manuell behandling av personregister
(avsnitt 6.2.2). Det föreslås inte några särskilda bestämmelser för den
automatiserade behandlingen av personuppgifter.
Lagen är dock inte tillämplig vid behandling av personuppgifter för forsknings-
och statistikändamål (avsnitt 6.2.3). Behandling för sådana ändamål regleras av
bestämmelserna i personuppgiftslagen och av eventuell annan särlagstiftning på
området. Det bör dock påpekas att det inte är något som hindrar att de uppgifter
som samlats in för att myndigheter och andra skall kunna utföra sina
arbetsuppgifter inom socialtjänsten, dvs. med stöd av den föreslagna lagen, även
används för forsknings- och statistikändamål. Av 9 § andra stycket
personuppgiftslagen följer nämligen att behandling för historiska, statistiska
och vetenskapliga ändamål inte skall anses oförenlig med de ändamål för vilka
uppgifterna ursprungligen samlades in. Huruvida behandlingen av
personuppgifterna, t.ex. själva utlämnandet, är tillåten i det enskilda fallet
får emellertid avgöras av bestämmelserna i personuppgiftslagen och
sekretesslagen. I 19 § tredje stycket personuppgiftslagen finns en allmän
bestämmelse i ämnet. I den mån det, som t.ex. i 64 § socialtjänstlagen, finns
särskilda föreskrifter i lag eller förordning om utlämnande av uppgifter för
forskningsändamål, gäller dessa bestämmelser före personuppgiftslagens regler (2
§ personuppgiftslagen).
När personuppgifter får behandlas och ändamålen med behandlingen av
personuppgifter
Bestämningen av ändamål för behandlingen av personuppgifter anses vara av
central betydelse från integritetssynpunkt. Utredningen har därför noga övervägt
om det skulle vara möjligt att direkt i lagen uttömmande ange för vilka ändamål
personuppgifter skall få behandlas inom socialtjänsten. Utredningen har
emellertid av skäl som redovisas utförligt i avsnitt 6.3 ansett att det inte är
möjligt att föreslå en sådan lösning.
Utredningen har i stället stannat för en modell som innebär att det överlåts på
de personuppgiftsansvariga i respektive verksamhet att - inom en i lagen angiven
ram - ange de ändamål för vilka personuppgifter skall få behandlas inom
socialtjänsten. En sådan modell framstår - menar utredningen - som den bästa
inte bara när det gäller skyddet för den enskildes personliga integritet utan
även när det gäller verksamheten inom socialtjänsten.
Utredningens förslag innebär således att det i lagen föreskrivs att
personuppgifter, förutom med den registrerades samtycke, får behandlas bara om
behandlingen är nödvändig för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall
kunna utföras. Lagen hindrar dock inte att personuppgifter lämnas ut, om det
följer av lag eller förordning. I lagen regleras inte för vilka ändamål
personuppgifter skall få behandlas inom socialtjänsten. Det ankommer således på
de personuppgiftsansvariga i respektive verksamhet att med beaktande av 9 §
första stycket c personuppgiftslagen - dvs. bestämmelsen att personuppgifter
bara får samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål -
ange för vilka ändamål personuppgifter behandlas. Endast ändamål som är
nödvändiga för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall kunna utföras kan
därvid vara berättigade.
Vilka kategorier av personuppgifter bör få behandlas?
Föreskrifterna i 9 § första stycket e och f personuppgiftslagen - att de
personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande
till ändamålen med behandlingen samt att inte fler personuppgifter får behandlas
än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen - och viss
annan lagstiftning, t.ex. socialtjänstlagens bestämmelser om dokumentation,
innebär viktiga begränsningar av vilka personuppgifter som får behandlas. Det
skydd som dessa föreskrifter ger för den personliga integriteten är menar
utredningen tillräckligt. I den föreslagna lagen finns det därför inte några
särskilda begränsningar beträffande vilka kategorier av personuppgifter som får
behandlas inom socialtjänsten (avsnitt 6.4). Samtliga kategorier av
personuppgifter kommer således i och för sig att få behandlas inom
socialtjänsten, även bl.a. känsliga personuppgifter i personuppgiftslagens
mening.
Utredningen framhåller att det inte råder något tvivel om att det från
integritetssynpunkt skulle vara en fördel om det i lagtexten på ett konkret sätt
kunde anges vilka personuppgifter som får behandlas inom socialtjänsten.
Utredningen har emellertid bedömt det som i praktiken omöjligt att göra så. Det
beror på den mycket omfattande och mångskiftande verksamhet som lagstiftningen
skall omfatta och socialtjänstens behov av att behandla ett synnerligen stort
antal olika personuppgifter, som när det gäller graden av integritetskänslighet
varierar i stor utsträckning. En reglering skulle nämligen - menar utredningen -
antingen innebära stora risker för att socialtjänstarbetet försvårades eller -
om listan över vilka uppgifter som fick behandlas gjordes mycket omfattande -
knappast medföra några vinster från integritetssynpunkt.
Personuppgiftsansvaret
I den föreslagna lagen anges inte vem som skall vara personuppgiftsansvarig för
de behandlingar av personuppgifter som utförs inom socialtjänsten (avsnitt 6.5).
Frågan om vem som är personuppgiftsansvarig för en viss behandling av
personuppgifter enligt lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten får i stället avgöras efter en tillämpning av bestämmelserna i
personuppgiftslagen. Någon särskild regel om detta behövs inte i den föreslagna
lagen.
Sökbegrepp
Med sökbegrepp förstås bokstäver eller siffror med vars hjälp man kan söka fram
lagrad information. Frågan om sökbegränsningar har behandlats i avsnitt 6.6.
De sekretessbestämmelser som gäller för personuppgifter inom socialtjänsten
(bl.a. 7 kap. 4 § sekretesslagen 1980:100 och 51 § andra stycket
socialtjänstlagen) innebär ett mycket starkt skydd för uppgifterna, inte bara i
förhållande till verksamhet utanför socialtjänsten, utan även mellan myndigheter
på socialtjänstens område samt inom en och samma myndighet. Möjligheterna att
söka information begränsas emellertid inte endast av sekretessbestämmelser, utan
även av personuppgiftslagens bestämmelse (9 § första stycket d) om att redan
insamlade personuppgifter inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt
med det ändamål för vilket uppgifterna ursprungligen samlades in. Vidare
innebär bestämmelsen i 59 § socialtjänstlagen om förbud mot att i s.k.
sammanställningsregister hos socialnämnd ta in uppgifter om ömtåliga personliga
förhållanden ytterligare begränsningar av sökmöjligheterna. Dessa bestämmelser
innebär ett tillräckligt integritetsskydd. I lagen föreslås därför inte någon
särskild begränsning i möjligheten att med olika sökbegrepp hämta information
som finns inom socialtjänsten.
Utredningen framhåller dock att det vid denna bedömning förutsätts att den
personuppgiftsansvarige utformar de tekniska systemen så att i princip endast
behöriga personer kan göra sökningar samt att det finns
behörighetskontrollsystem och att det i efterhand går att fastställa vilka
personer som har tagit del av information (loggning). Den enskilde handläggarens
sökmöjligheter torde kunna begränsas mycket kraftigt (jfr bl.a. 51 § andra
stycket socialtjänstlagen). Den personkrets som arbetar med uppföljning,
utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och framställning av statistik - och
som naturligtvis är beroende av att kunna söka information i en helt annan
omfattning än en enskild handläggare - torde i de flesta fall kunna begränsas
till ett minimum.
Samkörning
Enligt utredningen saknas det anledning att i den föreslagna lagen ha en
särskild bestämmelse som tillåter eller förbjuder att de personuppgifter som
finns inom socialtjänsten samkörs (avsnitt 6.7). Personuppgiftslagens
bestämmelser (9 § första stycket d, e och f) - att personuppgifter får behandlas
för andra ändamål än de för vilka uppgifterna ursprungligen samlades in bara om
de nya ändamålen inte är oförenliga med de ursprungliga ändamålen, att de
personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande
till ändamålen med behandlingen samt att inte fler uppgifter får behandlas än
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen - innebär ett
tillräckligt integritetsskydd för den enskilde. I praktiken begränsar dessa
bestämmelser möjligheterna till samkörning på ett sätt som är godtagbart från
integritetssynpunkt samtidigt som de innebär att personuppgifter kan samköras
när det är ändamålsenligt och lämpligt. Även 59 § socialtjänstlagen och
bestämmelserna i sekretesslagen kan hindra att personuppgifter samkörs.
Utlämnande av personuppgifter på medium för automatiserad behandling
I den föreslagna lagen behövs ingen regel som tillåter att personuppgifter inom
socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behandling (avsnitt
6.8). Personuppgifter får lämnas ut på vilket medium som helst om behandlingen -
utlämnandet - inte är oförenlig med det ändamål för vilket uppgifterna
ursprungligen samlades in. Detta följer direkt av personuppgiftslagen. Det finns
inte heller tillräcklig anledning att förbjuda att personuppgifter lämnas ut på
ett sådant medium. Sekretesslagen eller andra bestämmelser kan dock hindra att
uppgifterna över huvud taget får lämnas ut.
Direktåtkomst
Den som har direktåtkomst till information som behandlas automatiserat kan, när
han eller hon vill, ta del av informationen på en bildskärm. Åtkomsten kan avse
all information som finns eller endast en del av denna. Direktåtkomst ger inte i
sig möjlighet att påverka informationsinnehållet. Frågan om direktåtkomst har
behandlats i avsnitt 6.9.
De sekretessbestämmelser som gäller vid behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten (bl.a. 7 kap. 4 § sekretesslagen och 51 § andra stycket
socialtjänstlagen) innebär, oavsett om det är fråga att lämna ut uppgifter på
papper eller om det rör sig om direktåtkomst, ett mycket starkt skydd för
personuppgifterna. Vidare innebär personuppgiftslagens regler om att
personuppgifter inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt med det
för vilket uppgifterna samlades in, att de personuppgifter som behandlas skall
vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen, samt
att inte fler personuppgifter får behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålen med behandlingen (9 § första stycket d, e och f), ett ytterligare
skydd för personuppgifterna. Även detta gäller oavsett på vilket medium
uppgifterna tas fram. Det finns inget behov av att härutöver föreslå en regel
som innebär begränsningar av åtkomsten till personuppgifter som behandlas
automatiserat inom socialtjänsten.
Utredningen framhåller att en förutsättning för att en lösning som den
föreslagna skall ge ett tillräckligt integritetsskydd är att den
personuppgiftsansvarige begränsar den krets av personer som har direktåtkomst
till information - vilket redan med hänsyn till gällande sekretessregler är
nödvändigt - och att det finns system för behörighetskontroll. Utredningen har
vid sin bedömning också utgått från att så blir fallet och att de tekniska
systemen utformas så att det i efterhand går att fastställa vilka personer som
har tagit del av information.
Information
Personuppgiftslagens bestämmelser om den personuppgiftsansvariges
informationsplikt skall gälla även när personuppgifter behandlas inom
socialtjänsten (avsnitt 6.10). Några särskilda bestämmelser om information
behövs inte i den föreslagna lagen. I betänkandet gör utredningen en bedömning
av hur personuppgiftslagens bestämmelser om information kan komma att tillämpas
inom socialtjänsten.
Säkerheten vid behandling och tillsynsmyndighetens befogenheter
Personuppgiftslagens bestämmelser om säkerheten vid behandling och
tillsynsmyndighetens befogenheter skall gälla också när personuppgifter
behandlas inom socialtjänsten (avsnitt 6.11). Några särskilda bestämmelser
därutöver behövs inte i den föreslagna lagen. Datainspektionen skall vara
tillsynsmyndighet även enligt den föreslagna lagen.
I betänkandet erinrar dock utredningen om att de uppgifter som finns och kommer
att finnas inom socialtjänsten mycket ofta kommer att vara av integritetskänslig
natur. Utredningen understryker därför betydelsen av att det bedrivs ett aktivt
arbete i syfte att vidmakthålla en hög säkerhetsnivå. Det kan också, framhåller
utredningen, förväntas att Datainspektionen med stöd av 13 §
personuppgiftsförordningen (1998:1191) kommer att meddela närmare föreskrifter
om de säkerhetsåtgärder som behövs.
Anmälan till tillsynsmyndigheten, m.m.
Enligt 36 § första stycket personuppgiftslagen gäller att behandling av
personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad omfattas av
anmälningsskyldighet. Den personuppgiftsansvarige skall göra en skriftlig
anmälan till tillsynsmyndigheten (Datainspektionen) innan en sådan behandling
eller serie av sådana behandlingar med samma eller liknande ändamål genomförs.
Emellertid innebär bestämmelsen i 3 § 3 personuppgiftsförordningen att den
anmälningsskyldighet som följer av 36 § första stycket personuppgiftslagen inte
gäller för behandling av personuppgifter som regleras genom särskilda
föreskrifter i lag eller förordning. Denna undantagsbestämmelse från
anmälningsskyldigheten bör - menar utredningen - gälla också när personuppgifter
behandlas med stöd av lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten (avsnitt 6.12). När personuppgifter behandlas automatiserat inom
socialtjänsten behöver anmälan således inte göras till Datainspektionen.
Personuppgiftslagens bestämmelse (42 §) om att den personuppgiftsansvarige till
var och en som begär det skall lämna upplysningar om sådana automatiserade eller
andra behandlingar av personuppgifter som inte har anmälts till
tillsynsmyndigheten, skall däremot gälla även vid behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten (avsnitt 6.12).
Bevarande och gallring
Det finns inget behov av bestämmelser i fråga om bevarande och gallring som
avviker från regleringen härav i andra författningar (avsnitt 6.13). Detta
innebär att bevarande och gallring skall ske med beaktande av reglerna i
personuppgiftslagen och socialtjänstlagen. En bestämmelse härom tas in i lagen.
Sekretess
I den föreslagna lagen tas inte in någon särskild reglering av sekretessfrågor
som avviker från gällande lagstiftning (avsnitt 6.14). I lagtexten införs dock
en uttrycklig erinran om de sekretessregler som skall beaktas vid behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten.
Rättelse och skadestånd
De bestämmelser om rättelse och skadestånd som finns i personuppgiftslagen skall
gälla även behandlingar som utförts i strid med lagen om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten (avsnitten 6.15 och 6.16). En föreskrift som
anger detta förhållande tas in i den sistnämnda lagen
Överklagande
Utredningen föreslår inga särskilda regler om överklagande av den
personuppgiftsansvariges beslut i olika frågor (avsnitt 6.17). Frågan om en
sådan överklaganderätt bör finnas är av principiellt slag och bör därför
övervägas i ett annat sammanhang.
Det är, menar utredningen, ingen lämplig ordning att riksdagen i varje enskilt
fall i olika specialförfattningar om behandling av personuppgifter, skall ta
ställning till om vissa beslut som den personuppgiftsansvarige fattar bör kunna
överklagas. Den bästa lösningen är att riksdagen i ett sammanhang - lämpligen i
ett lagstiftningsärende rörande personuppgiftslagen - får ta ställning till om
en sådan överklaganderätt bör finnas.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen om behandling av personuppgifter föreslås träda i kraft den 1 juli 2000
(avsnitt 7.2).
Som inledningsvis nämndes bygger lagen om behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten på personuppgiftslagen och skall tillämpas sida vid sida med den.
Mot denna bakgrund bör, menar utredningen, den föreslagna lagens
övergångsreglering och personuppgiftslagens i princip överensstämma.
Utredningen föreslår därför i fråga om automatiserad behandling av
personuppgifter, en övergångsbestämmelse som innebär att lagen - liksom
personuppgiftslagen - skall tillämpas först den 1 oktober 2001 på sådana
automatiserade behandlingar som har påbörjats före den 24 oktober 1998. Detsamma
bör - liksom enligt personuppgiftslagen - gälla beträffande automatiserad
behandling som utförs för ett visst ändamål, om behandling för ändamålet har
påbörjats före den 24 oktober 1998.
Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer således att
gälla för de automatiserade behandlingar som pågår den 1 juli 2000 och som har
påbörjats efter den 24 oktober 1998. Den 1 oktober 2001 kommer denna lag -
liksom personuppgiftslagen - i princip att gälla fullt ut för all automatiserad
behandling av personuppgifter, oavsett när den har påbörjats.
När det sedan gäller manuell behandling av personuppgifter som påbörjats före
den 24 oktober 1998, anser utredningen att den föreslagna lagen bör träda i
kraft först den 1 oktober 2007. För sådan manuell behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten kommer således endast personuppgiftslagen att gälla till och
med den 30 september 2007. När det gäller manuell behandling som påbörjats
efter den 24 oktober 1998 gäller däremot såväl personuppgiftslagens bestämmelser
som lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten redan den 1 juli
2000.
Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
Utredningens förslag innebär vidare att det i socialtjänstlagen tas in en ny
bestämmelse, 59 a §, som innebär att förbudet i 59 § första stycket samma lag
mot att i s.k. sammanställningsregister hos socialnämnden anteckna uppgifter om
ömtåliga personliga förhållanden inte skall hindra att personuppgifter behandlas
hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och
framställning av statistik (avsnitt 6.1.5).
Vidare föreslås en ändring i 61 § socialtjänstlagen, som innebär att det i den
paragrafen tas in en hänvisning inte bara till personuppgiftslagen utan även
till lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten (avsnitt 8.2).
Även ändringarna i socialtjänstlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000
(avsnitt 7.2). Beträffande 61 § socialtjänstlagen föreslås en viss
övergångsreglering.

Författningsförslag i betänkandet Behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten (SOU 1999:109)
1 Förslag till
Lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten

Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten,
om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i
eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är
tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.

2 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter för forsknings- och
statistikändamål.

3 § Med socialtjänst förstås i denna lag
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke,
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd,
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
5. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt asylsökande
och andra utlänningar,
6. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa
andra utlänningar,
7. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade,
8. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade, samt
9. tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av
verksamhet som avses i 1-8.
Förhållandet till personuppgiftslagen, m.m.
4 § Om inget annat följer av denna lag, tillämpas personuppgiftslagen (1998:204)
vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.

5 § I socialtjänstlagen (1980:620) finns särskilda bestämmelser om register m.m.
hos socialnämnden.
När personuppgifter får behandlas
6 § Personuppgifter får, förutom med den registrerades samtycke, behandlas bara
om behandlingen är nödvändig för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall
kunna utföras.
Lagen hindrar dock inte att personuppgifter lämnas ut om det följer av lag eller
förordning.
Ändamålen med behandlingen
7 § Det ankommer på den personuppgiftsansvarige att, inom den ram som anges i 6
§ och med beaktande av 9 § första stycket c personuppgiftslagen (1998:204),
bestämma för vilka ändamål personuppgifter får behandlas.
Känsliga personuppgifter, m.m.
8 § En tillåten behandling av personuppgifter enligt 6 § innebär
1. att även uppgifter om personnummer och sådana känsliga personuppgifter som
avses i 13 § personuppgiftslagen (1998:204) får behandlas,
2. att även andra än myndigheter får behandla personuppgifter om
lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella
tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden, samt
3. att personuppgifter får föras över till tredje land.
Av 9 § första stycket e och f personuppgiftslagen följer att de personuppgifter
som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med
behandlingen samt att inte fler personuppgifter får behandlas än som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen.
Bevarande och gallring
9 § Utöver vad som följer av personuppgiftslagen (1998:204) finns särskilda
bestämmelser om bevarande och gallring i socialtjänstlagen (1980:620).
Sekretess
10 § För utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten gäller de
begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100), socialtjänstlagen
(1980:620) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
Rättelse och skadestånd
11 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd
gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. I fråga om automatiserad behandling av personuppgifter, som påbörjats före
den 24 oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst ändamål, om
behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 1998, skall lagen
tillämpas först den 1 oktober 2001.
3. I fråga om manuell behandling av personuppgifter, som påbörjats före den 24
oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst ändamål, om manuell
behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 1998, skall lagen
tillämpas först den 1 oktober 2007.

2 Förslag till
Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 59 a §,
dels att 61 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

59 a §

Bestämmelsen i 59 § första stycket hindrar inte att personuppgifter behandlas
hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och
framställning av statistik.

61 §
I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter finns
bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204).
I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter finns
bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204) och i lagen (2000:000) om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Under den tid datalagen (1973:289) skall tillämpas på viss behandling av
personuppgifter, gäller dock 61 § i dess lydelse före den 24 oktober 1998 för
sådan behandling.

Remissinstanser till betänkandet Behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten (SOU 1999:109)

Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Övre Norrland, Solna tingsrätt,
Norrköpings tingsrätt, Gävle tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Justitiekanslern (JK), Datainspektionen, Statistiska centralbyrån, Statens
invandrarverk, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Statens
institutionsstyrelse, Riksrevisionsverket, Skolverket, Riksarkivet, Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet,
Socialvetenskapliga forskningsrådet, Länsstyrelsen i Stockholm län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen
i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Göteborgs kommun, Malmö
kommun, Stockholms kommun, Håbo kommun, Partille kommun, Täby kommun, Borås
kommun, Gävle kommun, Östersunds kommun, Avesta kommun, Falköpings kommun,
Ronneby kommun, Degerfors kommun, Lessebo kommun, Sandvikens kommun, Färgelanda
kommun, Herrljunga kommun, Valdemarsviks kommun, Dorotea kommun, Malungs kommun,
Sollefteå kommun, Marks kommun, Norrtälje kommun, Skara kommun, Hammarö kommun,
Strömstads kommun, Åmåls kommun, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
(SKTF), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Föreningen Sveriges socialchefer, Svenska
Kommunförbundet, Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Pensionärsförbund,
Riksförbundet PensionärsGemenskap, Statspensionärernas Riksförbund, Svenska
Kommunalpensionärernas förbund, Riksförbundet för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare, Sällskapet Länkarnas Riksförbund, Rädda Barnen och
Barnens rätt i samhället (BRIS)

Jämförelse mellan den nuvarande socialtjänstlagen och den föreslagna nya
socialtjänstlagen
Nuvarande socialtjänstlag
Föreslagen socialtjänstlag

1 § första-tredje stycket

1 § fjärde stycket

2 §

3 §

4 § första och andra styckena

4 § tredje stycket

4 § fjärde och femte styckena

5 § första stycket

5 § andra stycket

6 §

6 a §

6 b §

6 c §

6 d §

6 e §

6 f §

6 g §

6 h §

7 §

7 a § första - tredje styckena

7 a § fjärde stycket

8 §

8 a §
9 §

10 §

11 § första och andra styckena

11 § tredje stycket

12 §

12 a §

13-18 a §§ upphävda

19 §

20 §

20 a §

21 §

21 a §

22 § första - tredje styckena

22 § fjärde stycket

23 §

23 a §

24 §

25 § första och andra styckena

25 § tredje stycket

25 § fjärde stycket

25 § femte stycket

26 §

27 §

28 §

29 § upphävd

30 § första stycket och tredje stycket första meningen

30 § andra stycket och tredje stycket andra meningen

31 § första stycket

31 § andra stycket

32 §

33 §

33 a §

34 §

35 §

36 §

37 §

38 §

39 §

40 §

41-46 §§ upphävda

47 §

48 §

49 §

50 §

50 a §

50 b §

51 §

52 §

53 §

54 §

55 §

56 §

57 §

58 §

59 §

60 §

61 §

62 §

63 §

64 §

65 §

65 a §

65 b §

66 §

67 §

68 §

68 a §

69 §

69 a §

69 b § första stycket

69 b § andra stycket

69 c §

70 §

70 a §

70 b §

70 c §
71 §

71 a §

71 b §

71 c §

72 §

72 a §

72 b §

73 §

74 §

74 a §

75 §

76 §

77 §

78 §
1 kap. 1 §

1 kap. 2 §

2 kap. 1 §

2 kap. 2 §

2 kap. 4 §

2 kap. 5 §

2 kap. 6 §

3 kap. 1 §

5 kap. 10 §

4 kap. 1 § första stycket

4 kap. 1 § andra stycket

4 kap. 3 §

4 kap. 4 §

4 kap. 5 §

4 kap. 6 §

upphört

4 kap. 2 §

2 kap. 3 §

3 kap. 2 §

3 kap. 3 §

5 kap. 12 §

3 kap. 4 §

5 kap. 11 §
3 kap. 5 §

3 kap. 6 §

3 kap. 7 §

5 kap. 9 §

5 kap. 1 §

5 kap. 3 §

5 kap. 4 §

5 kap. 5 §

5 kap. 6 §

5 kap. 7 §

5 kap. 8 §

6 kap. 1 §

6 kap. 5 §

6 kap. 2 §

6 kap. 3 §

6 kap. 4 §

6 kap. 6 §

6 kap. 12 §

6 kap. 13 §

6 kap. 14 §

6 kap. 7 §

5 kap. 2 §

6 kap. 8 §

6 kap. 9 §

6 kap. 15 §

6 kap. 10 §

6 kap. 16 §

upphävs

9 kap. 2 §

9 kap. 1 §

8 kap. 1 §

8 kap. 2 §

9 kap. 3 §

9 kap. 4 §

10 kap. 1 §

10 kap. 2 §

10 kap. 3 §

10 kap. 4 §

10 kap. 5 §

10 kap. 6 §

11 kap. 1 §

11 kap. 2 §

11 kap. 4 §

11 kap. 5 §

11 kap. 6 §

11 kap. 7 §

11 kap. 8 §

11 kap. 9 §

11 kap. 10 §

11 kap. 11 §

11 kap. 12 §

12 kap. 1 §

12 kap. 2 §

12 kap. 3 §

12 kap. 4 §

12 kap. 5 §

12 kap. 6 §

12 kap. 7 §

12 kap. 8 §

12 kap. 9 §

12 kap. 10 §

13 kap. 1 §

13 kap. 2 §

13 kap. 7 §

7 kap. 1 §

7 kap. 2 §

13 kap. 3 §

13 kap. 4 §

13 kap. 5 §

13 kap. 6 §

7 kap. 3 §

7 kap. 4 §

7 kap. 5 §
14 kap. 1 §

14 kap. 2 §

15 kap. 1 §

15 kap. 2 §

16 kap. 1 §

16 kap. 2 §

6 kap. 11 §

16 kap. 3 §

16 kap. 4 §

16 kap. 5 §

16 kap. 6 §

16 kap. 7 §

16 kap. 8 §

16 kap. 9 §

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till socialtjänstlag
1 kap. Socialtjänstens mål
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja
människornas
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor, och
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och
andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och
gruppers egna resurser. Socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för
människornas självbestämmanderätt och integritet.
När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen
till barnets bästa kräver.
2 kap. Kommunens ansvar
1 § Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.

2 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas där får det stöd
och den hjälp som de behöver.
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra
huvudmän.
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen.
I 3 § och 14 kap. 2 § finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun
än den där den enskilde vistas.

3 § En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av
ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av
omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan
att inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos den kommunen
ansöka om sådana insatser. En sådan ansökan skall behandlas som om den enskilde
vore bosatt i inflyttningskommunen.
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen får inte
beaktas vid behandling av en sådan ansökan.
Hemkommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som
inflyttningskommunen kan behöva för att kunna pröva ansökan.

4 § Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige bestämmer.
Vad som i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd gäller i
förekommande fall den eller de nämnder som utses enligt första stycket.

5 § Kommunen får sluta avtal med annan om att utföra kommunens uppgifter inom
socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt
en annan kommun. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte med
stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en
samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.
Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, den allmänna
försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att, inom ramen för socialtjänstens
uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga
resurser. Kommunen skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som
bedrivs i samverkan.

6 § Riksrevisionsverket får granska sådan verksamhet som bedrivits i samverkan
med och delvis finansierats av försäkringskassan eller länsarbetsnämnden. Vid en
sådan granskning har Riksrevisionsverket rätt att ta del av de uppgifter som
behövs för att granska verksamheten.
3 kap. Socialnämndens uppgifter
1 § Till socialnämndens uppgifter hör att
- göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
- medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,
- informera om socialtjänsten i kommunen,
- genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för
goda levnadsförhållanden,
- svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk
hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

2 § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens
sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och
äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga
lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga
för alla.
Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder
vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och
ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd.
Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete,
bostad och utbildning.

3 § Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet.
För utförande av socialnämndens uppgifter skall det finnas personal med lämplig
utbildning och erfarenhet.
Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och
säkras.

4 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten
och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden
samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

5 § Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras
tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra
samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.
När en åtgärd rör ett barn skall barnets inställning så långt det är möjligt
klarläggas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och
mognad.

6 § Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan liknande
social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakt med
andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, samt genom social jour eller
annan liknande verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift
att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga
angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn som
inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare
begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses
endast om barnet självt begär eller samtycker till det.

7 § Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av
alkohol och andra beroendeframkallande medel.
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och enskilda och
genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och
om de hjälpmöjligheter som finns.
4 kap. Rätten till bistånd
1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda
på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för
sin livsföring i övrigt.
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att
leva ett självständigt liv.

2 § Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och
hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening
och arbetslöshetskassa.
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad regeringen
närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm)
på grundval av officiella prisundersökningar av olika hushållstypers
baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl, skall
socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå. Nämnden får också
i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre nivå, om det finns
särskilda skäl för detta.

3 § Socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid
skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet
om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk
åtgärd, och
1. inte har fyllt tjugofem år, eller
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande
insatser, eller
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men
under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.
Praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket skall syfta
till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv.
Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på
arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall
utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och
förutsättningar.
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut fattas enligt
första stycket.

4 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan
kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 3 §, får fortsatt
försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan
godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten.

5 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 3 §
skall inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den enskilde utför
uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen
utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock likställas med arbetstagare
vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och
8-10 §§ samt 7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring.
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper
1 § Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den
hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden
skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka
att planen fullföljs.

2 § Socialnämnden skall
- verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,
- i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en
gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,
- med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har
visat tecken till en ogynnsam utveckling,
- aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av
alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel samt dopningsmedel,
- i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att
utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till
den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet, samt
- i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och
hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge
eller adoption har avgjorts.

3 § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda eller begränsa
möjligheterna för en person som har sitt hem inom kommunen att i hemmet ta emot
andras underåriga barn.
Ett sådant förbud omfattar inte fall då det med hänsyn till särskilda
omständigheter är uppenbart befogat att ett barn tas emot i hemmet.

4 § Kommunen skall sörja för
- att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå
enighet i frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal) samt
- att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket eller 15 a § andra stycket föräldrabalken.
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens försorg eller
annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som begär det.
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs av det
allmänna eller yrkesmässigt av en enskild och som består i samtal med syfte att
bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer.

5 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och
bo självständigt, under trygga förhållanden och med respekt för sitt
självbestämmande och sin integritet.

6 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och
skall ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig
service.
Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för
äldre människor som behöver särskilt stöd.

7 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena för
äldre människor i kommunen samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om
socialtjänstens verksamhet på detta område.
Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall kommunen
samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer.

8 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller
andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta
i samhällets gemenskap och att leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull
sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes
behov av särskilt stöd.
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till följd av
sådana svårigheter som avses i första stycket behöver ett sådant boende.

9 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i
kommunen för människor med fysiska och psykiska funktionshinder samt i sin
uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på dessa områden.
Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och psykiska
funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med landstinget och med
andra samhällsorgan och organisationer.

10 § Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar
närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder.

11 § Socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för
våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin
situation.
6 kap. Vård i familjehem och i hem för vård eller boende
1 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett
annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller
boende.
Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i
ett annat hem än det egna får god vård.
Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga
och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.
När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas emot
av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock
alltid beaktas.

2 § Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och hem för
vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför
det egna hemmet. Enligt 3 § skall dock behovet av vissa hem tillgodoses av
staten.

3 § Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten. Statens
institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa hem. Styrelsen
leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen.
Staten kan, om det finns särskilda skäl för det, genom avtal uppdra åt ett
landsting eller en kommun att inrätta och driva ett sådant hem.
För vård i ett sådant hem som avses i första stycket får avgift tas ut av den
kommun som begärt placeringen.

4 § Vård i familjehem, hem för vård eller boende och sådana hem som avses i 3 §
skall bedrivas i samråd med socialnämnden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare
föreskrifter om vård i sådana hem.
Särskilda regler till skydd för underåriga
5 § En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för
stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av
föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Som ett
medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett
visst familjehem.
Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda
hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda.

6 § Är det fråga om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att
adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar det land där det
har sitt hemvist. Medgivande får lämnas endast om den eller de som vill adoptera
har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och har blivit
informerade om den planerade adoptionens innebörd. Medgivandet upphör att gälla
om inte barnet har tagits emot i hemmet inom två år från det medgivandet
lämnades.

7 § Den eller de som vill adoptera är skyldiga att anmäla till socialnämnden om
deras omständigheter ändras mer väsentligt under den tid medgivandet gäller.
Medgivandet skall återkallas, om förutsättningarna för det inte längre finns.
Medgivandet kan återkallas även när barnet har tagits emot av den eller de som
vill adoptera, om en fortsatt vistelse hos dem inte vore förenlig med barnets
bästa.

8 § När ett barn har föreslagits för adoption, skall socialnämnden skyndsamt och
senast inom två veckor från det att den eller de som vill adoptera kommit in
med en anmälan om detta pröva om samtycke skall ges till att
adoptionsförfarandet får fortsätta. Om det är fråga om ett adoptionsförfarande
som omfattas av lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till
Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,
skall 3 § i den lagen tillämpas. Den tid inom vilken prövning enligt detta
stycke skall ske får förlängas om det finns synnerliga skäl.

9 § Socialnämnden skall i fråga om de underåriga som avses i 5 §
- medverka till att de får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma
uppväxtförhållanden,
- verka för att de får lämplig utbildning och
- lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan
hjälp som de behöver.

10 § Vårdas en underårig med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna,
skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården
fortfarande behövs.

11 § Ett medgivande att ta emot en underårig för stadigvarande vård och fostran
enligt 5 § meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens
prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda
med den kommunen innan den fattar sitt beslut.
Ett medgivande om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att
adoptera det enligt 6 § och ett samtycke till adoptionsförfarandet enligt 8 §
meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun.
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 5 § fullgör skyldigheterna enligt 9
§. I de fall samtycke enligt 8 § lämnats av socialnämnden i en annan kommun
fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 9 §.

12 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som
syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 5 §.
Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla barn från
utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om internationell
adoptionsförmedling.
7 kap. Föreskrifter om enskild verksamhet
1 § Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild
individ får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet
i form av
- hem för vård eller boende,
- sådana boenden som motsvarar dem som avses i 5 kap. 6 § andra stycket eller 5
kap. 8 § tredje stycket,
- hem för viss annan heldygnsvård,
- hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall
bedrivas.
Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2
kap. 5 § har överlämnat till en enskild att utföra.

2 § Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 1 § får beviljas endast
om verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet.
Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för kvaliteten och säkerheten i
verksamheten.
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall nytt
tillstånd sökas.

3 § Bestämmelserna i 11 kap. 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar i enskild
verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn. Dokumentationen skall bevaras
så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i verksamheten.

4 § En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under
länsstyrelsens tillsyn skall, om det begärs av den som akten rör, så snart som
möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på stället eller i
avskrift eller kopia, om inte annat följer av 14 kap. 1 §.
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansvarar för
personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den inte bör lämnas
ut skall han eller hon genast med eget yttrande överlämna frågan till
länsstyrelsen för prövning.

5 § Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som står
under länsstyrelsens tillsyn skall tas om hand
1. om verksamheten upphör,
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas
enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen, eller
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns ett
påtagligt behov av att akten tas om hand.
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och det inte
finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i fråga om
återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den som vid beslutet om
omhändertagande ansvarade för personakten.
Personakter som har tagits om hand skall förvaras avskilda hos arkivmyndigheten
i den kommun där akterna omhändertagits. Personakterna skall bevaras i minst två
år från det att de kom in till arkivmyndigheten. En myndighet som har hand om
en personakt som har omhändertagits har, om en uppgift ur akten begärs för ett
särskilt fall, samma skyldighet att lämna uppgiften som den haft som ansvarat
för akten före omhändertagandet.
8 kap. Avgifter
1 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnadsansvar
för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom för underåriga, ta ut
ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika
eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller
boende eller i ett familjehem. Regeringen får meddela föreskrifter om den
högsta ersättning som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och
hjälpinsatser får kommunen ta ut skälig ersättning.
Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det
egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kommunens
kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden får i sådana
fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänster för vilka avgift
har bestämts enligt 2 §.

2 § För familjerådgivning, hemtjänst och verksamhet för barn och ungdom enligt 5
kap. 2 § som inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär, sådant
boende som avses i 5 kap 6 § andra stycket eller 8 § tredje stycket eller annan
liknande social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som
kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.

Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 §
tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så stort belopp
att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov,
boendekostnader och andra normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs
skall kommunen försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas
av en oskäligt försämrad ekonomisk situation.
9 kap. Återkrav m.m.
1 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna
uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1
§ utgetts obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad
som har betalats ut för mycket.
Om någon i annat fall än som avses i första stycket fått sådant ekonomiskt
bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta,
får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket.

2 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 1 §, återkräva bistånd som
den enskilde har erhållit enligt 4 kap. 1 § endast om det har lämnats
1. som förskott på en förmån eller ersättning,
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över
hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar.
Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § får
socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om
återbetalning.
Ett beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas enligt denna
paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgifter om den eller
de omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för
återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde.

3 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte återbetalar
frivilligt för ekonomisk hjälp som avses i 1 eller 2 § eller för kostnader som
kommunen har haft enligt 8 kap. 1 § första eller andra stycket, skall talan
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnader uppkom. Talan
väcks vid den länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt.
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin
försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl
talar mot bifall till ersättningsanspråket.

4 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som
avses i 1 och 2 §§ och i 8 kap. 1 § första och andra styckena.
10 kap. Nämndorganisation
Socialnämnden
1 § För en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen
(1991:900).

2 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och
ärenden som enligt denna lag eller annan författning är en uppgift för
socialnämnden.

3 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga nämnder och
hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade.
Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunstyrelsen och
övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det
behövs för nämndens verksamhet.
Delegation
4 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som är en
uppgift för nämnden enligt 6 kap 5-7 och 10 §§ denna lag, 4 och 6 §§, 11 §
första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43
§§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 11 och 13 §§
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Första stycket gäller även i ärenden enligt 6 kap. 8 § om samtycke vägras och
beslut enligt 8 kap. 5 § om att föra talan om återkrav enligt 8 kap. 2 §.

5 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
- 1 kap. 4 § föräldrabalken,
- 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 § att
besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning,
- 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,
- 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldrabalken,
- 6 kap. 19 § föräldrabalken när det gäller beslut att utse utredare i mål och
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,
- 7 kap. 7 § föräldrabalken när det gäller godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
- 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte omfatta befogenhet att
meddela beslut i frågor som avses i 5 kap. 3 § denna lag eller att fullgöra
nämndens uppgifter enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller 17 §
lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

6 § Bestämmelser om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe
finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
11 kap. Handläggning av ärenden m.m.
1 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan
eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda
någon åtgärd av nämnden.
Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes
avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.

2 § Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs
skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera
sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas
så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte
göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet.
Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader.
Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för
viss tid.
Den som berörs av en sådan utredning som anges i första stycket skall
underrättas om att en utredning inleds.

3 § När ett barn behöver vårdas utom hemmet skall en plan upprättas för den vård
som socialnämnden avser att anordna. Planen skall även uppta åtgärder och
insatser som andra huvudmän har ansvar för.

4 § Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta
beslut i ärendet även om den underårige byter vistelsekommun. Detsamma gäller om
en utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare.
Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta
över utredningen av ärendet.

5 § Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om
stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Dokumentationen skall
utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och
händelser av betydelse.
Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att
obehöriga inte får tillgång till dem.

6 § Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet. Den
enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra
anteckningar som förs om honom eller henne. Om den enskilde anser att någon
uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta antecknas.

7 § Socialnämnden skall tillämpa bestämmelserna i 13 § förvaltningslagen
(1986:223) om remiss i alla ärenden.

8 § I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild
skall nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223):
- 14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen,
- 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,
- 20 § om motivering av beslut,
- 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som
rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende som avses i 5 kap. 6 §
andra stycket eller 8 § tredje stycket eller om någon annan liknande social
tjänst.
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller
ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild hos denna.

9 § Den som enligt vad som sägs i 8 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt
17 § förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden, om
inte särskilda skäl föranleder annat.
Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få
företräde inför nämnden.

10 § Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.
Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och
barnet inte kan antas ta skada av det.

11 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända
arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till
enskilda, som har ärenden hos nämnden. Socialnämnden har vidare rätt att få
uppgifter som lämnats till kommunen i ärenden om ekonomisk hjälp enligt lagen
(1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar.

12 § I mål och ärenden enligt denna lag som avser myndighetsutövning mot enskild
får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen
(1970:428).
Register m.m.
13 § I sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställningar av
uppgifter får det inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden.
Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgärder som
har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighetsutövning och den
bestämmelse som ett beslut om en sådan åtgärd grundar sig på.
Bestämmelsen i första stycket hindrar heller inte att personuppgifter behandlas
hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och
framställning av statistik.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare
föreskrifter om registren.

14 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens
personregister skall gallras fem år efter det sista anteckningen gjordes i
akten. Uppgifterna skall dock inte gallras så länge uppgifter om samma person
inte har gallrats av nämnden enligt andra stycket.
Uppgifter i personregister som avses i 13 § första stycket skall gallras fem år
efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har upphört.
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att
gallringsskyldigheten inträdde.

15 § I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter
finns bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204) och i lagen (2001:xxx) om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.

16 § Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 14 §
första stycket:
- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om
faderskap,
- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om adoption,

- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en underårig har
placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett familjehem
eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon
annan som har vårdnaden om honom eller henne.
Avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket
föräldrabalken som godkänts av socialnämnden får inte gallras förrän barnet
fyller arton år.
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 14 § av
hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i
övriga kommuner för ett representativt urval av personer.

17 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur
personregister lämna ut uppgifter till Socialstyrelsen för angelägna statistiska
ändamål.

18 § Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga
myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk
för att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men.

19 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet lämna uppgifter till
denna om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga
utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.
Om kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av flera nämnder skall varje
sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, till de övriga lämna
1. uppgifter om att en person är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten, och
2. de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av platser inom
särskilda boendeformer i kommunen.
Uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket gäller inte uppgifter som omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100).
Socialnämndens uppgiftsskyldighet m.m.
20 § Har någon som påföljd för brott överlämnats till vård inom socialtjänsten,
skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten, om vården eller de andra
åtgärder som redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd.
Detsamma gäller om den som överlämnats till vård inom socialtjänsten bryter mot
en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje stycket 2
brottsbalken.

21 § Om socialnämnden i sin verksamhet iakttagit något som tyder på att nya
medel används för missbruksändamål eller att ändringar sker i missbruksmönster
av kända medel, skall nämnden utan dröjsmål anmäla detta till
Folkhälsoinstitutet.

22 § Socialnämnden kan enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) utan hinder
av sekretess polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet. Detsamma gäller
enligt 14 kap. 2 § femte stycket samma lag för vissa brott som riktar sig mot
underåriga. Av samma stycke följer också att sekretess inte hindrar att
uppgifter, som gäller misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år, lämnas till en åklagarmyndighet,
polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet.
Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas
1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende, om
uppgiften för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet,
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet,
2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende om att
avskilja denne från högskoleutbildning.
12 kap. Tillsyn över socialtjänsten
1 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet. Styrelsen skall
följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna
lag utfärdar Socialstyrelsen allmänna råd.

2 § Länsstyrelsen har tillsyn över den socialtjänst som kommuner och enskilda
inom länet svarar för.

3 § Länsstyrelsen skall
- följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
- informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
- biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
- främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra
samhällsorgan,
- verka för att kommunerna planerar för att kunna tillgodose framtida behov av
bistånd i form av hemtjänst samt sådant boende som avses i 5 kap. 6 § andra
stycket och 5 kap. 8 § tredje stycket,
- även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.

4 § Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamhet som står under dess tillsyn
och får inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar och annat material
som behövs för tillsynen.
Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid
inspektionen.

5 § Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 7 kap. 1 § första stycket står
under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten finns.
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och
ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.
Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verksamhet som står
under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden underrätta länsstyrelsen om
det.

6 § Om det förekommer något missförhållande i
1. annat hem för vård eller boende än sådant som avses i 6 kap. 3 §,
2. verksamhet för vilken det krävs tillstånd enligt 7 kap. 1 § första stycket,
3. verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2 kap. 5 § första stycket har
överlämnat till en enskild att utföra,
4. annan enskild verksamhet än sådan som omfattas av 1-3 och som kommunen
upphandlar tjänster från för att fullgöra skyldigheter enligt denna lag,
5. hemtjänst,
6. sådant boenden som avses i 5 kap 6 § andra stycket och 5 kap. 8 § tredje
stycket,
får länsstyrelsen förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa
missförhållandet.
Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som
tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att de påtalade missförhållandena skall
kunna avhjälpas.
Om missförhållandena är allvarliga och länsstyrelsens föreläggande inte följs,
får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

7 § Om länsstyrelsen finner att en kommun inte fullgör vad som ålagts kommunen i
en lagakraftvunnen dom om rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § får länsstyrelsen
förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Föreläggandet får förenas med vite.
Länsstyrelsen får inte meddela ett vitesföreläggande enligt första stycket om
verkställighet av domen redan har sökts enligt utsökningsbalken. Ett meddelat
vitesföreläggande förfaller om verkställighet söks enligt utsökningsbalken.
13 kap. Anmälan om missförhållanden
1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till nämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem
som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också
dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör
barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso-
och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i
stället vad som sägs i tredje stycket.
De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig utnyttjas
sexuellt eller misshandlas i hemmet.
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är
skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för
utredning av en underårigs behov av skydd.
Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 § lagen (1993:335) om
Barnombudsman.

2 § Var och en som är verksam inom omsorger om äldre människor eller människor
med funktionshinder skall vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under
trygga förhållanden. Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt
missförhållande i omsorgerna om någon enskild skall genast anmäla detta till
socialnämnden. Om inte missförhållandet utan dröjsmål avhjälps, skall nämnden
anmäla förhållandet till tillsynsmyndigheten.
Första stycket gäller även inom motsvarande yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet. Anmälan skall göras till den som är ansvarig för verksamheten. Den
ansvarige skall utan dröjsmål avhjälpa missförhållandet eller anmäla detta till
tillsynsmyndigheten.
14 kap. Tystnadsplikt
1 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han
eller hon därvid har fått reda på om enskildas personliga förhållanden.

2 § Den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning får inte
obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende eller som har
inhämtats i samband med rådgivningen.
15 kap. Övriga bestämmelser
Överflyttning av ärende
1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild
person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till
det.

2 § Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i
familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som
avses i 5 kap. 6 § andra stycket, 8 § tredje stycket och 7 kap. 1 § första
stycket 2, har den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd
enligt 4 kap. 1 § samt det individuellt behovsprövade stöd och de individuellt
behovsprövade sociala tjänster enligt 2 kap 6 § och 5 kap 1 och 2 §§ som den
enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas
enligt 1 §.
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en
placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala tjänster
1. under kriminalvård i anstalt,
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon
annan än en kommun,
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2.

3 § Om vårdnaden av en underårig flyttats över till en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare som den underårige tidigare varit familjehemsplacerad
hos, får kommunen fortsätta att betala dessa vårdnadshavare skälig ersättning.
Överklagande av beslut
4 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om
nämnden har meddelat beslut i fråga om
- ansökan enligt 2 kap. 3 §,
- bistånd enligt 4 kap. 1 §,
- vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 4 kap. 4 §,
- förbud eller begränsning enligt 5 kap. 3 §, eller
- medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 6 kap. 5-8 §§.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller
kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det
har vunnit laga kraft.

5 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 7 kap. 1 §, om
föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 5 § och om omhändertagande av personakt
enligt 7 kap 5 § och beslut om avslag på en begäran om vitesföreläggande enligt
12 kap. 6 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I fråga om
överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 7 kap. 4 § gäller i tillämpliga
delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 5 § och om
omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § samt domstols motsvarande beslut
gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att
verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt.

6 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut enligt
denna lag.
Böter m.m.
7 § Till böter döms den som
- överträder ett förbud eller en begränsning som har meddelats med stöd av 5
kap. 3 §,
- åsidosätter bestämmelserna i 6 kap. 5 § första stycket, 6 § och 12 § första
stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen
(1997:192) om internationell adoptionsförmedling,
- utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 §,
- i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 12 kap. 5 § fortsätter
verksamheten.
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden, länsstyrelsen
eller Socialstyrelsen.

8 § I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs av
landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte inneha
alkohol eller andra berusningsmedel. Det gäller även injektionssprutor eller
kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen.
Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans inom hemmet
utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas. Den som förestår
hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om
beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller
staten.
Kommuner utanför landsting
9 § Vad som sägs i denna lag om landsting skall tillämpas också på en kommun som
inte tillhör något landsting.
Ytterligare föreskrifter
10 § För insatser inom omsorger om äldre människor eller människor med
funktionshinder får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer,
meddela sådana föreskrifter som behövs till skydd för enskildas liv, personliga
säkerhet eller hälsa.
Socialtjänsten i krig m.m.
11 § Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om socialtjänsten enligt
denna lag, om riket kommer i krig eller krigsfara eller om det råder sådana
utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som
riket har befunnit sig i.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förslag till lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten,
om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i
eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är
tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.

2 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter för forsknings- och
statistikändamål.
Definitioner
3 § I denna lag avses med socialtjänst
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård utan samtycke av unga och av missbrukare,
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd,
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse,
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå,
5. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt asylsökande
och andra utlänningar,
7. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa
andra utlänningar,
8. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade.
Med socialtjänst avses även tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring
och administration av verksamhet som avses i 1-8.
Förhållandet till personuppgiftslagen m.m.
4 § Om inget annat följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd
av lagen, tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten.

5 § I socialtjänstlagen (2001:000) finns särskilda bestämmelser om
uppgiftsskyldighet, register och gallring m.m. hos socialnämnden.
Behandling av personuppgifter
6 § Personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är nödvändig för att en
arbetsuppgift inom socialtjänsten skall kunna utföras.
En registrerad person har inte rätt att motsätta sig sådan behandling av
uppgifter som är tillåten enligt denna lag.

7 § Socialtjänsten får behandla
1. person- och samordningsnummer,
2. känsliga personuppgifter som avses i 13 § personuppgiftslagen (1998:204) med
undantag för uppgifter om politiska åsikter,
3. uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål,
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden, samt
Personuppgifter får även behandlas för uppgiftsutlämnande som föreskrivs i lag
eller förordning.
Personuppgifter enligt första och andra styckena får behandlas endast om
uppgifterna har lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för handläggningen av
det.
Sekretess
8 § För utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten gäller de
begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100), socialtjänstlagen
(2001:000) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
Rättelse och skadestånd
9 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd
gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.
Överklagande
10 § Socialtjänstens beslut om rättelse och om information som skall lämnas
efter ansökan får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt
denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Övriga bestämmelser
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om för vilka ändamål personuppgifter får behandlas, om
personuppgiftsansvaret för behandlingen samt om sökbegrepp, direktåtkomst och
samkörning av personuppgifter.
Regeringen meddelar även föreskrifter om i vilka fall personuppgifter får
behandlas för tillhandahållande av information som behövs inom socialtjänsten
för fullgörande av åligganden som följer av lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
2. Bestämmelserna i lagen skall inte börja tillämpas förrän den 1 oktober 2007
när det gäller manuell behandling av personuppgifter, som påbörjats före den 24
oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst ändamål, om manuell
behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 1998.
3. Har en begäran om registerutdrag enligt 10 § datalagen (1973:289) kommit in
innan denna lag träder i kraft men har utdraget inte expedierats före
ikraftträdandet, skall framställan anses som en ansökan om information enligt
denna lag.
4. Bestämmelsen om skadestånd skall tillämpas endast om den omständighet som
yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att denna lag har trätt i kraft
för den aktuella behandlingen.

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall
dels att 12, 22, 29, och 44 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 27 a och 34 a-c §§, med
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 §
Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till att beslutet
verkställs genom att missbrukaren bereds vård i ett hem som avses i 22 § eller,
i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus.
Rättens beslut upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor
från den dag då beslutet vanna laga kraft.
Beslutet upphör också att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats,
under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför ett hem
som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt
Beslutet upphör också att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats,
under sammanlagt minst sex månader i följd har vistats olovligen utanför ett hem
som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt.

22 §1
Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsett att lämna vård enligt denna
lag (LVM-hem). Ett sådant hem skall ha en styrelse som utses av Statens
institutionsstyrelse.
Hemmets styrelse förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har
överlåtits på en särskild föreståndare.
Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsett att lämna vård enligt denna
lag (LVM-hem).

27 a §

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att i den utsträckning
som det kan ske utan att äventyra vården eller ordningen vid hemmet ta emot och
föra telefonsamtal. Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet.
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns
bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

29 §
Har en intagen vistats vid ett LVM-hem i tre månader utan att vård i annan form
kommit till stånd skall föreståndaren anmäla detta till hemmets styrelse med
angivande av orsaken till det.
Har en intagen vistats vid ett LVM-hem i tre månader utan att vård i annan form
kommit till stånd skall den som förestår vården vid hemmet anmäla detta till
Statens institutionsstyrelse och ange orsaken till det.

34 a §

Den intagne får vid någon av de omständigheter som anges i 34 § vårdas vid en
enhet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn.
Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om
särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att någon av de omständigheter som anges i 34 §
fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse
i öppnare former eller utanför hemmet.
Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet.

34 b §

Den som omfattas av bestämmelserna i 34 § får, om han eller hon uppträder
våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan
hållas till ordningen, hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller hon
skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte
hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och
inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.
Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet.

34 c §

Den som vårdas enligt denna lag vid ett LVM-hem är, om inte annat föranleds av
medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning, vid ankomsten till
LVM-hemmet och inför vistelse i annan form enligt 27 §, lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av narkotika,
alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 §
lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som
omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan
misstänkas att den intagne är påverkad av något sådant medel.

44 §
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde
hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, avslag på begäran
om utskrivning eller förstörande av egendom enligt 36 §.
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde
hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, innebär
inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt
27 § föra telefonsamtal eller avser avslag på begäran om utskrivning eller
förstörande av egendom enligt 36 §.
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får
inte överklagas.
Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte
överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första stycket eller andra stycket får
inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 §
tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga
dels att 42 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15 a, 15 b, 15 c och 17
a §§, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

15 a §

Den som omfattas av bestämmelsen i 15 § har rätt att i den utsträckning det
lämpligen kan ske med hänsyn till vården eller ordningen vid hemmet ta emot och
föra telefonsamtal och vistas utanför hemmet. En vistelse utanför hemmet skall
avse en bestämd tid, dock högst fyra veckor. Beslut fattas av den som förestår
vården. Beslut om vistelse utanför hemmet skall fattas efter samråd med
socialnämnden.
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns
bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

15 b §

Den som är intagen i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får vid någon av de
omständigheter som anges i 15 § vårdas vid en enhet som är låsbar eller på annat
sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Den unge får vårdas vid en sådan
enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder
det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att någon av de
omständigheter som anges i 15 § fortfarande föreligger och att den unge
samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.
Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet.

15 c §

Den som vårdas av en sådan anledning som anges i 3 § och som vistas i ett hem
för särskilt noggrann tillsyn får, om det är särskilt påkallat på grund av att
den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han
eller hon inte kan hållas till ordningen, hållas avskild från de övriga vid
hemmet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den
intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är
oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i
följd.
Är den intagne under 15 år skall läkare skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som
vidtas enligt första stycket. Om läkaren begär det skall åtgärden genast
avbrytas.
Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet.

17 a §

Den som vårdas av en sådan anledning som anges i 3 § är, om inte annat föranleds
av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning vid ankomsten
till ett sådant hem som avses i 12 § samt inför vistelse utanför hemmet enligt
15 a § lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han eller hon
inte är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel,
sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel
eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa
hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är påverkad av något
sådant medel.

42 §
Ett beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn
får överklagas hos länsrätten, om beslutet avser förstörande eller försäljning
av egendom enligt 20 §.
Beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn får
överklagas hos länsrätten, om beslutet avser förstörande eller försäljning av
egendom enligt 20 § eller innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för
den som vistas i hemmet att enligt 15 a § föra telefonsamtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten
ungdomsvård att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, med följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 a §

Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig
att efter uppmaning vid ankomsten till det särskilda ungdomshemmet samt inför
vistelse utanför hemmet enligt 18 § lämna blod-, urin- eller utandningsprov för
kontroll av att han eller hon inte är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969)
om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen
(1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den
dömde är påverkad av något sådant medel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-05

Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.

Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 2001 (Socialdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. socialtjänstlag,
2. lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten,
3. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
4. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
5. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Carin Jahn och
kammarrättsassessorn Maria Norberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till socialtjänstlag
I remissen föreslås en ny socialtjänstlag vilken skall ersätta den nuvarande
lagen från 1980. Bestämmelserna har omgrupperats och indelats i kapitel.
Samtidigt föreslås vissa materiella förändringar, främst beträffande
möjligheterna att överklaga beslut om bistånd.
Lagrådet finner det tillfredsställande att den nuvarande lagen, vilken genom
olika tillägg blivit alltmera svårtillgänglig, ersätts av en ny och mera
överskådlig lag. Kapitelindelning och placering av bestämmelser kan i vissa fall
diskuteras. Lagrådet tar i det följande upp sådana frågor under respektive
kapitel. Vidare kan konstateras att vissa oklarheter i de nuvarande
bestämmelserna, vilka överförts i huvudsak oförändrade till den nya lagen,
kvarstår. Som exempel kan nämnas användningen av uttrycken "underårig" och
"barn", vilka synes ha samma betydelse men som ibland kan ge anledning till
tvekan om samma åldersgräns avses, dvs. arton år. Enligt Lagrådets mening bör en
mera konsekvent begreppsbildning eftersträvas. Det kan även ifrågasättas om
inte flera bestämmelser bort göras till föremål för kritisk granskning när de nu
överförs till en ny lag. Det gäller t.ex. de bestämmelser som reglerar
förhållandet till den nu gällande förvaltningslagen. En sådan omfattande
granskning har inte varit möjlig inom ramen för Lagrådets behandling av ärendet.
Dessa frågor bör övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
När det gäller den närmare utformningen av lagförslaget vill Lagrådet anföra
följande.

2 kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser av allmän räckvidd rörande kommunens ansvar för
socialtjänsten och förutsättningarna för samverkan med andra huvudmän. I 3 §
finns emellertid en mera speciell bestämmelse rörande rätten för äldre m.fl. som
är bosatta i annan kommun att före flyttning ansöka om vissa insatser. Lagrådet
har förståelse för om paragrafen anses ha särskild betydelse och därför anses
böra ges en framträdande placering. Sakligt sett hör dock paragrafen mera hemma
i ett senare kapitel, t.ex. 5 kap. vilket innehåller särskilda bestämmelser om
kommunens skyldigheter gentemot bl.a. äldre och funktionshindrade. Lagrådet
anser att en sådan placering av paragrafen bör övervägas.
Den föreslagna 2 kap. 5 § innehåller i första stycket bestämmelser om avtal med
annan om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. I andra stycket
finns en mera speciell bestämmelse om samverkan med landstinget, den allmänna
försäkringskassan och länsarbetsnämnden i syfte att uppnå en effektivare
användning av tillgängliga resurser. I 6 § finns en bestämmelse om
Riksrevisionsverkets granskning av sådan verksamhet som avses i andra stycket av
5 §. Enligt Lagrådets mening skulle lagtexten bli klarare om 5 § första stycket
fick bilda en egen paragraf, varefter 5 § andra stycket samt 6 § sammanfördes i
en följande paragraf.

4 kap.
I 1 och 2 §§ föreslås vissa ändringar jämfört med nuvarande bestämmelser om
bistånd. Dessa sammanhänger med att det enligt remissförslaget skall bli möjligt
att överklaga alla beslut om bistånd med förvaltningsbesvär. Under dessa
omständigheter saknas emellertid anledning att bibehålla den nuvarande
regleringen av s.k. försörjningsstöd, innebärande att vissa angivna poster
beräknas enligt en riksnorm medan vissa andra beräknas efter omständigheterna i
det individuella fallet. Den nuvarande uppräkningen av poster sammanhänger ju
med att beslut om försörjningsstöd kan överklagas genom förvaltningsbesvär,
medan ekonomiskt bistånd därutöver endast kan överklagas genom
laglighetsprövning enligt kommunallagen. Vad som behövs i fortsättningen är
endast en precisering av vilka poster som skall ingå i den av regeringen
bestämda riksnormen. Alla beslut kommer ju att kunna överklagas genom
förvaltningsbesvär. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att första meningen i 2
§ utformas enligt följande.
"Skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid,
förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift
skall i enlighet med vad regeringen närmare föreskriver beräknas enligt en för
hela riket gällande norm (riksnorm) på grundval av officiella prisundersökningar
av olika hushållstypers baskonsumtion."
Vidare bör ändringar göras i 3 och 4 §§ på så sätt att ordet "försörjningsstöd"
ersätts med uttrycket "bistånd för sin försörjning", vilket återfinns i 1 §.
(Även i 15 kap. 4 § bör en sådan ändring göras.) Det kan även vara lämpligt att
komplettera 1 § första stycket med en mening som anger att det i 2-5 §§ finns
vissa föreskrifter om bistånd.

5 kap.
I kapitlet finns ett antal bestämmelser som preciserar kommunens skyldigheter
gentemot vissa särskilda grupper. Enligt Lagrådets mening skulle kapitlet bli
betydligt överskådligare om det försågs med underrubriker som preciserade vilka
grupper de olika bestämmelserna handlar om. Sådana rubriker kan t.ex. vara "Barn
och unga", "Missbrukare", "Äldre människor", osv.
I 5 kap. 2 §, vilken anger kommunens allmänna skyldigheter när det gäller barn
och unga, har den förändringen vidtagits att uttrycket "andra
beroendeframkallande medel" ersatts med "andra berusningsmedel". I
författningskommentaren anges att detta är en anpassning till den ändring av
begreppet som gjorts i bl.a. narkotikastrafflagen. Detta är emellertid inte
korrekt. Enligt 8 § narkotikastrafflagen (i lydelse enligt SFS 1999:43) förstås
med narkotika "läkemedel eller andra hälsofarliga varor med beroendeframkallande
egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan
omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter". I lagen om förbud
mot vissa hälsofarliga varor talas om "varor som används eller kan antas
användas i syfte att uppnå berusning eller annan påverkan". Den senare lagen är
emellertid endast avsedd att ge möjlighet till kontroll av varor som inte anses
som narkotika. Den ändring som föreslås i remissen skulle därför enligt
Lagrådets mening medföra ett ändrat och något snävare tillämpningsområde för
bestämmelsen än för närvarande. Detta kan knappast vara åsyftat. Lagrådet
föreslår därför att det nuvarande uttrycket behålls. Ett alternativ kan vara
att, såsom i den föreslagna 17 a § LVU, använda uttryckssättet "narkotika,
alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel ..". I sammanhanget kan erinras om
att det i 3 § LVU används uttrycket "andra beroendeframkallande medel". I
remissen föreslås ingen ändring i denna del. Ett mera konsekvent uttryckssätt är
önskvärt.
I 5 kap. 3 § förekommer en bestämmelse av annorlunda slag än de övriga i
kapitlet. Den gäller socialnämndens befogenhet att i vissa fall förbjuda eller
begränsa möjligheterna för någon att i hemmet ta emot andras underåriga barn.
Enligt Lagrådets mening bör en sådan bestämmelse hellre placeras i 6 kap. under
avsnittet "Särskilda regler till skydd för underåriga", vilket innehåller mera
närliggande bestämmelser.
I 5 kap. 11 § finns en bestämmelse rörande socialnämndens stöd till kvinnor som
varit utsatta för våld eller andra övergrepp. I en annan lagrådsremiss om stöd
till brottsoffer föreslås att motsvarande bestämmelse i 1980 års lag (8 a §)
ändras till en mera generell regel rörande stöd till brottsoffer med
ikraftträdande den 1 juli 2001. Enligt Lagrådets mening bör det nu aktuella
lagförslaget anpassas med hänsyn härtill.

6 kap.
I kapitlet förekommer dels allmänna bestämmelser om vård i familjehem och i hem
för vård eller boende, dels speciella bestämmelser till skydd för barn och unga
som vårdas i annat hem än det egna. Över det senare avsnittet finns en
underrubrik. Enligt Lagrådets mening kan det vara lämpligt att förse även det
första avsnittet med en underrubrik, t.ex. "Allmänna bestämmelser om vård
utanför det egna hemmet". Den senare underrubriken, "Särskilda bestämmelser till
skydd för underåriga", framstår som mindre upplysande eftersom sådana
bestämmelser finns på olika ställen i lagen. Lagrådet föreslår att rubriken
ändras till exempelvis "Särskilda bestämmelser om mottagande av barn".
I 6 kap. 1 § fjärde stycket finns en särskild bestämmelse om att när barn
placeras det i första hand skall övervägas om barnet kan tas emot av någon
anhörig eller närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock alltid beaktas.
Enligt Lagrådets mening skulle bestämmelsen hellre göras till en egen paragraf
och placeras under den rubrik som gäller särskilda bestämmelser om barn. Den
andra meningen i bestämmelsen bör samtidigt utformas som en hänvisning till
bestämmelsen om beaktande av barnets bästa i 1 kap. 1 §, eftersom detta gäller
vid all tillämpning av bestämmelserna i socialtjänstlagen.
Bestämmelserna i 6-8 §§ rör samtliga mottagande av barn för adoption enligt
reglerna om internationella adoptioner. Enligt Lagrådets mening kan det vara
lämpligt att sammanföra dessa i en paragraf eller under en särskild rubrik så
att eventuella skillnader gentemot socialnämndens kontroll av vanliga familjehem
klarläggs.
Lagrådet erinrar också om vad som inledningsvis anförts om den växlande
användningen av uttrycken "barn" och "underårig".

8 kap.
I 8 kap. 1 § första stycket förekommer ett bemyndigande till regeringen att
meddela föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut för varje dag.
Bemyndigandet kan möjligen uppfattas som om det omfattar också föreskrifter om
skälig ersättning för andra stöd- och hjälpinsatser. I andra stycket av samma
paragraf finns en bestämmelse om att föräldrarna i skälig utsträckning skall
bidra till kostnaderna för vård av ett barn i ett annat hem än det egna enligt
grunder som regeringen föreskriver. Om det senare är ett bemyndigande eller en
erinran om rätten att besluta verkställighetsföreskrifter (8 kap. 13 § första
stycket 1 regeringsformen) är inte helt klart. Bestämmelserna har sin
motsvarighet i nuvarande 34 § socialtjänstlagen. Grunden för bemyndigande berörs
inte i remissen. Lagrådet ifrågasätter emellertid om 8 kap. 9 § regeringsformen
jämfört med 8 kap. 5 och 7 §§ medger ett bemyndigande på det aktuella området
(jfr Strömberg: Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl. s.
94). Det är i så fall endast verkställighetsföreskrifter som kan komma i fråga.
Enligt Lagrådets mening bör därför paragrafen utformas så att den inte
innehåller några bemyndiganden eller något som kan uppfattas som bemyndiganden.
En erinran om att regeringen kan meddela verkställighetsföreskrifter behöver
inte tas in i lagtexten.

9 kap.
I 9 kap. 2 § andra stycket finns en bestämmelse om att, om ekonomisk hjälp har
lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 §, socialnämnden får återkräva
hjälpen om den har getts under villkor om återbetalning. Bestämmelsen väcker
frågan om när kommunen kan betala ut ekonomisk hjälp till en enskild utan att
det föreligger någon rätt till bistånd. Detta har visserligen tidigare
förekommit i praxis. Enligt Lagrådets mening bör emellertid en sådan befogenhet
framgå av lagen. När nu reglerna om bistånd görs om kommer ingen motsvarighet
till den nuvarande 6 g § att finnas. Det bör därför övervägas att komplettera 4
kap. med en bestämmelse som ger socialnämnden rätt att ge ekonomisk hjälp även i
andra fall när det finns skäl för det.

11 kap.
I kapitlet, som är tämligen omfattande, finns underrubriker över två avsnitt,
"Register m.m." samt "Socialnämndens uppgiftsskyldighet m.m.". Enligt Lagrådets
mening skulle lagen vinna i överskådlighet om kapitlet delades upp, förslagsvis
så att de två senare avsnitten fick bilda ett eget kapitel. En lämplig
beteckning för ett sådant kapitel kan vara "Behandling av uppgifter". De båda
underrubrikerna är mindre adekvata och bör utgå.
I 13, 14, 17 och18 §§ finns bestämmelser som talar om personregister. Den
föreslagna nya lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
reglerar - i anslutning till personuppgiftslagens avfattning - vad som kallas
automatiserad behandling av personuppgifter samt viss manuell registrering. Som
anges i remissen (avsnitt 9.1) används i personuppgiftslagen inte längre
begreppet personregister, vilket däremot förekommer i datalagen som alltjämt är
tillämplig i viss utsträckning (se punkt 2 i övergångsbestämmelserna till
personuppgiftslagen). Inte heller i den nya lagen om behandling av
personuppgifter inom socialtjänsten används något registerbegrepp (se avsnitt
9.2 i remissen). Eftersom datalagen inte längre kommer att vara tillämplig när
den nya socialtjänstlagen träder i kraft, bör enligt Lagrådets mening begreppet
personregister inte användas i den lagen utan i stället uttryckssätt som
ansluter till personuppgiftslagen och lagen om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten. Bl.a. undviker man då risk för missförståndet att
"personregister" innefattar sådan manuell registrering som de två sistnämnda
lagarna är tillämpliga på men som datalagen inte omfattar.
I 15 § hänvisas i fråga om automatiserad och viss manuell behandling av
personuppgifter till dels personuppgiftslagen, dels den föreslagna nya lagen om
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Den sist nämnda lagens 5 §
hänvisar på liknande sätt till socialtjänstlagen. Man kan då fråga sig hur de
olika lagarnas bestämmelser förhåller sig till varandra. Avsikten torde vara att
socialtjänstlagen skall innehålla vissa mera detaljerade bestämmelser om
personuppgiftsbehandling, medan den andra nya lagen är av ramlagskaraktär.
Enligt Lagrådets mening skulle förhållandet mellan de två lagarna bli något
tydligare om socialtjänstlagens paragraf löd, förslagsvis: "I fråga om
automatiserad behandling och viss manuell behandling av personuppgifter finns,
utöver bestämmelserna i denna lag, föreskrifter i lagen (2001:000) om behandling
av personuppgifter inom socialtjänsten och personuppgiftslagen (1998:204)."
Föreskriften i 5 § lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
skulle i så fall lyda: "Enligt socialtjänstlagen (2001:000) gäller särskilda
bestämmelser om uppgiftsskyldighet, viss registrering och gallring hos
socialnämnderna."

12 kap.
Enligt 2 §, som inte har någon motsvarighet i den nu gällande socialtjänstlagen,
har länsstyrelsen tillsyn över den socialtjänst som kommuner och enskilda inom
länet svarar för. Av 4 § framgår att länsstyrelsen har rätt att inspektera
verksamhet som står under dess tillsyn samt ta del av handlingar m.m. Av 7 kap.
3 § framgår vidare att dokumentationsskyldigheten i enskild verksamhet är knuten
till om den står under länsstyrelsens tillsyn. Frågan är då vilken enskild
verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn. Detta framgår inte klart av
förslaget. Enligt Lagrådets mening är det - mot bakgrund av de rättsverkningar
för enskilda som är förbundna med att deras verksamhet står under tillsyn enligt
de aktuella bestämmelserna - nödvändigt att i lagen precisera vilka
verksamheter som omfattas. Lagrådet anser alltså att förslaget måste
kompletteras med en motsvarighet till den nuvarande 69 b § socialtjänstlagen.
Det kan därvid vara lämpligt att sammanföra bestämmelserna om tillsyn över
kommunal verksamhet respektive om tillsyn över enskild verksamhet.
Följdändringar bör göras i 6 § första stycket punkterna 2-4.
I 6 § tredje stycket finns en bestämmelse om att länsstyrelsen, om dess
föreläggande inte följs och missförhållandena är allvarliga, får förbjuda
fortsatt verksamhet. Motsvarande bestämmelse i den nu gällande socialtjänstlagen
(70 § andra stycket) omfattar endast enskild verksamhet. Enligt förslaget skall
länsstyrelsens föreläggande- och förbudsmöjlighet omfatta även kommunal
verksamhet. Sanktionen är dock fortfarande endast böter (se 15 kap. 7 §). Man
kan fråga sig hur detta skall tillämpas när det gäller en kommun som huvudman
för verksamheten. Enligt Lagrådets mening bör, om sanktionsmöjligheter anses
behövas även gentemot kommuner, en annan lösning väljas på denna punkt.

14 kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Dessa gäller dock enbart
enskild verksamhet. Ingenting sägs om vad som gäller i den offentliga
verksamheten. Lagrådet föreslår att det av tydlighetsskäl läggs till en ny
paragraf vari anges att för det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100). Jfr t.ex. 2 kap. 8-10 §§ lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

15 kap.
Underrubriken före 1 §, Överflyttning av ärende, gäller egentligen endast 1 §
medan 2 § utpekar vilken kommun som i vissa fall har ansvaret. En annan
underrubrik bör väljas.
3 § behandlar inte frågor om vilken kommun som har ansvaret utan avser att ge en
befogenhet för en tidigare placeringskommun att ge skälig ersättning till
tidigare familjehemsföräldrar som fått vårdnaden om barnet överflyttad till sig.
Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening placeras i ett tidigare kapitel, t.ex.
i anslutning till de särskilda reglerna i 6 kap. om mottagande av barn i annat
hem än det egna.
I 4 § finns regler om överklagande, vari bl.a. anges att beslut om bistånd
enligt 4 kap. 1 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Vidare har den
förändringen vidtagits jämfört med den nuvarande överklagandebestämmelsen (73
§) att det stycke som f.n. anger att beslut om bistånd till annan inte får
överklagas enligt första stycket har utgått. Detta motiveras i
författningskommentaren med en hänvisning till 22 § förvaltningslagen. Enligt
nämnda lagrum får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har
gått honom emot och beslutet kan överklagas. Det kan diskuteras om detta till
fullo tillgodoser syftet med det nuvarande stycket. Ett beslut angår självfallet
den det riktar sig till, men det kan också angå andra som mer eller mindre
direkt berörs. Enligt Lagrådets mening bör en ytterligare analys göras av
rättsläget.
I 7 § finns bestämmelser om böter. Det gäller bl.a. för mottagande av underårig
för stadigvarande vård och fostran utan att först ha inhämtat socialnämndens
medgivande. Frågan kan ställas om bestämmelsen verkligen avser att
straffsanktionera samtliga fall då någon under 18 år bosätter sig i ett annat
hem, eventuellt med föräldrarnas medgivande. Detta bekräftar behovet av att se
över innebörden av uttrycket "underårig", vilket Lagrådet berört i det
föregående. Lagrådet hänvisar vidare till vad som anförts under 12 kap. 5 §.
I 10 § finns ett bemyndigande till regeringen att för insatser inom omsorger om
äldre människor eller människor med funktionshinder meddela sådana föreskrifter
som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.
Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening hellre placeras i anslutning till
bestämmelserna om sådana omsorger i 5 kap.
Övergångsbestämmelser
I remissförslaget har inte upptagits några övergångsbestämmelser. Vid
lagrådsföredragningen har upplysts att sådana inte ansetts behövliga. Enligt
Lagrådets mening kan detta starkt ifrågasättas. Det gäller främst olika beslut
som meddelats enligt den nuvarande lagen och som gäller vid den nya lagens
ikraftträdande eller sådana som överklagats och ännu inte avgjorts av
domstolarna. Ett exempel kan vara överklagade beslut om bistånd enligt de
nuvarande reglerna. Enligt vilka regler skall det överklagade beslutet prövas
efter den nya lagens ikraftträdande? Ett annat exempel kan vara ett gällande
förbud att fortsätta viss enskild verksamhet, vilket är straffsanktionerat. I
avsaknad av övergångsbestämmelser torde i sådant fall grund saknas för en
straffrättslig sanktion efter den nya lagens ikraftträdande. Lagrådet anser med
hänvisning till det anförda att lagförslaget måste kompletteras med en analys av
samtliga fall där behov av övergångsbestämmelser kan finnas.
Förslaget till lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
Lagrådet instämmer i det angelägna i att behandlingen av personuppgifter inom
socialtjänsten görs till föremål för en särskild författningsreglering. Som
framhålls i remissen (avsnitt 9.2) rör det sig om en så integritetskänslig
verksamhet med ett stort antal registrerade personer att registreringen bör
lagregleras. Avsikten är att den nya lagen skall innehålla de bestämmelser om
behandling av personuppgifter som avviker från de allmänna bestämmelserna i
personuppgiftslagen. Lagrådet har förståelse för att en ny lag inte kan
innehålla en detaljerad reglering av personuppgiftsbehandlingen inom
socialtjänsten. Frågan är emellertid om inte lagen har fått alltför mycket
karaktär av ramlag.
De bestämmelser i lagförslaget som är av egentlig materiell karaktär, dvs.
reglerar själva behandlingen av personuppgifter, är 6 och 7 §§. Dessa två
paragrafer framstår närmast som en reglering som gör undantag från de
restriktioner som gäller sådan behandling av personuppgifter som faller under
personuppgiftslagen. I övrigt hänvisas till annan lagstiftning (4, 5, 8 och 9
§§) eller bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter (11 §). Slutligen finns det i 1-3 §§ bestämmelser om
lagens tillämpningsområde samt i 10 § regler om överklagande.
Mot denna bakgrund kan frågan ställas om inte riksdagen bör underställas förslag
till fler materiella bestämmelser på detta integritetskänsliga
verksamhetsområde. Lagrådet anser därför att det i det fortsatta
lagstiftningsarbetet bör övervägas om inte fler regler om behandlingen av
personuppgifter bör tas in i lagen.
Beträffande de särskilda bestämmelserna vill Lagrådet anföra följande.

1-3 §§
I 3 § anges vad som avses med begreppet socialtjänst i bl.a. 1 §. Paragrafen är
därmed snarare ett komplement till den inledande paragrafen om lagens
tillämpningsområde än en "definitionsparagraf" där man skulle förvänta sig fler
definitioner, t.ex. av vad som avses med personuppgifter och andra termer som är
hämtade främst från personuppgiftslagen. Lagrådet anser att lagen blir klarare
utformad om rubriken före 3 § slopas och paragrafen sålunda kommer under
rubriken "Lagens tillämpningsområde".
Paragrafen anger vad som avses med uttrycket socialtjänst efter mönster av
bestämningen av denna term i 7 kap. 4 § sekretesslagen. Den bestämningen
innefattar också omprövning i förvaltningsdomstolarna av beslut i verksamheten.
Den beskrivning av verksamheter som finns i förevarande paragraf torde också
inbegripa sådan omprövning och dessutom visst beslutsfattande av domstol som
första instans, t.ex. beträffande vård utan samtycke enligt LVU eller LVM. Vid
lagrådsföredragningen har emellertid upplysts att domstolars behandling av
personuppgifter inte är avsedd att regleras i lagen. Detta bör i så fall
uttryckligen framgå av denna, förslagsvis i 2 § som upptar ett annat undantag
från lagens tillämpningsområde. Eftersom den paragrafen då skulle ange ett
undantag närmast från 3 § i det remitterade förslaget, bör 2 och 3 §§ byta
plats, och den sålunda nya 3 § kunna ges följande lydelse.
"Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter hos domstolar. Den
tillämpas inte heller vid behandling av personuppgifter för forsknings- eller
statistikändamål."
Lagrådet vill anmärka att en sådan undantagsbestämmelse innebär att
automatiserad behandling av personuppgifter i mål hos domstolar faller under
personuppgiftslagen, om inte annat följer av lag eller förordning.

4 §
Paragrafens avfattning ger intrycket att endast avvikande bestämmelser i den nya
lagen och föreskrifter meddelade med stöd av denna innebär undantag från
personuppgiftslagens tillämpningsområde såvitt gäller socialtjänsten. Enligt 2 §
personuppgiftslagen gäller dock också andra bestämmelser som avviker från den
lagen i stället för denna. Detta förhållande skulle enligt Lagrådets mening
kunna komma till tydligare uttryck om 4 § avfattades t.ex. som följer.
"Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av personuppgifter inom
socialtjänsten, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av denna lag eller annars av 2 § personuppgiftslagen."

5 §
Lagrådet hänvisar till vad som sagts beträffande 11 kap. 15 § socialtjänstlagen.

6 §
En avsikt med första stycket i paragrafen torde vara (se avsnitt 9.4 i remissen)
att den skall ange ett ändamål för behandlingen av personuppgifter inom
socialtjänsten (jfr 9 § första stycket personuppgiftslagen). Paragrafen framstår
emellertid som en motsvarighet till 10 § personuppgiftslagen och inte som en
ändamålsbestämning. Lagen torde därför sakna en föreskrift om ändamålet med
personuppgiftsbehandlingen, vilket får anses som en brist.

7 §
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om vissa typer av uppgifter,
vilkas behandling är särskilt reglerad i 13-22 §§ personuppgiftslagen. I punkten
2 tillåts behandling av sådana känsliga uppgifter som avses i 13 §
personuppgiftslagen. Ett undantag görs dock för uppgifter om politiska åsikter.
Detta undantag från undantaget från 13 § personuppgíftslagen torde innebära att
uppgifter om politiska åsikter aldrig får behandlas inom socialtjänsten, alltså
inte ens i de fall där detta skulle vara tillåtet om saken reglerades enbart i
personuppgiftslagen (se dennas 14-18 §§). Man kan då undra om ett sådant
totalförbud inte är alltför långtgående. Det kan förekomma fall där behandling
av personuppgifter som avslöjar politiska åsikter framstår som klart motiverad
även inom socialtjänsten. Ett exempel är ungdomar som bl.a. på grund av sina
politiska åsikter ägnar sig åt kriminalitet eller annat beteende som föranleder
att socialnämnden skall ta sig an dem. Ett annat exempel kan vara att det bland
invandrare från ett land finns grupper som är starkt politiskt fientliga mot
varandra. Socialnämnden kan då behöva veta vilken gruppering en viss individ
tillhör för att undvika att denna person placeras tillsammans med sina politiska
motståndare och därmed riskerar att råka illa ut. Lagrådet förordar att den nu
diskuterade frågan övervägs ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Enligt tredje stycket i 7 § får personuppgifter enligt första och andra styckena
behandlas endast om uppgifterna lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för
handläggningen av det. Som stycket är avfattat inbegriper det inte faktisk
verksamhet, trots att en stor del av socialtjänsten utgörs av sådan (jfr 3 § i
remissförslaget). Det synes vidare oegentligt att tala om personuppgifter enligt
andra stycket, eftersom detta anger att personuppgifter får behandlas även för
uppgiftslämnande som föreskrivs i lag eller förordning och alltså inte tar sikte
på någon eller några angivna typer av personuppgifter. Det förefaller vidare
oklart vad hänvisningen till andra stycket innebär över huvud taget, eftersom
det handlar om utlämnande av personuppgifter generellt och även till någon
utanför socialtjänsten. En möjlighet kan vara att det tredje stycket bara bör
reglera behandlingen av personuppgifter enligt första stycket. Lagrådet förordar
att styckets avfattning övervägs ytterligare.

10 §
Beträffande överklagande inom socialtjänsten av beslut om information som skall
lämnas efter ansökan torde avsikten vara att det skall vara fråga om avslag på
en ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen. Detta skulle framgå
bättre om första stycket gavs följande lydelse.
"Beslut inom socialtjänsten om rättelse eller om avslag på ansökan om
information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204) får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas."
Lagrådet vill anmärka att "andra beslut enligt denna lag" inte torde vara avsett
att omfatta beslut om skadestånd som grundas på 9 §.

11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om delegation av normgivningskompetens. Det
är utformat på det sätt som är vanligt när det är fråga om att erinra om
regeringens normgivningsbefogenhet enligt 8 kap. 13 § regeringsformen.
Emellertid lär det också vara fråga om att ge ett bemyndigande som inte bara
avser regler för myndigheter under regeringen utan också - och framför allt -
s.k. betungande föreskrifter för kommuner och enskilda. Det är då ett
bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket 8 regeringsformen. Med hänsyn
härtill föreslår Lagrådet att "meddelar" ersätts av "får meddela" i paragrafens
båda stycken.
Med utgångspunkten att 11 § är avsedd att utgöra bemyndiganden enligt 8 kap. 7 §
första stycket regeringsformen vill Lagrådet påpeka att det är viktigt att
paragrafen täcker de behov av delegation som anses kunna föreligga. Det
förefaller tveksamt om paragrafen skulle tillåta regeringen att meddela
föreskrifter om när personuppgifter får föras över till tredje land (jfr avsnitt
9.5 i remissen). Lagrådet förordar att paragrafens utformning ses över i
belysning av det nu anförda.
Övergångsbestämmelserna
Lagen skall träda i kraft den 1 oktober 2001, dvs. innan den föreslagna
socialtjänstlagens ikraftträdande vid årsskiftet 2001/2002. Lagen har i 5 och 8
§§ hänvisningar till den nya socialtjänstlagen, men det saknas någon
övergångsbestämmelse som "översätter" dessa hänvisningar till att under den
sista delen av år 2001 gälla motsvarande bestämmelser i 1980 års
socialtjänstlag. Lagrådet föreslår därför att det i ytterligare en
övergångsbestämmelse anges t.ex. följande.
"Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till utgången
av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620)."
I analogi med det som Lagrådet anfört angående lydelsen av 10 § förordas att
punkt 3 i de föreslagna övergångsbestämmelserna i slutet skall lyda: "... en
ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204)."
Förslaget till lag om ändring i lagen om vård av missbrukare i vissa fall
Vid lagrådsgranskningen har uppmärksammats att t.ex. 47 § LVM innehåller en
hänvisning till 1980 års socialtjänstlag som inte föreslås ersatt av någon
hänvisning till den nya socialtjänstlagen. Jfr också bl.a. 24 § LVU. Lagrådet
förutsätter att även sådana bestämmelser ändras i det aktuella
lagstiftningsärendet och förenas med en övergångsbestämmelse av det slag som
Lagrådet förordat beträffande den nya lagen om behandling av personuppgifter
inom socialtjänsten.

12 §
I paragrafens tredje stycke i nuvarande lydelse föreskrivs att beslut om
tvångsvård upphör att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, under
minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför ett hem som
avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt.
Styckets lydelse har i tillämpningen vållat problem. I syfte att klarlägga att
det är den sammanlagda tiden för bortovaron som avgör när ett beslut om
tvångsvård upphör att gälla föreslås i lagrådsremissen viss ändring i lagtexten.
Enligt Lagrådets mening kvarstår emellertid med remissförslaget ovisshet om när
ett LVM-beslut upphör att gälla. Lagrådet föreslår att tredje stycket i stället
ges följande lydelse:
"Beslutet upphör också att gälla om, sedan vården har påbörjats, den tid som
enligt 21 § inte skall räknas som vårdtid, uppgår till sammanlagt minst sex
månader i följd."

27 a §
I socialtjänstförordningen finns bestämmelser som medger att vissa
tvångsåtgärder får vidtas mot en intagen. Dessa bestämmelser, som rätteligen
borde ha fått sin plats i LVM och LVU redan från lagarnas tillkomst, föreslås nu
bli överförda till LVM och LVU. Till förevarande paragraf överförs från 28 §
socialtjänstförordningen bestämmelser om rätt till telefonsamtal och om
inskränkningar i denna rätt. Enligt Lagrådets mening bör i likhet med vad som
gäller enligt 16 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård till
förevarande paragraf fogas också en bestämmelse om rätt till besök. Paragrafens
första stycke kan lämpligen utformas med nämnda 16 § som förebild. I
lagrådsremissen föreslås att i stycket även förs in en bestämmelse om att beslut
fattas av den som förestår vården i hemmet. Lagrådet anser att bestämmelsen bör
ges en mer preciserad utformning.
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att första stycket ges följande
lydelse:
"Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att ringa och ta emot
telefonsamtal samt ta emot besök i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den
intagne får dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra vården
eller ordningen vid hemmet. Beslut om inskränkning i rätten att föra
telefonsamtal och ta emot besök fattas av den som förestår vården vid hemmet."
Paragrafen bör vidare placeras som 33 a §.

34 a §
I paragrafen har tagits in bestämmelser i fråga om intagen som vårdas vid enhet
som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 26 § socialtjänstförordningen. Enligt
Lagrådets uppfattning bör första meningen i första stycket till förevarande
paragraf utformas med förordningens 26 § som förebild och brytas ut till ett
nytt första stycke. Återstoden av det första stycket i remissförslaget får bilda
ett nytt andra stycke. I det föreslagna andra stycket har tagits in en
bestämmelse om att beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet.
Bestämmelsen saknar betydelse i lagen och stycket bör därför utgå. Lagrådet
föreslår med hänsyn till det anförda att paragrafen ges följande lydelse:
"Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med
hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om
det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i
övrigt genomföra vården.
Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om
särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå
längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket
fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse
i öppnare former eller utanför hemmet."

34 b §
Om vad Lagrådet anfört i anslutning till föregående paragraf godtas bör
förevarande paragraf betecknas 34 a §. Bestämmelsen i det andra stycket om att
beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet är liksom motsvarande
bestämmelse i 34 a § betydelselös och bör utgå.

34 c §
Paragrafen bör lämpligen placeras i anslutning till 32 §.

44 §
Den föreslagna ändringen i 27 a § för med sig en följdändring i förevarande
paragraf.
Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
Lagrådet erinrar om vad som anförs angående LVM inledningsvis.
Bestämmelser motsvarande de i remissen föreslagna 27 a §, 34 a §, 34 b § och 34
c § LVM har tagits in i 15 a §, 15 b §, 15 c § och 17 a § i förevarande lag.
Bestämmelserna bör ändras i enlighet med vad Lagrådet föreslår beträffande de
förstnämnda paragraferna.
Förslaget till lag om ändring i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Thalén, Winberg,
Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Engqvist

Regeringen beslutar proposition 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett
normgivnings-bemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EG-regler

Socialtjänstlagen
(2001:000)
5 kap. 12 §

Lagen (2001:000) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten
11 §

1 Senaste lydelse 1999:293.
1 Lagen omtryckt 1995:974.
2 Senaste lydelse 1998:319.
3 Senaste lydelse 1998:319.
4 Senaste lydelse 1998:319.
5 Senaste lydelse 1983:485.
6 Senaste lydelse 1983:485.
1 Senaste lydelse 1998:604.
2 Senaste lydelse 1994:97.
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1999:800.
3 Senaste lydelse 1993:743.
4 Senaste lydelse 1997:315.
1 Senaste lydelse 1998:608.
2 Senaste lydelse 1994:1760.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1998:1658.
3 Senaste lydelse 2000:576.
1 Lagen omtryckt 1992:567.
2 Senaste lydelse 1997:316.
3 Senaste lydelse 1992:567.
4 Senaste lydelse 2000:356.
1 Lagen omtryckt 1997:1212.
2 Senaste lydelse 1998:352.
1 Senaste lydelse 2001:000.
1 Ändringen innebär att halva första stycket och andra stycket upphävs.
1 Senaste lydelse 1993:212.
1 Senaste lydelse 1997:317.
1 Senaste lydelse 2000:353.
1 Senaste lydelse 1996:1384.
1 Senaste lydelse 1999:949.
1 Senaste lydelse 1997:729.
1 Senaste lydelse 1998:588.
1 Lydelse enligt prop.2000/01:69.
1 Senaste lydelse 1999:857.
1 Senaste lydelse 2000:1360.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
2 Senaste lydelse av 6 h § 1997:740, 7 a §, 35, 71 a § 1998:855, 8 a § 1998:409,
11-12 a §§ 65 b § 1999:48, 20 a §, 71 b § 1993:390, 21 § 1990:1403, 21 a §
1994:1098, 23 §, 27 §, 30 , 33 §, 33 a §, 37 §, 47 §, 50-52 §§, 68-71 §§, 72 b
§, 75 § 1997:313, 23 a § 1993:1, 25 §, 31 § 1997:193, 28 §, 32 §, 49 § 1990:53,
34 § 1987:377,36 § 1997:1091, 38-39 §§, 76-77 §§ 1991:1667, 48 § 1998:323, 53
§, 55 § 1986:1186, 54 §, 65, 72 a § 1997:1229, 57 § 1992:1071, 60 §, 62 §
1990:789, 61 § 1998:719, 53 § 1995;608, 65 a § 1998:615, 66 § 1991:526, 71 c §
1996:140, 73-74 a §§ 1998:384, 78 § 1987:380.
3 Senaste lydelse 1997:313.
4 Senaste lydelse 1997:313.
5 Senaste lydelse 1998:855.
6 Senaste lydelse 1999:48.
7 Tidigare 13 § upphävd genom 1997:1229.
8 Tidigare 14 § upphävd genom 1997:1229.
9 Senaste lydelse 1997:740.
10 Senaste lydelse 1997:193.
11 Senaste lydelse 1993:1.
12 Tidigare 29 § upphävd genom 1990:53.
13 Senaste lydelse 1997:313.
14 Senaste lydelse 1997:313.
15 Senaste lydelse 1998:855.
16 Senaste lydelse 1997:1091.
17 Senaste lydelse 1997:313.
18 Senaste lydelse 1991:1667.
19 Senaste lydelse 1997:1091.
20 Senaste lydelse 1997:313.
21 Tidigare 44 § upphävd genom 1997:313.
22 Tidigare 45 § upphävd genom 1997:313.
23 Senaste lydelse 1990:53.
24 Senaste lydelse 1986:1186.
25 Senaste lydelse 1997:1229.
26 Senaste lydelse 1998:719.
27 Senaste lydelse 1997:313.
28 Senaste lydelse 1997:313.
29 Senaste lydelse 1997:313.
30 Senaste lydelse 1997:313.
31 Senaste lydelse 1998:384.
32 Senaste lydelse 1998:384.
33 Senaste lydelse 1997:313.
34 Senaste lydelse 1991:1667.
35 Senaste lydelse 1987:380.
36 Senaste lydelse 1987:380.
1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

Prop. 2000/01:80

180

1

Prop. 2000/01:80
Bilaga 1

195

Prop. 2000/01:80
Bilaga 1

181

Prop. 2000/01:80
Bilaga 2

214

Prop. 2000/01:80
Bilaga 2

196

Prop. 2000/01:80
Bilaga 3

215

Prop. 2000/01:80
Bilaga 3

215

Prop. 2000/01:80
Bilaga 4

223

Prop. 2000/01:80
Bilaga 4

216

Prop. 2000/01:80
Bilaga 5

227

Prop. 2000/01:80
Bilaga 5

224

Prop. 2000/01:80
Bilaga 6

229

Prop. 2000/01:80
Bilaga 6

228

Prop. 2000/01:80
Bilaga 7

233

Prop. 2000/01:80
Bilaga 7

229

Prop.2000/01:80
Bilaga 8

262

Prop. 2000/01:80
Bilaga 8

234

Prop.2000/01:80
Bilaga 9

274

Prop. 2000/01:80
Bilaga 9

275

Prop. 2000/01:80

Prop. 2000/01:80

277

276