Regeringens proposition
2000/01:8

Ny socialavgiftslag

Prop.
2000/01:8

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 september 2000

Lena Hjelm-Wallén
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny socialavgiftslag som är självständig i för-
hållande till lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den nya lagen inne-
bär främst en lagteknisk och språklig bearbetning av nuvarande bestäm-
melser om socialavgifter. Skyldigheten att betala socialavgifter anpassas
i den nya lagen till socialförsäkringslagen (1999:799) så att avgifter skall
betalas på arbetsinkomster för personer som omfattas av den arbetsbase-
rade socialförsäkringen.
Nuvarande bestämmelser om fördelning av socialavgifterna samlas i
en ny lag, lagen om fördelning av socialavgifter.
I propositionen föreslås vissa mindre förändringar i skyldigheten att
betala socialavgifter. För arbetsgivare som sysselsätter sjömän föreslås
att sjömanspensionsavgiften slopas och att nedsättningen av sjukförsäk-
ringsavgiften och arbetsmarknadsavgiften upphör. Det innebär sam-
mantaget en mindre höjning av arbetsgivaravgifterna för arbetsgivare
som sysselsätter sjömän.
Det föreslås också att det undantag som gäller för lönetillägg vid ut-
landsarbete vid beräkning av pensionsgrundande inkomst och underlaget
för arbetsgivaravgifter avskaffas. Dessa ersättningar skall fortsättningsvis
vara förmånsgrundande och avgiftspliktiga.
Den nya socialavgiftslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.

Innehållsförteckning
1 Beslut 1
2 Lagtext 1
2.1 Förslag till socialavgiftslag 1
2.2 Förslag till lag om fördelning av socialavgifter 1
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring 1
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1366) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. 1
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring 1
2.6 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 1
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension 1
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter 1
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster 1
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:912) om
nedsättning av socialavgifter 1
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1379) om
ändring i lagen (1990:912) om nedsättning av
socialavgifter 1
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om
sjuklön 1
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1271) om
ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta 1
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:687) om
särskild löneskatt på pensionskostnader 1
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:16) om
försäkring mot vissa semesterlönekostnader 1
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1920) om
allmän löneavgift 1
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:439) om
beskattning, förtullning och folkbokföring under krig
eller krigsfara m.m. 1
2.18 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229) 1
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om
allmänna pensionsfonder (AP-fonder) 1
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om
efterlevandepension och efterlevandestöd till barn 1
3 Ärendet och dess beredning 53
4 Socialavgifterna 1
4.1 Arbetsgivaravgifterna 1
4.1.1 Avgiftsskyldigheten 1
4.1.2 Avgiftsunderlaget 1
4.1.3 Avgifterna 1
4.1.4 Särskilt avdrag från arbetsgivaravgifterna 1
4.2 Egenavgifterna 1
4.2.1 Avgiftsskyldigheten 1
4.2.2 Avgifterna och avgiftsunderlaget 1
4.2.3 Särskilt avdrag från egenavgifterna 1
4.3 Beräkning, redovisning och betalning av socialavgifter 1
4.3.1 Arbetsgivaravgifterna 1
4.3.2 Egenavgifterna 1
5 Socialavgifter i ett internationellt perspektiv 1
5.1 Gemenskapsrätten om social trygghet och avgifter 1
5.2 Avtal med andra stater om social trygghet 1
5.2.1 Det nordiska avtalet 1
5.2.2 Avtal med stater utanför Norden 1
5.3 Socialförsäkringslagen 1
6 En ny socialavgiftslag 1
6.1 Lagförslagets allmänna inriktning 1
6.2 Lagteknisk utformning 1
6.2.1 Disposition 1
6.2.2 Arbetsgivare och arbetstagare 1
6.2.3 Avgiftspliktigt och avgiftsfritt 1
6.2.4 Skattsedelns betydelse 1
6.3 Egenavgifter 1
6.4 Betalningsperioden för arbetsgivaravgifter 1
6.5 Avgiftsskyldigheten i ett internationellt perspektiv 1
6.6 Ersättningar som ges ut av privatpersoner 1
7 Förändringar i skyldigheten att betala socialavgifter 1
7.1 Arbetsgivaravgifter för sjömän 1
7.2 Lönetillägg vid utlandsarbete 1
8 Ekonomiska konsekvenser 91
9 Författningskommentar 1
9.1 Förslaget till socialavgiftslag 1
9.2 Förslaget till lag om fördelning av socialavgifter 1
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring 1
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1366) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 1
9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring 1
9.6 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483) 1
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension 1
9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter 1
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster 1
9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:912) om
nedsättning av socialavgifter 1
9.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1379) om
ändring i lagen (1990:912) om nedsättning av
socialavgifter 1
9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1047) om
sjuklön 1
9.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1271) om
ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta 1
9.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:687) om
särskild löneskatt på pensionskostnader 1
9.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:16) om
försäkring mot vissa semesterlönekostnader 1
9.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1920) om
allmän löneavgift 1
9.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:439) om
beskattning, förtullning och folkbokföring under krig
eller krigsfara m.m. 1
9.18 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229) 1
9.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:192) om
allmänna pensionsfonder (AP-fonder) 1
9.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:461) om
efterlevandepension och efterlevandestöd till barn 1
Bilaga 1 Utredningens sammanfattning av betänkandet
Socialavgiftslagen (SOU 1998:67) 1
Bilaga 2 Utredningens förslag till socialavgiftslag 1
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
betänkandet Socialavgiftslagen (SOU 1998:67) 1
Bilaga 4 Lagrådremissens förslag till lagtext 151
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 177
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2000 182
Rättsdatablad 183

1 Beslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. socialavgiftslag,
2. lag om fördelning av socialavgifter,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1999:1366) om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring,
5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
6. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
7. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålders-
pension,
8. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
9. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
10. lag om ändring i lagen (1990:912) om nedsättning av social-
avgifter,
11. lag om ändring i lagen (1999:1379) om ändring i lagen (1990:912)
om nedsättning av socialavgifter,
12. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
13. lag om ändring i lagen (1999:1271) om ändring i lagen (1991:586)
om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta,
14. lag om ändring i lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pen-
sionskostnader,
15. lag om ändring i lagen (1993:16) om försäkring mot vissa semes-
terlönekostnader,
16. lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
17. lag om ändring i lagen (1995:439) om beskattning, förtullning och
folkbokföring under krig eller krigsfara m.m.,
18. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),
19. lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder
(AP-fonder),
20. lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och
efterlevandestöd till barn.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till socialavgiftslag
Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Innehåll och definitioner

Innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om avgifter för finansiering av syste-
men för social trygghet (socialavgifter).
Bestämmelser om avgifter för finansiering av ålderspensioneringen
finns även i lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift och lagen
(1998:676) om statlig ålderspensionsavgift.
Bestämmelser om fördelning av socialavgifter finns i lagen (2000:000)
om fördelning av socialavgifter.

2 § Socialavgifter utgörs av arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. eller egen-
avgifter enligt 3 kap.

3 § Gemenskapsrätten inom Europeiska unionen (EU) eller Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtal om social trygghet som
ingåtts med andra stater kan medföra begränsningar i skyldigheten att
betala avgifter enligt denna lag.

Definitioner

4 § Termer och uttryck som används i denna lag omfattar också motsva-
rande utländska företeelser, om inte annat anges.

5 § I denna lag avses med
F-skattsedel: sådan skattsedel som innebär att innehavaren skall betala
F-skatt enligt skattebetalningslagen (1997:483),
näringsverksamhet: näringsverksamhet enligt inkomstskattelagen
(1999:1229),
inkomst av tjänst: inkomst i inkomstslaget tjänst enligt inkomstskatte-
lagen.
Vad som sägs i denna lag om handelsbolag och om delägare i dem
gäller också i fråga om europeiska ekonomiska intressegrupperingar
(EEIG) och delägare i dem.

Arbete i Sverige

6 § Med arbete i Sverige avses förvärvsarbete i verksamhet här i landet.
Om en fysisk person som bedriver näringsverksamhet har sådant fast
driftställe i Sverige som avses i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen
(1999:1229) skall verksamhet hänförlig dit anses bedriven här i landet.

Arbete på fartyg

7 § Arbete på fartyg anses som arbete i Sverige i samma utsträckning
som enligt 2 kap. 8 § socialförsäkringslagen (1999:799).

Utsändning

8 § Arbete för en arbetsgivare som utförs i ett annat land än det där
arbetsgivaren bedriver sin verksamhet anses som arbete i Sverige i
samma utsträckning som enligt 2 kap. 9 § socialförsäkringslagen
(1999:799).

Diplomater

9 § Arbete som utförs av en person som tillhör en utländsk stats beskick-
ning eller karriärkonsulat anses som arbete i Sverige endast om det är
förenligt med bestämmelserna om immunitet och privilegier i de konven-
tioner som anges i 2 och 3 §§ lagen (1976:661) om immunitet och privi-
legier i vissa fall. Detta gäller även en sådan persons personliga tjänare.
Ett sådant arbete som medför att en person på grund av anknytning till
en internationell organisation omfattas av bestämmelserna i 4 § lagen om
immunitet och privilegier i vissa fall, anses som arbete i Sverige endast i
den utsträckning det är förenligt med vad som följer av tillämplig stadga
eller avtal som anges i bilagan till den lagen.

Arbete i utlandet

10 § Med arbete i utlandet avses annat förvärvsarbete än arbete i Sverige.

2 kap. Arbetsgivaravgifter

Avgiftsskyldigheten

1 § Den som utger avgiftspliktig ersättning skall betala arbetsgivarav-
gifter enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Bestämmelser om avgiftspliktig ersättning finns i 10 och 11 §§.

2 § Bestämmelsen i 1 § första stycket skall inte tillämpas om en av-
giftspliktig ersättning utgörs av rabatt, bonus eller annan ersättning på
grund av kundtrohet eller liknande. I fråga om sådana avgiftspliktiga er-
sättningar skall arbetsgivaravgifter i stället betalas av den som slutligt har
stått för de kostnader som ligger till grund för ersättningen.

3 § Bestämmelsen i 1 § första stycket skall inte tillämpas om en av-
giftspliktig ersättning utges av en fysisk person som är bosatt utomlands
eller en utländsk juridisk person och ersättningen har sin grund i en an-
ställning i Sverige hos någon annan än den som utgett ersättningen. I så-
dant fall skall arbetsgivaravgifter i stället betalas av den hos vilken
mottagaren är anställd i Sverige.

Situationer när avgifter skall betalas

4 § Arbetsgivaravgifter skall, om inte annat följer av 5 9 §§, betalas på
avgiftspliktig ersättning för
1. arbete i Sverige, och
2. arbete i utlandet till en person som när arbetet utförs omfattas av
svensk socialförsäkring enligt gemenskapsrätten inom Europeiska
unionen (EU) eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)
eller enligt avtal med andra stater.

Undantag

Mottagaren av ersättningen har F-skattsedel

5 § Arbetsgivaravgifter skall inte betalas om den som tar emot ersättning
för arbete har en F-skattsedel antingen när ersättningen bestäms eller när
den betalas ut. En uppgift om innehav av en F-skattsedel får godtas om
uppgiften lämnas i en anbudshandling, en faktura eller någon jämförlig
handling som även innehåller utbetalarens och betalningsmottagarens
namn och adress samt betalningsmottagarens personnummer, sam-
ordningsnummer eller organisationsnummer. Uppgiften om innehav av
en F-skattsedel får dock inte godtas om den som betalar ut ersättningen
känner till att uppgiften är oriktig.
Om betalningsmottagaren har en F-skattsedel med sådant villkor som
avses i 4 kap. 9 § skattebetalningslagen (1997:483), skall arbetsgivar-
avgifter inte betalas om F-skattsedeln åberopas skriftligen.
Första och andra styckena gäller inte ersättning från semesterkassa.

Ersättning som utges av privatpersoner

6 § Arbetsgivaravgifter skall inte betalas av en fysisk person eller ett
dödsbo, om det kan antas att den sammanlagda avgiftspliktiga ersätt-
ningen till mottagaren under året kommer att understiga 10 000 kronor
och annat inte anges i 7 §.

7 § Bestämmelserna i 6 § gäller inte om den avgiftspliktiga ersättningen
utgör
1. en utgift i en av utgivaren bedriven näringsverksamhet, eller
2. sådan ersättning till en förmyndare, god man eller förvaltare som av-
ses i 12 kap. 16 § föräldrabalken.
Bestämmelserna i 6 § gäller inte heller om utgivaren och mottagaren
har kommit överens om att arbetsgivaravgifter skall betalas på ersätt-
ningen. En sådan överenskommelse gäller dock inte om mottagaren har
en F-skattsedel utan sådant villkor som avses i 4 kap. 9 §
skattebetalningslagen (1997:483).

Avtal om betalning av socialavgifter

8 § Arbetsgivaravgifter skall inte betalas av en fysisk person som är bo-
satt utomlands eller en utländsk juridisk person, om utgivaren och motta-
garen har kommit överens om att arbetsgivaravgifter inte skall betalas på
ersättningen.

Ersättningar från handelsbolag till delägare i bolaget

9 § Ett handelsbolag skall inte betala arbetsgivaravgifter på ersättning till
delägare i handelsbolaget.

Avgiftspliktig ersättning

10 § Löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för arbete är av-
giftspliktiga. Detsamma gäller annat som utges med anledning av ett av-
tal om arbete, dock inte pension.
Bestämmelser om värdering av förmåner finns i 9 kap. 2 § skattebetal-
ningslagen (1997:483).

11 § Med ersättning för arbete likställs i denna lag
1. kostnadsersättning, utom sådan som enligt 8 kap. 19 eller 20 §
skattebetalningslagen (1997:483) skall undantas vid beräkning av skatte-
avdrag,
2. garantibelopp enligt lönegarantilagen (1992:497),
3. ersättning som utges till en allmän försäkringskassa enligt 24 §
första stycket lagen (1991:1047) om sjuklön, varvid ersättningen skall
anses ha betalats ut till den person som sjuklönen avser,
4. forskarstipendium från Europeiska gemenskaperna (Marie Curie-
stipendium), om stipendiet utges av en fysisk person bosatt i Sverige
eller av en svensk juridisk person, och
5. ersättning från semesterkassa.

Avgiftsfri ersättning

Skattefria ersättningar

12 § En ersättning är avgiftsfri om den
1. är skattefri enligt inkomstskattelagen (1999:1229), eller
2. undantas från skatteplikt enligt 6 § 2 eller 3 lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.

Ersättning till utomlands bosatta artister

13 § En ersättning, för vilken särskild inkomstskatt skall betalas enligt
lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl. eller som enligt den lagen undantas från skatteplikt, är avgiftsfri.

Ersättning understigande visst belopp

14 § En ersättning till en person är avgiftsfri om ersättningen till den per-
sonen under året understigit 1 000 kronor.

Vissa ersättningar vid sjukdom m.m.

15 § En ersättning till en person vid sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns födelse är avgiftsfri, till den del ersätt-
ningen motsvarar sjukpenning, föräldrapenning eller rehabiliteringspen-
ning som arbetsgivare får uppbära enligt 3 kap. 16 §, 4 kap. 18 § eller
22 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Vissa ersättningar för vilka särskild löneskatt skall betalas

16 § Ersättningar från avtalsförsäkringar m.m., som enligt 1 § första
stycket 1 5 lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster utgör underlag för nämnda skatt, är avgiftsfria.

Ersättning för vilken statlig ålderspensionsavgift skall betalas

17 § En ersättning, för vilken statlig ålderspensionsavgift skall betalas
enligt lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift, är avgiftsfri.

Ersättning från vinstandelsstiftelse

18 § En sådan ersättning från en vinstandelsstiftelse eller från någon an-
nan juridisk person med motsvarande ändamål, som enligt 3 kap. 2 §
andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring inte skall beaktas
vid beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst, är avgiftsfri.

Ersättning till idrottsutövare

19 § En ersättning till en idrottsutövare från en sådan ideell förening som
avses i 7 kap. 7 13 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) och som har till
huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet är avgiftsfri, om er-
sättningen från föreningen under året inte har uppgått till ett halvt pris-
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Ersättning för skiljemannauppdrag

20 § En ersättning för skiljemannauppdrag är avgiftsfri om parterna i
skiljeförfarandet är av utländsk nationalitet.

Ersättning som motsvarar utgifter i arbetet

21 § Om en ersättning till viss del motsvarar utgifter i arbetet är ersätt-
ningen till den delen avgiftsfri, om ifrågavarande utgifter under året kan
beräknas uppgå till minst 10 procent av ersättningen från utgivaren under
samma år.
Detta gäller inte ersättning som beskattas enligt lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.
Utgifterna får för bestämda yrkesgrupper beräknas enligt schablon
grundad på de genomsnittliga utgifterna inom respektive grupp.

Ersättning till barn i vissa fall

22 § Ersättning för arbete till barn är avgiftsfri, om avdrag för utgiften
för ersättningen inte får göras enligt 60 kap. 2 § inkomstskattelagen
(1999:1229).

Vissa förmåner och ersättningar från fåmansföretag och fåmanshandels-
bolag

23 § Sådan utdelning och kapitalvinst som enligt 49 kap. 16 §, 50 kap.
7 § eller 57 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas upp i inkomst-
slaget tjänst är avgiftsfri.

Avgiftsunderlaget

Huvudregel

24 § Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter (avgiftsunderlaget)
är summan av de avgiftspliktiga ersättningar som den avgiftsskyldige har
utgett under en kalendermånad.
I avgiftsunderlaget skall också ingå tidigare under året utgiven avgifts-
fri ersättning som sammanräknad med en ersättning som utgetts under
kalendermånaden blir avgiftspliktig.

Fåmansföretag och fåmanshandelsbolag

25 § När avgiftsunderlaget bestäms skall ersättning till företagsledare,
make och barn anses ha utgetts till den som enligt bestämmelserna i
60 kap. 12 14 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) skall beskattas för
ersättningen.

Avgifterna och avgiftsberäkningen

Huvudregel

26 § Arbetsgivaravgifterna är 30,13 procent av avgiftsunderlaget och
utgörs av
1. sjukförsäkringsavgift
8,80 %
2. föräldraförsäkringsavgift
2,20 %
3. ålderspensionsavgift
10,21 %
4. efterlevandepensionsavgift
1,70 %
5. arbetsmarknadsavgift
5,84 %
6. arbetsskadeavgift
1,38 %

Avgifter för personer som har fyllt 65 år

27 § På ersättning till personer som vid årets ingång har fyllt 65 år skall
bara ålderspensionsavgiften betalas.

Särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen

28 § Vid beräkning av arbetsgivaravgifterna skall avdrag göras med
5 procent av avgiftsunderlaget, dock högst med 3 550 kronor.

29 § Om flera avgiftsskyldiga ingår tillsammans i en koncern, skall de
vid bedömningen av avdragsrätten enligt 28 § anses som en avgiftsskyl-
dig. Avdraget skall i sådant fall i första hand göras av moderföretaget.
Till den del avdraget inte kan utnyttjas av moderföretaget, får det utnytt-
jas av dotterföretagen i den ordning moderföretaget bestämmer

3 kap. Egenavgifter

Avgiftsskyldigheten

1 § En fysisk person som har avgiftspliktig inkomst skall betala egen-
avgifter enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Bestämmelser om avgiftspliktig inkomst finns i 3 8 §§.

Situationer när avgifter skall betalas

2 § Egenavgifter skall betalas på avgiftspliktig inkomst av
1. arbete i Sverige, och
2. arbete i utlandet om den avgiftsskyldige när arbetet utförs omfattas
av svensk socialförsäkring enligt gemenskapsrätten inom Europeiska
unionen (EU) eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) el-
ler enligt avtal med andra stater.

Avgiftspliktig inkomst av näringsverksamhet

3 § Överskott av näringsverksamhet är avgiftspliktig, om den som har
inkomsten har arbetat i verksamheten i inte oväsentlig omfattning.

Avgiftspliktig inkomst av tjänst

Inkomst av självständigt bedriven verksamhet

4 § Inkomst av tjänst från verksamhet som bedrivs självständigt men som
inte räknas som näringsverksamhet är avgiftspliktig.

Ersättning som utges av privatpersoner

5 § En ersättning för arbete som utförts åt en fysisk person eller ett
dödsbo är avgiftspliktig, om den skall tas upp i inkomstslaget tjänst och
arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 6 § inte skall betalas på ersättningen.

Inkomster som omfattas av avtal om betalning av socialavgifter

6 § En ersättning för arbete som utförts åt en fysisk person som är bosatt
utomlands eller en utländsk juridisk person är avgiftspliktig, om den skall
tas upp i inkomstslaget tjänst och arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 8 §
inte skall betalas på ersättningen.

Marie Curie stipendier

7 § Forskarstipendium från Europeiska gemenskaperna (Marie Curie-
stipendium) är avgiftspliktigt.
Detta gäller inte om stipendiet utges av en fysisk person bosatt i
Sverige eller av en svensk juridisk person.

Inkomster för den som har F-skattsedel

8 § Löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för arbete är
avgiftspliktiga, om den som gett ut ersättningen enligt bestämmelserna i
2 kap. 5 § inte skall betala arbetsgivaravgifter. Detsamma gäller annat
som utges med anledning av ett avtal om arbete samt sådan ersättning
som enligt 2 kap. 11 § 1, 2 eller 4 likställs med ersättning för arbete.

Avgiftsfri inkomst

Ersättningar under 1 000 kronor

9 § Sådana ersättningar för arbete från en utbetalare som sammanlagt
under året understiger 1 000 kronor är avgiftsfria.
Detta gäller inte om ersättningen utgör inkomst av näringsverksamhet.

Sjukpenning och rehabiliteringspenning

10 § Sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring är avgiftsfri.
Detta gäller också sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring och motsvarande ersättning som utges enligt annan för-
fattning eller på grund av regeringens förordnande.

Ersättning till näringsidkare utan F-skattsedel

11 § En ersättning för arbete som utgör inkomst i inkomstslaget
näringsverksamhet är avgiftsfri, om den som utger ersättningen skall
betala arbetsgivaravgifter på den enligt bestämmelserna i 2 kap.

Avgiftsunderlaget

12 § Underlaget för beräkning av egenavgifter (avgiftsunderlaget) är
summan av de avgiftspliktiga nettoinkomsterna vid den avgiftsskyldiges
taxering till inkomstskatt.
Ett underskott i en näringsverksamhet får inte minska ett överskott i en
annan näringsverksamhet.
Avgiftsunderlag skall inte fastställas, om den avgiftsskyldige avlidit
under året före taxeringsåret.

Avgifterna och avgiftsberäkningen

13 § Egenavgifterna är 28,32 procent av avgiftsunderlaget och utgörs av
1. sjukförsäkringsavgift
9,53 %
2. föräldraförsäkringsavgift
2,20 %
3. ålderspensionsavgift
10,21 %
4. efterlevandepensionsavgift
1,70 %
5. arbetsmarknadsavgift
3,30 %
6. arbetsskadeavgift
1,38 %

Avgiftsunderlag mindre än 1000 kronor

14 § Inga egenavgifter skall betalas om avgiftsunderlaget understiger
1 000 kronor.

Avgifter för personer som har fyllt 65 år

15 § Den som vid ingången av året före taxeringsåret har fyllt 65 år skall
bara betala ålderspensionsavgiften.

Avgifter för personer som har pension

16 § Den som har haft hel ålderspension enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring hela året före taxeringsåret skall bara betala ålderspen-
sionsavgiften. Detsamma gäller den som har haft hel förtidspension
enligt den lagen någon del av året före taxeringsåret.

Sjukförsäkringsavgift vid karenstid för sjukpenning

17 § Den för vilken sjukpenningförsäkring enligt 3 kap. 11 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring gäller med karenstid skall betala sjuk-
försäkringsavgift efter en procentsats som beräknas med hänsyn till hur
karenstiden bedöms påverka försäkringens utgifter.

Särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen

18 § Vid beräkning av egenavgifter skall avdrag göras med 5 procent av
avgiftsunderlaget, dock högst med 9 000 kronor per år.
Om den avgiftsskyldige är delägare i ett handelsbolag, får det sam-
manlagda avdraget från de egenavgifter som är hänförliga till inkomsten
från handelsbolaget för samtliga delägare i bolaget inte överstiga 42 600
kronor per år. Avdraget skall fördelas mellan delägarna i proportion till
hur den skattepliktiga inkomsten från handelsbolaget fördelas mellan
dem.

19 § Om den avgiftsskyldige under året även har gjort avdrag från
arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 28 och 29 §§, får avdraget från egen-
avgifterna tillsammans med avdraget från arbetsgivaravgifterna inte
överstiga 42 600 kronor per år.
Om den avgiftsskyldige är delägare i ett handelsbolag och bolaget un-
der året har gjort avdrag från arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 28 och
29 §§, får det sammanlagda avdraget från de egenavgifter som är hänför-
liga till inkomsten från handelsbolaget för samtliga delägare i bolaget
tillsammans med avdraget från arbetsgivaravgifterna inte överstiga
42 600 kronor per år.

4 kap. Förfarandet

Betalning av socialavgifter

1 § Föreskrifter om bestämmande, debitering, redovisning och betalning
av avgifter enligt denna lag finns i skattebetalningslagen (1997:483).

Skattebrott m.m.

2 § I fråga om avgift som avses i denna lag gäller vad som föreskrivs om
skatt i
skattebrottslagen (1971:69),
lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., och
lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter.

Verkställighetsföreskrifter

3 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av 2 kap. 21 § tredje stycket
och 3 kap. 17 § meddelas av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Genom lagen upphävs lagen (1981:691) om socialavgifter.
3. Äldre bestämmelser om arbetsgivaravgifter gäller fortfarande i fråga
om ersättning som betalas ut före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser om egenavgifter gäller fortfarande i fråga om
inkomster som uppbärs före ikraftträdandet. Om beskattningsåret omfat-
tar tid såväl före som efter utgången av år 2000 skall, om den avgifts-
skyldige inte visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses
hänförlig till tiden efter utgången av år 2000 som svarar mot förhållandet
mellan den del av beskattningsåret som infaller under denna tid och hela
beskattningsåret.
5. Bestämmelsen i 2 kap. 27 § gäller inte för den som är född år 1937
eller tidigare. På ersättning till en sådan person skall inga avgifter betalas
om denna vid årets ingång har fyllt 65 år.
6. Bestämmelsen i 3 kap. 15 § gäller inte för den som är född år 1937
eller tidigare. På inkomster som en sådan person har skall inga avgifter
betalas, om personen har fyllt 65 år vid ingången av året före taxe-
ringsåret.
7. Arbetsgivaravgifter skall inte betalas på ersättning för arbetsskada
som har inträffat före utgången av juni 1993 om ersättningen avser tid
därefter eller på ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av
år 1992 om skadan anmälts till allmän försäkringskassa efter utgången av
juni 1993, allt under förutsättning att ersättningen utgår på grund av an-
svarighetsförsäkring vilken meddelats enligt grunder som fastställts i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Detta gäl-
ler emellertid endast ersättning som inte avser de första 180 dagarna efter
skadetillfället och som för en och samma arbetstagare beräknas på löne-
delar som inte överstiger sju och en halv gånger prisbasbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
8. En förbindelse som avses i 2 kap. 11 eller 12 § eller 15 kap. 18 §
lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension i dess lydelse före
den 1 januari 2001 skall alltjämt gälla, om arbetsgivaravgifter enligt 2
kap. 4 § denna lag inte skall betalas på den ersättning som omfattas av
förbindelsen.

2.2 Förslag till lag om fördelning av socialavgifter
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om fördelning av socialavgifterna
enligt socialavgiftslagen (2000:000) för finansiering av systemen för so-
cial trygghet.

2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse
som i socialavgiftslagen (2000:000).

Sjukförsäkringsavgifter

3 § Sjukförsäkringsavgifter skall finansiera kostnader för följande ersätt-
ningar som utges enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring:
1. sjukpenning och andra ersättningar enligt 3 kap.,
2. folkpension i form av förtidspension enligt 7 kap. för personer som
har rätt till tilläggspension i form av förtidspension enligt 13 kap.,
3. tilläggspension i form av förtidspension enligt 13 kap., och
4. rehabiliteringspenning och andra ersättningar enligt 22 kap.

4 § Sjukförsäkringsavgifter skall också finansiera
1. Centrala studiestödsnämndens kostnader med anledning av att
studielån som avser en sjukperiod inte behöver återbetalas enligt studie-
stödslagen (1999:1395) eller bestämmelser som har meddelats med stöd
av den lagen,
2. kostnader enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
3. den allmänna försäkringens kostnader enligt lagen (1991:1047) om
sjuklön,
4. vissa av de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader,
och
5. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift som betalas för förmåner enligt 1 och 2 ovan
samt 3 §.

Föräldraförsäkringsavgifter

5 § Föräldraförsäkringsavgifter skall finansiera
1. föräldrapenningförmåner enligt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
2. kostnader för administration av föräldrapenningförmåner, och
3. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift som betalas för föräldrapenningförmåner.

Ålderspensionsavgifter

6 § Den andel av influtna ålderspensionsavgifter som beräknas utgöra
avgifter för inkomster som överstiger 8,07 förhöjda prisbasbelopp enligt
1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall föras till staten.
Den andel av avgifterna som beräknas motsvara pensionsrätt för pre-
miepension för samma år skall föras till Riksgäldskontoret för tillfällig
förvaltning.
Återstoden av avgifterna skall föras till Första Fjärde AP-fonderna för
förvaltning enligt lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-
fonder).

7 § Beräknade andelar av ålderspensionsavgifter enligt 6 § skall stämmas
av mot de slutliga avgifter som avser fastställda pensionsrätter och pen-
sionspoäng samt inkomster som överstiger 8,07 förhöjda prisbasbelopp
enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Skillnaden mellan beräknade belopp och de belopp som slutligt fram-
räknas för det aktuella året skall regleras vid en kommande överföring.
Medel som regleras gentemot staten skall beräknas med sådan ränta
som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483). Medel som
regleras gentemot Riksgäldskontoret skall beräknas med sådan ränta som
anges i avtal som avses i 8 kap. 1 § första stycket lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension.

Efterlevandepensionsavgifter

8 § Efterlevandepensionsavgifter skall finansiera
1. folkpension i form av efterlevandepension enligt 8 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring och tilläggspension i form av efterle-
vandepension enligt 14 kap. samma lag,
2. änkepension enligt övergångsbestämmelserna till lagen (1988:881)
om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, och
3. kostnader för administration av efterlevandepension och änkepen-
sion.

Arbetsmarknadsavgifter

9 § Arbetsmarknadsavgifter skall finansiera
1. arbetslöshetsersättning enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsför-
säkring och kostnader för tillsyn av utbetalning av sådan ersättning enligt
lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor,
2. aktivitetsstöd till den som tar del av ett arbetsmarknadspolitiskt pro-
gram, under förutsättning att han eller hon uppfyller villkoren för
inkomstrelaterad ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring,
3. kostnader enligt lönegarantilagen (1992:497), och
4. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift som betalas på ersättningar enligt 1 3.

Arbetsskadeavgifter

10 § Arbetsskadeavgifter skall finansiera
1. ersättningar enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
2. kostnader för administration av ersättningar enligt 1, och
3. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift som betalas på ersättningar enligt 1.

Fördelning av arbetsgivaravgifter

11 § Influtna arbetsgivaravgifter skall fördelas mellan avgiftsändamålen
enligt beskattningsbeslut som följer av 11 kap. skattebetalningslagen
(1997:483). Avdrag som görs enligt 2 kap. 28 och 29 §§ socialavgifts-
lagen (2000:000) skall avse arbetsmarknadsavgiften.
Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas också på avgifts- och
räntebelopp som betalas ut till arbetsgivare.
Föreskrifter om fördelningen får meddelas av regeringen eller, efter re-
geringens bemyndigande, Riksförsäkringsverket.

Omföring av egenavgifter

12 § Riksförsäkringsverket får varje år tillgodoföra sig ett visst belopp
från varje inkomsttitel på statsbudgeten där egenavgifter redovisats. Be-
loppet motsvarar summan av de under det föregående året debiterade
egenavgifterna minskad med summan av de avgifter som under samma år
satts ned eller återbetalats.
Riksförsäkringsverket får under respektive period om tolv månader
som preliminär skatt betalas som förskott på belopp enligt första stycket
tillgodoföra sig 8,6 procent av den preliminära skatt som debiterats fy-
siska personer före den 1 februari under perioden. Förskottet tillgodoförs
med en tolftedel varje månad. Riksskatteverket skall varje år senast den
15 februari lämna Riksförsäkringsverket uppgift om summan av den före
den 1 februari samma år debiterade preliminära skatten för fysiska perso-
ner.
Om Riksförsäkringsverket under en sådan tolvmånadersperiod som an-
ges i andra stycket tillgodoförts förskott som överstiger beloppet enligt
första stycket skall skillnaden regleras genom avräkning på belopp som
närmast därefter skall tillgodoföras enligt första eller andra stycket.

Särskilt avdrag vid beräkning av egenavgifter

13 § Avdrag enligt 3 kap. 18 § socialavgiftslagen (2000:000) skall i angi-
ven ordning avse arbetsmarknadsavgiften, sjukförsäkringsavgiften,
arbetsskadeavgiften, efterlevandepensionsavgiften och föräldraförsäk-
ringsavgiften.
Om bara ålderspensionsavgiften skall betalas enligt 3 kap. 15 eller 16 §
socialavgiftslagen skall avdraget enligt 3 kap. 18 § den lagen anses avse
skatten enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa för-
värvsinkomster.

Verkställighetsföreskrifter

14 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om de regleringar som
avses i 7 § andra och tredje styckena.
Regeringen fastställer för varje år de beräknade andelarna av influtna
ålderspensionsavgifter som avses i 6 § efter förslag från Riksförsäk-
ringsverket.
__________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Äldre bestämmelser om fördelningen av socialavgifter i 4 kap. lagen
(1981:691) om socialavgifter gäller fortfarande i fråga om avgifter som
hänför sig till tid före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser om andelar för fördelning av ålderspensions-
avgifter skall tillämpas till och med år 2001.
4. Hänvisningen i 4 § 1 till studiestödslagen (1999:1395) skall fram till
den 1 juli 2001 i stället avse studiestödslagen (1973:349). Sjukförsäk-
ringsavgifter skall därefter även finansiera Centrala studiestödsnämndens
kostnader enligt 4 § 1 i fråga om studiestöd som beviljats enligt studie-
stödslagen (1973:349) eller enligt övergångsbestämmelserna till studie-
stödslagen (1999:1395).
5. Utöver vad som sägs i 10 § skall arbetsskadeavgifter alltjämt finan-
siera ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen
(1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, lagen (1929:131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesska-
deförsäkring.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän för-
säkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 kap.
1 §
Om avgifter för finansiering av
sjukförsäkringen m.m., föräldra-
försäkringen och efterlevandepen-
sioner föreskrivs i lagen
(1981:691) om socialavgifter.
Om avgifter för finansiering av
sjukförsäkringen m.m., föräldra-
försäkringen och efterlevandepen-
sioner föreskrivs i socialavgifts-
lagen (2000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.4

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1366) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän för-
säkring i stället för dess lydelse enligt lagen (1999:1366) om ändring i
nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
2 §
Sjukpenningrundande inkomst
är den årliga inkomst i pengar som
en försäkrad kan antas komma att
tills vidare få för eget arbete här i
landet, antingen såsom arbets-
tagare i allmän eller enskild tjänst
(inkomst av anställning) eller på
annan grund (inkomst av annat
förvärvsarbete). I fråga om arbete
som utförs utomlands av den som
av en statlig arbetsgivare sänts till
ett annat land för arbete för ar-
betsgivarens räkning bortses vid
beräkningen av sjukpenninggrun-
dande inkomst från sådana löne-
tillägg som betingas av ökade lev-
nadskostnader och andra
särskilda förhållanden i
sysselsättningslandet. Som
inkomst av anställning eller
inkomst av annat förvärvsarbete
räknas inte heller inkomst som
avses i 10 kap. 3 § 1 3
inkomstskattelagen (1999:1229)
eller sådan ersättning som anges i
1 § första stycket 1-5 och fjärde
stycket lagen (1990:659) om sär-
skild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster. Som inkomst av annat
förvärvsarbete räknas inte sådan
ersättning enligt gruppsjukförsäk-
ring eller trygghetsförsäkring vid
arbetsskada som enligt 2 § första
stycket lagen om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster utgör
underlag för nämnda skatt. Den
sjukpenninggrundande inkomsten
fastställs av försäkringskassan.
Inkomst av anställning och in-
komst av annat förvärvsarbete
skall därvid var för sig avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Sjukpenningrundande inkomst
är den årliga inkomst i pengar som
en försäkrad kan antas komma att
tills vidare få för eget arbete här i
landet, antingen såsom arbetsta-
gare i allmän eller enskild tjänst
(inkomst av anställning) eller på
annan grund (inkomst av annat
förvärvsarbete). Som inkomst av
anställning eller inkomst av annat
förvärvsarbete räknas inte inkomst
som avses i 10 kap. 3 § 1 3
inkomstskattelagen (1999:1229)
eller sådan ersättning som anges i
1 § första stycket 1-5 och fjärde
stycket lagen (1990:659) om sär-
skild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster. Som inkomst av annat
förvärvsarbete räknas inte sådan
ersättning enligt gruppsjukförsäk-
ring eller trygghetsförsäkring vid
arbetsskada som enligt 2 § första
stycket lagen om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster utgör
underlag för nämnda skatt. Den
sjukpenninggrundande inkomsten
fastställs av försäkringskassan.
Inkomst av anställning och in-
komst av annat förvärvsarbete
skall därvid var för sig avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan
inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som överstiger sju och
en halv gånger prisbasbeloppet. Det belopp som sålunda skall undantas
skall i första hand räknas av från inkomst av annat förvärvsarbete. Ersätt-
ning för utfört arbete i annan form än pension räknas som inkomst av
anställning, såvida ersättningen under ett år uppgår till minst 1 000 kro-
nor, även om mottagaren inte är anställd hos den som utger ersättningen.
I nu angivna fall skall den som utför arbetet anses såsom arbetstagare och
den som utger ersättningen såsom arbetsgivare. Kan ersättning för arbete
för någon annans räkning under året inte antas uppgå till minst 1 000
kronor, skall ersättningen från denne inte tas med vid beräkningen av den
sjukpenninggrundande inkomsten i annat fall än då den utgör inkomst av
näringsverksamhet. Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst av
anställning skall bortses från ersättning som enligt 2 a § skall anses som
inkomst annat förvärvsarbete samt ersättning som idrottsutövare får från
sådan ideell förening som avses i 7 kap. 7 § första stycket
inkomstskattelagen (1999:1229) och som har till huvudsakligt syfte att
främja idrottslig verksamhet, om ersättningen från föreningen under året
inte kan antas uppgå till minst ett halvt prisbasbelopp. Vid beräkning av
sjukpenninggrundande inkomst av anställning bortses även från ersätt-
ning från en stiftelse som har till väsentligt ändamål att tillgodose eko-
nomiska intressen hos dem som är eller har varit anställda hos en arbets-
givare som lämnat bidrag till stiftelsen (vinstandelsstiftelse) eller från en
annan juridisk person med motsvarande ändamål, om ersättningen avser
en sådan anställd och inte utgör ersättning för arbete för den juridiska
personens räkning. Detta gäller dock endast om de bidrag arbetsgivaren
lämnat till den juridiska personen varit avsedda att vara bundna under
minst tre kalenderår och att på likartade villkor tillkomma en betydande
del av de anställda. Om arbetsgivaren är ett fåmansföretag eller ett få-
manshandelsbolag skall vid beräkningen inte bortses från ersättning som
den juridiska personen lämnar till sådan företagsledare eller delägare i
företaget eller en person som är närstående till någon av dem. Med få-
mansföretag, fåmanshandelsbolag, företagsledare och närstående person
avses detsamma som i inkomstskattelagen. Vid beräkning av sjukpen-
ninggrundande inkomst av anställning skall alltid bortses från ersättning
från en vinstandelsstiftelse som härrör från bidrag som arbetsgivaren
lämnat under åren 1988 1991.
Beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten skall, där för-
hållandena inte är kända för försäkringskassan, grundas på de upplys-
ningar som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbets-
givare eller som kan framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts
av den försäkrades inkomst. Semesterlön får inte inräknas i den sjukpen-
ninggrundande inkomsten till högre belopp än vad som skulle ha utgivits
i lön för utfört arbete under motsvarande tid. En liknande begränsning
skall gälla semesterersättning. Inkomst av arbete för egen räkning får ej
beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för
annans räkning.

2.5

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring
dels att 7 kap. 2 § skall upphöra att gälla,
dels att 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
1 §
Om avgifter för finansiering av
arbetsskadeförsäkringen föreskrivs
i lagen (1981:691) om social-
avgifter.
Om avgifter för finansiering av
arbetsskadeförsäkringen föreskrivs
i socialavgiftslagen (2000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgifter som hänför sig till tid före ikraftträdandet.

2.6

2.6 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 §, 8 kap. 22 §, 9 kap. 1 och 3 §§
samt 11 kap. 10 och 12 §§ skattebetalningslagen (1997:483) skall ha föl-
jande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag gäller vid bestämmande, debitering, redovisning och betal-
ning av
1. sådan skatt eller avgift som avses i 1 kap. 1 § första stycket
taxeringslagen (1990:324),
2. avgift enligt lagen (1981:691)
om socialavgifter,
2. avgift enligt socialavgifts-
lagen (2000:000),
3. skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa för-
värvsinkomster,
4. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144),
5. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200),
6. avgift enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
7. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat tros-
samfund,
8. skattetillägg och förseningsavgift i fråga om sådan skatt eller avgift
som avses i 1 7, kontrollavgift enligt 15 kap. 6 a §, förseningsavgift en-
ligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152) samt kontrollavgift enligt lagen
(1998:514) om särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel
m.m., och
9. ränta på skatt, skattetillägg eller avgift som avses i 1 8.
Om inte annat särskilt anges gäller lagen inte när skatt skall tas ut en-
ligt mervärdesskattelagen vid import av varor. I sådant fall gäller tullagen
(0000:000).

8 kap.
22 §
Andra kostnader i arbetet än de som avses i 21 § får räknas av endast
om
1. arbetstagaren är en fysisk person som får dra av kostnaderna vid
inkomsttaxeringen, och
2. kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10 % av arbetstagarens
ersättning från arbetsgivaren under inkomståret.
Om en sådan schablon som fast-
ställts enligt 2 kap. 4 § andra
stycket lagen (1981:691) om
socialavgifter är tillämplig på
arbetstagaren, skall kostnaderna
beräknas enligt schablonen. Finns
det inte någon schablon skall
skattemyndigheten på begäran av
arbetsgivaren bestämma hur kost-
naderna skall beräknas.
Av 2 kap. 21 § tredje stycket
socialavgiftslagen (2000:000) föl-
jer att arbetstagarens utgifter i
vissa fall skall beräknas enligt
schablon. Finns det inte någon
schablon skall skattemyndigheten
på begäran av arbetsgivaren be-
stämma hur kostnaderna skall be-
räknas.
Om arbetstagarens kostnader har beräknats enligt andra stycket, skall
arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om detta.

9 kap.
1 §
Arbetsgivaravgifter skall beräknas för varje redovisningsperiod efter
de procentsatser och på det underlag som anges i
1. 2 kap. 1 5 §§ lagen
(1981:691) om socialavgifter,
1. 2 kap. socialavgiftslagen
(2000:000),
2. 1 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsin-
komster, och
3. 1 och 3 §§ lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.

3 §
En arbetsgivare får vid beräk-
ningen av arbetsgivaravgifter göra
avdrag för sådana kostnader som
avses i 2 kap. 4 § första stycket 6
lagen (1981:691) om social-
avgifter och som arbetstagaren
haft, om kostnaderna kan
beräknas uppgå till minst 10 % av
arbetstagarens ersättning för
arbete från arbetsgivaren under
beskattningsåret.
Vid beräkningen av kostnaderna
gäller 8 kap. 22 § andra och tredje
styckena.
Om en arbetsgivare har utgett
ersättning som till viss del motsva-
rar utgifter i arbetet och ersätt-
ningen till den delen är avgiftsfri
enligt 2 kap. 21 § socialavgifts-
lagen (2000:000), gäller vid be-
räkningen av utgifterna bestäm-
melserna i 8 kap. 22 § andra och
tredje styckena.

11 kap.
10 §
I slutlig skatt ingår
1. skatt som avses i 1 kap. 1 § första stycket taxeringslagen
(1990:324),
2. egenavgift som avses i 3 kap.
lagen (1981:691) om social-
avgifter,
2. egenavgift som avses i 3 kap.
socialavgiftslagen (2000:000),
3. skatt som avses i 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
4. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144), om den inte
ingår i avgiften enligt 7,
5. sådan mervärdesskatt som enligt 10 kap. 31 § första stycket denna
lag skall redovisas i självdeklaration,
6. avgift som avses i 2 § lagen (1994:1920) om allmän löneavgift, och
7. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat tros-
samfund.

12 §
När den slutliga skatten bestäms gäller att
1. egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter de-
biteras på grundval av uppgifter
om försäkringsförhållanden som
lämnas av den allmänna försäk-
ringskassan,
1. egenavgifter enligt social-
avgiftslagen (2000:000) debiteras
på grundval av uppgifter om för-
säkringsförhållanden som lämnas
av den allmänna försäkringskas-
san,
2. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144), som inte
ingår i avgift enligt 3, räknas ut med ledning av den avgiftssats som för
inkomståret gäller för den skattskyldige enligt de uppgifter som lämnats
för den församling eller kommun som avgiften skall betalas till, och att
3. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat tros-
samfund räknas ut med ledning av den avgiftssats som för inkomståret
gäller för den skattskyldige enligt de uppgifter som lämnats av trossam-
fundet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 2 kap. 16 § och 8 kap. 1 § lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §
Försäkringen och kostnaderna
för förvaltningen av den skall fi-
nansieras genom ålderspen-
sionsavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter, all-
männa pensionsavgifter enligt
lagen (1994:1744) om allmän pen-
sionsavgift och statliga ålderspen-
sionsavgifter enligt lagen
(1998:676) om statlig ålderspen-
sionsavgift samt genom
avkastning på avgiftsmedel.
Försäkringen och kostnaderna
för förvaltningen av den skall fi-
nansieras genom ålderspen-
sionsavgifter enligt social-
avgiftslagen (2000:000), allmänna
pensionsavgifter enligt lagen
(1994:1744) om allmän pen-
sionsavgift och statliga ålderspen-
sionsavgifter enligt lagen
(1998:676) om statlig ålderspen-
sionsavgift samt genom
avkastning på avgiftsmedel

2 kap.
16 §
Intäkt som avses i 10 kap. 3 § 1 4 inkomstskattelagen (1999:1229) är
inte pensionsgrundande inkomst.
Pensionsgrundande inkomst är
inte heller sådana lönetillägg som,
vid arbete som har utförts utom-
lands, har betingats av ökade lev-
nadskostnader och andra
särskilda förhållanden i
sysselsättningslandet.

8 kap.
1 §
Premiepensionsmyndigheten
skall ansvara för förvaltningen av
de avgiftsmedel som enligt 4 kap.
3 § lagen (1981:691) om social-
avgifter skall placeras på konto
hos Riksgäldskontoret till dess att
de förs över enligt 2 § till annan
förvaltning. Myndigheten skall
träffa avtal med kontoret om för-
räntning och andra villkor för pla-
ceringen av medlen. Myndigheten
skall sträva efter att med ett lågt
risktagande och med hänsyn till
kravet på betalningsberedskap
uppnå så god avkastning på med-
len som möjligt.
Premiepensionsmyndigheten
skall ansvara för förvaltningen av
de avgiftsmedel som enligt 6 §
lagen (2000:000) om fördelning av
socialavgifter skall placeras på
konto hos Riksgäldskontoret till
dess att de förs över enligt 2 § till
annan förvaltning. Myndigheten
skall träffa avtal med kontoret om
förräntning och andra villkor för
placeringen av medlen. Myndig-
heten skall sträva efter att med ett
lågt risktagande och med hänsyn
till kravet på betalningsberedskap
uppnå så god avkastning på med-
len som möjligt.
Avkastningen skall fördelas mellan pensionsspararna i förhållande till
storleken av vars och ens fastställda pensionsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser skall
fortfarande tillämpas i fråga om inkomster som uppburits före ikraftträ-
dandet.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 25 § och 3 kap. 9 och 60 §§ lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
25 §
Handelsbolag och rederi för
registreringspliktigt fartyg skall
varje år till ledning för delägares
taxering lämna uppgifter som av-
ses i 19 § första och andra
styckena samt för varje delägare
uppgifter om hans andel av bola-
gets eller rederiets inkomst av
varje förvärvskälla och värdet av
hans andel eller lott i bolaget eller
rederiet. Uppgift skall också läm-
nas om delägares andel av avdrag
från arbetsgivaravgift enligt 2 kap.
5 a § lagen (1981:691) om social-
avgifter.
Handelsbolag och rederi för
registreringspliktigt fartyg skall
varje år till ledning för delägares
taxering lämna uppgifter som av-
ses i 19 § första och andra
styckena samt för varje delägare
uppgifter om hans andel av bola-
gets eller rederiets inkomst av
varje förvärvskälla och värdet av
hans andel eller lott i bolaget eller
rederiet. Uppgift skall också läm-
nas om delägares andel av avdrag
från arbetsgivaravgift enligt 2 kap.
28 § socialavgiftslagen
(2000:000).
Handelsbolag som under beskattningsåret avyttrat fastighet skall till
ledning för delägares taxering lämna de uppgifter som behövs för att be-
räkna skattepliktig realisationsvinst. Detsamma gäller om handelsbolaget
under beskattningsåret överfört eller upplåtit fastighet under sådana för-
hållanden att överlåtelsen eller upplåtelsen enligt 25 § 2 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt skall jämställas med avyttring av fas-
tighet. Kan intäktens totala belopp inte fastställas på grund av att den är
beroende av viss framtida händelse, skall uppgift lämnas om detta.
Uppgifterna skall lämnas enligt bestämmelserna för särskild självdek-
laration och på det sätt som anges i 28 och 29 §§.
Bestämmelserna i 32 § om anstånd gäller i tillämpliga delar för upp-
giftsskyldighet enligt denna paragraf.

3 kap.
9 §
I kontrolluppgiften skall det för
varje belopp anges om arbetsgiva-
ren skall betala arbetsgivaravgifter
enligt lagen (1981:691) om social-
avgifter.
I kontrolluppgiften skall det för
varje belopp anges om arbetsgiva-
ren skall betala arbetsgivaravgifter
enligt socialavgiftslagen
(2000:000).
Ersättning för ökade levnadskostnader eller kostnader för resa med
egen bil eller förmånsbil i tjänsten som enligt 8 kap. 19 och 20 §§ skatte-
betalningslagen (1997:483) skall ligga till grund för beräkning av skatte-
avdrag, skall i kontrolluppgift anges som lön, arvode eller motsvarande.
Har ersättning för ökade levnadskostnader som enligt 8 kap. 19 § skatte-
betalningslagen inte skall ligga till grund för beräkning av skatteavdrag
utgått för en eller flera tjänsteresor som omfattat en sammanhängande
period av mer än tre månader, skall detta anges i kontrolluppgift som
också skall innehålla upplysning om i vad mån fråga är om inrikes eller
utrikes förrättning.
I kontrolluppgiften skall särskilt för sig tas upp det sammanlagda vär-
det av andra kostnadsersättningar än sådana som enligt 5 § 3 a c skall
uppges först efter föreläggande av skattemyndigheten. Dock skall ersätt-
ningen, då det är uppenbart att den avser kostnader som inte är avdrags-
gilla vid mottagarens inkomsttaxering eller att den överstiger avdragsgillt
belopp, till denna del anges som lön, arvode eller motsvarande.
I kontrolluppgiften skall särskilt för sig tas upp sådant skatteavdrag
som har gjorts.

60 §
Vid en kontrolluppgift som läm-
nas enligt 4, 13, 14, 22 eller 27 §
skall fogas särskild uppgift
(sammandrag av kontrolluppgif-
ter). I sådant sammandrag skall
anges namn, postadress och per-
sonnummer eller organisations-
nummer för den uppgiftsskyldige,
antalet lämnade kontrolluppgifter
samt det sammanlagda beloppet av
de skatteavdrag som har verkställts
under året före taxeringsåret. Om
skattemyndigheten har tilldelat den
uppgiftsskyldige ett särskilt redo-
visningsnummer, skall detta, i an-
nat sammandrag än sådant som
avser kontrolluppgift om ränta,
utdelning eller betalning till eller
från utlandet, anges i stället för
personnummer eller organisations-
nummer. Om den uppgiftsskyldige
har gjort avdrag för en arbetstaga-
res kostnader enligt 2 kap. 4 §
första stycket 6 lagen (1981:691)
om socialavgifter, skall denna
kostnad också anges i samman-
draget.
Vid en kontrolluppgift som läm-
nas enligt 4, 13, 14, 22 eller 27 §
skall fogas särskild uppgift
(sammandrag av kontrolluppgif-
ter). I sådant sammandrag skall
anges namn, postadress och per-
sonnummer eller organisations-
nummer för den uppgiftsskyldige,
antalet lämnade kontrolluppgifter
samt det sammanlagda beloppet av
de skatteavdrag som har verkställts
under året före taxeringsåret. Om
skattemyndigheten har tilldelat den
uppgiftsskyldige ett särskilt redo-
visningsnummer, skall detta, i an-
nat sammandrag än sådant som
avser kontrolluppgift om ränta,
utdelning eller betalning till eller
från utlandet, anges i stället för
personnummer eller organisations-
nummer. Om den uppgiftsskyldige
har gjort avdrag för en arbetstaga-
res utgifter enligt 2 kap. 21 §
socialavgiftslagen (2000:000),
skall dessa utgifter också anges i
sammandraget.
Redovisning av konto som avses i 57 § andra stycket tredje meningen
skall lämnas i särskild uppgiftshandling för varje konto.
Vid en kontrolluppgift som lämnas enligt 17 a, 25 a, 26 a, 32 a, 44 eller
45 § skall fogas sammandrag, som skall uppta namn, postadress och per-
sonnummer eller organisationsnummer för den uppgiftsskyldige samt
antalet lämnade kontrolluppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001 och tillämpas första gången
vid 2002 års taxering. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
uppgifter som avser ersättningar och inkomster som betalas ut respektive
uppbärs före ikraftträdandet.
2.9

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster
Härigenom föreskrivs att 1 3 §§ lagen (1990:659) om särskild löne-
skatt på vissa förvärvsinkomster skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Särskild löneskatt skall för varje år betalas till staten med 16,16 pro-
cent på lön eller annan ersättning till arbetstagare som vid årets ingång är
65 år eller äldre och i övrigt med 24,26 procent på
1. ersättning som utfaller enligt kollektivavtalsgrundad avgångsbi-
dragsförsäkring som tecknas av arbetsgivare till förmån för arbetstagare,
2. avgångsersättning som annorledes än på grund av kollektivavtals-
grundad avgångsbidragsförsäkring utbetalas av staten, kommun eller
kommunalförbund som arbetsgivare eller av Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, det för kommunerna och landstingen gemensamma
organet för administration av personalpension eller Sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, under förutsättning
att arbetsgivaren tillämpar kommunalt pensionsavtal eller av annan
arbetsgivare, under förutsättning att arbetsgivaren tillämpar kommunalt
pensionsavtal och att borgen eller liknande garanti tecknats av kommun,
kommunalförbund, Svenska Kommunförbundet eller Landstings-
förbundet,
3. avgångsersättning som omfattas av s.k. trygghetsavtal,
4. ersättning som utges enligt gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt
grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvud-
organisationer till den del ersättningen utgör komplement till förtidspen-
sion eller till sjukbidrag,
5. ersättning som utges på grund av ansvarighetsförsäkring som åtnjuts
enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer till den del ersättningen utges i form av engångs-
belopp som inte utgör kompensation för mistad inkomst,
6. bidrag som en arbetsgivare lämnar till en sådan vinstandelsstiftelse
som avses i 3 kap. 2 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring eller en annan juridisk person med motsvarande ändamål med
undantag för bidrag som lämnas till en pensions eller personalstiftelse
enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Skattskyldig är den som utgett sådan ersättning eller sådant bidrag som
avses i första stycket. I fråga om sådan för mottagaren skattepliktig intäkt
i form av rabatt, bonus eller annan förmån som ges ut på grund av kund-
trohet eller liknande, skall den som slutligt har stått för de kostnader som
ligger till grund för förmånen anses som skattskyldig enligt denna lag,
om inte denne är den som är skattskyldig till inkomstskatt för förmånen. I
fråga om sådan för mottagaren skattepliktig intäkt i inkomstslaget tjänst i
form av en förmån eller ersättning som getts ut eller anses utgiven av
fysisk person som är bosatt utomlands eller av utländsk juridisk person,
skall den hos vilken mottagaren är anställd i Sverige anses som skatt-
skyldig enligt denna lag, om förmånen eller ersättningen kan anses ha sin
grund i anställningen i Sverige och det inte finns något anställningsför-
hållande mellan utgivaren av förmånen eller ersättningen och mottagaren.
Vid bestämmande av skatteun-
derlaget tillämpas bestämmelserna
i 2 kap. 3 5 §§ lagen (1981:691)
om socialavgifter med undantag
av 4 § första stycket 13 och 5 §
andra stycket första meningen.
Vid bestämmande av skatteun-
derlaget tillämpas bestämmelserna
i 2 kap. 4 15 och 17 25 §§
socialavgiftslagen (2000:000).
Vid bestämmande av skatteunderlaget enligt första stycket 5 skall bort-
ses från ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av juni
1993 om ersättningen avser tid därefter samt från ersättning för arbets-
skada som inträffat före utgången av år 1992 om skadan anmälts till all-
män försäkringskassa efter utgången av juni 1993. Detta gäller dock en-
dast ersättning som för en och samme arbetstagare beräknas på lönedelar
som inte överstiger sju och en halv gånger prisbasbeloppet enligt 1 kap.
6 § lagen om allmän försäkring.

2 §
En enskild person eller ett
dödsbo skall för varje år till staten
betala särskild löneskatt med
24,26 procent på överskott av
passiv näringsverksamhet enligt
inkomstskattelagen (1999:1229)
här i landet samt på ersättning som
utges enligt sådan
avtalsgruppsjukförsäkring som
avses i 15 kap. 9 §
inkomstskattelagen eller enligt
sådan trygghetsförsäkring som
avses i nämnda lagrum till den del
ersättningen utges i form av en-
gångsbelopp som inte utgör kom-
pensation för mistad inkomst. Om
en skattskyldig före årets början
har fyllt 65 år eller inte har fyllt 65
år men under hela året uppburit hel
ålderspension skall särskild löne-
skatt betalas med 16,16 procent
eller, om en skattskyldig avlidit
under året, med 24,26 procent på
inkomst som avses i 3 kap. 4 §
andra stycket lagen (1981:691) om
socialavgifter.
Vid beräkning av skatteunder-
laget gäller i tillämpliga delar be-
stämmelserna i 3 kap. 5 § lagen
om socialavgifter.
En enskild person eller ett
dödsbo skall för varje år till staten
betala särskild löneskatt med
24,26 procent på överskott av
passiv näringsverksamhet enligt
inkomstskattelagen (1999:1229)
här i landet samt på ersättning som
utges enligt sådan
avtalsgruppsjukförsäkring som
avses i 15 kap. 9 §
inkomstskattelagen eller enligt
sådan trygghetsförsäkring som
avses i nämnda lagrum till den del
ersättningen utges i form av en-
gångsbelopp som inte utgör kom-
pensation för mistad inkomst. Om
en skattskyldig före årets början
har fyllt 65 år eller inte har fyllt 65
år men under hela året uppburit hel
ålderspension skall särskild löne-
skatt betalas med 16,16 procent
eller, om en skattskyldig avlidit
under året, med 24,26 procent på
inkomst som avses i 3 kap. 3 8 §§
socialavgiftslagen (2000:000).

Vid beräkning av skatteunder-
laget gäller i tillämpliga delar be-
stämmelserna i 3 kap. 9-11 §§ och
12 § första och andra styckena
socialavgiftslagen.
Skatt betalas inte då skatteunderlaget understiger 1 000 kronor.

3 §
I fråga om särskild löneskatt
gäller bestämmelserna i 5 kap.
lagen (1981:691) om social-
avgifter och vad som i fråga om
avgifter enligt den lagen är före-
skrivet i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrollupp-
gifter.
I fråga om särskild löneskatt
gäller bestämmelserna i 4 kap.
socialavgiftslagen (2000:000) och
vad som i fråga om avgifter enligt
den lagen är föreskrivet i lagen
(1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. De nya bestämmelserna i 1 § tillämpas på lön eller annan ersättning
som betalas ut från och med den 1 januari 2001.
3. De nya bestämmelserna i 2 § tillämpas i fråga om inkomster som
uppbärs från och med den 1 januari 2001. Om beskattningsåret omfattar
tid såväl före som efter utgången av år 2000 skall, om den skattskyldige
inte visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses hänförlig
till tiden efter utgången av år 2000 som svarar mot förhållandet mellan
den del av beskattningsåret som infaller under denna tid och hela be-
skattningsåret.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:912) om
nedsättning av socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2, 5 och 8 §§ lagen (1990:912) om nedsätt-
ning av socialavgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Lagen gäller arbetsgivare och
sådana försäkrade som avses i 1
kap. 2 § lagen (1981:691) om
socialavgifter. Den gäller dock
inte kommuner eller andra statliga
myndigheter än statens affärs-
drivande verk.
Lagen gäller för sådana perso-
ner som är skyldiga att betala
socialavgifter enligt social-
avgiftslagen (2000:000). Den gäl-
ler dock inte kommuner eller andra
statliga myndigheter än statens
affärsdrivande verk.

5 §
Nedsättning av socialavgifter
enligt 3 eller 4 § gäller endast om
verksamheten eller, i fall som av-
ses i 4 §, arbetet inom företaget
eller organisationen bedrivs vid
arbetsgivarens eller den försäkra-
des fasta driftställe i område som
anges i 1 § andra och tredje
styckena.
Nedsättning av socialavgifter
enligt 3 eller 4 § gäller endast om
verksamheten eller, i fall som av-
ses i 4 §, arbetet inom företaget
eller organisationen bedrivs vid
den avgiftsskyldiges fasta drift-
ställe i område som anges i 1 §
andra och tredje styckena.

8 §
För en arbetsgivare eller en för-
säkrad som är berättigad till stöd
för verksamhet som avses i 6 §
eller för arbete som avses i 7 §
skall den procentsats efter vilken
arbetsgivaravgifter respektive
egenavgifter sammanlagt skall tas
ut sättas ned med
1. i fråga om en arbetsgivare:
åtta procentenheter till och med
utgiftsåret 2000, eller
2. i fråga om en försäkrad: åtta
procentenheter till och med in-
komståret 2000, om den försäkra-
des hemortskommun enligt 2 kap.
1 § andra stycket skattebetalnings-
lagen (1997:483) för inkomståret
är belägen inom stödområdet.

Nedsättningen enligt första
stycket kan kombineras med ned-
sättning enligt lagen (1981:691)
om socialavgifter
För en avgiftsskyldig som är be-
rättigad till stöd för verksamhet
som avses i 6 § eller för arbete
som avses i 7 § skall den procent-
sats efter vilken arbetsgivarav-
gifter respektive egenavgifter
sammanlagt skall betalas sättas
ned med
1. i fråga om arbetsgivarav-
gifter: åtta procentenheter till och
med utgiftsåret 2000, eller
2. i fråga om egenavgifter: åtta
procentenheter till och med in-
komståret 2000, om den avgifts-
skyldiges hemortskommun enligt 2
kap. 1 § andra stycket skattebetal-
ningslagen (1997:483) för in-
komståret är belägen inom stöd-
området.
Nedsättningen enligt första
stycket kan kombineras med ned-
sättning enligt socialavgiftslagen
(2000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgifter som hänför sig till tid före den 1 januari
2001.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1379) om
ändring i lagen (1990:912) om nedsättning av
socialavgifter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:912) om nedsättning av
socialavgifter
dels att 1, 3 a och 4 §§ i stället för dess lydelse enligt lagen
(1999:1379) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse,
dels att det i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1999:1379) om ändring i nämnda lag skall införas en ny punkt, 3, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
I denna lag ges föreskrifter om
stöd till näringslivet m.m. genom
nedsättning av socialavgifter enligt
lagen (1981:691) om social-
avgifter.
I denna lag ges föreskrifter om
stöd till näringslivet m.m. genom
nedsättning av socialavgifter enligt
socialavgiftslagen (2000:000).
Stödet lämnas i stödområde A, med undantag av Östersunds, Frösö,
Sunne, Lockne, Marieby, Brunflo, Kyrkås och Lits församlingar i Öster-
sunds kommun och Aspås, Ås och Rödöns församlingar i Krokoms
kommun i den omfattning som framgår av 6-8 §§.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om stödområden.

3 a §
En arbetsgivare eller en försäk-
rad vars verksamhet huvudsakli-
gen hänför sig till stödberättigad
verksamhet, skall beviljas nedsätt-
ning av avgifter för hela sin verk-
samhet om övriga förutsättningar
för detta är uppfyllda.
En avgiftsskyldig vars verksam-
het huvudsakligen hänför sig till
stödberättigad verksamhet, skall
beviljas nedsättning av avgifter för
hela sin verksamhet om övriga
förutsättningar för detta är upp-
fyllda.
Om verksamheten bara i mindre omfattning hänför sig till sådan verk-
samhet, får nedsättning beviljas endast om
1. arbetsgivaren eller den för-
säkrade påverkas på grund av la-
gens bestämmelser i mer bety-
dande grad av konkurrens, och
1. den avgiftsskyldige påverkas
på grund av lagens bestämmelser i
mer betydande grad av konkur-
rens, och
2. den del av verksamheten som berättigar till nedsättning kan avgrän-
sas från den övriga.
I fall som avses i andra stycket får nedsättning beviljas endast efter sär-
skild prövning av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer. Nedsättning får beviljas bara för den del av avgifterna som
hänför sig till den nedsättningsberättigade verksamheten.

4 §
Lagen tillämpas även på avgifter som är hänförliga till sådant arbete
inom ett företag eller inom en organisation som är berättigat till stöd
inom ett stödområde enligt 7 §.
Nedsättningen får dock beviljas
endast om arbetet kan avgränsas
från arbetsgivarens eller den för-
säkrades övriga verksamhet.
Nedsättningen får dock beviljas
endast om arbetet kan avgränsas
från den avgiftsskyldiges övriga
verksamhet.
Om arbete som sägs i första stycket ingår i stödberättigad verksamhet
enligt 6 §, tillämpas 3 § i stället för denna paragraf.

3. De nya bestämmelserna i 1 §
om socialavgifter enligt social-
avgiftslagen (2000:000) och i 3 a
och 4 §§ om den avgiftsskyldige
gäller i fråga om avgifter som
hänför sig till tid efter utgången av
år 2000.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om
sjuklön

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1991:1047) om sjuklön skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

17 §
En arbetsgivare vars samman-
lagda lönekostnader under ett ka-
lenderår inte beräknas överstiga
130 gånger det för året gällande
basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring
kan försäkra sig hos den allmänna
försäkringskassan för kostnader
för sjuklön enligt denna lag. Vid
beräkningen av de sammanlagda
lönekostnaderna bortses från av-
gifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter och lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift
samt från skatt enligt lagen
(1990:659) om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster.
En arbetsgivare vars samman-
lagda lönekostnader under ett ka-
lenderår inte beräknas överstiga
130 gånger det för året gällande
prisbasbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän
försäkring kan försäkra sig hos
den allmänna försäkringskassan
för kostnader för sjuklön enligt
denna lag. Vid beräkningen av de
sammanlagda lönekostnaderna
bortses från avgifter enligt
socialavgiftslagen (2000:000) och
lagen (1994:1920) om allmän
löneavgift samt från skatt enligt
lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster.
Regeringen föreskriver närmare villkor för försäkringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgifter på ersättningar som betalas ut före ikraft-
trädandet.

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1271) om
ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta
dels att 5 § i dess lydelse enligt lagen (1999:1271) om ändring i
nämnda lag skall ha följande lydelse,
dels att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1999:1271) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
Skattepliktig inkomst enligt denna lag är:
1. avlöning eller därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning
eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;
2. avlöning eller därmed jämförlig förmån, som utgått av annan an-
ställning eller annat uppdrag än hos svenska staten eller svensk kommun,
i den mån inkomsten förvärvats genom verksamhet här i riket;
3. arvode och liknande ersättning som uppburits av någon i egenskap
av ledamot eller suppleant i styrelse eller annat liknande organ i svenskt
aktiebolag eller annan svensk juridisk person, oavsett var verksamheten
utövats;
4. pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del
beloppet överstiger uppburen folkpension och pensionstillskott som upp-
burits enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller, för den som
uppburit folkpension i form av förtidspension, till den del beloppet över-
stiger uppburen folkpension och 52 procent av pensionstillskott som
uppburits enligt 2 a § sistnämnda lag, eller, om folkpension enligt
bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring samordnats
med yrkesskadelivränta eller annan i nämnda lagrum angiven livränta, till
den del beloppet överstiger den pension som skulle ha utgått om sådan
samordning inte skett, och för annan ersättning enligt lagen om allmän
försäkring;
5. pension på grund av anställning eller uppdrag hos svenska staten el-
ler svensk kommun;
6. belopp, som utgår på grund av annan pensionsförsäkring än tjänste-
pensionsförsäkring, om försäkringen meddelats i här i riket bedriven för-
säkringsrörelse samt belopp som utbetalas från pensionssparkonto fört av
ett svenskt pensionssparinstitut eller av ett utländskt instituts filial i
Sverige enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande;
7. pension på grund av tjänstepensionsförsäkring samt annan pension
eller förmån, om förmån utgår från Sverige på grund av förutvarande
tjänst och den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats här;
8. ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller la-
gen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1989:225) om er-
sättning till smittbärare samt enligt annan lag eller författning, som utgått
till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller på grund av mili-
tärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till
sjömän;
9. dagpenning från arbetslöshetskassa enligt lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring;
10. korttidsstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349);
11. annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad
inkomst av tjänst;
12. återfört avdrag för egen-
avgifter enligt lagen (1981:691)
om socialavgifter, egenavgifter
som satts ned genom ändrad debi-
tering, i den mån avdrag har med-
getts för avgifterna samt avgifter
som avses i 62 kap. 6 § inkomst-
skattelagen (1999:1229) och som
satts ned genom ändrad debitering
i den mån avdrag har medgetts för
avgifterna och dessa inte hänför
sig till näringsverksamhet;
12. återfört avdrag för egen-
avgifter enligt socialavgiftslagen
(2000:000), egenavgifter som satts
ned genom ändrad debitering, i
den mån avdrag har medgetts för
avgifterna samt avgifter som avses
i 62 kap. 6 § inkomstskattelagen
(1999:1229) och som satts ned
genom ändrad debitering i den
mån avdrag har medgetts för av-
gifterna och dessa inte hänför sig
till näringsverksamhet;
13. sjöinkomst som avses i 64 kap. 3 och 4 §§ inkomstskattelagen.
Som inkomst enligt första stycket 1-3 anses också förskott på sådan in-
komst. Som folkpension behandlas även tilläggspension i den mån den
enligt lagen om pensionstillskott föranlett avräkning av pensionstillskott.
Däremot räknas inte barnpension eller vårdbidrag som folkpension.
Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här
i riket även om tjänsteinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfäl-
liga besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig där under kring-
resande (t.ex. handelsresande).
Skattepliktig inkomst enligt denna lag är dock endast sådan inkomst
som skulle ha beskattats hos en obegränsat skattskyldig enligt inkomst-
skattelagen.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 2001 och tillämpas på in-
komst som uppbärs efter ikraftträ-
dandet.
1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 2001 och tillämpas på in-
komst som uppbärs efter ikraftträ-
dandet.
2. Äldre bestämmelser i 5 §
första stycket 12 gäller fortfarande
i fråga om avgifter som belöper på
inkomst som uppbärs före den 1
januari 2001.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:687) om
särskild löneskatt på pensionskostnader
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:687) om särskild löneskatt på
pensionskostnader skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
En enskild person eller ett dödsbo som drar av utgifter för premier för
pensionsförsäkring enligt 16 kap. 32 § inkomstskattelagen (1999:1229)
skall för det beskattningsåret till staten betala särskild löneskatt med
24,26 procent på avgiften.
Detsamma gäller för enskild person som drar av utgifter för
inbetalning på pensionssparkonto enligt nämnda paragraf.
Särskild löneskatt skall dock
inte betalas till den del avdraget
måste göras från sådan ersättning
som utgjort underlag för uttag av
arbetsgivaravgifter enligt 1 kap.
2 § lagen (1981:691) om social-
avgifter eller, vad avser arbets-
tagare som vid årets ingång är 65
år eller äldre, särskild löneskatt
enligt 1 § första stycket lagen
(1990:659) om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster.
Särskild löneskatt skall dock
inte betalas till den del avdraget
måste göras från sådan ersättning
som utgjort underlag för uttag av
arbetsgivaravgifter enligt 2 kap.
socialavgiftslagen (2000:000) el-
ler, vad avser arbetstagare som vid
årets ingång är 65 år eller äldre,
särskild löneskatt enligt 1 § första
stycket lagen (1990:659) om sär-
skild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001 och tillämpas på ersättning
som betalas ut efter ikraftträdandet.

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:16) om
försäkring mot vissa semesterlönekostnader
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1993:16) om försäkring mot vissa
semesterlönekostnader skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
En arbetsgivare kan försäkra sig
hos den allmänna försäkringskas-
san för kostnader för den del av en
arbetstagares semesterlön som
grundar sig på frånvaro enligt 17 §
semesterlagen (1977:480) om de
sammanlagda lönekostnaderna
under ett kalenderår inte beräknas
överstiga 90 gånger det för året
gällande basbeloppet enligt 1 kap.
6 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Vid beräkningen bort-
ses från avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter och
lagen (1994:1920) om allmän lö-
neavgift samt från skatt enligt la-
gen (1990:659) om särskild lö-
neskatt på vissa
förvärvsinkomster.
En arbetsgivare kan försäkra sig
hos den allmänna försäkringskas-
san för kostnader för den del av en
arbetstagares semesterlön som
grundar sig på frånvaro enligt 17 §
semesterlagen (1977:480) om de
sammanlagda lönekostnaderna
under ett kalenderår inte beräknas
överstiga 90 gånger det för året
gällande prisbasbeloppet enligt
1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Vid beräk-
ningen bortses från avgifter enligt
socialavgiftslagen (2000:000) och
lagen (1994:1920) om allmän
löneavgift samt från skatt enligt
lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa
förvärvsinkomster.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter rörande villkoren för
försäkringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgifter på ersättningar som betalas ut före ikraft-
trädandet.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1920) om
allmän löneavgift
Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 4 §§ lagen (1994:1920) om allmän
löneavgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Arbetsgivare skall för varje år
betala allmän löneavgift. Löne-
avgiften beräknas på det underlag
som gäller för arbetsgivaravgift
till efterlevandepensioneringen
enligt lagen (1981:691) om social-
avgifter.
Den som enligt 2 kap. social-
avgiftslagen (2000:000) skall be-
tala arbetsgivaravgifter skall för
varje år betala allmän löneavgift.
Löneavgiften beräknas på det un-
derlag som gäller för arbetsgivar-
avgifter enligt socialavgiftslagen
(2000:000).

2 §
Den som enligt 1 kap. 2 § lagen
(1981:691) om socialavgifter skall
betala egenavgifter skall för varje
år betala allmän löneavgift. Löne-
avgiften beräknas på det underlag
som gäller för egenavgift till
efterlevandepensioneringen enligt
nämnda lag.
Den som enligt 3 kap. social-
avgiftslagen (2000:000) skall be-
tala egenavgifter skall för varje år
betala allmän löneavgift. Löne-
avgiften beräknas på det underlag
som gäller för egenavgift till
efterlevandepensioneringen enligt
nämnda lag.

4 §
I fråga om allmän löneavgift
gäller bestämmelserna i 5 kap.
lagen (1981:691) om social-
avgifter och vad som är föreskrivet
i fråga om avgifter enligt den
lagen i lagen (1990:325) om
självdeklaration och
kontrolluppgifter.
I fråga om allmän löneavgift
gäller bestämmelserna i 4 kap.
socialavgiftslagen (2000:000) och
vad som är föreskrivet i fråga om
avgifter enligt den lagen i lagen
(1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Äldre bestämmelser i 1 och 4 §§ gäller fortfarande i fråga om ersätt-
ning som betalas ut före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser i 2 och 4 §§ gäller fortfarande i fråga om in-
komster som uppbärs före ikraftträdandet. Om beskattningsåret omfattar
tid såväl före som efter utgången av år 2000 skall, om den avgiftsskyl-
dige inte visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses
hänförlig till tiden efter utgången av år 2000 som svarar mot förhållandet
mellan den del av beskattningsåret som infaller under denna tid och hela
beskattningsåret.

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:439) om
beskattning, förtullning och folkbokföring under krig
eller krigsfara m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1995:439) om beskattning, förtull-
ning och folkbokföring under krig eller krigsfara m.m. skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Vad som föreskrivs i 6 8 §§ om skatter och tullar gäller även för av-
gifter som avses i
1. lagen (1981:691) om social-
avgifter,
1. socialavgiftslagen
(2000:000),
2. 1 kap. 1 § första stycket 1 lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter,
3. lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift och
4. lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.18 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 26 § och 43 kap. 12, 15 och 16 §§
inkomstskattelagen (1999:1229) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
26 §
Bestämmelserna om egen-
avgifter skall tillämpas inte bara
på egenavgift enligt 3 kap. lagen
(1981:691) om socialavgifter utan
också på
Bestämmelserna om egen-
avgifter skall tillämpas inte bara
på egenavgift enligt 3 kap. social-
avgiftslagen (2000:000) utan
också på
särskild löneskatt enligt 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster, och
allmän löneavgift enligt 2 § lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.

43 kap.
12 §
Löneunderlaget skall beräknas
på grundval av ersättning som in-
går i underlaget för beräkning av
avgifter enligt 2 kap. 3 § lagen
(1981:691) om socialavgifter eller
1 § lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvsin-
komster och som under året före
beskattningsåret har lämnats till
arbetstagarna i företaget och i dess
dotterföretag.
Löneunderlaget skall beräknas
på grundval av ersättning som in-
går i underlaget för beräkning av
avgifter enligt 2 kap. social-
avgiftslagen (2000:000) eller skatt
enligt 1 § lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa för-
värvsinkomster och som under året
före beskattningsåret har lämnats
till arbetstagarna i företaget och i
dess dotterföretag.
Om ersättningen avser arbetstagare i ett dotterföretag som inte är hel-
ägt, skall så stor del av ersättningen räknas med som motsvarar moder-
företagets andel av antalet aktier i dotterföretaget.

15 §
Om andelsägaren året före be-
skattningsåret varit verksam i be-
tydande omfattning i företaget el-
ler i dess dotterföretag, skall löne-
underlag beräknas bara om andels-
ägaren för nämnda år har fått er-
sättning från företagen som ingår i
underlaget för beräkning av avgif-
ter enligt 2 kap. 3 § lagen
(1981:691) om socialavgifter eller
1 § lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvsin-
komster med belopp som sam-
manlagt inte understiger det lägsta
av
Om andelsägaren året före be-
skattningsåret varit verksam i be-
tydande omfattning i företaget el-
ler i dess dotterföretag, skall löne-
underlag beräknas bara om andels-
ägaren för nämnda år har fått er-
sättning från företagen som ingår i
underlaget för beräkning av av-
gifter enligt 2 kap. social-
avgiftslagen (2000:000) eller skatt
enligt 1 § lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa för-
värvsinkomster med belopp som
sammanlagt inte understiger det
lägsta av
120 procent av den högsta löneunderlagsgrundande ersättningen
samma år till en arbetstagare, och
tio prisbasbelopp för året före beskattningsåret.

16 §
För en andelsägare som avses i
15 § får löneunderlaget inte över-
stiga ett belopp som motsvarar 50
gånger den ersättning som andels-
ägaren för året före beskatt-
ningsåret fått från företaget eller
dess dotterföretag och som ingår i
underlaget för beräkning av avgif-
ter enligt 2 kap. 3 § lagen
(1981:691) om socialavgifter eller
1 § lagen (1990:659) om särskild
löneskatt på vissa förvärvsin-
komster. Begränsningen gäller för
andelsägarens sammanlagda inne-
hav av andelar i företaget.
För en andelsägare som avses i
15 § får löneunderlaget inte över-
stiga ett belopp som motsvarar 50
gånger den ersättning som andels-
ägaren för året före beskatt-
ningsåret fått från företaget eller
dess dotterföretag och som ingår i
underlaget för beräkning av av-
gifter enligt 2 kap. social-
avgiftslagen (2000:000) eller skatt
enligt 1 § lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa för-
värvsinkomster. Begränsningen
gäller för andelsägarens samman-
lagda innehav av andelar i företa-
get.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om
allmänna pensionsfonder (AP-fonder)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2000:192) om allmänna
pensionsfonder (AP-fonder) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §
Första Fjärde AP-fonderna för-
valtar de medel som enligt 4 kap.
3 § lagen (1981:691) om social-
avgifter, 8 § lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift och 6
§ lagen (1994:1744) om allmän
pensionsavgift skall föras till
Första- Fjärde AP-fonderna.
Första Fjärde AP-fonderna för-
valtar de medel som enligt 6 § la-
gen (2000:000) om fördelning av
socialavgifter, 8 § lagen
(1998:676) om statlig ålderspen-
sionsavgift och 6 § lagen
(1994:1744) om allmän pen-
sionsavgift skall föras till Första-
Fjärde AP-fonderna
Sjunde AP-fonden förvaltar de medel som enligt 8 kap. 2 § första
stycket 2 lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension skall föras
till Premiesparfonden eller Premievalsfonden.
2.20

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om
efterlevandepension och efterlevandestöd till barn
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 8 § lagen (2000:461) om efterlevande-
pension och efterlevandestöd till barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
8 §
Inkomstgrundad efterlevande-
pension och änkepension enligt
denna lag samt kostnaderna för
administrationen av sådana pen-
sioner skall finansieras genom
efterlevandepensionsavgifter
enligt lagen (1981:691) om social-
avgifter. Garantipension till om-
ställningspension och änkepension
samt efterlevandestöd till barn
skall finansieras med statsmedel.
Även kostnader för administratio-
nen av garantipension och efter-
levandestöd till barn skall finansie-
ras med statsmedel.
Inkomstgrundad efterlevande-
pension och änkepension enligt
denna lag samt kostnaderna för
administrationen av sådana pen-
sioner skall finansieras genom
efterlevandepensionsavgifter
enligt socialavgiftslagen
(2000:000). Garantipension till
omställningspension och
änkepension samt efterlevandestöd
till barn skall finansieras med
statsmedel. Även kostnader för
administrationen av garantipension
och efterlevandestöd till barn skall
finansieras med statsmedel

3 Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 13 juli 1995 att en särskild utredare skulle till-
kallas med uppgift att göra en samlad översyn av begreppet försäkrad
inom socialförsäkringen och lämna förslag med inriktning mot att enhet-
liga försäkringsvillkor skall gälla för likartade förmåner. I utredningsupp-
draget ingick också att göra en översyn av de regler som gäller för betal-
ning av socialavgifter och allmänna egenavgifter.
Utredningen tog namnet Utredningen om socialförsäkringens person-
krets.
Riksdagen gav under riksdagsbehandlingen av propositionen Vissa
socialförsäkringsfrågor (prop. 1995/96:69) regeringen tillkänna att en
snabb lagteknisk översyn av lagen (1981:691) om socialavgifter borde
göras (bet. 1995/95:SfU2, rskr. 1995/96:87).
Regeringen beslutade den 7 mars 1996 att uppdraget för Utredningen
om socialförsäkringens personkrets skulle utökas till att också avse en
lagteknisk översyn av lagen (1981:691) om socialavgifter. Översynen
skulle syfta till att lagen blev mer fristående från lagen (1962:381) om
allmän försäkring och att det tydligt skulle framgå vem som är skyldig att
betala socialavgifter och för vilka ersättningar socialavgifter skall be-
talas.
Utredningen har lämnat två betänkanden. I april 1997 överlämnade ut-
redningen betänkandet En lag om socialförsäkringar (SOU 1997:72), vil-
ket behandlar den första delen av uppdraget. Betänkandet ligger till grund
för regeringens proposition Socialförsäkringens personkrets (prop.
1998/99:119). Propositionen, som innehåller förslag till en ny socialför-
säkringslag, har antagits av riksdagen (bet. 1999/2000:SfU3, rskr.
1999/2000:12). Den nya socialförsäkringslagen (1999:799) träder i kraft
den 1 januari 2001.
I den del av uppdraget som avsåg socialavgifter och allmänna egen-
avgifter skulle utredaren göra en genomgång av de bestämmelser som
gäller för betalning av sådana avgifter och därvid särskilt beakta de kon-
sekvenser som en tillämpning av Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av
den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom ge-
menskapen får för svenskt vidkommande vad gäller möjligheterna att ta
ut avgifter. Utredaren skulle också lämna förslag till hur det administra-
tiva samband som finns mellan avgifter och inkomstskatter vid uppbör-
den kan ersättas med någon annan ordning.
Utredningen överlämnade sitt slutbetänkande Socialavgiftslagen
(SOU 1998:67) i april 1998.
Utredningens sammanfattning av förslagen finns i bilaga 1. Utredning-
ens förslag till lagtext finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 3. Remissyttrandena samt en remissammanställning
finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi98/1804).
Det nämnda slutbetänkandet innehåller flera olika förslag. Regeringen
tar i propositionen upp utredningens förslag om ny socialavgiftslag och
om ändringar i reglerna om arbetsgivaravgifter för arbetsgivare som
sysselsätter sjömän. Regeringen tar också upp förslagen om att löne-
tillägg vid utlandsarbete skall vara förmånsgrundande och avgiftspliktiga.
Propositionens förslag har utformats på ett sätt som skiljer sig åt från
utredningens förslag. Synpunkter på utformningen av regeringens förslag
har därför inhämtats under hand från Riksskatteverket och
Riksförsäkringsverket.
Regeringen tar i propositionen inte upp utredningens förslag om ett
särskilt förfarande för uttag av socialavgifter i vissa internationella fall
och därmed sammanhängande frågor, t.ex. att allmän pensionsavgift skall
betalas också i de fall den enskilde inte taxeras i Sverige. Inte heller tar
regeringen upp förslagen om vissa nationella begränsningar av skyl-
digheten att betala särskild löneskatt på förvärvsinkomster och allmän
löneavgift och om en utvidgad skyldighet att betala socialavgifter i de
fall lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta
artister m.fl. är tillämplig. Dessa förslag kommer att behandlas i ett annat
sammanhang.
I propositionen lämnas lagförlag beträffande den höjning av
sjukförsäkringsavgiften som regeringen i budgetpropositionen för 2001
(prop. 2000/01:1 avsnitt 9.2.3) föreslår skall gälla från och med den 1
januari 2001.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 juni 2000 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga
5. Lagrådet har haft synpunkter på i vilka författningar vissa
bestämmelser bör föras in. Vi behandlar detta i avsnitt 6.2.1. Lagrådet
har också haft synpunkter på vissa paragrafers utformning. Detta
behandlas i anslutning till respektive paragraf i avsnitt 9. Vissa
redaktionella ändringar har vidare gjorts i lagtexten.
Efter Lagrådets granskning har tillkommit 13 lagförslag, som i
propositionen har tagits in under rubrikerna 2.8 - 2.20. Ändringarna i de
lagarna avser endast konsekvensändringar med anledning av att lagen
(1981:691) om socialavgifter upphör och ersätts av den föreslagna
socialavgiftslagen. Dessa ändringar är av den beskaffenheten att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

4 Socialavgifterna
Socialavgifterna består av arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Arbets-
givaravgifter betalas i princip av den som är arbetsgivare medan egen-
avgifter betalas av främst enskilda näringsidkare och personer som är
delägare i handelsbolag. Bestämmelserna om socialavgifter finns i lagen
(1981:691) om socialavgifter (SAL).
Före år 1982 var de materiella reglerna om skyldighet att betala social-
avgifter utspridda i ett flertal olika författningar, bl.a. i lagen (1962:381)
om allmän försäkring (AFL). Genom den nu gällande lagen, som trädde i
kraft den 1 januari 1982, har de materiella reglerna samlats i en lag.
Socialavgifter skall enligt huvudprincipen betalas på alla skattepliktiga
förvärvsinkomster som är förmånsgrundande. Med förmånsgrundande
inkomst avses sådan inkomst som ligger till grund för beräkning av pen-
sionsgrundande inkomst enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension (LIP) och sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL.
Motsatsvis skall alltså socialavgifter inte betalas på förvärvsinkomster
som inte ger rätt till förmåner, t.ex. inkomst av passiv
näringsverksamhet.
Socialavgifterna tas ut för att finansiera den allmänna försäkringen,
ålderspensioneringen och vissa andra sociala ändamål (1 kap. 1 § SAL).
4.1 Arbetsgivaravgifterna
4.1.1 Avgiftsskyldigheten
Arbetsgivaravgifter skall betalas av den som är arbetsgivare. Skyldig-
heten att betala arbetsgivaravgifter träffar dock betydligt fler personer än
enbart sådana som normalt betecknas som arbetsgivare. Vid tillämp-
ningen av lagen gäller en mycket vid definition av vem som anses vara
arbetsgivare.
Den viktigaste utvidgningen, vilken genomfördes i samband med 1990
års skattereform (prop. 1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30, rskr.
1989/90:356, SFS 1990:658) är att man anses vara arbetsgivare redan om
man har utgett ersättning för utfört arbete som under ett år uppgått till
minst 1 000 kr och ersättningen vid beräkning av mottagarens sjukpen-
ninggrundande inkomst utgör inkomst av anställning enligt 3 kap. 2 §
AFL. Detta gäller oavsett om mottagaren av ersättningen är anställd hos
den som utger ersättningen eller om han eller hon är anlitad som upp-
dragstagare. Det gäller även om det inte finns något uppdragsförhållande
över huvud taget.
Detta innebär att i de allra flesta fall inträder skyldigheten att betala
arbetsgivaravgifter i och med att man betalar ut ersättning för arbete. En
annan sak är att ersättningen i vissa fall inte skall ingå i underlaget för
bestämmande av arbetsgivaravgifter.
I vissa fall anses man emellertid vara arbetsgivare även om man i
praktiken inte är den som ger ut ersättningen för arbetet. Det gäller i tre
speciella situationer.
Den första situationen avser skattepliktiga intäkter i form av rabatter,
bonus eller andra förmåner som ges ut på grund av kundtrohet eller lik-
nande. I de fallen anses den som slutligt har stått för de kostnader som
ligger till grund för förmånen vara arbetsgivare, om denne är någon an-
nan än den som är skattskyldig för förmånen.
Den andra situationen tar sikte på skattepliktiga förmåner eller ersätt-
ningar som getts ut eller anses utgivna av en fysisk person som är bosatt
utomlands eller av en utländsk juridisk person. Om förmånen eller ersätt-
ningen har sin grund i en anställning i Sverige anses den svenska arbets-
givaren vara arbetsgivare också i fråga om förmånen eller ersättningen
från utlandet, under förutsättning att det inte finns ett anställningsförhål-
lande mellan utgivaren av förmånen eller ersättningen och den som är
skattskyldig för den.
Den sista situationen gäller s.k. ATP-förbindelser (numera förbindelser
om ålderspensionsavgift enligt LIP) där det är den som åtagit sig betal-
ningsansvaret för ålderspensionsavgiften som anses som arbetsgivare
(2 kap. 11 och 12 §§ LIP). Möjligheten att ingå sådana förbindelser
upphör från och med den 1 januari 2001. De förbindelser som ingåtts
före den dagen gäller alltjämt i fråga om skyldigheten att betala
arbetsgivaravgifter, dock längst till och med år 2005 (prop. 1998/99:119,
bet. 1999/2000:SfU3, rskr. 1999/2000:12, SFS 1999:802).
4.1.2 Avgiftsunderlaget
Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter är summan av vad
arbetsgivaren under året har utgett som lön i pengar eller annan
ersättning för utfört arbete eller annars med anledning av tjänsten eller
andra skattepliktiga förmåner (2 kap. 3 § SAL). Det saknar betydelse om
ersättningarna getts ut inom ramen för en anställning eller ett uppdrag.
Pension skall inte ingå i underlaget.
Med lön likställs
1. garantibelopp enligt lönegarantilagen (1992:497),
2. kostnadsersättningar som inte undantas vid beräkning av skatte-
avdrag och
3. ersättning som en arbetsgivare utger till försäkringskassan i de fall
kassan inträtt i arbetstagarens rätt vid tvist om sjuklön.
Med lön i pengar avses även bl.a. provision, sjuklön, semesterersätt-
ning och övertidsersättning. I avgiftsunderlaget skall också ingå avgångs-
vederlag som utan samband med försäkring utbetalas direkt från arbets-
givaren och skattepliktigt skadestånd som arbetsgivaren betalar till en
anställd.
Alla slags ersättningar för arbete som arbetsgivaren gett ut skall dock
inte ingå i underlaget för arbetsgivaravgifterna. I 2 kap. 4 § SAL anges
närmare vilka ersättningar som inte skall ingå i avgiftsunderlaget.
Undantagen är många. Det principiellt viktigaste undantaget avser ersätt-
ning som vid beräkning av mottagarens sjukpenninggrundande inkomst
utgör inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 kap. 2 a § AFL. Vilka er-
sättningar som anses utgöra inkomst av annat förvärvsarbete behandlas
utförligare i nästföljande avsnitt.
Andra exempel på ersättningar som inte skall ingå i underlaget för
arbetsgivaravgifter är ersättning till en arbetstagare som under året inte
har uppgått till 1 000 kr och ersättning till en idrottsutövare från sådana
allmännyttiga ideella föreningar vars huvudsakliga syfte är att främja
idrottslig verksamhet, om ersättningen under året inte har uppgått till ett
halvt prisbasbelopp (18 300 kr för år 2000).
Inkomst av annat förvärvsarbete som inte ingår i underlaget för arbets-
givaravgifter
Som nyss nämnts skall ersättning för arbete som enligt bestämmelserna i
3 kap. 2 a § AFL anses utgöra inkomst av annat förvärvsarbete för mot-
tagaren inte ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter. Av lagrummet
framgår framför allt betydelsen av att mottagaren av ersättningen har en
F-skattsedel. Vad som utgör inkomst av annat förvärvsarbete regleras
också i 2 kap. LIP. Dessa bestämmelser behandlas dock i samband med
egenavgifterna i avsnitt 4.2.
I princip gäller att arbetsgivaravgifter inte skall betalas på ersättning
för arbete om mottagaren av ersättningen har en F-skattsedel. Det åligger
då i stället mottagaren av ersättningen att själv betala eventuella social-
avgifter i form av egenavgifter. F-skattsedelns avgörande betydelse för
skyldigheten att betala socialavgifter, och även preliminär skatt, infördes
1993 genom den s.k. F-skattereformen (prop. 1991/92:112, bet.
1991/92:SkU29, rskr. 1991/92:292)
Bestämmelser om utfärdande av skattsedlar finns i skattebetalnings-
lagen (1997:483, SBL).
En F-skattsedel skall utfärdas för den som uppger sig bedriva eller har
för avsikt att bedriva näringsverksamhet här i landet, om det inte finns
skälig anledning att anta att näringsverksamheten varken bedrivs eller
kommer att bedrivas (4 kap. 7 § SBL). För personer med inkomst av så-
väl anställning som näringsverksamhet kan skattemyndigheterna utfärda
en F-skattsedel med villkor att den endast åberopas i personens närings-
verksamhet (4 kap. 9 § SBL).
Ersättning för utfört arbete räknas som inkomst av annat
förvärvsarbete om den har betalats ut till en mottagare som har en F-
skattsedel antingen när ersättningen bestäms eller när den betalas ut. Om
mottagaren har en F-skattsedel med villkor enligt 4 kap. 9 § SBL, skall
den utbetalda ersättningen räknas som inkomst av annat förvärvsarbete
bara om F-skattsedeln åberopas skriftligen (3 kap. 2 a § andra stycket
AFL).
För att utbetalaren av ersättningen inte skall ha en alltför krävande ut-
redningsskyldighet vad gäller mottagarens skattsedelsinnehav finns en
presumtionsregel i 20 kap. 2 § femte stycket AFL. Presumtionen säger att
mottagaren av ersättningen skall anses ha en F-skattsedel om han eller
hon i en anbudshandling, en faktura eller någon därmed jämförlig hand-
ling som även innehåller uppgifter om utbetalarens och betalnings-
mottagarens namn och adress eller andra för identifiering godtagbara
uppgifter samt uppgift om betalningsmottagarens personnummer, sam-
ordningsnummer eller organisationsnummer har uppgett att han eller
hon har en sådan skattsedel. Presumtionen gäller dock inte om den som
har betalat ut ersättningen känner till att uppgiften om innehav av F-
skattsedel är oriktig.
Ersättningar för arbete som uppbärs av den som har eller anses ha en
F-skattsedel eller skriftligen åberopar en sådan skattsedel skall alltså
räknas som inkomst av annat förvärvsarbete och ersättningen skall inte
ingå i underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter.
En annan situation där arbetsgivaravgifter inte skall betalas på grund
av att inkomsten anses vara inkomst av annat förvärvsarbete för mottaga-
ren avser ersättningar för arbete som betalas ut av fysiska personer eller
dödsbon och utgiften inte utgör en kostnad i utbetalarens näringsverk-
samhet. Om den sammanlagda ersättningen för arbete från utbetalaren
under inkomståret i ett sådant fall kan antas komma att understiga 10 000
kr skall ersättningen räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Arvo-
den för uppdrag som förordnad förmyndare, god man eller förvaltare en-
ligt föräldrabalken omfattas dock inte av dessa bestämmelser. Det finns
också en möjlighet för utbetalaren och mottagaren av ersättningen att i nu
angivna situationer komma överens om att ersättningen skall anses som
inkomst av anställning, dvs. att arbetsgivaravgifter skall betalas på
ersättningen.
Ytterligare en situation där arbetsgivaravgifter inte skall betalas avser
ersättningar som omfattas av ett s.k. omvänt likställighetsavtal, dvs. en
överenskommelse mellan en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller
en utländsk juridisk person och en arbetstagare om att en ersättning för
arbete i Sverige skall hänföras till inkomst av annat förvärvsarbete.
Slutligen räknas som inkomst av annat förvärvsarbete ersättning som
utbetalas av ett handelsbolag till en delägare i bolaget. Motsvarande gäl-
ler för utbetalning av ersättning från en europeisk ekonomisk intresse-
gruppering till en delägare i grupperingen. Inte heller sådana ersättningar
skall alltså ingå i underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter.
4.1.3 Avgifterna
En arbetsgivare skall på avgiftsunderlaget för varje år betala följande
avgifter (enligt de procentsatser som gäller för år 2000).

1. sjukförsäkringsavgift
8,50 %
2. efterlevandepensionsavgift
1,70 %
3. ålderspensionsavgift
10,21 %
4. föräldraförsäkringsavgift
2,20 %
5. arbetsskadeavgift
1,38 %
6. arbetsmarknadsavgift
5,84 %

Avgifterna uppgår sammanlagt till 29, 83 procent av underlaget.
För arbetsgivare som sysselsätter sjömän (redare) gäller i fråga om
sjukförsäkrings- och arbetsmarknadsavgiften att dessa skall betalas efter
de procentsatser som årligen fastställs av regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, Riksförsäkringsverket. Redare skall även betala
sjömanspensionsavgift med 1,20 procent. För innevarande år uppgår för
redare sjukförsäkringsavgiften till 7,17 procent och arbetsmarknads-
avgiften till 4,93 procent. Sammanlagt betalar alltså redare arbetsgivar-
avgifter med 28,79 procent av avgiftsunderlaget.
Som nämnts tidigare är utgångspunkten för skyldigheten att betala
socialavgifter att de skall betalas på skattepliktiga förvärvsinkomster som
är förmånsgrundande. I vissa fall ger dock en ersättning endast rätt till ett
slags förmån, t.ex. inkomstgrundad ålderspension, och inte till andra
förmåner. I vissa fall kan det därför bli aktuellt att enbart betala
ålderspensionsavgiften på ersättningen och inga andra avgifter. Det van-
ligaste är dock att skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter omfattar
samtliga avgifter. Bestämmelser om i vilka situationer ersättningar inte
skall ingå i underlaget för ålderspensionsavgiften respektive övriga av-
gifter finns i 2 kap. 5 § SAL.
En sådan situation avser ersättningar till arbetstagare som vid årets in-
gång har fyllt 65 år. På sådana ersättningar kan det endast bli aktuellt att
betala ålderspensionsavgiften. Detsamma gäller i fråga om ersättning för
arbete som utges till personer som inte är försäkrade enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring, dvs. i första hand personer som
inte förvärvsarbetar i verksamhet i Sverige.
Ålderspensionsavgiften skall däremot inte betalas på ersättning för
arbete utanför Sverige till arbetstagare som varken är svenska
medborgare eller bosatta här. Ålderspensionsavgiften skall inte heller
betalas av utomlands bosatta arbetsgivare eller utländska juridiska
personer på ersättningar till arbetstagare som inte sysselsatts i Sverige
och inte heller tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg.
Den som ingått en ATP-förbindelse skall dock alltid betala ålders-
pensionsavgift på ersättning som omfattas av förbindelsen. Vad nyss
sagts om ålderspensionsavgiften vid arbete utomlands, medborgarskap
och om att den faktiska arbetsgivaren är bosatt utomlands eller är en
utländsk juridisk person gäller alltså inte om ersättningen omfattas av en
ATP-förbindelse. Som nämnts tidigare upphör möjligheten att ingå ATP-
förbindelser den 1 januari 2001.
4.1.4 Särskilt avdrag från arbetsgivaravgifterna
En arbetsgivare får varje månad göra avdrag från arbetsgivaravgifterna
med 5 procent av avgiftsunderlaget, dock högst med 3 550 kr. Om flera
arbetsgivare tillsammans ingår i en koncern skall de vid bedömningen av
avdragsrätten anses som en arbetsgivare, varvid avdraget i första hand
skall göras av moderföretaget. En arbetsgivare som enligt skattebetal-
ningslagen har medgetts dispens från skyldigheten att redovisa arbets-
givaravgifterna varje månad får i stället göra avdrag med 5 procent av
avgiftsunderlaget varje år, dock med högst 3 550 kr för varje månad som
verksamheten har bedrivits.
4.2 Egenavgifterna
4.2.1 Avgiftsskyldigheten
Egenavgifter skall betalas av den som har inkomst av annat förvärvs-
arbete som avses i 3 kap. 2 eller 2 a § AFL eller 2 kap. LIP, om denne är
försäkrad enligt någon av dessa lagar (1 kap. 2 § första stycket SAL).
Skyldigheten att betala egenavgifter framgår alltså av bestämmelserna
om beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (3 kap. AFL) och av
bestämmelserna om beräkning av pensionsgrundande inkomst (2 kap.
LIP). Definitionerna av vilka inkomster som enligt dessa bestämmelser
utgör inkomst av annat förvärvsarbete överensstämmer i princip med var-
andra. Det finns dock skillnader mellan dem som i vissa fall får till följd
att de enskilda avgifterna tas ut på olika underlag (se avsnitt 4.2.2).
Avgiftsskyldigheten beror också på om den som har inkomsten är för-
säkrad enligt AFL eller LIP. Försäkrad enligt dessa lagar är dels svenska
medborgare, dels personer som utan att vara svenska medborgare är bo-
satta i Sverige. Om en försäkrad lämnar Sverige skall han eller hon fort-
farande anses vara bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara
längst ett år. Den som arbetar utomlands som utsänd för en statlig arbets-
givare anses däremot vara bosatt i Sverige under hela utsändningstiden.
Det sistnämnda gäller även medföljande maka - eller därmed likställd -
samt barn under 18 år.
Försäkrad enligt LIP är dessutom utländsk sjöman på svenskt handels-
fartyg, även om han eller hon inte är bosatt i Sverige.
Annat förvärvsarbete vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst
Vilka inkomster som utgör inkomst av annat förvärvsarbete har delvis
redovisats i samband med redogörelsen för arbetsgivaravgifterna.
Arbetsgivaravgifter skall ju inte betalas på sådan inkomst. I det samman-
hanget togs endast upp det slag av inkomst av annat förvärvsarbete som
skall undantas från underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter, näm-
ligen ersättningar för utfört arbete. Uppräkningen som gjordes i det sam-
manhanget behöver dock kompletteras på ett par punkter när det gäller
skyldigheten att betala egenavgifter.
Inkomst av annat förvärvsarbete när det gäller beräkning av sjukpen-
ninggrundande inkomst utgörs i första hand av inkomst i pengar för eget
arbete på annan grund än som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.
På grund av den lagtekniska utformningen har bestämmelsen emellertid i
praktiken en inskränkt betydelse och omfattar huvudsakligen endast in-
komster som består av ersättningar för något annat än en direkt arbets-
insats. Som ett exempel kan nämnas inkomster av handel med varor från
en livsmedelsbutik som drivs av ägaren som enskild näringsverksamhet.
Inkomsten av den verksamheten är till en del ett resultat av ägarens eget
arbete men ersättningen till honom betalas inte i första hand för hans
arbetsinsats, utan för varan. I sådana fall är det alltså fråga om inkomst
av annat förvärvsarbete för butiksinnehavaren som han eller hon skall
betala egenavgifter på.
Är det däremot fråga om ersättningar för utfört arbete är det andra kri-
terier än att inkomsten har annan grund än en anställning som avgör om
inkomsten skall räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Dessa er-
sättningar utgör inkomst av annat förvärvsarbete i de situationer som har
redovisats i avsnitt 4.1.2 och avser sammanfattningsvis främst ersätt-
ningar

där mottagaren har F-skattsedel,
som utges av en fysisk person eller ett dödsbo, om ersättningen
understiger 10 000 kr per inkomstår,
som utbetalas av ett handelsbolag till en delägare i bolaget, eller
som omfattas av ett s.k. omvänt likställighetsavtal.
Annat förvärvsarbete vid beräkning av pensionsgrundande inkomst
Framför allt är det inkomst av aktiv näringsverksamhet i Sverige som i
pensionssammanhang räknas som inkomst av annat förvärvsarbete
(2 kap. 6 § LIP). Som inkomst av annat förvärvsarbete räknas också till-
fälliga förvärvsinkomster av självständigt bedriven verksamhet, främst
hobbyinkomster. Även ersättning för arbete för någon annans räkning i
pengar eller andra skattepliktiga förmåner räknas som inkomst av annat
förvärvsarbete. Sjukpenning och rehabiliteringspenning räknas också
som inkomst av annat förvärvsarbete, om sjuk- eller rehabiliteringspen-
ningen träder i stället för annan sådan inkomst som nämnts ovan. Slutli-
gen räknas också Marie Curiestipendium som betalas från utlandet som
inkomst av annat förvärvsarbete.
De uppräknade inkomsterna utgör dock inkomst av annat förvärvs-
arbete endast under förutsättning att inkomsterna inte skall räknas som
inkomst av anställning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Ett
handelsbolags ersättning för arbete till delägare i bolaget räknas emeller-
tid alltid som inkomst av annat förvärvsarbete för mottagaren. Vad som
utgör inkomst av anställning vid beräkning av pensionsgrundande in-
komst framgår framför allt av 2 kap. 3 5 §§ LIP. I första hand rör det sig
om lön och annan ersättning vid anställning, dvs. ersättningar för vilka
arbetsgivaravgifter skall betalas, samt om olika sociala förmåner och er-
sättningar, för vilka statlig ålderspensionsavgift skall betalas.
Som inkomst av annat förvärvsarbete vid beräkning av pensionsgrun-
dande inkomst räknas dessutom inkomster som vid beräkning av sjuk-
penninggrundande inkomst utgör inkomst av annat förvärvsarbete (2 kap.
7, 8 och 10 §§ LIP).
4.2.2 Avgifterna och avgiftsunderlaget
Egenavgifterna beräknas efter vissa procenttal av det fastställda avgifts-
underlaget. Egenavgifterna utgörs av följande avgifter (enligt de
procentsatser som gäller för år 2000).

1. sjukförsäkringsavgift
9,23 %
2. efterlevandepensionsavgift
1,70 %
3. ålderspensionsavgift
10,21 %
4. föräldraförsäkringsavgift
2,20 %
5. arbetsskadeavgift
1,38 %
6. arbetsmarknadsavgift
3,30 %

Avgifterna uppgår sammanlagt till 28, 02 procent av underlaget.
För år efter det år då den försäkrade har fyllt 65 år skall bara
ålderspensionsavgiften betalas. Detsamma gäller om den försäkrade
uppburit hel förtidspension någon del av året eller uppburit hel
ålderspension hela året.
Om underlaget för den aktuella avgiften understiger 1 000 kr skall inga
avgifter betalas. Avgifter skall inte heller betalas för det år då den försäk-
rade avlidit.
Det är inte samma underlag som används för beräkning av samtliga
avgifter. Underlaget för beräkning av sjukförsäkringsavgift, föräldraför-
säkringsavgift, arbetsskadeavgift och arbetsmarknadsavgift utgörs av
sådan inkomst av annat förvärvsarbete som är sjukpenninggrundande,
dvs. sådan inkomst som avses i 3 kap. 2 eller 2 a § AFL, dock med den
skillnaden i jämförelse med dessa bestämmelser, att också andra skatte-
pliktiga förmåner än ersättning i pengar skall ingå i underlaget för beräk-
ning av avgifterna.
Underlaget för beräkning av ålderspensionsavgift och efterlevandepen-
sionsavgift utgörs däremot av sådan inkomst av annat förvärvsarbete som
är pensionsgrundande, dvs. sådan inkomst som avses i 2 kap. 6 § LIP.
Avgifterna har alltså delats in så att pensionsanknutna avgifter skall
beräknas med ledning av vad som utgör pensionsgrundande inkomst, me-
dan övriga avgifter beräknas med ledning av bestämmelserna om beräk-
ning av sjukpenninggrundande inkomst.
Till grund för beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete skall läg-
gas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt avseende det aktuel-
la året. Detta innebär att egenavgifter endast tas ut om det finns en in-
komst att taxera till statlig inkomstskatt. Avser taxeringen beskattningsår
som inte sammanfaller med kalenderår, skall inkomster under beskatt-
ningsåret anses ha åtnjutits under det kalenderår som närmast föregått
taxeringsåret.
Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall bortses från ersättning för
arbete för någon annans räkning, om ersättningen från denne under året
inte har uppgått till 1 000 kr. Detta gäller emellertid inte om ersättningen
utgör inkomst av näringsverksamhet.
Vidare skall bortses från sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt
AFL och sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
4.2.3 Särskilt avdrag från egenavgifterna
Vid beräkning av egenavgifter får avdrag göras med 5 procent av det av-
giftsunderlag som baserar sig på den sjukpenninggrundande inkomsten,
dock högst med 9 000 kr per år.
Om den försäkrade under året även har betalat ut lön eller annan för-
mån till arbetstagare och gjort avdrag från arbetsgivaravgifterna, får
emellertid avdrag från egenavgifterna medges med högst ett så stort be-
lopp att det sammanlagda avdraget inte överstiger 42 600 kr per år.
Gjorda avdrag skall i angiven ordning avse arbetsmarknadsavgiften,
sjukförsäkringsavgiften, arbetsskadeavgiften, efterlevandepensions-
avgiften och föräldraförsäkringsavgiften.
Om den försäkrade är delägare i ett handelsbolag, får det sammanlagda
avdraget från de egenavgifter som är hänförliga till handelsbolagets in-
komster för samtliga delägare i handelsbolaget inte överstiga 42 600 kr
per år. Avdraget skall fördelas mellan delägarna i proportion till hur den
skattepliktiga inkomsten från handelsbolaget fördelas mellan dem. Kan
en eller flera delägare helt eller delvis inte utnyttja avdraget, får reste-
rande avdrag fördelas mellan övriga delägare på motsvarande sätt.
Om handelsbolaget under året även har betalat ut lön eller annan för-
mån till arbetstagare och gjort avdrag från arbetsgivaravgifterna enligt
2 kap. 5 a § SAL, skall delägarna medges avdrag från egenavgifterna
med högst ett så stort belopp att delägarnas sammanlagda avdrag från de
egenavgifter som är hänförliga till inkomsten från handelsbolaget och
handelsbolagets avdrag från arbetsgivaravgifterna inte överstiger
42 600 kr per år.
4.3 Beräkning, redovisning och betalning av
socialavgifter
4.3.1 Arbetsgivaravgifterna
Bestämmelser om beräkning av arbetsgivaravgifter finns i 9 kap. skatte-
betalningslagen (1997:483). Sådana avgifter skall för varje redovisnings-
period beräknas efter de procentsatser och på det underlag som anges i
2 kap. 1 5 §§ SAL. Beslut om arbetsgivaravgifter fattas av
skattemyndigheterna.
Skattedeklaration skall bl.a. lämnas av den som varit skyldig att betala
arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaravgifterna skall redovisas i skattedekla-
rationen och betalas tillsammans med gjorda skatteavdrag till den skatte-
myndighet som beslutar om skatten. En skattedeklaration skall normalt
lämnas för varje redovisningsperiod. Varje redovisningsperiod omfattar
en kalendermånad.
I skattedeklarationen skall i fråga om arbetsgivaravgifter redovisas den
sammanlagda ersättning för vilken utbetalaren är skyldig att betala
arbetsgivaravgifter, sammanlagt avdrag för kostnader som arbetstagarna
haft i arbetet, i den mån kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10
procent av varje arbetstagares ersättning från arbetsgivaren under be-
skattningsåret, och periodens sammanlagda avgifter. De redovisade
arbetsgivaravgifterna är inte preliminära utan definitiva.
En skattedeklaration skall ha inkommit till skattemyndigheten senast
den 12 i varje månad, med undantag för augusti och januari då senaste
dag är den 17. För den som är skyldig att redovisa mervärdesskatt på ett
beskattningsunderlag som för beskattningsåret överstiger 40 miljoner
kronor skall skattedeklarationen lämnas senast den 26 i varje månad, i
december dock senast den 27.
Förfallodagen för arbetsgivaravgifterna är däremot i princip densamma
för alla skattskyldiga och infaller den 12 i månaden efter redovisnings-
perioden. I januari och, för vissa skattskyldiga, augusti infaller dock för-
fallodagen den 17 i månaden.
En utländsk arbetsgivare, som saknar fast driftställe här i landet kan av
skattemyndigheten medges rätt att redovisa arbetsgivaravgifter på annat
sätt än genom skattedeklaration eller att lämna sådan deklaration vid an-
nan tidpunkt än den som anges i skattebetalningslagen, om det finns sär-
skilda skäl för det.
4.3.2 Egenavgifterna
Till grund för beräkning av egenavgifterna ett visst intjänandeår skall
läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt det året. Inkomst-
taxeringen grundar sig främst på de uppgifter som lämnats i en självdek-
laration och i viss mån på kontrolluppgifter. Egenavgifternas storlek be-
stäms genom skattemyndighetens grundläggande beslut om slutlig skatt i
samband med den årliga inkomsttaxeringen. Avgifterna ingår i den slut-
liga skatten.
Under inkomståret skall preliminär skatt betalas. Preliminär skatt be-
talas i form av A-skatt, särskild A-skatt eller F-skatt. A-skatt betalas ge-
nom skatteavdrag och ombesörjs av arbetsgivaren. Om skatteavdraget
beräknas enligt tabell ingår inte några egenavgifter i skatteavdraget. F-
skatt och särskild A-skatt betalas däremot av den skattskyldige själv en-
ligt särskild debitering.
F-skatt och särskild A-skatt beräknas första gången vanligen med led-
ning av en preliminär taxering och grundar sig i första hand på en preli-
minär självdeklaration. Meningen är att den preliminära skatten, i vilken
ingår bl.a. egenavgifter, så nära som möjligt skall överensstämma med
den slutliga skatten. F-skatt och särskild A-skatt betalas normalt med lika
stora belopp varje månad under perioden februari januari.
I samband med inkomsttaxeringen avstäms de preliminära inbetalning-
arna mot den slutliga skatten. Uppkommer underskott måste den skatt-
skyldige göra en kompletterande betalning. Vid överskott återbetalas det
överskjutande beloppet.

5 Socialavgifter i ett internationellt perspektiv
5.1 Gemenskapsrätten om social trygghet och avgifter
I gemenskapsrätten inom EU finns inga särskilda bestämmelser om skyl-
digheten att betala socialavgifter eller andra avgifter för finansiering av
sociala trygghetssystem. Skyldigheten att betala sådana avgifter bestäms
i respektive medlemsstats nationella lagstiftning. Rätten att ta ut avgifter
inom gemenskapen (och EES) på en inkomst beror emellertid på om den
person som har inkomsten också omfattas av medlemsstatens lagstiftning
om social trygghet enligt de lagvalsregler som finns i Rådets förordning
(EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpning av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familje-
medlemmar flyttar inom gemenskapen. Bestämmelserna i förordning
(EEG) nr 1408/71 är därför av betydelse för avgiftsskyldigheten.
Reglerna i nämnda förordning avser att samordna tillämpningen av
medlemsstaternas olika sociala trygghetssystem. Den som rör sig mellan
medlemsstaterna skall vara garanterad att han eller hon omfattas av nå-
gon stats lagstiftning om social trygghet. Det är inte heller meningen att
någon skall omfattas av två eller flera staters trygghetssystem samtidigt.
Förordningen gäller för följande grenar av de sociala trygghets-
systemen.

Förmåner vid sjukdom och moderskap
Förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara
eller förbättra förvärvsförmågan
Förmåner vid ålderdom
Förmåner till efterlevande
Förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar
Dödsfallsersättningar
Förmåner vid arbetslöshet
Familjeförmåner

Förordningen är tillämplig i fråga om anställda och egenföretagare som
omfattas eller har omfattats av lagstiftningen om social trygghet i en eller
flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat samt deras
familjemedlemmar och efterlevande. Den omfattar också statslösa och
flyktingar som är bosatta i en medlemsstat samt deras
familjemedlemmar. Den som omfattas av en medlemsstats lagstiftning
skall ha samma rättigheter och skyldigheter som denna medlemsstats
egna medborgare har enligt lagstiftningen om social trygghet.
Huvudregeln vid bestämmande av vilken medlemsstats lagstiftning om
social trygghet som en person skall omfattas av är att personen skall om-
fattas av lagstiftningen i den stat där han arbetar. Den som arbetar i en
medlemsstat skall alltså omfattas av denna stats lagstiftning om social
trygghet, oberoende av var han är bosatt. Om någon bor i Sverige och
arbetar i Danmark är det således dansk lagstiftning om social trygghet
som är tillämplig på honom.
I vissa fall är det dock bosättningslandets lagstiftning som är
tillämplig. Det gäller t.ex. om en person arbetar samtidigt både i den
medlemsstat där han är bosatt och i en annan medlemsstat. I det fallet
skall han omfattas av bosättningslandets lagstiftning om social trygghet.
Särskilda regler gäller för s.k. utsända personer. Med en utsänd person
avses en anställd som normalt arbetar inom en medlemsstats territorium
hos ett företag och av företaget sänds till en annan medlemsstat för att
där tillfälligt utföra arbete för arbetsgivarens räkning. Om arbetet inte
antas vara längre tid än tolv månader, skall den anställde alltjämt
omfattas av lagstiftningen i den stat där han normalt arbetar.
Utsändningsperioden kan förlängas med ytterligare tolv månader, om det
är påkallat av omständigheter som inte kunnat förutses och samtycke
lämnas av den medlemsstat till vilken utsändningen skett.
Motsvarande lagvalsregler gäller också egenföretagare när dessa arbe-
tar i en annan stat under utsändningsliknande förhållanden.
För vissa grupper av anställda gäller särskilda regler i fråga om vilket
lands lagstiftning som skall tillämpas. Offentligt anställda skall omfattas
av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars förvaltning de är verk-
samma. Sjömän skall som regel omfattas av lagstiftningen i det land vars
flagga fartyget för. Särregler finns också för annan resande personal. Per-
soner som är anställda på beskickningar och konsulat (den diplomatiska
personalen undantagen) skall enligt huvudregeln omfattas av lagstift-
ningen i arbetslandet men har, om de är medborgare i den utsändande
staten, möjlighet att välja att omfattas av lagstiftningen i den senare sta-
ten.
Vad som gäller enligt gemenskapsrätten i fråga om skyldigheten att
betala socialavgifter följer i första hand av EG-domstolens praxis. Om en
arbetstagare för samma inkomst påförs sociala avgifter enligt flera natio-
nella lagstiftningar, samtidigt som han endast kan vara försäkrad enligt
en av dessa lagstiftningar, innebär det enligt EG-domstolen att
arbetstagaren utsätts för ett dubbelt uttag av avgifter som strider mot
bestämmelserna i artikel 13 i förordning (EEG) nr 1408/71 (se bland
annat dom av den 5 maj 1977 i mål 102/76, Perenboom, REG 1977, s.
815, punkt 13, och av den 29 juni 1994 i mål C-60/93, Aldewereld, REG
1994, s. I 2991, punkt 26). Socialavgifter eller andra avgifter för
finansiering av de sociala trygghetssystem som avses i förordningen skall
därför endast betalas i den stat vars lagstiftning om social trygghet den
anställde eller egenföretagaren omfattas av. Rätten för en medlemsstat att
ta ut avgifter är alltså avhängig av förordningens bestämmelser om
tillämplig lagstiftning.
Om en medlemsstats lagstiftning om social trygghet skall tillämpas på
en person enligt bestämmelserna i förordningen skall avgifter som hänför
sig till dennes förvärvsinkomster betalas enligt den medlemsstatens lag-
stiftning. Det gäller oberoende av var den anställde eller egenföretagaren
är bosatt och oavsett var arbetsgivaren bor eller företaget har sitt säte.
Det är oförenligt med gemenskapsrätten att en arbetstagare med
tillämpning av flera olika nationella lagstiftningar skall betala avgifter i
flera medlemsstater för samma inkomst. Bosättningslandet får alltså inte
ta ut avgifter på inkomster som en person fått av arbete i ett annan
medlemsstat, om personen skall omfattas av arbetslandets lagstiftning.
Sverige skall också tillämpa ett stort antal avtal som ingåtts mellan nå-
gon av gemenskaperna (EEG, EURATOM eller Kol- och stålunionen)
och ett eller flera tredje länder. Detsamma gäller i fråga om s.k. blandade
avtal, dvs. överenskommelser och avtal som de tidigare medlemsstaterna,
eller vissa av dem, tillsammans med någon av gemenskaperna har ingått
med tredje land. Flera av dessa avtal innehåller bestämmelser om social
trygghet av olika slag. I dessa avtal finns inte några uttryckliga bestäm-
melser om skyldighet att betala socialavgifter. Däremot innehåller
avtalen i huvudsak bestämmelser om likabehandling i fråga om rätt till
särskilt angivna förmåner.
5.2 Avtal med andra stater om social trygghet
5.2.1 Det nordiska avtalet
Det nordiska avtalet om social trygghet bygger i stor utsträckning på för-
ordning (EEG) nr 1408/71. Avtalet har dock ett vidare tillämpnings-
område än förordningen. Det gäller bland annat personkretsen. Förord-
ningen gäller i princip bara för medborgare i medlemsstaterna som är
eller har varit förvärvsverksamma och deras familjemedlemmar. Det nor-
diska avtalet däremot omfattar i princip alla som är bosatta i Norden och
anknyter inte till förvärvsverksamhet. Personer som inte är eller har varit
förvärvsverksamma och personer som är bosatta på Grönland eller
Färöarna, omfattas av avtalet men inte av förordningen. Avtalet gäller
vidare medborgare i länder utanför EES som flyttar mellan de nordiska
länderna eller tillfälligt uppehåller sig i ett annat nordiskt land än det där
de har sin hemvist.
Det betyder att avtalet och inte förordning (EEG) nr 1408/71 skall
tillämpas när det gäller avgifter för förvärvsarbetande i förhållande till
Grönland eller Färöarna samt även inom Norden i övrigt när den för-
värvsarbetande inte är medborgare i ett land inom EES. De regler som då
gäller i fråga om avgiftsuttag innebär i huvudsak att socialavgifter skall
betalas i det land där den förvärvsaktive är bosatt eller, om han inte utför
förvärvsarbetet i bosättningslandet, i sysselsättningslandet.
5.2.2 Avtal med stater utanför Norden
Sveriges åtaganden i fråga om social trygghet i förhållande till andra sta-
ter kommer i stor utsträckning även i framtiden att regleras genom bilate-
rala och multilaterala avtal. Avtal gäller för närvarande i förhållande till
de övriga nordiska länderna, samtliga EU-länder utom Irland och Belgien
samt till Chile, Israel, Jugoslavien (fr.o.m. 1992 även Kroatien och
Slovenien), Kanada, Marocko, Schweiz, Turkiet, USA och Kap Verde.
Sverige har också träffat en överenskommelse om social trygghet med
den kanadensiska provinsen Québec. Dessutom gäller särskilda överens-
kommelser om sjukvårdsförmåner med Ungern, Algeriet, Australien,
Polen och Estland.
Avtal om social trygghet ingås av regeringen med stöd av 10 kap. 1 §
regeringsformen och särskilda bemyndiganden i lag (20 kap. 15 § AFL)
Avtalen underställs numera regelmässigt riksdagen för godkännande i
enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen.
Flertalet avtal är för Sveriges del tillämpliga på bl.a. sjukförsäkring,
föräldraförsäkring, inkomstgrundad ålderspension, arbetsskadeförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring. Vissa avtal är dock mera begränsade i sin
omfattning.
Bestämmelser i avtal om social trygghet som träffats mellan två eller
flera medlemsstater i EU ersätts av bestämmelserna i förordning (EEG)
nr 1408/71 om de avser samma person och samma förmån. Avtalen be-
håller dock sin giltighet i fråga om personer och förhållanden som inte
omfattas av förordningen. Avtalen med andra medlemsstater behåller
således sin giltighet för personer som är medborgare i ett land utanför
EES.
Genom avtalen utsträcks eller inskränks i vissa fall tillämpningen av
vad som föreskrivs i respektive lands nationella lagstiftning om social
trygghet. De flesta avtal som Sverige ingått med utomnordiska länder
innebär att det är sysselsättningslandets lagstiftning som skall tillämpas.
Som huvudregel gäller alltså att den som flyttar mellan Sverige och ett
land som Sverige har ett avtal om social trygghet med, blir omfattad av
sysselsättningslandets försäkring.
I samtliga avtal finns regler om utsända, som till en del modifierar
principen om tillämpning av sysselsättningslandets lagstiftning. Reglerna
innebär att en arbetstagare skall omfattas av det utsändande landets lag-
stiftning även under tjänstgöringen i det andra landet. Enligt vissa avtal
gäller detta endast om utsändningstiden inte överstiger viss angiven tid.
Utsändningsperioden är i de flesta konventioner begränsad till 24 måna-
der. Det förekommer dock variationer från 12 månader och upp till 60
månader.
För sjömän och för resande personal gäller särskilda bestämmelser om
tillämplig lagstiftning. Sjömännen omfattas i regel av lagstiftningen i det
land vars flagga fartyget för. Resande personal vid järnvägs- eller väg-
trafikföretag eller flygföretag, som arbetar i flera avtalsslutande länder,
omfattas vanligen av lagstiftningen i det avtalsslutande land där företaget
har sitt säte.
I de avtal om social trygghet som Sverige har ingått med andra länder
finns inga uttryckliga bestämmelser om i vilket av de avtalsslutande län-
derna socialavgifter skall betalas. Det anses emellertid följa av avtalens
lagvalsregler. En person som omfattas av avtalet anses inte bara vara
underkastad eller omfattad av ett visst lands lagstiftning om rätt till
förmåner. Han anses därmed också vara omfattad av lagstiftningen om
skyldighet att betala socialavgifter.
Om ett avtal avser endast ett begränsat antal grenar av den sociala
tryggheten, tillämpas det i avgiftshänseende så att endast motsvarande
socialavgifter tas ut.
5.3 Socialförsäkringslagen
Socialförsäkringslagen (1999:799) träder i kraft den 1 januari 2001. Den
innehåller bestämmelser om vem som omfattas av social trygghet genom
svensk socialförsäkring och vissa bidragssystem (socialförsäkringen).
Till begreppet socialförsäkring hänförs de flesta trygghetssystem som
administreras av Riksförsäkringsverket, Premiepensionsmyndigheten och
de allmänna försäkringskassorna.
Rätten till en förmån skall enligt socialförsäkringslagen grundas på bo-
sättning eller förvärvsarbete i Sverige om inte något annat särskilt anges.
Den bosättningsbaserade försäkringen avser garantibelopp och bidrag,
t.ex. ersättning för sjukvård, barnbidrag och bostadsbidrag. Vilka förmå-
ner som avses framgår närmare av 3 kap. 1 och 2 §§ socialförsäkrings-
lagen.
Den arbetsbaserade försäkringen avser inkomstförlust och omfattar
t.ex. sjukpenning och inkomstgrundad ålderspension (3 kap. 4 och 5 §§
socialförsäkringslagen).
Endast ett försäkringsvillkor gäller för vardera försäkringsgrenen
nämligen bosättning i Sverige respektive arbete i Sverige. Varken
svenskt medborgarskap eller inskrivning hos försäkringskassan är något
försäkringsvillkor.
Den arbetsbaserade försäkringen börjar gälla för en arbetstagare från
och med den första anställningsdagen. För övriga, icke anställda, gäller
att ett arbete skall ha påbörjats för att försäkringen skall börja gälla.
För skyldigheten att betala socialavgifter är försäkringsvillkoren för att
omfattas av den arbetsbaserade försäkringen av betydelse. Den arbets-
baserade försäkringen omfattar den som arbetar i Sverige. Bestämmelser
om vad som avses med arbete i Sverige finns i 2 kap. 7 10 §§ socialför-
säkringslagen.
Med arbete i Sverige avses i första hand förvärvsarbete i verksamhet
här i landet. I fråga om en fysisk person som bedriver näringsverksamhet
gäller att verksamhet hänförlig till fast driftställe i Sverige skall anses be-
driven här i landet.
Sjömän som arbetar ombord på svenskt handelsfartyg anses arbeta i
Sverige. Som arbete i Sverige avses också anställning vid s.k. bare-boat
charter (2 kap. 8 § socialförsäkringslagen).
Det är inte endast arbete som rent fysiskt bedrivs i Sverige som skall
anses som arbete i Sverige. Även arbete utomlands som utsänd arbetsta-
gare kan under vissa förutsättningar vara att anse som arbete i Sverige.
Om arbetet utomlands kan antas vara längst ett år skall det anses bedrivet
i Sverige. Omvänt gäller att en arbetstagare som av en utländsk arbets-
givare sänds till Sverige för arbete här inte anses arbeta i Sverige, om
arbetet kan antas räcka längst ett år. Den som sänds ut av en svensk
statlig arbetsgivare för arbete i annat land skall däremot anses utföra ar-
bete i Sverige under hela utsändningstiden, även om denna tid överstiger
ett år. En person som av en utländsk stat sänds till Sverige för arbete här
skall på motsvarande sätt anses utföra arbete i det utsändande landet un-
der hela utsändningstiden.
Särskilda bestämmelser om vad som skall anses som arbete i Sverige
gäller vidare sådant arbete som utförs av ambassadpersonal m.fl. Sådant
arbete skall anses som arbete i Sverige om det är förenligt med bestäm-
melserna om immunitet och privilegier i de konventioner som anges i 2
och 3 §§ lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Ar-
bete som en person utför för en särskild internationell organisation och
som omfattas av bestämmelserna i 4 § lagen om immunitet och privile-
gier i vissa fall skall anses vara utfört i Sverige, om det är förenligt med
vad som följer av tillämplig stadga eller avtal som anges i bilagan till den
lagen.

6 En ny socialavgiftslag
6.1 Lagförslagets allmänna inriktning
Regeringens förslag: En ny socialavgiftslag skall införas som är
självständig i förhållande till lagen om allmän försäkring. Förslaget
innebär att bestämmelserna om socialavgifter genomgår en betydande
lagteknisk och språklig bearbetning samt anpassas till socialförsäk-
ringslagen. Det innehåller dock få materiella förändringar.

Utredningen föreslår en ny och mer fristående socialavgiftslag som är
anpassad till såväl nationella som internationella förhållanden. Utred-
ningens förslag innebär, förutom en lagteknisk förändring, en allmän mo-
dernisering av bestämmelserna om socialavgifter innefattande språkliga
förenklingar och förtydliganden av i vilka fall socialavgifter skall betalas
och av vem. I utredningens lagförslag lyfts fram att socialavgifter skall
tas ut på ersättning för arbete som till sin natur är skattepliktig och som
utges till personer som omfattas av svensk arbetsbaserad socialförsäk-
ring.
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är positiva till
utredningens förslag. Flertalet av dem menar att reglerna blir tydligare
och enklare att begripa. Kammarrätten i Stockholm anser att förslaget
innebär en avsevärd förbättring i fråga om lättillgänglighet och över-
skådlighet genom att den nya socialavgiftslagen i stor utsträckning fri-
kopplas från lagen om allmän försäkring. Länsrätten i Stockholms län
och Landsorganisationen i Sverige framför i stort sett samma positiva
synpunkter. Riksskatteverket konstaterar med tillfredsställelse att tillämp-
ningen av bestämmelserna om socialavgifter blir enklare genom att de
många hänvisningarna försvinner och reglerna samlas i en lag. Riksför-
säkringsverket ser positivt på att förenkla och förtydliga lagstiftningen
samt att förtydliga sambandet mellan avgift och förmån. Svenska Arbets-
givareföreningen, Sveriges Industriförbund och Sveriges Akademikers
centralorganisation ser också positivt på ett tydligare samband mellan
avgift och förmån.
Skälen för regeringens förslag: Socialavgifter betalas antingen som
arbetsgivaravgifter eller som egenavgifter.
Den nuvarande lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL) knyter ge-
nom ett flertal hänvisningar starkt an till lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL) och lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspen-
sion (LIP) och dessa lagars bestämmelser om sjukpenninggrundande re-
spektive pensionsgrundande inkomst. Både sjukpenninggrundande in-
komst och pensionsgrundande inkomst är uppdelade i inkomst av anställ-
ning respektive inkomst av annat förvärvsarbete (än anställning). Skyl-
digheten att betala socialavgifter är i dag utformad på så sätt att arbets-
givaravgifter skall betalas på ersättning som utgör inkomst av anställning
för mottagaren av ersättningen. Om ersättningen i stället utgör inkomst
av annat förvärvsarbete för mottagaren skall i princip egenavgifter beta-
las.
Skyldigheten att betala socialavgifter på en ersättning för arbete beror
alltså på om ersättningen utgör inkomst av anställning eller annat för-
värvsarbete enligt AFL eller LIP.
Bestämmelserna om inkomst av anställning respektive annat förvärvs-
arbete vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst skiljer sig åt
både innehållsmässigt och lagtekniskt från motsvarande bestämmelser
om beräkning av pensionsgrundande inkomst. Det finns alltså i princip
fyra olika slags inkomsttyper som skyldigheten att betala socialavgifter
är sammankopplad med. Reglerna har bl.a. av den anledningen blivit
svåra att överblicka och tillämpa.
Avgiftsskyldigheten beror vidare på om en person som mottar en er-
sättning för arbete eller uppbär en inkomst är försäkrad enligt AFL eller
LIP. Även det förhållandet att en person är försäkrad enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring har betydelse för avgiftsskyldig-
heten. En persons försäkringstillhörighet har framför allt betydelse för
skyldigheten att betala socialavgifter i internationella förhållanden. Be-
hovet av klarläggande regler för när och i vilka situationer det finns en
skyldighet att betala socialavgifter i Sverige har blivit alltmer påtagligt.
Det gäller särskilt i förhållande till gemenskapsrätten inom EU. Social-
försäkringslagen (1999:799) innebär klara förbättringar i det avseendet
när det gäller försäkringssidan. Det återstår dock att anpassa skyldigheten
att betala socialavgifter till den lagens bestämmelser om försäkringstill-
hörighet.
Regeringen anser att en ny socialavgiftslag bör införas som lagtekniskt
är mer fristående i förhållande till AFL och LIP. Det samband mellan
socialförsäkringstillhörighet och avgiftsskyldighet som gäller i dag bör
dock vidmakthållas. Sambandet bör dessutom göras tydligare än i dag. I
likhet med i stort sett samtliga remissinstanser anser regeringen att utred-
ningens förslag till ny socialavgiftslag utgör en påtaglig förbättring i för-
hållande till nuvarande lag vad gäller struktur, lagteknisk lösning, språk
och överskådlighet. Den nya socialavgiftslagen bör därför baseras på ut-
redningens lagförslag.
Sedan utredningen avslutat sitt arbete har lagen om inkomstgrundad
ålderspension och socialförsäkringslagen antagits av riksdagen. Den sist-
nämnda lagen träder i kraft den 1 januari 2001. Vidare har inkomst-
skattelagen (1999:1229) införts. Inkomstskattelagen ersätter både kom-
munalskattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomst-
skatt från och med 2002 års taxering. Regeringens förslag till social-
avgiftslag har anpassats till den lagstiftning som tillkommit efter det att
utredningen avslutat sitt arbete.

6.2 Lagteknisk utformning
6.2.1 Disposition
Regeringens förslag: Socialavgiftslagens bestämmelser skall delas in
i fyra kapitel i stället för de fem som nuvarande SAL är indelad i.
Bestämmelserna om fördelning av influtna avgifter i 4 kap. SAL förs inte
in i den nya socialavgiftslagen utan samlas i en ny lag, lagen om fördel-
ning av socialavgifter. I den lagen förs också in bestämmelserna om för-
delning av arbetsgivaravgifter och omföring av egenavgifter.
Systemen för social trygghet införs som ett övergripande begrepp för
att beskriva vad socialavgifterna skall finansiera.

Utredningen föreslår att bestämmelser om fördelning av influtna av-
gifter och omföring av egenavgifter skall finnas i socialavgiftslagen. Den
föreslår vidare att avgifterna i socialavgiftslagen skall finansiera social-
försäkringen och vissa andra sociala ändamål.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i dessa frågor.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande lag om socialavgifter in-
nehåller fem kapitel där det fjärde kapitlet behandlar fördelningen av
influtna avgifter. Bestämmelser om fördelning av arbetsgivaravgifter och
omföring av egenavgifter finns också i kapitlen om dessa avgifter (2 kap.
6 § och 3 kap. 6 § SAL).
I 4 kap. SAL anges vad respektive avgift sjukförsäkringsavgift,
ålderspensionsavgift etc. skall finansiera och vart avgifterna skall föras
när de flyter in. Numera förs alla avgifter utom ålderspensionsavgiften
direkt till staten för finansiering av de offentliga kostnaderna för framför
allt socialförsäkringen.
Arbetsgivaravgifter skall fördelas mellan olika avgiftsändamål så som
de belöper på dessa enligt arbetsgivarnas redovisning eller ett beskatt-
ningsbeslut enligt skattebetalningslagen (1997:483). I fråga om egen-
avgifter gäller att Riksförsäkringsverket varje år från vederbörlig in-
komsttitel i statsbudgeten får tillgodoföra sig ett belopp som motsvarar
summan av de under nästföregående år debiterade egenavgifterna mins-
kad med summan av de avgifter som under samma år satts ned eller åter-
betalats. Verket får ett förskott på detta belopp beräknat som en andel av
den preliminära skatt som debiterats fysiska personer före en viss tid-
punkt.
Bestämmelserna i 4 kap. SAL och i de två nyss omnämnda paragra-
ferna reglerar endast statens redovisning av influtna avgifter och hur
dessa skall fördelas på olika ändamål. De övriga reglerna om social-
avgifter i SAL reglerar främst åliggandena för enskilda, företag och
andra som är skyldiga att betala socialavgifter och riktar sig därför till
dessa.
Det är regeringens uppfattning att de materiella reglerna om social-
avgifter blir mer överskådliga om bestämmelserna som rör redovisningen
inom den offentliga sektorn av socialavgifterna förs över till en egen lag,
som lämpligen kan benämnas lagen om fördelning av socialavgifter. Be-
stämmelserna i 2 kap. 6 § och 3 kap. 6 § SAL har betydelse redan på ett
preliminärt stadium. I enlighet med Lagrådets synpunkter bör dessa
lämpligen föras samman med bestämmelserna om fördelning av social-
avgifterna. Detsamma gäller bestämmelserna i 3 kap. 5 a § tredje stycket
SAL om i vilken ordning som det särskilda avdraget vid beräkning av
egenavgifterna skall räknas av mot respektive avgift i egenavgifterna.
Lagrådet har vidare pekat på att det bör övervägas om de nämnda före-
skrifterna är av det slaget att de bör finnas i en lag. Det är regeringens
uppfattning att den frågan bör behandlas i ett annat sammanhang.
I dag anges syftet med socialavgifterna vara att finansiera den
allmänna försäkringen, ålderspensioneringen och vissa andra sociala
ändamål. Utredningen har föreslagit att syftet med socialavgifterna skall
anges vara att finansiera socialförsäkringen och vissa andra sociala
ändamål.
Vilka slags offentliga försäkringar som ingår i socialförsäkringen
anges numera i socialförsäkringslagen. Den innebär en viktig förändring i
rättsläget som skett efter utredningens förslag, nämligen att arbetslös-
hetsförsäkringen inte omfattas av socialförsäkringslagen. Arbetslöshets-
försäkringen utgör alltså i det här avseendet inte en del av socialförsäk-
ringen. Arbetsmarknadsavgiften i socialavgifterna används dock för
finansiering av bl.a. arbetslöshetsförsäkringen. Socialavgifterna finansie-
rar alltså förmåner som inte ingår i socialförsäkringen. Ett uttryck som
används både inom EG-rätten och i avtal med andra stater om social
trygghet för att beskriva de områden som socialavgifterna skall finansiera
är systemen för social trygghet. Enligt regeringens uppfattning är det
lämpligt att ange att syftet med socialavgifterna är att finansiera systemen
för social trygghet.
6.2.2 Arbetsgivare och arbetstagare
Regeringens förslag: Uttrycken arbetsgivare respektive arbetstagare slo-
pas som rättsliga begrepp när det gäller skyldigheten att betala social-
avgifter. Skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter knyts till den som
utger avgiftspliktig ersättning.

Utredningen föreslår att med arbetsgivare skall avses den som betalar
ut ersättning för vilken han är skyldig att betala arbetsgivaravgifter. Med
arbetstagare skall enligt utredningen avses den som tar emot ersättning
för vilken någon annan är skyldig att betala arbetsgivaravgifter.
Remissinstanserna: LO anser att utredningens definition av arbets-
givare är rimlig för att uppnå tydlighet. Övriga remissinstanser har inte
haft några synpunkter i denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Vad som avses med arbetsgivare är
av central betydelse vid tillämpningen av nuvarande SAL. Skyldigheten
att betala arbetsgivaravgifter är knuten till den som är arbetsgivare. Det
är vad en arbetsgivare ger ut i lön m.m. som skall läggas till grund för be-
räkning av avgifterna.
Vid tillämpningen av såväl SAL som AFL och LIP gäller ett utvidgat
arbetsgivarbegrepp. I avgiftssammanhang gäller att den som utger sådan
ersättning som enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra stycket AFL
eller 2 kap. 11 eller 12 § LIP är att hänföra till inkomst av anställning
anses som arbetsgivare och den som mottar ersättningen anses som
arbetstagare. Detta gäller även om ett anställningsförhållande inte
föreligger. Som inkomst av anställning räknas framför allt ersättning för
arbete som under ett år uppgår till minst 1 000 kr (3 kap. 2 § andra
stycket AFL). Utgångspunkten är alltså att alla som betalar ut ersättning
för arbete som under ett år uppgår till minst 1 000 kr till en viss person
anses som arbetsgivare. Det gäller oberoende av hur avtalsförhållandet
ser ut mellan den som utger ersättningen och den som utför arbetet.
Den som utger ersättning för arbete är alltså skyldig att betala arbets-
givaravgifter på lön eller annan ersättning, om ersättningen överstiger ett
visst minsta belopp. Skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter gäller
därmed för betydligt fler än bara arbetsgivare i den betydelse uttrycket
har både inom andra rättsområden och i dagligt tal.
Denna flertydiga betydelse av uttrycket arbetsgivare har utredningen
försökt komma till rätta med och har därför föreslagit att arbetsgivare
skall användas som ett uttryck med särskild betydelse vid tillämpning av
socialavgiftslagen. Med arbetsgivare skall enligt utredningen avses den
som betalar ut ersättning för vilken han är skyldig att betala arbetsgivar-
avgifter. Arbetsgivaravgifter skall, enligt den föreslagna huvudregeln,
betalas på skattepliktig ersättning för arbete i Sverige till en fysisk person
som inte har en F-skattsedel. Den som ger ut sådan ersättning skall såle-
des enligt utredningsförslaget anses som arbetsgivare.
Utredningens förslag till definition av arbetsgivare kan jämföras med
den som gäller enligt skattebetalningslagen. I den lagen (1 kap. 6 §) anses
som arbetsgivare den som betalar ut ersättning för arbete. Samma defini-
tion skulle kunna användas i socialavgiftslagen, eftersom den i princip
motsvarar det utvidgade arbetsgivarbegrepp som gäller i dag. Emellertid
har arbetsgivare, som nämnts ovan, en mer inskränkt betydelse inom
andra rättsområden. Även i dagligt tal har uttrycket en snävare betydelse.
Regeringen menar därför att en särskild betydelse av uttrycket arbets-
givare bör införas i socialavgiftslagen bara om det finns en påtaglig lag-
teknisk fördel med det.
I utredningens förslag till socialavgiftslag används uttrycket arbets-
givare i ett tiotal paragrafer. Det är emellertid möjligt att i dessa utesluta
uttrycket arbetsgivare eller att ersätta det med den som utger
ersättning , utan att bestämmelsernas sakliga innehåll ändras. Inte heller
medför det att lagtexten blir mer tungläst eller att bestämmelserna
förlorar i stringens. Uttrycket arbetsgivare bör därför inte användas som
ett särskilt begrepp i avgiftssammanhang. Avgiftsskyldigheten för
arbetsgivaravgifter bör i stället kopplas ihop med den som utger
avgiftspliktig ersättning. Vad som avses med avgiftspliktig ersättning
behandlas i avsnitt 6.2.3.
Utredningen har också föreslagit att uttrycket arbetstagare skall ha en
särskild betydelse vid tillämpningen av socialavgiftslagen. Med arbetsta-
gare skall enligt utredningen avses den som tar emot ersättning för vilken
någon annan är skyldig att betala arbetsgivaravgifter. I skattebetalnings-
lagen anses som arbetstagare den som tar emot ersättning för arbete.
Även denna definition skulle kunna användas i socialavgiftslagen. Enligt
regeringens mening uppnås dock inga lagtekniska fördelar med att an-
vända begreppet arbetstagare för att peka ut någon som tar emot ersätt-
ning för arbete, vilket är den principiella betydelse uttrycket har i nuva-
rande lagstiftning. Inte heller arbetstagare bör därför användas som ett
särskilt begrepp i socialavgiftslagen.
6.2.3 Avgiftspliktigt och avgiftsfritt
Regeringens förslag: Uttrycken avgiftspliktig ersättning och av-
giftspliktig inkomst införs som uttryck för ersättning respektive inkomst
som är av den arten att socialavgifter skall betalas på dem. Ersättning och
inkomst som socialavgifter inte skall betalas på benämns avgiftsfri ersätt-
ning respektive avgiftsfri inkomst.

Utredningen föreslår inget särskilt uttryck för ersättning respektive
inkomst som socialavgifter skall betalas på. Om avgifter inte skall betalas
på en ersättning eller inkomst föreslås att dessa undantas från avgifts-
underlaget eller från avgiftsskyldigheten.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Underlaget för beräkning av arbets-
givaravgifter är enligt 2 kap. 3 § första stycket SAL summan av vad ar-
betsgivaren under året har utgett som lön i pengar eller annan ersättning
för utfört arbete eller eljest för tjänsten, dock inte pension, eller andra
skattepliktiga förmåner. I andra stycket omnämns ersättningar som lik-
ställs med lön, bl.a. garantibelopp enligt lönegarantilagen (1992:479).
I nästföljande paragraf finns en uppräkning av ersättningar som man
skall bortse från vid bestämmande av avgiftsunderlaget.
Egenavgifterna skall beräknas på ett avgiftsunderlag som består av in-
komst av annat förvärvsarbete enligt vissa bestämmelser i AFL och LIP
(3 kap. 1 och 4 §§ SAL). Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall
bortses från vissa inkomster. Vid beräkning av inkomst av annat för-
värvsarbete skall ett flertal ersättningar inte medräknas, i första hand så-
dan ersättning eller inkomst som skall anses utgöra inkomst av anställ-
ning. Motsvarande gäller vid beräkning av inkomst av anställning. Detta
följer inte direkt av bestämmelserna i SAL utan av bestämmelser i AFL
och LIP.
Att avgöra om en ersättning eller inkomst utgör inkomst av anställning
eller annat förvärvsarbete ingår som ett led i att bestämma avgiftsunder-
laget enligt nuvarande ordning. Metoden att bestämma underlaget för
socialavgifterna är således indirekt utformad och dessutom onödigt
komplicerad. I en socialavgiftslag som är fristående från AFL och LIP
bör man i stället använda en direkt metod med särskilda benämningar på
ersättningar eller inkomster som skall ingå eller inte ingå i avgiftsunder-
laget. Regeringens uppfattning är att det skulle vara klargörande i av-
giftssammanhang om ersättningar för vilka arbetsgivaravgifter skall be-
talas, dvs. i första hand lön, arvode etc. benämns som avgiftspliktig er-
sättning. Inkomster för vilka egenavgifter skall betalas bör benämnas
som avgiftspliktig inkomst. Om arbetsgivaravgifter eller egenavgifter
inte skall betalas bör ersättningen respektive inkomsten i konsekvens
härmed benämnas som avgiftsfri.
Bestämmelsernas innebörd blir enligt regeringens mening tydligare än
i dag om ersättningar och inkomster kan uttryckas som avgiftspliktiga re-
spektive avgiftsfria.
6.2.4 Skattsedelns betydelse
Regeringens förslag: Nuvarande koppling mellan skyldigheten att betala
egenavgifter och F-skattsedel slopas. Om mottagaren av en ersättning har
en F-skattsedel skall detta i stället endast innebära att arbetsgivaravgifter
inte skall betalas på ersättningen.

Utredningen föreslår att egenavgifter skall betalas av en fysisk person
som tar emot skattepliktig ersättning för arbete om han har en F-skatt-
sedel när ersättningen bestäms eller när den betalas ut.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens förslag: Vid bestämmande av underlaget för
arbetsgivaravgifter skall det bortses från ersättning som enligt bestäm-
melserna i 3 kap. 2 a § AFL skall anses som inkomst av annat förvärvs-
arbete. Som inkomst av annat förvärvsarbete räknas bl.a. ersättning för
arbete till mottagare som har en F-skattsedel antingen när ersättningen
bestäms eller när den betalas ut. Om F-skattsedeln är förenad med villkor
enligt 4 kap. 9 § skattebetalningslagen räknas ersättningen som inkomst
av annat förvärvsarbete bara om F-skattsedeln skriftligen åberopas.
Om mottagaren av en ersättning för arbete har en F-skattsedel befrias
alltså den som utger ersättningen från skyldigheten att betala arbetsgivar-
avgifter. F-skattsedeln har motsvarande betydelse i fråga om
skyldigheten att göra skatteavdrag på en ersättning, vilket framgår av
5 kap. 5 § skattebetalningslagen.
En F-skattsedel skall normalt utfärdas för den som uppger sig bedriva
eller har för avsikt att bedriva näringsverksamhet.
Egenavgifter skall enligt 1 kap. 2 § SAL betalas av den som har in-
komst av annat förvärvsarbete. Som nämnts ovan anses den som har en
F-skattsedel och mottar en ersättning för arbete ha inkomst av annat för-
värvsarbete. Dessutom räknas som inkomst av annat förvärvsarbete
framför allt inkomst av aktiv näringsverksamhet eller annan självständigt
bedriven verksamhet. Ett kännetecknande drag för sådan verksamhet är
att intäkterna i verksamheten oftast är förenade med kostnader av olika
slag.
Till grund för beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete ett visst år
skall läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt det året. Det
innebär att underlaget för beräkning av egenavgifter är beroende av det
skattemässiga resultatet av verksamheten, vilket innefattar att kostnader i
verksamheten beaktas. Överstiger kostnaderna intäkterna i verksamheten
finns inget underlag att beräkna egenavgifter på. Om t.ex. en person som
har F-skattsedel mottar en ersättning för arbete i sin näringsverksamhet
är han skyldig att betala egenavgifter endast om verksamheten ger ett
överskott. Uppkommer inget överskott skall inte heller egenavgifter
betalas.
Sammanfattningsvis innebär detta att F-skattsedeln i princip inte har
någon avgörande betydelse för skyldigheten av betala egenavgifter. F-
skattsedelns funktion är i första hand i stället att klargöra när en utgivare
av en ersättning för arbete skall betala arbetsgivaravgifter på ersätt-
ningen. Utredningens förslag att ett innehav av F-skattsedel skall kopplas
samman med skyldigheten att betala egenavgifter bör därför inte genom-
föras. I stället bör i den nya socialavgiftslagen skyldigheten att betala
egenavgifter kopplas samman med vissa slag av inkomster enligt
inkomstskattelagen. Denna fråga behandlas utförligare i nästföljande
avsnitt.
6.3 Egenavgifter
Regeringens förslag: Skyldigheten att betala egenavgifter knyts till den
som har avgiftspliktig inkomst. Avgiftspliktig inkomst för egenavgifter
skall utgöras av vissa särskilt angivna inkomster enligt inkomstskatte-
lagen. Samtliga egenavgifter skall beräknas på ett och samma underlag.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred-
ningen föreslår att skyldigheten att betala egenavgifter kopplas samman
med den som tar emot skattepliktig ersättning för arbete i Sverige i vissa
särskilt angivna situationer.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens förslag: Underlaget för socialavgifter i form
av egenavgifter bestäms slutligt i samband med inkomsttaxeringen och
till grund för detta ligger de vid taxeringen till statlig inkomstskatt be-
stämda inkomsterna. Egenavgifterna beräknas och debiteras i samband
med beräkning och debitering av den slutliga skatten. Vid utformningen
av en ny socialavgiftslag är det därför naturligt att knyta skyldigheten att
betala egenavgifter till den som har en viss inkomst enligt inkomstskatte-
lagen.
De inkomster för vilka egenavgifter skall betalas utgörs av antingen
inkomst av aktiv näringsverksamhet eller av vissa inkomster av tjänst,
t.ex. annan självständigt bedriven verksamhet än näringsverksamhet eller
Marie Curie-stipendier i vissa fall. Någon materiell skillnad i förhållande
till nuvarande regler är det inte fråga om.
Inkomster som ingår i näringsverksamheten eller tjänsteinkomsten
men som avgifter inte skall betalas på benämns som avgiftsfri inkomst.
Ett exempel på sådan inkomst är sjukpenning i näringsverksamhet.
Egenavgifter beräknas i dag på två olika avgiftsunderlag. Underlaget
för efterlevandepensionsavgift och ålderspensionsavgift skall grunda sig
på sådan inkomst av annat förvärvsarbete som utgör pensionsgrundande
inkomst enligt 2 kap. 6 § LIP. Underlaget för övriga avgifter skall grunda
sig på sådan inkomst av annat förvärvsarbete som utgör sjukpenning-
grundande inkomst enligt 3 kap. 2 eller 2 a § AFL.
Det föreligger endast ett fåtal skillnader mellan inkomstbegreppen
varav en har betydelse i avgiftssammanhang. Skillnaden är att inkomst
från en näringsverksamhet bedriven utomlands skall anses utgöra in-
komst av annat förvärvsarbete vid beräkning av sjukpenninggrundande
inkomst men inte vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Det in-
nebär i dag att pensionsanknutna avgifter inte betalas på sådan inkomst.
Övriga avgifter skall dock betalas. Det krav på arbete i Sverige som
socialförsäkringslagen ställer för att en person skall omfattas av de
arbetsbaserade försäkringarna, bl.a. sjukpenning enligt AFL och in-
komstgrundad pension enligt LIP, innebär att samma försäkringsvillkor
gäller för försäkringarna. Med hänsyn till detta bör även underlagen för
beräkning av egenavgifterna vara desamma.
6.4 Betalningsperioden för arbetsgivaravgifter
Regeringens förslag: Betalningsperioden för arbetsgivaravgifter en-
ligt socialavgiftslagen skall vara en kalendermånad. Det innebär att
arbetsgivaravgifterna skall beräknas och betalas enligt huvudregeln i
skattebetalningslagen för redovisning och betalning av avgifterna.

Utredningens förslag innebär ingen förändring av den period för vil-
ken arbetsgivaravgifter skall beräknas och betalas.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens förslag: Arbetsgivaravgifter skall i dag
betalas för varje år (2 kap. 1 § SAL) och beräknas på summan av vad
arbetsgivaren under året har utgett i lön etc. (2 kap. 3 § SAL).
Enligt skattebetalningslagen skall arbetsgivaravgifter beräknas för
varje redovisningsperiod (9 kap. 1 §). En redovisningsperiod omfattar en
kalendermånad. Arbetsgivaravgifter för en redovisningsperiod skall redo-
visas i en skattedeklaration nästföljande månad. Avgifterna skall också
betalas under den månaden.
I praktiken innebär detta att arbetsgivaravgifter i de allra flesta fall be-
räknas, debiteras och betalas per kalendermånad. Den beräkning och be-
talning av avgifterna som skall göras enligt skattebetalningslagen är slut-
lig och inte enbart preliminär. Både systematiska och pedagogiska skäl
talar för att betalningsperioden för arbetsgivaravgifter enligt social-
avgiftslagen bör vara densamma som i skattebetalningslagen. Arbets-
givaravgifter bör därför betalas och beräknas per kalendermånad i stället
för per år. Arbetsgivaravgifterna bör således i fortsättningen beräknas på
ett underlag som utgörs av summan av den avgiftspliktiga ersättning som
har utgetts under en kalendermånad.
Arbetsgivaravgifter skall i vissa fall betalas på en ersättning endast om
den under ett år sammanlagt överstiger ett visst belopp. Det gäller t.ex.
en idrottsförenings ersättning till idrottsutövare. På en sådan ersättning
skall arbetsgivaravgifter betalas om ersättningen under året uppgår till
eller överstiger ett halvt prisbasbelopp (18 300 kr för år 2000). Betalas
ersättningen ut successivt med ett lägre belopp under två eller flera
månader så att avgiftsskyldigheten inträder först vid en senare
utbetalning skall arbetsgivaravgifter beräknas på hela det ackumulerade
beloppet under redovisningsperioden för den senare utbetalningen. I den
upphävda lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare (USAL) fanns en uttrycklig bestämmelse (4 § andra stycket)
om att när avgiftsskyldighet hade inträtt för en arbetstagares lön skulle
redovisningen omfatta också den lön som utbetalats till arbetstagaren
tidigare under året. Någon motsvarande bestämmelse ansågs inte
nödvändig i skattebetalningslagen. I och med att arbetsgivaravgifterna
skall beräknas och betalas per kalendermånad behövs emellertid i
socialavgiftslagen en bestämmelse motsvarande den som fanns i USAL.
Den föreslagna bestämmelsen bör dock inte vara tillämplig i fråga om
ersättningar som ges ut av privatpersoner. För dessa ersättningar föreslås
en annan lösning när det gäller beloppsgränsen i avsnitt 6.6.
En övergång från att beräkna och betala arbetsgivaravgifterna per år
till att göra detta per kalendermånad har praktisk betydelse i endast några
speciella fall. Det avser situationer där skattemyndigheterna beslutat att
arbetsgivaravgifterna får redovisas på något annat sätt eller vid någon
annan tidpunkt än vad som följer av de normala reglerna (10 kap. 12 §
skattebetalningslagen). Sådan dispens kan lämnas för arbetsgivare som är
bosatt utomlands eller för utländsk juridisk person som saknar fast drift-
ställe i Sverige. Enligt nuvarande regler har dispensen kunnat innebära
att arbetsgivaravgifter redovisas för flera månader vid ett tillfälle. I och
med att avgifterna beräknas per kalendermånad kan en dispens inte
fortsättningsvis ha denna innebörd. En dispens bör i stället innebära att
redovisningen av arbetsgivaravgifterna får ske vid en senare tidpunkt
men inte att avgifterna skall beräknas på något annat underlag än vad
som följer av de vanliga reglerna. Även i dispensfallen bör alltså
arbetsgivaravgifterna beräknas på summan av den avgiftspliktiga
ersättning som har utgetts under respektive kalendermånad.
Detta innebär vidare att det avdrag som får göras från arbetsgivar-
avgifterna med 5 procent av avgiftsunderlaget, dock högst 3 550 kr/mån,
fortsättningsvis bör beräknas på det avgiftsunderlag som gäller för re-
spektive kalendermånad även i de fall då redovisningen till följd av ett
dispensbeslut får avse flera månader åt gången. Avdraget kan alltså inte
beräknas på ett under året ackumulerat avgiftsunderlag utan skall beräk-
nas för varje kalendermånad för sig.
6.5 Avgiftsskyldigheten i ett internationellt perspektiv
Regeringens förslag: Skyldigheten att betala socialavgifter skall gälla
för ersättning för eller inkomst av arbete i Sverige i den betydelse ut-
trycket arbete i Sverige har enligt socialförsäkringslagen. Även om det
inte är fråga om arbete i Sverige skall socialavgifter betalas, om den som
utför arbetet omfattas av svensk arbetsbaserad socialförsäkring enligt
gemenskapsrätt eller enligt avtal med andra stater.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig till-
styrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Svea hovrätt
ställer sig dock tveksam till om utredningens förslag i 5 kap. 4 § social-
avgiftslagen, som ger regeringen ett bemyndigande att träffa överens-
kommelser med andra stater eller internationella organ om en utsträckt
tillämpning av lagen eller om undantag i vissa fall från lagens bestäm-
melser, står i överensstämmelse med regeringsformen. Hovrätten påpekar
att den föreslagna lagstiftningen tillhör det s.k. obligatoriska lagområdet.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund anser att
regeln om att avgifter inte skall tas ut för arbete i Sverige, om den som
utför arbetet inte omfattas av den svenska socialförsäkringen på grund av
gemenskapsrätt eller avtal med annan stat, inte framgår med önskvärd
tydlighet. Organisationerna menar att denna otydlighet kan åtgärdas ge-
nom att det i 2 kap. 1 § i utredningens förslag till socialavgiftslag läggs
till som villkor, att den fysiska personen omfattas av svensk lagstiftning
om social trygghet.
Skälen för regeringens förslag: Den grundläggande principen för den
nu gällande skyldigheten att betala socialavgifter är att avgifter skall be-
talas på fysiska personers inkomster av arbete, om personen i fråga är
försäkrad enligt AFL, LIP eller lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring, LAF. Principen framgår beträffande arbetsgivaravgifter av
2 kap. 5 § SAL och i fråga om egenavgifter av 1 kap. 2 § första stycket
och 3 kap. 3 § andra stycket samma lag.
Socialförsäkringslagen, som träder i kraft den 1 januari 2001, innebär
att bestämmelserna om den personkrets som är försäkrad enligt de trygg-
hetssystem som utgör socialförsäkringen, bl.a. systemen enligt AFL, LIP
och LAF, samlas i den lagen. De bestämmelser om
försäkringstillhörighet som i dag är avgörande för skyldigheten att betala
socialavgifter kommer därmed att upphöra när socialförsäkringslagen
träder i kraft.
Socialförsäkringen är enligt socialförsäkringslagen indelad i en bosätt-
ningsbaserad försäkring som avser garantibelopp och bidrag och en
arbetsbaserad försäkring som avser inkomstförlust. Det enda försäk-
ringsvillkoret för att en person skall omfattas av den arbetsbaserade för-
säkringen är att han arbetar i Sverige. Med arbete i Sverige avses enligt
huvudregeln förvärvsarbete i verksamhet i Sverige (2 kap. 7 § social-
försäkringslagen). För personer som bedriver näringsverksamhet gäller
att verksamhet hänförlig till ett fast driftsställe i Sverige skall anses be-
driven här i landet. Vissa speciella regler om vad som anses som arbete i
Sverige gäller vidare för sjömän, för personer som är utsända att arbeta i
ett annat land och för diplomater m.fl. (2 kap. 8 10 §§ socialförsäkrings-
lagen).
Den arbetsbaserade försäkringen utgörs av bl.a. sjukpenning, föräldra-
penning över garantinivå, tilläggspension i form av förtidspension och
efterlevandepension, allt enligt AFL. Den arbetsbaserade försäkringen
består också av arbetsskadeförsäkringen och den inkomstgrundade
ålderspensionen.
För anställda gäller den arbetsbaserade försäkringen från och med
första anställningsdagen. För andra än anställda gäller försäkringen från
och med den första arbetsdagen. I fråga om pensioner och skadeersätt-
ningar skall försäkringen gälla när rätten till en förmån enligt de bestäm-
melser som reglerar dessa förmåner kan härledas till ett arbete i Sverige.
Det innebär t.ex. att om en person blivit utsatt för skadlig inverkan i sitt
arbete i Sverige, men arbetsskadan visar sig först efter det att arbetet i
Sverige har upphört, kan han få ersättning från arbetsskadeförsäkringen
även om han vid det tillfället inte arbetar i Sverige.
Socialavgifter betalas som nämnts ovan på fysiska personers arbetsin-
komster. Den arbetsbaserade försäkringen enligt socialförsäkringslagen
är en försäkring avseende inkomstförlust. Regeringen anser, i likhet med
flertalet remissinstanser, att sambandet mellan socialförsäkringstillhörig-
het och skyldigheten att betala socialavgifter bör förstärkas och bli tydli-
gare än i dag. I den nya socialavgiftslagen bör därför skyldigheten att
betala socialavgifter anknytas till sådant arbete som medför att man om-
fattas av den arbetsbaserade försäkringen enligt socialförsäkringslagen.
Utredningen har föreslagit att sambandet mellan den arbetsbaserade
försäkringen och avgiftsskyldigheten skall komma till uttryck genom att
avgiftsskyldigheten skall gälla om ersättningen eller inkomsten grundar
sig på arbete i Sverige. Med arbete i Sverige skall enligt utredningens
förslag avses detsamma som enligt vissa paragrafer i socialförsäkrings-
lagen.
Utredningens bedömning är att avgiftsskyldigheten bör kopplas sam-
man med arbete i Sverige i den betydelse det uttrycket har enligt social-
försäkringslagen. En annan lagteknisk lösning skulle dock kunna vara att
knyta avgiftsskyldigheten direkt till att personen omfattas av den arbets-
baserade försäkringen. Den lösningen har emellertid den nackdelen att
man i många fall får svar på frågan om socialavgifter skall betalas eller
inte först efter att ha tagit del av flera bestämmelser i socialförsäkrings-
lagen.
Den lösning som bör väljas är den som bäst ger tillräcklig och relevant
information om i vilka situationer socialavgifter skall betalas. Regeringen
anser att den lämpligaste lösningen är att ta in socialförsäkringslagens
huvudregel om vad som anses som arbete i Sverige i en särskild bestäm-
melse i socialavgiftslagen. I socialavgiftslagen bör också anges att det
finns särskilda regler om vad som anses som arbete i Sverige för sjömän,
utsända personer och diplomater m.fl. Eftersom dessa undantagsfall en-
dast omfattar ett litet antal personer bör det dock vara tillräckligt att hän-
visa till bestämmelserna om dessa situationer i socialförsäkringslagen.
En anledning till att en sådan lagteknisk lösning är att föredra är att
arbete i Sverige används som ett rättsligt begrepp i socialförsäkrings-
lagen och inte alltid överensstämmer med den betydelse uttrycket har i
dagligt tal. Med arbete i Sverige kan i vissa fall avses förvärvsarbete som
utförs utomlands. Det kan också vara så att ett förvärvsarbete som utförs
i Sverige, inte anses som arbete i Sverige.
Den föreslagna lösningen innebär att huvudregeln om i vilka fall
socialavgifter skall betalas klart och tydligt kommer till uttryck i social-
avgiftslagen. I de ovannämnda undantagsfallen är det dock nödvändigt
att i första hand gå till socialförsäkringslagens bestämmelser om när en
person omfattas av den arbetsbaserade försäkringen för att få svar på frå-
gan om avgifter skall betalas eller inte.
Socialförsäkringslagens bestämmelser om vad som skall anses som ar-
bete i Sverige innebär en mindre förändring av den krets personer som
omfattas av svensk socialförsäkring i jämförelse med de personer som är
försäkrade enligt AFL, LIP och LAF. Dessa förändringar medför motsva-
rande förändringar för skyldigheten att betala socialavgifter. I detta sam-
manhang skall också erinras om att avgiftsskyldigheten på ersättningar
för arbete i Sverige endast gäller om den inte strider mot Sveriges inter-
nationella förpliktelser.
Gemenskapsrätten och avtal med andra stater om social trygghet
Skyldigheten att betala socialavgifter bör alltså kopplas till att den ersätt-
ning en person får eller den inkomst denne har grundar sig på arbete i
Sverige i den betydelsen att han därmed omfattas av svensk
arbetsbaserad socialförsäkring. Denna huvudregel omfattar dock inte alla
situationer då en person kan komma att omfattas av svensk arbetsbaserad
försäkring. Det kan också följa av gemenskapsrätt eller avtal med annan
stat om social trygghet. Även i dessa fall bör det finnas en skyldighet att
betala svenska socialavgifter.
Det som nu sagts avser alltså situationer där en person, som inte
arbetar i Sverige, och därför inte heller omfattas av svensk arbetsbaserad
försäkring enligt socialförsäkringslagen, ändå skall omfattas av svensk
lagstiftning om social trygghet på grund av gemenskapsrättens
lagvalsregler eller Sveriges avtal med andra stater. Det kan exempelvis
inträffa om en person som är bosatt i Sverige arbetar samtidigt i Sverige
och i en annan medlemsstat inom EU. Gemenskapsrättens lagvalsregler
innebär i sådant fall att denne endast skall omfattas av svensk lagstiftning
om social trygghet. Avgifter för finansiering av dessa system skall då
endast betalas i Sverige på arbetsinkomsten från både Sverige och den
andra medlemsstaten. I det fallet ger gemenskapsrätten en möjlighet att
utvidga skyldigheten att betala socialavgifter i Sverige. Även Sveriges
avtal med andra stater om social trygghet kan ge sådana
utvidgningsmöjligheter.
Utredningen föreslår regler som klargör att socialavgifter skall betalas
i Sverige om tillämpningen av gemenskapsrätten eller avtal med andra
stater innebär att en person skall omfattas av svensk socialförsäkring.
Regeringen instämmer i utredningens bedömning att klargörande regler
behövs i dessa fall. Regeringens förslag till reglering innebär att arbets-
givaravgifter skall betalas på ersättning för arbete i utlandet, dvs. annat
förvärvsarbete än arbete i Sverige, till en person som när arbetet utförs
omfattas av svensk socialförsäkring enligt gemenskapsrätt eller enligt
avtal med andra stater. En motsvarande bestämmelse föreslås i fråga om
egenavgifterna.
I förhållande till gemenskapsrätten och avtal med andra stater om so-
cial trygghet kan också den motsatta situationen än den nyss beskrivna
uppkomma. Om personen i exemplet ovan i stället är bosatt i den andra
medlemsstaten skall han enligt gemenskapsrätten endast omfattas av den
andra statens lagstiftning om social trygghet. Avgifter för finansiering av
systemen för social trygghet skall då endast betalas i den staten, även om
personen arbetar i Sverige och enligt socialförsäkringslagens huvudregel
sedd för sig skulle ha omfattats av svensk arbetsbaserad försäkring.
Socialförsäkringslagen innehåller i detta hänseende en hänvisning till
att gemenskapsrätten eller avtal med andra stater om social trygghet kan
medföra begränsningar i tillämpligheten av socialförsäkringslagens be-
stämmelser (1 kap. 3 §).
Utredningens förslag i denna del innebär dels att socialavgiftslagen
inte skall tillämpas i fråga om ersättning till en person som när arbetet
utförs omfattas av ett annat lands lagstiftning om social trygghet,
antingen till följd av gemenskapsrätten eller avtal med andra stater, dock
inte alla avtal med andra stater, dels att om en person omfattas av en viss
gren av de sociala trygghetssystemen, t.ex. pensionssystemet, så skall
endast avgifter som finansierar den grenen av systemet betalas. För
närvarande kan detta i praktiken inträffa endast vid tillämpningen av
avtalen med USA, Kanada och Québec.
Situationerna som utredningsförslaget tar sikte på har det gemensamt
att de begränsar skyldigheten att betala sociala avgifter i två fall. I det ena
fallet gäller begränsningen samtliga avgifter och i det andra enbart en
eller några av avgifterna. Regeringen anser att situationerna inte behöver
regleras var för sig utan att de kan sammanföras i en gemensam bestäm-
melse. Den bör lämpligen utformas som den ovan angivna bestämmelsen
i socialförsäkringslagen. I sammanhanget bör noteras att gemenskaps-
rätten har företräde framför svensk lag och därför gäller oberoende av
vad som anges i lagen eller om en hänvisning görs till den. Med hänsyn
till gemenskapsrättens betydelse för skyldigheten att betala socialavgifter
är det av särskilt värde att i socialavgiftslagen peka ut att väsentliga reg-
ler i detta avseende också finns i gemenskapsrätten.
Det bör framhållas att varken gemenskapsrätten eller avtal om social
trygghet med andra stater kan, tagna var för sig eller sammantaget,
utgöra grund för skyldigheten att betala socialavgifter. Den skyldigheten
måste också ha stöd i svensk lag.
Utredningen har föreslagit att regeringen bemyndigas att träffa över-
enskommelse med andra stater eller internationella organ om utsträckt
tillämpning av socialavgiftslagen eller om undantag i vissa fall. Som
Svea Hovrätt påpekar avses här en lagstiftning inom det obligatoriska
lagområdet, varför någon delegationsbestämmelse av den föreslagna
innebörden inte kan införas i socialavgiftslagen.
6.6 Ersättningar som ges ut av privatpersoner
Regeringens förslag: Beloppsgränsen på 10 000 kr för privat-
personers skyldighet att betala arbetsgivaravgifter skall kunna över-
skridas utan att arbetsgivaravgifter skall betalas på ersättning som ut-
getts tidigare under året till samma person, om det vid tidigare utbe-
talningar funnits anledning att anta att den sammanlagda ersättningen
under året kommer att understiga 10 000 kr.

Utredningen har inte föreslagit någon förändring av nuvarande regler.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.
Skälen för regeringens förslag: Om en fysisk person eller ett dödsbo
betalar ut ersättning för arbete till en privatperson och ersättningen inte
utgör en utgift i en näringsverksamhet gäller särskilda bestämmelser i
fråga om skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaravgifter
behöver bl.a. inte betalas om ersättningen till en och samma person
understiger 10 000 kr under ett år.
Privatpersoners skyldighet att betala arbetsgivaravgifter ändrades i
vissa avseenden den 1 januari 2000 (prop. 1999/2000:6, bet.
1999/2000:SkU7, rskr. 1999/2000:66, SFS 1999:1051). Ändringarna be-
stod i att ersättningar för arbete som förordnad förmyndare, god man
eller förvaltare enligt föräldrabalken inte skall omfattas av nämnda
bestämmelser och att det infördes en möjlighet för utbetalare och
mottagare att komma överens om att arbetsgivaravgifter i stället för egen-
avgifter skall betalas på ersättningen.
I propositionen som föregick ändringarna anges (s. 50) att belopps-
gränsen som gäller för skyldigheten för privatpersoner att betala arbets-
givaravgifter i sig kan skapa vissa tillämpningssvårigheter. Dessa upp-
kommer särskilt i fråga om ersättningar som ligger strax under belopps-
gränsen på 10 000 kr om uppdragstagaren vill ha kompensation för att
han själv måste betala egenavgifter på ersättningen. Kompensationen för
egenavgifterna kan då leda till att beloppsgränsen överskrids och att pri-
vatpersonen i stället skall betala arbetsgivaravgifter.
Det finns ett annat snarlikt problem med beloppsgränsen som kan be-
skrivas med följande exempel. Antag att en privatperson träffar ett avtal
med en uppdragstagare (som inte har F-skattsedel) i början av året om att
utföra ett visst arbete för 9 000 kr. Priset är bestämt utifrån att uppdrags-
tagaren skall betala eventuella egenavgifter. Arbetet utförs och uppdrags-
givaren betalar den överenskomna summan. Senare samma år behöver ett
tilläggsarbete utföras som inte omfattades av det tidigare avtalet och som
inte heller förutsågs när det avtalet träffades. Uppdragstagaren begär
2 000 kr för att utföra tilläggsarbetet. Om ersättning för det arbetet beta-
las under samma år som det första arbetet, understiger den sammanlagda
ersättningen under året inte längre 10 000 kr och arbetsgivaravgifter skall
därför betalas på hela ersättningen samtidigt som inga egenavgifter skall
betalas. Det tillkommande arbetet och ersättningen för det förändrar
alltså i efterhand förutsättningarna för det första avtalet.
Uppdragsgivarens utgifter för arbetet enligt det avtalet ökar med drygt 30
procent och uppdragstagaren kan å sin sida ha betalat preliminär skatt
beräknad på att han skall betala egenavgifter på ersättningen.
Sammantaget innebär detta sådana komplikationer att i praktiken anlitas
antagligen en annan uppdragstagare för tilläggsarbetet.
Gränsdragningen mellan de fall då arbetsgivaravgifter respektive egen-
avgifter skall betalas bör inte ha den utformningen att oförutsedda till-
kommande arbeten inte utan uppbörds- och avtalstekniska komplikatio-
ner kan utföras av den som påbörjat arbetet. Bestämmelserna bör enligt
regeringens mening i stället utformas på följande sätt. Om den samman-
lagda ersättningen under året uppgår till eller överstiger 10 000 kr skall
arbetsgivaravgifter trots det inte betalas på den del av ersättningen som
understiger detta belopp. Detta under förutsättning att det vid utbetal-
ningen kan antas att den sammanlagda ersättningen under året kommer
att understiga 10 000 kr. Om den föreslagna regeln tillämpas på exemplet
ovan skall arbetsgivaravgifter inte betalas på ersättningen för det först
utförda arbetet utan endast på ersättningen för tilläggsarbetet, eftersom
det då finns kännedom om att den sammanlagda ersättningen inte kom-
mer att understiga 10 000 kr. Arbetsgivaravgifter skall alltså i detta fall
betalas på 2 000 kr. Den ersättning som arbetsgivaravgifter inte betalas
på är avgiftspliktig för egenavgifter för mottagaren.
Frågan om arbetsgivaravgifter skall betalas på en ersättning för arbete
som ges ut av privatpersoner får bedömas utifrån vad som kan antas om
storleken på den sammanlagda ersättningen under året när ersättningen
betalas ut.
7 Förändringar i skyldigheten att betala
socialavgifter
7.1 Arbetsgivaravgifter för sjömän
Regeringens förslag: De särskilda regler om sjukförsäkringsavgift,
arbetsmarknadsavgift och sjömanspensionsavgift som gäller för
arbetsgivare som sysselsätter sjömän avskaffas. Dessa arbetsgivare
skall i stället betala arbetsgivaravgifter efter de regler och procent-
satser som gäller för övriga avgiftsskyldiga.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frå-
gan. Riksförsäkringsverket tillstyrker att nedsättningen av sjukförsäk-
rings- och arbetsmarknadsavgiften slopas men avstyrker att sjömanspen-
sionsavgiften avskaffas redan den 1 januari 2001. Verket menar att det
råder stor osäkerhet om utvecklingen av intäkter och kostnader när det
gäller sjömanspensionsavgiften och sjömanspensionerna. Det är enligt
verket för tidigt att ställa en prognos på kommande avgiftsinbetalningar,
bl.a. med hänsyn till inverkan på färjetrafiken av slopad tax-free-försälj-
ning. SMBF/Sjöbefälen tillstyrker att sjömanspensionsavgiften avskaffas
och att sjömanspensionerna finansieras genom statsmedel. Förbundet
menar också att sett ur ett snävt försäkringstekniskt perspektiv finns det i
princip inte längre några vägande skäl som talar för att arbetsgivare som
sysselsätter sjömän skall betala lägre arbetsgivaravgifter.

Skälen för regeringens förslag:
Sjömanspensioneringen
Arbetsgivare som sysselsätter sjömän (redare) betalar utöver sedvanliga
arbetsgivaravgifter en särskild sjömanspensionsavgift på 1,20 procent av
avgiftsunderlaget. Avgiften skall användas för beredande av pension åt
sjömän som varit påmönstrade som manskap på svenska handelsfartyg i
utrikes fart (4 kap. 11 § SAL).
Den särskilda sjömanspensioneringen enligt kungörelsen (1972:412)
om sjömanspension upphörde vid utgången av år 1989 (prop. 1989/90:4,
bet. 1989/90:TU7, rskr. 1989/90:62, SFS 1989:996). En sjöman som vid
utgången av år 1989 beviljats pension eller som då fyllt 55 år har dock
rätt till full pension enligt den upphävda kungörelsen även efter utgången
av år 1989. Sjömän som då befann sig i åldersintervallet 46 år och 8 må-
nader till 55 år och som kvalificerat sig för pension hade rätt till reduce-
rad pension. Det innebär att nya sjömanspensioner inte beviljas efter april
1998.
Utöver pension enligt 1972 års kungörelse utges fortfarande sjömans-
pension enligt äldre författningar. Vissa av dessa pensioner är livsvariga.
För närvarande utgår 614 sjömanspensioner per månad, varav 137
livsvariga. Antalet utgående sjömanspensioner minskar successivt. Pen-
sionsutgifterna beräknas för år 2000 uppgå till 9 mkr.
Sjömanspensionerna är alltså under avveckling. Fram t.o.m. år 2008
kommer pensioner att kunna utges både enligt 1972 års kungörelse och
enligt äldre författningar. Därefter kan utges endast livsvariga pensioner
enligt äldre författningar, vilket får antas avse ett obetydligt antal perso-
ner. Under tiden kommer kostnaderna för pensionerna att minska.
Sjömanspensionerna skall finansieras genom fonderade medel jämte
avkastning och den särskilda sjömanspensionsavgiften. Tidigare under-
skott i finansieringen har täckts genom upplåning i Riksgäldskontoret.
Någon skuld hos Riksgäldskontoret för pensionerna finns emellertid inte
numera. De fonderade medlen för sjömanspensioner uppgick vid ut-
gången av år 1999 till 36 mkr. Vid bibehållen storlek på sjömanspen-
sionsavgiften överstiger från och med i år intäkterna från avgiften kost-
naderna för sjömanspensionerna. Intäkterna från sjömanspensionsav-
giften beräknas för år 2000 till 30 mkr, vilket innebär att de fonderade
medlen vid utgången av år 2000 kan beräknas till ca 55 mkr.
Sjömanspensionsavgiften avser alltså att finansiera sjömanspensio-
nerna. Emellertid beviljas inte längre några sjömanspensioner. Det under-
skott i finansieringen som tidigare funnits är numera reglerat. Med bibe-
hållen nivå på sjömanspensionsavgiften överstiger i stället intäkterna från
avgiften kostnaderna för sjömanspensionerna.
Meningen är inte att sjömanspensionsavgiften skall medföra en över-
finansiering av sjömanspensionerna utan avgiften borde justeras ned med
hänsyn till de sjunkande kostnaderna. En årlig justering av avgiften är
emellertid ingen tillfredsställande lösning. I stället bör sjömanspen-
sionsavgiften avskaffas och finansieringen av återstående pensioner tryg-
gas på annat sätt, om inte de fonderade medlen är tillräckliga.
Som framgår av nästa avsnitt föreslår regeringen att nedsättningen av
sjukförsäkrings- och arbetsmarknadsavgiften som gäller för redare av-
skaffas och att redare skall betala arbetsgivaravgifter efter samma pro-
centsats som andra avgiftsskyldiga. En kombination av en slopad ned-
sättning och ett avskaffande av sjömanspensionsavgiften beräknas inne-
bära en inkomstförstärkning för staten. Inkomstökningen hänförs bl.a. till
ökade intäkter från sjukförsäkringsavgiften med ca 20 Mkr. De återstå-
ende pensionskostnaderna bör med hänsyn till detta fortsättningsvis fi-
nansieras med sjukförsäkringsavgiften, om de fonderade medlen inte
täcker de återstående kostnaderna.
Sjukförsäkrings och arbetsmarknadsavgiften
Redare betalar något lägre sjukförsäkringsavgift och arbetsmarknads-
avgift än andra avgiftsskyldiga. De lägre procentsatserna, som fastställs
årligen av Riksförsäkringsverket, skall svara mot förhållandet mellan
antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg.
För år 2000 är sjukförsäkringsavgiften och arbetsmarknadsavgiften för
redare 7,17 procent respektive 4,93 procent av avgiftsunderlaget. Mot-
svarande procentsatser för andra som betalar arbetsgivaravgifter är 8,50
procent respektive 5,84 procent. I jämförelse med andra avgiftsskyldiga
betalar alltså redare sammanlagt 2,24 procentenheter lägre avgifter.
Till saken hör att redare, som framgår av föregående avsnitt, utöver de
vanliga arbetsgivaravgifterna också betalar en sjömanspensionsavgift på
1,20 procent av avgiftsunderlaget. Sammanlagt betalar alltså redare 1,04
procentenheter lägre arbetsgivaravgifter än andra som betalar arbets-
givaravgifter.
Nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för redare var föremål för
överväganden i samband med sjömansskattens avskaffande (prop.
1995/96:227 s. 78 ff). Regeringen gjorde då den bedömningen att frågan
om nivån på avgiftsuttaget för redare måste utredas ytterligare, bl.a. med
hänsyn till att flera särregler gäller för sjömän på förmånssidan, innan
ställning kunde tas till om särreglerna kunde slopas.
Motivet för de lägre sjukförsäkrings- och arbetsmarknadsavgifterna för
redare har bl.a. varit att en del av besättningen inte är bosatt i Sverige och
därför inte heller berättigad till de förmåner som avgifterna är avsedda att
täcka. Som regeringen konstaterade redan i prop. 1995/96:227 har för-
hållandena emellertid ändrats, bl.a. beroende på det svenska EU-medlem-
skapet. Det är mycket få sjömän på svenska handelsfartyg som inte om-
fattas av det svenska socialförsäkringssystemet. Utländska sjömän på
svenska handelsfartyg som inte är bosatta i Sverige är i och för sig för
närvarande endast försäkrade för inkomstgrundad ålderspension (1 kap.
4 § LIP). När socialförsäkringslagen träder i kraft den 1 januari 2001
kommer emellertid sjömän på svenska handelsfartyg oavsett medborgar-
skap att omfattas av den arbetsbaserade försäkringen. Det innebär bl.a.
att de omfattas av inkomstgrundad ålderspension och
arbetsskadeförsäkring samt att de är försäkrade för sjukpenning och
föräldrapenning enligt AFL (2 kap. 8 § och 3 kap. 4 § SofL). Detta gäller
också anställning som sjöman vid s.k. bare-boat charter med svensk
anknytning. Det angivna motivet för lägre arbetsgivaravgifter för redare
saknar alltså numera bärkraft.
Redare har emellertid vissa särskilda skyldigheter enligt sjömanslagen
(1973:282) som bör vägas in vid en bedömning av frågan om de lägre
arbetsgivaravgifterna för redare bör slopas. En skyldighet avser
kontantförmåner vid sjukdom eller skada. I sådana fall kan lön utgå vid
sjukdom eller skada såväl under pågående befattning som efter det be-
fattningen lämnats, dock högst 60 dagar vid befattning i utrikes fart och
högst 30 dagar vid befattning i inrikes fart.
Redare som har haft kostnader enligt sjömanslagen för en anställd till
följd av sjukdom eller skada har rätt till ersättning från försäkringskassan
enligt förordningen (1982:842) om vissa sjukförsäkringsersättningar för
sjömän. Ersättningen beräknas på den lön redaren betalat till sjömannen
under sjukdomstiden och på de kostnader som redaren haft för fri kost
och logi för honom under denna tid. För de första 28 dagarna av en sjuk-
period lämnas ersättning med 30 procent av utgiven lön och kostnader
och för tid därefter med 90 procent av lön och kostnader.
Redare är alltså skyldiga enligt sjömanslagen att inledningsvis betala
högre sjuklön och för längre tid än andra arbetsgivare. Den ersättning
som lämnas för sjuklönen begränsar emellertid ansvaret och
sammantaget skiljer sig inte en redares ansvar på något avgörande sätt
från det ansvar andra arbetsgivare har.
Redare har också enligt sjömanslagen en skyldighet att sörja för att en
sjuk eller skadad sjöman får betryggande vård. Även i detta fall har reda-
ren emellertid rätt till ersättning från den allmänna försäkringen för kost-
naderna. Ersättning lämnas för kostnader för öppen hälso- och sjukvård,
tandvård, sjukhusvård och läkarvård (2 kap. 7 § AFL). Rätten till ersätt-
ning omfattar kostnader för sjömän som är bosatta i Sverige eller som till
följd av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 har rätt till
vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap.
Sammanfattningsvis gäller att det utvidgade ansvar som en redare har
enligt sjömanslagen för lön vid sjukdom och skada och för sjukvård i
betydande utsträckning kompenseras av redarens möjligheter till ersätt-
ning från försäkringskassan för sina kostnader. Skillnaden mellan en re-
dares ansvar för sjömän enligt sjömanslagen och det ansvar som arbets-
givare generellt har mot sina arbetstagare kan med hänsyn till detta inte
anses så stor att den motiverar en fortsatt nedsättning av sjukförsäkrings-
och arbetsmarknadsavgiften, särskilt som sjömanspensionsavgiften sam-
tidigt slopas. Den särskilda nedsättningen av dessa avgifter som gäller för
redare bör därför avskaffas.
7.2 Lönetillägg vid utlandsarbete
Regeringens förslag: Det undantag som gäller för lönetillägg vid
utlandsarbete vid beräkning av pensionsgrundande inkomst och underla-
get för arbetsgivaravgifter avskaffas. Dessa ersättningar skall fortsätt-
ningsvis vara förmånsgrundande och avgiftspliktiga.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket tillstyrker förslaget.
Svenska Arbetsgivarföreningen och Sveriges Industriförbund avstyrker
förslaget. Konsekvenserna blir enligt deras mening att arbetsgivaren får
olika kostnader för anställda med för övrigt samma lön beroende på att
dessa vistas i olika länder. På samma sätt får den anställde olika förmå-
ner. Arbetsgivarverket avstyrker också att förslaget genomförs på grund
av de konsekvenser det får för såväl statligt anställda som statliga arbets-
givare.
Skälen för regeringens förslag: Som pensionsgrundande inkomst en-
ligt 2 kap. 16 § andra stycket LIP räknas inte sådana lönetillägg som, vid
arbete som utförts utomlands, har betingats av ökade levnadskostnader
och andra särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Arbetsgivarav-
gifter skall inte heller beräknas på sådana lönetillägg (2 kap. 4 § första
stycket 8 SAL).
Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst gäller vidare att hän-
syn inte skall tas till lönetillägg vid utlandsarbete såvitt avser personer
som är utsända av en statlig arbetsgivare.
Vid inkomstbeskattningen gäller inte några särskilda regler för dessa
lönetillägg. De behandlas som lön eller kostnadsersättning som utgått för
tjänsten och är skattepliktiga i sin helhet.
Det bör noteras att de lönetillägg som avses här inte är den kostnads-
ersättning i form av utlandstillägg och därmed likställda förmåner som
ges till personal vid utrikesförvaltningen eller i svensk biståndsverksam-
het som är stationerad utomlands. Sådana kostnadsersättningar tas inte
upp till beskattning och är redan av den anledningen varken förmåns-
eller avgiftsgrundande. Det handlar inte heller om sedvanlig ersättning
för ökade levnadskostnader (traktamente) vid tjänsteresor som arbets-
givaravgifter under vissa förutsättningar inte skall betalas på. Den kost-
nadsersättningen behandlas i andra bestämmelser än de för lönetillägg
vid utlandsarbete.
De särskilda reglerna beträffande beräkning av pensionsgrundandade
inkomst respektive arbetsgivaravgifter för lönetillägg vid utlandsarbete
infördes år 1982 (prop. 1981/82:199, bet. 1981/82:SfU16, rskr.
1981/82:435, SFS 1982:531). Som motiv härför angavs att det var otill-
fredsställande att såväl pensionsförmånernas som arbetsgivaravgifternas
storlek var beroende av utlandstillägget, vilket varierar med levnadskost-
naderna i olika länder.
Bestämmelserna om att lönetilläggen vid utlandsarbete inte skall räk-
nas in i den sjukpenninggrundande inkomsten för statligt utsända inför-
des år 1985 (prop. 1984/85:78, bet. 1984/85:SfU10, rskr. 1984/85:96,
SFS 1984:1104) tillsammans med bestämmelserna om att statligt an-
ställda skall anses bosatta i Sverige även om utsändningstiden överstiger
ett år.
Lönetilläggen vid utlandsarbete skall vara betingade av ökade levnads-
kostnader och andra särskilda förhållanden i sysselsättningslandet för att
vara undantagna från förmåner och avgifter. Vad som gäller för löne-
tilläggen bör därför jämföras med de allmänna regler som gäller om
socialförsäkringsförmåner och arbetsgivaravgifter för ersättningar som
har samband med arbetstagarens kostnader i arbetet.
Kostnadsersättning är inte förmånsgrundande och arbetsgivaravgifter
skall inte heller betalas på den, om ersättningen skall undantas från skat-
teavdrag enligt 8 kap. 19 eller 20 § SBL (2 kap. 3 § första stycket LIP
och 2 kap. 3 § andra stycket 2 SAL). Från skatteavdrag enligt dessa be-
stämmelser undantas ersättning för ökade levnadskostnader vid tjänste-
resa utanför den vanliga verksamhetsorten som varit förenad med över-
nattning, till den del ersättningen inte överstiger de avdragsgilla scha-
blonbelopp som gäller vid inkomsttaxeringen eller, när det gäller utgifter
för logi, den faktiska utgiften (19 §).
Från andra ersättningar för kostnader i arbetet skall skatteavdrag endast
göras om det är uppenbart att ersättningen avser kostnader som mottaga-
ren inte får dra av vid inkomsttaxeringen. Om det är uppenbart att ersätt-
ningen överstiger det belopp som mottagaren får dra av vid inkomsttaxe-
ringen, skall skatteavdrag beräknas på den överstigande delen (20 §).
En arbetsgivare får också vid beräkningen av arbetsgivaravgifter i
vissa fall minska underlaget med hänsyn till arbetstagarens avdragsgilla
kostnader i arbetet. Det gäller dock endast om arbetstagarens kostnader i
arbetet kan beräknas uppgå till minst 10 procent av ersättningen under
året från arbetsgivaren.
Vid t.ex. tjänsteresor utomlands kan således arbetsgivaren ge ut ersätt-
ning för merkostnader för måltider och småutgifter upp till ett belopp
som motsvarar det avdragsgilla schablonbeloppet för landet i fråga och
därtill ersättning för utgifter för logi utan skatte-, avgifts- eller förmåns-
konsekvenser. Därutöver kan arbetsgivaren enligt nuvarande regler ge ut
lönetillägg betingade av andra ökade levnadskostnader och särskilda för-
hållanden i sysselsättningslandet utan att betala arbetsgivaravgifter på
tillägget. Sådana lönetillägg är inte heller pensionsgrundande.
Vid bedömningen av frågan om skyldighet att betala arbetsgivarav-
gifter på lönetillägg vid utlandsarbete bör också beaktas vad som gäller
om socialavgifter i internationella förhållanden. Skyldigheten att betala
arbetsgivaravgifter är i princip beroende av vilket lands lagstiftning om
social trygghet arbetstagaren omfattas av. I detta avseende gäller enligt
socialförsäkringslagen, som träder i kraft den 1 januari 2001, att den som
är utsänd av en arbetsgivare med verksamhet i Sverige för arbete utom-
lands skall trots det omfattas av svensk arbetsbaserad socialförsäkring,
om arbetet utomlands kan antas vara längst ett år. För utsända statligt
anställda finns ingen tidsgräns utan dessa omfattas av svensk arbetsbase-
rad socialförsäkring, oavsett hur länge arbetet utomlands pågår.
Detta innebär att andra än statliga arbetsgivare normalt inte heller skall
betala arbetsgivaravgifter på ersättning till en person som är utsänd
utomlands för arbete under längre tid än ett år. Även utan nuvarande
undantag för lönetilläggen vid utlandsarbete skulle alltså
arbetsgivaravgifter inte behöva betalas på dem, om arbetet utomlands
antas vara längre än ett år. Lönetilläggen torde ha störst betydelse vid
längre utlandsvistelser.
En genomgående princip inom socialförsäkringssystemet är att lön och
andra former av ersättning för arbete som är skattepliktiga också skall
vara förmånsgrundande för mottagaren av ersättningen. Om ersättningen
är förmånsgrundande skall i konsekvens därmed socialavgifter betalas på
den.
Till den del lönetilläggen vid utlandsarbetet inte motsvarar
avdragsgilla ökade levnadskostnader vid tjänsteresor eller andra
kostnader i arbetet är tilläggen att betrakta som ersättning för arbete. Det
strider mot principerna i 1990 års skattereform om en likformig och
neutral beskattning av arbetsinkomster att varken socialavgifter eller
särskild löneskatt betalas på lönetillägg vid utlandsarbete.
En ytterligare komplikation med nuvarande ordning för lönetilläggen
vid utlandsarbete är att motsvarande undantag inte gäller för hitsända
anställda från utlandet i de fall då svensk socialförsäkring skall gälla en-
ligt exempelvis EG-rätten. I de fallen ingår eventuella lönetillägg i av-
giftsunderlaget och är pensionsgrundande. Nuvarande undantag för löne-
tillägg vid utsändning från Sverige skulle behöva utvidgas till alla ut-
sända personer till Sverige för att undvika att diskriminera dessa. En så-
dan ordning skulle strida mot de grundläggande principer som bör gälla
för avgiftsuttaget och är därför mindre lämplig.
Enligt regeringens uppfattning talar övervägande skäl för att de särreg-
ler som gäller vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst och un-
derlaget för arbetsgivaravgifter för lönetillägg vid utlandsarbete bör av-
skaffas. Det innebär att sådana lönetillägg blir pensionsgrundande och att
arbetsgivaravgifter skall betalas på dem. I konsekvens härmed bör löne-
tilläggen utomlands för statligt utsända också beaktas vid beräkning av
sjukpenninggrundande inkomst. Förslaget innebär ändringar i 2 kap. 16 §
LIP och 3 kap. 2 § AFL.

8 Ekonomiska konsekvenser
Förslaget till ny socialavgiftslag innebär att skyldigheten att betala
socialavgifter anpassas till situationer där den som har arbetsinkomsten
för vilken socialavgifter skall betalas också omfattas av svensk
arbetsbaserad socialförsäkring. I den mån detta medför förändringar i
skyldigheten att betala socialavgifter förklaras det av motsvarande
förändringar på förmånssidan. Utgångspunkten är då att en ökning eller
minskning av inkomsterna från socialavgifterna innebär en motsvarande
ökning eller minskning av kostnaderna för den arbetsbaserade
socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. I princip alla
föreslagna förändringar i fråga om skyldigheten att betala socialavgifter
bedöms därför vara kostnadsneutrala.
Förslaget i avsnitt 7.1 om att avskaffa sjömanspensionsavgiften och
slopa nedsättningen av sjukförsäkringsavgiften och arbetsmarknads-
avgiften för arbetsgivare som sysselsätter sjömän medför en ökning av
arbetsgivaravgifterna för dessa arbetsgivare med 1,04 procentenheter.
Det kan beräknas innebära en ökning av statens inkomster på ca 20 Mkr
per år. Motivet för slopandet av nedsättningen är emellertid att sjö-
männen numera omfattas av svensk arbetsbaserad socialförsäkring, vilket
i sin tur kan antas medföra ökade kostnader på förmånssidan av i princip
motsvarande storleksordning.
Sammanlagt medför alltså förslaget till ny socialavgiftslag inga eko-
nomiska nettoeffekter för det offentliga.

9 Författningskommentar
9.1 Förslaget till socialavgiftslag

1 kap. Innehåll och definitioner

Innehåll

1 §
Av första stycket framgår att syftet med socialavgifterna skall vara att
finansiera systemen för social trygghet. Skälen för ändringen i förhål-
lande till nuvarande lydelse och den som utredningen föreslagit redovisas
i avsnitt 6.2.1.
I andra stycket anges upplysningsvis att det finns bestämmelser om av-
gifter för finansiering av ålderspensioneringen också i två andra lagar.
Vilka utgifter inom de sociala trygghetssystemen som respektive avgift
i socialavgifterna närmare skall finansiera framgår av bestämmelserna i
den föreslagna lagen om fördelning av socialavgifter, vartill en
hänvisning görs i tredje stycket.
Till skillnad från utredningsförslaget anges inte i denna inledande pa-
ragraf att socialavgifterna utgörs av arbetsgivaravgifter och egenavgifter.
Detta anges i stället i en egen paragraf (2 §).
Inte heller sägs i paragrafen att avgifterna skall betalas på ersättningar
och inkomster som fysiska personer får för arbete. Bestämmelser av så-
dan materiell innebörd passar lagtekniskt bättre i ett senare avsnitt av
lagen (2 kap. 10 §).

2 §
Att socialavgifter förekommer i två olika former arbetsgivaravgifter
och egenavgifter är av central betydelse för tillämpningen av lagen. Det
anges därför i denna inledande paragraf att socialavgifterna utgörs av
arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. eller egenavgifter enligt 3 kap.

3 §
Bestämmelsen saknar motsvarighet i nuvarande lag om socialavgifter.
Utredningen har föreslagit att konsekvenserna av gemenskapsrätten och
avtal om social trygghet med andra stater återges i olika sammanhang i
tre paragrafer. Den första finns i utredningens förslag till det inledande
kapitlet (1 kap. 7 §) och innebär att lagen inte skall tillämpas i fråga om
ersättning till en person som när arbetet utförs omfattas av ett annat lands
lagstiftning om social trygghet, antingen till följd av gemenskapsrätten
eller av avtal med andra stater, dock inte avtal med alla stater.
De två andra paragraferna (2 kap. 8 § och 3 kap. 13 § i utredningens
förslag) avser att reglera en annan situation nämligen den att en person
endast omfattas av en viss gren av de sociala trygghetssystemen, t.ex.
pensionssystemet, och att endast den eller de avgifter som finansierar den
grenen av systemen skall tas ut i en sådan situation. För närvarande kan
det i praktiken inträffa endast vid tillämpningen av avtalen med USA,
Kanada och Québec.
I förhållande till USA kan t.ex. den situationen uppkomma att en per-
son utsänd från USA till Sverige enligt vår interna rätt skall omfattas av
svensk socialförsäkringslagstiftning, dvs. han är utsänd för längre tid än
ett år. Avtalet med USA anger dock att en från USA utsänd person skall
omfattas av USA:s lagstiftning om pensionsförmåner under en viss
längre tid än ett år. En konsekvent koppling mellan förmåner och avgifter
innebär i detta fall att pensionsanknutna socialavgifter inte skall betalas
på en ersättning till denna från USA utsända person. Övriga avgifter skall
däremot betalas på ersättningen. I praktiken tillämpas också reglerna på
detta sätt.
De beskrivna situationerna som utredningens föreslagna paragrafer av-
ser att reglera har det gemensamt att de begränsar skyldigheten att betala
socialavgifter i vissa fall. I det ena fallet gäller begränsningen samtliga
avgifter och i det andra enbart en eller några av avgifterna. Paragrafen
har utformats med den utgångspunkten och i överensstämmelse med
motsvarande bestämmelse i 1 kap. 3 § socialförsäkringslagen (1999:799).
Det kan tilläggas att bestämmelsen har främst informativ betydelse.
Gemenskapsrätten har företräde framför svensk lag och gäller därför obe-
roende av vad som anges i lagen eller om en hänvisning görs till gemen-
skapsrätten. Annorlunda förhåller det sig med hänvisningen till att avtal
om social trygghet med andra stater kan medföra begränsningar i skyl-
digheten att betala socialavgifter. Genomförandet av dessa avtal har van-
ligtvis förordningsform och har alltså inte företräde framför lagen. Att
avtal om social trygghet med andra stater indirekt kan ha en begränsande
effekt på skyldigheten att betala socialavgifter bör det erinras om i lagen.
Det bör framhållas att varken gemenskapsrätten eller avtal om social
trygghet med andra stater i sig utgör grund för skyldigheten att betala
socialavgifter. Den skyldigheten måste ha stöd i svensk lag.

Definitioner

4 §
I likhet med vad som gäller för bl.a. inkomstskattelagen är utgångs-
punkten att termer och uttryck som används i lagen också omfattar mot-
svarande utländska företeelser, om inget annat anges. Det innebär t.ex. att
bestämmelserna om semesterkassa i 2 kap. 5 § också är tillämpliga på en
motsvarande utländsk semesterkassa.
För att markera att det endast är fråga om en svensk företeelse används
i lagen uttrycket att något gäller eller utgår enligt vissa lagrum eller viss
lag, dvs. företeelsen kopplas till en viss lag.

5 §
Vissa termer och uttryck som används i lagen har en särskild betydelse
som behöver definieras. Definitionerna har förts samman i en paragraf.
Jämfört med utredningens förslag (1 kap. 2 §) innehåller regeringens för-
slag färre definitioner och avser dessutom inte samma termer och uttryck.
Anledningen till att uttrycken arbetsgivare, arbetstagare och arbete i
Sverige inte definieras, som utredningen föreslagit, framgår av avsnitt
6.2.2 och 6.5.
Utredningen har också föreslagit att skattepliktig ersättning respektive
skattepliktig inkomst skall definieras.
Socialavgifter tas ut på ersättningar och inkomster som grundar sig på
arbete. Sådana ersättningar och inkomster är i princip skattepliktiga. I
regeringens förslag till socialavgiftslag undantas ersättningar och
inkomster från avgifter i de fall de är skattefria vilket i princip motsvarar
vad som gäller enligt nuvarande lag om socialavgifter. Någon definition
av vad som utgör skattepliktig ersättning respektive skattepliktig inkomst
behövs då inte.
Utredningen har vidare föreslagit att termen skattsedel definieras. Som
framgår av avsnitt 6.2.4 har regeringen valt en något annan lagteknisk
lösning än den utredningen föreslagit. Det rör bl.a. skattsedelns betydelse
för avgiftsskyldigheten. Vad som avses med skattsedel behöver därför
inte heller definieras.
Annorlunda förhåller det sig med F-skattsedel. Som framgår av 4 §
skall termer och uttryck som används i lagen omfatta också motsvarande
utländska företeelser, om inget annat anges. Denna bestämmelse innebär
att utländska motsvarigheter till den svenska F-skattsedeln ges samma
rättsverkningar som den svenska. Det är emellertid inte avsikten. Det an-
ges därför att med F-skattsedel avses sådan skattsedel som medför att F-
skatt skall betalas enligt skattebetalningslagen (1997:483).
I paragrafens första stycke definieras också uttrycken näringsverksam-
het respektive inkomst av tjänst. Näringsverksamhet betyder i fråga om
socialavgifter en verksamhet som enligt bestämmelserna i inkomstskatte-
lagen skall hänföras till inkomstslaget näringsverksamhet och att
resultatet av verksamheten skall beräknas enligt bestämmelserna i den
lagen. Att det skall vara fråga om näringsverksamhet enligt inkomst-
skattelagen betyder inte att någon måste vara skattskyldig för verksam-
heten i Sverige. Skattskyldigheten för näringsverksamheten och taxe-
ringen har däremot betydelse när det gäller att bestämma underlaget för
socialavgifterna. Den frågan behandlas i kommentaren till 3 kap. 12 §.
Motsvarande resonemang gäller också för inkomst av tjänst.
Utredningen har föreslagit att uttrycket år skall definieras. Det är ve-
dertaget språkbruk att med ett år avses ett kalenderår. Vad som avses
med ett år medför i avgiftssammanhang inte några särskilda
komplikationer, som t.ex. i lagen om inkomstgrundad ålderspension.
Någon definition av uttrycket behövs därför inte.
I bl.a. 2 kap. 9 § och 3 kap. 18 och 19 §§ finns bestämmelser som gäl-
ler för handelsbolag och delägare i handelsbolag. Bestämmelserna om
socialavgifter skall också gälla sådana europeiska ekonomiska intresse-
grupperingar som avses i rådets förordning (EEG) nr 2137/85 av den 25
juli 1985 om europeiska ekonomiska intressegrupperingar (EEIG). I den
nu aktuella paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om
detta. I utredningsförslaget finns motsvarande bestämmelse i 3 kap. 3 §.

Arbete i Sverige

6 §
Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § socialförsäkringslagen. Bestämmelserna
om vad som utgör arbete i Sverige skall tillämpas på samma sätt och ges
samma innebörd som i den lagen. Någon skillnad i tillämpning beroende
på om det är fråga socialavgifter eller om tillhörigheten till den arbets-
baserade försäkringen bör alltså inte kunna bli aktuell. I prop.
1998/99:119 s. 102 ff Socialförsäkringens personkrets redogörs närmare
för vad som anses utgöra arbete i Sverige.
Motiven för paragrafens utformning redovisas i avsnitt 6.5.

Arbete på fartyg

7 §
För sjömän gäller särskilda regler om vad som anses som arbete i
Sverige. Var dessa bestämmelser finns pekas ut i denna paragraf. Som
arbete i Sverige anses enligt bestämmelsen i socialförsäkringslagen ar-
bete som sjöman på svenskt handelsfartyg. Som arbete i Sverige räknas
också arbete som utförs
1. i en anställning på utländskt handelsfartyg som en svensk redare hyr
i huvudsak obemannat, om anställningen sker hos redaren eller hos
någon arbetsgivare som redaren har anlitat, eller
2. i en anställning hos ägaren till ett svenskt handelsfartyg eller hos nå-
gon arbetsgivare som anlitats av ägaren, om fartyget hyrs ut till en ut-
ländsk redare i huvudsak obemannat.
Paragrafens utformning kommenteras i avsnitt 6.5.

Utsändning

8 §
Vid utsändning gäller särskilda regler om vad som menas med arbete i
Sverige. Vid utsändning gäller en ettårsregel. Ett arbete utomlands för en
arbetsgivare med verksamhet i Sverige skall anses som arbete i Sverige,
om arbetstagaren är utsänd av arbetsgivaren och arbetet kan antas vara
längst ett år. Motsvarande ettårsregel gäller om en utländsk arbetsgivare
sänder någon till Sverige för arbete. Om arbetet antas vara längst ett år
skall det alltså inte betraktas som arbete i Sverige.
Den beskrivna ettårsregeln gäller inte för statligt anställda som sänds
ut av arbetsgivaren för arbete utomlands. För statligt anställda gäller i
stället att arbetet alltid betraktas som arbete i Sverige, oavsett hur länge
det varar utomlands (jfr 2 kap. 2 § socialförsäkringslagen).

Diplomater

9 §
För bl.a. diplomater gäller särskilda regler för vad som anses utgöra
arbete i Sverige enligt 2 kap. 10 § socialförsäkringslagen. En
motsvarande bestämmelse har tagits in här.

Arbete i utlandet

10 §
Skyldigheten att betala socialavgifter är avhängig av att förvärvsarbetet
antingen anses som arbete i Sverige eller att förvärvsarbetet inte är arbete
i Sverige men att gemenskapsrätten eller avtal om social trygghet med
andra stater föreskriver att personen i fråga ändå skall omfattas av svensk
lagstiftning om social trygghet. Huvudregeln i gemenskapsrätten är att en
person skall omfattas av lagstiftningen om social trygghet i den stat där
han arbetar. Den som arbetar i Sverige omfattas alltså vanligen av svensk
lagstiftning om social trygghet. Som framgår av avsnitt 6.5 förekommer
också lagvalsregler i gemenskapsrätten som innebär att tillämplig
lagstiftning inte skall vara arbetslandets utan lagstiftningen i den stat i
vilken personen är bosatt. Det gäller t.ex. om en person arbetar samtidigt
både i bosättningslandet och en annan medlemsstat. Skyldigheten att
betala socialavgifter enligt socialavgiftslagen gäller också i dessa fall,
dvs. även vid annat förvärvsarbete än arbete i Sverige.
I 2 kap. 4 § och 3 kap. 2 § socialavgiftslagen anges att arbetsgivar-
avgifter respektive egenavgifter skall betalas dels vid arbete i Sverige,
dels vid arbete utomlands i vissa fall. Med arbete utomlands avses här
annat förvärvsarbete än arbete i Sverige. Ett arbete behöver inte rent
fysiskt utföras i Sverige för att det skall anses som arbete här i landet.
Även ett förvärvsarbete som utförs i utlandet kan i vissa fall anses som
arbete i Sverige.
Eftersom med arbete i utlandet avses annat förvärvsarbete än sådant
förvärvsarbete som anses som arbete i Sverige kan ett arbete utomlands
rent fysiskt utföras i Sverige. Det kan t.ex. gälla en arbetstagare som är
utsänd av sin arbetsgivare i utlandet för arbete i Sverige under en tid som
antas vara längst ett år. Arbetet anses i ett sådant fall inte som arbete i
Sverige.
Lagtexten har utformats så att arbete i utlandets bestäms negativt, dvs.
att arbete i utlandet utgörs av annat förvärvsarbete än sådant som anses
som arbete i Sverige, i den betydelse det senare uttrycket har enligt
socialavgiftslagen och socialförsäkringslagen.

2 kap. Arbetsgivaravgifter

Kapitlet om arbetsgivaravgifter har sex underrubriker;
Avgiftsskyldigheten , Situationer när avgifter skall betalas ,
Avgiftspliktig ersättning , Avgiftsfri ersättning , Avgiftsunderlaget
och slutligen Avgifterna och avgiftsberäkningen .
Flertalet av utredningens föreslagna paragrafer har bearbetats i redak-
tionellt hänseende. Det gäller också paragrafer där utredningsförslaget
överensstämmer med bestämmelsens nuvarande lydelse.
Skyldigheten att betala socialavgifter kan ankomma på två olika sub-
jekt; antingen på den som utger en ersättning eller på den som tar emot
en ersättning. I det första fallet skall socialavgifter i form av arbetsgivar-
avgifter betalas.
Skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter beror på flera olika omstän-
digheter. Den är beroende av egenskaper hos den som utger ersättningen,
t.ex. om ersättningen ges ut i egenskap av privatperson eller som nä-
ringsidkare, och på egenskaper hos den som tar emot ersättningen, t.ex.
vilket slag av skattsedel på preliminär skatt som mottagaren har. Den be-
ror vidare på egenskaper som är förknippade med ersättningen, t.ex. att
den uppgår till visst belopp. I vissa fall är det en kombination av dessa
egenskaper som avgör betalningsskyldigheten för avgifterna.
Bestämmelserna som behandlar de avgörande omständigheterna för
skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter har sorterats in under kapitlets
underrubriker efter vilken typ av omständighet som bestämmelsen tar
sikte på. Som ett exempel kan nämnas att under rubriken
Avgiftsskyldigheten har tagits in bestämmelser som anger vem som är
avgiftsskyldig i vid mening men inga bestämmelser om t.ex. att ersätt-
ningen skall uppgå till viss storlek för att arbetsgivaravgifter skall beta-
las. Bestämmelser av det slaget finns i stället under rubriken Avgiftsfri
ersättning .

Avgiftsskyldigheten

1 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i utredningsförslaget.
I första stycket anges huvudregeln för skyldigheten att betala arbets-
givaravgifter, enligt vilken det är den som utger en avgiftspliktig ersätt-
ning som skall betala arbetsgivaravgifter. Vid tillämpningen av SAL
gäller skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter den som anses vara
arbetsgivare. Som arbetsgivare räknas då den som till en person ger ut
ersättning för arbete på minst 1 000 kr under ett år. Som framgår av
avsnitt 6.2.2 anser regeringen att uttrycket arbetsgivare inte bör användas
som ett särskilt begrepp i socialavgiftslagen. Den föreslagna huvudregeln
om vem som skall betala arbetsgivaravgifter tar alltså sikte på det
utvidgade arbetsgivarbegrepp som gäller enligt nuvarande ordning i detta
sammanhang. Den för avgiftsskyldigheten gällande beloppsgränsen på
1 000 kr regleras i socialavgiftslagen på det sättet att ersättningar som
under ett år understiger detta belopp är avgiftsfria. Den föreslagna lag-
tekniska regleringen av avgiftsskyldigheten innebär inte någon föränd-
ring i materiellt hänseende utan är endast ett klargörande av det som re-
dan gäller i dag.
I andra stycket görs en hänvisning till bestämmelserna om avgiftsplik-
tig ersättning. Med avgiftspliktig ersättning avses olika former av ersätt-
ning för arbete (10 och 11 §§). Det är bara den som utger sådan ersätt-
ning som är avgiftsskyldig. Skyldigheten att utge ersättningen skall alltså
ha sin grund i en arbetsinsats av något slag eller i ett avtal om arbete för
att utgivaren skall vara avgiftsskyldig.
Från huvudregeln att det är utgivaren av en ersättning som är avgifts-
skyldig finns två undantag, vilka anges i 2 och 3 §§.

2 §
En motsvarande bestämmelse finns i dag i 1 kap. 2 § andra stycket SAL.
I utredningsförslaget finns en motsvarande bestämmelse i 2 kap. 4 §.
Bestämmelsen har omarbetats såväl lagtekniskt som redaktionellt.
Någon saklig skillnad är dock inte avsedd. Bestämmelsen tar sikte i
första hand på s.k. frequent flyer-rabatter. Innebörden av bestämmelsen
är att arbetsgivaravgifter på avgiftspliktig ersättning i form av rabatter,
bonus eller liknande som ges ut t.ex. på grund av regelbundna flygresor i
tjänsten, skall betalas av den som slutligt stått för kostnaden, dvs.
vanligen arbetsgivaren, och inte den som gett ut ersättningen, t.ex. ett
flygbolag.
Enligt nuvarande bestämmelser skall det röra sig om rabatter m.m. som
utgör skattepliktig intäkt enligt inkomstskattelagen. Arbetsgivaravgifter
skall enligt socialavgiftslagen betalas på avgiftspliktig ersättning, om den
inte är skattefri (jfr 12 §). Dessa rabatter m.m. är skattepliktiga i samma
utsträckning som de är avgiftspliktiga, dvs. i de fall då de utgör en ersätt-
ning för arbete. Det behöver därför inte anges i paragrafen att det skall
vara fråga om en skattepliktig intäkt.
Avgiftsskyldigheten uppkommer självklart inte vid alla slags rabatter
m.m. vid kundtrohet, utan förutsättningen är att dessa utgör en av-
giftspliktig ersättning, dvs. en ersättning för arbete.

3 §
Den nuvarande motsvarigheten till denna paragraf finns i 1 kap. 2 §
andra stycket SAL och infördes efter det att utredningen slutfört sitt
arbete. Paragrafen har därför ingen motsvarighet i utredningsförslaget.
Bestämmelsen infördes i samband med förändringarna i beskattnings-
tidpunkten för personaloptioner och tar sikte på situationer där en förmån
(eller ersättning) som utges av ett utländskt företag har sin grund i en an-
ställning i Sverige. I sådant fall skall arbetsgivaravgifter betalas på för-
månen av arbetsgivaren i Sverige, under förutsättning att förmånen inte
grundar sig på en anställning i det utländska företaget.
Arbetsgivaravgifterna skall alltså i dessa fall betalas av den svenska
arbetsgivare hos vilken mottagaren av förmånen har den anställning som
förmånen har sin grund i.
Paragrafen har i förhållande till sin nuvarande lydelse arbetats om re-
daktionellt. Skälen för att inte föreskriva att det skall röra sig om skatte-
pliktig intäkt enligt inkomstskattelagen är desamma som anges i kom-
mentaren till 2 §.

Situationer när avgifter skall betalas

Under rubriken finns bestämmelser som kopplar ihop skyldigheten att
betala arbetsgivaravgifter med den arbetsbaserade försäkringen enligt
socialförsäkringslagen, dvs. regler som innebär att avgifter i princip en-
dast skall betalas på ersättning som utges till personer som omfattas av
svensk lagstiftning om social trygghet. Bestämmelser som reglerar för-
hållandet mellan skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter och skyldig-
heten att betala egenavgifter finns också under denna rubrik.

4 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i utredningens förslag. Den är i
stället en blandning av utredningens förslag till 2 kap. 2 § och första ledet
i 2 kap. 1 §.
Socialavgifter skall i princip endast betalas på ersättning till personer
som omfattas av de arbetsbaserade försäkringarna enligt föreskrifterna i
socialförsäkringslagen, vilket är innebörden av första punkten. För att
omfattas av försäkringarna skall en person arbeta i Sverige. I avsnitt 6.5
redogörs närmare för sambandet mellan skyldigheten att betala social-
avgifter och socialförsäkringslagens bestämmelser om försäkringstill-
hörighet.
Vad som menas med arbete i Sverige framgår av 1 kap. 6 9 §§.
Huvudregeln om vad som anses utgöra arbete i Sverige finns i 1 kap. 6 §.
Om en person arbetar i Sverige men till följd av EG-rätten eller ett av-
tal om social trygghet med annan stat inte skall omfattas av de svenska
arbetsbaserade försäkringarna, skall inte heller arbetsgivaravgifter betalas
på ersättningen till honom. Att en sådan begränsning av skyldigheten att
betala arbetsgivaravgifter kan inträffa anges i 1 kap. 3 §.
Om en person arbetar i utlandet skall arbetsgivaravgifter endast betalas
om personen enligt EG-rätten eller avtal om social trygghet med annan
stat ändå skall omfattas av de svenska arbetsbaserade försäkringarna, vil-
ket anges i andra punkten. Av 1 kap. 10 § framgår att med arbete i utlan-
det avses annat förvärvsarbete än arbete i Sverige.

Undantag

Socialavgifter skall i princip betalas på alla inkomster som fysiska perso-
ner får av arbete, om inkomsttagaren omfattas av svensk arbetsbaserad
socialförsäkring. Den vanligaste situationen är att det är den som betalar
ut en ersättning för arbete som också skall betala de socialavgifter som
belöper på ersättningen i form av arbetsgivaravgifter. Från denna huvud-
regel finns några betydelsefulla undantag. Det viktigaste undantaget in-
nebär att avgifterna skall betalas i form av egenavgifter. Det finns alltså
situationer där den som utger en i och för sig avgiftspliktig ersättning till
en person som omfattas av den arbetsbaserade socialförsäkringen trots
det inte skall betala arbetsgivaravgifter beroende på olika faktorer. Dessa
undantag behandlas i bestämmelserna under denna rubrik. De avser situ-
ationer där mottagaren av ersättningen har en F-skattsedel (5 §), vissa
mindre ersättningar för arbete som ges ut av privatpersoner (6 och 7 §§),
ersättningar från utländska arbetsgivare där parterna har kommit överens
om att arbetsgivaravgifter inte skall betalas (8 §) och ersättningar från
handelsbolag till delägare i bolagen (9 §).

Mottagaren av ersättningen har F-skattsedel

5 §
Paragrafen motsvarar i princip utredningens förslag till 2 kap. 1 §. Nuva-
rande bestämmelser om F-skattsedelns innebörd för skyldigheten att be-
tala arbetsgivaravgifter finns i 3 kap. 2 a § och 20 kap. 2 § femte stycket
AFL och i 2 kap. 7 § LIP. Innebörden av bestämmelserna är att ersätt-
ningar till personer som har F-skattsedel skall behandlas som inkomst av
annat förvärvsarbete och att sådan inkomst skall undantas från underlaget
för beräkning av arbetsgivaravgifter (2 kap. 4 § första stycket 11 SAL).
Skyldigheten att göra skatteavdrag och skyldigheten att betala arbets-
givaravgifter motsvarar varandra på så sätt att om mottagaren av en er-
sättning har en skattsedel som befriar utgivaren av ersättningen att göra
skatteavdrag så skall han eller hon inte heller betala arbetsgivaravgifter
på ersättningen. En bestämmelse om F-skattsedelns betydelse för skyl-
digheten att betala arbetsgivaravgifter motsvarande den bestämmelse om
skyldigheten att göra skatteavdrag som finns i 5 kap. 5 §
skattebetalningslagen har därför förts in i socialavgiftslagen.
I sista stycket finns ett undantag från regeln att en F-skattsedel hos
mottagaren av en ersättning skall befria utgivaren av ersättningen från
skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter. Det gäller ersättning som be-
talas ut från semesterkassa. Att F-skattsedeln saknar betydelse i fråga om
dessa ersättningar framgår i dag av 2 kap. 7 § LIP jämförd med 3 kap. 4 §
SAL. Motsvarande undantag finns också i fråga om skyldigheten att göra
skatteavdrag (5 kap. 6 § SBL).
Utredningen har föreslagit (2 kap. 3 § i utredningsförslaget) att ett in-
nehav av F-skattsedel inte skall få genomslag på skyldigheten att betala
arbetsgivaravgifter i ytterligare två fall.
Det första avser s.k. konstnärsbidrag som utgör pensionsgrundande in-
komst för mottagaren enligt vad regeringen föreskriver. Numera skall
statliga ålderspensionsavgifter betalas på sådant bidrag (2 § 16 lagen
[1998:676] om statliga ålderspensionsavgifter) och i konsekvens härmed
skall då inte heller arbetsgivaravgifter betalas på dessa bidrag (2 kap. 4 §
första stycket 19 SAL jämförd med 2 kap. 5 § 16 LIP). Att
arbetsgivaravgifter inte skall betalas på dessa konstnärsbidrag enligt den
nu föreslagna lagen framgår av 2 kap. 17 §. F-skattsedelns betydelse i
fråga om sådant konstnärsbidrag, som enligt regeringens förordnande
skall vara pensionsgrundande inkomst av anställning, behöver därför inte
regleras.
Det andra fallet avser Marie Curie-stipendier. Egenavgifter skall i vissa
fall betalas på sådana stipendier (jfr 2 kap. 11 § och 3 kap. 7 §). Något
undantag från F-skattsedelns betydelse i fråga om skyldigheten att betala
arbetsgivaravgifter för stipendierna har därför inte förts in. Arbetsgivar-
avgifter skall alltså inte betalas på stipendiet, om mottagaren har en F-
skattsedel.

Ersättning som utges av privatpersoner

Att en fysisk person eller ett dödsbo i vissa fall inte skall betala arbets-
givaravgifter på ersättningar för arbete följer enligt nuvarande bestäm-
melser av 2 kap. 4 § SAL och 3 kap. 2 a § andra stycket 2 AFL. I utred-
ningens förslag finns motsvarande bestämmelser i 3 kap. 2 §.
Regleringen av i vilka situationer privatpersoner inte skall betala
arbetsgivaravgifter på ersättningar för arbete är komplex och innehåller
flera förutsättningar. I syfte att göra bestämmelserna mer överskådliga
har de delats upp i två paragrafer. De har också utformats som ett direkt
undantag från skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter i stället för som
en indirekt följd av att egenavgifter skall betalas på dessa slag av ersätt-
ningar, vilket är den utformning som bestämmelserna har enligt nuva-
rande regler.
Av avsnitt 6.6 framgår också att vissa ändringar i bestämmelserna
förelås i fråga om tillämpningen av den beloppsgräns som gäller beträf-
fande avgiftsskyldigheten för ersättningar för arbete som ges ut av privat-
personer.

6 §
Paragrafen innehåller de viktigaste förutsättningarna för att arbetsgivar-
avgifter inte skall betalas på en ersättning. De är dels att den som utger
ersättningen skall vara en fysisk person eller ett dödsbo, dels att mottaga-
rens sammanlagda ersättning från utbetalaren under året understiger
10 000 kr.
Motiven för att införa rekvisitet att arbetsgivaravgifter inte skall
betalas på en ersättning om det kan antas att den sammanlagda
avgiftspliktiga ersättningen till mottagaren under året kommer att
understiga 10 000 kr redovisas i avsnitt 6.6.
Det bör noteras att den bestämmelse som föreslås i 2 kap. 24 § andra
stycket om att avgiftsskyldigheten i vissa fall inträder för ersättning som
betalats ut tidigare kalendermånader under året, nämligen om en be-
loppsgräns som gäller för att ersättningen skall vara avgiftsfri överskrids,
inte är tillämplig i fråga om ersättning för arbete som ges ut av
privatpersoner. Avgiftsskyldigheten för dessa ersättningar omfattar alltså
inte utbetalningar som gjorts tidigare månader, som kan vara fallet för
avgiftsfria ersättningar.
När det gäller ersättningar för arbete som ges ut av privatpersoner skall
frågan om avgiftsskyldigheten bedömas mot bakgrund av de förhållanden
som gäller vid utbetalningstillfället. Kan det vid den tidpunkten antas att
den sammanlagda ersättningen till mottagaren under året kommer att
understiga 10 000 kr skall arbetsgivaravgifter inte betalas på er-
sättningen.
I 3 kap. 5 § finns en bestämmelse om att egenavgifter skall betalas på
ersättningar för arbete åt privatpersoner, om arbetsgivaravgifter inte skall
betalas på ersättningen.


De förutsättningar som gäller för att privatpersoner inte skall betala
arbetsgivaravgifter på ersättningar för arbete regleras inte uttömmande i
6 §. De ytterligare förutsättningar som gäller framgår av denna paragraf.
Ersättningen för arbetet får inte utgöra en utgift i en näringsverksamhet
som den fysiska personen eller dödsboet bedriver, vilket framgår av
första stycket 1.
De särskilda bestämmelser som gäller i fråga om ersättningar för
arbete som ges ut av privatpersoner gäller inte för ersättning för arbete
som utförs av en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare enligt
föräldrabalken, vilket framgår av första stycket 2. Nuvarande
bestämmelser om detta finns i 3 kap. 2 a § andra stycket 2 e AFL. Dessa
bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 2000 (se avsnitt 6.6).
Andra stycket bygger på den möjlighet som finns till överenskommelse
mellan utbetalare och mottagare om att arbetsgivaravgifter skall betalas
på ersättning för arbete som ges ut av privatpersoner, dvs. ersättningar
som avses i 6 §. Den möjligheten infördes också den 1 januari 2000 (se
avsnitt 6.6). Om parterna träffat en sådan överenskommelse gäller inte
bestämmelserna i 6 §. Om mottagaren har en F-skattsedel utan villkor
kan han däremot inte avtala bort skyldigheten att betala egenavgifter på
inkomster av sin verksamhet. Arbetsgivaravgifter skall alltså inte betalas
i sådant fall.

Avtal om betalning av socialavgifter

8 §
I vissa fall finns en möjlighet för utgivaren av en ersättning att träffa ett
avtal med mottagaren om att arbetsgivaravgifter inte skall betalas på er-
sättningen. Sådant avtal kan träffas om utgivaren är bosatt utomlands
eller är en utländsk juridisk person. Avtalen kallas omvända lik-
ställighetsavtal , vilket härrör från den tid då det var möjligt att träffa
likställighetsavtal, dvs. avtal där en uppdragstagare likställdes med en
anställd och uppdragsgivaren därför skulle betala arbetsgivaravgifter på
ersättning till uppdragstagaren. Möjligheten att träffa likställighetsavtal
upphörde i och med F-skattereformen den 1 april 1993. Benämningen
omvänt likställighetsavtal på dessa avtal är därför numera mindre
lämplig. De bör fortsättningsvis kallas avtal om betalning av social-
avgifter eller socialavgiftsavtal.
Möjligheten att avtala bort skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter
på en ersättning i vissa fall följer enligt nuvarande bestämmelser av
3 kap. 2 a § AFL, 2 kap. 10 § andra stycket LIP och 2 kap. 5 § SAL. I
utredningens förslag finns i princip motsvarande bestämmelse i
3 kap. 4 §. Anledningen till att andra punkten i utredningens förslag inte
behövs är de förändringar i skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter på
ersättningar eller förmåner från utlandet för svenska arbetsgivare som
genomfördes i samband med att beskattningen av personaloptioner änd-
rades. Dessa bestämmelser, som trädde i kraft den 1 juli 1998, kommen-
teras i kommentaren till 2 kap. 3 §.
Att egenavgifter skall betalas på ersättning som omfattas av ett social-
avgiftsavtal följer av 3 kap. 6 §.

Ersättningar från handelsbolag till delägare i bolaget

9 §
Paragrafen motsvarar utredningens förslag till 2 kap. 1 § andra stycket
och 3 kap. 3 §. Nuvarande bestämmelse om att handelsbolag inte skall
betala arbetsgivaravgifter på ersättningar till delägare i handelsbolaget
finns i 2 kap. 4 § 11 SAL och 3 kap. 2 a § andra stycket 3 AFL.

Avgiftspliktig ersättning

Ersättning för vilken arbetsgivaravgifter skall betalas rubriceras som
Avgiftspliktig ersättning . Vad som utgör avgiftspliktig ersättning be-
handlas i två paragrafer 10 och 11 §§.

10 §
Första stycket motsvarar 2 kap. 5 § 1, 2 och 5 i utredningens förslag.
Nuvarande bestämmelser om vilka slags ersättningar som skall läggas till
grund för beräkning av arbetsgivaravgifter finns i 2 kap. 3 § SAL. I prin-
cip har paragrafen endast bearbetats redaktionellt i förhållande till sist-
nämnda paragrafs första stycke. Uttrycket annat som utges med
anledning av ett avtal om arbete avser att markera att en ersättning inte
nödvändigtvis behöver utgöra en direkt ersättning för arbete för att vara
avgiftspliktig. Det är tillräckligt att ersättningen har sin grund i ett
bakomliggande avtal om arbete. Avgångsvederlag och arbetsrättliga
skadestånd är exempel på sådana avgiftspliktiga ersättningar. Med avtal
om arbete avses både anställningsavtal och uppdragsavtal.
Förmåner värderas enligt nuvarande ordning enligt bestämmelserna i
9 kap. 2 § skattebetalningslagen. Någon ändring av det förhållandet bör
inte göras. I socialavgiftslagen bör det emellertid hänvisas till detta
lagrum i fråga om värdering av förmåner, vilket görs i andra stycket.

11 §
Paragrafen anger vilka slag av ersättningar som skall likställas med er-
sättning för arbete. Vad gäller punkterna 1 3 finns motsvarande bestäm-
melser i dag i 2 kap. 3 § andra stycket SAL.
I punkt 4 anges att Marie Curie-stipendium skall likställas med ersätt-
ning för arbete om det utges av en i Sverige bosatt person eller en svensk
juridisk person. Det innebär att arbetsgivaravgifter i sådana fall skall be-
talas på stipendiet.
I punkt 5 har tagits in ett klargörande om att ersättning från semester-
kassa skall likställas med ersättning för arbete. Här avses semesterersätt-
ning som betalas ut till medlemmar i semesterkassan och inte ersättning
till den personal som kassan eventuellt har. Att avgifter skall betalas på
ersättning till personalen följer redan av 10 §.
Utredningen har föreslagit (2 kap. 6 § i utredningens förslag) att med
ersättning för arbete skall också likställas ersättningar som omnämns i 11
kap. 2 § AFL (lagrummet motsvaras numera i princip av 2 kap. 5 § LIP).
Utredningen föreslår vidare att de flesta av dessa ersättningar undantas
när avgiftsunderlaget skall bestämmas. De ersättningar som inte skall
undantas när avgiftsunderlaget bestäms är pensionsgrundande konstnärs-
bidrag, vissa Marie Curie-stipendier, tillfälliga förvärvsinkomster av
verksamhet som inte bedrivs självständigt och ersättning från semester-
kassa. Innebörden av detta är att arbetsgivaravgifter skall betalas på de
ersättningar som inte undantas när avgiftsunderlaget bestäms, dvs. de
nyss nämnda ersättningarna.
Med den utformning 10 och 11 §§ har fått utgör redan dessa ersätt-
ningar, utom konstnärsbidrag, avgiftspliktig ersättning. Vad gäller konst-
närsbidrag skall numera statlig ålderspensionsavgift betalas på bidraget
och inte arbetsgivaravgifter. Någon motsvarighet till utredningens förslag
till 2 kap. 6 § behövs därför inte.

Avgiftsfri ersättning

Som redovisas i avsnitt 6.2.3 benämns ersättning på vilka socialavgifter
inte skall betalas som avgiftsfri ersättning. Ersättningarna är i de flesta
fall av det slaget att de enligt bestämmelserna i 10 och 11 §§ skulle vara
avgiftspliktiga, om de inte undantas härifrån, t.ex. ersättning till en per-
son som sammanlagt under ett år inte uppgår till 1 000 kr. De utgör alltså
i de flesta fall ersättningar för arbete. En del ersättningar anges som av-
giftsfria i klargörande syfte eftersom de kan uppfattas som ersättning för
arbete i vid bemärkelse men inte i ett mer begränsat perspektiv, t.ex. ut-
delningar från fåmansföretag.

Skattefria ersättningar

12 §
I paragrafen klargörs att arbetsgivaravgifter inte skall betalas på vissa
skattefria ersättningar. Någon motsvarighet finns inte i nuvarande lag-
stiftning. I stället följer det indirekt av olika bestämmelser att det endast
är skattepliktiga ersättningar som skall läggas till grund för beräkning av
arbetsgivaravgifter (jfr 2 kap. 3 § första stycket SAL, 2 kap. 3 § LIP).
Av första punkten framgår att arbetsgivaravgifter inte skall betalas på
ersättningar som utgör skattefri inkomst för mottagaren enligt inkomst-
skattelagen. Vilka slags ersättningar som utgör skattefri inkomst framgår
i första hand av 8 kap. inkomstskattelagen. Som skattefri ersättning i
detta sammanhang skall också räknas sådana ersättningar som inte skall
tas upp som intäkt i inkomstlaget tjänst enligt 11 kap. den lagen. Inte
heller på sådana ersättningar skall alltså arbetsgivaravgifter betalas.
Första punkten har ingen motsvarighet i utredningens förslag. I det för-
slaget är utgångspunkten i stället att avgifter endast skall betalas, om er-
sättningen är skattepliktig, jfr 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 och 2 §§.
I andra punkten undantas från avgiftsplikt vissa kostnadsersättningar
enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.
De ersättningar som avses är ersättning vid tillfälliga arbeten för utgifter
för vissa resor till och från Sverige och för logi i Sverige. Motsvarande
bestämmelse finns i utredningens förslag till 2 kap. 12 § 6.
I 2 kap. 4 § första stycket 10 SAL undantas från underlaget för beräk-
ning av arbetsgivaravgifter vissa ersättningar enligt lagen (1984:947) om
beskattningen av utländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige. Någon
motsvarande bestämmelse behövs inte i socialavgiftslagen, eftersom de
särskilda bestämmelserna om beskattning av utländska forskare numera
finns i inkomstskattelagen (11 kap. 22 §).

Ersättning till utomlands bosatta artister

13 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket 4
SAL om att ersättning, för vilken skatt enligt lagen (1991:591) om sär-
skild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. skall betalas, skall
undantas vid bestämmande av avgiftsunderlaget för arbetsgivaravgifter.

Ersättning understigande visst belopp

14 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket 1
SAL. I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap.
12 § 1.

Vissa ersättningar vid sjukdom m.m.

15 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket 3
SAL. I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap.
12 § 3.

Vissa ersättningar för vilka särskild löneskatt skall betalas

16 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket
13 SAL. I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap.
12 § 11. Sedan utredningen lämnat sitt förslag har 1 § lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster ändrats så att punkterna
2 6 numera motsvarar punkterna 1 5 (Prop. 1997/98:151, bet.
1997/98:SfU13, rskr. 1997/98:315 och 1997/98:316, SFS 1998:685).

Ersättning för vilken statlig ålderspensionsavgift skall betalas

17 §
Paragrafen motsvarar nuvarande undantag från avgiftsunderlaget för
arbetsgivaravgifter i 2 kap. 4 § första stycket 19 avseende ersättningar
som omnämns i 2 kap. 5 § LIP. På dessa ersättningar skall statlig ålders-
pensionsavgift betalas enligt 2 § lagen (1998:676) om statlig ålders-
pensionsavgift. Innebörden av paragrafen är alltså densamma som enligt
nuvarande bestämmelser.

Ersättning från vinstandelsstiftelse

18 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket
16 SAL. I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap.
12 § 13. Något behov av att, som i dag, hänvisa till de fyra sista me-
ningarna i det angivna lagrummet i AFL finns inte. Några andra be-
stämmelser om vinstandelsstiftelser än de omnämnda finns inte i lag-
rummet.

Ersättning till idrottsutövare

19 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket
14 SAL. I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap.
12 § 12.

Ersättning för skiljemannauppdrag

20 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket 9
SAL. I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap.
12 § 9.

Ersättning som motsvarar utgifter i arbetet

21 §
Nuvarande bestämmelser om undantag för ersättningar som till en del
motsvarar utgifter i arbetet som mottagaren av ersättningen haft finns i
2 kap. 4 § första stycket 6 och andra stycket SAL. I utredningens förslag
finns motsvarande bestämmelse i 2 kap. 12 § 5.
I första stycket anges den huvudregel som gäller, att den del av ersätt-
ningen som motsvarar utgifter i arbetet som mottagaren av ersättningen
haft är avgiftsfri. Detta förutsätter dock att mottagarens utgifter under
året har uppgått till minst 10 procent av ersättningen under samma år.
Den som är skattskyldig för särskild inkomstskatt för utomlands bo-
satta får inte dra av utgifter i arbetet. Bestämmelserna i första stycket
skall därför inte gälla i fråga om ersättning för vilken sådan skatt skall
betalas, vilket framgår av andra stycket.
Tredje stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I
nuvarande motsvarande lagrum anges också att regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer får fastställa denna schablon. En
erinran om att det behövs verkställighetsföreskrifter för tillämpningen av
bestämmelsen återfinns i 4 kap. 3 §.

Ersättning till barn i vissa fall

22 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelse i 2 kap. 4 § första stycket 5
SAL. I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap.
12 § 4.

Vissa förmåner och ersättningar från fåmansföretag och fåmanshandels-
bolag

23 §
Nuvarande bestämmelser om att ersättningar m.m. från fåmansföretag
och fåmanshandelsbolag inte skall ingå i underlaget för arbetsgivar-
avgifter finns i 2 kap. 4 § första stycket 12 SAL. Dessa regler avsåg
tidigare även ersättningar som omfattades av de s.k. stoppreglerna skall
undantas från arbetsgivaravgifter. Stoppreglerna har numera avskaffats
utom vad gäller förbjudna lån (prop. 1999/2000:15, bet.
1999/2000:SkU5, rskr. 1999/2000:117). Sådana lån skall fortfarande tas
upp som intäkt i inkomstslaget tjänst hos låntagaren (11 kap. 45 §
inkomstskattelagen). Ett lån, om än förbjudet, kan däremot inte betraktas
som en ersättning och omfattas därför inte heller av bestämmelserna om
avgiftspliktig ersättning enligt 10 §. Det behöver således inte heller anges
att ett sådant lånebelopp är avgiftsfritt.
Som avgiftsfria ersättningar anges därför i paragrafen endast kapital-
vinster vid avyttring av andelar i handelsbolag och fåmansföretag samt
utdelningar från sådana företag, i den mån dessa skall tas upp i inkomst-
slaget tjänst.

Avgiftsunderlaget

Huvudregel

24 §
Nuvarande huvudregel om underlaget för beräkning av arbetsgivar-
avgifter finns i 2 kap. 3 § första stycket SAL. I utredningens förslag finns
en huvudregel vad gäller avgiftsunderlaget i 2 kap. 15 §.
I paragrafen anges att arbetsgivaravgifterna skall beräknas på summan
av de avgiftspliktiga ersättningar som den avgiftsskyldige har utgett un-
der en kalendermånad. Skälen härför redovisas i avsnitt 6.4. Underlaget
enligt nuvarande regler skall avse vad arbetsgivaren har utgett under
året.
Skattemyndigheten kan i vissa fall enligt 10 kap. 12 § skattebetalnings-
lagen gå med på att arbetsgivare som saknar fast driftsställe i Sverige
redovisar arbetsgivaravgifterna på något annat sätt eller vid någon annan
tidpunkt än vad som normalt gäller. Om det innebär att arbetsgivar-
avgifterna redovisas för flera månader samtidigt skall avgifterna ändå
beräknas på avgiftsunderlaget för respektive kalendermånad.
Bestämmelsen i andra stycket kommenteras i avsnitt 6.4.

Fåmansföretag och fåmanshandelsbolag

25 §
Nuvarande bestämmelser om att reglerna vid inkomstbeskattningen om
vem som i vissa fall skall beskattas för en ersättning från fåmansföretag
och fåmanshandelsbolag också skall tillämpas när avgiftsunderlaget för
arbetsgivaravgifter bestäms finns i 2 kap. 4 § fjärde stycket SAL. I utred-
ningens förslag finns en motsvarande bestämmelse i 2 kap. 11 §.

Avgifterna och avgiftsberäkningen

Huvudregel

26 §
Nuvarande bestämmelser om avgifterna och efter vilka procentsatser de
skall betalas finns i 2 kap. 1 § SAL. I utredningens förslag finns en mot-
svarande bestämmelse i 2 kap. 7 §. Av tydlighetsskäl anges i paragrafen
också avgifternas sammanlagda procentsats.
Sjukförsäkringsavgiftens procentsats motsvarar den som regeringen i
budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1 avsnitt 9.2.3.) föreslår
skall gälla från och med den 1 januari 2001.

Avgifter för personer som har fyllt 65 år

27 §
Att det endast kan bli aktuellt att betala ålderspensionsavgiften på
ersättning till personer som vid årets ingång har fyllt 65 år framgår i dag
av 2 kap. 5 § andra stycket första meningen SAL. Detta gäller emellertid
inte om personen i fråga är född 1937 eller tidigare. På ersättning till en
sådan person skall inga arbetsgivaravgifter betalas, om de har fyllt 65 år
vid årets ingång. En bestämmelse med den innebörden har förts in i över-
gångsbestämmelserna till socialavgiftslagen (punkt 5).

Särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen

28 och 29 §§
Bestämmelser om avdrag vid beräkning av arbetsgivaravgifterna finns i
dag i 2 kap. 5 a § SAL. I utredningens förslag finns motsvarande be-
stämmelser i 2 kap. 15 17 §§.
I 28 § återges huvudregeln att avdrag skall göras från arbetsgivar-
avgifterna med 5 procent av avgiftsunderlaget, dock högst med 3 550
kronor. Att avdraget skall göras månadsvis framgår av att
arbetsgivaravgifterna skall beräknas på ett underlag som utgörs av av-
giftspliktig ersättning som utgetts under en kalendermånad. Avdrag skall
beräknas på det underlaget och dras från de avgifter som skall betalas för
den månaden.
Hur avdraget skall göras om flera avgiftsskyldiga ingår tillsammans i
en koncern framgår av 29 §.
Enligt nuvarande bestämmelser får i vissa fall avdrag göras varje år
med 5 procent av avgiftsunderlaget, dock högst med 3 550 kronor för
varje månad verksamheten bedrivits. Detta förutsätter att dispens har
medgetts från skyldigheten att redovisa arbetsgivaravgifterna varje må-
nad med stöd av 10 kap. 12 § skattebetalningslagen. Eftersom underlaget
skall utgöras av den avgiftspliktiga ersättning som utgetts under en
kalendermånad fyller den bestämmelsen inte längre någon funktion. Som
framgår av kommentaren till 24 § skall, även om redovisning inte
behöver lämnas för varje månad, arbetsgivaravgifterna ändå beräknas på
avgiftsunderlaget för varje kalendermånad. Det särskilda avdraget som
behandlas i 28 § skall beräknas på samma underlag.

3 kap. Egenavgifter

Kapitlet om egenavgifter har sju underrubriker; Avgiftsskyldigheten ,
Situationer när avgifter skall betalas , Avgiftspliktig inkomst av nä-
ringsverksamhet , Avgiftspliktig inkomst av tjänst , Avgiftsfri in-
komst , Avgiftsunderlaget och Avgifterna och avgiftsberäkningen .
Som framgår av avsnitt 6.3 har skyldigheten att betala egenavgifter knu-
tits till förekomsten av visst slag av inkomst enligt inkomstskattelagen
överskott av näringsverksamhet och vissa tjänsteinkomster.
I kapitlet används uttrycken avgiftspliktig respektive avgiftsfri inkomst
för att beteckna inkomster för vilka egenavgifter skall betalas respektive
inte skall betalas, på liknande sätt som i 2 kap. om arbetsgivaravgifter.
I kapitlet om arbetsgivaravgifter används genomgående uttrycket
ersättning som beteckning på den lön, förmån eller annat av ekono-
miskt värde som utges till en person för arbete. I det uttrycket ligger att
det är ett bruttobelopp som arbetsgivaravgifterna skall betalas på. Egen-
avgifter betalas på ett nettobelopp efter det att hänsyn tagits till eventu-
ella kostnader för intäktens förvärvande. När det t.ex. gäller skyldigheten
att betala egenavgifter på inkomst i inkomstslaget näringsverksamhet är
det överskottet av verksamheten som egenavgifterna betalas på. I fråga
om skyldigheten att betala egenavgifter används därför genomgående
uttrycket inkomst för att beskriva att det är nettoinkomsten, dvs. det
överskott som återstår efter det att intäkten minskats med eventuella
kostnader för intäktens förvärvande, som egenavgifter skall betalas på.
Detta framgår uttryckligen av 12 § första stycket. När det gäller
inkomster i inkomstslaget tjänst skall vid beräkningen av egenavgifterna
samma avdrag för kostnader göras som vid beräkningen av
pensionsgrundande inkomst enligt 2 kap. 21 § lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension. Det innebär att avdrag från inkomsterna
skall göras för kostnader som den avgiftsskyldige haft i arbetet, i den
utsträckning kostnaderna, minskade med kostnadsersättning, överstiger
1 000 kr.

Avgiftsskyldigheten

1 §
Nuvarande bestämmelser om skyldigheten av betala egenavgifter finns i
1 kap. 2 § SAL.
I paragrafen anges den regel som gäller för skyldigheten att betala
egenavgifter. Endast fysiska personer som har avgiftspliktig inkomst är
avgiftsskyldiga. Vilka inkomster som är avgiftspliktiga framgår av 3
8 §§. Dessa motsvarar i princip de inkomster som enligt 3 kap. 2 a § AFL
och 2 kap. LIP anses som inkomst av annat förvärvsarbete.

Situationer när avgifter skall betalas

2 §
Bestämmelserna i denna paragraf kopplar samman avgiftsskyldigheten
med de situationer där den avgiftsskyldige omfattas av de svenska arbets-
baserade socialförsäkringarna. Innebörden av bestämmelserna är den-
samma som i 2 kap. 4 § men nu i fråga om egenavgifter. Beträffande
bestämmelsernas innebörd och motiven för dem hänvisas därför till
kommentaren till den paragrafen och till avsnitt 6.5.

Avgiftspliktig inkomst av näringsverksamhet

3 §
Nuvarande bestämmelser om skyldighet att betala egenavgifter på
näringsinkomster finns i 3 kap. 4 § SAL och 2 kap. 6 § första stycket 1
LIP. Enligt sistnämnda bestämmelse skall inkomst av näringsverksamhet
här i landet räknas som inkomst av annat förvärvsarbete och läggas till
grund för beräkning av pensionsanknutna egenavgifter. Som framgår av
avsnitt 6.3 bör samtliga egenavgifter beräknas på ett och samma under-
lag. Den avgiftspliktiga inkomsten av näringsverksamhet har därför inte
begränsats till att avse enbart verksamhet som bedrivs i Sverige. Om den
som har näringsinkomsten arbetat i verksamheten i inte oväsentlig om-
fattning är inkomsten alltså avgiftspliktig oberoende av var verksamheten
bedrivs.
En förutsättning för att egenavgifter skall betalas på inkomsten är att
den ingår i den avgiftsskyldiges taxering till inkomstskatt, dvs. att den
beskattas i Sverige. Denna förutsättning framgår av 3 kap. 12 § och
kommenteras i anslutning till den paragrafen.
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i utredningsförslaget. Att egen-
avgifter enligt utredningens förslag skall betalas på dessa närings-
inkomster framgår dock av utredningens förslag till 3 kap. 5 §. En förkla-
ring till skillnaderna mellan regeringens förslag och utredningens är att
skattsedeln getts olika lagteknisk betydelse i förslagen. I avsnitt 6.2.4
redogörs närmare för regeringens överväganden i fråga om skattsedelns
betydelse för skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter respektive egen-
avgifter.
Sjukpenning som grundar sig på förvärvsinkomst på grund av
näringsverksamhet skall tas upp i inkomstslaget näringsverksamhet. I ett
överskott av näringsverksamhet kan alltså ingå sjukpenning.
Socialavgifter skall inte betalas på sjukpenning. I 10 § anges därför att
bl.a. sjukpenning är avgiftsfri. Vid beräkning av egenavgifterna skall
således bortses från sjukpenning som ingår i ett överskott av
näringsverksamhet.

Avgiftspliktig inkomst av tjänst

Inkomst av självständigt bedriven verksamhet

4 §
Nuvarande bestämmelser om att egenavgifter skall betalas på de in-
komster som anges i paragrafen finns i 2 kap. 4 § och 2 kap. 6 § första
stycket 2 och 3 LIP. De inkomster det är fråga om är i första hand s.k.
hobbyinkomster. Men också andra inkomster av självständigt bedriven
verksamhet som inte uppfyller kraven för att betraktas som
näringsverksamhet är avgiftspliktiga enligt bestämmelserna i denna
paragraf. Med näringsverksamhet avses förvärvsverksamhet som bedrivs
yrkesmässigt och självständigt (13 kap. 1 § inkomstskattelagen). Vad
som är avgiftspliktigt är alltså inkomst av en självständig verksamhet
som inte bedrivs yrkesmässigt. Att egenavgifter skall betalas på överskott
av näringsverksamhet framgår av 3 §.
Avgiftsplikten enligt denna paragraf omfattar dock inte ersättningar för
arbete. Med ersättning för arbete avses sådana ersättningar som är
avgiftspliktiga enligt 2 kap. 10 och 11 §§, dvs. i första hand lön och
arvode. I fråga om sådana ersättningar är utgångspunkten att
arbetsgivaravgifter skall betalas på ersättningen. Undantag härifrån görs
endast i fyra olika situationer, vilka anges i 2 kap. 5 9 §§. Det första
undantaget avser det förhållandet att arbetsgivaravgifter inte skall betalas
på grund av att mottagaren av ersättningen har en F-skattsedel. Om
arbetsgivaravgifter inte skall betalas av den anledningen skall
ersättningen i de allra flesta fall tas upp i en av mottagaren bedriven
näringsverksamhet. Om så mot förmodan inte är fallet är ersättningen
emellertid ändå avgiftspliktig enligt 8 §. Det andra undantaget från
skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter avser mindre ersättningar som
utges av privatpersoner. Att egenavgifter skall betalas i sådana fall
regleras i 5 §. Det tredje undantaget gäller ersättningar som omfattas av
ett avtal om betalning av socialavgifter. Skyldigheten att betala
egenavgifter på ersättningar som omfattas av ett sådant avtal regleras i
6 §. Det sista undantaget gäller ersättningar från handelsbolag till
delägare i bolaget. Ersättningar från handelsbolag tas antingen upp i
inkomstslaget näringsverksamhet eller i inkomstslaget kapital. Om
inkomsten från handelsbolaget tas upp i inkomstslaget
näringsverksamhet är, som sagts tidigare, ett överskott från verksamheten
avgiftspliktigt enligt 3 §.
Paragrafen reglerar därmed avgiftsplikten för inkomster som inte
består av ersättningar för arbete och inte heller utgör inkomst av en
yrkesmässigt och självständigt bedriven förvärvsverksamhet. De
inkomster som alltså är avgiftspliktiga enligt paragrafen är sådana som
uppkommer på grund av försäljningsverksamhet av skilda slag men som
inte är av den omfattningen eller av det slaget att verksamheten utgör
näringsverksamhet.

Ersättning som utges av privatpersoner

5 §
Att egenavgifter i vissa fall skall betalas på inkomst av arbete åt privat-
personer framgår enligt nuvarande bestämmelser av 3 kap. 2 a § andra
stycket 2 SAL. Socialavgiftslagen har utformats så att dessa fall utgör ett
direkt undantag från skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter. Egen-
avgifter skall betalas endast i de fall arbetsgivaravgifter inte skall betalas
enligt bestämmelserna i 2 kap. 6 §. I vilka fall egenavgifter skall betalas
kommenteras alltså ytterligare i anslutning till 2 kap. 6 och 7 §§.
Inkomsten av arbete åt privatpersoner kan redovisas antingen som
näringsverksamhet eller tjänst. Paragrafen reglerar avgiftsskyldigheten
om inkomsten tas upp som inkomst av tjänst.

Inkomster som omfattas av avtal om betalning av socialavgifter

6 §
Nuvarande bestämmelser om att egenavgifter skall betalas på inkomster i
fall som avses i paragrafen framgår av 3 kap. 2 a § första stycket AFL.
Bestämmelserna om dessa avtal har utformats som en möjlighet att avtala
bort skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter på en ersättning för
arbete. Huvudbestämmelsen om dessa avtal finns i 2 kap. 8 §. I anslut-
ning till den paragrafen kommenteras dessa avtalsmöjligheter närmare.
I utredningens förslag behandlas dessa avtal om betalning av social-
avgifter i 3 kap. 4 §.

Marie Curie stipendier

7 §
Om ett forskarstipendium från Europeiska gemenskaperna (Marie Curie-
stipendium) utges av en fysisk person som är bosatt utomlands eller en
utländsk juridisk person så skall egenavgifter betalas på stipendiet. Det
följer enligt nuvarande bestämmelser av 2 kap. 4 § och 6 § första stycket
5 LIP.
Om stipendiet i stället utges av en fysisk person bosatt i Sverige eller
av en svensk juridisk person skall arbetsgivaravgifter betalas på stipen-
diet, vilket framgår av att stipendiet skall likställas med ersättning för
arbete enligt 2 kap. 11 § 4. Om arbetsgivaravgifter skall betalas på ersätt-
ningen skall stipendiet inte vara avgiftspliktigt för egenavgifter, vilket är
innebörden av bestämmelsen i andra stycket.

Inkomster för den som har F-skattsedel

8 §
Det kan inträffa att en person som har en F-skattsedel har anställnings-
inkomster. I sådana fall skall utgivaren av ersättningen enligt bestäm-
melserna i 2 kap. 5 § inte betala arbetsgivaravgifter. Det behövs därför en
kompletterande bestämmelse som anger att lön, arvode, förmån och an-
nan ersättning för arbete samt annat som utges med anledning av ett avtal
om arbete i dessa fall är avgiftspliktig för egenavgifter.
Samma sak skall gälla om ersättningen är av det slag att den skall lik-
ställas med ersättning för arbete enligt 2 kap. 11 §, dock med undantag
för ersättning från semesterkassa. Även om mottagaren har en F-skatt-
sedel befriar det inte semesterkassan från skyldigheten att betala arbets-
givaravgifter på ersättningen (jfr 2 kap. 5 § tredje stycket). Ersättning
som avses i 2 kap. 11 § 3 utgör inte inkomst för en fysisk person och be-
höver därför inte göras avgiftspliktig för egenavgifter.

Avgiftsfri inkomst

Ersättningar under 1 000 kronor

9 §
Nuvarande bestämmelser om att ersättning för arbete från en utbetalare
som sammanlagt under ett år understiger 1 000 kronor inte skall ingå i
underlaget för beräkning av egenavgifter finns i 3 kap. 5 § första stycket
SAL. Att detta inte gäller om ersättningen utgör en intäkt i näringsverk-
samhet framgår av samma lagrum.
I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelser i 3 kap. 18 §
första stycket 1.

Sjukpenning och rehabiliteringspenning

10 §
Att sjukpenning och rehabiliteringspenning som omnämns i paragrafen
inte skall ingå i underlaget för beräkning av egenavgifter framgår enligt
nuvarande bestämmelser av 3 kap. 5 § andra stycket SAL. I utredningens
förslag finns motsvarande bestämmelser i 3 kap. 19 § 1.
Nuvarande bestämmelser hänvisar till vad som gäller vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete. I det avseendet
gäller att sjukpenning och rehabiliteringspenning skall utgöra
pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete i den utsträckning
ersättningen trätt i stället för annan inkomst av annat förvärvsarbete,
t.ex. inkomst av näringsverksamhet.
Egenavgifter skall inte betalas på sjukpenning och
rehabiliteringspenning. I socialavgiftslagen behöver dessa ersättningar i
princip endast undantas från avgifter om de utgör intäkt i
näringsverksamhet. Ersättningarna utgör intäkt i näringsverksamhet bara
om de träder i stället för andra intäkter i näringsverksamheten, dvs. om
sjukpenningen grundar sig på förvärvsinkomst på grund av
näringsverksamhet (jfr 15 kap. 8 § inkomstskattelagen). Att dessa
ersättningar är avgiftsfria i den utsträckning de trätt i stället för annan
avgiftspliktig inkomst behöver därför inte anges.

Ersättning till näringsidkare utan F-skattsedel

11 §
Om arbetsgivaravgifter skall betalas på en ersättning som utgör en intäkt
i näringsverksamhet skall den ersättningen undantas från egenavgifter.
Den situationen kan t.ex. inträffa om en näringsidkare har fått sin F-skatt-
sedel återkallad.

Avgiftsunderlaget

12 §
I första stycket anges på vilket underlag som egenavgifterna skall beräk-
nas. Att underlaget skall utgöras av summan av de avgiftspliktiga in-
komsterna vid den avgiftsskyldiges taxering till inkomstskatt innebär att
egenavgifter skall betalas på avgiftspliktiga inkomster, endast om de är
skattepliktiga i Sverige.
Nuvarande bestämmelser om att den avgiftsskyldiges taxering till
statlig inkomstskatt skall läggas till grund för underlaget för beräkning av
egenavgifter finns i 3 kap. 5 § tredje stycket SAL och 2 kap. 18 § LIP. I
utredningens förslag finns motsvarande bestämmelser i 3 kap. 16 § första
stycket. Någon särskild taxering till statlig inkomstskatt förekommer inte
efter det att inkomstskattelagens bestämmelser börjar tillämpas.
Paragrafen har utformats med hänsyn till detta. Med uttrycket
nettoinkomsterna avses att markera principen att det är det överskott
som återstår av intäkterna sedan de har minskats med kostnaderna för att
förvärva dem som skall utgöra underlaget för beräkning egenavgifter. Att
beskriva underlaget som nettoinkomst är en anpassning till hur uttrycket
inkomst används i inkomstskattelagen. Den närmare innebörden av vad
som avses med nettoinkomsterna i inkomstslaget tjänst kommenteras i
anslutning till kapitelrubriken.
Andra stycket motsvarar nuvarande bestämmelse om att ett underskott i
en förvärvskälla inte får dras av från inkomst av en annan förvärvskälla
vid beräkning av pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete.
Den bestämmelsen finns i 2 kap. 22 § andra stycket LIP. Den föreslagna
bestämmelsen i andra stycket har anpassats till de uttryck som används i
inkomstskattelagen.
Bestämmelserna i tredje stycket motsvarar i fråga om ålders-
pensionsavgiften nuvarande bestämmelse i 3 kap. 3 § tredje stycket SAL.
Beträffande övriga egenavgifter finns nuvarande bestämmelse i
3 kap. 3 § andra stycket SAL jämförd med 1 kap. 5 § AFL om när en
person skall vara inskriven hos allmän försäkringskassa. Tillsammans
innebär alltså nuvarande bestämmelser att egenavgifter inte skall betalas
för inkomster under dödsfallsåret. Eftersom underlaget för egenavgifter
fastställs vid en viss taxering, dvs. normalt året efter det år då
inkomsterna uppburits, anges att inget avgiftsunderlag skall fastställas,
om den avgiftsskyldige avlidit under året före taxeringsåret. Med
taxeringsår avse detsamma som enligt taxeringslagen (1990:324).

Avgifterna och avgiftsberäkningen

13 §
Nuvarande bestämmelser om avgifterna och efter vilka procentsatser de
skall betalas finns 3 kap. 1 § SAL. I utredningens förslag finns en mot-
svarande bestämmelse i 3 kap. 12 §. Av tydlighetsskäl anges i paragrafen
också avgifternas sammanlagda procentsats.
Sjukförsäkringsavgiftens procentsats motsvarar den som regeringen i
budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1, avsnitt 9.2.3) föreslår
skall gälla från och med den 1 januari 2001.

Avgiftsunderlag mindre än 1000 kronor

14 §
Att egenavgifter inte skall betalas om avgiftsunderlaget är mindre än
1 000 kronor framgår enligt nuvarande bestämmelser av 3 kap. 3 § fjärde
stycket SAL. I utredningens förslag finns en motsvarande bestämmelse i
3 kap. 11 §.

Avgifter för personer som har fyllt 65 år

15 §
Att inga andra avgifter än ålderspensionsavgiften skall betalas för år efter
det år då den avgiftsskyldige fyllt 65 år framgår enligt nuvarande be-
stämmelser av 3 kap. 3 § första stycket SAL. Egenavgifter fastställs för
visst taxeringsår, dvs. normalt under året efter det år inkomsten uppbärs.
Den som under hela det år som inkomsten uppbärs är minst 65 år skall
alltså endast betala ålderspensionsavgiften. I förhållande till taxeringsåret
innebär det att om den avgiftsskyldige har fyllt 65 år vid ingången av året
före taxeringsåret skall han eller hon bara betala ålderspensionsavgiften.
Reglerna om att ålderspensionsavgift skall betalas även av den som
fyllt 65 år infördes i anslutning till lagen om inkomstgrundad ålders-
pension. Den reformerade inkomstpensionen gäller endast för personer
som är födda 1938 eller senare. För avgiftsskyldiga som är födda 1937
eller tidigare gäller att de inte skall betala några egenavgifter, om de vid
ingången av året före taxeringsåret har fyllt 65 år. En bestämmelse med
den innebörden har förts in i övergångsbestämmelserna till social-
avgiftslagen (punkt 6).
I utredningens förslag finns i princip motsvarande bestämmelse i 3
kap. 9 § 1, dock att utredningen inte kunnat ta hänsyn till de förändringar
som pensionsreformen inneburit.

Avgifter för personer som har pension

16 §
Att den som har haft hel ålderspension enligt AFL hela året eller haft hel
förtidspension någon del av året bara skall betala ålderspensionsavgiften
framgår enligt nuvarande bestämmelser av 3 kap. 3 § andra stycket SAL.
Dessa bestämmelser infördes i samband med pensionsreformen.
I utredningens förslag finns i princip motsvarande bestämmelse i 3
kap. 9 § 2, dock utan beaktande av de förändringar som
pensionsreformen inneburit.

Sjukförsäkringsavgift vid karenstid för sjukpenning

17 §
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Möjligheten till nedsatt sjukförsäkringsavgift med hänsyn till den ka-
renstid som gäller vid sjukpenningförsäkringen framgår enligt nuvarande
bestämmelser av 3 kap. 2 § SAL.
En erinran om att verkställighetsföreskrifter behövs för tillämpningen
av bestämmelsen återfinns i 4 kap. 3 §.

Särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen

18 och 19 §§
Bestämmelser om avdrag vid beräkning av egenavgifterna finns i dag i
3 kap. 5 a § SAL. I utredningens förslag finns motsvarande bestämmelser
i 3 kap. 20 22 §§.
Bestämmelserna om särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen är i sak
oförändrade. De har dock omarbetats både lagtekniskt och redaktionellt.
En uppdelning av bestämmelserna har gjorts mellan de fall som enbart
avser avdrag från egenavgifterna (18 §) och de fall där också avdrag
gjorts från arbetsgivaravgifter. Bestämmelserna om i vilken ordning
avdraget skall påverka respektive avgift har i enlighet med Lagrådets
förslag tagits in den föreslagna lagen om fördelning av socialavgifter
(13 §).
I 18 § första stycket återges huvudregeln att avdrag skall göras med 5
procent av avgiftsunderlaget, dock högst med 9 000 kr per år.
Vad som gäller i fråga om avdraget om den avgiftsskyldige är delägare
i ett handelsbolag framgår av 18 § andra stycket.
I 19 § första stycket anges den regel som gäller i fall den avgiftsskyl-
dige också gjort avdrag från arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 28 och
29 §§.
I 19 § andra stycket finns de regler som gäller om den avgiftsskyldige
är delägare i ett handelsbolag och bolaget gjort avdrag från arbetsgivar-
avgifterna enligt bestämmelserna om särskilt avdrag från dessa avgifter i
2 kap.

4 kap. Förfarandet

Betalning av socialavgifter

1 §
Motsvarande bestämmelser enligt nuvarande ordning om att social-
avgifterna bestäms, debiteras, redovisas och betalas enligt skattebetal-
ningslagens föreskrifter finns i 5 kap. 3 § SAL. Dessa föreskrifter inbe-
griper skattebetalningslagens bestämmelser om befrielse i vissa fall från
skyldighet att betala arbetsgivaravgifter. Någon bestämmelse motsva-
rande den i 5 kap. 1 § SAL har därför inte tagits in i socialavgiftslagen.
I utredningens förslag finns i princip motsvarande bestämmelser i
5 kap. 2 §.

Skattebrott m.m.

2 §
Att socialavgifter skall likställas med skatt vid tillämpningen av de i
paragrafen angivna lagarna framgår i dag av 5 kap. 5 § SAL.
Motsvarande bestämmelser finns i utredningens förslag i 5 kap. 3 §.

Verkställighetsföreskrifter

3 §
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter för beräkning av utgifter i arbetet framgår enligt
nuvarande bestämmelser av 3 kap. 4 § andra stycket SAL och finns i
anslutning till bestämmelserna om underlaget för beräkning av
arbetsgivaravgifter. Motsvarande bestämmelser om sjukförsäkrings-
avgiften vid karenstid finns i dag i 3 kap. 2 § SAL

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den nya socialavgiftslagen skall träda i kraft den 1 januari 2001
samtidigt som lagen om socialavgifter skall upphöra att gälla (punkterna
1 och 2). Om frågan om avgiftsskyldighet för arbetsgivaravgifter
uppkommer efter ikraftträdandet men avser en ersättning som betalats ut
före ikraftträdandet skall dock bestämmelserna i den upphävda lagen om
socialavgifter tillämpas, vilket framgår av punkt 3.
Egenavgifter betalas till övervägande del av näringsidkare. Dessa kan i
vissa fall ha ett beskattningsår som inte sammanfaller med kalenderåret,
t.ex. i samband med att en verksamhet påbörjas. Avgifterna kan då avse
inkomster som förvärvats både före och efter ikraftträdandet. Av punkt 4
framgår att i sådant fall skall, om den avgiftsskyldige inte visar annat,
inkomsten proportioneras på beskattningsåret efter hur stor del av det
som infaller före respektive efter ikraftträdandet. För inkomst som enligt
den proportioneringen hänförs till tid efter ikraftträdandet skall social-
avgiftslagens bestämmelser tillämpas.
Punkterna 5 och 6 föranleds av att det nya pensionssystemet inte om-
fattar personer som är födda år 1937 eller tidigare. I fråga om arbets-
givaravgifter skall alltså inga avgifter betalas på ersättningar till sådana
personer som dessutom fyllt 65 år vid årets ingång. När det gäller
egenavgifter skall inga avgifter betalas om den avgiftsskyldige fyllt 65 år
vid ingången av året före taxeringsåret.
Särskilda övergångsregler gäller beträffande skyldigheten att betala
arbetsgivaravgifter på vissa ersättningar för arbetsskador, vilket anges i
punkt 7.
Möjligheten att ingå förbindelser om att i vissa fall betala ålders-
pensionsavgift upphör att gälla den 1 januari 2001 då socialförsäkrings-
lagen träder i kraft. Ingångna förbindelser skall dock alltjämt gälla för
ytterligare högst fem år. Om arbetsgivaravgifter enligt socialavgiftslagen
inte skall betalas på en ersättning som omfattas av en sådan förbindelse
skall trots det ålderspensionsavgift betalas i enlighet med en alltjämt gäl-
lande förbindelse. Detta framgår av punkt 8, som har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag.

9.2 Förslaget till lag om fördelning av socialavgifter
1 §
I socialavgiftslagen (1 kap. 1 §) anges att socialavgifterna utgör avgifter
för finansiering av systemen för social trygghet. Bestämmelserna i lagen
om fördelning om socialavgifter anger närmare vilka förmåner, ersätt-
ningar och kostnader i dessa system som respektive avgift skall finansi-
era. De språkliga förändringar som har gjorts i förhållande till nuvarande
bestämmelser är inte avsedda att medföra några förändringar i materiellt
hänseende.

2 §
Av paragrafen framgår att en term eller ett uttryck som används i lagen
om fördelning av socialavgifter skall ha samma betydelse som i social-
avgiftslagen.

Sjukförsäkringsavgifter

3 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelser i 4 kap. 1 § 1 SAL. I för-
hållande till nuvarande bestämmelser har endast redaktionella ändringar
gjorts, vilka framför allt innebär att de olika slagen av ersättningar enligt
lagen om allmän försäkring som sjukförsäkringsavgifter skall finansiera
anges i punktform.

4 §
Paragrafen motsvarar nuvarande bestämmelser i 4 kap. 1 § 2 6 SAL.
Lydelsen i första punkten motsvarar 4 kap. 1 § 2 SAL i den lydelse
punkten har enligt SFS 1999:1400 och som träder i kraft den 1 juli 2001
(prop. 1999/2000:10, bet. 1999/2000:UbU7, rskr. 1999/2000:96) sam-
tidigt med den nya studiestödslagen (1999:1395). Av punkt 4 av över-
gångsbestämmelserna till lagen om fördelning av socialavgifter framgår
att sjukförsäkringsavgifter skall finansiera motsvarande kostnader enligt
den äldre studiestödslagen (1973:349) fram till dess den nya studiestöds-
lagen träder i kraft.

Föräldraförsäkringsavgifter

5 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 kap. 4 § SAL. I förhållande till det
lagrummet har endast redaktionella ändringar gjorts, vilka framför allt
innebär att de förmåner och kostnader som föräldraförsäkringsavgifterna
skall finansiera anges i punktform.

Ålderspensionsavgifter

6 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om den preliminära fördelningen av
ålderspensionsavgifter och motsvarar nuvarande bestämmelser i 4 kap.
3 § första stycket SAL.
I första stycket anges beräkningsgrunden för den andel av ålders-
pensionsavgifterna som skall föras till staten, som en följd av att avgif-
terna belöper på inkomster som överstiger inkomsttaket för pensionsrätt.
Av andra stycket framgår att den andel av ålderspensionsavgifterna
som beräknas motsvara pensionsrätt för premiepension skall föras till
Riksgäldskontoret för tillfällig förvaltning. Bestämmelser om den tillfäl-
liga förvaltningen finns i bl.a. 8 kap. 1 § första stycket LIP.
Sedan andelarna som skall föras till staten respektive Riksgäldskonto-
ret har avskiljts skall återstoden av ålderspensionsavgifterna föras till
Första Fjärde AP-fonderna för förvaltning enligt lagen (2000:192) om
allmänna pensionsfonder (AP-fonder), vilket anges i tredje stycket. Det
anges däremot inte, som i nuvarande bestämmelser i lagen om social-
avgifter, att pensionsfondernas tillgångar skall täcka kostnaderna för bl.a.
inkomstgrundad ålderspension. Vilka kostnader som AP-fondernas
tillgångar skall täcka framgår av lagen om allmänna pensionsfonder (AP-
fonder).
Storleken på andelarna av ålderspensionsavgifterna som skall föras till
staten, Riksgäldskontoret och AP-fonderna fastställs för varje år av rege-
ringen, vilket framgår av 14 § andra stycket.

7 §
I paragrafen finns bestämmelser om den slutliga fördelningen av ålders-
pensionsavgifterna. Den motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelser i
4 kap. 3 § andra och tredje styckena.
Av första stycket framgår att de preliminära avgifterna skall stämmas
av mot de slutliga avgiftsbelopp som belöper på fastställda pensionsrätter
och pensionspoäng samt på inkomster över inkomsttaket för pensionsrätt.
I andra stycket föreskrivs att skillnaden mellan preliminära och slutliga
avgifter skall regleras vid en kommande överföring. Att ränta skall be-
räknas på skillnadsbeloppen framgår av tredje stycket. Regeringen
utfärdar närmare föreskrifter om dessa regleringar, vilket framgår av 14 §
första stycket.

Efterlevandepensionsavgifter

8 §
Nuvarande bestämmelser om vad efterlevandepensionsavgifterna skall fi-
nansiera finns i 4 kap. 2 § SAL. I förhållande till det lagrummet har en-
dast redaktionella ändringar gjorts, vilka framför allt innebär att de pen-
sioner och kostnader som avgifterna skall finansiera anges i punktform.

Arbetsmarknadsavgifter

9 §
Nuvarande bestämmelser om vad arbetsmarknadsavgifterna skall finansi-
era finns i 4 kap. 7 § SAL. I förhållande till den paragrafen har endast
mindre redaktionella ändringar gjorts. Punkten 2 har dock ändrats till att
avse kostnaderna för aktivitetsstöd. Ändringen föranleds av ändringar i
de arbetsmarknadspolitiska författningarna, jfr prop. 1999/2000:1 och
prop. 1999/2000:98.

Arbetsskadeavgifter

10 §
Nuvarande bestämmelser om vad arbetsskadeavgifterna skall finansiera
finns i 4 kap. 6 § SAL. Vad som anges i nuvarande bestämmelser om att
avgifterna utöver ersättningar enligt arbetsskadeförsäkringen också skall
finansiera ersättningar som utgår enligt motsvarande äldre försäkringar
har tagits in i punkt 5 av övergångsbestämmelserna till lagen. I övrigt har
i förhållande till nuvarande bestämmelser endast redaktionella ändringar
gjorts.

Fördelning av arbetsgivaravgifter

11 §
Paragrafen motsvarar med endast mindre redaktionella ändringar
nuvarande 2 kap. 6 § SAL. I avsnitt 6.2.1 redovisas skälen för att dessa
bestämmelser inte bör tas in i socialavgiftslagen utan i denna lag.

Omföring av egenavgifter

12 §
Paragrafen motsvarar med endast mindre redaktionella ändringar
nuvarande 3 kap. 6 § SAL. I avsnitt 6.2.1 redovisas skälen för att dessa
bestämmelser bör tas in i denna lag i stället för i socialavgiftslagen.
Procentsatsen i andra stycket är anpassad till den procentsats för
ålderspensionsavgiften som gäller sedan 1 januari 2000.

Särskilt avdrag vid beräkning av egenavgifter

13 §

Första stycket motsvarar nuvarande bestämmelser i 3 kap. 5 a § sista
stycket SAL. I enlighet med Lagrådets förslag har bestämmelserna om i
vilken ordning avdrag vid avgiftsberäkningen skall avräknas mot
respektive avgift tagits i in denna lag i stället för i socialavgiftslagen.
Om det särskilda avdraget vid beräkningen av egenavgifterna enbart
avser ålderspensionsavgiften skall avdraget i stället avräknas mot den
särskilda löneskatten, vilket anges i andra stycket.

Verkställighetsföreskrifter

14 §
Första stycket saknar motsvarighet i nuvarande lag om socialavgifter.
Regeringen har utfärdat föreskrifter om slutlig fördelning av ålders-
pensionsavgifter i 6 § förordningen (1998:1512) om statliga ålders-
pensionsavgifter m.m. I fråga om dessa avgifter finns en bestämmelse
om slutlig avstämning av avgifterna i 9 § lagen (1998:676) om statlig
ålderspensionsavgift.
Det bör anges i lagen om fördelning av socialavgifter att regeringen
meddelar närmare föreskrifter om de regleringar mellan slutliga och
preliminära ålderspensionsavgifter som skall göras enligt 7 § andra och
tredje styckena.
Att regeringen fastställer andelarna av influtna ålderspensionsavgifter,
vilket anges i andra stycket, framgår i nuvarande bestämmelser av 4 kap.
3 § andra stycket SAL.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagen om fördelning av socialavgifter bör träda i kraft samtidigt med
socialavgiftslagen. Detta framgår av punkt 1. De nya bestämmelserna bör
dock endast gälla i fråga om avgifter som hänför sig till tid efter det att
lagen har trätt i kraft, vilket framgår av punkt 2.
Bestämmelserna om den preliminära fördelningen av ålders-
pensionsavgifterna bör dock gälla under år 2001 även om avgifterna
hänför sig till tid efter ikraftträdandet, vilket anges i punkt 3.
Anledningen till detta är att andelarna för fördelningen fastställs före
ikraftträdandet av lagen om fördelning av socialavgifter och grundar sig
på bestämmelserna i SAL. Detta förhållande bör inte ändras förrän efter
utgången av år 2001.
Av punkt 4 framgår att sjukförsäkringsavgiften skall täcka vissa av
Centrala studiestödsnämndens kostnader enligt studiestödslagen
(1973:349) fram till den 1 juli 2001 då den nya studiestödslagen
(1999:1395) träder i kraft. Det framgår också att sjukförsäkringsavgifter
skall finansiera dessa kostnader beträffande studiestöd som beviljats en-
ligt den äldre lagen eller enligt övergångsbestämmelserna till den nya
studiestödslagen, jfr kommentaren till 4 §.
Ersättningar för arbetsskador utgår inte endast enligt nuvarande lag
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring utan också enligt vissa upphävda
författningar, t.ex. lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring. Enligt
nuvarande bestämmelser (4 kap. 6 § SAL) skall arbetsskadeavgifter
finansiera även dessa ersättningar. Så bör också ske fortsättningsvis, vil-
ket anges i punkt 5.
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring
19 kap.
1 §
Ändringen är endast en konsekvens av införandet av socialavgiftslagen.
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1366) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
3 kap.
2 §
Ändringen föranleds av förslaget i avsnitt 7.2 om att lönetillägg vid ut-
landsarbete som betingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda
förhållanden i sysselsättningslandet i fortsättningen skall läggas till grund
för beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst.
Ändringen beträffande sjukpenninggrundande inkomst berör dock endast
den som har statlig arbetsgivare. Dessa lönetillägg vid utlandsarbete skall
alltså i fråga om statligt anställda i fortsättningen beaktas vid
beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst.
9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring
7 kap.
1 §
Ändringen är endast en konsekvens av införandet av socialavgiftslagen.

2 §
7 kap. 2 §, som föreslås upphöra att gälla, innehåller bestämmelser om
grunderna för att bestämma procentsatsen för avgiften till arbetsskadeför-
säkringen. Av 4 kap. 6 § SAL följer att arbetsskadeavgifter skall
finansiera kostnaderna som omnämns i 7 kap. 2 § lagen om
arbetsskadeförsäkring. Avgiften skall bestämmas så att den täcker
kostnaderna.
Bestämmelser motsvarande de i 4 kap. 6 § SAL föreslås i lagen om
fördelning av socialavgifter. Vilka ersättningar och kostnader som avgif-
terna skall finansiera regleras i lagen om fördelning av socialavgifter.
Eftersom bestämmelserna i 7 kap. 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring
inte längre behövs bör de upphävas.
9.6 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
8 kap.
22 §
Andra stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

9 kap.
3 §
Paragrafen, som har omarbetats lagtekniskt och redaktionellt, tar sikte på
den situationen att en arbetsgivares ersättning för arbete också skall täcka
utgifter som arbetstagaren har i arbetet. Under vissa förutsättningar får då
arbetsgivaren minska underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifterna
med utgifterna.
Bestämmelsen har utformats så att den är tillämplig om en arbetsgivare
utger ersättning som är avgiftsfri enligt angivna bestämmelser i social-
avgiftslagen. Om så sker tillämpas vissa bestämmelser i skattebetalnings-
lagen om hur utgifterna skall beräknas.

Övriga ändringar

Övriga ändringar i skattebetalningslagen är endast konsekvenser av infö-
randet av socialavgiftslagen.
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension
2 kap.
16 §
Ändringen föranleds av förslaget i avsnitt 7.2 om att lönetillägg vid ut-
landsarbete som betingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda
förhållanden i sysselsättningslandet i fortsättningen skall läggas till grund
för beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst.
Ändringen innebär att dessa lönetillägg vid utlandsarbete i fortsättningen
skall räknas som pensionsgrundande inkomst.

Övriga ändringar

Övriga ändringar i lagen om inkomstgrundad ålderspension är endast
konsekvenser av införandet av socialavgiftslagen och lagen om fördel-
ning av socialavgifter.
9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
2 kap.
25 §
Hänvisningen till 2 kap. 5 a § SAL om avdrag från arbetsgivaravgifterna
har ändrats till att avse motsvarande bestämmelse i socialavgiftslagen.

3 kap.
9 §
Hänvisningen till SAL har ändrats till att avse socialavgiftslagen.

60 §
Hänvisningen till bestämmelsen i SAL om att utgifter i arbetet i vissa fall
skall undantas från underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter har
ändrats till att avse den bestämmelse i socialavgiftslagen som har
motsvarande innebörd.
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster
1 §
Bestämmelserna i 2 kap. 3 5 §§ SAL skall i princip tillämpas när
underlaget för den särskilda löneskatten på förvärvsinkomster skall
bestämmas. Till skillnad mot vad som gäller vid bestämmande av
underlaget för arbetsgivaravgifter skall dock inte bortses från sådana
ersättningar som särskild löneskatt skall betalas för. Inte heller skall vid
bestämmande av underlaget för den särskilda löneskatten göras något
undantag för ersättningar till arbetstagare som fyllt 65 år vid årets
ingång.
Dessa hänvisningar till bestämmelser i SAL har ändrats till att avse
socialavgiftslagens bestämmelser med motsvarande innebörd.

2 §
Hänvisningen till 3 kap. 4 § andra stycket SAL innebär att särskild löne-
skatt i dessa fall skall betalas med 24,26 procent av pensionsgrundande
inkomst av annat förvärvsarbete. Som framgår av avsnitt 6.3 bör samtliga
egenavgifter fortsättningsvis beräknas på ett och samma avgiftsunderlag.
Någon skillnad i fråga om skyldigheten att betala egenavgifter beroende
på om inkomsten är pensionsgrundande eller sjukpenninggrundande
kommer alltså inte att finnas i fortsättningen.
Innebörden av hänvisningen i första stycket till socialavgiftslagen är
således att särskild löneskatt skall betalas med den angivna procentsatsen
på alla slags inkomster som är avgiftspliktiga för egenavgifter, dvs.
sådana inkomster som avses i 3 kap. 3 8 §§ socialavgiftslagen.
I andra stycket har hänvisningen till bestämmelserna om avgiftsunder-
laget för egenavgifter ändrats till att avse de bestämmelser i
socialavgiftslagen som har motsvarande innebörd.

3 §
Hänvisningen till 5 kap. SAL har ändrats till att avse 4 kap. social-
avgiftslagen, som innehåller bestämmelser med motsvarande innebörd.
9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:912) om
nedsättning av socialavgifter
2 §
Uttrycken arbetsgivare och försäkrade används inte i
socialavgiftslagen för att peka ut den som är skyldig att betala
socialavgifter. Paragrafen har därför ändrats på så sätt att den anger att
lagen om nedsättning av socialavgifter gäller för sådana personer som är
skyldiga att betala socialavgifter enligt socialavgiftslagen.

5 och 8 §§
Som nämnts ovan används inte i socialavgiftslagen uttrycken
arbetsgivare och försäkrade för att peka ut den som är skyldig att
betala socialavgifter. Dessa uttryck har ersatts med avgiftsskyldig i 5 §
och 8 § första stycket. Av samma skäl har arbetsgivare och försäkrad
i 8 § första stycket 1 och 2 ersatts med arbetsgivaravgifter respektive
egenavgifter .
I 8 § andra stycket har hänvisningen till SAL ändrats till att avse
socialavgiftslagen.
9.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1379) om
ändring i lagen (1990:912) om nedsättning av
socialavgifter
1 §
Hänvisningen till SAL har ändrats till att avse socialavgiftslagen.

3 a och 4 §§
Eftersom uttrycken arbetsgivare och försäkrade inte används i social-
avgiftslagen för att peka ut den som är skyldig att betala socialavgifter
har dessa uttryck ersatts med avgiftsskyldig i paragraferna.
9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1047) om
sjuklön
17 §
Hänvisningen till avgifter enligt SAL har ändrats till att avse avgifter en-
ligt socialavgiftslagen.
9.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1271) om
ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta
5 §
Hänvisningen till egenavgifter enligt SAL har ändrats till att avse sådana
avgifter enligt socialavgiftslagen.
9.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:687) om
särskild löneskatt på pensionskostnader
3 §
Hänvisningen till 1 kap 2 § SAL har ändrats till att avse bestämmelserna
om arbetsgivaravgifter i 2 kap. socialavgiftslagen.
9.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:16) om
försäkring mot vissa semesterlönekostnader
1 §
Hänvisningen till avgifter enligt SAL har ändrats till att avse avgifter en-
ligt socialavgiftslagen.
9.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1920) om
allmän löneavgift
1 §
Skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter enligt socialavgiftslagen har
kopplats till den som ger ut avgiftspliktig ersättning i stället för till den
som anses som arbetsgivare, som gäller enligt nuvarande ordning (se
avsnitt 6.2.2). Som en konsekvens av detta har skyldigheten att betala
allmän löneavgift kopplats till den som skall betala arbetsgivaravgifter
enligt 2 kap. socialavgiftslagen.

2 §
Hänvisningen till 1 kap. 2 § SAL har ändrats till att avse skyldigheten att
betala egenavgifter enligt 3 kap. socialavgiftslagen.

4 §
Hänvisningen till 5 kap. SAL har ändrats till att avse socialavgiftslagens
bestämmelser med motsvarande innebörd, vilka återfinns i den lagens
4 kap.
9.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:439) om
beskattning, förtullning och folkbokföring under krig
eller krigsfara m.m.
2 §
Hänvisningen till SAL har ändrats till att avse socialavgiftslagen.
9.18 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen
(1999:1229)
2 kap.
26 §
Hänvisningen till egenavgifter enligt 3 kap. SAL har ändrats till att avse
egenavgifter enligt 3 kap. socialavgiftslagen.

43 kap.
12, 15 och 16 §§
Hänvisningarna till avgifter enligt 2 kap. 3 § SAL har ändrats till att avse
arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. socialavgiftslagen.

9.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:192) om
allmänna pensionsfonder (AP-fonder)
1 kap.
2 §
Hänvisningen till 4 kap. 3 § SAL har ändrats till att avse motsvarande
bestämmelse i lagen om fördelning av socialavgifter.
9.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:461) om
efterlevandepension och efterlevandestöd till barn
1 kap.
8 §
Hänvisningen till efterlevandepensionsavgifter enligt SAL har ändrats till
att avse efterlevandepensionsavgifter enligt socialavgiftslagen.

Utredningens sammanfattning av betänkandet
Socialavgiftslagen (SOU 1998:67)
En ny socialavgiftslag

Utredningen om socialförsäkringens personkrets föreslår i detta betän-
kande att den nuvarande lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL) er-
sätts med en ny socialavgiftslag (NSAL). Samtidigt föreslås ändringar i
lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift (APL) och flera andra för-
fattningar.
Förslagen är föranledda av dels en lagteknisk översyn av SAL som vi
har gjort, dels konsekvenser som i avgiftshänseende följer av EG-rätt och
annan internationell rätt om social trygghet. Vi har även beaktat förslag
som vi lagt fram i vårt huvudbetänkande (SOU 1997:72) En lag om
socialförsäkringar.

Uppdraget

Vi skall enligt våra utredningsdirektiv göra en översyn av de regler som
gäller för betalning av socialavgifter och allmänna egenavgifter (numera
allmän pensionsavgift). Vi skall beakta de konsekvenser som följer av
EG-rätt om social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Översynen skall också
avse avgiftsfrågor i förhållande till områden utanför EU och EES. Mera
allmänt har vi i uppdrag att göra en teknisk översyn av SAL. Översynen
skall syfta till att avgiftslagstiftningen blir mer fristående från lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL). Det skall på ett lättillgängligt
sätt gå att utläsa vem som är skyldig att betala socialavgifter och för vilka
slags ersättningar sådana avgifter skall betalas. Vidare skall vi beakta
intresset av att underlagen för skatt och avgifter blir så lika som möjligt.
Vårt uppdrag består således av två huvuddelar. Den ena är av mer for-
mell karaktär och innefattar en teknisk översyn av avgiftslagstiftningen.
Den andra delen är av materiellt slag och innebär att vi skall lämna lag-
förslag som gör det möjligt att ta ut de socialförsäkringsavgifter som
Sverige har rätt att ta ut med stöd av EG-rätten eller internationella avtal
om social trygghet.

Avgiftsgrundande ersättningar

Den i dag gällande huvudprincipen för uttag av socialförsäkringsavgifter
(socialavgifter och allmän pensionsavgift) är att alla skattepliktiga för-
värvsinkomster som till sin natur är förmånsgrundande, dvs. kan ligga till
grund för beräkning av bl.a. pensionsgrundande och sjukpenninggrun-
dande inkomst enligt AFL, skall vara föremål för uttag av avgifter. Flera
skäl talar för att en koppling mellan försäkringstillhörighet och uttag av
socialförsäkringsavgifter bör finnas även i en ny avgiftslagstiftning.
Vi har i vårt huvudbetänkande föreslagit dels att vissa gemensamma
bestämmelser för socialförsäkringen skall samlas i en ny socialförsäk-
ringslag (SofL), dels att socialförsäkringssystemet skall indelas i två
huvudgrenar, en bosättningsbaserad och en arbetsbaserad del. Enligt
SofL skall alla som arbetar i Sverige vara omfattade av det arbetsbase-
rade socialförsäkringsskyddet, oavsett bosättning och medborgarskap.
De socialförsäkringsavgifter som tas ut i dag finansierar främst sådana
förmåner - oftast ersättningar för inkomstförluster - som kan hänföras till
den föreslagna arbetsbaserade delen av försäkringen. Det framstår därför
som naturligt att ersättning för arbete, som medför att inkomsttagaren
skall omfattas av den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen, också
skall vara föremål för uttag av avgifter. Den grundläggande principen bör
således vara att socialförsäkringsavgifter skall tas ut på ersättning som en
fysisk person får för arbete i Sverige. Vi föreslår därför att socialavgifter
- arbetsgivaravgifter eller egenavgifter - och allmän pensionsavgift nor-
malt skall beräknas på den försäkrades ersättning för arbete i Sverige.
I vissa fall kan emellertid den situationen uppstå att en person, på
grund av EG-rätten eller en socialförsäkringskonvention, är försäkrad för
svenska arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner även för arbete som
inte utförs i Sverige. Även i sådana fall bör socialförsäkringsavgifter tas
ut, och vi föreslår att uttryckliga bestämmelser om detta tas in i den nya
socialavgiftslagen. Avgifter skall å andra sidan inte tas ut för arbete i
Sverige om den som utför arbetet inte omfattas av svensk socialförsäk-
ring på grund av gemenskapsrätt eller överenskommelser med andra sta-
ter. Detta regleras också i den nya lagen. Bestämmelser med motsvarande
innebörd föreslås införda även i APL.

Skattepliktig ersättning

En annan grundläggande princip bakom den nuvarande avgiftslagstift-
ningen är att avgifter skall betalas på ersättningar som är skattepliktiga
enligt svensk lag. Denna princip bör bestå, och våra lagförslag innebär att
socialavgifter och allmän pensionsavgift skall beräknas på ersättning som
är skattepliktig enligt kommunalskattelagen (1928:370, KL).
Tillämpningen av EG-rätten och olika konventioner om social trygghet
medför att även personer som inte är skattskyldiga i Sverige i vissa fall
skall omfattas av den svenska socialförsäkringen. Motsvarande gäller
utomlands bosatta personer som beskattas enligt lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (SINK) eller lagen
(1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.
(LSI). Även det förslag till socialförsäkringslag (SofL) som vi lagt fram i
vårt huvudbetänkande kan medföra att svensk socialförsäkring skall om-
fatta personer som inte är skattskyldiga här i landet eller som beskattas
enligt SINK eller LSI. Även i dessa fall bör avgifter tas ut. Med skatte-
pliktig ersättning avses därför enligt våra förslag ersättning som till sin
natur inte är skattefri enligt KL. Det krävs däremot inte att den som tar
emot ersättningen är skattskyldig i Sverige. Det avgörande skall i stället
vara att ersättningen skulle ha tagits upp som intäkt, om inkomsttagaren
hade taxerats i Sverige.
Ett särskilt förfarande

Som framgått ovan skall enligt vårt förslag den grundläggande principen
framdeles vara att socialavgifter skall tas ut på all ersättning för arbete
som medför att inkomsttagaren skall vara försäkrad i Sverige. Det är
därför inte möjligt att som i dag låta uttaget av egenavgifter och allmän
pensionsavgift vara helt beroende av om den enskilde skall inkomsttaxe-
ras i Sverige. Flertalet försäkrade taxeras emellertid, och av bl.a. admi-
nistrativa skäl är det därför lämpligt att behålla den nuvarande kopp-
lingen till inkomsttaxeringen. Om egenavgifter och allmän
pensionsavgift generellt skall kunna tas ut på inkomst som är
förmånsgrundande, behövs därutöver metoder för att fastställa
avgiftsunderlag och avgifter när inkomsten inte taxeras i Sverige.
Dessutom behövs betalningsrutiner som fungerar även i sådana fall.
För att uttag av egenavgifter och allmän pensionsavgift skall kunna
verkställas även när de avgiftspliktiga inkomsterna inte taxeras i Sverige
måste således ett särskilt förfarande tillskapas. Vi föreslår ett system för
detta som innebär att preliminära avgifter skall betalas under inkomståret.
Den avgiftsskyldige skall när han börjar sitt arbete i Sverige lämna en
preliminär avgiftsdeklaration. Är han anställd hos en svensk arbetsgivare
skall i stället arbetsgivaren lämna en preliminär inkomstuppgift. Avgifts-
deklarationen eller inkomstuppgiften skall läggas till grund för beslut om
uttag av preliminära avgifter. Den avgiftsskyldige får året efter in-
komståret lämna en slutlig avgiftsdeklaration. Detta skall dock normalt
vara frivilligt. Lämnas inte en slutlig deklaration kommer de preliminära
avgifterna - med vissa undantag -att fastställas som slutliga. I förekom-
mande fall skall den avgiftsskyldiges svenske arbetsgivare svara för in-
betalningen av de preliminära avgifterna efter avdrag på lönen.

Lagstiftningens struktur

De förslag som vi lägger fram föranleder vissa överväganden rörande
regelverkets struktur. Den nuvarande lagstiftningen är strukturerad så att
bestämmelser om skyldighet att betala avgifter och om beräkning av av-
giftsunderlag finns i den särskilda lagstiftningen om socialförsäkrings-
avgifter (SAL, etc.) medan förfarandebestämmelser, dvs. regler om redo-
visning och uppbörd m.m., finns i skattelagstiftningen och då huvudsak-
ligen i skattebetalningslagen (1997:483, SBL).
Vi föreslår att samtliga materiella bestämmelser om socialavgifter från
arbetsgivare eller egna företagare samlas i en ny socialavgiftslag
(NSAL), som blir mer fristående och tydlig än dagens sammanvävning
av SAL och AFL. Detta gäller såväl när fråga är om uttag av avgifter i
förhållanden där endast intern svensk rätt är tillämplig som i fall då
hänsyn måste tas till internationella överenskommelser och, inte minst,
EG-rätten. När det gäller de materiella reglerna om uttag av allmän
pensionsavgift väljer vi att behålla den ordning som finns i dag, dvs. att
dessa bestämmelser är samlade i en särskild lag.
Slutligen innebär den väg vi har valt att särskilda lagregler föreslås an-
gående det förfarande som är nödvändigt för att socialförsäkringsavgifter
skall kunna tas ut i vissa internationella förhållanden. Dessa regler inne-
håller ett i väsentliga delar enhetligt förfarande för uttag av såväl allmän
pensionsavgift som socialavgifter i form av egenavgifter. Vi har övervägt
att samla bestämmelser om detta förfarande i en särskild lag men slutli-
gen stannat för att i stället föreslå kompletterande bestämmelser i den
befintliga lagstiftningen (huvudsakligen SBL).

Lagtekniska förenklingar

Enligt SAL skall arbetsgivaravgifter betalas av arbetsgivare. I lagen finns
emellertid varken någon definition av begreppet eller någon bestämmelse
som klart utpekar vem som är arbetsgivare, utan detta framgår endast
indirekt genom koppling till bestämmelser i AFL. Vi har övervägt olika
lösningar på frågan om hur arbetsgivarbegreppet skall definieras i en ny
socialavgiftslag. Den lösning vi förordar är praktiskt betingad. Arbetsgi-
vare enligt NSAL är helt enkelt den som betalar ut ersättning för vilken
han enligt bestämmelserna därom är skyldig att betala arbetsgivar-
avgifter. Begreppet arbetsgivare har alltså i detta sammanhang ingen
självständig betydelse, utan används i stället som ett gemensamt begrepp
för dem som är skyldiga att betala avgifterna. Härigenom undviks de
problem som i dag kan uppstå på grund av tveksamhet i fråga om inne-
börden av det mera allmänna begreppet arbetsgivare.
Socialavgifter betalas antingen som arbetsgivaravgifter eller som egen-
avgifter. Avgörande för i vilken form avgifterna skall betalas är enligt
gällande ordning betalningsmottagarens skattsedelsinnehav. Detta fram-
går emellertid endast indirekt av lagtexten. I NSAL har dessa regler
gjorts tydligare. Huvudregeln är enligt förslaget att arbetsgivaravgifter
skall betalas av den som för arbete i Sverige utger skattepliktig ersättning
till en fysisk person som saknar skattsedel på preliminär skatt eller som
har en A-skattsedel eller en ej åberopad F-skattsedel med villkor enligt 4
kap. 9 § SBL. Egenavgifter skall enligt huvudregeln betalas av den som
tar emot ersättning för arbete om han har en F-skattsedel. Om F-skatt-
sedeln är förenad med villkor enligt 4 kap. 9 § SBL, skall egenavgifter
betalas endast om skattsedeln åberopas skriftligen i arbetsförhållandet.
För uttag av egenavgifter skall enligt gällande rätt beräknas två olika
avgiftsunderlag. Det ena (för pensionsanknutna avgifter) har sin grund i
sådan inkomst av annat förvärvsarbete än anställning som utgör pen-
sionsgrundande inkomst enligt 11 kap. AFL, medan det andra (för övriga
avgifter) utgår från sådan inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
som utgör sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. samma lag. Vi
har gjort bedömningen att skillnaderna i inkomstbegreppen enligt 3 kap.
respektive 11 kap. AFL inte längre är av sådan art att olika underlag be-
hövs för de olika egenavgifterna. Tvärtom kommer, genom de materiella
förändringar som föreslås i SofL och följdändringar i andra lagar på
grund av den lagen, de få faktiska skillnader som finns i dag att för-
svinna. Vi föreslår således att det införs ett gemensamt underlag för uttag
av samtliga egenavgifter.

Några övriga frågor

Arbetsgivaravgifter för sjömän

Arbetsgivare som sysselsätter sjömän (redare) betalar f.n. en något lägre
sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift än andra arbetsgivare.
Reduktionen - som för 1998 uppgår till 1,36 respektive 1,15 procent av
avgiftsunderlaget - har motiverats bl.a. med att en del av besättningen
inte är bosatt i Sverige och därför inte heller berättigad till förmåner som
avgifterna är avsedda att täcka. Samtidigt betalar redarna en särskild sjö-
manspensionsavgift om 1,20 procent av underlaget. Sjömanspensione-
ringen är under avveckling och den senaste tidpunkt som sjömanspension
kan nybeviljas infaller nu under april 1998.
Det ursprungliga motivet för reduktion av sjukförsäkringsavgiften och
folkpensionsavgiften för redare är inte längre relevant, och vi föreslår
därför att reduktionen skall slopas. Vi föreslår samtidigt att sjömanspen-
sionsavgiften skall avskaffas och att återstående sjömanspensioner skall
finansieras genom statsmedel.

Utomlands bosatta artister

Utomlands bosatta artister och idrottsmän betalar för ersättning för artis-
tisk eller idrottslig verksamhet i Sverige skatt enligt lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. (LSI). Skatten
är en definitiv källskatt och tas ut med 15 procent av beskattningsunder-
laget. Någon inkomsttaxering sker således inte i dessa fall. Ersättning för
vilken det skall betalas skatt enligt LSI skall enligt gällande lagstiftning
undantas från underlaget för arbetsgivaravgifter. Eftersom sådana ersätt-
ningar inte inkomsttaxeras i Sverige, kan inte heller egenavgifter tas ut på
ersättningarna.
Vi föreslår att inkomster som beskattas enligt LSI skall kunna ingå i
underlaget för arbetsgivaravgifter på samma sätt som andra ersättningar
för arbete i Sverige. På samma sätt skall egenavgifter - om det blir aktu-
ellt - kunna tas ut på sådana ersättningar under samma förutsättningar
som gäller för andra arbetsersättningar.

Lönetillägg vid utlandsarbete

Enligt nuvarande regler skall lönetillägg som utgår vid arbete utomlands
och som betingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda förhål-
landen i sysselsättningslandet inte inräknas i underlaget för arbetsgivar-
avgifter. Sådana lönetillägg skall enligt bestämmelserna i AFL inte tas
med vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Vid beräkning av
sjukpenninggrundande inkomst skall inte hänsyn tas till lönetillägg såvitt
avser personer som är utsända av en statlig arbetsgivare.
Vi anser att det är principiellt tveksamt att särbehandla lönetilläggen
vid utlandsarbete på det angivna sättet. Dessa lönetillägg skall därför en-
ligt vårt förslag vara såväl pensionsgrundande som sjukpenninggrun-
dande hos mottagaren, och de skall ingå i underlaget för arbetsgivar-
avgifter enligt allmänna regler.

Allmän löneavgift

Allmän löneavgift skall enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift
betalas av arbetsgivare och av den som enligt SAL skall betala egen-
avgifter. Avgiften beräknas på underlaget för folkpensionsavgift enligt
SAL. Avgiften används till finansieringen av Sveriges medlemskap i EU
samt som allmän förstärkning av statens finanser.
Den allmänna löneavgiften är i både rättslig och ekonomisk mening en
skatt. Vi har mot bakgrund av detta gjort bedömningen att allmän löne-
avgift inte bör tas ut av utländska rättssubjekt och förslår en ändring i
lagen som gör klart att avgift skall betalas bara av arbetsgivare som är
bosatta i Sverige eller har fast driftställe här i landet (svenska arbets-
givare). Bestämmelserna om skyldighet för egenföretagare m.fl. att
betala allmän löneavgift ges efter en mindre ändring samma innehåll.
Motsvarande förslag lämnas i fråga om pålagor enligt lagen (1990:659)
om särskild löneskatt på förvärvsinkomster.

Genomförandet

NSAL föreslås träda i kraft den 1 januari 2001. Ikraftträdandet av övriga
lagförslag har anpassats till detta förslag.
Våra förslag kommer enligt de beräkningar som vi gjort att samman-
taget öka statens avgiftsintäkter med ca 120 milj kr per år.

Utredningens förslag till socialavgiftslag
Förslag till socialavgiftslag

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om avgifter för finansiering av social-
försäkringen och vissa andra sociala ändamål (socialavgifter).
Socialavgifterna utgörs av arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Av-
gifterna betalas på ersättningar och inkomster som fysiska personer får
för arbete.

Definitioner

2 § I denna lag avses med
arbete i Sverige: detsamma som i 2 kap. 7-9 §§ socialförsäkringslagen
(0000:000),
arbetsgivare: den som betalar ut ersättning för vilken han enligt 2 kap.
1-6 §§ denna lag är skyldig att betala arbetsgivaravgifter,
arbetstagare: den som tar emot ersättning för vilken någon annan en-
ligt 2 kap. 1-6 §§ är skyldig att betala arbetsgivaravgifter,
egenföretagare: den som har inkomst för vilken han enligt 3 kap. 1-8
§§ är skyldig att betala egenavgifter,
skattepliktig ersättning: ersättning som till sin natur inte är skattefri
enligt kommunalskattelagen (1928:370),
skattepliktig inkomst: inkomst som till sin natur inte är skattefri enligt
kommunalskattelagen,
skattsedel: detsamma som i 4 kap. 6 § skattebetalningslagen
(1997:483),
år: kalenderår, om inget annat anges.

Utländska motsvarigheter till svenska begrepp

3 § Begrepp som används i denna lag omfattar i tillämpliga fall också
motsvarande utländska företeelser, om inget annat anges.

Hänvisningar till andra lagar

4 § Bestämmelser i denna lag tillämpas även när det föreskrivs i lagen
(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster och i lagen
(1994:1920) om allmän löneavgift.

5 § I lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift finns bestämmelser
om allmän pensionsavgift för finansiering av försäkringen för
tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. I 19 kap.
sistnämnda lag finns också bestämmelser om försäkringens finansiering.

6 § I lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter finns bestämmel-
ser om nedsättning av avgifter som regionalpolitiskt stöd.

Internationella undantag

7 § Denna lag tillämpas inte i fråga om ersättning till personer som när
arbetet utförs omfattas av en annan stats lagstiftning om social trygghet
enligt vad som följer av
1. gemenskapsrätt om fri rörlighet för personer inom Europeiska
unionen (EU) eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
eller
2. sådana överenskommelser mellan Sverige och andra stater eller in-
ternationella organ som avses i 1 kap. 4 § andra stycket
socialförsäkringslagen (0000:000).
Första stycket 2 gäller inte i fråga om Sveriges överenskommelser om
social trygghet med
- Amerikas Förenta Stater den 27 maj 1985,
- Kanada den 10 april 1985, eller
- Québec den 20 september 1986.

2 kap. Arbetsgivaravgifter

Avgiftsskyldigheten

Huvudregel vid arbete i Sverige

1 § Arbetsgivaravgifter skall betalas av den som för arbete i Sverige be-
talar ut skattepliktig ersättning till en fysisk person som
1. saknar skattsedel på preliminär skatt,
2. har en A-skattsedel, eller
3. har en F-skattsedel med villkor enligt 4 kap. 9 § skattebetalningsl-
agen (1997:483) och inte skriftligen åberopar skattsedeln.
Första stycket gäller inte i fall som avses i 3 kap. 1-4 §§.

Huvudregel vid arbete utomlands

2 § Arbetsgivaravgifter skall betalas av den som för arbete utomlands
betalar ut skattepliktig ersättning till en fysisk person som avses i 1 §
första stycket och som när arbetet utförs omfattas av svensk lagstiftning
om social trygghet enligt vad som följer av gemenskapsrätt om fri rörlig-
het för personer inom EU eller EES eller av överenskommelser mellan
Sverige och andra stater eller internationella organ.
Första stycket gäller inte i fall som avses i 3 kap. 1-4 §§ jämförda med
3 kap. 6 §.
Vissa stipendier m.m.

3 § Arbetsgivaravgifter skall, oavsett betalningsmottagarens innehav av
skattsedel på preliminär skatt, betalas av
1. Sveriges författarfond och Konstnärsnämnden när det gäller sådant
bidrag som avses i 11 kap. 2 § första stycket m lagen (1962:381) om all-
män försäkring,
2. svensk semesterkassa när det gäller semesterersättning som betalas
ut därifrån, och
3. den som betalar ut sådant forskarstipendium (Marie Curie-stipen-
dium) som avses i punkt 12 sjunde stycket av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen (1928:370), om denne är en fysisk person bosatt i
Sverige eller en svensk juridisk person.

Kundrabatter m.m.

4 § I fråga om skattepliktig intäkt av tjänst i form av rabatt, bonus eller
annan förmån som ges på grund av kundtrohet eller liknande skall vid
tillämpning av denna lag den som slutligt har stått för de kostnader som
ligger till grund för förmånen anses ha utgett denna.

Definition av ersättning för arbete, m.m.

5 § Med ersättning för arbete avses i detta kapitel
1. lön eller annan ersättning i pengar för arbete,
2. förmåner som utges på grund av arbete,
3. kostnadsersättning som inte enligt 8 kap. 19 eller 20 § skattebetal-
ningslagen (1997:483) skall undantas vid beräkning av skatteavdrag,
4. garantibelopp enligt lönegarantilagen (1992:497),
5. annat som utges med anledning av ett arbetsavtal, dock inte pen-
sion, och
6. ersättning som utges till en allmän försäkringskassa enligt 24 §
första stycket lagen (1991:1047) om sjuklön, varvid ersättningen skall
anses ha betalats ut till den person som sjuklönen avser.

6 § Med ersättning för arbete skall likställas
1. ersättningar eller förmåner som utges i samband med sådan utbild-
ning eller verksamhet som avses i 11 kap. 2 § lagen (1962:381) om all-
män försäkring, och
2. sociala förmåner som anges i nämnda paragraf.

Avgifterna

Huvudregel

7 § En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i
10-13 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 7,90 procent,
2. folkpensionsavgift med 6,83 procent,
3. tilläggspensionsavgift med 6,40 procent,
4. delpensionsavgift med 0,20 procent,
5. arbetsskadeavgift med 1,38 procent,
6. arbetsmarknadsavgift med 5,42 procent,
7. arbetarskyddsavgift med 0,17 procent, och
8. lönegarantiavgift med 0,25 procent.

Vissa internationella fall

8 § För fall då frågan om en arbetstagare omfattas av svensk lagstiftning
om social trygghet skall avgöras med tillämpning av gemenskapsrätt om
fri rörlighet för personer inom EU eller EES eller av en sådan överens-
kommelse som anges i 1 kap. 7 § andra stycket får regeringen föreskriva
undantag från 7 § detta kapitel. Sådana undantag skall göras med hänsyn
till i vilken utsträckning gemenskapsrätten eller överenskommelsen om-
fattar sådana sociala ändamål som avses i den paragrafen.

Konstnärsbidrag m.m.

9 § Sveriges författarfond och Konstnärsnämnden skall i fråga om bidrag
som avses i 3 § 1 betala endast tilläggspensionsavgift.

Avgiftsunderlaget

Huvudregel

10 § Underlag för beräkning av arbetsgivaravgifter skall vara summan av
sådana ersättningar som avses i 1-6 §§.

Fåmansföretag

11 § I fråga om inkomst från fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag
skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § kommunal-
skattelagen (1928:370) om fördelning av ersättning mellan företagsledare
och make eller barn tillämpas när avgiftsunderlaget bestäms.

Undantag

12 § När avgiftsunderlaget bestäms skall bortses från följande ersätt-
ningar:
1. Ersättning till en och samma arbetstagare om den under året inte har
uppgått till 1 000 kr.
2. Ersättning till arbetstagare som vid årets ingång har fyllt 65 år.
3. Ersättning till arbetstagare vid sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns födelse, till den del ersättningen mot-
svarar sjukpenning, föräldrapenning eller rehabiliteringspenning som
arbetsgivare får uppbära enligt 3 kap. 16 §, 4 kap. 18 § eller 22 kap. 12 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
4. Ersättning som en arbetsgivare har betalat ut till barn för arbete som
utförts i hans förvärvsverksamhet, om avdrag för sådan ersättning enligt
20 § andra stycket kommunalskattelagen (1928:370) inte får göras vid
inkomsttaxering.
5. Ersättning till den del denna motsvarar kostnader i arbetet som ar-
betstagaren har haft att täcka med ersättningen. Detta gäller emellertid
endast om kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10 procent av ar-
betstagarens ersättning från arbetsgivaren under året. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa schablon för be-
räkning av arbetstagarens kostnader i viss verksamhet. Schablonen skall
avse bestämda yrkesgrupper och grundas på de genomsnittliga kostna-
derna inom respektive grupp. Denna punkt gäller inte ersättning som be-
skattas enligt lagar som anges i punkterna 6 och 7.
6. Ersättning som, enligt 6 § 2 och 3 lagen (1991:586) om särskild in-
komstskatt för utomlands bosatta, undantas från skatteplikt.
7. Ersättning som, enligt 8 § första stycket 1, 5 och 6 lagen (1991:591)
om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl., undantas
från skatteplikt.
8. Ersättning som, enligt 5 § lagen (1984:947) om beskattning av ut-
ländska forskare vid tillfälligt arbete i Sverige, inte utgör skattepliktig
intäkt.
9. Ersättning för skiljemannauppdrag i fall där parterna i skiljeförfa-
randet är av utländsk nationalitet.
10. Intäkt av tjänst som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i
kommunalskattelagen i form av utdelning på aktier i fåmansföretag, vinst
vid avyttring av aktier i fåmansföretag eller andelar i handelsbolag, för-
måner och ersättningar m.m. från fåmansföretag eller otillåtna penning-
lån. Detta gäller även beträffande utländska arbetsgivare.
11. Ersättningar från avtalsförsäkringar m.m. som enligt 1 § första
stycket 2-6 lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster utgör underlag för nämnda skatt.
12. Ersättning till en och samma idrottsutövare från en sådan ideell fö-
rening som avses i 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
och som har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet, om
ersättningen från föreningen under året inte har uppgått till ett halvt bas-
belopp enligt lagen om allmän försäkring.
13. Sådan ersättning från en vinstandelsstiftelse eller en annan juridisk
person med motsvarande ändamål från vilken enligt de fyra sista mening-
arna i 3 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring skall bortses
vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst.
14. Ersättning för arbetsskada som har inträffat före utgången av juni
1993 om ersättningen avser tid därefter samt ersättning för arbetsskada
som inträffat före utgången av år 1992 om skadan anmälts till allmän för-
säkringskassa efter utgången av juni 1993, allt under förutsättning att
ersättningen utgår på grund av ansvarighetsförsäkring vilken meddelas
enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
huvudorganisationer. Detta gäller emellertid endast ersättning som inte
avser de första 180 dagarna efter skadetillfället och som för en och
samma arbetstagare beräknas på lönedelar som inte överstiger sju och en
halv gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

13 § När avgiftsunderlaget bestäms skall även bortses från sådana sociala
ersättningar och förmåner som anges i 11 kap. 2 § första stycket a-d, f-l,
n, p och r lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Beräkning av avgifter

14 § I skattebetalningslagen (1997:483) finns bestämmelser om att
arbetsgivaravgifter i regel skall beräknas särskilt för varje månad fortlö-
pande under året.

Särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen

Månatligt avdrag

15 § Vid beräkning av arbetsgivaravgifter får en arbetsgivare från arbets-
givaravgifterna varje månad göra avdrag med 5 procent av avgiftsunder-
laget, dock högst med 3 550 kronor.

Avdrag inom koncern

16 § Om flera arbetsgivare ingår tillsammans i en koncern, skall de vid
bedömningen av avdragsrätten enligt 15 § anses som en arbetsgivare.
Avdraget skall i sådant fall i första hand göras av moderföretaget. Om
avdraget inte kan utnyttjas av moderföretaget, får det utnyttjas av dotter-
företagen i den ordning moderföretaget bestämmer.

Årligt avdrag

17 § Om en arbetsgivare med stöd av 10 kap. 12 § skattebetalningslagen
(1997:483) har medgivits dispens från skyldigheten att redovisa arbets-
givaravgifterna varje månad, får han, i stället för vad som föreskrivs i 15
§, från arbetsgivaravgifterna varje år göra avdrag med 5 procent av av-
giftsunderlaget, dock högst med 3 550 kronor för varje månad verksam-
heten bedrivits.

Fördelning av redovisade avgifter

18 § Arbetsgivaravgifter skall i den mån de inflyter fördelas mellan olika
avgiftsändamål så som de belöper på dessa enligt arbetsgivarnas redovis-
ningar eller avvikande beskattningsbeslut enligt skattebetalningslagen
(1997:483). Avdrag som görs enligt 15-17 §§ skall avse arbetsmarknads-
avgiften.
Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas också på avgifts- och
räntebelopp som betalas ut till arbetsgivare.
Föreskrifter om fördelningen får meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Riksförsäkringsverket.

3 kap. Egenavgifter

Avgiftsskyldigheten

Huvudregel vid arbete i Sverige

1 § Egenavgifter skall betalas av en fysisk person som tar emot skatte-
pliktig ersättning för arbete i Sverige,
1. om han när ersättningen bestäms eller när den betalas ut har en F-
skattsedel utan villkor enligt 4 kap. 9 § skattebetalningslagen (1997:483),
eller
2. om han när ersättningen bestäms eller när den betalas ut har en F-
skattsedel med villkor enligt 4 kap. 9 § skattebetalningslagen och skriftli-
gen åberopar skattsedeln.
I fall som avses i första stycket skall bestämmelserna i 20 kap. 2 §
sjätte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring tillämpas angående
uppgift om innehav av F-skattsedel.

Vissa mindre ersättningar

2 § Egenavgifter skall betalas av en fysisk person som tar emot skatte-
pliktig ersättning för arbete i Sverige, om
- ersättningen från en och samma utbetalare under året kan antas
komma att understiga 10 000 kronor,
- utbetalaren är en fysisk person eller ett dödsbo, och
- ersättningen inte utgör utgift i en av utbetalaren bedriven närings-
verksamhet.

Delägare i handelsbolag m.fl.

3 § Egenavgifter skall betalas av en fysisk person som tar emot skatte-
pliktig ersättning för arbete i Sverige,
1. om han är delägare i ett handelsbolag och ersättningen betalas ut av
bolaget, eller
2. om han är medlem i en europeisk ekonomisk intressegruppering och
ersättningen betalas ut av grupperingen.

Ersättningar från utlandet

4 § Egenavgifter skall betalas av en fysisk person som tar emot skatte-
pliktig ersättning för arbete i Sverige,
1. om ersättningen, i ett anställningsförhållande, betalas ut av en fysisk
person bosatt utomlands eller av en utländsk juridisk person eller ett an-
nat utländskt organ och parterna har träffat en överenskommelse om att
ersättningen vid tillämpning av lagen (1962:381) om allmän försäkring
skall hänföras till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, eller
2. om ersättningen, utan att ett anställningsförhållande föreligger, be-
talas ut av en fysisk person bosatt utomlands eller av en utländsk juridisk
person eller ett annat utländskt organ och ersättningen utgör inkomst av
tjänst enligt kommunalskattelagen (1928:370).

Andra inkomster av arbete i Sverige

5 § Egenavgifter skall även betalas av en fysisk person som har annan
skattepliktig inkomst av arbete i Sverige än som avses i 1-4 §§. Detta
gäller emellertid endast om inkomsten inte utgörs av ersättning för arbete
för vilken någon annan är skyldig att betala arbetsgivaravgifter enligt 2
kap.

Arbete utomlands

6 § Egenavgifter skall betalas av en fysisk person som har skattepliktig
inkomst av arbete utomlands i fall som i övrigt avses i 1-5 §§, om han
när arbetet utförs omfattas av svensk lagstiftning om social trygghet
enligt vad som följer av gemenskapsrätt om fri rörlighet för personer
inom EU eller EES eller av överenskommelser mellan Sverige och andra
stater eller internationella organ.

Vissa stipendier m.m.

7 § Egenavgifter skall, oavsett innehav av skattsedel på preliminär skatt,
betalas av en fysisk person som tar emot sådant forskarstipendium
(Marie Curie-stipendium) som avses i punkt 12 sjunde stycket av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370), om utbetalaren
är någon annan än en fysisk person bosatt i Sverige eller en svensk
juridisk person.
Av 2 kap. 3 § följer att egenavgifter inte skall betalas av den som tar
emot Marie Curie-stipendium eller annan ersättning i fall som avses där.

Förmåner m.m. som likställs med inkomst av arbete

8 § Med ersättning för eller inkomst av arbete enligt 1-7 §§ skall likstäl-
las
1. andra förmåner på grund av arbete än pengar,
2. ersättningar eller förmåner som utges i samband med sådan utbild-
ning eller verksamhet som avses i 11 kap. 2 eller 3 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring, och
3. sociala förmåner som anges i sistnämnda paragrafer.

Undantag från avgiftsskyldigheten

Ålderspensionering m.m.

9 § Egenavgifter skall inte betalas
1. för år efter det då egenföretagaren har fyllt 65 år,
2. för år då egenföretagaren för hela året har uppburit hel ålderspension
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, eller
3. för det år då egenföretagaren har avlidit.

Förtidspensionering

10 § Andra avgifter än tilläggspensionsavgift enligt 12 § 3 skall inte be-
talas för år då egenföretagaren för någon del av året har uppburit hel för-
tidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Lägsta avgiftsunderlag

11 § Egenavgifter skall inte betalas för år då det avgiftsunderlag som
anges i 15-19 §§ understiger 1 000 kronor.

Avgifterna

Huvudregel

12 § En egenföretagare skall på det avgiftsunderlag som anges i
15-19 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 8,66 procent,
2. folkpensionsavgift med 6,83 procent,
3. tilläggspensionsavgift med 6,40 procent,
4. delpensionsavgift med 0,20 procent,
5. arbetsskadeavgift med 1,38 procent, och
6. arbetsmarknadsavgift med 3,30 procent.

Vissa internationella fall

13 § För fall då frågan om en egenföretagare omfattas av svensk lagstift-
ning om social trygghet skall avgöras med tillämpning av gemenskapsrätt
om fri rörlighet för personer inom EU eller EES eller av en sådan över-
enskommelse som anges i 1 kap. 7 § andra stycket får regeringen före-
skriva undantag från 12 §. Sådana undantag skall göras med hänsyn till i
vilken utsträckning gemenskapsrätten eller överenskommelsen omfattar
sådana sociala ändamål som avses i 12 §.

Fall med karenstid för sjukpenning

14 § En egenföretagare för vilken sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap.
11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller med karenstid skall
betala sjukförsäkringsavgift efter den procentsats som regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Riksförsäkringsverket fastställer med
hänsyn till hur karenstiden bedöms påverka försäkringens utgifter.

Avgiftsunderlaget

Huvudregel

15 § Underlag för beräkning av egenavgifter skall vara sådan inkomst
som avses i 1-8 §§.

Taxerad inkomst

16 § När avgiftsunderlaget bestäms skall till grund för beräkning av in-
komsten under ett visst år läggas egenföretagarens taxering till statlig
inkomstskatt avseende det året. Avser taxeringen beskattningsår som inte
sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret hän-
föras till det kalenderår som närmast föregått taxeringsåret.
Vid tillämpning av första stycket gäller även 4 § tredje och femte
styckena lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Andra inkomster

17 § I fråga om inkomster för vilka taxering till statlig inkomstskatt inte
skall ske tillämpas 11 kap. 9 § första stycket andra meningen skattebetal-
ningslagen (1997:483).

Undantag

18 § När avgiftsunderlaget bestäms skall bortses från
1. ersättning från en och samma utbetalare, om den under året inte har
uppgått till 1 000 kr och inte anses som inkomst av näringsverksamhet
enligt 21 § kommunalskattelagen (1928:370), och
2. inkomst av näringsverksamhet som avses i 21 § kommunalskatte-
lagen och som inte utgör aktiv näringsverksamhet enligt 11 kap. 3 §
första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring.
I fall som avses i 6 § skall vid tillämpning av första stycket 2 inte bort-
ses från inkomst enbart på grund av att näringsverksamheten bedrivs i
utlandet.

19 § När avgiftsunderlaget bestäms skall även bortses från
1. sådan sjukpenning eller rehabiliteringspenning som anges i 11 kap.
3 § första stycket d lagen (1962:381) om allmän försäkring, och
2. sådana sociala ersättningar och förmåner som anges i 11 kap. 2 §
första stycket b-d, f-l, n och p lagen om allmän försäkring.

Särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen

Årligt avdrag

20 § Vid beräkning av egenavgifter får avdrag göras med 5 procent av
avgiftsunderlaget, dock högst med 9 000 kronor per år. Om egenföretaga-
ren under året även har betalat ut lön eller annan förmån till arbetstagare
och som arbetsgivare gjort avdrag från arbetsgivaravgifterna enligt 2 kap.
15-17 §§, får dock avdrag från egenavgifterna medges högst med ett så
stort belopp att det sammanlagda avdraget från egenavgifterna och
arbetsgivaravgifterna inte överstiger 42 600 kronor per år.

Delägare i handelsbolag

21 § Om egenföretagaren är delägare i ett handelsbolag, får det samman-
lagda avdraget från de egenavgifter som är hänförliga till handelsbolagets
inkomster för samtliga delägare i handelsbolaget inte överstiga 42 600
kronor per år.
Avdraget skall fördelas mellan delägarna i proportion till hur den
skattepliktiga inkomsten från handelsbolaget fördelas mellan dem. Kan
en eller flera av delägarna helt eller delvis inte utnyttja avdraget, får res-
terande avdrag fördelas mellan övriga delägare på motsvarande sätt. Om
handelsbolaget under året även har betalat ut lön eller annan förmån till
arbetstagare och som arbetsgivare gjort avdrag från arbetsgivaravgifterna
enligt 2 kap. 15-17 §§, skall delägarna medges avdrag från egen-
avgifterna högst med så stort belopp att delägarnas sammanlagda avdrag
från de egenavgifter som är hänförliga till inkomsten från handelsbolaget
och handelsbolagets avdrag från arbetsgivaravgifterna inte överstiger 42
600 kronor per år.

Fördelning av avdrag

22 § Avdrag enligt 20 § skall i angiven ordning avse arbetsmarknads-
avgiften, sjukförsäkringsavgiften, arbetsskadeavgiften, folkpensions-
avgiften, delpensionsavgiften och tilläggspensionsavgiften.

Omföring av debiterade avgifter

23 § Riksförsäkringsverket får varje år från vederbörlig inkomsttitel i
statsbudgeten tillgodoföra sig ett belopp som motsvarar summan av de
under nästföregående år debiterade egenavgifterna minskad med summan
av de avgifter som under samma år satts ned eller restituerats.
Riksförsäkringsverket får under respektive period om tolv månader
som preliminär skatt betalas enligt skattebetalningslagen (1997:483) som
förskott på belopp enligt första stycket tillgodoföra sig 5,4 procent av den
preliminära skatt som har debiterats fysiska personer före den 1 februari
under perioden. Förskottet tillgodoförs med en tolftedel varje månad.
Riksskatteverket skall varje år senast den 15 februari lämna Riksförsäk-
ringsverket uppgift om summan av den före den 1 februari samma år de-
biterade preliminära skatten för fysiska personer.
Om Riksförsäkringsverket under en sådan tolvmånadersperiod som an-
ges i andra stycket har tillgodoförts förskott som överstiger beloppet en-
ligt första stycket, skall skillnaden regleras genom avräkning på belopp
som närmast därefter skall tillgodoföras enligt första eller andra stycket.

4 kap. Fördelning av influtna socialavgifter

Sjukförsäkringsavgifter

1 § Sjukförsäkringsavgifter förs till staten för finansiering av
1. kostnader för ersättning för sjukvård m.m. enligt 2 kap., sjukpenning
m.m. enligt 3 kap., föräldrapenningförmåner enligt 4 kap., folkpension i
form av förtidspension enligt 7 kap. och rehabiliteringsersättning m.m.
enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring samt pensionstill-
skott till förtidspension enligt lagen (1969:205) om pensionstillskott,
2. kostnader enligt lagen (1974:525) om ersättning för viss födel-
sekontrollerande verksamhet m.m.,
3. kostnader för förmåner enligt lagen (1996:1150) om högkostnads-
skydd vid köp av läkemedel m.m.,
4. Centrala studiestödsnämndens kostnader med anledning av att så-
dana studielån som belöper på en studerandes sjukperiod enligt studie-
stödslagen (1973:349) inte skall återbetalas,
5. vissa av de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader,
6. kostnader enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård, och
7. den allmänna försäkringens kostnader enligt lagen (1991:1047) om
sjuklön.

Folkpensionsavgifter

2 § Folkpensionsavgifter förs till staten som bidrag till finansieringen av
folkpensioneringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Tilläggspensionsavgifter

3 § Av influtna tilläggspensionsavgifter förs 7 procent till staten och
placeras 22,4 procent på konto hos Riksgäldskontoret. Återstoden förs till
en fond, Allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för
försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän för-
säkring skall täckas. Fonden förvaltas enligt grunder som riksdagen fast-
ställer särskilt.

Delpensionsavgifter

4 § Delpensionsavgifter förs till en fond, Delpensionsfonden, med vars
tillgångar kostnaderna för pensioner enligt lagen (1979:84) om delpen-
sionsförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser skall täckas. Fon-
den förvaltas enligt grunder som riksdagen fastställer särskilt.

Arbetsskadeavgifter

5 § Arbetsskadeavgifter förs till en fond, Arbetsskadefonden, med vars
tillgångar kostnaderna för ersättningar enligt lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring och motsvarande äldre bestämmelser samt förvaltnings-
kostnader skall täckas. Fonden förvaltas enligt grunder som riksdagen
fastställer särskilt.

Arbetsmarknadsavgifter

6 § Arbetsmarknadsavgifter förs till staten för finansiering av
1. arbetslöshetsersättning enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsför-
säkring,
2. kostnader för tillsyn av arbetslöshetskassornas utbetalning av
arbetslöshetsersättning enligt lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor,
och
3. utbildningsbidrag till sådan deltagare i arbetsmarknadsutbildning
enligt förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning eller yrkes-
inriktad rehabilitering enligt förordningen (1987:405) om den arbets-
marknadspolitiska verksamheten som uppfyller villkoren för inkomst-
relaterad ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Arbetarskyddsavgifter

7 § Arbetarskyddsavgifter förs till staten för finansiering av Arbe-
tarskyddsverkets och övriga arbetslivsmyndigheters verksamhet.

Lönegarantiavgifter

8 § Lönegarantiavgifter förs till staten för finansiering av kostnader
enligt lönegarantilagen (1992:497).

Fondförvaltning

9 § Fonder som avses i detta kapitel skall, i den mån annat inte före-
skrivs, förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

5 kap. Övriga bestämmelser

Befrielse från betalningsskyldighet

1 § I 13 kap. skattebetalningslagen (1997:483) finns bestämmelser om
befrielse i vissa fall från skyldighet att betala arbetsgivaravgifter.

Uppbörd m.m.

2 § I skattebetalningslagen (1997:483) finns bestämmelser om bestäm-
mande, debitering, redovisning och betalning av avgifter enligt denna
lag.

Skattebrott m.m.

3 § Vad som föreskrivs i skattebrottslagen (1971:69) om skatt gäller även
i fråga om avgift enligt denna lag.
Avgift enligt denna lag omfattas även av lagen (1971:1072) om för-
månsberättigade skattefordringar m.m. och lagen (1978:880) om betal-
ningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

Internationella överenskommelser

4 § Regeringen får träffa överenskommelse med andra stater eller inter-
nationella organ om utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag
i vissa fall från lagens bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Genom lagen upphävs lagen (1981:691) om socialavgifter.
3. Äldre bestämmelser om arbetsgivaravgifter gäller fortfarande i fråga
om ersättning som betalas ut före den 1 januari 2001.
4. Äldre bestämmelser om egenavgifter gäller fortfarande i fråga om
inkomster som uppbärs före den 1 januari 2001. Om det i fall då
inkomsttaxering skall ske är fråga om ett beskattningsår som omfattar tid
såväl före som efter utgången av år 2000 skall, om den avgiftsskyldige
inte visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses hänförlig
till tiden efter utgången av år 2000 som svarar mot förhållandet mellan
den del av beskattningsåret som infaller under denna tid och hela
beskattningsåret

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över betänkandet Socialavgiftslagen (SOU 1998:67)
Följande remissinstanser har avgett yttrande. Svea hovrätt, Kammarrätten
i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Skåne län, Statens
Invandrarverk, Riksförsäkringsverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Arbetsgivarverket, Statens löne- och pensionsverk,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetslöshetskassornas Samorganisation,
Forum Syd, Företagarnas Riksorganisation, Försäkringskasseförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund, Stockholms
läns allmänna försäkringskassa, Svenska Arbetsgivareföreningen,
SMBF/Sjöbefälen, Svenska Revisorsamfundet SRS, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Riksidrottsförbund, Teatrarnas Riksförbund
och Tjänstemännens centralorganisation.
Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund har
avgett ett gemensamt yttrande.
Föreningen Auktoriserade Revisorer, Landstingsförbundet, SEKO
Facket för Service och Kommunikation, SIOS Samarbetsorgan för
invandrar- och flyktingorganisationer i Sverige, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges Fartygsbefälsförening, Svenska
Industritjänstemannaförbundet, Sveriges Redareförening och Sveriges
Redareförening för mindre passagerarfartyg har inbjudits att lämna
synpunkter, men har avstått.

Lagrådremissens förslag till lagtext
1. Förslag till socialavgiftslag
Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Innehåll och definitioner

Innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om avgifter för finansiering av syste-
men för social trygghet (socialavgifter).
Bestämmelser om avgifter för finansiering av ålderspensioneringen
finns även i lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift och lagen
(1998:676) om statlig ålderspensionsavgift.
Bestämmelser om fördelning av socialavgifter finns i lagen (2000:000)
om fördelning av socialavgifter.

2 § Socialavgifter skall betalas i form av arbetsgivaravgifter enligt 2 kap.
eller egenavgifter enligt 3 kap.

3 § Gemenskapsrätten inom Europeiska unionen (EU) eller Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtal om social trygghet som
ingåtts med andra stater kan medföra begränsningar i skyldigheten att
betala avgifter enligt denna lag.

Definitioner

4 § Termer och uttryck som används i denna lag omfattar också motsva-
rande utländska företeelser, om inget annat anges.

5 § I denna lag avses med
F-skattsedel: sådan skattsedel som innebär att innehavaren skall betala
F-skatt enligt skattebetalningslagen (1997:483),
näringsverksamhet: näringsverksamhet enligt inkomstskattelagen
(1999:1229),
inkomst av tjänst: inkomst i inkomstslaget tjänst enligt inkomstskatte-
lagen.
Vad som sägs i denna lag om handelsbolag och om delägare i dem,
gäller också i fråga om europeiska ekonomiska intressegrupperingar
(EEIG) och delägare i dem.

Arbete i Sverige

6 § Med arbete i Sverige avses förvärvsarbete i verksamhet här i landet.
Om en fysisk person som bedriver näringsverksamhet har sådant fast
driftställe i Sverige som avses i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen
(1999:1229) skall verksamhet hänförlig dit anses bedriven här i landet.

Arbete på fartyg

7 § Arbete som sjöman anses som arbete i Sverige i samma utsträckning
som enligt 2 kap. 8 § socialförsäkringslagen (1999:799).

Utsändning

8 § Arbete för en arbetsgivare i ett annat land än det där arbetsgivaren
bedriver sin verksamhet anses som arbete i Sverige i samma utsträckning
som enligt 2 kap. 9 § socialförsäkringslagen (1999:799).

Diplomater

9 § Arbete som utförs av en person som tillhör en utländsk stats beskick-
ning eller karriärkonsulat anses som arbete i Sverige endast om det är
förenligt med bestämmelserna om immunitet och privilegier i de konven-
tioner som anges i 2 och 3 §§ lagen (1976:661) om immunitet och privi-
legier i vissa fall. Detta gäller även en sådan persons personliga tjänare.
Ett sådant arbete som medför att en person på grund av anknytning till
en internationell organisation omfattas av bestämmelserna i 4 § lagen om
immunitet och privilegier i vissa fall, anses som arbete i Sverige endast i
den utsträckning det är förenligt med vad som följer av tillämplig stadga
eller avtal som anges i bilagan till den lagen.

Arbete i utlandet

10 § Med arbete i utlandet avses annat arbete än arbete i Sverige.

2 kap. Arbetsgivaravgifter

Avgiftsskyldigheten

1 § Den som utger avgiftspliktig ersättning skall betala arbetsgivarav-
gifter enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Bestämmelser om avgiftspliktig ersättning finns i 10 och 11 §§.

2 § Bestämmelsen i 1 § första stycket skall inte tillämpas om en av-
giftspliktig ersättning utgörs av rabatt, bonus eller annan ersättning på
grund av kundtrohet eller liknande. I fråga om sådana avgiftspliktiga er-
sättningar skall arbetsgivaravgifter i stället betalas av den som slutligt har
stått för de kostnader som ligger till grund för ersättningen.

3 § Bestämmelsen i 1 § första stycket skall inte tillämpas om en av-
giftspliktig ersättning utges av en fysisk person som är bosatt utomlands
eller en utländsk juridisk person och ersättningen har sin grund i en
anställning i Sverige. I sådant fall skall arbetsgivaravgifter i stället beta-
las av den hos vilken mottagaren är anställd i Sverige, om det inte finns
ett anställningsförhållande mellan mottagaren av ersättningen och den i
utlandet bosatta personen eller den utländska juridiska personen.

Situationer när avgifter skall betalas

4 § Arbetsgivaravgifter skall, om inte annat följer av 5 9 §§, betalas på
avgiftspliktig ersättning för
1. arbete i Sverige, och
2. arbete i utlandet till en person som när arbetet utförs omfattas av
svensk socialförsäkring enligt gemenskapsrätt inom Europeiska unionen
(EU) eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller enligt
avtal med andra stater.

Undantag

Mottagaren av ersättningen har F-skattsedel

5 § Arbetsgivaravgifter skall inte betalas om den som tar emot ersättning
för arbete har en F-skattsedel antingen när ersättningen bestäms eller när
den betalas ut. En uppgift om innehav av en F-skattsedel får godtas om
uppgiften lämnas i en anbudshandling, en faktura eller någon jämförlig
handling som även innehåller utbetalarens och betalningsmottagarens
namn och adress samt betalningsmottagarens personnummer eller organi-
sationsnummer. Uppgiften om innehav av en F-skattsedel får dock inte
godtas om den som betalar ut ersättningen känner till att uppgiften är
oriktig.
Om betalningsmottagaren har en F-skattsedel med sådant villkor som
avses i 4 kap. 9 § skattebetalningslagen (1997:483), skall arbetsgivar-
avgifter inte betalas om F-skattsedeln åberopas skriftligen.
Första och andra styckena gäller inte ersättning från semesterkassa.

Ersättning som utges av privatpersoner

6 § Arbetsgivaravgifter skall inte betalas av en fysisk person eller ett
dödsbo, om det kan antas att den sammanlagda avgiftspliktiga ersätt-
ningen till mottagaren under året kommer att understiga 10 000 kronor
och annat inte anges i 7 §.

7 § Bestämmelserna i 6 § gäller inte om den avgiftspliktiga ersättningen
utgör
1. en utgift i en av utgivaren bedriven näringsverksamhet, eller
2. sådan ersättning till en förmyndare, god man eller förvaltare som
avses i 12 kap. 16 § föräldrabalken.
Bestämmelserna i 6 § gäller inte heller om utgivaren och mottagaren
har kommit överens om att arbetsgivaravgifter skall betalas på ersätt-
ningen. En sådan överenskommelse gäller dock inte om mottagaren har
en F-skattsedel utan sådant villkor som avses i 4 kap. 9 §
skattebetalningslagen (1997:483).

Avtal om betalning av socialavgifter

8 § Arbetsgivaravgifter skall inte betalas av en fysisk person som är bo-
satt utomlands eller en utländsk juridisk person, om utgivaren och motta-
garen har kommit överens om att arbetsgivaravgifter inte skall betalas på
ersättningen.

Ersättningar från handelsbolag till delägare i bolaget

9 § Handelsbolag skall inte betala arbetsgivaravgifter på ersättning till
delägare i handelsbolaget.

Avgiftspliktig ersättning

10 § Löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för arbete är av-
giftspliktiga. Detsamma gäller annat som utges med anledning av ett ar-
betsavtal, dock inte pension.
Bestämmelser om värdering av förmåner finns i 9 kap. 2 § skattebetal-
ningslagen (1997:483).

11 § Med ersättning för arbete likställs i denna lag
1. kostnadsersättning, utom sådan som enligt 8 kap. 19 eller 20 §
skattebetalningslagen (1997:483) skall undantas vid beräkning av skatte-
avdrag,
2. garantibelopp enligt lönegarantilagen (1992:497),
3. ersättning som utges till en allmän försäkringskassa enligt 24 §
första stycket lagen (1991:1047) om sjuklön, varvid ersättningen skall
anses ha betalats ut till den person som sjuklönen avser,
4. forskarstipendium från Europeiska gemenskaperna (Marie Curie-
stipendium), om stipendiet utges av en fysisk person bosatt i Sverige
eller av en svensk juridisk person, och
5. ersättning från semesterkassa.

Avgiftsfri ersättning

12 § I 13 24 §§ anges vilka ersättningar som är avgiftsfria.

Skattefria ersättningar

13 § En ersättning är avgiftsfri om den
1. är skattefri enligt inkomstskattelagen (1999:1229), eller
2. undantas från skatteplikt enligt 6 § 2 eller 3 lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.

Ersättning till utomlands bosatta artister

14 § En ersättning för vilken särskild inkomstskatt skall betalas enligt
lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl. eller som enligt den lagen undantas från skatteplikt, är avgiftsfri.

Ersättning understigande visst belopp

15 § En ersättning till en person är avgiftsfri om ersättningen till den per-
sonen under året inte uppgått till 1 000 kronor.

Vissa ersättningar vid sjukdom m.m.

16 § En ersättning till en person vid sjukdom eller ledighet för vård av
barn eller med anledning av barns födelse är avgiftsfri, till den del ersätt-
ningen motsvarar sjukpenning, föräldrapenning eller rehabiliteringspen-
ning som arbetsgivare får uppbära enligt 3 kap. 16 §, 4 kap. 18 § eller 22
kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Vissa ersättningar för vilka särskild löneskatt skall betalas

17 § Ersättningar från avtalsförsäkringar m.m. som enligt 1 § första
stycket 1 5 lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster utgör underlag för nämnda skatt, är avgiftsfria.

Ersättning för vilken statlig ålderspensionsavgift skall betalas

18 § En ersättning för vilken statlig ålderspensionsavgift skall betalas
enligt lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift, är avgiftsfri.

Ersättning från vinstandelsstiftelse

19 § En sådan ersättning från en vinstandelsstiftelse eller en annan juri-
disk person med motsvarande ändamål som enligt 3 kap. 2 § andra
stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring inte utgör sjukpenning-
grundande inkomst, är avgiftsfri.

Ersättning till idrottsutövare

20 § En ersättning till en idrottsutövare från en sådan ideell förening som
avses i 7 kap. 7 13 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) och som har till
huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet är avgiftsfri, om er-
sättningen från föreningen under året inte har uppgått till ett halvt pris-
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Ersättning för skiljemannauppdrag

21 § En ersättning för skiljemannauppdrag är avgiftsfri om parterna i
skiljeförfarandet är av utländsk nationalitet.

Ersättning som motsvarar utgifter i arbetet

22 § Om en ersättning till viss del motsvarar utgifter i arbetet är ersätt-
ningen till den delen avgiftsfri, om ifrågavarande utgifter under året kan
beräknas uppgå till minst 10 procent av ersättningen från utgivaren under
samma år.
Detta gäller inte ersättning som beskattas enligt lagen (1991:586) om
särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.
I 4 kap. 3 § finns bestämmelser om att utgifterna i vissa fall får be-
stämmas schablonmässigt.

Ersättning till barn i vissa fall

23 § Ersättning för arbete till barn är avgiftsfri, om avdrag för ersätt-
ningen inte får göras enligt 60 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229).

Vissa förmåner och ersättningar från fåmansföretag och fåmanshandels-
bolag

24 § Sådan utdelning och kapitalvinst som enligt 49 kap. 16 §, 50 kap.
7 § eller 57 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas upp i inkomst-
slaget tjänst, är avgiftsfri.

Avgiftsunderlaget

Huvudregel

25 § Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter (avgiftsunderlaget)
är summan av de avgiftspliktiga ersättningar som den avgiftsskyldige har
utgett under en kalendermånad.
I avgiftsunderlaget skall också ingå tidigare under året utgiven avgifts-
fri ersättning som sammanräknad med en ersättning som utgetts under
kalendermånaden blir avgiftspliktig.

Fåmansföretag och fåmanshandelsbolag

26 § När avgiftsunderlaget bestäms skall ersättning till företagsledare,
make och barn anses ha utgetts till den som enligt bestämmelserna i
60 kap. 12 14 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) skall beskattas för
ersättningen.

Avgifterna och avgiftsberäkningen

Huvudregel

27 § Arbetsgivaravgifterna är 29,83 procent av avgiftsunderlaget och
utgörs av
1. sjukförsäkringsavgift
8,50 %
2. föräldraförsäkringsavgift
2,20 %
3. ålderspensionsavgift
10,21 %
4. efterlevandepensionsavgift
1,70 %
5. arbetsmarknadsavgift
5,84 %
6. arbetsskadeavgift
1,38 %

Avgifter för personer som har fyllt 65 år

28 § På ersättning till personer som vid årets ingång har fyllt 65 år skall
bara ålderspensionsavgift betalas.

Särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen

29 § Vid beräkning av arbetsgivaravgifterna skall avdrag göras med 5
procent av avgiftsunderlaget, dock högst med 3 550 kronor.

30 § Om flera avgiftsskyldiga ingår tillsammans i en koncern, skall de
vid bedömningen av avdragsrätten enligt 29 § anses som en avgiftsskyl-
dig. Avdraget skall i sådant fall i första hand göras av moderföretaget.
Till den del avdraget inte kan utnyttjas av moderföretaget, får det utnytt-
jas av dotterföretagen i den ordning moderföretaget bestämmer

3 kap. Egenavgifter

Avgiftsskyldigheten

1 § En fysisk person som har avgiftspliktig inkomst skall betala egen-
avgifter enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Bestämmelser om avgiftspliktig inkomst finns i 3 8 §§.

Situationer när avgifter skall betalas

2 § Egenavgifter skall betalas på avgiftspliktig inkomst av
1. arbete i Sverige, och
2. arbete i utlandet om den avgiftsskyldige när arbetet utförs omfattas
av svensk socialförsäkring enligt gemenskapsrätt inom Europeiska unio-
nen (EU) eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller
enligt avtal med andra stater.

Avgiftspliktig inkomst av näringsverksamhet

3 § Överskott av näringsverksamhet är avgiftspliktig, om den som har
inkomsten har arbetat i verksamheten i inte oväsentlig omfattning.

Avgiftspliktig inkomst av tjänst

Inkomst av självständigt bedriven verksamhet

4 § Inkomst av tjänst från verksamhet som bedrivs självständigt men som
inte räknas som näringsverksamhet, är avgiftspliktig.

Ersättning som ges ut av privatpersoner

5 § En ersättning för arbete som utförts åt en fysisk person eller ett
dödsbo och som skall tas upp i inkomstslaget tjänst är avgiftspliktig, om
arbetsgivaravgifter inte skall betalas på ersättningen enligt
bestämmelserna i 2 kap. 6 §.

Inkomster som omfattas av avtal om betalning av socialavgifter

6 § En ersättning för arbete som utförts åt en fysisk person som är bosatt
utomlands eller en utländsk juridisk person och som skall tas upp i
inkomstslaget tjänst är avgiftspliktig, om arbetsgivaravgifter inte skall
betalas på ersättningen enligt bestämmelserna i 2 kap. 8 §.

Forskarstipendium

7 § Forskarstipendium från Europeiska gemenskaperna (Marie Curie-
stipendium) är avgiftspliktigt.
Detta gäller inte om stipendiet utges av en fysisk person bosatt i
Sverige eller av en svensk juridisk person.

Inkomster för den som har F-skattsedel

8 § Löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för arbete är
avgiftspliktiga, om den som gett ut ersättningen enligt bestämmelserna i
2 kap. 5 § inte skall betala arbetsgivaravgifter. Detsamma gäller annat
som utges med anledning av ett arbetsavtal samt sådan ersättning som
enligt 2 kap. 11 § 1, 2 eller 4 likställs med ersättning för arbete.

Avgiftsfri inkomst

Ersättningar under 1 000 kronor

9 § Sådana ersättningar för arbete från en utbetalare som sammanlagt
under året understiger 1 000 kronor, är avgiftsfria.
Detta gäller inte om ersättningen utgör inkomst av näringsverksamhet.

Sjukpenning

10 § Sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring är avgiftsfri.
Detta gäller också sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbets-
skadeförsäkring och motsvarande ersättning som utges enligt annan för-
fattning eller på grund av regeringens förordnande.

Ersättning till näringsidkare utan F-skattsedel

11 § En ersättning för arbete som utgör inkomst av näringsverksamhet är
avgiftsfri, om den som utger ersättningen skall betala arbetsgivaravgifter
på den enligt bestämmelserna i 2 kap.

Avgiftsunderlaget

12 § Underlaget för beräkning av egenavgifter (avgiftsunderlaget) är
summan av de avgiftspliktiga inkomsterna vid den avgiftsskyldiges taxe-
ring till statlig inkomstskatt.
Ett underskott i en näringsverksamhet får inte minska ett överskott i en
annan näringsverksamhet.
Avgiftsunderlag skall inte fastställas, om den avgiftsskyldige avlidit
under året före taxeringsåret.

Avgifterna och avgiftsberäkningen

13 § Egenavgifterna är 28,02 procent av avgiftsunderlaget och utgörs av
1. sjukförsäkringsavgift
9,23 %
2. föräldraförsäkringsavgift
2,20 %
3. ålderspensionsavgift
10,21 %
4. efterlevandepensionsavgift
1,70 %
5. arbetsmarknadsavgift
3,30 %
6. arbetsskadeavgift
1,38 %

Avgiftsunderlag mindre än 1000 kronor

14 § Inga egenavgifter skall betalas om avgiftsunderlaget är mindre än
1 000 kronor.

Avgifter för personer som har fyllt 65 år

15 § Den som vid ingången av året före taxeringsåret har fyllt 65 år skall
bara betala ålderspensionsavgift.

Avgifter för personer som har pension

16 § Den som har haft hel ålderspension enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring hela året före taxeringsåret skall bara betala ålderspen-
sionsavgift. Detsamma gäller den som har haft hel förtidspension enligt
den lagen någon del av året före taxeringsåret.

Sjukförsäkringsavgift vid karenstid för sjukpenning

17 § Den för vilken sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap. 11 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring gäller med karenstid skall betala sjuk-
försäkringsavgift efter den procentsats som föreskrivits särskilt.

Särskilt avdrag vid avgiftsberäkningen

18 § Vid beräkning av egenavgifter skall avdrag göras med 5 procent av
avgiftsunderlaget, dock högst med 9 000 kronor per år.
Om den avgiftsskyldige är delägare i ett handelsbolag, får det sam-
manlagda avdraget från de egenavgifter som är hänförliga till inkomsten
från handelsbolaget för samtliga delägare i bolaget inte överstiga 42 600
kronor per år. Avdraget skall fördelas mellan delägarna i proportion till
hur den skattepliktiga inkomsten från handelsbolaget fördelas mellan
dem.

Vad som gäller om särskilt avdrag gjorts från arbetsgivaravgifter

19 § Om den avgiftsskyldige under året även har gjort avdrag från
arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 29 och 30 §§, får avdraget från
egenavgifterna tillsammans med avdraget från arbetsgivaravgifterna inte
överstiga 42 600 kronor per år.
Om den avgiftsskyldige är delägare i ett handelsbolag och bolaget
under året har gjort avdrag från arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 29 och
30 §§, får det sammanlagda avdraget från de egenavgifter som är
hänförliga till inkomsten från handelsbolaget för samtliga delägare i
bolaget tillsammans med avdraget från arbetsgivaravgifterna inte
överstiga 42 600 kronor per år.

Vilka avgifter som avdraget avser

20 § Avdrag enligt 18 § skall i angiven ordning avse arbetsmarknads-
avgiften, sjukförsäkringsavgiften, arbetsskadeavgiften, efterlevandepen-
sionsavgiften och föräldraförsäkringsavgiften.

4 kap. Förfarandet

Betalning av socialavgifter

1 § Föreskrifter om bestämmande, debitering, redovisning och betalning
av avgifter enligt denna lag finns i skattebetalningslagen (1997:483).

Skattebrott m.m.

2 § I fråga om avgift som avses i denna lag gäller vad som föreskrivs om
skatt i
skattebrottslagen (1971:69),
lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., och
lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter.

Verkställighetsföreskrifter

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fastställa schablon för beräkning av arbetstagarens utgifter enligt 2 kap.
22 § i viss verksamhet. Schablonen skall avse bestämda yrkesgrupper
och grundas på de genomsnittliga utgifterna inom respektive grupp.

4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Riksförsäkrings-
verket skall fastställa den procentsats som skall gälla för sjukförsäkrings-
avgift som skall betalas av den för vilken sjukpenningförsäkringen enligt
3 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller med karenstid.
Procentsatsen skall fastställas med hänsyn till hur karenstiden bedöms
påverka försäkringens utgifter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Genom lagen upphävs lagen (1981:691) om socialavgifter.
3. Äldre bestämmelser om arbetsgivaravgifter gäller fortfarande i fråga
om ersättning som betalas ut före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser om egenavgifter gäller fortfarande i fråga om
inkomster som uppbärs före ikraftträdandet. Om beskattningsåret
omfattar tid såväl före som efter utgången av år 2000 skall, om den av-
giftsskyldige inte visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst
anses hänförlig till tiden efter utgången av år 2000 som svarar mot för-
hållandet mellan den del av beskattningsåret som infaller under denna tid
och hela beskattningsåret.
5. Bestämmelserna i 2 kap. 28 § gäller inte för den som är född 1937
eller tidigare. På ersättning till sådan person skall inga avgifter betalas
om denne vid årets ingång har fyllt 65 år.
6. Bestämmelserna i 3 kap. 15 § gäller inte för avgiftsskyldiga som är
födda 1937 eller tidigare. På inkomster som en sådan person har skall
inga avgifter betalas, om den avgiftsskyldige har fyllt 65 år vid ingången
av året före taxeringsåret.
7. Arbetsgivaravgifter skall inte betalas på ersättning för arbetsskada
som har inträffat före utgången av juni 1993 om ersättningen avser tid
därefter samt ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av år
1992 om skadan anmälts till allmän försäkringskassa efter utgången av
juni 1993, allt under förutsättning att ersättningen utgår på grund av an-
svarighetsförsäkring vilken meddelats enligt grunder som fastställts i
kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Detta gäl-
ler emellertid endast ersättning som inte avser de första 180 dagarna efter
skadetillfället och som för en och samma arbetstagare beräknas på löne-
delar som inte överstiger sju och en halv gånger prisbasbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
8. Den som åtagit sig att svara för ålderspensionsavgiften på en ersätt-
ning enligt en sådan förbindelse som avses i 2 kap. 11 eller 12 § eller
15 kap. 18 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension i dess
lydelse före den 1 januari 2001 skall, om arbetsgivaravgifter inte skall
betalas på ersättningen enligt 2 kap. 4 §, alltjämt vara skyldig att betala
ålderspensionsavgift på sådan ersättning som omfattas av förbindelsen.

2. Förslag till lag om fördelning av socialavgifter
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om fördelning av socialavgifterna
enligt socialavgiftslagen (2000:000) för finansiering av systemen för so-
cial trygghet.

2 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma betydelse
som i socialavgiftslagen (2000:000).

Sjukförsäkringsavgifter

3 § Sjukförsäkringsavgifter skall finansiera kostnader för följande ersätt-
ningar som utges enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring:
1. sjukpenning och andra ersättningar enligt 3 kap.,
2. folkpension i form av förtidspension enligt 7 kap. för personer som
har rätt till tilläggspension i form av förtidspension enligt 13 kap.,
3. tilläggspension i form av förtidspension enligt 13 kap., och
4. rehabiliteringspenning och andra ersättningar enligt 22 kap.

4 § Sjukförsäkringsavgifter skall också finansiera
1. Centrala studiestödsnämndens kostnader med anledning av att
studielån som avser en sjukperiod inte behöver återbetalas enligt studie-
stödslagen (1999:1395) eller bestämmelser som har meddelats med stöd
av den lagen,
2. kostnader enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
3. den allmänna försäkringens kostnader enligt lagen (1991:1047) om
sjuklön,
4. vissa av de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader,
och
5. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift som betalas för förmåner enligt 1 och 2 ovan
samt 3 §.

Föräldraförsäkringsavgifter

5 § Föräldraförsäkringsavgifter skall finansiera
1. föräldrapenningförmåner enligt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
2. kostnader för administration av föräldrapenningförmåner, och
3. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift som belöper på föräldrapenningförmåner.

Ålderspensionsavgifter

6 § Den andel av influtna ålderspensionsavgifter som beräknas utgöra
avgifter för inkomster som överstiger 8,07 förhöjda prisbasbelopp enligt
1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall föras till staten.
Den andel av avgifterna som beräknas motsvara pensionsrätt för pre-
miepension för samma år skall föras till Riksgäldskontoret för tillfällig
förvaltning.
Återstoden av avgifterna skall föras till Första Fjärde AP-fonderna för
förvaltning enligt lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-
fonder).

7 § Beräknade ålderspensionsavgifter enligt 6 § skall stämmas av mot de
slutliga avgifter som avser fastställda pensionsrätter och pensionspoäng
samt på inkomster som överstiger 8,07 förhöjda prisbasbelopp enligt
1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Skillnaden mellan beräknade belopp och de belopp som slutligt fram-
räknas för det aktuella året skall regleras vid en kommande överföring.
Medel som regleras gentemot staten skall beräknas med sådan ränta
som anges i 19 kap. 3 § skattebetalningslagen (1997:483). Medel som
regleras gentemot Riksgäldskontoret skall beräknas med sådan ränta som
anges i avtal som avses i 8 kap. 1 § första stycket lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension.

Efterlevandepensionsavgifter

8 § Efterlevandepensionsavgifter skall finansiera
1. folkpension i form av efterlevandepension enligt 8 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring och tilläggspension i form av efterle-
vandepension enligt 14 kap. samma lag,
2. änkepension enligt övergångsbestämmelserna till lagen (1988:881)
om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, och
3. kostnader för administration av efterlevandepension och änkepen-
sion.

Arbetsmarknadsavgifter

9 § Arbetsmarknadsavgifter skall finansiera
1. arbetslöshetsersättning enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsför-
säkring och kostnader för tillsyn av utbetalning av sådan ersättning enligt
lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor,
2. utbildningsbidrag i form av dagpenning till deltagare i arbetsmark-
nadsutbildning, yrkesinriktad rehabilitering eller sådan verksamhet för
ungdomar mellan 20 och 24 år som anordnas av en kommun,
3. kostnader enligt lönegarantilagen (1992:497), och
4. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift som betalas på ersättningar enligt 1 3.
Första stycket 2 gäller endast om deltagarna uppfyller villkoren för
inkomstrelaterad ersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Arbetsskadeavgifter

10 § Arbetsskadeavgifter skall finansiera
1. ersättningar enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
2. kostnader för administration av ersättningar enligt 1, och
3. sådana statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om
statlig ålderspensionsavgift som betalas på ersättningar enligt 1.

Verkställighetsföreskrifter

11 § Regeringen skall meddela närmare föreskrifter om de regleringar
som avses i 7 § andra och tredje styckena.
Regeringen skall för varje år fastställa de beräknade andelarna av in-
flutna ålderspensionsavgifter som avses i 6 § efter förslag från
Riksförsäkringsverket.
__________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2. Äldre bestämmelser om fördelningen av socialavgifter i 4 kap. lagen
(1981:691) om socialavgifter gäller fortfarande i fråga om avgifter som
hänför sig till tid före ikraftträdandet.
3. Äldre motsvarande bestämmelser till 6 § om andelar för fördelning
av ålderspensionsavgifter skall tillämpas till och med år 2001.
4. Hänvisningen i 4 § 1 till studiestödslagen (1999:1395) skall fram till
den 1 juli 2001 i stället avse studiestödslagen (1973:349). Sjukförsäk-
ringsavgifter skall därefter även finansiera Centrala studiestödsnämndens
kostnader enligt 4 § 1 i fråga om studiestöd som beviljats enligt studie-
stödslagen (1973:349) eller enligt övergångsbestämmelserna till studie-
stödslagen (1999:1395).
5. Utöver vad som sägs i 10 § skall arbetsskadeavgifter alltjämt finan-
siera ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt den upp-
hävda lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete, den upp-
hävda lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och den
upphävda lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän för-
säkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 kap.
1 §
Om avgifter för finansiering av
sjukförsäkringen m.m., föräldra-
försäkringen och efterlevandepen-
sioner föreskrivs i lagen
(1981:691) om socialavgifter.
Om avgifter för finansiering av
sjukförsäkringen m.m., föräldra-
försäkringen och efterlevandepen-
sioner föreskrivs i socialavgifts-
lagen (2000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

9.21

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1366) om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän för-
säkring i stället för dess lydelse enligt lagen (1999:1366) om ändring i
nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.
2 §
Sjukpenningrundande inkomst
är den årliga inkomst i pengar som
en försäkrad kan antas komma att
tills vidare få för eget arbete här i
landet, antingen såsom arbets-
tagare i allmän eller enskild tjänst
(inkomst av anställning) eller på
annan grund (inkomst av annat
förvärvsarbete). I fråga om arbete
som utförs utomlands av den som
av en statlig arbetsgivare sänts till
ett annat land för arbete för ar-
betsgivarens räkning bortses vid
beräkningen av sjukpenninggrun-
dande inkomst från sådana löne-
tillägg som betingas av ökade lev-
nadskostnader och andra
särskilda förhållanden i
sysselsättningslandet. Som
inkomst av anställning eller
inkomst av annat förvärvsarbete
räknas inte heller inkomst som
avses i 10 kap. 3 § 1 3
inkomstskattelagen (1999:1229)
eller sådan ersättning som anges i
1 § första stycket 1-5 och fjärde
stycket lagen (1990:659) om sär-
skild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster. Som inkomst av annat
förvärvsarbete räknas inte sådan
ersättning enligt gruppsjukförsäk-
ring eller trygghetsförsäkring vid
arbetsskada som enligt 2 § första
stycket lagen om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster utgör
underlag för nämnda skatt. Den
sjukpenninggrundande inkomsten
fastställs av försäkringskassan.
Inkomst av anställning och in-
komst av annat förvärvsarbete
skall därvid var för sig avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Sjukpenningrundande inkomst
är den årliga inkomst i pengar som
en försäkrad kan antas komma att
tills vidare få för eget arbete här i
landet, antingen såsom arbetsta-
gare i allmän eller enskild tjänst
(inkomst av anställning) eller på
annan grund (inkomst av annat
förvärvsarbete). Som inkomst av
anställning eller inkomst av annat
förvärvsarbete räknas inte inkomst
som avses i 10 kap. 3 § 1 3
inkomstskattelagen (1999:1229)
eller sådan ersättning som anges i
1 § första stycket 1-5 och fjärde
stycket lagen (1990:659) om sär-
skild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster. Som inkomst av annat
förvärvsarbete räknas inte sådan
ersättning enligt gruppsjukförsäk-
ring eller trygghetsförsäkring vid
arbetsskada som enligt 2 § första
stycket lagen om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster utgör
underlag för nämnda skatt. Den
sjukpenninggrundande inkomsten
fastställs av försäkringskassan.
Inkomst av anställning och in-
komst av annat förvärvsarbete
skall därvid var för sig avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan
inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som överstiger sju och
en halv gånger prisbasbeloppet. Det belopp som sålunda skall undantas
skall i första hand räknas av från inkomst av annat förvärvsarbete. Ersätt-
ning för utfört arbete i annan form än pension räknas som inkomst av
anställning, såvida ersättningen under ett år uppgår till minst 1 000 kro-
nor, även om mottagaren inte är anställd hos den som utger ersättningen.
I nu angivna fall skall den som utför arbetet anses såsom arbetstagare och
den som utger ersättningen såsom arbetsgivare. Kan ersättning för arbete
för någon annans räkning under året inte antas uppgå till minst 1 000
kronor, skall ersättningen från denne inte tas med vid beräkningen av den
sjukpenninggrundande inkomsten i annat fall än då den utgör inkomst av
näringsverksamhet. Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst av
anställning skall bortses från ersättning som enligt 2 a § skall anses som
inkomst annat förvärvsarbete samt ersättning som idrottsutövare får från
sådan ideell förening som avses i 7 kap. 7 § första stycket
inkomstskattelagen (1999:1229) och som har till huvudsakligt syfte att
främja idrottslig verksamhet, om ersättningen från föreningen under året
inte kan antas uppgå till minst ett halvt prisbasbelopp. Vid beräkning av
sjukpenninggrundande inkomst av anställning bortses även från ersätt-
ning från en stiftelse som har till väsentligt ändamål att tillgodose eko-
nomiska intressen hos dem som är eller har varit anställda hos en arbets-
givare som lämnat bidrag till stiftelsen (vinstandelsstiftelse) eller från en
annan juridisk person med motsvarande ändamål, om ersättningen avser
en sådan anställd och inte utgör ersättning för arbete för den juridiska
personens räkning. Detta gäller dock endast om de bidrag arbetsgivaren
lämnat till den juridiska personen varit avsedda att vara bundna under
minst tre kalenderår och att på likartade villkor tillkomma en betydande
del av de anställda. Om arbetsgivaren är ett fåmansföretag eller ett
fåmanshandelsbolag skall vid beräkningen inte bortses från ersättning
som den juridiska personen lämnar till sådan företagsledare eller delägare
i företaget eller en person som är närstående till någon av dem. Med
fåmansföretag, fåmanshandelsbolag, företagsledare och närstående per-
son avses detsamma som i inkomstskattelagen. Vid beräkning av sjuk-
penninggrundande inkomst av anställning skall alltid bortses från ersätt-
ning från en vinstandelsstiftelse som härrör från bidrag som
arbetsgivaren lämnat under åren 1988 1991.
Beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten skall, där för-
hållandena inte är kända för försäkringskassan, grundas på de upplys-
ningar som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbets-
givare eller som kan framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts
av den försäkrades inkomst. Semesterlön får inte inräknas i den sjukpen-
ninggrundande inkomsten till högre belopp än vad som skulle ha utgivits
i lön för utfört arbete under motsvarande tid. En liknande begränsning
skall gälla semesterersättning. Inkomst av arbete för egen räkning får ej
beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för
annans räkning.

9.21

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring
dels att 7 kap. 2 § skall upphöra att gälla,
dels att 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
1 §
Om avgifter för finansiering av
arbetsskadeförsäkringen föreskrivs
i lagen (1981:691) om social-
avgifter.
Om avgifter för finansiering av
arbetsskadeförsäkringen föreskrivs
i socialavgiftslagen (2000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om avgifter som hänför sig till tid före ikraftträdandet.

9.21

6. Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen
(1997:483)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebetalningslagen (1997:483)
dels att 1 kap. 1 §, 8 kap. 22 §, 9 kap. 1 och 3 §§ samt 11 kap. 10 och
12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 16 kap. 14 och
15 §§, samt närmast före 16 kap. 14 och 15 §§ nya rubriker av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Denna lag gäller vid bestämmande, debitering, redovisning och betal-
ning av
1. sådan skatt eller avgift som avses i 1 kap. 1 § första stycket
taxeringslagen (1990:324),
2. avgift enligt lagen (1981:691)
om socialavgifter,
2. avgift enligt socialavgifts-
lagen (2000:000),
3. skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa för-
värvsinkomster,
4. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144),
5. skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200),
6. avgift enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
7. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat tros-
samfund,
8. skattetillägg och förseningsavgift i fråga om sådan skatt eller avgift
som avses i 1 7, kontrollavgift enligt 15 kap. 6 a §, förseningsavgift en-
ligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152) samt kontrollavgift enligt lagen
(1998:514) om särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel
m.m., och
9. ränta på skatt, skattetillägg eller avgift som avses i 1 8.
Om inte annat särskilt anges gäller lagen inte när skatt skall tas ut en-
ligt mervärdesskattelagen vid import av varor. I sådant fall gäller tullagen
(0000:000).

8 kap.
22 §
Andra kostnader i arbetet än de som avses i 21 § får räknas av endast
om
1. arbetstagaren är en fysisk person som får dra av kostnaderna vid
inkomsttaxeringen, och
2. kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10 % av arbetstagarens
ersättning från arbetsgivaren under inkomståret.
Om en sådan schablon som fast-
ställts enligt 2 kap. 4 § andra
stycket lagen (1981:691) om
socialavgifter är tillämplig på
arbetstagaren, skall kostnaderna
beräknas enligt schablonen. Finns
det inte någon schablon skall
skattemyndigheten på begäran av
arbetsgivaren bestämma hur kost-
naderna skall beräknas.
Om en sådan schablon som fast-
ställts enligt 4 kap. 3 § social-
avgiftslagen (2000:000) är
tillämplig på arbetstagaren, skall
kostnaderna beräknas enligt scha-
blonen. Finns det inte någon scha-
blon skall skattemyndigheten på
begäran av arbetsgivaren be-
stämma hur kostnaderna skall be-
räknas.
Om arbetstagarens kostnader har beräknats enligt andra stycket, skall
arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om detta.

9 kap.
1 §
Arbetsgivaravgifter skall beräknas för varje redovisningsperiod efter
de procentsatser och på det underlag som anges i
1. 2 kap. 1 5 §§ lagen
(1981:691) om socialavgifter,
1. 2 kap. socialavgiftslagen
(2000:000),
2. 1 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvs-
inkomster, och
3. 1 och 3 §§ lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.

3 §
En arbetsgivare får vid beräk-
ningen av arbetsgivaravgifter göra
avdrag för sådana kostnader som
avses i 2 kap. 4 § första stycket 6
lagen (1981:691) om social-
avgifter och som arbetstagaren
haft, om kostnaderna kan
beräknas uppgå till minst 10 % av
arbetstagarens ersättning för
arbete från arbetsgivaren under
beskattningsåret.
Vid beräkningen av kostnaderna
gäller 8 kap. 22 § andra och tredje
styckena.
Om en arbetsgivare har utgett
ersättning som till viss del
motsvarar utgifter i arbetet och
ersättningen till den delen är av-
giftsfri enligt 2 kap. 22 § social-
avgiftslagen (2000:000), gäller vid
beräkningen av utgifterna be-
stämmelserna i 8 kap. 22 § andra
och tredje styckena.

11 kap.
10 §
I slutlig skatt ingår
1. skatt som avses i 1 kap. 1 § första stycket taxeringslagen
(1990:324),
2. egenavgift som avses i 3 kap.
lagen (1981:691) om social-
avgifter,
2. egenavgift som avses i 3 kap.
socialavgiftslagen (2000:000),
3. skatt som avses i 2 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster,
4. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144), om den inte
ingår i avgiften enligt 7,
5. sådan mervärdesskatt som enligt 10 kap. 31 § första stycket denna
lag skall redovisas i självdeklaration,
6. avgift som avses i 2 § lagen (1994:1920) om allmän löneavgift, och
7. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat tros-
samfund.

12 §
När den slutliga skatten bestäms gäller att
1. egenavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter de-
biteras på grundval av uppgifter
om försäkringsförhållanden som
lämnas av den allmänna försäk-
ringskassan,
1. egenavgifter enligt social-
avgiftslagen (2000:000) debiteras
på grundval av uppgifter om för-
säkringsförhållanden som lämnas
av den allmänna försäkringskas-
san,
2. begravningsavgift enligt begravningslagen (1990:1144), som inte
ingår i avgift enligt 3, räknas ut med ledning av den avgiftssats som för
inkomståret gäller för den skattskyldige enligt de uppgifter som lämnats
för den församling eller kommun som avgiften skall betalas till, och att
3. avgift som avses i lagen (1999:291) om avgift till registrerat tros-
samfund räknas ut med ledning av den avgiftssats som för inkomståret
gäller för den skattskyldige enligt de uppgifter som lämnats av trossam-
fundet.

16 kap.

Fördelning av arbetsgivaravgifter

14 §
Influtna arbetsgivaravgifter
skall fördelas mellan de avgifts-
ändamål som anges i lagen
(2000:000) om fördelning av
socialavgifter enligt beskattnings-
beslut som följer av 11 kap.
Avdrag som görs enligt 2 kap. 29
och 30 §§ socialavgiftslagen
(2000:000) skall avse arbets-
marknadsavgiften.
Bestämmelserna i första stycket
skall tillämpas också på avgifts-
och räntebelopp som betalas ut till
arbetsgivare.
Föreskrifter om fördelningen får
meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, Riks-
försäkringsverket.

Omföring av egenavgifter

15 §
Riksförsäkringsverket får varje
år tillgodoföra sig ett visst belopp
från varje inkomsttitel på stats-
budgeten där egenavgifter redo-
visats. Beloppet motsvarar sum-
man av de under föregående året
debiterade egenavgifterna mins-
kad med summan av de avgifter
som under samma år satts ned
eller återbetalats.
Riksförsäkringsverket får under
respektive period om tolv månader
som preliminär skatt betalas som
förskott på belopp enligt första
stycket tillgodoföra sig 5,4 % av
den preliminära skatt som debite-
rats fysiska personer före den 1
februari under perioden. För-
skottet tillgodoförs med en tolfte-
del varje månad. Riksskatteverket
skall varje år senast den 15
februari lämna Riksförsäkrings-
verket uppgift om summan av den
före den 1 februari samma år de-
biterade preliminära skatten för
fysiska personer.
Om Riksförsäkringsverket under
en sådan tolvmånadersperiod som
anges i andra stycket tillgodoförts
förskott som överstiger beloppet
enligt första stycket skall skillna-
den regleras genom avräkning på
belopp som närmast därefter skall
tillgodoföras enligt första eller
andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om
inkomstgrundad ålderspension
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 2 kap. 16 § och 8 kap. 1 § lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
2 §
Försäkringen och kostnaderna
för förvaltningen av den skall fi-
nansieras genom ålderspen-
sionsavgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter, all-
männa pensionsavgifter enligt
lagen (1994:1744) om allmän pen-
sionsavgift och statliga ålderspen-
sionsavgifter enligt lagen
(1998:676) om statlig ålderspen-
sionsavgift samt genom
avkastning på avgiftsmedel.
Försäkringen och kostnaderna
för förvaltningen av den skall fi-
nansieras genom ålderspen-
sionsavgifter enligt social-
avgiftslagen (2000:000), allmänna
pensionsavgifter enligt lagen
(1994:1744) om allmän pen-
sionsavgift och statliga ålderspen-
sionsavgifter enligt lagen
(1998:676) om statlig ålderspen-
sionsavgift samt genom
avkastning på avgiftsmedel

2 kap.
16 §
Intäkt som avses i 10 kap. 3 § 1 4 inkomstskattelagen (1999:1229) är
inte pensionsgrundande inkomst.
Pensionsgrundande inkomst är
inte heller sådana lönetillägg som,
vid arbete som har utförts utom-
lands, har betingats av ökade lev-
nadskostnader och andra
särskilda förhållanden i
sysselsättningslandet.

8 kap.
1 §
Premiepensionsmyndigheten
skall ansvara för förvaltningen av
de avgiftsmedel som enligt 4 kap.
3 § lagen (1981:691) om social-
avgifter skall placeras på konto
hos Riksgäldskontoret till dess att
de förs över enligt 2 § till annan
förvaltning. Myndigheten skall
träffa avtal med kontoret om för-
räntning och andra villkor för pla-
ceringen av medlen. Myndigheten
skall sträva efter att med ett lågt
risktagande och med hänsyn till
kravet på betalningsberedskap
uppnå så god avkastning på med-
len som möjligt.
Premiepensionsmyndigheten
skall ansvara för förvaltningen av
de avgiftsmedel som enligt 6 §
lagen (2000:000) om fördelning av
socialavgifter skall placeras på
konto hos Riksgäldskontoret till
dess att de förs över enligt 2 § till
annan förvaltning. Myndigheten
skall träffa avtal med kontoret om
förräntning och andra villkor för
placeringen av medlen. Myndig-
heten skall sträva efter att med ett
lågt risktagande och med hänsyn
till kravet på betalningsberedskap
uppnå så god avkastning på med-
len som möjligt.
Avkastningen skall fördelas mellan pensionsspararna i förhållande till
storleken av vars och ens fastställda pensionsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Äldre bestämmelser skall
fortfarande tillämpas i fråga om inkomster som uppburits före ikraftträ-
dandet.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-08-31

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 8 juni 2000 (Finansdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. socialavgiftslag,
2. lag om fördelning av socialavgifter,
3. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1999:1366) om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring,
5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
6. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483),
7. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad
ålderspension.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Ulf Rehnberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Lagförslagen innehåller få sakliga nyheter. De båda förslagen till social-
avgiftslag och lag om fördelning av socialavgifter ersätter den nuvarande
lagen om socialavgifter. I förhållande till denna har lagförslagens teknik
och disposition betydande fördelar, bl.a. genom att antalet hänvisningar
främst till lagen om allmän försäkring minskat betydligt. Förslagen står
också i god samklang med den nya lagstiftningen på socialförsäkrings-
området, t.ex. lagen om inkomstgrundad ålderspension och socialförsäk-
ringslagen.
På enstaka punkter har de föreslagna bestämmelserna blivit så ab-
strakta att den genomsnittlige läsaren har svårt att förstå deras betydelse
och genomskåda om de i förening med andra bestämmelser täcker alla
praktiska situationer. Dessa bestämmelser är med andra ord föga pedago-
giska. Lagrådet tänker härvid främst på bestämmelserna om
avgiftspliktig inkomst i 3 kap. 3 och 4 §§ och har bl.a. frågat sig om det i
förhållande till dessa är tillräckligt att i 3 kap. 10 § göra undantag endast
för sjukpenning och rehabiliteringspenning. En närmare analys synes
emellertid ge vid handen att bestämmelserna är korrekt utformade. Att då
bygga ut dem ytterligare i pedagogiskt syfte skulle kunna medföra att de
brister i stringens. En lösning kan vara att författningskommentaren görs
fylligare, inte såsom lagstiftning genom motiv utan enbart för att förklara
syftet med bestämmelserna.

Förslaget till socialavgiftslag

1 kap. 3 §

Enligt den föreslagna bestämmelsen kan, förutom gemenskapsrätten
inom Europeiska unionen (EU) eller Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES), avtal om social trygghet som ingåtts med andra
stater medföra begränsningar i skyldigheten att betala avgifter enligt
denna lag. Bestämmelsen indikerar att avtalen om social trygghet kan
innehålla föreskrifter som utgör en del av den svenska rättsordningen.
Detta förutsätter dock att avtalen inkorporerats med den svenska rätten
genom beslut i den ordning som gäller för författningars beslutande.
De ifrågavarande avtalen är i allmänhet inkorporerade i svensk rätt,
men detta har i vissa fall skett genom en förordning som beslutats av
regeringen. Socialavgifterna är enligt svensk rättsuppfattning att
jämställa med skatter, vilket bl.a. framgår av att lagförslaget i åtskilliga
hänseenden knyter an till inkomstskattelagen och skattebetalningslagen.
Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall riksdagen besluta föreskrifter om
skatt till staten. Regeringen får på sin höjd besluta
verkställighetsföreskrifter till en skattelag. De hänvisningar till avtal om
social trygghet som lagförslaget innehåller åsyftar regler som materiellt
sett skall komplettera socialavgiftslagen. Lagrådet vill här påpeka att i
den mån föreskrifterna skulle finnas i en av regeringen beslutad
förordning de inte kan anses ha beslutats i den för skattelag gällande
ordningen.

2 kap. 12 §

Paragrafen anger endast innehållet av följande paragrafer. Detta innehåll
framgår emellertid dels av avsnittets rubrik, dels av varje enskild
paragraf i det inte alltför långa avsnittet. Paragrafen saknar varje praktisk
funktion och bör därför utgå, så mycket mer som andra avsnitt i lagen
saknar motsvarande innehållsförteckning.

2 kap. 22 §

Enligt vad som anförs under 4 kap. 3 och 4 §§ bör den materiella regel
som 4 kap. 3 § andra meningen innehåller komma till uttryck i föreva-
rande paragraf. Lagrådet förordar att tredje stycket ges följande lydelse:
"Utgifterna får för bestämda yrkesgrupper beräknas enligt schablon grun-
dad på de genomsnittliga utgifterna inom respektive grupp."

3 kap. 17 §

Enligt vad som anförs under 4 kap. 3 och 4 §§ bör den materiella regel
som 4 kap. 4 § tredje meningen innehåller komma till uttryck i föreva-
rande paragraf. Lagrådet förordar att paragrafen ges följande lydelse:
"Den för vilken sjukpenningsförsäkring enligt 3 kap. 11 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring gäller med karenstid skall betala sjuk-
försäkringsavgift efter en procentsats som beräknas med hänsyn till hur
karenstiden bedöms påverka försäkringens utgifter."

3 kap. 20 §

Paragrafen anger i vilken ordning särskilda avdrag vid avgiftsberäk-
ningen skall avräknas på de olika avgiftsformerna. Detta är emellertid en
fråga som saknar betydelse för förhållandet mellan den enskilda och det
allmänna och som inte bör regleras i förevarande lag. Paragrafen bör
därför utgå. Enligt Lagrådets mening är det, av skäl motsvarande dem
som utvecklas under 16 kap. 14 och 15 §§ förslaget till lag om ändring i
skattebetalningslagen, tveksamt om bestämmelsen över huvud taget bör
finnas i lag. Om frågan anses böra lagregleras, har paragrafen närmast sin
plats i förslaget till lag om fördelning av socialavgifter.

4 kap. 3 och 4 §§

Bestämmelser om socialavgifter tillhör det obligatoriska lagområdet.
Eftersom det i konstitutionellt hänseende är fråga om skatt finns inte ut-
rymme för något normbemyndigande enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.
Det är därför endast föreskrifter enligt 8 kap. 13 § regeringsformen som
regeringen kan meddela. Att detta också är regeringens ståndpunkt fram-
går av att paragraferna föregås av rubriken "Verkställighetsföreskrifter".

När verkställighetsföreskrifter används för att komplettera en lag inom
det obligatoriska lagområdet får regleringen inte tillföras något väsentligt
nytt genom föreskrifterna. Det sakliga innehållet i paragrafernas andra
respektive tredje mening måste därför ges lagform. Bestämmelser i
ämnet bör emellertid ges i anslutning till bestämmelserna i 2 kap. 22 §
och 3 kap. 17 §.

Lagrådet ser inte något hinder i och för sig mot att verkställighetsföre-
skrifter skall kunna meddelas för tillämpningen av de aktuella bestäm-
melserna. Huruvida sådana föreskrifter blir konstitutionellt godtagbara
beror självfallet på deras innehåll.

Det bör inte komma i fråga att riksdagen ålägger regeringen att meddela
verkställighetsföreskrifter (jfr Håkan Strömberg, Normgivningsmakten
enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl. 1999, s. 145 f). Lagen bör därför
endast innehålla en erinran om att det behövs tillämpningsföreskrifter. En
sådan erinran kan för båda de berörda frågorna ges i samma paragraf, 4
kap. 3 §, av förslagsvis följande innehåll: "Närmare föreskrifter för
tillämpningen av 2 kap. 22 § tredje stycket och 3 kap. 17 § meddelas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer."

Övergångsbestämmelserna

Enligt punkt 8 skall betalningsskyldigheten enligt tidigare ingångna för-
bindelser att betala ålderspensionsavgift kvarstå efter socialavgiftslagens
ikraftträdande. I vissa fall kommer sådana förbindelser att bli överflödiga
på grund av att avgiftsskyldigheten utvidgas genom den föreslagna lagen.
I övriga fall skall förbindelserna alltjämt gälla. Övergångsbestämmelsen
bör utformas så att den avspeglar sistnämnda förhållande och inte, som i
det remitterade förslaget, synas ålägga betalningsskyldighet. Bestämmel-
sen kan lämpligen ges följande lydelse: "8. En förbindelse som avses i 2
kap. 11 eller 12 § eller 15 kap. 18 § lagen (1998:674) om inkomstgrun-
dad ålderspension i dess lydelse före den 1 januari 2001 skall alltjämt
gälla, om arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 4 § denna lag inte skall betalas
på den ersättning som omfattas av förbindelsen."

Förslaget till lag om fördelning av socialavgifter

11 §

Bestämmelserna torde vara avsedda att utgöra en erinran om att rege-
ringen meddelar föreskrifter i de angivna ämnena. De bör därför inte ut-
formas som ett åläggande för regeringen att meddela föreskrifterna.
Enklast kan detta rättas till genom att ordet "skall" utmönstras ur texten
till de båda bestämmelserna.

Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen

8 kap. 22 §

Under hänvisning till vad som anförts under 2 kap. 22 § förslaget till
socialavgiftslag förordar Lagrådet att andra stycket första meningen ges
följande lydelse: "Av 2 kap. 22 § tredje stycket socialavgiftslagen
(2000:000) följer att arbetstagarens kostnader i vissa fall skall beräknas
enligt schablon."

16 kap. 14 och 15 §§

I de föreslagna föreskrifterna regleras, som framgår av rubrikerna, för-
delning av arbetsgivaravgifter respektive omföring av egenavgifter. Det
är alltså inte fråga om den betalningsskyldighet som åvilar enskild enligt
skattebetalningslagen. När de föreslagna föreskrifterna kommer att aktu-
aliseras, har avgifterna redan influtit till statskassan. Vad som regleras i
föreskrifterna är den interna, statliga fördelningen av medlen. Med hän-
syn härtill hör föreskrifterna knappast hemma i skattebetalningslagen. Av
de lagförslag som är aktuella i ärendet skulle föreskrifterna hellre kunna
passa in i lagen om fördelning av socialavgifter.
Bestämmelser av ifrågavarande art berör inte förhållandet mellan en-
skilda och det allmänna och faller således inte inom ramen för 8 kap. 3 §
regeringsformen. Rätten att förfoga över statens medel utgör i själva ver-
ket en del av finansmakten, vilken huvudsakligen regleras i 9 kap. rege-
ringsformen. Redan i 1 kap. 4 § andra stycket regeringsformen föreskrivs
att riksdagen bestämmer hur statens medel skall användas. I 9 kap. 2 §
första stycket sägs vidare att statens medel inte får användas på annat sätt
än riksdagen har bestämt. Det framgår inte av 9 kap. i vilken form riks-
dagen skall besluta om användningen av statsmedel. Riksdagen bör
självfallet ha rätt att välja att ge beslutet i form av lag (märk här möjlig-
heten till s.k. specialdestination i sista meningen andra stycket av 2 §). Jfr
t.ex. lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder). Om
normgivning på finansmaktens område, se uttalanden av departe-
mentschefen i prop. 1973:90 s. 212 samt också s. 347 f. (beträffande
tillämpningen av 9 §). Avsikten med bestämmelsen i 9 kap. 2 § första
stycket är dock inte att riksdagen i detalj skall bestämma över statens ut-
gifter. I 9 kap. 8 § föreskrivs också uttryckligen att statens medel och
dess övriga tillgångar står till regeringens disposition.
Enligt Lagrådets mening bör i den fortsatta beredningen av ärendet
övervägas om föreskrifterna är av det slag att de bör finnas i en lag eller
om innehållet i dem skulle kunna ges som direktiv i regleringsbrev.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2000

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Freivalds,
Thalén,
Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,
Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Ringholm

Regeringen beslutar proposition 2000/01:8 Ny socialavgiftslag

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om fördelning av
socialavgifter
11 §

Senaste lydelse 1998:677.
Senaste lydelse 1995:900.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:126.
Senaste lydelse 1999:315.
Senaste lydelse 1999:1300.
Senaste lydelse 1999:1301.
Senaste lydelse 1996:1405.
Senaste lydelse 1997:774.
Senaste lydelse 1997:495.
Senaste lydelse 1999:1263.
Senaste lydelse 1999:1263.
Senaste lydelse 1999:1263.
Senaste lydelse 1994:548.
Senaste lydelse 1994:548.
Senaste lydelse 1999:1267.
Senaste lydelse 1996:1062.
Senaste lydelse 1999:1273.
Senaste lydelse 1995:1485.
Senaste lydelse 1998:700.
Senaste lydelse 1998:700.
Senaste lydelse 1999:1291.
Senaste lydelse 1997:949.
Senaste lydelse 1998:677.
Senaste lydelse 1995:900.
Lydelse enligt prop. 1999/2000:126.
Senaste lydelse 1999:315.
Senaste lydelse 1999:1300.
Senaste lydelse 1999:1301.
Prop. 2000/01:8

5

1

Prop. 2000/01:8

183

21

30

52

183

54

183

64

183

183

69

183

91

183

183

118

128

134

Prop. 2000/01:8
Bilaga 1

Bilaga 1

149

Prop. 2000/01:8
Bilaga 2

Bilaga 2

150

Prop. 2000/01:8
Bilaga 3

Prop. 2000/01:8
Bilaga 4

170

176

183

Prop. 2000/01:8
Bilaga 5

Prop. 2000/01:8

Prop. 2000/01:8

1