Regeringens proposition
2000/01:68

Ersättning för ideell skada
Prop.
2000/01:68

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 mars 2001

Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas rätten till skadestånd för ideella skador. Med ideella
skador avses skador som inte är av ekonomisk natur, främst fysiskt och psykiskt
lidande vid personskador och kränkning av den personliga integriteten. För att
stärka rätten till skadestånd för ideell skada föreslår regeringen ett antal
ändringar i skadeståndslagen.
I fråga om rätten till ersättning för ideell skada vid personskada innebär
förslagen huvudsakligen följande.
- Nära anhöriga till den som dödas genom en skadeståndsgrundande handling
får en lagstadgad rätt till ersättning för de psykiska besvär som han eller hon
åsamkas på grund av dödsfallet. Det skall inte krävas att den
skadeståndsskyldige har handlat med uppsåt eller grovt oaktsamt. Den
skadelidande skall normalt inte behöva styrka besvären med läkarintyg eller
liknande utredning.
- En ny ersättningspost kallad särskilda olägenheter införs med ett
snävare innehåll än den nuvarande ersättningsposten olägenheter i övrigt.
Samtidigt skall fysiskt och psykiskt lidande omfatta vissa skadeföljder som inte
ryms under motsvarande begrepp i dag.
- Rätten till omprövning av skadestånd utvidgas till att avse även
ersättning för kostnader och ideell skada vid personskada.
Beträffande rätten till ersättning för kränkning genom brott innebär förslagen
huvudsakligen följande.
- En tydligare regel om kränkningsersättning införs och i lagen anges vad
som särskilt skall beaktas när ersättningen bestäms. I motiven till
bestämmelserna förespråkar regeringen en något förstärkt rätt till
kränkningsersättning för de yrkesgrupper, bl.a. poliser, som har beredskap för
vissa kränkningar.
- Särskilda bestämmelser om kränkningsersättning införs i brottsskadelagen.
Vidare föreslås att rätten till ersättning för båda de nämnda typerna av ideell
skada skall kunna ärvas i större utsträckning än i dag. Vid den skadelidandes
död skall rätten till ersättning gå över på arvingarna, om krav på ersättning
har framställts före dödsfallet. Dessutom föreslås att kostnader som har
uppkommit på grund av nära anhörigas sjukbesök och omvårdnad skall ersättas mer
generöst.
Det har skett betydande höjningar av ersättningarna för ideell skada på senare
år. Den utvecklingen innebär enligt regeringen att inga lagändringar behövs för
att påverka ersättningsnivåerna.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207) 6
2.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975: 1410) 12
2.3 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413) 13
3 Ärendet och dess beredning 16
4 Ersättning för ideell skada 17
5 Ersättning för personskada 20
5.1 Ersättningsposterna 20
5.1.1 Kostnader för anhöriga 20
5.1.2 Inkomstförlust 21
5.1.3 Sveda och värk 23
5.1.4 Lyte eller annat stadigvarande men 25
5.1.5 Särskilda olägenheter 27
5.2 Ideell ersättning vid anhörigs död 30
5.3 Omprövning av skadestånd 38
5.4 Medvetslöshet eller sänkt medvetandegrad 39
5.5 Jämkning på grund av medvållande 41
5.5.1 Förutsättningar och principer för jämkning 41
5.5.2 Identifikation 44
5.6 Ersättningens storlek 45
6 Ersättning för kränkning 47
6.1 En tydligare bestämmelse om kränkningsersättning 47
6.2 Principer för bestämmande av kränkningsersättning 51
6.3 Ersättningens storlek 53
6.4 Förlust av egendom med särskilt affektionsvärde 56
6.5 Brottsskadelagen 57
7 Skall rätten till ideellt skadestånd kunna ärvas? 58
8 Skadeprövningsnämndernas roll 60
9 Ikraftträdande 62
10 Ekonomiska konsekvenser 62
11 Författningskommentar 63
11.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207) 63
11.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) 77
11.3 Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413) 78

Bilaga 1 Sammanfattning (SOU 1991:34) 81
Bilaga 2 Sammanfattning (SOU 1992:84) 83
Bilaga 3 Sammanfattning (SOU 1995:33) 85
Bilaga 4 Lagförslag (SOU 1992:84) 94
Bilaga 5 Lagförslag (SOU 1995:33) 100
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1992:84) 104
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:33) 105
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag 106
Bilaga 9 Lagrådets yttrande 115
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001 118

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413).

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
dels att 1 kap. 3 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 2 kap. 2 § och 3 § skall betecknas 2 kap. 4 § och 5 §,
nuvarande 2 kap. 4 § skall betecknas 2 kap. 2 §, nuvarande 2 kap. 5 § skall
betecknas 2 kap. 6 § samt nuvarande 6 kap. 3-5 §§ skall betecknas 6 kap. 4-6 §§,
dels att 2 kap. 1 §, nya 2 kap. 2 och 4-6 §§, 3 kap. 1 och 2 §§, 5 kap. 1, 2, 5
och 6 §§ samt 6 kap. 1 och nya 6 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 3 § och 6 kap. 3
§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
1 §
Var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall ersätta skadan, såvida icke annat följer av denna lag.
Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall
ersätta skadan.

2 §
(se 2 kap. 4 §)
Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan.

3 §

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp
mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som
kränkningen innebär.

2 §

4 §
Vållar någon som ej fyllt aderton år person- eller sakskada, skall han ersätta
skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling,
handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga omständigheter.
Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år
skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och
utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra
ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

3 §
5 §
Den som vållar person- eller sakskada under påverkan av en allvarlig psykisk
störning skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans
sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och
andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Detsamma gäller om
någon vållar sådan skada under påverkan av en annan psykisk störning och
störningen inte är självförvållad och tillfällig.
Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada under påverkan av en allvarlig
psykisk störning eller av någon annan psykisk störning som inte är
självförvållad och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med
hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

4 §
Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan enligt vad
i 1-3 §§ är föreskrivet i fråga om person- och sakskada.

(se 2 kap. 2 §)

5 §
För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår ej ersättning
enligt denna lag enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan följa
enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott skall ersättning
enligt denna lag inte betalas enbart på den grund att straff för underlåtenheten
kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

3 kap.
1 §
Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som
arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller
i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott.
Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta
1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och
3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i
2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndighetsutövning
gäller vad nedan i detta kapitel sägs.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även vad som sägs
nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en kommun gäller också ett landsting
och ett kommunalförbund.

2 §
Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren
förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning
i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.
Staten eller en kommun skall ersätta
1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten
eller kommunen svarar, och
2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §
genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning.
Vad som sägs i första stycket om kommun gäller också landsting och
kommunalförbund

5 kap.
1 §
Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för
Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för
1. sjukvårdskostnad och andra utgifter,
1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig
kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära,
2. inkomstförlust,
2. inkomstförlust,
3. sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt
till följd av skadan.
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av
bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter
till följd av skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den
skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst
som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas
komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och
verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställes intrång i näringsverksamhet. Med inkomst
likställes värdet av hushållsarbete i hemmet.
Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs
värdet av hushållsarbete i hemmet.

2 §
Har personskada lett till döden, utgår ersättning för
Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av
dödsfallet,
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av
dödsfallet,
2. förlust av underhåll.
2. förlust av underhåll,

3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne
särskilt nära.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade
rätt till underhåll av den avlidne eller som eljest var beroende av honom för
sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan
antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter.
Förlusten ersättes i den omfattning som är skälig med hänsyn till den
efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på
annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidraga till sin försörjning.
Med underhåll likställes värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade
rätt till underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var beroende av honom
för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det
kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter.
Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den
efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller annars, på
annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidra till sin försörjning.
Med underhåll likställs värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

5 §
Ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll som utgår i form av
livränta kan höjas eller sänkas, om i detta kapitel avsedda förhållanden som har
legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Har
ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under
samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning
Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt genom avtal
eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållanden som enligt detta
kapitel låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning som
har fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet
finns särskilda bestämmelser.

6 §

Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med
hänsyn till handlingens art och varaktighet. Därvid skall särskilt beaktas om
handlingen
1. haft förnedrande eller skändliga inslag,
2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,
3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga
integritet,
4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller
5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning
eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på
yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning
eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på
yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

6 kap.
1 §
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses
i 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även
jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande också jämkas, om
den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri
eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har
medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd som
avses i 5 kap. 2 § också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.

3 §
Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande samt för särskilda
olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan krav på sådan
ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till ersättning för
kränkning.

5 §

6 §
En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för lidande enligt 1 kap. 3 §
skall inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i
ett mål där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte om
särskilda skäl föranleder annat.
Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första meningen
också en skadelidande som enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 har tillerkänts
skadestånd på grund av brott för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande
men eller olägenheter i övrigt till följd av skadan.
En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning skall inte
förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i ett mål
där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte om särskilda
skäl föranleder annat.

Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första meningen
också en skadelidande som har tillerkänts skadestånd för fysiskt och psykiskt
lidande eller för särskilda olägenheter på grund av brott.
Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i fråga om
sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att uppträda på ett sätt
som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410)
Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
I fråga om trafikskadeersättning äger 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) samt
lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor motsvarande tillämpning.
I fråga om trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.

12 §
Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i
4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även
jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan ersättning till efterlevande också jämkas, om
den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller
grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har
medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning som avses
i 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) också jämkas, om den avlidne
uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses i 10 § andra
stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i
samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade
egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till
skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till
sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller
bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.3 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)
Härigenom föreskrivs att 2, 5, 7, 10 och 11 §§ brottsskadelagen (1978:413) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts även skada
på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid
skadetillfället.
Bestämmelserna i denna lag om ersättning för personskada tilläm-pas också i
fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga
friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott.
Brottsskadeersättning betalas för personskada. Som personskada ersätts även
skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid
skadetillfället.
I fall då någon har allvarligt kränkt någon annan genom brott som innefattar ett
angrepp mot dennes person, frihet eller frid betalas brottsskadeersättning för
den skada som kränkningen innebär.
.
5 §
Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§
skadeståndslagen (1972:207).
Livränta utgår endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den
skadelidandes framtida vård eller försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen
(1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§
skadeståndslagen (1972:207). Livränta betalas dock endast när ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning.
Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

Brottsskadeersättning med anledning av kränkning bestäms enligt 5 kap. 6 §
första stycket skadeståndslagen.
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 §
skadeståndslagen (1972:207).
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 §
skadeståndslagen.

I fråga om brottsskadeersättning tillämpas också 6 kap. 3 § skadeståndslagen.
Rätten till brottsskadeersättning faller dock inte bort, om en ansökan om
ersättning före dödsfallet gjorts hos Brottsoffermyndigheten.

7 §
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av personskada avräknas,
förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund
av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker dock ej i den mån ersättningen
motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av sakskada eller ren
förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund av skadan.
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med
anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd,
annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

10 §
Vid personskada och vid sakskada eller ren förmögenhetsskada avräknas ett
självriskbelopp. Beloppet fastställs av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer och beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp som
tillämpas här i landet vid konsument försäkring som innefattar skydd mot skada
till följd av brott.
Vid personskada, vid kränkning och vid sakskada eller ren förmögenhetsskada
avräknas ett självriskbelopp. Beloppet fastställs av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer och beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp
som tillämpas här i landet vid konsumentförsäkring som innefattar skydd mot
skada till följd av brott.
Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon som avses
i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller annan plats
där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket gäller ej heller, om
det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något självriskbelopp.

11 §
Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av
engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersättning som
fastställs i form av livränta utgår för varje år med högst tre gånger det
basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Brottsskadeersättning med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada utgår
med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av
engångsbelopp betalas med högst tjugo gånger det prisbasbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersättning
som fastställs i form av livränta betalas för varje år med högst tre gånger det
prisbasbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med anledning av sakskada
och ren förmögenhetsskada betalas med högst tio gånger det prisbasbelopp som
gäller då ersättningen bestäms.
Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av självriskbelopp
enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas ingen ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

3 Ärendet och dess beredning
År 1988 beslutade regeringen direktiv till en parlamentarisk kommitté för att se
över skadeståndslagens regler om ersättning för ideell skada i samband med
personskada (dir. 1988:76). Huvuduppgifterna för kommittén var att överväga
vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas för ideella skador, hur normer för
att bestämma ersättningen bör fastställas och om ersättningsnivåerna bör höjas.
År 1990 beslutades tilläggsdirektiv till kommittén (dir. 1990:66). Enligt dessa
skulle kommittén överväga ändringar i ersättningsnivåerna och regelverket vid
skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger utrymme
för inte bara kompensation för lidandet utan också hjälp till en förändring av
livssituationen.
Kommittén lade fram tre betänkanden: Ersättning för ideell skada till
HIV-smittade (SOU 1991:34), Ersättning för kränkning genom brott (SOU 1992:84)
och slutbetänkandet Ersättning för ideell skada vid personskada (SOU 1995:33).
Kommitténs lagförslag finns i de två sistnämnda betänkandena, vilka har
remissbehandlats.
Sammanfattningar av betänkandena finns i bilagorna 1-3. Betänkandenas lagförslag
finns i bilagorna 4 och 5. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilagorna 6 och 7. Sammanställningar av remissyttrandena finns tillgängliga i
lagstiftningsärendena (Ju 1992:3572 och Ju 1995:1595).
Försäkringsförbundet har i skrift den 27 februari 2001 lämnat vissa synpunkter
på bl.a. kommitténs kostnadsberäkningar och tidpunkten för ikraftträdandet av de
föreslagna lagändringarna.
Denna proposition innehåller regeringens ställningstaganden till de lagförslag
som kommittén presenterar i sina betänkanden. I den mån det är nödvändigt
uttalar sig regeringen även om de bedömningar som kommittén gör i olika frågor.
De frågor som behandlas rör främst ersättning för ideell skada, men vissa
näraliggande frågor om ersättning för ekonomisk skada tas också upp.
Regeringen kommer att följa tillämpningen av och vid behov utvärdera de nya
bestämmelserna.
En särskild fråga som rönt uppmärksamhet på senare tid är hur ett ideellt
skadestånd bör beaktas vid prövning av den skadelidandes behov av socialbidrag.
Denna fråga berörs i regeringens lagrådsremiss Ny socialtjänstlag m.m. som
beslutades den 8 februari 2001. Regeringen räknar med att överlämna en
proposition till riksdagen senast den 22 mars 2001.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 1 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. Lagrådet
har föreslagit vissa justeringar i lagtexten. Regeringen har följt förslagen.
Ett par redaktionella ändringar har också gjorts.
Lagrådet har vidare tagit upp frågan om räckvidden av de mer detaljerade
uttalandena i författningskommentaren. Som Lagrådet har påpekat berör detta
lagstiftningsärende centrala delar av skadeståndsrätten, ett rättsområde som ger
litet utrymme åt annat än allmänt hållna lagbestämmelser och där
rättsbildningen till stor del sker genom praxis. Regeringen har mot denna
bakgrund ansett det lämpligt att i en del fall tydligt markera den avsedda
innebörden av de föreslagna lagändringarna, bl.a. med exempel utifrån nu
gällande praxis.
Regeringen återkommer till vissa av Lagrådets synpunkter i avsnitt 5.1.1 och i
avsnitt 11.3.
4 Ersättning för ideell skada
Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada. Med
ekonomisk skada avses ekonomiska förluster av olika slag, t.ex. kostnader,
inkomstförlust och intrång i näringsverksamhet. Ideell skada utgörs däremot av
skador av icke-ekonomisk natur, t.ex. kränkningar av den personliga integriteten
samt fysiskt och psykiskt lidande i samband med personskador. Gränsen mellan de
båda skadetyperna är delvis flytande, och det är i många fall omtvistat vad som
är att hänföra till ekonomisk skada respektive ideell skada. Utmärkande för den
ideella skadan är ändå att den inte låter sig mätas i pengar på samma sätt som
den ekonomiska skadan. Utgångspunkten i svensk skadeståndsrätt är att ersättning
endast lämnas för ekonomisk skada. För att ideell skada skall ersättas krävs
som princip uttryckligt stöd i lag.
Utvecklingen av den offentliga och privata försäkringen, särskilt på
personskadeområdet, har medfört att andra ersättningsformer än skadestånd kommit
att få allt större betydelse. Flertalet personskador ersätts numera till stor
del av socialförsäkringen och av olika former av enskilda försäkringar på den
skadelidandes sida. Försäkringarna ger dock i regel inte ersättning för ideell
skada bestämd enligt skadeståndsrättsliga normer. Skadeståndsrättens främsta
uppgift på personskadeområdet har därför i praktiken blivit att kompensera
ideell skada.
Personskada
I centrum för den svenska skadeståndsrätten står skadeståndslagen (1972:207).
Enligt 1 kap. 1 § gäller lagens regler om inget annat är särskilt föreskrivet
eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i
avtalsförhållanden. Skadeståndslagen ger dock ingen uttömmande reglering av
skadeståndsrätten. Åtskilliga allmänt erkända skadeståndsrättsliga grundsatser
finns inte i lagen men skall ändå tillämpas. Skadeståndsrätten är därför ett
område där rättsbildningen i hög grad styrs av praxis.
Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
vållar person- eller sakskada ersätta skadan. Av 5 kap. 1 § framgår att
skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för
sjukvårdskostnad och andra utgifter, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller
annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt.
Till personskada räknas såväl kroppsliga som psykiska defekttillstånd. Psykiska
besvär kan bestå i chockverkan av en viss händelse men också i efterföljande
traumatiska neuroser. För att psykiska besvär skall anses som personskada krävs
att en medicinskt påvisbar effekt föreligger. Det är alltså inte tillräckligt
med sådana allmänna känsloyttringar som är en normal följd av en
skadeståndsgrundande handling, såsom den naturliga vrede, rädsla, oro eller sorg
som vanligen upplevs i samband med en skadegörande handling. En medicinskt
påvisbar effekt kan visa sig i att den skadelidande blir sjukskriven. Detta är
dock inget ovillkorligt krav, utan de medicinska besvären kan framgå på annat
sätt.
Ersättningsposterna vid personskada
Ersättningsposterna sjukvårdskostnader och andra utgifter samt inkomstförlust
avser de ekonomiska förluster någon åsamkas på grund av en personskada. I dessa
fall är det sålunda fråga om ersättning för ekonomisk skada.
Ersättningsposten sveda och värk avser fysiskt och psykiskt lidande under den
akuta sjukdomstiden efter skadan. Ersättningsposten är således av ideell
karaktär. Den ideella karaktären är dock inte alltid renodlad. Olika utlägg för
att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som
en del av beloppet för sveda och värk.
Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar lidande eller
obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes personskada kan
bedömas som varaktig. Ersättningsposten är av ideell karaktär. Gränsen mellan å
ena sidan sveda och värk och å andra sidan lyte eller annat men dras alltså i
huvudsak vid den tidpunkt när ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt.
Med lyte avses främst vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälta eller förlusten
av någon kroppsdel. Annat stadigvarande men tar sikte på andra framtida följder
av skadan och då inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan
också sådana som gör det svårt eller omöjligt för den skadelidande att leva ett
normalt liv. I denna form ersätts förlust av sinnesfunktioner, impotens och
kroppsfel som inte är vanställande, t.ex. rörelsehinder, talfel eller besvär av
en protes.
Även ersättningsposten olägenheter i övrigt avser i huvudsak skadeföljder efter
den akuta sjukdomstiden. Under denna beteckning ersätts skadeföljder som i
tidigare skadeståndsrättslig praxis kompenserades än som ideell och än som
ekonomisk skada. Hit hör sådana ofta svårbedömbara faktorer som allmänna besvär
av skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att
uppnå ett visst arbetsresultat och risken för att i framtiden förlora mera
extraordinära inkomster. Ytterligare en grupp av skadeföljder som i viss
utsträckning kan ersättas här är förhöjda levnadsomkostnader som kan uppkomma i
framtiden på grund av skadan, t.ex. extra utgifter för transporter, större
utgifter än normalt för kläder och skor och särskilda kostnader för rekreation
och förströelse.
Ersättningstabellerna vid personskada
Ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bestäms i regel
schablonmässigt. Försäkringsbolagen har genom särskilda skadeprövningsnämnder
kommit fram till vissa tabellvärden för olika vanligen förekommande skador.
Tabellerna justeras regelbundet och fastställs av Trafikskadenämnden.
Trafikskadenämnden har till uppgift att lämna rådgivande yttranden till
försäkringsgivarna om ersättning för personskada från trafikförsäkringen. Enligt
trafikförsäkringsförordningen (1976:659) är samtliga försäkringsbolag som har
tillstånd att meddela trafikförsäkring skyldiga att tillsammans med
Trafikförsäkringsföreningen upprätthålla och bekosta Trafikskadenämnden.
Nämndens reglemente fastställs av regeringen. Regeringen utser också nämndens
ordförande. Övriga ledamöter utses av Finansinspektionen. Högsta domstolen har i
ett flertal avgöranden sanktionerat att det inom skadeståndsrätten tas
utgångspunkt i Trafikskadenämndens tabeller, varför de även tillämpas i
domstolarna (jfr rättsfallet NJA 1972 s. 81). Även riksdagen har gett sitt stöd
för denna ordning (se prop. 1975:12 s. 111, LU 1975:16 och rskr. 1975:133).
Några tabeller av motsvarande slag används inte för att bestämma ersättning för
olägenheter i övrigt, även om också denna ersättning numera till viss del
grundas på schabloner.
Kränkningsersättning
I 1 kap. 3 § skadeståndslagen anges att lagens bestämmelser om skyldighet att
ersätta personskada också skall tillämpas i fråga om lidande som någon tillfogar
annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som
innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar,
olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller
dylik brottslig gärning. Exempel på brott som vanligen berättigar till sådan
kränkningsersättning är mordförsök och andra brott mot liv och hälsa, våldtäkt
och andra sexualbrott, ofredande och ärekränkning. Det lidande som ersätts
enligt 1 kap. 3 § avser känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos
den skadelidande, såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande
reaktioner som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en
personskada. Kränkningsersättningen tar sikte på att ersätta den kränkning som
uppkommer just i samband med angreppet, medan ersättningen för personskada i
form av sveda och värk m.m. avser det efterföljande lidandet.
Kränkningsersättningen syftar sålunda till att kompensera den skadelidande för
den kränkning av den personliga integriteten som brottet har inneburit.
Några tabeller av det slag som används för att bestämma ersättning för sveda och
värk samt lyte och men finns visserligen inte när det gäller
kränkningsersättning. En relativt fast praxis har dock utvecklats i den
praktiska skaderegleringen, särskilt av Brottsoffermyndigheten och dess
företrädare Brottsskadenämnden. Brottsoffermyndigheten kan enligt
brottsskadelagen (1978:413) bevilja ersättning av statsmedel för skador till
följd av brott när den skadelidande inte kan få ersättning från skadevållaren
eller från annat håll, t.ex. från någon försäkring.
Länge rådde viss osäkerhet om förhållandet mellan de olika formerna av ideell
skada. Frågan gällde om kränkningsersättningen skulle ingå i ersättningen för
sveda och värk m.m. i de fall personskada uppkommit, eller om de båda
skadeposterna skulle ersättas vid sidan om varandra. Det står nu klart att det
inte finns några hinder mot att döma ut ersättning enligt dessa båda
bestämmelser vid sidan om varandra (se rättsfallet NJA 1990 s. 186).
5 Ersättning för personskada
5.1 Ersättningsposterna
5.1.1 Kostnader för anhöriga
Regeringens förslag: Den skadelidandes rätt till skadestånd för kostnader skall
i skälig omfattning avse även kompensation till den som står honom eller henne
särskilt nära. Därmed kan anhörigas inkomstförluster och kostnader vid sjukbesök
hos den skadade liksom anhörigas kostnader för omvårdnad ersättas i något
större omfattning än i dag.

Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Kommittén
föreslår dock en något annorlunda utformning av bestämmelsen (se SOU 1995:33
avsnitt 5.2.1).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar
det utan någon invändning. Göteborgs tingsrätt, Statens skaderegleringsnämnd,
Kammarkollegiet, Försäkringsförbundet och SAF/Industriförbundet avstyrker
förslaget. Som skäl för avstyrkandet anförs främst att förslaget ger en alltför
långtgående rätt till ersättning och att frågan bör hanteras i praxis inom ramen
för nuvarande bestämmelse. Finansinspektionen anser att den personkrets som kan
anses stå den skadelidande särskilt nära bör preciseras i lagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 1 § första stycket 1
skadeståndslagen omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada
bl.a. sjukvårdskostnader och andra utgifter (kostnader).
Även anhöriga till den skadelidande kan åsamkas kostnader och andra ekonomiska
förluster med anledning av skadan. I rättspraxis har skadestånd utgetts för
sådana förluster när dessa kan hänföras till den skadelidande. Det gäller t.ex.
anhörigas kostnader och inkomstförluster för sjukbesök liksom för vård av den
skadade i hemmet, i den mån sådan vård över huvud taget anses kunna ersättas
skadeståndsvägen. Kommittén konstaterar att praxis är tämligen liberal när det
gäller ersättning för anhörigas sjukbesök under den akuta sjukdomstiden. Däremot
intas en mer restriktiv hållning när det gäller sjukbesök för tiden därefter.
För att skadestånd skall kunna betalas i sådana fall krävs att besöken är till
gagn för den skadade. Så anses ofta vara fallet när den skadade är ett barn. I
övrigt ersätts sjukbesöken normalt bara när skadorna är livshotande. Är den
skadade inte ett barn och är skadan inte livshotande, finns således små
möjligheter att få ersättning för anhörigas kostnader för sjukbesök.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att anhörigas inkomstförluster och
kostnader vid sjukbesök hos den skadade bör kunna ersättas i något större
omfattning än som sålunda nu görs. Detta skulle inte innebära en alltför
långtgående rätt till ersättning. Tvärtom är det rimligt om skadestånd för
sådana förluster kan betalas även efter den akuta sjukdomstiden, inte bara när
den skadade är ett barn utan också när besöken kan antas vara till gagn för en
vuxen person som inte lider av en livshotande skada. En förutsättning bör dock
vara att besöken är till gagn för den skadade. Även när det gäller kostnader för
anhörigas insatser för omvårdnaden av den skadade är det befogat med en mer
generös inställning. I den mån kostnader för vård i hemmet ersätts
skadeståndsvägen bör dessa ersättas fullt ut i de fall där vården inte kan
ordnas genom det allmännas försorg. Särskilda omständigheter i det enskilda
fallet bör också kunna medföra att ersättning ges för kostnader för vård utöver
den som det allmänna tillhandahåller (jfr rättsfallet NJA 1996 s. 639).
Som kommittén föreslår bör en viss utvidgning av ersättningsmöjligheterna
markeras genom en ändring i 5 kap. 1 § första stycket 1. De aktuella kostnaderna
kan ses som en kostnad för den skadelidande och bör ingå i det skadestånd som
tillerkänns denne.
Lagrådet har menat att de skattemässiga konsekvenserna av sådan
kostnadsersättning som kan ges för en anhörigs inkomstförlust bör analyseras i
ärendet. Med anledning därav kan framhållas att skadestånd vid personskada som
avser kostnader är skattefritt medan skadestånd som avser inkomstförlust
beskattas i den mån ersättningen avser en förlorad inkomst av skattepliktig
natur (se SOU 1995:33 s. 66 och 76). Det skadestånd som här avses skall
tilldömas den skadelidande som en kostnadsersättning, och ersättningen torde
därmed vara skattefri. Dessa kostnader bör styrkas på lämpligt sätt av den
skadelidande. En annan sak är att den skadelidandes anhöriga kan bli
skattskyldiga för den ersättning de får från den skadelidande om ersättningen
avser förlust av en skattepliktig inkomst.
Som nämnts anser en remissinstans att den personkrets som kan anses stå den
skadelidande särskilt nära bör preciseras i lagen. Nackdelen med en sådan
uppräkning är att den inte medger en nyanserad bedömning med hänsyn till de
särskilda omständigheter som kan finnas i det enskilda fallet. I enlighet med
kommitténs förslag bör lagen inte innehålla en uppräkning av vissa
personkategorier, utan det bör i lagen bara anges att det skall röra sig om den
som står den skadade särskilt nära. Regeln bör dock främst ta sikte på make,
registrerad partner, sambo, barn och föräldrar.
5.1.2 Inkomstförlust
Regeringens bedömning: Det krävs ingen lagändring i fråga om ersättningsposten
inkomstförlust.

Kommitténs förslag och bedömning: Kommittén föreslår en justerad lydelse av 5
kap. 1 § tredje stycket andra meningen skadeståndslagen. Den föreslagna
justeringen innebär att "hushållsarbete i hemmet" ersätts med "husligt arbete i
hemmet". Avsikten är att markera att bestämmelsen inte är tillämplig på
hushållsarbete som den skadelidande har utfört vid sidan av ett avlönat
förvärvsarbete. Kommittén gör vidare bedömningen att uteblivet hushållsarbete
bör ersättas som inkomstförlust och inte - som enligt utomrättslig praxis - som
ersättning för kostnader. Kommittén gör även bedömningar avseende beräkningen
av framtida inkomstförlust för barn (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.2).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser är kritiska till kommitténs förslag.
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Ansvarsförsäkringens
personskadenämnd ifrågasätter om man uppnår önskat resultat genom den av
kommittén föreslagna justeringen i lagtexten. Vad gäller kommittén bedömning
avseende vilken ersättningspost som bör tillämpas framhåller Trafikskadenämnden
att den i praxis utbildade metoden att lämna skadestånd i form av
kostnadsersättning inte har lett till några särskilda problem. Även
Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och Försäkringsförbundet anser att praxis
fungerar bra.
Skälen för regeringens bedömning: För vissa skadelidande som inte har haft
särskild lön för sitt arbete måste inkomstförlusten uppskattas skönsmässigt. En
sådan grupp är egna företagare. I 5 kap 1 § tredje stycket första meningen
skadeståndslagen föreskrivs att intrång i näringsverksamhet skall likställas med
inkomstförlust. En annan grupp är personer som till väsentlig del skött
hushållet i hemmet. I 5 kap. 1 § tredje stycket andra meningen föreskrivs därför
att värdet av hushållsarbete i hemmet skall likställas med inkomst.
Bestämmelsen tar dock endast sikte på fall då hushållsarbetet har bedrivits i
stället för ett avlönat förvärvsarbete.
Liksom kommittén anser regeringen att den som på heltid eller deltid har arbetat
i hemmet men som på grund av en skada inte längre kan göra det bör få
ersättning motsvarande vad det kostar att anlita hjälp från utomstående. Det bör
som princip gälla även om någon kostnad för hjälpen i praktiken inte uppkommer
på grund av att andra familjemedlemmar tar över arbetet utan att kräva någon
särskild ersättning från den skadelidande. Härvid måste givetvis beaktas att
vissa nära anhöriga får anses ha en familjerättsligt grundad skyldighet att
bistå den skadade även om detta bistånd i viss mån går utöver vad som krävts om
skadan inte inträffat. I den praxis som har utvecklats inom den utomrättsliga
skaderegleringen brukar också ersättningen bestämmas på detta sätt. Skadeståndet
fastställs då normalt som en kostnadsersättning och inte som inkomstförlust.
Det är just detta förhållande som kommittén alltså ser som otillfredsställande,
eftersom bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket förutsätter att skadeståndet
skall betalas som för inkomstförlust.
Kommittén överväger om ersättningen framdeles bör ges för inkomstförlust - som
bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket alltså förutsätter - eller för
kostnader. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att ersättningen bör ges
för inkomstförlust. För detta talar särskilt att man annars tvingas arbeta med
en fiktion, nämligen att kostnader uppkommer även i fall då familjemedlemmar
kostnadsfritt utför hushållsarbete i den skadelidandes ställe.
Denna bedömning är i överensstämmelse med gällande rätt, och någon lagändring
behövs alltså inte. Frågan är då om lagen ändå bör ändras för att åstadkomma det
klargörande som kommittén eftersträvar, nämligen att den ifrågavarande
bestämmelsen inte tar sikte på sådant hemarbete som den skadelidande utför vid
sidan om ett avlönat förvärvsarbete. Här instämmer regeringen i de
remissinstanser som motsätter sig förslaget. Avsikten med bestämmelsen får anses
framgå tillräckligt tydligt genom de motivuttalanden som gjordes i samband med
dess tillkomst (prop. 1975:12 s. 148 och 156). Den föreslagna justeringen i
lagtexten kan dessutom inte anses medföra att lagen blir tydligare än den är i
dag.
Ersättningsposten inkomstförlust låg visserligen generellt sett utanför
kommitténs uppdrag. Kommittén hade dock till uppgift att närmare studera vissa
frågor rörande denna ersättningspost, främst frågan om skadestånd till barn för
framtida inkomstförlust.
Enligt kommittén bör skadestånd för framtida inkomstförlust liksom hittills
motsvara den verkliga förlust som kan antas uppkomma och inte uppskattas efter
t.ex. en sådan schablon som den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad.
Kommittén anser att denna princip bör gälla även skadestånd för framtida
inkomstförlust till barn och ungdomar, trots att svårigheterna att bestämma
denna förlust kan vara särskilt stora i sådana fall. När barn skadas bör man
därför, enligt kommittén, skjuta på den slutliga prövningen till dess bilden har
klarnat. Kommittén understryker dock att faktorer som kan hänföras till den
skadelidandes sociala närmiljö, främst föräldrars och syskons yrkesinriktning,
inte bör påverka bedömningen. Enligt kommittén kan det vidare vara befogat att
använda sig av schabloner när det inte finns några andra hållbara kriterier för
bedömningen. Kommittén menar här att man vid bedömningen av vilken inkomst den
skadelidande skulle ha haft utan skadan kan utgå från den genomsnittsinkomst för
heltidsarbete som gäller i Sverige.
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att skadestånd för framtida
inkomstförlust liksom hittills bör motsvara den verkliga förlust som kan antas
uppkomma och att detsamma bör gälla även för barn och ungdomar. Som kommittén
framhåller bör sådana omständigheter som är att hänföra till den skadelidandes
sociala närmiljö därvid i princip inte påverka bedömningen.
Lagen bör dock inte göras mer detaljerad än i dag. De mer detaljerade
principerna avseende skadestånd för framtida inkomstförlust bör även i
fortsättningen fastställas i rättstillämpningen. Regeringen anser sig vidare
inte kunna uttala lika detaljerade rekommendationer för rättstillämpningen som
kommittén gör. "Lagstiftning genom motiv" är inte bindande för
rättstillämpningen, och lagstiftaren bör inte göra motivuttalanden som kan ge
sken av att vara bindande. Men regeringen avser att i fortsättningen noga
studera praxis avseende ersättning för framtida inkomstförlust till barn och
ungdomar och ta initiativ till eventuellt nödvändiga lagändringar.
5.1.3 Sveda och värk
Regeringens förslag: Bestämmelsen om ersättning för sveda och värk formuleras om
för att tydligare visa att ersättningen avser både psykiskt och fysiskt
lidande.
Regeringens bedömning: De mer detaljerade bedömningsgrunderna som avser
ersättning för sveda och värk bör liksom i dag läggas fast i domstolars och
skadeprövningsnämnders rättstillämpning.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1995:33
avsnitt 5.2.3).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar kommitténs förslag.
Brottsoffermyndigheten och Sveriges Domareförbund är tveksamma till förslaget
men av olika skäl. Enligt Brottsoffermyndigheten bör de språkliga begreppen
moderniseras, och myndigheten föreslår därför "akut lidande" som en lämpligare
beteckning än "sveda och värk". Sveriges Domareförbund anser däremot att
övervägande skäl talar för att behålla begreppet sveda och värk och menar att
några språkliga ändringar inte alls bör ske i lagtexten.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt 5 kap. 1 § första stycket 3
skadeståndslagen skall vid en personskada ersättning betalas för bl.a. sveda
och värk. Med sveda och värk avses fysiskt och psykiskt lidande under den akuta
sjukdomstiden efter skadetillfället. Den ideella karaktären är dock inte alltid
renodlad. Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes tillvaro under
sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk.
Under posten sveda och värk ersätts sålunda smärta och andra fysiska obehag men
även sådana psykiska reaktioner som ångest, sömn- och koncentrationssvårigheter,
depressiva reaktioner, sexuella störningar m.m. som visar sig under den akuta
perioden. Ersättningen tar inte bara sikte på sådant lidande som skadan i sig
innebär utan också på lidande som följer med olika slags vård och behandling.
Även oro och ängslan inför framtiden som kan följa med skadan under
sjukdomstiden kompenseras som ersättning för sveda och värk. Ersättning för
sveda och värk brukar bestämmas i ett sammanhang sedan den akuta sjuktiden har
löpt ut och förhållandena kan överblickas. Det förekommer dock, särskilt vid
längre akuttider, att skadeståndsfrågan prövas redan på ett tidigare stadium.
Som framgår av avsnitt 4 har ersättningen för sveda och värk efter hand
standardiserats och bestäms i den praktiska skaderegleringen efter särskilda
hjälptabeller som fastställs av Trafikskadenämnden.
Kommittén framhåller att sådana objektivt konstaterbara kriterier som vårdtidens
längd, vårdform och skadans art bör användas som mätare av skadans omfattning.
För att man skall kunna göra en nyanserad bedömning bör, enligt kommittén,
normerna i hjälptabellerna ge anvisningar om bl.a. vad som är att anse som en
svår psykisk skada och vilka olika former av psykiatrisk behandling som skall
leda till höjd grundersättning. Likaså anser kommittén att det bör komma till
klart uttryck att svårt psykiskt lidande är att jämställa med svår smärta.
Kommittén understryker också att normerna bör ändras så att ersättningsbeloppen
till svårt skadade inte sjunker för snabbt. Den bedömningen sägs motiverad inte
bara av hänsyn till de psykiska skadorna utan i viss mån även med tanke på de
fysiska skadorna.
Kommittén diskuterar också frågan om andra faktorer än de nyssnämnda borde
påverka bedömningen, t.ex. gärningens beskaffenhet, den skadelidandes ålder
eller dennes känslighet i olika avseenden. Enligt kommitténs mening är sådana
faktorer mindre lämpliga bedömningskriterier i ett system med en ganska
schabloniserad prövning som i stor utsträckning görs av olika
skadeprövningsnämnder. Detta är ett system som enligt kommittén har sådana
fördelar att det bör behållas varför lagen även fortsättningsvis bör utgå från
detta.
Kommittén gör åtskilliga uttalanden om hjälptabellerna och om de normer och
bedömningar som enligt kommittén bör tillämpas. Regeringen har i och för sig
ingen invändning i sak men har inte anledning att göra några motsvarande
uttalanden. I sina överväganden har regeringen i första hand att bedöma vilka
lagändringar som behövs.
Utgångspunkten bör vara att lagen inte görs mer detaljerad än i dag. Grunderna
för den ersättning för sveda och värk som bör betalas i olika fall bör i
stället, liksom nu, läggas fast i domstolars och skadeprövningsnämnders
rättstillämpning. Därvid är de hjälptabeller som används ett viktigt instrument.
Enligt regeringen finns inte anledning att åstadkomma ändringar i nuvarande
rättstillämpning avseende ersättning för sveda och värk. I det sammanhanget
konstaterar regeringen att betydelsefulla ändringar numera har skett i
Trafikskadenämndens hjälptabeller, i regel med den inriktning som kommittén
förespråkar. Enligt tabellerna bestäms ersättning för sveda och värk med
utgångspunkt i ett grundbelopp per månad. Grundbeloppet varierar beroende på
vårdtyp, skadetyp och vårdtidens längd, och det kan höjas om det finns särskilda
omständigheter. Tabellerna ger numera anvisning om vad som är att anse som en
svår psykisk skada. Till svåra psykiska skador hänförs bl.a. tillstånd med
avskärmning från omgivningen genom t.ex. stumhet eller minnesförlust och mycket
svåra ångestattacker med känsla av identitetsförlust eller overklighet.
Grundbeloppet kan höjas, t.ex. om den skadelidande har genomgått vård på en
intensivvårdsavdelning. Vid svår smärta under behandlingstiden i hemmet kan
tillägg utöver grundbeloppet betalas vid t.ex. svår psykisk skada. För att
ersättningens storlek skall kunna bestämmas med ledning av tabellen krävs
normalt medicinsk utredning i form av läkarintyg. Det är dock inget krav för
tabellens tillämpning att den skadelidande har blivit sjukskriven. För barn och
pensionärer, som i regel inte blir formellt sjukskrivna, görs vanligtvis en
uppskattning av akut sjuktid. Detsamma gäller vid psykiska besvär till följd av
sexuella övergrepp. Ersättning till svårt skadade ges med oförändrat belopp
under sex månader i stället för tre månader som tidigare var fallet.
Som kommittén konstaterar kan det ifrågasättas om begreppet sveda och värk är en
lämplig beteckning på en ersättningspost som inte bara omfattar fysiska
störningstillstånd utan också psykiska sådana. Sveda och värk är också språkligt
sett ett ålderdomligt uttryck. Fördelen är att detta är väl inarbetat och
bekant även långt utanför kretsar med specialkunskaper. Motsvarande begrepp
förekommer i flera andra länder, också som beteckning på psykiska besvär. Som
kommittén anser bör begreppet inte utmönstras ur skadeståndslagen. Däremot bör
det som kommittén föreslår markeras genom tillägg i lagtexten att med sveda och
värk avses inte bara fysiskt utan även psykiskt lidande.
Någon lagändring härutöver behövs inte såvitt gäller ersättning för sveda och
värk.
5.1.4 Lyte eller annat stadigvarande men
Regeringens förslag: Bestämmelsen om ersättning för lyte eller annat
stadigvarande men formuleras om för att tydligare visa att ersättningen avser
både psykiskt och fysiskt lidande.
Regeringens bedömning: De mer detaljerade bedömningsgrunderna som avser
ersättning för lyte eller annat stadigvarande men bör liksom i dag läggas fast i
domstolars och skadeprövningsnämnders rättstillämpning.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1995:33
avsnitt 5.2.3).
Remissinstanserna har inget att invända mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Ersättningsposten lyte eller annat
stadigvarande men avser bestående skadeföljder, dvs. sådana som kvarstår efter
den tidpunkt när den skadades tillstånd har blivit stationärt och behandling i
egentlig mening har upphört. Utmärkande för dessa skadeföljder är således att de
kan antas påverka den skadades liv permanent. Ersättningen för lyte tar sikte
på fysiskt och psykiskt lidande på grund av främst vanställande kroppsfel, ärr,
hälta, förlust av kroppsdel och liknande. Ersättningen för annat stadigvarande
men avser andra framtida följder av skadan, alltså inte bara sådana som medför
direkt smärta eller obehag utan också sådana som framkallar svårigheter för den
skadelidande att klara sig i ett normalt liv. Bland de skadeföljder som ersätts
genom skadestånd för stadigvarande men finns bestående lidande och obehag som är
förknippat med rörelseinskränkning, dövhet samt mistad eller nedsatt syn, lukt
eller smak. Andra sådana skador är upphörd eller nedsatt potens och förlust av
möjlighet att få barn. Även oro för att i framtiden drabbas av sviter av skadan
eller råka ut för skadefall som förvärrar följderna av det inträffade ersätts
som stadigvarande men. Hit hör också lidande på grund av omgivningens reaktion,
t.ex. medvetandet eller misstanken om att man av andra uppfattas som vanställd
eller som mindre dugande. Vidare anses ersättningen i allmänhet omfatta förlust
av möjligheten att ägna sig åt olika fritidssysselsättningar, i den mån denna
förlust saknar ekonomisk betydelse.
Lika lite som för ersättning för sveda och värk ges det i skadeståndslagen några
närmare riktlinjer för hur ersättningen för lyte och men skall bestämmas.
Vägledning kan i stället fås i hjälptabeller som fastställs av
Trafikskadenämnden. Regeringen instämmer i kommitténs uppfattning att detta
system bör behållas.
Kommittén anser det rimligt att skadestånd för stadigvarande men bestäms utifrån
den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid invaliditetens inträde.
Det är fråga om psykiska och fysiska besvär som enligt kommittén i stort sett
kan antas drabba de skadelidande lika, oberoende av social situation och
livsbetingelser i övrigt. Därför är det enligt kommittén en lämplig ordning att
som hittills tillämpa en schabloniserad ersättning som leder till lika
behandling av alla skadelidande inom samma åldersgrupp och med samma
invaliditetsgrad. Sedan år 1996 tillämpas tabeller för bedömningen av den
medicinska invaliditeten som i allt väsentligt torde överensstämma med
kommitténs önskemål om hur ersättningen bör bestämmas. I hjälptabellerna
differentieras beloppen efter den skadelidandes ålder, skadans art och vilken
grad av invaliditet som den skadelidande har drabbats av. Tabellerna omfattar
betydligt fler skador än tidigare, framför allt gäller det skador av neurologisk
karaktär. Tabellerna bygger på grundtanken att samtliga tillstånd kan graderas
från 0-100 procent, varvid 0 innebär ett helt oskadat funktionsspektrum och 100
innebär förlust av all kroppslig och psykisk funktion. En sådan gradering har
möjliggjorts genom att man har beaktat inte bara förlorad funktionsförmåga utan
också kvarvarande förmåga. Numera tillämpas även en tabell för bestämmande av
ersättning för ärr och andra utseendemässiga följder av en personskada.
Ersättningen beror i första hand på var på kroppen skadan är belägen, hur
vanprydande skadan är och vilken ålder den skadelidande har vid den akuta
sjuktidens slut. I extrema fall kan avsteg från tabellen göras. De fall som
främst avses är då skadorna är påtagligt frånstötande, t.ex. vid allvarliga och
utbredda brännskador.
Regeringen har i och för sig inga invändningar mot kommitténs överväganden men
ser inte heller här skäl att uttala någon närmare uppfattning om tillämpningen i
olika slags situationer. Det kan konstateras att den praxis som har utbildats i
anslutning till tabellerna är sådan att någon lagändring inte är påkallad.
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att det bör förtydligas i lagtexten
att ersättning för lyte eller andra stadigvarande men avser fysiskt och psykiskt
lidande av bestående art.
Av det följande avsnittet framgår att regeringen föreslår att ersättningsposten
lyte och annat stadigvarande men skall rymma vissa olägenheter som i dag ersätts
som olägenheter i övrigt. Effekterna av detta diskuteras vidare i
författningskommentaren (avsnitt 11.1).
5.1.5 Särskilda olägenheter
Regeringens förslag: Ersättningsposten olägenheter i övrigt slopas och ersätts
av en ersättningspost med snävare innehåll kallad särskilda olägenheter. Vissa
skadeföljder som i dag ersätts med schablonmässigt belopp som olägenheter i
övrigt avses rymmas under andra ersättningsposter.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens (se SOU 1995:33 avsnitt
5.2.5).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar förslaget. Många
remissinstanser är dock kritiska. Hovrätten för Nedre Norrland, TCO, Göteborgs
tingsrätt och Regionåklagarmyndigheten i Göteborg befarar att de
tillämpningsproblem som finns i dag kan bestå. Ansvarsförsäkringens
personskadenämnd och Försäkringsjuridiska föreningen biträder förslaget att
lyfta över schablonersättningen till posten lyte och men och anser att
olägenhetsersättning därutöver inte bör komma i fråga annat än i rena
undantagsfall. Även SAF/Industriförbundet och Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet vill ytterligare skärpa kraven för ersättning. Statens
skaderegleringsnämnd, Kammarkollegiet och Försäkringsförbundet anser att
ersättningen för olägenheter bör slopas helt. Enligt Försäkringsförbundet bör i
vart fall sådan ersättning betalas endast för anspänning i förvärvslivet av
synnerligen svår beskaffenhet. Trafikskadenämnden anser att bedömningen av
olägenhetsersättningen sker på ett smidigt sätt och är tveksam till om de
eftersträvade fördelarna uppnås med förslaget. Advokatsamfundet ifrågasätter om
man inte bör antingen behålla nuvarande ordning eller helt slopa
olägenhetsbegreppet. Brottsoffermyndigheten anser att den nuvarande
skadeståndsposten olägenheter i övrigt helt bör slås samman med posten lyte och
men.
Bakgrund: Enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen omfattar
skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för olägenheter i
övrigt till följd av skadan. Till denna ersättningspost hänförs sådana ofta
svårbedömda faktorer som allmänna besvär av skadan i arbetet och den ökade
anspänning som krävs av den skadelidande för att han eller hon skall uppnå ett
visst arbetsresultat. Ersättningen är då tänkt att utgöra en ideell kompensation
för den skadades faktiska eller förmodade strävan att trots skadan göra ett så
fullgott arbete som möjligt. Vidare hänförs hit risken för inkomstförluster
genom tillfällig frånvaro från arbetet och i viss utsträckning den risk för
förlust av mera extraordinära inkomster som skadan allmänt sett kan innebära.
Ytterligare en grupp av skadeföljder som ersätts är fördyrade levnadsomkostnader
som i framtiden kan uppkomma på grund av skadan. Även förlust av
fritidssysselsättning som kan ha ekonomisk betydelse för den skadade, t.ex.
arbete på fritidshus, skall enligt motiven beaktas när ersättning för
olägenheter i övrigt bestäms. I den praktiska tillämpningen har även andra
konsekvenser av skadan på fritiden ersatts som olägenheter i övrigt. Exempel är
anspänning i hushållsarbete eller liknande arbete, såsom skötsel av bil, villa
eller trädgård. Rent ideella skadeföljder på fritiden har dock traditionellt
ansetts kompenserade genom skadestånd för lyte och annat stadigvarande men (se
t.ex. prop. 1975:12 s. 110 f. och 149).
En särskild fråga här är i vad mån mistad förmåga att utöva en viss
fritidssysselsättning bör ersättas efter en individuell bedömning. I rättsfallet
NJA 1992 s. 642 hade en skadelidande begärt ersättning för olägenheter i övrigt
därför att han på grund av sin skada inte längre kunde ägna sig åt sportdykning
på fritiden. Frågan var om den skadade, utöver vad andra som drabbats av
motsvarande skada är berättigade till, borde få särskild ersättning för att han
inte kunnat fortsätta med just sportdykningen. Högsta domstolen tillerkände den
skadelidande "särskild ersättning" för minskade möjligheter att syssla med
sportdykningen. Skadeståndet dömdes ut som ersättning för olägenheter i övrigt.
Rättsfallet är omdiskuterat och har kritiserats. Till grund för kritiken ligger
uppfattningen att ideell skada bör hållas fri från individuella överväganden och
att skadeståndsrätten bör utnyttjas i första hand för svåra skador och inte för
förlust av glädjeämnen.
I dag torde ersättning för olägenheter i övrigt betalas endast vid invaliditet,
trots att lagtexten egentligen inte på något sätt säger att det skall vara så. I
den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägenheter i övrigt ofta
mer schabloniserat till skadade med samma invaliditetsgrad upp t.o.m. en
invaliditetsgrad på ungefär tio procent enligt den invaliditetstabell som
började tillämpas år 1996. Vid högre invaliditetsgrader kan man inte skönja
samma anknytning till den tillämpliga invaliditetsgraden, utan här varierar
ersättningarna mera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.
Ersättningen för olägenheter i övrigt beräknas vanligen genom att det fastställs
ett årligt belopp, vilket kapitaliseras med hjälp av en åldersfaktor som beror
av den skadelidandes ålder. Ibland utdöms ett gemensamt belopp för lyte och men
samt olägenheter i övrigt.
Skälen för regeringens förslag: Ersättningsposten olägenheter i övrigt har länge
varit omdiskuterad. Som kommittén påpekar är gränsen mot andra
ersättningsposter otydlig, och det finns därmed risk att en och samma skadeföljd
ersätts samtidigt under flera poster. Det är också oklart hur ingående
olägenheterna skall utredas i det särskilda fallet och med vilket belopp de
skall ersättas. Det är svårt att veta vilka krav man skall ställa på
olägenheterna för att de skall ersättas särskilt som "olägenheter i övrigt".
Ersättningsposten ger sålunda tillämpningsproblem och vållar inte sällan
bekymmer i den praktiska skaderegleringen. Det är tydligt att ersättningsposten
har fått en betydligt mer schabloniserad tillämpning än vad som var avsett när
den infördes år 1975.
Kommittén konstaterar att det i den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd
för olägenheter i övrigt med i stort sett samma belopp till skadelidande med
samma invaliditetsgrad upp t.o.m. 15 procent. Som framgår ovan gäller från den 1
juli 1996 en ny tabell där den tidigare procentsatsen motsvarar ungefär 10
procent. De standardbelopp som på detta sätt fastställs vid lägre
invaliditetsgrader bör enligt kommitténs mening i fortsättningen ingå i
ersättningen för lyte och men, som alltså skulle höjas med motsvarande belopp.
För de fall där det av utredningen i skadeärendet framgår att den skadelidande
på grund av särskilda förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som
klart överstiger vad som kompenseras genom den tabellariskt bestämda
ersättningen för lyte och men föreslår kommittén att ersättning skall kunna ges
under en ny skadeståndspost, "särskilda olägenheter". Ersättning för särskilda
olägenheter bör enligt kommittén även efter individuell bedömning ges till
skadelidande med en invaliditetsgrad över den nämnda procentsatsen när det
gäller framför allt sådana olägenheter i arbetet som består i allmänna besvär
och ökad anspänning för att uppnå vissa arbetsresultat. Enligt kommittén bör
också förlust av fritid kunna ersättas som särskilda olägenheter när denna
förlust innebär ett avsevärt ingrepp i den skadelidandes livsföring. Avsikten
med den föreslagna ersättningsposten är emellertid inte att det under den bör
ersättas förhöjda levnadskostnader eller smärre inkomstförluster. Kommittén
poängterar att sådana ekonomiska förluster, som för närvarande alltså i stor
utsträckning ersätts som olägenheter i övrigt, i fortsättningen bör ersättas
under de poster där de enligt kommittén hör hemma, nämligen som kostnader
respektive inkomstförlust.
Regeringen instämmer i kommitténs överväganden såtillvida att det vore en fördel
om ersättningsposten kunde begränsas till så få skadeföljder som möjligt och om
de vanligare skadeföljderna kunde ersättas under de traditionella
ersättningsposterna. Ersättningsposten skulle också bli tydligare och
skaderegleringen enklare, om ersättningspostens ideella karaktär kunde renodlas.
I likhet med kommittén anser regeringen alltså att ersättningsposten
olägenheter i övrigt bör utgå och att i stället en ny ersättningspost för
särskilda olägenheter bör införas.
Som regeringen redan har varit inne på är det inte lämpligt att lagstiftaren
genom preciserade motivuttalanden försöker att i detalj styra
rättstillämpningen. Regeringen anser sig därför inte kunna uttala lika
detaljerade rekommendationer som kommittén gör. Men den principiella grunden för
en ny renodlat ideell ersättningspost - särskilda olägenheter - bör vara i
huvudsak den som kommittén förordar. Det innebär att ersättning för särskilda
olägenheter bör betalas endast vid särskilt allvarlig invaliditet och efter en
individuell prövning samt därutöver undantagsvis om olägenheten klart överstiger
vad som kompenseras genom ersättning för lyte eller annat stadigvarande men.
Den närmare uttolkningen av bestämmelsen får överlämnas till rättstillämpningen.
Regeringen återkommer dock något ytterligare till frågan i
författningskommentaren (avsnitt 11.1).
Förslaget innebär alltså att vissa skadeföljder som i dag ersätts under posten
olägenheter i övrigt i fortsättningen avses bli ersatta under andra
ersättningsposter, särskilt lyte eller annat stadigvarande men.

5.2 Ideell ersättning vid anhörigs död
Regeringens förslag: Nära anhöriga till den som dödats genom en
skadeståndsgrundande handling skall ha en lagreglerad rätt till skadestånd för
personskada, främst psykiska besvär, som har åsamkats dem till följd av
dödsfallet. De psykiska besvären skall normalt inte behöva styrkas med
läkarintyg.
Regeringens bedömning: Någon särskild ersättningspost för kränkning eller sorg
och saknad bör inte införas.

Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag (se SOU
1995:33 avsnitt 5.5).
Remissinstanserna har skilda uppfattningar. Flera remissinstanser, bl.a.
Riksåklagaren och Brottsoffermyndigheten, är positiva till en utvidgning av
rätten till skadestånd i enlighet med förslaget. Samtidigt är flera
remissinstanser kritiska, bl.a. SAF/Industriförbundet, Försäkringsförbundet och
Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. De kritiska remissinstanserna anser att
förslaget kan medföra tillämpningsproblem, att frågan bör lösas i praxis och att
det inte bör finnas en längre gående ersättningsrätt än den som kommit till
uttryck i Högsta domstolens pleniavgöranden år 1993 (se nedan).
Remissinstanserna är även splittrade i frågan om införande av en ersättningspost
för kränkning eller sorg och saknad för efterlevande till den som har dödats
genom en brottslig eller annan skadeståndsgrundande handling. Göteborgs
tingsrätt och Regionåklagarmyndigheten i Göteborg uttalar sig mot en
ersättningspost för sorg och saknad, medan Brottsoffermyndigheten,
Patientskadenämnden och Försäkringsjuridiska föreningen är positiva till en
sådan ersättningspost. Riksåklagaren uttalar sig för att en ersättningspost för
kränkning införs vid uppsåtliga brott.
Bakgrund: Som framgår av avsnitt 4 anses psykisk chock och andra psykiska besvär
som personskada endast om besvären utgör en medicinskt påvisbar effekt. För
rätt till skadestånd krävs också att de psykiska besvären har orsakats av en
skadeståndsgrundande handling. Det är dock inte tillräckligt att enbart detta
orsakssamband finns. Ett sådant vidsträckt skadeståndsansvar skulle kunna föra
alldeles för långt och innebära att alltför oväntade och avlägsna skadeföljder
ersätts. För att ett skadeståndsansvar skall komma i fråga krävs enligt allmänna
skadeståndsrättsliga principer något mer än att en skada i logisk mening har
orsakats av en skadeståndsgrundande handling. En sådan begränsning ligger i
grundsatsen att enbart beräkneliga och i viss mån typiska följder av det
skadegörande beteendet ersätts. Inom skadeståndsrätten brukar detta uttryckas så
att det skall finnas adekvat kausalitet mellan det skadegörande beteendet och
skadan. Ibland ställer man vid denna adekvansbedömning också upp ett krav på att
skadan inte är en alltför avlägsen följd av det skadegörande beteendet. En
liknande begränsning är att det skall finnas ett samband mellan de moment som
konstituerar ett vårdslöst beteende och själva skadan eller, när det är fråga om
strikt ansvar för farlig verksamhet, att skadan skall utgöra en följd av den
för verksamheten typiska faran. Ytterligare en begränsning, som ger uttryck för
ungefär samma tanke, är att skadestånd inte skall betalas för skador som faller
utanför skyddsändamålet för en viss skadeståndsregel. Likaså betalas skadestånd
endast till den som omedelbart, eller direkt, drabbas av en skada. En ekonomisk
förlust som är en följd av att någon annan har tillfogats person- eller sakskada
räknas inte som en ren förmögenhetsskada utan som en s.k. tredjemansskada. En
sådan tredjemansskada är enligt skadeståndslagen ersättningsgill endast i ett
fall, nämligen när det gäller ersättning till efterlevande för
begravningskostnader och för förlust av underhåll (se 5 kap. 2 §).
Den som drabbas av medicinskt påvisbara psykiska besvär till följd av en
skadeståndsgrundande handling som riktar sig mot honom eller henne själv kan bli
berättigad till skadestånd för dessa besvär även när han eller hon inte i
övrigt tillfogas någon personskada (jfr rättsfallet NJA 1971 s. 78). Men en rätt
till ersättning för psykiska besvär utan någon kroppslig skada kan finnas också
i vissa fall när själva den skadeståndsgrundande handlingen riktar sig mot
någon annan. I domstolarnas och försäkringsbolagens praxis har skadestånd
sålunda betalats ut för psykiska besvär som tillfogats någon av att bevittna att
en nära anhörig dödas eller skadas allvarligt genom våldsbrott. Den tidigare
Brottsskadenämnden har även tillerkänt ersättning om någon tillfogats en psykisk
chock när han eller hon strax efteråt kommit till platsen och sett en nära
anhörig död eller skadad. Trafikskadenämnden och trafikförsäkringsbolagens
praxis har under lång tid varit att ersättning lämnas för psykiska besvär som
någon fått när han eller hon varit vittne till att en nära anhörig omkommit i en
trafikolycka.
Däremot ansågs länge att den som har tillfogats psykiska besvär av
underrättelsen om att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom en
skadeståndsgrundande handling inte hade någon rätt till ersättning för dessa
besvär (rättsfallet NJA 1979 s. 620). I sådana fall ansågs det nämligen inte
finnas adekvat kausalitet mellan den skadegörande handlingen och de psykiska
besvären. Genom två pleniavgöranden år 1993 ändrade Högsta domstolen denna
praxis (rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II). De aktuella fallen gällde psykiska
besvär som tillfogats någon till följd av att en nära anhörig blivit
uppsåtligen dödad. I båda fallen var det fråga om minderåriga barn som hade
dödats på ett exceptionellt brutalt sätt. Nära anhöriga till barnen hade
drabbats av psykiska besvär när de underrättats om att barnen dödats. Högsta
domstolen beviljade de anhöriga ersättning för deras psykiska besvär.
I 1993 års pleniavgöranden konstaterade Högsta domstolen att ett argument mot
att döma ut skadestånd i fall som de aktuella skulle kunna vara den vedertagna
principen att en skada som endast indirekt träffar en skadelidande
(tredjemansskada) inte ersätts. Enligt domstolen har dock denna princip sitt
huvudsakliga tillämpningsområde när tredje man drabbas av en allmän
förmögenhetsskada till följd av att någon annan har lidit en fysisk skada och
kan i vart fall inte i sig anses hindra skadestånd till den som själv tillfogats
personskada. När det gällde frågan om adekvat kausalitet ifrågasatte domstolen
om det fanns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till
uttryck i NJA 1979 s. 620 (se ovan). Domstolen konstaterade att psykiska besvär
hos de närstående är en typisk och näraliggande följd när en person dödas genom
en uppsåtlig handling. Enligt domstolen talade vidare starka billighetsskäl för
att skadestånd skall kunna betalas om det visas att sådana besvär har uppstått.
Domstolen tog upp frågan hur långt man borde gå i rättspraxis när det gäller att
vidga skadeståndsmöjligheterna samt konstaterade att det kan diskuteras om
skadestånd även bör kunna betalas när någon drabbas av psykiska besvär till
följd av att en närstående har skadats allvarligt men inte avlidit. Domstolens
slutsats var att sådana skadeståndsmöjligheter kräver så ingående överväganden
av principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren.
Enligt domstolen kunde dock möjligheterna till skadestånd - utan ny lagstiftning
- utvidgas till de fall där en person har drabbats av psykiska besvär till
följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad. Domstolen biföll de
anhörigas skadeståndsyrkanden och ändrade därmed tidigare rättspraxis. Med
utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag, dvs.
Trafikskadenämndens hjälptabeller, bestämdes ersättningen till 25 000 kronor per
person. Genom avgörandena besvarades också en annan fråga. Domstolen fann
nämligen att det i de aktuella fallen inte kan betalas någon ersättning enligt 1
kap. 3 § till de efterlevande för kränkning. Bestämmelsen om
kränkningsersättning tar sikte på den integritetskränkning som någon har utsatts
för genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära och kunde enligt
domstolen inte anses ge rätt till ersättning för det lidande som därigenom
tillfogas någon annan.
År 1996 (dvs. sedan kommittén hade lämnat sitt slutbetänkande) skedde
ytterligare en utvidgning i rättspraxis av närståendes rätt till ersättning för
psykiska besvär som utgör personskada. Högsta domstolen dömde då ut skadestånd
vid grov oaktsamhet som låg mycket nära uppsåtligt handlande (se rättsfallet NJA
1996 s. 377). Skadeståndet avsåg ersättning för psykiska besvär till
föräldrarna och systern till en pojke som hade dödats när han under lek på
trottoaren blivit överkörd av en rattfull bilist. Högsta domstolen prövade
därefter år 1999 frågan om även närstående till den som dödats genom oaktsamhet
som inte är grov har rätt till skadestånd för psykiska besvär (se rättsfallet
NJA 1999 s. 632). Domstolens majoritet besvarade denna fråga nekande, varvid det
hänvisades till att en så långtgående utvidgning av dessa möjligheter som till
situationer där dödsfallet har orsakats av ett vårdslöst eller annat
skadeståndsgrundande handlande förutsätter så ingående överväganden av både
principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Två
justitieråd var dock skiljaktiga och ville bifalla yrkandena och därmed genom
rättspraxis utvidga rätten till skadestånd.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Behovet av en ny lagreglering

Högsta domstolen har alltså under 1990-talet i fyra avgöranden av särskilt
intresse tagit ställning till frågan i vilken omfattning det finns en rätt till
skadestånd för psykiska besvär som någon har drabbats av till följd av att en
nära anhörig dödats eller skadats allvarligt (NJA 1993 s. 41 I och II, NJA 1996
s. 377 och NJA 1999 s. 632). Rättsläget torde i dag vara att det finns en rätt
till skadestånd för psykiska besvär som har orsakats av att en nära anhörig
dödats, ifall dödandet skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet som ligger
mycket nära ett uppsåtligt handlande. Däremot har anhöriga ingen rätt till
ersättning för psykiska besvär, om dödandet orsakats av ett enbart oaktsamt
eller annat skadeståndsgrundande handlande (strikt ansvar). Det finns inte
heller några avgöranden från högre instanser där ersättning har lämnats när
någon tillfogats psykiska besvär av vetskapen om att en nära anhörig skadats
allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling.
Som framgått har Högsta domstolen också uttalat att en mer långtgående
utvidgning av rätten till skadestånd för psykiska besvär till följd av någons
död eller allvarliga personskada förutsätter så ingående överväganden av både
principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Man
kan således inte räkna med någon ytterligare rättsbildning genom praxis som
drar upp gränsen mellan sådana fall där förutsättningarna för ansvar skall anses
föreligga och sådana fall där det inte är rimligt att låta skadevållaren betala
skadestånd till närstående. I linje med vad Högsta domstolen har uttalat bör
det alltså nu genom lagstiftning bestämmas var gränsen skall gå.
Principer för en ny reglering
Som kommittén framhåller bör det krävas att en ny lagreglering så tydligt som
möjligt anger vilka fall som är ersättningsgilla; ingen är betjänt av en
lagregel som huvudsakligen hänvisar till rena rimlighetsavgöranden och därmed
leder till ett oklart rättsläge. Lagregeln bör vidare vara praktiskt användbar
och får inte ge upphov till för höga administrationskostnader i den praktiska
skaderegleringen. Givetvis måste de samhällsekonomiska konsekvenserna i stort
också beaktas.
Med hänsyn till dessa krav kan regeln inte ge rätt till skadestånd för vem som
helst som har fått psykiska besvär när någon annan dödats till följd av en
skadeståndsgrundande handling. En sådan rätt bör i princip tillkomma bara den
som genom släktskap, samboende eller liknande står den skadade särskilt nära.
Regeringen delar även kommitténs uppfattning att en lagreglerad rätt till
skadestånd bör begränsas till fall där den nära anhörige har dödats. Givetvis
kan psykiska besvär också framkallas av att en nära anhörig har skadats. Det är
emellertid då inte lika säkert att besvären är en förutsebar och typisk följd av
skadehändelsen. Klart är att så inte är fallet när en nära anhörig har skadats
lindrigt. Däremot torde besvären inte vara oväntade och atypiska när den nära
anhörige har tillfogats en allvarlig personskada. Men det går inte att dra en
lika fast gräns mellan allvarliga och lindriga fall av personskador som mellan
dödsfall och andra fall. En generell rätt till skadestånd för psykiskt lidande
till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt skulle dessutom kunna
få kostnadskonsekvenser som är svåra att överblicka. Som kommittén poängterar
utesluter detta inte att skadestånd i särskilda fall bör kunna betalas även för
psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt.
Framför allt gäller det när någon har tillfogats lidandet av att bevittna själva
skadehändelsen (jfr rättsfallet NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex. när den
nära anhörige har överlevt efter att ha svävat mellan liv och död, kan en rätt
till skadestånd te sig befogad. Regeringen instämmer dock i att en generell
lagreglering inte bör utformas med sikte på fall av detta eller liknande slag,
utan dessa fall bör även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen med
beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.
Enligt regeringens mening bör en lagreglering av rätten till skadestånd för
anhörigas psykiska besvär inriktas på fall där en nära anhörig har dödats genom
en skadeståndsgrundande handling. Frågan är då om det finns någon anledning att
i lagen dra en ytterligare gräns med hänsyn till grunden för
skadeståndsansvaret. Rättsläget i dag innebär att grunden för
skadeståndsskyldigheten är av avgörande betydelse för om skadestånd för psykiskt
lidande kan betalas till anhöriga. I likhet med kommittén kan regeringen inte
se att det finns anledning att göra någon sådan gränsdragning. När det gäller
skadestånd för personskada finns det knappast skäl att låta rätten till
skadestånd vara beroende av om skadan har framkallats uppsåtligen eller av ett
grovt vårdslöst eller ett enbart vårdslöst beteende. När någon dödas torde
psykiskt lidande hos de anhöriga i regel vara lika typiska och beräkneliga
oavsett om skadevållaren varit oaktsam eller handlat med uppsåt. Det finns
knappast heller några rationella skäl för att här sätta en gräns vid de fall där
en nära anhörig har dödats genom ett vårdslöst förfarande. Det skulle tvärtom
bara försvåra skaderegleringen, om man måste utreda om vårdslöshet har
förekommit även när skadeståndsansvaret är strikt. Kommittén påpekar att det i
den allmänna samhällsdebatten har framhållits att svensk skadeståndsrätt inte är
tillräckligt generös när det gäller skadestånd för psykiska besvär till följd
av att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling. En rätt
till skadestånd oavsett grunden för skadeståndsansvaret torde stå i samklang med
det allmänna rättsmedvetandet. Det finns således starka skäl att göra
efterlevandes rätt till skadestånd för psykiskt lidande oberoende av grunden för
skadeståndsskyldigheten.
I likhet med kommittén anser regeringen att även trafikskadeersättning bör
omfattas av de nya reglerna. Detta är konsekvent med att ersättningsrätten skall
gälla även när den som orsakat dödsfallet är ansvarig på strikt grund.
Frågan är om en sådan utvidgning av ersättningsrätten skulle få så negativa
samhällsekonomiska konsekvenser att den trots allt inte bör väljas.
En mycket stor del av de fall där någon dödas genom en ersättningsgrundande
handling inträffar i trafiken och belastar således trafikförsäkringen. Enligt
den beräkning kommittén har gjort skulle kostnaderna ligga på 10-15 miljoner
kronor om året, vilket motsvarar 1-1,5 procent av trafikförsäkringspremierna.
Kostnaderna med anledning av övriga dödsfall belastar i regel en
ansvarsförsäkring eller, om en sådan försäkring inte täcker skadeståndet,
Brottsoffermyndighetens anslag. Enligt kommitténs bedömning skulle kostnaderna i
denna del bli måttliga. När kommittén presenterade sitt förslag år 1995 gjordes
sålunda den bedömningen att en utvidgning av ersättningsrätten inte skulle
medföra särskilt betydande kostnader. Därefter har rätten till ersättning
utvidgats i rättspraxis genom att även dödsfall som har orsakats av grov
vårdslöshet nu berättigar till skadestånd (rättsfallet NJA 1996 s. 377). Man kan
därför utgå från att kostnadskonsekvenserna av en lagändring skulle bli ännu
mindre i dag. För Brottsoffermyndighetens och därmed statens del lär
kostnadsökningen endast bli marginell.
Försäkringsförbundet gör i sin skrift den 27 februari 2001 gällande att
kostnaderna för trafikförsäkringen skulle bli betydligt högre än vad kommittén
har beräknat. Mot bakgrund av de beräkningar som kommittén har gjort gör
regeringen dock bedömningen att kostnaderna för trafikförsäkringen inte kan bli
så stora att trafikförsäkringen bör lämnas utanför de nya reglerna.
Inte heller de samhällsekonomiska konsekvenserna i övrigt är sådana att de bör
hindra en annars motiverad lagändring i detta avseende.
Ersättning för sorg och saknad eller kränkning, bevislättnad
Ett alternativ till att ge nära anhöriga en rätt till skadestånd för psykiskt
lidande och annan personskada är att ge en rätt till ersättning för den sorg och
saknad som de efterlevande upplever när en nära anhörig har avlidit genom en
skadeståndsgrundande handling. Det är också möjligt att ha en sådan
ersättningspost vid sidan en rätt till ersättning för psykiskt lidande i form av
personskada.
En ersättningsmöjlighet för sorg och saknad finns i bl.a. England, Frankrike och
Italien. Skadeståndet betalas då ofta ut med standardiserade belopp.
Brottsoffermyndigheten, Patientskadenämnden och Försäkringsjuridiska föreningen
förordar att en ersättningspost för sorg och saknad införs också i svensk rätt.
En standardiserad skadeståndspost av detta slag är i allmänhet lättare att
hantera i skaderegleringen än skadestånd för den personskada i form av psykiska
besvär som kan ha åsamkats närstående till den avlidne. Det talar visserligen
för att man inför en möjlighet till ersättning för sorg och saknad i stället för
en rätt till skadestånd för de psykiska besvären. Som kommittén understryker
bör man emellertid inte nu upphäva den möjlighet till skadestånd för personskada
som har slagits fast av Högsta domstolen. Det är också rimligt att skadeståndet
bestäms efter besvärens svårhet i det enskilda fallet, låt vara efter
schabloner, och att den skadelidande kan få full ersättning såväl för de
kostnader och den inkomstförlust som har uppkommit som för det fysiska och
psykiska lidande av övergående natur eller av bestående art som han eller hon
har åsamkats. En standardiserad ersättning för sorg och saknad skulle utesluta
detta. Regeringen instämmer alltså i kommitténs slutsats att den rätt till
ersättning som i dag ges i praxis för personskada i form av psykiska besvär inte
bör ersättas med en schabloniserad ersättning för sorg och saknad.
En delvis annorlunda fråga är om det bör kunna betalas ersättning för sorg och
saknad utöver ersättningen för psykiska besvär. Några remissinstanser, bl.a.
Brottsoffermyndigheten, förespråkar en sådan särskild rätt till ersättning för
sorg och saknad. Det viktigaste skälet är därvid att det i rättstillämpningen
har krävts att de psykiska besvären skall bevisas. Detta kan ofta vara svårt och
omständligt. Dessutom upplevs det många gånger som kränkande för den anhörige.
Med en schabloniserad rätt till ersättning för sorg och saknad skulle den som
inte vill underkasta sig en undersökning av de egna psykiska besvären ändå få
ersättning för de starka känslor och de mer eller mindre definierbara psykiska
påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs död.
Flera omständigheter talar dock emot en särskild rätt till ersättning för sorg
och saknad.
En sådan rätt skulle för det första vara en principiell nyhet i svensk
skadeståndsrätt, och en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas av
överväganden om en motsvarande eller liknande rätt borde finnas även i andra
sammanhang. Borde det t.ex. också finnas en rätt till ersättning för de känslor
av ledsnad och bedrövelse som normalt följer med att ett barn blir skadat eller
med förlusten av alla ägodelar i en brand? Även om en nära anhörigs död är en
händelse utan direkt motsvarighet, bör en sådan principiell nyhet i
skadeståndsrätten knappast införas utan ingående överväganden som beaktar bl.a.
de rättssystematiska konsekvenserna. Till detta kommer att det allvarligt kan
ifrågasättas om skadeståndsrätten över huvud taget är ett ändamålsenligt
instrument för att ge ersättning för känslor som sorg och saknad.
För det andra sammanhänger som framgått det eventuella behovet av en rätt till
ersättning för sorg och saknad i stor utsträckning med bevisproblemen. Dessa
problem skulle nästan helt försvinna om beviskraven sattes lägre än vid andra
typer av personskador. I en dom den 17 oktober 2000 uttalade sig Högsta
domstolen om beviskraven i dessa fall (rättsfallet NJA 2000 s. 521). Domstolen
framhöll att när någon dödas genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling
kommer dödsfallet plötsligt och drabbar de anhöriga på ett chockartat sätt,
vartill kommer den särskilda påfrestning som följer av att den avlidne bragts om
livet genom brott. Domstolen påpekade att det ligger i sakens natur att de som
har stått den avlidne nära då drabbas av psykiska besvär utöver sådana känslor
av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra. Domstolen anförde vidare att
i sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda
och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan
närmare utredning kunna presumera att dessa besvär är att hänföra till
personskada.
Genom avgörandet kan Högsta domstolen sägas ha infört en bevislättnad för
psykiska besvär som tillfogas på grund av att en nära anhörig dödats genom en
uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Det är naturligt att vid en
lagstadgad rätt till ersättning i detta avseende utgå från en sådan
bevislättnad. Enligt regeringens mening bör utgångspunkten vara att samma
beviskrav gäller oavsett om skadan framkallats uppsåtligen eller av ett grovt
vårdslöst eller ett enbart vårdslöst beteende. Även i de vårdslösa fallen sker
dödsfallet i regel plötsligt och oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Lika
lite som vid närståendes rätt till skadestånd i sig bör grunden för
skadeståndet vara av betydelse och det finns inte heller här skäl att
särbehandla de fall där skadeståndet är strikt.
Vid en lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande till följd av att en
nära anhörig dödats bör det alltså normalt inte krävas läkarintyg eller
liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra till
personskada. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda
och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan
närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada.
Därmed förlorar också det viktigaste skälet för en särskild rätt till ersättning
för sorg och saknad i tyngd.
En annan fråga som då aktualiseras är om man skall upprätthålla ett krav på att
de psykiska besvären skall vara medicinskt påvisbara. Det kan hävdas att en
sådan förutsättning för rätt till ersättning i själva verket blir bortspelad om
man normalt inte skall kräva utredning i form av läkarintyg. Att besvären är
medicinskt påvisbara är dock en förutsättning för att de skall kunna hänföras
till personskada med den innebörd detta begrepp har i svensk rätt. Det finns
inte här anledning att välja en annan utgångspunkt än det etablerade
personskadebegreppet enbart därför att beviskraven bör ställas lägre när det
gäller de psykiska besvär till följd av en nära anhörigs död.
Det kan sägas att det i praktiken inte är någon större skillnad mellan en rätt
till ersättning för psykiska besvär som normalt inte behöver styrkas med
läkarintyg eller liknande utredning och en rätt till ersättning för sorg och
saknad. De praktiska konsekvenserna av att ersättningen avser psykiska besvär,
och inte sorg och saknad, torde framför allt visa sig däri att en rätt i
enskilda fall till ersättning utöver ett schablonbelopp fordrar en särskild
utredning som påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.
Mot den angivna bakgrunden instämmer regeringen i kommitténs bedömning att det
inte bör införas någon särskild rätt till ersättning för sorg och saknad.
Regeringen delar vidare kommitténs uppfattning att det - utöver det utrymme som
kan finnas i dag - inte bör införas någon särskild rätt till ersättning för
kränkning till efterlevande till den som dödats genom ett brott.
Personkretsen
När det gäller den personkrets som kan anses stå den skadelidande särskilt nära
och därmed bli berättigad till skadestånd finns det inte skäl att göra någon
annan bedömning än den som har gjorts avseende anhörigas kostnader i avsnitt
5.1.1. Regleringen bör alltså i första hand ta sikte på make, registrerad
partner, sambo, barn och förälder. Frågan behandlas ytterligare i
författningskommentaren (se avsnitt 11.1).
Slutsats
Regeringen kommer alltså till slutsatsen att kommitténs förslag bör genomföras.
Den som har åsamkats en personskada till följd av att en nära anhörig har dödats
genom en skadeståndsgrundande handling bör få en lagreglerad rätt till
skadestånd. Vid en sådan rätt bör det normalt inte krävas läkarintyg eller
liknande utredning för att styrka de psykiska besvären. En ny bestämmelse bör
lämpligen tas in i 5 kap 2 § skadeståndslagen, som handlar om efterlevandes rätt
till skadestånd till följd av att någon har dödats. Lika lite som andra regler
i skadeståndslagen får den nya bestämmelsen läsas motsatsvis så att den
utesluter en rätt till skadestånd i andra fall. Någon särskild rätt till
ersättning för sorg och saknad bör inte finnas, inte heller någon särskild rätt
till ersättning för kränkning.
Slutligen kan anmärkas att den ersättning som i dag döms ut för psykiska besvär
med anledning av en anhörigs död ofta synes uppgå till ett schabloniserat belopp
på 25 000 kr (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 521). Även om inget preciserat
uttalande om vad som är en rimlig ersättningsnivå bör göras här, kan ändå
noteras att beloppet inte har ändrats sedan år 1993 när Högsta domstolen för
första gången dömde ut sådan ersättning och att beloppet numera framstår som
lågt.
5.3 Omprövning av skadestånd
Regeringens förslag: Möjligheten till omprövning av skadestånd utvidgas till att
avse även ersättning för kostnader och ersättning för ideell skada vid
personskada. Bestämmelsen förtydligas så att det framgår att den är tillämplig
också när man tidigare bedömt att skadestånd över huvud taget inte kan ges.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1995:33
avsnitt 5.6.2).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har
inget att invända mot det. Några remissinstanser, bl.a. Kammarkollegiet och
Försäkringsförbundet, avstyrker förslaget med hänvisning till vikten av att en
skadereglering kan avslutas så snabbt som möjligt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen kan
skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll omprövas om de
förhållanden som har legat till grund för bestämmandet av ersättningen har
ändrats väsentligt.
Kommittén föreslår att bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas till att avse
även skadestånd för kostnader och för ideell skada vid personskada. Enligt
kommittén har det i den praktiska skaderegleringen visat sig vara en brist att
en omprövningsmöjlighet saknas för dessa ersättningsposter. När
omprövningsmöjligheten infördes för inkomstförlust och förlust av underhåll
antogs det inte finnas något motsvarande behov för andra ersättningsposter.
Enligt kommittén visade sig detta antagande dock vara oriktigt; till detta
bidrog att försäkringsbolagen upphörde med en tidigare praxis att ibland medge
omprövning trots att de inte var skyldiga till det. Bolagen motiverade detta
bl.a. med att riksdagen genom att införa en omprövningsmöjlighet för vissa
ersättningsposter tagit ställning emot en sådan möjlighet i övrigt.
Som skäl för en utvidgad omprövningsmöjlighet enligt kommitténs förslag kan
anföras samma argument som för den redan lagreglerade möjligheten till
omprövning, dvs. att skadestånd skall bestämmas så att den skadelidande så långt
det är möjligt blir kompenserad för de följder som han eller hon har drabbats
av genom skadan. Principen kan visserligen inte upprätthållas fullt ut efter det
att skadeståndet har fastställts, men starka skäl talar för en möjlighet till
omprövning när utvecklingen har gått i en helt annan riktning än man antog när
skadeståndet bestämdes.
Ett alternativ till en möjlighet till omprövning är att vänta med den slutliga
prövningen för att på så sätt se till att kompensationen blir så riktig som
möjligt. Om skadeståndsfrågan prövas i domstol, kan domstolen därvid förbehålla
den skadelidande rätt att återkomma med sitt ersättningskrav när skadeläget
bättre kan överblickas. Det finns emellertid nackdelar med att skjuta upp den
slutliga prövningen på det sättet, främst att den skadelidande får leva under
stor osäkerhet. Ett sätt att minska osäkerheten kan vara att fastställa en
tidsbegränsad livränta som får gälla fram till den slutliga prövningen. Denna
metod lämpar sig dock mindre väl när det gäller ersättning för ideell skada,
eftersom sådan ersättning regelmässigt bestäms till ett engångsbelopp. Metoden
att helt eller delvis skjuta på den slutliga prövningen förutsätter vidare att
man vet - eller i vart fall kan anta - att den framtida utvecklingen är osäker.
Sådan kännedom föreligger inte alltid. Om skadan utvecklas på ett sätt som man
inte kunnat förutse, återstår - om det inte finns en möjlighet till omprövning -
endast att försöka angripa domen eller uppgörelsen genom resning respektive
tillämpning av 36 § avtalslagen. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att
detta inte är tillfredsställande.
En utvidgning av möjligheten till omprövning även till ersättning för kostnader
och ideell skada skulle innebära en möjlighet till korrigering i de fall där
domstolarna på ett tidigt stadium gör bedömningar av hur en skada kommer att
utvecklas. Sådana bedömningar kan ofta bli aktuella vid ersättning för sveda och
värk, framför allt när en skadeståndstalan förs i samband med ett brottmål.
Särskilt besvärligt kan det vara när brottsoffret har drabbats av psykiska
besvär till följd av brottet. Det kan då dröja länge innan omfattningen av
besvären kan bedömas med säkerhet. Som kommittén framhåller vore det i sådana
fall en olycklig ordning om domstolen skulle behöva hänvisa den skadelidande att
återkomma med sitt krav i en separat process. En bättre lösning är att
domstolen, med utgångspunkt från den kännedom som finns, kan bestämma
ersättningen och att den skadelidande, om en väsentlig förändring av
förhållandena inträder, har möjlighet att påkalla omprövning av skadeståndet.
Några remissinstanser framhåller vikten av att skaderegleringen avslutas så
snabbt som möjligt, varvid det också betonas att försäkringsbolagen inte bör
tvingas att göra reservavsättningar för eventuella ytterligare
ersättningsanspråk. Enligt regeringen mening har dessa argument inte en sådan
tyngd att de bör hindra att en möjlighet till omprövning införs. Det gäller
särskilt som möjligheten är avsedd endast för undantagsfall. Den nuvarande
möjligheten till omprövning av inkomstförlust och förlust av underhåll synes
inte heller ha gett upphov till några påtagliga problem.
Regeringen anser alltså att möjligheten till omprövning bör utvidgas till att
avse även ersättning för kostnader och ideell skada vid personskada. I enlighet
med kommitténs förslag bör det av den aktuella bestämmelsen tydligt framgå att
den är tillämplig också när skadestånd tidigare har bedömts över huvud taget
inte kunna betalas.
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att det inte bör införas någon
möjlighet till omprövning av skadestånd på grund av ändrade förhållanden på den
skadeståndsskyldiges sida.
5.4 Medvetslöshet eller sänkt medvetandegrad
Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder när det gäller
principerna för skadestånd som avser ideell skada till skadelidande som är
medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad.

Kommitténs bedömning: Skadestånd för ideell skada bör fastställas utan hänsyn
till om den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har sänkt medvetandegrad.
I de undantagsfall där det finns anledning att anta att den skadelidande till
följd av skadan har fått sin livslängd avsevärt förkortad bör skadeståndet dock
- i överensstämmelse med den praxis som tillämpas inom försäkringsbranschen -
kunna fastställas att betalas som livränta (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.6).
Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i kommitténs bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Skadestånd för ideell skada vid personskada
syftar bl.a. till att ersätta den skadelidande för fysiskt och psykiskt lidande
och annat obehag i den personliga livsföringen. Avsikten är således att de
besvär som skadan har fört med sig i görlig mån skall neutraliseras eller
lindras. Det förekommer att personer skadas så allvarligt att de får sin
medvetandegrad sänkt eller blir varaktigt medvetslösa. Utmärkande för dessa fall
är att den skadelidande mer eller mindre saknar insikt om sin situation och
därmed inte har möjlighet att tillgodogöra sig ett eventuellt skadestånd. I
tidigare försäkringspraxis fastställdes skadestånd för sveda och värk samt lyte
och men till ett lägre belopp när den skadelidande inte var vid fullt
medvetande. Denna praxis grundade sig på uppfattningen att ersättning för ideell
skada har en starkt personlig karaktär och därför bör minskas när den
skadelidande inte har möjlighet att tillgodogöra sig den. Numera tillämpas
emellertid inom försäkringsbranschen en praxis som kännetecknas av att graden av
medvetande hos den skadelidande är av underordnad betydelse. Det förhållandet
att den skadelidande har tillfogats en så allvarlig personskada att han eller
hon blivit varaktigt medvetslös eller fått sin medvetandegrad sänkt föranleder
alltså inte i sig att skadeståndet reduceras. Den skadelidande får lika stort
skadestånd som skulle ha betalats vid fullt medvetande. Ersättningen utges som
regel i form av engångsbelopp. Denna ändring av praxis har föranletts av att det
i praktiken är omöjligt att med säkerhet fastställa vad den skadelidande
upplever av sin situation. Bedömningen av vilket lidande som den enskilde
tillfogas är osäker. Tidigare försäkringspraxis kan sägas ha inneburit att
osäkerheten gick ut över den skadelidande, medan osäkerheten nu läggs på
skadevållaren, ett synsätt som regeringen finner naturligt.
Enligt den praxis som har utvecklats bestäms skadeståndet i vissa fall i form av
periodiskt förfallande belopp (livränta) i stället för engångsbelopp. Så är
fallet när ersättning fastställs till medvetslösa personer som inte reagerar på
stimuli. Förklaringen till denna praxis torde finnas i det förhållandet att
livslängden då i regel är avsevärt förkortad. Ett skäl som brukar åberopas till
stöd för denna praxis är att skadestånd för ideell skada har en starkt personlig
karaktär och därför inte bör tillfalla den skadelidandes arvingar om den
skadade skulle dö vid låg ålder. Att skadeståndet betalas som livränta i stället
för engångsbelopp har dock kritiserats i olika sammanhang. Det har hävdats att
en sådan praxis kan uppfattas så att man spekulerar i den skadades ibland
begränsade utsikter att överleva. Det bör emellertid uppmärksammas att problemet
nästan uteslutande rör ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men,
dvs. skadeföljder som den skadade måste utstå under återstoden av livet. Det
ligger i sakens natur att skadestånd då i möjligaste mån anpassas till den tid
man kan förvänta sig att den skadelidande har kvar att leva.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att man i det enskilda fallet inte bör
försöka bedöma i vilken utsträckning den skadelidandes livslängd har förkortats
och fastställa skadeståndet med hänsyn till denna bedömning. Förutom risken för
missbedömningar skulle en sådan ordning framstå som stötande genom att den
inbjuder till spekulation om den skadelidandes fortsatta livslängd. Däremot kan
knappast några avgörande invändningar resas mot den praxis som innebär att
skadeståndet kan betalas som livränta om den skadelidande till följd av skadan
bedöms ha fått sin livslängd avsevärt förkortad. Metoden innebär att man inte
bara tillgodoser den skadelidandes intresse att få full ersättning för sin skada
utan också skadevållarens intresse av att inte ersätta några andra skadeföljder
än de som aktualiseras under den skadelidandes livstid.
Det finns således inte anledning att vidta några lagstiftningsåtgärder när det
gäller ersättning för ideell skada till personer som är medvetslösa eller har
sänkt medvetandegrad.
5.5 Jämkning på grund av medvållande
5.5.1 Förutsättningar och principer för jämkning
Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder när det gäller
förutsättningarna och principerna för jämkning av skadestånd på grund av
medvållande.

Kommitténs förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen om
hur jämkning skall ske ändras så att det uttryckligen framgår att den
skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen av vad som kan
anses utgöra en skälig jämkning. Vad gäller ersättning för kostnader och
inkomstförlust bör jämkning inte ske när denna ersättning är av väsentlig
betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Då bör jämkning
ske enbart av ersättningen för ideell skada (se SOU 1995:33 avsnitt 5.7.1 och
5.7.3).
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som uttalar sig i frågan har
Trafikskadenämnden och Göteborgs tingsrätt inget att invända mot den föreslagna
lagändringen. Statens skaderegleringsnämnd, Kammarkollegiet,
SAF/Industriförbundet och Försäkringsförbundet avstyrker förslaget.
SAF/Industriförbundet anser att möjligheterna till jämkning vid personskada är
alltför begränsade redan i dag. Försäkringsförbundet menar att det inte finns
anledning att ha en ur den skadelidandes perspektiv generösare inställning än
som följer av gällande praxis.
Bakgrund: Sedan gammalt har gällt att skadestånd kan jämkas på grund av
medverkan genom vållande på den skadelidandes sida. I 1864 års strafflag fanns
en jämkningsregel enligt vilken skadestånd vid medvållande kunde jämkas efter
vad som var skäligt. Vid prövningen hade i praktiken graden av skuld på den
skadevållandes och den skadelidandes sida den avgörande betydelsen.
Jämkningsregeln, som var tillämplig både vid personskada och vid egendomsskada,
fördes med vissa mindre språkliga ändringar över till den nya skadeståndslagen
år 1972. Regeln utvecklades vid en tid då rättvisa och billighet ansågs kräva
att de ekonomiska följderna av en skada skulle bäras av alla dem som uppsåtligen
eller av oaktsamhet hade skuld till skadan, den skadelidande inbegripen. Senare
kom även andra argument att anföras till stöd för reglerna om jämkning. Det
gjordes gällande att en möjlighet till jämkning på grund av medvållande var
värdefull från preventionssynpunkt, dvs. att enskilda till följd av
jämkningsrisken skulle vara försiktigare och att skador därmed skulle kunna
undvikas. Vidare ansågs medvållandereglerna ha vissa fördelar från
rättssystematisk och rättsteknisk synpunkt. Medvållandereglerna försvarades
också med hänvisning till det allmänna rättsmedvetandet.
I förarbetena till 1975 års personskadereform anlades ett annat synsätt. Enligt
detta borde skadeståndsreglerna vara utformade så att de tillgodoser socialt
motiverade ersättningsbehov samtidigt som de leder till en samhällsekonomiskt
rationell fördelning av de förluster som uppkommer genom skadefall (prop.
1975:12 s. 131). För personskadornas del ansågs att en tillämpning av de
dåvarande medvållandereglerna fick konsekvenser som inte var förenliga med det
nya betraktelsesättet. Man menade att det från sociala och humanitära synpunkter
inte var rimligt att den som drabbades av en skada skulle bli lidande för all
framtid av en tillfällig oaktsamhet. Vidare ansågs att tillgängliga ekonomiska
resurser skulle utnyttjas bäst om skaderiskerna i samhället slogs ut på så många
händer som möjligt. Om fullt skadestånd utgick skulle det, enligt detta
synsätt, ofta leda till en acceptabel riskspridning eftersom skadeståndet i de
flesta fall skulle täckas av en ansvarsförsäkring; en jämkning av skadestånd på
grund av medvållande torde däremot i de flesta fall medföra att skadan delvis
skulle komma att stanna på den skadelidande. Vid denna tidpunkt ansågs
argumentet att möjligheterna till jämkning var av betydelse från
preventionssynpunkt ha spelat ut sin roll såvitt avsåg personskador. De
rättssystematiska och rättstekniska synpunkter som tidigare anförts till stöd
för jämkning, liksom hänvisningen till det allmänna rättsmedvetandet, ansågs
sakna nämnvärd tyngd.
Mot denna bakgrund infördes år 1975 nya regler om jämkning vid medvållande i
skadeståndslagen. Enligt dessa begränsades möjligheterna att jämka skadestånd
vid personskada väsentligt, medan möjligheterna att jämka skadestånd vid
sakskada och ren förmögenhetsskada bibehölls i stort sett oförändrade. Sverige
fick härigenom medvållanderegler som från ett internationellt perspektiv måste
betraktas som generösa mot den skadelidande.

Skälen för regeringens bedömning
Förutsättningarna för jämkning
Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen kan skadestånd på grund av
personskada jämkas om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till skadan. Har en förare av motordrivet fordon som
har gjort sig skyldig till trafikonykterhetsbrott skadats, kan dock skadeståndet
jämkas vid varje vårdslöshet från förarens sida.
Som tidigare har påpekats kan de svenska medvållandereglerna vid personskada
från ett internationellt perspektiv betraktas som generösa mot den som drabbats
av en personskada. Kommittén har inte funnit något land som har motsvarande
regler i sin allmänna skadeståndslagstiftning. Däremot konstaterar kommittén att
det finns flera länder, t.ex. Danmark och Finland, som har regler av detta slag
i sin lagstiftning om ersättning för trafikskador.
Kommittén för en diskussion kring frågan om möjligheterna att jämka skadeståndet
vid personskador bör utvidgas men föreslår ingen lagändring i detta avseende.
De sociala och humanitära skäl som år 1975 åberopades till stöd för den
nuvarande ordningen är enligt kommittén alltjämt bärande. Enligt kommittén har
de nuvarande medvållandereglerna vidare bidragit till att skaderegleringen i
personskadefallen har förenklats avsevärt.
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning och ser inte skäl att i detta
sammanhang föreslå ändrade regler i skadeståndslagen om jämkning på grund av
medvållande. I sammanhanget kan också noteras att riksdagen år 1994 ansåg att
det inte fanns skäl till någon sådan ändring (bet. 1993/94:LU27 s. 5).
Jämkningsprinciper
I de undantagsfall då skadeståndet skall jämkas vid personskador uppkommer
frågan hur jämkning skall ske. Enligt 6 kap. 1 § tredje stycket skall jämkning
på grund av medvållande till personskada ske efter vad som är skäligt med hänsyn
till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Sedan det
har konstaterats att skadeståndsskyldighet föreligger och att den skadelidande
medverkat till skadan på sådant sätt att det kan föranleda jämkning, bör man
alltså ställa frågan hur långt skuldgraden på ömse sidor och andra
omständigheter motiverar en jämkning. Anledningen till att man vid 1975 års
personskadereform valde att i lagtexten hänvisa till omständigheterna i övrigt
var att framför allt parternas ekonomiska förhållanden skulle kunna vägas in i
bedömningen. På så vis menade man att sådana resultat som skulle kunna framstå
som obilliga mot den skadelidande kunde undvikas. Tanken var att jämkning skall
undvikas helt eller delvis om skadan har en sådan omfattning att den ifrågasatta
nedsättningen av skadeståndet kan få allvarliga följder för den skadelidandes
försörjningsmöjligheter och levnadsförhållanden (se prop. 1975:12 s. 174).
Inom försäkringsbranschen har det utvecklats en praxis som går ut på att en
jämkning inte bör äventyra den sociala tryggheten för den skadelidande och
dennes familj. Denna praxis innebär att skadestånd för vårdkostnader o.d. till
en skadelidande som är i klart behov av hjälp eller vård inte jämkas över huvud
taget. När det gäller jämkning av inkomstförlust tillämpar Trafikskadenämnden en
s.k. 90-procentsregel. Den innebär att jämkning inte görs med högre belopp än
som svarar mot tio procent av den skadelidandes inkomstunderlag - dvs. den
inkomst den skadelidande skulle ha haft som oskadad - till den del det inte
överstiger 7,5 basbelopp.
Kommittén föreslår att lagtexten skall ändras så att det uttryckligen framgår
att den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen av vad
som kan anses utgöra en skälig jämkning. Därmed vill kommittén markera att
skadestånd vid personskada för kostnader och inkomstförlust inte bör jämkas när
denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård
eller försörjning och att jämkning då bör ske bara av ersättningen för den
ideella skada som den skadelidande kan ha drabbats av. Kommittén säger sig inte
vara övertygad om att domstolarna i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till
parternas ekonomiska förhållanden så att resultat som framstår som oskäliga mot
den skadelidande kan undvikas.
Enligt regeringens mening framstår en sådan lagändring inte som tillräckligt
motiverad. Det är endast i enstaka fall som det över huvud taget kan bli
aktuellt att jämka skadeståndet vid personskada. I de få fall där jämkning trots
allt kan ske är utgångspunkten att jämkningen inte får leda till allvarliga
följder för den skadelidandes försörjningsmöjligheter och levnadsförhållanden.
Det finns knappast stöd för att tillämpningen av nuvarande reglering skulle leda
till resultat som kan anses vara oskäligt hårda mot den skadelidande. Som
Trafikskadenämnden påpekar tillämpas en praxis som bygger på den grundtanke som
kommittén anser bör vara styrande vid jämkning. Den lagändring som kommittén
föreslår riskerar dessutom att ge den skadelidandes behov en alltför stor vikt
bland de omständigheter som skall beaktas vid en jämkning.
Regeringen finner alltså inte anledning att föreslå någon lagändring avseende
principerna för jämkning på grund av medvållande vid personskada.
Pågående arbete
Reglerna för samordning mellan olika ersättningsformer vid personskada är
centrala. De nuvarande principerna lades fast för över 25 år sedan och är delvis
omdebatterade. Bland annat mot denna bakgrund beslutade regeringen den 11 mars
1999 direktiv till en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över reglerna
om samordningen vid personskada mellan skadestånd, ersättning från offentlig
försäkring och ersättning från försäkringar av annat slag (dir. 1999:18).
Kommittén har antagit namnet Personskadekommittén. Enligt direktiven torde vissa
följdfrågor om jämkning aktualiseras. Dessutom har Försäkringsförbundet till
regeringen framfört önskemål om en förändring av jämkningsreglerna i
trafikskadelagen på så sätt att det vid rattfylleri ges möjlighet till jämkning
oavsett vårdslöshet.
5.5.2 Identifikation
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 1 § första stycket tredje meningen
skadeståndslagen om identifikation skall också vara tillämplig på skadestånd
för personskada som till följd av dödsfall har åsamkats någon som stod den
avlidne särskilt nära.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1995:33
avsnitt 5.7.2).
Remissinstanserna har överlag inget att invända mot kommitténs förslag.
Skälen för regeringens förslag: En princip i svensk rätt är att skadestånd för
personskada kan jämkas på grund av medvållande endast om den skadelidande själv
har medverkat till sin skada. Ett undantag gäller dock vid skadeståndskrav av
efterlevande till en omkommen person. Då kan de efterlevandes skadestånd jämkas,
om den avlidne uppsåtligen har medverkat till skadan.
Vid skadeståndsansvar på grund av oaktsamhet torde en situation av detta slag
vara ytterst ovanlig. Vid strikt ansvar och motsvarande kan frågan dock
aktualiseras. Framför allt gäller detta på trafikskadeområdet eftersom en del
dödsfall i trafiken är självmord. Trots att jämkning kan ske i dessa fall torde
i regel ojämkad ersättning betalas till de efterlevande. En sådan praxis har
slagits fast av Högsta domstolen beträffande trafikskador i rättsfallet NJA 1981
s. 920.
Enligt regeringens mening bör den aktuella jämkningsregeln vara tillämplig även
i de fall som omfattas av förslaget i avsnitt 5.2, dvs. vid skadestånd på grund
av personskada till följd av en nära anhörigs död. Det kan visserligen
diskuteras om jämkningsregeln behöver ändras för att detta resultat skall
uppnås. Redan i dag föreskriver den att skadestånd till "efterlevande" kan
jämkas. I klargörande syfte bör det dock göras en ändring i 6 kap. 1 § första
stycket tredje meningen skadeståndslagen.
5.6 Ersättningens storlek
Regeringens bedömning: Den höjning av ersättningsnivåerna för ideell skada vid
personskada som har skett sedan kommitténs betänkande presenterades är positiv.
Den innebär att inga lagändringar krävs.

Kommitténs bedömning: Skadestånden för ideell skada vid personskada bör höjas
betydligt när det gäller de allvarligaste skadorna. En viss höjning bör också
ske i fråga om skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot bör
ersättningsnivån vid skador av lindrigare natur vara i princip oförändrad. Den
höjning som är önskvärd bör huvudsakligen avse ersättningsposten lyte eller
stadigvarande men. Denna ersättning bör för de allvarligaste skadorna höjas med
50 procent. Höjningarna bör genomföras etappvis (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.7).
Remissinstanserna är överlag positiva till kommitténs bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: En av kommitténs huvuduppgifter var att
överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell
skada borde höjas. Kommittén skulle därvid bl.a. undersöka om ersättningen för
allvarliga skador är för låg i förhållande till den ersättning som betalas vid
lindriga skador. Vidare skulle kommittén undersöka om det fanns fog för
påståendena i den allmänna debatten att ersättningen för ideell skada i Sverige
skulle vara låg vid en internationell jämförelse.
Kommittén påpekar att det är svårt att jämföra skadeståndsnivån för ideell
ersättning i olika länder, och det kan ifrågasättas om det över huvud taget är
meningsfullt. I vissa länder görs ingen klar åtskillnad mellan ideell och
ekonomisk skada. Dessutom kan skadeföljder som i ett visst land ersätts som
ekonomisk skada i ett annat land ersättas som ideell skada. Ytterligare en
svårighet kan vara att skadestånd för ideell skada ibland tas i anspråk för att
täcka sådan ekonomisk skada som inte ersätts fullt ut enligt andra regler.
Vidare kan hänsyn behöva tas till att det finns skillnader i skatteregler och
sjukförsäkringsförmåner. I vissa länder läggs ersättning från socialförsäkring
samman med skadeståndet, medan den i andra länder, bl.a. Sverige, avräknas från
skadeståndet. Olikheter i den ekonomiska standarden kan förklara skillnader i
skadeståndsnivåerna, och skadeståndets syfte kan variera mellan olika länder. En
betydelsefull omständighet är likaså den skadelidandes faktiska möjligheter att
få ut det skadeståndsbelopp som tilldöms honom eller henne. Är möjligheterna
att faktiskt få ersättning starkt begränsade, har inte nivån på de utdömda
skadestånden samma relevans.
I kommitténs betänkande presenteras likväl en internationell jämförelse som
åtminstone ger en uppskattning av de svenska ersättningsnivåerna i förhållande
till nivåerna i vissa andra europeiska länder. Den bild som framkommer är att
skadestånden i Sverige år 1994 låg på en förhållandevis låg nivå beträffande de
allvarligare skadorna. Enda undantaget gällde ersättning för total synförlust.
Beträffande skador som inte är fullt så allvarliga hävdade sig Sverige ganska
väl vid en internationell jämförelse. Vad beträffar skador av lindrigare natur
gick det inte att uttala sig eftersom undersökningen inte omfattade dessa
skador. Här skall dock noteras att det i vissa länder inte alls betalas någon
ersättning för ideell skada om inte skadan är av viss svårhetsgrad.
Frågan om vilken ersättningsnivå som bör gälla i Sverige kan naturligtvis inte
avgöras enbart utifrån en jämförelse av nivåerna i olika länder. En avvägning
mellan olika intressen måste alltid göras. Som kommittén anmärker finns det
omständigheter som talar emot en utveckling där skadestånden höjs i betydande
mån. Det är viktigt att beakta de ekonomiska konsekvenser som en sådan
utveckling skulle kunna få för försäkringskollektiven i form av höjda premier
och för samhället i övrigt. Det är angeläget att en generell höjning av
skadeståndsnivåerna inte leder till så höga försäkringspremier att benägenheten
att teckna försäkringar minskar kraftigt. En skadevållare saknar ju ofta egna
medel att betala skadestånd. Försäkringsersättning kan därför ofta vara den enda
ersättning som står till buds för den skadelidande. En utveckling mot alltför
höga skadestånd skulle därför kunna innebära att alltfler skadelidande blir helt
utan ersättning för sina skador. Visserligen kan dessa problem till viss del
undvikas genom någon typ av självrisk som innebär att de lindrigaste skadorna
inte ersätts. På så vis skulle kostnaderna kunna fördelas till de allvarligaste
skadorna. Men ett sådant system inger betänkligheter, inte minst principiella
sådana.
Mot bakgrund av de då gällande ersättningsnivåerna kommer kommittén fram till
att skadestånden för ideell skada bör höjas betydligt när det gäller de
allvarligaste skadorna och att en viss höjning bör ske också i fråga om skador
som inte är fullt så allvarliga. Däremot anser kommittén att ersättningsnivån
vid skador av mera lindrig natur bör vara i stort sett oförändrad. Enligt
kommittén bör ersättningen för ideell skada höjas huvudsakligen inom ramen för
ersättningsposten lyte och men. En avvägning av de olika intressen som bör
beaktas leder enligt kommitténs mening till att den maximala ersättningen under
denna post lämpligen kan höjas med 50 procent. Enligt kommittén skulle det
motsvara en kostnadsökning för trafikförsäkringen med två procent och för
Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada med ungefär samma procenttal. Till detta
kommer att viss ersättning enlig kommittén bör föras över från den nuvarande
skadeståndsposten olägenheter i övrigt till posten lyte eller annat
stadigvarande men (jfr avsnitt 5.1.4 och 5.1.5). En höjning i denna
storleksordning innebär för de allvarligaste skadorna att ersättningen för
ideell skada, inberäknat skadestånd för sveda och värk samt särskilda
olägenheter, skulle bli något över en miljon kronor.
För att dämpa effekterna av den höjning av skadeståndsnivån som kommittén
sålunda anser befogad synes det enligt kommittén lämpligt att den får slå igenom
etappvis. Enligt kommitténs mening är det tillräckligt att höjningen är fullt
genomförd inom tre år från det att slutlig ställning har tagits till kommitténs
förslag. Kommittén framhåller att det inte är lämpligt att belopp anges i lagen
utan menar att dessa liksom hittills bör bestämmas i den praktiska
tillämpningen.
Som har framgått gör kommittén ganska detaljerade bedömningar om lämpliga
ersättningsnivåer. Regeringen har i och för sig inga invändningar i sak men
avstår från egna detaljerade överväganden om ersättningsnivåerna. Det avgörande
för regeringens utgångspunkt är om ersättningarna ligger på en
tillfredsställande nivå eller om det finns anledning att inskrida med
lagstiftning för att åstadkomma behövliga förändringar. Det kan då noteras att
kommitténs överväganden presenterades 1995, dvs. för sex år sedan. Det har
därefter skett betydelsefulla förändringar i ersättningsnivåerna, och dessa har
gått långt i den av kommittén eftersträvade riktningen. Sålunda tillämpar
Trafikskadenämnden och övriga skadeprövningsnämnder sedan den 1 juli 1996 en ny
invaliditetstabell. Trafikskadenämndens råd har vidare beslutat att tillämpa nya
hjälptabeller för sveda och värk samt lyte och men fr.o.m. samma datum. Dessa
ändringar har medfört en betydande höjning av ersättningsnivåerna vad gäller
lyte och men liksom en klar höjning av ersättningsbeloppen för sveda och värk
vid längre akuttider. Av allt att döma har kommitténs överväganden påverkat
denna utveckling.
Regeringens slutsats är att ersättningsnivåerna har utvecklats och utvecklas på
ett sådant sätt att det inte finns anledning att ingripa med lagstiftning.
Regeringen gör ingen annan bedömning än kommittén i fråga om hur
ersättningsnivåerna bör läggas fast. Sålunda bör lagen inte göras mer detaljerad
än den är i dag. Detaljerade ersättningsprinciper, schabloniserade
ersättningsbelopp m.m. bör bestämmas i den praktiska tillämpningen, varvid de
hjälptabeller som används är ett viktigt instrument.
6 Ersättning för kränkning
6.1 En tydligare bestämmelse om kränkningsersättning
Regeringens förslag: Bestämmelsen om kränkningsersättning förenklas och görs
tydligare. Den som allvarlig kränker någon annan genom brott som innefattar ett
angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som
kränkningen innebär.

Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens. Kommittén föreslår dock
en annan utformning av bestämmelsen (se SOU 1992:84 avsnitt 7 och s. 265).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inget att
invända mot förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att kopplingen
mellan den straffrättsliga systematiken och de skadeståndsgrundande handlingarna
bör slopas. Uppsala tingsrätt menar att den oförrätt som den skadelidande har
utsatts för bör beivras inom det straffrättsliga regelsystemet och inte med
skadestånd. Försäkringsförbundet, Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och
Försäkringsjuridiska föreningen anser att endast uppsåtliga brott bör kunna
föranleda kränkningsersättning. Remissinstanserna har synpunkter på hur
bestämmelsen bör utformas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen skall lagens
bestämmelser om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om
lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom
annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering
eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.
Utmärkande för de brott som grundar rätt till sådan ersättning som avses i 1
kap. 3 § är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga
integritet, här närmast dennes privatliv och människovärde.
Kränkningsersättningen avser att kompensera känslor som den kränkande handlingen
har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller
liknande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en
personskada. Det ligger visserligen i sakens natur att själva kränkningen inte
kan suddas ut genom ersättning i pengar. Ersättningen kan dock lindra
verkningarna av kränkningen. Den kan bidra till att den skadelidande får
upprättelse för den förnedrande och kränkande handlingen och därmed också bidra
till att återställa självrespekten och självkänslan. Genom ersättningen kan den
skadelidande t.ex. unna sig något extra och därigenom skingra tankarna på
kränkningen och den olust och det obehag som han eller hon har åsamkats. Den som
utsatts för mycket grova kränkningar kan få en möjlighet att genom ersättningen
göra nödvändiga förändringar i sin livssituation. Detta torde vara vad som
gäller enligt nuvarande bestämmelse, och enligt regeringens mening bör
ersättningen även i fortsättningen inriktas på dessa fall.
Rätten till kränkningsersättning förutsätter alltså en brottslig handling. Det
krävs dock inte att skadevållaren faktiskt fälls till ansvar för brott för att
kränkningsersättning skall betalas. Det saknar också betydelse att skadevållaren
inte kan dömas till straffrättslig påföljd på grund av sin ålder,
sinnesbeskaffenhet eller därför att brottet är preskriberat. Avgörande är endast
om skadan har vållats genom en viss typ av brottslig handling. En liknande
reglering finns för ren förmögenhetsskada i 2 kap. 4 §. Det finns vidare en rad
särskilda områden där det har ansetts befogat att låta olika typer av lidande
och kränkningar bli ersatta utan något krav på brott. Förutom på
immaterialrättens och arbetsrättens område finns det sådana bestämmelser i t.ex.
personuppgiftslagen (1998:204), lagen om ersättning vid frihetsberövanden och
andra tvångsåtgärder (1998:714) och kreditupplysningslagen (1973:1173).
Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att man inte i detta sammanhang bör
upphäva kravet på brott för rätt till kränkningsersättning. Som kommittén
framhåller kan lagens krav på att den ersättningsgrundande handlingen skall vara
brottslig knappast slopas utan att det i stället uppställs något annat allmänt
kriterium som grund för ersättning. I t.ex. dansk rätt finns krav på att
kränkningen skall vara "rättsstridig". Kravet på brott har dock den fördelen att
de fall där kränkningsersättning skall betalas avgränsas till handlingar som av
lagstiftaren definierats som klandervärda. För att ett brott skall föreligga
skall dels den begångna gärningen vara otillåten, dels gärningsmannen ha ett
personligt ansvar.
Kränkningsersättning kan betalas även i vissa särskilda fall vid brott som inte
är uppsåtliga. Det framgår av Högsta domstolens avgöranden NJA 1997 s. 315 och
NJA 1997 s. 572. I det förstnämnda fallet dömde Högsta domstolen ut
kränkningsersättning till en skadelidande när skadevållaren hade gjort sig
skyldig till grovt vållande till kroppsskada samt grovt rattfylleri och
smitning. Domstolen uttalade att kränkningsersättning kan betalas även vid
oaktsamhetsbrott, om omständigheterna vid brottet är så försvårande att den
skadevållandes handlande närmar sig en uppsåtlig gärning och därmed har samma
kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet.
Detta bör gälla även enligt en ny bestämmelse.
I likhet med kommittén vill regeringen inte förorda att en möjlighet införs till
ersättning för t.ex. den kränkning som ett brottsligt angrepp på den
skadelidandes egendom kan innebära. Förmögenhetsbrott bör lika lite som hittills
grunda rätt till ersättning av ideell natur, såvida brottet inte samtidigt
innefattar ett sådant brott som utgör en kränkning av den personliga
integriteten. Exempel på förmögenhetsbrott som på detta sätt kan anses
integritetskränkande och på den grunden ge rätt till ersättning för kränkning är
rån, s.k. väskryckning och utpressning. Kränkningsersättning är alltså inte
utesluten vid alla förmögenhetsbrott. Det saknar betydelse till vilken brottstyp
en gärning rent straffrättsligt är att hänföra. Det avgörande bör vara om
brottet angriper ett sådant intresse som skyddas. Om ett visst brott som ger
rätt till kränkningsersättning konsumeras av ett annat brott som inte normalt
berättigar till sådan ersättning, bör alltså ersättning betalas ändå. Det kan
tilläggas att Brottsoffermyndigheten beviljar kränkningsersättning vid vissa
bostadsinbrott med omfattande förstörelse eller andra särskilt hänsynslösa
inslag.
Kommittén finner inte anledning att föreslå några andra ändringar när det gäller
de brott som för närvarande grundar rätt till kränkningsersättning än att dessa
beskrivs som brott mot annans person, frihet, frid eller ära. Regeringen
instämmer i kommitténs bedömning och föreslår att bestämmelsen förenklas genom
en sådan ändring. Regeringen delar därvid även kommitténs åsikt att en ny
bestämmelse om kränkningsersättning bör utformas som en egen ansvarsregel och
inte som i dag hänvisa till reglerna om ersättning för personskada.
Eftersom psykiskt lidande också kan utgöra en personskada och ersättas enligt 5
kap. 1 § (se avsnitt 5.1.3), bör därutöver den ändringen göras att termen
lidande utmönstras från bestämmelsen om kränkningsersättning, vilket för övrigt
kommittén själv förespråkar i sitt slutbetänkande (se SOU 1995:33 s. 438 f.).
Enligt regeringens mening passar begreppet lidande mindre väl här eftersom det i
hög grad synes ge utryck för något subjektivt. Som regeringen återkommer till i
nästa avsnitt bör man inte primärt se till den kränktes personliga upplevelse
när kränkningsersättning bestäms. I stället bör man först och främst se till
vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom det brottsliga
angreppet. När bestämmelsen om kränkningsersättning utformas som en egen
ansvarsbestämmelse bör den vidare i så stor utsträckning som möjligt utformas på
samma sätt som övriga ansvarsbestämmelser i skadeståndslagen.
Kränkningsersättningen kan då lämpligen anges ersätta den skada som kränkningen
innebär.
För att kränkningsersättning skall betalas krävs i dag att det föreligger en
allvarlig kränkning; är det inte fråga om en allvarlig kränkning, anses inget
lidande ha uppkommit (jfr prop. 1987/88:92 s. 7). Som några remissinstanser
förordar bör även kravet på allvarlig kränkning för klarhetens skull komma till
uttryck i lagen. Det blir än mer motiverat när termen lidande utmönstras ur
lagtexten.
Vad som utgör en allvarlig kränkning måste bedömas utifrån samtliga
omständigheter i varje enskilt fall. Regeringen återkommer till den frågan i
författningskommentaren. En fråga av principiell betydelse bör dock nämnas här.
Det gäller särskilt utsatta yrkesgruppers möjligheter att få
kränkningsersättning för brott de utsätts för i tjänsten, t.ex. polismän,
ordningsvakter och en del anställda inom kriminalvården och den psykiatriska
vården.
Enligt kommitténs bedömning är frågan om ett visst våld utgör en allvarlig
kränkning delvis beroende av vem som utsätts för våldet, varför det bör krävas
mer för att en allvarlig kränkning skall föreligga om våldet riktar sig mot
dessa yrkesutövare. Denna slutsats överensstämmer med gällande rätt. Den
kritiseras dock av Rikspolisstyrelsen och Föreningen Sveriges Polischefer.
Rikspolisstyrelsen har också gett in en skrivelse till regeringen vari styrelsen
framhåller behovet av att poliser i större utsträckning får rätt till
ersättning för kränkning på grund av brott (Ju 1999:6081). Skrivelsen
aktualiserades av att Högsta domstolen fann att en polisman inte hade rätt till
kränkningsersättning efter att vid ett ingripande ha utsatts för ofredande genom
att bli spottad rakt i ansiktet (se rättsfallet NJA 1999 s. 725). Domstolens
majoritet kom till slutsatsen att det ofredande som polismannen hade utsatts för
vid ingripandet inte utgjorde en så allvarlig kränkning att det fanns rätt till
kränkningsersättning. Minoriteten ansåg däremot att kränkningen var sådan att
ersättning borde betalas.
Den brottsliga handlingen bör vara av väsentlig betydelse för frågan om en
ersättningsbar kränkning föreligger eller inte. En annan sak är att personer i
vissa yrkesgrupper i praktiken har anledning att räkna med att mötas med angrepp
i arbetet och också har en bättre beredskap för detta. Det ligger i sakens
natur att det då krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall
kunna konstateras. Enligt regeringens mening får dock detta synsätt inte dras
så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i
en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer,
bör ersättning ofta kunna ges om han eller hon i tjänsten utsätts för en
brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären,
t.ex. ett renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.
Regeringen återkommer till frågan i författningskommentaren (avsnitt 11.1). I
detta sammanhang kan påminnas om att den som vållar skada under påverkan av en
psykisk störning endast skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn
till hans eller hennes sinnestillstånd (se 2 kap. 3 § skadeståndslagen).
En särskild fråga är om bestämmelsen i 6 kap. 1 § om jämkning på grund av
medvållande även fortsättningsvis bör omfatta kränkningsfallen. I likhet med
kommittén anser regeringen dock att utrymmet för att jämka kränkningsersättning
på grund av medvållande är mycket litet. Som framgår av avsnitt 6.2 och
författningskommentaren får den skadelidandes eget uppträdande i stället
betydelse för frågan om det föreligger en ersättningsgill kränkning och när
ersättningens storlek bestäms. Eftersom det alltså i praktiken saknas behov av
en särskild jämkningsregel för dessa fall - och för att undvika en alltför
komplicerad reglering - bör 6 kap. 1 § i fortsättningen inte vara tillämplig på
kränkningsfallen.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att den nya ansvarsregeln om
kränkningsersättning skall föreskriva att den som allvarligt kränker någon annan
genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada
som kränkningen innebär. I nästa avsnitt diskuteras vilka principer som bör
tillämpas när ersättningen bestäms.
6.2 Principer för bestämmande av kränkningsersättning
Regeringens förslag: Lagen skall innehålla huvudprinciperna för hur
kränkningsersättning skall fastställas. Skadeståndet skall bestämmas efter vad
som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Därvid skall
särskilt beaktas om handlingen har haft förnedrande eller skändliga inslag,
varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot
någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit
missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att
väcka allmän uppmärksamhet.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1992:44
avsnitt 7.6).
Remissinstanserna godtar förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Vissa
synpunkter på utformningen av bestämmelsen lämnas dock.
Skälen för regeringens förslag: En överordnad princip för kränkningsersättning
är att denna skall vara en kompensation för den kränkning som den enskilde
utsatts för genom brottet. Att objektivt mäta skadan är givetvis svårt. Man
blir lätt hänvisad till den skadelidandes egna uppgifter. I vad mån dessa ger en
korrekt beskrivning av skadan är, som i många andra sammanhang, svårt att
avgöra. Vissa personer har större förmåga än andra att argumentera och i ord
beskriva den kränkning som han eller hon upplever. Ibland kan den skadelidande
inte alls eller endast i begränsad utsträckning ge uttryck för detta. Det gäller
inte minst när den kränkte är ett litet barn eller en person med svårt
förståndshandikapp. Man kan inte heller bortse från att det alltid finns en risk
att den skadelidande medvetet eller omedvetet överdriver sina upplevelser.
Därtill kommer att olika personer upplever händelser på olika sätt.
Som kommittén framhåller måste utgångspunkten för bestämmande av
kränkningsersättningen vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande
etiska och sociala värderingar. Man bör således även i fortsättningen i första
hand se till vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom
angreppet. Det innebär att ersättningen i stor utsträckning får bestämmas med
ledning av objektiva faktorer. Trots detta bör man som hittills i särskilda fall
kunna ta hänsyn till intensiteten i den skadelidandes upplevelser av
kränkningen. Om det i det enskilda fallet framkommer att kränkningen har varit
särskilt allvarlig eller kanske klart lindrigare än normalt, bör detta således
kunna medföra avvikelse från den mera schablonartade bedömning som annars bör
göras. Det kan t.ex. vara fråga om att den kränkte på grund av tidigare
upplevelser har påverkats särskilt starkt av ett angrepp på den personliga
integriteten. I fall detta har varit förutsebart måste det också kunna beaktas
vid bedömningen av graden av kränkning (jfr rättsfallet NJA 1989 s. 374).
Regeringen instämmer i kommitténs uppfattning att graden av skuld hos
gärningsmannen i sig inte bör påverka ersättningens storlek. I stället bör
ersättningens storlek avgöras med hänsyn till graden av den kränkning som
brottsoffret kan anses ha utsatts för genom handlingen. Graden av skuld hos
gärningsmannen bör därför beaktas endast i den mån kränkningen kan anses ha
påverkats därav.
En fråga av principiell betydelse är om bedömningen av kränkningen i det
enskilda fallet bör påverkas av den skadelidandes eget uppträdande vid
skadetillfället. För att en allvarlig kränkning av den personliga integriteten
skall anses uppkomma krävs naturligtvis att angreppet riktar sig mot någon som i
viss mån värnar sin integritet. Som kommittén framhåller kan detta knappast
gälla den som inleder ett handgemäng och därigenom själv riskerar att mötas med
våld. Då får den skadelidande anses genom sitt handlande i viss utsträckning ha
gett upp kravet på respekt för den personliga integriteten. Även i sådana fall
där det inte är fråga om provokation eller annat medvållande av den skadelidande
utan endast ett medvetet risktagande kan omständigheterna ge klart uttryck för
att personen i fråga inte värnar sin integritet på samma sätt som människor i
allmänhet gör. Även ett sådant medvetet risktagande kan vara en omständighet som
typiskt sett bidrar till att minska kränkningen (jfr prop. 1998/99:41 s. 14).
Som alltid kan dock omständigheterna i det enskilda fallet vara speciella och
motivera en annan bedömning.
När det gäller att bestämma storleken på en kränkningsersättning finns en rad
omständigheter som bör beaktas. I enlighet med kommitténs förslag bör det i
skadeståndslagen anges vissa bedömningsgrunder för ersättningens bestämmande.
Det är naturligtvis inte möjligt att räkna upp eller närmare precisera alla
relevanta omständigheter i lagen. Att bestämma vad som skall beaktas i ett
enskilt fall är huvudsakligen en uppgift för rättstillämpningen. Vissa faktorer
är ändå så grundläggande vid bestämmande av kränkningsersättning att de bör
komma till uttryck i lagen.
Allmänt sett innebär vissa typer av brott svårare kränkningar av den personliga
integriteten än andra, t.ex. sexualbrott och allvarliga våldsbrott. Övergrepp
som upprepas eller sker under en längre tidsrymd innebär vidare typiskt sett
svårare kränkningar av den personliga integriteten än om motsvarande övergrepp
sker vid endast ett tillfälle. Vid bestämmandet av ersättningens storlek bör
utgångspunkten därför främst vara den kränkande handlingens art och varaktighet.
Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Där bör även anges några
omständigheter som särskilt skall beaktas när ersättningen bestäms. Med tanke
främst på sexualbrotten bör föreskrivas att hänsyn skall tas till om övergreppet
har haft förnedrande eller skändliga inslag. En annan omständighet som bör
nämnas är om handlingen har varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv
eller hälsa, vilket i första hand syftar på allvarligare våldsbrott. Vidare bör
särskilt beaktas om angreppet har riktat sig mot någon med särskilda svårigheter
att värja sin personliga integritet eller om gärningen har inneburit ett
missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande. Det senare tar framför
allt sikte på sexuellt utnyttjande av underårig. Slutligen bör, med tanke främst
på ärekränkningsbrotten, anges att särskild hänsyn skall tas till om handlingen
har varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.
Ett par remissinstanser lämnar förslag på ytterligare omständigheter att beakta
särskilt. Som kommittén förordar bör lagen dock uttrycka de typiskt sett
viktigaste omständigheterna, och regeringen finner inte motiverat att det i
lagen anges fler än enligt kommitténs förslag. Det får liksom tidigare ankomma
på rättstillämpningen att utifrån förhärskande etiska och sociala värderingar
närmare precisera vilka hänsyn som skall tas vid skadeståndets bestämmande. Med
anledning av en synpunkt från Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande
angående angrepp på grund av någons etniska ursprung eller sexuella läggning
skall understrykas att det vid bestämmande av kränkningsersättning måste beaktas
om angreppet strider mot grundläggande samhällsvärderingar, t.ex. att alla
människors värde är lika.
De lagändringar som regeringen föreslår i avsnitt 6.1 och 6.2 innebär inga
egentliga sakliga nyheter. I huvudsak är det fråga om förtydliganden av vad som
redan gäller. Ändringarna bör dock kunna möjliggöra en generösare bedömning
gentemot brottsoffret i vissa fall, t.ex. för den som i ett utsatt yrke blir
föremål för ett särskilt förnedrande och kränkande angrepp.
6.3 Ersättningens storlek
Regeringens bedömning: Den höjning av ersättningsnivåerna i fråga om
kränkningsersättning som har skett är positiv. Den innebär att inga lagändringar
behövs.

Kommitténs bedömning: Det finns ingen anledning till en generell höjning av
ersättningsnivån för kränkningsersättning. För det stora flertalet kränkningar
är nivån någorlunda väl avvägd. Vid vissa övergrepp är dock ersättningarna för
låga, framför allt vid sexualbrott och andra grova våldsbrott. Mer än en
fördubbling i sådana fall är emellertid inte motiverad. En viss höjning av
ersättningsnivån vid ärekränkningsbrott kan vara motiverad. De skadeståndsbelopp
som förekommer inom arbetsrätten bör därvid kunna utgöra ett riktmärke (se SOU
1992:44 avsnitt 7.7).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i huvudsak med kommitténs
bedömning eller har inget att invända mot den. Uppsala tingsrätt anser att det
saknas skäl att höja ersättningsbeloppen utöver den utveckling som före
betänkandet skett i praxis. Även Ansvarsförsäkringens personskadenämnd anser att
nivåerna för sexualbrott och grova våldsbrott är ganska väl avvägda. Hovrätten
över Skåne och Blekinge varnar för alltför höga belopp och påpekar att man inte
kan bortse från risken att allt högre skadestånd kan vara ägnade att skapa
misstro mot målsägandens motiv för att anmäla brott. Sveriges domareförbund och
Socialstyrelsen anser att högre belopp än vad kommittén förordar bör komma i
fråga för vissa kränkningar.
Skälen för regeringens bedömning: Som anges i avsnitt 3 var en av
huvuduppgifterna för kommittén att överväga om ersättningsnivåerna för ideell
skada bör höjas. Särskild uppmärksamhet skulle därvid ägnas åt
kränkningsersättning i samband med sexualbrott. Enligt sina tilläggsdirektiv
skulle kommittén överväga en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid
skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger utrymme
för inte bara en kompensation för lidandet utan också hjälp till en förändring
av livssituationen. I delbetänkandet finns en redogörelse för vilka
ersättningsnivåer avseende kränkningsersättning som då gällde (avsnitt 5.5).
Kommittén framhåller att vad som kan sägas vara en skälig ersättningsnivå vid
olika slags kränkningar beror på vad man jämför med. Ser man t.ex. på
uppmärksammade fall i USA, där ersättning har betalats med miljonbelopp, kan den
svenska ersättningsnivån tyckas vara mycket låg. Enligt kommittén är en sådan
jämförelse dock knappast träffande, eftersom det stora flertalet brottsoffer i
USA får betydligt lägre ersättning eller ingen ersättning alls. Synen på
skadestånd är där också en helt annan än i Sverige. I USA och en del andra
länder ser man ersättningen för ideell skada inte bara som en reparation eller
som en upprättelse för den skadelidande utan också som ett slags privatböter för
den skadeståndsskyldige ("punitive damages"). Skadeståndet har sålunda även ett
repressivt syfte, vilket i sig är ägnat att påverka ersättningens storlek.
Det sagda visar att det kan vara vanskligt att göra internationella jämförelser.
Det finns ofta stora, principiellt viktiga skillnader mellan de olika
rättssystemen. En bedömning av ersättningsnivåerna i andra mer jämförbara länder
ger likväl enligt kommittén ingen anledning till en generell höjning av
ersättningen för kränkning. För vissa slags övergrepp anser kommittén dock att
ersättningen är för låg. Det gäller framför allt vid sexualbrott och andra grova
våldsbrott. Enligt kommittén är dock i dessa fall mer än en fördubbling av
ersättningen jämfört med den då gällande nivån inte motiverad.
När kommittén lämnade sitt betänkande om kränkningsersättning år 1992 låg den
normala kränkningsersättningen till offer för fullbordade våldtäkter på 40 000
kronor. Brottsoffermyndighetens nämnd beslutade år 1999 att normalbeloppet för
kränkningsersättning vid våldtäkt skulle vara 75 000 kronor. Sedan betänkandet
presenterades har det således skett nästan en fördubbling av ersättningen i
dessa fall. När det gäller barn som har utsatts för incest eller liknande
sexuella övergrepp låg den normala ersättningen på 30 000 kronor i mitten av
1980-talet. Vid tiden för kommitténs överväganden betalades normalt 70 000
kronor i kränkningsersättning till barn som hade utsatts för sexuella övergrepp.
I dag betalar Brottsoffermyndigheten normalt ut 100 000 kronor i
kränkningsersättning. Högsta domstolen har också slagit fast att den allmänna
nivån för kränkningsersättning vid grövre sexualbrott mot barn bör ligga vid
just 100 000 kronor (se rättsfallet NJA 1997 s. 514). Det högsta belopp som
Brottsoffermyndigheten har betalat ut i kränkningsersättning till ett barn som
utsatts för sexuella övergrepp är 200 000 kronor.
I början av 1990-talet låg normalnivån för kränkningsersättning vid andra
allvarliga våldsbrott kring 15 000 kronor. Därefter har en avsevärd höjning
skett. Särskilt betydelsefulla är två avgöranden av Högsta domstolen avseende
försök till mord respektive grov misshandel (rättsfallen NJA 1991 s. 766 och NJA
1992 s. 541). Högsta domstolen dömde ut, i det första fallet 70 000 kronor och
i det andra fallet 75 000 kronor. År 1995 beslutade Brottsoffermyndigheten att
höja nivån för kränkningsersättning vid mordförsök till 100 000 kronor. Högsta
domstolen har anslutit sig till denna nivå (se rättsfallet NJA 1997 s. 315).
Motsvarande nivå torde gälla fall av mycket grov misshandel. År 1999 dömde
Högsta domstolen ut 60 000 kronor i kränkningsersättning i ett fall som gällde
grov misshandel (se rättsfallet NJA 1999 s. 441). Vid bank-, post- och butiksrån
och oprovocerad misshandel beviljar Brottsoffermyndigheten normalt
kränkningsersättning med 5 000 - 10 000 kronor. Vid rånbrotten är ersättningar
på mer än 10 000 kronor inte ovanliga, och betydligt högre belopp har fastställt
i särskilt allvarliga fall. Högsta domstolen har i ett avgörande uttalat sig om
ersättningsnivåerna vid rånbrott (rättsfallet NJA 1997 s. 723). Avgörandet
rörde ett grovt rån som pågick under mer än 15 minuter och som genomfördes med
synnerlig hänsynslöshet och råhet. Bankpersonal och kunder erfor intensiva
känslor av förnedring och ångest. Några ur bankpersonalen hade fått en pistol
tryckt mot sig. Domstolen tillerkände de drabbade kränkningsersättning med som
högst 50 000 kronor.
I sammanhanget bör nämnas att Brottsoffermyndigheten normalt inte dömer ut
ersättningsbelopp under 5 000 kronor, eftersom endast allvarliga kränkningar
berättigar till kränkningsersättning. I de fall lägre ersättning har dömts ut
beror det oftast på att högre belopp inte har begärts.
Som kommittén påpekar kan det lidande som en ärekränkning innebär inte i
allmänhet jämföras med det lidande som tillfogas den som utsätts för sexuella
övergrepp eller andra grova våldsbrott. Kommittén menar riktigt att det vid
bedömningen av ersättningsnivån i dessa fall dock kan beaktas att ersättningarna
ofta utges av skadevållare som har förmåga att betala dem och att
ersättningarna därför kan ha en viss preventiv verkan. Regeringen kan också
instämma i kommitténs uppfattning att det vid ersättning för denna typ av brott
bör beaktas att brottet inte sällan medför en ekonomisk förlust för den
skadelidande som denne kan ha svårt att styrka och att skadeståndet för
kränkning därför kan tjäna även som surrogat för denna ekonomiska förlust. Det
kan här noteras att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1994 s. 637 dömde ut
betydande skadestånd. Det rörde sig om ett tryckfrihetsmål som gällde förtal och
grovt förtal, bl.a. genom att en tidning publicerat fotomontage där bilder av
vissa kända personers ansikten hade fogats till pornografiska bilder. Domstolen
dömde ut 100 000 kr till var och en av målsägandena. De höga skadestånden
motiverades bl.a. av preventiva skäl. Omständigheterna var dock speciella. När
det gäller bedömningen av vad som kan anses utgöra skälig "normalersättning" vid
ärekränkningsbrott kan, i enlighet med kommitténs bedömning, de
skadeståndsbelopp som förekommer inom arbetsrätten utgöra ett lämpligt
riktmärke.
Regeringen kan alltså konstatera att det skett betydande höjningar av
kränkningsersättningen och att höjningarna är betydligt kraftigare än vad som
följer av ändringarna i penningvärdet. Ersättningarna är i dag generellt sett
betydligt högre än när kommittén påbörjade sitt arbete för drygt tio år sedan.
Då hävdades ofta i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för
kränkning av den personliga integriteten låg på en påfallande låg nivå vid en
internationell jämförelse. Detta torde inte längre kunna hävdas, om man bortser
från rättssystem där skadeståndet har ett delvis annat syfte.
Regeringens slutsats är att ersättningsnivåerna har utvecklats och utvecklas på
ett sådant sätt att det inte finns anledning att ingripa med lagstiftning. De
nuvarande ersättningsnivåerna ligger i stort sett på den nivå som kommittén
förespråkar i 1992 års betänkande. Det bör liksom tidigare vara de
rättstillämpande organens uppgift att bestämma kränkningsersättningens storlek
och därvid göra en skönsmässig bedömning baserad på förhärskande etiska och
sociala värderingar.
6.4 Förlust av egendom med särskilt affektionsvärde
Regeringens bedömning: Någon utökad möjlighet till ersättning för förlust av
egendom med särskilt affektionsvärde bör inte införas.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens bedömning (se SOU 1992:44
avsnitt 7.9).
Remissinstanserna instämmer i eller har inget att invända mot kommitténs
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 6.1 kan
kränkningsersättning även betalas vid vissa förmögenhetsbrott, t.ex. vid
bostadsinbrott med omfattande förstörelse eller andra särskilt skändliga inslag.
Generellt sett kan kränkningsersättning däremot inte betalas för den kränkning
som ett brottsligt angrepp på den skadelidandes egendom kan innebära eller för
det intrång i övrigt i den skadelidandes äganderätt som en skada på dennes
egendom utgör.
Kommittén tar upp frågan om det bör införas en särskild möjlighet till
ersättning av ideell natur för förlust av egendom med särskilt affektionsvärde.
Det är en fråga som tidigare har uppmärksammats i samband med strävandena att
stärka brottsoffrens ställning. Enligt gällande rätt torde denna typ av förlust
endast kunna ersättas om den på något sätt kan hänföras till skada av ekonomiskt
slag, dvs. om egendomen har ett affektionsvärde även för andra än ägaren (t.ex.
en släktklenod som har ett affektionsvärde för flera i samma släkt).
I enlighet med kommitténs bedömning skulle det medföra betydande praktiska
svårigheter och olägenheter om en generell rätt till ersättning för
affektionsvärden infördes i svensk skadeståndsrätt. Den praktiska betydelsen av
en lagändring skulle bli begränsad, eftersom det i regel är svårt för den
skadelidande att bevisa en förlust av affektionsvärde. En ersättningsrätt skulle
vidare riskera att fördyra och komplicera skaderegleringen. I varje enskilt
fall måste man då utreda om den egendom som skadats haft ett affektionsvärde för
ägaren, och det lär inte vara lätt att beräkna skadans storlek eller fastställa
schabloner för en sådan beräkning. Kommittén anmärker också att det dessutom är
svårt att inse varför en rätt till ersättning för affektionsvärde skulle
begränsas till de fall där egendomen har förlorats eller skadats genom brott och
inte genom andra skadeståndsgrundande handlingar. Om en ersättningsrätt
infördes, borde den således snarast omfatta alla skadeståndsgrundande
handlingar. De samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan ersättningsrätt är
oklara, och något godtagbart underlag för att införa en sådan ordning finns
inte i dag. Till detta kommer att man i de flesta andra europeiska länder har
intagit en mycket restriktiv hållning i frågan och att ersättning inte utgår i
något av de övriga nordiska länderna.
I likhet med kommittén kan regeringen alltså inte förorda att en möjlighet till
ersättning för förlust av affektionsvärde införs i svensk rätt i vidare mån än
som redan gäller.
6.5 Brottsskadelagen
Regeringens förslag: Brottsskadeersättning för kränkning genom brott skall
betalas enligt väsentligen samma principer som skadestånd för sådan kränkning.
Brottsskadelagens bestämmelser om kränkningsersättning anpassas till de nya
reglerna i skadeståndslagen. Brottsskadelagens regler om självrisk skall även
gälla ersättning för kränkning genom brott. Ett särskilt tak på tio basbelopp
skall gälla för kränkningsersättning.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag. Dock föreslår
kommittén inte att brottsskadelagens regler om självrisk skall gälla för
kränkningsersättning (se SOU 1992:4 s. 282 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan instämmer
i förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Uppsala tingsrätt anser att
statens ansvar för kränkningsersättning bör begränsas till de fall där svårt
lidande förekommer. Den tidigare Brottsskadenämnden anser att brottsskadelagens
regler om självrisk bör gälla även för kränkningsersättning.
Skälen för regeringens förslag: Staten betalar ut brottsskadeersättning enligt
brottsskadelagen om ett brottsoffer inte kan få sina skador ersatta av
skadevållaren och inte heller genom någon försäkring eller annan
ersättningsform. Brottsskadeersättning betalas i första hand för personskador
och för kränkning. Frågor om brottsskadeersättning prövas av
Brottsoffermyndigheten, vilken år 1994 ersatte Brottsskadenämnden. Enligt
regeringens mening bör staten även fortsättningsvis garantera brottsoffer rätt
till kränkningsersättning när sådan ersättning inte kan fås från annat håll.
Regeringens förslag i avsnitt 6.1 innebär att skadeståndslagens bestämmelse om
kränkningsersättning utformas som en egen ansvarsregel. Detta bör få till följd
att motsvarande ändring görs i brottsskadelagen. Brottsskadeersättning för
kränkning bör alltså bli en särskild ersättningstyp i brottsskadelagen. I
brottsskadelagen bör även tas in en erinran om att skadeståndslagens principer
för bestämmande av skadestånd med anledning av kränkning gäller för
fastställande av brottsskadeersättning för sådan kränkning (jfr avsnitt 6.2).
Enligt 10 § brottsskadelagen avräknas ett självriskbelopp vid personskada. Detta
gäller dock inte, om det finns särskilda skäl att inte avräkna självrisk.
Konstruktionen innebär att reglerna om självrisk gäller även för
kränkningsersättning. Som kommittén konstaterar innebär det förhållandet att
kränkningsersättning föreslås utgöra en egen ersättningstyp att bestämmelserna
om avräkning av självriskbelopp i 10 § inte längre blir tillämpliga på
ersättningen, om inte också en följdändring görs i 10 §. Enligt kommittén bör
någon sådan följdändring inte göras, varvid det hänvisas till att det över huvud
taget inte torde finnas utrymme för att avräkna självriskbelopp när det gäller
kränkningsersättning. Kommittén menar nämligen att det alltid lär finnas
särskilda skäl mot att avräkna självrisk från kränkningsersättning. Denna
slutsats kritiseras emellertid av den tidigare Brottsskadenämnden, som påpekar
att självriskavdrag i själva verket vanligtvis görs i praxis även när enbart
kränkningsersättning betalas ut. Det kan också konstateras att inte heller
nuvarande Brottsoffermyndigheten anser att det alltid finns särskilda skäl mot
avräkning av självrisk vid kränkningsersättning. Myndigheten har sålunda
fortsatt att tillämpa tidigare praxis. Enligt regeringen finns det inte skäl att
nu genom lagstiftning hindra en sådan praxis. Reglerna om självriskavdrag bör
alltså även i fortsättningen vara tillämpliga på kränkningsersättning.
En särskild fråga är om två självrisker skall avräknas när den skadelidande får
ersättning för både personskada och kränkning. Många gånger kan detta framstå
som orimligt, t.ex. när det är samma angrepp som har orsakat både personskadan
och kränkningen. I andra fall kan det vara naturligt med två självrisker.
Eftersom kränkning i fortsättningen hålls tydligt isär från personskada, är det
mest konsekvent att öppna möjligheten att göra avdrag för två självrisker (jfr
nedan om maximibeloppet för ersättning). Det skall därvid noteras att självrisk
inte skall avräknas om det finns särskilda skäl mot sådan avräkning (10 § andra
stycket brottsskadelagen). Det torde förhållandevis ofta finnas särskilda skäl
mot att avräkna dubbla självrisker.
I 11 § brottsskadelagen anges beloppsgränser för brottsskadeersättningen.
Sålunda gäller ett tak på tjugo basbelopp för ersättning med anledning av
personskada. För ersättning som fastställs i form av livränta är taket tre
basbelopp per år. Vad gäller sakskada och ren förmögenhetsskada gäller ett tak
på tio basbelopp. Till följd av brottsskadelagens nuvarande utformning omfattar
taket på tjugo basbelopp för personskadeersättning även kränkningsersättning.
Eftersom kopplingen mellan personskada och kränkning föreslås upphöra, bör en
särskild takregel införas för kränkningsersättningen. Som kommittén föreslår bör
taket vara tio basbelopp. Eftersom kränkningsersättningen hittills ersatts som
personskada och sålunda måst rymmas inom det högsta beloppet för personskada,
blir ändå det sammanlagda högsta beloppet för ersättning för personskada och
för kränkning högre än i dag.
7 Skall rätten till ideellt skadestånd kunna ärvas?
Regeringens förslag: Rätten till skadestånd för ideell skada vid personskada och
för kränkning genom brott skall kunna ärvas i större utsträckning än i dag. Vid
den skadelidandes död skall rätten till ersättning gå över till arvingarna, om
krav på ersättning har framställts före dödsfallet.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se SOU 1995:33
avsnitt 5.4).
Remissinstanserna tillstyrker överlag förslaget eller lämnar det utan någon
invändning. Några remissinstanser, däribland Försäkringsjuridiska föreningen,
anser dock att det saknas skäl för en ändring av rättsläget på denna punkt.
Brottsoffermyndigheten anser att rätten till skadeståndet bör gå över till
arvingarna även när krav inte har framställts före dödsfallet.
Skälen för regeringens förslag: När en fordran på skadestånd väl har betalats
ingår det utbetalda beloppet i den skadelidandes förmögenhet och kan vid dennes
död ärvas på samma sätt som andra tillgångar i dödsboet. Det gäller oavsett om
skadeståndet avser ekonomisk eller ideell skada. Innan en fordran på skadestånd
har betalats är utgångspunkten såvitt gäller ekonomisk skada att fordringen vid
den skadelidandes död utgör en förmögenhetsrättslig tillgång i dennes dödsbo. Är
fordringen då inte slutligt fastställd, faller den dock bort till den del den
avser tiden efter dödsfallet. Någon ekonomisk förlust uppkommer ju inte för
denna tid. I denna situation är det alltså bara skadestånd för tiden fram till
dödsfallet som går över på arvingarna. I gengäld kan den skadelidandes
efterlevande få en egen rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen
för förlust av underhåll.
En obetald fordran på ekonomiskt skadestånd går alltså över till arvingarna,
dock att en fordran som inte har fastställts innan den skadelidande dör går över
endast till den del den avser tiden före dödsfallet. Beträffande en obetald
fordran på ideell skada gäller den motsatta utgångspunkten. Rätten till
skadestånd för ideell skada vid personskada och för kränkning går inte till
någon del över på den skadelidandes arvingar, om inte skadeståndet har
fastställts före dödsfallet. I sådana fall kan rätten till ideellt skadestånd
alltså inte ärvas.
Det sagda framgår av rättspraxis. Någon uttrycklig lagbestämmelse finns inte.
I likhet med kommittén anser regeringen att det finns anledning att ändra de
nuvarande principerna. Som kommittén framhåller torde en fordran på skadestånd i
allmänhet vara förfallen till betalning i den mening som avses i räntelagen
(1976:635) i och med att krav har framställts och behövlig utredning har lagts
fram (se rättsfallet NJA 1991 s. 796 och prop. 1975:102 s. 126). Skadeståndet
skall alltså betalas i sin helhet så snart som dessa förutsättningar är
uppfyllda, och enligt 4 § andra stycket räntelagen börjar dröjsmålsränta löpa på
detta belopp en månad senare. Det förefaller inkonsekvent att denna skyldighet
faller bort ifall den skadelidande dör innan skyldigheten har infriats. Och det
gäller även i fråga om sanktionen för underlåtenhet att infria skyldigheten,
dvs. upplupen men inte betald dröjsmålsränta. Ju längre det dröjer innan
ersättningen fastställs, desto större är risken att ersättningen aldrig betalas
ut. I vissa fall, t.ex. när skadevållaren avsiktligt förhalar
skadeståndsärendet, ter det sig orimligt att skadeståndsskyldigheten skulle
bortfalla om den skadelidande inte överlever tills skadan reglerats.
Frågan är då vilka förutsättningar som bör gälla för att rätten till
skadeståndet skall gå över till den skadelidandes arvingar. En tänkbar lösning
är att ersättningen går över till arvingarna om den skadelidande avlider efter
det att hans fordran på skadestånd har förfallit till betalning. Men en sådan
tidsgräns är inte invändningsfri. För att förfallodagen skall inträda krävs
nämligen att den skadelidande kan anses ha lagt fram den utredning som skäligen
kan begäras av honom. Frågan om detta krav är uppfyllt kan vara svår att bedöma
och kan därmed ge upphov till ett oönskat osäkerhetstillstånd. En princip som är
lättare att tillämpa är att i stället dra gränsen vid den tidpunkt när krav på
ersättningen har framställts, vilket kommittén förordar.
Ytterligare en möjlighet kunde vara att låta rätten till ersättning gå över till
arvingarna även om den skadelidande inte ens har framställt något krav på
ersättning innan han avled. Denna lösning förordas av Brottsoffermyndigheten av
det skälet att en sådan ordning är ännu lättare att tillämpa. Den skulle
emellertid innebära att man i alltför hög grad kom i konflikt med syftet med det
ideella skadeståndet, nämligen att kompensera den skadelidande för det psykiska
och fysiska lidande som han eller hon har drabbats av till följd av skadan.
Ibland skulle det dessutom vara mycket svårt att fastställa skadan, om den
skadelidande inte ens framställt ett yrkande.
Enligt regeringen är det i stället naturligt att uppställa den förutsättningen
att den skadelidande i viss utsträckning måste ha varit aktiv för att få ut
skadeståndet. I flertalet fall lär det inte vara svårt att avgöra om ett krav på
ersättning har framställts före dödsfallet. Regeringen anser således att den av
kommittén föreslagna lösningen är den lämpligaste. Som kommittén förordar bör
samma regler gälla vid ersättning för ideell skada vid personskada och vid
ersättning för kränkning genom brott.
Regeringen föreslår alltså att nuvarande principer ändras. Rätten till
skadestånd för ideell skada bör övergå till den skadelidandes arvingar om den
skadelidande har krävt ersättning före dödsfallet. En särskild bestämmelse om
detta bör tas in i skadeståndslagen. Den nya regeln i skadeståndslagen bör gälla
även trafikskadeersättning och brottsskadeersättning.
8 Skadeprövningsnämndernas roll
Regeringens bedömning: Schabloner för ersättning vid ideell skada kan även
fortsättningsvis bestämmas i den verksamhet som försäkringsbolagens
skadeprövningsnämnder bedriver. Det nuvarande samspelet mellan nämnderna,
Brottsoffermyndigheten och domstolarna fungerar bra. Det finns alltså inte
anledning att genom lagstiftning försöka styra prövningen till domstolarna.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens bedömning (se SOU 1995:33
avsnitt 5.8).
Remissinstanserna är överlag positiva till kommitténs bedömning eller har inget
att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I svensk skadeståndsrätt gäller - och bör även
i fortsättningen gälla - att den skadelidande skall ha full ersättning för sin
skada. Detta innebär dock särskilda problem vid ideell skada, eftersom det inte
finns några objektiva grunder för att mäta den förlust som den ideella skadan
har medfört för den skadade. Det är därför naturligt att denna ersättning måste
bestämmas mer schablonmässigt än när det gäller ekonomiska skador. Att
skadestånd bestäms efter standardiserade normer har många fördelar. Det innebär
att man kan undvika godtycke och att det blir lättare att avgöra vilket
skadeståndsbelopp som skall betalas. Det förenklar skaderegleringen och
underlättar frivilliga överenskommelser. Intresset av likabehandling och
förutsebarhet talar för att även domstolarna använder sig av sådana schabloner i
de fall som prövas där. Som regeringen redan tidigare har konstaterat bör
ersättningsschabloner utvecklas i rättstillämpningen och inte slås fast i lag.
I kommitténs uppdrag ingick att överväga om det är möjligt att ge domstolarna en
mer framträdande roll när det gäller rättsbildningen rörande ersättningens
storlek.
Vad först gäller fastställande av ersättning för ideell skada vid personskada
behandlas en väsentlig del av ersättningsanspråken av Trafikskadenämnden och
Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Kommittén konstaterar att det är ytterst
få av dessa ärenden som går vidare till domstol, även om prövningen i dessa
nämnder inte hindrar parterna att föra talan vid domstol. Systemet med
skadeprövningsnämnder är något som Sverige och Finland torde vara tämligen
ensamma om i Europa. I andra länder står ofta bara möjligheten till
domstolsprövning till buds för den skadelidande som är missnöjd med
försäkringsbolagets ställningstagande i en ersättningstvist.
I likhet med kommittén ser regeringen många fördelar med det svenska systemet
med skadeprövningsnämnder. Detta tvistlösningssystem innebär tveklöst en stor
avlastning för domstolarna. Ett system med domstol som enda
tvistlösningsalternativ skulle sannolikt vara mycket kostsamt för samhället.
Även för de skadelidande blir kostnaderna ofta betydligt högre i en process vid
domstol än vid en prövning i skadeprövningsnämnderna. Själva förfarande vid
nämnderna är i princip kostnadsfritt för de skadelidande. Rättssystemet skulle
vidare knappast ha den fasthet som utmärker tillämpningen i dag, om inte dessa
nämnder funnits. De främjar sålunda en enhetlig skadereglering. I det fåtal fall
där ersättningsfrågan drivits vidare till domstol har nämndernas praxis också i
allmänhet godtagits.
Självfallet kan dock nämndernas yttranden inte ha samma auktoritet som
avgöranden av Högsta domstolen. Från principiell synpunkt kan det också vara
betänkligt om rättsbildningen på ett centralt område inom civilrätten i så liten
grad styrs av de allmänna domstolarna. Det är därför positivt att kunna
konstatera att Högsta domstolen i ett ökat antal fall under senare år har tagit
ställning i olika frågor rörande ideell personskadeersättning.
Även när det gäller fastställande av kränkningsersättning har kommittén kommit
fram till att samspelet mellan domstolar och nämnder (främst dåvarande
Brottsskadenämnden, nuvarande Brottsoffermyndigheten) fungerar bra. Kommittén
lämnar inga förslag till förändringar. I praktiken utgår ofta
kränkningsersättning från överfallsskyddet i hemförsäkringarna eller i form av
brottsskadeersättning som beviljas av Brottsoffermyndigheten. Ofta hänskjuts
anspråk på kränkningsersättning från hemförsäkringarna till Ansvarsförsäkringens
personskadenämnd. Praxis hos Brottsoffermyndigheten och Ansvarsförsäkringens
personskadenämnd har ofta styrt domstolarnas praxis när det saknats vägledande
avgöranden från Högsta domstolen. Högsta domstolen har också i vissa fall tagit
intryck av den praxis som utvecklats hos Brottsoffermyndigheten (se t.ex.
rättsfallet NJA 1997 s. 315). När Högsta domstolen gör vägledande uttalanden om
ersättningsnivåerna får det å sin sida ofta direkt genomslag i nämndernas
praxis. Som har framgått av avsnitt 6.3 har rättsutvecklingen på senare år också
alltmer kommit att styras genom Högsta domstolen.
Regeringen delar kommitténs bedömning att detta samspel mellan domstolar och
nämnder fungerar på ett bra sätt i dag och att den nuvarande ordningen är
tillfredsställande. Det finns sålunda inte anledning att genom lagstiftning
försöka styra prövningen till domstolarna.
9 Ikraftträdande
Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna skall träda i kraft den 1
januari 2002. Några övergångsbestämmelser införs inte.

Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1
januari 2002.
Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer tillämpas nya skadeståndsregler
endast på skadefall som har inträffat efter ikraftträdandet (se SOU 1992:84 s.
281 med hänvisningar). Dessa principer bör tillämpas också på de regler som
föreslås i detta lagstiftningsärende. Någon övergångsbestämmelse om detta
behövs inte (jfr prop. 1975:12 s. 143).
10 Ekonomiska konsekvenser
Regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna kan medföra mindre
kostnadsökningar för staten i form av brottsskadeersättning. Dessa ökade
kostnader ryms dock inom anslaget för brottsskadeersättning på den nivå anslaget
har i dag.

Skälen för regeringens bedömning: Betalning av skadestånd innebär i sin
renodlade form en förmögenhetsöverföring från den skadeståndsskyldige till den
skadelidande. I de flesta fall betalas inte ersättningen av den primärt
skadeståndsskyldige. Denne kanske saknar ekonomiska tillgångar, skyddas av någon
försäkring eller är helt enkelt okänd. Ersättning för personskada betalas i
praktiken ofta från en försäkring, t.ex. trafikförsäkringen eller
trygghetsförsäkringen vid arbetsskada. Ersättning för kränkning genom brott
betalas ofta från överfallsskyddet i brottsoffrets hemförsäkring. Vid skada på
grund av ett brott kan dock ersättningen i sista hand komma att betalas av
staten (Brottsoffermyndigheten) i form av brottsskadeersättning enligt
brottsskadelagen.
De utökade möjligheterna till skadestånd för psykiska besvär som föreslås i
avsnitt 5.2 påverkar i mycket liten utsträckning Brottsoffermyndighetens
verksamhet. Även förslaget om ökade möjligheter att ersätta anhörigas kostnader
(5.1.1) och förslaget om att skadestånd för ideell skada skall kunna ärvas
(avsnitt 7) torde ha ringa betydelse. Vad som har föreslagits angående
omprövning av skadestånd (5.3) tillämpas redan av Brottsoffermyndigheten. När
det gäller just de särskilt utsatta yrkesgrupper som utsätts för brott i
tjänsten kan det i och för sig inte uteslutas att det uppkommer vissa
kostnadseffekter för Brottsoffermyndigheten. De ökade kostnaderna torde dock
uppgå till högst ett par hundra tusen kronor per år, vilket endast är en bråkdel
av nuvarande anslag för brottsskadeersättning som uppgår till 74 miljoner
kronor.
Enligt regeringens bedömning blir kostnadseffekterna för Brottsoffermyndigheten
så små att de bör rymmas under anslaget för brottsskadeersättning på den nivå
anslaget har i dag. I övrigt finns det ingen anledning att anta att förslagen
kommer att medföra några ökade kostnader för det allmänna.
Som tidigare sagts kommer de utökade möjligheter till skadestånd som föreslås
till huvudsaklig del att belasta olika former av försäkringar.
Som konstaterats i avsnitt 5.2 torde den utvidgade rätten till ersättning för
psykiska besvär vid en anhörigs död endast innebära mindre kostnader för
försäkringskollektivet, främst i form av något höjda trafikförsäkringspremier.
Även övriga förslag lär endast medföra små kostnadsökningar för försäkringarna.
Regeringens förslag i avsnitt 5.1.4 om en ökad schablonisering av vissa
skadeföljder som i dag ersätts som olägenheter i övrigt kommer samtidigt att
minska administrationskostnaderna vid försäkringsbolagens skadereglering. Denna
kostnadsbesparing kan antas uppväga en del av den kostnadsökning förslagen i
övrigt kan medföra. Förslagen torde således endast leda till mindre höjningar av
trafikförsäkringspremierna. För andra försäkringar är kostnadseffekterna
obetydliga.
11 Författningskommentar
11.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Ändringarna i skadeståndslagen är i redaktionellt hänseende tämligen stora.
Härigenom uppnås en klarare systematik. Lagens grundläggande ansvarsregler har
samlats i de inledande bestämmelserna i 2 kap. Bestämmelsen om
kränkningsersättning har utformats som en egen ansvarsregel och förts över till
2 kap. I 3 kap. har gjorts ändringar i huvudsak med anledning av att
bestämmelsen om kränkningsersättning blivit en egen ansvarsregel. Även i 5 och 6
kap. har redaktionella ändringar gjorts.
De sakliga ändringarna avser i stor utsträckning förtydliganden och
preciseringar av gällande rätt. En utvidgning av skadeståndsansvaret sker i
fråga om psykiskt lidande vid anhörigs död (5 kap. 2 § första stycket 3). Vidare
utvidgas rätten till ersättning för anhörigas kostnader vid personskada (5 kap.
1 § första stycket 1) liksom möjligheten att ompröva ersättning för kostnader
och för ideell skada vid personskada (5 kap. 5 § första stycket). Rätten att
ärva den skadelidandes rätt till ersättning för ideell skada utvidgas (6 kap. 3
§).
2 kap. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande
1 § Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada
skall ersätta skadan.

Paragrafen är i sak oförändrad. I paragrafen angavs tidigare att den gällde
"såvida inte annat följer av denna lag". Mot bakgrund av övriga redaktionella
ändringar har hänvisningen bedömts överflödig och har därför tagits bort.

2 § Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan.

Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 4 §.

3 § Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett
angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som
kränkningen innebär.

Paragrafen, som ersätter den tidigare bestämmelsen i 1 kap. 3 §, anger
förutsättningarna för kränkningsersättning. Överväganden finns i avsnitt 6.1.
Enligt paragrafen skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott som
innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den
skada som kränkningen innebär. I 5 kap. 6 § anges riktlinjer för hur
ersättningen skall bestämmas. Även brott utanför brottsbalken kan grunda rätt
till kränkningsersättning.
Angrepp mot annans person avser den kroppsliga integriteten. Hit hör misshandel,
grov misshandel och försök till mord. Andra exempel är våld mot tjänsteman och
förgripelse mot tjänsteman liksom övergrepp i rättssak när den angripne utsätts
för våld. Även vållande till kroppsskada eller sjukdom kan ge rätt till
kränkningsersättning (se rättsfallen NJA 1997 s. 315 och NJA 1997 s. 572).
Angrepp mot annans frihet avser den enskildes rörelse- och handlingsfrihet.
Exempel på sådana brott är människorov, olaga frihetsberövande, försättande i
nödläge och olaga tvång. Hit hör även rån och utpressning.
Angrepp mot annans frid avser främst den enskildes rätt att få vara i fred och
hålla sitt privatliv okänt för andra. Hit hör olaga hot, hemfridsbrott,
ofredande, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar och olovlig
avlyssning. Andra exempel på sådana brott som utgör brott mot annans frid och
kan innefatta en allvarlig kränkning är hot mot tjänsteman samt förgripelse mot
tjänsteman och övergrepp i rättssak om gärningen innefattar hot.
Överträdelse av besöksförbud innebär ofta att den som förbudet avser att skydda
utsätts för ett brott mot sin frid. Om den som förbudet gäller inte har gjort
mer än uppehållit sig inom det förbjudna området utan att söka kontakt med den
skyddade, torde dock sällan någon allvarlig kränkning av dennes frid ha
uppkommit. Annorlunda kan det förhålla sig om den som har besöksförbud uppför
sig på ett sådant sätt att agerandet är ägnat att framkalla oro och ängslan hos
den skyddade.
För att en enskild person skall kunna anses allvarligt kränkt krävs att han
eller hon är i särskild grad berörd av brottet. Framkallande av fara för annan
kan sålunda innebära ett brott som innefattar angrepp mot annans frid, om
gärningsmannen medvetet har utsatt en eller flera bestämda personer för en
konkret fara (jfr rättsfallet NJA 1999 s. 334). Detta gäller även andra brott
som innefattar framkallande av fara för annan, t.ex. mordbrand och andra
allmänfarliga brott. Däremot torde det inte kunna betraktas som en
fridskränkning när enbart en obestämd krets personer har löpt risk att skadas
(jfr rättsfallet NJA 1998 s. 310).
Förmögenhetsbrott ger normalt ingen rätt till kränkningsersättning. Det är dock
inte uteslutet. En grov stöld som sker genom intrång i annans bostad kan utgöra
ett angrepp mot annans frid och innebära en allvarlig kränkning. Så är fallet om
bostaden har skövlats eller om brottet haft andra särskilt hänsynslösa inslag.
Ett annat förmögenhetsbrott som torde berättiga till kränkningsersättning i
vissa fall är skadegörelse, nämligen när skadegörelsen samtidigt innebär ett
ofredande. I övrigt är förmögenhetsbrott, såsom bedrägeribrott,
förskingringsbrott och borgenärsbrott, normalt av sådant slag att det inte är
fråga om något angrepp enligt förevarande paragraf.
Sexualbrotten kan innefatta angrepp såväl mot annans person som mot annans
frihet eller frid. Det gäller särskilt våldtäkt och vissa fall av sexuellt
tvång. Sexualbrott som inte innebär tvång i straffrättslig mening utgör angrepp
mot annans frid och i många fall även mot annans person. Grov fridskränkning och
grov kvinnofridskränkning kan innefatta angrepp både mot annans person och mot
annans frihet eller frid.
Angrepp mot annans ära tar sikte på kränkningar av någon annans anseende eller
självkänsla. I första hand avses ärekränkningsbrotten. Hit hör också mened, om
gärningsmannen haft uppsåt att skada en oskyldig person. Detsamma gäller falskt
eller obefogat åtal, falsk eller obefogad angivelse samt falsk eller vårdslös
tillvitelse.
Vid bedömningen om kränkningen är att anse som allvarlig bör beaktas samtliga
omständigheter kring handlingen. Här kan man hämta viss ledning av den
uppräkning som görs i 5 kap. 6 § rörande de faktorer som påverkar skadeståndets
bestämmande. Bagatellartade kränkningar bör inte medföra att skadestånd skall
betalas enligt paragrafen. Det kan nämnas att Brottsoffermyndigheten i sin
praxis har ansett att en allvarlig kränkning inte kan uppskattas till ett lägre
belopp än 5 000 kronor.
Vad som är att anse som en allvarlig kränkning får bedömas från fall till fall.
Därvid bör samtliga relevanta omständigheter tillmätas betydelse. Det är klart
att sexualbrotten är sådana att de regelmässigt innebär en allvarlig kränkning.
Sådant sexuellt ofredande som enbart består i att någon blottar sig torde dock
endast i undantagsfall anses innebära en så allvarlig kränkning att ersättning
skall betalas. Även de flesta våldsbrott får anses medföra en allvarlig
kränkning. Också ringa fall av misshandel kan innefatta en allvarlig kränkning,
t.ex. om misshandeln sker under uppmärksammade former eller på annat sätt har
ärekränkande inslag. Våldsamt motstånd torde endast i vissa undantagsfall
innebära en allvarlig kränkning och ge rätt till ersättning.
En allvarlig kränkning av den personliga integriteten förutsätter att angreppet
riktar sig mot någon som åtminstone i viss mån värnar sin integritet. En person
som inleder ett handgemäng och därigenom själv riskerar att mötas med våld måste
anses delvis ha gett upp kravet på respekt för den personliga integriteten. Om
våldet i ett sådant fall inte är allvarligt i förhållande till provokationen,
kan det knappast anses leda till en allvarlig kränkning av den personliga
integriteten. Skulle våldet däremot vara allvarligare, kan det vara fråga om en
sådan kränkning som ger rätt till ersättning. Då kan det medvetna risktagandet
i stället beaktas när ersättningens storlek bestäms. Att på detta sätt ta hänsyn
till den skadelidandes eget förhållningssätt torde bli aktuellt främst vid
mindre grova våldsbrott, ofredanden och ärekränkningsbrott. Den skadelidandes
uppträdande vid sexualbrott saknar som regel betydelse för frågan om det är en
allvarlig kränkning eller inte.
Frågan vilka möjligheter en person som tillhör en särskilt utsatt yrkesgrupp har
att få kränkningsersättning för brott som han eller hon utsätts för i tjänsten
har behandlats i avsnitt 6.1 i övervägandena. Personer i en del yrkesgrupper,
t.ex. poliser och vissa anställda inom kriminalvården och psykiatrin, har
anledning att räkna med att mötas med vissa mindre grova angrepp i arbetet och
har också i praktiken en beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att det
då krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning skall kunna
konstateras. Detta synsätt bör dock inte dras så långt att den personliga
kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala
arbetsuppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta
kunna ges när denne i tjänsten utsätts för en brottslig kränkning som är
skymflig och direkt angriper den privata sfären. Ett exempel kan vara ett sådant
renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.
Den som har orsakat en allvarlig kränkning genom ett sådant brott som sägs i
paragrafen skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Begreppet skada är
här avsett att väsentligen motsvara det begrepp - lidande - som hittills har
använts för motsvarande situationer, dock med den skillnaden att det i mindre
mån syftar på den skadelidandes egen upplevelse. Avsikten är sålunda att skadan
i huvudsak skall bedömas utifrån objektiva kriterier. Sådana kriterier anges i 5
kap. 6 §, där det som tidigare sagts finns riktlinjer för hur ersättningen
skall bestämmas. I motiven till den bestämmelsen framgår också att det bör
finnas ett visst utrymme att ta hänsyn till den drabbades upplevelse i det
enskilda fallet.
Det är sålunda "skadan" som ersätts och alltså - i strängt logisk mening - inte
"kränkningen". Att lagen har utformats på det sättet är av skäl som närmast är
av systematisk art. Det torde dock på det hela taget sakna betydelse för den
sakliga bedömningen. Lagen anger att det är den skada som kränkningen "innebär"
som skall ersättas. Det får därför anses korrekt att tala om en ersättning för
själva kränkningen.

4 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år
skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och
utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra
ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 2 §.

5 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada under påverkan av en
allvarlig psykisk störning eller av någon annan psykisk störning som inte är
självförvållad och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med
hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 3 §.

6 § För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott skall ersättning
enligt denna lag inte betalas enbart på den grund att straff för
underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.
Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 5 §. På förslag av
Lagrådet har paragrafen behållits i 2 kap.
3 kap. Skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna
1 § Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta
1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och
3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i
2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även vad som sägs
nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en kommun gäller också ett landsting
och ett kommunalförbund.

I paragrafen har första stycket redigerats om med anledning av att kränkning har
blivit en egen skadetyp. Där har lagts till en uttrycklig bestämmelse om att
arbetsgivaransvaret omfattar sådan kränkning som avses i 2 kap. 3 §. Tillägget
innebär, till följd av den nya regeln om kränkningsersättning i 2 kap. 3 §, en
marginell ändring i sak. Det skall observeras att hänvisningen till 2 kap. 3 §
innebär att alla de krav som ställs i den paragrafen gäller för att
skadeståndsskyldighet skall föreligga enligt förevarande bestämmelse. Det
fordras alltså både brott och fel och försummelse i tjänsten.
Den bestämmelse som hittills funnits i 3 kap. 2 § andra stycket har flyttats
till andra stycket i förevarande paragraf. Detta innebär sakligt sett inget nytt
men klargör direkt i lagen att bestämmelsen i 3 kap. 3 § om ansvar för felaktig
myndighetsinformation även är tillämplig på landsting och kommunalförbund.

2 § Staten eller en kommun skall ersätta
1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten
eller kommunen svarar, och
2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom
fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning

Paragrafen har redigerats om och försetts med en uttrycklig bestämmelse av
innebörd att ansvaret för staten och kommunerna omfattar kränkning enligt 2 kap.
3 §. Tillägget innebär endast en marginell ändring i sak (se kommentaren till 3
kap. 1 §). Det skall noteras att skadeståndsansvaret vid kränkning förutsätter
både fel eller försummelse och brott enligt 2 kap. 3 §. Det är ingen ändring
jämfört med i dag.
Andra stycket har flyttats till 3 kap. 1 §.
5 kap. Skadeståndets bestämmande
1 § Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för
1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig
kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära,
2. inkomstförlust,
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av
bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter
till följd av skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den
skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst
som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas
komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och
verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs
värdet av hushållsarbete i hemmet.

Paragrafen anger vilken ersättning som skall betalas vid skadestånd till den som
har tillfogats personskada. Första stycket har ändrats i tre hänseenden.
Bestämmelsen i första punkten har ändrats för att möjliggöra att anhörigas
kostnader vid t.ex. sjukbesök hos den skadelidande kan ersättas i något större
omfattning. Ersättningsposterna sveda och värk och lyte eller annat
stadigvarande men i tredje punkten har vidare formulerats om för att innebörden
skall framgå tydligare. I tredje punkten har ersättningsposten olägenheter i
övrigt ersatts av posten särskilda olägenheter. Frågorna behandlas i avsnitt
5.1.
Första stycket
Ändringen i första punkten om skadestånd för kostnader innebär att även
kostnader och inkomstförluster för dem som står den skadelidande särskilt nära
kan ersättas. Ersättningen tillkommer den skadelidande för att sedan användas av
denne till att gottgöra de närstående för deras kostnader. På samma sätt som
gäller enligt 5 kap. 2 § första stycket 1 beträffande andra kostnader än
begravningskostnader skall det göras en skälighetsbedömning. Detta avviker från
den annars gällande skadeståndsrättsliga grundsatsen att kostnader till följd av
ett skadefall skall ersättas fullt ut.
Kostnader för närståendes sjukbesök kan ersättas även för tiden efter den akuta
sjukdomstiden. Det gäller inte bara när den skadelidande är ett barn utan också
när besöken kan antas vara till gagn för en vuxen person även om denne inte
lider av en livshotande skada. Det kan röra sig om besök hos en skadelidande som
vistas en längre tid på ett sjukhus eller någon annan vårdinrättning. De
kostnader för närståendes sjukbesök som i skälig omfattning kan ingå i
skadeståndet till den skadelidande är t.ex. utgifter för resa och förlust av
arbetsinkomst. Även kostnader för närståendes omvårdnad av den skadelidande kan
ersättas i den omfattning som det är skäligt. Den närståendes inkomstförlust bör
kunna ersättas även när denna kostnad överstiger vad det normalt skulle kosta
att anlita hjälp utifrån, i varje fall om sådan hjälp inte kan tillhandahållas.
Särskilda omständigheter i det enskilda fallet kan medföra att ersättning ges
för kostnader för vård utöver den som det allmänna tillhandahåller (jfr
rättsfallet NJA 1996 s. 639). En förutsättning för ersättning är att besöken och
omvårdnaden är till gagn för den skadade. Det bör genom läkarintyg eller på
annat lämpligt sätt styrkas att besöken och omvårdnaden kan främja den skadades
hälsa och rehabilitering.
Med närstående avses främst den avlidnes make, registrerade partner eller sambo,
barn och föräldrar. Även andra personer än familjemedlemmar kan anses vara
närstående i paragrafens mening, t.ex. en person som en äldre skadelidande utan
nära släktingar känner särskild samhörighet med.
Bestämmelsen i tredje punkten om skadestånd för ideell skada har ändrats för att
betona att sådan skada kan avse inte bara fysiskt utan också psykiskt lidande.
Det framgår nu tydligt att skadeståndet omfattar ersättning för fysiskt och
psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art
(lyte eller annat stadigvarande men).
En förutsättning för att psykiska besvär skall kunna ersättas är att de utgör en
personskada, dvs. är medicinskt påvisbara. En särskild fråga är om ersättning
för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador som kan
upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling har utsatts för risk
att drabbas av sjukdom, t.ex. cancer, eller risk för att ha blivit smittade av
HIV-virus. Om denna oro har lett till psykiska besvär av sådan grad att de är
att anse som personskada, kan skadestånd betalas för den skadan. Det gäller även
om risken senare inte förverkligas. Skulle den befarade skadan också inträffa,
får den ersättas särskilt.
Gränsen mellan å ena sidan sveda och värk och å andra sidan lyte eller annat
stadigvarande men dras i regel vid den tidpunkt då ett bestående
invaliditetstillstånd har inträtt, dvs. då det medicinska tillståndet kan anses
permanent och behandling i egentlig mening har upphört. Detta kan dock inte
uppfattas så att ersättning för sveda och värk inte skall lämnas i de fall där
en fysisk skada är att anse som bestående redan omedelbart vid eller i nära
anslutning till skadetillfället, i den betydelsen att varje form av behandling
är utsiktslös när det gäller att åstadkomma en förändring av den fysiska skadan
som sådan. Vid bedömningen i vad mån ersättning för sveda och värk skall betalas
måste också beaktas den skadelidandes psykiska tillstånd. Sålunda torde det
inte sällan förekomma att den fysiska skadan i sig på ett tidigt stadium är att
anse som bestående medan de psykiska besvär som har uppkommit som en följd därav
kan fortgå under lång tid. Då kan ersättning ges för sveda och värk till dess
att det konstateras att de akuta skadeverkningarna antingen helt upphört eller
blivit bestående.
Under posten lyte och annat stadigvarande men bör i fortsättningen ersättas även
olägenheter vid sådana invaliditetsgrader som tidigare ersattes schablonmässigt
under posten olägenheter i övrigt.
Av tredje punkten framgår vidare att ersättning skall betalas för särskilda
olägenheter till följd av skadan. Ersättningsposten, som ersätter den tidigare
posten olägenheter i övrigt, tar sikte på fall där den skadelidande tillfogas
ideell skada i sådan omfattning att skadan måste anses klart överstiga vad som
ersätts enligt en schablonmässigt bestämd ersättning för fysiskt och psykiskt
lidande av övergående natur och av stadigvarande art.
Ersättningen för särskilda olägenheter bestäms efter en individuell bedömning i
det särskilda fallet. Ersättning kan framför allt betalas när den skadelidande
drabbas av ökad anspänning i arbetet i betydande grad. Det kan röra sig om
påtagliga besvär vid frekvent förekommande arbetsuppgifter eller när den
skadelidande har uppenbara svårigheter att fungera i arbetet. I undantagsfall
kan det också förekomma att den skadelidande i sin dagliga livsföring besväras i
så hög grad av sin skada att schabloniserad ersättning för bestående men inte
kan anses utgöra en tillräcklig kompensation. Ersättning för särskilda
olägenheter kan då utges.
Avsikten är således att de olägenheter vid invaliditetsgrader som tidigare
ersattes schablonmässigt i stället skall ersättas under ersättningsposten för
fysiskt och psykiskt lidande av bestående art (lyte eller annat stadigvarande
men). Det hindrar dock inte att högre ersättning än den som schablonmässigt döms
ut vid lägre invaliditetsgrader kan ges enligt den nya ersättningsposten
särskilda olägenheter, om olägenheterna är tillräckligt allvarliga. När det
gäller högre invaliditetsgrader får man i varje enskilt fall bedöma i vad mån
dessa olägenheter är särskilt allvarliga och bör kompenseras särskilt.
Den nya ersättningsposten avser enbart ideell skada. Det betyder att sådana
ekonomiska skadeföljder som tidigare kunde ersättas som olägenheter i övrigt i
stället får ersättas som kostnader eller inkomstförlust i den mån en någorlunda
säker uppskattning kan göras. Avsikten är inte att göra det svårare för en
skadelidande att få sådana skadeföljder ersatta.
Försiktighet är påkallad när det gäller individualiserad ersättning för förlust
av vissa specifika glädjeämnen i livet såsom framtida fritidssysselsättning.
Ersättning för sådana förluster kan normalt anses ingå i schabloniserad
ersättning för lyte eller annat stadigvarande men. Trots detta bör det finnas
ett visst utrymme att ersätta särskilda olägenheter på grund av förlust av eller
minskade möjligheter att t.ex. utöva vissa fritidsaktiviteter. En förutsättning
bör i så fall vara att det är fråga om ett avsevärt ingrepp i den skadelidandes
livsföring som inte kan uppvägas av andra sysselsättningar. Det bör således
vara fråga om en betydande förlust av en livskvalitet. Ett något strängare
synsätt än det som kom till uttryck i rättsfallet NJA 1992 s. 642 ter sig alltså
motiverat.

2 § Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av
dödsfallet,
2. förlust av underhåll,
3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne
särskilt nära.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade
rätt till underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var beroende av honom
för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det
kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter.
Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den
efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller annars, på
annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidra till sin försörjning.
Med underhåll likställs värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

Paragrafen anger vilken ersättning som utgår när en personskada har lett till
döden. I en ny tredje punkt i första stycket har tagits in en bestämmelse som
innebär att ersättning betalas för psykiska besvär som har åsamkats en anhörig
till följd av dödsfallet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
Tredje punkten i första stycket
Har personskada lett till döden, skall enligt tredje punkten ersättning betalas
för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne
särskilt nära. Sådant skadestånd skall betalas oavsett grunden för
skadeståndsskyldigheten. Det innebär en utvidgning i förhållande till tidigare
praxis. Enligt den nya bestämmelsen skall skadestånd sålunda betalas även när
dödandet skett genom oaktsamhet som inte är grov och när den skadeståndskyldige
bär strikt skadeståndsansvar.
Den närstående skall ha "åsamkats" en personskada till följd av dödsfallet.
Därmed avses att skadan kan ha uppkommit mera indirekt än när den har
"tillfogats" den skadelidande (jfr 5 kap. 1 § första stycket).
Ett skadestånd för personskada bestäms enligt 5 kap. 1 §. Det gäller också vid
sådan personskada som avses i denna bestämmelse. Skadeståndet omfattar alltså
ersättning för kostnader, inkomstförlust och ideella förluster till följd av
skadan. De ideella förlusterna ersätts som fysiskt och psykiskt lidande av
övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat
stadigvarande men). I förekommande fall kan även ersättning för särskilda
olägenheter betalas.
Personskadan består i detta fall regelmässigt av en psykisk chock eller andra
psykiska besvär. För att sådana besvär skall vara ersättningsgilla som
personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. När någon dödas genom en
skadeståndsgrundande handling, kommer dödsfallet som regel plötsligt och
oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Det ligger i sakens natur att de
efterlevande då drabbas av psykiskt lidande utöver den allmänna sorgen och
saknaden efter den närstående. Man kan därför normalt utgå från att den
närstående har åsamkats psykiska besvär. I sådana fall där det inte är aktuellt
att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende
kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från
att dessa besvär är att hänföra till personskada. Då bör det sålunda inte vara
nödvändigt att den närstående styrker de psykiska besvären genom läkarintyg
eller liknande utredning (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 521). Självklart behövs
över huvud taget ingen bevisning om besvären vitsordas av motparten i en
process. Men även om kravet bestrids bör det normalt räcka - på samma sätt som
om bestämmelsen skall tillämpas vid anspråk på brottsskadeersättning - att de
besvär som den närstående själv beskriver är av sådan art att de får anses
medicinskt påvisbara och sålunda är att anse som en personskada. Enbart ett
påstående om en personskada är dock inte tillräckligt.
Bevislättnaden är av betydelse när den anhörige yrkar ersättning för psykiska
besvär under sådan tid eller av sådan omfattning i övrigt som normalt sett
uppkommer i dessa typer av fall, dvs. vid ersättning i enlighet med gällande
praxis. Yrkas ersättning med högre belopp på den grunden att de psykiska
besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt omfattande i övrigt, kan
särskild bevisning behövas.
I undantagsfall kan de psykiska besvären leda till personlighetsförändringar
eller på annat sätt bli bestående. Då kan ersättning ges för bestående men efter
den invaliditetsgrad som kan åsättas dessa besvär. Det kan någon gång även
förekomma att den skadelidande även har rätt till skadestånd för särskilda
olägenheter som besvären medför. I dessa båda fall bör dock särskild utredning
om skadan krävas.
Berättigade till skadestånd är de som har stått den avlidne särskilt nära.
Regleringen tar främst sikte på make, registrerad partner, sambo, barn och
föräldrar. I första hand avses då medlemmar i samma etablerade hushållsgemenskap
som den som ryckts bort genom dödsfallet. Det kan dock inte uteslutas att även
andra personer någon gång kan komma i fråga för ersättning, t.ex. syskon som
inte sammanbodde med den döde (jfr rättsfallen NJA 1996 s. 509 och NJA 2000 s.
521).
Bestämmelsen är inte avsedd att läggas till grund för motsatsslutet att en rätt
till skadestånd inte finns i andra fall än när en nära anhörig har dödats.
Enligt gällande rätt torde skadestånd i vissa fall kunna betalas i en del andra
situationer, t.ex. när någon har fått en psykisk chock av att bevittna att en
nära anhörig har skadats allvarligt.
Någon rätt till ersättning för sorg och saknad eller för kränkning finns inte i
de situationer som bestämmelsen avser.

5 § Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt genom
avtal eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållanden som enligt
detta kapitel låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning
som har fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet
finns särskilda bestämmelser.

I paragrafen regleras möjligheten till omprövning av ett skadestånd som har
fastställts genom en dom eller ett avtal. Första stycket har ändrats för att
utvidga möjligheten till att avse även ersättning för kostnader och ideell skada
vid personskada. Bestämmelsen har också förtydligats så att det framgår att den
är tillämplig också när skadestånd tidigare bedömts över huvud taget inte kunna
betalas. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
Första stycket
Enligt första stycket kan efter ändringen skadestånd för kostnader och ideell
skada vid personskada omprövas på samma sätt som tidigare har gällt enbart
beträffande inkomstförlust och förlust av underhåll. Liksom i de senare fallen
är en förutsättning att det har inträtt en väsentlig förändring i de
förhållanden som enligt bestämmelserna i 5 kap. har legat till grund för
skadeståndets bestämmande. Vad som tidigare sagts om hur denna förutsättning
skall tolkas gäller alltjämt (se prop. 1975:12 s. 170 f.). För de nya
ersättningsposterna tillkommer dock vissa särskilda frågor.
Kravet på att de förhållanden som har legat till grund för bedömningen skall ha
ändrats väsentligt innebär att omprövning kan komma i fråga endast mera sällan.
Vad som främst åsyftas är fall där den skadelidandes hälsotillstånd i betydande
grad har kommit att avvika från vad man föreställde sig när skadeståndet
fastställdes. Skillnaden mellan antagen och faktisk skada bör vara så markant
att det framstår som angeläget att en ny prövning kommer till stånd.
Väsentlighetsrekvisitet knyter an till den förändring som skall ha skett i fråga
om de förhållanden som har legat till grund för bedömningen av
skadeståndsfrågan och således inte i första hand till den skillnad i ersättning
som kan bli följden av de ändrade förhållandena.
En förutsättning för att omprövning skall ske är att ändringen inte har kunnat
förutses vid den första prövningen. Sådana ändringar i t.ex. den skadelidandes
hälsotillstånd som kan förutses redan vid den första prövningen skall påverka
det ursprungliga skadeståndet. Att prognosen allmänt sett har varit osäker bör
dock inte i sig utesluta omprövning.
Beträffande ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur
(sveda och värk) är utrymmet för omprövning i regel mycket begränsat. Denna
ersättning bestäms ju i de flesta fall när den akuta sjuktiden har gått till
ända. Det förekommer emellertid - inte minst vid psykisk skada - att
ersättningen fastställs på ett tidigare stadium. Då är omprövning möjlig, om det
framkommer att avgörandet grundar sig på antaganden om en framtida utveckling
som senare visar sig vara felaktiga. Även i övrigt kan finnas fördröjda effekter
av en skadehändelse som motiverar en omprövning av ersättningen för sveda och
värk.
Omprövning vid ideell skada torde dock ha störst betydelse när det gäller
ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av bestående art (lyte eller annat
stadigvarande men). Det ligger då i sakens natur att omprövning endast kan komma
i fråga när förändringen är bestående. Vad däremot beträffar ersättning för
kostnader krävs i och för sig inte att förändringen är bestående. I praktiken
torde dock en förändring av de förhållanden som har legat till grund för
skadeståndet i dessa avseenden sällan vara väsentlig, om den inte samtidigt är
bestående.
Som utgångspunkt gäller att den skadelidande har att styrka att det skett en
sådan förändring av förhållandena som här avses för att en ny prövning skall
ske.
Ersättning för kostnader och ideell skada bestäms som regel i form av
kapitalbelopp. I sådana fall får omprövningen inte leda till att ersättningen
sänks. I den mån det förekommer att sådan ersättning fastställs i form av
livränta kan omprövning emellertid ske också till den skadelidandes nackdel. Om
det t.ex. framkommer att den skadelidandes hälsotillstånd har blivit betydligt
bättre än vad man hade antagit när skadeståndet bestämdes och skadan därför inte
alls har medfört de kostnader som man då räknat med, kan en anpassning av
livräntan till de nya förhållandena vara möjlig. Syftet med bestämmelsen är dock
i första hand att göra det möjligt att korrigera ett skadestånd som mot
bakgrund av de förändrade förhållandena har blivit alldeles för lågt.
I den mån den skadelidande tillerkänns ytterligare ersättning, bör denna
bestämmas med hänsyn till den ersättningsnivå som gäller då tilläggsersättningen
fastställs. Detta följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Ersättning
som tidigare betalats som engångsbelopp får räknas om med hänsyn till rådande
penningvärde (jfr rättsfallet NJA 1993 s. 192).
Bestämmelsen medger inte omprövning på grund av ändrade förhållanden på den
skadeståndsskyldiges sida. Om anledning till omprövning väl föreligger på grund
av ändring i den skadelidandes förhållanden, skall dock vid prövningen hänsyn
tas även till den skadeståndsskyldiges förhållanden (se prop. 1975:12 s. 216).

6 § Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med
hänsyn till handlingens art och varaktighet. Därvid skall särskilt beaktas om
handlingen
1. haft förnedrande eller skändliga inslag,
2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,
3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga
integritet,
4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller
5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning
eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på
yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Paragrafens första stycke är nytt. I stycket anges riktlinjer för bestämmande av
skadestånd med anledning av kränkning enligt 2 kap. 3 §. Övervägandena finns i
avsnitt 6.2. Den tidigare bestämmelsen i paragrafen bildar nu ett andra stycke.
Första stycket
Ersättning för kränkning genom brott skall bestämmas huvudsakligen efter en
objektiv bedömning. Det hindrar inte att man i särskilda fall kan ta hänsyn till
intensiteten i den skadelidandes upplevelser av kränkningen. Omständigheter i
det enskilda fallet som talar för att kränkningen har varit särskilt påtaglig
eller kanske lindrigare än normalt skall således kunna medföra avvikelse från
den bedömning som annars skulle ha gjorts. Avsikten med bestämmelsen är att peka
på vissa omständigheter som är ägnade att typiskt sett påverka graden av
kränkning och därmed också ersättningens storlek. Även andra omständigheter kan
naturligtvis vara betydelsefulla i det enskilda fallet, förutsatt att de knyter
an till kränkningen.
Allmänt gäller att ersättningen skall bestämmas efter vad som är skäligt med
hänsyn till handlingens art och varaktighet. Att handlingens art skall beaktas
innebär att ersättningarna varierar beroende på vilken typ av övergrepp det är
fråga om. Typiskt sett innebär vissa brott allvarligare kränkningar av den
personliga integriteten än andra brott. Sexualbrott och allvarliga våldsbrott är
exempel. Vidare skall den kränkande handlingens varaktighet påverka
bedömningen. Vid upprepade övergrepp som sträckt sig över lång tidsrymd blir
sålunda ersättningen högre än vid enstaka övergrepp.
Vid bestämmandet av ersättningen skall vissa omständigheter särskilt beaktas.
En sådan omständighet är enligt punkt 1 om övergreppet har haft förnedrande
eller skändliga inslag. Så är ofta fallet vid sexualbrotten, även om de
förnedrande eller skändliga inslagen kan variera i styrka från fall till fall.
Ett exempel på alldeles särskilt förnedrande och skändliga inslag utgör s.k.
gruppvåldtäkter. Andra sexuella övergrepp med utdraget förlopp kan vara att
bedöma på liknande sätt. Förnedrande och skändliga inslag kan även finnas vid
våldsbrott, t.ex. när våldet innebär tortyr eller stympning. Likaså kan våld och
hot som tar sig uttryck i pennalism eller trakasserier av allvarligt slag
hänföras hit. Detta gäller inte minst när våldet är ägnat att bryta ned den
utsattes självförtroende, vilket kan utmärka misshandel av någon närstående.
Med förnedrande och skändliga inslag åsyftas här däremot inte i och för sig det
allmänna obehag och den allmänna förnedring som det kan innebära för ett
brottsoffer att behöva utstå en polisutredning och rättegång och där lämna ut
sina mest personliga förhållanden. Vad som avses i första stycket är genomgående
omständigheter som karaktäriserar den kränkande handlingen.
Särskild hänsyn skall vidare tas till om den kränkande handlingen har varit
ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa (punkt 2). Här syftas
framför allt på sådana våldsbrott som har utförts med betydande hänsynslöshet
eller grymhet. Hit kan hänföras de flesta fall av försök till mord eller dråp
liksom andra våldsbrott av allvarligt slag. Detta innebär inte att alla former
av grov misshandel kan anses ägnade att framkalla allvarlig rädsla för liv eller
hälsa. Brottsrubriceringen kan nämligen bero på omständigheter som inte är
relevanta vid bedömningen av skadeståndsfrågan. Även vid allvarligare hot kan
omständigheterna vara sådana att angreppet kan anses ägnat att framkalla
allvarlig rädsla för liv eller hälsa.
Ytterligare en omständighet som särskilt skall beaktas är om handlingen har
riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga
integritet (punkt 3). Bestämmelsen tar sikte på sådana fall där gärningsmannen
utnyttjar brottsoffrets oförmåga att försvara sig eller på annat sätt värja sig
mot angreppet. Att angreppet riktar sig mot någon med särskilda svårigheter att
värja sin personliga integritet är ofta utmärkande för brott mot ett litet barn,
en åldring eller en person med ett fysiskt eller psykiskt handikapp. Även i
vissa fall när brottsoffrets svårighet att värja sig är endast tillfällig, t.ex.
vid ett berusat eller drogat tillstånd, kan man ta särskild hänsyn till detta.
Det gäller i synnerhet om gärningsmannen har drogat sitt offer som därför inte
varit medvetet om vad han eller hon utsatts för.
Vidare skall särskilt beaktas om handlingen har inneburit missbruk av ett
beroende- eller förtroendeförhållande (punkt 4). Detta rekvisit tar framför allt
sikte på sexuellt utnyttjande av underårig. Även i andra fall kan dock den
omständigheten att gärningsmannen och brottsoffret står i ett beroende- eller
förtroendeförhållande till varandra påverka graden av kränkning. Det kan gälla
t.ex. om en arbetsgivare utnyttjar en arbetstagares beroendeställning eller om
en lärare utnyttjar den särskilda bindning som en elev kan känna till läraren.
Slutligen skall enligt punkt 5 särskilt beaktas om den kränkande handlingen har
varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Därmed avses i första hand
ärekränkningsbrotten, i synnerhet förtal. Även situationer när någon misshandlas
eller ofredas i andras åsyn kan omfattas.
6 kap. Gemensamma bestämmelser
1 § Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande
själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till
rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom
vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan
skadestånd som avses i 5 kap. 2 § också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har
medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.

I paragrafen behandlas jämkning av skadestånd på grund av medvållande. I första
stycket har tredje meningen justerats med anledning av den rätt till ersättning
för personskada till följd av en nära anhörigs död som införts i 5 kap. 2 §.
Frågorna om jämkning på grund av medvållande behandlas i avsnitt 5.5.
Ändringen i tredje meningen klargör att bestämmelsen om s.k. identifikation är
tillämplig i alla fall som avses i 5 kap. 2 §. Den tillämpas alltså även på
skadestånd för personskada som till följd av dödsfallet har åsamkats någon som
stod den skadelidande särskilt nära. Jämkning av skadestånd i dessa fall torde
dock i praktiken sällan komma i fråga. Däremot kan jämkning av
försäkringsersättning i en motsvarande situation aktualiseras ganska ofta. Det
gäller särskilt vid sådana dödsfall i trafiken som i själva verket är självmord.
Den situationen nämns i författningskommentaren till förslaget till ändring i
12 § trafikskadelagen.
Jämkning av skadestånd för personskada vid någon annans dödsfall kan
aktualiseras även på grund av den efterlevande anhöriges medverkan. Enligt
första meningen i stycket skall jämkning ske om den skadelidande - dvs. den
anhörige - har medverkat till sin skada uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet.
Sådan jämkning torde relativt sällan komma i fråga. Frågan om jämkning av
trafikskadeersättning i motsvarande fall kan däremot uppkomma ganska frekvent.
Situationen diskuteras nedan i kommentaren till förslaget till ändring i 12 §
trafikskadelagen.
Ändringen i andra meningen är rent redaktionell och innebär ingen ändring i sak.

3 § Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande samt för särskilda
olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan krav på sådan
ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till ersättning för
kränkning.

Paragrafen anger när skadestånd för ideell skada vid personskada och för
kränkning genom brott faller bort. Frågan behandlas i avsnitt 7.
Av bestämmelsen följer att rätten till ersättning för sådana skador faller bort
om ersättningskrav inte har framställts medan den skadelidande var i livet.
Bestämmelsen innebär motsatsvis att den skadelidandes rätt till ersättning går
över till dennes arvingar om ersättning har krävts innan den skadelidande avled.

Frågan är då hur ersättningen skall bestämmas när den skadelidande har avlidit
efter det att anspråket har framställts men innan det har fastställts. Denna
fråga berörs inte i bestämmelsen. Men i enlighet med de allmänna reglerna om
bestämmande av skadestånd torde ersättning böra betalas för den faktiska skadan.
Det synes innebära att skadeståndet skall beräknas - på samma sätt som gäller
enligt praxis beträffande skadestånd för kostnader och inkomstförlust - med
utgångspunkt i den skada som den avlidne faktiskt kom att uppleva under sin
livstid, dvs. den skada som hänför sig till tiden före dödsfallet. Det gäller
såväl ersättning för ideell skada vid personskada - alla skadetyperna - som
ersättning för kränkning.
Den skadelidandes skadeståndskrav skall ha framställts antingen hos den
skadeståndsskyldige själv eller hos någon som företräder denne. Ett
försäkringsbolag där den skadeståndsskyldiges ansvar är försäkrat får anses
utgöra en sådan företrädare (jfr SOU 1963:33 s. 43). Vid tvist huruvida
skadestånd har krävts lär det ankomma på den skadelidandes arvingar att styrka
detta. Även om den skadelidandes skadeståndskrav inte uttryckligen har
förklarats avse ideell skada vid personskada eller allvarlig kränkning, kan i
allmänhet en sådan begäran tolkas in i kravet. Något bestämt belopp behöver inte
heller ha begärts.

6 § En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning skall inte
förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i ett mål
där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte om särskilda
skäl föranleder annat.
Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första meningen
också en skadelidande som har tillerkänts skadestånd för fysiskt och psykiskt
lidande samt särskilda olägenheter på grund av brott.
Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i fråga om
sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att uppträda på ett sätt
som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken.

Paragrafen begränsar brottsoffers skyldighet att ersätta motpartens
rättegångskostnader och har i sak oförändrad förts över från 6 kap. 5 §.
Följdändringar har skett i första och andra stycket.
Andra stycket är tillämpligt även när en nära anhörig till en person som dödats
genom brott har tillerkänts ersättning för fysiskt och psykiskt lidande samt
särskilda olägenheter med stöd av den nya regeln i 5 kap. 2 § första stycket
tredje punkten.
11.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
9 § I fråga om trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.

Paragrafen har ändrats så att bestämmelsen i 6 kap. 3 § skadeståndslagen om
rätten att ärva ideellt skadestånd tillämpas också i fråga om
trafikskadeersättning. Övervägandena finns i avsnitt 7.
Det är att märka att hänvisningen till 5 kap. skadeståndslagen medför att den
nya bestämmelsen om ersättning för personskada vid nära anhörigs dödsfall (5
kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen) kommer att gälla även för ersättning
enligt trafikskadelagen. Det innebär att en nära anhörig till den som dödas i
trafiken har rätt till trafikskadeersättning för sin personskada. Normalt
handlar det om ersättning för psykiskt lidande. Här kan hänvisas till
kommentaren till 5 kap. 2 § skadeståndslagen. Frågan om jämkning av
trafikskadeersättningen i vissa fall berörs i kommentaren till 12 § nedan.

12 § Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller
grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har
medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning som avses
i 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) också jämkas, om den avlidne
uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses i 10 § andra
stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i
samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade
egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till
skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till
sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller
bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt.
Paragrafens första stycke har ändrats till följd av de ändringar i
skadeståndslagen som gäller ersättning vid dödsfall till nära anhöriga som
drabbas av en personskada till följd av dödsfallet (se 5 kap. 2 § och 6 kap. 1 §
skadeståndslagen). Innebörden av de ändringar som gjorts här är att motsvarande
jämkningsregler som i skadeståndslagen kommer att gälla.
Jämkning av trafikskadeersättning kan aktualiseras i de nu nämnda fallen både om
den anhörige har medverkat till dödsfallet - och därmed sin egen personskada -
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet (första meningen) och om den döde själv
uppsåtligen har medverkat till sitt dödsfall (tredje meningen).
Om någon har orsakat en anhörigs död i trafiken genom uppsåt, bör han inte ha
rätt till trafikskadeersättning för den personskada som möjligen kan ha drabbat
honom på grund av dödsfallet. Jämkning bör alltså ske till noll. Även vid grov
vårdslöshet ter det sig ofta rimligt att avsevärt jämka ersättningen. Här kan
dock förekomma situationer där en jämkning till noll framstår som orimligt hård.
Frågan får överlämnas till rättstillämpningen.
Vid självmord i trafiken torde ersättningen till de anhöriga för deras
personskada med anledning av dödsfallet oftast böra jämkas till noll.
Andringen i andra meningen är endast av redaktionell art.
11.3 Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)
2 § Brottsskadeersättning betalas för personskada. Som personskada ersätts även
skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid
skadetillfället.
I fall då någon har allvarligt kränkt någon annan genom brott som innefattar ett
angrepp mot dennes person, frihet eller frid betalas brottsskadeersättning för
den skada som kränkningen innebär.

Paragrafens andra stycke har ändrats efter den nya lydelsen av 2 kap. 3 §
skadeståndslagen. Kränkning genom brott utgör nu en egen skadetyp, varför
brottsskadelagens bestämmelser om personskada inte längre skall tillämpas på
kränkningsersättning. Beträffande kränkningsersättning gäller i stället
särskilda bestämmelser i 5, 7, 10 och 11 §§. Liksom tidigare grundar
ärekränkningsbrotten ingen rätt till brottsskadeersättning för kränkning.
Frågorna behandlas i avsnitt 6.5.

5 § Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap.
1-5 §§ skadeståndslagen (1972:207). Livränta betalas dock endast när
ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller
försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med anledning av kränkning bestäms enligt 5 kap. 6 §
första stycket skadeståndslagen.
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 §
skadeståndslagen.
I fråga om brottsskadeersättning tillämpas också 6 kap. 3 § skadeståndslagen.
Rätten till brottsskadeersättning faller dock inte bort, om en ansökan om
ersättning före dödsfallet gjorts hos Brottsoffermyndigheten.

Paragrafen anger hur brottsskadeersättning skall bestämmas. I ett nytt andra
stycke har det införts en hänvisning till 5 kap. 6 § första stycket
skadeståndslagen. Hänvisningen innebär att bestämmelserna i den paragrafen skall
tillämpas också vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av
kränkning. I ett nytt fjärde stycke föreskrivs att den nya bestämmelsen i 6 kap.
3 § skadeståndslagen om verkan av den skadelidandes död skall tillämpas även i
fråga om brottsskadeersättning. För att rätten till brottsskadeersättning skall
gå över på den skadelidandes arvingar räcker det med att krav före dödsfallet
framställts antingen mot skadevållaren eller hos Brottsoffermyndigheten. På
förslag av Lagrådet har det i fjärde stycket lagts till att rätten till
brottsskadeersättning inte faller bort om en ansökan om ersättning gjorts hos
Brottsoffermyndigheten före dödsfallet. Frågorna behandlas i avsnitt 6.5 och
avsnitt 7.

7 § Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av personskada
avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt
till på grund av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker dock ej i den mån ersättningen
motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med
anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd,
annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

I paragrafens andra stycke har den följdändringen gjorts att kränkning genom
brott förts in som en särskild skadetyp. Det innebär ingen ändring i sak.

10 § Vid personskada, vid kränkning och vid sakskada eller ren
förmögenhetsskada avräknas ett självriskbelopp. Beloppet fastställs av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer och beräknas med ledning av
de lägsta självriskbelopp som tillämpas här i landet vid konsumentförsäkring som
innefattar skydd mot skada till följd av brott.
Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon som avses
i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller annan plats
där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket gäller ej heller, om
det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något självriskbelopp.

I paragrafens första stycke har den följdändringen gjorts att kränkning genom
brott förts in som en särskild skadetyp. Det innebär att kränkningsersättning i
fortsättningen skall behandlas för sig när det gäller självrisk. I dag behandlas
det som en del av personskadeersättningen.
Den skadelidande kan alltså råka ut för att två självrisker dras bort från hans
ersättning för ideell skada. Detta är i konsekvens med att
kränkningsersättningen även i andra hänseenden ses som en särskild
ersättningspost, t.ex. vid tillämpning av bestämmelserna om högsta
ersättningsbelopp i 11 §. Många gånger kan det dock framstå som orimligt att
räkna bort två självriskbelopp från ersättningen för ideell skada. Detta kan i
sig utgöra särskilda skäl att enligt andra stycket sista meningen avstå från
avräkning.
Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

11 § Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form
av engångsbelopp betalas med högst tjugo gånger det prisbasbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersättning
som fastställs i form av livränta betalas för varje år med högst tre gånger det
prisbasbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med anledning av sakskada
och ren förmögenhetsskada betalas med högst tio gånger det prisbasbelopp som
gäller då ersättningen bestäms.
Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av självriskbelopp
enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas ingen ersättning.

Paragrafen innehåller beloppsmässiga tak för den brottsskadeersättning som kan
betalas ut. Taket på tjugo basbelopp för brottsskadeersättning med anledning av
personskada omfattar enligt gällande rätt både ersättning för personskada och
kränkning. Kränkningsersättningen har nu förts över till bestämmelsens andra
stycke och omfattas därmed av taket på tio basbelopp. Det sammanlagda taket för
ersättning för ideell skada har därmed blivit högre, nämligen 30 basbelopp.
Liksom tidigare gäller ett särskilt tak på tio basbelopp även för ersättning för
ren förmögenhetsskada och sakskada. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

Sammanfattning (SOU 1991:34)
Vi behandlar i detta betänkande frågan om vilken ersättning för ideell skada som
de som har smittats av HIV genom en skadeståndsgrundande handling kan anses
berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga principer.
En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att en skadelidande skall få
full ersättning för sina skador. Vid personskada skall den skadelidande sålunda
kompenseras inte bara för direkta ekonomiska förluster utan även för ideell
skada, dvs. det lidande och de icke rent ekonomiska förluster som skadan har
orsakat.
Ideell skada som uppkommer i samband med personskada ersätts enligt 5 kap. 1 §
skadeståndslagen som sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt
olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Ersättningen för sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men bestäms i
regel schablonmässigt. Därvid tillämpas vissa tabellvärden för olika vanligt
förekommande skador. Vid allvarligare skadetyper tillämpas inte tabellerna.
Dessa skadetyper betecknas som maximalfall; man skiljer därvid mellan större och
mindre maximalfall.
Till större maximalfall hänförs typiskt sett skadade med förlamningstillstånd i
samtliga extremiteter. Hit hänförs också skador som medfört total blindhet. Som
mindre maximalfall räknas personer med förlamningstillstånd från midjan och
nedåt och liknande skador samt mycket svår resttillstånd efter hjärnskador.
Ersättningsnivån vid maximalskador ligger över högsta tabellersättningen och
inkluderar ersättning för sveda och värk, lyte och annat stadigvarande men.
Ersättningen, vars storlek är beroende av den skadelidandes ålder, utgår fr.o.m.
den 1 januari 1991 för en 25 år gammal person vid större maximalfall med 555
000 kr och vid mindre maximalfall med 420 000 kr.
När det gäller skador till följd av HIV är skadeföljderna på många sätt
särpräglade. För kommittén har det varit angeläget att bilda sig en uppfattning
om hur sådana skadeföljder skall värderas i jämförelse med andra skador.
Det som framför allt skiljer HIV-smitta från många andra skadetyper är att
HIV-smitta i de flesta fall - såvitt man nu vet - leder till en för tidig död
efter ett accelererande sjukdomsförlopp. Vetskapen om att livstiden kan bli
begränsad och den ångest och oro som detta i flesta fall innebär är en faktor
som måste tillmätas stor betydelse för ersättningens storlek. Sjukdomen kan
också medföra betydande inskränkningar i den dagliga livsföringen. Förutom de
besvär sjukdomen i sig medför drabbas den smittade av en rad psykosociala
problem av mer eller mindre kronisk natur. Oron över den egna hälsan och
sjukdomens utveckling återverkar i flera avseende på den drabbades
livssituation. Detta kan ta sig uttryck i svårigheter att sköta ett arbete och
ointresse för vidareutbildning samt oförmåga att på ett meningsfullt sätt
utnyttja fritiden. Även familjelivet blir utsatt för stora påfrestningar. Det
sociala umgänget blir i regel starkt begränsat. Redan rädslan inför hur
omgivningen skall reagera vid ett avslöjande av sjukdomen bidrar till att den
smittade undandrar sig kontakter. Många som valt att berätta om sin sjukdom har
mötts av sådana reaktioner att de upplevt sig "pestsmittade". Risken att föra
smittan vidare inskränker handlingsfriheten och innebär stora påfrestningar.
Därtill skall läggas alla de mycket svåra medicinska följderna av sjukdomen.
Vi har funnit att skadeverkningarna sammantagna för överväldigande flertalet av
dem som har smittats av HIV måste innebära ett så stort lidande att de vid en
tillämpning av nuvarande skadeståndsrättsliga principer närmast är att jämställa
med de mindre maximalfallen.

Sammanfattning (SOU 1992:84)
Enligt våra direktiv skall vi överväga om och i så fall i vilken utsträckning
ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det gäller i första hand ideell
skada i samband med personskada, dvs. sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men samt olägenheter i övrigt (se 5 kap. 1 § skadeståndslagen). Vi
skall emellertid också ta ställning till om de ersättningsbelopp som betalas ut
för den kränkning som vissa slags brott innebär (se 1 kap. 3 §
skadeståndslagen) kan anses tillräckligt fylla syftet med ersättningen i dessa
fall. I samband därmed skall vi behandla en del andra frågor som rör
ersättningen för sådana kränkningar. I tilläggsdirektiv som vi fick i november
1990 har vidare framhållits att vi skall överväga en förändring av
ersättningsnivån och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer
för andra våldsbrott.
I detta betänkande behandlar vi frågan om ersättning för kränkning genom brott.
Denna ersättning skiljer sig från den ersättning för ideell skada i samband med
personskada som regleras i 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Förutom att ersättningen
för kränkning genom brott har till syfte att lindra verkningarna av kränkningen
och ge den skadelidande möjlighet att förändra sin livssituation har den inslag
av upprättelse för den förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt
som den skadelidande har utsatts för. Själva kränkningen bör enligt vår mening
ersättas särskilt för sig, vid sidan av den ersättning för sveda och värk etc.
som den skadelidande kan ha rätt till om han eller hon samtidigt har tillfogats
en personskada.
En utgångspunkt för våra överväganden har varit att brottsoffrens ställning bör
stärkas. Det gäller inte minst kvinnor och barn som utsätts för sexualbrott
eller annat våld i hemmet. Våra förslag är inriktade enbart på ersättning för
kränkning genom brottsliga handlingar. Förslagen avser alltså inte sådana
kränkningar av den personliga integriteten som ej är straffbara. Frågan om
integritetsskyddet för enskilda personer bör förstärkas i dessa fall övervägs
för närvarande i särskild ordning.
Den som har kränkt någon genom brott saknar i regel möjlighet att ersätta denna
kränkning av egna medel. Ersättningen utges i stället i praktiken från det
överfallsskyddsmoment i hem- eller villahemförsäkringen som de flesta
skadelidande håller sig med eller, om de inte har ett sådant skydd, av
Brottsskadenämnden. Av samhällsekonomiska skäl kan sådan ersättning inte ges vid
alla slags kränkningar genom brott. Enligt vår mening bör ersättning komma i
fråga endast vid allvarligare kränkningar, dvs. sådana som förorsakar ett
"lidande", och bara när kränkningen har tillfogats genom vissa brott som typiskt
sett framstår som särskilt integritetskränkande. Dessa brott beskrivs i vårt
lagförslag som brott mot annans person, frihet, frid eller ära. Sådana brott är
bl.a. sexualbrott och andra våldsbrott samt ärekränkningsbrott.
Våra förslag avser däremot inte t.ex. förmögenhetsbrott. Den kränkning som ett
brottsligt angrepp på någons egendom kan innebära bör lika litet som hittills
grunda rätt till ersättning av ideell natur, såvida inte brottet samtidigt
innebär en kränkning av den skadelidandes personliga integritet. Exempel på
förmögenhetsbrott som kan anses integritetskränkande och berättiga till
ersättning för denna kränkning är rån, s.k. väskryckning och utpressning. Även
inbrottsstölder kan enligt vår mening utgöra en integritetskränkning som bör
ersättas när den är av allvarligare slag. Så är fallet inte bara när den
bestulne var hemma då inbrottsstölden begicks utan också när han eller hon vid
hemkomsten fann bostaden skövlad eller utsatt för en omfattande förstörelse.
Ersättning för den kränkning som en inbrottsstöld utgör bör vidare kunna ges när
inbrottsstölden har haft andra särskilt skändliga inslag av liknande
beskaffenhet.
På den senaste tiden har ersättningarna för kränkning genom brott höjts
väsentligt, särskilt när det gäller sexualbrott och grövre våldsbrott. En vanlig
uppfattning torde dock vara att ersättningsnivån i Sverige alltjämt är låg i
dessa fall. En jämförelse med ersättningarna i andra länder och inom andra
rättsområden visar också enligt vår mening att ersättningsnivån - även om den
för det stora flertalet kränkningar får anses väl avvägd - är för låg vid
sexualbrott och grova våldsbrott. Den svåra kränkning som dessa typer av brott
regelmässigt innebär för de skadelidande bör bättre än i dag återspeglas i den
ersättning som utges till dem. Mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med
nuvarande nivå - 40 000 kr vid våldtäktsbrott samt 70 000 kr vid incestbrott
och grova våldsbrott - är dock enligt vår mening inte motiverad. Vi anser också
att den nuvarande ersättningsnivån vid ärekränkningsbrott - 5 000 - 25 000 kr -
bör höjas något. De skadeståndsbelopp som förekommer inom arbetsrätten vid
obefogade uppsägningar och avskedanden - minst 30 000 respektive 40 000 kr - kan
därvid utgöra ett riktmärke.
Vi föreslår att vissa omständigheter, som bör särskilt beaktas när ersättning
för kränkning genom brott bestäms, anges i lagen. Dessa omständigheter är att
kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att
framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med
särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av
ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän
uppmärksamhet. En markering av dessa omständigheter kan ses som ett uttryck för
vår uppfattning att skadestånden i dessa fall bör utgå med högre belopp än
hittills.
Förslagen avses träda i kraft den 1 juli 1993.

Sammanfattning (SOU 1995:33)
Utredningsuppdraget
Vår uppgift har huvudsakligen varit att överväga olika frågor som rör ideell
skada, dvs. skada av icke-ekonomiskt slag. I vårt förra betänkande (SOU 1992:84)
behandlade vi den form av ideell skada som utgörs av kränkning genom brott mot
den personliga integriteten (se 1 kap. 3 § skadeståndslagen). I föreliggande
slutbetänkande redovisas våra överväganden beträffande ideell skada i samband
med personskada. Det gäller sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men
och olägenheter i övrigt (se 5 kap. 1 § skadeståndslagen).
För bara några år sedan var skadeståndets främsta uppgift på personskadeområdet
att täcka ideell skada. Utvecklingen på senare tid med en fortlöpande minskning
av förmåner från socialförsäkringen har emellertid medfört att skadestånd fått
ökad betydelse även som ersättning för ekonomiska skadeföljder till följd av en
personskada. I detta betänkande behandlas vissa frågor som rör sådana
skadeföljder i den mån de har särskilt nämnts i våra direktiv eller tilldragit
sig uppmärksamhet i andra sammanhang.
Allmänna utgångspunkter
En utgångspunkt för oss har varit att den skadelidande genom skadestånd skall ha
full ersättning för sin skada. I fråga om skadestånd för ekonomiska
skadeföljder är vår grundinställning att skadan inte skall bestämmas med ledning
av schabloner utan att den verkliga förlusten skall ersättas även om den kan
vara svår att uppskatta.
När det däremot gäller skadeföljder av ideell natur finns ingen absolut sanning;
det är i grunden en rättspolitisk fråga om en viss ideell skada skall
uppskattas till 10 000, 100 000 eller 1 000 000 kr. Det är emellertid viktigt
att skadeståndsbeloppen i dessa fall bestäms efter så fasta kriterier som
möjligt, så att man inte hamnar i rena godtycket. Sådana kriterier kan vara den
tid som skadan ger sig till känna, smärtans intensitet och den nedsättning av
kroppsfunktionerna som skadan medför. Vi ställer oss därför bakom nuvarande
ordning som innebär att standardiserade normer av detta slag används för att
värdera ideella skadeföljder vid personskada.
En utgångspunkt har vidare varit att man bör sträva efter att så långt möjligt
uppnå nordisk rättslikhet på skadeståndsområdet. Hänsyn bör också tas till
utvecklingen i länder utanför Norden. En viss försiktighet bör dock iakttas till
sådana kraftiga höjningar av ersättningsnivån vid ideell skada som skett i
vissa av dessa länder på senare tid. Vad man framför allt bör inrikta sig på är
att höja ersättningsnivån vid de allvarligaste skadorna.

Skadestånd till den som tillfogats personskada
Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar enligt 5 kap. 1 § första
stycket skadeståndslagen ersättning för kostnader, inkomstförlust och ideell
skada.
Kostnader
En fråga som rör skadeståndsposten kostnader är om anhörigas kostnader för besök
och annan stimulans till den skadade kan ersättas i något större utsträckning
än för närvarande. Enligt vår mening bör man vara generös när det gäller
ersättning för sådana kostnader, liksom kostnader för anhörigas insatser för
omvårdnaden av den skadade. För att markera att en utvidgning av de nuvarande
ersättningsmöjligheterna i detta avseende är önskvärd föreslår vi att
bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 1 skadeståndslagen om skadestånd för
kostnader ändras så, att den skadelidandes rätt till skadestånd avser i skälig
omfattning också kostnader för dem som står honom särskilt nära.
I övrigt inrymmer skadeståndsposten kostnader olika problem som enligt vår
mening bör utredas i särskild ordning. Det gäller bl.a. frågan i vad mån
kostnader för vård utöver den som samhället erbjuder skall kunna ersättas
skadeståndsvägen.
Inkomstförlust
Av de utgångspunkter som vi har haft för vårt arbete följer att skadestånd för
framtida inkomstförlust bör liksom hittills motsvara den verkliga förlust som
kan antas uppkomma och inte uppskattas efter t.ex. en sådan schablon som den
skadelidandes medicinska invaliditetsgrad.
Det sagda gäller i princip även skadestånd för framtida inkomstförlust till barn
och ungdomar, trots att svårigheterna att bestämma denna förlust kan vara
särskilt stora i sådana fall. Framför allt blir bedömningen vansklig i de fall
då barn och ungdomar skadas så allvarligt att de aldrig kan komma ut i
förvärvslivet eller i vart fall kan göra det bara med mycket begränsad
förvärvsförmåga. Skulle utredningen i skadeärendet om den skadelidandes anlag
och förutsättningar i övrigt för en viss förvärvsverksamhet inte ge någon som
helst ledning för bedömningen, kan det vara befogat att använda sig av
schabloner. En sådan kan enligt vår mening vara den genomsnittsinkomst för
heltidsarbete som gäller i vårt land. Däremot bör sådana omständigheter som kan
hänföras till den skadelidandes s.k. sociala närmiljö i princip inte påverka
bedömningen.
Skadelidande som har skadats så allvarligt att de måste vårdas resten av livet
bör ha rätt till skadestånd inte bara för vårdkostnaderna utan också för den
beräknade inkomstförlusten till följd av skadan. Det överensstämmer med vad som
uttalats vid tillkomsten av 1975 års ändring av personskadereglerna i 5 kap.
skadeståndslagen och med försäkringspraxis på senare tid.
Skadelidande som före skadan arbetade i hemmet men på grund av skadan inte
längre kan gör det bör tillerkännas skadestånd för förlust av inkomst, värderad
efter vad det kostar att anlita hjälp av utomstående.
Sveda och värk
De normer som tillämpas för närvarande för att bestämma ersättning för sveda och
värk utgår från sådana objektivt konstaterbara kriterier som vårdtidens längd,
vårdform och skadans art. Dessa faktorer bör också enligt vår mening användas
som mätare av skadans omfattning.
Bl.a. av historiska skäl är de nuvarande normerna mera inriktade på fysisk än på
psykisk skada. För att man skall kunna göra en nyanserad bedömning också av
psykiska skador bör normerna enligt vår mening revideras något. Sålunda bör de
kompletteras så att de - på samma sätt som beträffande fysiska skador - ger
anvisning om vad som är att anse som svår psykisk skada, liksom vilka olika
former av psykiatrisk behandling som skall leda till höjd grundersättning.
Likaså bör komma till klart uttryck att svårt psykiskt lidande är att jämställa
med svår smärta.
Normerna bör vidare - inte bara av hänsyn till de psykiska skadorna utan i viss
mån även med tanke på de fysiska skadorna - ändras så att ersättningsbeloppen
till svårt skadade inte sjunker lika snabbt som i dag.
Lyte och men
Skadestånd för stadigvarande men tar sikte på bestående skadeföljder i form av
fysiska och psykiska besvär. Dessa besvär låter sig enligt vår mening ganska väl
mätas genom en invaliditetsgradering grundad på begreppet invaliditet i
betydelsen fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Besvären kan antas drabba de
skadelidande i stort sett lika oberoende av deras sociala situation och
livsbetingelser i övrigt. Skadestånd för stadigvarande men bör därför även i
fortsättningen bestämmas huvudsakligen med hänsyn till den skadelidandes
medicinska invaliditet och ålder vid tidpunkten för invaliditetens inträde .
Den medicinska bedömningen görs i dag med ledning av invaliditetstabeller som
har tillkommit i slutet av 1800-talet och därefter inte genomgått någon
genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen. Ett
förslag till nya invaliditetstabeller som utarbetats inom försäkringsbranschen
med hjälp av medicinsk expertis och som på flera väsentliga punkter skiljer sig
från de nuvarande lades fram år 1991. Enligt vår mening uppfyller detta förslag
bättre de krav som kan ställas på sådana tabeller som underlag för den
medicinska bedömningen. Bl.a. har förslaget en mera logisk och ändamålsenlig
uppbyggnad, innefattar betydligt fler skador än de nuvarande tabellerna och
anvisar - efter utländsk förebild - en princip för bedömningen av sammansatta
invaliditeter. Vi anser därför att den medicinska bedömningen i fortsättningen
bör göras med utgångspunkt i de föreslagna tabellerna. Det innebär bl.a. att
dagens ordning med särskild ersättning för s.k. maximal och nivåfall överges och
att utgångspunkten i stället blir att samtliga skadetyper ersätts strikt efter
invaliditetsgrad. Samtidigt undviker man med detta förslag att olika skadetyper
- såsom för närvarande - ersätts efter skilda ersättningstabeller.
En övergång till de föreslagna invaliditetstabellerna fordrar särskilda
överväganden när det gäller total synförlust. Denna skadetyp har under lång tid
intagit en särställning i svensk skadeståndsrätt och i ersättningshänseende
jämställts med de allra svåraste skadorna, såsom tetraplegi (dvs. förlamning av
såväl armar som ben). Sålunda ersätts total synförlust i dag som ett stort
maximalfall, vilket motsvarar 650 000 kr inberäknat ersättning för sveda och
värk. I 1991 års förslag till ny invaliditetstabell är total synförlust åsatt en
invaliditetsgrad om 68 procent - vilket motsvarar 100 procent enligt 1981 års
tabellverk; någon omvärdering av skadetypen från medicinsk synpunkt är det
således inte fråga om - medan exempelvis tetraplegi har åsatts en
invaliditetsgrad av 99 procent. Om ersättningen beräknas strikt efter
invaliditetsgrad, medför detta med nödvändighet att ersättningen för total
synförlust i framtiden blir betydligt lägre än för tetraplegi. Mot detta finns
enligt vår mening i och för sig inget att erinra. Däremot ställer vi oss
tveksamma till att ersättningen för stadigvarande men skulle vid total
synförlust sänkas även i absoluta tal. Vi förordar därför beträffande denna typ
av skada en tillfällig särlösning, som innebär att ersättningen så att säga
fryses på dagens nivå och förblir oförändrad till dess att den tabellariska
ersättningen vid en invaliditet av 68 procent har nått upp till motsvarande
belopp. Intill dess skulle ersättningen för total synförlust - efter avdrag för
vad som kan anses belöpa på sveda och värk - uppgå till inte fullt 570 000 kr.
Särskilda olägenheter
Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt har gett upphov till
tillämpningsproblem av olika slag, t.ex. hur gränsen skall dras till andra
skadeståndsposter, hur ingående olägenheterna skall utredas i det särskilda
fallet och med vilket belopp de skall ersättas.
I den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägenheter i övrigt ofta
med samma belopp till skadelidande med samma invaliditetsgrad upp fr.o.m. 15
procent; vid nämnda invaliditetsgrad uppgår ersättningen till en 25-årig person
i de flesta fall till ca 90 000 kr. Dessa "standardbelopp" bör enligt vår mening
i fortsättningen ingå i ersättningen för lyte och men, som alltså höjs med
motsvarande belopp.
Om det av utredningen i skadeärendet framgår att den skadelidande på grund av
särskilda förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som klart
överstiger vad som kompenseras genom den tabellariskt bestämda ersättningen för
lyte och men, bör ersättning emellertid ges under en ny skadeståndspost,
"särskilda olägenheter". Ersättning för särskilda olägenheter bör även, efter en
individuell bedömning, ges till skadelidande med en invaliditetsgrad över 15
procent när det gäller framför allt sådana olägenheter i arbetet som består i
allmänna besvär och ökad anspänning för att uppnå ett visst arbetsresultat.
Också förlust av fritid bör kunna ersättas som särskilda olägenheter, om denna
förlust innebär ett avsevärt ingrepp i den skadelidandes livsföring.
Under skadeståndsposten särskilda olägenheter bör däremot inte ersättas förhöjda
levnadskostnader eller smärre inkomstförluster. Sådana ekonomiska förluster,
som för närvarande i stor utsträckning ersätts som olägenheter i övrigt, bör i
fortsättningen ersättas under de poster där de hör hemma, alltså som kostnader
respektive inkomstförlust.
Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt bör alltså upphöra. Detta
är ett steg i riktning mot nordisk rättslikhet beträffande skadestånd för ideell
skada och medför att jämförelser mellan ersättningsnivån i Sverige och övriga
länder i fortsättningen underlättas.
Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt
medvetandegrad
Skadestånd för ideell skada bör enligt vår mening bestämmas utan hänsyn till om
den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har sänkt medvetandegrad. I de
undantagsfall där det finns anledning att anta att den skadelidande till följd
av skadan har fått sin livslängd avsevärt förkortad bör skadeståndet dock kunna
fastställas att utgå som livränta, såsom för närvarande görs i
försäkringspraxis.
Ersättningsnivån vid ideell skada
En av våra huvuduppgifter har varit att överväga om den nuvarande
ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det har inte sällan hävdats att
skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger
på en påfallande låg nivå. Att jämföra skadeståndsnivån i olika länder möter
emellertid av olika skäl betydande svårigheter. Sålunda fordras för att man
skall få en någorlunda rättvisande bild att man beaktar också den ersättning som
lämnas för ekonomisk skada. Även en rad andra faktorer har betydelse vid en
sådan jämförelse. En så omfattande undersökning av ersättningen i olika länder
har emellertid inte varit möjlig att genomföra inom ramen för vårt uppdrag. Vi
har i stället fått begränsa jämförelsen till enbart ideell skada.
Bl.a. med hänsyn till resultatet av den jämförande undersökning som vi har
företagit föreslår vi att skadestånden för ideell skada höjs betydligt när det
gäller de allvarligaste skadorna. En viss höjning bör göras också i fråga om
skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot bör ersättningsnivån vid skador
av mera lindrig natur vara i princip oförändrad.
Den höjning som är önskvärd bör göras huvudsakligen på ersättningsposten lyte
och men. Denna ersättningspost bör för de allvarligaste skadorna höjas med 50
procent, vilket tillsammans med skadestånden för sveda och värk samt särskilda
olägenheter medför en maximal ersättning på över 1 milj. kr. För att dämpa
kostnadseffekterna av en sådan höjning synes det lämpligt att den slår igenom
etappvis. Sålunda är det enligt vår mening tillräckligt att höjningen är fullt
genomförd inom tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till våra
förslag.
Skadestånd vid dödsfall
Har personskada lett till döden, utgår enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen
ersättning för begravningskostnad och, i skälig omfattning, andra kostnader till
följd av dödsfallet. Dessutom ersätts förlust av underhåll.
När det gäller anhörigas kostnader till följd av ett dödsfall har svensk
rättspraxis utvecklats i en för de skadelidande liberal riktning. Vi räknar med
att denna utveckling kommer att fortsätta utan att någon lagändring är påkallad.
Skadestånd för förlust av underhåll uppskattas i den utomrättsliga
skaderegleringen utifrån vissa schabloner rörande de efterlevandes behov av
underhåll. Vi har ingen erinran mot detta förfarande, under förutsättning att
den som styrker ett större underhållsbehov får högre skadestånd än som följer av
schablonen. I praktiken tillämpas schablonerna också på detta sätt.
Verkan av den skadelidandes död
Enligt allmänna grundsatser som har gällt i vårt land sedan länge faller rätten
till skadestånd för ideell skada bort, om den som skadats dör innan skadeståndet
har fastställts genom dom eller avtal.
Dessa grundsatser, som inte gäller i något annat land vars skadeståndssystem vi
har studerat, kan enligt vår mening leda till märkliga resultat. De innebär
nämligen att en skyldighet att betala skadestånd för ideell skada som inträtt
medan den skadelidande var i livet kan - liksom sanktionen för denna skyldighet
i form av dröjsmålsränta - falla bort om skyldigheten inte infrias innan den
skadelidande hinner avlida.
Vi föreslår därför att de principer som gäller för närvarande ändras så att
rätten till skadestånd för ideell skada som regleras i skadeståndslagen går över
på den skadelidandes arvingar om krav på sådant skadestånd har framställts
innan den skadelidande avled. En särskild bestämmelse av detta innehåll bör tas
in i 6 kap. skadeståndslagen.
Skadestånd för psykisk chock e.d.
Den som har tillfogats personskada i form av chock eller andra psykiska besvär
genom underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande
handling har i tidigare praxis vägrats skadestånd. Denna praxis ändrades av
Högsta domstolen år 1993, då närstående till den som blivit uppsåtligen dödad
tillerkändes skadestånd för psykiska besvär med anledning av dödsfallet.
Enligt vår mening bör rätten till skadestånd för psykiska besvär till följd av
att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling inte
begränsas till fall då dödandet har skett uppsåtligen. Skadestånd bör kunna utgå
även när dödsfallet har vållats genom vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret
vilar på strikt grund. Endast den som genom släktskap, samboende eller liknande
stod den avlidne särskilt nära bör dock vara berättigad till skadestånd för sin
personskada. En bestämmelse av detta innehåll bör tas in i 5 kap. 2 §
skadeståndslagen.
Bestämmelsen reglerar inte det fallet att någon har åsamkats psykiska besvär
till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt genom en
skadeståndsgrundande handling. Bestämmelsen får dock inte läsas så att den
utesluter en rätt till skadestånd i fall som liknar dem som har lagreglerats.
Frågan i vad mån skadestånd skall kunna utgå i sådana fall får avgöras i
rättstillämpningen.
Enligt vår mening finns det inte anledning att - vid sidan av den rätt till
skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som vårt förslag innebär -
införa en rätt till skadestånd för kränkning eller sorg och saknad med anledning
av att någon har dödats genom en skadeståndsgrundande handling.
Omprövning av skadestånd
Skadestånd för personskada fastställs ofta vid en tidpunkt när det ännu inte
står klart hur skadeläget i dess helhet kommer att gestalta sig. Bedömningen av
framtida skadeföljder får därför i stor utsträckning grunda sig på antaganden av
olika slag. Om det senare visar sig att dessa antaganden inte håller streck,
finns enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen möjlighet att ompröva skadeståndet på
grund av ändrade förhållanden när det gäller inkomstförlust och förlust av
underhåll.
I fråga om skadestånd för kostnader och ideell skada saknas däremot en sådan
omprövningsmöjlighet. Detta har visat sig vara en brist inte minst i den
praktiska skaderegleringen. Vi förordar därför att det införs en möjlighet till
omprövning även av skadestånd för kostnader och ideell skada. I likhet med vad
som gäller i fråga om inkomstförlust och förlust av underhåll bör en
förutsättning för omprövning dock vara att de förhållanden som legat till grund
för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt.
Omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen av skadestånd för personskada bör
som för närvarande kunna ske bara vid ändrade förhållanden på den skadelidandes
sida.
Jämkning på grund av medvållande
Skadestånd med anledning av personskada bör liksom för närvarande kunna jämkas
på grund av medvållande endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
I de undantagsfall när jämkning kommer i fråga bör skadestånd för kostnader och
inkomstförlust enligt vår mening inte jämkas, om denna ersättning är av
väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Sådan
ersättning bör alltså alltid utgå oavkortad. Den jämkning som i och för sig kan
vara motiverad med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och andra
omständigheter bör i dessa fall göras uteslutande på den ersättning för ideell
skada som den skadelidande kan ha rätt till; denna ersättning fyller inte samma
väsentliga behov för den skadelidandes vård eller försörjning.
Vårt förslag innebär att bestämmelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket
skadeståndslagen ändras så att det - på samma sätt som av den allmänna
jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen - uttryckligen framgår att den
skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen av vad som kan
anses utgöra en skälig jämkning.
Skadeståndets bestämmande
De standardiserade normer som bör användas för att bestämma ersättning för sveda
och värk samt lyte och men bör enligt vår mening inte styras av detaljerade
lagregler utan som hittills utbildas i den praktiska tillämpningen.
En överväldigande majoritet av anspråk på skadestånd för personskada behandlas
för närvarande av olika rådgivande nämnder som är verksamma på
försäkringsområdet, framför allt Trafikskadenämnden och Ansvarsförsäkringens
personskadenämnd. Genom detta nämndförfarande erbjuds parterna i skadeärendet
möjlighet att på ett förhållandevis enkelt sätt få ledning för bedömningen av
deras fall. Mot detta system för att lösa eller förebygga konflikter om
personskadeersättning kan enligt vår mening någon befogad kritik inte riktas.
Nämndernas konfliktlösande verksamhet innebär att deras ställningstaganden i
olika frågor om personskadeersättning, i avsaknad av vägledande
domstolsavgöranden, har kommit att styra rättsutvecklingen på detta område. På
grund av de kostnadsrisker som är förenade med en rättegång drar sig de
skadelidande för att anlita domstolarna även i sådana fall där ersättningsfrågan
är av principiell betydelse och det därför skulle vara önskvärt att den i sista
hand prövades av Högsta domstolen. För att stimulera de skadelidande att i
sådana fall föra saken vidare till domstol bör nämnderna - när rättsfrågorna är
ägnade för prejudikatbildning - avsluta sina yttranden till försäkringsbolagen
med en rekommendation till dem att oavsett utgången i en domstolsrättegång stå
för såväl sina egna som den skadelidandes rättegångskostnader.
Nämndernas organisation och verksamhet bör enligt vår mening utvärderas i
särskild ordning. Vi pekar på en del frågor om förfarandet vid nämnderna och
deras sammansättning som det kan finnas anledning att överväga vid en sådan
översyn av nämndverksamheten.
Vi förordar vidare att de tabeller och andra schabloner som används i den
utomrättsliga skaderegleringen för att bestämma ersättning för ideell skada
fastställs i samverkan mellan alla berörda skadeprövningsnämnder efter det att
synpunkter inhämtats från olika intressenter.
Kostnadskonsekvenser
Våra förslag innebär att de skadelidandes möjligheter att få skadestånd för
personskada förbättras i en del avseenden. Eftersom sådant skadestånd i
praktiken i de flesta fall utges från en ansvarsförsäkring eller från
motsvarande försäkring för skador i trafiken och i arbetslivet, dvs.
trafikförsäkringen respektive Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, kan våra
förslag få kostnadskonsekvenser för dessa försäkringar. Det gäller särskilt
förslaget om en höjning av ersättningsnivån vid ideell skada och förslaget om en
utvidgning av de nuvarande möjligheterna till ersättning för psykiska besvär
till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande
handling.
En höjning av den nuvarande ersättningsnivån vid skadeståndsposten lyte och men
med 50 procent i de allvarligaste fallen och en viss höjning av ersättningen i
fråga om skador som inte är fullt så allvarliga skulle enligt våra beräkningar,
om höjningen genomfördes på en gång, medföra ökade kostnader för
trafikförsäkringen med 2 procent och för Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada
med i stort sett samma procenttal. För att dämpa dessa effekter kan det vara
lämpligt att höjningen genomförs etappvis, t.ex. under tre år från det att
statsmakterna har tagit ställning till våra förslag. Kostnadsökningen för dessa
försäkringar kan då begränsas till ca 0,7 procent för vart och ett av dessa år.
För den reguljära ansvarsförsäkringen - som i regel ingår i olika slags
paketförsäkringar, t.ex. i hem och villahemförsäkringen - blir kostnaderna i det
närmaste försumbara.
Vårt förslag om rätt till skadestånd för psykiska besvär till följd av att en
nära anhörig har dödats även genom en annan skadeståndsgrundande handling än
uppsåtligt brott skulle enligt våra beräkningar medföra en kostnadsökning för
trafikförsäkringen på 1-1,5 procent. För övriga försäkringar torde förslaget få
endast marginella kostnadseffekter.
Våra övriga förslag kan vart och ett för sig inte ha någon nämnvärd betydelse
från kostnadssynpunkt. Och inte ens sammantagna torde de medföra någon större
kostnadsökning - mindre än en tiondels procent - för de försäkringar som det nu
är fråga om.
Våra förslag kan även få vissa kostnadseffekter för Brottsoffermyndighetens, och
därmed statens, del. Denna kostnadsökning torde dock bli mycket begränsad.
Jämställdhetspolitiska konsekvenser
En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att den som har tillfogats en
skada skall försättas i samma ekonomiska läge som om skadan inte hade
inträffat. Förekommande löneskillnader mellan könen kommer därmed till uttryck
också i skadeståndsbeloppen. De skadeståndsrättsliga reglerna är inte ägnade att
användas som instrument för att utjämna sådana skillnader.
Ikraftträdande
Våra förslag kan träda i kraft tidigast den 1 januari 1997.
Enligt allmänna principer bör de nya skadeståndsregler som vi föreslår tillämpas
endast på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet.

Lagförslag (SOU 1992:84)
1. Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härmed föreskrivs att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1-5 §§, 3 kap. 1 och 2 §§ samt 5 kap. 6
§ skadeståndslagen (1972:207) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
3 §
Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också
i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga
friheten, genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post-
eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga
diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.
(Se 2 kap. 3 §)
(Se 2 kap. 5 §)
För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår ej ersättning
enligt denna lag enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan följa
enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

2 kap.
1 §
Var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall ersätta skadan, såvida icke annat följer av denna lag.
Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall
ersätta skadan.

2 §
(Se 2 kap. 4 §)
Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan.

3 §
(Se 1 kap. 3 §)
Den som kränker annan genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära
skall ersätta det lidande som kränkningen medför.
2 §
4 §
Vållar någon som ej fyllt aderton år person- eller sakskada, skall han ersätta
skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling,
handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga omständigheter.
Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år
skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och
utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra
ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

3 §
5 §
Den som vållar person- eller sakskada under påverkan av en allvarlig psykisk
störning skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans
sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och
andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Detsamma gäller om
någon vållar sådan skada under påverkan av en annan psykisk störning och
störningen inte är självförvållad och tillfällig.
Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada under påverkan av en allvarlig
psykisk störning eller av en annan psykisk störning som inte är självförvållad
och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till
hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

4 §

Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan enligt vad
i 1-3 §§ är föreskrivet i fråga om person- och sakskada.
(Se 2 kap. 2 §)

5 §

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår ej ersättning
enligt denna lag enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan följa
enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.
(Se 1 kap. 3 §)

3 kap.
1 §
Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som
arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller
i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott.
Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta
1. person- eller sakskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom fel eller
försummelse,
2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, eller
3. lidande som arbetstagaren i tjänsten tillfogar annan genom kränkning som
avses i 2 kap. 3 §.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndighetsutövning
gäller vad nedan i detta kapitel sägs.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndighetsutövning
gäller vad som föreskrivs i följande paragrafer.

2 §
Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren
förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning
i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.
Staten eller kommun skall ersätta
1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten
eller kommunen svarar, eller
2. lidande som vid sådan myndighetsutövning tillfogas annan genom kränkning som
avses i 2 kap. 3 §.
Vad som sägs i första stycket om kommun gäller också landstingskommun,
kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet.

5 kap.
6 §

Skadestånd med anledning av kränkning som avses i 2 kap. 3 § bestäms efter vad
som är skäligt med hänsyn till kränkningens art och varaktighet. Därvid skall
särskilt beaktas om kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag,
varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot
någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit
missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att
väcka allmän uppmärksamhet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning
eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på
yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.
_________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka skadestånd för
lidande som avses i 1 kap. 3 § i dess äldre lydelse inte har slutligt bestämts
före ikraftträdandet.

2. Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)
Härmed föreskrivs att 2, 5, 7 och 11 §§ brottsskadelagen (1978:413) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts även skada
på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid
skadetillfället.
Bestämmelserna i denna lag om ersättning för personskada tillämpas också i fråga
om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten
eller genom annat ofredande som innefattar brott.
I fall då någon har kränkt annan genom brott mot dennes person, frihet eller
frid utgår brottsskadeersättning för det lidande som kränkningen har medfört.

5 §
Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§
skadeståndslagen (1972:207).
Livränta utgår endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den
skadelidandes framtida vård eller försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen
(1973: 213) om ändring av skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§
skadeståndslagen (1972:207). Livränta utgår dock endast när ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning.
Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

Brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 § andra stycket
bestäms enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen (1972: 207).
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 §
skadeståndslagen (1972:207).

7 §
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av personskada avräknas,
förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund
av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker dock ej i den mån ersättningen
motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av sakskada eller ren
förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund av skadan.
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i
2 § andra stycket eller med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada
avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt
till på grund av skadan.

11 §
Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av
engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersättning som
fastställs i form av livränta utgår för varje år med högst tre gånger det
basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada utgår
med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 § andra stycket
eller med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada utgår med högst tio
gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av självriskbelopp
enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas ingen ersättning.
_________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka
brottsskadeersättning för lidande som avses i 2 § andra stycket i dess äldre
lydelse inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.

Lagförslag (SOU 1995:33)
1. Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härmed föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
dels att 5 kap. 1, 2 och 5 §§ samt 6 kap. 1, 3 och 4 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen införs en ny bestämmelse, 6 kap. 5 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
1 §
Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för
1. sjukvårdskostnad och andra utgifter,
1. sjukvårdskostnad samt andra kostnader för den skadelidande och, i skälig
omfattning, dem som står denne särskilt nära,
2. inkomstförlust,
2. inkomstförlust,
3. sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt
till följd av skadan.
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av
bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter
till följd av skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den
skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst
som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas
komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och
verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställes intrång i näringsverksamhet. Med inkomst
likställes värdet av hushållsarbete i hemmet.
Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs
värdet av husligt arbete i hemmet.

2 §
Har personskada lett till döden, utgår ersättning för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av
dödsfallet,
2. förlust av underhåll.
2. förlust av underhåll,

3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkas någon som stod den avlidne
särskilt nära.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade
rätt till underhåll av den avlidne eller som eljest var beroende av honom för
sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan
antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter.
Förlusten ersättes i den omfattning som är skälig med hänsyn till den
efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på
annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidraga till sin försörjning.
Med underhåll likställes värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade
rätt till underhåll av den avlidne eller som eljest var beroende av honom för
sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan
antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter.
Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den
efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på
annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidraga till sin försörjning.
Med underhåll likställs värdet av den avlidnes husliga arbete i hemmet.

5 §
Ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll som utgår i form av
livränta kan höjas eller sänkas, om i detta kapitel avsedda förhållanden som har
legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Har
ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under
samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.
Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt genom avtal
eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas i sådana fall då de i detta kapitel
avsedda förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande
väsentligt har ändrats. Ersättning som har fastställts i form av engångsbelopp
kan dock inte sänkas.
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet
finns särskilda bestämmelser.

6 kap.
1 §
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses
i 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även
jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande också jämkas, om
den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri
eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har
medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd som
avses i 5 kap. 2 § också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor, varvid
även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall
beaktas.

3 §

Rätten till ersättning enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 och 6 § faller bort,
om den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts.

3 §
4 §
Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för
skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den
skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

4 §
5 §
Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare
1. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring samt kvinna
som genomgår utbildning för att få anställning som officer vid försvarsmakten,
2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till
sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,
3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande
dem som förekommer i anställningsförhållande.
__________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

2. Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härmed föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
I fråga om trafikskadeersättning äger 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) samt
lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor motsvarande tillämpning.
I fråga om trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.

12 §
Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i
4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, kan även
jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan ersättning till efterlevande också jämkas, om
den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller
grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har
medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning som avses
i 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) också jämkas, om den avlidne
uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses i 10 § andra
stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i
samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade
egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till
skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till
sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller
bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor, varvid även den
skadelidandes behov av trafikskadeersättningen och övriga omständigheter skall
beaktas.
_________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
Förteckning över remissinstanserna (SOU 1992:84)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Malmö tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsskadenämnden,
Socialstyrelsen, Finansinspektionen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala
universitet, grupptalanutredningen, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
Domareförbund, Föreningen Sveriges Polischefer, Landstingsförbundet, Svenska
Kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Centralorganisationen SACO/SR,
Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, Folksam, Sveriges
Försäkringsförbund, Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd, Försäkringsjuridiska
föreningen, Riksförbundet för Sexuell upplysning, Riksförbundet för Sexuellt
Likaberättigande, Svenska Läkaresällskapet, Brottsofferjourernas Riksförbund,
Riksförbundet Hem och Skola, Fredrika-Bremer-förbundet, Riksorganisationen för
kvinnojourer i Sverige och Rädda Barnens riksförbund.
Centralorganisationen SACO/SR har som sitt remissvar insänt ett yttrande från
Sveriges Psykologiförbund.
Riksåklagaren har till sitt remissvar fogat yttranden från överåklagarna vid
regionåklagarmyndigheterna i Kalmar, Luleå och Västerås.
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheten i Stockholm,
länsstyrelsen i Malmöhus län och länsstyrelsen i Norrbottens län.
Ett yttrande har också kommit in från Gay Moderaterna.
Statens Handikappråd och Statens Ungdomsråd har förklarat sig inte ha några
synpunkter. Föreningen Sveriges Åklagare, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Läkareförbund, Alla Kvinnors Hus,
Riksföreningen mot sexuella övergrepp mot barn och Barnens Rätt i Samhället har
beretts tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.

Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:33)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Justitiekanslern,
Hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Brottsoffermyndigheten, Riksrevisionsverket, Statens
skaderegleringsnämnd, Socialstyrelsen, Finansinspektionen, Ungdomsstyrelsen
(f.d. Statens ungdomsråd), Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,
Kammarkollegiet, Konsumentverket, Utredningen för vägledning efter
Estoniakatastrofen (C 1994:03), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund,
Landstingsförbundet, Sveriges kommunförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
gemensamt med Sveriges Industriförbund, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Försäkringsförbund,
Trafikskadenämnden, Ansvarsförsäkringens personskadenämnd, Patientskadenämnden,
Läkemedelsskadenämnden, Försäkringsjuridiska föreningen, Svenska
Läkaresällskapet, Handikappförbundens samarbetsorgan, Brottsofferjourernas
riksförbund samt Handikappombudsmannen.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från Regionåklagarmyndigheterna i Göteborg,
Västerås och Härnösand.
Svenska Läkaresällskapet har bifogat yttranden från sina sektioner för
audiologi, obstetrik och gynekologi, otorhino-laryngologi, huvud- och
halskirurgi, socialmedicin samt rehabilitering och fysikalisk medicin.
Brottsförebyggande rådet, Statens trygghetsnämnd, Arbetsgivarverket, Statens
handikappråd, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges
Akademikers Centralorganisation, TFA-nämnden, Sveriges Läkareförbund, De
handikappades riksförbund, Synskadades Riksförbund samt Riksförbundet Hem och
Skola har beretts tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.

Lagrådsremissens lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
dels att 1 kap. 3 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 2 kap. 2 § och 3 § skall betecknas 2 kap. 4 § och 5 §,
nuvarande 2 kap. 4 § skall betecknas 2 kap. 2 §, nuvarande 2 kap. 5 § skall
betecknas 1 kap. 3 § samt nuvarande 6 kap. 3-5 §§ skall betecknas 6 kap. 4-6 §§,
dels att nya 1 kap. 3 §, 2 kap. 1 §, nya 2 kap. 2, 4 och 5 §§, 3 kap. 1 och 2
§§, 5 kap. 1, 2, 5 samt nya 6 kap. 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 3 § och 6 kap. 3
§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
3 §

(se 2 kap. 5 §)
För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott skall ersättning
enligt denna lag inte betalas enbart på den grund att straff för underlåtenheten
kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

2 kap.
1 §
Var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall ersätta skadan, såvida icke annat följer av denna lag.
Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall
ersätta skadan.

2 §
(se 2 kap. 4 §)
Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan.

3 §

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp
mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som
kränkningen innebär.

2 §

4 §
Vållar någon som ej fyllt aderton år person- eller sakskada, skall han ersätta
skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling,
handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga omständigheter.
Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år
skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och
utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra
ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

3 §
5 §
Den som vållar person- eller sakskada under påverkan av en allvarlig psykisk
störning skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans
sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och
andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Detsamma gäller om
någon vållar sådan skada under påverkan av en annan psykisk störning och
störningen inte är självförvållad och tillfällig.
Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada under påverkan av en allvarlig
psykisk störning eller av en annan psykisk störning som inte är självförvållad
och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till
hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

4 §
Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan enligt vad
i 1-3 §§ är föreskrivet i fråga om person- och sakskada.

(se 2 kap. 2 §)

5 §
För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår ej ersättning
enligt denna lag enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan följa
enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

(se 1 kap. 3 §)

3 kap.
1 §
Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som
arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller
i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott.
Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta
1. person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i
tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och
3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i
2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndighetsutövning
gäller vad nedan i detta kapitel sägs.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även vad som sägs
nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en kommun gäller också ett landsting
och ett kommunalförbund.

2 §
Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren
förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning
i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.
Staten eller en kommun skall ersätta
1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten
eller kommunen svarar, och
2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §
genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning.
Vad som sägs i första stycket om kommun gäller också landsting och
kommunalförbund

5 kap.
1 §
Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för
Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för
1. sjukvårdskostnad och andra utgifter,
1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig
kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära,
2. inkomstförlust,
2. inkomstförlust
3. sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt
till följd av skadan.
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av
bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter
till följd av skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den
skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst
som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas
komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och
verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställes intrång i näringsverksamhet. Med inkomst
likställes värdet av hushållsarbete i hemmet.
Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs
värdet av hushållsarbete i hemmet.

2 §
Har personskada lett till döden, utgår ersättning för
Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av
dödsfallet,
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av
dödsfallet,
2. förlust av underhåll.
2. förlust av underhåll,

3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne
särskilt nära.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade
rätt till underhåll av den avlidne eller som eljest var beroende av honom för
sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan
antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter.
Förlusten ersättes i den omfattning som är skälig med hänsyn till den
efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på
annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidraga till sin försörjning.
Med underhåll likställes värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade
rätt till underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var beroende av honom
för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det
kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter.
Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den
efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller annars, på
annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidra till sin försörjning.
Med underhåll likställs värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

5 §
Ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll som utgår i form av
livränta kan höjas eller sänkas, om i detta kapitel avsedda förhållanden som har
legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Har
ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under
samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning
Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt genom avtal
eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållanden som enligt detta
kapitel låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning som
har fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet
finns särskilda bestämmelser.

6 §

Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med
hänsyn till handlingens art och varaktighet. Därvid skall särskilt beaktas om
handlingen
1. haft förnedrande eller skändliga inslag,
2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,
3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga
integritet,
4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller
5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning
eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på
yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning
eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på
yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att
bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

6 kap.
1 §
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses
i 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även
jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande också jämkas, om
den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri
eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har
medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd som
avses i 5 kap. 2 § också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är
skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.

3 §
Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande samt för särskilda
olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan krav på sådan
ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till ersättning för
kränkning.

5 §

6 §
En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för lidande enligt 1 kap. 3 §
skall inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i
ett mål där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte om
särskilda skäl föranleder annat.
Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första meningen
också en skadelidande som enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 har tillerkänts
skadestånd på grund av brott för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande
men eller olägenheter i övrigt till följd av skadan.
En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning skall inte
förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångs-kostnader i ett mål
där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte om särskilda
skäl föranleder annat.

Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första meningen
också en skadelidande som har tillerkänts skadestånd för fysiskt och psykiskt
lidande eller för särskilda olägenheter på grund av brott.

Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i fråga om
sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att uppträda på ett sätt
som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410)
Härmed föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
I fråga om trafikskadeersättning äger 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) samt
lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor motsvarande tillämpning.
I fråga om trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor.

12 §
Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i
4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även
jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan ersättning till efterlevande också jämkas, om
den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller
grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har
medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning som avses
i 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) också jämkas, om den avlidne
uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses i 10 § andra
stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i
samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade
egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till
skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till
sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller
bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)
Härigenom föreskrivs att 2, 5, 7, 10 och 11 §§ brottsskadelagen (1978:413) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts även skada
på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid
skadetillfället.
Bestämmelserna i denna lag om ersättning för personskada tillämpas också i fråga
om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten
eller genom annat ofredande som innefattar brott.
I fall då någon har allvarligt kränkt någon annan genom brott som innefattar ett
angrepp mot dennes person, frihet eller frid skall brottsskadeersättning
betalas för den skada som kränkningen innebär.
.
5 §
Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§
skadeståndslagen (1972:207). Livränta utgår endast när ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning.
Livränta värdesäkras enligt lagen (1973: 213) om ändring av
skadeståndslivräntor.
Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§
skadeståndslagen (1972:207). Livränta betalas dock endast när ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning.
Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

Brottsskadeersättning med anledning av kränkning bestäms enligt 5 kap. 6 §
första stycket skadeståndslagen.
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 §
skadeståndslagen (1972:207).
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 §
skadeståndslagen.

I fråga om brottsskadeersättning tillämpas också 6 kap. 3 § skadeståndslagen.

7 §
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av personskada avräknas,
förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund
av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker dock ej i den mån ersättningen
motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av sakskada eller ren
förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund av skadan.
Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med
anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd,
annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

10 §
Vid personskada och vid sakskada eller ren förmögenhetsskada avräknas ett
självriskbelopp. Beloppet fastställs av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer och beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp som
tillämpas här i landet vid konsument försäkring som innefattar skydd mot skada
till följd av brott.
Vid personskada, vid kränkning och vid sakskada eller ren förmögenhetsskada
avräknas ett självriskbelopp. Beloppet fastställs av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer och beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp
som tillämpas här i landet vid konsumentförsäkring som innefattar skydd mot
skada till följd av brott.
Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon som avses
i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller annan plats
där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket gäller ej heller, om
det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något självriskbelopp.

11 §
Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av
engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersättning som
fastställs i form av livränta utgår för varje år med högst tre gånger det
basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada utgår
med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.
Brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med anledning av sakskada
och ren förmögenhetsskada betalas med högst tio gånger det basbelopp som gäller
då ersättningen bestäms.
Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av självriskbelopp
enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas ingen ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-02-19

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thorsson,
regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 1 februari 2001 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders Dereborg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Till grund för lagförslagen ligger ett gediget utredningsarbete. Detta har
kommit att prägla lagförslagen på ett sätt som lämnar få anledningar till
erinringar från lagstiftningstekniska utgångspunkter.
Lagförslagen berör några centrala frågor på skadeståndsrättens om-råde.
Skadeståndsrätten har i hög grad växt fram i rättspraxis och även efter
skadeståndslagens tillkomst har skett en betydande utveckling genom
domstolsavgöranden. Så lär bli fallet också i fortsättningen. Över huvud taget
ger skadeståndsrätten i sina centrala delar föga utrymme för annat än allmänt
hållna lagbestämmelser. Tillämpningen i enskilda fall får överlämnas till
domstolarna. Även de nu föreslagna bestämmelser som har nytt innehåll i sak har
i allmänhet fått en sådan generell utformning. Häremot finns inte något att
erinra från Lagrådets sida.
Det är fullt naturligt att lagstiftaren i en sådan situation försöker styra
domstolarnas tillämpning genom vägledande motivuttalanden. Regeringen synes i
lagrådsremissen vilja svära sig fri från "lagstiftning genom motiv". Inte dess
mindre är remissen särskilt i författningskommentaren fylld av uttalanden om hur
de föreslagna bestämmelserna bör tillämpas.
Lagrådet vill erinra om att med den valda lagstiftningstekniken ett stort antal
frågor måste överlämnas åt rättstillämpningen och att i vart fall Högsta
domstolen, ställd inför verkligheten, kan finna anledning att gå ifrån
förarbetsuttalandena. Särskilt vanskligt kan det vara att genom lagmotiv försöka
få till stånd en ändring av HD:s praxis (jfr NJA 1994 s. 480).
Rent generellt kan emellertid sägas att de föreslagna bestämmelserna vidgar
möjligheterna att få skadestånd på ett sätt som väl stämmer överens med
utvecklingen av domstolarnas praxis. I allmänhet har också förarbetsuttalandena
ett förnuftigt innehåll och kan otvivelaktigt tjäna till god vägledning vid
domstolarnas tillämpning av bestämmelserna.

Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
1 kap. 3 §
Det remitterade förslaget innebär endast att den nuvarande bestämmelsen i 2 kap.
5 § överförs till den ledigblivna platsen i 1 kap., vilket har rubriken
Inledande bestämmelser.
Bestämmelsen infördes genom 1975 års ändring i lagen och placerades som 2 kap. 5
§ efter lagrådsbehandlingen (prop. 1975:12 s. 226). Den var såväl i det till
Lagrådet remitterade förslaget som i Skadeståndskommitténs förslag placerad i 6
kap., som har rubriken Gemensamma bestämmelser. Då var emellertid bestämmelsen
placerad i omedelbar anslutning till bestämmelsen om skadestånd för lidande vid
vissa brott, som efter förslag av Lagrådet placerades i 1 kap. som dess 3 §. När
motsvarande bestämmelse nu föreslås bli införd i 2 kap. är det enligt Lagrådets
mening lämpligast att förevarande bestämmelse behålls i 2 kap. och där numreras
6 §.
Om emellertid bestämmelsen numera bedöms inte vara lämpligt placerad i 2 kap.
framstår det från systematisk synpunkt som lämpligare att den placeras i 6 kap.,
Gemensamma bestämmelser, än att den skulle införas i portalkapitlet.

5 kap. 1 §
Första stycket 1 torde vidga möjligheterna för den skadelidande att få
ersättning för bl.a. kostnaderna för vård som ges honom av nära anhöriga (jfr
redan enligt gällande rätt NJA 1996 s. 639). Det är önskvärt att under det
fortsatta beredningsarbetet de skatterättsliga konsekvenserna av sådan
kostnadsersättning analyseras, till ledning för domstolarna när de skall
bestämma ersättningens storlek.
Enligt förslaget skall ersättas, utöver bl.a. kostnader för den skadelidande
samt sveda och värk och lyte och men, även "särskilda" olägenheter till följd av
skadan. Det är osäkert om tillägget av ordet "särskilda" syftar till att i
vissa fall åstadkomma en minskning av den totala ersättningen eller om det är
fråga enbart om en omfördelning av den totala ersättningen på olika poster. Det
lär emellertid vara svårt att genom lagstiftning kunna besvara frågan i den ena
eller andra riktningen. Frågan torde få hänskjutas till domstolarnas och
skadenämndernas praxis.
Bestämmelsen kan anföras som exempel på fall där regeringen kritiserar HD:s
praxis (NJA 1992 s. 642). Ordet "särskilda" - som föranleder att mer
schabloniserad ersättning skall överföras till andra ersättningsposter - medger
emellertid i enskilda fall en rimlighetsbedömning som gör att
förarbetsuttalanden inte kan hindra tidigare praxis från att leva vidare.

5 kap. 5 §
Frågan om det finns skäl till omprövning skall bedömas uteslutande från den
skadelidandes förhållanden ("förhållandena enligt detta kapitel"). Om en
omprövning kommer till stånd skall däremot vid prövningen hänsyn tas även till
den skadeståndsskyldiges förhållanden. Man kan fråga sig om en tillämpning av 6
kap. 2 § i så fall skulle kunna leda till att skadeståndet sänktes. Frågan
framstår dock som ytterst opraktisk och torde kunna lämnas därhän.
Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen
5 §
Enligt det nya fjärde stycket skall i fråga om brottsskadeersättning tillämpas
också 6 kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt sistnämnda be-stämmelse som också är
ny faller rätten till ersättning för psykiskt och fysiskt lidande samt för
särskilda olägenheter och för kränkning bort, om den skadelidande avlider innan
krav på sådan ersättning har framställts. Fråga uppkommer mot vem kravet skall
riktas såvitt angår rätten till brottsskadeersättning. Det framstår som rimligt
att det borde räcka att krav framställts antingen mot skadevållaren eller hos
Brottsoffermyndigheten. Lagrådet förordar att till det nya stycket läggs en
andra mening av följande lydelse: "Rätten till brottsskadeersättning faller dock
inte bort, om ansökan om ersättning före dödsfallet gjorts hos
Brottsoffermyndigheten."
Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén, Sahlin,
Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Bodström

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada

1

Prop. 2000/01:68

Prop. 2000/01:68

Prop. 2000/01:68
Bilaga 1

Prop. 2000/01:68
Bilaga 2

Prop. 2000/01:68
Bilaga 3

Prop. 2000/01:68
Bilaga 4

Prop. 2000/01:68
Bilaga 5
P

Prop. 2000/01:68
Bilaga 6
P

Prop. 2000/01:68
Bilaga 7

Prop. 2000/01:68
Bilaga 8

Prop. 2000/01:68
Bilaga 9

Prop. 2000/01:68

118

1