Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 21 december 2000
Göran Persson
Thomas Bodström
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslår regeringen ett antal ändringar i lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. I syfte att
möjliggöra för företrädare för socialtjänsten att i ökad utsträckning delta
vid lagföringen av unga lagöverträdare föreslås att domstolarna skall
underrätta socialtjänsten om tidpunkt för huvudförhandling i de fall
socialtjänstens yttrande har inhämtats av åklagare eller domstol. Vidare
föreslås att kravet på att de lagfarna domare och nämndemän som prövar
mål enligt lagen om unga lagöverträdare skall vara särskilt lämpade för
uppgiften skall tas bort. För att bibehålla specialiseringen föreslås i stället
att de lagfarna domare och nämndemän som prövar sådana mål skall vara
särskilt utsedda för uppgiften. Tillämpningsområdet för den särskilda
bestämmelsen om offentlig försvarare vidgas också.
Vidare föreslås åtgärder för att förbättra handläggningen av ärenden
som gäller brott begångna av barn som inte har fyllt 15 år. I den delen
föreslås att ett särskilt skyndsamhetskrav skall införas, att utredningen
skall ledas av en särskilt lämpad polisman eller åklagare och att den unge
vid återfall om möjligt skall ställas inför samma polisman eller åklagare.
Det föreslås också att polisens möjligheter att vidta inledande utred-
ningsåtgärder skall vidgas. I syfte att tydliggöra vikten av vårdnadshavar-
nas medverkan föreslås att dessa skall kallas till förhör med den unge.
Slutligen föreslås att även de lagfarna domare och nämndemän som
prövar en bevistalan skall vara särskilt utsedda för uppgiften.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 56
Prop. 2000/01:56
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3
2 Lagtext...............................................................................................4
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.................4
2.2 Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597)..............8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl......................10
3 Ärendet och dess beredning.............................................................11
4 Bakgrund..........................................................................................11
5 Överväganden och förslag...............................................................12
5.1 Utrcdningsförfarandet.......................................................12
5.1.1 Samarbetsfrågor..............................................12
5.1.2 Handläggningstiden........................................15
5.2 Socialnämndens yttranden................................................17
5.3 Frågor om åtalsunderlåtelse..............................................18
5.4 Förfarandet i domstol........................................................19
5.4.1 Domstolarnas handläggning av ungdomsmål .19
5.4.2 Socialnämndens medverkan............................23
5.5 Offentlig försvarare...........................................................24
5.6 Brottsmisstänkta barn under 15 år.....................................26
5.6.1 Inledning.........................................................26
5.6.2 Krav på skyndsamhet......................................27
5.6.3 Polisens möjligheter att vidta inledande
utredningsåtgärder...........................................28
5.6.4 Specialisering inom polis- och
åklagarmyndighet............................................29
5.6.5 Vårdnadshavarens medverkan........................30
5.6.6 Handläggning av bevistalan................... 31
6 Ikraftträdande...................................................................................31
7 Ekonomiska konsekvenser...............................................................31
8 Författningskommentar...................................................................32
8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare...............32
8.2 Förslaget till lag om ändring i telelagen (1993:597).........34
8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl......................34
Bilagal Lagförslagen i betänkandet Handläggning av ungdomsmål - en
utvärdering av 1995 års ungdomsmålsreform (SOU 1999:108).....35
Bilaga 2 Remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Handläggning
av ungdomsmål - en utvärdering av 1995 års ungdomsmålsreform38
Bilaga 3 Lagrådremissens lagförslag.....................................................39
Bilaga 4 Lagrådets yttrande....................................................................45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 december 2000..47
Prop. 2000/01:56
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
2. lag om ändring i telelagen (1993:597),
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare
dels att nuvarande 33-37 §§ skall betecknas 34-38 §§,
dels att 24-26, 31 och 32 §§ samt de nya 34 och 38 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 33 §, av följande
lydelse.
Prop. 2000/01:56
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För en tilltalad som inte har fyllt
arton år skall offentlig försvarare
förordnas, om det inte är uppen-
bart alt han saknar behov av
försvarare.
24 §’
För en misstänkt som inte har
fyllt arton år skall offentlig för-
svarare förordnas, om det inte är
uppenbart att han saknar behov av
försvarare. När offentlig försvara-
re skall förordnas, skall undersök-
ningsledaren göra anmälan om det
hos rätten.
Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år
skall, om det inte möter hinder,
handläggas av lagfarna domare
som, med avseende på intresse och
fallenhet för arbete med unga lag-
överträdare, är särskilt lämpade
för uppgiften. Detsamma skall
gälla i fråga om nämndemän som
anlitas för tjänstgöring i sådana
mål.
I mål som rör brott på vilket em
som avses i första stycket anlitas.
§2
Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år
skall, om det inte möter hinder,
handläggas av lagfarna domare
som särskilt har utsetts av
domstolen att handlägga sådana
mål. Detsamma skall gälla i fråga
om nämndemän som anlitas för
tjänstgöring i sådana mål.
;t böter kan följa får andra än dem
26 §3
När åtal väcks mot den som inte har fyllt arton år, skall tingsrätten
underrätta vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård
1 Senaste lydelse 1994:1760.
2 Senaste lydelse 1994:1760.
1 Senaste lydelse 1994:1760.
och fostran om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det
inte finns särskilda skäl mot det.
Om yttrande som avses i 11 §
skall lämnas eller har lämnats av
Prop. 2000/01:56
socialnämnden, skall rätten under-
rätta nämnden om tidpunkten för
huvudförhandl ingen.
Om åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan följa, skall
vårdnadshavaren eller annan som avses i första stycket, höras i målet, om
det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot det.
Vårdnadshavare eller annan som
hörs enligt andra stycket har rätt
till ersättning och förskott enligt
vad som är föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall betalas av
staten.
Vårdnadshavare eller annan som
hörs enligt tredje stycket har rätt
till ersättning och förskott enligt
vad som är föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall betalas av
staten.
31 §4
Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott
får utredning rörande brottet inledas
1. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser med avseende på den unge,
2. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år
har tagit del i brottet,
3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom
brottet, eller
4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.
Har den unge inte fyllt tolv år får utredning inledas endast om det finns
synnerliga skäl.
Den unges vårdnadshavare och
socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning
har inletts. Underrättelse till vård-
nadshavaren får dock underlåtas,
om det finns särskilda skäl mot en
underrättelse.
32 §5
Bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. 3 §, 4 §, 6-12 §§, 13 §
första stycket och andra stycket andra och tredje meningarna, 14 §, 17 §,
18 § andra stycket, 19 §, 21 § och 24 § rättegångsbalken skall i
tillämpliga delar gälla beträffande sådan utredning som avses i 31 §.
En utredning som avses i 31 §
skall bedrivas med särskild skynd-
samhet.
Utredningen skall, om det inte
möter hinder, ledas av en åklagare
eller polisman som, med avseende
4 Senaste lydelse 1994:1760.
5 Senaste lydelse 1994:1760.
på intresse och fallenhet för arbete
med unga lagöverträdare, är
särskilt lämpad för uppgiften.
Har den unge tidigare varit
föremål för utredning enligt 31 §,
skall om möjligt samma åklagare
och polismän anlitas för den nya
utredningen.
Prop. 2000/01:56
Under utredning som avses i
31 § skall, om det inte möter
hinder, företrädare för social-
tjänsten närvara vid förhör med
den unge.
Innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning
enligt 31 § första stycket 1, får
utredningen inte omfatta annan
åtgärd än förhör med den unge.
Om brottsmisstanken kvarstår
efter förhöret, skall protokoll över
detta omgående sändas till
socialnämnden.
33 §
Den unges vårdnadshavare eller
annan som svarar för den unges
vård och fostran skall omedelbart
underrättas om att en utredning
som avses i 31 § har inletts samt
kallas till förhör som hålls med
den unge, om detta inte är till men
för utredningen eller det annars
finns särskilda skäl mot det.
34 §*
Socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning
som avses i 31 § har inletts. Vid
förhör med den unge skall
företrädare för socialtjänsten
närvara, om det inte möter hinder.
Innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning
enligt 31 § första stycket 1, får
utredningen inte omfatta annan
åtgärd än förhör med den unge.
Om det finns särskilda skäl får
dock även andra åtgärder vidtas.
Om brottsmisstanken kvarstår
efter förhöret med den unge och
efter andra vidtagna åtgärder,
skall protokoll över förhöret och
åtgärderna omgående sändas till
socialnämnden.
38 §7
Misstänks någon för att före femton års ålder ha begått ett brott får
åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av
socialnämnd, länsstyrelse eller vårdnadshavare för den unge, begära
prövning hos domstol huruvida den unge har begått brottet (bevistalan).
Vid bevistalan tillämpas bestäm- Vid bevistalan tillämpas 25 §
melserna beträffande allmänt åtal första stycket samt bestämmelser-
6 Senaste lydelse av tidigare 33 § 1994:1760.
7 Senaste lydelse av tidigare 37 § 1994:1760.
för brott, för vilket det är
föreskrivet fängelse i mer än ett år.
I fråga om tvångsmedel gäller 35
§. Sådan rättegångskostnad som
avses i 31 kap. 1 § rättegångsbal-
ken skall staten svara för.
na beträffande allmänt åtal för Prop. 2000/01:56
brott, för vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än ett år. I fråga om
tvångsmedel gäller 36 §. Sådan
rättegångskostnad som avses i 31
kap. 1 § rättegångsbalken skall
staten svara för.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Härigenom föreskrivs att 47 § telelagen (1993:597) skall ha följande
lydelse.
Prop. 2000/01:56
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
47 §8
Den som driver televerksamhet och därvid har fått del av eller tillgång
till uppgift som avses i 45 § första stycket skall på begäran lämna
1. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 till en myndighet som i ett
särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt
delgivningslagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att
den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns
synnerliga skäl,
2. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 och som angår misstanke
om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan
påföljd än böter,
3. uppgift som avses i 45 § första stycket 3 och som angår misstanke
om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,
4. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 till en kronofogdemyn-
dighet som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndigheten
finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett
ärende,
5. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 till en skattemyndighet som
behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift
eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagcn
(1991:481), om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig
betydelse för handläggningen av ett ärende,
6. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 till polismyndighet, om
myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse,
efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att
myndigheten skall kunna fullgöra uppgift som avses i 12 § polislagcn
(1984:387),
7. uppgift som avses i 45 §
första stycket 1 till polismyndighet
eller åklagarmyndighet, om
myndigheten finner att uppgiften
behövs i ett särskilt fall för att
myndigheten skall kunna fullgöra
underrättelseskyldighet enligt 31 §
tredje stycket lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
7. uppgift som avses i 45 §
första stycket 1 till polismyndighet
eller åklagarmyndighet, om
myndigheten finner att uppgiften
behövs i ett särskilt fall för att
myndigheten skall kunna fullgöra
underrättelseskyldighet enligt 33 §
lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträ-
dare,
8 Senaste lydelse 1999:578.
8. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 och 3 till regional
alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos
vissa regionala alarmeringscentraler.
Prop. 2000/01:56
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 56
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/01:56
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §9
Med undantag för bestämmelserna i 16 § andra stycket och 17 §
tillämpas vad som i denna lag sägs om den häktade även på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,
2. den som har tagits in i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att ett beslut om undanröjande av
skyddstillsyn vinner laga kraft, och
5. den som med stöd av 9 § tredje stycket lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård tagits in i häkte eller polisarrest i
väntan på förpassning till särskilt ungdomshem.
Denna lag tillämpas inte på den
som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare.
Denna lag tillämpas inte på den
som har gripits enligt 35 § lagen
(1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
9 Senaste lydelse 1998:612.
10
Den 16 april 1998 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare
för att utvärdera hur de nya regler om handläggning av ungdomsmål som
trädde i kraft den 1 mars 1995 har tillämpats, om syftet med de reglerna
har uppnåtts och vilka effekter i övrigt de nya reglerna har haft hos polis,
åklagare och domstol samt inom socialtjänsten. Uppdraget skulle genom-
föras i huvudsak genom enkätundersökningar hos berörda myndigheter
samt även hos advokater.
Utredningen överlämnade i september 1999 betänkandet Handläggning
av ungdomsmål - en utvärdering av 1995 års ungdomsmålsreform (SOU
1999:108). Utredningens lagförslag finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. I bilaga 2 finns en förteckning över
remissinstanserna. Remissvaren och en remissammanställning finns
tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr 1999/4474).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 30 november 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 4. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen, men har lämnat
synpunkter på förslaget om specialisering i domstol. Regeringen har gjort
vissa justeringar av lagförslagen med anledning av Lagrådets synpunkter.
Vidare har vissa redaktionella ändringar gjorts. Regeringen återkommer
till Lagrådets synpunkter i avsnitten 5.4.1 och 5.6.6.
Ungdomsmålsreformen
Den 1 mars 1995 trädde nya regler i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) i kraft. Nyheterna rörde i
första hand arbetet hos polis, åklagare och i domstol men också hos
socialtjänsten. Reformen syftade till att åstadkomma en snabbare och
bättre handläggning av mål och ärenden där personer under 18 år
misstänks för brott. Reformen omfattade dock inte reglerna i 31-37 §§
LUL om förfaranden vid utredning av brott som har begåtts av den som
inte fyllt 15 år.
De grundläggande avsikterna med de nya bestämmelserna var att
förkorta tiden mellan brott och reaktion samt att skapa förutsättningar för
ett förbättrat samarbete mellan de myndigheter som berörs när ungdomar
misstänks för brott. Ytterligare en viktig ambition var att skapa
förutsättningar för bättre kontakter med den unge och dennes föräldrar
eller andra fostrare. Det övergripande syftet var att den nya ordningen
skulle ha en viss brottsförebyggande effekt.
De nya reglema rörde i huvudsak förundersökningen, personutred-
ningen, handläggningen vid domstol och förfarandet vid beslut om
åtalsunderlåtelse. Bland annat infördes en tidsfrist om fyra veckor, inom
vilken förundersökningen för de något mer allvarliga ungdomsmålen
Prop. 2000/01:56
11
skulle vara avslutad. Det infördes vidare bestämmelser om att de Prop. 2000/01:56
polismän, åklagare och domare som handlade ungdomsmål skulle, med
avseende på intresse och fallenhet, vara särskilt lämpade för detta. En
annan nyhet var att den unge vid återfall som huvudregel skulle få träffa
samma polisman och åklagare. Vidare utökades de mål där åklagare
skulle leda förundersökningen och åklagare fick också möjlighet att
begära in yttranden från socialtjänsten under förundersökningen.
För att främja vårdnadshavamas medverkan under rättsprocessen
infördes regler om att dessa i normalfallet skulle kallas till de polisförhör
som hålls med den unge liksom i de flesta fall till huvudförhandlingen.
Även socialtjänstens medverkan främjades genom att socialnämnden
skulle underrättas i flertalet fall när en person under 18 år är skäligen
misstänkt för brott.
Reglerna om åtalsunderlåtelse ändrades bl.a. på så sätt att vid bedöm-
ningen om något allmänt intresse åsidosätts särskilt skall beaktas om den
unge tidigare har gjort sig skyldig till brott.
Utredningens slutsatser
Enligt utredningen visar utfallet av dess enkätundersökning till
övervägande del ett positivt resultat av 1995 års reform. De flesta
enkätsvaren redovisar att kvaliteten på handläggningen av ungdomsmål
är tillräckligt hög och har förbättrats i positiv riktning efter reformen.
Svaren tyder enligt utredningen på att samarbetet mellan de berörda
myndigheterna har förbättrats, att handläggningstidema har förkortats
och att specialiseringen har höjt kvaliteten på handläggningen. Även
ambitionen att skapa förutsättningar för bättre kontakter med den unge
och dennes föräldrar eller andra fostrare synes ha uppfyllts. Vissa brister
påpekades dock i enkätsvaren. Främst anmärktes det på socialtjänstens
handläggning och yttranden. Andra vanligt förekommande anmärkningar
var att den tidsfrist som gäller för förundersökningen innebär problem för
handläggningen. Från domstolarna framfördes också invändningar av
principiell och praktisk art mot kravet att ungdomsmålen bara skall
handläggas av särskilt lämpade domare.
Regeringens bedömning: Samarbetet mellan berörda myndigheter
bör kunna förbättras ytterligare. Formerna för samarbetet bör inte
författningsregleras, utan myndigheterna bör i stället finna lokala
lösningar som passar förhållandena på orten. Att tillskapa lokala
samverkansgrupper med representanter för de berörda myndigheterna
kan vara ett lämpligt sätt att förbättra samarbetet.
12
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan har
ställt sig positiva till att lokala samverkansgrupper tillskapas för att
förbättra samarbetet och menar också att formerna härför inte skall
författningsregleras. Rädda Barnen menar dock att en författnings-
reglering behövs för att garantera en likvärdig behandling av barn och
ungdomar. Malmö tingsrätt har anfört att försiktighet bör iakttas vad
gäller domstolarnas medverkan i en samverkansgrupp, eftersom
domstolarna har en mer självständig roll i förhållande till övriga
myndigheters brottsutredande eller brottsförebyggande arbete. Svea
hovrätt har framfört att även advokater bör inbjudas att delta i
samverkan.
Ett av syftena med 1995 års ungdomsmålsreform var att skapa
förutsättningar för ett förbättrat samarbete mellan de myndigheter som
berörs när ungdomar misstänks för brott. En bestämmelse om samarbete
mellan åklagare och polis finns i 2 § tredje stycket förundersöknings-
kungörelsen (1947:948), enligt vilken åklagarna och polisen regelbundet
skall samråda för att motverka dröjsmål i förundersökningar mot dem
som inte har fyllt 18 år. Hur samarbetet skall gå till regleras inte på något
annat sätt i författning.
Överväganden i samband med 1995 års reform
Frågan om samarbetet mellan de berörda myndigheterna borde
författningsregleras berördes av Ungdomsbrottskommittén i dess
betänkande Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35 s. 256 ff.)
Kommittén övervägde att skapa en fast organisation för samarbete
genom att i författning föreskriva att det i varje kommun skall inrättas ett
samarbetsorgan där företrädare för polis, åklagare, socialtjänst, frivårds-
myndighet m.fl. myndigheter skulle ingå. Ett sådant samarbetsorgan
skulle sammanträda regelbundet och ha till uppgift att genom olika
åtgärder verka för att samarbetet mellan myndigheterna utvecklades.
Kommittén ansåg att det var viktigt att försöka finna fasta former för
myndighetssamarbete på det brottsbeivrande planet och att det lämpligen
kunde ske i form av samarbetsorgan. Kommittén menade att det på så
sätt sannolikt skulle bli lättare att ordna gemensamma överläggningar
mellan handläggare, gemensam fortbildning, lokala samarbets-
konferenser, praktiktjänstgöring m.m., eftersom det då fanns ett forum
för dessa frågor. Vidare uttalade kommittén att de diskussioner som
skulle föras i samarbetsorganen inte borde avse enskilda ärenden,
eftersom detta skulle kunna komma i konflikt med sekretessbestämmel-
ser, utan mer ta sikte på riktlinjer för verksamheten och arbetet med unga
lagöverträdare i stort. Kommittén ansåg dock att denna verksamhet, hur
väsentlig den än var, inte genom författningsbestämmelser borde låsas
fast i vissa former och till vissa från början inkopplade myndigheter och
organisationer. Vidare anförde kommittén att verksamheten kunde läggas
upp på mycket skiftande sätt beroende på kommunens storlek och behov
Prop. 2000/01:56
13
och att det förmodligen skulle vara mycket svårt att finna en modell som
passar varje kommun. Kommittén ville dock särskilt framhålla vikten av
att myndigheterna verkar för att det skall komma till stånd någon form av
fast organisation för att tillgodose det stora behov av samverkan som
otvivelaktigt finns.
Av motiven till 1995 års ungdomsmålsreform (prop. 1994/95:12 s.
57 f.) framgår att regeringen delade kommitténs uppfattning när det
gäller frågan om ett författningsreglerat samarbete. Regeringen uttalade
att den verksamheten kan och bör läggas upp mycket skiftande beroende
på kommunens storlek och behov. Även regeringen framhöll vikten av
att myndigheterna verkar för att det kommer till stånd någon form av fast
organisation för att tillgodose det behov av samverkan som otvivelaktigt
finns.
Utvärderingen
Enligt utredningen utvisar dess enkätsvar sammantaget att samarbetet
mellan de berörda myndigheterna med undantag av tingsrätterna har
förbättrats efter 1995 års ungdomsmålsreform. Dock har det från polisen,
åklagarna och socialtjänsten framförts att samarbetet bör förbättras
ytterligare. Att tingsrätternas kontakter med polis, åklagare och
socialtjänst inte synes ha påverkats genom ungdomsmålsreformen kan
enligt utredningen troligen förklaras med att domstolarna har en mer
fristående roll i förhållande till de övriga.
Enligt regeringens mening är det mycket viktigt att samarbetet fungerar
för att handläggningen skall kunna fungera effektivt. Även om
utredningens enkätresultat är positivt synes det finnas ett behov av att
samarbetet förbättras ytterligare.
Genom ett förbättrat samarbete kan de olika myndigheterna få bättre
kunskaper om varandras arbete och rutiner, vilket bör leda till att
handläggningstidema kan hållas och att handläggningen får högre
kvalitet. Den ökade personkännedom som följer av ett närmare
samarbete bör också innebära en snabbare handläggning och underlätta
underhandskontakter. Ett fungerande samarbete bör även minska riskerna
för att ärenden blir liggande eller inte överlämnas till rätt handläggare.
De skäl som regeringen framförde mot att författningsreglera
samarbetet vid 1995 års ungdomsmålsreform gör sig alltjämt gällande. I
stället för att författningsreglera samarbetet anser regeringen att
myndigheterna bör finna lokala lösningar som passar förhållandena på
orten. Det är väsentligt att så sker för att handläggningen av ungdomsmål
skall kunna ske på ett effektivt sätt. Ett sätt kan vara att bilda sådana
samverkansorgan som diskuterades av Ungdomsbrottskommittén. Med
tanke på att polisens handläggning av ungdomsmål numera sällan är
koncentrerad till en enhet framstår behovet av samverkansgrupper som
större än tidigare. Dessa samverkansgrupper kan vara ett lämpligt forum
för att arbeta fram lokala överenskommelser i syfte att förbättra
handläggningen av ungdomsmål. Det förefaller naturligt att åklagarna
Prop. 2000/01:56
14
eller polisen genom sina positioner i handläggningskedjan är de som bör
se till att sådana grupper bildas. Detta utesluter givetvis inte att initiativet
tas från annat håll. Det väsentliga är att samverkansgrupper kommer till
stånd och kan verka för ett förbättrat samarbete myndigheterna emellan.
Samverkansgruppema bör sammanträffa med viss regelbundenhet.
Regeringen anser i likhet med Malmö tingsrätt att domstolarna har en
mer fristående roll i förhållande till övriga myndigheter. Det bör därför
inte krävas att dessa alltid ingår i samverkansgruppema. Domstolarna bör
dock få tillfälle att närvara vid de möten med samverkansgruppema där
för domstolarna viktiga frågor kan komma att diskuteras.
Som Svea hovrätt framfört talar både sakliga och principiella skäl för
att även advokater skall beredas möjlighet att delta i samverkans-
gruppema. Även advokater bör därför inbjudas att närvara vid de möten
med samverkansgruppema om frågor skall diskuteras där advokater kan
tillföra värdefulla synpunkter.
Ett samarbete genom lokala samverkansgrupper kommer att ta sikte på
riktlinjer för verksamheten och arbetet med unga lagöverträdare i stort.
Handläggningen av enskilda ärenden regleras i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Mot bakgrund därav
finner regeringen att tillskapandet av lokala samverkansgrupper inte
äventyrar en lika behandling av barn och ungdomar.
Regeringen avser att följa upp hur samarbetet mellan berörda
myndigheter genom bl.a. lokala samverkansgrupper har fungerat.
Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att ändra tidsfristerna
för förundersökningens avslutande respektive handläggningen i
domstol.
Prop. 2000/01:56
Utredningen bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig bakom
utredningens bedömning. Jönköpings tingsrätt skulle välkomna en
förlängning av tidsfristen i 29 § LUL och anser att det i vart fall bör
införas en möjlighet att överskrida denna tidsfrist.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 4 § LUL skall en
förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott för
vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader bedrivas med
särskild skyndsamhet. Vidare sägs att förundersökningen skall avslutas
och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast sex veckor
från det att den unge har delgivits misstanke om brott. Slutligen
föreskrivs att tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med
hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omstän-
digheter. När 1995 års ungdomsmålsreform trädde i kraft var tidsfristen i
4 § LUL fyra veckor. Den 1 januari 1999 utökades tidsfristen till sex
veckor i samband med att påföljdssystemet för unga lagöverträdare
reformerades.
Beträffande handläggningen i domstol föreskrivs i 29 § första stycket
LUL att mål mot den som inte har fyllt 21 år skall handläggas
15
skyndsamt. Huvudförhandlingen i mål med en tilltalad under 18 år skall
enligt 29 § andra stycket LUL hållas inom två veckor från det att åtal
väcks, om åtalet avser ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer
än sex månader. Tidsfristen får överskridas om förundersökningen bör
kompletteras eller yttrande från sakkunnig eller annan förberedande
åtgärd vidtas.
Enligt utredningen är det svårt att utläsa av enkätsvaren hur lång
handläggningstiden normalt är i ungdomsmålen. Vad som kan utläsas är
att den tidsfrist i 4 § LUL som gällde när enkäterna besvarades, dvs. fyra
veckor, i de flesta fall kan hållas. Vidare tyder svaren på att
handläggningen av de ungdomsmål för vilka tidsfristen inte gäller tar
något längre tid. Detta synes särskilt gälla de mål där den misstänkte är
över 18 år.
Enkäten visar vidare att det förekommer att tidsfristen i 4 § LUL
överskrids. I vilken omfattning det förekommer är dock något oklart,
eftersom svaren är varierande. Sammantaget tyder dock svaren från
polisen och åklagarna på att det är relativt ovanligt att tidsfristen
överskrids.
Orsakerna till att tidsfristen i 4 § LUL överskrids synes enligt enkät-
svaren i de flesta fall vara de som angavs i motiven och då framför allt att
målet avser liera misstänkta och omfattande brottslighet.
Både utredningens enkätundersökning och en undersökning som
Brottsförebyggande rådet har genomfört visar att handläggningstidema
för ungdomsmål har minskat efter 1995 års ungdomsmålsreform. Refor-
mens syfte att minska handläggningstidema synes således ha uppfyllts.
Enkätsvaren tyder vidare på att minskningen har varit mest påtaglig
beträffande de ungdomsmål som omfattas av tidsfristen i 4 § LUL. Enligt
utredningens mening talar detta för att tidsfristen i sig har lett till en
snabbare handläggning.
Del har framförts en del kritik mot tidsfristen i 4 § LUL. Från polisen
har påpekats att tidsfristen kan påverka kvaliteten negativt; den upplevs
som stressande och kan leda till sämre utredningar. Det har också
anmärkts att tidsfristen är svår att hålla, att ärenden som rör lindrigare
brott blir ”liggande” till förmån för sådana för vilka tidsfristen gäller och
att man avvaktar att delge den unge misstanke för att undvika att tids-
fristen börjar löpa. Även åklagarna har lämnat synpunkter som gäller
tidsfristen. Det har påpekats att tidsfristen är för kort för att det skall vara
möjligt att upprätthålla en hög kvalitet på utredningarna och att den bör
ändras till en mer rimlig nivå. Åklagarna har vidare anmärkt bl.a. att det
är ett problem att det är tidsfaktorn och inte utredningens behov som styrt
lagstiftningen.
Tidsfristen har som tidigare nämnts förlängts till sex veckor från den 1
januari 1999. I motiven till lagändringen (prop. 1997/98:96 s. 147)
betonas att ungdomsmål alltid bör handläggas skyndsamt och att tiden
mellan brottet och reaktionen bör vara så kort som möjligt. Skälet till
ändringen var de ökade krav som ställs på socialtjänsten i och med att
yttrandena skall ha ett utförligare innehåll än tidigare.
Med tanke på att tidsfristen i 4 § LUL ändrades så sent som den 1
januari 1999 finner regeringen inte skäl att föreslå någon ändring i 4 §
LUL. Den undersökning som Brottsförebyggande rådet har genomfört
Prop. 2000/01:56
16
tyder dessutom på att sex veckor kan vara en rimlig tid för att hinna
avsluta en utredning.
Handläggningstiden i domstol ändrades genom 1995 års ungdoms-
målsreform endast på så sätt att de brottstyper som skall avgöras inom
tidsfristen i 29 § andra stycket LUL utökades. Från tingsrätterna har
påpekats att det kan vara svårt att sätta ut de mål där tidsfristen gäller till
huvudförhandling inom den föreskrivna tiden och att andra förhandlingar
måste ställas in. Andra anmärkningar är att tingsrätten bör ha större frihet
att bestämma när en huvudförhandling skall hållas och att en snabb
handläggning hos domstolen medför många extra förhandlingsdagar.
Jönköpings tingsrätt har i sitt remissyttrande instämt i den kritiken.
Enligt regeringens mening är det väsentligt att tiden mellan brott och
dom är så kort som möjligt. Vidare finns det som nämnts ovan - genom
hänvisningen i 29 § andra stycket LUL till rättegångsbalkens bestämmel-
ser om tidsfrister i mål där den tilltalade är häktad - en möjlighet att i
vissa fall överskrida tidsfristen. Mot denna bakgrund anser regeringen att
bestämmelsen i 29 § andra stycket LUL inte bör ändras.
Prop. 2000/01:56
Regeringens bedömning: Det finns inte nu skäl att ändra reglerna om
socialnämndens yttranden.
Utredningen bedömning är att de nya regler som sedan den 1 januari
1999 gäller för socialnämndens yttranden bör medföra att yttrandenas
innehåll förbättras och att socialnämnden har tillräckligt med tid på sig
för att upprätta fullgoda yttranden.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig i frågan
delar - med undantag av Statens institutionsstyrelse - utredningens
bedömning. Statens institutionsstyrelse menar att systemet med vårdpla-
ner i socialtjänstens yttranden som infördes den 1 januari 1999 inte har
fungerat tillfredsställande under 1999, i vart fall i fråga om de ungdomar
som tagits in för verkställighet av sluten ungdomsvård.
Skälen för regeringens bedömning: Genom 1995 års ungdoms-
målsreform infördes bestämmelser som innebär att yttranden från
socialnämnden i normalfallet skall inhämtas redan under förundersök-
ningen för att få till stånd en snabbare handläggning. För att spara tid och
arbete infördes också en möjlighet för åklagaren och domstolen att ge
socialnämnden upplysningar om hur yttrandet kan begränsas. I
undantagsfall skulle yttrande kunna avges muntligen om det behövdes
för att hålla tidsfristerna.
I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han har fyllt
18 år skall åklagaren innan beslutet i åtalsfrågan hämta in yttrande från
socialnämnden om den unge har erkänt gärningen eller det annars finns
skälig misstanke för att han har begått brottet ( 11 § första stycket LUL).
Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart
att det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är
uppenbart obehövligt.
17
Bestämmelsen om vad socialnämndens yttranden skall innehålla (11 §
andra stycket LUL) har ändrats genom lagstiftning som trädde i kraft den
1 januari 1999 (prop 1997/98:96, bet. 1997/98:JuU21, rskr. 1997/98:275,
SFS 1998:608). Yttrandet skall numera innehålla en redogörelse för vilka
åtgärder nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge. Vidare skall
yttrandet innehålla en plan för de åtgärder som nämnden avser att vidta
beträffande den unge. Arten, omfattningen och varaktigheten av de åtgär-
der som nämnden avser att vidta skall framgå av planen. Med hänsyn till
ändringarna beträffande yttrandenas utformning ansåg regeringen att det
fanns behov att förlänga tidsfristen i 4 § LUL till sex veckor.
Enligt 12 § LUL skall åklagaren i sin begäran om yttrande ange inom
vilken tid yttrandet skall lämnas. Om det är lämpligt kan han ge social-
nämnden anvisningar om hur yttrandet kan begränsas. Kan nämnden inte
lämna yttrandet inom den föreskrivna tiden får åklagaren medge att
yttrandet lämnas senare. När åtalsunderlåtelse meddelas kan yttrandet i
undantagsfall få lämnas muntligen vid delgivningen av beslutet.
Det har till utredningen framförts en del kritik beträffande
socialnämndens yttranden. Kritiken från åklagare, tingsrätter och advo-
kater har främst varit hänförlig till yttrandenas innehåll. Åklagare har
vidare anfört att det inte är ovanligt att socialnämnden inte hinner komma
in med yttrandet inom den angivna tiden. Socialtjänsten har anfört att
man har för kort tid på sig för att upprätta fullgoda yttranden. Det bör
dock anmärkas att utredningens enkätundersökning ägde rum i tiden före
den ovan redovisade lagändringen den 1 januari 1999. Det har också
påpekats från både åklagare och tingsrätter att de nya reglerna bör
innebära förbättringar i det avseendet.
Statens institutionsstyrelse har i sitt remissyttrande anfört att det nya
systemet med vårdplaner inte har fungerat efter lagändringen, i vart fall
inte för de ungdomar som tagits in för verkställighet av sluten
ungdomsvård. Statens institutionsstyrelse anser därför att det snarast bör
undersökas vilka åtgärder som kan vidtas i syfte att uppnå en bättre
rättssäkerhet och likformighet för unga lagöverträdare. Socialstyrelsen
har i sitt yttrande bl.a. anfört att man under innevarande budgetår
kommer att påbörja planeringen av allmänna råd och en handbok som
kommer att beröra socialtjänstens yttranden till åklagare och domstolar.
Genom de ändringar som genomfördes den 1 januari 1999 skärptes
kraven på socialnämndens yttranden och tidsfristen i 4 § LUL förlängdes
också. Den enkätundersökning som utredningen genomfört avser tiden
före dessa lagändringar. Statens institutionsstyrelses kritik riktas dock
mot systemet i dess nya utformning. Regeringen avser att utvärdera de
förändringar av påföljdssystemet för unga lagöverträdare som
genomfördes den 1 januari 1999 och anser inte att det finns skäl att
föreslå några ändringar innan en sådan utvärdering har gjorts.
Regeringens bedömning: En mer enhetlig rättstillämpning beträf-
fande bestämmelserna om åtalsunderlåtelse bör eftersträvas och åstad-
kommas genom att Riksåklagaren utfärdar nya allmänna råd om
tillämpningen av dessa bestämmelser.
Prop. 2000/01:56
18
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig i frågan
har ingen annan synpunkt än att nya allmänna råd snarast bör utarbetas.
Skälen for regeringens bedömning: I samband med 1995 års
ungdomsmålsreform gjordes vissa förändringar såvitt avser reglema om
åtalsunderlåtelse. Tidigare gällde att åklagaren vid bedömningen om
åtalsunderlåtelse skall meddelas särskilt skulle beakta den unges vilja att
ersätta målsäganden för skada som har uppkommit genom brottet och att
avhjälpa eller begränsa skadan. Åtalsunderlåtelse fick inte beslutas om
något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosattes. Vid 1995 års
reform gjordes tillägget att det vid bedömningen om något allmänt
intresse åsidosätts särskilt skall beaktas om den unge tidigare har gjort
sig skyldig till brott. Vidare gavs möjlighet att beakta den unges vilja att
på andra sätt gottgöra målsäganden.
Enligt utredningen utvisar dess enkätresultat stora variationer mellan
de olika åklagarkamrama när det gäller i vilken omfattning beslut om
åtalsunderlåtelse meddelas. Enligt statistik från Riksåklagaren avseende
perioden oktober 1997 - september 1998 varierar andelen beslut om
åtalsunderlåtelse vid de olika åklagarmyndigheterna mellan 8,7 och 25,9
procent av samtliga avgjorda ärenden där den misstänkte är 15 - 17 år.
Även andelen beslut att väcka åtal eller utfärda strafföreläggande varierar
och ligger mellan 40,9 och 56,7 procent. Det kan givetvis finnas olika
förklaringar till variationerna, men enligt utredningens mening varierar
andelen åtalsunderlåtelser så mycket att det måste vara fråga om relativt
stora skillnader i rättstillämpningen. I övrigt utvisar enkätresultatet enligt
utredningen att de bestämmelser om åtalsunderlåtelse som infördes år
1995 tillämpas på det sätt som lagstiftaren avsett.
Det är med hänsyn till rättssäkerheten viktigt att bestämmelserna om
åtalsunderlåtelse tillämpas så likartat som möjligt över landet.
Regeringen anser att detta bäst uppnås genom att allmänna råd därom
utfärdas. Riksåklagarens allmänna råd om åtalsunderlåtelse enligt lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (RÅC
1:123) som meddelades i juni 1994 - således före 1995 års ungdomsmåls-
reform - har upphört att gälla. Riksåklagaren planerar att utarbeta nya
allmänna råd.
Prop. 2000/01:56
Regeringens förslag: Kravet på särskild lämplighet för de lagfarna
domarna och nämndemännen skall ersättas med en bestämmelse att de
skall vara särskilt utsedda av domstolen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslog dock att specialiseringen för nämndemännen skulle
tas bort helt.
Remissinstanserna: Bland andra Domstolsverket, Socialnämnden i
Kalmar kommun, Sveriges Advokatsamfund och Föreningen Sveriges
Socialchefer tillstyrker förslaget. Domstolsverket ställer sig dock
19
tveksam till den av utredningen föreslagna formuleringen, eftersom det
är oklart vem som skall utfärda förordnandet. Malmö tingsrätt tillstyrker
att kravet på särskild lämplighet tas bort och vill behålla specialiseringen,
men anser att specialiseringen kan uppnås utan något krav på ett formellt
förordnande för de domare som skall handlägga ungdomsmålen. Svea
hovrätt, Jönköpings tingsrätt, Jusek och Sveriges Domareförbund
tillstyrker också förslaget att kravet på särskild lämplighet tas bort men
vill inte behålla någon form av specialisering i ungdomsmålen i
domstolarna. Nämndemännens riksförbund avstyrker förslaget.
Enligt 25 § LUL skall mål som avser den som inte har fyllt 21 år i
tingsrätt och hovrätt handläggas av domare som med avseende på
intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt
lämpade för uppgiften. Detsamma gäller för nämndemän i dessa mål. I
mål som rör brott där endast böter kan följa får dock andra domare och
nämndemän anlitas. De mål som handläggs av domare enligt denna
paragraf skall enligt förordningen (1994:1763) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare i tingsrätt och hovrätt fördelas på
en eller flera särskilda ungdomsrotlar. Detta gäller dock inte vid de
hovrätter eller de mindre tingsrätter där det skulle vara olägenheter med
att införa sådana rotlar.
Skälen för 1995 års reform
När specialiseringen infördes angavs att det finns en rad fördelar med att
det vid domstolarna finns särskilda domare som handlägger ungdomsmål
(prop. 1994/95:12 s. 83). En sådan domare får särskild kunskap och stor
erfarenhet av ungdomsmål. Det sägs också att det är särskilt viktigt att
ordföranden vinnlägger sig om att vara klar, tydlig och pedagogisk.
Vidare är det av stor betydelse att såväl ordföranden som rättens övriga
ledamöter är väl insatta i kriminella ungdomars problem för att finna den
adekvata påföljden. Ytterligare en fördel med ett begränsat antal domare
i ungdomsmål är att det kan vara lättare att låta dessa få särskild
utbildning i olika frågor som har med ungdomar att göra. Slutligen
angavs att fördelama med personkontinuitet, dvs. att den unge om han
återkommer efter att ha begått nya brott möter samma person, gäller
också i fråga om domare. Det angavs vidare att de argument som
regeringen har gett uttryck för vad gäller specialiseringen av polis och
åklagare i stora delar även har bärkraft när det gäller handläggningen i
domstol (prop 1994/95:12 s. 53).
Utvärderingen
Några tingsrätter har anfört att specialiseringen har inneburit en viss
effektivisering, att kvaliteten på handläggningen har höjts och att målen
numera handläggs med betydligt större engagemang. Många tingsrätter
har å andra sidan anfört att specialiseringen inte har inneburit någon
förändring för ungdomsmålens handläggning. De flesta tingsrätter har
Prop. 2000/01:56
20
svarat att bestämmelsen i 25 § LUL att särskilt lämpade domare skall
handlägga ungdomsmål inte tillämpas, att samtliga domare är lämpliga
eller att vissa har utsetts utan att det har angetts några skäl därtill. Vidare
har det stora flertalet tingsrätter anfört att det inte väljs ut några särskilda
nämndemän eller att alla nämndemän anses lämpliga eller att i vart fall
ingen kan anses olämplig. Nästan samtliga tingsrätter har dock uppgett
att man anser sig ha tillgång till tillräckligt många lämpliga nämndemän.
Tingsrätterna har vidare lämnat synpunkter på olika praktiska
svårigheter som anses förknippade med specialiseringen inom domstol.
Det har framförts att det är en nackdel att andra domare som skall rycka
in under t.ex. semestertider inte har ungdomsmålen aktuella för sig,
vilket kan ge en kvalitetssänkande effekt. Andra påpekanden som har
gjorts är att det är svårt att ordna en särskild ungdomsrotel på de mindre
tingsrätterna, att det är svårt att samla en särskild ungdomsnämnd till
extra ting, att det är psykiskt påfrestande att döma i enbart ungdomsmål,
att det kan vara problem att hitta domare som är särskilt lämpade, att det
principiellt kan ifrågasättas varför endast vissa domare skall anses lämp-
liga samt att det finns en risk att systemet med särskilda ungdomsdomare
är svårt att förena med en förändrad domstolsorganisation med t.ex.
storrotlar.
Bör kravet på särskild lämplighet för de domare och nämndemän som
handlägger ungdomsmål avskaffas?
Som nämnts ovan skall ungdomsmål enligt dagens reglering handläggas
av domare och nämndemän som är särskilt lämpade för uppgiften (25 §
LUL). Det har visat sig vara mycket svårt för domstolarna att tillämpa
lämplighetsrekvisitet. Domarna och nämndemännen har vidare inte på
samma sätt som främst polis och åklagarna omedelbar kontakt och
kommunikation med den unge. Enligt domstolarna är det inte ovanligt att
bestämmelsen i 25 § LUL inte tillämpas. Det synes inte sällan vara så att
ungdomsdomama utses av praktiska hänsyn och av organisatoriska skäl
och inte genom någon särskild lämplighetsprövning. Inte heller
nämndemännen synes utses efter en särskild lämplighetsprövning. Mot
bakgrund av detta anser regeringen att något särskilt lämplighetskrav för
domare och nämndemän som handlägger ungdomsmål inte längre bör
anges i lagtexten.
Bör specialiseringen bibehållas?
Det finns enligt regeringens uppfattning flera fördelar med att handlägg-
ningen av ungdomsmål är koncentrerad till vissa domare och rotlar.
Visserligen har vikten av samarbete med berörda myndigheter inte
samma tyngd för domstolarna som för polis och åklagare. Det finns dock
andra skäl som talar för att ungdomsmålen bör speciallottas. En speciali-
sering ger goda effekter i förhållande till de unga och deras föräldrar.
Vidare höjs kvaliteten på handläggningen när handläggningen är
koncentrerad till vissa rotlar, vilket också vissa tingsrätter har framfört
till utredningen. Rotelinnehavaren får stor kunskap om de särskilda
regler som gäller för just ungdomsmålen och för ungdomars situation i
Prop. 2000/01:56
21
dag. Dessutom torde en specialisering underlätta framtida ut- och
fortbildningsinsatser. Dessa fördelar gör sig gällande både i underrätt och
överrätt.
De remissinstanser som inte önskar någon specialisering av ungdoms-
målen i domstolarna har bl.a. framfört att de rotlar som handlägger
ungdomsmål tidvis drabbas hårt av ”ryckighet” i arbetet och att tiden för
ungdomsmål ibland inte räcker till. Vidare har framförts att
lagstiftningen beträffande unga inte är så svår att den motiverar en
specialisering. Svea hovrätt har anfört att kravet på specialisering under
alla förhållanden skall tas bort för hovrätterna.
Vad gäller den kritik mot specialiseringen i domstolarna som framförts
till utredningen och av remissinstanserna, vilken huvudsakligen rör
praktiska svårigheter, bör här erinras om att ungdomsmålen som nämnts
ovan inte behöver fördelas på särskilda ungdomsrotlar vid de hovrätter
eller de mindre tingsrätter där det skulle vara olägenheter att införa
sådana rotlar. Dessa problem borde inte i samma grad göra sig gällande
på de medelstora och stora domstolarna.
Regeringen gjorde mot bakgrund av det som nu anförts bedömningen i
lagrådsremissen att ungdomsmålen i tingsrätterna och hovrätterna även
fortsättningsvis skall handläggas av särskilda domare.
Lagrådet har anfört att det väsentliga skälet för specialisering faller,
om kravet på särskild lämplighet tas bort och att några av de skäl som i
övrigt anförs för en specialisering av ungdomsmålen inom domstolarna
lika gäma kan anföras som stöd för en specialisering avseende andra
brottstyper. När utgångspunkten är att den nuvarande särregleringen för
domstolarnas handläggning av ungdomsmål måste ändras, talar enligt
Lagrådets mening övervägande skäl för att särregleringen upphävs med
avseende på såväl domarnas behörighet som lottning på rotlar.
Regeringen kan hålla med om att de skäl som anförs för en
specialisering av ungdomsmålen också kan anföras för en specialisering
av andra måltyper. Det finns dock skäl både för och emot en alltför långt
gående specialisering. Det är vidare inte självklart att en i lag reglerad
specialisering alltid är lämplig. När det gäller handläggning av
ungdomsmål måste dock beaktas den ordning som gäller sedan 1995 års
reform där ungdomsmål som huvudregel skall handläggas av särskilda
poliser och åklagare för att säkerställa en särskilt hög kvalitet på
handläggningen i dessa mål. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de
skäl för en specialisering också i domstol som anförts ovan anser
regeringen att det för ungdomsmål även fortsättningsvis bör finnas en
bestämmelse som anger att sådana mål som huvudregel skall handläggas
av särskilda domare.
I lagrådsremissen föreslog regeringen att de domare som handlägger
ungdomsmål skulle vara särskilt förordnade av domstolen för detta.
Lagrådet har pekat på att en sådan bestämmelse inte nödvändigtvis leder
till det önskade målet att bibehålla specialiseringen. Vidare har Lagrådet
anfört att regeln kan framstå som cn behörighetsregel, vilket kan få den
effekten att det skulle innebära domvilla om ett mål handläggs av en
domare utan det särskilda förordnandet. Regeringen delar Lagrådets
uppfattning om den föreslagna regelns brister i dessa hänseenden. För att
åstadkomma den åsyftade specialiseringen och för att klargöra att det inte
är fråga om en behörighetsregel föreslår regeringen att bestämmelsen
Prop. 2000/01:56
22
utformas så att den anger att ungdomsmål, om det inte möter hinder,
skall handläggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av
domstolen att handlägga sådana mål.
Utredningen har föreslagit att specialiseringen helt skall tas bort i fråga
om nämndemännen. Förslaget har välkomnats av Svea hovrätt,
Jönköpings tingsrätt, Jusek och Sveriges domareförbund.
De skäl som regeringen har anfört ovan beträffande bibehållande av
specialiseringen för domarnas del gäller i hög grad också i fråga om
nämndemän. Den särskilda erfarenhet beträffande kriminella ungdomars
särskilda problem m.m. som kan krävas för att avgöra frågor i
ungdomsmål gäller också för nämndemännen. Fördelama med
personkontinuitet, dvs. att den unge om han återkommer efter att ha
begått nya brott möter samma person, gäller även för nämndemännen.
Regeringen anser därför att särskilda nämndemän även fortsättningsvis
skall döma i ungdomsmålen.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen således att kravet på att det
skall vara särskilt lämpade domare och nämndemän som handlägger
ungdomsmål ersätts med en bestämmelse om att de lagfarna domare och
nämndemän som handlägger sådana mål skall vara särskilt utsedda för
uppgiften. Regeringens förslag innebär att handläggningen fortfarande
kommer att vara koncentrerad till vissa domare och nämndemän och
speciallottas på särskilda rotlar.
Prop. 2000/01:56
Regeringens förslag: Socialnämnden skall underrättas om tidpunkten
för huvudförhandlingen i de fall socialnämnden har lämnat eller skall
lämna yttrande över den tilltalade.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens med det
undantaget att underrättelseskyldigheten enligt utredningens förslag
endast åligger tingsrätten.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
denna del är positiva till utredningens förslag. Svea hovrätt har vidare
ifrågasatt om inte den föreslagna underrättelseskyldigheten även skall
åligga hovrätten, i vart fall i de mål som hovrätten själv begärt in ett
yttrande från socialnämnden.
Skälen för regeringens förslag: Det finns idag inte någon reglering
rörande socialtjänstens medverkan under huvudförhandlingen. Enligt
utredningens enkätsvar från främst tingsrätterna och socialtjänsten
framgår att det är ovanligt att företrädare för socialtjänsten medverkar
vid huvudförhandlingen. Samtidigt har nästan samtliga tingsrätter svarat
att det finns fördelar med att någon från socialtjänsten är närvarande. Det
har framförts att närvaron ger möjlighet att få ett yttrande kompletterat
och få fler upplysningar om den unges förhållanden. Annat som har
påpekats från tingsrätterna är att domstolen närmare kan få veta vad den
föreslagna vården kommer att innebära, att vården snabbt kan komma i
gång och att den unge på ett bättre sätt inser allvaret i situationen.
23
Från samtliga berörda myndigheter och från advokater har i enkät-
svaren framförts att socialtjänstens medverkan under huvudförhand-
lingen bör öka.
Regeringen instämmer i synpunkterna att det finns många fördelar med
att en företrädare för socialtjänsten medverkar under huvudförhandlingen
i dc fall socialnämnden har lämnat yttrande. Framför allt kan det ge
domstolen ett bättre underlag i påföljdsfrågan. Även för socialtjänstens
arbete kan medverkan vid huvudförhandlingen vara värdefull.
Socialtjänstens medverkan bör därför utökas i de fall nämnden har
lämnat eller skall lämna yttrande. Socialtjänstens medverkan vid rätte-
gången bör främjas genom att domstolen underrättar socialnämnden om
tidpunkten för huvudförhandlingen. Eftersom socialtjänstens möjligheter
att närvara är varierande beroende på lokala förhållanden, är det
olämpligt med en bestämmelse om kallelse till huvudförhandling.
Utredningen föreslår att underrättelseskyldigheten endast skall gälla
för tingsrätt. Regeringen delar Svea hovrätts uppfattning att de fördelar
som följer av socialtjänstens medverkan i underrätt gör sig gällande även
i överrätt. Underrättelseskyldigheten bör därför gälla såväl hovrätten som
tingsrätten.
Det kan påpekas att det kan vara lämpligt med underhandskontakter
för att få till stånd en medverkan i de fall det anses särskilt angeläget.
Socialtjänstens medverkan är framför allt viktig under den del av
huvudförhandlingen som behandlar den unges personliga förhållanden.
För att på bästa sätt ta tillvara socialtjänstens resurser är det lämpligt att,
åtminstone i de fall en huvudförhandling kan förväntas ta lång tid, i
underrättelsen till socialtjänsten försöka ange vid vilken tid under
förhandlingen den unges personliga förhållanden skall behandlas.
Underrättelse bör ske även i de fall socialtjänsten i sitt yttrande har anfört
att vård enligt socialtjänsten inte kan komma i fråga.
Prop. 2000/01:56
Regeringens förslag: En misstänkt som inte har fyllt 18 år skall ha
rätt till offentlig försvarare, om det inte är uppenbart att han saknar
behov av försvarare. När offentlig försvarare skall utses, skall
undersökningsledaren omedelbart anmäla det till rätten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag med
undantag av undersökningsledarens anmälningsskyldighet, som inte har
berörts av utredningen.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
denna del är positiva till utredningens förslag. Svea hovrätt och Riksåkla-
garen har vidare förordat en justering av den föreslagna lagtexten, så att
det av lagtexten närmare framgår när ett förordnande kan underlåtas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 24 § LUL skall en offentlig
försvarare förordnas för en tilltalad som inte har fyllt 18 år, om det inte är
uppenbart att han saknar behov av försvarare. Bestämmelsen fick sin
nuvarande lydelse genom 1995 års ungdomsmålsreform.
24
1995 års lagändring var enligt motiven (prop. 1994/95:12 s. 94)
föranledd bl.a. av att Sverige tillträtt FN:s konvention om barnens
rättigheter och att FN:s kommitté för övervakning av barnets rättigheter
enligt barnkonventionen kritiserat den då gällande bestämmelsen om
offentlig försvarare i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare. Man borde enligt kommittén se till att offentlig
försvarare alltid förordnades då ett barn misstänktes ha begått ett brott.
Enligt konventionens artikel 40 punkten 2 skall särskilt säkerställas att
inget barn skall misstänkas eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha
begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet som inte var
förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den
begicks. Vatje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall
vidare ha vissa särskilt uppräknade garantier. Det gäller bl.a. att barnet
snarast och direkt skall underrättas om anklagelserna mot sig och få
juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och
framläggande av sitt försvar. Vidare skall barnet snarast få saken avgjord
utan dröjsmål av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller
rättsskipande organ i en opartisk förhandling enligt lag i närvaro av
juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses strida mot
barnets bästa, barnets föräldrar eller vårdnadshavare.
Enligt ordalydelsen gäller 24 § LUL endast den som är tilltalad. I
motiven till 1995 års ändring uttalades att, för det fall åtal inte väcks,
regleringen enligt rättegångsbalken torde utgöra tillräckliga garantier för
att personer under 18 år får offentlig försvarare när det behövs (prop.
1994/95:12 s. 94).
Bamkommittén, som hade i uppdrag att göra en översyn av svensk
lagstiftning och praxis i förhållande till barnkonventionen, ansåg att det
inte är förenligt med konventionens bestämmelser att det finns en
skillnad i förutsättningarna för att ha rätt till offentlig försvarare
beroende på var i den rättsliga processen den unge befinner sig (SOU
1997:116 s. 484).
Utredningen har mot bakgrunden av enkätsvaren ifrågasatt om behovet
av offentlig försvarare under förundersökningen för den som inte har
fyllt 18 år tillgodoses genom reglerna i rättegångsbalken. Med hänsyn
härtill, till de uttalanden som gjorts av FN:s kommitté för övervakning av
barnets rättigheter samt Bamkommitténs ställningstagande finns det skäl
att ändra bestämmelsen i 24 § LUL så att rätten till offentlig försvarare
enligt denna paragraf även gäller misstänkta under 18 år.
Rätten till offentlig försvarare för en misstänkt under 18 år är enligt
regeringens förslag inte absolut. Riksåklagaren har uttryckt farhågor för
att den föreslagna bestämmelsen kan leda till att offentlig försvarare
kommer att förordnas i ett stort antal förundersökningar som inte
kommer att leda till åtal. Riksåklagaren menar att regeln därför bör knyta
an till brottets svårhetsgrad. Enligt regeringens mening bör mot bakgrund
av innehållet i FN:s barnkonvention någon sådan begränsning inte göras.
I likhet med vad som gäller för tilltalade under 18 år bör dock offentlig
försvarare normalt inte förordnas i de fall där man klart kan säga att den
misstänkte inte har behov av det stöd som en offentlig försvarare kan ge.
Skäl att i författningstexten närmare reglera i vilka fall ett förordnande
kan underlåtas finns inte. Regeringen återkommer i författningskom-
mentaren till i vilka fall det normalt kan anses vara uppenbart obehövligt
Prop. 2000/01:56
25
att förordna offentlig försvarare för den unge under förundersökningen
(se avsnitt 8.1).
När en offentlig försvarare enligt 21 kap. 3 a § rättegångsbalken (RB)
skall utses för en misstänkt, skall undersökningsledaren enligt 23 kap. 5 §
RB göra anmälan om det till rätten. Sistnämnda bestämmelse är inte
tillämplig när offentlig försvarare skall utses med stöd av den nu före-
slagna regeln i 24 § LUL. Ett tillägg av innebörd att undersök-
ningsledaren omedelbart skall underrätta rätten när offentlig försvarare
med stöd av 24 § LUL skall förordnas bör därför införas i nämnda
paragraf.
Reglerna om brottsmisstänkta barn under 15 år innefattades inte i 1995
års översyn av lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare utan reformerades senast genom lagstiftning som trädde i
kraft den 1 januari 1985. I de nu aktuella kommittédirektiven gavs
utredaren i uppdrag att i den omfattning han fann befogad undersöka och
analysera hur dessa regler förhåller sig till de regler som gäller för
straffmyndiga ungdomar.
Utredningen har framfört att det under utredningsarbetet framkommit
att det finns ett antal problem beträffande tillämpningen av de bestäm-
melser som reglerar handläggningen av ärenden med brottsmisstänkta
barn under 15 år. Några frågor om denna grupp ställdes inte i utredning-
ens enkätundersökning, men det framfördes ändå en del synpunkter på
dessa ärenden. Det har bl. a. framförts att lagstiftningen beträffande
utredningar om brott av ungdomar inte är tillräckligt tydlig och att
tillämpningen skiljer sig åt mellan olika polismyndigheter. Vidare har det
framförts att brottsligheten i denna grupp har ökat och blivit allt grövre.
Det är viktigt att de bestämmelser som reglerar handläggningen av
dessa ärenden är sådana att handläggningen kan ske snabbt och med
tillbörlig hänsyn till barnet. Även om ärendena inte leder till några
åtgärder inom rättsväsendet, måste det ställas stora krav på rättssäkerhet
under handläggningen. Till utredningen har framförts att tillämpningen
av bestämmelserna skiljer sig åt mellan olika polismyndigheter.
Rikspolisstyrelsen, i samråd med Riksåklagaren, har numera, i syfte att
åstadkomma en mer enhetlig rättstillämpning, utfärdat nya allmänna råd
(RPSFS 2000:65, FAP 403-1).
Utredningen menar att lagstiftningen om brottsmisstänkta barn under
15 år skulle behöva en större översyn än vad utredningen haft möjlighet
att göra samt att en sådan översyn delvis skulle falla utanför dess
uppdrag. Det bör enligt utredningen närmare utredas i vilken omfattning
polisen skall utreda brott som har begåtts av barn under 15 år. En annan
viktig fråga som enligt utredningen närmare bör utredas är i vilken
utsträckning tvångsmedel skall få användas mot brottsmisstänkta barn
under 15 år. Vid den jämförelse som utredningen har gjort mellan de
bestämmelser som gäller för ärenden om brottsmisstänkta barn under 15
år och dc som gäller för handläggningen av ungdomsmål har dock
Prop. 2000/01:56
26
uppmärksammats vissa frågor där utredningen ansett sig kunna lämna
förslag. Regeringen kommer i det följande att behandla utredningens
lagförslag. Frågan huruvida reglerna om brottsmisstänkta barn under 15
år behöver en mer allmän översyn får övervägas i ett annat sammanhang.
Regeringens förslag: En utredning i vilken någon brottsmisstänkt är
under 15 år skall bedrivas särskilt skyndsamt.
Prop. 2000/01:56
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
denna del har antingen tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Socialstyrelsen har tillagt att det kan ta lång tid innan barn börjar berätta
och att skyndsamheten i handläggningen därför måste anpassas till
barnens ålder och utvecklingsnivå.
Skälen for regeringens förslag: Enligt 4 § LUL skall en förunder-
sökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott för vilket
det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader bedrivas med särskild
skyndsamhet. Förundersökning skall avslutas och beslut i åtalsfrågan
fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för
delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket RB.
Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Något
motsvarande skyndsamhetskrav för utredningar i vilken någon misstänks
för att ha begått ett brott före 15 års ålder finns inte i lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Dock gäller ett
allmänt skyndsamhetskrav vid behandling av brott av ungdomar, se prop.
1983/84:187 s. 19. Rikspolisstyrelsen har också i sina allmänna råd
angett att det är viktigt att en sådan utredning bedrivs med särskild
skyndsamhet.
Regeringen anser att det är väsentligt att utredningar som gäller barn
under 15 år handläggs med största möjliga skyndsamhet, varvid hänsyn
självfallet, som Socialstyrelsen påpekat, måste tas till barnets ålder och
utvecklingsnivå. Utredningen skall således bedrivas så skyndsamt som
omständigheterna medger. Eftersom omständigheterna i dessa utredning-
ar kan vara mycket varierande bör inte några generella tidsfrister införas.
För att understryka vikten av skyndsamhet bör det i stället i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare införas
en särskild regel om att en utredning i vilken någon misstänks för att ha
begått ett brott före 15 års ålder skall bedrivas med särskild skyndsamhet.
Det saknas skäl till att - såsom görs i 4 § LUL - undanta vissa
utredningar från skyndsamhetskravet.
27
5.6.3
Prop. 2000/01:56
Regeringens förslag: När polisen inleder en utredning för att
utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser för den unge, skall polisen utöver att höra den
unge även få vidta andra åtgärder innan socialnämnden har yttrat sig,
om särskilda skäl för det finns.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
denna del har antingen tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Rädda Barnen har tillagt att det är viktigt att den föreslagna bestäm-
melsen ses som en undantagsregel och får cn restriktiv tillämpning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 33 § andra stycket LUL får
polisen i de fall utredningen inleds med stöd av 31 § första stycket 1
LUL, dvs. när den kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser med avseende på den unge, inte vidta några andra
åtgärder än att hålla förhör med den unge innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning.
Frågan har behandlats av Justitieombudsmannen (JO 1997/98 s. 140). I
sitt beslut anför Justitieombudsmannen att det nuvarande förbudet i 33 §
andra stycket LUL kan leda till att vissa utredningsåtgärder inte kan äga
rum med tillräcklig skyndsamhet och att det därför kan ifrågasättas om
inte regeln bör ändras så att det blir möjligt att i större utsträckning ta
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Enligt regeringens uppfattning kan det förekomma situationer där det
är viktigt att polisen skyndsamt kan genomföra vissa inledande
utredningsåtgärder. Det kan gälla t.ex. förhör med målsägande och
vittnen eller vidtagande av straffproccssuella tvångsmedel enligt vad som
är föreskrivet därom i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare. Det kan också vara så att det kan vara svårt att
tillräckligt snabbt få ett yttrande från socialnämnden, vilket särskilt gäller
under kvällar och helger. Att helt upphäva förbudet är dock inte cn
lämplig lösning, eftersom 31 § första stycket 1 LUL markerar att åtgärder
från det allmännas sida på grund av brott av barn under 15 år i princip
ankommer på sociala myndigheter, dvs. i första hand socialnämnden.
Regeringen delar således Justitieombudsmannens bedömning och
menar att bestämmelsen bör ändras så att det i större utsträckning blir
möjligt att beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen
föreslår därför att polisen får möjlighet att vidta andra åtgärder än förhör
med den unge innan socialnämnden har yttrat sig om det finns särskilda
skäl. Den föreslagna regleringen är tänkt att utgöra en undantagsregel.
Huvudregeln skall vara att socialnämnden även fortsättningsvis bör yttra
sig innan polisen vidtar annan åtgärd än förhör med den unge.
Avgörande för om undantagsregeln skall tillämpas är om det finns ett
omedelbart behov med hänsyn till utredningen alt vidta andra åtgärder,
innan socialnämnden har yttrat sig.
28
Prop. 2000/01:56
Regeringens förslag: Utredning som gäller brott begångna av barn
under 15 år skall normalt ledas av polis eller åklagare som är särskilt
lämpad för uppgiften. Om barnet återkommer efter att ha begått nya
brott, skall om möjligt samma polismän och åklagare anlitas för den
nya utredningen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan har
med undantag av Riksåklagaren tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Riksåklagaren delar uppfattningen att utredningen bör kon-
centreras till vissa åklagare, men anser att något lämplighetskrav för
dessa inte skall införas. Riksåklagaren föreslår att det i stället skall
införas en regel att utredningen skall ledas av polis eller åklagare som är
särskilt utsedd för uppgiften. I detta skall ligga att dessa personer är
särskilt lämpade för uppgiften, t.ex. genom erfarenhet eller särskild
utbildning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 § första stycket LUL skall en
förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år, om det inte möter
hinder, ledas av en åklagare eller polisman som, med avseende på
intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare, är särskilt
lämpad för uppgiften. I andra stycket föreskrivs att om den unge tidigare
har varit föremål för förundersökning eller utredning enligt 31 § LUL,
om möjligt samma åklagare och polismän skall anlitas för den nya
förundersökningen. Dessa bestämmelser gäller inte för barn under 15 år
som misstänks för brott och någon liknande reglering finns inte för denna
grupp. Enligt 18 § förundersökningskungörelsen (1947:948) bör förhör
med barn hållas av en person med särskild fallenhet för uppgiften. Denna
bestämmelse får anses gälla analogt för en utredning av brott där den
misstänkte inte har fyllt 15 år.
Utredningen har föreslagit att de regler som finns i 2 § LUL skall gälla
också för straffomyndiga lagöverträdare.
Riksåklagaren menar att ett särskilt lämplighetskrav inte skall införas
för de poliser eller åklagare som leder utredningar om brott begångna av
barn under 15 år, och vill i stället att det föreskrivs att utredningen skall
ledas av en polis eller åklagare som är särskilt utsedd för uppgiften.
De överväganden som gjordes i samband med att bestämmelsen i 2 §
LUL fick sin nuvarande lydelse gör sig enligt regeringens mening
gällande i minst lika hög grad när det gäller utredningar beträffande dem
som inte har fyllt 15 år, både vad gäller att ärendena skulle koncentreras
till vissa åklagare eller poliser samt att dessa skulle vara särskilt lämpade
för uppgiften. En liknande reglering bör därför införas även för denna
grupp. Även om det finns en bestämmelse som analogt kan anses
tillämplig när det gäller lämplighet vid förhör med barn, anser regeringen
att det bör införas en bestämmelse om särskild lämplighet för den som
skall leda utredningen enligt 31 § LUL. Lämplighetskravet bör klart
framgå av lagtexten. Regeringen föreslår därför att en med 2 § LUL i
stort sett likalydande bestämmelse skall införas för barn under 15 år som
misstänks för brott.
29
Prop. 2000/01:56
Regeringens förslag: Vårdnadshavaren eller någon annan som svarar
för den unges vård och fostran skall kallas till förhör med den som är
under 15 år, om detta inte är till skada för utredningen eller det annars
finns särskilda skäl mot det.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
denna del har antingen tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: För ungdomar mellan 15 och 17 år
som är skäligen misstänkta för brott gäller enligt 5 § LUL att
vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran
omedelbart skall underrättas samt kallas till förhör som hålls med den
unge, om det inte är till men för utredningen eller annars finns särskilda
skäl mot det. För den som är under 15 år gäller att vårdnadshavaren
omedelbart skall underrättas om att en utredning enligt 31 § LUL har
inletts, om det inte finns särskilda skäl mot det. Någon regel om att
vårdnadshavare för den som är under 15 år dessutom skall kallas till
förhör finns inte i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Däremot sägs i 23 kap. 10 § fjärde stycket RB, till vilken
32 § LUL hänvisar, att en sådan vårdnadshavare bör vara närvarande om
det kan ske utan men för utredningen.
Regeringen anser att det är av stor vikt att vårdnadshavaren eller annan
som svarar för den unges vård och fostran medverkar under utredningen
och engageras för att komma till rätta med den unges brottslighet. I
jämförelse med brottsmisstänkta ungdomar mellan 15 och 17 år gäller
detta i än högre grad beträffande brottsmisstänkta barn under 15 år. För
att tydliggöra vikten av föräldrarnas närvaro och medverkan bör
regleringen enligt utredningen ändras så att den överensstämmer med vad
som gäller för åldersgruppen 15-17 år.
Det har framförts till utredningen att vårdnadshavama tillsammans
med den unge bör delges utredningen av polismyndigheten när den är
avslutad. Regeringen anser frågan om vårdnadshavama bör närvara vid
delgivning av utredning får avgöras från fall till fall. I de fall det kan vara
aktuellt med någon åtgärd från socialtjänstens sida till följd av brottet
förefaller det naturligt att socialtjänsten diskuterar det inträffade med den
unge och föräldrarna. Detta utesluter dock inte att polisen när så bedöms
lämpligt informerar föräldrarna och den unge om utredningsresultatet.
Att polisen ger informationen kan vara aktuellt till exempel när det är
fråga om omfattande eller allvarlig brottslighet. Det kan i sådana fall
också vara lämpligt att informationen ges vid ett möte med vårdnads-
havare och den unge där polis, åklagare och socialtjänst deltar. Normalt
torde det dock vara tillräckligt att informationen ges av socialtjänsten.
Eftersom det blir fråga om en bedömning från fall till fall, bör frågan inte
regleras i författning.
30
Prop. 2000/01:56
Regeringens förslag: Bevistalan skall handläggas av lagfarna domare
och nämndemän som är särskilt utsedda att handlägga en sådan talan.
Utredningen hade inget förslag i denna del.
Remissinstanserna har inte fört fram några synpunkter om bevistalan.
Skälen för regeringens förslag: Om någon misstänks för att ha begått
ett brott före 15 års ålder får åklagaren under vissa förutsättningar begära
prövning hos domstol, en s.k. bevistalan, om den unge har begått brottet
(37 § LUL).
Mål i tingsrätt och hovrätt mot den som är mellan 15 och 20 år skall
enligt regeringens förslag handläggas av lagfarna domare och nämnde-
män som särskilt har utsetts att handlägga sådana mål, se avsnitt 5.4.1.
Någon motsvarande bestämmelse beträffande de domare och nämnde-
män som skall handlägga en bevistalan finns inte i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Lagrådet har, för det fall regeringen skulle anse att en specialisering
inom domstolarna bör bibehållas, anfört att en specialisering torde vara
särskilt behövlig just när det gäller de yngsta lagöverträdarna, varför en
bestämmelse bör införas om att även bevistalan skall handläggas av
särskilda domare.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning. De skäl som motiverar att
ungdomsmål skall handläggas av särskilda domare gör sig gällande även
vid bevistalan. Regeringen föreslår därför att även bevistalan skall
handläggas av sådana domare och nämndemän som avses i 25 § första
stycket LUL.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2001. Några särskilda
övergångsbestämmelser behövs inte.
Genom förslaget att en offentlig försvarare skall förordnas redan under
förundersökningen för en misstänkt under 18 år kan kostnaderna för
offentligt försvar möjligen komma att ökas något. Kostnadsökningen
torde dock vara marginell och rymmas inom befintliga anslagsramar.
Övriga förslag medför ingen beaktansvärd kostnadsökning.
31
Bestämmelsen har ändrats på det sättet att en offentlig försvarare enligt
denna bestämmelse kan förordnas för den som inte har fyllt 18 år redan
innan åtal har väckts. Förutsättningarna för en tilltalad att få offentlig
försvarare är givetvis de samma som tidigare.
En offentlig försvarare skall inte förordnas om det är uppenbart att den
misstänkte saknar behov av försvarare. Vid bedömningen av behovet av
en offentlig försvarare innan åtal har väckts bör beaktas att detta i många
fall inte är lika starkt som därefter. En misstänkt kan exempelvis sakna
behov av en offentlig försvarare vid bagatellartade brott eller i mål där
åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande torde komma att meddelas. I
dessa fall är det många gånger fråga om erkända brott av inte alltför svår
beskaffenhet. Vidare kan en misstänkt sakna behov av försvarare i de fall
där en förundersökning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken inte behöver
genomföras.
I bestämmelsen har dessutom ett tillägg gjorts i en ny andra mening
som innebär att åklagaren, när offentlig försvarare skall förordnas, skall
anmäla del hos rätten. Motsvarande bestämmelse finns i 23 kap. 5 §
rättegångsbalken för de fall när en offentlig försvarare enligt 21 kap. 3 a
§ rättegångsbalken skall förordnas för en misstänkt.
Bestämmelsens första stycke ändras på det sättet att kravet i lagtexten att
särskilt lämpade lagfarna domare och nämndemän skall handlägga
ungdomsmål ersätts med en bestämmelse att dessa domare skall vara
särskilt utsedda av domstolen. Handläggningen kommer även
fortsättningsvis att vara koncentrerad till vissa domare och speciallottas
på vissa rotlar (se 4 § förordningen [1994:1763] med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare).
Ändringen har behandlats i avsnitt 5.4.1.
I ett nytt andra stycke har ett tillägg gjorts som innebär att rätten skall
underrätta socialnämnden om tidpunkten för huvudförhandling i de mål
socialnämnden har avgett eller skall avge yttrande enligt 11 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. En
underrättelse bör även ske i de fall när det i yttrandet anges att vård inom
socialtjänsten inte kan komma ifråga. För att undvika att socialnämndens
resurser tas i anspråk i onödan, bör domstolen i underrättelsen om
möjligt ange vid vilken tid den tilltalades personliga förhållanden
kommer att genomgås. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.2.
Innehållet i tredje stycket har något justerat överförts till 33 och 34 §§.
Prop. 2000/01:56
32
Andra stycket är nytt och innehåller en bestämmelse om att utredningar
om brott som misstänks ha begåtts av någon under 15 år skall bedrivas
med särskild skyndsamhet. Utredningen bör bedrivas så skyndsamt som
omständigheterna medger, varvid hänsyn naturligtvis måste tas till
barnets ålder och utvecklingsnivå.
Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena är nya och innebär en
anpassning till de regler som gäller för misstänkta i åldersgruppen 15-17
år enligt 2 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Beträffande den närmare tillämpningen hänvisas till
motiven till 2 § (prop 1994/95:12 s. 95 f.).
1 paragrafen, som är ny, har dels från 31 § tredje stycket överförts regeln
om att vårdnadshavaren som huvudregel skall underrättas om att en
utredning har inletts, dels föreskrivits att vårdnadshavaren dessutom skall
kallas till de förhör som hålls med den unge. En underrättelse eller
kallelse skall inte utfärdas om det skulle innebära men för utredningen
eller det annars finns särskilda skäl mot det. Bestämmelsen innebär en
anpassning till de regler som gäller för ungdomar 15-17 år enligt 5 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Beträffande den närmare tillämpningen hänvisas till motiven till 5 §
(prop 1994/95:12 s. 97 f.).
Bestämmelsen motsvarar med några språkliga justeringar och tillägg
förutvarande 33 §.
Till första stycket har från 31 § tredje stycket överförts regeln att
socialnämnden omedelbart skall underrättas om att en utredning har
inletts.
Tillägget i andra stycket innebär att polisen får möjlighet att vidta
andra åtgärder än förhör med den unge innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning enligt 31 § första stycket 1, om det
finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan t.ex. vara att polisen
skyndsamt måste vidta vissa inledande utredningsåtgärder så som förhör
med vittnen och målsägande. I andra fall kan det vara nödvändigt att
snabbt besluta om sådana tvångsmedel som kan vidtas enligt 36 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ibland
kan det också vara svårt att tillräckligt snabbt få ett yttrande från
socialnämnden, vilket särskilt gäller under kvällar och helger. Den före-
slagna regleringen är tänkt att utgöra en undantagsregel. Huvudregeln
skall vara att socialnämnden även fortsättningsvis bör yttra sig innan
polisen vidtar annan åtgärd än förhör med den unge. Vad som bör vara
avgörande för att tillämpa undantagsregeln är om det finns ett omedelbart
behov med hänsyn till utredningen att vidta andra åtgärder, innan
socialnämnden har yttrat sig om utredningen har betydelse för att avgöra
behovet av socialtjänstens insatser för den unge.
I andra stycket har ett tillägg gjorts som innebär att de lagfarna domare
och nämndemän som handlägger en bevistalan skall vara särskilt utsedda
Prop. 2000/01:56
33
att handlägga en sådan talan i enlighet med vad som föreskrivs i 25 § Prop. 2000/01:56
första stycket. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6.6.
Bestämmelsen i 47 § anger de fall där den som driver televerksamhet på
begäran skall lämna uppgift om teleabonnemang m.m. I förutvarande 7
föreskrevs att uppgift om teleabonnemang skulle lämnas ut till polis-
myndighet eller åklagarmyndighet, om myndigheten fann att uppgiften
behövdes i ett särskilt fall för att myndigheten skulle kunna fullgöra sin
underrättelseskyldighet enligt 31 § tredje stycket lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Med anledning av att
regeln om underrättelseskyldighet i 31 § tredje stycket lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare om underrättelse till
den unges vårdnadshavare har flyttats till 33 § i samma lag, görs i 7 en
följdändring.
Förutvarande 31 § tredje stycket lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare innehöll även en regel om
underrättelseskyldighet till socialnämnden. Den regeln har flyttats till
34 § i samma lag. I 47 § 7 görs ingen hänvisning till den bestämmelsen,
eftersom 47 § 7 är föranledd av att polisen eller åklagaren skall kunna
fullgöra sin underrättelseskyldighet till den unges vårdnadshavare (prop
1996/97:61 s. 81 f.).
I andra stycket görs en följdändring med anledning av att 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall
betecknas 35 §.
34
Härigenom föreskrivs att 24, 25, 26, 31, 32 och 33 §§ lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande
lydelse.
Prop. 2000/01:56
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 §10
För en tilltalad som inte har fyllt För en misstänkt som inte har
arton år skall offentlig försvarare fyllt arton år skall offentlig försva-
förordnas, om det inte är uppenbart rare förordnas, om det inte är
att han saknar behov av försvarare, uppenbart att den misstänkte saknar
behov av försvarare
25 §n
Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år
skall, om det inte möter hinder,
handläggas av lagfarna domare
som, med avseende på intresse och
fallenhet för arbete med unga lag-
överträdare, är särskilt lämpade
för uppgiften. Detsamma skall
gälla i fråga om nämndemän som
anlitas för tjänstgöring i sådana
mål.
Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år
skall, om det inte möter hinder,
handläggas av lagfama domare
som är särskilt for ordnade för det.
I mål som rör brott på vilket endast böter kan följa får andra än dem
som avses i första stycket anlitas.
När åtal väcks mot den som inte
har fyllt arton år, skall tingsrätten
underrätta vårdnadshavaren eller
annan som svarar för den unges
vård och fostran om åtalet och
tidpunkten för huvudförhandlingen,
om det inte finns särskilda skäl mot
det.
§12
När åtal väcks mot den som inte
har fyllt arton år, skall tingsrätten
underrätta vårdnadshavaren eller
annan som svarar för den unges
vård och fostran om åtalet och
tidpunkten för huvudförhandlingen,
om det inte finns särskilda skäl mot
det. Om yttrande som avses i II §
skall lämnas eller har lämnats,
skall tingsrätten underrätta social-
10 Senaste lydelse 1994:1760.
11 Senaste lydelse 1994:1760.
12 Senaste lydelse 1994:1760.
35
nämnden om tidpunkten för
huvudförhandlingen.
Om ålalct avser ett brott på vilket fängelse kan följa, skall vårdnads-
havaren eller annan som avses i första stycket, höras i målet, om det kan
ske och det inte finns särskilda skäl mot det.
Vårdnadshavare eller annan som hörs enligt andra stycket har rätt till
ersättning och förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall betalas av staten.
Prop. 2000/01:56
Bilaga 1
31 §'3
Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott
får utredning rörande brottet inledas
1. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser med avseende på den unge,
2. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år
har tagit del i brottet,
3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom
brottet, eller
4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.
Har den unge inte fyllt tolv år får utredning inledas endast om det finns
synnerliga skäl.
Den unges vårdnadshavare och
socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning har
inletts. Underrättelse till vårdnads-
havaren får dock underlåtas, om
det finns särskilda skäl mot en
underrättelse.
Den unges vårdnadshavare eller
annan som svarar för den unges
vård och fostran skall omedelbart
underrättas om att en utredning har
inletts. Underrättelse behöver dock
inte lämnas, om det finns särskilda
skäl mot en underrättelse. Åven
socialnämnden skall omedelbart
underrättas. Vårdnadshavaren
eller annan som svarar för den
unges vård och fostran skall vidare
kallas till förhör som hålls med den
unge, om detta inte är till skada för
utredningen eller det av annan
anledning finns särskilda skäl mot
det.
32 §14
Bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. 3 §, 4 §, 6-12 §§, 13 §
första stycket och andra stycket andra och tredje meningarna, 14 §, 17 §,
18 § andra stycket, 19 §, 21 § och 24 § rättegångsbalken skall i
tillämpliga delar gälla beträffande sådan utredning som avses i 31 §.
En utredning som avses i 31 §
skall bedrivas med särskild skynd-
samhet.
Utredningen skall, om det inte
möter hinder, ledas av en åklagare
13 Senaste lydelse 1994:1760.
14 Senaste lydelse 1994:1760.
36
eller polisman som, med avseende
på intresse och fallenhet för arbete
med unga lagöverträdare, är sär-
skilt lämpad för uppgiften.
Har den unge tidigare varit
föremål för utredning enligt 31 §,
skall om möjligt samma åklagare
och polismän anlitas för den nya
utredningen.
Prop. 2000/01:56
Bilaga 1
Under utredning som avses i 31
företrädare för socialtjänsten närvara
Innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning
enligt 31 § första stycket 1, får
utredningen inte omfatta annan
åtgärd än förhör med den unge. Om
brottsmisstanken kvarstår efter
förhöret, skall protokoll över detta
omgående sändas till social-
nämnden.
§ skall, om det inte möter hinder,
vid förhör med den unge.
Innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning
enligt 31 § första stycket 1, får
utredningen inte omfatta annan
åtgärd än förhör med den unge. Om
det finns särskilda skäl får dock
även andra åtgärder vidtas. Om
brottsmisstanken kvarstår efter
förhöret med den unge och efter
andra vidtagna åtgärder, skall
protokoll över dessa omgående
sändas till socialnämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
15 Senaste lydelse 1994:1760.
37
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,
Jönköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslem, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsföre-
byggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, Statens institu-
tionsstyrelse, Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen, Juridiska fakulte-
ten vid Uppsala universitet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska
kommunförbundet, Kalmar kommun, Karlstad kommun, Sveriges akade-
mikers centralorganisation, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domare-
förbund, Nämndemännens Riksförbund, Organisationen för barnens rätt i
samhället, Rädda barnens riksförbund samt Föreningen Sveriges
socialchefer.
Östersund kommun, Tjänstemännens centralorganisation, Föreningen
Sveriges polischefer, Svenska polisförbundet, Riksförbundet hem och
skola samt Kriminologiska Institutionen vid Stockholms universitet har
avstått från att lämna synpunkter.
RÅ har bifogat yttranden från åklagarkammarmyndighetema i Stock-
holm, Göteborg, Malmö, Linköping och Västerås.
Prop. 2000/01:56
Bilaga 2
38
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare
dels att nuvarande 33-37 §§ skall betecknas 34-38 §§,
dels att 24-26, 31 och den nya 34 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 33 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För en tilltalad som inte har fyllt
arton år skall offentlig försvarare
förordnas, om det inte är
uppenbart att han saknar behov av
försvarare.
För en misstänkt som inte har
fyllt arton år skall offentlig
försvarare förordnas, om det inte
är uppenbart att han saknar behov
av försvarare. När offentlig för-
svarare skall förordnas, skall
undersökningsledaren göra anmä-
lan om det hos rätten.
Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år
skall, om det inte möter hinder,
handläggas av lagfarna domare
som, med avseende på intresse och
fallenhet för arbete med unga lag-
överträdare, är särskilt lämpade
för uppgiften. Detsamma skall
gälla i fråga om nämndemän som
anlitas för tjänstgöring i sådana
mål.
I mål som rör brott på vilket em
som avses i första stycket anlitas.
§17
Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år
skall, om det inte möter hinder,
handläggas av lagfarna domare
som är särskilt förordnade för det
av domstolen. Detsamma skall
gälla i fråga om nämndemän som
anlitas för tjänstgöring i sådana
mål.
böter kan följa får andra än dem
Prop. 2000/01:56
Bilaga 3
26 §18
När åtal väcks mot den som inte har fyllt arton år, skall tingsrätten
underrätta vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård
16 Senaste lydelse 1994:1760.
17 Senaste lydelse 1994:1760.
18 Senaste lydelse 1994:1760.
39
och fostran om åtalet och om tidpunkten för huvudförhandlingen, om det
inte finns särskilda skäl mot det.
Om yttrande som avses i 11 §
skall lämnas eller har lämnats av
socialnämnden, skall rätten under-
rätta nämnden om tidpunkten för
huvudförhandlingen.
Om åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan följa, skall
vårdnadshavaren eller annan som avses i första stycket, höras i målet, om
det kan ske och det inte finns särskilda skäl mot det.
Prop. 2000/01:56
Bilaga 3
Vårdnadshavare eller annan som
hörs enligt andra stycket har rätt
till ersättning och förskott enligt
vad som är föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall betalas av
staten.
Vårdnadshavare eller annan som
hörs enligt tredje stycket har rätt
till ersättning och förskott enligt
vad som är föreskrivet om vittne.
Ersättningen skall betalas av
staten.
31 §19
Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott
får utredning rörande brottet inledas
1. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser med avseende på den unge,
2. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år
har tagit del i brottet,
3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom
brottet, eller
4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.
Har den unge inte fyllt tolv år får utredning inledas endast om det finns
synnerliga skäl.
Den unges vårdnadshavare och
socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning
har inletts. Underrättelse till vård-
nadshavaren får dock underlåtas,
om det finns särskilda skäl mot en
underrättelse.
32 §20
Bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. 3 §, 4 §, 6-12 §§, 13 §
första stycket och andra stycket andra och tredje meningarna, 14 §, 17 §,
18 § andra stycket, 19 §, 21 § och 24 § rättegångsbalken skall i
tillämpliga delar gälla beträffande sådan utredning som avses i 31 §.
En utredning som avses i 31 §
skall bedrivas med särskild skynd-
samhet.
Utredningen skall, om det inte
möter hinder, ledas av en åklagare
eller polisman som, med avseende
” Senaste lydelse 1994:1760.
20 Senaste lydelse 1994:1760.
40
på intresse och fallenhet för arbete Prop. 2000/01:56
med unga lagöverträdare, är Bilaga 3
särskilt lämpad för uppgiften.
Har den unge tidigare varit
föremål för utredning enligt 31 §,
skall om möjligt samma åklagare
och polismän anlitas för den nya
utredningen.
33 §
Den unges vårdnadshavare eller
annan som svarar för den unges
vård eller fostran skall omedelbart
underrättas om att en utredning
som avses i 31 § har inletts samt
kallas till förhör som hålls med
den unge, om detta inte är till men
för utredningen eller det annars
finns särskilda skäl mot det.
Under utredning som avses i
31 § skall, om det inte möter
hinder, företrädare för social-
tjänsten närvara vid förhör med
den unge.
Innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning
enligt 31 § första stycket 1, får
utredningen inte omfatta annan
åtgärd än förhör med den unge.
Om brottsmisstanken kvarstår
efter förhöret, skall protokoll över
detta omgående sändas till
socialnämnden.
Socialnämnden skall omedelbart
underrättas om att en utredning
som avses i 31 § har inletts. Vid
förhör med den unge skall
företrädare för socialtjänsten
närvara, om det inte möter hinder.
Innan socialnämnden har yttrat
sig om betydelsen av en utredning
enligt 31 § första stycket 1, får
utredningen inte omfatta annan
åtgärd än förhör med den unge.
Om det finns särskilda skäl får
dock även andra åtgärder vidtas.
Om brottsmisstanken kvarstår
efter förhöret med den unge och
efter andra vidtagna åtgärder,
skall protokoll över förhöret och
åtgärderna omgående sändas till
socialnämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
21 Senaste lydelse av tidigare 33 § 1994:1760.
41
Härigenom föreskrivs att 47 § telelagen (1993:597) skall ha följande
lydelse.
Prop. 2000/01:56
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
47 §22
Den som driver televerksamhet och därvid har fått del av eller tillgång
till uppgift som avses i 45 § första stycket skall på begäran lämna
1. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 till en myndighet som i ett
särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den som
söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga
skäl,
2. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 och som angår misstanke
om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan
påföljd än böter,
3. uppgift som avses i 45 § första stycket 3 och som angår misstanke
om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan
myndighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,
4. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 till en kronofogdemyn-
dighet som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndigheten
finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett
ärende,
5. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 till cn skattemyndighet som
behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift
eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen
(1991:481), om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig
betydelse för handläggningen av ett ärende,
6. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 till polismyndighet, om
myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse,
efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att
myndigheten skall kunna fullgöra uppgift som avses i 12 § polislagcn
(1984:387),
7. uppgift som avses i 45 §
första stycket 1 till polismyndighet
eller åklagarmyndighet, om
myndigheten finner att uppgiften
behövs i ett särskilt fall för att
myndigheten skall kunna fullgöra
underrättelseskyldighet enligt 31 §
tredje stycket lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
7. uppgift som avses i 45 §
första stycket 1 till polismyndighet
eller åklagarmyndighet, om
myndigheten finner att uppgiften
behövs i ett särskilt fall för att
myndigheten skall kunna fullgöra
underrättelseskyldighet enligt 33 §
lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga
lagöverträdare,
22 Senaste lydelse 1999:578.
42
8. uppgift som avses i 45 § första stycket 1 och 3 till regional
alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos
vissa regionala alarmeringscentraler.
Prop. 2000/01:56
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
43
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 2000/01:56
Bilaga 3
23 §23
Med undantag för bestämmelserna i 16 § andra stycket och 17 §
tillämpas vad som i denna lag sägs om den häktade även på
1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,
2. den som har tagits in i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
4. den som har omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att ett beslut om undanröjande av skyddstill-
syn vinner laga kraft, och
5. den som med stöd av 9 § tredje stycket lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård tagits in i häkte eller polisarrest i
väntan på förpassning till särskilt ungdomshem.
Denna lag tillämpas inte på den
som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare.
Denna lag tillämpas inte på den
som har gripits enligt 35 § lagen
(1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
23 Senaste lydelse 1998:612.
44
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-12-08
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 30 november 2000 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
2. lag om ändring i telelagen (1993:597),
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Fredrik
Holmberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
25 §
Vid 1995 års reform av reglerna om handläggningen av ungdomsmål
infördes bestämmelsen att målen skall handläggas av domare som är
särskilt lämpade för uppgiften med avseende på intresse och fallenhet för
arbete med unga lagöverträdare. Av den undersökning som företagits av
Utredningen om handläggning av ungdomsmål framgår att bestämmelsen
i de flesta tingsrätter inte har kunnat tillämpas på det sätt som avsetts.
Hovrätterna omfattas inte av undersökningen, men ett likartat besked kan
utläsas ur Svea hovrätts remissvar på utredningen.
Om kravet på särskild lämplighet för arbete med unga lagöverträdare
tas bort faller det väsentliga skälet för den specialisering som likväl nu
föreslås bibehållen. Några av de skäl som i övrigt anförs skulle - i och
för sig i likhet med den regel som föreslås bli avskaffad - lika gärna
kunna anföras som stöd för en specialisering avseende sexualbrott, brott
som i andra fall innefattar våld mot kvinnor, ekonomiska brott, miljö-
brott, osv. Detta gäller t.ex. om vad som i motiveringen anförs att, när
ungdomsmålen alltjämt speciallottas, rotelinnehavaren får stor kunskap
om de särskilda regler som gäller för just ungdomsmålen och för
ungdomars situation i dag.
Den föreslagna nya regeln leder inte heller nödvändigtvis till det
önskade målet att bibehålla specialiseringen. Kravet på särskilt förord-
nande kan nämligen uppfyllas genom att en domstol t.ex. förordnar
samtliga ordinarie domare att handlägga ungdomsmål. I denna riktning
pekar också vad som anförs i det remitterade förslagets motivering om att
det särskilda förordnandet för uppgiften att handlägga ungdomsmål
lämpligen bör ges i domstolens arbetsordning. I många domstolar kan ett
sådant schablonmässigt förordnande också vara nödvändigt för att inte
skapa svårigheter vid målens handläggning. Det kan i sammanhanget
nämnas att den nya regeln framstår som en behörighetsregel, vilket kan
Prop. 2000/01:56
Bilaga 4
45
få den effekten att det skulle innebära domvilla om ett mål handläggs av
domare utan det särskilda förordnandet. Till skillnad från undantaget i
den gällande regeln i 25 § kan ett uteblivet förordnande nämligen inte
sägas utgöra hinder för regelns tillämpning.
När utgångspunkten är att den nuvarande särregleringen för domsto-
larnas handläggning av ungdomsmål måste ändras talar enligt Lagrådets
mening övervägande skäl för att särregleringen upphävs med avseende
på såväl domares behörighet som lottning på rotlar.
I remissen föreslås inte någon bestämmelse om att särskilt förordnade
domare skall handlägga en bevistalan. I praktiken torde en sådan talan,
som lär vara sällan förekommande, handläggas av de domare som hand-
lägger mål mot ungdomar över 15 år. Om det anses alt en specialisering
bör bibehållas, torde den vara särskilt behövlig just när det gäller de
yngsta lagöverträdarna. Enligt Lagrådets mening bör därför, om det
remitterade förslaget avseende 25 § fullföljs, i lagen införas cn bestäm-
melse om att även bevistalan skall handläggas av särskilt förordnade
ungdomsdomare.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 2000/01:56
Bilaga 4
46
Prop. 2000/01:56
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 december 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Pagrotsky, Östros, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Bodström
Föredragande: statsrådet Bodström
Regeringen beslutar proposition 2000/01:56 Ändringar i handläggningen
av ungdomsmål m.m.
47