Regeringens proposition
2000/01:55

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess
medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra
sidan. Ett avtal inom sju sektorer.
Prop.
2000/01:55

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 december 2000
Ingela Thalén
Leif Pagrotsky
(Utrikesdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna avtalet mellan
Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och
Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Avtalet ingår i ett
gemensamt paket tillsammans med sex andra avtal mellan Europeiska
gemenskapen å ena sidan och Schweiz å andra sidan inom områdena
luftfart, gods-, och persontransporter på väg och järnväg, handel med
jordbruksprodukter, ömsesidigt erkännande i samband med bedömning
av överensstämmelse, vissa aspekter rörande offentlig upphandling
respektive vetenskapligt och tekniskt samarbete. I propositionen
redogörs kortfattat för bakgrunden till avtalet liksom för de sex EG-
avtalen. Avtalet om fri rörlighet för personer och dess bilagor
presenteras ingående. I propositionen lämnas också förslag till de
ändringar i svenska lagar som godkännandet av avtalet om fri rörlighet
för personer kräver. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.

Innehållsförteckning
Fel! Bokmärket är inte definierat.
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:819) om
upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet 10
2.3 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302) 11
2.4 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) 13
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:515) om
auktorisation av handelskamrar 15
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:528)
om revisorer 16
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring 18
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 19
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:678) om
utstationering av arbetstagare 20
2.10 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringslagen
(1999:799) 22
2.11 Förslag till lag om ändring i studiestödslagen
(1999:1395) 23
3 Ärendet och dess beredning 24
4 Avtalets disposition 24
5 Sveriges ratifikation av avtalet 26
6 Avtalet om fri rörlighet för personer 27
6.1 Grundläggande bestämmelser 27
6.2 Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser 31
7 Bilaga I till avtalet om fri rörlighet för personer 38
7.1 Kapitel I Allmänna bestämmelser 38
7.2 Kapitel II Arbetstagare 47
7.3 Kapitel III Egenföretagare 53
7.4 Kapitel IV Tillhandahållande av tjänster 56
7.5 Kapitel V Personer som inte utövar ekonomisk
förvärvsverksamhet 60
7.6 Kapitel VI Förvärv av fast egendom 62
7.7 Kapitel VII Övergångsbestämmelser samt avtalets
framtida utveckling 63
8 Bilaga II Samordningen av socialförsäkringssystemen 63
8.1 Centrala element 63
8.1.1 Gällande rätt 64
8.1.2 Överväganden och förslag 65
9 Bilaga III: Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet 67
9.1 Avtalet med Schweiz 67
9.2 Övergångs- och liberaliseringsdirektiven 67
9.2.1 Krav på yrkeskunskap, allmän kommersiell
kunskap eller yrkesskicklighet 68
9.2.2 Krav på god vandel 70
9.2.3 Krav på konkursfrihet 70
9.2.4 Krav på att den sökande ej varit föremål för
administrativa disciplinära åtgärder 71
9.2.5 Bevis på ekonomisk ställning samt giltig
försäkring 72
9.3 Det första generella direktivet 72
9.4 Det andra generella direktivet 74
9.5 Direktiv för särskilda yrken 74
9.5.1 Juridiska yrken - Advokat 74
9.5.2 Vissa yrken inom hälso- och sjukvården 76
9.5.3 Veterinär 78
9.5.4 Arkitektur 78
9.5.5 Yrken inom sjöfartens område 79
9.5.6 Revisorer 79
10 Övriga sektorsavtal 80
10.1 Inledning 80
10.2 Avtalet om luftfart 80
10.3 Avtalet om gods- och persontransporter på väg
och järnväg 82
10.4 Avtalet om handel med jordbruksprodukter 84
10.5 Avtalet om ömsesidigt erkännande i samband med
bedömning av överensstämmelse 86
10.6 Avtalet om vissa aspekter rörande offentlig upphandling 88
10.7 Avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete 89
11 Författningskommentar 90
11.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 90
11.2 Förslaget till ändring i lagen (1946:819) om upptagande
av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet 92
11.3 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302) 92
11.4 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529) 92
11.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:515) om
auktorisation av handelskamrar 92
11.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:528) om
revisorer 93
11.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring 94
11.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 94
11.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:678) om
utstationering av arbetstagare 94
11.10 Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringslagen
(1999:799) 95
11.11 Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen
(1999:1395) 95
Bilaga 1 Avtalet om personers fria rörlighet 96
Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian (Ds 2000:52) Avtalet mellan
Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och
Schweiz å andra sidan. Ett avtal inom sju sektorer. 222
Bilaga 3 Lagförslag Ds 2000:52 223
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser DS 2000:52 247
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 december 2000 248
Rättsdatablad 249

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen

dels godkänner
avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena
sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer,
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed för
rättighets tillvaratagande i utlandet,
3. lag om ändring i passlagen (1978:302),
4. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
5. lag om ändring i lagen (1990:515) om auktorisation av handels-
kamrar,
6. lag om ändring i lagen (1995:528) om revisorer,
7. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,
8. lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område,
9. lag om ändring i lagen (1999:678) om utstationering av
arbetstagare,
10. lag om ändring i socialförsäkringslagen (1999:799),
11. lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)

2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 och 9 11 §§, 12 kap. 2 § samt
33 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
2 §
Till ledamot av advokatsam-
fundet får endast den antas som
1. är svensk medborgare eller
medborgare i en annan stat inom
Europeiska unionen eller Euro-
peiska ekonomiska samarbetsom-
rådet,
Till ledamot av advokatsam-
fundet får endast den antas som
1. är svensk medborgare eller
medborgare i en annan stat inom
Europeiska unionen, Europeiska
ekonomiska samarbets-
området eller i Schweiz,
2. har hemvist i Sverige eller i
en annan stat inom Europeiska
unionen eller Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet,
2. har hemvist i Sverige eller i
en annan stat inom Europeiska
unionen, Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet eller i Schweiz,
3. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till
domarämbete,
4. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och
teoretisk utbildning,
5. har gjort sig känd för redbarhet, och
6. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.
Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag från
antagningskraven såvitt gäller första stycket 1 och 2. Detsamma gäller
antagningskraven enligt första stycket 3 och 4 beträffande den som är
auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande
bestämmelser.
Den som har genomgått en
utbildning som krävs för att bli
advokat i en stat inom Europeiska
unionen eller Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet och som
i Sverige genomgått ett prov som
visar att han har tillräckliga
kunskaper om den svenska rätts-
ordningen, skall anses uppfylla
kraven enligt första stycket 3 och
4. Detsamma gäller den som regi-
strerats enligt 2 a § och som
därefter under minst tre år bedrivit
faktisk och regelbunden advokat-
verksamhet i Sverige, under
förutsättning antingen att
verksamheten huvudsakligen
omfattat svensk rätt eller att, om
verksamheten inte huvudsakligen
omfattat svensk rätt, den
registrerade på annat sätt har
förvärvat tillräckliga kunskaper
och erfarenheter för att antas till
ledamot i samfundet.
Den som har genomgått en
utbildning som krävs för att bli
advokat i en stat inom Europeiska
unionen, Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet eller i Schweiz
och som i Sverige genomgått ett
prov som visar att han har
tillräckliga kunskaper om den
svenska rättsordningen, skall
anses uppfylla kraven enligt första
stycket 3 och 4. Detsamma gäller
den som registrerats enligt 2 a §
och som därefter under minst tre
år bedrivit faktisk och
regelbunden advokatverksamhet i
Sverige, under förutsättning
antingen att verksamheten
huvudsakligen omfattat svensk rätt
eller att, om verksamheten inte
huvudsakligen omfattat svensk
rätt, den registrerade på annat sätt
har förvärvat tillräckliga
kunskaper och erfarenheter för att
antas till ledamot i samfundet.
Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland,
Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som
därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort
som biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla
kraven enligt första stycket 3 6.
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7
§ föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till
ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig
rådgivning i vissa fall, m.m. är förbjuden att utöva rådgivnings-
verksamhet.
Lagfaren domare i eller befattningshavare vid domstol eller allmän
åklagare eller kronofogde får inte antas till ledamot; inte heller den som
annars är anställd i en stats eller kommuns tjänst eller hos någon annan
enskild än advokat, om inte advokatsamfundets styrelse medger
undantag.

9 §
Vad i rättegångsbalken eller i
någon annan lag föreskrivs om
advokater skall i tillämpliga delar
gälla även den som är auktoriserad
som advokat i någon annan stat
inom Europeiska unionen eller
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet när denne är
verksam i Sverige. Därvid skall
han använda den yrkesbeteckning
som används i den stat där han är
auktoriserad, uttryckt på denna
stats språk och med hänvisning till
den yrkesorganisation som han
tillhör eller till den domstol vid
vilken han enligt den statens lag
får tjänstgöra. Om rätten kräver
det, skall den som uppger sig
uppfylla kraven i första meningen
förete bevis härför.
Vad i rättegångsbalken eller i
någon annan lag föreskrivs om
advokater skall i tillämpliga delar
gälla även den som är auktoriserad
som advokat i någon annan stat
inom Europeiska unionen, Euro-
peiska ekonomiska
samarbetsområdet eller i Schweiz
när denne är verksam i Sverige.
Därvid skall han använda den
yrkesbeteckning som används i
den stat där han är auktoriserad,
uttryckt på denna stats språk och
med hänvisning till den
yrkesorganisation som han tillhör
eller till den domstol vid vilken
han enligt den statens lag får
tjänstgöra. Om rätten kräver det,
skall den som uppger sig uppfylla
kraven i första meningen förete
bevis härför.
Första stycket första meningen omfattar bestämmelsen i 4 § andra
stycket om advokatverksamhet i bolag endast i fråga om den som är
skyldig att vara registrerad enligt 2 a §.
Advokatsamfundets styrelse skall underrätta behörig myndighet eller
organisation i den stat där advokaten är auktoriserad om beslut i vilket
det har konstaterats att han åsidosatt sina plikter som advokat.

10 §
Den som utan att vara behörig
till det utger sig för att vara
auktoriserad som advokat i
Sverige eller i en annan stat inom
Europeiska unionen eller Euro-
peiska ekonomiska samarbets-
området, döms till böter.
Den som utan att vara behörig
till det utger sig för att vara
auktoriserad som advokat i
Sverige eller i en annan stat inom
Europeiska unionen, Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
eller i Schweiz, döms till böter.

11 §
Regeringen får föreskriva att
bestämmelserna i detta kapitel om
registrering av den som är
auktoriserad som advokat i en stat
inom Europeiska unionen också
skall omfatta den som är
auktoriserad som advokat i en stat
inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Regeringen får föreskriva att
bestämmelserna i detta kapitel om
registrering av den som är
auktoriserad som advokat i en stat
inom Europeiska unionen också
skall omfatta den som är
auktoriserad som advokat i en stat
inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet eller i Schweiz.

12 kap.
2 §
Såsom ombud får inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till
redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara
ombud i målet. Ombudet skall behärska svenska språket.
Ombud skall ha hemvist i
Sverige eller i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet; dock får även
annan brukas såsom ombud, om
rätten med hänsyn till
omständigheterna finner det
lämpligen kunna ske.
Ombud skall ha hemvist i
Sverige, i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet eller i Schweiz;
dock får även annan brukas såsom
ombud, om rätten med hänsyn till
omständigheterna finner det
lämpligen kunna ske.
Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd eller
som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

33 kap.
8 §
Har part, som saknar hemvist
inom riket, inte hos rätten uppgivit
ombud, som har hemvist i riket
eller i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och som äger
att för parten ta emot delgivning i
målet, får rätten förelägga honom,
då han första gången för talan, att
för sig ställa sådant ombud och
göra anmälan därom hos rätten.
Underlåter han det, får delgivning
med honom ske genom att
handlingen med posten sänds till
honom under hans senaste kända
adress.
Har part, som saknar hemvist
inom riket, inte hos rätten uppgivit
ombud, som har hemvist i riket, i
en annan stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
eller i Schweiz och som äger att
för parten ta emot delgivning i
målet, får rätten förelägga honom,
då han första gången för talan, att
för sig ställa sådant ombud och
göra anmälan därom hos rätten.
Underlåter han det, får delgivning
med honom ske genom att
handlingen med posten sänds till
honom under hans senaste kända
adress.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.2

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:819) om
upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1946:819) om upptagande av ed
för rättighets tillvaratagande i utlandet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Behöver någon få en uppgift bekräftad med ed, antingen av honom
själv eller av någon annan, för att i utlandet ta till vara sin rätt till arv,
försäkring, pension, skadestånd, underhållsbidrag eller någon annan
rättighet som tillkommer honom, får sådan ed tas upp av tingsrätt.
Vad som sägs i första stycket
gäller också den som för att få
idka näring inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
behöver bekräfta med ed att han
inte varit försatt i konkurs.
Vad som sägs i första stycket
gäller också den som för att få
idka näring inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
eller i Schweiz behöver bekräfta
med ed att han inte varit försatt i
konkurs.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.4

2.5 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom föreskrivs att 5 § passlagen (1978:302) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §1
Svensk medborgare får ej resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass.
Vad som har sagts nu gäller dock ej
1. på fartyg mönstrat sjöfolk under tjänstgöring ombord på fartyget
eller fiskare under yrkesutövning,
2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på
luftfartyget, om han har luftfartscertifikat eller därmed jämförlig
handling,
3. den som är medborgare även i annat land än Sverige och som
medför av myndighet i det landet utfärdad legitimationshandling vilken
gäller som pass,
4. den som reser till någon av de
stater som har tillträtt eller
anslutit sig till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 eller som har
slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med
konventionsstaterna,
4. den som reser till någon av de
stater som har tillträtt eller
anslutit sig till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985 eller som har
slutit avtal om samarbete enligt
konventionen med
konventionsstaterna eller till
Schweiz,
5. passagerare på fartyg som efter utresan med återvändande tur
anlöper svensk hamn, om passageraren enligt de villkor som gäller för
resan inte tillåts stiga i land i främmande stat och medför särskilt
passerkort för resan.
Det ankommer på polisen att
övervaka efterlevnaden av
bestämmelserna i första stycket.
Den som enligt första stycket
skall medföra pass vid utresa ur
riket är skyldig att på begäran visa
upp sitt pass för polisman, särskilt
förordnad passkontrollant,
tulltjänsteman eller tjänsteman vid
Kustbevakningen eller vid
Migrationsverket. Motsvarande
skyldighet föreligger vid inresa
från en stat som inte har tillträtt
eller anslutit sig till konventionen
om tillämpning av Schengenavtalet
av den 14 juni 1985 och inte
heller har slutit avtal om
samarbete enligt konventionen
med konventionsstaterna, om det
svenska medborgarskapet inte
styrks på annat sätt.
Det ankommer på polisen att
övervaka efterlevnaden av
bestämmelserna i första stycket.
Den som enligt första stycket
skall medföra pass vid utresa ur
riket är skyldig att på begäran visa
upp sitt pass för polisman, särskilt
förordnad passkontrollant,
tulltjänsteman eller tjänsteman vid
Kustbevakningen eller vid
Migrationsverket. Motsvarande
skyldighet gäller vid inresa från
annat land än
1. en stat som har tillträtt eller
anslutit sig till konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet av
den 14 juni 1985,
2. en stat som har slutit avtal
om samarbete enligt konventionen
med konventionsstaterna eller
3. Schweiz.
Skyldigheten att uppvisa pass
vid inresa gäller endast om det
svenska medborgarskapet inte
kan styrkas på annat sätt.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.6

2.7 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 14 § samt 11 kap. 1 och 3 §§
utlänningslagen (1989:529)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
14 §2
Utöver vad som följer av 4 a § får regeringen meddela föreskrifter om
1. uppehållstillstånd för studier eller besök, och
2. uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Regeringen får också meddela
föreskrifter om att en ansökan om
uppehållstillstånd får bifallas om
det följer av en överenskommelse
med främmande stat, samt att
uppehållstillstånd får återkallas
för de utlänningar som omfattas av
avtalet om ett Europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde
(EES) även i andra fall än de som
anges i 11 § första stycket.
Regeringen får också meddela
föreskrifter om att en ansökan om
uppehållstillstånd får bifallas om
det följer av en överenskommelse
med främmande stat, samt att
uppehållstillstånd får återkallas
för de utlänningar som omfattas av
avtalet om ett Europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde
(EES) eller avtalet mellan
Europeiska gemenskapen och
dess medlemsstater å ena sidan
och Schweiz å andra sidan om fri
rörlighet för personer även i
andra fall än de som anges i 11 §
första stycket.
Regeringen skall anmäla föreskrifter om tidsbegränsat
uppehållstillstånd enligt 4 a § till riksdagen genom en särskild
skrivelse inom tre månader.

11 kap.
1 §3
En utlänning som har ansökt om asyl i Sverige får avvisas endast om
muntlig handläggning har ingått vid Migrationsverkets handläggning av
ärendet. Muntlig handläggning skall även annars företas på begäran av
utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för
att avgöra asylärendet.
I ett asylärende vid Utlänningsnämnden skall muntlig handläggning
ingå, om detta kan antas vara till fördel för utredningen eller på annat
sätt bidra till ett snabbt avgörande. Muntlig handläggning skall även
annars företas på utlänningens begäran, om det inte står klart att en sådan
handläggning är obehövlig i asylärendet.
Utlänningsnämnden skall ha
muntlig handläggning i ärenden
som rör utvisning eller vägran att
förnya ett uppehållstillstånd
avseende de utlänningar som
omfattas av avtalet om ett
Europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES). Även
ärenden som rör avvisning eller
vägran att bevilja
uppehållstillstånd skall handläggas
muntligen, om det begärs av en
utlänning som omfattas av avtalet
och som ansökt om
uppehållstillstånd. I detta fall får
dock muntlig handläggning
underlåtas, om den skulle strida
mot den nationella säkerhetens
intresse.
Utlänningsnämnden skall ha
muntlig handläggning i ärenden
som rör utvisning eller vägran att
förnya ett uppehållstillstånd
avseende de utlänningar som
omfattas av avtalet om ett
Europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES) eller
avtalet mellan Europeiska
gemenskapen och dess
medlemsstater å ena sidan och
Schweiz å andra sidan om fri
rörlighet för personer. Även
ärenden som rör avvisning eller
vägran att bevilja
uppehållstillstånd skall handläggas
muntligen, om det begärs av en
utlänning som omfattas av avtalen
och som ansökt om
uppehållstillstånd. I detta fall får
dock muntlig handläggning
underlåtas, om den skulle strida
mot den nationella säkerhetens
intresse.
Migrationsverket och Utlänningsnämnden får bestämma att även andra
personer än utlänningen skall höras vid handläggningen. Ersättning för
inställelsen lämnas i sådana fall enligt 6 kap. 15 § andra stycket.
Särskilda bestämmelser om utredning som rör barn finns i 1 a §.

3 §4
Bestämmelserna i 20 § förvaltningslagen om motivering av beslut
gäller även för beslut som meddelas i ärenden enligt denna lag, om inte
något annat följer av andra eller tredje stycket.
Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd skall alltid innehålla de skäl
som ligger till grund för beslutet.
Vid beslut om visering eller
arbetstillstånd får skälen som
ligger till grund för beslutet
utelämnas. En utlänning som
omfattas av avtalet om ett
Europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES), utan att
vara medborgare i ett EES land,
har dock alltid rätt till motivering
av ett beslut om visering om det
går honom emot.
Vid beslut om visering eller
arbetstillstånd får skälen som
ligger till grund för beslutet
utelämnas. En utlänning som
omfattas av avtalet om ett
Europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES) eller
avtalet mellan Europeiska
gemenskapen och dess
medlemsstater å ena sidan och
Schweiz å andra sidan om fri
rörlighet för personer, utan att
vara medborgare i ett EES-land
eller i Schweiz, har dock alltid rätt
till motivering av ett beslut om
visering om det går honom emot.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:515) om
auktorisation av handelskamrar
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1990:515) om auktorisation av
handelskamrar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §1
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
uppdra åt auktoriserade handelskamrar att utfärda sådana certifikat och
andra dokument för handelsändamål, som kan behövas på grund av
internationella överenskommelser eller utländska föreskrifter om in-
eller utförsel av varor.
Vad som sägs i första stycket
gäller också sådana intyg för
enskilda personer om faktiskt
utövande av verksamhet som
behövs för att få idka näring inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Vad som sägs i första stycket
gäller också sådana intyg för
enskilda personer om faktiskt
utövande av verksamhet som
behövs för att få idka näring inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet eller i Schweiz.
Beslut av auktoriserade handelskamrar i ärenden enligt andra stycket
får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.9

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:528) om
revisorer
Härigenom föreskrivs att 4, 6 8 samt 16 §§ lagen (1995:528) om
revisorer skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
För att bli godkänd revisor skall sökanden
1. yrkesmässigt utöva revisionsverksamhet,
2. vara bosatt i Sverige eller i en
annan stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet,
2. vara bosatt i Sverige, i en
annan stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
eller i Schweiz,
3. varken vara i konkurs, vara underkastad näringsförbud, ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken, vara förbjuden att utöva
rådgivningsverksamhet enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot
yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m. m. eller vara underkastad någon
motsvarande rådighetsinskränkning i en annan stat,
4. hos Revisorsnämnden ha avlagt revisorsexamen, och
5. vara redbar och i övrigt lämplig att utöva revisionsverksamhet.

6 §
Det krav på revisorsexamen som ställs upp i 4 § 4 skall anses uppfyllt
också av den som
1. innehar ett sådant utländskt
examensbevis som krävs för att få
utföra lagstadgad revision i stat
inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, och
1. innehar ett sådant utländskt
examensbevis som krävs för att få
utföra lagstadgad revision i stat
inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet eller i Schweiz,
och
2. hos Revisorsnämnden har genomgått ett särskilt
lämplighetsprov.

7 §
Det krav på högre revisorsexamen som ställs upp i 5 § skall anses
uppfyllt också av den som
1. innehar ett sådant utländskt
examensbevis som krävs för att
utan behörighetsbegränsning få
utföra lagstadgad revision i stat
inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, och
1. innehar ett sådant utländskt
examensbevis som krävs för att
utan behörighetsbegränsning få
utföra lagstadgad revision i stat
inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet eller i Schweiz,
och
2. hos Revisorsnämnden har genomgått ett särskilt lämplighetsprov.

8 §
Revisorsnämnden får, om det
finns särskilda skäl, medge en
revisor att under viss tid behålla
godkännande eller auktorisation
vid bosättning utanför Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
Revisorsnämnden får, om det
finns särskilda skäl, medge en
revisor att under viss tid behålla
godkännande eller auktorisation
vid bosättning utanför Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
eller Schweiz.

16 §
En revisor får driva revisionsverksamhet endast såsom enskild
näringsidkare eller i handelsbolag eller aktiebolag som inte utövar annan
verksamhet än sådan som är förenlig med en revisors yrkesutövning.
Revisorsnämnden får tillåta att
en revisor som är verksam i
Sverige driver revisionsverksam-
het i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet även om kravet i
första stycket inte är uppfyllt.
Revisorsnämnden får tillåta att
en revisor som är verksam i
Sverige driver revisionsverksam-
het i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet eller i Schweiz
även om kravet i första stycket
inte är uppfyllt.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.11

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring
Härigenom föreskrivs att 48 § lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

48 §
Till personer som uppfyller
villkoren för rätt att med
bibehållen ersättning söka arbete i
något annat EU- eller EES-land
utfärdar Arbetsmarknadsstyrelsen
intyg som visar rätten till
ersättning.

Till personer som uppfyller
villkoren för rätt att med
bibehållen ersättning söka arbete i
något annat EU- eller EES-land
eller i Schweiz utfärdar
Arbetsmarknadsstyrelsen intyg
som visar rätten till ersättning.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.13

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
7 §
Legitimation att utöva ett yrke inom hälso- och sjukvården skall
återkallas om den legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat
sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan
utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och det inte finns hinder
mot återkallelse från allmän synpunkt, eller
4. ålagts prövotid enligt 6 § första stycket och under prövotiden på
nytt varit oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
olämplig att utöva yrket.
Om det finns särskilda skäl får återkallelse underlåtas i fall som avses
i första stycket 4, varvid föreskrift om prövotid kan meddelas ytterligare
en gång.
Har någon som blivit
auktoriserad i ett annat land
inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) fått legi-
timation inom hälso- och
sjukvården och återkallas den
auktorisationen, skall även
legitimationen återkallas.
Har någon som blivit
auktoriserad i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) eller i
Schweiz fått legitimation inom
hälso- och sjukvården och åter-
kallas den auktorisationen, skall
även legitimationen återkallas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:678) om
utstationering av arbetstagare
Härigenom föreskrivs att 1, 8 och 9 §§ samt rubriken närmast före 8 §
lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag gäller när en arbetsgivare som är etablerad i ett annat land
än Sverige utstationerar arbetstagare här i landet i samband med att
arbetsgivaren tillhandahåller tjänster över gränserna.
Dessutom finns i 8 §
bestämmelser om arbetsgivare
som har sitt hemvist eller säte i
Sverige och utstationerar
arbetstagare till ett annat
medlemsland inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES).
Dessutom finns i 8 §
bestämmelser om arbetsgivare
som har sitt hemvist eller säte i
Sverige och utstationerar
arbetstagare till ett annat
medlemsland inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES) eller Schweiz.
Utstationeringar till andra länder
inom EES
Utstationeringar till andra länder
inom EES eller Schweiz

8 §
När arbetsgivare med hemvist
eller säte i Sverige utstationerar
arbetstagare till annat land inom
EES, skall arbetsgivaren tillämpa
de nationella bestämmelser
varigenom det landet genomfört
Europaparlamentets och rådets
direktiv 96/71/EG av den 16
december 1996 om utstationering
av arbetstagare i samband med
tillhandahållande av tjänster.
När arbetsgivare med hemvist
eller säte i Sverige utstationerar
arbetstagare till annat land inom
EES eller Schweiz, skall
arbetsgivaren tillämpa de
nationella bestämmelser
varigenom det landet genomfört
Europaparlamentets och rådets
direktiv 96/71/EG av den 16
december 1996 om utstationering
av arbetstagare i samband med
tillhandahållande av tjänster.
Första stycket hindrar inte att arbetsgivaren tillämpar bestämmelser
eller villkor som är förmånligare för arbetstagaren.

9 §1
Arbetsmiljöverket skall vara förbindelsekontor och tillhandahålla
information om de arbets- och anställningsvillkor som kan bli
tillämpliga vid en utstationering i Sverige.
För information om kollektivavtal som kan komma att bli tillämpliga
skall Arbetsmiljöverket hänvisa till berörda kollektivavtalsparter.
Arbetsmiljöverket skall även
samarbeta med motsvarande
förbindelsekontor i andra länder
inom EES.
Arbetsmiljöverket skall även
samarbeta med motsvarande
förbindelsekontor i andra länder
inom EES och i Schweiz.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.16

2.17 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringslagen
(1999:799)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § socialförsäkringslagen
(1999:799) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 kap.
1 §
För tid då en försäkrad vistas i
ett land som inte ingår i
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES) får förmåner
som grundas på bosättning utges
endast i de fall som avses i 2 och
3 §§.
För tid då en försäkrad inte
vistas i ett land som ingår i
Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES) eller i
Schweiz får förmåner som
grundas på bosättning utges endast
i de fall som avses i 2 och 3 §§.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2.18

2.19 Förslag till lag om ändring i studiestödslagen
(1999:1395)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och rubriken närmast före 1 kap.
4 § studiestödslagen (1999:1395) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Medborgare i annat EU/EES-land
Medborgare i annat EU/EES-land
eller Schweiz

1 kap.
4 §
Utländska medborgare som på
grund av anställning eller
etablering som egenföretagare här
i landet kan härleda rättigheter
från EG-rätten eller avtalet om
Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) i fråga
om sociala förmåner skall när det
gäller rätt till studiestöd enligt
denna lag jämställas med svenska
medborgare under de
förutsättningar som anges i
föreskrifter av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer. Detsamma gäller
make, sambo och barn till sådana
utländska medborgare.
Utländska medborgare som på
grund av anställning eller
etablering som egenföretagare här
i landet kan härleda rättigheter i
fråga om sociala förmåner från
1. EG-rätten,
2. avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet
(EES), eller
3. avtalet mellan Europeiska
ge-menskapen och dess
medlemsstater å ena sidan, och
Schweiz å andra sidan om fri
rörlighet för personer,
skall när det gäller rätt till
studiestöd enligt denna lag
jämställas med svenska
medborgare under de
förutsättningar som anges i
föreskrifter av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer. Detsamma gäller
make sambo och barn samt andra
familjemedlemmar till sådana
utländska medborgare.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer

3

4 Ärendet och dess beredning
Schweiz har valt att stå utanför avtalet om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES-avtalet). I syfte att i viss utsträckning försöka
uppnå ett närmande mellan Europeiska unionen och Schweiz på några
viktigare områden, inleddes förhandlingar mellan parterna den 12
december 1994. Dessa kunde avslutas i Wien den 11 december 1998
och resulterade i sju sektorsavtal, dels ett s.k. blandat avtal om fri
rörlighet för personer ingånget mellan Europeiska gemenskapen och
dess medlem-sstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan, dels sex s.k.
EG-avtal mellan Europeiska gemenskapen å ena sidan och Schweiz å
andra sidan inom områdena luftfart, gods- och persontransporter på väg
och järnväg, handel med jordbruksprodukter, ömsesidigt erkännande i
samband med bedömning av överensstämmelse, vissa aspekter rörande
offentlig upphandling respektive vetenskapligt och tekniskt samarbete. I
det sist-nämnda avtalet ingår Europeiska atomenergigemenskapen
(Euratom) som avtalspart tillsammans med Europeiska gemenskapen.
Det är bara sektorsavtalet om fri rörlighet för personer som skall
godkännas av riksdagen. Övriga avtal har, som sägs ovan, slutits mellan
Europeiska gemenskapen och Schweiz och skall därför inte godkännas
av riksdagen (se kapitel 4). Avtalet om fri rörlighet för personer finns i
bilaga I.
Regeringen beslutade den 17 juni 1999 om undertecknande för svensk
del och de sju avtalen undertecknades i Luxemburg den 21 juni samma
år. Det schweiziska parlamentet godkände avtalen den 8 oktober 1999.
Avtalen antogs av Europaparlamentet den 4 maj 2000. En folk-
omröstning ägde rum i Schweiz den 21 maj 2000 vilken resulterade i att
67,2 procent röstade för avtalspaketet.
I Utrikesdepartementets promemoria Avtalet mellan Europeiska
gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra
sidan Ett avtal inom sju sektorer, Ds 2000:52, behandlas avtalet samt
de lagstiftningsåtgärder som behövs för att Sverige efter ratifikation
skall kunna tillämpa avtalet. Promemorian har remissbehandlats. En
sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians
lagförslag finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna
återfinns i bilaga 4 och en sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig på Utrikes-departementet (dnr UD/2000/1411).
Lagrådet
De lagändringar som föreslås är av enkel beskaffenhet. Tekniskt innebär
lagändringarna att bestämmelser som i dag gäller för EU-medborgare
även blir tillämpliga på de personer som omfattas av avtalet. Regeringen
anser därför att Lagrådets yttrande inte behöver inhämtas.
5 Avtalets disposition
Sektorsavtalen som ingår i avtalspaketet sträcker sig över sju sektorer:
luftfart, gods- och persontransporter på väg och järnväg, handel med
jordbruksprodukter, ömsesidigt erkännande i samband med bedömning
av överensstämmelse, offentlig upphandling, vetenskapligt och tekniskt
samarbete samt personers fria rörlighet. De sex första sektorsavtalen är
gemenskapsrättsliga, vilket innebär att de sträcker sig över områden där
Europeiska gemenskapen är behörig att besluta om regler och därmed
även att ingå avtalen, och att medlemsstaterna på motsvarande sätt som
gäller andra gemenskapsregler inom dessa områden har att anpassa sig
till sektorsavtalens innehåll. Vad gäller det sista sektorsavtalet avtalet
om fri rörlighet för personer är förhållandet dock ett annat. Detta
sektorsavtal är ett s.k. blandat avtal varmed avses att de avtalsslutande
parterna utgörs av Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater
(dvs. EU-länderna) å ena sidan och Schweiz å andra sidan. Det faktum att
EU-länderna är avtalsslutande parter betyder i praktiken att
sektorsavtalet innefattar områden som ligger inom den nationella
lagstiftningsmaktens kompetens. Detta föranleder i sin tur att
sektorsavtalet om fri rörlighet för personer måste ratificeras av
Europeiska unionens samtliga medlemsstater. När sektorsavtalet om fri
rörlighet för personer har ratificerats av samtliga EU-länder och
ratificeringsinstrumenten överlämnats till Europeiska unionens råd i
Bryssel, fattar rådet ett formellt beslut om avtalets ikraftträdande.
Enligt den s.k. giljotinklausulen i avtalet om fri rörlighet för personer
behandlas de sju sektorsavtalen som ett gemensamt paket.
Sektorsavtalen träder således i kraft respektive sägs upp endast som en
helhet. Inne-börden av detta är att avtalet förutsätter ett gemensamt
agerande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Europeiska
gemenskapen i så måtto att båda parternas agerande är erforderligt för
att hela avtals-paketet, dvs. samtliga sektorsavtal, skall kunna godkännas.
Att sektorsavtalen skall behandlas som ett paket är ett oeftergivligt
krav. Giljotinklausulen etablerades till följd av ett krav från Europeiska
unionen och med argumentet att enbart som ett sammanhållet paket kan
avtalet tillvarata båda sidors intressen. Klausulen gäller dock inte be-
träffande sektorsavtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete när
detta löper ut år 2002 eller i det fall detta sektorsavtal sägs upp av
Schweiz till följd av en modifiering av Europeiska gemenskapens
ramprogram på området.
Giljotinklausulen stadgar vidare att avtalspaketet har ingåtts för en
period av sju år. Båda parterna kan före utgången av de sju åren besluta
att inte förlänga avtalspaketet. Om någon sådan begäran inte görs,
förlängs avtalspaketet automatiskt på obestämd tid. Båda parter har dock
möjlighet att när som helst säga upp avtalspaketet. Uppsägningstiden är
då sex månader. I den händelse att något av sektorsavtalen inte förlängs,
förlängs inte heller de andra sektorsavtalen. Samma princip är tillämplig
om något av sektorsavtalen skulle sägas upp. Om så sker sägs samtliga
avtal upp. Denna regel gäller för samtliga sektorsavtal med undantag för
sektorsavtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete. Skulle detta
sektorsavtal inte förlängas eller sägas upp, har detta som nämns ovan
ingen inverkan på övriga sektorsavtal.
De sju sektorsavtalen har olika karaktär och omfattning.
Sektorsavtalet om luftfart utgör ett integrationsavtal, där Schweiz
förbinder sig att tillämpa Europeiska gemenskapens regler på området
medan sektorsavtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete är ett
vanligt samarbetsavtal. De fem övriga sektorsavtalen avser däremot
avreglering.
För varje sektorsavtal finns en gemensam kommitté som skall
säkerställa genomförandet på respektive område samt besluta om
tolkning och tillämpning av respektive sektorsavtal.

6 Sveriges ratifikation av avtalet
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda avtalet mellan Europeiska
gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan.
Av de sju sektorsavtalen skall bara sektorsavtalet om fri rörlighet för personer

ratificeras.
Promemorians förslag: överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte berört förslaget i
denna del eller inte haft någon invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Genom avtalet med Schweiz om fri rörlighet
för personer ges EU-medborgare möjlighet till inresa och vistelse i Schweiz på
ett
sätt som motsvarar den fria rörligheten inom unionen. Således möjliggörs för EU-
medborgare och därmed för svenska medborgare såväl att arbeta som anställda
som att uppta förvärvsverksamhet i yrken respektive branscher som är reglerade i

Schweiz på samma villkor som landets egna medborgare. Motsvarande skall gälla
för schweiziska medborgare i Sverige liksom inom unionen i övrigt. Under de
första fem åren efter avtalets ikraftträdande har Schweiz enligt avtalet att
tillämpa
vissa kvantitativa restriktioner för antalet EU-medborgare som skall ges
uppehållstillstånd och som därmed har möjlighet att arbeta som anställda eller
bedriva näringsverksamhet. Avtalet ger EU-medborgare rätt att tillhandahålla
tjänster i Schweiz och vice versa.
Sverige har, jämfört med många andra länder, få reglerade yrken. Vad gäller
näringsverksamhet råder i Sverige fri etableringsrätt i de allra flesta
branscher.
Några lagstadgade krav på yrkeskompetens för den som vill driva näring finns
normalt inte i Sverige. I stället säkerställs kvalitetskravet på tillhandahållna
tjänster
i regel genom att vissa arbetsuppgifter endast får utföras av eller skall
övervakas
av en person med viss kompetens. För vissa av de yrken eller näringar som är
reglerade i Sverige genom lagstiftning erkänns dessutom redan utländska
utbildningar generellt ibland efter en viss prövning av den aktuella
utbildningen.
Avtalet om fri rörlighet för personer omfattar också samordning av systemen
för social trygghet.
Regeringen föreslår riksdagen att sektorsavtalet om fri rörlighet för personer
skall godkännas av Sverige. Sektorsavtalet om personers fria rörlighet bör i
huvudsak vara till fördel för Sverige i och med att sektorsavtalet möjliggör för

svenska medborgare att bl.a. arbeta som anställda eller uppta förvärsverksamhet
i
Schweiz på samma villkor som Schweiz egna medborgare.
Sektorsvtalet med Schweiz kräver vad gäller den fria rörligheten för personer
inte några omfattande ändringar av svensk lagstiftning. De lagändringar som
föranleds av avtalet redovisas i kapitel 2.
Härutöver krävs åtskilliga ändringar i vissa förordningar och
myndighetsföreskrifter. Det ankommer på myndigheterna att granska sina regler
med anledning av avtalet och vidta nödvändiga ändringar.

7 Avtalet om fri rörlighet för personer
7.1 Grundläggande bestämmelser
Målsättningar (artikel 1)
I denna artikel anges avtalets syften som är att fastställa rätt till inresa
och vistelse, upptagande av ekonomisk förvärvsverksamhet som
arbetstagare och etablering som egenföretagare på de avtalsslutande
parternas territorier. För arbetstagare och egenföretagare finns också en
uttrycklig rätt att stanna kvar på de avtalsslutande ländernas territorier.
Även personer som inte utövar ekonomisk förvärvsverksamhet ges rätt
till inresa och vistelse på de avtalsslutande parternas territorier.
Samtliga nämnda grupper skall säkerställas samma levnads-,
anställnings- och arbetsvillkor som de egna medborgarna har rätt till.
Vidare uppges ett syfte vara att underlätta tillhandahållandet av
tjänster, särskilt vad gäller kortvarigt tillhandahållande av tjänster, på de
avtalsslutande parternas territorier. Vad gäller åtgärder för att
liberalisera tjänstesektorn skall avtalet uppfattas som ett första steg. I
anslutning till avtalets slutakt finns en gemensam förklaring med
budskapet att de avtalsslutande parterna förbinder sig att så snart som
möjligt inleda förhandlingar om en allmän liberalisering av
tillhandahållandet av tjänster på grundval av gemenskapens regelverk.
Icke-diskriminering (artikel 2)
Artikeln innehåller ett stadgande med innebörden att medborgare i
avtalsslutande part som vistas lagligen på en annan avtalsslutande parts
territorium vid tillämpningen av och i enlighet med bestämmelserna i
avtalets bilagor I, II och III, inte får diskrimineras på grund av nation-
alitet.
Kommentar
Principen om icke-diskriminering är central i EG-rätten och återfinns i
artikel 12 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen (EG-
fördraget). Utöver detta allmänna diskrimineringsförbud återfinns i EG-
fördraget, exempelvis artikel 39, ett uttryckligt förbud mot
diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av
nationalitet vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och
anställningsvillkor. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att en
avtalsslutande parts medborgare såväl rättsligt som faktiskt utsätts för
sämre behandling än det egna landets medborgare. Förbudet omfattar
utöver de avtalsslutande parterna och deras organ även gemenskapens
institutioner och enskilda företag. Genom hänvisning till
gemenskapsrätten i detta avtals artikel 16 skall vid tolkning av
gemenskapsrättsliga begrepp hänsyn tas till Europeiska gemenskapernas
domstols (EG-domstolen) rättspraxis. Trots att artikel 12 i EG-
fördraget avser diskriminering på grund av nationalitet har EG-
domstolen utvecklat artikeln till att bli en mera allmän princip om
likabehandling, bl.a. av män och kvinnor och av producenter och
konsumenter.
Genom Amsterdamfördraget infördes en ny artikel i Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen, artikel 13, som innebär att
rådet kan vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på
grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Det är dock viktigt att
notera att sådana åtgärder enbart får vidtas inom ramen för de
befogenheter som fördraget ger gemenskapen, dvs. inom områden där
det finns gemenskaps-kompetens. Åtgärder enligt artikel 13 skall
beslutas enhälligt av rådet på förslag av Europeiska gemenskapernas
kommission och efter att ha hört Europaparlamentet.
Med särskilt beaktande av artikel 13, beslutades rådets direktiv
2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om
likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung.
Direktivet är det första av tre planerade om diskriminering. I direktivet
avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon
direkt eller indirekt diskriminering på grund av ras eller etniskt
ursprung. Tillämpningsområdet för direktivet sammanfaller i flera
avseenden med vad som tas upp i avtalet om fri rörlighet och dess
bilagor. Medlems-staterna skall senast den 19 juli 2003 anta de lagar
och förordningar som är nödvändiga för att följa direktivet.
Rätt till inresa (artikel 3)
I artikeln anges att medborgare i Schweiz och i Europeiska gemen-
skapens medlemsstater skall garanteras rätt till inresa till den andra
partens territorium i enlighet med bestämmelserna i bilaga I.
I artikel 1 i bilaga I anges att medborgarna skall tillåtas resa in i landet
samt vilka formkrav som får ställas i samband med inresan. Rättigheten
kommenteras närmare i anslutning till artiklarna i bilagan, se kapitel 7.
Rätt till vistelse och upptagande av ekonomisk förvärvsverksamhet
(artikel 4)
I artikeln anges att rätten till vistelse och upptagande av ekonomisk
förvärvsverksamhet skall garanteras med förbehåll för bestämmelserna i
artikel 10 och i enlighet med bestämmelserna i bilaga I.
I artikel 2 i bilaga I preciseras rätten till vistelse och ekonomisk
förvärvsverksamhet. Rättigheten kommenteras närmare i anslutning till
artiklarna i bilagan, se kapitel 7.
Personer som tillhandahåller tjänster (artikel 5)
I artikel 5.1 föreskrivs att den som tillhandahåller tjänster, inbegripet
företag i enlighet med bestämmelserna i bilaga I, har rätt att på den andra
avtalsslutande partens territorium tillhandahålla tjänster för en tid som
inte överstiger 90 arbetsdagar per kalenderår. Vidare föreskrivs att
denna rätt inte skall påverka tillämpningen av andra särskilda avtal mellan
de avtalsslutande parterna om tillhandahållande av tjänster, inbegripet
avtalet om vissa aspekter rörande offentlig upphandling till de delar det
gäller tjänster.
I artikel 5.2 föreskrivs att den som tillhandahåller tjänster skall ha rätt
till inresa och vistelse på den andra partens territorium om han har rätt
att tillhandahålla tjänster enligt punkt 1, dvs. om den som tillhandahåller
tjänster inte redan har gjort det under 90 arbetsdagar, eller enligt
bestämmelserna i ett sådant avtal som det hänvisas till i punkt 1. Samma
person eller företag har också rätt till inresa och vistelse på den andra
partens territorium, även om det inte föreskrivs i något avtal, om
personen beviljats tillstånd av den berörda partens behöriga myndigheter
att tillhandahålla en tjänst.
Enligt artikel 5.3 har fysiska personer som är medborgare i
Europeiska gemenskapens medlemsstater eller i Schweiz och som beger
sig till Schweiz eller Europeiska unionens medlemsstaters territorium
endast i egenskap av mottagare av tjänster rätt till inresa och vistelse.
Enligt artikel 5.4 skall de rättigheter som anges i denna artikel
garanteras i enlighet med bestämmelserna i bilagorna I, II och III. De
kvantitativa bestämmelserna i artikel 10 är inte tillämpliga på de
personer som avses i denna artikel.
Kommentar
Noteras bör att bestämmelsen konstituerar en rätt att tillhandahålla
tjänster på en annan avtalsslutande parts territorium. Denna bestämmelse
skiljer sig från EG-rätten, så till vida att EU-medborgare har en mer
obegränsad rätt att tillhandahålla tjänster på varandras territorium, enligt
artikel 49 i Romfördraget. I avtalet begränsas tiden för tillhandahållande
av tjänster till 90 arbetsdagar per kalenderår. Mottagare av tjänster
omfattas inte av 90-dagarsregeln. Detta framgår vid jämförelse med
artikel 23 i bilaga I. De har alltså obegränsad rätt att vistas i landet
medan de tar emot tjänster, på samma sätt som EU-medborgare.
Genomförande i svensk rätt
Regeringen har bemyndigats att föreskriva undantag från de krav som
utlänningslagen (1989:529, UtlL) ställer på utlänningar angående
innehav av pass, 1 kap. 2 § UtlL, visering, 1 kap. 3 § UtlL,
uppehållstillstånd, 1 kap. 4 § UtlL och arbetstillstånd, 1 kap. 5 § UtlL.
Regeringen har även bemyndigats att meddela föreskrifter om att en
ansökan om uppehållstillstånd får bifallas i vissa fall, 2 kap. 14 § UtlL.
Sådana bestämmelser finns i utlänningsförordningen. Artikeln
föranleder således ingen lagändring.
Rätt till vistelse för personer som inte utövar ekonomisk
förvärvsverksamhet (artikel 6)
I artikeln anges att personer som inte utövar ekonomisk
förvärvsverksamhet skall garanteras rätt till vistelse på en avtalsslutande
parts territorium i enlighet med bestämmelserna om icke
yrkesverksamma personer i bilaga I.
Rättigheten kommenteras närmare i anslutning till artiklarna i bilaga I,
se avsnitt 7.5.
Andra rättigheter (artikel 7)
I artikeln anges att de avtalsslutande parterna, i enlighet med bilaga I,
särskilt skall fastställa ett antal rättigheter som har anknytning till den
fria rörligheten för personer.
Först anges rätt till likabehandling i förhållande till de avtalsslutande
parternas egna medborgare vad beträffar upptagande och utövande av
ekonomisk förvärvsverksamhet samt i fråga om levnads-, anställnings-
och arbetsvillkor.
Därefter nämns rätt till yrkesmässig och geografisk rörlighet,
varigenom medborgarna i de avtalsslutande parterna får röra sig fritt på
värdlandets territorium och utöva vilket yrke de vill.
Sedan nämns rätt att stanna kvar på en avtalsslutande parts territorium
efter det att en ekonomisk förvärvsverksamhet avslutats.
Därnäst nämns rätt till vistelse för familjemedlemmar, oavsett deras
medborgarskap samt rätt för dessa att utöva ekonomisk
förvärvsverksamhet.
Därefter nämns rätt att förvärva fast egendom, i den mån denna rätt
hänger samman med utövandet av de rättigheter som beviljas genom
detta avtal.
Slutligen anges en rätt att, efter det att en ekonomisk förvärvsverk-
samhet eller vistelse på en avtalsslutande parts territorium upphört,
återvända dit för att utöva ekonomisk förvärvsverksamhet, samt rätt att
omvandla ett tillfälligt uppehållstillstånd till ett permanent sådant.
Denna rätt gäller bara under övergångsperioden, som regleras i artikel
10 i avtalet.
Genomförandet av dessa rättigheter i svensk rätt behandlas i
anslutning till de särskilda artiklarna i bilaga I.
Samordning av sociala trygghetssystem (artikel 8)
Artikeln fastslår principer för samordning av de sociala
trygghetssystemen i enlighet med bilaga II - i syfte att särskilt
säkerställa (i) likabehandling; (ii) fastställande av tillämplig lagstiftning;
(iii) sammanläggning av samtliga perioder som i de olika nationella
lagstiftningarna beaktas för förvärv och bibehållande av rätten till
förmåner samt för beräkning av dessa förmåners storlek; (iv) utbetalning
av förmåner till personer som är bosatta på de avtalsslutande parternas
territorium; (v) samt samarbete mellan myndigheter och institutioner.
I syfte att underlätta samordningen antogs en förklaring inom ramen
för slutakten med innebörden att Schweiz får delta som observatör vid
möten som hålls inom ramen för Administrativa kommittén för social
trygghet för migrerade arbetare. Observatörsstatusen innebär att de
schweiziska representanterna har yttranderätt, men inte rösträtt.
Behörighetsbevis (artikel 9)
Artikeln behandlar utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis
och uppmanar de avtalsslutande parterna att vidta åtgärder i enlighet med
bilaga III i fråga om ömsesidigt erkännande samt samordning av de
avtalsslutande parternas lagar och andra författningar rörande upptagande
och utövande av förvärvsverksamhet som arbetstagare och
egenföretagare samt om tillhandahållande av tjänster, allt med målet att
underlätta utövandet av förvärvsverksamhet eller tillhandahållande av
tjänster.
För att underlätta måluppfyllelsen stadgar förklaringen om Schweiz
deltagande i kommittéer i avtalets slutakt att Schweiz ges
observatörsstatus i Samordningsgruppen för ömsesidigt erkännande av
examensbevis avseende högre utbildning. Även i denna kommitté har
Schweiz yttranderätt, men saknar rösträtt.
7.2 Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser
Övergångsbestämmelser (artikel 10)
Artikeln, som behandlar övergångsbestämmelser samt avtalets framtida
utveckling, är uppdelad i 8 punkter. Det generella budskapet i dessa är att
öppnandet av arbetsmarknaderna sker stegvis.
I artikel 10.1 ges Schweiz rätt att under de första fem åren efter
avtalets ikraftträdande införa kvantitativa begränsningar vad gäller upp-
tagande av ekonomisk förvärvsverksamhet vid vistelse i mer än fyra
månader, men mindre än ett år samt vid vistelse i ett år eller mer.
Begränsningar vad gäller vistelse kortare tid än fyra månader är inte
tillåtna. Vidare skall alla kvantitativa begränsningar för medborgare från
Europeiska gemenskapens medlemsstater enligt ovan upphöra att gälla
vid ingången till det sjätte året.
I artikel 10.2 klargörs att de avtalsslutande parterna tillåts att under
högst två år vidmakthålla kontrollen av företrädesrätten för arbetare som
är integrerade i den ordinarie arbetsmarknaden. Samma tidsbegränsning
är tillämplig vad gäller löne- och arbetsvillkor för medborgare, inklusive
i artikel 5 avsedda personer som tillhandahåller tjänster från den andra
avtalsslutande parten. Dock stadgas att före utgången av det första året
skall en gemensam kommitté undersöka nödvändigheten i att
vidmakthålla dessa begränsningar. Kommittén kan härvidlag förkorta den
två-åriga övergångsperioden. Det bör vidare noteras att
övergångsperioden inte är tillämplig på dem som tillhandahåller tjänster
som liberaliserats genom ett särskilt avtal mellan de avtalsslutande
parterna rörande tillhandahållande av tjänster, inklusive de delar rörande
avtalet om offentlig upphandling som gäller tjänster. Således påverkas
personer som till-handahåller tjänster inte, givet att nämnda förhållanden
är uppfyllda.
I artikel 10.3 fastställs att Schweiz, fr.o.m. avtalets ikraftträdande t.o.m.
utgången av det femte året, skall garantera minst 15 000 nya
uppehållstillstånd per år med en giltighetstid på ett år eller mer än ett år
samt minst 115 500 nya uppehållstillstånd per år med en giltighetstid på
mer än fyra månader, men mindre än ett år, för arbetstagare och
egenföretagare från Europeiska gemenskapen.
I artikel 10.4 tas långsiktiga begränsningar rörande uppehållstillstånd
upp. Om det fr.o.m. det sjätte t.o.m. det tolfte året efter avtalets ikraft-
trädande förhåller sig så att antalet nya uppehållstillstånd inom en av de i
punkt ett angivna kategorierna (vistelse i mer än fyra månader, men
mindre än ett år samt vid vistelse i ett år eller mer) överstiger genom-
snittet för de tre föregående åren med mer än 10 %, får Schweiz under
året därefter ensidigt begränsa antalet uppehållstillstånd för arbetstagare
och egenföretagare från Europeiska gemenskapen inom denna kategori
till det genomsnittliga antalet för de tre föregående åren plus 5 %. Året
därefter får samma begränsningar gälla. Denna ventil kan dock användas
endast med beaktande av vissa begränsningar. Således får utnyttjandet av
ventilen inte få till följd att Schweiz utfärdar färre uppehållstillstånd än
som anges i punkt 3, dvs. minst 15 000 per år med en giltighetstid på ett
år eller mer samt minst 115 500 per år med en giltighetstid på mer än
fyra månader, men mindre än ett år.
Sammanfattningsvis innebär punkterna 1-4 ovan att olika typer av
övergångsbestämmelser gäller i 12 år från avtalets ikraftträdande. Först
därefter etableras en fri rörlighet för personer som överensstämmer
med gemenskapens principer.
I artikel 10.5 klargörs att övergångsbestämmelserna i punkterna 1-4
ovan inte skall tillämpas på arbetstagare eller egenföretagare som före
avtalets ikraftträdande, har tillstånd att utöva ekonomisk
förvärvsverksamhet på någon av de avtalsslutande parternas territorium.
Denna regel gäller särskilt med avseende på punkt två om företräde på
arbetsmarknaden samt differentierade löne- och arbetsvillkor. Dessa
personer skall garanteras de rättigheter i anslutning till personers fria
rörlighet som stadgas i avtalets grundläggande bestämmelser, särskilt
artikel sju, omedelbart efter avtalets ikraftträdande. Vidare skall
personer med uppehållstillstånd för kortare tid än ett år kunna förnya
detta utan hinder av de kvantitativa begränsningarna, medan personer vars
uppehållstillstånd gäller för ett år eller mer automatiskt skall få
uppehållstillståndet förlängt.
Enligt artikel 10.6 skall Schweiz regelbundet leverera statistik, in-
begripet statistik och information om åtgärder rörande icke-
diskrimineringsprincipen i artikel 2, till den gemensamma kommittén i
syfte att underlätta genomförandet av avtalet. Var och en av de
avtalsslutande parterna kan begära att den gemensamma kommittén gör
en översyn av läget.
Artikel 10.7 föreskriver att någon kvantitativ begränsning vad gäller
gränsarbetare inte får tillämpas.
Artikel 10.8 stadgar att övergångsbestämmelser rörande social
trygghet och överföring av intjänade rättigheter fastställs i
tilläggsprotokollet till bilaga II.
Behandling av överklaganden (artikel 11)
I artikeln anges att personer som avses i avtalet skall ha rätt att klaga hos
behöriga myndigheter i ärenden som gäller tillämpningen av be-
stämmelserna i avtalet.
Överklaganden skall behandlas inom rimlig tid.
När beslut med anledning av överklagandet fattats, eller om inget
beslut fattats inom en rimlig tidsfrist, skall de personer som avses i
avtalet ha möjlighet att överklaga vidare hos behörig nationell
rättsinstans.
Genomförande i svensk rätt
Möjligheterna att överklaga förvaltningsmyndigheters beslut som gäller
tillämpningen av utlänningslagen regleras i 7 kap. UtlL. Där anges bl.a.
att en polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till
Migrationsverket. Migrationsverkets beslut om bl.a. utvisning eller
avvisning får överklagas till Utlänningsnämnden. Om Migrationsverkets
beslut överklagas skall överklagandet ges in till Migrationsverket. I
samband med att ett överklagande inkommer till verket vidtas s.k.
omprövning. För det fall ingen ändring sker i det överklagade beslutet
vid omprövningen överlämnas hela överklagandeärendet till
Utlänningsnämndens avgörande. För det fall klaganden vänder sig direkt
till Utlännings-nämnden tillställer nämnden Migrationsverket skrivelsen
för behandling.
Förmånligare bestämmelser (artikel 12)
Artikeln anger att avtalet inte skall ha någon inverkan på eventuella
förmånligare nationella bestämmelser för medborgarna i de
avtalsslutande parterna eller deras familjemedlemmar.
Stoppklausul (artikel 13)
Artikeln berör frågan om en stoppklausul. Det fastställs att de avtals-
slutande parterna inte får anta nya bestämmelser gentemot medborgare
från den andra avtalsslutande parten som är restriktivare på de områden
som omfattas av detta avtal.
Artiklarna 12 och 13 innebär inte att de avtalsslutande parterna
förbinder sig att ändra nationella bestämmelser som ger deras
medborgare eller familjemedlemmar förmånligare villkor än andra
personer. Däremot förhindras de avtalsslutande parterna att anta nya
liknade bestämmelser.
Gemensam kommitté (artikel 14)
Denna artikel behandlar frågan om en gemensam kommitté och är
uppdelad i sex punkter.
I artikel 14.1 stipuleras inrättandet av en gemensam kommitté med
uppgift att ansvara för avtalets förvaltning och korrekta tillämpning.
Kommittén skall i detta syfte utfärda rekommendationer. Vidare kan
kommittén fatta beslut i de fall som anges i avtalet. I artikel 18 klargörs
närmare i vilka fall som kommittén har behörighet att fatta bindande
beslut. Som ett utslag av att föreliggande avtal slutits enligt en
mellanstatlig princip utan någon överlåtelse av lagstiftningskompetens,
kan dylika beslut fattas enbart genom en ömsesidig överenskommelse. I
kommittén skall de avtalsslutande parterna vara representerade.
Kommentar
De avtalsslutande parterna skall alltså samtliga vara representerade i den
gemensamma kommittén. Eftersom EU-länderna är avtalsslutande part
tillsammans med Europeiska gemenskapen rörande avtalet om
personers fria rörlighet, skall varje enskilt EU-land ha en representant i
den gemensamma kommittén. Enligt praxis har EU-länderna dock
möjlighet att skicka en gemensam representant.
Enligt artikel 14.2 skall den gemensamma kommittén sammanträda på
begäran av en av de avtalsslutande parterna i den händelse att en påtaglig
svårighet av ekonomisk eller social karaktär uppstår. Huvudregeln är att
kommittén meddelar åtgärder inom 60 dagar från dagen då begäran om
sammanträde ingavs. Denna tidsfrist kan dock förlängas av kommittén.
De åtgärder som kommittén vidtar skall begränsas till vad som är absolut
nödvändigt och inverkar på tillämpningen av avtalet i så liten ut-
sträckning som möjligt.
I artikel 14.3 stadfästs att de avtalsslutande parterna regelbundet skall
utbyta information i syfte att underlätta att avtalet genomförs i
överensstämmelse med dess andemening. Vidare nämns att den
gemensamma kommittén skall samråda på begäran av en av de
avtalsslutande parterna.
Artikel 14.4 stipulerar att den gemensamma kommittén skall
sammanträda vid behov, men minst en gång om året. Utöver detta kan
kommittén, som ovan nämndes, sammankallas på begäran av någon av de
avtalsslutande parterna. Om en begäran till sammankomst framställs till
följd av allvarliga svårigheter av ekonomisk eller social art, dvs. i
enlighet med punkt 2, skall sammanträdet äga rum senast 15 dagar efter
hem-ställan.
Artikel 14.5 behandlar kommitténs interna ordning. Den gemensamma
kommittén skall fastställa sin arbetsordning som skall innehålla bl.a.
bestämmelser om kommitténs sammankallande, utnämning av
ordförande samt fastställande av dennes befogenheter.
Artikel 14.6 befullmäktigar den gemensamma kommittén att inrätta
arbets- eller expertgrupper i syfte att biträda kommittén i fullgörandet
av dess uppgifter.
Bilagor och protokoll (artikel 15)
Denna artikel stadgar att bilagor och protokoll till avtalet är en
integrerad del av detsamma. Vidare anges att förklaringar återfinns i
slutakten.
Hänvisning till gemenskapsrätten (artikel 16)
I artikel 16.1 förbinder sig de avtalsslutande parterna att, i syfte att
uppnå målen för avtalet, vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att
säker-ställa att rättigheter och förpliktelser motsvarande de som
återfinns i Europeiska gemenskapens rättsakter (som det hänvisas till i
avtalet) till-ämpas i förbindelserna mellan parterna.
I artikel 16.2 föreskrivs att i den mån tillämpningen av avtalet
omfattar gemenskapsrättsliga begrepp, skall hänsyn tas till EG-
domstolens gällande rättspraxis före tidpunkten för avtalets
undertecknande. Schweiz skall underrättas om praxis som uppstått efter
denna tidpunkt. Vidare kan den gemensamma kommittén, i syfte att
underlätta avtalets tillämpning, på en avtalsslutande parts begäran
fastställa konsekvenserna av denna praxis.
Rättsutveckling (artikel 17)
Artikeln behandlar rättsutveckling och är uppdelad i två punkter.
Artikel 17.1 stadgar att om en av de avtalsslutande parterna inleder ett
förfarande för antagande av ett förslag till ändring av den inhemska
lagstiftningen eller om förändringar i praxis äger rum i instanser mot
vilka det inte finns något rättsmedel enligt inhemsk rätt, skall den
aktuella avtalsslutande parten underrätta den andra parten genom den
gemensamma kommittén under förutsättning att förändringarna sker på
ett område som omfattas av avtalet.
Artikel 17.2 fastslår att den gemensamma kommittén skall diskutera
vilka konsekvenser som förändringar av den typ som anges i punkt ett
har för tillämpningen av avtalet.
Kommentar
Förändringar av regelverket som omfattas av gemenskapskompetens
anmäls till den gemensamma kommittéen av Europeiska
gemenskapernas kommission. Vad avser områden under nationell
kompetens skall anmälan göras av respektive medlemsstat.
Artiklarna 16 och 17 syftar till att försöka säkerställa en enhetlig och
samtidigt dynamisk tolkning och tillämpning av avtalet,
gemenskapsrättsliga begrepp och de EG-rättsakter som det hänvisas till i
avtalet.
Lagstiftningskompetensen ligger kvar på de avtalsslutande parterna.
Inom de områden som omfattas av avtalet är det såvitt avser EU-länderna
huvudsakligen fråga om gemenskapskompetens. Artiklarna berör därför
främst Schweiz som genom införlivandet av avtalet anpassar sin lag-
stiftning till rätten och vars domstolar har att vid tillämpning av de
interna regler som hänger samman med avtalet ta vederbörlig hänsyn till
EG-domstolens praxis.
Genom anmälningsförfarandet till den gemensamma kommittén och
kommitténs vidare diskussion av föreslagna förändringar av den in-
hemska lagstiftningen eftersträvas enhetlighet och homogenitet på
områden som omfattas av avtalet samtidigt som en naturlig utveckling av
de aktuella rättsområdena inte förhindras.
Översyn (artikel 18)
Artikeln tar upp frågan om en översyn av avtalet. Om någon av parterna
önskar en översyn av avtalet skall den presentera ett förslag om detta för
den gemensamma kommittén. Revideringar av bilaga II och III träder i
kraft med omedelbar verkan efter ett beslut från kommittén. Andra re-
videringar träder i kraft efter det att de respektive inhemska
förfarandena har fullgjorts.
Tvistlösning (artikel 19)
Artikeln behandlar tvistlösning och är uppdelad i två punkter.
I artikel 19.1 anges att de avtalsslutande parterna kan hänskjuta alla
tvister rörande avtalets tolkning eller tillämpning till den gemensamma
kommittén.
I artikel 19.2 fastslås att den gemensamma kommittén har befogenhet
att avgöra tvisten om avtalets tolkning och tillämpning samt att de
avtalsslutande parterna till kommittén skall överlämna samtliga
uppgifter som kan underlätta en grundlig genomlysning av den aktuella
tvisten. Den gemensamma kommittén skall i detta syfte undersöka alla
möjligheter för att avtalet även framgent skall kunna fungera väl.
Förhållande till befintliga bilaterala avtal om social trygghet (artikel 20)
Denna artikel klargör förhållandet till befintliga bilaterala avtal mellan
Schweiz och Europeiska gemenskapens respektive medlemsstater
rörande social trygghet. Dylika avtal skall upphöra att tillämpas vid detta
avtals ikraftträdande, i den mån de rör samma frågor som detta avtal.
Förhållande till befintliga bilaterala dubbelbeskattningsavtal (artikel 21)
Artikeln tar upp frågan om förhållandet till befintliga dubbel-
beskattningsavtal och är uppdelad i tre punkter.
Enligt artikel 21.1 påverkas bestämmelserna i bilaterala dubbel-
beskattningsavtal mellan Schweiz och Europeiska gemenskapens
medlemsstater inte av bestämmelserna i detta avtal. Detta gäller särskilt
avseende begreppet gränsarbetare i avtal om dubbelbeskattning.
I artikel 21.2 sägs att ingen bestämmelse i avtalet skall tolkas som ett
hinder för de avtalsslutande parterna att i tillämpningen av sina
respektive skatterättsliga regler, göra en åtskillnad mellan skattskyldiga
som inte befinner sig i en jämförbar situation, särskilt vad gäller
bostadsort.
I artikel 21.3 fastslås att ingen bestämmelse i avtalet skall utgöra ett
hinder för de avtalsslutande parterna att säkerställa påförande, betalning
och effektiv uppbörd av skatt eller att motverka skatteflykt enligt en
avtalsslutande parts inhemska skattelagstiftning, enligt
dubbelbeskattningsavtal mellan Schweiz och Europeiska gemenskapens
medlemsstater eller enligt andra avtal i skattefrågor.
Ett syfte med artikeln är att säkerställa att de överenskommelser som
gjorts i dubbelbeskattningsavtal mellan Schweiz och medlemsstaterna i
Europeiska gemenskapen inte skall påverkas av detta avtal. De avtals-
slutande parterna har också avsett att klargöra att interna skatteregler
förblir opåverkade av avtalet. Detta gäller bl.a. avseende skilda regler för
skattskyldiga som inte befinner sig i jämförbara situationer, uppbörd
och bekämpning av skatteflykt.
Förhållande till bilaterala avtal inom andra områden (artikel 22)
Denna artikel reglerar förhållandet mellan redan föreliggande avtal och
detta avtal om andra frågor än social trygghet och dubbelbeskattning och
är uppdelad i två punkter.
Enligt artikel 22.1 skall detta avtal utan hinder av vad som stipuleras
i artiklarna 20-21 inte påverka redan föreliggande avtal mellan
Schweiz och någon eller några av Europeiska gemenskapens
medlemsstater rörande enskilda ekonomiska aktörer,
gränsöverskridande samarbete eller lokal gränstrafik i den mån de är
förenliga med detta avtal. Skulle eventuella avtal på dessa tre områden
inte vara förenliga med detta avtal skall dock enligt artikel 22.2
bestämmelserna i detta avtal gälla.
Förvärvade rättigheter (artikel 23)
Artikeln tar upp frågan om förvärvade rättigheter. Det sägs härvidlag att i
den händelse avtalet sägs upp eller inte förlängs skall rättigheter som
förvärvats av enskilda personer inte påverkas. För rättigheter som är
under förvärvande vid en dylik tidpunkt skall de avtalsslutande parterna
uppnå en ömsesidig överenskommelse rörande behandlingen.
Tillämpning i territoriellt hänseende (artikel 24)
Artikeln fastslår avtalets tillämpning i territoriellt hänseende. Härvidlag
fastslås att avtalet skall tillämpas i de territorier där Fördraget om upp-
rättandet av Europeiska gemenskapen tillämpas samt på Schweiz
territorium. Vidare skall avtalet tillämpas i enlighet med de villkor som
fastställs i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Ikraftträdande och varaktighet (artikel 25)
Artikeln behandlar ikraftträdande och varaktighet och innehåller den
tidigare nämnda s.k. giljotin-klausulen. Även om sektorsavtalen är
självständiga, stipulerar artikel 25.1 att de skall behandlas som ett
gemensamt paket, allt i ett. Avtalet träder således i kraft respektive sägs
upp endast i sin helhet, vilket är ett oeftergivligt krav. Denna klausul
etablerades som tidigare nämnts till följd av ett krav från EU och med
argumentet att enbart som ett sammanhållet paket kan avtalet tillvarata
båda sidors intressen. Klausulen gäller dock inte beträffande avtalet om
vetenskapligt och tekniskt samarbete när detta löper ut 2002 eller i det
fall avtalet sägs upp av Schweiz till följd av en modifiering av
Europeiska gemenskapens ramavtal på området.
I artikel 25.1 framgår vidare att avtalet träder i kraft först efter det att
alla medlemsstater har ratificerat sektorsavtalet om personers fria
rörlighet. När så har skett, träder hela avtalspaketet, dvs. alla sju sektors-
avtalen, i kraft den första dagen i den andra månaden efter dagen för den
sista anmälan om deponering av ratificerings- eller
godkännandeinstrumentet.
I artikel 25.2 stadgas att avtalet har ingåtts för en inledande period av
sju år. Före utgången av det sjunde året kan de avtalsslutande parterna
anmäla att avtalet inte skall förlängas. Om så inte sker, förlängs avtalet
automatiskt på obestämd tid. I slutakten återfinns en förklaring som
fastställer Schweiz rätt att under avtalets sjunde giltighetsår utifrån
landets interna förfaranden ta ställning till avtalets förlängning.
I artikel 25.3 framgår att de avtalsslutande parterna när som helst kan
säga upp avtalet.
Om någon av parterna enligt artikel 25.2 vid utgången av det sjunde
året anmäler att parten inte önskar förlänga avtalet, eller om någon
avtalsslutande part underrättar motparten om en uppsägning av avtalet
enligt artikel 25.3, upphör avtalet att gälla sex månader efter
mottagandet av en anmälan om icke-förlängning eller uppsägning

8 Bilaga I till avtalet om fri rörlighet för
personer
8.1 Kapitel I Allmänna bestämmelser
Regeringens förslag: Svenska medborgare som reser till Schweiz
skall inte behöva medföra pass. Regeringen bemyndigas att meddela
närmare föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd för dem
som omfattas av avtalet. Reglerna om utvisning, avvisning eller vägran
att bevilja eller förnya uppehållstillstånd och om att beslut om avslag
på en ansökan skall motiveras görs också tillämpliga även på dem som
omfattas av avtalet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller
lämnat förslagen utan erinran. Utlänningsnämnden har anmärkt att
avtalet getts varierande benämning i förslaget till lag om ändring i
utlänningslagen. Nämnden föreslår att avtalet i samtliga lagrum benämns
på ett enhetligt sätt, nämligen avtalet mellan Europeiska gemenskapen
och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri
rörlighet för personer.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens skäl presenteras i
anslutning till respektive artikel.
Inresa och utresa (artikel 1)
I artikel 1.1 anges att en medborgare i Schweiz eller i en medlemsstat i
Europeiska unionen och dennes anhöriga samt utstationerade
arbetstagare som avses artikel 17 skall tillåtas att resa in på parternas
respektive territorium mot uppvisande av enbart giltigt identitetskort
eller pass. Inresevisering eller motsvarande får inte krävas, utom för
anhöriga och utstationerade arbetstagare som inte är medborgare i de
avtalsslutande staterna. Den berörda avtalsslutande parten skall i största
möjliga mån underlätta för dessa personer att få de visum de behöver.
I artikel 1.2 sägs att parterna skall ge nämnda personkategorier en
motsvarande rätt att lämna deras territorium mot uppvisande av giltigt
identitetskort eller pass. Krav på utresevisering eller motsvarande får
inte ställas på medborgare i de avtalsslutande parterna. Däremot kan
utrese-visering eller motsvarande krävas av tredjelandsmedborgare.
Vidare anges att parterna, i enlighet med sin lagstiftning, skall utfärda
eller förnya identitetskort eller pass för ovan nämnda personkategorier,
i vilka medborgarskapet särskilt anges. Ett sådant pass skall vara giltigt
åtminstone för resa till alla avtalsslutande parter och för de länder som
innehavaren måste passera vid resa mellan dessa. När ett pass är det enda
dokument som gäller vid utresa skall passets giltighetstid vara minst fem
år.
Kommentar
Artikeln gäller i sin helhet även utstationerade arbetstagare som avses i
artikel 17 i bilaga I. Därmed avses arbetstagare, oavsett medborgarskap,
som är utstationerade för att tillhandahålla en tjänst, om varaktigheten är
mindre än 90 arbetsdagar per år. Rätten till inresa och utresa på dessa
villkor gäller dock inte utstationerade arbetstagares anhöriga.
Den ordning som ställs upp i artikeln överensstämmer i huvudsak med
den ordning som finns i EG-rätten och i EES-avtalet. För att underlätta
resandet för en medborgare i en EES-stat skall en sådan medborgare och
hans eller hennes anhöriga få resa in mot uppvisande av endast pass eller
identitetskort.
Rådet antog den 16 december 1996 direktiv 96/71/EG om ut-
stationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster
(EGT L 18, 1997, s 1), men där behandlas inte förutsättningarna för
inresa utan arbetstagarnas arbets- och anställningsvillkor efter inresa i
medlemsstaten. Kommissionen har lagt fram ett förslag till ett direktiv
för att underlätta inresa och utresa för arbetstagare från tredje land som
ut-stationeras i samband med tillhandahållande av tjänster över
gränserna, (KOM/2000/0271 slutlig), men det har ännu inte antagits.
I en förklaring till avtalet har Europeiska gemenskapen och dess
medlemsstater angivit att artiklarna 1 och 17 i bilaga I inte skall påverka
gemenskapens regelverk om villkoren för utstationering av arbetstagare
som är medborgare i tredje land i samband med gränsöverskridande
tillhandahållande av tjänster.
Genomförande i svensk rätt
I 1 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529, UtlL) föreskrivs att utlänningar
som reser in i eller vistas i Sverige skall ha pass. Regeringen får före-
skriva undantag från kravet på passinnehav. Regeringen, eller efter
regeringens bemyndigande Migrationsverket, kan vidare föreskriva vilka
handlingar som får godtas som pass. Med stöd härav har regeringen i 1
kap. 1 § utlänningsförordningen (1989:547, UtlF) föreskrivit vissa
undantag från passkravet, bl.a. för nordiska medborgare samt för
utlänningar som beviljats uppehållstillstånd i landet. I 1 kap. 6 § UtlF
anges i vilka fall identitetskort utfärdade av behöriga myndigheter för
medborgare i stat som är medlem i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och deras anhöriga gäller som pass under vistelsen i
landet. För schweiziska medborgare gäller ett identitetskort som pass
vid inresa och vistelse som inte överstiger tre månader. Utlänningslagen
behöver således inte ändras i detta avseende. Däremot krävs att
utlänningsförordningen ändras så att avtalets bestämmelser rörande
anhöriga och utstationerade arbetstagare uppfylls.
Vad gäller krav på visering föreskrivs i 1 kap. 3 § UtlL att utlänningar
som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering. Regeringen ges
vidare rätt att föreskriva undantag från viseringskravet. Schweiziska
medborgare är, enligt 2 kap. 1 § 3 UtlF, undantagna från kravet på
visering.
För medborgare i tredje land, som är anhöriga till en schweizisk
medborgare, skall viseringsförfarandet underlättas. Motsvarande
reglering återfinns i EG-rätten. Viseringspliktiga familjemedlemmar till
medborgare i en stat som är medlem i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet behöver inte erlägga någon avgift i samband med
ansökan om visering till Sverige (se 7 kap. 7 a § UtlF och förordning
[1997:691] om avgifter vid utlandsmyndigheterna). En motsvarande
ordning bör införas för tredjelandsmedborgare som nämns i denna
artikel.
Ändringar i passlagen
Dokumentkontroll avseende svenska medborgare regleras i passlagen
(1978:302). Enligt 5 § passlagen får en svensk medborgare inte resa ut
ur riket utan att medföra ett giltigt pass. Vissa undantag gäller från den
skyldigheten, bl.a. för den som är medborgare även i annat land än
Sverige och som medför av myndighet i det landet utfärdad
legitimationshandling, vilken gäller som pass. Undantag gäller i dag även
vid resor till de nordiska länderna.
Som ett led i anpassningen inför Sveriges operativa inträde i
Schengensamarbetet har riksdagen beslutat att undantaget skall
utsträckas till att gälla även för den som reser till en stat som är ansluten
till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet eller som har slutit
avtal om samarbete enligt konventionen med de anslutna parterna (se
prop. 1999/2000:64, bet. 1999/2000:JuU19, rskr. 1999/2000:215, SFS
2000:346). Till Schengenkonventionen i sin helhet är samtliga EU-
länder utom Storbritannien och Irland anslutna. Storbritannien har
anslutit sig till alla delar som inte rör den fria rörligheten för personer.
Norge och Island har slutit samarbetsavtal med de anslutna parterna.
Lagändringen träder i kraft den dag regeringen bestämmer, vilket avses
ske i början av år 2001. Något motsvarande undantag finns inte för den
som skall resa till Schweiz.
Den som skall medföra pass vid utresa är, enligt 5 § andra stycket
passlagen, skyldig att på begäran visa upp sitt pass för polisman eller
annan passkontrollant. En överträdelse av bestämmelserna att medföra
pass är inte straffsanktionerad, men anses enligt motiven inrymma en
särskild skyldighet och en befogenhet för polisen att hindra utresa för
den som inte har ett giltigt pass. En motsvarande skyldighet skall, enligt
andra stycket, gälla vid inresa från en stat som inte är ansluten till
konventionen om tillämpning av Schengenavtalet eller har slutit avtal om
samarbete enligt konventionen med de anslutna staterna, om det svenska
medborgarskapet inte styrks på annat sätt. En svensk medborgare har
dock, enligt 2 kap. 7 § regeringsformen, alltid en ovillkorlig rätt till
inresa.
Det är alltså enligt nu gällande regler inte möjligt för en svensk
medborgare att resa ut ur Sverige utan pass om han eller hon skall resa
till Schweiz. Således är en svensk medborgare också skyldig att på
begäran visa upp sitt pass vid utresa för polisman eller annan
passkontrollant.
För att passlagen skall stå i överensstämmelse med avtalet bör lagen
ändras så att föreskrifterna i 5 § passlagen om undantag från
skyldigheten för svenska medborgare att medföra pass vid resor till
Schengenländerna utvidgas till att gälla även resa till Schweiz.
I detta sammanhang kan nämnas att även om en svensk medborgare
som reser till ett land som omfattas av undantaget från skyldigheten att
medföra pass således inte är skyldig att ha med sig pass för att få lämna
Sverige, kan han eller hon ändå ha anledning att ha det med sig för att
med hjälp av detta kunna styrka sitt svenska medborgarskap.
Vistelse och ekonomisk förvärvsverksamhet (artikel 2)
I artikel 2.1 ges medborgare från en avtalsslutande part rätt att vistas
och utöva ekonomisk förvärvsverksamhet på den andra partens
territorium i enlighet med bestämmelserna i kapitel II - IV. Vidare
stadgas att ett uppehållstillstånd skall utfärdas som bevis för denna rätt.
För gränsarbetare kan ett särskilt tillstånd utfärdas.
I andra stycket i samma punkt ges medborgare från en avtalsslutande
part rätt att resa till en annan part för att söka arbete under skälig tid, upp
till 6 månader. De som haft en kortare anställning, mindre än ett år, på
en parts territorium får också stanna kvar så länge för att söka arbete.
Under en sådan vistelse skall tillgång till arbetsförmedlingar ges men
personerna får uteslutas från socialt stöd.
Första punkten påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna om en
övergångsperiod i artikel 10 i avtalet och i kapitel VII i bilaga I.
I artikel 2.2 tillerkänns medborgare från en avtalsslutande part, som inte
utövar ekonomisk förvärvsverksamhet och inte har rätt till vistelse enligt
andra bestämmelser i avtalet, rätt till vistelse, om de uppfyller villkoren
i kapitel V i bilaga I (se avsnitt 7.5). Som bevis för denna rätt skall ett
uppehållstillstånd utfärdas för dem.
I artikel 2.3 anges att uppehållstillstånd eller särskilt tillstånd för
medborgare från de avtalsslutande parterna skall utfärdas och förnyas
kostnadsfritt eller mot en avgift som högst motsvarar kostnaden för ett
identitetskort för egna medborgare. Formaliteterna för att få tillstånd
skall förenklas i möjligaste mån.
I artikel 2.4 stadgas att en avtalsslutande part kan kräva att medborgare
från de övriga parterna anmäler att de uppehåller sig på dess territorium.
Kommentar
Det bör uppmärksammas att artikeln konstituerar en rätt till vistelse för
personer som utövar ekonomisk förvärvsverksamhet, för arbetssökande
och för personer som inte utövar ekonomisk förvärvsverksamhet. Med
undantag för arbetssökande anges i artikeln dock inte de materiella
kriterierna för när tillstånd skall ges. Ett uppehållstillstånd ger inte i sig
rätt till vistelse utan utgör ett bevis på rättigheten. Den som uppfyller
villkoren enligt avtalet för rätt till vistelse har således rätt att vistas på
avtalsslutande parts territorium vare sig han eller hon har
uppehållstillstånd eller inte. Artikeln anger dock att uppehållstillstånd
skall utfärdas. Motsvarande obligatoriska formulering återfinns i EG-
rätten.
I artikel 2.1 andra stycket ges den materiella grunden för
arbetssökandes rätt att stanna kvar i upp till sex månader på en
avtalsslutande parts territorium. Det bör noteras att det inte anges att
arbetssökande skall ha rätt att få ett bevis om uppehållstillstånd.
Genomförande i svensk rätt
I 1 kap. 4 § första stycket UtlL föreskrivs att en utlänning som vistas i
Sverige mer än tre månader skall ha uppehållstillstånd, om inte
utlänningen är nordisk medborgare. Enligt 2 kap. 14 § andra stycket UtlL
har regeringen rätt att meddela föreskrifter om att en ansökan om
uppehållstillstånd får bifallas om det följer av internationella åtaganden.
Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i 3 kap. UtlF meddelat
sådana föreskrifter vad gäller medborgare i stat som är medlem i
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och regeringen kan på
motsvarande sätt föreskriva att schweiziska medborgare får beviljas
uppehållstillstånd enligt de kriterier som fastställs i avtalet. Regeringen
kan också föreskriva att ansökan om uppehållstillstånd kan göras av en
schweizisk medborgare även efter inresan i Sverige. Någon ändring av
utlänningslagen påkallar således inte avtalet i detta avseende.
I 1 kap. 5 § första stycket UtlL stadgas att en utlänning skall ha
tillstånd för att arbeta i Sverige på grund av anställning här eller
utomlands (arbetstillstånd), om inte utlänningen har permanent
uppehållstillstånd eller är nordisk medborgare. I andra stycket
bemyndigas regeringen att föreskriva andra undantag från kravet på
arbetstillstånd. Genom en förändring i utlänningsförordningen kan
föreskrivas att arbetstagare som omfattas av avtalet undantas från kravet
på arbetstillstånd. Någon lagändring föranleder således inte avtalet i
detta avseende.
I 3 kap. 5 § UtlF anges att tidsbegränsade uppehållstillstånd inte får
beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller, om inte utlänningen är
medborgare i ett land som ingår i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, eller det annars föreligger särskilda skäl. Eftersom
uppehållstillstånd enligt detta avtal, liksom enligt EES-avtalet, i
allmänhet skall utfärdas för fem år, bör bestämmelsen ändras för att
undantaget även skall gälla schweiziska medborgare. Övriga förändringar
som krävs på förordningsnivå kommenteras i anslutning till de specifika
bestämmelserna.
Familjemedlemmar (artikel 3)
I artikel 3.1 anges den principiella rätten för anhöriga till en
medborgare från en avtalsslutande part att bosätta sig tillsammans med
denne. An-hörigas rätt till bosättning är således härledd från
medborgaren. Den sistnämnda är en person som är medborgare i en
avtalsslutande part kan förflytta sig till en annan stat och som därvid har
rätt att ha sina anhöriga med sig. Det anges vidare att en arbetstagare
skall förfoga över en bostad för sig och sin familj i regionen där han
eller hon arbetar. Bestämmelsen får inte medföra någon diskriminering
mellan inhemska arbetstagare och arbetstagare från den andra
avtalsslutande parten.
I artikel 3.2 första stycket anges vilka personer som, oavsett med-
borgarskap, skall anses vara familjemedlemmar. Kretsen är olika för
arbetstagare och för studerande. Som familjemedlemmar till
arbetstagare räknas make och deras barn under 21 år eller för vilka de är
underhållsskyldiga, samt släktingar, även makens, i uppstigande led för
vilka arbetstagaren är underhållsskyldig. För studenter anses maken och
deras barn för vilka de är underhållsskyldiga vara familjemedlemmar i
avtalets mening.
I artikel 3.2 andra stycket föreskrivs att parterna skall underlätta
mottagandet av övriga släktingar, om en medborgare från en
avtalsslutande part har underhållsskyldighet gentemot dem eller om de i
hemlandet ingår i samma hushåll.
I artikel 3.3 anges vilka handlingar en avtalsslutande part får kräva att
anhöriga till medborgare i en annan avtalsslutande part skall visa upp för
att beviljas uppehållstillstånd. Parten får kräva uppvisande av pass eller
identitetskort och eventuell visering, med stöd av vilka den anhörige
reste in i landet och en handling som intygar släktskapen. Den
sistnämnda handlingen skall vara utfärdad av behörig myndighet i
ursprungslandet eller det land som de kom ifrån. I fråga om
familjemedlemmar, för vilka underhållsskyldighet föreligger, får parten
kräva en handling, utfärdad av behörig myndighet i ursprungslandet eller
det land som de kom ifrån, som intygar att medborgaren har
underhållsskyldighet gentemot dem eller att de ingår i dennes hushåll i
landet i fråga.
Enligt artikel 3.4 skall ett uppehållstillstånd som utfärdas för en
familjemedlem ha samma giltighet som det tillstånd som utfärdas för
medborgaren. En make till en person med rätt till vistelse och de barn
som är under 21 år eller för vilka underhållsskyldighet föreligger skall
vidare, oavsett medborgarskap, ha rätt att uppta ekonomisk
förvärvsverksamhet.
I artikel 3.6 anges att barn till en medborgare i en avtalsslutande part
skall, oavsett om denne utövar eller har utövat ekonomisk
förvärvsverksamhet på den andra partens territorium eller inte, beviljas
tillträde till värdlandets allmänna utbildning, lärlingsutbildning och
yrkesutbildning på samma villkor som medborgarna i värdlandet, om
dessa barn är bosatta på värdlandets territorium.
De avtalsslutande parterna skall vidare främja alla initiativ som gör det
möjligt för dessa barn att delta i utbildningen under bästa möjliga för-
hållanden.
Kommentar
Kretsen av anhöriga som räknas upp i avtalet överensstämmer i stort
med EG-rättens reglering. Kretsen av barn skiljer sig dock något åt bl.a.
då det läggs vikt vid underhållsskyldighet enligt avtalet. Vad gäller vissa
grupper vars rätt till vistelse följer av avtalet, arbetstagare och studenter,
anges i artikel 3.2 vilka personer som skall anses som
familjemedlemmar.
Beträffande personer som utövar ekonomisk förvärvsverksamhet
stadgar artikel 10 punkt 1 a i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den
15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen
(EGT L 257, 1968, s. 2) att arbetstagarens make och barn som är under
21 år eller som är beroende av dem för sin försörjning har rätt att
bosätta sig med arbetstagaren. Barn som är äldre än 21 år, och som inte
är EU-medborgare, har alltså rätt att bo med arbetstagaren om de inte
kan försörja sig själva. I artikel 3 i bilaga I till avtalet får barn som är
över 21 år endast bo kvar om arbetstagaren är underhållsskyldig för
barnet. I praktiken är det endast i undantagsfall som en förälder är
underhållsskyldig för ett så gammalt barn, varför regleringen i avtalet får
anses vara något striktare vad gäller vuxna barn än vad EG-rätten är.
I artikel 10 punkt 1 b i rådets förordning (EEG) nr 1612/68, citerad
ovan, har arbetstagarens och hans eller hennes makes släktingar i
närmast föregående led rätt till bosättning med arbetstagaren, om de är
beroende av dem. (Det nämns inte att släktingarna måste vara beroende
av dem för sin försörjning, utan det kan också vara av andra skäl.) I
artikel 3 i bilaga I till avtalet är det bara släktingar för vilka arbetstagaren

och hans eller hennes make är underhållsskyldiga som har rätt till
bosättning med dem.
Beträffande studenter stadgas i artikel 1 i rådets direktiv 93/96/EEG av
den 29 oktober 1993 om studenters rätt till bosättning (EGT L 317,
1993, s.59) att den studerandes make och deras barn som är beroende av
dem skall ha rätt till bosättning med studenten. Den enda skillnaden
jämfört med avtalet är, som ovan, att schweiziska studerande endast får
ta med sig, förutom make, barn som de är underhållsskyldiga för.
Sambor räknas inte till anhörigkretsen enligt EG-rätten. Det finns inte
något hinder för en medlemsstat att jämställa sambor med gifta. I
Sverige ges sambor från tredje land till medborgare i en stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samma rätt att bosätta sig här
som sambor till svenskar och invandrare. I annat fall skulle nämligen
medborgare i en stat som är medlem i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet diskrimineras i förhållande till svenska medborgare.
Detsamma bör, genom avtalet, anses gälla för schweiziska medborgare.
Vad gäller övriga släktingar finns i EG-rätten motsvarande
bestämmelser om att värdlandet skall underlätta mottagandet av övriga
släktingar som är beroende av medborgaren eller som har ingått i dennes
hushåll. De EG-rättsliga bestämmelserna i detta hänseende gäller dock
bara medborgare som utövar ekonomisk förvärvsverksamhet eller som
reser i egenskap av mottagare av tjänster. Sålunda har studenter,
pensionärer och arbetslösa inte denna rättighet enligt EG-rätten.
Av artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 framgår att barnen
till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en
annan medlemsstat skall ha tillträde till värdmedlemsstatens allmänna
skolor, lärlingsutbildning och yrkesutbildning på samma villkor som
medborgarna i värdmedlemsstaten, under förutsättning att barnen bor
där. Enligt artikel 3 i bilaga 1 till avtalet skall detta gälla barn till en
medborgare i en avtalsslutande part, oavsett om denne utövar eller har
utövat ekonomisk förvärvsverksamhet i värdmedlemsstaten eller inte.
Genomförande i svensk rätt
I 3 kap. 5 b § UtlF har regeringen, med stöd av bemyndigandet i 2 kap.
14 § UtlL, angivit vilka anhöriga till medborgare i stat som är medlem i
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som kan beviljas
uppehållstillstånd. Regleringen stämmer överens med EG-rätten.
Bemyndigandet ger stöd även för att genomföra avtalets bestämmelser i
utlänningsförordningen.
När det gäller makes och barns rätt att uppta ekonomisk
förvärvsverksamhet återspeglar dessa motsvarande bestämmelser inom
EG-rätten. Enligt 4 kap. 1 § andra stycket UtlF undantas dessa personer
från kravet på arbetstillstånd. Regeringen avser att ändra denna
bestämmelse till följd av avtalet så att den inkluderar anhöriga till
schweiziska med-borgare.
Rätt att stanna kvar (artikel 4)
I artikel 4.1 anges att medborgare i Schweiz eller någon av Europeiska
unionens medlemsstater och deras familjemedlemmar skall ha rätt att
stanna kvar på en annan avtalsslutande parts territorium efter att ha
avslutat sin ekonomiska förvärvsverksamhet.
I artikel 4.2 hänvisas, enligt artikel 16 i avtalet, till kommissionens
förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 om arbetstagares rätt
att stanna kvar inom en medlemsstat territorium efter att ha varit anställd
där (EGT L 142, 1970, s. 24) och direktiv 75/34/EEG av den 17
december 1974 om rätten för medborgare i en medlemsstat att stanna
kvar inom en medlemsstats territorium efter att där ha drivit egen
rörelse (EGT L 14, 1975, s. 10) i den lydelse som gäller när avtalet
träder i kraft.
Kommentar
I EG-rätten regleras arbetstagares rätt att stanna kvar i en medlemsstat
efter att ha varit anställd direkt i artikel 39 punkt 3 d i Romfördraget.
Detaljerade föreskrifter om rättigheten ges i kommissionens förordning
(EEG) nr 1251/70, citerad ovan. Rättigheten utvidgas till att avse egen-
företagare genom direktiv 75/34/EEG, citerat ovan. EU-medborgarnas
anhöriga omfattas också av regleringen.
Enligt nämnda författningar får EU-medborgare som uppnått
pensionsålder och bedrivit ekonomisk förvärvsverksamhet under
åtminstone de senaste tolv månaderna och bott i medlemsstaten utan
avbrott under mer än tre år stanna kvar. Samma sak gäller EU-
medborgare som bott i medlemsstaten under mer än två år och som
slutar sin förvärvsverksamhet på grund av bestående arbetsoförmåga. För
denna kategori får inga krav på bosättningens längd ställas, om
oförmågan är följden av ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom
som ger medborgaren rätt till en pension, för vilken en institution i
medlemsstaten är helt eller delvis ansvarig. Slutligen får också EU-
medborgare som oavbrutet bedrivit förvärvsverksamhet i medlemsstaten
under tre år och sedan bedrivit förvärvsverksamhet i en annan
medlemsstat, men haft kvar sin bosättning i den första medlemsstaten,
också stanna kvar i den första medlemsstaten.
De anhöriga åtnjuter samma rättigheter som EU-medborgaren, även
om denne avlider efter att han eller hon förvärvat rätten att stanna kvar.
Genomförande i svensk rätt
Arbetstagarnas rättigheter att stanna kvar enligt EG-rätten följer direkt
av EG-förordningen. Vad gäller egenföretagare har regeringen, med stöd
av 2 kap. 14 § UtlL, genomfört EG-rättens bestämmelser i 3 kap. 5 a §
fjärde stycket UtlF. Utlänningsförordningen bör ändras för att inkludera
schweiziska arbetstagare och egenföretagare.
De anhörigas rättigheter enligt EG-rätten regleras i 3 kap. 5 b § UtlF.
På motsvarande sätt kan bestämmelserna om anhöriga i artikel 4.2
regleras.
Allmän ordning (artikel 5)
I artikeln anges att de rättigheter som beviljas genom bestämmelserna i
avtalet endast får begränsas genom åtgärder som är berättigade med
hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa.
I andra punkten hänvisas, i enlighet med artikel 16 i avtalet, till rådets
direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av
särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och
bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning,
säkerhet eller hälsa (EGT 56, 1964, s. 850), rådets direktiv 72/194/EEG
av den 18 maj 1972 (EGT L 121, 1972, s. 32) och rådets direktiv
75/35/EEG av den 17 december 1974 (EGT L 14, 1975, s. 10) om
utvidgande av till-ämpningsområdet för direktiv 64/221/EEG till att även
omfatta arbetstagare som begagnar sig av rätten att stanna kvar inom en
medlemsstats territorium efter att ha varit anställda i den staten
respektive medborgare som begagnar sig av sagda rätt efter att ha verkat
där som egenföretagare.
Kommentar
I direktiv 64/221/EEG, citerat ovan, finns en rad viktiga preciseringar av
möjligheterna att göra ingrepp i rätten till inresa, utfärdande eller för-
nyande av uppehållstillstånd eller utvisning, som grundar sig på hän-
synen till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Direktivet innehåller dels
en uppräkning av de omständigheter som inte kan åberopas som skäl för
avvisning eller utvisning, dels en rad procedurregler för utvisningen av
en EU-medborgare.
I direktivet slås fast att landets ekonomiska situation inte kan motivera
en avvisning eller utvisning och att reglerna om allmän ordning eller
säkerhet uteslutande gäller den sökandes personliga förhållanden. Ut-
visningar i allmänpreventivt syfte godtas således inte. Tidigare domar
för brott kan inte utan vidare läggas till grund för åtgärder enligt
direktivet, om inte det begångna brottet är uttryck för ett personligt
förhållande som innebär ett aktuellt hot mot allmän ordning. Hotet skall
vara ett allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen, för att en
åtgärd enligt direktivet skall vara motiverad.
De viktigaste procedurkraven i direktivet på medlemsstaternas be-
handling av dessa ärenden är att beslut om avvisning och utvisning endast
skall grunda sig på hänsynen till allmän ordning, säkerhet eller hälsa och
att det alltid skall finnas samma möjlighet för den sökande att få tillgång
till juridiskt bistånd som det finns för värdlandets medborgare i en
motsvarande situation. Vidare skall beslut som fattas på grund av
direktivet vara motiverade. Motiveringen skall ges samtidigt som
beslutet, för att personen skall ha möjlighet att överklaga.
Det finns en omfattande rättspraxis från EG-domstolen angående
tolkningen av direktivet.
Genomförande i svensk rätt
Den första frågan gäller möjligheterna att återkalla ett uppehållstillstånd
som meddelats med stöd av bestämmelserna i avtalet. I 2 kap. 9-12 §§
UtlL anges i vilka fall som beslut om visering, uppehållstillstånd och
arbetstillstånd får återkallas. De situationer som täcks av paragraferna
överensstämmer inte med de omständigheter som regleras i direktiv
64/221/EEG, citerat ovan. Enligt 2 kap. 14 § andra stycket UtlL får
regeringen föreskriva att uppehållstillstånd får återkallas för de
utlänningar som omfattas av EES-avtalet även i andra fall än de som
anges i 11 § första stycket. Bemyndigandet för regeringen kan således
inte utnyttjas för att meddela de föreskrifter som Sverige är skyldiga att
tillämpa till följd av avtalet. Regleringen av rätten till vistelse enligt
avtalet med Schweiz är i huvudsak uppbyggd på samma sätt som
motsvarande regler i EES-avtalet. Det framstår därför som lämpligt att
samma lagtekniska lösning väljs. Bestämmelsen i 2 kap. 14 § UtlL bör
därför utvidgas för att ge regeringen föreskriftsrätt även för de personer
som omfattas av av-talet. Regeringen kan med stöd därav utfärda
bestämmelser i UtlF som motsvarar de som gäller för medborgare i stat
som är medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Den andra frågan är om den svenska lagstiftningen uppfyller de
processuella garantier som följer av avtalet. Utlänningslagen har mot
bakgrund av bestämmelserna i direktiv 64/221/EEG ändrats i två hän-
seenden. För det första gäller, enligt 11 kap. 1 § tredje stycket UtlL, att
de utlänningar som omfattas av bestämmelserna i EES-avtalet har rätt till
muntlig förhandling i de fall som direktivet reglerar. Vidare gäller,
enligt 11 kap. 3 § tredje stycket UtlL, en skyldighet i förhållande till
utlänningar vilka omfattas av EES-avtalet men som inte är medborgare i
en EES-stat, att negativa beslut om visering skall motiveras. I avtalet
hänvisas till nämnda EG-direktiv vilket medför att motsvarande regler
skall gälla i förhållande till den personkrets som omfattas av avtalet. De
nämnda bestämmelserna i utlänningslagen bör därför utvidgas till att
omfatta även den aktuella personkretsen. Vid hänvisning i lagtext till
avtalet bör, som Utlänningsnämnden påpekat, benämningen avtalet
mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan
och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer användas.
8.2 Kapitel II Arbetstagare
Regeringens förslag: Studiestödslagen (1999:1395) ändras så att
rätten till studiestöd även omfattar personer som kan härleda en sådan
rätt från avtalet med Schweiz.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte berört
avtalet i denna del. Svensk Handel, som tillstyrker att Sverige skall
ratificera avtalet, finner det anmärkningsvärt att bestämmelserna om
anhöriga till schweiziska medborgare är mer förmånliga än EU-
medborgares dito.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens skäl presenteras i
anslutning till respektive artikel.
Bestämmelser om vistelse (artikel 6)
I artikel 6.1 anges att en arbetstagare som är medborgare i Schweiz eller
i Europeiska unionens medlemsstater och som har anställning i
värdlandet i minst ett år skall få uppehållstillstånd för minst fem år
räknat från dagen för tillståndets utfärdande. Tillståndet skall förlängas
automatiskt med minst fem år. När uppehållstillståndet förlängs första
gången får giltighetstiden begränsas, dock inte till kortare tid än ett år,
om arbetstagaren är ofrivilligt arbetslös sedan mer än tolv månader i
följd.
I artikel 6.2 föreskrivs att en arbetstagare som har anställning i minst
tre månader men mindre än ett år hos en arbetsgivare i värdlandet skall
få uppehållstillstånd med samma giltighetstid som anställningsavtalet.
En arbetstagare som har anställning i mindre än tre månader skall inte
be-höva uppehållstillstånd.
Parterna får, för att utfärda uppehållstillstånd, endast kräva att
arbetstagaren visar upp den handling med stöd av vilken han eller hon
reste in på territoriet och en bekräftelse på anställning från
arbetsgivaren eller ett anställningsintyg. Uppehållstillståndet skall gälla
hela det utfärdande landets territorium.
I artikel 6.5 anges att avbrott i vistelsen som understiger sex månader
i följd eller frånvaro på grund av militärtjänst inte skall påverka
uppehållstillståndets giltighet.
I artikel 6.6 sägs att ett giltigt uppehållstillstånd inte får återkallas
enbart på grund av att arbetstagaren inte längre arbetar, vare sig orsaken
är att han eller hon är tillfälligt oförmögen att arbeta på grund av
sjukdom eller olycksfall eller att arbetstagaren är ofrivilligt arbetslös
och detta vederbörligen konstaterats av det behöriga
arbetsförmedlingskontoret.
Artikel 6.7 anger att en person som ansöker om uppehållstillstånd inte
får hindras från att omedelbart påbörja en anställning enligt ett ingånget
avtal på grund av att formaliteterna för att få uppehållstillstånd inte är
klara.
Kommentar
Bestämmelserna i artikel 6 motsvarar reglerna som gäller för EU-
medborgare.
Genomförande i svensk rätt
Vad gäller regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter om att en
ansökan om uppehållstillstånd får bifallas samt att föreskriva undantag
från kravet på arbetstillstånd hänvisas till vad som angivits i samband
med artikel 2 i bilaga I. Det kan noteras att utlänningsförordningen inte
innehåller någon särreglering avseende arbetstagare som har anställning
i mer än tre månader men mindre än ett år. En sådan bestämmelse
återfinns dock i direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om
avskaff-ande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom
gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer
(EGT L 257, 1968, s. 13) artikel 6 punkt 3 och tillämpas i praktiken av
de svenska utlänningsmyndigheterna. Även i det nu aktuella fallet torde
ett genomförande på myndighetsnivå vara tillräckligt.
En ansökan om uppehållstillstånd av en medborgare i stat som är
medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och hans eller
hennes familjemedlemmar skall kunna bifallas även om ansökan sker
efter inresa i Sverige. Detta undantag från 2 kap. 5 § UtlL, som
beskrivits i anslutning till artikel 2 i bilaga I, följer av 3 kap. 7 a § UtlF.
Denna bestämmelse bör ändras så att även familjemedlemmar till
schweiziska medborgare inkluderas.
Bemyndigandet i 2 kap. 14 § andra stycket UtlL ger regeringen
möjlighet att meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd för
medborgare i stat som är medlem i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet får återkallas. Det har föreslagits, i anslutning till
artikel 5 i bilaga I, att bemyndigandet skall utvidgas för att
föreskriftsrätten skall avse även personer som omfattas av avtalet med
Schweiz.
Regeringen har i 3 kap. 5 a § åttonde stycket UtlF föreskrivit att
arbetstagare inte skall få sitt uppehållstillstånd återkallat på grund av skäl
som motsvarar uppräkningen i sjätte punkten i artikel 6 i bilagan.
Föreskriften bör ändras för att gälla även schweiziska medborgare.
I 3 kap. 5 c § UtlF har regeringen föreskrivit att uppehållstillstånd får
återkallas för sådan utlänning som nämns i 5 a § första stycket och som
grundar sin rätt till vistelse här på EES-avtalet, om utlänningen inte
försörjer sig eller annars saknar egna medel för sitt uppehälle här. Detta
gäller utöver utlänningslagens vanliga återkallelseregler som finns i 2
kap. 9 11 §§ UtlL. Uppehållstillstånd för anhöriga som nämns i 3 kap. 5
b § UtlF får återkallas, om anknytningen till medborgaren i EES-staten
bryts och familjemedlemmen inte har rätt att stanna i Sverige på någon
annan grund. Även denna bestämmelse bör ändras för att inkludera de
personer som omfattas av avtalet.
Gränsarbetare (artikel 7)
Artikel 7.1 innehåller en definition av begreppet gränsarbetare. En
gränsarbetare är en medborgare i Schweiz eller någon av EU:s
medlemsstater som är bosatt på en parts territorium och arbetstagare på
den andra partens territorium och som återvänder till sin bostad i princip
dagligen eller åtminstone en gång i veckan.
Artikel 7.2 första stycket anger att gränsarbetare inte skall behöva
uppehållstillstånd. I andra stycket sägs att behöriga myndigheter i det
land där gränsarbetaren arbetar kan ge gränsarbetaren ett särskilt
tillstånd för minst fem år eller för den tid som anställningen varar, om
denna tid överstiger tre månader men understiger ett år. Det särskilda
tillståndet skall förlängas med minst fem år, förutsatt att gränsarbetaren
kan bevisa att han utövar ekonomisk förvärvsverksamhet. Det särskilda
tillståndet skall gälla hela det utfärdande landets territorium.
Kommentar
Definitionen av gränsarbetare i artikeln överensstämmer med vad som
anges i direktiv 68/360/EEG, citerat ovan, artikel 8 punkt 1 b. Nämnas
kan också att gränsarbetare definieras annorlunda i artikel 28 som skall
tillämpas i de fall övergångsbestämmelserna i kapitel VII i denna bilaga
är tillämpliga.
Gränsarbetares rättigheter enligt bilagan påminner om dem som finns
för EU-medborgare i direktiv 68/360/EEG, citerat ovan, artikel 8 punkt
1 b. En skillnad är dock att det speciella tillståndet kan förnyas
automatiskt enligt EG-rätten. Gränsarbetaren måste följaktligen inte
bevisa att han eller hon framgent utövar ekonomisk förvärvsverksamhet
för att uppehålls-tillståndet skall förnyas. Noteras kan att för en
gränsarbetare med egen rörelse, skall tillstånd som ges enligt denna
bilaga förlängas automatiskt, jfr artikel 13 punkt 2. Den egne
företagaren måste dock också, till skillnad från vad som stadgas i EG-
rätten, bevisa att han eller hon driver egen rörelse, varför de olika
formuleringarna i kapitlen i denna bilaga knappast medför någon skillnad
i praktiken.
Genomförande i svensk rätt
Enligt 1 kap. 4 § UtlL skall en utlänning som vistas i Sverige i mer än tre
månader ha uppehållstillstånd, om inte utlänningen är medborgare i
Danmark, Finland, Island eller Norge. I andra stycket anges att
regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på
uppehållstillstånd.
Med stöd av detta bemyndigande föreskrivs i 3 kap. 2 a § UtlF att en
medborgare i stat som är medlem i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet och som har anställning i Sverige men är bosatt inom
en annan stat som omfattas av EES-avtalet, dit medborgaren återvänder
minst en gång i veckan, har rätt att vistas i Sverige utan
uppehållstillstånd. Den svenska lagstiftningen tillämpar för medborgare
i stat som är medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet alltså
huvudregeln att gränsarbetare inte skall behöva uppehållstillstånd.
Bemyndigandet i 1 kap. 4 § UtlL kan utnyttjas även för att på
förordningsnivå uppfylla förpliktelserna enligt det nu aktuella avtalet.
Yrkesmässig och geografisk rörlighet (artikel 8)
I artikelns första stycke anges att arbetstagare skall ha rätt till
yrkesmässig och geografisk rörlighet på hela värdlandets territorium.
I andra stycket definieras begreppen yrkesmässig och geografisk
rörlighet. Yrkesmässig rörlighet skall omfatta byte av arbetsgivare, an-
ställning och yrke samt övergång från anställning till egenföretagande.
Den geografiska rörligheten skall omfatta byte av arbets- och
vistelseort.
Kommentar
Några geografiska begränsningar i den mening som avses i artikeln
förekommer inte i Sverige. I 2 kap. 6 § UtlL anges att arbetstillstånd får
avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga
villkor som behövs. Genom att i utlänningsförordningen föreskriva att
arbetstagare som omfattas av avtalet undantas från kravet på
arbetstillstånd kan den yrkesmässiga rörlighet som följer av avtalet
uppnås, jämför vad som sagts ovan om arbetstillstånd i samband med
artikel 2 i bilaga I.
Likabehandling (artikel 9)
I artikel 9.1 föreskrivs att en arbetstagare som är medborgare i Schweiz
eller i Europeiska unionens medlemsstater inte får behandlas annorlunda
än inhemska arbetstagare på den andra avtalspartens territorium på grund
av sin nationalitet. Likabehandlingen skall gälla i fråga om anställnings-
och arbetsvillkor, särskilt vad avser lön, uppsägning och, om arbets-
tagaren skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.
Artikel 9.2 föreskriver att arbetstagaren och dennes
familjemedlemmar, vilka definierats i artikel 3 i bilaga I, skall åtnjuta
samma skattemässiga och sociala förmåner som inhemska arbetstagare
och deras familjemedlemmar.
I artikel 9.3 stadgas att arbetstagaren skall beviljas tillträde till ut-
bildning i yrkesskolor och omskolningscenter på samma grunder och på
samma villkor som inhemska arbetstagare.
I artikel 9.4 anges att en klausul i ett kollektivt eller individuellt avtal
eller någon annan kollektiv bestämmelse rörande anställning, rätt att
söka anställning, lön och andra villkor för arbete eller avskedande skall
vara ogiltig i den omfattning som det i denna föreskrivs eller medges
diskriminerande villkor för utländska arbetstagare som är medborgare i
Schweiz eller Europeiska unionens medlemsstater.
I artikel 9.5 föreskrivs att en arbetstagare, som är medborgare i
Schweiz eller i Europeiska unionens medlemsstater och som arbetar på
den andra avtalspartens territorium, skall åtnjuta likabehandling vad avser
medlemskap i fackföreningar och utövande av därmed samman-hängande
rättigheter, inbegripet rätten att rösta och att inneha befattningar inom
en fackförenings administration eller ledning. Han kan emellertid
uteslutas från deltagande i ledningen för offentligrättsliga organ och
från att inneha en offentlig tjänst. Dessutom skall arbetstagaren vara
behörig att väljas till de organ som företräder arbetstagarna i företaget.
Det tilläggs att dessa bestämmelser inte skall påverka lagar eller
förordningar i värdlandet enligt vilka arbetstagare från den andra parten
beviljas mer omfattande rättigheter.
Enligt artikel 9.6 skall en arbetstagare, som är medborgare i Schweiz
eller i Europeiska unionens medlemsstater och som arbetar på den andra
avtalspartens territorium, åtnjuta alla rättigheter och förmåner som be-
viljas inhemska arbetstagare i bostadsfrågor, inbegripet rätten att äga den
bostad han eller hon behöver. Bestämmelserna i detta stycke skall inte
påverka tillämpningen av bestämmelserna i artikel 26 i bilaga I. Vidare
föreskrivs att arbetstagaren får anteckna sig på eventuella listor för
bostadssökande i den region där han eller hon är anställd, med samma
rätt som landets egna medborgare. Arbetstagare skall åtnjuta de
förmåner och den förtur som är förknippade därmed.
Slutligen föreskrivs att arbetstagarens familj i detta hänseende skall
anses vara bosatt i den region där arbetstagaren bor även om familjen har
stannat kvar i ursprungslandet, förutsatt att ett motsvarande antagande
gäller för inhemska arbetstagare.
Kommentar
Bestämmelsen motsvarar nästan ordagrant artiklarna 7-9 i rådets för-
ordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens
fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, s. 2). Några
skillnader bör dock uppmärksammas.
I andra punkten märks en viktig skillnad mellan bilagan och artikel 7
punkt 2 i förordning (EEG) nr 1612/68. I EG-rätten nämns nämligen
bara arbetstagaren som berättigad att åtnjuta samma sociala och
skattemässiga förmåner som landets medborgare, inte
familjemedlemmarna. Av EG-domstolsens rättspraxis följer att de
anhöriga endast är berättigade till sociala och skattemässiga förmåner
som kan anses vara en förmån för arbetstagaren, så till vida att
förmånerna underlättar arbetstagarens fria rörlighet, jfr. mål 207/78,
Ministère public mot Even och ONPTS, [1979] ECR 2019. Genom att
familjemedlemmar särskilt nämns i artikel 9 punkt 2 i bilaga I, har
avtalet gjorts förmånligare än EG-rätten för arbetstagare och deras
familjer som omfattas av avtalet.
Vidare framgår av EG-domstolens rättspraxis att en arbetstagare, vars
familjemedlemmar är medborgare i tredje land, inte har rätt till nämnda
sociala förmåner, om inte svenska medborgares familjemedlemmar som
är medborgare i tredje land är berättigade till förmånen i fråga enligt
nationell rätt. Det kan alltså inte förekomma att övriga EU-medborgare
behandlas bättre än svenska arbetstagare i det här avseendet. Schweiziska
medborgare kan dock, enligt avtalet, behandlas bättre än svenska
medborgare i Sverige, eftersom deras familjemedlemmar är berättigade
till nämnda förmåner även om de är medborgare i tredje land och
svenska medborgares anhöriga som är medborgare i tredje land inte
åtnjuter samma rätt. Detta följer av att familjemedlemmarna ges
självständig rätt till förmånerna i artikel 9 punkt 2, samt att en
hänvisning görs till artikel 3 i bilaga I, där familjemedlemmarna bestäms
oavsett medborgarskap. På samma sätt har svenska arbetstagares
familjemedlemmar, som är medborgare i tredje land, bättre rätt till
skattemässiga och sociala förmåner, om arbetstagaren arbetar i Schweiz
än om han eller hon arbetar i en annan medlemsstat i Europeiska
unionen.
Femte punkten i artikel 9 lyder som artikel 8 punkt 1 i rådets för-
ordning (EEG) nr 1612/68, bortsett från tillägget att arbetstagaren skall
åtnjuta rätten "att inneha befattningar inom en fackförenings
administration eller ledning". Det är svårt att avgöra om det är meningen
att det skall göra någon skillnad i praktiken.
Genomförande i svensk rätt
Enligt studiestödslagen (1999:1395) gäller särskilda villkor för
utländska medborgares rätt till svenskt studiestöd. Mot bakgrund av
Europeiska gemenskapernas domstols rättspraxis beträffande studiestöd
för migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar infördes i
samband med EES-avtalet en ny bestämmelse i den nu gällande
studiestödslagen (1973:349) 1 kap. 8 § (jfr prop. 1993/94:100, Bil. 9).
I dess nuvarande lydelse anges att utländska medborgare som på grund av
anställning eller etablering som egenföretagare här i landet kan härleda
rättigheter från EG-rätten eller EES-avtalet i fråga om sociala förmåner
under vissa förutsättningar skall ha rätt till studiestöd på samma villkor
som svenska medborgare. Detsamma gäller make, sambo och barn till
sådana medborgare. En likalydande bestämmelse finns i 1 kap. 4 §
studiestödslagen (1999:1395). Den bestämmelsen bör ändras så att det
framgår att även utländska medborgare som kan härleda motsvarande
rättigheter från avtalet med Schweiz skall ha rätt till studiestöd på
samma villkor som svenska medborgare.
Anställning inom offentlig förvaltning (artikel 10)
Artikeln anger att en medborgare från Schweiz eller Europeiska
unionens medlemsstater som utövar förvärvsverksamhet som
arbetstagare kan nekas rätt att inneha anställning inom offentlig
förvaltning där myndighetsutövning ingår och som rör skydd av statens
eller andra offentliga organs allmänna intressen.
Kommentar
Bestämmelsen motsvarar artikel 39 punkt 4 i Romfördraget.
Samarbete rörande arbetsförmedling (artikel 11)
Artikeln föreskriver att parterna skall samarbeta inom ramen för EURES
(European Employment Services) vad gäller förmedling av arbets-
erbjudanden och platsansökningar, liksom vad gäller utbyte av
information om läget på arbetsmarknaden och om levnads- och
arbetsvillkoren.
8.3 Kapitel III Egenföretagare
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i detta kapitel föranleder
inga lagändringar.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har i denna del inte lämnat några synpunkter.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens skäl presenteras i
anslutning till respektive artikel.
Bestämmelser om vistelse (artikel 12)
I artikel 12.1 stadgas att en medborgare i Schweiz eller i Europeiska
unionens medlemsstater som önskar etablera sig på en annan avtalsparts
territorium för att driva egen rörelse skall få uppehållstillstånd för minst
fem år räknat från tidpunkten för utfärdandet, förutsatt att han kan bevisa
för de behöriga nationella myndigheterna att han eller hon etablerat sig
eller önskar etablera sig i detta syfte.
Enligt artikel 12.2 skall uppehållstillståndet förlängas automatiskt
med minst fem år, under förutsättning att egenföretagaren kan bevisa för
de behöriga nationella myndigheterna att han eller hon driver egen
rörelse.
I artikel 12.3 anges att parterna, för att utfärda uppehållstillstånd,
endast får kräva att egenföretagaren visar upp den handling med stöd av
vilken han eller hon reste in på territoriet och bevis för att han eller hon
etablerat sig eller önskar etablera sig för att driva egen rörelse på
territoriet. Uppehållstillståndet skall gälla hela det utfärdande landets
territorium.
I artikel 12.5 stadgas att avbrott i vistelsen som understiger sex
månader i följd eller frånvaro på grund av militärtjänst inte skall påverka
uppehållstillståndets giltighet.
Av artikel 12.6 framgår att ett giltigt uppehållstillstånd inte får åter-
kallas enbart på grund av att den egna företagaren inte längre utövar
förvärvsverksamhet därför att han eller hon på grund av sjukdom eller
olycksfall är tillfälligt oförmögen att arbeta.
Kommentar
Bestämmelserna i artikel 12 överensstämmer med reglerna som gäller
för EU-medborgare.
Genomförande i svensk rätt
Vad gäller regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter om att en
ansökan om uppehållstillstånd får bifallas samt att föreskriva undantag
från kravet på arbetstillstånd hänvisas till vad som angivits i samband
med artikel 2 i bilaga I.
Det finns inte någon bestämmelse i utlänningsförordningen som
föreskriver att avbrott i egenföretagares vistelse som understiger sex
månader i följd eller som orsakas av militärtjänst inte skall påverka
uppehållstillståndet, fastän en sådan bestämmelse återfinns i artikel 4
punkt 1 tredje stycket i rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973
om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom
gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering
och tillhandahållande av tjänster. Däremot regleras de omständigheter
under vilka uppehållstillståndet får återkallas i 2 kap. 9-12 §§ UtlL. Där
nämns inte dessa omständigheter som grund för återkallelse av
tillståndet.
Bemyndigandet i 2 kap. 14 § andra stycket UtlL ger regeringen
möjlighet att meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd för
medborgare i stat som är medlem i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet får återkallas. Det har föreslagits, i anslutning till
artikel 5 i bilaga I, att be-myndigandet skall utvidgas för att
föreskriftsrätten skall avse även personer som omfattas av avtalet med
Schweiz. Också beträffande egenföretagare kan erforderliga ändringar
göras på förordningsnivå. Dessa kan i huvudsak utformas på motsvarande
sätt som gäller för personer som omfattas av EES-avtalet.
Gränsarbetare med egen rörelse (artikel 13)
I artikeln fastställs inledningsvis en definition av begreppet
gränsarbetare med egen rörelse. Det är en medborgare i Schweiz eller i
unionens medlemsstater som är bosatt på en parts territorium och driver
egen rörelse på den andra partens territorium och som i princip
återvänder till sin bostad dagligen eller åtminstone en gång i veckan.
Enligt artikel 13.2 skall en gränsarbetare med egen rörelse inte
behöva uppehållstillstånd. I andra stycket föreskrivs att behöriga
myndigheter i det berörda landet kan bevilja gränsarbetaren med egen
rörelse ett särskilt tillstånd för minst fem år, förutsatt att han eller hon
kan bevisa för behöriga nationella myndigheter att han eller hon driver
eller önskar driva egen rörelse. Det särskilda tillståndet skall
automatiskt förlängas med minst fem år, förutsatt att gränsarbetaren kan
bevisa att han eller hon driver egen rörelse. Det särskilda tillståndet
skall gälla hela det utfärdande landets territorium.
Genomförande i svensk rätt
Noteras bör att gränsarbetare med egen rörelse definieras annorlunda i
artikel 32 som skall tillämpas i de fall övergångsbestämmelserna i
kapitel VII i denna bilaga är tillämpliga.
Den befrielse från kravet på uppehållstillstånd som, med stöd av 1 kap.
4 § UtlL, föreskrivs för gränsarbetare i 3 kap. 2 a § UtlF, beskriven i
anslutning till artikel 7 ovan, gäller i sin nuvarande lydelse bara med-
borgare i stat som är medlem i Europeiska ekonomiska samarbets-
området och som har anställning i Sverige. Bestämmelsen bör ändras för
att innefatta gränsarbetare med egen rörelse.
Yrkesmässig och geografisk rörlighet (artikel 14)
I artikel 14.1 anges att egenföretagare skall ha rätt till yrkesmässig och
geografisk rörlighet på hela värdlandets territorium.
I artikel 14.2 definieras begreppen yrkesmässig och geografisk
rörlighet. Yrkesmässig rörlighet skall omfatta byte av yrke samt
övergång från eget företagande till anställning. Den geografiska
rörligheten skall om-fatta byte av arbets- och vistelseort.
Kommentar
Några geografiska begränsningar i den mening som avses i artikeln
förekommer inte i Sverige. I 2 kap. 6 § UtlL anges att arbetstillstånd får
avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga
villkor som behövs. Genom att i utlänningsförordningen föreskriva att
arbetstagare som omfattas av avtalet undantas från kravet på
arbetstillstånd kan den yrkesmässiga rörlighet som följer av avtalet
uppnås, jämför vad som sagts om arbetstillstånd i samband med artikel 2
bilaga I.
Likabehandling (artikel 15)
Av artikel 15.1 framgår att egenföretagaren skall åtnjuta en behandling
som är minst lika förmånlig som den som beviljas värdlandets egna
medborgare beträffande upptagande och utövande av förvärvsverksamhet
i landet.
I artikel 15.2 görs en hänvisning till bestämmelserna i artikel 9 i
bilaga I, vilka i tillämpliga delar också skall gälla egenföretagare som
avses i detta kapitel. Som framgår av avsnitt 7.2 innebär det bland annat
att bestämmelserna i studiestödslagen (1999:1395) blir tillämpliga på
egen-företagare och deras familjemedlemmar.
Utövande av offentlig myndighet (artikel 16)
I artikeln stadgas att en egenföretagare kan nekas rätt att utöva en
verksamhet som, även tillfälligt, innefattar myndighetsutövning.
8.4 Kapitel IV Tillhandahållande av tjänster
Regeringens förslag: Lagen (1999:678) om utstationering av
arbetstagare ändras på så sätt att arbetsgivare med hemvist eller säte i
Sverige som utstationerar arbetstagare till Schweiz skall tillämpa de
nationella bestämmelser varigenom Schweiz genomfört Europa-
parlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av
arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Vidare skall
bestämmelsen om Arbetsmiljöverket i dess egenskap av
förbindelsekontor ändras på så sätt att Arbetsmiljöverket skall
samarbeta även med motsvarande förbindelsekontor i Schweiz.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har i denna del inte lämnat några synpunkter.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens skäl presenteras i
anslutning till respektive artikel.
Personer som tillhandahåller tjänster (artikel 17)
Artikeln ställer upp ett antal förbud mot begränsning av möjligheterna
att tillhandahålla tjänster enligt artikel 5 i avtalet (art. 5 behandlas i
avsnitt 5.2). Enligt punkt a skall varje begränsning av ett
gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster på Schweiz eller
Europeiska unionens medlemsstaters territorium som varar högst 90
arbetsdagar per år vara förbjuden.
Enligt punkt b i skall varje begränsning av rätten till inresa och
vistelse i de fall som avses i artikel 5 punkt 2 i avtalet vara förbjuden för
medborgare i Schweiz eller i Europeiska unionens medlemsstater, vilka
tillhandahåller tjänster och är etablerade på Schweiz eller Europeiska
unionens medlemsstaters territorium, där mottagaren av tjänsterna är
eta-blerad på en annan parts territorium.
Vidare, enligt punkt b ii, är varje begränsning av rätten till inresa och
vistelse, i de fall som avses i artikel 5 punkt 2 i avtalet, förbjuden för
arbetstagare, oavsett medborgarskap, hos någon som tillhandahåller
tjänster, vilka är integrerade i den ordinarie arbetsmarknaden i Schweiz
eller Europeiska unionens medlemsstater och är utstationerade för att
på en annan parts territorium tillhandahålla en tjänst. Tillämpningen av
bestämmelserna om inresa och utresa i artikel 1 i bilagan påverkas dock
inte.
Kommentar
Artikel 17 a omfattar de fall där den som tillhandahåller tjänster har
gjort det under en tid som inte överstiger 90 arbetsdagar eller har rätt att
tillhandahålla tjänster enligt ett annat avtal eller har tillstånd från
behöriga myndigheter. Den som tillhandahåller tjänster får alltså, med
de begränsningar som finns i artikel 5 punkt 2 i avtalet, resa in och vistas
i det land där kunderna är etablerade eller bor. Hänvisningen till inrese-
bestämmelserna (artikel 1) i artikel 17 b ii medför att visering
fortfarande kan krävas för arbetstagare från länder, vars medborgare inte
är undantagna från viseringskravet som ställs upp i 1 kap. 3 §
utlänningslagen (1989:529, UtlL). I 1 kap. 2 § utlänningsförordningen
(1989:547), UtlF) anges vilka staters medborgare som inte behöver
visering för inresa. I artikel 49 i Romfördraget stadgas ett liknande
förbud mot begränsning av rätten att tillhandahålla tjänster. I EG-rätten
finns dock inte någon 90-dagarsgräns.
Genomförande i svensk rätt
Regeringens befogenhet att meddela föreskrifter om rätt till inresa och
vistelse för schweiziska medborgare har beskrivits i anslutning till
artiklarna 1 och 2 i denna bilaga.
Artikel 18
I artikel 18 anges att bestämmelserna i artikel 17 skall tillämpas på
bolag som bildats i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat i
Europeiska gemenskapen eller i enlighet med schweizisk rätt och vilka
har sitt stadgeenliga säte, sin centrala förvaltning eller sin
huvudverksamhet på Schweiz eller Europeiska unionens medlemsstaters
territorium.
Kommentar
Bestämmelsen innebär att juridiska personer tillförsäkras samma rätt att
tillhandahålla tjänster som fysiska personer och motsvarar artikel 48 i
Romfördraget.
Artikel 19
I artikel 19 föreskrivs att den som tillhandahåller tjänster och har rätt
eller har erhållit tillstånd därtill kan, för att tillhandahålla en tjänst,
temporärt utöva sin verksamhet i det land där tjänsten tillhandahålls på
samma villkor som gäller för värdlandets egna medborgare i enlighet
med bestämmelserna i denna bilaga samt i bilagorna II och III.
Bestämmelsen, som motsvarar artikel 50 tredje stycket i
Romfördraget, innebär att schweiziska personer eller företag som
tillhandahåller tjänster inte får underställas andra villkor för sin
verksamhet än svenska personer eller företag som stadigvarande utövar
verksamhet i Sverige.
Artikel 20 och 21
I artikel 20.1 föreskrivs att de personer som nämns i artikel 17 b och
som har rätt att tillhandahålla tjänster inte skall behöva uppehållstillstånd
för vistelser som inte överstiger 90 dagar. Ett giltigt identitetskort eller
pass skall vara tillräckligt stöd för deras vistelse. I artikel 20.2
föreskrivs att de personer som nämns i artikel 17 b, vilka har rätt att
tillhandahålla en tjänst under mer än 90 dagar eller som har erhållit
tillstånd att tillhandahålla en tjänst, skall erhålla ett uppehållstillstånd
som är giltigt lika länge som tillhandahållandet av tjänsten varar.
Uppehållstillståndet skall styrka personens eller företagets rätt att
tillhandahålla tjänster och skall gälla i hela det utfärdande landets
territorium, artikel 20.3. I artikel 20.4 föreskrivs att värdlandet för att
utfärda uppehållstillstånd till de personer som nämns i artikel 17 b
endast kan kräva att de visar giltigt identitetskort eller pass, med stöd av
vilket de rest in på territoriet, samt bevis för att de tillhandahåller eller
önskar tillhandahålla tjänster.
I artikel 21 anges att gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster
inte får pågå i mer än 90 arbetsdagar per kalenderår. Detta gäller oavsett
om det rör sig om tillhandahållande av tjänster under en
sammanhängande period eller vid flera tillfällen.
Av artikel 21.2 följer att den som tillhandahållit en tjänst får resa in i
och vistas i landet för att uppfylla skyldigheter gentemot mottagaren av
tjänsten som följer av en garanti och i fall av force majeure. Detta gäller
även om personen redan har utfört tjänster i landet under 90 arbetsdagar.
Kommentar
I direktiv 73/148/EEG tillförsäkras EU-medborgare motsvarande rätt att
utöva tjänster i upp till tre månader utan uppehållstillstånd och att
därefter beviljas uppehållstillstånd för den tid som tjänsten varar, mot
formal-iteter motsvarande de som anges i artikel 20.
Genomförande i svensk rätt
Regeringen har, med stöd av 1 kap. 4 5 §§ och 2 kap. 6 och 14 §§ UtlL i
detta avseende, meddelat föreskrifter om uppehållstillstånd i 3 kap. 5 a §
första och tredje styckena UtlF, och om arbetstillstånd i 4 kap. 1 § UtlF
för medborgare i stat som är medlem i Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet om arbetstillstånd. Dessa föreskrifter bör ändras så att
schweiziska medborgare också inkluderas, dock att schweiziska med-
borgare bara får tillhandahålla tjänster under en tid som inte överskrider
90 arbetsdagar per kalenderår, om inte särskilt tillstånd finns därtill.
Artikel 22
I artikel 22.1 anges att sådan verksamhet som innebär delaktighet, även
tillfälligt, i myndighetsutövning i värdlandet skall undantas från till-
ämpningen av artiklarna 17 och 19.
I artikel 22.2 föreskrivs att bestämmelserna i artiklarna 17 och 19,
liksom de åtgärder som vidtagits med stöd av dessa, inte skall påverka
tillämpligheten av de lagar och andra författningar som gäller
tillämpning av arbets- och anställningsvillkor på arbetstagare som
utstationeras i samband med tillhandahållande av tjänster. I enlighet med
artikel 16 i avtalet hänvisas till direktiv 96/71/EG av den 16 december
1996 (EGT L 18, 1997, s. 19) om utstationering av arbetstagare i
samband med tillhandahållande av tjänster.
Enligt artikel 22.3 skall bestämmelserna i artiklarna 17 a och 19 inte
påverka tillämpligheten av de lagar och andra författningar som, när detta
avtal träder i kraft, gäller i Schweiz eller i Europeiska unionen och dess
medlemsstater och som rör verksamheten vid förmedlingar för tillfälligt
arbete eller för uthyrning av arbetskraft. Inte heller tillämpningen av
lagar och andra författningar som rör finansiella tjänster, vilka endast får
utövas på Schweiz eller Europeiska unionens medlemsstaters
territorium med tillstånd som är givet på förhand och vars
tillhandahållare är föremål för övervakning av myndigheterna i Schweiz
eller i Europeiska unionens medlemsstater, påverkas av artiklarna 17 a
och 19 i bilaga I.
Vidare stadgas i artikel 22.4 att bestämmelserna i artiklarna 17 a och
19 inte skall påverka tillämpligheten av de lagar och andra författningar
som gäller i Schweiz eller i Europeiska unionen och dess medlemsstater
och som rör tillhandahållandet av tjänster för kortare tid än 90
arbetsdagar och som berättigas av ett angeläget allmänt intresse.
Genomförande i svensk rätt
I artikeln hänvisas till direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om
utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av
tjänster. Eftersom direktivet, på grund av avtalet mellan Europeiska
gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra
sidan om fri rörlighet för personer, kommer att gälla även i förhållande
till Schweiz föreslås ändringar i lagen (1999:678) om utstationering av
arbetstagare. Lagen gäller redan för alla utstationerande arbetsgivare
som utstationerar arbetstagare i Sverige i samband med att arbetsgivaren
tillhandahåller tjänster över gränserna, oavsett vilket land arbetsgivaren
är etablerad i. När det gäller arbetsgivare med hemvist eller säte i
Sverige som utstationerar arbetstagare till annat land inom EES, framgår
det av lagen att arbetsgivaren skall tillämpa de nationella bestämmelser
varigenom det landet genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv
96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i
samband med tillhandahållande av tjänster. Det föreslås nu att
bestämmelsen ändras, så att den skall gälla på motsvarande sätt när
arbetsgivare med hemvist eller säte i Sverige utstationerar arbetstagare
till Schweiz. Vidare finns i lagen en bestämmelse som anger, i dess
lydelse från den 1 januari 2001, att Arbetsmiljöverket skall vara
förbindelsekontor och att samarbete skall ske med motsvarande
förbindelsekontor i andra länder inom EES. Förbindelsekontorets
uppgift är att tillhandahålla information om de arbets- och
anställningsvillkor som kan bli tillämpliga vid en utstationering i
Sverige. Det föreslås nu att samma regel skall gälla i förhållande till
Schweiz.
Personer som mottar tjänster (artikel 23)
I artikel 23 föreskrivs att fysiska personer som är medborgare i
Schweiz eller i någon av Europeiska unionens medlemsstater och som är
mot-tagare av tjänster på den andra partens territorium inte skall behöva
uppehållstillstånd för vistelse som inte överstiger tre månader. För
längre vistelse skall personen som tar emot tjänster erhålla ett
uppehållstillstånd som gäller så länge som tjänsten tillhandahålls. Han
eller hon kan ute-slutas från det sociala stödsystemet under tiden för sin
vistelse. Uppehållstillståndet skall gälla hela det utfärdande landets
territorium.
Kommentar
Bestämmelsen motsvarar den EG-rättsliga regleringen av situationen för
mottagare av tjänster. Det bör noteras att mottagares av tjänster vistelse
i Sverige inte är underkastad någon 90-dagars begränsning.
Genomförande i svensk rätt
Svenska föreskrifter i detta avseende rörande vistelse för EES-kretsen
återfinns i 3 kap. 5 a § UtlF. Även det som sägs i avtalet i nu aktuellt
hänseende kan införlivas i svensk rätt på förordningsnivå. Att
skyldigheten att ha uppehållstillstånd inträder först efter tre månader
framgår av 1 kap. 4 § UtlL.
8.5 Kapitel V Personer som inte utövar ekonomisk
förvärvsverksamhet
Regeringens bedömning: Artiklarna i detta kapitel föranleder inga
lagändringar.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har i denna del inte lämnat några synpunkter.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens skäl presenteras i
anslutning till respektive artikel.
Bestämmelser om vistelse (artikel 24)
Denna artikel innehåller bestämmelser om rätt till vistelse för skilda
grupper som inte utövar någon ekonomisk förvärvsverksamhet.
I artikel 24.1 sägs att medborgare i en avtalsslutande part som inte
utövar ekonomisk verksamhet och som inte har rätt till vistelse enligt
några andra bestämmelser i avtalet skall få uppehållstillstånd för minst
fem år, förutsatt att medborgaren kan bevisa att han eller hon har
tillräckliga tillgångar för att inte behöva utnyttja det sociala
stödsystemet under vistelsen och omfattas av en heltäckande
sjukförsäkring. I Schweiz skall sjukförsäkring för personer som inte
bosätter sig i landet även omfatta vårdåtgärder vid olycksfall och
moderskap. Uppehållstillståndet får omprövas vid utgången av de två
första årens vistelse.
I artikel 24.2 anges vad som skall anses vara tillräckliga tillgångar.
Dessa skall överstiga en nivå som berättigar socialt bistånd för landets
egna medborgare. Om detta inte kan tillämpas skall sökandens tillgångar
anses tillräckliga om de överstiger den lägsta folkpension som betalas ut
i värdlandet.
I artikel 24.3 ges den som avslutat en anställning som varat i mindre
än ett år rätt till vistelse, förutsatt att försörjningsvillkoren i artikel
24.1 uppfylles. I försörjningsförmågan skall eventuell
arbetslöshetsersättning, om sådan utgår enligt nationell lag, kunna
inräknas, i förekommande fall kompletterat med bestämmelserna om
socialförsäkringsskydd i bilaga II till avtalet.
Situationen för studenter, vilka inte har rätt till vistelse med stöd av
någon annan bestämmelse i avtalet, regleras i artikel 24.4.
Uppehållstillstånd beviljas under studietiden eller, om studietiden
överstiger ett år, ges tillstånd för ett år. Uppehållstillstånd skall beviljas
om den studerande, genom en förklaring eller på annat likvärdigt sätt,
försäkrar den behöriga nationella myndigheten att han eller hon förfogar
över tillgångar som är tillräckliga för att studenten, dennes maka eller
make och barn för vilka de är underhållsskyldiga inte behöver utnyttja
värdlandets sociala stödsystem under vistelsen. Studenten skall vara
registrerad vid en godkänd utbildningsanstalt för att huvudsakligen
genomgå yrkesutbildning och omfattas av heltäckande sjukförsäkring.
Uppehållstillståndet skall, enligt artikel 24.5, automatiskt förlängas
med minst fem år, förutsatt att villkoren för uppehållstillstånd
fortfarande är uppfyllda. Vad beträffar studerande skall
uppehållstillståndet varje år förlängas med den återstående
utbildningsperioden.
Avbrott i vistelsen som understiger sex månader i följd eller frånvaro
på grund av militärtjänst skall inte påverka uppehållstillståndets giltighet
(artikel 24.6). Uppehållstillståndet skall gälla hela det utfärdande
landets territorium (artikel 24.7) och rätten till vistelse skall kvarstå så
länge de berättigade uppfyller villkoren som anges i artikelns första
punkt (artikel 24.8).
Kommentar
Reglerna i avtalet om bosättning för icke-förvärsarbetande
överensstämmer i stort med motsvarande EG-rättsliga bestämmelser i
rådets bägge direktiv av den 28 juni 1990, 90/364/EEG om rätt till
bosättning (EGT L 180, 1990, s. 26) och 90/365/EEG och om rätt till
bosättning för anställda och egna företagare som inte längre är
yrkesverksamma (EGT L 180, 1990, s. 28). Reglerna om rätt till
vistelse för studenter stämmer överens med bestämmelserna i rådets
direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för
studenter (EGT L 317, 1993, s. 59).
Personer, vars anställning förväntas vara i mindre än ett år, beviljas
uppehållstillstånd för den tid som anställningen skall vara, jfr vad som
anförts i anslutning till artikel 6 i bilaga I. Om en sådan person blir
arbetslös har han eller hon rätt att stanna kvar, antingen som
arbetssökande, enligt artikel 2 punkt 1 andra stycket bilaga I, eller enligt
denna artikel. I båda fallen är det en förutsättning att personen kan
försörja sig, i förekommande fall med hjälp av arbetslöshetsersättning,
och omfattas av en sjukförsäkring. För en student räcker det att avge en
förklaring där han eller hon försäkrar att han eller hon förfogar över
tillräckliga tillgångar för att försörja sig själv och sina anhöriga som.
Genomförande i svensk rätt
Med stöd av 2 kap. 14 § UtlL har regeringen i 3 kap. UtlF meddelat de
närmare bestämmelser som följer av de ovan nämnda EG-direktiven.
Bemyndigandet i 2 kap. 14 § UtlL ger regeringen möjlighet att
meddela föreskrifter även beträffande personer som omfattas av detta
avtal. Någon lagändring är således inte nödvändig för att genomföra
avtalet i denna del. Bestämmelserna om förnyat uppehållstillstånd och
uppehållstillståndets giltighet har behandlats i anslutning till artikel 6.
8.6 Kapitel VI Förvärv av fast egendom
Regeringens bedömning: Artiklarna i detta kapitel föranleder inga
lagändringar.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: har i denna del inte lämnat några synpunkter.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens skäl presenteras i
anslutning till respektive artikel.
Artikel 25
En medborgare i Schweiz eller unionens medlemsstater som har
uppehållstillstånd i värdlandet och upprättar sin huvudsakliga bostad där
skall enligt artikel 25.1 ha samma rättigheter som en medborgare i
värdlandet vad gäller förvärv av fast egendom. Han eller hon kan när som
helst inrätta sin huvudsakliga bostad i värdlandet i enlighet med
nationella regler och oberoende av anställningens längd. Avresa från
värdlandet medför ingen skyldighet till att sälja den fasta egendomen.
I artikel 25.2 stadgas att en medborgare i Schweiz eller någon av
Europeiska unionens medlemsstater som har uppehållstillstånd i
värdlandet men som inte inrättar sin huvudsakliga bostad i värdlandet har
samma rättigheter som landets medborgare vad gäller förvärv av fast
egendom som används vid utövandet av ekonomisk förvärvsverksamhet.
Han eller hon kan också tillåtas förvärva en sekundärbostad eller en
fritidsbostad. För denna kategori medborgare skall detta avtal inte
påverka gällande regler om rena kapitalplaceringar och handel med
obebyggda fastigheter och med bostäder.
En gränsarbetare skall, enligt artikel 25.3, ha samma rättigheter som
landets medborgare vad gäller förvärv av fast egendom som används vid
utövandet av ekonomisk förvärvsverksamhet samt av en sekundärbostad.
Av detta följer ingen skyldighet till avyttrande när han eller hon lämnar
värdlandet. Han eller hon kan också tillåtas förvärva en fritidsbostad. För
denna kategori medborgare skall detta avtal inte påverka gällande regler
om renodlad kapitalplacering och handel med obebyggda fastigheter och
med bostäder.
Genomförande i svensk rätt
Inför Sveriges tillträde till EES-avtalet infördes i lagen (1992:1368) om
tillstånd till vissa förvärv av fast egendom regler som begränsade ut-
länningars möjligheter att förvärva fritidshus i Sverige. Vid Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen tilläts Sverige att under en
övergångstid om fem år behålla sådana regler. 1992 års lag upphörde att
gälla från den 1 januari 2000. Några begränsningar på grund av
nationalitet vad gäller rätten att förvärva fast egendom finns således inte
i dag.
8.7 Kapitel VII Övergångsbestämmelser samt avtalets
framtida utveckling
Regeringens bedömning: Artiklarna i detta kapitel föranleder inga
lagändringar.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Konkurrensverket anser det vara en nackdel att
avtalet innehåller vissa begränsningar för bl.a. upptagande av
förvärvsverksamhet, inflyttning m.m. som skall gälla under varierande,
men relativt långa, övergångsperioder. Verket har dock inte några
synpunkter på det föreslagna genomförandet i svensk lagstiftning.
Övriga remissinstanser har inte yttrat sig i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 26 anges att
bestämmelserna i kapitel VII skall komplettera eller ersätta övriga
bestämmelser i bilaga I, när övergångsbestämmelserna i artikel 10 i
avtalet tillämpas. De bestämmelser i artikel 10 som rör bilaga I avser
huvudsakligen situationen för personer i Schweiz.
När övergångsbestämmelserna i artikel 10 tillämpas skall det för
utövande av ekonomisk förvärvsverksamhet krävas att ett
uppehållstillstånd och/eller arbetstillstånd utfärdas.
I de följande paragraferna ges därefter de närmare bestämmelser som
skall gälla under övergångsperioden beträffande arbetstagares vistelse
(artikel 27), gränsarbetare (artikel 28), arbetstagares rätt att återvända
och deras geografiska och yrkesmässiga rörlighet (artikel 29 30),
egenföretagares vistelse (artikel 31), gränsarbetare med egen rörelse
(artikel 32) samt egenföretagares rätt att återvända och deras
geografiska och yrkesmässiga rörlighet (artikel 33 34).
Bestämmelserna föranleder inte några lagändringar

9 Bilaga II Samordningen av
socialförsäkringssystemen
9.1 Centrala element
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett avtal om personers
fria rörlighet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å
ena sidan och Schweiz å andra sidan. Samordning av systemen för social
trygghet utgör en del av detta avtal.
Frågor som rör samordningen av social trygghet för personer som
flyttar inom Europeiska unionen är en betydelsefull del av
gemenskapens inre marknad. Genom särskilda regler har gemenskapen
infört en ordning för hur denna samordning skall göras. Dessa regler
återfinns dels i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971
om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom
gemenskapen, dels i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars
1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.
Förordningarna gäller i huvudsak för förvärvsarbetande anställda och
egenföretagare som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i en
eller flera medlemsstater och som är medborgare i en sådan stat, samt
för deras familjemedlemmar och efterlevande.
9.1.1 Gällande rätt
Som en följd av det svenska medlemskapet i den Europeiska unionen har
gemenskapens samordningsregler inom den sociala trygghetens område
blivit direkt gällande i Sverige.
En bilateral konvention om social trygghet är sedan 1980 i kraft
mellan Sverige och Schweiz (Konventionen den 20 oktober 1978
mellan Sverige och Schweiziska Edsförbundet om social trygghet, SFS
1980:32). Konventionen omfattar dock inte arbetslöshetsförmåner.
Förordningen 1408/71
Förordning (EEG) nr 1408/71 är enligt artikel 4.1 tillämplig på all
lagstiftning i de enskilda medlemsstaterna som gäller följande grenar av
social trygghet:
* förmåner vid sjukdom och moderskap
* förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller
förbättra förvärvsförmågan,
* förmåner vid ålderdom,
* förmåner till efterlevande,
* förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar,
* dödsfallsersättningar,
* förmåner vid arbetslöshet,
* familjeförmåner.
Vad som menas med lagstiftning, förmåner och pensioner samt
familje förmåner har närmare definierats i förordningen. Här kan
emellertid framhållas att beträffande begreppet lagstiftning skall i
huvudsak förstås nuvarande eller kommande lagar och andra
författningar på de sakområden som nämnts ovan. I begreppet förmåner
och pensioner ingår alla sådana förmåner om de bekostas av allmänna
medel men även indexhöjningar och tilläggsutbetalningar omfattas om
annat inte föreskrivs. Till familjeförmåner räknas alla vård- och
kontantförmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt
lagstiftningen om sådana förmåner, med undantag för vissa särskilda
bidrag vid barns födelse.
Varje land är enligt artikel 5 skyldigt att i förklaringar som skall
offentliggöras ange den nationella lagstiftning som skall omfattas av
förordningen. Underlåtenhet att anmäla förmåner enligt en viss
lagstiftning medför emellertid inte nödvändigtvis att förmånerna faller
utanför förordningens tillämpningsområde. Förordning (EEG) nr
1408/71 är tillämplig på en medlemsstats alla allmänna och särskilda
system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller
inte.
9.1.2 Överväganden och förslag
Regeringens förslag: Lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring ändras så att Arbetsmarknadsstyrelsen skall
utfärda intyg som visar rätten till ersättning även till personer som
uppfyller villkoren för rätt att med bibehållen ersättning söka arbete i
Schweiz. En följdändring i socialförsäkringslagen (1999:799) görs.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Arbetsmarknadsstyrelsen,
Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket och Arbetarskyddsstyrelsen
tillstyrker förslagen.
Skälen för regeringens förslag: De gemensamma samordnings-
reglerna i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av
systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt rådets förordning
(EEG) nr 574/72 om tillämpning av rådets förordning (EEG) nr
1408/71 blir genom tillträdet tillämpliga även gentemot Schweiz.
Socialförsäkringsfrågor
Avtalet om personers fria rörlighet mellan Europeiska gemenskapen och
dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan kommer nu
enligt artikel 6 i förordning (EEG) nr 1408/71 att ersättas med EG-
förordningarna och det blir således dessa bestämmelser som skall
tillämpas framför den bilaterala konventionen. Detta innebär emellertid
inte att den bilaterala konventionen mellan Sverige och Schweiz upphör
att gälla, eftersom EG-förordningarna omfattar en mer begränsad
personkrets än konventionen. Förordningarnas personkrets utgörs av i
huvudsak, förvärvsarbetande medborgare i EU-länderna och Schweiz
samt deras familjemedlemmar medan konventionen omfattar en vidare
personkrets innebärande att även medborgare i ett tredje land omfattas.
Konventionen kommer därför alltjämt att vara tillämplig för
tredjestatsmedborgare som är eller har varit omfattade av de allmänna
försäkringarna i något av de båda länderna och som inte omfattas av
reglerna i EG-förordningarna.
I socialförsäkringslagen (1999:799) föreslås ett tillägg som innebär
att även Schweiz kommer att omfattas av undantagsreglerna.
Arbetslöshetsförsäkringen
Det bilaterala avtalet med Schweiz omfattar inte arbetslöshetsförmåner.
Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å
ena sidan och Schweiz å andra sidan innebär därför att
arbetslöshetsförmåner nu för första gången kommer att omfattas i
förhållande till Schweiz.
Reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 om arbetslöshetsförsäkring
kommer att tillämpas, med undantag för arbetstagare i Schweiz som har
uppehållstillstånd med en giltighetstid understigande ett år. För de
sistnämnda finns särskilda regler i tilläggsprotokoll till bilaga II i avtalet
mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan
och Schweiz å andra sidan. Av tilläggsprotokollet följer att arbetstagare
som uppfyller reglerna för arbetslöshetsersättning enligt den
schweiziska lagstiftningen erhåller schweizisk arbetslöshetsersättning.
Arbetstagare som inte uppfyller dessa villkor får ändå ett visst
försäkringsskydd vid arbetslöshet. Ersättningen lämnas vid hel
arbetslöshet, under vissa förut-sättningar, av ursprungslandet dit den
arbetslöse återvänder efter att ha blivit arbetslös i Schweiz. De perioder
som har fullgjorts i Schweiz skall därvid betraktas som fullgjorda i
ursprungslandet. En del av de avgifter som har betalats in i Schweiz för
arbetslöshetsförsäkringen skall överföras till ursprungsländerna som ett
bidrag till deras kostnader för arbetslöshetsersättningen. Även om
personen inte varit försäkrad tillräckligt länge för att få
arbetslöshetsersättning i Schweiz lämnas ersättning i vissa speciella fall
från den schweiziska arbetslöshetsförsäkringen. Dessa fall är när arbetet
avbrutits på grund av svåra väderförhållanden eller när arbetsgivaren
blivit insolvent.
Eftersom rådets förordning och tilläggsprotokollet kommer att
tillämpas i förhållande till Schweiz föreslår regeringen en ändring i 48 §
lagen om arbetslöshetsförsäkring (1997:238). Av bestämmelsen
framgår att Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) skall utfärda intyg som
visar rätten till arbetslöshetsersättning till personer som uppfyller
villkoren för rätt att med bibehållen ersättning söka arbete i något annat
EU- eller EES-land. Det föreslås nu att AMS skall utfärda intyg även till
personer som på motsvarande sätt avser att söka arbete i Schweiz.

10 Bilaga III: Ömsesidigt erkännande av
yrkesbehörighet
10.1 Avtalet med Schweiz
De avtalsslutande parterna åtar sig enligt avtalets 9 artikel att vidta vissa
åtgärder för att underlätta för EU-medborgare och för medborgare i
Schweiz att utöva förvärvsverksamhet som arbetstagare eller egen-
företagare inom sina respektive områden. En av de åtgärder som
omnämns i denna artikel avser ömsesidigt erkännande av utbildnings-,
examens- och andra behörighetsbevis. Vidare skall de avtalsslutande
parterna samordna lagar och andra författningar om upptagande och
utövande av förvärvsverksamhet som arbetstagare och egenföretagare
samt om tillhandahållande av tjänster.
I bilaga III till avtalet med Schweiz anges att de avtalsslutande parterna
är överens om att i fråga om ömsesidigt erkännande av yrkes-behörighet
sinsemellan tillämpa de gemenskapsrättsakter som hänvisas till i
bilagan. Dessa dokument är
de s.k. övergångs- och liberaliseringsdirektiven, som främst reglerar
rätten för EU-medborgare att uppta ett reglerat yrke eller etablera
sig som egenföretagare inom vissa industri-, handels och
servicenäringar,
det s.k. första generella direktivet som reglerar ömsesidigt
erkännande av examina från postgymnasiala utbildningar om minst
tre år,
det s.k. andra generella direktivet som reglerar ömsesidigt
erkännande av examina från högre utbildningar av kortare längd än tre
år samt
ett antal direktiv för vissa yrkesgrupper såsom advokater, yrkes-
grupper inom sjukvård samt arkitekter.
10.2 Övergångs- och liberaliseringsdirektiven
Enligt artikel 7 i EG-fördraget skall den gemensamma marknaden
upprättas gradvis under en övergångsperiod av tolv år, dvs. under
perioden 1957 1969. Syftet med de allmänna handlingsprogrammen var
att finna former för upphävandet av begränsningar i etableringsrätten
samt av rätten att tillhandahålla tjänster.
De viktigaste frågorna rörde bl.a. avveckling av särbehandling som
grundar sig på nationalitet eller uppehållsort. I övergångs- och
liberaliseringsdirektiven regleras därför bl.a. enligt vilka principer en
medlemsstat i EU skall godta kvalifikationer som en EU-medborgare
uppnått i annan medlemsstat inom EU vad avser:
yrkeskunskap, allmän kommersiell kunskap eller yrkesskicklighet,
god vandel,
konkursfrihet,
ej varit föremål för en administrativ disciplinär åtgärd,
bevis på ekonomisk ställning samt
krav på försäkring mot finansiella risker förenande med aktuell
verksamhet.
Vidare anges i flertalet direktiv att utländska EU-medborgare skall ges
samma rätt som värdlandets egna medborgare att få vara medlemmar i
yrkes- eller handelsorganisationer.
De övergångs- och liberaliseringsdirektiv som omfattas av avtalet
mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan
och Schweiz å andra sidan reglerar följande verksamheter:
partihandel (direktiven 64/222/EEG och 64/223/EEG),
agenter inom handel, industri och hantverk (direktiv 64/224/EEG),
egenföretagare inom detaljhandel (direktiven 68/363/EEG och
68/364/EEG),
egenföretagare inom partihandel med kol och agenturverksamhet
inom kolhandel (direktiven 70/522/EEG och 70/523/EEG),
handel med och distribution av giftiga ämnen (direktiven
74/556/EEG och 74/557/EEG),
handelsresande och hemförsäljare (direktiv 75/369/EEG),
självständiga handelsagenter (direktiv 86/653/EEG),
tillverknings- och processindustri (direktiven 64/427/EEG och
64/429/EEG),
gruv- och mineralnäring (direktiv 64/428/EEG),
el, gas, vatten och sanitära tjänster (66/162/EEG),
livsmedels- och dryckesvaruindustri (direktiven 68/365/EEG och
68/366/EEG),
prospektering och borrning efter olja (direktiv 69/82/EEG),
stödtjänster till transport (direktiv 82/470/EEC),
filmindustri (direktiven 63/607/EEG, 65/264/EEG, 68/369/EEG
och 70/451/EEG)
företagstjänster inom handel med och förvaltning av fast egendom
samt andra sektorer (direktiv 67/43/EEG),
servicesektorn (direktiven 68/367/EEG och 68/368/EEG),
diverse branscher (direktiv 75/368/EEG),
frisörer (direktiv 82/489/EEG),
jordbruk (direktiven 63/261/EEG, 63/262/EEG, 65/1/EEG,
67/530/EEG, 67/531/EEG; 67/532/EEG, 67/654/EEG,
68/192/EEG, 68/415/EEG och 71/18/EEG).
Direktiven har sedermera samordnats inom ramen för ett nytt direktiv,
det s.k. tredje generella direktivet (1999/42/EEG).
10.2.1 Krav på yrkeskunskap, allmän kommersiell kunskap
eller yrkesskicklighet
Regeringens förslag: Handelskamrarnas uppdrag enligt lagen
(1990:515) om auktorisation av handelskamrar utvidgas till att även
omfatta dem som avser att bedriva näringsverksamhet som är reglerad i
Schweiz.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: I ett flertal av ovan nämnda direktiv
behandlas de fall då ett värdland ställer krav på yrkeskunskap, allmän
kommersiell kunskap eller yrkesskicklighet. I dessa fall anges i
direktiven att värdlandet inte får neka en sökande från en annan
medlemsstat inom EU-land att bedriva näringsverksamheten eller utöva
yrket utan att först ha jämfört den sökandes kvalifikationer enligt betyg
och intyg med de krav som ställs på de egna medborgarna. I de fall en
jämförelse visar att den sökandes färdigheter och kunskaper enligt
uppvisade diplom, betyg och intyg motsvarar de krav som ställs i
värdlandet, får värdlandet inte neka den sökande att utöva den aktuella
verksamheten. Om jäm-förelsen visar att det föreligger en betydande
skillnad skall värdlandet ge den sökande möjlighet att visa att han skaffat
sig erforderliga kunskaper och färdigheten endera genom ett prov eller
genom en anpassningsperiod.
Som tillräckligt bevis på innehav av erforderliga kommersiella eller
yrkesmässiga kunskaper skall värdlandet godta om den sökande kan visa
att denne varit verksam i aktuell näring under en viss angiven tid och i en
angiven funktion. I direktiven för vissa verksamheter kan den er-
forderliga längden på den yrkeserfarenhet som krävs vara beroende av på
vilken befattningsnivå den sökande erhållit sin yrkeserfarenhet. Ex-
empelvis stipuleras i ett antal direktiv att värdlandet skall anse att ställda
kunskapskrav uppfyllts av den sökande ifall denne
a) bedrivit verksamheten under sex på varandra följande år som
egenföretagare eller företagsledare,
b) bedrivit verksamheten under tre på varandra följande år som
egenföretagare eller företagsledare ifall den sökande kan visa att denne
genomgått en minst treårig erkänd utbildning för den aktuella
verksamheten,
c) bedrivit verksamheten under tre på varandra följande år som egen-
företagare ifall den sökande kan visa att denne utövat yrket som anställd
under minst 5 år,
d) bedrivit verksamheten under fem år i följd i ledande ställning, varav
minst tre år i sådan ställning som kräver fackkunskaper och innebär
ansvar för en eller flera avdelningar inom företaget, om förmånstagaren
kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som
om-fattar minst tre år och som intygas i ett nationellt erkänt bevis eller
som av behörig yrkesorganisation bedöms som fullgod.
I Sverige ställs i regel inga krav på yrkeskunskap för ett bedriva
näringsverksamhet inom de näringar som omfattas av övergångs- och
liberaliseringsdirektiven. För att utöva motsvarande yrken som anställd
ställs endast i undantagsfall krav på yrkesutbildning. Som exempel härpå
kan nämnas kravet på behörighet som elinstallatör för
elinstallationsarbeten. Då myndigheter bemyndigats att fastställa
utbildningskraven kräver genomförande av avtalet med Schweiz inte
någon lagändring i dessa fall.
För att svenska medborgare skall kunna tillvarata sin rätt att utöva en i
en annan medlemsstat reglerad verksamhet, som omfattas av nämnda
direktiv, har handelskamrarna fått i uppdrag att utfärda nödvändiga intyg.
Detta är reglerat i lagen (1990:515) om auktorisation av handelskamrar.
Med hänsyn till avtalet mellan Europeiska gemenskapen å ena sidan och
Schweiz å andra sidan krävs en ändring i denna lag så att intyg även
lämnas av sökande som avser att utöva ett i Schweiz reglerat yrke eller
motsvarande näring.
10.2.2 Krav på god vandel
I flertalet av övergångs- och liberaliseringsdirektiven föreskrivs att
värdlandet, om det av sina egna medborgare ställer krav på bevis på god
vandel, i fråga om sökande från andra medlemsstater som tillräckligt
bevis på detta skall godta utdrag ur ett rättsligt register. I brist på sådant
utdrag skall ett motsvarande dokument godtas om det är utfärdat av en
behörig juridisk eller administrativ myndighet i den sökande EU-
medborgarens hemland eller den medlemsstat som den sökande
kommer från.
För de verksamheter, som berörs av här aktuella direktiv, lämnas
föreskrifter i förordning eller myndighetsföreskrift om hur
förekommande krav på god vandel skall visas. Således kräver avtalet med
Schweiz inte någon ändring i lag för hur schweiziska medborgare skall
kunna ge bevis på god vandel.
Vad gäller svenska medborgares rätt att få utnyttja sin rätt att bedriva
dessa verksamheter i annan medlemsstat som anställd eller
egenföretagare är detta tillgodosett genom 9 § i lagen (1998:620) om
belastningsregister där följande stadgas:

9 § En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga
uppgifter ur
registret om sig själv. Sådana uppgifter skall på begäran lämnas ut utan avgift
en
gång per kalenderår. En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv för
att kunna ta till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa
in,
bosätta sig eller arbeta där, har rätt att få ett utdrag vars innehåll är
begränsat
enligt föreskrifter som regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
meddelar. En begäran om uppgifter ur registret skall vara skriftlig och
undertecknad av den sökande själv.

Då den aktuella lagtexten förbinder kravet på registerutdrag med
tillvaratagande av rättighet i annat land och inte i ett geografiskt
avgränsat område kräver avtalet med Schweiz ingen ändring i gällande
lagstiftning.
10.2.3 Krav på konkursfrihet
Regeringens förslag: En svensk medborgare som behöver ett bevis på
att han eller hon inte är eller har varit försatt i konkurs för att få utöva
näring eller yrke i Schweiz, skall kunna bekräfta en uppgift om detta med
ed enligt lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets
tillvaratagande i utlandet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: I vissa direktiv, som behandlar
etableringsrätten för yrken där krav på konkursfrihet förekommer, ges
föreskrifter om hur sökande från en medlemsstat inom EU skall kunna
uppfylla förekommande krav på konkursfrihet i annan medlemsstat.
Enligt dessa direktiv skall värdlandet i fråga om sökande från andra
medlemsstater som tillräckligt bevis härpå godta utdrag ur ett rättsligt
register. I brist på utdrag ur rättsligt register skall värdlandet godta ett
motsvarande dokument utfärdat av en behörig juridisk eller administrativ
myndighet i den sökande EU-medborgarens hemland eller den
medlemsstat som den sökande kommer ifrån. I de fall sådana intyg inte
kan erhållas i den sökandes hemland skall värdlandet godta ed alternativt,
där detta inte är möjligt, en högtidlig förklaring avlagd inför behörig
domstol eller myndighet i den sökandes hemland inom Europeiska
unionen eller den medlemsstat som den sökande kommer ifrån.
För att som näringsidkare få bedriva de verksamheter, vilka omfattas
av övergångs- och liberaliseringsdirektiven, ställs samma krav som
generellt för näringsverksamhet. Enligt 6 kap. 1 § konkurslagen
(1987:672) får en gäldenär som är fysisk person inte under konkurs
driva näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt
bokföringslagen (1999:1078). Något generellt krav på att den som avser
att etablera näringsverksamhet måste visa att han inte är försatt i konkurs
föreligger inte enligt svensk lagstiftning. I de fall utländska medborgare
avser att eta-blera verksamhet där krav på att den sökande inte är försatt i
konkurs, föreligger i svensk lag, exempelvis fastighetsmäklare och
revisorer, har det inte angetts hur detta skall visas. Någon lagändring
krävs därmed inte för att tillgodose schweiziska medborgares möjlighet
att utöva sådana näringsverksamheter.
Svenska medborgare, som vill utöva sin rätt att bedriva en verksamhet
i annan EU-medlemsstat, vilken kräver bevis på konkursfrihet, kan
tillgodose detta krav genom domstolsprotokoll om ed i enlighet med
lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i
utlandet. Då stadgandet i 1 § anger att ed skall kunna upptas för att få
idka näring inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet kräver
avtalet att lagen kompletteras med en hänvisning till Schweiz.
10.2.4 Krav på att den sökande ej varit föremål för
administrativa disciplinära åtgärder
Krav på bevis om att den sökande inte är föremål för administrativ
disciplinär åtgärd förekommer i rådets direktiv 67/43/EEG av den 12
januari 1967 om att uppnå etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla
tjänster som egenföretagare dels inom handel med och förvaltning av
fast egendom (exklusive 6402 ur ISIC-grupp 640), dels vissa tjänster
som finns klassificerade på annat håll (ISIC-grupp 839). I fråga om
tjänster enligt ISIC-grupp 839 omfattar direktivet enligt artikel 3.2
privata arbetsförmedlingar, upplysningsbyråer, vaktbolag, reklambyråer,
annonsbyråer, privata handelsevenemang, skrivbyråer inklusive.
uthyrning av mekaniska och elektroniska maskiner samt
översättarservice, rådgivning i frågor rörande affärsorganisation, litterär
och konstnärlig verksamhet, verk-samhet som värderingsman med
undantag för försäkringsområdet, tolkservice samt verksamhet med
tidningsurklipp. Enligt artikel 4 undantas sådana former av verksamhet
som är förenade med utövande av offentlig myndighet. De verksamheter
som är reglerade i Sverige är förmedling av fastigheter inte hyresrätter
samt tolkservice.
Den som yrkesmässigt förmedlar fastigheter skall enligt 5 §
fastighets-mäklarlagen (1995:400) vara registrerad hos
Fastighetsmäklarnämnden. Undantag gäller för advokater eller sådana
fastighetsmäklare som enbart förmedlar hyresrätter.
Fastighetsmäklarnämnden kan enligt 8 § fastighetsmäklarlagen under
vissa förutsättningar återkalla registreringen för fastighetsmäklare som
är registrerade hos nämnden eller om det anses som tillräckligt, istället
meddela varning. På begäran skall Fastighetsmäklarnämnden enligt 8 §
fastighetsmäklarförordningen (1999:1214) utfärda intyg om att en
fastighetsmäklares registrering inte har upphävts eller att varning inte
har meddelats mäklaren.
För advokatväsendet utövas tillsynen av advokatsamfundets styrelse
och disciplinnämnd (8 kap. 6 § rättegångsbalken). En advokat som
uppsåtligen gör orätt eller annars förfar oredligt skall uteslutas ur
advokatsamfundet. Åsidosätter en advokat annars sina plikter som
advokat, får varning eller erinran meddelas honom.
Vad gäller tolk- och översättarservice är Kammarkollegiet
tillsynsmyndighet enligt 1 § förordningen (1985:613) om auktorisation
av tolkar och översättare. Enligt 7 a § i förordningen skall
Kammarkollegiet på begäran utfärda intyg att varning inte har meddelats.
Av redovisningen framgår att behov av här aktuellt intyg hos den som i
annan medlemsstat inom EU vill utöva fastighetsmäklarverksamhet eller
tolk- och översättarservice i annan stat tillgodosetts. Mot denna
bakgrund kräver avtalet med Schweiz inte någon lagändring.
10.2.5 Bevis på ekonomisk ställning samt giltig försäkring
I direktiv för vissa yrken eller verksamheter regleras hur sökande från
annan medlemsstat skall uppfylla värdlandets krav på intyg om
ekonomisk ställning. Direktiven fastställer i dessa fall att i den mån
utövande av en verksamhet i en medlemsstat är förenad med krav på
redovisning av ekonomisk ställning respektive bevis om giltig försäkring
mot finans-iella risker härrörande från den yrkesmässiga
ansvarsskyldigheten, så skall värdlandet godta intyg från bank respektive
intyg från försäkringsbolag i det land den sökande är verksam.
Direktivet har inte krävt något genomförande i svensk lagstiftning.
10.3 Det första generella direktivet
För att avskaffa hinder för den fria rörligheten har Europeiska rådet
antagit rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en
generell ordning för erkännande av examensbevis över
behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier.
Syftet med direktivet är att möjliggöra för en medborgare i en
medlemsstat att utöva ett i en annan medlemsstat reglerat yrke. Detta
skall enligt direktivet medges under förutsättning att personen i fråga
har rätt att utöva samma eller motsvarande yrke i sitt hemland samt att
yrkesbehörigheten där kräver en minst treårig postgymnasial utbildning.
Direktivet reglerar de villkor som skall gälla för värdlandets erkännande
av examina från sådana utbildningar.
I direktivet anges närmare vad som avses med examensbevis,
värdmedlemsstat, reglerat yrke, reglerad yrkesverksamhet,
yrkeserfarenhet, anpassningstid och lämplighetsprov. Vidare fastställs
att direktivet omfattar varje medborgare i en medlemsstat som vill utöva
ett reglerat yrke i en värdmedlemsstat i självständig verksamhet eller
som anställd, förutsatt att det aktuella yrket inte omfattas av ett separat
direktiv.
En värdmedlemsstat får enligt direktivet inte vägra en medborgare från
en annan medlemsstat att få utöva ett reglerat yrke på samma villkor som
landets egna medborgare om den sökande har ett examensbevis som
krävs för att få utöva yrket i den andra medlemsstaten. Likaså får denna
rätt inte förvägras ifall medborgaren utövat yrket i fråga på heltid under
två år i en medlemsstat som inte reglerar det aktuella yrket och
dessutom kan visa ett av behörig myndighet utfärdat intyg om en eller
flera kvalifikationer av angivet slag. Kvalifikationskravet är en för yrket
avsedd minst 3-årig postgymnasial utbildning på universitet, högskola
eller in-stitution på liknande nivå.
Om den sökande genomgått en utbildning som är minst ett år kortare
än vad som krävs i värdmedlemsstaten får denna stat trots vad som nyss
angivits kräva bevis på yrkeserfarenhet. Omfattningen av den er-
forderliga yrkeserfarenheten får inte överstiga den dubbla bristande
utbildningstiden och dessutom inte överstiga fyra år.
Om de ämnen som omfattas av den sökandes utbildning väsentligt
skiljer sig från de som krävs i värdlandet kan värdmedlemsstaten kräva
att den sökande genomför en s.k. anpassningstid i värdlandet eller
genomgår ett lämplighetsprov. Med anpassningstid avses att den sökande
arbetar under överinseende av en kvalificerad fackman.
Anpassningstiden får inte överstiga tre år. Motsvarande gäller när det i
värdlandet reglerade yrket innefattar en eller flera yrkesaktiviteter som
inte ingår i det reglerade yrket i den sökandes hemland. I stället för
anpassningstid skall den sökande kunna välja att genomgå ett
lämplighetsprov.
I direktivet regleras även på vilket sätt den sökande skall tillgodose i
värdlandet förekommande krav på god vandel, konkursfrihet, yrkes-
mässig försumlighet, fysisk och psykisk hälsa.
Värdlandet skall godta de examensbevis och dokument som utfärdats
av behöriga myndigheter i den sökandes hemland eller det land som
denne kommer ifrån. Medlemsstaterna har skyldighet att inom viss tid
utse för intygsgivningen behöriga myndigheter samt besluta om övriga
er-forderliga åtgärder för direktivets tillämpning.
Sverige har relativt få reglerade yrken jämfört med övriga medlems-
stater i unionen. De yrken som i Sverige för närvarande omfattas av detta
direktiv är: advokater, arbetsterapeuter, audionomer, biomedicinska
analytiker, dietister, logopeder, optiker, ortopedingenjörer, psykologer,
psykoterapeuter, sjukgymnaster, sjukhusfysiker, brandingenjörer, lärare,
sjökaptener, sjöingenjörer samt revisorer.
För att genomföra avtalet med Schweiz i svensk lagstiftning krävs
därför ändringar i de lagar där lagtexten innehåller hänvisningar
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. För advokatyrket krävs
ändring i rättegångsbalken, för yrken inom hälso- och sjukvårdsområdet
ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område samt för revisorsverksamhet ändring i lagen
(1995:528) om revisorer. Dessa redovisas närmare för respektive yrke i
avsnitt 9.2.4. I fråga om förekommande krav som andra medlemsstater
ställer på intyg om god vandel, konkursfrihet och att den sökande inte
varit föremål för admini-strativa disciplinära åtgärder har detta för
svenska medborgare lösts såsom redovisats tidigare för övergångs- och
liberaliseringsdirektiven.
10.4 Det andra generella direktivet
Rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell
ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en
ordning som kompletterar den som föreskrivs i rådets direktiv
89/48/EEG av den 21 december 1989, omfattar postgymnasiala
utbildningar som är kortare än tre år, antingen från högskolan eller från
andra yrkesutbildningar. Direktivet är uppbyggt på samma sätt som det
första generella direktivet och de bildar tillsammans ett gemensamt
generellt system för examenserkännande. Det finns också ett samband
mellan direktiven eftersom ett visst yrke i ett land kan omfattas av det
första generella direktivet medan det i ett annat land kan omfattas av det
andra generella direktivet.
Grundprincipen är att en medborgare från en medlemsstat skall få
utöva ett i värdlandet reglerat yrke på samma villkor som värdlandets
egna medborgare. Regleringen i övrigt följer av villkoren för ömsesidigt
erkännande av utbildning, vilka i stora drag överensstämmer med de som
redovisats för det första generella direktivet.
I Sverige omfattas följande yrken av det andra generella direktivet:
skorstensfejarmästere, fastighetsmäklare, receptarie, tandhygienist,
tandsköterska, trafiklärare, skeppare, styrman, maskintekniker,
maskinister och fartygselektriker. Av dessa yrken medför avtalet med
Schweiz lagändring endast vad avser yrken inom hälso- och sjukvården
(se avsnitt 9.2.4).
I fråga om intygsgivning vad avser vandel, konkursfrihet och liknande
till svenska medborgare, vilka vill i utöva i Schweiz reglerat yrke som
omfattas av det andra generella direktivet, hänvisas till vad som
redovisats för de s.k. övergångs- och liberaliseringsdirektiven. Vilka
utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som skall godtas av
värdlandet framgår av direktivet.
10.5 Direktiv för särskilda yrken
10.5.1 Juridiska yrken - Advokat
Regeringens förslag: Personer som auktoriserats som advokat eller
som genomgått utbildning för att bli advokat i Schweiz skall jämställas
med sådana personer från Europeiska unionen eller Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: För den inre marknadens utveckling
är advokatyrket av central betydelse. Det har dock visat sig vara förenat
med stora svårigheter att finna en gemensam lagstiftning för detta
yrkesområde, vilket delvis beror på de stora skillnaderna i nationell
lagstiftning, olika rättsprinciper och de mycket starka traditioner som
kringgärdar advokaternas arbete i de aktuella länderna.
Advokatverksamheten berörs av tre EG-direktiv. Rådets direktiv
89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för er-
kännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning
som omfattar minst tre års studier (det första generella direktivet, se
avsnitt 9.2.2) omfattar bl.a. advokater. Direktivet innebär att en person
som har full behörighet att utöva ett yrke i ett medlemsland har rätt att få
behörigheten erkänd i de övriga medlemsländerna. När det gäller
advokater och andra jurister som omfattas av direktivet får länderna, för
att utbildningen skall erkännas, ställa upp krav på praktik i landet eller
krav på ett kunskapsprov.
Vidare regleras advokatverksamhet i rådets direktiv 77/249/EEG av
den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna
sig av friheten att tillhandahålla tjänster (det s.k. advokatdirektivet).
Advokaters rätt att etablera sig i ett annat land inom den Europeiska
unionen på samma villkor som landets egna medborgare regleras av
rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av
stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i
vilken auktorisationen erhölls (det s.k. etableringsdirektivet). Eta-
bleringsdirektivet innebär att advokater som auktoriserats i ett land inom
Europeiska unionen skall kunna etablera sig i andra medlemsländer och
stadigvarande verka där under sitt hemlands yrkestitel. En sådan advokat
skall registrera sig i värdlandet och vara underkastad värdlandets
yrkesmässiga och etiska regler. Etableringsdirektivet ger vidare ökat
tillträde till värdlandets advokatorganisation för advokater som verkat i
ett annat medlemsland under sitt hemlands yrkestitel. Därmed
kompletterar detta direktiv framför allt det första generella direktivet.
Direktiv 89/48/EEG och direktiv 77/249/EEG genomfördes i Sverige
år 1993 (prop. 1992/93:64, bet. 1992/93:JuU13, rskr. 1992/93:73, SFS
1992:1511). Reformen innebar att kravet på att ombud skall vara
svenska medborgare avskaffades och kravet på att ombud skall ha
hemvist i Sverige ändrades till ett krav på hemvist inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet. Vidare genomfördes ändringar som
innebar att advokater från Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
som tillhandahåller tjänster i Sverige i princip jämställs med svenska
advokater. Förutsättningarna för att antas till ledamot av det svenska
advokatsamfundet ändrades också genom att medborgarskaps- och
hemvistkraven anpassades till direktivens krav. Vidare öppnades en
möjlighet för den som genomgått en utbildning som krävs för att bli
advokat i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet att bli
medlem i det svenska advokatsamfundet efter att ha genomgått ett prov
som visar att han eller hon har tillräckliga kunskaper om den svenska
rättsordningen.
Etableringsdirektivet (98/5/EG) genomfördes i januari 2000 (prop.
1998/99:108, bet. 1998/99:JuU24, rskr. 1999/2000:4, SFS 1999:791)
genom att en rad ändringar gjordes i 8 kap. rättegångsbalken.
Ändringarna innebar bl.a. att den som är auktoriserad i en annan stat
inom Euro-peiska unionen och stadigvarande utövar advokatverksamhet i
Sverige under sitt hemlands yrkestitel, skall vara registrerad hos
Sveriges advokatsamfund. Den som på detta sätt registrerats hos
advokatsamfundet skall under vissa förutsättningar anses uppfylla kraven
på fullgjord kunskapsprövning samt praktisk och teoretisk utbildning. En
förutsättning är att den sökande efter registreringen, under minst tre år
bedrivit faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige samt att
denna verksamhet huvudsakligen omfattat svensk rätt. Om verksamheten
inte huvudsakligen omfattat svensk rätt skall den registrerade på annat
sätt ha förvärvat tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att antas till
ledamot i samfundet.
För att genomföra avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess
medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan, bör personer som
auktoriserats som advokater eller genomgått utbildning för att bli
advokat i Schweiz jämställas med sådana personer från Europeiska
unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Avtalet
påverkar i motsvarande hänseende också hemvistkravet för
rättegångsombud. Detta kräver ändringar i rättegångsbalken i enlighet
med vad som redovisats i avsnitt 2.12.
10.5.2 Vissa yrken inom hälso- och sjukvården
Regeringens förslag: Schweiziska medborgare som fått sin
schweiziska auktorisation att få utöva ett yrke inom hälso- och
sjukvårdens område återkallad, skall få sin svenska legitimation
återkallad.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att få utöva läkaryrket
som självständigt yrkesverksam eller som anställd i en annan
medlemsstat inom Europeiska gemenskapen regleras i rådets direktiv
93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria
rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens-
och andra behörighetsbevis. I direktivet uppräknas de examens- och
behörighetsbevis som skall accepteras dels för läkare, dels för
specialistläkare .
Direktivet skiljer mellan sådana specialistfunktioner som finns i
samtliga medlemsstater och sådana som är gemensamma för två
respektive för flera medlemsstater. I vissa fall medger direktivet att
värdmedlemsstaten dvs. den stat i vilken den utländske medborgaren
utövar yrket kan ställa krav på praktiskt utövande av den aktuella
verksamheten. Således får krav på treårig praktisk utövning krävas av
medborgare inom gemenskapen som har påbörjat sin utbildning före viss
tidpunkt. I direktivet anges också vilka krav som ställs på utbildningens
längd inom olika specialistfunktioner samt vad läkarutbildningen skall
omfatta.
Utöver de krav på utbildning som värdlandet får ställa på medborgare
från andra medlemsstater för att få utöva läkaryrket fastställs i direktivet
också hur i värdlandet förekommande krav på god vandel eller bevis på
att den sökande inte är föremål för disciplinpåföljd skall tillgodoses.
Härutöver anges de skyldigheter som ålagts medlemsstaterna vad avser
information gentemot sökande från annan medlemsstat respektive
mellan medlemsstaterna vad avser förhållande som kan inverka på rätten
att utöva läkaryrket.
Möjligheten för en medborgare i en medlemsstat att få utöva sjuk-
sköterskeyrket i en annan medlemsstat inom gemenskapen regleras i
rådets direktiv 77/452/EEG av den 27 juni 1977 om ömsesidigt
erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för
sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt åtgärder
för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten
att tillhandahålla tjänster. Härutöver regleras vissa frågor i rådets
direktiv 77/453/EEG av den 27 juni 1977 om samordning av
bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som
sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.
I det förstnämnda direktivet anges såväl vilka utbildningstitlar samt de
examensbevis som skall ge rätt till tillträde till sjuksköterskeyrket i de
olika medlemsstaterna. I det sistnämnda direktivet anges bl.a. de
minimikrav som sjuksköterskeutbildningen skall uppfylla. För
medborgare i medlemsstater vars utbildnings-, examens- och andra
behörighetsbevis inte uppfyller dessa minimikrav kan värdlandet
därutöver kräva att den sökande utövat verksamhet som sjuksköterska
med ansvar för allmän hälso- och sjukvård under minst tre år under en
femårsperiod före tidpunkten för utfärdandet av intyget. På samma sätt
som redovisats för läkare regleras hur den sökande skall kunna uppfylla i
värdlandet förekommande krav på god vandel m.m.
Tandläkares möjlighet att få utöva sitt yrke i annan medlemsstat
regleras i rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 om
ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra
behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det
faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla
tjänster. På samma sätt som i direktivet för sjuksköterskor anges i
direktivet under vilka titlar tandläkaryrket utövas i de olika
medlemsländerna och vilka intyg som berättigar till utövande av
tandläkaryrket dessa länder samt anges att dessa intyg skall godtas av
värdmedlemsstaten.
Direktivet tar även upp utbildnings-, examens och andra
behörighetsbevis för specialisttandläkare som förekommer i
medlemsländerna. Vad gäller dessa skall de godkännas i
värdmedlemsstaten i den mån det förekommer motsvarande
specialistbehörighet i värdlandet. Vidare tas även upp hur förekommande
krav på god vandel och krav på att den sökande inte är föremål för
disciplinpåföljd skall hanteras.
Barnmorskornas yrkesutövning inom gemenskapen regleras genom
rådets direktiv 80/154/EEG av den 21 januari 1980 om ömsesidigt
erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för
barnmorskor inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet
av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. Härutöver
regleras vissa frågor genom rådets direktiv 80/155/EEG av den 21
januari 1980 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra
författningar om rätten att påbörja och utöva verksamhet som
barnmorska. Direktiven överensstämmer i sina huvuddrag med
direktiven för de tidigare redovisade sjukvårdsyrkena.
Apotekares rätt att få arbeta i ett annan medlemsstat inom Europeiska
unionen regleras genom rådets direktiv 85/433/EEG av den 16
september 1985 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens-
och andra behörighetsbevis i farmaci inklusive åtgärder för att underlätta
det faktiska utövandet av etableringsrätten när det gäller viss
farmaceutisk verksamhet.
Övriga yrken inom sjuk- och hälsovården regleras genom det första
generella direktivet som redovisats ovan. Till sådana yrken inom
området som i Sverige kräver särskild behörighet hör arbetsterapeut,
audionom, biomedicinsk analytiker, dietist, kiropraktor, logoped,
optiker, ortopedingenjör, psykolog, psykoterapeut, receptarie,
röntgensjuksköterska, sjukgymnast, sjukhusfysiker och tandhygienist.
I lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område regleras verksamheten inom de yrken inom hälso- och
sjukvårdens område som kräver särskild behörighet. I lagens 5 kap. finns
bestämmelser om bl.a. disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation.
Med hänsyn till avtalet med Schweiz måste 5 kap. 7 § ändras så att
hänvisningen till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
kompletteras med en hän-visning till Schweiz.
10.5.3 Veterinär
Den fria rörligheten för veterinärer regleras i rådets direktiv
78/1026/EEG av den 18 december 1978 om ömsesidigt erkännande av
utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för veterinärer
inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av
etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. Vidare gäller
rådets direktiv 78/1027/EEG av den 18 december 1978 om samordning
av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som
veterinär.
Direktiven föreskriver att medlemsstaterna skall erkänna de
utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats för
veterinärer och som garanterar att personen ifråga förvärvat vissa i
direktivet angivna kunskaper. Vidare anges i direktiven de examens- och
behörighets- eller andra kompetensbevis som uppfyller minimikraven i
respektive medlemsstat samt de minimikrav som skall uppfyllas.
Personer som genomgått utbildning av ovan nämnt slag skall erhålla
rätten att utöva sitt yrke i värdlandet.
I lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket stadgas:

3§ För veterinärer med sådan utländsk utbildning som omfattas av Sveriges
åtaganden enligt internationella överenskommelser meddelar regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket föreskrifter om
1. legitimation,
2. behörighet att utan legitimation utöva veterinäryrket.

Detta innebär att någon lagändring inte är nödvändig.
10.5.4 Arkitektur
Rätten att få utöva arkitekturverksamhet i annan medlemsstat regleras i
rådets direktiv 85/384/EEG av den 10 juni 1985 om det ömsesidiga
erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på
arkitekturområdet, däribland åtgärder för att underlätta ett effektivt ut-
nyttjande av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster.
Enligt direktivet skall varje medlemsstat godta utbildnings-, examens
och andra behörighetsbevis från utbildningar som uppfyller i direktivet
angivna krav. Även i de fall en medborgare i en medlemsstat erhållit rätt
att använda sig av arkitekttiteln på grund av särskilda insatser inom
arkitekturområdet och detta grundats på en lagstiftning i medborgarens
hemland skall värdlandet ge denne rätt att utöva arkitektverksamhet
under yrkesbeteckningen arkitekt.
I direktivet räknas de utbildningar och examensbevis från de olika
medlemsstaterna upp som skall ge rätt att utöva arkitekturverksamhet
under titeln arkitekt. I likhet med direktiven på andra yrkesområden
fastställs i detta direktiv hur i värdlandet förekommande krav på god
vandel och konkursfrihet skall kunna uppfyllas av den sökande.
Arkitekttiteln är inte lagligen skyddad i Sverige varför det inte krävs
någon lagändring för att tillgodose schweiziska medborgares rätt att
utöva arkitektyrket i Sverige. I fråga om svenska medborgares rätt att ta
upp arkitektverksamhet i annan medlemsstat där denna är reglerad måste
dessa kunna förses med nödvändiga intyg. Utöver betyg från svensk
arkitektutbildning kan således krav ställas på intyg om god vandel och
konkursfrihet. Dessa behov hos svenska medborgare kan tillgodoses
genom utdrag ur polisregistret respektive genom edgång i enlighet med
vad som redovisats tidigare.
10.5.5 Yrken inom sjöfartens område
De reglerade yrkena inom sjöfartens område regleras genom de båda
förstnämnda generella direktiven det första generella respektive det
andra generella direktivet, vilka beskrivits tidigare.
Vad gäller behörighetskrav för att få att utöva vissa yrken inom
sjöfartens område är detta reglerat i förordningen (1998:965) om
behörigheter för sjöpersonal. Någon lagändring med anledning av avtalet
med Schweiz är därmed inte aktuell.
10.5.6 Revisorer
Regeringens förslag: Hänvisningen till EES-området i 4 §, 6 - 8 §§
samt 16 § i lagen (1995:528) om revisorer kompletteras med en
hänvisning till Schweiz.
Promemorians förslag: Utöver ändring i de i promemorian
föreslagna ändringarna föreslår regeringen motsvarande ändring även i
16 §.
Remissinstanserna: Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har
inte haft några principiella invändningar mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Av det första generella direktivet,
vilket beskrivits tidigare, följer att en utlänning under vissa förut-
sättningar skall kunna bli godkänd eller auktoriserad som revisor i
Sverige.
Som nämnts tidigare regleras revisionsverksamhet i lagen (1995:528)
om revisorer. I lagens 4, 6 8 samt 16 §§ fastställs kraven för god-
kännande och auktorisation av revisor. Dessa paragrafer innehåller
hänvisningar till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Avtalet med
Schweiz kräver att dessa bestämmelser kompletteras med hänvisningar
till Schweiz.
11 Övriga sektorsavtal
11.1 Inledning
Sex av sektorsavtalen är gemenskapsrättsliga, vilket innebär att de
sträcker sig över områden där den Europeiska gemenskapen är behörig
att besluta om regler och därmed även att ingå avtalen, och att
medlemsstaterna - på motsvarande sätt som gäller andra
gemenskapsregler inom dessa områden - har att anpassa sig till
sektorsavtalens innehåll. Avtalet om personers fria rörlighet är istället
ett s.k. blandat avtal varmed avses att de avtalsslutande parterna utgörs av
Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater (d.v.s. EU-länderna) å
ena sidan och Schweiz å andra sidan. Det faktum att EU-länderna är
avtalsslutande parter betyder i praktiken att sektorsavtalet innefattar
områden som ligger inom den nation-ella lagstiftningsmaktens
kompetens. Detta föranleder i sin tur att sektorsavtalet om personers
fria rörlighet måste ratificeras av samtliga medlemsstater i Europeiska
unionen.
Med beaktande av den s.k. giljotinklausulen i avtalet om personers fria
rörlighet innebär detta att ett gemensamt agerande mellan Europeiska
unionens medlemsstater och Europeiska gemenskapen är nödvändigt för
att sektorsavtalen skall kunna träda i kraft, eftersom samtliga avtals-
parters respektive agerande för godkännande erfordras. Detta får till
följd att om ett eller flera avtal inte träder i kraft träder inte heller något
av de andra avtalen i kraft. På motsvarande sätt upphör samtliga sju avtal
att gälla så snart något av avtalen upphör att gälla.
11.2 Avtalet om luftfart
Innehåll
Avtalet gäller civil luftfart. Mellan parterna skall bestämmelserna i
avtalet och dess bilagor gälla.
Allmänna bestämmelser
I kapitlet behandlas främst konkurrensfrågor. Varje form av nation-
alitetsdiskriminering är förbjuden och medborgarna i Europeiska
gemenskapen och Schweiz garanteras, inom tillämpningsområdet för
avtalet, full etableringsfrihet. Bolag eller företag, bildade i och med säte
i Europeiska gemenskapen eller Schweiz, skall likställas med fysiska
personer som är medborgare i Europeiska gemenskapen eller Schweiz.
Alla avtal som på något sätt hindrar, begränsar eller snedvrider
konkurrensen är ogiltiga (med vissa undantag). Missbruk av
dominerande ställning är förbjudet. Enligt huvudregeln är statsstöd eller
motsvarande inte tillåtet.
Trafikrättigheter
Lufttrafikföretag från Europeiska gemenskapen och Schweiz ges
trafikrättigheter för trafik mellan valfri punkt i Schweiz och valfri punkt
inom gemenskapen. Två år efter ikraftträdandet av avtalet får
lufttrafikföretag från Schweiz trafikrättigheter för trafik mellan punkter
i olika EG-stater. Parterna skall förhandla om möjligheten att, fem år
efter ikraftträdandet av avtalet, detta skall omfatta även trafikrättigheter
för trafik mellan punkter inom Schweiz och mellan punkter inom
Europeiska gemenskapens medlemsstater.
Bestämmelserna i kapitlet äger företräde framför bestämmelser i
befintliga bilaterala avtal mellan Schweiz och Europeiska gemenskapens
medlemsstater. Existerande trafikrättigheter i bilaterala avtal som inte
omfattas av kapitlet får dock utövas även i fortsättningen.
Kontroll av att avtalet efterlevs
Parterna skall efterleva avtalet och de ansvarar inom sina respektive
territorier för detta. De skall biträda varandra vid möjliga överträdelser.
EG-domstolen har exklusiv behörighet i alla frågor som rör giltigheten
av beslut som fattats av gemenskapens institutioner.
Gemensam kommitté
En gemensam kommitté inrättas som skall ansvara för förvaltningen av
avtalet och att detta genomförs på ett riktigt sätt. Kommittén kan utfärda
rekommendationer och fatta beslut enligt vad som är närmare
föreskrivet. Kommitténs beslut är bindande.
I kapitlet anges också vissa procedurfrågor för arbetet inom
kommittén.
Ny lagstiftning
Förutsatt att principen om icke-diskriminering och bestämmelserna i
avtalet följs, får vardera parten ensidigt ändra sin lagstiftning i frågor
som regleras genom avtalet. Ändringar skall föregås av samråd mellan
parterna. Gemensamma kommittén kan fatta beslut om de ändringar i
avtalet eller bilagan som en lagändring föranleder.
Tredje land och internationella organisationer
Parterna skall samråda med varandra, enligt vissa närmare angivna för-
faranden, i luftfartsfrågor som behandlas i internationella organisationer
eller som rör tredje land.
Slutbestämmelser
I kapitlet behandlas bl.a. frågor om sekretess, om tvistlösning, om
ändring av avtalet, om tillämpningsområdet, om uppsägning och om
ikraft-tträdande. Avtalet gäller i sju år, men skall förlängas om inte
endera parten har meddelat att avtalet inte skall förlängas. I bilagan till
avtalet är vidare de direktiv och förordningar angivna som utgör en del av
avtalet.
Konsekvenser för Sverige
För svenskt vidkommande har avtalet endast mindre praktisk betydelse.
De regler som idag gäller för luftfarten inom Europeiska gemenskapen
blir i princip tillämpliga även på Schweiz, dvs. att schweiziska
lufttrafikföretag genom avtalet stegvis får tillgång till den avreglerade
lufttrafikmarknaden inom Europeiska gemenskapen.
Bestämmelserna i det bilaterala luftfartsavtalet mellan Sverige och
Schweiz sätts ur spel och ersätts av det nu aktuella avtalet.
I praktiken innebär avtalet utökade möjligheter för svenska flygbolag
att flyga till och från Schweiz. Detta får nu ske, antingen direkt eller via
valfri punkt inom gemenskapen. Fri prissättning kommer i princip att
gälla för trafiken mellan Sverige och Schweiz.
11.3 Avtalet om gods- och persontransporter på väg och
järnväg
Innehåll
Avtalet syftar främst till liberalisera parternas tillträde till marknaderna
för gods- och persontransporter på väg och järnväg för att därigenom
säkerställa ett effektivare trafikflöde för alla de transportsätt som
omfattas av avtalet på den färdväg som tekniskt, geografiskt och
ekonomiskt är bäst lämpad. Avtalet syftar också till att fastställa
villkoren för en samordnad transportpolitik. Avtalets bestämmelser och
tillämpning av dessa grundas på principerna om ömsesidighet,
rättigheten att fritt välja transportsätt samt icke-diskriminering.
Gemenskapens regelverk
Schweiz kommer att från avtalets ikraftträdande tillämpa gemenskapens
regler på väg- och järnvägsområdet med två undantag. Undantagen gäller
dels gemenskapens regler för fordonskontroll, för vilka Schweiz har
beviljats en övergångsperiod på två år, dels reglerna för högsta tillåtna
fordonsvikt. Inom unionen har fordon upp till 40 ton tillträde till mark-
naden. I Schweiz är motsvarande viktgräns 28 ton. Under åren fram till år
2005 kommer Schweiz att gradvis öka den högsta tillåtna fordonsvikten
för att den 1 januari 2005 ha anpassat sin lagstiftning till gällande
gemenskapslagstiftning. Från den 1 januari 2001 kommer fordon med
en totalvikt upp till 34 ton vara tillåten. För att tillmötesgå
gemenskapens ursprungliga krav på direkt tillträde vid avtalets
ikraftträdande för fordon på 40 ton skall årliga kvoter tilldelas parterna.
Kvoterna skall enligt avtalet höjas från 250 000 tillstånd år 2000 till
300 000 tillstånd till år 2001 och 2002. 400 000 tillstånd skall tilldelas
parterna för år 2003 och 2004. Genom dessa kvoter får således
gemenskapens fordon upp till 40 ton tillstånd att bedriva bilateral trafik
och transittrafik genom Schweiz mot erläggande av en avgift för
utnyttjandet av vägnätet. I sammanhanget kan nämnas att kommissionen
har lagt fram ett förslag hur dessa kvoter skall fördelas mellan
medlemsstaterna.
Vägavgifter
Parallellt med ökningen av den högsta tillåtna fordonvikten kommer
Schweiz att från och med den 1 januari 2001 gradvis införa ett nytt
vägavgiftssystem för utnyttjandet av vägnätet. I avtalet fastställs ett antal
principer för det nya systemet, såsom ickediskriminering,
proportionalitet och överblickbarhet, samt de maximala avgiftsbeloppen
för fordon på 40 ton som avverkar en sträcka på över 300 km i trafik
över Alperna. Avgifterna för längre eller kortare sträckor och för andra
fordonskategorier varierar i proportion till detta. Avgifterna
differentieras utifrån tre miljöklasser avseende utsläpp, varvid avgiften
för den minst förorenade klassen är lägst. Av de totala maximala
avgiftsbeloppen får Schweiz avsätta högst 15 % till särskilda avgifter för
användningen av alpina genomfartsleder. En justering av de
överenskomna beloppen kan göras vartannat år från och med år 2007 för
att beakta inflationstakten i Schweiz.
Järnvägstransporter och kombinerade transporter
Av avtalet framgår det att de avtalsslutande parterna är eniga om målet
att upprätta ett järnvägsutbud och ett utbud av kombinerade transporter i
den alpina regionen som i termer av kapacitet och konkurrenskraft skall
vara tillräcklig och säkerställa marknadskrafternas fria spel liksom
avseende järnvägsföretagens självständighet. Parterna åtar sig vidare att
genomföra de bestämmelser som krävs för att parallellt med det
stegvisa upprättandet av vägavgiftssystemet se till att användarna
tillhandahålls ett utbud av järnvägs- och kombinerade transporter som
med avseende på kapacitet, pris och kvalitet skall vara av den art att en
jämlik fördelning av trafiken säkerställs för alla transalpina
genomfartsleder.
Skyddsåtgärder
Om det, trots konkurrenskraftiga järnvägspriser och uppfyllda
kvalitetskrav, uppstår problem inom den schweiziska vägtrafiken och om
den genomsnittliga utnyttjandegraden av utbudet av järnvägstjänster på
schweiziskt territorium under en viss period understiger 66 % får
Schweiz från och med år 2005 vidta skyddsåtgärder. Enligt avtalet får
Schweiz höja avgifterna med maximalt 12 % för en period på högst sex
månader med möjlighet till förlängning med ytterligare sex månader.
Om liknande problem uppträder på dess territorium kan gemenskapen på
liknande villkor vidta likvärdiga villkor för att avhjälpa situationen.
Möjligheten att åberopa denna unilaterala skyddsåtgärd vid flera
tillfällen är begränsad och under inga omständigheter får sådana skydds-
bestämmelser vidtas mer än två gånger under en femårsperiod.
Den gemensamma kommittén
"Kommittén för landtransporter mellan gemenskapen och Schweiz" skall
bestå av företrädare för de avtalsslutande parterna och ansvara för
avtalets administration och korrekta tillämpning. Kommittén skall fatta
enhälliga beslut. Den gemensamma kommittén skall bl.a. säkerställa
uppföljningen och tillämpningen av artiklarna som rör
kvalitetsparametrar för järnväg- och kombitransporter, de schweiziska
vägavgifterna samt fastställa lämpliga skyddsåtgärder för att avhjälpa
situationen i händelse av att allvarliga störningar uppstår i trafikflödena
genom alpkedjan. Tvister om tolkning och tillämpning av avtalet får
hänskjutas till kommittén av någon av de avtalsslutande parterna.
Övrigt
Enligt avtalet skall Schweiz få tillträde till s.k. fjärrcabotage, dvs. trafik
mellan unionens medlemsstater. Detta tillträde är dock inledningsvis
begränsat till transporter på återvägen efter en godstransporter mellan
Schweiz och en medlemsstat. Från år 2005 kommer dessa transporter
för Schweiz ske helt fritt.
Medlemskretsen hade från början målsättningen att förbudet mot
nattrafik som rådet i Schweiz skulle förkortas. Det var dock inte möjligt
att nå en överenskommelse i denna del. För att minska förbudets
verkningar på trafikflödena föreskrivs ett enhetligt system för
utfärdandet av undantag. Dessutom kommer man med stöd av gällande
avtal med Schweiz inleda arbete med att allmänt förbättra procedurerna
vid gränsövergångarna och förlänga öppettiderna så att fordon kan
slutföra klareringen innan nattförbudet upphör.
Konsekvenser för Sverige
De viktbegränsningar som hittills har gällt i Schweiz medför att trafik
har lagts om till alpina vägar inom gemenskapen, inte minst genom
Österrike. Genom avtalet med Schweiz möjliggörs användandet av
fordon om upp till 40 ton. Detta får effektivare transporter till
marknader söder om Alperna som följd, vilket är särskilt önskvärt mot
bakgrund av den begränsning i trafiken som det s.k. ekopunktssystemet i
Österrike innebär.
11.4 Avtalet om handel med jordbruksprodukter
I frihandelsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiz (1972)
är jordbruksprodukterna till stor del undantagna. I artikel 15 i detta avtal
fastslog parterna att de var beredda att främja handeln med
jordbruksprodukter så långt detta var möjligt med hänsyn till
jordbrukspolitiken. Det avtal som nu har slutits mellan Europeiska
gemenskapen och Schweiz är ett tillägg till 1972 års avtal och syftar till
att förbättra marknadstillträdet för jordbruksprodukter dels genom
tullkoncessioner för vissa produkter och dels genom regler för olika
typer av tekniska handelshinder för jordbruksprodukter.
Avtalets innehåll
Avtalet omfattar jordbruksprodukter i kapitel 1-24 med undantag för
fisk och fiskprodukter. Avtalet ska inte gälla för protokoll 2 i
frihandelsavtalet som gäller för beredda jordbruksprodukter, med
undantag för de medgivanden som beviljas i bilagorna 1 och 2.
Tullkoncessionerna i avtalet återfinns i bilaga 1 och 2 till avtalet.
Schweiz ger Europeiska gemenskapen tullfritt marknadstillträde utan
kvantitativa begränsningar för vissa levande växter, en del färska
grönsaker och frukter samt för vissa beredda eller konserverade
grönsaker och frukter. För bl.a. några typer av skinka samt portvin och
retsina ska Schweiz tillämpa tullfria kvoter, och för olivolja, viss
bearbetad frukt samt vissa söta viner ska reducerade tullar utan
kvantitativa be-gränsningar tillämpas. Europeiska gemenskapens
koncessioner till Schweiz omfattar ett obegränsat tullfritt
marknadstillträde för bl.a. vissa levande växter, svampar, frukter och
fruktsaft i form av flingor eller pulver. Tullfria kvoter ska tillämpas för
vissa färska grönsaker och frukter samt torkat nötkött, grädde och
osötad yoghurt.
Enligt bilaga 3 ska båda parter avskaffa tullar och exportbidrag för ost
under en övergångsperiod på fem år. Det sjätte året ska handeln med ost
vara helt liberaliserad.
Gemensam jordbrukskommitté
En gemensam jordbrukskommitté ska inrättas med företrädare för
Europeiska gemenskapen och Schweiz. Kommittén ska ansvara för att
för-valta avtalet och bilagorna samt för att tillämpningen av avtalet blir
korrekt. Dessutom ska kommittén hantera tvister mellan parterna när det
gäller tolkningen och tillämpningen av avtalet. Kommittén får även med
enhällighet fatta beslut om ändringar av de bilagor som innehåller
tullkoncessioner.
Avtalet medger skyddsåtgärder om importen av de jordbruksprodukter
som omfattas av bilaga 1-3 allvarligt stör marknaden. Samråd ska ske
mellan parterna men i avvaktan på en lösning får den drabbade parten
införa åtgärder för att begränsa importen. Den part som avser införa
skyddsåtgärder ska underrätta den andra parten om detta i förväg och
förklara varför åtgärderna införs.
Utvecklingsklausul
Avtalet omfattar även en utvecklingsklausul som syftar till att ytterligare
liberalisera handeln med jordbruksvaror när parterna bedömer att detta
är möjligt.
Huvuddelen av avtalstexten utgörs av de bilagor (4-11) som syftar till
att minska de tekniska handelshindren för jordbruksprodukter. På
följande områden har regler för tekniska handelshinder fastställts:

växtskydd
foder
utsäde
handel med vin och vinprodukter
ömsesidigt erkännande och skydd av beteckningar för spritdrycker
och vissa vinbaserade drycker
ekologiska produkter
erkännande av kontroller av överensstämmelsen med
handelsnormerna för färsk frukt och färska grönsaker
sanitära och zootekniska åtgärder i handeln med levande djur och
animalieprodukter
Avtalet är giltigt 7 år från den dag det träder i kraft och förlängs på
obestämd tid före utgången av 7-årsperioden om inte parterna invänder
mot detta genom en anmälan.
Konsekvenser för Sverige
Omfattningen av tullkoncessionerna i avtalet är begränsade till främst
levande växter, färska eller beredda frukter och grönsaker samt vissa
ostar. För svensk del kommer avtalets handelseffekter sannolikt att bli
begränsade. För svenska exportörer är de produkter som omfattas av
Schweiz koncessioner till Europeiska gemenskapen av mindre intresse.
De svenska intressena gäller i högre grad förädlade produkter än
jordbruksprodukter och därför skulle det för svensk del vara av intresse
att protokoll 2 i frihandelsavtalet revideras eftersom detta kan innebära
möjligheter att utvidga protokoll 2 till att omfatta fler bearbetade
produkter i frihandelsavtalet. För importörer kan avtalet vara av visst
intresse, bl.a. då det ger tullfrihet för importen av vissa ostar.
Det kan noteras att parterna avtalat om att avskaffa exportbidrag för
ost i samband med tullförmåner. En liknande överenskommelse ingicks
mellan Sverige och Europeiska gemenskapen för ost och nötkött som
omfattades av tullförmåner enligt det bilaterala jordbruksavtalet inom
ramen för EES-avtalet 1993. Denna lösning mellan Europeiska
gemenskapen och Schweiz är likaledes en parallell till de
tullkoncessioner på ömsesidig basis (s.k. 0/0-lösningar) som införts i
samband med handelsförmåner för vissa produkter i Europaavtalen.
11.5 Avtalet om ömsesidigt erkännande i samband med
bedömning av överensstämmelse
Avtalets innehåll
MRA-avtalen (Mutual Recognition Agreements eller avtal om
ömsesidigt erkännande) är till för att underlätta handeln och innebär att
Euro-peiska unionens medlemsstater förbinder sig att erkänna
produktgodkännanden för vissa varugrupper utförda av organ utanför
Europeiska unionen i enlighet med Europeiska gemenskapens regelverk.
För det tredje landet gäller detsamma. Särskilt utsedda organ i
medlemsstaterna får utfärda produktgodkännanden för
tredjelandsmarknaden i enlighet med gällande regler där. Syftet är att
förenkla marknadstillträdet genom att eliminera kostnader och tid för
dubbla provningar och certifieringar. Avtalet med Schweiz är emellertid
mer långtgående än de gängse MRA-avtalen utan att därför sträcka sig så
långt som EES-avtalet. Reglerna i Schweiz inom områdena
motorfordon, traktorer, maskiner, medicinteknisk utrustning,
läkemedel, personlig skyddsutrustning, el- och elektromagnetiska krav,
teleterminalutrustning och ATEX (utrustning och säkerhetssystem för
användning i explosionsfarliga omgivningar) har bedömts som likvärdiga
med EG-reglerna. Dokument (rapporter, intyg, tillstånd samt
tillverkardeklarationer) genom vilka intygas att krav i Europeiska
gemenskapens respektive Schweiz lagstiftning uppfylls, skall ömsesidigt
accepteras för marknadstillträde. För produktgrupperna leksaker, bygg-
och anläggningsutrustning samt tryckkärl gäller däremot MRA, det vill
säga provning och certifiering gentemot mottagande lands regler. En
blandning av de båda modellerna används för vissa produktgrupper
beroende på typ av produkt. Det rör anordningar för förbränning av
gasformiga bränslen samt värmepannor, mätinstrument och
färdigförpackningar samt sektorer för vilka god laboratoriesed
tillämpas.
Strävan efter ett långtgående avtal uttrycktes i förhandlingsriktlinjerna
av den 31 oktober 1994 som angav att produkttäckningen skulle vara så
vid som möjligt. Avtalet är följaktligen också det av Europeiska
gemenskapens MRA-avtal som täcker flest produktområden. Det går
inte så långt som EES-avtalet, som medför gemensamma regler för vissa
produktområden och ömsesidigt erkännande i inremarknadshänseende,
det vill säga Cassis de Dijonprincipens tillämpning, för det icke
harmoniserade området.
Avtalets tekniska utformning är ett ramavtal med tillhörande sektors-
bilagor samt en bilaga om principer för utseende av organ under avtalet.
Ramavtalet reglerar marknadstillträde, hur organen skall utses och
kontrolleras, den gemensamma kommitténs uppgifter, sekretessregler,
tvistlösning, informationsutbyte och ursprung. Regeln att produkterna
skall ha sitt ursprung i Schweiz respektive i unionen skall ses över efter
en tids tillämpning. I ett särskilt beslut till avtalet regleras hur
kommissionen skall representera medlemsstaterna i förvaltningen av
avtalet. Det gäller bl.a. ändringar i sektorsbilagor till avtalet. I en bilaga
finns en lista på de kommittéer inom olika sektorsområden som
Schweiz inbjuds delta i.
Rörande många av de ingående produktområdena anges särskilda
regler. Angående maskiner kan noteras att också begagnade maskiner
täcks in. Motorfordonsbilagan innehåller bestämmelser om erkännande
av typgodkännanden, säkerhetsklausuler och registrering av fordon. För
teleterminaler listas ett direktiv som ersätts inom unionen under år
2000. Denna bilaga måste ändras omedelbart efter att avtalet trätt i kraft
- ett förfarande som beskrivs i en deklaration till avtalet. En särskild ut-
tolkningsnot av den 7 juni 2000 beskriver importörernas och de s.k.
personerna med särskild kompetens roller inom läkemedelsområdet.
Konsekvenser för Sverige
Sverige har sedan EFTA-tiden en relativt omfattande handel med
Schweiz vilket gör att avtalet för svensk del välkomnas särskilt.
Kommerskollegiums bedömning av förslaget förmedlar sammantaget en
mycket positiv syn.
När det gäller effekter på handeln är det emellertid inte helt lätt att i
detalj bedöma MRA-avtals inverkan. Det går inte att från handelsstatistik
utläsa vad som berörs av olika kontrollformer.
Kommissionen bedömer avtalet som balanserat. För motorfordon har
unionen ett överskott i handeln med Schweiz, medan det är tvärtom när
det gäller läkemedel. Kostnadsbesparingar för EU-exportörer beräknas
till 170 miljoner euro och för schweiziska exportörer till 180 miljoner
euro vilket väntas resultera i vinster för importörer och konsumenter.
För svenska myndigheter innebär avtalet att de i normalfallet skall
acceptera intyg m.m. om produktgodkännanden från Schweiz.
11.6 Avtalet om vissa aspekter rörande offentlig upphandling
Innehåll
Parternas förpliktelser
Sektorsavtalet om offentlig upphandling utsträcker de åtaganden om
upphandling som Europeiska unionen och Schweiz gjort enligt GATT-
och WTO-överenskommelsen om statlig upphandling inom ramen för
Världshandelsorganisationen (WTO). Europeiska unionen åtar sig att ta
bort restriktioner för schweiziska leverantörer att överklaga tilldelning
av bygg- och anläggningskontrakt inom gemenskapen. Schweiz, å sin
sida, åtar sig att i förhållande till EU underkasta myndigheter och
offentliga organ på distrikts- och kommunnivå reglerna i GPA.
Täckningsgrad
Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiz inbegriper alla
upphandlande enheter som omfattas av Europeiska gemenskapens
direktiv, inklusive offentliga och privata operatörer som tillhandahåller
tjänster åt allmänheten inom sektorerna telekommunikation, järnvägs-
transporter och energi (exklusive elektricitet).
Upphandlingsförfaranden och överprövning
De enheter som omfattas av avtalet skall tillämpa upphandlingsrutiner
som baseras på principerna om öppenhet och rättvisa. Parterna är
skyldiga att tillse att leverantörer kan överklaga upphandlingar som inte
genomförts i enlighet med dessa principer.
Icke-diskriminering
De tröskelvärden över vilka nationell behandling (icke-diskriminering
mellan inhemska och utländska producenter) skall garanteras är
desamma som enligt EG-direktiven. För upphandlingar under
tröskelvärdena gäller att likabehandling av den andra partens medborgare
skall medges i så stor utsträckning som möjligt.
Informationsutbyte, tillsyn och gemensam förvaltning
Europeiska gemenskapen och Schweiz är skyldiga att till varandra
anmäla planerade ändringar i relevanta upphandlingsregler samt lämna
information om allt som rör tolkning av det aktuella avtalet.
Kommissionen kommer för Europeiska gemenskapens räkning att
hantera tillsynen över avtalets genomförande samt behandla
anmärkningar och klagomål på dess tillämpning. Schweiz skall ge ansvar
åt en fristående myndighet att ombesörja motsvarande uppgifter.
En mellan Europeiska gemenskapen och Schweiz gemensam
kommitté för informationsutbyte och samråd skall ansvara för avtalets
förvaltning.
Skyddsåtgärder och tvistlösning
En part får temporärt upphäva hela eller delar av avtalet om den andra
parten inte fullgör sina avtalade skyldigheter och parterna inte kan
komma överens om lämplig ersättning eller någon annan lösning.
Den gemensamma kommittén skall pröva tvister rörande avtalets
tolkning och tillämpning.
Informationsöverföring
Europeiska gemenskapen och Schweiz skall samarbeta med sikte på att
göra informationen om upphandlingar i deras databaser likvärdig när det
gäller kvalitet och tillgänglighet. När detta mål har uppnåtts skall
Europeiska gemenskapen och Schweiz ge varandras leverantörer
tillträde till sina elektroniska upphandlingssystem, särskilt vad gäller
elektroniska anbudsinfordringar.
Konsekvenser för Sverige
Sektorsavtalet om offentlig upphandling innebär ett ömsesidigt
öppnande av respektive marknader för offentlig upphandling mellan
Europeiska gemenskapen och Schweiz. Ett allmänt resultat av avtalet är
förbättrat marknadstillträde och mer effektiv upphandling inom de flesta
sektorer.
Schweiziska tjänsteleverantörer inom de s.k. försörjningssektorerna
(vatten, energi [el, gas, olja, kol etc], transport [inklusive järnvägar] och
telekommunikation) tillåts tävla om upphandlingskontrakt med företag
hemmahörande inom Europeiska gemenskapen på lika villkor. Schweiz
öppnar upphandlingen också på lokal nivå. Likväl kommer privata företag
med exklusiva rättigheter inom vatten-, energi- och transport-sektorerna
att omfattas av WTO:s upphandlingsregler. Detta medför att leverantörer
inom unionen får tillträde till den schweiziska upp-handlingsmarknaden i
paritet med vad som gäller inom gemenskapen.
En konsekvens av viss betydelse är att upphandlingar inom
telekommunikationssektorn öppnas för konkurrens. Detta kan förväntas
leda till ökade affärsmöjligheter för bl.a. svenska leverantörer.
11.7 Avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete
Avtalets innehåll
Enligt avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete deltar Schweiz
från dess ikraftträdande fullt ut i genomförandet av Europeiska
gemenskapens femte ramprogram (1998 - 2002) för forskning, teknisk
utveckling och demonstration (EG-delen) respektive forsknings- och
utbildningsverksamhet (Euratom-delen). De regler som fastställts för
med-verkan av företag, forskningscentra och universitet inom
Europeiska gemenskapen för deltagande i ramprogrammen blir därmed
tillämpliga också för schweiziska forskningsenheter, och avtalet har för
dessa i realiteten samma konsekvenser som ett biträde av Schweiz till
EES-avtalet skulle haft. Schweiz åtar sig att lämna ett finansiellt bidrag
till ramprogrammets budget enligt sedvanliga proportionalitetsregler,
och schweiziska deltagares ansökningar om forskningsprojekt behandlas
sedan på samma sätt som för deltagare inom Europeiska gemenskapen.
Forskningsenheter som är etablerade i Europeiska gemenskapen får
rätt att på vissa villkor delta i schweiziska forskningsprogram, på egen
bekostnad.
I avtalet regleras frågor om immateriella rättigheter och skyldigheter
förknippade med detta på i huvudsak samma sätt som redan gäller för
femte ramprogrammet; detta gäller dock inte resultat som kommer från
projekt som startats innan avtalet träder i kraft. Bägge avtalsslutande
parter åtar sig vidare att - i enlighet med gällande förordningar och avtal
- garantera inresa och vistelse för forskare m.fl. i Schweiz respektive
Europeiska gemenskapen i fråga om den verksamhet som omfattas av
avtalet.
Avtalet gäller fram till dess femte ramprogrammet löper ut.
Konsekvenser för Sverige
Avtalet får inga direkta konsekvenser för Sveriges del, utöver att det blir
lättare för svenska forskningsenheter som så önskar att inkludera
schweiziska forskare eller institutioner i gemensamma projekt.
12 Författningskommentar
12.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
8 kap.
2 §
I första stycket första punkten anges att den sökande skall vara svensk
medborgare eller medborgare i en annan stat inom Europeiska unionen
eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet för att få antas till
ledamot av Sveriges advokatsamfund. I andra punkten i samma stycke
anges att den sökande skall ha hemvist i Sverige eller i en annan stat
inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. I paragrafens tredje stycke anges att de i första
stycket angivna kraven på avlagt kunskapsprov samt praktisk och
teoretisk utbildning skall anses vara uppfyllda om den sökande har
genomgått en för advokatyrket i en stat inom Europeiska unionen eller
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet erforderlig utbildning och
därutöver genomgått ett prov i Sverige som visar att han har tillräckliga
kunskaper om den svenska rätts-ordningen.
Genom ändringen skall schweiziska medborgare jämställas med
medborgare i stat inom Europeiska unionen eller Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet. Likaså skall hemvist i Schweiz
jämställas med hemvist i stat inom Europeiska unionen eller Europeiska
ekonomiska sam-arbetsområdet samt advokatutbildning i Schweiz med
motsvarande utbildning i stat inom Europeiska unionen eller Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet. Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4.

9 §
I första stycket anges att vad som förskrivs i rättegångsbalken eller i
någon annan lag om advokater i tillämpliga delar även skall gälla den
som är auktoriserad som advokat i någon annan stat inom Europeiska
unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet när denne är
verksam i Sverige. Genom ändringen i första stycket jämställs den som
är auktoriserad som advokat i Schweiz med dem som är auktoriserade i
Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4.

10 §
Enligt paragrafen skall den som utan att vara behörig utger sig att vara
auktoriserad som advokat i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska
unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet dömas till
böter. Genom ändringen skall motsvarande även gälla den som utan att
vara behörig utger sig att vara auktoriserad som advokat i Schweiz.
Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4

11 §
Genom bestämmelsen bemyndigas regeringen att föreskiva att be-
stämmelserna i detta kapitel rättegångsbalken om registrering av den
som är auktoriserad som advokat i en stat inom Europeiska unionen
också skall gälla den som är auktoriserad som advokat i en stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Genom ändringen skall
bemyndigandet även omfatta den som är auktoriserad som advokat i
Schweiz. Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4.

12 kap.
2 §
I paragrafens andra stycke anges att ombud som huvudregel skall ha sin
hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Genom ändringen jämställs hemvist i Schweiz med
hemvist i annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4.

33 kap.
8 §
Om part som saknar hemvist inom riket inte hos rätten har anmält ett
ombud med hemvist i riket eller i annan stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet som för hans räkning får ta emot
delgivning i målet, får rätten förelägga parten att göra det när han första
gången för talan. Genom ändringen skall ombud som har hemvist i
Schweiz jämställas med ombud som har hemvist i Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet. Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4.
12.2 Förslaget till ändring i lagen (1946:819) om upptagande
av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet
1 §
I paragrafen att anges att om någon behöver få bekräftat att han inte varit
försatt i konkurs för att få utnyttja sin rätt att få utöva en näring i en
annan medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, får
sådan ed tas upp av tingsrätt. Genom lagändringen omfattas även den
situation då rätten att utöva näring avses att utövas i Schweiz. Ändringen
behandlas i avsnitt 9.2.1.
12.3 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)
5 §
I paragrafens första stycke, fjärde punkten, som reglerar till vilka stater
svenska medborgare kan resa utan att behöva medföra pass, har Schweiz
lagts till. Även i andra stycket har på motsvarande sätt Schweiz lagts till
i uppräkningen av stater där svenska medborgare vid inresa i Sverige från
dessa stater inte behöver visa upp sitt pass. Ändringen behandlas i avsnitt
7.1.
12.4 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529)
2 kap.
14 §
Ändringen innebär att regeringens bemyndigande utsträcks till att även
omfatta utlänningar som omfattas av avtalet med Schweiz. Den be-
handlas i avsnitt. 7.1 i samband med artikel 5 bilaga I.

11 kap.
1 och 3 §§
I paragraferna utsträcks de särskilda processuella regler som i dag gäller
för personer som omfattas av EES-avtalet till att gälla även den
personkrets som omfattas av avtalet. Bestämmelserna behandlas i avsnitt
7.1 i samband med artikel 5 i bilaga I.
12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:515) om
auktorisation av handelskamrar
9 §
I paragrafen bemyndigas regeringen att uppdra åt handelskamrarna att
utfärda intyg för enskilda personer om faktiskt utövande av verksamhet
som behövs för att få idka näring i annan stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet. Genom ändringen omfattas även den
situation då någon behöver sådant intyg för att få driva näring i Schweiz.
Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.1.
12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:528) om
revisorer
4 §
För att bli godkänd revisor i Sverige krävs att den sökande är bosatt i
Sverige eller i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbets-
området. Genom ändringen jämställs de som är bosatta i Schweiz med
dem som är bosatta i annan stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4.

6 §
Den som innehar ett sådant utländskt examensbevis som krävs för att få
utföra lagstadgad revision i en stat inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet och hos Revisorsnämnden genomgått ett särskilt
lämplighetsprov skall anses uppfylla det i 4 § 4 fastlagda kravet om hos
Revisorsnämnden avlagd revisorsexamen. Genom ändringen skall
utländskt examensbevis som krävs för att få utföra lagstadgad revision i
Schweiz jämställas med nyss nämnda utländska examensbevis.
Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4.

7 §
Krav på högre revisorsexamen enligt 5 § skall anses vara uppfyllt även av
den som innehar ett sådant utländskt examensbevis som krävs för att
utan behörighetsbegränsning få utföra lagstadgad revision i stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som har genomgått
särskilt lämplighetsprov hos Revisorsnämnden. Genom ändringen skall
utländskt examensbevis som ger samma rätt i Schweiz jämställas med
nyss nämnda utländska examensbevis. Ändringen behandlas i avsnitt
9.2.4.

8 §
Revisorsnämnden har rätt att, om det finns särskilda skäl, medge en re-
visor att under viss tid behålla godkännande eller auktorisation vid
bosättning utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Genom
ändringen jämställs bosättning i Schweiz med bosättning inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Ändringen behandlas i
avsnitt 9.2.4.

16 §
Enligt första stycket får revisor driva revisionsverksamhet endast som
enskild näringsidkare eller i handelsbolag eller aktiebolag som inte
utövar annan verksamhet än sådan som är förenlig med en revisors
yrkesutövning. Enligt andra stycket får Revisorsnämnden tillåta att en
revisor som är verksam i Sverige driver revisionsverksamhet i annan stat
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet även om kravet i första
stycket inte är uppfyllt. Genom ändringen i andra stycket skall villkoren
för revisionsverksamhet i Schweiz vara desamma som för
revisionsverksamhet i annan stat inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Ändringen behandlas i avsnitt 9.2.4.
12.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring
48 §
I paragrafen anges att Arbetsmarknadsstyrelsen till personer som
uppfyller villkoren för rätt att med bibehållen ersättning söka arbete i
något annat EU- eller EES-land utfärdar intyg som visar rätten till
ersättning. Bestämmelsen har ändrats på så sätt att
Arbetsmarknadsstyrelsen skall utfärda intyg även till personer som på
motsvarande sätt avser att söka arbete i Schweiz. Ändringen behandlas i
avsnitt 8.1.2.
12.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
5 kap.
7 §
I paragrafen regleras i vilka fall legitimation att utöva ett yrke inom
sjuk- och hälsovården skall återkallas. I tredje stycket behandlas den
situa-tionen då någon som erhållit svensk legitimation på basis av en
auktorisation från annat EES-land fått denna auktorisation återkallad.
Lagen ändras så att även legitimation på basis av auktorisation i Schweiz
skall återkallas om auktorisationen i Schweiz återkallas. Ändringen
behandlas i avsnitt 9.2.4.
12.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:678) om
utstationering av arbetstagare
1 §
I paragrafens andra stycke, vari anges att i 8 § finns särskilda
bestämmelser om arbetsgivare som har sitt hemvist eller säte i Sverige
och ut-stationerar arbetstagare till ett annat medlemsland inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, har Schweiz lagts till.
Ändringen behandlas i avsnitt 7.4.

8 §
I bestämmelsens första stycke anges vilka regler som skall tillämpas när
en arbetsgivare med hemvist eller säte i Sverige utstationerar
arbetstagare till annat land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Stycket ändras så att bestämmelsen skall gälla också
för personer som ut-stationeras till Schweiz. Ändringen behandlas i
avsnitt 7.4.

9 §
I bestämmelsen anges, från och med den 1 januari 2001, bland annat att
Arbetsmiljöverket skall vara förbindelsekontor. I paragrafens sista
stycke anges att Arbetsmiljöverket skall samarbeta med motsvarande
för-bindelsekontor i andra länder inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet. Samma regel skall gälla i förhållande till Schweiz.
Ändringen behandlas i avsnitt 7.4.
12.10 Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringslagen
(1999:799)
4 kap.
1 §
I 4 kap. 1 § socialförsäkringslagen anges att för tid då en försäkrad vistas
i ett land som inte ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får
förmåner som grundas på bosättning utges endast i de fall som avses i
2 och 3 §§.
Genom ändringen kommer även försäkrade som vistas i Schweiz att
undantas från begränsningsregeln. Ändringen behandlas i avsnitt 8.1.2.
12.11 Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen
(1999:1395)
1 kap.
4 §
I paragrafen anges att utländska medborgare i vissa fall skall jämställas
med svenska medborgare när det gäller rätt till studiestöd. Genom den
föreslagna ändringen framgår det av lagen att detsamma skall gälla
utländska medborgare som kan härleda rättigheter från avtalet om fri
rörlighet för personer mellan Europeiska gemenskapen och dess
medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan. Även andra
familje-medlemmar än make, sambo och barn kan omfattas av en sådan
rättighet. Ändringen behandlas i avsnitt 7.2

Avtalet om personers fria rörlighet

Sammanfattning av promemorian (Ds 2000:52)
Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess
medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra
sidan. Ett avtal inom sju sektorer.
I promemorian Ds 2000:52 föreslås att Sverige skall ratificera avtalet
mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan
och Schweiz å andra sidan avseende fri rörlighet för personer. Avtalet
ingår i ett gemensamt avtalspaket tillsammans med sex andra avtal
mellan Europeiska gemenskapen å ena sidan och Schweiz å andra sidan
inom områdena luftfart, gods- och persontransporter på väg och järnväg,
handel med jordbruksprodukter, ömsesidigt erkännande i samband med
bedömning av överensstämmelse, vissa aspekter rörande offentlig
upphandling respektive vetenskapligt och tekniskt samarbete. I
promemorian redogörs kortfattat för bakgrunden till avtalet om
personers fria rörlighet liksom för de sex EG-avtalen. Avtalet om fri
rörlighet för personer och dess bilagor presenteras ingående. I
promemorian lämnas också förslag på de lagändringar som
ratificeringen av avtalet om fri rörlighet för personer kommer att kräva.
Lagförslagen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagförslag Ds 2000:52

Förteckning över remissinstanser DS 2000:52
Följande remissinstanser har inkommit med yttrande.
Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Banverket, Bo-
verket, Domstolsverket, Elsäkerhetsverket, EU/FoU-rådet, Fastighets-
mäklarnämnden, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Högskoleverket,
Industriförbundet, Jordbruksverket, Kommerskollegium, Konkurrens-
verket, Livsmedelsverket, Luftfartsverket, Migrationsverket, Närings-
och teknikutvecklingsverket, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Post- och Telestyrelsen, Revisorsnämnden, Riksförsäkringsverket,
Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket, Räddningsverket,
Sjöbefälsförbundet, Sjöfartsverket, Sprängämnesinspektionen, Statens
skolverk, Social-styrelsen, Statens strålskyddsinstitut, Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska åkeriförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Svensk handel,
Transportindustriförbundet, Utlänningsnämnden, Vårdförbundet och
Vägverket.
Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen, Scandinavian
Airlines System, Svenska Kommunförbundet, Sveriges akademikers
centralorganisation, Tjänstemännens Centralorganisation och Tullverket
har meddelat att de avstår från att lämna yttrande

Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 december 2000

Närvarande: statsrådet Thalén, ordförande, och statsråden, Winberg,
Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing,
Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm,
Bodström

Föredragande: statsrådet Pagrotsky

Regeringen beslutar proposition 2000/01:55 Avtalet mellan Europeiska
gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra
sidan. Ett avtal inom sju sektorer.

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om ändring i
rättegångsbalken
8 kap. 11 §

Lag om ändring i
utlänningslagen
(1989:529)
2 kap. 14 §

Lag om ändring i
studiestödslagen
(1999:1395)
1 kap. 4 §
368R1612

Senaste lydelse 2000:172.
Senaste lydelse 1999:791.
Senaste lydelse 1999:791.
Senaste lydelse 1999:791.
Senaste lydelse 1992:1511.
Senaste lydelse 1992:1511.
1 Senaste lydelse 1994:1590.
1 Senaste lydelse 2000:346.
1 Lagen omtryckt 1994:515.
2 Senaste lydelse 1996:1379.
3 Senaste lydelse 2000:292.
4 Senaste lydelse 1996:1379.
1 Senaste lydelse 1994:1591.
1 Lydelse enligt SFS 2000:772.

Prop. 2000/01:55

5

1

23

1

26

1

28

1

38

1

63

1

66

1

95

1

Prop. 2000/01:55
Bilaga 1

96

1

Prop. 2000/01:55
Bilaga 2

222

1

Prop. 2000/01:55
Bilaga 3

246

1

Prop. 2000/01:55
Bilaga 4

247

1

Prop. 2000/01:55

248

1

249

1

103

1