Prop.
2000/2001:34
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 19 oktober 2000
Lena Hjelm-Wallén
Britta Lejon
(Finansdepartementet)
I propositionen föreslås en ny lag som syftar till att genomföra ett EG-
direktiv (98/27/EG) om förbudsföreläggande för att skydda konsu-
menternas intressen. Syftet med direktivet är att stärka konsumentskyddet
inom EU vid gränsöverskridande överträdelser av bestämmelser i vissa
konsumentskyddsdirektiv. Det föreslås i huvudsak ske genom att s.k.
godkända organ (konsumentorganisationer och offentliga organ) får
väcka talan i det land där en ifrågasatt överträdelse har sitt ursprung.
Direktivet skall vara genomfört senast den 1 januari 2001.
I propositionen föreslås en lag som säkerställer att utländska godkända
organ i en EES-stat ges behörighet att företräda sitt lands konsument-
intressen i svensk domstol, i första hand Marknadsdomstolen. Talan får
riktas mot en näringsidkare i Sverige och far avse föreläggande om
förbud eller åläggande att lämna information samt åläggande att betala
särskild avgift. Innan talan väcks skall det godkända organet först genom
samråd med motparten ha gett denne möjlighet att frivilligt upphöra med
överträdelsen.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
1 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 34
Prop. 2000/2001:34
1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................5
2.1 Förslag till lag om talerätt för vissa utländska
konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.......5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m........................................................7
3 Ärendet och dess beredning..............................................................8
4 Direktivet om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas
intressen.............................................................................................8
4.1 Inledning.............................................................................8
4.2 Det huvudsakliga innehållet i direktivet.............................9
4.3 Konsumenters intresse......................................................11
4.4 Överträdelser.....................................................................13
4.5 De i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet upptagna
direktiven och hur de genomförts i svensk rätt.................14
4.5.1 Inledning.........................................................14
4.5.2 Direktivet om vilseledande reklam.................14
4.5.3 Direktivet om konsumentkrediter...................15
4.5.4 TV-dircktivet..................................................15
4.5.5 Direktivet om paketresor................................16
4.5.6 Direktivet om marknadsföring av läkemedel. 17
4.5.7 Direktivet om oskäliga villkor i
konsumentavtal...............................................17
4.5.8 Direktivet om konsumentskydd vid avtal om
tidsdelat boende..............................................18
4.5.9 Direktiven om konsumentskydd dels i de fall
då avtal ingås utanför fasta affärslokaler
(hemförsäljningsdirektivet), dels vid
distansavtal (distans-avtalsdirektivet).............19
4.5.10 Direktivet om konsumentköp.........................20
4.5.11 Direktiv om elektronisk handel......................20
4.5.12 Direktiv om distansförsäljning av finansiella
tjänster............................................................21
5 Hur EG-direktivet bör genomföras.................................................21
5.1 Beslutande domstolar........................................................21
5.2 Tillämplig lag m.m...........................................................23
5.3 Sanktioner.........................................................................28
5.4 F öregående samråd...........................................................29
5.5 Lagteknisk lösning............................................................30
6 Anmälan av godkända organ...........................................................31
7 Kostnader........................................................................................33
8 Ikraftträdande..................................................................................33
9 Författningskommentarer................................................................34
9.1 Förslaget till lag om talerätt för vissa utländska
konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.....34
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m......................................................35
Bilaga 1 Promemorians lagförslag.......................................................36
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..........................................38
Bilaga 3 Förbudsföreläggandedirektivet..............................................39
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.................................................47
Bilaga 5 Lagrådets yttrande.................................................................49
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 oktober 2000.....52
Rättsdatablad...................................................................... 53
Prop. 2000/2001:34
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och
konsumentorganisationer,
2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Prop. 2000/2001:34
Prop. 2000/2001:34
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas i fråga om överträdelser av bestämmelser som
genomför de direktiv som anges i en bilaga till Europaparlamentets och
rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för
att skydda konsumenternas intressen.1
Lagen gäller dock endast sådana överträdelser av bestämmelser till
skydd för konsumenters intressen som påverkar konsumenter i en annan
stat som är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-
stat) än Sverige.
2 § En myndighet eller organisation i en annan EES-stat än Sverige far
väcka talan i en svensk domstol med anledning av en överträdelse som
avses i 1 §, om den är godkänd enligt en särskild förteckning som har
upprättats av Europeiska unionen och publicerats i Europeiska gemen-
skapernas officiella tidning.
3 § Talan får avse att åtgärder skall vidtas mot någon för att denne
åsidosätter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna får gälla
1. förbud eller ålägganden med stöd av 14-16 §§, 17 § första stycket,
18-20 §§ marknadsföringslagen (1995:450),
2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som
avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller
3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.
4 § Talan får väckas endast om
1. sökanden genom samråd försökt att få motparten att upphöra med
den påstådda överträdelsen, och
2. denna inte upphört inom två veckor efter det att motparten mottagit
begäran om samråd.
5 § Talan skall väckas vid
(EGT L166, 11.6.1998, s. 51, Celex 31998L0027).
1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i
marknadsföringslagen (1995:450),
2. Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som
avses i radio- och TV-lagen (1996:844),
3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller
Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.
Prop. 2000/2001:34
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m.2 skall ha följande lydelse.
Prop. 2000/2001:34
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §3
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen (1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
6. lagen (1994:615) om ingrip-
ande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
6. lagen (1994:615) om ingrip-
ande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling,
7. lagen (2000:000) om talerätt
for vissa utländska konsument-
myndigheter och konsument-
organisationer.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål och ärenden
enligt konkurrenslagen (1993:20) eller marknadsföringslagen (1995:450).
I mål enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället
gäller vad som föreskrivits i dessa lagar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2 Lagen omtryckt 1984:294.
3 Senaste lydelse 1998:649.
1 maj 1998 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
direktiv (98/27/EG) om förbudsföreläggande för att skydda konsu-
menternas intressen. Den svenska versionen av direktivet finns som
bilaga 1 till denna proposition.
I en promemoria utarbetad inom Finansdepartementet (Talerätt vid
gränsöverskridande överträdelser inom konsumenträtten - genomförande
av förbudsföreläggandedirektivet 98/27/EG, Ds 2000:32) behandlas
frågor om genomförande av förbudsföreläggandedirektivet. 1 prome-
morian föreslås en ny lag om talan om förbudsföreläggande för att
skydda konsumenternas intressen över gränserna. Promemorian har
remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. En
förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig finns i bilaga 3. En
sammanställning över remissvaren finns tillgänglig hos Finans-
departementet (dnr Fi2000/2011).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 september 2000 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 5. Regeringen har följt Lagrådets förslag i allt väsentligt.
Prop. 2000/2001:34
Inom EU har ett flertal direktiv tagits fram i syfte att skydda konsu-
menterna, både konsumenter i det enskilda fallet och konsumenterna som
kollektiv. Det har visat sig att det inte alltid varit möjligt att få
överträdelser av bestämmelser till skada för konsumenternas kollektiva
intressen att upphöra i tid. 1 maj 1998 antog Europaparlamentet och
Europeiska unionens råd direktiv (98/27/EG) om förbudsföreläggande för
att skydda konsumenternas intressen. Medlemsstaterna skall ha
genomfört direktivet senast den 1 januari 2001.
Direktivets syfte är att stärka konsumentskyddet vid sådana över-
trädelser av bestämmelser som genomför vissa konsumentskyddsdirektiv
som har sitt ursprung i en medlemsstat men sina skadliga verkningar i en
annan medlemsstat.
Detta konsumentskydd kan enligt direktivet åstadkommas genom
ömsesidigt erkännande av s.k. godkända organ, vilka ges rätt att vända
sig till tillsynsorgan och domstol i det land varifrån överträdelsen har sitt
ursprung med yrkande om att den fortsatta överträdelsen omedelbart skall
stoppas. Härigenom finns goda utsikter för att tillsynsorgan effektivt kan
ingripa mot överträdelser inte bara i det egna landet utan även i ett annat
land inom EU.
Direktivet syftar till att både stärka konsumentskyddet vid gränsöver-
skridande överträdelser och den inre marknadens funktion.
Prop. 2000/2001:34
Artikel 1
I den första artikeln anges direktivets tillämpningsområde. Syftet beskrivs
vara att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till
varandra när det gäller åtgärder för förbudsföreläggande till skydd för de
kollektiva konsumentintressen som omfattas av de direktiv som anges i
en förteckning som finns i en bilaga till direktivet. Med överträdelse
avses i direktivet varje handling som strider mot de direktiv som anges i
förteckningen, så som de har införlivats i medlemsstaternas rätts-
ordningar, och som skadar de kollektiva konsumentintressena.
Artikel 2
Åtgärder för förbudsföreläggande behandlas i artikel 2. Medlemsstaterna
skall utse de domstolar eller administrativa myndigheter som skall vara
behöriga att besluta vid förfaranden som inleds av sådana godkända
organ som avses i artikel 3. Förfarandena skall innefatta förelägganden
om upphörande av eller förbud mot varje överträdelse så snart som
möjligt och där det är lämpligt inom ramen för ett förenklat förfarande.
Där det är lämpligt skall åtgärder vidtas som går ut på att offentliggöra
beslutet, helt eller delvis och på sätt som bedöms som lämpligt, eller
offentliggöra ett beriktigande i syfte att undanröja fortsatta verkningar av
överträdelsen. Om näringsidkaren underlåter att rätta sig efter beslutet
inom en frist som domstolar eller administrativa myndigheter bestämmer
för att säkerställa att beslutet följs, hänvisas till möjligheten enligt den
nationella rättsordningen att ålägga svaranden, om han är förlorande part,
att till statskassan eller annan mottagare som utses i eller enligt nationell
lagstiftning betala dagsböter eller andra böter, som föreskrivs i nationell
lagstiftning.
I artikel 2.2 klargörs att direktivet inte skall påverka internationellt
privaträttsliga regler med avseende på tillämplig lag. Det leder således,
som det anges i direktivet, normalt till tillämpning av antingen lagen i
den medlemsstat där överträdelsen har sitt ursprung eller lagen i den
medlemsstat där överträdelsen får effekt.
Artikel 3
Artikel 3 innehåller bestämmelser om godkända organ. Med godkänt
organ avses varje organ eller organisation som vederbörligen inrättas i
enlighet med gällande lag i en medlemsstat och som har ett berättigat
intresse av att säkerställa att de bestämmelser som avser det kollektiva
konsumentintresset följs. Det gäller särskilt ett eller flera oberoende
offentliga organ med särskilt ansvar för att skydda de kollektiva
konsumentintressena i medlemsstater där sådana organ finns eller
organisationer vilkas syfte är att skydda sådana intressen i enlighet med
de kriterier som föreskrivs i deras nationella lag.
Artikel 4
Som framgår av artikel 4 skall vaije medlemsstat, om en överträdelse har
sitt ursprung i den medlemsstaten, vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att säkerställa följande. Varje godkänt organ från en annan
medlemsstat där de intressen som skyddas av det godkända organet
påverkas av överträdelsen skall få ansöka hos den domstol eller den
administrativa myndighet som avses i artikel 2. Därvid skall organet visa
att det finns upptaget på en förteckning över godkända organ, som skall
utarbetas av kommissionen och publiceras i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning (artikel 4.1 och 4.3). Domstolarna eller de
administrativa myndigheterna skall godta förteckningen som bevis på det
godkända organets rättskapacitet. Det skall dock inte påverka det
prövande organets rätt att granska om det syfte som uppbär det godkända
organet ger den rätt att föra talan i ett bestämt fall. Medlemsstaterna skall
enligt artikel 4.2 på begäran av sina godkända organ meddela kommis-
sionen att dessa organ är godkända för att väcka talan enligt artikel 2. I
underrättelsen skall anges dessa godkända organs namn och syfte.
Artikel 5
I artikel 5 finns bestämmelser om föregående samråd. Medlemsstaterna
får införa eller behålla bestämmelser enligt vilka det godkända organet
som avser att ansöka om förbudsföreläggande kan inleda detta förfarande
först efter att ha försökt att få överträdelsen att upphöra genom samråd
med antingen svaranden eller både med svaranden och ett godkänt organ
i den medlemsstat där förbudsföreläggande söks. Det är denna medlems-
stat som skall avgöra, om den part som ansöker om förbudsföreläggande
måste samråda med det godkända organet. Om överträdelsen inte upphör
inom två veckor efter det att begäran om samråd har mottagits, får den
berörda parten väcka talan om förbudsföreläggande utan ytterligare
dröjsmål.
Artikel 6
Kommissionen åläggs enligt artikel 6 att lämna rapport om tillämpningen
av direktivet vart tredje år och första gången senast vid utgången av år
2006.1 sin första rapport skall kommissionen särskilt granska direktivets
tillämpningsområde dels i förhållande till skyddet för kollektiva intressen
för personer som är verksamma inom handel, industri, hantverk eller fria
yrken, dels såsom det är bestämt i de direktiv som ingår i förteckningen i
bilagan till förbudsföreläggandedirektivet. Vidare skall rapporteras om
Prop. 2000/2001:34
10
bestämmelserna om föregående samråd har bidragit till ett effektivt
konsumentskydd.
Artikel 7
I artikel 7 anges att direktivet inte utgör hinder för medlemsstaterna att
anta eller behålla bestämmelser som är utarbetade för att tillerkänna
godkända organ och alla andra berörda mer vittgående rättigheter att
väcka talan på nationell nivå.
Bilagan till direktivet
De i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet uppräknade direktiven till
skydd för konsumenternas intresse är
1. Direktiv 84/450/EEG (vilseledande reklam),
2. Direktiv 85/577/EEG (avtal ingångna utanför fasta affärslokaler),
3. Direktiv 87/102/EEG (konsumentkrediter),
4. Direktiv 89/552/EEG (sändningsverksamhet för television: artiklarna
10-21),
5. Direktiv 90/314/EEG (paketresor, semesterpaket och andra paket-
arrangemang),
6. Direktiv 92/28/EEG (marknadsföring av humanläkemedel),
7. Direktiv 93/13/EEG (oskäliga villkor i konsumentavtal),
8. Direktiv 94/47/EG (nyttjanderätt till fast egendom på tids-
delningsbasis),
9. Direktiv 97/7/EG (distansavtal), och
10. Direktiv 1999/44/EG (försäljning av konsumentvaror och härmed
förknippade garantier.4
Flera av de direktiv som finns i bilagan till förbudsföreiäggande-
direktivet innehåller bestämmelser som antingen rör konsumenters
individuella rättigheter (civilrättsliga rättigheter) eller deras skydd som
kollektiv (marknadsrättsliga regler). Förbudsföreläggandedirektivet avser
enbart att reglera överträdelser av bestämmelser som avser att skydda
konsumenters kollektiva intressen och det är bara för att skydda sådant
intresse som godkänt organ tillförsäkras talerätt. Det är därför nödvändigt
att försöka identifiera de bestämmelser som avser detta skydd bland de
berörda direktivens bestämmelser. De synpunkter som presenteras här
kan tjäna som vägledning.
I förbudsföreläggandedirektivets beaktandesats (2) beskrivs mycket
kortfattat vad som avses med konsumenternas kollektiva intressen. Det
anges där att "kollektiva intressen är sådana intressen som inte innefattar
kumulering av enskildas intressen, vilka enskilda har skadats genom en
överträdelse. Detta påverkar inte talan som väcks av enskilda, som har
Prop. 2000/2001:34
4 Genom artikel 10 i direktiv 1999/44/EG ändras direktiv 98/27/EG på så sätt att det
föreskrivs att det förra direktivet skall inkluderas i bilagan till det senare.
11
skadats genom en överträdelse". Kommissionen har vidare till vägledning
för arbetet att identifiera de artiklar i respektive direktiv som repre-
senterar det kollektiva konsumentintresset utarbetat ett s.k. "tekniskt
dokument", som behandlar fem av de listade direktiven som innehåller
artiklar som är "blandade". Beträffande de återstående direktiven,
nämligen direktiven om vilseledande reklam, TV-reklam, marknads-
föring av läkemedel och oskäliga avtalsvillkor, anges att de tydligt nog
förutsätter möjligheter till ingripande for kollektivt syfte, varför de
utelämnats i dokumentet.
När det gäller vad som kan anses känneteckna ett kollektivt konsu-
mentintresse kan allmänt konstateras att det enbart berör eller potentiellt
kan beröra en obestämd krets av konsumenter. En dom där en talan om
förbud eller åläggande bifalls lär inga rättsverkningar for någon enskild
konsument. Däremot kan en bifallen sådan talan fä preventiva effekter,
dvs. förbudet syftar till att förhindra negativa effekter för konsu-
mentkollektivet i framtiden. Förbudsföreläggandedirektivet omfattar inte
sådana fall där det skyddsintresse som kränks grundar rätt för enskilda
konsumenter att väcka talan om avtalsbrott, skadestånd etc. Det är då
fråga om ett skyddsintresse med en individuell reparativ funktion. Om det
individuella rättsintresset däremot sätts åt sidan upprepade gånger eller
systematiskt kan det övergå till att bli ett kollektivt rättsintresse. Det kan
illustreras med följande exempel. Underlåtenhet i ett enskilt fall att lämna
sådan information som föreskrivs i ett konsumentskyddsdirektiv kan
medföra att en väsentlig förutsättning för ett träffat avtal brister och kan
göra det helt eller delvis ogiltigt, för den händelse informationen hade
lämnats före avtalets ingående och detta skulle ha lett till att konsumenten
inte velat ingå avtalet. Det är då fråga om en civilrättslig ogiltighets-
påföljd (individuellt rättsintresse). Om detta slag av information som
uppenbarligen har betydelse för konsumentens vilja att ingå ett avtal eller
ej inte lämnas överhuvudtaget eller endast slumpvis, måste det finnas
möjlighet att påverka näringsidkaren så att denne lämnar sådan
information i fortsättningen. De instrument i form av förbud eller åläg-
gande som kännetecknar den kollektiva konsumenträtten kan då utnyttjas
för att åstadkomma detta.
Under alla förhållanden måste det kollektiva intresset hållas isär från
det enskilda rättsförhållandet mellan en eller flera enskilda konsumenter
och en näringsidkare. Detta är tydligt när det gäller marknadsföring.
Samma sak gäller emellertid i fråga om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.
Om en näringsidkare förbjuds att använda ett visst avtalsvillkor, har det
förbudet enbart betydelse för näringsidkarens framlida användning av
villkoret. Vill en konsument som tidigare med näringsidkaren har ingått
ett avtal som innehåller ett sådant villkor, att villkoret inte skall tillämpas
får konsumenten föra cn talan i en separat process mot näringsidkaren
under åberopande av reglerna om avtals ogiltighet eller jämkning av
avtal. Det handlar då om konsumentens individuella rättigheter.
En dom om förbud eller åläggande har betydelse för konsumenter på
ett annat plan än det rent individuella för varje enskild konsument. Det är
fråga om ingripanden för att sanera marknaden i syfte att tillgodose
konsumenternas kollektiva intresse. Uttrycket "konsumenternas
kollektiva intresse" skall därför inte förstås så att det rör sig om en grupp
Prop. 2000/2001:34
12
av konsumenters individuella intressen. Det är inte fråga om grupptalan
för att ta tillvara enskildas intresse. Det handlar i stället om konsu-
menternas abstrakta intresse av en marknad fri från överträdelser av
regler som har införts till skydd för konsumenterna. Det gäller t.ex. regler
som syftar till vederhäftig och tillbörlig marknadsföring.
Enligt förbudsföreläggandedirektivet definieras i princip "överträdelser"
som sådana handlingar som strider mot de i bilagan upptagna direktiven,
så som (här kursiverat) de införlivats i medlemsstaternas nationella
rättsordningar, och som skadar de kollektiva konsumentintressen som
omfattas av dessa direktiv (artikel 1. 2). Definitionen bör ses i ljuset av
beaktandesats (3), vari - såvitt gäller direktivets syfte att få en enligt
nationella bestämmelser olaglig verksamhet att upphöra - uttalas att
verkningarna av de åtgärder som en medlemsstat vidtar för att genomföra
konsumentskyddsdirektiven, inbegriper sådana enligt fördraget och
respektive direktiv tillåtliga skyddsåtgärder som går utöver den nivå som
krävs i dessa direktiv (här kursiverat), kan komma att motverkas om
verksamheten far effekt i en arman medlemsstat än den i vilken den har
sitt ursprung.
Eftersom direktiven i princip är s.k. minimidirektiv, kan medlems-
staterna ha gått längre i konsumentskyddande riktning än vad som
föreskrivs i direktiven. Det kan antas att syftet med nämnda formu-
leringar i förbudsföreläggandedirektivet är att ge utrymme för ett åbe-
ropande av ett mer omfattande konsumentskydd vid ingripanden mot
överträdelser inom ramen för det nya systemet än vad som följer av de
listade direktiven.
Kommissionen har efter att direktivet antogs givit ut reflexioner om
räckvidden av bestämmelserna i direktivet. I denna ges stöd för den
nämnda tolkningen. Där framgår nämligen att om ett beteende strider mot
en nationell lagstiftning som ger ett förstärkt skydd jämfört med det
minimiskydd som erbjuds av direktivet faller det inom gemenskaps-
lagstiftningens tillämpningsområde. Däremot befinner man sig utanför
tillämpningsområdet för artikel 1.2, om handlingen strider mot en
nationell lagstiftning som infört ett nytt skydd för konsumenten, vilket
inte föreskrivs i gemenskapsbestämmelsema.
Ett aktuellt exempel på ett sådant fall är det i nordisk marknads-
föringslagstiftning rådande förbudet mot s.k. otillbörlig marknadsföring,
dvs. marknadsföring som har oetiska inslag utan att marknadsföringen för
den skull behöver vara vilseledande. Förbudet finns inte angivet i
direktivet om vilseledande reklam men det har införts i de nordiska
länderna med åberopande av detta direktivs minimikaraktär. Frågan är nu
om en överträdelse av ett sådant förbud är att betrakta som en över-
trädelse i förbudsföreläggandedirektivets mening. En prövning av detta
slag kan bli aktuell, om exempelvis Konsumentombudsmannen väcker
talan mot en utländsk näringsidkare vid en utländsk domstol angående
otillbörlig marknadsföring som näringsidkaren riktar mot den svenska
konsumentmarknaden.
Prop. 2000/2001:34
13
Mot bakgrund främst av en utveckling inom EU mot synsättet att
åtminstone allvarliga övertramp i form av otillbörlig reklam, riktad t.ex.
mot utsatta grupper som barn, ungdomar och sjuka, bör motarbetas ter
det sig inte osannolikt att domstolarna kan komma att anse att otillbörlig
marknadsföring utgör överträdelse i förbudsföreläggandedirektivets
mening.
Prop. 2000/2001:34
I avsnitt 4.5.2-4.5.9 beskrivs de direktiv som fanns upptagna i bilagan till
förbudsföreläggandedirektivet när det antogs. I avsnitt 4.5.10-4.5.12
beskrivs de direktiv som har lagts till eller förväntas komma att läggas till
i bilagan. De artiklar i direktiven behandlas, vilka bedöms ge uttryck för
sådant konsumentintresse, som förbudsföreläggandedirektivet avser att
skydda. Bedömningarna görs i nära anslutning till de synpunkter som
kommissionen redovisat i sitt "tekniska dokument". De nationella
bestämmelser som avses genomföra dessa direktivbestämmelser behand-
las också.
Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/55/EG av den 6
oktober 1997 om ändring av direktiv 84/450/EEG om vilseledande
reklam så att detta omfattar jämförande reklam, benämns nu det sist-
nämnda direktivet Rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september
1984 om vilseledande och jämförande reklam (EGT L 290, 23.10.1997,
s. 18). Som en följd av tillägget till det ursprungliga direktivet har vissa
ändringar genomförts i marknadsföringslagen (1995:450) (prop.
1999/2000:40, bet. 1999/2000:LU13, rskr. 1999/2000:163).
Det aktuella direktivet med det åtföljande nationella genomförandet är
utan tvekan bland dc viktigaste regleringarna med gränsöverskridande
förfaranden som förbudsföreläggandedirektivet avser att fånga upp.
Regleringen är när det gäller konsumenterna som målgrupp uteslutande
avsedd att tjäna som kollektivt skydd för dem i syfte att motverka att de
luras av vilseledande reklam.
Direktivet har i svensk rätt genomförts i marknadsföringslagen.
Marknadsföringslagen tillhandahåller redan de medel som behövs for att
förbudsföreläggandedirektivet skall kunna tillämpas här i landet när det
gäller vilseledande reklam. Det finns domstol (Marknadsdomstolen i
första hand) som kan pröva en talan av ett utländskt godkänt organ. Det
finns organ som skulle kunna representera konsumentintresset i en talan
utomlands mot en utländsk marknadsförare i ett annat EU-land som
skickar ifrågasatt vilseledande reklam till Sverige med verkan här. Det
14
rör sig härvid antingen om Konsumentombudsmannen (KO) eller en
sammanslutning av konsumenter (eller löntagare). Det är möjligt för
domstol att utfärda sådana förbud eller ålägganden som anges i
förbudsföreläggandedirektivet samt att meddela interimistiska beslut.
I Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari
1998 om ändring av direktiv 87/102/EEG om tillnärmning av medlems-
staternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L
101, 1.4.1998, s. 17) finns en del artiklar som far anses avse det
kollektiva konsumentskyddet. Det gäller artiklarna 3 (reklam eller
erbjudanden måste innehålla uppgift om den effektiva räntan), 4 (krav på
skriftlig form för avtalet samt innehållet i det skriftliga avtalet), 6 (olika
informationskrav i samband med s.k. löpande krediter gällande bl.a. den
årliga räntan och tillämpliga avgifter), 7 (återtagande av varor som köpts
på kredit), 8 (rätt för konsumenten att säga upp krediten i förtid) och 14
(regleringens tvingande natur till skydd för konsumenten).
I konsumentkreditlagen (1992:830) finns nämnda artiklar genomförda
genom paragraferna 4 (lagens tvingande natur), 6 och 7 (marknadsföring
och information), 9 (kreditavtalet), 20-24 (betalning av skulden i förtid)
och 25 (återtaganderätt vid kreditköp). Härutöver finns en bestämmelse
om kontantinsats vid kreditköp (14 §).
Beträffande sanktioner vid överträdelser av dessa bestämmelser
hänvisas till andra lagars sanktionssystem. I fråga om underlåtenhet att
lämna information som anges i 6 och 7 §§ eller som annars är av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt hänvisas till marknadsföringslagens
sanktionssystem (8 § konsumentkreditlagen). Enligt 15 § skall det anses
utgöra en sådan handling som avses i 14 § marknadsföringslagen (förbud
mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag), om en näringsidkare för sin
egen eller för någon annans räkning säljer en vara utan att iaktta vad som
sägs i 14 § om kontantinsats vid kreditköp. I 26 § anges att, om en
näringsidkare använder förbehåll om återtagande vid försäljning av en
vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund
av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet, kan
näringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådana
förbehåll. Det anges vidare att i fråga om förbud gäller i övrigt bestäm-
melserna i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
När det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG om
ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa
bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra
författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT
L 202, 30.7.1997, s. 60) har i förbudsföreläggandedirektivets bilaga
uttryckligen angetts att det i detta sammanhang endast handlar om
artiklarna 10-21. Artikel 21 har utgått.
Prop. 2000/2001:34
15
I radio- och TV-lagen (1996:844) finns bestämmelser som genomför
artiklarna 10-20 i direktivet. Av artikel 10 framgår bl.a. att TV-reklam
och köp-TV skall vara lätta att känna igen och klart avskilda från
programtjänsten i övrigt. Vidare regleras i nämnda artikel samt artiklarna
11, 18, 18a, 19 och 19a omfattningen av reklam- och köp-TV-inslagen.
Dessa artiklar i direktivet har motsvarigheter i radio- och TV-lagen, dels i
7 kap. om reklam och annan annonsering, dels i 6 kap. 4 § om otillbörligt
gynnande av kommersiella intressen. I de övriga berörda artiklarna
behandlas främst frågor om sponsring, förbud mot reklam för tobak och
sprit samt för medicinska produkter och medicinsk behandling. Också
dessa artiklar är genomförda i svensk lagstiftning.
Granskningsnämnden för Radio och TV har tillsynsansvar i fråga om
samtliga berörda regler i radio- och TV-lagen utom bestämmelserna i 7
kap. 3 § (nyhetsuppläsare), 4 § (bamreklam och programledare för
bamreklam) och 10 § (reklam för receptbelagda läkemedel och medicinsk
behandling som är tillgänglig efter ordination). Beträffande nämnda
bestämmelser är i stället KO tillsynsansvarig. Läkemedelsverket har ett
medansvar vid tillsynen av efterlevnaden av 7 kap. 10 §. Den slutliga
prövningen av överträdelser görs av Marknadsdomstolen med stöd av
bestämmelsen i 10 kap. 7 § radio- och TV-lagen, enligt vilken en
handling som strider mot 7 kap. 3, 4 och 10 §§ nämnda lag skall vid
tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen anses vara
otillbörlig mot konsumenter.
Vad gäller frågan om ingripandemöjligheter för Granskningsnämnden
för Radio och TV som syftar till att säkerställa förbud mot fortsatt reklam
i strid mot de radiorättsliga bestämmelserna i 7 kap. radio- och TV-lagen
kan ingripandet ske endast i form av utverkande hos förvaltningsdomstol
(Länsrätten i Stockholms län) av en särskild avgift att betalas av den som
begår överträdelsen. Däremot saknar nämnden laglig möjlighet att
förelägga näringsidkaren vid vite att omedelbart upphöra med över-
trädelsen eller att förbjuda denne att upprepa överträdelsen i framtiden.
Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor,
semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 23.6.1990, s.
59) är genomfört genom lagen (1992:1672) om paketresor samt genom
ändringar i resegarantilagen (1972:204). Bestämmelser till skydd för
konsumenterna i detta direktiv synes vara artiklarna 3 (beskrivning och
information i broschyr etc.), 4 punkterna 1, 2 och 4 (olika
informationskrav innan avtal ingås, utformningen av avtal och avtals-
villkor samt prisfrågor) samt 7 (säkerhet för återbetalning av erlagda
belopp och för hemtransport av konsumenten vid företagets obestånd).
Beträffande kraven i artiklarna 3 och 4 finns motsvarigheter i 5-8 §§
paketreselagen. Konsumentverket är tillsynsmyndighet. Lagens bestäm-
melser kompletteras med regler i Konsumentverkets föreskrifter och
allmänna råd om paketresor (KOVFS 1993:3). Vid brister i
informationen gäller marknadsföringslagens bestämmelser (7 § tredje
stycket paketreselagen). Med resegarantilagen (1972:204) genomförs
Prop. 2000/2001:34
16
artikel 7 i direktivet. Kammarkollegiet är tillsynsmyndighet enligt den
lagen. Ärende om i anspråktagande av säkerhet prövas av Resegaranti-
nämnden.
Prop. 2000/2001:34
Rådets direktiv 92/28/EEG av den 31 mars 1992 om marknadsföring av
humanläkemedel (EGT L 113, 30.4.1992, s. 13) är genomfört genom
flera författningar. Det finns bestämmelser dels i marknadsföringslagen (i
fråga om tillämpning generellt sett), dels i radio- och TV-lagen (med dess
särbestämmelse som ovan redovisas i avsnittet 4.5.4 om TV-direktivet).
Vidare finns det i läkemedelslagen (1992:859) en särskild bestämmelse
som rör marknadsföring av läkemedel. Enligt 21 § andra stycket skall
information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel vara
aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande.
Direktivet innehåller i övrigt bestämmelser om reklam som riktas dels
till allmänheten, dels till personer som är verksamma inom hälso- och
sjukvård. Motsvarande bestämmelser finns i de av Läkemedelsindustri-
föreningen (LIF) fastställda "Regler för läkemedelsinformation mm".
Konsumentverket/KO har tillsyn beträffande vilseledande eller eljest
otillbörlig marknadsföring av läkemedel som sker i strid mot marknads-
föringslagen eller radio- och TV-lagen. Läkemedelsverket har enligt 23
och 24 §§ läkemedelslagen det allmänna tillsynsansvaret avseende
nämnda lag. Det innefattar därför en tillsyn även över efterlevnaden av
den särskilda bestämmelsen om information och marknadsföring i 21 §.
Läkemedelsverket har också utnyttjat sin ställning som tillsynsansvarig
enligt läkemedelslagen genom att bl.a. i ett beslut från december 1999
förelägga ett i Sverige stationerat läkemedelsföretag vid vite att
omedelbart upphöra med viss marknadsföring. Beslut som Läkemedels-
verket i ett enskilt fall meddelar enligt läkemedelslagen kan överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Så har också skett i det nämnda fallet.
I det praktiska arbetet med marknadsbevakning och prövning av
överträdelser fungerar också Läkemedelsindustrins informations-gransk-
ningsman (IGM) och Nämnden för Bedömning av Läkemedels-
information (NBL).
Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i
konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29) är begränsat till att avse
konsumentavtal och avtalsvillkor som inte har varit föremål för
individuell förhandling. Direktivet, som innehåller såväl civilrättsliga
som marknadsrättsliga regler, har följande bestämmelser av intresse. I
artikel 2 lämnas bl.a. en definition av vad som kännetecknar "oskäliga
villkor". En precisering av i vilka fall ett sådant avtalsvillkor som
direktivet omfattar skall anses oskäligt lämnas i artikel 3.1 medan en
precisering av när ett avtalsvillkor anses inte ha varit föremål för
individuell förhandling görs i artikel 3.2.1 artikel 3.3 görs en hänvisning
till en bilaga med en vägledande, icke uttömmande lista över
17
kontraktsvillkor som kan betecknas som oskäliga. En regel om vilka
omständigheter som skall beaktas vid bedömning av om ett avtalsvillkor
är oskäligt finns i artikel 4.1. I artikel 4.2 finns ett undantag från denna
regel för vissa centrala delar av avtalet. En föreskrift om utformningen av
skriftliga villkor samt en regel om hur ett villkor skall tolkas vid
tveksamhet om dess innebörd finns i artikel 5. Vidare finns en regel om
påföljd av att ett avtalsvillkor är oskäligt (artikel 6.1) och en bestämmelse
om att de nationella rättsordningarna skall innehålla verksamma medel
för att bringa oskäliga villkor till upphörande (artikel 7.1) samt
föreskrifter om hur reglerna härom skall vara utformade, bl.a. om vem
som skall kunna ta initiativ och mot vilka ett förbud eller dylikt skall
kunna riktas (artikel 7.2 och 7.3).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1994:1512) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Lagen är uppdelad på marknads-
rättsliga och civilrättsliga bestämmelser. De förstnämnda bestämmelserna
(3-9 §§) innebär i huvudsak att Marknadsdomstolen får förbjuda vid vite
en näringsidkare att i framtiden i liknande fall använda samma eller
väsentligen samma villkor som bedömts vara oskäligt, om förbudet är
påkallat från allmän synpunkt eller annars ligger i bl.a. konsumenternas
intresse. Talan hos domstolen förs av KO eller, om KO för ett visst fall
beslutar att inte väcka talan, av en sammanslutning av bl.a. konsumenter.
Marknadsdomstolen kan meddela ett interimistiskt beslut.
Förbudsföreläggandedirektivet kan utan problem komma till använd-
ning vid överträdelser av bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor i
konsumentförhållanden.
Prop. 2000/2001:34
Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994
om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten
till fast egendom på tidsdelningsbasis (EGT L 280, 29.10.1994, s. 83) har
genomförts i Sverige genom lagen (1997:218) om konsumentskydd vid
avtal om tidsdelat boende. De bestämmelser i direktivet som rör
konsumenters kollektiva intresse torde finnas i artiklarna 3, 4 och 6 samt
i en bilaga till direktivet. Bestämmelserna avser krav på skriftlig
information rörande en hel del aspekter i anslutning till köpet av
nyttjanderätten, såsom bl.a. information om rätten att ångra köpet. Vidare
föreskrivs att alla de punkter varom information skall finnas tillgänglig i
skriftlig form också skall utgöra en integrerad del av avtalet. Medlems-
staterna skall också i sin lagstiftning föreskriva förbud mot
förskottsbetalningar av köparen före utgången av den tidsfrist under
vilken han kan utöva sin rätt att frånträda avtalet.
I den svenska lagen finns informationskrav som motsvarar direktivets i
4 och 5 §§. Enligt 6 § skall marknadsföringslagen tillämpas i fråga om
underlåtelse att lämna information enligt 4 och 5 §§.
Bestämmelser om avtalet och vad det skall innehålla finns i 7 och 8 §§.
18
4.5.9 Direktiven om konsumentskydd dels i de fall då avtal
ingås utanför fasta affärslokaler
(hemförsäljningsdirektivet), dels vid distansavtal (distans-
avtalsdirektivet)
Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda
konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L
372, 31.12.1985, s. 31) har tidigare genomförts i svensk rätt genom
hemförsäljningslagen (1981:1361). Direktivet och lagen behandlas i
anslutning till vad som följer av distansavtalsdirektivet och dess
genomförande i svensk lag.
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG om konsumentskydd
vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19) är genomfört i svensk rätt
genom en ny lag, nämligen lagen (2000:274) om konsumentskydd vid
distansavtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen).
Som framgår av lagens rubrik har hemförsäljningslagens regler
inarbetats i den nya lagen.
Båda direktiven innehåller regler om krav på information. Hem-
försäljningsdirektivet har i artikel 4 regler om informationskrav i skriftlig
form som i första hand avser rätten att ångra köpet. Artikel 4 motsvarades
tidigare av 4 § hemförsäljningslagen. Den paragrafens första och tredje
stycken har med visst tillägg fatt sin motsvarighet i 11 § i den nya lagen.
Distansavtalsdirektivet innehåller också regler om krav på information
(artiklarna 4 och 5). Artikel 4 innehåller bestämmelser om en närings-
idkares skyldighet att lämna förhandsinformation till en konsument.
Konsumenten skall i god tid innan ett avtal sluts få information om bl.a.
näringsidkarens identitet, eventuell ångerrätt och varans eller tjänstens
väsentliga egenskaper. Konsumenten skall också informeras om priset,
inklusive skatter och avgifter, och eventuella leveranskostnader. I den
nya distansavtalslagen finns bestämmelser som gäller information vid
marknadsföring som syftar till distansavtal (9 §). Bestämmelserna utgör
därmed ett komplement till och preciseringar av andra marknadsrättsliga
bestämmelser och då framför allt till de bestämmelser som finns i
marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring och reklamidentifi-
ering.
Enligt reglerna i artikel 5 skall konsumenten på ett tidigt stadium i
samband med att avtalet fullgörs och, såvitt avser varor som inte är
avsedda att levereras till tredje man, senast vid leveranstillfallet fa en
bekräftelse med viss del av förhandsinformationen. Enligt bestämmelsen
skall informationen lämnas skriftligen eller i annan varaktig form som är
tillgänglig för konsumenten. Under alla omständigheter måste enligt
artikel 5 andra stycket viss information lämnas, nämligen sådan som
avser villkoren och förfarandet för att utnyttja ångerrätten, den
geografiska adress till leverantörens företag som konsumenten kan vända
sig till för reklamation, service efter köpet och om existerande garantier
samt villkoren för att säga upp avtalet när dess varaktighet är obestämd
eller längre än ett år. I den nya distansavtalslagen finns bestämmelser i 10
§ som genomför direktivets nu beskrivna regler.
Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med 9-11 §§ i den
nya lagen, skall enligt 12 § nämnda lag marknadsföringslagen tillämpas.
Prop. 2000/2001:34
19
Information enligt 9-11 §§ skall därvid anses vara sådan information av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket
marknadsföringslagen.
Av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj
1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och
härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12) framgår att
bilagan till förbudsföreläggandedirektivet skall kompletteras med det nya
direktivet (artikel 10). Aktuella direktivbestämmelser som avser det
kollektiva konsumentintresset torde endast vara de som finns i artikel 6
och som handlar om kommersiella garantier. Enligt denna artikel skall
det i garantin anges att konsumenten har vissa rättigheter enligt lag, enligt
tillämplig nationell lagstiftning om försäljning av konsumentvaror, samt
klargöras att dessa rättigheter inte påverkas av garantin. Vidare skall det i
garantin förklaras på vanligt begripligt språk vad garantin innehåller och
vilka huvudsakliga uppgifter som är nödvändiga för att framställa
anspråk enligt garantin, särskilt dennas varaktighet och territoriella
omfattning samt garantigivarens namn och adress.
Direktivet skall vara genomfört senast den 1 januari 2002.
Det återstår att senare ta ställning till om konsumentköplagen behöver
kompletteras med marknadsrättsliga bestämmelser till följd av det nya
direktivet.
Prop. 2000/2001:34
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000
om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt
elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk
handel) antogs i juni 2000 (EGT L 178 17.7.2000 s. 1).
Direktivet syftar till att åstadkomma en gemenskapsintegration på hög
nivå inom det rättsliga området för att man skall få till stånd ett område
utan inre gränser för informationssamhällets tjänster när det gäller
information, marknadskommunikation och handel som sker via
elektroniska media. Vad som skall utgöra informationssamhällets tjänster
ges en mycket vid tolkning.
Direktivet innehåller allmänna informationskrav som avser bl.a.
tjänsteleverantörens namn, geografiska adress och e-postadress. Beträf-
fande marknadskommunikation föreskrivs att denna skall vara klart
identifierbar som sådan, att den fysiska eller juridiska person för vars
räkning marknadskommunikationen utförs också skall vara klart
identifierbar samt att säljfrämjande erbjudanden när sådana är tillåtna av
den medlemsstat i vilken tjänsteleverantören är etablerad, såsom rabatter,
premier och gåvor, skall vara klart identifierbara som sådana och
villkoren för att utnyttja dem lätt tillgängliga och klart och otvetydigt
presenterade. Vidare skall tävlingar och säljfrämjande spel, när sådana är
tillåtna av den medlemsstat i vilken tjänsteleverantören är etablerad, vara
klart identifierbara som sådana och villkoren för deltagande i dem skall
20
vara lätt tillgängliga och framställas klart och otvetydigt. Vad gäller s.k.
obeställd marknadskommunikation anges att de medlemsstater som
tillåter sådan kommunikation via elektronisk post skall i sin lagstiftning
föreskriva att sådan kommunikation från en tjänsteleverantör på deras
territorium skall vara klart och otvetydigt identifierbar som sådan, så
snart som användaren tar emot den. Medlemsstaterna skall också vidta
åtgärder för att säkerställa att tjänsteleverantörer som sänder icke begärd
marknadskommunikation via elektronisk post regelbundet konsulterar
och respekterar register där fysiska personer som inte önskar erhålla
sådan marknadskommunikation kan registrera sig.
När det gäller avtal på elektronisk väg finns enligt direktivets krav på
vissa uppgifter som skall tillhandahållas, bl.a. kravet på att tjänste-
leverantören på ett klart, begripligt och otvetydigt sätt innan avtal kan
ingås informerar om de olika efterföljande elektronisktekniska åtgärder
som måste vidtas för träffandet av avtalet samt sätten att korrigera
handhavandefel.
Prop. 2000/2001:34
Det finns ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om
distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter som nu
behandlas i en rådsarbetsgrupp. Om och när detta direktiv antas, kommer
det att läggas till som en ny punkt i bilagan till förbudsföreläg-
gandedirektivet.
Regeringens förslag: Talan i Sverige skall få väckas av ett s.k. godkänt
organ (myndighet eller konsumentorganisation) i ett land inom EES-
området för att ta till vara konsumentintressen i det landet. Talan skall få
föras vid den domstol som varit behörig om talan endast avsett svenska
förhållanden.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i fråga om
beslutande organ har tillstyrkt att talan skall väckas vid domstol och inte
hos myndighet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2.1 i förbuds-
föreläggandedirektivet skall medlemsstaterna utse de av sina domstolar
eller administrativa myndigheter som skall vara behöriga att på talan av
ett s.k. godkänt organ besluta om åtgärder med anledning av sådana
21
överträdelser av bestämmelser till skydd för konsumenter som har sitt
ursprung inom landet.
Kommissionen skall låta publicera en lista på de godkända organ som
anmälts till kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning. Ett organ är godkänt om det är ett organ eller organisation som
vederbörligen inrättas i enlighet med lagen i en medlemsstat och som har
ett berättigat intresse av att säkerställa att de bestämmelser som avses i
artikel 1 följs, antingen de är offentliga organ eller organisationer vilkas
syfte är att skydda konsumentintressen.
Enligt svensk rätt - främst marknadsföringslagen - prövas talan
gällande överträdelser av flertalet av de i bilagan upptagna direktiven av
Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen. Det gäller
således redan nu att överträdelser prövas av domstol. Men det
förekommer också att förvaltningsmyndigheter prövar nu aktuella frågor.
Konsumentombudsmannen har möjlighet att själv utförda förbuds- och
informationsförelägganden. Det förutsätter dock dels att det skall röra sig
om fall som inte är av större vikt, dels att näringsidkaren godkänner
föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid (21 § marknads-
föringslagen).
Behandling av en överträdelse med ursprung här och med verkningar i
ett annat land torde knappast kunna betraktas som ett fall av mindre vikt.
Det ligger därför i linje med nuvarande ordning att endast göra domstol
behörig att pröva en talan från utlandet. Dessutom ligger det nära till
hands att Konsumentombudsmannen kan ses som ett godkänt organ som
för Sveriges del skall få föra en motsvarande talan i ett annat land. Det är
mindre lämpligt att samma organ kan vara både godkänt organ och
dömande instans.
Beträffande överträdelser av läkemedelslagen samt radio- och TV-
lagen är det också hos domstol som det slutliga ställningstagandet till en
överträdelse kan träffas. Visserligen har Läkemedelsverket möjlighet att
självt utförda förbudsförelägganden vid vite med stöd av bestämmelser i
läkemedelslagen. Det förefaller dock som nyss anförts inte vara lämpligt
att en myndighet är dömande instans, även om den bara är första instans
med överklagandemöjlighet. Härtill kommer att Läkemedelsverket kan
komma att uppträda som ett s.k. godkänt organ, vilken skall kunna
fungera som förmedlande länk och kontaktorgan vis-å-vis det utländska
organ som för talan här i landet. Det talar i stället för att myndigheten i
sådana här fall är den som endast bistår det utländska organet vid dennes
talan hos svensk domstol.
På anförda skäl bör genomgående den lösningen väljas som innebär att
det är domstol och inte myndighet som handlägger detta slag av över-
trädelser.
Prop. 2000/2001:34
22
Prop. 2000/2001:34
Regeringens bedömning: Någon bestämmelse om vilket lands
materiella regler om konsumentskyddet som skall tillämpas införs inte.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Stockholms Universitet
anför att det i rådande läge, där rättsläget är osäkert, torde vara lämpligast
att lämna dessa komplicerade frågor om lagval till rättstillämpningen,
särskilt som man får räkna med att det kommer fram ytterligare domar i
EG-domstolen som berör saken. Sveriges Reklamförbund anser också att
det bör ankomma på domstolen att avgöra vilket lands lag som skall
tillämpas. Förbundet tillägger, att det i de fall en medlemsstat har gått
längre än direktivets minimikrav, kan vara lämpligt att tillämpa de
materiella regler som gäller i det land där maknadsföringsåtgärden har
effekt. Sveriges Advokatsamfund anser att frågorna behöver belysas
ytterligare. Samfundet anför vidare att det inte är bra ur närings-
livspcrspektiv med osäkerhet. Sveriges Industriförbund anser att man
måste söka en renodlad lagvalsprincip. Förbundet menar att sändarlands-
principen (ursprungslandsprincipen) bör vara huvudregel. Annonsör-
föreningen efterlyser harmonisering av sändarlandsprincipen och Svenska
Postorderföreningen anser att tillämpning av sändarlandets lag skall
lagfastas. Swedish Direct Marketing Association (Swedma) anser att det
antingen är sändarlandets eller effektlandets lag som skall tillämpas och
att någon växling däremellan inte skall kunna ske. Svenska Bank-
föreningen framför att sändarlandsprincipen gäller för marknadsföring
per Internet enligt e-handelsdirektivet.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 2.2 i förbuds-
föreläggandedirektivet skall direktivet inte påverka internationellt
privaträttsliga regler med avseende på tillämplig lag. Det leder således,
enligt vad som anges i artikeln, normalt till tillämpning av antingen lagen
i den medlemsstat där överträdelsen har sitt ursprung eller lagen i den
medlemsstat där överträdelsen far effekt.
Formuleringen av artikeln är så allmän och utan styrande effekt att den
knappast medför några förpliktelser för medlemsstaterna. Det är uppen-
bart att man med enbart bestämmelsen som grund inte kan träffa något
bestämt val mellan ursprungslandets lag - som här också är domstols-
landets lag - och effektlandets lag när det gäller tillämplig kollektiv
konsumenträtt. Det styrks bl.a. också av att tillämpningen av något av de
angivna alternativen anges kunna ske "normalt", vilket närmast tyder på
att även ett tredje lands lag undantagsvis kan komma till användning. Det
framgår dock inte vilket lands lag det i så fall kan tänkas röra sig om.
Lagval vid marknadsrätt av processrättslig karaktär
Sverige och övriga medlemsstater har i princip fria händer när det gäller
att bestämma vilket lands marknadsrätt som skall tillämpas vid
gränsöverskridande marknadsföring och tillhandahållande av information
23
m.m. Det gäller i första hand den materiella rätten. Vissa delar av
marknadsrätten har övervägande processrättslig karaktär, såsom
exempelvis möjligheterna att förelägga och att döma ut vite. Dylika
processuella spörsmål, vilka i och för sig kan vara svåra alt avgränsa från
den materiella marknadsrätten, prövas i princip enligt domstolslandets
egen lag. Visst stöd för denna uppfattning kan också hämtas från den
närmast processrättsliga regeln i artikel 2.1 (c) i direktivet, som
innehåller regler om sanktioner. Påföljderna skall kunna beslutas av
domstolen i domstolslandet, "i den mån rättsordningen i den berörda
medlemsstaten tillåter" det.
I linje med denna bestämmelse i direktivet och rådande synsätt att
bestämmelser av övervägande processrättslig natur prövas enligt
domstolslandets egen lag bör det inte råda någon tvekan om att svensk
domstol har att tillämpa endast svenska bestämmelser om vitesförbud och
andra sanktioner.
Materiell marknadsrätt på den svenska marknaden
Internationellt sett råder det ingen enighet i frågan om det - i frånvaro av
någon i direktiv fastslagen lagvalsprincip - är ursprungslandets eller
effektlandets materiella marknadsrätt som bör fälla utslaget vid gräns-
överskridande överträdelser av denna rätt. Den svenska internationella
marknadsrätten bygger på principen att det är effektlandets lagregler som
gäller när överträdelsen får sin verkan på den svenska marknaden.
Samma synsätt torde råda i övriga nordiska länder och delas också av
flera andra medlemsstater inom EU. Lagvalsprincipen är för svensk del
inte lagfäst men anses ha fast hävd genom bl.a. uttalanden i propositioner
(jfr prop. 1970:57 s. 92-93 och prop. 1990/91:149 s. 114-115) och i
Marknadsdomstolens praxis. I först nämnda proposition som låg till
grund för 1973 års marknadsföringslag och dess generalklausul, uttalade
departementschefen att "avgörande för om generalklausulen skall
tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden är inriktad på
svensk publik. Var åtgärden har företagits är i princip utan betydelse.
Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas exempelvis i fråga om
reklammaterial som har producerats i utlandet och därifrån distribuerats
till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt
inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell publik, däribland
den svenska".
Enligt Marknadsdomstolens avgörande MD 1973:11 bedömdes den
svenska avtalsvillkorslagstiftningen vara tillämplig beträffande ett danskt
företag i Köpenhamn, eftersom "det aktuella avtalsvillkoret har använts
vid marknadsföring i Sverige, inriktad på svensk publik". I ett annat
avgörande, MD 1989:6, konstaterade Marknadsdomstolen beträffande
dåvarande alkohol- och tobaksreklamlagamas tillämpningsområde (jfr
departementschefens uttalanden i prop. 1977/78:178 s. 48 och 53 f.) att
"syftet med lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas på den
svenska marknaden. Avgörande för om lagreglerna skall tillämpas på en
viss åtgärd är om åtgärden är inriktad på en svensk publik och den
svenska marknaden". Ett liknande resonemang finns i Marknads-
domstolens dom MD 2000:8. Av Marknadsdomstolens beslut MD
Prop. 2000/2001:34
24
1998:17 framgår vidare att marknadsföringslagen kan tillämpas mot en
annonsör för vilseledande eller på annat sätt otillbörlig TV-reklam som
sänds via satellitkanal från ett annat medlemsland till den svenska
marknaden. Förbudet i svensk rätt mot reklam som riktas mot barn kunde
däremot inte upprätthållas eftersom det i TV-direktivet finns särskilda
bestämmelser om reklam till barn.
Svensk marknadsrätts tillämpning i rummet
Normalt är svenska marknadsrättsliga lagar inte uttryckligen begränsade i
rummet till att gälla enbart i Sverige. Det beror sannolikt på att det
betraktats som självklart att exempelvis marknadsföringslagen gäller
endast inom landet, varför något förtydligande i lagtexten i detta
avseende inte har ansetts nödvändigt. I förarbetena till den äldre
marknadsföringslagen uttalades också att huvudsyftet med general-
klausulen om otillbörlig marknadsföring i lagen var att sörja för att vissa
normer iakttas inom reklam och marknadsföring "på den svenska
marknaden" (prop. 1970:57 s. 93).
Frågan om marknadsföringslagen har en räckvidd utanför Sverige
diskuterades i samband med 1991 års radiorättsliga lagstiftning (prop.
1990/91:149 s. 114 f.). Departementschefen slog fast att man av de
nyssnämnda förarbetsuttalandena till den äldre marknadsföringslagen
kunde dra en alldeles bestämd slutsats: generalklausulen i den dåvarande
marknadsföringslagen var inte tillämplig på TV-reklam som inte kan tas
emot i Sverige utan bara av TV-publiken i andra länder.
För att genomföra en nödvändig EES-anpassning av marknadsförings-
lagen i ljuset av bl.a. TV-direktivets krav föreslogs av Marknads-
föringsutredningen att marknadsföringslagen skulle kompletteras med en
ny bestämmelse av innebörd att lagen skulle tillämpas även på sådana
televisionssändningar över satellit som kan tas emot endast i något annat
land som är bundet av EES-avtalet (SOU 1992:49 s. 76 f.). Förslaget
följdes genom en komplettering av lagen. En motsvarande bestämmelse
finns i gällande marknadsföringslag (2 § andra stycket).
Frågan är nu om det till följd av förbudsföreläggandedirektivet och det
motsvarande nationella genomförandet av detta kan anses erforderligt att
göra ett motsvarande klargörande som infördes i marknadsförings-
lagstiftningen på grund av en EES-anpassning i svensk rätt av TV-
direktivets bestämmelser. Det kan till en början konstateras att ett sådant
klargörande inte bör övervägas enbart beträffande marknadsföringslagen
utan måste också omfatta de andra lagar som är aktuella i sammanhanget.
Den föreslagna ramlagen behandlar det särskilda förfarandet vid
gränsöverskridande överträdelser och berör överhuvudtaget inte de
svenska lagarnas territoriella räckvidd.
Det ter sig också problematiskt att överblicka de konsekvenser som kan
inträffa, om man i de berörda lagarna ger sig in på att klargöra att
respektive lag gäller både i Sverige och utomlands.
Med hänsyn till det anförda synes övervägande skäl tala för att det i
lagstiftningen inte bör anges något om den respektive lagens tillämp-
lighet i rummet. Det far i stället förutsättas att domstolarna i ljuset av
ramlagens speciella karaktär och syften kommer att tillämpa den
Prop. 2000/2001:34
25
nationella lagen extraterritoriellt när domstolen efter sitt val av tillämplig
lag kommit fram till att lagen skall tillämpas beträffande sådana
överträdelser av den som uteslutande ägt rum i något eller några andra av
medlemsstaterna i Europeiska unionen.
Skäl för att inte lagfästa lagval
Ovanstående praxis har gällt huruvida svensk marknadsrättslig lag skall
tillämpas av svensk domstol på åtgärder som har effekt på den svenska
marknaden. Ilur bör det förhålla sig om det utländska organet som för
talan här i Sverige hävdar att den svenska domstolen skall tillämpa lagen
i det land där åtgärder som har sitt ursprung i Sverige far sin effekt?
Finns det några bärande skäl för att man i svenska domstolar skall döma
efter främmande rätt i dessa fall? Skall den princip som hävdas för den
svenska marknaden vara giltig om det rör sig om ett annat lands
marknad?
Som en följd av att direktiv förutsätts leda till en harmonisering av
medlemsstaternas lagar på ungefär samma nivå kan det med ett teoretiskt
synsätt hävdas att det konsumentskydd som kommer till uttryck i de
listade direktiven bör vara av samma styrka, vilket skulle kunna leda till
bedömningen att det inte torde spela någon större roll vilket lands lag
som tillämpas. 1 praktiken kan det dock finnas inte oväsentliga skillnader
mellan själva lagarna i de olika länderna. Det kan även föreligga
skillnader i fråga om lagtillämpningen, trots att lagarna kan synas
identiska. Om effektlandets aktuella regler ger ett starkare konsument-
skydd än det som kommer till uttryck i det berörda minimidirektivet och
domstolslandet saknar motsvarande regler, blir ställningstagandet beträf-
fande tillämplig lag under alla förhållanden betydelsefullt. Effektlandets
godkända organ torde då komma att grunda sin talan på det landets
lagstiftning och försöka övertyga domstolen att det är denna lagstiftning
som skall tillämpas. En tillämpning av effektlandcts lag medför att det
finns förutsättning för att alla aktörer på den marknaden behandlas lika.
Därigenom kan också lokala traditioner och värderingar beaktas på den
marknad som de konsumenter åtgärderna riktar sig mot finns.
Till stöd för tillämpning av svensk rätt kan åberopas process-
ekonomiska skäl. Såsom Sveriges Reklamförbund anför förlorar detta
skäl i styrka genom att domstolen även vid tillämpning av svensk rätt
torde behöva orientera sig om lagen i det land där marknadsföringen har
sin effekt.
Flera remissinstanser påpekar vikten av rättssäkerhet. Naturligtvis vore
det tillfredsställande för den svenske näringsidkaren att kunna förlita sig
på att svensk rätt, som får antas vara mer bekant än främmande rätt,
kommer att tillämpas på marknadsföringen. Häremot kan ställas konsu-
menternas intresse av att kunna förlita sig på att samma regler gäller
inom samma marknad oavsett var aktiviteten har sitt ursprung. Från
konkurrenssynpunkt kan det också ligga i näringsidkarens intresse att
marknadsföringsåtgärder som riktar sig till en viss marknad behandlas på
samma sätt och inte enligt olika rättsordningar. Det kan exempelvis inte
ligga i svenska företags intressen att en jämförelsevis långtgående svensk
Prop. 2000/2001:34
26
lagstiftning skall hindra dem från att i ett annat land vidta marknads-
föringsåtgärder som är tillåtna för inhemska företag.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga
aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel,
på den inre marknaden (direktivet om elektronisk handel) har nyligen
antagits och skall genomföras i svensk rätt. Direktivet föreskriver som
huvudregel en tillämpning av ursprungslandets (sändarlandets) lag för
informationssamhällets tjänster. I Regeringskansliet bereds ett förslag till
den reglering som behövs för genomförandet.
Det är svårt att nu överblicka och ge generella riktlinjer för i vilka
situationer ursprungslandsprincipen respektive effektlandsprincipen bör
tillämpas på lagvalet. Rättsläget är således - såsom Juridiska fakulteten
vid Stockholms universitet också påpekar - osäkert. Det kan förväntas att
EG-domstolen kommer att ge vägledning i fråga om vilken lagvals-
princip som skall tillämpas. Det bör ankomma på den nationella
domstolen att avgöra vilket lands lag som skall tillämpas. Det föreslås
därför att det när det gäller den materiella rätten inte nu skall slås fast
något lagval i lagen.
Svensk domstols internationella behörighet
Lagrådet har i sitt yttrande pekat på att bestämmelsen i 1 § andra stycket
1 i det till Lagrådet remitterade lagförslaget i realiteten är en
bestämmelse om internationell jurisdiktion. Mot den bakgrunden anser
Lagrådet att bestämmelsen inte kan godtas om Bryssel- och Lugano-
konventionema är tillämpliga på behörighetsfrågan. I detta avseende
delar regeringen Lagrådets uppfattning.
När det gäller frågan om den aktuella lagen faller utanför privaträttens
område anser regeringen liksom Lagrådet att gränsen mellan privaträtt
och offentlig rätt är obestämd, inte minst när det gäller vissa delar av
konsumenträtten. Begreppet privaträtt kan enligt ett svenskt hävdvunnet
synsätt anses utesluta marknadsrätten. Frågan kan dock inte besvaras med
utgångspunkt i det svenska synsättet. Begreppet ”privaträttens område”,
som i den engelska språkversionen betecknas ”civil and commercial
matters”, skall tolkas autonomt och ges en självständig, av nationell rätt
oberoende och för samtliga konventionsstater gemensam tolkning. Det är
inte självklart hur EG-domstolen skulle klassificera marknadsrätten.
Detta gäller särskilt mot bakgrund av att talerätt i marknadsrättsliga
frågor tillkommer inte bara offentligrättsliga subjekt utan även privata
sådana. EG-domstolen har i tidigare avgöranden när det gäller tolkningen
av Brysselkonventionen och begreppet privaträtt haft att bedöma om
käranden är en offentlig myndighet och om myndigheten utövar
offentligrättsliga befogenheter. Dessa avgöranden ger inget svar på hur
man skall se på frågor där talan i samma syfte kan föras både av en
offentlig myndighet och en privat organisation. Hur EG-domstolen skulle
tolka begreppet i den situationen är inte möjligt att förutsäga.
Med detta synsätt anser regeringen - till skillnad från vad som
föreslogs i lagrådsremissen - att det i lagen inte bör införas någon
bestämmelse om svensk domstols internationella behörighet.
Prop. 2000/2001:34
27
Prop. 2000/2001:34
Regeringens förslag: Det godkända organet får ansöka om förbud och
åläggande vid vite enligt marknadsföringslagen eller särskild avgift enligt
radio- och TV-lagen.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att ansökan också
skulle få avse marknadsstömingsavgift.
Remissinstanserna: Annonsörföreningen, Sveriges Industriförbund
och Sveriges Reklamförbund framför att marknadsstömingsavgift eller
särskild avgift enligt radio- och TV-lagen inte bör komma i fråga.
Industriförbundet och Reklamförbundet anser att man i stället för att
ålägga särskilt avgift bör tillämpa marknadsföringslagen för att rikta ett
förbud mot annonsören. Hovrätten för övre Norrland pekar på att det
varken i marknadsföringslagen eller i de lagar som genomför de berörda
direktiven anges möjlighet att vidta åtgärder som att offentliggöra
beslutet eller till beriktigande och menar att det bör övervägas att införa
sådana sanktioner om de är vanliga i andra medlemsstater.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 2.1 i förbudsföreläggande-
direktivet räknas de åtgärder mot överträdelser upp som domstolen skall
kunna besluta om. Dessa åtgärder består i grova drag av föreläggande om
upphörande av eller förbud mot överträdelsen, offentliggörande av
beslutet eller av ett beriktigande för att undanröja fortsatta verkningar av
överträdelsen, och - i den mån rättsordningen i den berörda medlems-
staten tillåter det - åläggande mot näringsidkaren att till statskassan eller
annan mottagare betala böter om han underlåter att rätta sig efter beslutet
inom den förelagda fristen. Offentliggörande av beslut och beriktigande
behöver dock bara äga rum i den mån det är lämpligt.
Enligt svensk rätt torde aktuella åtgärder begränsas till föreläggande
om förbud mot överträdelsen eller åläggande om att lämna information
samt till utdömande av förelagt vite till staten. Emellertid finns i
marknadsföringslagen och radio- och TV-lagen ett speciellt slag av
påföljd i form av avgift (marknadsstömingsavgift respektive särskild
avgift). Denna påföljd torde falla vid sidan av de åtgärder som räknas upp
i direktivet, eftersom båda avgifterna döms ut i efterhand till följd av en
redan begången överträdelse av ett lagfäst förbud. Avgifterna hänför sig
inte heller till en överträdelse av ett till den aktuelle näringsidkaren riktat
förbudsföreläggande. Det kan emellertid inte utläsas av direktivet att det
skulle finnas ett förbud mot att använda sig av avgifter av detta slag när
talan här väcks mot ett svenskt företag avseende dess beteende på en
utländsk konsumentmarknad.
Marknadsstömingsavgift infördes i stället för den straffpåföljd som
kunde följa enligt äldre marknadsföringslag. Sådan avgift är avsedd att
utgå endast vid allvarliga överträdelser.
Principiella skäl, främst från likabehandlingssynpunkt, talar för att
utesluta marknadsstömingsavgift och särskild avgift enligt radio- och
TV-lagen som sanktionsmedel i de aktuella situationerna. Mot bakgrund
av att det inte är helt i överensstämmelse med direktivet att ålägga en
repressiv avgift och att sådan avgift sannolikt inte skulle kunna drabba
28
andra aktörer på den utländska marknaden, bör möjligheten att ålägga
marknadsstömingsavgift inte inforas här.
När det gäller sanktioner med anledning av i detta sammanhang
aktuella överträdelser av radio- och TV-lagen som kan påtalas av
Granskningsnämnden for Radio och TV är avgiften den enda påföljd som
kan komma i fråga. Det förordas därför att den särskilda avgiften skall
kunna dömas ut om ett utländskt organ för talan här.
Hovrätten för Övre Norrland pekar på att det varken i marknads-
föringslagen eller i de andra lagar som genomför de berörda direktiven
anges möjlighet att vidta åtgärder som att offentliggöra beslut eller
beriktigande.
I den mån utländska rättsordningar har regler om offentliggörande av
beslut eller beriktigande skulle införande av sådana bestämmelser för
svensk del vara ur konkurrenssynpunkt neutralt för svenska närings-
idkare när de verkar på utländsk marknad. I radio- och TV-lagen ges
möjlighet för Granskningsnämnden för radio- och TV att ålägga
sändande företag att offentliggöra nämndens beslut. I radio- och TV-
lagen finns också bestämmelser om beriktigande. Några motsvarande
bestämmelser finns inte, såsom Hovrätten påpekat, i marknads-
föringslagen.
Direktivets bestämmelse är utformad så att domstolen skall vara
behörig att besluta vid förfaranden om att, där det är lämpligt, vidta
åtgärder som att offentliggöra beslutet och/eller offentliggöra ett
beriktigande. Genom den offentlighetsprincip som råder i Sverige är
domstolarnas domar och beslut offentliga. När det gäller beriktigande kan
möjligheten för Marknadsdomstolen att utfärda åläggande om att lämna
information enligt 15 och 16 §§ marknadsföringslagen till stor del
uppfylla samma ändamål som ett beriktigande, nämligen att korrekta
upplysningar lämnas.
Regeringens förslag: Ett godkänt organ skall samråda med motparten
innan talan far väckas vid domstol.
Promemorians förslag: I promemorian ställs inget krav på föregående
samråd. I stället anförs att motparten till följd av den kommunikation som
sker inom ramen för en process vid domstol har möjlighet att vidta
rättelse.
Remissinstanserna: Konsumentverket/KO, Annonsörföreningen,
Sveriges Industriförbund, Swedma och Svenska Postorderföreningen
framför att det är angeläget med föregående samråd för att undvika att
ärendet över huvud taget anhängiggörs hos domstol. Hovrätten för Övre
Norrland menar att det i promemorian redovisade kravet på kom-
munikation i domstolen inte ersätter ett samrådsförfarande i direktivets
mening.
Skälen för regeringens förslag. Artikel 5 i förbudsföreläggande-
direktivet innehåller bestämmelser om föregående samråd mellan det
godkända organet och den som begått en överträdelse och det godkända
Prop. 2000/2001:34
29
organet och det motsvarande godkända organ som finns i den Prop. 2000/2001:34
medlemsstat där åtgärden för att stoppa överträdelsen söks. Det
föreskrivs vara medlemsstatens sak att avgöra, om den part som ansöker
om förbudsföreläggande måste samråda med det godkända organet. Om
överträdelsen inte upphör inom två veckor efter det att begäran om
samråd har mottagits, lår den berörda parten väcka talan om förbuds-
föreläggande utan ytterligare dröjsmål.
Enligt förvaltningsrättsliga principer har den som misstänks för att ha
begått en överträdelse rätt att både få ta del av det som anförs mot
vederbörande och att få yttra sig över detsamma. Endast i särskilda
undantagsfall såsom att ärendet är av brådskande natur kan möjligheten
att få yttra sig begränsas. Det gäller ibland i sådana fall då ett
interimistiskt beslut påkallas.
En viktig orsak till att artikelbcstämmelsen om samråd mellan det
godkända organet och dess motsvarighet i domstolslandet infördes var att
den öppnar möjlighet för det godkända organet i domstolslandet antingen
att själv försöka få stopp på överträdelsen genom samråd med den
berörde näringsidkaren eller att överlämna ärendet till en själv-
regleringsinstans för skyndsamt avgörande.
Enligt 13 § förordningen (1995:868) med instruktion för Konsument-
verket måste Konsumentombudsmannen bereda motparten tillfälle att
yttra sig innan den ansöker om förbud, åläggande eller marknads-
stömingsavgift. Endast i brådskande eller andra särskilda fall får sådant
underlåtas.
Flera remissinstanser har påpekat nyttan med krav på föregående
samråd. En fördel är att det kan undvikas att vissa mål över huvud taget
anhängiggörs vid domstol. Det är också möjligt att det går snabbare att
uppnå rättelse. Vidare är det en uttalad strävan i marknadsrättsliga
sammanhang inom EU att tvister helst skall lösas utanför domstolarna.
Från kostnadssynpunkt kan således ett krav på föregående samråd vara
fördelaktigt både för parter och domstolar. Innan talan väcks bör det
därför krävas av det godkända organet att det först har givit motparten
tillfälle att frivilligt vidta rättelse. Någon skyldighet för det godkända
organet att samråda med motsvarande godkänt organ i Sverige bör dock
inte införas.
Regeringens förslag: Förbudsföreläggandedirektivet genomförs i en
särskild lag och inte i de lagar som genomför de konsumentskydds-
direktiv som räknas upp i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans framför några invändningar
mot att direktivet genomförs i en speciallag.
Skälen för regeringens förslag: De alternativ som står till buds för att
genomföra förbudsföreläggandedirektivet är att införa en allmän
processuell speciallag eller att endast göra ändringar i de lagar som
30
nationellt genomfor de direktiv som finns angivna i bilagan till förbuds-
föreläggandedirektivet.
Alternativet att genomfora direktivet genom att komplettera de
enskilda lagarna med vissa bestämmelser som rör förbudsföreläg-
gandedirektivet medför med nödvändighet att var och en av dessa lagar
kommer att tillföras nya förfaranderegler som tar sikte på ganska
speciella förhållanden. Det bör i princip undvikas att tynga ett flertal
lagar med nya bestämmelser, om det kan säkerställas att direktivet blir
genomfört på ett annat, smidigare sätt. En generellt verkande ramlag får
anses vara ett smidigare instrument. Härtill kommer att de författ-
ningsbestämmelser som måste till för att genomföra direktivet har, en
mycket begränsad målgrupp, nämligen främst Marknadsdomstolen och
Länsrätten i Stockholms län.
På angivna skäl förordas att genomförandet görs i en ny speciallag och
inte i respektive lag som genomför respektive direktiv i bilagan till
förbudsföreläggandedirektivet.
Direktivet behandlar endast medlemsstater i Europeiska unionen. Flera
av de lagar som genomför direktiven i bilagan till förbudsföreläg-
gandedirektivet omfattar även stater som är anslutna till Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat). Det finns därför skäl att låta
den nya lagen omfatta även sådana stater.
Genomförandet av förbudsföreläggandet föranleder här inga förslag
om ändringar i de lagar som genomför de direktiv som anges i bilagan till
förbudsföreläggandedirektivet.
Resegarantilagsutredningen har föreslagit nya bestämmelser som i flera
hänseenden förändrar det nuvarande systemet. Den nya resegarantilagen
bör enligt utredningens förslag träda i kraft den 1 januari 2001. I
samband med arbetet med utredningens förslag får övervägas vilket
organ som skall vara det som enligt förbudsföreläggandedirektivet skall
vara prövande domstol eller administrativ myndighet.
Prop. 2000/2001:34
Regeringens bedömning: De organ som uppfyller de i direktivet
angivna kvalifikationerna, anmäls till kommissionen efter beslut av
regeringen, för publicering i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har efterlyst regler för
anmälan av godkänt organ. Sveriges Industriförbund och Annonsör-
föreningen anser att företag och företagarorganisationer skall komma i
fråga som godkänt organ, Direkthandlarnas förening anser att
direkthandlamas organisationer kan anses utgöra godkänt organ, Svenska
Postorderföreningen och Swedma anser att branschorganisationer och
möjligen enskilda företag kan ges ställning som godkänt organ.
31
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3 i förbudsföreläg-
gandedirektivct definieras de i effektlandet godkända organ som kan
väcka talan mot ett företag i domstolslandet. Det rör sig om varje organ
eller organisation som vederbörligen inrättats i enlighet med lagen i en
medlemsstat och som har ett berättigat intresse av alt säkerställa att man
följer de bestämmelser som nationellt genomförts på grundval av de
direktiv som finns i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet. Som
sådana organ anges "särskilt" ett eller flera oberoende offentliga organ
med särskilt ansvar för att skydda kollektiva konsumentintressen eller
organisationer vilkas syfte är att skydda sådana intressen.
Begränsningen till att organet skall ha ett särskilt ansvar för att skydda
de kollektiva konsumentintressena (avser offentliga organ) eller ett syfte
att skydda intressena (avser organisationer) torde utesluta att exempelvis
företag eller företagarorganisationer kan tillerkännas status som godkänt
organ. En annan begränsning är att det endast kan komma i fråga att
godkänna organ som har inrättats i enlighet med lagen i en medlemsstat.
Det betyder att världsomfattande organisationer med säte utanför EU inte
kan bli godkända organ. En annan fråga beträffande företagar-
organisationer och sistnämnda slag av organisationer är om domstolen
ändå vill ge organisationen talerätt i ett enskilt fall. Detta torde knappast
direktivet eller den föreslagna lagen förhindra.
För svenskt vidkommande får övervägas vilka organ som lämpligen
bör anmälas till kommissionen som godkända organ. Endast sådana
organ bör anmälas som har ekonomiska förutsättningar och realistiska
möjligheter att både initiera och föra en process utomlands.
Det bör framhållas i sammanhanget att domstolen enligt vad som anges
i artikel 4.1 behåller rätten alt pröva om organets syfte berättigar att den
vidtar åtgärder i ett speciellt fall (t.ex. huruvida fallet ryms inom en
specialiserad konsumentsammanslutnings verksamhetsområde).
Det kan diskuteras av flera skäl, inte minst med hänsyn till kost-
naderna, om en konsumentmyndighet eller konsumentorganisation är
villig att engagera sig i en process om förbudsföreläggande i en annan
medlemsstat. Ett mer attraktivt alternativ torde vara att man uppträder
som rättegångsombud. Konsumentombudsmannen i Sverige skulle t.ex.
kunna vara rättegångsombud för en utländskt godkänt organ som för
talan mot ett svenskt företag vid Marknadsdomstolen. I vad mån
Konsumentombudsmannen skulle kunna ge ett utländskt organ i uppdrag
att föra Konsumentombudsmannens talan vid utländsk domstol är
beroende av om detta accepteras av det utländska organet. Förutsätt-
ningarna för en sådan acceptans torde vara större, om det utländska
organet är en myndighet eller liknande. Det beror främst på att det sedan
länge utvecklats väl fungerande former för samarbete i form av nätverk
och liknande mellan berörda tillsynsmyndigheter från olika länder.
Tanken är att sådana former av administrativt samarbete skall fördjupas
inom EU.
Genomgående torde det inte vara några problem förknippade med att
någon inom en godkänd privat organisation ges uppdraget att vara
rättegångsombud.
Svensk lag torde under alla förhållanden inte hindra att ett svenskt
godkänt organ kan föra talan för en motsvarande utländsk sådan som vill
Prop. 2000/2001:34
32
väcka talan här i riket. Det gäller också beträffande myndigheter, dock
under förutsättning att saken ligger inom dessas kompetens. Konsument-
ombudsmannen kan t.ex. inträda som rättegångsombud i en sak som
gäller överträdelse av marknadsföringslagens bestämmelser.
Det är för tidigt, åtminstone i samband med detta lagstiftningsärende,
att kunna bedöma behovet av ett mer formaliserat förfarande med
rättegångsombud eller liknande inom ramen for det system som
förbudsföreläggandedirektivet ställer upp. Om utvecklingen pekar mot att
ett sådant behov finns, får det senare övervägas vilka eventuella
författningsändringar som bör göras for att kunna åstadkomma att någon
inom en myndighet skall kunna uppträda som rättegångsombud i de här
aktuella sammanhangen. Det finns många oklara frågor att ta ställning till
i samband med sådana eventuella överväganden, såsom frågor om
rättegångsombudets befogenhet och behörighet, rättegångskostnader etc.
Prop. 2000/2001:34
Genomförandet av förbudsforeläggandedirektivets mekanism på det
nationella planet for otvivelaktigt i teorin med sig en utökad
ärendehantering hos myndigheter och domstolar. Det gäller i första hand
för Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen, eftersom andra
instanser som kan beröras (till följd av en tillämpning av denna
mekanism inom ramen for delar av radio- och TV-lagen samt
läkemedelslagen) knappast kommer att påverkas annat än i sällsynta
undantagsfall. Det kan därmed leda till ökade kostnader för Konsument-
ombudsmannen och Marknadsdomstolen. Hur stora kostnadsökningarna i
praktiken kan beräknas bli är inte möjligt att uppskatta. Det är givetvis i
första hand avhängigt av i vilken omfattning den nya mekanismen
kommer att utnyttjas.
Kostnadsökningarna skall tas inom myndigheternas och domstolarnas
befintliga ramar.
Det föreslås att lagen träder i kraft den 1 januari 2001, vilket är den dag
direktivet senast skall vara genomfört i medlemsstaterna.
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 34
33
Prop. 2000/2001:34
I första stycket anges lagens tillämpningsområde. För närmare
redovisning av omfattningen av de överträdelser för vilka lagen skall
tillämpas hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnittet 4.4.
I andra stycket preciseras närmare i vilken situation lagen skall
tillämpas när det gäller överträdelser. Det skall vara fråga om över-
trädelser av bestämmelser som finns till skydd för konsumenters
intressen, dvs. det intresse konsumenterna som kollektiv representerar,
och som får sin verkan i en annan stat inom EES. Beträffande frågan vad
som skall hänföras till det kollektiva konsumentskyddsintresset hänvisas
till avsnitt 4.3.
2§
1 paragrafen ges utländska organ rätt att föra talan vid svensk domstol.
Respektive medlemsstat skall anmäla godkända organ till kommissionen
för publicering i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Ett
publicerat organ har rättskapacitet till dess motsatsen publiceras.
3§
I paragrafen anges vad talan får avse.
Genom hänvisningen i första punkten till marknadsföringslagen
omfattas föreläggande om förbud, åläggande att lämna information samt
interimistiska förelägganden och ålägganden.
I andra punkten anges den särskilda avgift som sändande bolag kan
föreläggas att betala enligt radio- och TV-lagen.
Av tredje punkten framgår att talan får avse utdömande av förelagt
vite.
4§
Av paragrafen framgår att det godkända organet först måste ha försökt få
överträdelsen att upphöra på frivillig väg. Om sådana kontakter inte har
lett till resultat får talan väckas vid domstol. Paragrafen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen anges vid vilken domstol talan får väckas.
Enligt punkten tre kan talan om vite väckas antingen vid tingsrätt som
är behörig enligt 10 kap rättegångsbalken eller vid Stockholms tingsrätt.
Stockholms tingsrätt är i likhet med vad som sägs i 40 § marknads-
föringslagen alltid behörig och således inte endast i den mån någon annan
behörig tingsrätt inte finns.
34
Enligt den nya sista punkten i första stycket ges Marknadsdomstolen
behörighet att tillämpa den nya lagen om talerätt för vissa utländska
konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.
35
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas i fråga om överträdelser av bestämmelser, som
genomför de direktiv som anges i en bilaga till Europaparlamentets och
rådets direktiv 98/27/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsu-
menternas intressen5.
Lagen tillämpas dock endast i fråga om överträdelser av bestämmelser
till skydd för konsumenternas intressen som begås av en näringsidkare i
en medlemsstat i Europeiska unionen men som har effekt i en annan
medlemsstat.
2 § Varje sådan myndighet eller organisation i en annan medlemsstat som
enligt en av Europeiska kommissionen upprättad och i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning publicerad förteckning är godkänd för
att väcka talan som avses i denna lag, har rätt att vid överträdelse av
sådana bestämmelser som avses i 1 § väcka talan i Sverige.
3 § Talan skall väckas vid
1. Marknadsdomstolen i fråga om förbudsföreläggande,
2. Stockholms tingsrätt i fråga om marknadsstömingsavgift,
3. Länsrätten i Stockholm län i fråga om sådan särskild avgift som
avses i radio- och TV-lagen (1996:844),
4. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller vid
Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.
Marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas på förfaranden i
Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt medan radio- och TV-
lagen (1996:844) tillämpas på förfaranden vid Länsrätten i Stockholms
län.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
5 (EGT L 166, 11.6.1998, s. 51, Celex 31998L0027)
36
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m.6 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
l7
Marknadsdomstolen handlägger mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen (1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
6. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling.
7. de författningsbestämmelser i
andra medlemsstater i Europeiska
unionen som kan tillämpas vid
bedömningen av en överträdelse
när ett utländskt organ för talan
enligt lagen (2000.XXX) om talan
om förbudsföreläggande för att
skydda konsumenternas intressen
över gränserna.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål enligt
konkurrenslagen (1993:20) eller marknadsföringslagen (1995:450). I mål
enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller
vad som föreskrivs i dessa lagar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 1
6 Lagen omtryckt 1984:294.
7 Senaste lydelse 1998:649.
37
Följande instanser har yttrat sig över promemorian Talerätt vid gräns-
överskridande överträdelser inom konsumenträtten - genomförande av
förbudsföreläggandedirektivet 98/27/EG (Ds 2000:32). Hovrätten för
övre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län,
Marknadsdomstolen, Stockholms tingsrätt, Riksrevisionsverket, Stats-
kontoret, Konkurrensverket, Konsumentverket/KO, Gransknings-
nämnden för radio och TV, Läkemedelsverket, Kammarkollegiet,
Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid
Lunds universitet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund,
Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Marknads-
förbund, Sveriges Reklamförbund, Annonsörföreningen, Direkt-
handelsföretagens förening, Swedish Direct Marketing Association,
Svenska postorderföreningen, Svenska Bankföreningen, Tjänstemännens
centralorganisation och Sveriges Konsumentråd.
Justitiekanslem, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Akademikers
centralorganisation, och Svenska Arbetsgivareföreningen har avstått från
att yttra sig.
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 2
38
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,
med beaktande av kommissionens förslag8,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande9,
i enlighet med det i artikel 189b i fördraget angivna förfarandet10, och
med beaktande av följande:
(1) I vissa direktiv, som anges i förteckningen i bilagan till detta
direktiv, föreskrivs bestämmelser om skydd för konsumenternas
intressen.
(2) Med de mekanismer som nu finns på såväl nationell nivå som på
gemenskapsnivå för att säkerställa att dessa direktiv följs, är det inte
alltid möjligt att fa överträdelser som skadar konsumenternas
kollektiva intressen att upphöra i rätt tid. Kollektiva intressen är
sådana intressen som inte innefattar kumulering av enskildas
intressen, vilka enskilda har skadats genom en överträdelse. Detta
påverkar inte talan som väcks av enskilda, som har skadats genom
en överträdelse.
(3) När det gäller direktivets syfte att fa sådan verksamhet som är
olaglig enligt de nationella bestämmelserna att upphöra, kan
verkningarna av nationella åtgärder för att införa de ovannämnda
direktiven, inklusive sådana skyddsåtgärder som går utöver den
nivå som krävs i de direktiven, motverkas, under förutsättning att
de är förenliga med fördraget och tillåtliga enligt de direktiven, om
verksamheten far effekt i en annan medlemsstat än den i vilken den
har sitt ursprung.
(4) Dessa svårigheter kan splittra en väl fungerande inre marknad,
eftersom de innebär att det är tillräckligt att flytta källan till en
"EGTC 107, 13.4.1996, s. 3 ochEGTC 80, 13.3.1997, s. 10.
9 EGT C 30,30.1.1997, s. 112.
10 Europaparlamentets yttrande av den 14 november 1996 (EGT C 362, 2.12.1996, s. 236).
Rådets gemensamma ståndpunkt av den 30 oktober 1997 (EGT C 389, 22.12.1997, s. 51)
och Europaparlamentets beslut av den 12 mars 1998 (EGT C 104, 6.4.1998). Rådets beslut
av den 23 april 1998.
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 3
39
olaglig verksamhet till ett annat land för att förlägga den utom
räckhåll för alla rättsliga åtgärder och detta utgör en snedvridning
av konkurrensen.
(5) Dessa svårigheter kommer sannolikt att minska konsumenternas
förtroende för den inre marknaden och kan komma att begränsa
handlingsutrymmet för organisationer, som företräder konsument-
ernas kollektiva intressen, eller oberoende offentliga organ, som är
ansvariga för att skydda konsumenternas kollektiva intressen, när
dessa påverkas negativt av verksamhet som innebär att gemen-
skapsrätten överträds.
(6) Eftersom sådan verksamhet ofta sträcker sig bortom medlems-
staternas gränser, brådskar det att genomföra en viss tillnärmning
av de nationella bestämmelser som är utarbetade för att få
ovannämnda olagliga verksamhet att upphöra, oavsett i vilket land
den olagliga verksamheten har lått effekt. Med avseende på
behörighet skall detta inte påverka den internationella privaträttens
regler eller mellan medlemsstaterna gällande konventioner, varvid
hänsyn skall tas till de allmänna skyldigheter för medlemsstaterna
som härrör från fördraget, särskilt dem som har samband med att
den inre marknaden fungerar väl.
(7) Syftet med den tänkta åtgärden kan endast uppnås av gemenskapen
och det åligger följaktligen gemenskapen att vidta åtgärder.
(8) I enlighet med artikel 3b tredje stycket i fördraget åligger det
gemenskapen att inte vidta någon åtgärd som går utöver vad som är
nödvändigt for att uppnå målen i fördraget. I överensstämmelse
med den artikeln måste särdragen hos de nationella rättsordningarna
beaktas i så stor utsträckning som bara är möjligt genom att
medlemsstaterna tillåts att fritt välja mellan olika alternativ, som
har samma verkan. De domstolar eller administrativa myndigheter
som är behöriga att fatta beslut i de förfaranden som avses i artikel
2 i detta direktiv bör ha rätt att granska verkningarna av tidigare
beslut.
(9) Ett alternativ bör bestå i att ett eller flera oberoende offentliga
organ, med särskilt ansvar för att skydda konsumenternas kollektiva
intressen, utövar rätten till talan i frågor som framläggs i detta
direktiv. Ett annat alternativ bör sörja för att organisationer, vilkas
ändamål är att skydda konsumenternas kollektiva intressen, utövar
dessa rättigheter i enlighet med de kriterier som föreskrivs i
nationell lag.
(10) Medlemsstaterna bör kunna välja mellan eller kombinera båda
dessa alternativ när de på nationell nivå utser de organ och/eller
organisationer som skall vara behöriga för ändamålen i detta
direktiv.
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 3
40
(11) För överträdelser inom gemenskapen bör principen om ömsesidigt Prop. 2000/2001:34
erkännande tillämpas på dessa organ och/eller organisationer. Bilaga 3
Medlemsstaterna bör på begäran av sina nationella inrättningar
meddela kommissionen namn och syfte avseende de nationella
inrättningar som är godkända for att väcka talan i deras eget land
enligt bestämmelserna i detta direktiv.
(12) Det är kommissionens sak att i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning offentliggöra en förteckning över dessa godkända
inrättningar. Till dess att ett meddelande om motsatsen offentlig-
görs, anses en godkänd inrättning ha rättskapacitet om dess namn
ingår i den forteckningen.
(13) Medlemsstaterna bör kunna kräva att den part som avser att ansöka
om förbudsföreläggande på förhand samråder med svaranden, så att
denne får möjlighet att upphöra med den omtvistade överträdelsen.
Medlemsstaten bör kunna kräva att detta föregående samråd sker
tillsammans med ett oberoende offentligt organ, som utses av dessa
medlemsstater.
(14) Om medlemsstaterna har bestämt att föregående samråd skall äga
rum bör en frist om två veckor sättas ut från det att begäran om
samråd tagits emot, och om överträdelsen inte har upphört inom
fristen far sökanden väcka talan hos den behöriga domstolen eller
administrativa myndigheten utan ytterligare dröjsmål.
(15) Det är lämpligt att kommissionen framlägger en rapport om hur
detta direktiv fungerar och särskilt om dess tillämpningsområde och
om verkan av föregående samråd.
(16) Tillämpningen av detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av
gemenskapens konkurrensregler.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och
andra författningar till varandra när det gäller åtgärder för förbuds-
föreläggande enligt artikel 2 för skydd for de kollektiva konsument-
intressen som omfattas av de direktiv som anges i förteckningen i bilagan
for att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl.
2. Med överträdelse avses i detta direktiv varje handling som strider mot
de direktiv som anges i förteckningen i bilagan, så som de införlivats i
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 34
medlemsstaternas nationella rättsordningar, och som skadar de kollektiva
intressen som avses i punkt 1.
Artikel 2
1. Medlemsstaterna skall utse de domstolar eller administrativa
myndigheter som skall vara behöriga att besluta vid förfaranden som
inleds av sådana godkända inrättningar som avses i artikel 3 om att
a) så snart som möjligt, och där det är lämpligt inom ramen för ett
förenklat förfarande, meddela föreläggande om upphörande av eller
förbud mot varje överträdelse,
b) där del är lämpligt vidta åtgärder som att offentliggöra beslutet, helt
eller delvis och på sätt som bedöms som lämpligt, och/eller
offentliggöra ett beriktigande i syfte att undanröja fortsatta verk-
ningar av överträdelsen,
c) i den mån rättsordningen i den berörda medlemsstaten tillåter,
ålägga svaranden, om han är tappande part, att till statskassan eller
annan mottagare som utses i eller enligt nationell lagstiftning betala
dagsböter eller andra böter, som föreskrivs i nationell lagstiftning,
om han underlåter att rätta sig efter beslutet inom en frist som
domstolar eller administrativa myndigheter bestämmer för att
säkerställa att besluten följs
2. Detta direktiv skall inte påverka intemationell-privaträttsliga regler
med avseende på tillämplig lag och leder således normalt till tillämpning
av antingen lagen i den medlemsstat där överträdelsen har sitt ursprung
eller lagen i den medlemsstat där överträdelsen tår effekt.
Artikel 3
Med godkänd inrättning avses i detta direktiv varje organ eller
organisation som vederbörligen inrättas i enlighet med lagen i en
medlemsstat och som har ett berättigat intresse av att säkerställa att de
bestämmelser som avses i artikel 1 följs, särskilt
a) ett eller flera oberoende offentliga organ, med särskilt ansvar för att
skydda de intressen som avses i artikel 1 i medlemsstater där sådana
organ finns, och/eller
b) organisationer vilkas syfte är att skydda de intressen som avses i
artikel 1, i enlighet med de kriterier som föreskrivs i deras
nationella lag.
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 3
42
Artikel 4
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 3
1. Varje medlemsstat skall, om en överträdelse har sitt ursprung i den
medlemsstaten, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att
vaije godkänd inrättning från en annan medlemsstat, där de intressen som
skyddas av den godkända inrättningen påverkas av överträdelsen, får
ansöka hos den domstol eller den administrativa myndighet som avses i
artikel 2 mot uppvisande av den förteckning som nämns i punkt 3.
Domstolarna eller de administrativa myndigheterna skall godta denna
förteckning som bevis på den godkända inrättningens rättskapacitet utan
att deras rätt att pröva om den godkända inrättningens syfte berättigar att
den vidtar åtgärder i ett bestämt fall påverkas.
2. För överträdelser inom gemenskapen, och utan att det påverkar de
rättigheter som andra inrättningar har enligt nationell lagstiftning, skall
medlemsstaterna på begäran av sina godkända inrättningar meddela
kommissionen att dessa inrättningar är godkända för att väcka talan enligt
artikel 2. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om dessa
godkända inrättningars namn och syfte.
3. Kommissionen skall utarbeta en förteckning över de godkända
inrättningar som avses i punkt 2 med angivande av deras syfte. Denna
förteckning skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning-, ändringar i denna förteckning skall offentliggöras utan dröjsmål
och den med nya uppgifter kompletterade förteckningen skall
offentliggöras var sjätte månad.
Artikel 5
1. Medlemsstaterna får införa eller behålla i kraft bestämmelser enligt
vilka den part som avser att ansöka om förbudsföreläggande kan inleda
detta förfarande först efter att ha försökt att få överträdelsen att upphöra
genom samråd med antingen svaranden eller både med svaranden och en
sådan godkänd inrättning som avses i artikel 3 a i den medlemsstat där
förbudsföreläggande söks. Det är medlemsstaten som skall avgöra, om
den part som ansöker om förbudsföreläggande måste samråda med den
godkända inrättningen. Om överträdelsen inte upphör inom två veckor
efter det att begäran om samråd har mottagits, får den berörda parten
väcka talan om förbudsföreläggande utan ytterligare dröjsmål.
2. De regler för föregående samråd som antas av medlemsstaterna skall
anmälas till kommissionen och offentliggöras i Europeiska gemen-
skapernas officiella tidning.
43
Artikel 6
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 3
1. Vart tredje år och första gången senast fem år efter detta direktivs
ikraftträdande skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet
överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv.
2. Kommissionen skall i sin första rapport särskilt granska
— detta direktivs tillämpningsområde i förhållande till skyddet för
kollektiva intressen for personer som är verksamma inom handel,
industri, hantverk eller fria yrken,
— detta direktivs tillämpningsområde som det stadgas i de direktiv
som ingår i förteckningen i bilagan,
— om det föregående samrådet i artikel 5 har bidragit till ett effektivt
konsumentskydd.
Där det är lämpligt skall denna rapport åtföljas av förslag som syftar till
att ändra detta direktiv.
Artikel 7
Detta direktiv skall inte utgöra hinder för medlemsstaterna att anta eller
behålla i kraft bestämmelser som är utarbetade för att tillerkänna
godkända inrättningar och alla andra berörda personer mer vittgående
rättigheter att väcka talan på nationell nivå.
Artikel 8
1. Medlemsstaterna skall senast 30 månader efter detta direktivs
ikraftträdande sätta i kraft de lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa direktivet. De skall genast underrätta
kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en
hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de
bestämmelser i nationell lag som de antar inom det område som omfattas
av detta direktiv.
Artikel 9
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har
offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Artikel 10
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdad i Bryssel den 19 maj 1998.
På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar
J. M. GIL-ROBLES G. BROWN
Ordförande Ordförande
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 3
45
BILAGA
FÖRTECKNING ÖVER DIREKTIV SOM OMFATTAS AV ARTIKEL
1"
1) Rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om
vilseledande reklam (EGT L 250, 19.9.1984, s. 17).
2) Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att
skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta
affärslokaler (EGT L 372, 31.12.1985, s. 31).
3) Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om
konsumentkrediter (EGT L 42, 12.2.1987, s. 48), senast ändrat
genom direktiv 98/7/EG(EGTL 101, 1.4.1998, s. 17).
4) Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om sam-
ordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas
lagar och andra författningar om utförandet av sändnings-
verksamhet för television: Artiklarna 10-21 (EGT L 298,
17.10.1989, s. 23), i dess lydelse enligt direktiv 97/36/EG (EGT L
202, 30.7.1997, s. 60).
5) Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor,
semesterpaket och andra paketarrangemang. (EGT L 158,
23.6.1990, s. 59).
6) Rådets direktiv 92/28/EEG av den 31 mars 1992 om marknads-
föring av humanläkemedel (EGT L 113, 30.4.1992, s. 13).
7) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor
i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29).
8) Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26
oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal
om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis (EGT L
280, 29.10.1994, s. 83).
9) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj
1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997,
s. 19).
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 3
11 Direktiv nr 1, 6, 7 och 9 innehåller särskilda bestämmelser om förbudsföreläggande.
46
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag tillämpas i fråga om överträdelser av bestämmelser som
genomför de direktiv som anges i en bilaga till Europaparlamentets och
rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för
att skydda konsumenternas intressen.1
Lagen gäller dock endast sådana överträdelser av bestämmelser till
skydd för konsumenters intressen som
1. begås av någon som har sitt hemvist i Sverige eller annan väsentlig
anknytning till Sverige, och
2. påverkar konsumenter i en annan stat som är ansluten till Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat).
2 § En myndighet eller organisation i en annan EES-stat än Sverige far
väcka talan i en svensk domstol med anledning av en överträdelse som
avses i 1 §, om den är godkänd enligt en särskild förteckning som har
upprättats av Europeiska unionen och publicerats i Europeiska gemen-
skapernas officiella tidning.
3 § Talan får avse att åtgärder skall vidtas mot någon för att denne
åsidosätter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna far gälla
1. förbud eller ålägganden som avses i 14-16 §§, 17 § första stycket,
18-20 §§ marknadsföringslagen (1995:450),
2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som
avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller
3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.
4 § Talan far väckas endast om
1. den som talan riktas mot fatt tillfälle att yttra sig, och
2. överträdelsen inte upphör inom två veckor från det att denne tog
emot begäran om yttrande.
5 § Talan skall väckas vid
12 (EGT L166, 11.6.1998, s. 51, Celex 31998L0027).
47
1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i
marknadsföringslagen (1995:450),
2. Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som
avses i radio- och TV-lagen (1996:844),
3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller
Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.
6 § Vid handläggningen av ärenden enligt denna lag tillämpas
bestämmelserna om överklagande, rättskraft, rättens sammansättning
m.m. och rättegångsbestämmelsema i 43, 44, 52, 54 och 55 §§
marknadsföringslagen (1995:450) och 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-
lagen (1996:844).
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m.13 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§14
Marknadsdomstolen handlägger mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen (1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
6. lagen (1994:615) om ingrip-
ande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling.
6. lagen (1994:615) om ingrip-
ande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling,
7. lagen (2000.XXX) om talerätt
för vissa utländska konsument-
organisationer.
Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål eller
ärenden enligt konkurrenslagen (1993:20) eller marknadsföringslagen
(1995:450). I mål enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a
§. I stället gäller vad som föreskrivits i dessa lagar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
13 Lagen omtryckt 1984:294.
14 Senaste lydelse 1998:649.
48
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-10-10
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif
Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 28 september 2000 (Finansdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om talerätt för vissa utländska konsumentorganisationer,
2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Gun Lombach.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om talerätt för vissa utländska konsumentorganisationer
1§
Enligt andra stycket 1 gäller lagen endast sådana överträdelser av
bestämmelser till skydd för konsumenters intressen som begås av någon
som har sitt hemvist i Sverige eller annan väsentlig anknytning till
Sverige. Bestämmelsen har utformats som en materiell bestämmelse om
förutsättningarna för tillämpningen av lagen men anger i sak mot vem
talan far föras. I realiteten är det alltså fråga om en bestämmelse om
svensk domstols behörighet, (internationell jurisdiktion).
Bestämmelsen skulle inte kunna godtas om Bryssel- och Lugano-
konventionema vore tillämpliga på behörighetsfrågan. Enligt artikel 1 i
båda konventionerna är emellertid konventionerna tillämpliga på privat-
rättens område. Gränsen mellan privaträtt och offentlig rätt är visserligen
många gånger obestämd och inte minst gäller detta inom konsument-
rätten. De frågor som regleras i förevarande lag får dock anses falla
utanför privaträttens område, varför bestämmelsen från nu angiven
synpunkt får accepteras.
Betraktad som en regel om svensk domstols behörighet är den ovanligt
utformad men bygger på hävdvunna intemationellträttsliga begrepp. I
regel brukar dock lagen konkret ange de anknytningsmoment som anses
väsentliga och därför grundar svensk domsrätt. Nu överlämnas frågan till
rättstillämpningen som kan få svårt att finna ledning i exempelvis
direktivet. Ett exempel på väsentlig anknytning bör kunna vara om en
juridisk person med hemvist utomlands har fast driftställe här.
Under föredragningen inför Lagrådet har blivit upplyst att ”annan
väsentlig anknytning” syftar på det förhållandet att den mot vilken talan
väcks har egendom här, i vilken exekution kan ske. Detta motsvarar alltså
i interna rättsförhållanden forumregeln i 10 kap. 3 § första meningen
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 5
49
rättegångsbalken. Detta forum har i artikel 3 andra stycket i Bryssel-
konventionen (motsvarande i Luganokonventionen) uttryckligen
uteslutits i fall när talan väcks mot den som har sitt hemvist i en
konventionsstat (s.k. exorbitant forum). Med ledning av dessa
konventioner skulle domstolarna närmast komma till att det förhållandet
att egendom finns här inte kan betraktas som väsentlig anknytning.
3§
Enligt artikel 2.1 b i EG-direktivet skall medlemsstaterna utse de
domstolar eller administrativa myndigheter som skall vara behöriga att
besluta om att där det är lämpligt vidta åtgärder i fråga om offentlig-
görande. Den diskretionära bedömning som orden ”där det är lämpligt”
medger måste som artikeln är uppbyggd ankomma på de beslutande
myndigheterna, inte på medlemsstaterna som lagstiftare. De engelska och
franska texterna är uppbyggda på motsvarande sätt och föranleder inte
någon annan tolkning.
Det kan med vår offentlighetsprincip framstå som närmast löjligt att
föreskriva att domstolar skall om det är lämpligt offentliggöra sina
avgöranden, när det inte finns krav på att offentliggörandet skall ske
exempelvis i massmedia. Beriktigande, varom också talas i bestäm-
melsen, kan åstadkommas genom ålägganden att lämna information
enligt 15 och 16 §§ marknadsföringslagen, vartill förevarande paragraf
hänvisar. Lagrådet vill dock anmärka att det finns en risk att direktivet
inte på förevarande punkt skulle anses till fullo genomfört med den här
föreslagna lagtexten.
4§
I paragrafen uppställs såsom en förutsättning för talans väckande att
motparten fått tillfälle att yttra sig. Av artikel 5 i direktivet framgår att
vad som egentligen avses är ett föregående samråd mellan parterna och
inte endast en möjlighet för motparten att avge ett yttrande. Paragrafen
bör formuleras om i närmare anslutning till direktivet, vilket förslagsvis
kan ske på följande sätt:
”Talan får väckas endast om
1. sökanden genom samråd försökt att få motparten att upphöra med den
påstådda överträdelsen, och
2. denna inte upphört inom två veckor efter det att motparten mottagit
begäran om samråd.”
6§
I paragrafen anges vissa handläggningsbestämmelser, men uppräkningen
är inte uttömmande. En fullständig reglering skulle naturligtvis bli
mycket omfattande. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är inte
att utesluta någon särskild bestämmelse som eljest skulle vara tillämplig
utan i stället, enligt vad som framgår av författningskommentaren till det
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 5
50
remitterade förslaget, att ange att svensk domstol har att tillämpa endast
svenska bestämmelser i fråga om åtgärder av processrättslig karaktär.
Detta gäller emellertid utan särskild bestämmelse därom. Lagrådet
förordar att paragrafen utgår.
Förslaget till lag om ändring i lagen om marknadsdomstol m.m.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 2000/2001:34
Bilaga 5
51
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 oktober 2000
Närvarande: Statsrådet Iljelm-Wallén, ordförande, och statsråden,
Thalén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,
Ringholm, Bodström
Föredragande: Britta Lejon
Prop. 2000/2001:34
Regeringen beslutar proposition Talerätt för vissa utländska
konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer
52
Prop. 2000/2001:34
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om talerätt för |
31998L0027 |
53