Prop.
2000/01:149
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 juli 2001
Göran Persson
Lars Engqvist
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås att ett högkostnadsskydd införs för avgifter för
äldre- och handikappomsorg i form av en högsta avgift för hemtjänst,
dagverksamhet och avgifter för kommunal hälso- och sjukvård samt en
högsta avgift för bostad i sådant särskilt boende som inte omfattas av
12 kapitlet jordabalken (hyreslagen). Det högsta beloppet för hemtjänst,
dagverksamhet och avgifter för kommunal hälso- och sjukvård anges i
enviss andel av prisbasbeloppet och motsvarar i 2001 års prisnivå
1 476 kronor per månad och för bostad i särskilt boende 1 537 kronor per
månad. Syftet med högkostnadsskyddet är att säkerställa att den enskilde
skyddas mot allt för höga avgifter. Reglerna om högsta avgift införs i
socialtjänstlagen (2001:453).
Reglerna om förbehållsbelopp i socialtjänstlagen vid bestämmande av
avgift för äldre- och handikappomsorg preciseras. I socialtjänstlagen
anges ett lägsta belopp (minimibelopp) som den enskilde som betalar
avgift skall ha rätt att förbehålla sig av sina egna medel. Beloppet skall
täcka den enskildes normala levnadskostnader, förutom boendekostna-
den. Beloppets nivå anges som andel av prisbasbeloppet och innebär i
2001 års prisnivå 3 979 kronor per månad för ensamstående och
3 333 kronor för var och en av sammanlevande makar och sambor. Nivån
föreslås vara densamma som den som gäller vid beräkning av särskilt
bostadstillägg enligt lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer.
Samma nivå föreslås även gälla vid beräkning av äldreförsörjningsstöd
enligt av regeringen tidigare beslutad proposition (prop. 2000/01:136).
Under vissa förutsättningar skall kommunen fastställa minimibeloppet
till en högre nivå. I vissa speciella fall ges kommunerna möjlighet att
fastställa beloppet till en lägre nivå. Den enskilde skall utöver detta
belopp förbehållas medel för sin boendekostnad.
1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 149
Vidare föreslås att det i socialtjänstlagen regleras vilka inkomstslag Prop. 2000/01:149
som skall ingå i underlaget för bestämmande av förbehållsbelopp och
avgift. Avgiftsunderlaget skall beräknas i huvudsak på samma sätt som
vid inkomstberäkningen enligt förslaget till lag om bostadstillägg till
pensionärer m.fl. (prop. 2000/01:140). Syftet med regleringen är att ange
en yttersta ram för beräkningen av avgiftsunderlaget. Kommunerna har
dock möjlighet att beräkna avgiftsunderlaget på ett sätt som är mer
förmånligt för omsorgstagama.
Det föreslås även att det införs regler som gör det möjligt att överklaga
individuella beslut enligt socialtjänstlagen som rör avgifternas storlek
genom förvaltningsbesvär.
Reglerna om högkostnadsskydd, förbehållsbelopp och överklagande
genom förvaltningsbesvär föreslås träda ikraft den 1 juli 2002. Reglerna
om beräkning av avgiftsunderlag föreslås träda ikraft den 1 januari 2003.
Prop. 2000/01:149
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................2
2 Lagtext..............................................................................................2
2.1 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453)..........................................................................2
2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)........................................................................ 10
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor.......................................................12
3 Ärendet och dess beredning............................................................13
4 Utgångspunkter för regeringens förslag..........................................13
5 Avgifter inom äldre- och handikappomsorg - relevant
lagstiftning......................................................................................21
5.1 Regerings formen..............................................................21
5.2 Kommunallagen (1991:900).............................................21
5.3 Socialtjänstlagen (2001:453)............................................22
5.4 Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).............................24
5.5 Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade.............................................................25
5.6 12 kapitlet jordabalken (hyreslagen)..................................25
6 Kommunernas äldre- och handikappomsorg - en översikt.............26
6.1 Äldre- och handikappomsorgens omfattning...................26
6.2 Kommunernas taxesy stem................................................27
6.3 Kommunernas förbehållsbelopp.......................................32
6.4 Enskildas ekonomiska situation.......................................34
7 F örbehållsbelopp.............................................................................36
8 Högkostnadsskydd..........................................................................42
9 Beräkning av avgiftsunderlag.........................................................47
10 Ändring av beslutad avgift..............................................................50
11 Överklagande..................................................................................50
12 Ikraftträdande m.m..........................................................................52
13 Ekonomiska konsekvenser..............................................................52
14 Uppföljning och utvärdering...........................................................55
15 F örfattningskommentar...................................................................55
15.1 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(2001:453)........................................................................55
15.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)........................................................................62
15.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homo-
sexuella sambor.................................................................62
Bilaga 1 Sammanfattning av kommitténs förslag............................63
Bilaga 2 Kommitténs lagförslag........................................................72 Prop' 2000/01:149
Bilaga 3 Remissinstanser till kommitténs betänkande Bo tryggt -
Betala rätt (SOU 1999:33)..................................................82
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag...............................................83
Bilaga 5 Lagrådets yttrande...............................................................90
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juli 2001.............92
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453),
2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
3. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
Prop. 2000/01:149
Prop. 2000/01:149
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453)
dels att 8 kap. 2 § och 16 kap. 3 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 8 kap. 3-9 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
För familjerådgivning, hem-
tjänst, verksamhet för barn och
ungdom enligt 5 kap. 1 § som inte
är stöd- och hjälpinsatser av be-
handlingskaraktär, sådant boende
som avses i 5 kap 5 § andra
stycket eller 7 § tredje stycket eller
annan liknande social tjänst får
kommunen ta ut skäliga avgifter
enligt grunder som kommunen
bestämmer. Avgifterna får dock
inte överstiga kommunens själv-
kostnader.
§
För familjerådgivning, verk-
samhet för barn och ungdom en-
ligt 5 kap. 1 § som inte är stöd-
och hjälpinsatser av behandlings-
karaktär, hemtjänst, dagverksam-
het, bostad i sådant särskilt bo-
ende som avses i 5 kap. 5 § andra
stycket eller 7 f tredje stycket och
som inte omfattas av 12 kap. jor-
dabalken eller för annan liknande
social tjänst far kommunen ta ut
skäliga avgifter enligt grunder
som kommunen bestämmer. Av-
gifterna far dock inte överstiga
kommunens självkostnader.
I fråga om avgifter för hem-
tjänst, dagverksamhet och bostad
i särskilt boende finns ytterligare
bestämmelser i 3-9 §§.
3§
Med prisbasbelopp avses i detta
kapitel det prisbasbelopp som
fastställs enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
4§
Med avgiftsunderlag avses den
inkomst som den enskilde kan
antas komma att få under de när-
maste tolv månaderna, fördelad
med lika belopp per månad.
Inkomsten skall beräknas med
tillämpning av 21 § första stycket
1-3 och 5 lagen (2001:000) om
bostadstillägg till pensionärer
mfl. Som inkomst skall även
[2 § andra stycket]
Avgifter för hemtjänst får inte,
tillsammans med avgifter som av-
ses i 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), uppgå
till så stort belopp att den enskilde
inte förbehålls tillräckliga medel
för sina personliga behov, boen-
dekostnader och andra normala
levnadskostnader. När avgifterna
fastställs skall kommunen försäkra
sig om att omsorgstagarens make
eller sambo inte drabbas av en
oskäligt försämrad ekonomisk si-
tuation.
räknas särskilt bostadstillägg
enligt 20 § samma lag och
bostadsbidrag enligt lagen
(1993:737) om bostadsbidrag. En
kommun kan i sitt taxebeslut
bestämma att inkomsten skall
beräknas på ett sätt som är mer
fördelaktigt for den enskilde.
/ fråga om makar skall den en-
skildes inkomst anses utgöra
hälften av makarnas samman-
lagda inkomster.
5§
Den enskildes avgifter får
1. for hemtjänst och dagverk-
samhet, tillsammans med avgifter
som avses i 26 § tredje stycket
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), per månad uppgå till
högst en tolftedel av 0,48 gånger
prisbasbeloppet,
2. för bostad i särskilt boende
per månad uppgå till högst en
tolftedel av 0,50 gånger prisbas-
beloppet.
6§
Avgifterna enligt 5 § får inte
uppgå till ett så stort belopp att
den enskilde inte förbehålls
tillräckliga medel av sitt
avgiftsunderlag för sina
personliga behov och andra
normala levnadskostnader (förbe-
hållsbelopp). När avgifterna fast-
ställs skall kommunen dessutom
försäkra sig om att omsorgstaga-
rens make eller sambo inte
drabbas av en oskäligt försämrad
ekonomisk situation. Om av-
gifterna baseras på den enskildes
betalningsförmåga skall avgifts-
underlaget beräknas enligt 4 §.
7§
Kommunen skall bestämma den
enskildes förbehållsbelopp genom
att beräkna den enskildes lev-
nadskostnader, utom boendekost-
naden, med ledning av ett minimi-
Prop. 2000/01:149
belopp. Boendekostnaden skall Prop. 2000/01:149
beräknas för sig och läggas till
minimibeloppet. För sådan boen-
dekostnad som anges i 5 § skall
dock inget förbehåll göras.
Minimibeloppet skall, om inte
annat följer av 8 §, alltid per må-
nad utgöra lägst en tolftedel av
1. 1,294 gånger prisbasbeloppet
för ensamstående, eller
2. 1,084 gånger prisbasbeloppet
för var och en av sammanlevande
makar och sambor.
Minimibeloppet enligt första
stycket skall täcka normal-
kostnader för livsmedel, kläder,
skor, fritid, hygien, dagstidning,
telefon, TV-avgift, hemförsäkring,
öppen hälso- och sjukvård,
tandvård, hushållsel, förbruk-
ningsvaror, resor, möbler, husge-
råd och läkemedel.
8§
Kommunen skall höja minimi-
beloppet i skälig omfattning om
den enskilde på grund av sär-
skilda omständigheter varaktigt
har behov av ett inte oväsentligt
högre belopp än det som anges i
7 £ andra stycket.
Kommunen får minska minimi-
beloppet i skälig omfattning om
den enskilde inte har en kostnad
för en sådan post som anges i 7
tredje stycket därför att
1. kostnaden ingår i avgiften för
hemtjänst och dagverksamhet,
2. kostnaden ingår i avgiften
eller hyran för bostad i särskilt
boende, eller
3. posten tillhandahålls kost-
nadsfritt.
9§
Kommunen skall ändra en av-
gift om något förhållande som
påverkar avgiftens storlek har
ändrats. Avgiften får ändras utan
föregående underrättelse, om
ändringen beror på förändringar i
prisbasbeloppet. Prop. 2000/01:149
En ändring av avgiften skall
gälla från och med månaden efter
den månad då anledning till
ändring har uppkommit. En
ändring av avgiften skall dock
gälla från och med den månad
under vilken de förhållanden har
uppkommit som föranleder
ändringen, om förhållandena av-
ser hela den månaden.
Socialnämndens beslut får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om nämnden
har meddelat beslut i fråga om
- ansökan enligt 2 kap. 3 §,
- bistånd enligt 4 kap. 1 §,
- vägran eller nedsättning av fort-
satt försörjningsstöd enligt 4 kap.
5§,
- förbud eller begränsning enligt
5 kap. 2 §,
- medgivande enligt 6 kap. 6 §,
- återkallelse av medgivande en-
ligt 6 kap. 13 §, eller
- samtycke enligt 6 kap. 14 §.
3§
Socialnämndens beslut far
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om nämnden
har meddelat beslut i fråga om
- ansökan enligt 2 kap. 3 §,
- bistånd enligt 4 kap. 1 §,
- vägran eller nedsättning av fort-
satt försörjningsstöd enligt 4 kap.
5§,
- förbud eller begränsning enligt
5 kap. 2 §,
- medgivande enligt 6 kap. 6 §,
- återkallelse av medgivande en-
ligt 6 kap. 13 §,
- samtycke enligt 6 kap. 14 §,
eller
— avgifter eller förbehållsbelopp
enligt 8 kap. 4-9 §§.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt
eller kammarrätt far dock förordna att dess beslut skall verkställas först
sedan det har vunnit laga kraft.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003 i fråga om 8 kap. 4 § och
i övrigt den 1 juli 2002.
2. I fråga om beslut enligt 8 kap. 2 § som meddelats före ikraftträ-
dandet men som avser tid därefter skall de nya bestämmelserna tillämpas
med avseende på tiden efter ikraftträdandet.
3. Ett överklagande av ett beslut enligt 8 kap. 2 § som fattats före den
1 juli 2002 skall prövas enligt paragrafens äldre lydelse i den del det
avser tid före ikraftträdandet. För den del av beslutet som avser tid efter
ikraftträdandet skall prövningen göras enligt de nya bestämmelserna.
2.2
Härigenom föreskrivs att 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)’
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §2
Av patienter får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller
kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Pati-
enter som är bosatta inom landstinget respektive kommunen, liksom
patienter som avses i 3 c §, skall därvid behandlas lika. Landstinget får
dock för sluten vård fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och
besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften som skall gälla.
Högsta avgiftsbelopp för sluten vård är 80 kronor för varje vårddag.
Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan vård som den har
betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Detsamma gäller i fråga
om sådan psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnads-
inriktning för vilken kommunen enligt 9 § samma lag har åtagit sig
Prop. 2000/01:149
betalningsansvar.
Avgifter för vård enligt 18 §, för
förbrukningsartiklar enligt 18 c §
eller för sådan långtidssjukvård
som en kommun har betalningsan-
svar för enligt 2 eller 9 § lagen
(1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso-
och sjukvård får inte, tillsammans
med avgifter som avses i 8 kap. 2 §
andra stycket socialtjänstlagen
(2001:453), uppgå till så stort be-
lopp att den enskilde inte förbe-
hålls tillräckliga medel for sina
personliga behov, boendekostnad
och andra normala levnadskost-
nader. När avgifterna fastställs
skall kommunen försäkra sig om
att vårdtagarens make eller sambo
inte drabbas av en oskäligt försäm-
rad ekonomisk situation.
Avgifter för vård enligt 18 §, för
förbrukningsartiklar enligt 18 c §
eller för sådan långtidssjukvård
som en kommun har betalningsan-
svar för enligt 2 eller 9 § lagen om
kommunernas betalningsansvar för
viss hälso- och sjukvård får,
tillsammans med avgifter för
hemtjänst och dagverksamhet
enligt 8 kap. 5 § socialtjänstlagen
(2001:453), per månad uppgå till
högst en tolftedel av 0,48 gånger
prisbasbeloppet. Avgifterna får
dock inte uppgå till så stort belopp
att den enskilde inte förbehålls
tillräckliga medel av sitt avgifts-
underlag för sina personliga be-
hov och andra normala levnads-
kostnader (förbehållsbelopp). När
avgifterna fastställs skall kommu-
nen dessutom försäkra sig om att
vårdtagarens make eller sambo
inte drabbas av en oskäligt försäm-
rad ekonomisk situation.
Avgiftsunderlaget och förbe-
hållsbeloppet skall beräknas med
1 Lagen omtryckt 1992:567.
2 Senaste lydelse 2001:461.
10
tillämpning av 8 kap. 3-8 §§ Prop. 2000/01:149
socialtjänstlagen (2001:453).
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2. I fråga om beslut enligt 26 § tredje stycket som meddelats fbre
ikraftträdandet men som avser tid därefter skall de nya bestämmelserna
tillämpas med avseende på tiden efter ikraftträdandet.
3. Ett överklagande av ett beslut enligt 26 § tredje stycket som fattats
fore den 1 juli 2002 skall prövas enligt paragrafens äldre lydelse i den del
det avser tid före den 1 juli 2002. För den del av beslutet som avser tid
efter ikraftträdandet skall prövningen göras enligt de nya bestämmel-
serna.
11
Härigenom föreskrivs att punkten 19 i lagen (1987:813) om homosex-
uella sambor1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
19. 8 kap. 2 § andra stycket 19. 8 kap. 6 § och 7 £ andra
socialtjänstlagen (2001:453), stycket socialtjänstlagen (2001:453),
20. 26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
Senaste lydelse 2001:463.
12
Regeringen beslutade den 2 oktober 1997 att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att dels analysera olika aspekter av socialtjänstlagens
(1980:620) begrepp särskild boendeform, dels föreslå förändringar som
leder till bättre samordning mellan författningar inom olika
samhällsorgan med anknytning till det särskilda boendet. Utredaren
skulle också belysa vissa avgiftsfrågor inom vård- och omsorgsområdet.
Som särskild utredare utsågs riksdagsledamoten Mariann Ytterberg. I
mars 1999 överlämnade utredaren betänkandet Bo tryggt - Betala rätt
(SOU 1999:33) till regeringen. En sammanfattning av förslagen i
betänkandet finns i bilaga 1. De lagförslag som lades fram i betänkandet
finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En remissamman-
ställning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S1999/2970/ST). En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.
I denna proposition behandlas de delar av betänkandet som rör avgifter
inom äldre- och handikappomsorg. Övriga frågor i betänkandet bereds
vidare inom Regeringskansliet.
Förslagen i denna proposition om ändringar i socialtjänstlagen avser
dess lydelse enligt SFS 2001:453 (prop. 2000/01:80, bet.
2000/01:SoU18, rskr. 2000/01:259) om inget annat anges.
Förslagen i denna proposition har utformats i samarbete med Miljö-
partiet och Vänsterpartiet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 7 juni 2001 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5. Regeringen har följt Lagrådets förslag till justeringar. I övrigt
har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexterna. Lagrådets synpunk-
ter behandlas i kapitel 11 samt i författningskommentarerna.
Målen for äldrepolitiken
Ett gemensamt ansvar för äldre personer i samhället är en självklar
utgångspunkt i ett solidariskt samhälle. Äldres möjligheter till ett tryggt
och gott liv är beroende av flera faktorer. Pensionerna skall ge ekono-
misk trygghet. Aktiviteter inom kultur- och föreningsliv, arbetsliv och
även andra delar av samhället skall bidra till att ge äldre ett innehållsrikt
liv. Det skall vara möjligt att bo kvar i sin bostad så länge som möjligt,
ha tillgång till ett gott socialt nätverk, deltaga och vara aktiv i samhälls-
livet. Äldreomsorgen skall ge stöd när den egna förmågan sviktar. Hälso-
och sjukvården skall finnas tillgänglig när den behövs. Mångfalden av
insatser och det faktum att flera huvudmän och andra aktörer ansvarar för
eller på annat sätt påverkar äldres livsbetingelser präglar innehållet i och
omfattningen av de nationella målen för äldrepolitiken, (jfr prop.
1997/98:113, bet. 1997/98:SoU24, rskr. 1997/98:307).
Prop. 2000/01:149
13
De nationella målen för äldrepolitiken innebär att äldre skall: Prop. 2000/01:149
- kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin
vardag,
- kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,
- bemötas med respekt, samt
- ha tillgång till god vård och omsorg.
Målen för handikappolitiken
I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken anges de värde-
ringar som skall ligga till grund för samhällets insatser för funktionshind-
rade personer (prop. 1999/2000:79). Handlingsplanens titel Från patient
till medborgare markerar att personer med funktionshinder är med-
borgare med samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.
Regeringen anser att samhället måste byggas med insikten om att alla
människor är lika mycket värda, har samma grundläggande behov och
skall behandlas med samma respekt, att mångfald berikar och att varje
människa med sin kunskap och erfarenhet är en tillgång för samhället.
Personer med funktionshinder skall ha samma möjligheter som andra
personer att röra sig i samhället. Alla skall ha lika möjligheter att ta del
av information och göra sig hörda. Alla skall ha lika möjligheter och
skyldigheter att bidra till samhällets utveckling (jfr prop. 1999/2000:79,
bet. 1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240).
De nationella målen för handikappolitiken är:
en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla
åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet, samt
- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män
med funktionshinder.
Det handikappolitiska arbetet skall särskilt inriktas på:
- att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället
för människor med funktionshinder,
- att förebygga och bekämpa diskriminering av personer med
funktionshinder, samt
- att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder
förutsättningar för självständighet och självbestämmande.
Arbetet med att genomföra de äldre- och handikappolitiska målen skall
ske inom alla samhällsektorer, bl.a. inom vård och omsorg.
Åtgärder för äldre och funktionshindrade inom vård och omsorg
Under 1990-talet har äldre och funktionshindrade personers situation
inom vård och omsorg i många avseenden förbättrats bl.a. som ett resul-
tat av de tre stora reformerna under detta decennium - Ädelreformen,
Handikappreformen samt Psykiatrireformen (effekterna av dessa redo-
visas bl.a. i Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1996:2, 1997:4,
1999:1 respektive 2000:4).
Vid sidan av dessa stora reformer har många andra frågeställningar av
betydelse för äldre och funktionshindrade personer belysts ingående, bl.a.
inom ramen för ett antal statliga utredningar. Det gäller t.ex. frågor om
14
bemötande inom vård och omsorg där det funnits och alltjämt finns Prop. 2000/01:149
brister som drabbar såväl äldre som personer med funktionshinder (SOU
1997:170 samt SOU 1999:21). Inom sjukvården har bl.a. frågor om
prioriteringar (SOU 1995:5 samt SOU 2001:8) samt patientinflytande
(SOU 1997:154) varit särskilt prioriterade. Av betydelse for äldre och
funktionshindrade personers situation inom vård och omsorg är också
personalfrågor som belysts vid ett antal tillfallen (bl.a. Ds. 1999:44). I
förlängningen av dessa och andra utredningar och studier har också
reformer genomförts som på olika sätt syftat till att förbättra olika
förhållanden för äldre och funktionshindrade personer inom vård och
omsorg. Av stor betydelse för personer med funktionshinder är att
tillgänglighetsfrågoma fått ökad uppmärksamhet, bl.a. inom ramen för
den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Som ett led i detta
arbete har riksdagen nyligen beslutat om ändringar i plan- och bygglagen
(1987:10, jfr prop. 2000/01:48). Statliga satsningar har vidare skett bl.a.
inom områdena habilitering och rehabilitering. Rätten till personlig
assistans har vidgats så att den som har insatsen också har rätt att behålla
den efter 65-årsdagen. Förslagen i regeringens proposition Sjukersättning
och aktivitetsersättning i stället för förtidspension (prop. 2000/01:96)
antogs av riksdagen i juni 2001. På äldreområdet har bl.a.
boendestandarden i de särskilda boendeformerna förbättrats. Vidare har
den enskildes rättssäkerhet inom vård och omsorg stärkts samt
situationen för anhöriga som vårdar äldre och personer med
funktionshinder förbättrats. Nämnas bör också att Socialstyrelsen och
länsstyrelserna har fatt ökade resurser för att förstärka tillsynen inom
äldre- och handikappomsorgen. Samtidigt har emellertid andelen äldre
som får vård och omsorg minskat och i vissa fall har också äldre- och
handikappomsorgens kvalitet försämrats till följd bl.a. av den ansträngda
ekonomiska situation som många kommuner befunnit sig i under 1990-
talet.
Solidarisk finansiering av vård och omsorg
Regeringen anser att ett gott samhälle för alla åldrar med respekt för
varje människas lika värde och rättigheter måste bygga på solidaritetens
grund. I ett sådant samhälle blir det gemensamma ansvarstagandet för
varje människas möjligheter att leva ett gott liv en sammanhållande kraft
mellan generationerna och ett gemensamt mål för hela befolkningen. För
att kunna leva upp till denna målsättning anser regeringen att samhället
och dess utveckling måste vila på några självklara grundpelare, bl.a. till-
gång till en god vård och omsorg som är solidariskt finansierad och styrd
utifrån demokratiska principer.
Den solidariska finansieringen är grunden i ett välfärdssamhälle där
var och en bidrar till vårdens och omsorgernas kostnader genom att
betala skatt och får stöd och hjälp efter behov - oberoende av personlig
ekonomi, social bakgrund, kön eller ålder. Den demokratiska kontrollen
över vård och omsorg är nödvändig för att utvecklingen inom denna
sektor skall kunna ske i enlighet med det allmännas intresse och med
hänsyn till särskilt utsatta grupper. Regeringen utgår i sina förslag från
att äldre- och handikappomsorgen även i fortsättningen skall vara solida-
riskt finansierad med skattemedel och tillgänglig efter behov och inte
15
köpkraft. Detta innebär bl.a. att avgifterna inte primärt skall användas Prop. 2000/01:149
som en finansieringskälla för verksamheten.
Solidaritetsprincipen har under decennier haft ett betydande genomslag
inom såväl hälso- och sjukvården som äldre- och handikappomsorgen.
Inom båda dessa sektorer sker finansieringen till helt övervägande del
genom direkta och indirekta skatter. Landstingsskatten är den primära
inkomstkällan inom hälso- och sjukvården. Staten bidrar - utöver det
generella statsbidraget - med vissa medel bl.a. inom ramen för de s.k.
Dagmaröverenskommelsema samt inom ramen för läkemedelsförmånen.
Inom äldre- och handikappomsorgen är kommunalskatten den primära
inkomstkällan. Därtill kommer bidrag från staten bl.a. via det generella
statsbidragssystemet. Även specialdestinerade bidrag förekommer, fram-
för allt inom handikappområdet. Avgiftsfinansieringsgraden inom äldre-
och handikappomsorgen uppgår till cirka fem procent. Inom hälso- och
sjukvården är avgifternas betydelse som finansieringsinstrument lägre.
Såväl inom hälso- och sjukvården som äldre- och handikappomsorgen
styrs tilldelningen av vård och omsorg i huvudsak enligt demokratiska
principer. Privata entreprenörer utgör ett litet men ökande inslag inom
båda sektorerna.
Kommunernas avgifter för äldre- och handikappomsorg - omfattning
och problem
Avgifter (egenavgifter) förekommer inom såväl hälso- och sjukvården
som äldre- och handikappomsorgen. Avgifterna inom dessa områden
används dels som styrinstrument, dels som finansieringskälla.
Inom hälso- och sjukvården förekommer avgifter såväl inom sluten
som öppen vård. Avgifter tas också ut för läkemedel. Högkostnadsskydd
finns för öppen hälso- och sjukvård samt för läkemedel uppgående till
900 respektive 1 800 kronor under en tolvmånadersperiod. Avgifterna
inom hälso- och sjukvården är, med något undantag, inte inkomstrelate-
rade utan lika för alla. Avgifternas omfattning är i regel begränsade för
den enskilde. I vissa landsting är bamsjukvården kostnadsfri.
Inom äldreomsorgen och de delar av handikappomsorgen som regleras
i socialtjänstlagen förekommer avgifter på samma sätt som inom hälso-
och sjukvården. Till skillnad från hälso- och sjukvården utgör
inkomstdifferentierade avgifter inom äldre- och handikappomsorgen ett
betydligt större inslag. Orsaken är främst att socialtjänstlagen (som regle-
rar villkoren för avgiftssättning inom äldre- och handikappomsorgen) ger
huvudmännen andra möjligheter än hälso- och sjukvårdslagen (som
reglerar villkoren för avgiftssättning inom hälso- och sjukvården) att
fastställa grunderna för avgiftssättningen. Det är också en förklaring till
att avgifterna har mindre betydelse som finansieringsinstrument inom
hälso- och sjukvården jämfört med äldre- och handikappomsorgen.
Varje kommun beslutar om de grunder enligt vilka avgifter för äldre-
och handikappomsorg får tas ut. Detta har medfört stora skillnader mel-
lan kommuner vad beträffar avgifternas nivåer, vilka inkomster som
ingår i avgiftsunderlaget samt vilka nivåer förbehållsbelopp och högsta
avgift uppgår till. Skillnaderna är också stora beträffande vilka insatser
förbehållsbeloppet skall omfatta.
16
Även om kommunerna endast till en liten del finansierar äldre- och Prop. 2000/01:149
handikappomsorgen via intäkter från egenavgifter så ökar förekomsten
av inkomstrelaterade avgifter liksom progressiviteten i taxesystemen.
Denna utveckling medför att allt fler personer som erhåller vård- och
omsorgsinsatser får leva under knappa ekonomiska omständigheter, i
vissa fall t.o.m. under nivån för försörjningsstödet enligt socialtjänst-
lagen, när hänsyn tagits till de särskilda behov och kostnader som många
omsorgstagare har. Särskilt utsatta är äldre ensamstående kvinnor med
stora vård- och omsorgsbehov och låga pensionsinkomster. Möjlig-
heterna för dessa omsorgstagare att på egen hand kunna ta sig ur denna
situation är begränsade då flertalet inte kan påverka sina inkomster. I
vissa fall kommer såväl äldre som personer med funktionshinder att vara
hänvisade till en mycket låg levnadsnivå för resten av sina liv. Detta kan
för den enskilde betyda allt ifrån något eller några år till i vissa fall
årtionden.
Ett skäl till att en del äldre och funktionshindrade omsorgstagare i dag
lever på en låg levnadsnivå är att de debiteras omsorgsavgifter som de
inte har ekonomiskt utrymme att betala. Det beror bl.a. på att kommuner
i vissa fall brister i sin utredning av enskildas faktiska inkomster och
utgifter, vilket får till följd att den enskilde inte har medel kvar som
täcker dennes personliga behov och normala levnadskostnader (förbe-
hållsbelopp). Som exempel kan nämnas förbehållsbelopp på en nivå som
är lägre än vad som skulle kunna utgå enligt reglerna om försörjningsstöd
i socialtjänstlagen.
Även för enskilda omsorgstagare som har relativt goda inkomster kan
den allt mer utbredda och progressiva tillämpningen av inkomstre-
laterade taxor bli kännbar eftersom någon övre gräns för avgiftens storlek
inte finns angiven i lag, bortsett från självkostnadsprincipen i
kommunallagen (1991:900). Som exempel kan nämnas att själv-
kostnaden för en plats i särskilt boende i dag kan uppgå till mer än
30 000 kronor per månad. Även bland omsorgstagare som har relativt
goda inkomster finns det därför personer som på grund av avgiften lever
på en låg levnadsnivå. Många av de personer som till följd av
avsaknaden av en övre gräns för avgifternas storlek drabbas av höga
avgifter, har under sin förvärvsaktiva period i livet bidragit med stora
skatteinbetalningar till äldre- och handikappomsorgens finansiering.
I nuvarande lagstiftning saknas bestämmelser för hur enskildas
avgiftsunderlag skall beräknas. Kommunerna fastställer vilka inkomster
som skall medräknas och på vilket sätt de skall beaktas. Detta har med-
fört att personer som har liknande inkomst- och förmögenhetsförhållan-
den men som är bosatta i olika kommuner inte sällan betalar olika
avgifter för samma typ av insatser. I vissa fall kan dessa avgiftsskillnader
vara betydande.
Avgifter ur ett äldre- och handikappolitiskt perspektiv
Möjligheterna för äldre och personer med funktionshinder att leva ett
tryggt och oberoende liv beror i mycket hög grad på de enskilda perso-
nernas ekonomiska förhållanden. Målen för äldre- och handikappolitiken
både syftar till och förutsätter en tryggad ekonomi för dessa grupper. För
att kunna ta aktiv del i och påverka samhället och dess utveckling, be-
17
hålla och utveckla sociala kontakter, göra resor, förverkliga egna mål och Prop. 2000/01:149
ambitioner m.m. krävs en god och tryggad ekonomi. Det är också en
jämlikhets- och demokratifråga. Inte bara yngre, friska och förvärvs-
arbetande skall ha förutsättningar att skapa sig en trygg och ordnad eko-
nomisk situation. Alla skall ges förutsättningar att uppnå goda ekono-
miska levnadsvillkor, men för att detta mål skall kunna uppfyllas krävs
gemensamma insatser över generationsgränserna. För äldre i behov av
vård och omsorg är rimliga avgifter många gånger av stor betydelse för
möjligheterna att leva ett liv i trygghet och oberoende. För dem som ännu
inte har behov av vård och omsorg kan trygghet på ålderdomen vara att.
veta att om sådana behov uppstår så finns tydliga bestämmelser och
regler om vilka avgifter som far tas ut och vilka ekonomiska villkor man
som omsorgstagare har rätt till.
Det krävs nya och preciserade avgiftsbestämmelser som tydliggör
kommunernas ansvar
Som tidigare framgått lever många av de personer som erhåller insatser
inom äldre- och handikappomsorgen i dag under knappa ekonomiska för-
hållanden. Dessa personer finns även inom den lilla grupp omsorgstagare
som har relativt goda inkomster. Staten och kommunerna har huvudan-
svaret för att skapa bättre ekonomiska förhållanden för alla omsorgsta-
gare som har behov av sådana insatser. För statens del handlar det främst
om att förbättra villkor i pensionssystem och andra ekonomiska stödsy-
stem för äldre och förtidspensionerade, dvs. åtgärder på omsorgstagarnas
inkomstsida. Regeringen har också under de senaste åren prioriterat olika
grupper av pensionärer i reformarbetet inom pensions- och socialförsäk-
ringsområdet. Bl.a. har taket i bostadstillägget (BTP) och det särskilda
bostadstillägget (SBTP) till pensionärer höjts (jfr prop. 2000/01:1,
utg.omr. 11, bet. 2000/0 l:SfUl, rskr. 2000/01:92).
Av de personer som erhåller bostadstillägg för pensionärer har cirka
12 000 personer även rätt till SBTP. För dessa är höjningen av den i
lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer (BTPL) reglerade
skäliga levnadsnivå som enskilda skall vara garanterade efter det att
boendekostnaden är betald av stor betydelse. Fr.o.m. den 1 januari 2001
uppgår denna nivå till 129,4 procent av prisbasbeloppet för den som är
ogift vilket är en ökning med 7,4 procentenheter jämfört med år 2000.
För den som är gift uppgår den nya nivån till 108,4 procent av prisbas-
beloppet.
Regeringen avser att återkomma med förslag till förändringar i tand-
vårdsförsäkringen som syftar till att förbättra situationen för äldre perso-
ner. Även fortsättningsvis kommer regeringen att prioritera reformer
inom pensionssystem och andra ekonomiska stödsystem för äldre perso-
ner och personer som på grund av funktionshinder har svårigheter att
klara sin egen försörjning.
Det är emellertid också angeläget att genomföra insatser på omsorgsta-
gamas utgiftssida. Regeringen anser att den successivt ökade använd-
ningen av inkomstrelaterade taxor inom äldre- och handikappomsorgen
kommer att få konsekvenser för den enskilde som inte är förenliga med
principen om det solidariska ansvaret för allas rätt till ett gott och tryggt
liv där en gemensam finansiering utgör en grundförutsättning. Därtill
18
försvårar dessa taxor möjligheterna för samhället att uppnå de av riks- Prop. 2000/01:149
dagen antagna äldre- och handikappolitiska målen.
Riksdagen har under senare år fattat flera beslut om ökade statsbidrag
till kommunsektorn för utveckling av bl.a. kvaliteten inom äldre- och
handikappomsorgen. Riksdagen har också beslutat om vissa förändringar
i befintlig lagstiftning bl.a. i syfte att reducera de ekonomiska effekterna
av kommunernas avgifter i hushåll där ena parten flyttar till ett särskilt
boende.
Regeringen har vid ett flertal tillfällen pekat på brister i kommunernas
tillämpning av nuvarande lagstiftning, med stöd bl.a. av de uppföljningar
på området som genomförts av Socialstyrelsen. För att stödja kommu-
nerna i deras arbete med att åtgärda bristerna har Socialstyrelsen utkom-
mit med allmänna råd om lagstiftningens tillämpning. Emellertid visar
erfarenheterna av de senaste årens utveckling att det krävs ytterligare
insatser på området.
Regeringen avser att med kraft fullfölja de intentioner och ambitioner
som redovisats i de av riksdagen antagna handlingsplanerna på äldre- och
handikappområdet och som uttrycks bl.a. i nationella mål på området.
För att komma tillrätta med problem i befintliga avgiftssystem inom
äldre- och handikappomsorgen lägger regeringen i denna proposition
fram förslag om beräkning av förbehållsbelopp, förslag om högkostnads-
skydd i form av en högsta avgift för hemtjänst, dagverksamhet och
kommunal hälso- och sjukvård respektive en högsta avgift för sådant
särskilt boende som inte omfattas av hyreslagens bestämmelser (kapitel 7
och 8). Regeringen föreslår också regler för beräkning av avgiftsunderlag
(kapitel 9). Förslagen syftar till att säkerställa att den kvarts miljon
människor som erhåller insatser från äldre- och handikappomsorgen
skyddas mot för höga avgifter. Förslaget om förbehållsbelopp har främst
betydelse för personer i lägre inkomstlägen. Här utgör de äldre kvinnorna
en dominerande grupp. Förslagen om högkostnadsskydd har betydelse
främst för personer som i dag betalar höga eller mycket höga avgifter för
sin vård och omsorg, vanligen personer i högre inkomstlägen. Förslaget
om regler för beräkning av avgiftsunderlag är av betydelse för alla
omsorgstagare, oavsett inkomstnivå.
Regeringen avser emellertid inte att med förslagen inskränka kommu-
nernas möjligheter att differentiera omsorgsavgiftema med utgångspunkt
från omsorgstagamas inkomster. Avgifter som helt bortser från inkomst-
en (dvs. en enhetstaxa) skulle i princip fa sättas till noll kronor eftersom
det även vid mycket låga avgiftsnivåer finns personer som inte har råd att
betala avgiften och samtidigt garanteras sitt förbehållsbelopp. För när-
varande är cirka tio procent av omsorgstagama befriade från avgift därför
att de har för låga inkomster eller höga levnadskostnader (främst bostads-
kostnader).
Påpekas bör också att de förslag som regeringen redovisar i denna
proposition inte ger kommunerna några ytterligare skyldigheter gentemot
enskilda omsorgstagare utöver vad som är möjligt att åstadkomma inom
ramen för tillämpningen av avgiftsreglerna. En kommun har t.ex. inte
skyldighet att betala ut medel till en omsorgstagare för att han eller hon
skall kunna uppnå den i lagen angivna lägsta nivån för minimibeloppet.
19
Omsorgstagare med en särskilt svår ekonomisk situation Prop. 2000/01:149
Som tidigare framgått har många omsorgstagare i dag så låga inkomster
eller höga kostnader att de inte kan betala avgift för erhållna insatser och
samtidigt garanteras sitt förbehållsbelopp. En del av dessa personer har
inte sitt förbehållsbelopp kvar trots att de beviljats avgiftsbefrielse.
Kommunen har i dessa fall genom s.k. uppsökande verksamhet
skyldighet att informera berörda om möjligheterna att ansöka om
försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen för att de därigenom skall kunna
uppnå en skälig levnadsnivå. I de fall det finns myndigheter som admi-
nistrerar bidrags- eller stödsystem relevanta för äldre och funktions-
hindrade personer bör kommunen enligt 4 § förvaltningslagen
(1986:223) hänvisa berörda personer till dessa. Särskilt angeläget är detta
om den enskilde är berättigad till bostadstillägg eller liknande.
Regeringens förslag i denna proposition reglerar villkoren för den
kommunala avgiftssättningen inom äldre- och handikappomsorgen och
berör därför i princip inte personer som i dag inte betalar någon avgift.
Som ovan konstaterats är cirka 12 000 personer berättigade till särskilt
bostadstillägg (SBTP) och omfattas därigenom av bestämmelserna om
skälig levnadsnivå i lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer.
Denna levnadsnivå motsvarar den skäliga levnadsnivå som regeringen
föreslår skall utgöra lägsta nivå vid beräkning av förbehållsbelopp för
personer som erhåller insatser inom äldre- och handikappomsorgen enligt
socialtjänstlagen.
Kommunerna skall kompenseras ekonomiskt
De ekonomiska konsekvenserna för varje enskild kommun till följd av
förslagen i denna proposition beror på i vilken utsträckning befintliga
kommunala taxor och avgiftsregler respektive regler för beräkning av
avgiftsunderlag avviker från regeringens förslag.
Att en lägsta nivå på förbehållsbeloppet fastställs i socialtjänsten
innebär ett förtydligande av kommunernas ansvar för att den enskilde har
tillräckliga medel för personliga behov och normala levnadskostnader
när omsorgsavgiften är betald. Det finns i dag ett visst tolkningsutrymme
av vad som är tillräckliga medel. Förslaget om ett fastställt förbehålls-
belopp innebär att kommunernas avgiftsintäkter minskar betydligt. Rege-
ringen bedömer att det är rimligt att kommunerna vid genomförandet av
reformen skall ersättas för det intäktsbortfall som kommer av att man
tillämpat ett förbehållsbelopp mellan nivån för försörjningsstödet enligt
socialtjänstlagen och det nu föreslagna förbehållsbeloppet.
Förslagen om högsta avgift samt regler för beräkning av avgifts-
underlag innebär helt nya regleringar som båda medför intäktsbortfall för
kommunerna. För dessa förslag skall kommunerna erhålla kompensation
motsvarande det beräknade intäktsbortfallet år 2002.
Förslagen bör genomföras så snart som möjligt
Kommunerna måste ges rimlig tid att utforma sina avgiftssystem i enlig-
het med de regler som regeringen föreslår i denna proposition. Bland
annat mot den bakgrunden föreslår regeringen att reglerna om högkost-
20
nadsskydd och förbehållsbelopp skall träda ikraft den 1 juli 2002. Regler- Prop. 2000/01:149
na om beräkning av avgiftsunderlag föreslås träda ikraft den 1 januari
2003.
Regeringen vill understryka att det inte finns några hinder för kommu-
nerna att genomföra förslagen tidigare än då lagstiftningen träder i kraft
om det finns förutsättningar för detta. Detta följer av kommunernas
befogenhet att med stöd av 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453)
bestämma grunderna för avgifterna.
Den kommunala självstyrelsen regleras i 1 kap. 1 och 7 §§ samt 8 kap.
5 § regeringsformen. Begreppet har inte närmare definierats eller precise-
rats i regeringsformen. I förarbetena anges att arbets- och befogenhets-
fördelningen mellan staten och kommunerna måste kunna ändras i takt
med samhällsutvecklingen. Det fastslås dock att begreppet ger uttryck åt
principen om en självständig och inom vissa ramar fri bestämmanderätt
för kommunerna (prop. 1973:90 s. 190). I 1 kap. 7 § andra stycket reger-
ingsformen slås fast att kommunerna far ta ut skatt för skötseln av sina
uppgifter. Den kommunala beskattningsrätten är en väsentlig del av den
kommunala självstyrelsen. Trots detta innehåller regeringsformen inte
några garantier för att beskattningsrätten skall lämnas helt oinskränkt. Av
8 kap. 5 § regeringsformen följer dessutom att grunderna för den kom-
munala beskattningsrätten skall bestämmas i lag. Detsamma gäller före-
skrifter om kommunernas åligganden och befogenheter. Av detta följer
sålunda att den kommunala självbestämmanderätten inte är obegränsad.
Angelägenheter som är av allmänt intresse, och som inte skall handhas
av staten, en annan kommun eller ett annat landsting eller någon annan,
hör enligt 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) till kommunens all-
männa kompetens. Staten har härutöver genom olika lagar ålagt
kommunerna att handha vissa samhällsuppgifter. I 2 kap. 4 § kommu-
nallagen erinras om att det på vissa områden finns särskilda föreskrifter
om kommunernas och landstingens befogenheter och skyldigheter, den
s.k. specialreglerade kompetensen. Ett exempel är socialtjänstlagens
(2001:453) reglering om särskilda åligganden för kommunerna inom
social tj änstområdet.
Kommunernas rätt att ta ut avgifter för den verksamhet de bedriver
regleras inte i regeringsformen. En förutsättning för att avgifter skall få
tas ut är att det finns lagstöd för detta. Av 8 kap. 3 b § kommunallagen
följer att kommuner och landsting får ta ut avgifter för tjänster och nyt-
tigheter som de tillhandahåller. För tjänster och nyttigheter som kommu-
ner och landsting är skyldiga att tillhandahålla far de dock ta ut avgifter
21
bara om det är särskilt föreskrivet. Ett exempel på en sådan regel är Prop. 2000/01:149
8 kap. 2 § socialtjänstlagen, vilken ger kommunerna möjlighet att
avgiftsbelägga vissa sociala tjänster. Som en allmän regel för avgifts-
sättningen inom all kommunal verksamhet gäller självkostnadsprincipen
i 8 kap. 3 c § kommunallagen. Principen innebär att en kommun inte far
ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster och
nyttigheter som kommunen eller landstinget tillhandahåller. Finns det
emellertid särskilda bestämmelser i speciallagstiftning som t.ex. begrän-
sar avgiftsuttaget för viss verksamhet skall de reglerna tillämpas i stället
för självkostnadsprincipen (prop. 1993/94:118 s. 82). En annan viktig
kommunalrättslig princip som skall beaktas vid bl.a. avgiftssättning är
likställighetsprincipen i 2 kap. 2 § kommunallagen. Denna innebär att
kommunerna skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns
sakliga skäl för något annat.
Begreppet hemtjänst m.m.
Av 3 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) framgår att socialnämnden
genom hemtjänst, dagverksamheter och liknande social tjänst bör under-
lätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakt med andra. Före en
lagändring år 1999 användes i stället för begreppet hemtjänst uttrycket
hjälp i hemmet, service och omvårdnad. I samband med lagändringen
ersattes detta uttryck av begreppet hemtjänst. Ändringen innebar inte
någon förändring i sak (prop. 1997/98:113 s. 121, bet. 1997/98:SoU24
s. 46).
Syftet med hemtjänsten är sålunda bl.a. att underlätta den dagliga livs-
föringen för enskilda personer. Hemtjänsten är inte enbart förbehållen
äldre människor och yngre personer med funktionshinder utan riktar sig
även till bl.a. personer med missbruksproblem eller psykisk sjukdom.
Den enskilde kan få hemtjänst såväl i ordinärt boende som i särskilt bo-
ende.
Av 5 kap. 5 § socialtjänstlagen följer att äldre människor skall ges det
stöd och den hjälp i hemmet samt annan lättåtkomlig service som de
behöver. I samma paragraf anges vidare att kommunen är skyldig att
inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre
människor (särskilt boende). I huvudsak motsvarande regler finns för
personer med funktionshinder i 5 kap. 7 § samma lag. Där föreskrivs
bl.a. att kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för
personer med funktionshinder (särskilt boende).
Den enskilde kan med stöd av 4 kap. 1 § första stycket socialtjänst-
lagen ha rätt till hemtjänst eller bostad i särskilt boende i form av bistånd
beslutad av socialnämnden. En grundläggande förutsättning härför är att
den enskilde inte själv kan tillgodose sina behov samt att denne inte hel-
ler kan få behoven tillgodosedda på annat sätt. Av 4 kap. 1 § andra
stycket socialtjänstlagen följer att den enskilde genom biståndet skall
tillförsäkras en skälig levnadsnivå samt att biståndet skall utformas så att
det stärker den enskildes resurser att leva ett självständigt liv.
22
Hemtjänst innefattar dels uppgifter av servicekaraktär, dels uppgifter Prop. 2000/01:149
som är mer inriktade mot personlig omvårdnad. Av tidigare lagstift-
ningsärenden framgår det vilka typer av insatser som skall ingå i hem-
tjänsten (prop. 1997/98:113 s. 121, prop. 1996/97:124 s. 84 ff., bet.
1996/97:SoU18 s. 40 ff., jfr även prop. 1992/93:129 s. 17 f.). Med
serviceuppgifter avses bl.a. praktisk hjälp med hemmets skötsel, såsom
städning och tvätt, hjälp med inköp, ärenden på post- och bankkontor och
hjälp med tillredning av måltider samt distribution av fardiglagad mat.
Med personlig omvårdnad avses de insatser som därutöver behövs för att
tillgodose fysiska, psykiska och sociala behov. Det kan handla om hjälp
för att kunna äta och dricka, klä och förflytta sig, sköta personlig hygien
och i övrigt insatser som behövs för att bryta isolering eller för att den
enskilde skall känna sig trygg och säker i det egna hemmet. Vidare ingår
i hemtjänstbegreppet även viss ledsagning respektive avlösning av
anhörig (bet. 1996/97:SoU18 s. 46 f.).
A vgiftsregleringen
Sedan den 1 mars 1993 gäller att en kommun får ta ut avgifter för bl.a.
hemtjänst och bostad i särskilt boende (8 kap. 2 § socialtjänstlagen).
Kommunen har, inom vissa i lagen angivna ramar, rätt att själv
bestämma grunderna för avgiftssystemets utformning, vilket enligt
förarbetsuttalanden ger utrymme för kommunerna att differentiera
avgifterna på grundval av den enskildes ekonomiska villkor (prop.
1979/80:1 s. 547). De begränsningsregler som gäller vid bestämmande av
avgifternas storlek är att avgifterna skall vara skäliga, inte överstiga
kommunens självkostnader samt att de - tillsammans med sådana
kommunala vårdavgifter som anges i 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) - inte far uppgå till så stort belopp att den
enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.
Begreppet självkostnad anses ha samma innebörd som i 8 kap. 3 c §
kommunallagen (1991:900). Regleringen i 8 kap. 2 § socialtjänstlagen
gäller oavsett om tjänsten lämnas som bistånd eller inte.
I förarbetena till 1993 års lagändringar uttalas att den enskilde måste
förbehållas tillräckliga medel för att kunna bekosta bl.a. privat utförd
städning, hemhandling, snöskottning, fotvård m.fl. tjänster om dessa
tjänster inte ryms inom det kommunala åtagandet. Det framhålls vidare
att även kostnader för tandvård, läkarvård, läkemedel och hjälpmedel
samt resor och övriga kostnader som möjliggör ett aktivt deltagande i
samhällslivet bör beaktas. Det betonas att det sistnämnda är särskilt
angeläget i fråga om yngre funktionshindrade personer med särskilda
behov av service och omvårdnad. Det uttalas även att en funktionshind-
rad persons familje- och arbetssituation liksom merkostnader till följd av
funktionshindret måste kunna påverka avgiftens storlek (prop.
1992/93:129 s. 17 f.). Även i socialutskottets betänkande lyfts de funk-
tionshindrades situation fram särskilt. Utskottet framhåller betydelsen av
att personer med funktionshinder förbehålls medel för kostnader för
andra former av verksamheter och aktiviteter som är rimliga och natur-
liga för icke funktionshindrade personer i motsvarande ålder (bet.
1992/93:SoU12 s. 6).
23
Före år 1993 omfattade författningsregleringen av förbehållsbeloppet Prop. 2000/01:149
endast personer bosatta i en särskild boendeform för service och om-
vårdnad med helinackordering. Regleringen innebar att avgiften inte fick
vara högre än att han eller hon hade kvar minst 30 procent av folkpensio-
nen och pensionstillskott samt 20 procent av nettoinkomster överstigande
denna nivå (den s.k. 30/20-regeln). I samband med lagändringen år 1993
togs denna särreglering bort, eftersom syftet med förändringarna var att
införa ett system med en neutral avgiftssättning mellan olika boendefor-
mer. Bestämmelsen om förbehållsbelopp utvidgades därför till att om-
fatta både särskilt och ordinärt boende. I förarbetena till lagändringen
uttalar regeringen att med ”tillräckliga medel för sina personliga behov”
avses detsamma som följde av den tidigare 30/20-regeln. Vidare anförs
att om den enskilde har andra kostnader än vad som förutsattes vid denna
regels tillkomst måste den enskilde förbehållas medel även för dessa
kostnader (prop. 1992/93:129 s. 22 f.).
I socialtjänstlagen saknas uttryckliga bestämmelser som ålägger kom-
munerna att i vissa situationer sätta ned en avgift som fastställts med stöd
av 8 kap. 2 § socialtjänstlagen. I anslutning till de lagändringar som
gjordes år 1993 anförde emellertid socialutskottet att de nya avgifts-
reglerna inte far ges en schablonmässig tillämpning utan att det alltid
måste prövas om en jämkning av avgifterna bör göras med hänsyn till
individens behov i det enskilda fallet (bet. 1992/93:SoU12 s. 6).
Genom en ändring av 8 kap. 2 § socialtjänstlagen, som trädde i kraft
den 1 januari 1999, tydliggjordes att regeln om förbehållsbelopp, förutom
kostnader för personliga behov, även omfattar boendekostnad och andra
normala levnadskostnader. Vidare tydliggjordes att regeln om förbe-
hållsbelopp gäller oavsett om den enskilde bor i ordinärt boende eller i
särskilt boende. Det infördes även en tilläggsbestämmelse om att när
kommunen fastställer avgifterna skall den försäkra sig om att omsorgs-
tagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad
ekonomisk situation. 1 förarbetena till dessa lagändringar betonas särskilt
att det primärt är kommunens ansvar att utreda om avgifterna måste
sättas ned men att en förutsättning dock är att kommunen far kunskap om
att det föreligger en sådan situation (prop. 1997/98:113 s. 122, SFS
1998:855).
Rätten att ta ut avgifter för hälso- och sjukvård regleras i 26 § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763). Enligt huvudregeln får avgifter tas ut enligt
de grunder som landstinget eller kommunen bestämmer. Patienter inom
landstinget respektive kommunen skall dock behandlas lika. När det
gäller sluten vård får landstingen fastställa avgifter i olika inkomstinter-
vall. Dessa avgifter får dock aldrig överstiga den i lagen angivna högsta
avgiften för sluten vård på 80 kronor per vårddag.
Av 26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen följer att vissa kom-
munala vårdavgifter, tillsammans med avgift för hemtjänst enligt 8 kap.
2 § socialtjänstlagen (2001:453) inte får uppgå till så stort belopp att den
enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för personliga behov,
boendekostnad och andra normala levnadskostnader. Regleringen i nyss
24
nämnda bestämmelser är sålunda helt överensstämmande i fråga om den Prop. 2000/01:149
enskildes rätt till det s.k. förbehållsbeloppet.
De kommunala vårdavgifter som omfattas av regleringen är dels
avgifter för vissa förbrukningsartiklar (sådana som behövs vid bl.a.
inkontinensproblem), dels avgifter för sådan långtidssjukvård som en
kommun har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 §§ lagen (1990:1404)
om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Vidare
omfattas avgifter för hälso- och sjukvård upp till läkamivå för boende i
bl.a. sådan boendeform som avses i 5 kap. 5 § andra stycket och 7 §
tredje stycket socialtjänstlagen.
Beträffande avgifter för viss handikappomsorg gäller i dag enligt lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) att
avgift får tas ut av person som beviljats assistansersättning enligt lagen
(1993:389) om assistansersättning. Övriga insatser inom ramen för LSS
skall i princip vara avgiftsfria för den enskilde. Skäliga avgifter far dock
tas ut för bl.a. bostad så länge de inte överstiger kommunens självkostnad
eller inkräktar på möjligheterna för den enskilde att tillgodose sina per-
sonliga behov.
Hyreslagens tillämplighet vid upplåtelse av bostad i särskilt boende
Kapitel 12 i jordabalken (hyreslagen) gäller för avtal genom vilka hus
eller delar av hus upplåtits till nyttjande mot ersättning. En upplåtelse av
bostad i särskilt boende utgör dock inte alltid ett hyresavtal i hyreslagens
mening. Avgörande för denna bedömning kan sägas vara om upplåtelsen
ingår som ett underordnat moment i vården och/eller servicen eller inte.
För att hyreslagen skall vara tillämplig vid en upplåtelse av bostad i sär-
skilt boende måste det alltså föreligga ett hyresförhållande. Detta har
enligt praxis i princip ansetts vara fallet vid upplåtelse av lägenhet och
enbäddsrum. Däremot har upplåtelse av del i rum normalt sett inte
ansetts utgöra ett hyresförhållande i hyreslagens mening (se t. ex. Rätts-
fall från bostadsdomstolen, RBD 1994:8, och Rättsfall från hovrätterna,
RH 1999:10). Om hyreslagens regler inte är tillämpliga på upplåtelsen
kan dock kommunen i stället för hyra ta ut avgift för bostaden inom
ramen för 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453).
Skälig hyra
När det gäller hyressättning av bostadslägenheter för vilken hyreslagens
regler är tillämpliga råder det i princip avtalsfrihet. I hyreslagen finns
dock vissa regler som syftar till att skydda en hyresgäst mot oskäligt
höga hyror (55 och 55 d §§).
25
Vid en tvist om hyrans storlek kan hyresvärden eller hyresgästen med Prop. 2000/01:149
stöd av 55 § hyreslagen vända sig till behörig hyresnämnd som då har att,
inom vissa i hyreslagen angivna ramar (de s.k. bruksvärdesreglerna),
fastställa hyran till skäligt belopp. Nyss nämnda regel gäller emellertid
inte om hyresavtalet avser ett möblerat rum och hyresförhållandet inte
har varat nio månader i följd (53 § första stycket första punkten hyres-
lagen). Däremot görs ingen begränsning i regelns tillämplighet i fråga om
andrahandsuthymingar.
Vid upplåtelse av ett möblerat rum eller ett omöblerat rum och vid
upplåtelse i andra hand av annan bostadslägenhet kan hyresgästen få
hyrans skälighet prövad hos hyresnämnd med stöd av bestämmelserna i
55 d § hyreslagen. Regleringen innebär att en hyresnämnd kan ålägga en
hyresvärd att återbetala hyra i den utsträckning denna inte kan anses ha
varit skälig enligt bruksvärdesreglerna i 55 § första och andra styckena
hyreslagen. Prövningen i fråga kan endast initieras av hyresgästen, vilken
dessutom måste ske senast inom tre månader efter det att hyresgästen har
lämnat lägenheten. Med stöd av 55 d § tredje stycket hyreslagen skall
hyresnämnden, om sökanden begär det, i ett ärende om återbetalning
även fastställa hyrans storlek för den fortsatta uthyrningen.
År 1999 var ungefar 250 000 personer 65 år eller äldre beviljade hem-
tjänst i ordinärt boende eller boende i en särskild boendeform. Antalet
motsvarade knappt 16,5 procent av åldersgruppen. Ungefär 180 000 per-
soner var 80 år eller äldre, vilket motsvarar cirka 40 procent av ålders-
gruppen. Något mer än hälften av omsorgstagama fick hemtjänst i
ordinärt boendet och resterande andel i särskilt boende.
Av de personer som var beviljade hemtjänst eller som var boende i en
särskild boendeform den 1 november 1999 var cirka 70 procent kvinnor
och 30 procent män. Andelen män respektive kvinnor med omsorgsinsat-
ser varierade kraftigt mellan olika åldersgrupper (tabell 1).
Tabell 1. Andel personer som den 1 november 1999 var beviljade hemtjänst i
ordinärt boende eller boende i en särskild boendeform fördelade på ålders-
grupper samt kön (procent)
|
Ålder |
Män |
Kvinnor |
Totalt |
|
65-79 år |
5,3 |
7,0 |
6,2 |
|
80-w år |
29,9 |
45,2 |
39,8 |
|
65-w år |
11,1 |
19,3 |
15,8 |
Källa: Socialstyrelsen, Vård och omsorg om äldre 1999,2000:5
År 1999 var cirka 20 000 personer yngre än 65 år beviljade hemtjänst i
ordinärt boende eller boende i en särskild boendeform enligt social-
tjänstlagen. Av dessa var hälften kvinnor och hälften män.
Tabell 2. Antal personer som var beviljade hemtjänst i ordinärt boende eller Prop. 2000/01:149
boende i en särskild boendeform den 1 november 1999 fördelade på ålders-
grupper samt kön
|
Ålder |
Män |
Kvinnor |
Totalt |
|
0-19 år |
106 |
113 |
219 |
|
20-44 år |
2 447 |
2413 |
4 863 |
|
45-64 år |
7 349 |
7 244 |
14 596 |
|
Totalt |
9 902 |
9 773 |
19 675 |
Källa: Socialstyrelsens statistik avseende insatser till personer med funktionshinder 1999,
2000:7
Taxemodeller
Kommunernas taxemodeller kan översiktligt delas in i fyra huvud-
modeller:
enhetstaxa (lika avgift för alla oavsett insatsernas omfattning och
den enskildes inkomst),
- insatsrelaterad taxa (avgiften beror på typen/omfattningen av
beviljad insats),
inkomstrelaterad taxa (avgiften grundar sig på den enskildes
inkomst), samt
- insats- och inkomstrelaterad taxa (avgiften baseras på både insats
och inkomst).
Under 1990-talet har kommunernas taxor i allt högre utsträckning
kommit att baseras på den enskildes inkomst. Samtidigt har enhetstaxor
blivit allt ovanligare liksom taxor som enbart tar hänsyn till typen av
insats och/eller insatsernas omfattning. Enligt en studie som Svenska
Kommunförbundet genomförde under åren 1996 och 1997 tillämpade
cirka 80 procent av kommunerna år 1997 någon form av inkomstrelate-
rad taxa i ordinärt boende och serviceboende. Även Statistiska Central-
byrån och Socialstyrelsen har i en studie vid samma tidpunkt kommit
fram till ungefar samma resultat. Motsvarande studie av dessa myndig-
heter i maj 1999 visar på en fortsatt ökning av kommuner där inkomsten
påverkar avgiften. I 86 procent av kommunerna fanns då någon form av
inkomstrelaterad taxa i ordinärt boende och serviceboende. I särskilt
boende var det vanligare med inkomstbaserade taxor som inte tog hänsyn
till insatsernas omfattning och något mer ovanligt med enbart
insatsrelaterade taxor jämfört med ordinärt boende.
Tabell 3. Andel kommuner med viss taxetyp i ordinärt respektive särskilt bo-
ende i maj 1999 (procent)
|
Taxetyp |
Ordinärt boende |
Särskilt boende |
|
Enbart enhetstaxa |
3 |
11 |
|
Enbart insatsrelaterad taxa |
10 |
4 |
|
Enbart inkomstrelaterad taxa |
9 |
40 |
|
Både insats- och inkomstrelaterad taxa |
77 |
38 |
|
Annat alternativ |
1 |
7 |
Källa: Socialstyrelsen, Taxor och avgifter för värd och omsorg, 2000:1
27
Taxor för hemtjänst m.m. Prop. 2000/01:149
Kommunerna har, såsom redovisats i kapitel 5.3, i enlighet med bestäm-
melserna i 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) rätt att ta ut avgift for
bl.a. hemtjänst, boende i särskild boendeform samt boende i bostad med
särskild service personer med funktionshinder. I stort sett samtliga
kommuner tog år 1999 ut avgift for dessa insatser men tillväga-
gångssättet varierade mycket. Varje kommun hade i praktiken ett helt
eget avgiftssystem. I många kommuner fanns t.ex. vid sidan av en ordi-
narie hemtjänsttaxa en eller flera separata taxor främst for servicein-
satser. Bl.a. debiterades hjälp med städning enligt separat taxa i knappt
30 procent av kommunerna. Andra tjänster som i varierande utsträckning
debiterades enligt separata taxor var trygghetslarm, matdistribution, tvätt,
fönsterputs, dagligvaruinköp och matlagning i hemmet. Omfattningen av
separata taxor for insatserna städning, tvätt och trygghetslarm samt
kostnad for möbler ökade inte mellan åren 1997 och 1999. I ett fåtal
kommuner förekom även att avgifter för vissa tjänster, förbruknings-
artiklar m.m. i särskilt boende med helinackordering debiterades enligt
separata taxor. Det gällde främst insatserna städning, tvätt och trygg-
hetslarm samt kostnad för möbler och hygienartiklar. Det förekom också
att vissa kommuner inte erbjöd hemtjänstinsatser som bistånd enligt
socialtjänstlagen. Det gällde främst insatserna städning, dagligvaruinköp,
ledsagning, avlösning av anhörig samt promenader.
Några mått på avgifternas storlek
Cirka 90 procent av samtliga omsorgstagare betalade år 1999 avgift för
insatser inom äldreomsorgen. Resterande tio procent hade avgiftsbe-
frielse, oftast på grund av att deras inkomster var för låga och/eller
boendekostnader för höga.
Tabell 4. Avgift för hemtjänst 9 timmar för ålderspensionärer
Maj 1999, kronor per månad
|
Inkomst |
Låg |
Hyra 3 400 kr |
Hög |
Låg |
Hyra 5 200 kr Medel |
Hög |
|
Percentil 10 |
160 |
260 |
340 |
0 |
0 |
330 |
|
Median |
300 |
420 |
810 |
240 |
355 |
800 |
|
Percentil 90 |
600 |
690 |
1 855 |
495 |
685 |
1 655 |
Källa: Socialstyrelsen, taxor och avgifter för vård och omsorg, 2000:1
Som framgår av tabell 4 betalade en ålderspensionär med för åldern
normal inkomst och normal hyra (3 400 kronor) i maj år 1999 cirka
420 kronor per månad för nio timmars hjälp med serviceinsatser (avser
medianvärdet i medelkommunen). En låg- respektive höginkomsttagare
betalade cirka 300 respektive 810 kronor för samma volym insatser i
samma typ av kommun och vid samma hyresnivå. Vid en högre hyres-
nivå (5 200 kronor) minskade avgiften för denna volym service med
mellan 10-65 kronor per månad beroende på inkomst.
28
Tabell 5. Avgift för hemtjänst 35 timmar för ålderspensionärer Prop. 2000/01:149
Maj 1999, kronor per månad
|
Inkomst |
Låg |
Hyra 3 400 kr Medel |
Hög |
Låg |
Hyra 5 200 kr Medel |
Hög |
|
Percentil 10 |
205 |
390 |
600 |
0 |
0 |
600 |
|
Median |
400 |
635 |
1 385 |
285 |
435 |
1 385 |
|
Percentil 90 |
770 |
900 |
2 645 |
565 |
875 |
2 440 |
Källa: Socialstyrelsen, Taxor och avgifter för vård och omsorg, 2000:1
Avgiften för 35 timmars hjälp per månad med service och personlig
omsorg uppgick till cirka 635 kronor per månad för en normalinkomst-
tagare vid hyresnivån 3 400 kronor per månad (även här avser beloppet
medianvärdet i medelkommunen). En låg- och höginkomsttagare i
samma typ av kommun och med samma hyra betalade cirka 400 respek-
tive 1 385 kronor per månad för samma volym insatser. Vid den högre
hyresnivån (5 200 kronor) var avgifterna för låg- och medelinkomst-
tagama drygt 100 respektive 200 kronor lägre per månad medan högin-
komsttagarens avgift var oförändrad.
Tabell 6. Avgifter for heldygnsomsorg och kost för ålderspensionärer i särskilt
boende
Maj 1999, kronor per månad
|
Inkomst |
Låg |
Hyra 2 400 kr |
Hög |
Låg |
Hyra 5 200 kr Medel |
Hög |
|
Percentil 10 |
2 330 |
2 575 |
2 930 |
1 650 |
1 960 |
2 930 |
|
Median |
2 730 |
2 850 |
4 900 |
2 285 |
2 240 |
3 940 |
|
Percentil 90 |
3 210 |
3 750 |
6 545 |
3 060 |
3 370 |
4 965 |
Källa: Socialstyrelsen, Taxor och avgifter för vård och omsorg, 2000:1
För kost, vård och omsorg dygnet runt i särskilt boende (exkl. hyra)
betalade en person med normal inkomst och en för detta boende normal
hyra (2 400 kronor) cirka 2 850 kronor per månad i avgift i medelkom-
munen (medianvärdet). Låginkomsttagaren betalade cirka 2 730 kronor
per månad och höginkomsttagaren 4 900 kronor per månad. Vid hyresni-
vån 5 200 kronor var avgifterna cirka 500-1 000 kronor lägre beroende
på inkomst. Dessa avgifter avser insatser som kommunen ger enligt både
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.
Tabell 7. Högsta avgift som kan respektive faktiskt debiteras
Maj 1999, kronor per månad
|
Enbart hemtjänst |
Heldygnsomsorg och kost | |||
|
Kan deb. |
Faktisk deb. |
Kan deb. |
Faktisk deb. | |
|
Min |
394 |
243 |
2 075 |
1 070 |
|
Median |
1 950 |
1 850 |
5 377 |
5 725 |
|
Max |
37 200 |
13 941 |
36 800 |
25 285 |
Källa: Socialstyrelsen, Taxor och avgifter för vård och omsorg, 2000:1
Medianvärdet för den högsta avgift som enligt kommunernas taxeregler
kunde debiteras för hemtjänst uppgick år 1999 till 1 950 kronor per
månad och för heldygnsomsorg och kost till 5 377 kronor per månad.
Inom dessa mediankommuner var skillnaderna mellan (teoretiskt)
29
möjliga och faktiskt debiterade avgifter mycket liten. Av tabellen fram- Prop. 2000/01:149
går också att skillnaderna var mycket stora mellan högsta möjliga
avgiftsnivå och högsta faktiska avgiftsnivå i kommuner med hög
maximal avgift.
Jämfört med år 1997 har kommuner med lägst avgiftstak höjt sina tak
fram till maj 1999. Kommuner med de högsta taken har under samma
period i huvudsak bibehållit sina nivåer.
Boende- och avgiftsutredningen konstaterar i sitt betänkande (SOU
1999:33) att många kommuner valt att tillämpa begreppet självkostnad i
enlighet med vad som gällde i äldre lagstiftning (socialhjälpslagen).
Kostnaden for en viss tjänst får därvid utgöra taket för vad kommunen
kan debitera i avgift. Oftast är det självkostnaden definierad på detta sätt
som avses med de högsta avgiftsnivåer som anges i kommunernas taxor.
Även kommuner som inte anger något belopp för högsta avgift tillämpar
i regel denna tolkning av begreppet. Självkostnaden för en plats i särskilt
boende kan i dag överstiga 30 000 kronor per månad.
Medianvärdet för högsta avgift i korttidsboende uppgick år 1999 till
3 090 kronor per månad. Medianavgiftema i de kommuner där avgift
togs ut för dagverksamhet, trygghetslarm och kommunal hemsjukvård
uppgick till 50, 100 respektive 200 kronor per månad. Avgift för hjälp-
medel och/eller utprovning av sådana debiterades i ett mindre antal
kommuner. Ingen kommun tog år 1999 ut avgift för inkontinensartiklar.
Medianvärdet för lägsta avgiftsnivå uppgick år 1999 till 243 kronor per
månad i ordinärt boende och 276 kronor per månad i särskilt boende. När
även kosten inräknas i det särskilda boendet uppgick medianavgiften för
lägsta avgift till 2 570 kronor per månad.
Skillnaderna i avgifter inom en kommun mellan personer med hög
respektive låg inkomst ökade mellan åren 1997 och 1999. Anledningen
är främst att andelen kommuner där inkomstens storlek påverkar avgiften
ökade under perioden från 81 till 86 procent samt att inkomstens storlek
fatt en större påverkan på avgiften. I kommuner med höga avgiftstak var
ibland skillnaderna i avgift för samma insats betydande mellan personer
med olika inkomst. Även avgiftsskillnadema mellan kommunerna ökade
mellan år 1997 och år 1999.
Inkomster och utgifter som beaktas i avgiftssättningen
Av kommuner med inkomstrelaterade taxor utgick år 1999 en majoritet
från aktuella skattepliktiga inkomster. I flertalet kommuner räknades
kapitalinkomster in i avgiftsunderlaget. Det var något vanligare att man
utgick från taxerade kapitalinkomster jämfört med aktuella kapital-
inkomster. Ungefär var tionde kommun tillämpade någon form av scha-
blonberäknad intäkt av kapital. En vanlig modell för detta var att kom-
munen använde sig av samma regelverk som vid beräkningen av hur
förmögenheten påverkar reduceringen av bostadstillägg för pensionärer
(BTP). Förmögenheten kunde även påverka avgiftssättningen på annat
sätt, t.ex. vid prövning av jämkning. Bortsett från bostadstillägg räknades
bidrag och andra ersättningar endast i begränsad utsträckning in i
avgiftsunderlaget (Tabell 8).
30
Tabell 8. Avgiftsgrundande inkomster bland kommuner med inkomstrelate- Prop. 2000/01:149
rad taxa 0
Maj 1999, procent
|
Inkomstslag |
Ordinärt boende |
Särskilt boende |
|
Aktuella skattepliktiga inkomster |
66 |
91 |
|
Taxerad förvärvsinkomst |
42 |
38 |
|
Aktuella kapitalinkomster |
38 |
50 |
|
Taxerade kapitalinkomster |
45 |
50 |
|
Schablonberäknad intäkt av kapital |
9 |
13 |
|
Handikappersättning |
13 |
18 |
|
Skattefri del av vårdbidrag |
4 |
5 |
|
Bostadstillägg |
51 |
75 |
|
Anhörigbidrag/motsvarande |
1 |
1 |
|
Annat |
8 |
7 |
11 Inkomstrelaterade taxor för avgifter i ordinärt boende förekommer i 239 kommuner,
motsvarande i särskilt boende är 202 kommuner.
Källa: Socialstyrelsen,Taxor och avgifter för vård och omsorg, 2000:1
Tillgängliga uppgifter om kommunernas användning av brutto- respek-
tive nettoinkomster vid fastställande av avgifter finns endast för år 1997.
Det året tillämpades de båda beräkningssätten i ungefär lika stor omfatt-
ning.
År 1999 hämtade tre fjärdedelar av kommunerna regelmässigt in upp-
gifter om bostadskostnaden vid avgiftssättning, jämfört med en femtedel
år 1996. I en majoritet av kommunerna påverkade emellertid bostads-
kostnaden avgiften endast inom det särskilda boendet. En femtedel av
kommunerna efterfrågade uppgifter om enskildas kostnader för hälso-
och sjukvård, tandvård, läkemedel och hjälpmedel i samband med
avgiftssättning. Detta skedde dock nästan uteslutande först i samband
med prövning om rätt till nedsättning av avgiften.
År 1997 tog cirka 40 procent av kommunerna hänsyn till hela hushål-
lets (båda makarnas) ekonomiska situation vid avgiftssättningen när den
ena personen bor kvar i den tidigare gemensamma bostaden och den
andra har flyttat till en särskild boendeform. Var fjärde kommun beräk-
nade år 1999 avgifterna på det sätt som är förmånligast för båda
makarna, jämfört med var tionde år 1997. Detta innebär att om det är
omsorgstagaren som har den högsta inkomsten så räknas båda makarnas
inkomster ihop och delas med två och om det är makens inkomst som är
högst så beräknas avgiften enbart på grundval av omsorgstagarens
inkomst. I 70 procent av kommunerna togs vid avgiftssättningen hänsyn
till make eller sambos situation då den ena av två makar far hemtjänst i
det ordinära boendet. De flesta kommuner tog hänsyn till hushållets
gemensamma inkomst om båda makarna får hemtjänst.
Ungefär var sjätte kommun hade vidtagit åtgärder med anledning av
den nya bestämmelsen i 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) om
kommunernas skyldighet att uppmärksamma situationen för maka eller
sambo till person med stort omsorgsbehov. Lika många kommuner
planerade någon form av åtgärder. De kommuner som genomfört
ändringar i sina taxesystem hade i ungefär hälften av fallen ändrat sina
regler för när nedsättning av avgiften kunde ske. År 1999 var det också
vanligare att kommunerna själva initierade en ekonomisk prövning av
make eller sambos situation jämfört med år 1997. Några kommuner hade
31
infört förbehållsbelopp för kvarboende när maken eller sambon flyttar till Prop. 2000/01:149
särskilt boende. Några kommuner hade också infört förmånligare regler
för inkomstberäkning.
Vissa kommuner beaktade yngre funktionshindrade personers särskilda
kostnader på så sätt att förbehållsbeloppet för denna grupp bestämdes till
en högre nivå än för andra omsorgstagare alternativt att taxan för denna
grupp var lägre (kapitel 6.3).
Utvecklingen efter år 1999
Tillgängliga uppgifter tyder på att det enbart skett mindre förändringar av
kommunernas taxesystem efter år 1999. De redovisade förhållandena i
kapitel 6.2 är således i allt väsentligt aktuella även i dag.
Förbehållsbeloppens storlek
Under senare år har Socialstyrelsen vid ett antal tillfallen samt även
Svenska Kommunförbundet och Statistiska centralbyrån (SCB) följt upp
hur kommunerna tillämpar socialtjänstlagens bestämmelser om förbe-
hållsbelopp. Den senaste uppföljningen genomfördes av SCB på Social-
styrelsens uppdrag och baserar sig på kommunernas taxekonstruktioner i
maj år 1999. Redovisningen nedan bygger i allt väsentligt på resultatet
från denna undersökning.
I maj år 1999 hade 82 procent av kommunerna fastställt förbehållsbe-
lopp för äldre i ordinärt boende, vilket är en ökning med cirka 2 procent-
enheter jämfört med år 1997. Andelen kommuner som hade ett fastställt
förbehållsbelopp i särskilt boende uppgick till 96 procent vilket var
samma nivå som år 1997. Förbehållsbeloppens nivåer bestämdes på olika
sätt. Det var vanligt att kommunen beslutade beloppet till en fastlagd an-
del av antingen prisbasbeloppet eller den enskildes inkomst. Många
kommuner utgick också ifrån Socialstyrelsens rekommendationer
beträffande nivån på försörjningsstödet enligt socialtjänstlagen (ff.o.m. år
1998 fastställer regeringen i förordning en riksnorm för socialbidragets
nivå för vissa utgifter som den enskilde har). Förbehållsbelopp relaterade
till enskildas inkomst var mer vanligt förekommande i särskilt boende
jämfört med ordinärt boende. Ett skäl till detta var att många kommuner
tillämpade taxor som följer den s.k. 30/20-regeln (se kapitel 5.3) eller
andra regler med liknade konstruktion och innehåll.
År 1999 uppgick förbehållsbeloppet för ensamstående (medianen) till
3 489 kronor per månad i ordinärt boende och 1 432 kronor per månad i
särskilt boende med heldygnsomsorg och kost. För sammanboende per-
soner uppgick beloppet till 2 882 kronor per månad i ordinärt boende
(inkl, kost) respektive 1 379 kronor per månad i särskilt boende (exkl.
kost).
Spännvidden mellan kommunerna var stor när det gäller förbehållsbe-
loppens nivåer. I ordinärt boende skiljde det cirka 1 200 kronor per
månad mellan lägsta och högsta förbehållsbelopp i de fall kost skulle
betalas med förbehållsbeloppet. I särskilt boende uppgick skillnaden till
32
cirka 1 000 kronor per månad i de fall kost inte skulle betalas med förbe- Prop. 2000/01:149
hållsbeloppet. Orsakerna till nivåskillnaderna var varierande. Generellt
gällde dock att de endast i begränsad utsträckning kunde förklaras med
skillnader i de kostnader beloppen avsågs täcka, skillnader i vad som
täcktes av avgiften för hemtjänsten eller skillnader i vad som låg utanför
förbehållsbeloppet och därmed kunde leda till att avgiften sattes ned.
Förbehållsbeloppens nivåer har ökat endast marginellt under perioden
1997-1999 medan de kommunala avgifterna liksom levnadskostnaderna
ökat något. Under den tidigare mätperioden 1995-1997 minskade för-
behållsbeloppen i ordinärt boende i vissa kommuner. Den sänkta social-
bidragsnormen kan vara ett skäl till denna utveckling. I många kommu-
ner låg förbehållsbeloppens nivåer i ordinärt boende år 1999 fortfarande
under 1995 års nivåer.
Förbehållsbeloppets innehåll
Variationerna var stora mellan kommunerna beträffande vad förbehålls-
beloppet skulle räcka till i såväl ordinärt som särskilt boende. I ordinärt
boende skulle dock beloppet i nästan alla kommuner täcka kostnader för
färdtjänst, fotvård, tandvård, läkarvård, läkemedel samt möbler. I de
flesta kommuner skulle förbehållsbeloppet även täcka kostnader för
rehabilitering, hushållsel och fönsterputs. I ett mindre antal kommuner
skulle beloppet täcka kostnader för trygghetslarm och tvätt. I särskilt
boende skulle beloppet i nästan alla kommuner räcka till läkemedel,
läkarbesök, tandvård, fotvård och möbler. I de flesta kommuner skulle
beloppet täcka kostnader för rehabilitering och möbler. I ett mindre antal
kommuner skulle insatser som tvätt, fönsterputs och trygghetslarm finan-
sieras via förbehållsbeloppet.
Förbehållsbelopp för yngre personer med funktionshinder
Av kommunerna hade i maj 1999 cirka 25 procent ett högre förbe-
hållsbelopp för yngre personer med funktionshinder i ordinärt boende.
Andelen kommuner med högre förbehållsbelopp för denna grupp i ordi-
närt boende ökade med 12 procentenheter under perioden 1997-1999. I
dessa kommuner hade yngre personer med funktionshinder i ordinärt
boende ett förbehållsbelopp som i medeltal var cirka 300 kronor högre än
andra gruppers förbehållsbelopp men detta tillägg varierade kraftigt
mellan olika kommuner. Jämfört med år 1997 hade yngre funktions-
hindade personers förbehållsbelopp ökat mer än förbehållsbeloppen för
andra grupper. Förbehållsbeloppen för yngre personer med funktions-
hinder omfattade i stort sett samma poster som för äldre omsorgstagare.
Ett alternativ till högre förbehållsbelopp för yngre personer med funk-
tionshinder är lägre avgifter. Sex procent av kommunerna hade år 1999
en lägre taxa för funktionshindrade personer under 65 år. Jämfört med år
1997 var andelen kommuner med lägre taxa för denna grupp oförändrad.
2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 149
Utvecklingen efter år 1999
Tillgängliga uppgifter tyder på att de redovisade forhållandena vad gäller
förbehållsbelopp äger giltighet även for perioden efter år 1999.
Statistiska Centralbyrån (SCB) har, utöver taxor, avgifter och förbehålls-
belopp, även följt utvecklingen av äldreomsorgshushållens ekonomiska
situation.
Med hjälp av befintliga registerdata har SCB på Socialstyrelsens upp-
drag kartlagt äldreomsorgstagamas ekonomiska situation år 1995 i för-
hållande till då gällande nivå for försörjningsstödet enligt socialtjänst-
lagen. Cirka 22 procent av hemtjänsttagama låg detta år under nivån for
forsörjningsstödet när hyran var betald. Skälen till detta var bl.a. att
många personer avstått från att söka bostadstillägg för pensionärer (BTP)
trots att de varit berättigade till detta stöd, att hyran överstigit högsta
hyran i BTP-lagstiftningen eller att BTP har reducerats på grund av för-
mögenhet. För många har emellertid också en låg pension i utgångsläget
varit en viktig förklaring till att den disponibla inkomsten blivit låg.
När äldreomsorgsavgiften var betald ökade andelen personer under
nivån for forsörjningsstödet enligt socialtjänstlagen till cirka 34 procent.
När hänsyn togs även till kostnader for öppen hälso- och sjukvård samt
läkemedel ökade denna andel till 37 procent. I sjukhem, ålderdomshem
och gruppboende där den boende betalade avgift såväl for mat som för
vård och omsorg hamnade 24 procent av de boende i åldersgrupperna
66-84 år under nivån for forsörjningsstödet. I den äldsta åldersgruppen,
85 år och uppåt, låg 45 procent under denna nivå efter att ha betalat hyra,
avgift for mat samt avgift för vård och omsorg. Jämförbara uppgifter for
perioden efter 1995 finns inte att tillgå.
SCB har inom ramen for sina uppföljningar visat att det år 1999 var
vanligt att den enskilde skulle bekosta såväl läkarbesök, läkemedel och
annan sjukvård samt möbler, hushållsel, tandvård och färdtjänst med sitt
förbehållsbelopp. Förutsatt att detta förhållande inte har ändrats innebär
detta att många äldre personer med vård och omsorg har en levnadsnivå
som klart understiger jämförbar nivå i forsörjningsstödet.
Socialdepartementets analys av ålderspensionärernas ekonomiska situ-
ation under 1990-talet redovisas i rapporten Sämre for mig Bättre for oss
(Ds 1999:5). Analysen visar att for många enskilda individer minskade
inkomsterna under 1990-talet samtidigt som de som grupp betraktad
ökade sin inkomststandard, både i absoluta tal och i relation till övriga i
samhället. Gruppen ålderspensionärer omfattade cirka 1,5 miljoner
personer och var i många avseenden mycket heterogen. Mot den
bakgrunden genomfördes inom ramen for denna studie även en analys på
delgruppsnivå. Denna visade bl.a. att männen hade betydligt högre
inkomster än kvinnorna, att de yngre pensionärerna hade avsevärt högre
inkomster än de äldre pensionärerna och att gifta eller sammanboende
hade klart högre inkomster än ensamstående (efter justering for
hushållsstorlek). Analysen omfattade också vilka effekter kommunernas
avgifter för hemtjänst hade på den enskildes ekonomi. Här framgick att
Prop. 2000/01:149
34
de äldsta pensionärerna, de ensamstående samt kvinnorna var överrepre- Prop. 2000/01:149
senterade bland dem som hade utgifter för hemtjänst. Detta var grupper
som redan i utgångsläget har en lägre inkomststandard än genomsnittet
för ålderspensionärer.
Socialstyrelsen överlämnade i december 2000 en skrivelse till rege-
ringen (dnr 65-8676/2000) med anledning av rapporten Avgifter och
kostnader för den enskilde personen med funktionshinder.
Av Socialstyrelsens rapport framgår att personer med funktionshinder
jämförelsevis har:
- större behov av hälso- och sjukvård, tandvård, läkemedel och
omsorg, fler och högre kostnader samt färre valmöjligheter,
genomsnittligt lägre inkomster samt att ersättningar utifrån
funktionshindret inte täcker alla kostnader, och
- i större utsträckning än andra dragit ned på eller avstått från hälso-
och sjukvård, tandvård och läkemedel. Detta gäller i hög grad famil-
jer som har barn med funktionshinder.
Till utgifterna för vård och omsorg kommer andra, dolda merkostnader
på grund av funktionshindret. Den funktionshindrade kan tvingas till
kostsammare alternativ, och har många gånger inte samma valmöjlig-
heter som andra. De ändamål för vilka personer med funktionshinder ofta
har högre kostnader än befolkningen i stort är boende, husgeråd, förbruk-
ningsartiklar, kläder, mat och kommunikationer. Merkostnaderna kan bli
höga för främst boende, tandvård, kommunal hemtjänst, god man, hör-
hjälpmedel och speciella livsmedel.
Regeringens förslag: Reglerna om förbehållsbelopp i socialtjänstlagen
(2001:453) vid bestämmande av avgift för äldre- och handikappomsorg
preciseras.
Med förbehållsbelopp avses det belopp som den enskilde skall ha rätt
att behålla av sina egna medel innan avgift far tas ut för hemtjänst,
dagverksamhet och kommunal hälso- och sjukvård respektive bostad i
sådant särskilt boende som inte omfattas av hyreslagen.
Förbehållsbeloppet skall enligt regeringens förslag beräknas med ledning
av ett minimibelopp i fråga om kostnader för personliga behov och
övriga normala levnadskostnader utom boendekostnaden. I social-
tjänstlagen anges en lägsta nivå på minimibeloppet samt vilka
levnadskostnader som det i lagen angivna beloppet skall täcka. Detta
belopp uppgår per månad till en tolftedel av 129,4 procent av
prisbasbeloppet för ensamstående och 108,4 procent för var och en av
sammanlevande makar eller sambor. Kommunen skall i vissa situationer
bestämma minimibeloppet till en högre nivå och får i vissa andra
situationer bestämma minimibeloppet till en lägre nivå. Till minimi-
beloppet skall den enskildes boendekostnad läggas.
Förslaget till lagändringar införs i 8 kap. 6-8 §§ socialtjänstlagen.
Kommitténs förslag: Kommitténs förslag överensstämmer i stort med
regeringens förslag beträffande principerna för hur förbehållsbeloppet
35
skall beräknas, hur nivån på förbehållsloppet skall justeras samt vilka Prop. 2000/01:149
kostnader som normalt bör finansieras av den enskilde via förbe-
hållsbeloppet. I regeringens förslag till beräkning av förbehållsbeloppet
ingår dock - till skillnad från utredningens förslag - kostnader för kost,
resor, möbler och husgeråd samt förbrukningsvaror i förbehållsbeloppet
för alla kategorier av omsorgstagare. Vissa möjligheter lämnas dock för
kommunerna att hantera dessa och andra kostnader på annat sätt. Till
skillnad från utredningens förslag skall enligt regeringens förslag
merkostnader som den enskilde har beaktas redan i samband med att
avgiften fastställs. Kommitténs utgångspunkt när förslag till riktvärden
för förbehållsbeloppets nivå har utarbetats har varit vad som enligt lagen
(1994:308) om bostadstillägg till pensionärer (BTPL) utgör skälig
levnadsnivå när särskilt bostadstillägg utbetalas. Denna nivå har höjts
fr.o.m. den 1 januari 2001. Regeringen utgår från denna nya nivå i BTPL
i förslaget till beräkning av förbehållsbelopp för personer med äldre- och
handikappomsorg.
Remissinstanserna: Svenska Kommunförbundet delar kommitténs
uppfattning att äldre skall förbehållas tillräckliga medel för personliga
behov samt att kommunerna behöver bli bättre på att tillämpa befintlig
lagstiftning inom avgiftsområdet. Förbundet avvisar dock kommitténs
förslag till nationell reglering av nivån på förbehållsbeloppet bl.a. med
motiveringen att vad som kan anses vara tillräckliga medel varierar
mellan olika individer. Vidare anförs att vilka tjänster som ska bekostas
inom ramen för förbehållsbeloppet varierar liksom kostnadsläget i
kommunerna. Förbundet menar också att det finns en risk för en
schablonmässig tillämpning av nivåer som fastställs i lag eller förord-
ning. Flertalet kommuner avstyrker förslaget med liknande argument
som grund. Bland myndigheterna tillstyrker bl.a. Socialstyrelsen och
Konsumentverket i stort kommitténs förslag. Samtliga länsstyrelser till-
styrker förslagen liksom pensionärsorganisationerna och de fackliga
organisationerna. Vissa handikapporganisationer är dock kritiska till för-
slaget framför allt av det skälet att funktionshindrades förhållanden inte
anses vara tillräckligt väl belysta.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av redovisningen i
kapitel 6.4 var det år 1995 inte ovanligt att äldre och personer med funk-
tionshinder levde på en nivå som motsvarade eller t.o.m. understeg jäm-
förbar nivå i forsörjningsstödet enligt socialtjänstlagen (1980:620) när
skatt och boendekostnad hade betalats. Av redovisningen i kapitel 6.4
framgår också att kommunerna detta år, genom sina avgifts- och
taxesystem inom äldre- och handikappomsorgen, bidrog till att ytterligare
en stor grupp äldre hamnade på en levnadsnivå som endast motsvarade
eller understeg jämförbar nivå i forsörjningsstödet enligt socialtjänst-
lagen när de hade betalat sina omsorgsavgifter. Detta trots att en majori-
tet av kommunerna angivit att de har taxesystem där den enskilde kan få
sin avgift jämkad om han/hon har mindre kvar än motsvarande nivå på
forsörjningsstödet när avgiften är betald. Forsörjningsstödet är avsett som
ett grundläggande skyddsnät vid mer kortvariga perioder av inkomst-
bortfall. Insatser från äldre- och handikappomsorgen däremot har den
enskilde ofta under flera år och i vissa fall decennier.
I många kommuner gjordes år 1999 ingen heltäckande individuell
prövning av individens ekonomiska situation i samband med att avgiften
36
fastställdes, även om betydligt fler kommuner jämfört med år 1997 Prop. 2000/01:149
inhämtade uppgifter om bl.a. bostadskostnaden som för det stora flertalet
omsorgstagare utgör den största utgiftsposten. Emellertid är det sannolikt
att betydligt färre kommuner än vad som framgår av Statistiska
Centralbyråns undersökning gör en sådan heltäckande prövning eftersom
många kommuner fortfarande tillämpar taxerad inkomst (dvs. historiska
uppgifter) när avgiften fastställs. Socialstyrelsen har dessutom tidigare
visat att fa kommuner frågar den enskilde om han eller hon har
omfattande kostnader för sjukvård, tandvård eller liknande. En del kom-
muner tar heller inte hänsyn till båda makamas ekonomiska situation vid
avgiftssättningen när den ena personen flyttar till en särskild boendeform
även om lagändringen den 1 januari 1999 medfört att kommunerna har
blivit något bättre på att uppmärksamma kvarboendes situation.
För att kommunen skall kunna bestämma en avgift som inte inkräktar
på förbehållsbeloppet krävs att uppgifter finns om bl.a. aktuell inkomst
och boendekostnad. Som framgått bl.a. i kapitel 6 förekommer det att
såväl aktuella som historiska uppgifter ligger till grund för beräkning av
enskildas avgiftsunderlag. Skillnaderna mellan kommunerna beträffande
vilka inkomstslag som medräknas är stora. Regeringen lägger i kapitel 9
fram förslag till nationell reglering av de inkomster som får medräknas i
avgiftsunderlaget.
Om kommunen finner att den enskilde inte har det förbehållsbelopp
han eller hon har rätt till skall avgiften sättas ned. Socialstyrelsen har i
tidigare uppföljningar av kommunernas taxebestämmelser kunnat kon-
statera att bestämmelserna i detta avseende många gånger är summariska.
Ofta framgår t.ex. inte vem som skall ta initiativ till att avgiften verkligen
sätts ned. Regeringen har bl.a. i propositionen Nationell handlingsplan
för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) angivit att det primärt är kommu-
nens ansvar att utreda om avgifterna behöver sättas ned.
Situationen för såväl personer med funktionshinder i allmänhet som
yngre personer med funktionshinder uppmärksammas inte i någon större
utsträckning bland kommunerna när förbehållsbeloppet fastställs, trots att
dessa grupper ofta har särskilda behov och förutsättningar som måste
beaktas. Såväl beloppets storlek som dess innehåll avviker inte påtagligt
från vad som gäller för äldreomsorgstagare i allmänhet. Detta är enligt
regeringens bedömning inte tillfredställande. Denna fråga uppmärk-
sammades särskilt av såväl regeringen som riksdagens socialutskott i
samband med behandlingen av förslaget om de nya reglerna för
avgiftssättning inom äldre- och handikappomsorgen som trädde i kraft år
1993.
Under de år som gått sedan de nya bestämmelserna om förbehålls-
beloppet trädde i kraft har Socialstyrelsen vid ett flertal tillfallen upp-
märksammat kommunerna på bristerna i tillämpningen av bestämmel-
serna. Regeringen har i mars 1997 i en proposition till riksdagen
redogjort för betydelsen av att kommunerna följer de riktlinjer för hand-
läggning av avgiftsfrågor som infördes år 1993 (prop. 1996/97:124).
Socialstyrelsen har vidare utkommit med allmänna råd avseende tillämp-
ningen av nuvarande lagstiftning (SOSFS 1998:1). Som tidigare nämnts
har regeringen också inom ramen för den nationella handlingsplanen för
äldrepolitiken år 1998 lagt fram förslag om bl.a. ökat skydd för maka
37
eller make till person med omsorgsinsatser. Denna lagändring beslutades Prop. 2000/01:149
av riksdagen i juni samma år och trädde i kraft den 1 januari år 1999.
Till foljd av regeringens, riksdagens och Socialstyrelsens insatser samt.
kommunernas egna åtgärder liksom informations- och utbildningsinsat-
ser bl.a. i Svenska Kommunförbundets regi har vissa förbättringar i
kommunernas tillämpning av avgiftsbestämmelsema successivt kunnat
uppnås. Regeringen kan dock konstatera att utvecklingen går mycket
långsamt. Fortfarande är det så att kommuner ibland tar ut avgifter som
inkräktar på den enskildes förbehållsbelopp. Den varierade tillämpningen
inom och mellan kommunerna ger också upphov till olika ekonomiska
utfall för den enskilde for likartade insatser vilket regeringen inte anser är
försvarbart i ett samhälle som bygger på en solidarisk finansiering av
vård och omsorg. Därtill försvårar avgiftsskillnadema möjligheterna för
kommunerna att bidra till måluppfyllelsen med avseende på de av riks-
dagen fastlagda äldre- och handikappolitiska målen. Mot denna bakgrund
samt svårigheterna att med informations- och utbildningsinsatser komma
tillrätta med de problem och brister som finns inom avgiftsområdet anser
regeringen att nuvarande regler om förbehållsbelopp bör förtydligas på så
sätt att en lägsta nivå på förbehållsbeloppet for personer som erlägger
avgift for äldre- och handikappomsorg anges i socialtjänstlagen.
Regeringen lägger i denna proposition fram ett förslag med detta
innehåll.
Utgångspunkterna när regeringen har beräknat forbehållsbeloppets
lägsta nivå har varit den nivå (skälig levnadsnivå) som pensionärer
berättigade till särskilt bostadstillägg enligt lagen (1994:308) om
bostadstillägg till pensionärer (BTPL) skall erhålla genom bidraget. Skä-
lig levnadsnivå i BTPL uppgår till 129,4 procent av prisbasbeloppet för
ogifta och 108,4 procent for gifta. Regeringens förslag innebär således att
äldre och funktionshindrade personer som betalar avgift for äldre- och
handikappomsorg i enlighet med föreslagna bestämmelser garanteras en
lagstadgad lägsta skälig levnadsnivå.
Regeringen anser att det är viktigt att kommunernas avgiftssystem är
utformade så att den enskilde omsorgstagaren kan fa information om dels
vilka poster som skall finansieras via förbehållsbeloppet, dels vad som
ingår i den avgift han eller hon erlägger for hemtjänst i ordinärt och
särskilt boende. Den enskilde måste också ha möjlighet att bedöma om
nivån på förbehållsbeloppet är rätt med hänsyn till dessa förutsättningar.
Precisering av forbehållsbeloppets nivå och innehåll
Personer som beviljats insatser inom äldre- och handikappomsorgen
utgör ingen homogen grupp. Ungefar hälften far hjälp genom hemtjäns-
ten i ordinärt boende. En lika stor andel bor i särskilt boende, med eller
utan helinackordering. Yngre personer med funktionshinder har särskilda
förutsättningar och behov som måste beaktas. Gifta och sammanboende
har vanligen andra ekonomiska förutsättningar än ensamstående.
Kommunerna har också valt olika sätt att hantera kostnader for bl.a. kost,
möbler, hushållsel, forbrukningsvaror m.m. I vissa kommuner ingår
dessa kostnader i avgiften, i andra ligger de utanför. Kostnaderna kan
även hanteras olika mellan omsorgstagare i en kommun, beroende på om
omsorgstagaren bor i ordinärt eller särskilt boende. I vissa kommuner är 3 g
hemsjukvården kommunal medan det i andra kommuner är landstinget Prop. 2000/01:149
som svarar för denna verksamhet. Dessa och andra skillnader betyder att
kostnadsbilden inom ramen för förbehållsbeloppet ser olika ut i olika
kommuner samt för olika kategorier av omsorgstagare. Av dessa skäl
behöver forbehållsbeloppets innehåll och nivå till viss del variera mellan
olika kommuner och olika grupper av omsorgstagare. Härutöver måste
kommunerna i sin avgiftssättning beakta att flertalet omsorgstagare
betalar sin boendekostnad på annat sätt än via omsorgsavgiften varför
också medel för detta ändamål måste förbehållas omsorgstagaren. Många
omsorgstagare har också utgifter för individuella personliga behov som
är av den karaktären att medel kan behöva förbehållas för dessa behov.
Trots de skillnader som finns mellan omsorgstagare av bl.a. ovan
redovisade skäl anser regeringen att samtliga omsorgstagare skall förbe-
hållas ett visst lägsta medelsutrymme för sina personliga behov och
andra normala levnadskostnader (förbehållsbelopp) innan omsorgsavgift
får tas ut. Förbehållsbeloppet (exkl. boendekostnaden) skall beräknas
med ledning av ett i lag fastställt s.k. minimibelopp. Till minimibeloppet
skall sedan läggas den faktiska, aktuella boendekostnaden. Minimi-
beloppet - som omfattar schabloniserade normala kostnadsposter i ett
hushåll - bör per månad bestämmas till motsvarande nivå som gäller för
skälig levnadsnivå enligt BTPL, dvs. en tolftedel av 1,294 gånger gäl-
lande prisbasbelopp för ensamstående och en tolftedel av 1,084 gånger
gällande prisbasbelopp för var och en av sammanlevande makar och
sambor. Detta innebär, i 2001 års prisnivå, 3 979 kronor per månad för
ensamstående och 3 333 kronor per månad för sammanboende. Beloppet
omfattar följande poster:
- livsmedel, alla måltider,
- kläder och skor,
fritid,
- hygien,
- forbrukningsvaror,
dagstidning, telefon, TV-avgift,
- möbler och husgeråd,
- hemförsäkring,
hushållsel,
- resor,
- tandvård,
- öppen hälso- och sjukvård, samt
läkemedel.
Minimibeloppet har huvudsakligen beräknats med ledning av uppgifter
från Konsumentverkets hushål Isbudget avseende hushållskostnader för
ensamboende och sammanboende personer 61 år och äldre. Posterna för
hälso- och sjukvård samt läkemedel har beräknats som en tolftedel av
årskostnaden för personer som betalar upp till nivån för respektive
högkostnadsskydd. Därutöver har skattningar gjorts av vissa poster
utifrån andra tillgängliga uppgifter om levnadskostnader för äldre och
personer med funktionshinder.
Understrykas bör att detta i lag angivna lägsta medelsutrymme, mini-
mibeloppet, således avser schabloniserade s.k. normalkostnader för per-
soner 61 år och äldre och inte enskilda äldres faktiska levnadskostnader.
39
Det kan finnas situationer när en enskild omsorgstagare har fördyrade Prop. 2000/01:149
levnadskostnader inom ramen för de poster som det lagstadgade minimi-
beloppet avser att täcka. Det kan också förekomma att enskilda därutöver
av olika skäl har andra levnadskostnader än dessa. Kommunen skall - i
båda dessa fall av uppkomna merkostnader - höja nivån på minimibe-
loppet i skälig omfattning under förutsättning att kostnaderna är av den
karaktären att de bör tillgodoses inom ramen för förbehållsbeloppet. Det
krävs vidare att kostnaderna är av varaktig karaktär samt att behovet
avser ett inte oväsentligt belopp. Det kan exempelvis gälla följande
kostnader:
fördyrad kost, t.ex. på grund av att maten erhålls via hemtjänsten i
ordinärt eller särskilt boende eller i dagverksamhet eller på grund av
att omsorgstagaren är yngre och därför av det skälet normalt har en
högre kostnad för sin matkonsumtion,
- äldre och funktionshindrade personers familj e- och arbetssituation,
t.ex. underhållskostnad för minderåriga barn, arbetsresor samt andra
kostnader som behövs för en familjs underhåll,
kostnader till följd av funktionshinder, bl.a. för rehabilitering/habi-
litering inkl, resor,
- yngre funktionshindrade personers rätt till fritidsaktiviteter som är
naturliga för yngre personer,
yngre funktionshindrade personers behov av medel för att bosätt-
ning, familjebildning etc., samt
- kostnader för god man.
Kommunen bör också beakta kostnader som följer av andra aktiviteter
eller ändamål som den enskilde av olika anledningar inte kan eller bör
avstå ifrån.
I prövningen av enskildas merkostnader är kommunen inte skyldig att
beakta tillfälliga kostnader av mindre storlek. Sådana kostnader avses
den enskilde finansiera inom ramen för det lagstadgade minimibeloppet.
Det är i första hand kommunens ansvar att utreda om den enskilde har
behov av ett högre minimibelopp och om avgiften därför måste sättas
ned. Den enskilde måste dock vara behjälplig med att lämna kommunen
uppgifter till grund för denna prövning.
I några undantagsfall far kommunen bestämma minimibeloppet till en
lägre nivå än vad som framgår av lagen. Detta får dock ske endast om en
omsorgstagare inte har en kostnad som minimibeloppet skall täcka därför
att denna kostnad antingen:
- ingår i avgiften för hemtjänst eller dagverksamhet eller,
ingår i avgiften eller hyran för bostad i särskilt boende eller,
tillhandahålls kostnadsfritt.
Som exempel kan nämnas att i vissa kommuner ingår någon eller några
av kostnadsposterna kost, möbler, hushållsel, forbrukningsvaror i
avgiften för särskilt boende eller tillhandahålls helt utan kostnad för den
enskilde. Även inom korttidsboendet kan det förekomma att den enskilde
betalar en avgift som inkluderar kosten. Det är då rimligt att kommunen i
dessa fall ges möjlighet att minska minimibeloppet i skälig omfattning.
Om kostnadsposten som föranleder minskningen ingår i Konsument-
verkets beräkningar för hushållsbudget bör dessa, mot bakgrund av att
den schabloniserade delen av minimibeloppet i huvudsak grundas på
40
dessa beräkningar, utgöra grunden vid bestämmande av minskningens Prop. 2000/01:149
storlek. Som exempel kan nämnas att om kost ingår i avgiften för en
ensamstående äger kommunen rätt att per månad, beräknat utifrån
2001 års hushållsbudget, minska den enskildes minimibelopp med
1 150 kronor och om samtliga forbrukningsvaror ingår med 190 kronor.
Yngre personer med funktionshinder
En grupp omsorgstagare vars behov särskilt bör framhållas är yngre per-
soner med funktionshinder. Denna grupp har ofta merkostnader på grund
av funktionshindret som skall beaktas i skälig omfattning. Hur mycket
medel utöver det av regeringen föreslagna minimibeloppet som dessa bör
få förbehålla sig kan på grund av deras varierade behov inte belopps-
mässigt anges i lag utan måste avgöras efter en individuell prövning.
Några har också i vissa fall högre kostnader i förhållande till andra
omsorgstagare enbart av det skälet att de är yngre.
Regeringen anser att det finns anledning att framhålla två situationer
när kommunerna bör höja nivån på det i lagen angivna minimibeloppet
av detta skäl. Den ena situationen gäller kost. 1 regeringens förslag till
minimibelopp har kostnaden för kost beräknats på grundval av vad som
är en normal månadskonsumtion för personer 61 år och äldre. Normal-
konsumtionen för personer 60 år och yngre är dock högre och därmed
även kostnaderna. Kommunerna skall beakta denna merkostnad så att
yngre personer med funktionshinder förbehålls ett högre belopp för livs-
medelskostnaden än äldre personer. Vägledande för beräkning av denna
merkostnad bör även i detta fall vara Konsumentverkets beräkning av
livsmedelskostnader för olika åldersgrupper.
Den andra situationen som regeringen vill framhålla avser yngre
funktionshindrade omsorgstagares behov av medel för att möjliggöra
bosättning och familjebildning etc. Kommunerna måste ta hänsyn till att
denna grupp normalt sett under längre tidsperioder har större behov av
sådana medel jämfört med äldre omsorgstagare. Med bosättning och
familjebildning avses bl.a. mindre hushållsinvesteringar av olika slag
samt inköp av olika artiklar som normalt behövs i en familj med barn.
Med ledning av yngre funktionshindrades merkostnader för dessa ända-
mål, vilka bl.a. kartlagts inom ramen för den statliga Avgiftsutredningen
(SOU 1995:35), bedömer regeringen att yngre funktionshindrades mini-
mibelopp bör beräknas till en nivå som överstiger äldre omsorgstagares
minimibelopp med upp till tio procent. Eftersom behoven av medel för
att möjliggöra bosättning och familjebildning med därtill anknutna
kostnader av förklarliga skäl rimligen varierar med den funktions-
hindrades ålder anser emellertid regeringen att en individuell prövning av
nivån på tillägget för personer i denna grupp alltid måste göras.
Justering av minimibeloppen
Av de föreslagna lagreglerna om beräkning av förbehållsbelopp följer att
minimibeloppet skall justeras av kommunen i samband med förändringar
i prisbasbeloppets nivå (se kapitel 10).
41
Prop. 2000/01:149
Regeringens förslag: Ett högkostnadsskydd infors i socialtjänstlagen
(2001:453) i form av en högsta avgift for insatser inom ramen for hem-
tjänst i ordinärt och särskilt boende, dagverksamhet och kommunal
hälso- och sjukvård. Avgiften far per månad uppgå till högst en tolftedel
av 0,48 gånger prisbasbeloppet, vilket motsvarar 1 476 kronor (2001 års
prisnivå).
Det infors vidare ett högkostnadsskydd i socialtjänstlagen i form av en
högsta avgift for bostaden i särskilt boende som får debiteras i de fall
boendekostnaden inte skall fastställas som hyra. Boendeavgiften får per
månad uppgå till högst en tolftedel av 0,50 gånger prisbasbeloppet, vilket
motsvarar 1 537 kronor (2001 års prisnivå).
Förslaget till lagändring infors i 8 kap. 5 § socialtjänstlagen.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: Myndigheter och länsstyrelser är i huvudsak
positiva till förslagen. Positiva är också de fackliga organisationerna
samt pensionärs- och handikapporganisationerna. Från några håll, bl.a.
från TCO, DHR och HSO framförs att den nivå som föreslås för högsta
avgift för vård, omsorg och service bör sättas lägre än vad kommittén
föreslår. Svenska Kommunförbundet avvisar förslagen liksom ungefar
hälften av kommunerna. Förbundet anser bl.a. att förslagen innebär ett
avsteg från principen om den kommunala självbestämmanderätten.
Förbundet menar också att ett genomförande av förslagen endast
marginellt kommer att reducera incitamenten till avgiftsplanering bland
omsorgstagama. Bland de kommuner som helt eller delvis är positiva till
förslagen finns ett antal större kommuner bl.a. Stockholm, Malmö,
Norrköping, och Örebro liksom några mindre bl.a. Ockelbo, Ystad och
Simrishamn.
Skälen for regeringens förslag: Regeringen anser att det finns flera
skäl för att i lag införa ett högkostnadsskydd i form av en högsta avgift
för äldre- och handikappomsorg vad avser dels hemtjänstinsatser i
ordinärt och särskilt boende samt insatser i dagverksamhet, dels bostad i
sådant särskilt boende som inte omfattas av hyreslagens bestämmelser.
Ett avgörande skäl för en sådan åtgärd är att det genom nuvarande
taxesättning sker en orimligt stor inkomstomfördelning mellan personer
med olika ekonomiska förutsättningar inom en mycket begränsad grupp
äldre och personer med funktionshinder. Sammanlagt 270 000 personer,
varav drygt 20 000 är 65 år eller yngre, erhåller insatser inom ramen för
den kommunala äldre- och handikappomsorgen. Detta motsvarar cirka
sex procent av personer i åldrama 65-79 år och cirka 40 procent av per-
soner 80 år och äldre. Som framgått av redovisningen i kapitel 6.2 kan
det inom denna grupp i vissa kommuner skilja mer än 20 000 kronor i
avgift för samma typ av vård, omsorg och service beroende på omsorgs-
tagarens inkomst. Även avgiftsskillnadema mellan omsorgstagare i olika
kommuner är i vissa fall betydande. För enskilda omsorgstagare i särskilt
boende kan det i vissa fall skilja mer än 100 000 kronor per år i avgift
mellan en kommun med låga avgifter och en kommun med höga avgifter.
Dessa skillnader inom och mellan kommuner upplevs i dag många
42
gånger som djupt orättvisa av dem som betalar höga avgifter för sin Prop. 2000/01:149
äldre- och handikappomsorg och/eller sin bostad i särskilt boende trots
att de under decennier bidragit till äldre- och handikappomsorgens
finansiering genom stora skatteinbetalningar.
Utöver vad som ovan anförts anser regeringen också att det är otill-
fredsställande att skyddet mot höga bostadskostnader i särskilt boende är
sämre för vissa omsorgstagare än andra därför att skyddsreglema i
12 kapitlet jordabalken (hyreslagen) i detta avseende inte omfattar deras
boende. Såsom angetts i kapitel 5.6 finns nämligen möjligheter att med
stöd av hyreslagen få hyrans storlek skälighetsprövad. Med regeringens
förslag om en högsta avgift för bostad i sådant särskilt boende som inte
omfattas av hyreslagens bestämmelser skapas ett skydd mot oskäligt
höga bostadskostnader även för denna grupp omsorgstagare.
Nuvarande avgiftsskillnader inom och mellan kommuner för liknande
insatser riskerar enligt regeringens bedömning att försämra människors
förtroende för kommunernas äldre- och handikappomsorg. Skillnaderna
kan också i vissa fall uppmuntra till aktiv avgiftsplanering. Att äldre
flyttar till kommuner med förmånligare omsorgs- och/eller boendeavgif-
ter är än så länge ovanligt men förekommer bl.a. i storstadsregionerna
där många ytmässigt små kommuner angränsar till varandra. Vanligare är
att äldre söker hitta vägar att omplacera förmögenheter så att den avgifts-
grundande avkastningen på kapital kan minimeras. Om hänsyn tas till
förmögenhet vid avgiftssättningen ökar dessa problem. I kommuner med
höga omsorgs- och/eller boendeavgifter finns det också en risk att perso-
ner i behov av vård och omsorg väljer att helt eller delvis avstå från att
efterfråga sådana insatser på grund av avgiftens storlek.
Socialstyrelsen har i samband med tidigare uppföljningar av kommu-
nernas taxor för äldre- och handikappomsorg konstaterat att taxornas
nivåer inte samvarierar med vare sig kommuntyp, kommunernas skatte-
satser eller deras finansiella ställning rent allmänt, vilket enligt regering-
ens bedömning ytterligare understryker behovet av ett högkostnadsskydd
för avgifter för hemtjänst och dagverksamhet respektive för vissa
bostäder i särskilt boende.
Regeringen anser att behovet av att införa ett högkostnadsskydd för
avgifter för hemtjänst, dagverksamhet och sådan bostad i särskilt boende
som inte omfattas av hyreslagens bestämmelser också skall ses mot bak-
grund av de förhållanden som råder inom hälso- och sjukvården samt för
vissa omsorgsinsatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS). Som redovisats i kapitel 5 är i dag
möjligheterna för kommuner och landsting att inom dessa områden ta ut
såväl höga avgifter som varierande avgifter för likartade tjänster
begränsade. När det gäller öppen hälso- och sjukvård samt läkemedel har
staten lagt fast högkostnadsskydd för att skydda personer med
omfattande behov från alltför höga avgifter.
Regeringen anser att det bör finnas tydliga begränsningar för avgifter-
nas storlek inom all vård och omsorg som samhället tillhandahåller, oav-
sett insatsernas karaktär och oavsett vem som är huvudman för dem. När
det gäller äldre- och handikappomsorg är dock regeringen av den upp-
fattningen att kommunerna även fortsättningsvis skall ha rätt att ta ut
inkomstrelaterade avgifter. Som framgår av kapitel 4 är detta nödvändigt
för att de skall kunna garantera omsorgstagare som betalar avgift de
43
förbehållsbelopp som de har rätt till. Regeringen anser dock att det därut- Prop. 2000/01:149
över finns så stora principiella likheter mellan den äldre- och handi-
kappomsorg som kommuner efter behov skall tillhandahålla sina
invånare inom ramen för socialtjänstlagen (2001:453) och de insatser
som kommunen skall tillhandahålla med stöd av hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763) respektive lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (1993:387) att det finns skäl att även i socialtjänst-
lagen införa tydliga begränsningar av möjligheterna för kommunerna att
ta ut höga avgifter för utförda insatser inom området. Regeringen
bedömer att de två föreslagna högsta avgiftsnivåerna for den enskildes
utgifter for hemtjänst, dagverksamhet respektive bostad i sådant särskilt
boende som inte omfattas av hyreslagens bestämmelser tillsammans med
reglerna för beräkning av avgiftsunderlag kommer att ge omsorgstagaren
det kompletterade skydd mot höga avgifter som saknas i nuvarande
lagstiftning.
Högsta avgift för hemtjänst och dagverksamhet
Inom äldre- och handikappomsorgen utfor kommunerna många gånger
insatser som innehåller inslag av såväl vård, omsorg, omvårdnad samt
service. Det är inte alltid möjligt och ej heller meningsfullt att försöka
särskilja de olika insatserna. Mot den bakgrunden anser regeringen att
samtliga insatser av vård-, omsorgs-, och servicekaraktär som förekom-
mer inom en kommun oavsett hur de benämns eller enligt vilken taxa de
debiteras bör omfattas av bestämmelsen om högsta avgift for hemtjänst,
dagverksamhet samt kommunal hälso- och sjukvård. Det skall heller inte
spela någon roll om det är kommunen, en privat entreprenör eller en
enskild vårdgivare som på kommunens uppdrag utfor tjänsten. Avgiften
skall inte heller påverkas av på vilket sätt som avgiften debiteras den
enskilde.
Regeringens förslag till högsta avgift för hemtjänst och dagverksamhet
täcker in i princip samtliga omvårdnads-, omsorgs-, och serviceinsatser
som ges till äldre och funktionshindrade inom kommunernas äldre- och
handikappomsorg enligt socialtjänstlagen (for en redovisning av de
insatser som omfattas av hemtjänstbegreppet, se kapitel 5.3). Inom ramen
for den högsta avgiften skall även rymmas de insatser som anges i 26 §
tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen.
Enskildas utgifter för kost omfattas inte av den föreslagna högsta
avgiften. Kommunen är visserligen enligt socialtjänstlagen skyldig att via
hemtjänst vid behov bistå den enskilde med matdistribution, dagligvaru-
inköp samt i förekommande fall tillredning av måltider. I många
särskilda boenden tillhandahålls samtliga måltider av vårdgivaren.
Kostnaderna for sådana insatser skall rymmas inom den föreslagna
högsta avgiften för hemtjänst och dagverksamhet. Kostnaden for själva
kosten (råvarorna eller redan färdiglagad mat) är dock en sådan utgift
som den enskilde - om denne har en insats som kommunen får
avgiftsbelägga - normalt sett har att bekosta via sitt förbehållsbelopp.
Om en kommun har ett taxesystem som innebär att kostnaden for kosten
ingår i avgiften for hemtjänst eller dagverksamhet så skall denna kostnad
beräknas så att den ryms inom ramen för den föreslagna högsta avgiften
44
för dessa verksamheter. Kommunen får dock i en sådan situation minska Prop. 2000/01': 149
minimibeloppet i skälig omfattning (se kapitel 7).
Eftersom avgifter för äldre- och handikappomsorg normalt debiteras
per månad anser regeringen att insatser inom ramen för den högsta
avgiften bör omfatta denna tidsperiod. I de fall debiterade insatser
omfattar kortare perioder än en månad som fallet kan vara bl.a. inom
korttidsboende bör nivån på den högsta avgiften anpassas till den
aktuella volymen insatser på ett proportionerligt sätt. Även i andra
situationer där en månadsvis fastställd högsta avgift inte ger den enskilde
ett relevant skydd i förhållande till debiterade insatser måste detta
beaktas av respektive kommun vid utformningen av dess taxeregler.
Regeringen har övervägt olika alternativ när det gäller vilken nivå den
högsta avgiften för hemtjänst och dagverksamhet skall bestämmas till.
Som Boende- och avgiftskommittén har redovisat i sitt betänkande (SOU
1999:33) ger olika nivåer upphov till olika konsekvenser. En låg nivå
skulle omfatta ett stort antal omsorgstagare samtidigt som marginal-
effekterna begränsas. En sådan högsta nivå medför omfattande intäkts-
bortfall för kommunerna, vilket kan medföra stora problem på kort sikt.
En hög nivå däremot begränsar kommunernas intäktsbortfall. Marginal-
effekterna kan emellertid i vissa fall bli besvärande.
Regeringen anser att en högsta avgiftsnivå för hemtjänst och dagverk-
samhet bör bestämmas så att den förhindrar orimligt stora variationer i
avgift för liknande insatser. Samtidigt bör beaktas eventuella nackdelar
som på kort sikt kan uppstå för kommunerna i form av minskade intäkter.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att denna högsta nivå skall
bestämmas till 48 procent av prisbasbeloppet per år delat med tolv, vilket
per månad motsvarar 1 476 kronor i 2001 års prisnivå. Nivån begränsar i
viss mån marginaleffekterna i taxesystemen. Utöver dessa fördelar
bedömer regeringen att nivån också kommer att medföra minskade
incitament till avgiftsplanering bland enskilda omsorgstagare. Högkost-
nadsskyddets nivå skall kunna omprövas av riksdagen. Regeringen anser
att det är rimligt att en avstämning av nivån görs inom en femårsperiod.
Högsta avgift för bostad i sådant särskilt boende som inte omfattas av
hyreslagen
Som redovisades i kapitel 5.6 är bestämmelserna i hyreslagen i dag
normalt sett tillämpliga för boende i lägenhet och enbäddsrum inom det
särskilda boendet men ej för boende i två- och flerbäddsrum. I det
förstnämnda fallet skyddas hyresgästen mot oskäliga hyresnivåer genom
bestämmelser i hyreslagen. Vidare gäller här att den enskilde dessutom
skall förbehållas medel för hyreskostnaden via förbehållsbeloppet enligt
socialtjänstlagen. I det senare fallet betalar de allra flesta omsorgstagare
sin boendekostnad i form av avgift inom ramen för 8 kap. 2 § social-
tjänstlagen (2001:453). Någon gräns för storleken på avgiften för
bostaden, utöver självkostnaden, anges inte i detta lagrum. För att skydda
denna grupp mot oskäligt höga boendeavgifter föreslår regeringen att en
högsta nivå fastställs för avgiften i sådant särskilt boende som inte
omfattas av hyreslagens regler. Med ledning bl.a. av en kartläggning som
Socialstyrelsen genomfört av dessa kostnader föreslår regeringen att
denna högsta nivå skall bestämmas till 50 procent av prisbasbeloppet per
45
denna högsta nivå skall bestämmas till 50 procent av prisbasbeloppet per Prop. 2000/01:149
år delat med tolv, vilket per månad motsvarar 1 537 kronor i 2001 års
prisnivå. Under denna nivå förutsätts avgiften variera med hänsyn till
befintlig standard i boendet.
Justering av högsta avgift
Av reglerna om högsta avgift för hemtjänst, dagverksamhet och
kommunal hälso- och sjukvård respektive för bostad i sådant särskilt
boende som inte regleras i hyreslagen följer att avgifterna far justeras i
samband med förändringar i prisbasbeloppets nivå (se kap. 10).
Den kommunala självstyrelsen
Några remissinstanser har pekat på att en reglering med avgiftstak (i
regeringens förslag benämnt högkostnadsskydd i form av högsta avgift)
innebär ett avsteg från principen om den kommunala självstyrelsen. Den
föreslagna regleringen med en nationellt fastställd högsta avgift medför
att kommunernas handlingsutrymme i förhållande till den nuvarande ord-
ningen kommer att minska. Det är dock regeringens bedömning att den
enskildes rätt att fa äldre- och handikappomsorg till en rimlig och över
landet likvärdig kostnad är av så stor betydelse att de föreslagna ändring-
arna är motiverade.
Regeringens förslag: När den enskildes förbehållsbelopp enligt social-
tjänstlagen (2001:453) bestäms skall avgiftsunderlaget beräknas utifrån
aktuella förvärvs- och kapitalinkomster som är skattepliktiga enligt
inkomstskattelagstiftningen med tillägg av vissa typer av ersättningar
som är undantagna från beskattning i Sverige. Bostadsbidrag,
bostadstillägg och särskilt bostadstillägg skall anses som inkomst.
Förmögenhet skall inte påverka avgiftsunderlagets storlek. Om omsorgs-
tagaren är gift skall makarnas samlade inkomster avgöra avgifts-
underlagets storlek. Makarnas inkomster skall läggas samman och där-
efter fördelas med hälften på vardera maken. En kommun får i sitt
taxebeslut bestämma att inkomsten skall beräknas på ett sätt som är mer
fördelaktigt för den enskilde. Om avgiften baseras på den enskildes
betalningsförmåga skall avgiftsunderlaget beräknas på samma sätt som
vid fastställande av förbehållsbeloppet.
Förslaget till lagändring införs i 8 kap. 4 § socialtjänstlagen.
Kommitténs förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens
förslag. Enligt regeringens förslag skall dock bostadsbidrag, bostads-
tillägg och särskilt bostadstillägg räknas som inkomst. Vidare skall ma-
kars inkomst läggas ihop och fördelas med hälften på vardera maken.
Regeringens förslag till reglering av avgiftsunderlaget utgår ifrån försla-
46
get till reglering av inkomstbegreppet enligt propositionen Reformerade Prop. 2000/01:149
regler för bostadstillägg till pensionärer m.fl. (prop. 2000/01:140).
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanser, däribland
Svenska Kommunförbundet och flera kommuner, ser positivt på förslaget
att reglera vilka inkomster som skall få läggas till grund för avgifts-
beräkningen. Flera remissinstanser, däribland Skurups kommun,
Landskrona kommun, Enköpings kommun, Munkedals kommun och
Sveriges Pensionärsförbund, anser att det är aktuella inkomster som skall
ligga till grund för avgiftsberäkningen. Katrineholms kommun menar att
det är att föredra att avgiften fastställs efter aktuell inkomst trots att detta
förfarande blir administrativt krävande. Simrishamns kommun,
Göteborgs kommun och Malmö kommun anser däremot att insamlandet
av aktuella uppgifter innebär en alltför stor ökning av kommunens admi-
nistration i förhållande till nyttan. De anser att det är bättre att använda
taxerad inkomst och att en omprövning av avgiften istället görs om
inkomstförhållandena har ändrats. Riksförsäkringsverket anser att det vid
bestämmande av avgifterna är lämpligt att använda sig av de regler som
gäller för beräkning av inkomster enligt lagen (1994:308) om bostads-
tillägg till pensionärer. Verket menar dels att administrationen under-
lättas om man knyter inkomstberäkningen till ett befintligt regelsystem,
dels att personer som uppbär bostadstillägg känner igen beräkningssättet.
Flera instanser motsätter sig utredningens förslag att förmögenhet inte
skall tillåtas påverka avgiftsunderlaget på annat sätt än via avkastning av
kapital. Några av instanserna, bland annat Oskarhamns kommun, Ystads
kommun och Simrishamns kommun, framhåller att metoderna vid
beräkning av inkomsterna enligt lagen om bostadstillägg till pensionärer
och den avgiftsgrundande inkomsten bör överensstämma. De anser att
effekten av att olika beräkningsmodeller används blir en
kostnadsövervältring från stat till kommun.
Skälen för regeringens förslag: Såsom framgår av kapitel 5.3 får
avgifter för hemtjänst, dagverksamhet och särskilt boende enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) beräknas med beaktande
av den enskildes betalningsförmåga. Såsom angivits i kapitel 8 föreslås
ingen ändring i det avseendet. Utgångspunkten för de nya avgiftsreglerna
är alltså att kommunerna även fortsättningsvis skall ha rätt att
differentiera avgifterna på grundval av den enskildes betalningsförmåga.
Framhållas bör dock att det inte finns något som hindrar en kommun från
att avstå från att differentiera avgifter. Den kommunrättsliga
likställighetsprincipen måste dock tillämpas.
Av Boende- och avgiftsutredningens betänkande (SOU 1999:33)
framgår att sättet på vilket kommunerna beräknar den enskildes
avgiftsunderlag i stor utsträckning varierar mellan kommunerna. I vissa
kommuner räknas t.ex. avkastning av kapital till den avgiftsgrundande
inkomsten, i andra kommuner beräknas avkastning på förmögenhet enligt
en fiktiv beräkningsmetod och i vissa kommuner används taxerade
uppgifter, dvs. två år gamla uppgifter, vid beräkningen av avgiftens och
forbehållsbeloppets storlek. Flera remissinstanser, däribland Svenska
Kommunförbundet och ett stort antal kommuner, är positivt inställda till
att inkomstbegreppet (i regeringens förslag avgiftsunderlag) regleras.
Regeringen anser att det är viktigt att underlaget som används vid fast-
ställande av den enskildes förbehållsbelopp och avgift (i de fall kommu-
47
nen använder differentierade avgifter) beräknas på ett så likartat sätt som Prop. 2000/01:149
möjligt mellan olika kommuner samt att beräkningen sker utifrån så
aktuella uppgifter om den enskildes ekonomi som möjligt. Om inaktuella
uppgifter används är risken stor att förbehållsbeloppet och avgiften fast-
ställs till felaktiga belopp. Regeringen föreslår därför att det i lag anges
hur den enskildes avgiftsunderlag skall beräknas. Utgångspunkten för
regleringen bör vara att underlaget beräknas utifrån den enskildes aktu-
ella ekonomiska förhållanden. Det bör vidare ges utrymme för kommu-
nerna att använda sig av ett för omsorgstagama mer förmånligt sätt att
beräkna avgiftsunderlaget än det som anges i lagen.
Såväl Boende- och avgiftsutredningen som vissa remissinstanser har
förordat att det inkomstbegrepp som gäller vid beräkning av särskilt
bostadstillägg enligt lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer
används vid beräkning av avgift för hemtjänst, dagverksamhet och sär-
skilt boende.
Regeringen har nyligen i en proposition lämnat förslag till en ny lag
om bostadstillägg till pensionärer m.fl. (prop. 2000/01:140). Inkomst-
begreppet i det förslaget anknyter till det skatterättsliga inkomst-
begreppet med tillägg av vissa inkomster. Med inkomst avses den
inkomst, per år räknat, som någon kan antas komma att få under den
närmaste tiden. Som inkomst medräknas överskott av inkomst i
inkomstslagen tjänst, näringsverksamhet och kapital. Förmögenhet skall
beaktas på så sätt att 15 procent av förmögenhet överstigande
100 000 kronor per person räknas som inkomst. När det gäller barns
förmögenhet och inkomster skall dessa inte medräknas. Inkomst av tjänst
och näringsverksamhet skall grundas på uppskattat överskott i de
inkomstslagen under bidragsperioden. Beräkning av överskottet i
inkomstslaget kapital skall grundas på den faktiska inkomsten per den
31 december året innan bidragsperioden. Detsamma skall gälla för övrig
förmögenhet. Som inkomst skall inte räknas ett belopp om 175 000 kro-
nor för den som fått ersättning enligt lagen (1999:332) om ersättning till
steriliserade i vissa fall. Inkomsten vid beräkning av särskilt bostads-
tillägg skall enligt förslaget även inkludera bostadstillägg.
Regeringen har i juni 2001 i en till riksdagen överlämnad proposition
(prop. 2001/01:136) föreslagit en lag om äldreförsörjningsstöd. Storleken
av äldreförsörjningsstödet skall vara beroende av den stödberättigades
och i förekommande fall dennes makes inkomst. I propositionen föreslås
att inkomstunderlaget skall beräknas i enlighet med förslaget om
inkomstberäkning i förslaget till ny lag om bostadstillägg till pensionärer
m.fl. (BTPL). Bostadstillägg och särskilt bostadstillägg skall ingå i
inkomsten.
Regeringen menar att det även vid beräkning av avgiftsunderlaget vid
fastställande av avgift för äldre- och handikappomsorg är lämpligt att
tillämpa de regler för som föreslås gälla vid inkomstberäkning enligt
BTPL. Det finns flera fördelar med att använda sig av samma regler, t.ex.
vid information till den enskilde, administration och utbildning av perso-
nal. Inkomstreglema i BTPL utgår vidare från den enskildes aktuella
inkomstförhållanden, vilket direkt påverkar avgiftsunderlaget.
Flera remissinstanser har ansett att. det vid fastställande av avgift är
rimligt att beakta förmögenhetsinnehav på samma sätt som inom BTPL-
systemet. Regeringen anser att det är fullt rimligt att beakta den stödbe-
48
rättigades förmögenhet i ett bidragssystem. Däremot när det gäller Prop. 2000/01:149
avgifter för insatser inom de solidariskt finansierade välfärdssystemen,
såsom äldre- och handikappomsorg, anser regeringen att den enskildes
förmögenhet inte skall påverka avgiftens storlek.
Med avgiftsunderlag skall avses den inkomst som någon kan antas
komma att få under de närmaste tolv månaderna, fördelad med lika
belopp per månad. Utgångspunkten vid beräkningen av avgiftsunderlaget
skall vara överskott av inkomster i inkomstslagen tjänst, näringsverk-
samhet och kapital, som är skattepliktiga enligt inkomstskattelagstift-
ningen. Därtill skall i likhet med BTPL vissa inkomster som inte är skat-
tepliktiga i Sverige, bland annat utländsk inkomst och stipendier, räknas
in i avgiftsunderlaget. I likhet med förslaget till lag om äldreförsörj-
ningsstöd skall bostadstillägg och särskilt bostadstillägg ingå i avgifts-
underlaget. Detsamma skall gälla bostadsbidrag i de fall sådant utgår.
När det gäller makar och registrerade partners är det skäligt, med hän-
syn till den inbördes lagreglerade underhållsskyldigheten dem emellan,
att deras inkomster räknas som gemensamma vid bestämmande av
omsorgstagarens avgiftsunderlag (jfr RÅ 1995 ref. 86). När det gäller
barns inkomster skall dessa inte medräknas i avgiftsunderlaget.
Regeringens förslag: Avgift enligt 8 kap. 2 § socialtjänstlagen
(2001:453) för hemtjänst och dagverksamhet eller bostad i sådant särskilt
boende som inte omfattas av bestämmelserna i 12 kapitlet jordabalken
(hyreslagen) skall ändras om något förhållande som påverkar avgiftens
storlek har ändrats. Avgifterna får räknas om utan föregående
underrättelse om ändringen föranleds av förändringar i prisbasbeloppet.
En ändrad avgift skall gälla från och med månaden efter den månad när
anledning till ändring uppkom. En ändring av avgiften skall dock gälla
från och med samma månad som anledning till ändringen uppkom, om
ändringen avser hela den månaden.
Förslaget till lagändring införs i 8 kap. 9 § socialtjänstlagen.
Kommitténs förslag: Regeringens förslag om ändring av en avgift
avser fallet då något förhållande har ändrats som påverkar avgiftens
storlek. Utredningens förslag om omprövning avser däremot omprövning
av det ursprungliga avgiftsbeslutet för att få ett beslut som skall kunna
överklagas genom förvaltningsbesvär.
Skälen för regeringens förslag: Avgift för hemtjänst och dagverk-
samhet respektive avgift för bostad i särskilt boende skall ändras om
något förhållande som påverkar avgiftens storlek ändras. En avgifts-
ändring kan bli aktuell i flera olika situationer, t.ex. om inkomstför-
hållandena ändras, om äktenskap ingås eller upplöses, om behov av
högre förbehållsbelopp uppkommer eller om bostadstillägg eller liknande
bidrag beviljas eller upphör att utgå. Avgiftsändring bör få ske såväl till
fördel som till nackdel för den enskilde. Av de föreslagna avgiftsreglerna
följer att en del av förbehållsbeloppet skall fastställas med tillämpning av
gällande prisbasbelopp. Detta innebär att avgiften kan behöva justeras i
49
takt med att prisbasbeloppet förändras. Regeringen anser att det är rimligt Prop. 2000/01:149
att kommunen får vidta en sådan ändring av avgiften utan föregående
underrättelse till den enskilde. Kommunen bör dock försäkra sig om att
den enskilde får information på ett sådant sätt att det tydligt framgår vad
ändringen beror på. Huvudregeln är att en ändring av avgiften skall ske
månaden efter den månad då förhållandena som påverkar avgiften har
ändrats. Om ändringen hänför sig till hela månaden skall dock ändringen
gälla från och med den månaden.
Regeringens förslag: En kommunal nämnds beslut i frågor som rör
avgiftens storlek för hemtjänst och dagverksamhet samt avgift för bostad
i särskilt boende i det enskilda fallet skall kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol genom s.k. förvaltningsbesvär. Prövningstillstånd
skall krävas vid överklagande till kammarrätt.
Förslaget till lagändring införs i 16 kap. 3 § socialtjänstlagen
(2001:453),
Kommitténs förslag: Enligt kommitténs förslag skall ett individuellt
avgiftsbeslut kunna omprövas samt en beslutad avgift, om det finns
särskilda skäl, kunna sättas ned genom ett beslut om jämkning.
Omprövningsbeslutet skall kunna överprövas genom laglighetsprövning
och jämkningsbeslutet genom förvaltningsbesvär. Enligt regeringens
förslag skall, till skillnad från kommitténs förslag, samtliga delar i indivi-
duella avgiftsbeslut kunna överklagas genom förvaltningsbesvär.
Remissinstanserna: Svenska Kommunförbundet samt ungefar hälften
av kommunerna avstyrker förslaget om införande av förvaltningsbesvär
främst då de anser att den enskildes rättssäkerhet tillgodoses inom ramen
för den nuvarande regleringen. Övriga kommuner tillstyrker i princip
förslaget. De anser att den enskildes rättssäkerhet stärks genom införande
av en möjlighet att överklaga ett avgiftsbeslut genom förvaltningsbesvär,
vilket de ställer sig positiva till. Socialstyrelsen och Konsumentverket
tillstyrker kommitténs förslag. Länsrätten i Göteborg anser att ett
avgiftsbeslut endast bör kunna överklagas genom förvaltningsbesvär.
Enligt länsrätten skulle nuvarande begreppsförvirring kvarstå om
kommitténs förslag att anvisa två olika vägar för att pröva ett
avgiftsbeslut införs. Denna synpunkt delas av Länsrätten i Östergötlands
län. Såväl pensionärsorganisationerna som handikapporganisationerna är
positiva till förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler kan
kommunfullmäktiges beslut om avgiftstaxa och det på taxan grundande
beslutet att debitera en viss avgift i det enskilda fallet endast bli föremål
för laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900). Laglighets-
prövningen är begränsad till lagligheten av ett beslut. En sådan prövning
kan initieras av alla kommunmedlemmar. Prövningen kan mynna ut i att
ett beslut upphävs men kan inte resultera i att ett beslut ersätts med ett
annat. När det gäller överklagande till allmän förvaltningsdomstol genom
s.k. förvaltningsbesvär är rätten att överklaga begränsad till den som
50
beslutet rör. Inom detta förfarande kan både laglighets- och lämplig- Prop. 2000/01:149
hetsfrågor prövas och vid bifall till överklagandet kan ett nytt beslut
ersätta det överklagade beslutet.
Mot bakgrund av de inslag av skälighets- och lämplighetsbedömningar
som kan komma att bli nödvändiga att göra vid tillämpningen av de
föreslagna avgiftsreglerna bör, såsom Lagrådet har förordat, de indivi-
duella beslut som rör avgifternas storlek kunna överklagas genom för-
valtningsbesvär. En liknande ordning finns redan i fråga om individuella
avgiftsbeslut enligt lagen (1997:736) om färdtjänst. Härigenom kommer
den enskildes rättssäkerhet att tryggas.
Det är enligt regeringens bedömning osäkert i vilken riktning och
omfattning måltillströmningen vid de allmänna förvaltningsdomstolarna
kommer att förändras till följd av de nya och preciserade bestämmelserna
om högkostnadsskydd, förbehållsbelopp och beräkning av avgiftsunder-
lag i kombination med möjligheten för den enskilde att överklaga
individuella avgiftsbeslut med förvaltningsbesvär. Det är därmed också
svårt att dra några slutsatser om eventuella förändringar i resursbehov vid
domstolarna. Det är emellertid av flera skäl, inte minst rättsäkerhetsskäl,
angeläget att staten försäkrar sig om att domstolarna har den kapacitet
och de resurser som krävs för att kunna hantera eventuella tillskott i
måltillströmningen. Mot den bakgrunden avser regeringen att noga följa
utvecklingen av antalet mål om överklagade avgiftsbeslut vid
förvaltningsdomstolarna.
Författningsförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2002, med undantag
av den nya 8 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:453), som föreslås träda i
kraft den 1 januari 2003. Skälet till att den senare bestämmelsen föreslås
träda ikraft vid en senare tidpunkt är att bestämmelserna i förslaget till
lag om bostadstillägg till pensionärer m.fl. som skall tillämpas vid
beräkning av avgiftsunderlag föreslås träda ikraft den 1 januari 2003
(prop. 2000/01:140). De föreslagna tidpunkterna för reformens ikraft-
trädande ger kommunerna tid att se över sina avgiftssystem och förbe-
reda genomförandet. Under perioden fram till tidpunkterna för ikraft-
trädandet har kommunerna med stöd av 8 kap. 2 § socialtjänstlagen rätt
att själva bestämma grunderna för avgiftsuttaget. Regeringen anser dock
att det är till fördel om kommunerna redan under den perioden successivt
kan anpassa sina taxesystem till de nya avgiftsreglerna.
De nya bestämmelserna skall tillämpas på redan meddelade beslut i
fråga om tid efter ikraftträdandet. När det gäller tid före ikraftträdandet
bör nuvarande regler fortsätta att gälla. Ändringarna i socialtjänstlagen
och hälso- och sjukvårdslagen bör därför omfattas av övergångsbe-
stämmelser som innebär att äldre bestämmelser skall gälla i fråga om
redan meddelade avgiftsbeslut när det gäller tid före tidpunkterna för
ikraftträdandet och att nya bestämmelser skall tillämpas för tiden där-
efter.
När det gäller överklagade beslut enligt 8 kap. 2 § socialtjänstlagen
som meddelats före ikraftträdandet skall överklagandena prövas i enlig-
51
het med paragrafens äldre lydelse såvitt avser tid före ikraftträdandet och Prop. 2000/01:149
i enlighet med den föreslagna lydelsen såvitt avser tid därefter.
Konsekvenser på individnivå
Som framgår av kapitel 6.1 var ungefär 270 000 personer år 1999 bevil-
jade hemtjänst i ordinärt boende eller boende i en särskild boendeform
enligt socialtjänstlagen. Av dessa var cirka 250 000 personer 65 år eller
äldre. I denna proposition föreslår regeringen preciserade regler för
beräkning av förbehållsbelopp, regler om högkostnadsskydd och regler
för beräkning av avgiftsunderlag. Samtliga förslag syftar till att skydda
den enskilde mot för höga avgifter. Förslagen innebär att drygt 50 pro-
cent av de äldre omsorgstagare som betalar avgift för sina insatser får en
bättre ekonomisk situation jämfört med i dag. De nya reglerna om en
lägsta nivå för förbehållsbeloppet kommer att förbättra situationen för
cirka 45 procent av de äldre omsorgstagare som betalar avgift för sina
insatser. Reglerna om högkostnadsskydd medför att avgiften sänks för
ungefar 6 procent av de äldre omsorgstagare som betalar avgift för sina
insatser. Ungefär 5 procent av de äldre kommer att få en lägre avgift till
följd av reglerna om beräkning av avgiftsunderlag.
Situationen för de ungefär 20 000 yngre personer med funktionshinder
som år 1999 var beviljade hemtjänst i ordinärt boende eller boende i en
särskild boendeform och som betalade avgifter för sina insatser kommer
att förändras på ett liknande sätt.
På lång sikt kommer de nya bestämmelserna att omfatta betydligt fler,
eftersom sannolikheten att äldre personer någon gång behöver insatser
inom ramen för kommunens äldreomsorg är stor. När det gäller personer
som är 80 år eller äldre tyder tillgängliga undersökningar på att de flesta
någon gång far hjälp från kommunernas äldreomsorg.
En fördelningspolitisk analys visar att regeringens förslag har störst
betydelse för omsorgstagare med de allra lägsta inkomsterna. Bland
dessa dominerar ensamboende kvinnor som är 80 år eller äldre. Därtill
bidrar regeringens förslag till att minska inkomstklyftorna mellan äldre
omsorgstagare och övriga ålderspensionärer. I dag uppgår omsorgs-
tagares genomsnittliga inkomstnivå före erlagd avgift för vård, service
och omsorg till cirka 80 procent av inkomsten för dem som inte är i
behov av äldreomsorg.
Andelen berörda av högsta kostnad för bostaden i särskilt boende
Enligt senast tillgängliga uppgifter (Hushållens Ekonomi 1998 [SCB])
bodde cirka 2 200 omsorgstagare i flerbäddsrum med en hyra över-
stigande den föreslagna högsta avgiften för bostad i sådant särskilt
boende som inte omfattas av hyreslagen.
52
Ekonomiska konsekvenser på kort sikt Prop. 2000/01:149
Regeringen föreslår att de nuvarande reglerna om förbehållsbelopp för-
tydligas och preciseras genom att det i socialtjänstlagen anges ett mini-
mibelopp till grund för beräkning av förbehållsbeloppet. Nivån på detta
belopp skall motsvara skälig levnadsnivå. Regeringen föreslår också
regler om högsta avgift för hemtjänst i ordinärt och särskilt boende och
dagverksamhet respektive bostad i särskilt boende som inte omfattas av
hyreslagens bestämmelser. Därutöver föreslår regeringen regler om
beräkning av den enskildes avgiftsunderlag.
Förslagen kommer att medföra ett bortfall av avgiftsintäkter för många
kommuner. Konsekvenserna för varje enskild kommun beror på i vilken
utsträckning kommunernas nuvarande taxor och avgifter avviker från
dessa förslag.
Regeringen har beräknat det samlade intäktsbortfallet för förslagen till
1 250 miljoner kronor år 2002. Intäktsbortfallet utgörs av skillnaden
mellan kommunernas avgiftsintäkter inom äldre- och handikappomsor-
gen vid nu gällande taxesystem i respektive kommun och de avgiftsin-
täkter som kommunerna skulle få vid tillämpning av regeringens förslag i
denna proposition. Av detta bortfall är 1 miljard kronor hänförligt till
förslaget om precisering av reglerna om förbehållsbelopp och 250 miljo-
ner kronor till förslagen om högsta avgift samt regler för beräkning av
avgiftsunderlag.
Den del av kommunernas intäktsbortfall som är relaterat till förslaget
om beräkning av om förbehållsbelopp förklaras till största delen av hur
kommunerna tillämpar nuvarande regler. Förslaget innebär en precise-
ring och ett förtydligande av kommunernas ansvar för att den enskilde
har tillräckliga medel kvar för personliga behov och normala levnadsom-
kostnader när han eller hon har betalat sin omsorgsavgift. En genomgång
av och jämförelse mellan de tidigare propositionerna om avgifter inom
äldre- och handikappomsorgen (prop. 1992/93:129, s. 17 f., prop.
1996/97:124, s. 135 och prop. 1997/98:113, s. 81) visar att samtliga pos-
ter som det nu föreslagna förbehållsbeloppet skall täcka är nämnda i
såväl den ursprungliga propositionen (prop. 1992/93:129) som de efter-
följande. Att en lägsta nivå för förbehållsbeloppet fastställs i socialtjänst-
lagen innebär ett förtydligande av kommunens ansvar för att den enskilde
har tillräckliga medel för personliga behov och normala levnadskost-
nader när omsorgsavgiften är betald. De nuvarande reglerna kan emeller-
tid ge ett visst utrymme för en vidare tolkning. Det är dock enligt
regeringens mening inte möjligt att tolka de nuvarande reglerna om
förbehållsbelopp på ett sådant sätt att nivån skulle kunna understiga
nivån för forsörjningsstödet enligt socialtjänstlagen.
Ekonomiska konsekvenser på lång sikt
Förslagens ekonomiska konsekvenser på lång sikt är svårbedömda,
främst på grund av att många av de faktorer som på sikt påverkar äldres
behov av vård och omsorg inte kan prognostiseras med någon större
säkerhet. Därmed kan heller inte eventuella framtida inkomstbortfall
beräknas på ett tillförlitligt sätt. Enligt Statistiska Centralbyråns
befolkningsprognos 2000 kommer antalet personer i åldersgruppen 65-
53
79 år att öka med 164 000 mellan år 2002 och år 2010. Motsvarande Prop. 2000/01:149
ökning i åldersgruppen 80 år och äldre är 18 000. Om andelen
omsorgstagare skulle vara oförändrad år 2010 kommer det att finnas
cirka 25 000 fler omsorgstagare jämfört med i dag. Resursbehoven inom
äldre- och handikappomsorgen påverkas dock inte enbart av den
demografiska utvecklingen. Hälsa och funktionsförmåga, boende-
standard, tillgång till informell omsorg, medicinsk och teknisk
utveckling, läkemedel, tekniska hjälpmedel och tillgänglighet när det
gäller t.ex. kommunikationer och information är andra faktorer som
påverkar behoven av vård och omsorg och därmed kostnaderna. En
annan faktor som kan påverka förslagens ekonomiska konsekvenser på
lång sikt är pensionärsgruppens inkomster. Dessa förväntas öka under
perioden 2000-2020. Den viktigaste förklaringen är att de 65-åringar
som inträder i pensionärsgruppen i genomsnitt har högre ATP-poäng,
och därmed högre inkomster än de som redan finns i gruppen eller
lämnar gruppen. Detta kommer att medföra ökade skatteintäkter för
kommunerna.
Finansiering
I enlighet med vad som redovisats i kapitel 12 föreslås reglerna om hög-
kostnadsskydd och förbehållsbelopp träda i kraft den 1 juli 2002 och
reglerna om beräkning av avgiftsunderlag den 1 januari 2003.
För genomförandet av regeringens förslag om högkostnadsskydd för
hemtjänst i ordinärt och särskilt boende och dagverksamhet, respektive
bostad i sådant särskilt boende som inte omfattas av hyreslagens
bestämmelser samt förslagen om regler för beräkning av avgiftsunderlag
bör kommunerna ersättas med 250 miljoner kronor enligt finansierings-
principen, då förslagen innebär helt nya åtaganden för kommunerna. För
år 2002 utgår 125 miljoner kronor. Dessa förslag kommer att finansieras
inom Utgiftsområde 9 och tillföras det generella statsbidraget.
För genomförandet av regeringens förslag om beräkning av förbe-
hållsbelopp bör kommunerna ersättas med 650 miljoner kronor år 2002
och 650 miljoner kronor år 2003. Regeringen har i 2001 års ekonomiska
vårproposition (prop. 2000/01:100) lämnat förslag om en ökning av det
generella statsbidraget till kommunerna med 650 miljoner kronor från
och med år 2002.
Regeringen vill understryka att det inte finns några hinder för en
kommun att genomföra förslagen tidigare än ikraftträdandet om förutsätt-
ningar för detta finns.
För finansieringen av denna reform tillförs det generella statsbidraget
till kommunerna 775 miljoner kronor år 2002 och ytterligare 125 miljo-
ner kronor år 2003, dvs. totalt 900 miljoner kronor.
Regeringen kommer, som tidigare anförts, att noga följa kostnads-
utvecklingen vid de allmänna förvaltningsdomstolarna till följd av för-
slagen i denna proposition och om så visar sig vara nödvändigt åter-
komma med de förslag till åtgärder som kan vara motiverade.
54
Prop. 2000/01:149
Regeringens bedömning: Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i
uppdrag att följa upp och utvärdera konsekvenser och effekter av
denna reform. Uppföljningen och utvärderingen skall omfatta såväl
kommunernas taxesystem som enskildas situation.
I denna proposition lägger regeringen fram förslag som syftar till att
skydda omsorgstagare som erhåller insatser inom äldre- och
handikappomsorgen enligt socialtjänstlagen från allt för höga avgifter.
För att noga kunna följa upp konsekvenser och effekter av dessa förslag
avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp och
utvärdera reformen. Detta arbete skall fokusera på såväl kommunernas
taxesystem som effekterna för enskilda omsorgstagare.
1 paragrafens första stycke läggs för det första dagverksamhet till de
uppräknade sociala tjänsterna för vilka kommuner får ta ut avgifter. Detta
är endast en precisering av redan gällande uttryck annan liknande tjänst.
För det andra klargörs att uttrycket sådant boende som avses i 5 kap. 5 §
andra stycket och 7 § tredje stycket, dvs. särskilda boendeformer för
äldre eller bostäder med särskild service för funktionshindrade, endast
avser bostaden och inte de omsorgs- och serviceinsatser som
tillhandahålls inom detta. Sådana insatser omfattas av begreppet
hemtjänst. Vidare införs ordet särskilt i paragrafen.
Genom ett tillägg i paragrafens första stycke tydliggörs även att 8 kap.
2 § inte är tillämplig på en upplåtelse av bostad i särskilt boende som
omfattas av 12 kapitlet jordabalken (hyreslagen). Avgörande för den
bedömningen är om upplåtelsen kan anses utgöra ett hyresförhållande i
hyreslagens mening eller inte. Enligt hittillsvarande rättspraxis har det
vanligtvis ansetts vara fråga om ett hyresförhållande vid upplåtelse av
lägenhet och rum i särskilt boende. Så har däremot inte ansetts vara fallet
vid upplåtelse av del i rum (se Rättsfall från bostadsdomstolen, RBD
1994:8, och Rättsfall från hovrätterna, RH 1999:10). Frågan om
hyreslagens tillämplighet vid upplåtelse av bostad i särskilt boende får
även fortsättningsvis avgöras med ledning av praxis.
Paragrafen anger att med prisbasbelopp avses det prisbasbelopp som
fastställs enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
55
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om beräkning av den Prop. 2000/01:149
enskildes avgiftsunderlag. Paragrafen har behandlats i kapitel 9.
Avgiftsunderlaget skall fastställas för att användas vid bestämmande
av den enskildes förbehållsbelopp och, for det fall kommunerna baserar
avgiften på den enskildes betalningsförmåga, vid bestämmande av
avgiftens storlek. I första stycket anges vad som avses med avgifts-
underlag. Med avgiftsunderlag förstås den inkomst som den enskilde kan
antas komma att få under de närmaste tolv månaderna. Tolvmånaders-
perioden skall börja löpa från och med den månad då den enskilde skall
börja betala avgift. Mot bakgrund av att förbehållsbeloppet och de högsta
lagreglerade avgifterna anges per månad skall även den uppskattade
årsinkomsten räknas om till en månadsinkomst. Årsinkomsten skall
därvid fördelas med lika belopp per månad. Månadsinkomsten utgör den
enskildes avgiftsunderlag.
I andra stycket regleras hur inkomsten enligt första stycket skall
beräknas dvs. vilka inkomstslag som får ingå i den enskildes avgifts-
underlag. Inkomsterna skall beräknas med utgångspunkt i det skatterätts-
liga inkomstbegreppet. Beräkningen skall ske med tillämpning av 21 §
första stycket 1-3 och 5 lagen (2001:000) om bostadstillägg till
pensionärer m.fl (BTPL, jfr prop. 2000/01:140). Detta innebär att
uppskattat överskott efter avdrag for preliminär skatt i inkomstslaget
tjänst och näringsverksamhet kommer att ligga till grund för beräkning
av avgiftsunderlaget. Därutöver skall läggas överskott i inkomstslaget
kapital, beräknat till den faktiska nettoinkomsten den 31 december året
innan det år som den insats som avgiften utgör betalning for hänför sig
till. Därtill kommer att det särskilda bostadstillägget enligt 20 § BTPL
skall räknas som inkomst. Detsamma skall gälla om den enskilde uppbär
bostadsbidrag enligt lagen (1993:737) om bostadsbidrag. Förmögenhet
enligt 16-17 §§ BTPL skall däremot inte påverka avgiftsunderlagets
storlek. Avgiftsunderlaget kommer sålunda att utgöras av nettoinkomster
enligt 12 § första stycket 1-3 i BTPL, inkomster som avses i 15 § BTPL
samt bostadstillägg, särskilt bostadstillägg och bostadsbidrag.
Syftet med regeln om beräkning av avgiftsunderlaget är att slå fast den
yttersta ramen för beräkningen. I andra stycket anges därför att en
kommun i sitt taxebeslut kan bestämma att inkomsten skall beräknas på
ett sätt som är mer fördelaktigt för den enskilde. Regeln tar inte sikte på
enskilda fall utan på kollektivet av omsorgstagare och hänsyn måste tas
till likställighetsprincipen i 2 kap. 2 § kommunallagen (1991:900).
Självfallet får endast de typer av inkomster som ingår i avgiftsunderlaget
användas.
I fråga om makar och registrerade partners skall enligt vad som före-
skrivs i tredje stycket inkomsten beräknas utgöra hälften av deras sam-
manlagda inkomster. Motsvarande gäller inte sambors inkomster, då det
inte finns någon lagstadgad underhållsskyldighet mellan dem.
Paragrafen innehöll tidigare även vissa regler om förbehållsbelopp och
beräkning av avgiftsunderlag men dessa har nu, i enlighet med Lagrådets
synpunkter, tagits in i en egen paragraf.
Innehållet i paragrafen är nytt. Paragrafen har behandlats i kapitel 8.
56
I första punkten anges det högsta månadsbelopp som avgifter for
hemtjänst och dagverksamhet tillsammans med avgifter for kommunal
hälso- och sjukvård får uppgå till. I den andra punkten anges det högsta
månadsbelopp for avgiften for bostad i sådant särskilt boende som inte
utgör ett hyresförhållande. De lagreglerade högsta avgifterna är knutna
till nivån for gällande prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
forsäkring. Om en kommunal insats utgår under en kortare tidsperiod än
en månad bör nivån på avgiften anpassas därefter på ett proportionerligt
sätt. Genom de högsta avgifterna skapas ett skydd för den enskilde mot
for höga kostnader for insatserna i fråga. Därtill gäller redan enligt 8 kap.
2 § att avgifterna skall vara skäliga och att de inte far överstiga
kommunens självkostnad.
Den nya konstruktionen med två separata lagreglerade högsta avgifter
far till följd att en kommun som i dag tillämpar ett taxesystem som inne-
bär att den enskilde betalar avgift för bostad i särskilt boende, hemtjänst
och dagverksamhet via en och samma avgift måste ändra sitt system så
att detta anpassas till den nya uppbyggnaden av avgiftsreglerna.
Av avgörande betydelse för tillämpningen av den nya regeln om
högsta avgift för hemtjänst och dagverksamhet är tolkningen av begrep-
pet hemtjänst. Regeringen samt socialutskottet har i tidigare lagstift-
ningsärenden uttalat vilka typer av insatser som en kommun bör tillhan-
dahålla via hemtjänsten. En genomgång av begreppets innebörd finns i
kapitel 5.3. Framhållas bör att även de omvårdnads- och serviceinsatser
som tillhandahålls inom särskilt boende, inklusive s.k. korttidsboende,
faller in under begreppet hemtjänst. Även dessa insatser omfattas alltså
av den lagstadgade högsta avgiften for hemtjänst och dagverksamhet.
På Lagrådets inrådan har bestämmelserna i förevarande paragraf, som
tidigare återfanns i 5 §, utformats till en egen paragraf.
I paragrafens första och andra mening, som motsvaras av nuvarande 8
kap. 2 § andra stycket, görs vissa ändringar. Innehållet i paragrafens
tredje mening är helt nytt. Paragrafen har delvis behandlats i kapitel 7.
Den tidigare uppräkningen av personliga behov, boendekostnad och
andra normala levnadskostnader har ändrats så att ordet boendekostnad
har tagits bort i lagtexten. Boendekostnad är en normal levnadskostnad
och innefattas sålunda i det begreppet. Ändringen medför alltså ingen
förändring i sak. Såsom angetts i tidigare lagstiftningsärende kan kostnad
för boende vara hyra, bostadsrättsavgift eller kostnad for egen
bostadsfastighet (jfr prop. 1997/98:113 s. 121). Om den enskilde betalar
sin boendekostnad såsom avgift, dvs. om bestämmelsen om högsta boen-
deavgift i första stycket är tillämplig på boendet, skall inget förbehåll
göras for boendekostnaden.
En förutsättning for att en kommun skall kunna avgöra hur stor del av
den enskildes medel som är disponibelt for avgiftsuttag är att kommunen
först har fastställt den enskildes förbehållsbelopp och avgiftsunderlag. I
första meningen görs ett tillägg med den innebörden att förbehålls-
beloppet skall beräknas med utgångspunkt från den enskildes avgifts-
underlag. De närmare reglerna om beräkningen av avgiftsunderlaget och
förbehållsbeloppet finns i 8 kap. 4 och 7-8 §§. Om den del av den
enskildes medel som är disponibelt för avgiftsuttag inte är tillräckligt stor
Prop. 2000/01:149
57
för att täcka avgifterna följer det av regeln om förbehållsbelopp att Prop. 2000/01:149
kommunen måste sätta ner avgifterna. Betalar den enskilde avgift för
såväl hemtjänst och dagverksamhet som bostad i särskilt boende innebär
regleringen i andra stycket att avgifterna sammantaget inte får inkräkta
på den enskildes förbehållsbelopp. Inom denna ram bestämmer varje
kommun själv hur avgifterna skall sättas ned.
Om en kommun fastställer avgifterna med beaktande av den enskildes
betalningsförmåga skall avgiftsunderlaget enligt vad som föreskrivs i
tredje meningen beräknas enligt bestämmelsen i 8 kap. 4 §.
Paragrafen är ny och reglerar hur kommunen skall fastställa den enskil-
des förbehållsbelopp. Den föreslagna lagtexten utgår i lagteknisk mening
från reglerna om beräkning av förbehållsbelopp enligt 7 kap. 3 § föräld-
rabalken vid fastställande av underhållsbidrag och 7 kap. 5 § utsöknings-
balken vid fastställande av utmätningsbart belopp vid utmätning av lön.
Paragrafen har behandlats i kapitel 7.
I första stycket föreskrivs att boendekostnaden skall beräknas för sig
och övriga normala levnadskostnader med ledning av ett särskilt belopp,
ett s.k. minimibelopp. Den enskildes förbehållsbelopp uppgår till
summan av den enskildes minimibelopp och dennes boendekostnad. Om
8 kap. 5 § första stycket är tillämplig på boendekostnaden, dvs. om den
enskilde betalar avgift för boendet, skall den enskilde inte förbehållas
medel för denna kostnad.
Den enskilde skall ha rätt att förbehålla sig medel för den faktiska
boendekostnaden. Vid boende i egen bostadsfastighet eller bostadsrätts-
lägenhet bör räntekostnader för bostadslån som inte är avdragsgilla anses
ingå i boendekostnaden. Likaså bör i förekommande fall driftskostnader,
fastighetsskatt och tomträttsavgäld anses utgöra en del av boende-
kostnaden. Om den enskilde får bostadsbidrag, bostadstillägg eller
särskilt bostadstillägg skall detta räknas in i avgiftsunderlaget och inte
beaktas vid fastställande av bostadskostnaden. Om omsorgstagaren delar
bostad med en annan vuxen person som har egen inkomst bör
omsorgstagaren normalt få tillgodoräkna sig högst halva bostadskostna-
den. Den enskilde bör även fortsättningsvis, under en rimlig övergångs-
period efter flyttning till särskilt boende, äga rätt att förbehålla sig medel
för boendekostnaden för den tidigare bostaden (se prop. 1992/93:129
s. 23).
I andra stycket anges storleken på minimibeloppet för ensamstående
respektive för var och en av sammanlevande makar och sambor. Med
begreppet sambor avses, liksom på övriga ställen i lagen, personer som
omfattas av den definition av sambor som finns i lagen (1987:232) om
sambors gemensamma hem. Även homosexuella sambor omfattas av
bestämmelsen genom hänvisning i lagen (1987:813) om homosexuella
sambor Om makar lever i skilda hushåll, t.ex. när den ena maken har
flyttat till särskilt boende, skall de betraktas som ensamstående
Särskilda regler innebärande att en kommun i vissa fall skall höja och i
andra fall får sänka de i andra stycket angivna nivåerna finns i den nya
8 kap. 8 §. Minimibeloppen, som anges i andra stycket, har kopplats till
prisbasbeloppet.
58
Syftet med den nya regleringen är inte att infora ett enhetligt förbe- Prop. 2000/01:149
hållsbelopp för alla omsorgstagare liknande det som gäller enligt 7 kap.
5 § utsökningsbalken vid utmätning av lön. Avsikten är i stället att garan-
tera den enskilde omsorgstagaren en viss miniminivå på förbehållsbelop-
pet. Lagregleringens karaktär av minimireglering innebär dessutom att
det inte finns något hinder för en kommun att fastställa ett högre belopp
än det lagstadgade minimibeloppet, dock under förutsättning att det sker
inom ramen för likställighetsprincipen i 2 kap. 2 § kommunallagen
(1991:900).
I tredje stycket räknas de kostnadsposter upp som de i andra stycket
angivna beloppen är beräknade att täcka. Posterna är av generell karak-
tär. Uttrycket normalkostnader används för att markera att det är fråga
om schabloniserade kostnader, vilka i huvudsak grundar sig på Konsu-
mentverkets beräkningar för hushållsbudget. Med posten resor avses
kostnader för lokalresor med kollektivtrafik, inklusive färdtjänst och
sjukresor. Posten tandvård är beräknad att täcka kostnaden för en årlig
tandundersökning samt mindre omfattande behandlingsåtgärder. Posterna
dagstidning, telefon och TV-avgift avser att täcka kostnader för en pre-
numeration på en daglig tidning, abonnemangs- och samtalsavgifter för
telefon samt avgifter för TV-innehav. När det gäller livsmedel är denna
post inte beräknad att täcka kostnaden för måltider som den enskilde
köper via hemtjänsten i ordinärt eller särskilt boende eller liknande.
8§
Paragrafen är ny. Hur paragrafen närmare är tänkt att tillämpas har redo-
visats i kapitel 7.
En omsorgstagares faktiska kostnader för de poster som anges i 8 kap.
7 § tredje stycket kan av olika skäl vara så höga att det i lagen angivna
beloppet inte räcker till för att täcka kostnaderna. Det måste därför finnas
utrymme för den enskilde att i viss utsträckning få förbehålla sig extra
medel för sådana merkostnader. Detsamma gäller om denne har andra
levnadskostnader som denne rimligen bör få förbehålla sig medel för. I
första stycket föreskrivs därför att en kommun i vissa fall skall bestämma
den enskildes minimibelopp till en högre nivå än vad som anges i 8 kap.
7 § andra stycket.
Exempel på särskilda omständigheter som bör berättiga till ett högre
minimibelopp är om den enskilde har underhållskostnad för barn,
fördyrade kostnader för resor, t.ex. arbets- och sjukresor, eller kostnader
för god man. Ytterligare exempel är om den enskilde har merkostnader
till följd av funktionshinder, t.ex. för rehabilitering, habilitering, och
resor. Vidare kan minimibeloppet behöva höjas om den enskilde har
merkostnader för livsmedel, t.ex. på grund av att denne köper viss kost
via hemtjänsten i ordinärt eller i särskilt boende eller dagverksamheten.
Den faktiska merkostnaden bör godtas om den inte är oskäligt hög.
En förutsättning för att den enskilde skall ha rätt till ett högre minimi-
belopp är att behovet av ytterligare medel är av varaktig karaktär och att
behovet avser ett inte oväsentligt högre belopp. Utgångspunkten bör vara
att kostnaden i vart fall uppgår till ett par hundra kronor per månad. Med
en kostnad av varaktig karaktär förstås en kostnad som är regelbundet
återkommande under i vart fall större delen av ett år. Däremot behöver
den inte återkomma årsvis. Regleringens syfte är alltså inte att tillfälliga
59
merkostnader eller regelbundet återkommande kostnader av mindre Prop. 2000/01:149
storlek skall berättiga den enskilde till ett högre minimibelopp. Sådana
kostnader får den enskilde finansiera inom ramen för det i 8 kap. 7 §
andra stycket angivna beloppet.
När det gäller yngre personer med funktionshinder bör de vidare för-
behållas extra medel för att de skall ges möjlighet att sätta bo, bilda
familj och liknande. Behovet av detta medelstillägg varierar utifrån ålder
och nivån måste därför avgöras efter en individuell prövning.
Om den enskilde genom bidrag eller annan förmån redan har kompen-
serats för en viss merkostnad, exempelvis genom handikappersättning,
har den enskilde inte behov av en höjning av miniminivån. Kommunen
är då inte skyldig att höja den i 8 kap. 7 § andra stycket angivna nivån på
minimibeloppet.
Det är primärt kommunens ansvar att vid fastställande av avgifterna i
det enskilda fallet utreda om den enskilde har behov av ett förhöjt mini-
mibelopp samt om avgifterna måste sättas ned. Uppgifter om de indivi-
duella behoven måste dock den enskilde själv bidra med. Det är därför av
största vikt att kommunen i sin kontakt med den enskilde upplyser denne
om avgiftssystemets konstruktion.
Kommunen får vidare enligt andra stycket i vissa fall, vilka anges
uttömmande i lagtexten, minska nivån på minimibeloppen. Bestämmel-
sen är fakultativ, dvs. kommunen far men måste inte sänka nivån. Dock
gäller även här att kommunen måste beakta likställighetsprincipen i
kommunallagen. Regeln kan tillämpas om en kommun har ett taxesystem
där kostnaden för någon post som räknas upp i 8 kap. 7 § tredje stycket
ingår i avgiften för t.ex. hemtjänst och dagverksamhet. Som exempel kan
nämnas det fallet att kostnaden för kost i särskilt boende ingår i
omsorgsavgiften, s.k. helinackordering. Detsamma kan gälla om kostna-
den för hushållsel ingår i avgiften eller hyran. Beloppen far minskas i
skälig omfattning. Om kostnadsposten som föranleder minskningen ingår
i Konsumentverkets beräkningar för hushållsbudget bör dessa, mot
bakgrund av att den schabloniserade delen av minimibeloppet i huvudsak
grundas på dessa beräkningar, utgöra grunden vid bestämmande av
minskningens storlek.
Paragrafen är ny och har behandlats i kapitel 10.
I första stycket föreskrivs att kommunen skall ändra ett individuellt
beslut om avgift om något förhållande som påverkar avgiftens storlek har
ändrats. Det kan både avse det fallet att den enskildes avgiftsutrymme
har minskat, t.ex. på grund av lägre inkomster eller behov av ett högre
förbehållsbelopp, eller det fallet att den enskildes avgiftsutrymme har
ökat på grund av förbättrade inkomster. Förbehållsbeloppet (minimi-
beloppet) skall vidare ändras i takt med förändringarna i prisbasbeloppet.
När det gäller högkostnadsskyddet får kommunen själv avgöra om den
vill höja nivåerna i enlighet med prisbasbeloppets förändring. Kommu-
nen får ändra ett avgiftsbeslut utan att dessförinnan underrätta den
enskilde, om ändringen enbart beror på förändringar i prisbasbeloppet.
Kommunen bör dock försäkra sig om att den enskilde får information på
ett sådant sätt att det tydligt framgår vad ändringen beror på.
60
En förutsättning for att en kommun skall få kunskap om ändrade för- Prop. 2000/01:149
hållanden av individuell natur som kan ha betydelse för avgiftens storlek
är att den enskilde lämnar den informationen till kommunen. Varje
kommun får själv avgöra på vilket sätt den skall kunna få del av denna
information.
I andra stycket regleras frågan från vilken tidpunkt en ändrad avgift
skall gälla. Det finns inga bestämmelser som reglerar huruvida ett
individuellt avgiftsbeslut skall meddelas för viss tid eller tills vidare.
Kommunen får själv bestämma vilken typ av beslut som bör meddelas.
16 kap
I paragrafen har vissa ändringar gjorts. Ändringarna har behandlats i
kapitel 11.
På Lagrådets inrådan har den ändringen gjorts i första stycket att även
vissa individuella beslut enligt 8 kap. rörande avgifternas storlek kan
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol genom s.k. förvaltnings-
besvär. Det gäller beslut om avgift och avgiftsändring samt beslut om
beräkning av avgiftsunderlag, boendekostnad och minimibelopp.
Kommunens taxebeslut, dvs. den av kommunfullmäktige beslutade
avgiftstaxan, kan dock endast bli föremål för laglighetsprövning enligt
10 kap. kommunallagen (1991:900).
Bestämmelserna har behandlats i kapitel 12.
I första punkten anges att de nya bestämmelserna träder ikraft den
1 juli 2002. I fråga om beräkningen av avgiftsunderlag gäller dock att
den regeln, dvs. 8 kap. 4 §, träder i kraft den 1 januari 2003. Skälet till
detta är att bestämmelserna i förslaget till lag om bostadstillägg till
pensionärer m.fl. som skall tillämpas vid beräkningen av avgifts-
underlaget föreslås träda i kraft först då (jfr prop. 2000/01:140). Under
den övergångsperiod som uppstår äger kommunerna, med stöd av regeln
i 8 kap. 2 § om att kommunen själv bestämmer grunderna för avgifts-
uttaget, rätt att själva fastställa hur avgiftsunderlaget skall beräknas. Det
finns sålunda ingenting som hindrar att kommunerna redan innan den
1 januari 2003 börjar beräkna avgiftsunderlaget på sätt som föreskrivs i
8 kap. 4 §.
Enligt bestämmelsen i andra punkten skall de nya bestämmelserna
tillämpas ifråga om beslut som meddelats före tidpunkterna för ikraftträ-
dande men som avser tid därefter. För tid dessförinnan skall nuvarande
regler fortsätta att gälla.
Av tredje punkten följer att ett överklagat beslut som fattats före
ikraftträdandet med stöd av 8 kap. 2 § socialtjänstlagen skall prövas
enligt paragrafens nuvarande lydelse i fråga om tid före ikraftträdandet
och enligt den föreslagna lydelsen för tid därefter.
61
15.2
Prop. 2000/01:149
Paragrafens tredje stycke ändras så att innehållet överensstämmer med
innehållet i den nya 8 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453) i fråga om
det högsta månadsbelopp som en kommuns avgift for kommunal vård
tillsammans med avgift för hemtjänst och dagverksamhet får uppgå till.
Dessutom ändras uttrycket personliga behov, boendekostnad och andra
normala levnadskostnader på motsvarande sätt som i 8 kap. 6 § social-
tjänstlagen, dvs. att ordet boendekostnad utgår. Någon ändring i sak är
inte avsedd. Vidare föreskrivs i jjärde stycket att avgiftsunderlaget och
förbehållsbeloppet skall beräknas i enlighet med de nya reglerna i 8 kap.
3-8 §§ socialtjänstlagen. Beträffande tillämpningen av dessa bestämmel-
ser, se författningskommentaren till ändringarna i socialtjänstlagen.
Av 1-3 punkterna i övergångsbestämmelserna följer att samma över-
gångsbestämmelser skall gälla för ändringarna i förevarande paragraf
som för ändringarna i 8 kap. 2 § socialtjänstlagen. Ifråga om tillämp-
ningen av dessa, se kommentaren till ikraftträdande- och övergångsbe-
stämmelserna i anslutning till ändringarna i socialtjänstlagen.
I punkten 19 görs, förutom redaktionella ändringar, ett tillägg, i vilket
hänvisas till den nya bestämmelsen i 8 kap. 7 § andra stycket socialtjänst-
lagen (2001:453) som anger nivån på minimibelopp för bl.a. sambor.
Hänvisningen innebär att vad som gäller i fråga om sambor skall
tillämpas även beträffande homosexuella sambor.
62
Bilaga 1
Utredningen har enligt direktiven (se bil. 1) två huvudarbetsuppgifter -
att analysera begreppet särskilda boendeformer och dess tillämpning i
olika lagstiftningar och att kartlägga avgifterna inom äldre- och handi-
kappomsorgen. Utredaren skall föreslå forändringar bl.a. i syfte att få
mer enhetliga regler i olika forfattningar vad gäller särskilda boende-
former. I uppdraget ingår att lägga forslag beträffande avgifter for äldre-
och handikappomsorgen i den mån kartläggningen visar på att det finns
behov av detta, samt att därvid bedöma forslagen utifrån kommunal-
ekonomiska konsekvenser.
Kommunen skall i sin äldreomsorg erbjuda god omsorg efter den enskil-
des önskemål och behov. När omsorg och vård inte längre kan tillgodo-
ses i den enskildes hem skall kommunen kunna erbjuda ett boende an-
passat för den enskilde individens behov. Inom det särskilda boendet
skall den enskilde kunna erbjudas trygghet, omsorg och service samt
hälso- och sjukvård av personal med rätt kompetens. En äldre person
skall inte behöva flytta mellan olika boenden för att fa tillgång till mer
kvalificerad vård, t.ex. behöva flytta från ett "servicehus" till ett "sjuk-
hem" för att få tillgång till hälso- och sjukvård dygnet runt.
Begreppet särskilda boendeformer används både som samlingsbegrepp
och som benämning på boende för äldre jämlikt 20 § SoL. Jag föreslår att
särskilda boendeformer enbart används som gemensamt begrepp för äld-
reboende, bostäder med särskild service för funktionshindrade samt kort-
tidsboende. Det särskilda boendet för äldre jämlikt 20 § SoL föreslås be-
nämnas äldreboende.
Begreppet äldreboende bör genom precisering i socialtjänstlagen göras
mer tydligt avgränsat i förhållande till ordinärt boende. Jag föreslår där-
för bl.a. att det markeras att äldreboende avser bostäder för personer med
stort omsorgsbehov samtidigt som behoven kan se mycket olika ut och
därför kräver flexibla lösningar.
Med korttidsboende avses vård och boende vid tillfälliga behov, som
t.ex. vid svikt, behov av avlösning av anhörig, växelvård, behov av mer
vård och omsorg efter sjukhusvistelse och vård i livets slutskede. Kort-
tidsboenden ingår i dag i begreppet särskilt boende, men bör enligt min
mening regleras som en särskild insats inom särskilda boendeformer.
Kommunernas skyldighet att erbjuda korttidsboende tydliggörs genom
ett tillägg i 20 § SoL. Kommunerna har hälso- och sjukvårdsansvaret upp
till läkamivå.
63
Kommunerna har ett generellt ansvar för att det finns bostäder som
genom bl.a. tillgänglighet, fysisk anpassning och närhet till service upp-
fyller äldre människors särskilda behov. Uttryck för sådana krav finns i
plan och- bygglagen (PBL) samt i socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen
föreslås ett tydliggörande av att det i kommunens ansvar ingår att hjälpa
äldre att erhålla bostäder med god tillgänglighet såväl i själva bostaden,
fastigheten som helhet som i den yttre miljön.
Prop. 2000/01:149
Bilaga 1
Av rättspraxis framgår att hyreslagen är tillämplig vid i stort sett all
upplåtelse av lägenhet och rum i särskilt boende. Hyreslagen har däremot
inte ansetts tillämplig vid upplåtelse av del av rum i särskilt boende där
den boende har begränsad dispositionsrätt.
Enligt min mening tas den enskildes rättssäkerhet bättre tillvara genom
att hyreslagstiftningen tillämpas för hyressättning än att avgift för boen-
dekostnaden prövas inom ramen för socialtjänstlagen. Hyreslagen ger
den enskilde trygghet i sitt boende vilket är önskvärt även i särskilt
boende. För hyreslagen finns en väl utvecklad rättspraxis. En ändring av
hyreslagens utformning i syfte att göra den tillämplig även för två- och
flerbäddsrum skulle dock enligt min mening innebära övervägande nack-
delar. Jag föreslår därför inte några sådana ändringar Det finns dock skäl
att göra vissa ändringar i hyreslagen för att tydliggöra det i sig självklara
att man inte har bytesrätt i särskilt boende. Vidare kan det vara lämpligt
att klarlägga att möjlighet att begära upprustningsföreläggande inte är
adekvat i särskilt boende.
För boende i två- och flerbäddsrum föreslås ett skydd mot oskälig
boendeavgift genom att i 35 § SoL införa ett högsta belopp som får
debiteras. Detta föreslås till 50 procent av basbeloppet, för 1999 innebär
det 1 520 kr per månad och person.
Bostadstillägg till pensionärer (BTP) kan utgå för hyra eller boendeavgift
i särskilda boendeformer förutom för flerbäddsrum. En förutsättning för
att BTP skall utgå är att boendeavgiften inte är inkomstrelaterad. Jag
föreslår ingen förändring i lagen om BTP.
Tidigare skillnader mellan serviceboende och sjukhem har lett till att
dessa särskilda boendeformer behandlats olika i annan lagstiftning. Då
det idag inte längre finns så stora skillnader mellan olika former av sär-
skilda boendeformer är uppdelningen i annan lagstiftning inte längre
adekvat.
64
Den åtskillnad som för närvarande görs i Boverkets byggregler vad Prop. 2000/01:149
gäller brandskydd i olika former av särskilda boendeformer bör ändras så Bilaga 1
att samma brandskyddsregler gäller för alla särskilda boendeformer för
äldre. Att servicehus behandlas på annat sätt än övriga särskilda boende-
former i fastighetstaxeringslagen bör likaså ses över. Ett förslag om detta
har överlämnats till fastighetstaxeringsutredningen. Lagen om TV-licens
bör tydliggöras så att det klart framgår att den enskilde som bor i sär-
skilda boendeformer har samma skyldigheter att ha TV-licens om man
har egen TV som hushåll i ordinärt boende.
Den genomsnittliga avgiften för vård och omsorg i ordinärt och särskilt
boende är cirka 450 kr per månad. Skillnaderna i avgift för samma insats
kan dock vara stora. I drygt fyra femtedelar av landets kommuner påver-
kar inkomsten avgiften. I kommuner med höga avgiftstak kan det bli stor
skillnad i avgift för samma hjälp mellan personer med olika inkomster.
Det finns exempel på att det kan skilja över 20 000 kr per månad i avgift
för vården och omsorgen för personer som får likartade insatser på
samma äldreboende. För hemtjänst är skillnaderna inte så extrema. En
studie Socialstyrelsen genomförde 1996 visade dock på skillnader inom
samma kommun på upp till drygt 3 500 kr per månad för hjälp cirka 35
timmar per månad för personer med enbart folkpension och pensionstill-
skott respektive en månadsinkomst om 16 000 kr. Vid högre inkomster
kan skillnaderna bli ännu högre, beroende på var kommunen satt sitt
"tak" för avgifterna.
Inga kommuner har helt lika taxesystem. Såväl regler som avgiftsnivåer
skiljer. Kommunerna har olika sätt att ta hänsyn till inkomst, kapital,
insatsens omfattning, reduktion när hjälpen inte nyttjas etc. Skillnaderna i
avgift för samma insats kan vara betydande mellan olika kommuner.
Skillnaderna mellan olika kommuners högsta avgift, "tak", är mycket
kraftiga. I diagrammet redovisas högsta avgift (kr/månad) som kan debi-
teras för omsorg och service i ordinärt boende respektive särskilt boende,
förutsatt att någon äldreomsorgstagare har tillräckligt hög inkomst.
65
3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 149
Lägsta = lägsta avgiftstak någon kommun tillämpar, l:a kvartil = 25 procent av
kommunerna har lägre tak, 3 :e kvartil = 75 procent av kommunerna har lägre tak, högsta =
högsta avgiftstak någon kommun tillämpar
Prop. 2000/01:149
Bilaga 1
Den enskildes skydd mot höga avgifter är främst stadgandet i 35 § SoL
som innebär att den enskilde skall förbehållas tillräckliga medel för sina
personliga behov, boendekostnad och andra normala levnadskostnader. I
diagrammet redovisas förbehållsbeloppet (kr/månad) i ordinärt boende år
1995 och 1997. Nivåerna har sjunkit 1997 jämfört med 1995, trots kritik
från Socialstyrelsen att flertalet av kommunernas förbehållsbelopp 1995
var för låga.
l:a kvartil = 25 procent av kommunerna har lägre förbehållsbelopp, median = mittersta
värdet, 3:e kvartil = 75 procent av kommunerna har lägre förbehållsbelopp.
(diagram skall in här)
Medianvärdet i landets kommuner i november 1997 var för ensam-
stående i ordinärt boende 3 451 kr och i äldreboende med helinackor-
dering 1 379 kr per månad.
Avgifterna påverkar den enskildes handlande främst i de fall det finns ett
reellt alternativ. Detta kan vara fallet om behovet enbart avser hjälp med
städning och liknande servicetjänster som - om man har råd - även kan
köpas på den öppna marknaden. Mer bekymmersamt är det enligt min
mening att flera studier tyder på att såväl äldre personer som yngre funk-
66
tionshindrade avstår från hjälp som skulle innebära en avlösning för an- Prop. 2000/01:149
höriga. Avgifterna far då en styreffekt som motverkar riksdagens ambi- Bilaga 1
tion att öka stödet till anhöriga som vårdar närstående.
Kvinnorna dominerar i äldreomsorgen, såväl bland äldreomsorgstagama
som bland anhörigvårdama. Avgifterna är därför inte könsneutrala.
Kvinnorna har lägre inkomster än männen och påverkas därmed mer av
var nivån på förbehållsbeloppet ligger. Kvinnorna avstår också i större
utsträckning på grund av avgifternas storlek från hjälp de anser sig be-
höva.
Avgifterna för vård och omsorg täcker, trots taxehöjningar under 1990-
talet, endast en liten del av kostnaderna för att utföra omsorgen. Säkra
uppgifter saknas på nationell nivå, men studier som gjorts av Svenska
Kommunförbundet i åtta kommuner i landet, en motsvarande studie i
Stockholms stad samt en bedömning av Räkenskapssammandraget för
landets kommuner tyder på att avgiftsfinansieringsgraden vanligen är
cirka 2-4 procent med ett snitt som sannolikt är lägre än tre procent. En
kommun i Svenska Kommunförbundets undersökning hade dock en
avgiftsfmansieringsgrad av vård och omsorg om åtta procent. Trots
väsentligt högre inkomster för pensionärerna år 2010 än idag beräknas
avgiftsfinansieringsgraden med dagens avgiftsregler inte öka mer än från
nu cirka 2,5 procent till cirka 3,5 procent.
För närvarande har 17 procent av ålderspensionärerna någon form av
äldreomsorg. En majoritet har låga inkomster. Eftersom pensionärer med
låga inkomster måste skyddas mot för höga avgifter måste avgifterna
höjas för de cirka 20 procent av äldreomsorgstagama som har inkomster
som kan medge högre avgifter. Detta innebär en kraftfull inkomstomför-
delning för en minoritet av pensionärerna. Marginaleffekterna skulle bli
betydande, för en majoritet kring 100 procent om intäkterna skall öka
mer än marginellt.
Den enligt min bedömning mest angelägna åtgärden är att skydda de
pensionärer som har små inkomster, så att de har tillräckliga medel kvar
för sina personliga behov när avgiften är betald. Det finns en stor spänn-
vidd i bedömningen av vad som anses vara tillräckliga medel mellan lan-
dets kommuner. Socialstyrelsen har i sina uppföljningar av hur den nya
lagstiftningen tillämpas påtalat att riksnormen, liksom den tidigare
socialbidragsnormen, inte är rätt utgångspunkter vid fastställande av för-
behållsbelopp, eftersom dessa normer är beräknade efter mer kortvariga
inkomstbortfall. Jag delar denna bedömning. För äldreomsorg som kan
utgå under decennier är det en bättre utgångspunkt att tillämpa den av
67
riksdagen fastlagda skäliga levnadsnivå som tillämpas när så kallat sär-
skilt bostadstillägg (SBTP) utbetalas enligt lagen om bostadstillägg för
pensionärer (BTPL).
Det finns en god överensstämmelse mellan denna nivå - 122 procent
av basbeloppet (för en ensamstående år 1999 är detta 3 700 kr) - och
Konsumentverkets beräkning av en hushållsbudget för ett pensionärshus-
håll jämte kostnader för vissa övriga utgifter som är särskilt omnämnda i
förarbetena till gällande lag. Att precisera ett riktvärde för förbehålls-
beloppet innebär således inte att några nya poster eller utgifter tillförs.
Förslaget kan därmed inte anses innebära någon ökad ambition vad som
skall avses med tillräckliga medel.
I enlighet med vad som anges i förarbetena till 35 § SoL bör förbe-
hållsbeloppet för yngre funktionshindrade sättas högre, förslagsvis till
144 procent av basbeloppet för ensamstående (4 370 kr år 1999). Man
kan också jämföra med intentionerna i LSS att funktionshindrade skall
tillförsäkras goda levnadsvillkor
I äldreboende måste nivån anpassas om den boende betalar en avgift
även för kosten. Vid en jämförelse med nivån för ordinärt boende kan
57,5 procent av basbeloppet, 1 740 kr i 1999 års nivå för ensamboende,
vara rimligt.
Avgiften förutsätts täcka kostnader för personlig omsorg, servicein-
satser (såsom städ, tvätt, snöröjning, dagligvaruinköp, matdistribution
och ärenden), korttidsboende, biståndsbeslutad dagverksamhet, trygg-
hetslarm (såväl teknik, larmbevakning som utryckning), ledsagarservice,
avlösning av anhörig/närstående. I särskilda boendeformer med helin-
ackordering förutsätts exempelvis tvättmedel, tillgång till lakan och
möbler ingå i avgiften. Kommunal hälso- och sjukvård bör erbjudas av-
giftsfritt om den enskilde även har annan äldreomsorg.
Om någon av dessa poster ligger utanför avgiften och därmed måste
täckas av den enskildes förbehållsbelopp skall nivån för förbehållsbe-
loppet anpassas uppåt så att det rymmer kostnaden för den aktuella ut-
giften. Om en kommun avgiftsfritt tillhandahåller vissa tjänster som den
enskilde normalt sett har att bekosta med sitt förbehållsbelopp, t.ex.
hushållsel eller läkarvård i särskilt boende, kan förbehållsbeloppet sättas
lägre än riktvärdet.
Kommunen skall också pröva om det på grund av individuella omstän-
digheter finns särskilda skäl för jämkning. Kommunerna skall ta hänsyn
till om den enskilde har merkostnader för mat därför att han/hon erhåller
fardiglagad mat eller äter vissa mål på exempelvis dagverksamhet. Den
enskildes förbehållsbelopp skall då ökas så att han/hon klarar merkostna-
den för maten utan att det inkräktar på det förbehållsbelopp som framgår
av det nationella riktvärdet. Kommunen skall vidare ta hänsyn till mer-
kostnader på grund av funktionshinder. Hänsyn skall också tas till den
enskildes möjlighet att klara tillfälliga utgifter såsom omfattande tand-
vård eller kostnader för dubbel bosättning vid flytt till särskilt boende.
För dessa och liknande kostnader skall alltid göras en individuell pröv-
ning liksom för andra kostnader som för viss individ är av särskild vikt.
Kvarboende make/makas rätt tillgodoses enligt min bedömning genom
den ändring av 35 § SoL som trädde i kraft den 1 januari 1999. Det bör
klarläggas att avtal om periodiskt underhållsbidrag mellan makar inte
skall påverka avgift.
Prop. 2000/01:149
Bilaga 1
68
Riktvärdets syfte är att skydda äldreomsorgstagare med låga pensioner. Prop. 2000/01:149
Kommunerna måste själva i sina taxesystem bevaka att den enskilde får Bilaga 1
behålla viss rimlig del av nettoinkomst som överstiger folkpension och
pensionstillskott.
Kommunernas taxor liksom beslut i ett enskilt fall kan endast laglighets-
prövas. En avgiftssättning kan tolkas som ren verkställighet vilket kan
inskränka den enskildes möjlighet att få sin avgift prövad. Det har i olika
sammanhang framförts att det vore bättre om den enskilde kunde klaga
genom förvaltningsbesvär. En invändning mot detta har varit att avgif-
ternas och forbehållsbeloppets storlek därigenom skulle komma att
beslutas av domstol i stället för av kommunernas fullmäktigeförsam-
lingar.
Jag föreslår att den enskildes rättssäkerhet stärks genom att det i 37 §
SoL skrivs in en rätt att begära omprövning av avgiftsbeslut. Därmed kan
alltid den enskilde erhålla ett beslut som kan laglighetsprövas. Vidare
föreslår jag att den enskilde skall kunna begära jämkning. Jämkning
avser särskilda skäl med hänsyn till individens merkostnader. Den
enskilde skall genom förvaltningsbesvär kunna klaga på jämknings-
beslutet, som inte avser avgiftstaxan utan endast de individuella mer-
kostnaderna, till domstol. Denna modell kan jämföras med socialbi-
dragsnormen och den därtill knutna rätten till förvaltningsbesvär.
De stora skillnaderna i avgift för vård och omsorg såväl mellan kommu-
ner som för samma insats inom en kommun riskerar att minska legitimi-
teten i avgiftssystemet och tilltron till en gemensamt finansierad äldre-
omsorg. Avgifterna ger såväl nu som i ett femtonårsperspektiv en mycket
begränsad täckning av kommunernas kostnader för vård och omsorg.
Finansieringen av äldreomsorgen kan därför inte motivera höga avgifter
för en mindre grupp av äldreomsorgstagama. Tvärtom är det enligt min
mening tveksamt att rikta en inkomstomfördelning endast mot en liten
grupp av de äldre. Riksdagen har i sitt beslut om en nationell handlings-
plan för äldreomsorgen klart lagt fast att äldreomsorgen skall vara soli-
dariskt finansierad.
Höga avgifter kan vidare leda till att äldre avstår från hjälp på grund av
oro för att inte ha råd, oavsett om de själva skulle få betala så mycket. De
höga avgifterna kan också ge incitament till olika former av "avgiftspla-
nering" såsom placering av kapital så att det ej ger årlig avkastning, vil-
ket ytterligare kan undergräva legitimiteten i systemet.
Jag föreslår därför en högsta avgiftsnivå som får debiteras. Nivån kan
lämpligen uttryckas som viss andel av basbeloppet. För att undvika allt-
för stora skillnader för samma insats och minska problemen med de mar-
ginaleffekter som inkomstrelaterade taxor medför bör detta tak inte sättas
alltför högt. En lämplig avvägning mellan att å ena sidan ge kommunerna
frihet att utforma sina egna taxesystem och att å andra sidan begränsa
olikheter mellan kommunerna är att fastställa ett tak för den avgift som
69
4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 149
far debiteras för vård, omsorg, service, trygghetslarm, dagverksamhet, Prop. 2000/01:149
korttidsboende och liknande insatser till 40 procent av basbeloppet, i Bilaga 1
1999 års nivå 1 210 kr per månad.
Vidare föreslås att kommunerna inte far debitera högre avgift än den
genomsnittliga kostnaden för att tillhandahålla insatsen. Beträffande
avgift för kost blir detta den enda begränsningen för avgifternas bestäm-
mande.
Kommunerna skall ha rätt att ha inkomstrelaterade avgifter. Detta är
nödvändigt för att kunna garantera att den enskilde har sitt förbehålls-
belopp kvar. Kommunerna skall vidare ha rätt att välja om insatsens art
och omfattning skall påverka avgiftens storlek eller ej. Insatsens omfatt-
ning skall bestämmas via biståndsbeslutet. Kommunens taxesystem är ett
trubbigt styrinstrument som bör användas med försiktighet.
Ungefär hälften av landets kommuner använder taxerade, dvs. historiska,
inkomster vid beräkningen av vilken avgift som skall debiteras, reste-
rande utgår från aktuella inkomster. Vissa kommuner bortser helt från
kapital och kapitalinkomster, andra räknar med faktisk avkastning (räntor
m.m.), andra åter räknar en fiktiv avkastning på kapitalet. Många kom-
muner underlåter att regelmässigt hämta in uppgift om bostadskostnaden.
Sammantaget innebär detta uppenbara risker att kommunen inte känner
till den enskildes möjlighet att betala avgift. En studie som Socialstyrel-
sen genomfört visar att åtskilliga äldreomsorgstagare debiteras avgift
trots att de har kvar mindre än förbehållsbeloppet.
Detta talar för att regeringen bemyndigas utfarda föreskrifter om hur
inkomsten skall beräknas. Utgångspunkten är att kommunen när avgift'
fastställs skall ha tillräcklig kunskap om den enskildes avgiftsutrymme.
Kommunerna skall beakta aktuella inkomster av tjänst som är skatte-
pliktiga enligt kommunalskattelagens regler. Kommunerna behöver dock
inte ta hänsyn till inkomst av ringa betydelse.
Kommunerna skall beakta de inkomster av kapital som är skatte-
pliktiga enligt lagen om statlig inkomstskatt och kan då använda upp-
gifter om deklarerade inkomster avseende året före det aktuella. För-
mögenhet får inte på annat sätt än via avkastning på kapital påverka av-
giftsutrymmet.
Kommunerna skall utgå från den enskildes ekonomiska situation efter
inkomstskatter. Kommunerna behöver inte ta hänsyn till förmögenhets-
skatt. Fastighetsskatt inräknas i boendekostnaden.
Bostadskostnad beräknas enligt de regler som gäller för BTP. Kom-
munerna skall ta hänsyn till faktisk bostadskostnad och BTP.
Vid avgiftssättningen divideras makar/sammanboendes sammanlagda
inkomst med två om omsorgstagaren har den högsta inkomsten. Om om-
sorgstagaren har den lägsta inkomsten skall bara denna inkomst ligga till
70
grund för avgiften. Minderåriga barns inkomster skall inte påverka för- Prop. 2000/01:149
åldrarnas avgifter. Bilaga 1
Viss översyn av socialförsäkringsregisterförordningen krävs för att
kommunerna skall få tillgång till samtliga inkomster för pensionärer med
BTP via de uppgifter RFV årligen samlar in. För övriga äldreomsorgs-
tagare förutsätts RFV och övriga pensionsutbetalare liksom RSV vara
behjälpliga att via datamedia tillhandahålla uppgifter för att underlätta för
den enskildes uppgiftslämnande.
Kommunernas intäktsbortfall kan — om dagens taxesystem skall anpassas
till de riktvärden för förbehållsbelopp samt avgiftstak utredningen före-
slår - beräknas till mellan 500 och 600 mkr.
Riktvärde för förbehållsbelopp har enligt min mening karaktären av ett
förtydligande av redan gällande lagstiftning. Det tillför inga nya kost-
nadsposter som kommunerna ska beakta jämfört med vad som anges i
förarbetena till 35 § SoL. De ingående posterna är beräknade på gängse
sätt, i huvudsak med ledning av Konsumentverkets hushållsbudget. Det
finns därför inte tillräckligt vägande skäl att kompensera kommunerna
för det intäktsbortfall många kommuner kommer att fa vid en anpassning
till det nationella riktvärdet för förbehållsbelopp och riktlinjerna för be-
räkning av inkomster och bostadskostnad.
Däremot är förslaget om ett avgiftstak något helt nytt. Intäktsbortfallet
med dagens taxeregler och inkomster kan vid ett avgiftstak om 40 pro-
cent av basbeloppet beräknas till cirka 140 mkr. Kommunerna kan inte
kompensera sig för detta intäktsbortfall inom ramen för avgifterna, varför
de bör kompenseras via ökat statsbidrag.
Min bedömning är att höga avgifter kan minska tilltron till och viljan att
skattefinansiera äldreomsorgen. Jag har därför föreslaget ett avgiftstak
som på sikt ger begränsningar i kommunernas möjligheter att låta avgif-
terna ge mer än ett marginellt tillskott till kostnadstäckningen. Om äldre-
omsorgen ökar i takt med befolkningsutvecklingen kommer kommunerna
under förra delen av nästa sekel att ställas inför stora problem hur vård,
omsorg och service skall kunna finansieras. Denna fråga bör utredas i
särskild ordning.
71
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 20, 35, 37 och 73 §§ socialtjänstlagen
(1980:620) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20§
Socialnämnden skall verka för
att äldre människor får goda bostä-
der och ge dem som behöver det
stöd och hjälp i hemmet och annan
lättåtkomlig service.
Kommunen skall inrätta sär-
skilda boendeformer för service
och omvårdnad för äldre männi-
skor med behov av särskilt stöd.
Socialnämnden skall verka för
att äldre människor får goda och
tillgängliga bostäder och ge dem
som behöver det stöd och hjälp i
hemmet och annan lättåtkomlig
service.
Kommunen skall för äldre män-
niskor med behov av särskilt stöd
tillhandahålla olika former av äld-
reboende för vård, omsorg och
service samt korttidsboende
35 §2
För familjerådgivning, hem-
tjänst, verksamhet för barn och
ungdom enligt 12 § som inte är
stöd- och hjälpinsatser av behand-
lingskaraktär, sådant boende som
avses i 20 § andra stycket eller 21
§ tredje stycket eller annan lik-
nande social tjänst får kommunen
ta ut skäliga avgifter enligt grun-
der som kommunen bestämmer.
Avgifterna far dock inte överstiga
kommunens självkostnader.
Avgifter för hemtjänst får inte,
tillsammans med avgifter som av-
ses i 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), uppgå
till så stort belopp att den enskilde
inte förbehålls tillräckliga medel
för sina personliga behov, boende-
kostnad och andra normala lev-
nadskostnader.
För familjerådgivning, hem-
tjänst, verksamhet för barn och
ungdom enligt 12 § som inte är
stöd- och hjälpinsatser av behand-
lingskaraktär, för vård, omsorg,
service och kost i sådant boende
som avses i 20 § andra stycket
eller 21 § tredje stycket eller annan
liknande social tjänst får kommu-
nen ta ut skäliga avgifter enligt
grunder som kommunen bestäm-
mer. Avgifterna får dock inte
överstiga kommunens genom-
snittliga kostnadför insatsen.
Avgifter för hemtjänst samt
vård, omsorg och service i sär-
skilda boendeformer får, tillsam-
mans med avgifter som avses i
26 § tredje stycket hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763), uppgå till
högst 40 procent av prisbasbe-
loppet per år. Avgift för boendet
får uppgå till högst 50 procent av
prisbasbeloppet per år. Utgör sär-
skild boendeform ett hyresför-
hållande skall avgift för boende-
1 Senaste lydelse 1998:855
72
När avgifterna fastställs skall
kommunen försäkra sig om att
omsorgstagarens make eller sambo
inte drabbas av en oskäligt försäm-
rad ekonomisk situation.
kostnad inte fastställas enligt Prop. 2000/01:149
denna paragraf. Bilaga 2
Avgift enligt andra stycket får
inte uppgå till så stort belopp att
den enskilde inte förbehålls till-
räckliga medel för sina personliga
behov, boendekostnad och andra
normala levnadskostnader.
Regeringen får meddela före-
skrifter om forbehållsbeloppets
storlek och vilka inkomster som
kan påverka avgiftens storlek.
När avgifterna fastställs skall
kommunen försäkra sig om att
omsorgstagarens make eller sambo
inte drabbas av en oskäligt försäm-
rad ekonomisk situation. Avgiften
kan fastställas utan hänsyn till
avtal om underhållsskyldighet
mellan makar.
37 §3
Socialnämnden får helt eller
delvis efterge den ersättningsskyl-
dighet som avses i 33 och 33 a §§
samt 34 § första och andra stycke-
na.
Socialnämnden far helt eller
delvis efterge den ersättningsskyl-
dighet som avses i 33 och 33 a §§
samt 34 § första och andra stycke-
na.
Beslut om avgift jml 35 § andra
stycket skall omprövas av social-
nämnden om det begärs av en en-
skild som beslutet angår. Vid om-
prövning efter begäran av den
enskilde får beslutet inte ändras
till den enskildes nackdel.
Socialnämnden skall sätta ned
en beslutad avgift om det före-
ligger särskilda skäl för jämkning.
Prövning av jämkning skall alltid
ske om det begärs av den som be-
slutet angår. Regeringen får med-
dela närmare föreskrifter om
jämkning.
Socialnämndens beslut får över-
Socialnämndens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol, om nämnden har med-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol, om nämnden har med-
3 Senaste lydelse 1997:313
4 Senaste lydelse 1998:384
73
delat beslut i fråga om försörj -
ningsstöd enligt 6 b §, vägran eller
nedsättning av fortsatt försörj-
ningsstöd enligt 6 d §, annat bi-
stånd enligt 6 f §, ansökan enligt
6 h §, medgivande, återkallelse av
medgivande eller om samtycke
enligt 25 §, eller förbud eller be-
gränsning enligt 27 §.
Beslut i fråga om bistånd till
annan får inte överklagas enligt
första stycket.
Beslut i frågor som avses i för-
sta stycket gäller omedelbart. En
länsrätt eller kammarrätt får dock
förordna att dess beslut skall verk-
ställas först sedan det har vunnit
laga kraft.
delat beslut i fråga om försörj- Prop. 2000/01:149
ningsstöd enligt 6 b §, vägran eller Bilaga 2
nedsättning av fortsatt försörj-
ningsstöd enligt 6 d §, annat bi-
stånd enligt 6 f §, ansökan enligt
6 h §, medgivande, återkallelse av
medgivande eller om samtycke
enligt 25 §, förbud eller begräns-
ning enligt 27 § eller jämkning
enligt 37 § tredje stycket.
Beslut i fråga om bistånd till
annan får inte överklagas enligt
första stycket.
Beslut i frågor som avses i för-
sta stycket gäller omedelbart. En
länsrätt eller kammarrätt far dock
förordna att dess beslut skall verk-
ställas först sedan det har vunnit
laga kraft.
74
Prop. 2000/01:149
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (1999:381) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Av dem som har folkpension i
form av hel förtidspension eller
hel ålderspension eller som har
annan inkomst av motsvarande
storlek får skäliga avgifter för bo-
stad, fritidsverksamhet och kultu-
rella aktiviteter tas ut enligt de
grunder som kommunen bestäm-
mer. Avgifterna får dock inte över-
stiga kommunens självkostnader.
Kommunen skall se till att den
enskilde far behålla tillräckliga
medel för sina personliga behov.
19 §
Av dem som har folkpension i
form av hel förtidspension eller
hel ålderspension eller som har
annan inkomst av motsvarande
storlek får skäliga avgifter för bo-
stad, fritidsverksamhet och kultu-
rella aktiviteter tas ut enligt de
grunder som kommunen bestäm-
mer. Avgifterna får dock inte över-
stiga kommunens genomsnittliga
kostnad för insatsen. Kommunen
skall se till att den enskilde får
behålla tillräckliga medel för sina
personliga behov
Utgör det särskilda boendet ett
hyresförhållande skall avgift inte
tas ut för boendekostnad enligt
detta lagrum.
75
Prop. 2000/01:149
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1992:736)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §5
Av patienter får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller
kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Pati-
enter som är bosatta inom landstinget respektive kommunen, liksom
patienter som avses i 3 b §, skall därvid behandlas lika. Landstinget får
dock för sluten vård fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och
besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften som skall gälla.
Högsta avgiftsbelopp för sluten vård är 80 kronor för varje vårddag.
Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan vård som den har
betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Detsamma gäller i fråga
om sådan psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsin-
riktning för vilken kommunen enligt 9 § samma lag har åtagit sig betal-
ningsansvar.
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 18 a och 35 §§ jordabalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om en bostadslägenhet, som
hyrs ut av fastighetsägaren till en
hyresgäst för annat än fritids-
ändamål och som inte utgör del av
hyresvärdens egen bostad, inte har
lägsta godtagbara standard enligt
sjätte och sjunde styckena, får
hyresnämnden på hyresgästens
ansökan förelägga hyresvärden att
vidta åtgärd som behövs för att
lägenheten skall uppnå sådan stan-
dard (upprustningsföreläggande).
Föreslagen lydelse
18 a §6
Om en bostadslägenhet, som
hyrs ut av fastighetsägaren till en
hyresgäst för annat än fritids-
ändamål och som inte utgör sär-
skilda boendeformer motsvarande
sådana som avses i 20 och 21 §§
socialtjänstlagen eller del av
hyresvärdens egen bostad, inte har
lägsta godtagbara standard enligt
sjätte och sjunde styckena, får
hyresnämnden på hyresgästens
ansökan förelägga hyresvärden att
vidta åtgärd som behövs för att
lägenheten skall uppnå sådan stan-
dard (upprustningsföreläggande).
5 Senaste lydelse 1998:856
6 Senaste lydelse 1997:62
76
I föreläggandet skall bestämmas inom vilken tid den åtgärd som avses Prop. 2000/01:149
med föreläggandet skall ha vidtagits. Vite får sättas ut i föreläggandet. Bilaga 2
Tiden i föreläggandet får förlängas, om det finns särskilda skäl för det
och ansökan om förlängd tid görs före utgången av den tidsfrist som
gäller.
Föreläggande får meddelas endast om åtgärden med hänsyn till kost-
naden för denna kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte. Om den
begärda åtgärden innebär att ingrepp måste göras i andra lägenheter i
huset, far ett föreläggande meddelas endast om hyresgästerna i dessa
lägenheter samtycker till åtgärden.
Bestämmelserna i 16 § fjärde - sjätte styckena tillämpas också i fråga
om upprustningsförelägganden.
Med fastighetsägare jämställs innehavare av tomträtt och ägare av
byggnad som tillhör annan än ägaren av marken.
En bostadslägenhet skall anses ha lägsta godtagbara standard, om den
är försedd med anordning inom lägenheten för
1. kontinuerlig uppvärmning,
2. kontinuerlig tillgång till varmt och kallt vatten för
hushåll och hygien,
3. avlopp för spillvatten,
4. personlig hygien, omfattande toalett och tvättställ samt badkar eller
dusch,
5. försörjning med elektrisk ström för normal hushållsförbrukning,
6. matlagning, omfattande spis, diskho, kylskåp, förvaringsutrymmen
och avställningsytor.
Utöver vad som anges i sjätte stycket krävs det för att lägsta godtag-
bara standard skall uppnås
1. att det finns tillgång både till förrådsutrymmen inom fastigheten och
till anordning för hushållstvätt inom fastigheten eller inom rimligt
avstånd från den, och
2. att huset inte har sådana brister i fråga om hållfasthet, brandsäkerhet
eller sanitära förhållanden som inte skäligen kan godtas. Lag (1997:62).
35 §7
Hyresgästen får överlåta hyresrätten till sin bostadslägenhet för att
genom byte få en annan bostad, om hyresnämnden lämnar tillstånd till
överlåtelsen. Tillstånd skall lämnas, om hyresgästen har beaktansvärda
skäl för bytet och detta kan äga rum utan påtaglig olägenhet för hyres-
värden samt inte heller andra särskilda skäl talar mot bytet. Tillståndet
kan förenas med villkor.
Första stycket gäller inte, om
1. lägenheten hyrs i andra hand,
2. lägenheten utgör en del av
upplåtarens bostad,
3. Lägenheten är belägen i ett
enfamiljshus som inte är avsett att
hyras ut varaktigt eller i ett två-
familj shus,
4. lägenheten har upplåtits av
Första stycket gäller inte, om
1. lägenheten hyrs i andra hand,
2. lägenheten utgör en del av
upplåtarens bostad,
3. lägenheten är belägen i ett en-
familjshus som inte är avsett att
hyras ut varaktigt eller i ett två-
familjshus,
4. lägenheten har upplåtits av
7 Senaste lydelse 1993:400
77
5 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 149
någon som innehade den med bo-
stadsrätt och lägenheten alltjämt
innehas med sådan rätt, eller
5. hyresavtalet avser ett möble-
rat rum eller en lägenhet för fri-
tidsändamål och hyresförhållandet
inte har varat längre än nio måna-
der i följd.
Medverkar en kommun till att hyresgästen far en annan bostad genom
att anvisa eller förmedla denna, far kommunen ansöka hos hyresnämnde
om tillstånd som avses i första stycket. Detta gäller även kommunalför-
bund som har hand om bostadsförmedling som är gemensam för två eller
flera kommuner.
någon som innehade den med bo-
stadsrätt och lägenheten alltjämt
innehas med sådan rätt, eller
5. hyresavtalet avser ett möble-
rat rum eller en lägenhet för fri-
tidsändamål och hyresförhållandet
inte har varat längre än nio måna-
der i följd.
6. hyresavtalet avser särskilda
boendeformer.
Prop. 2000/01:J49
Bilaga 2
78
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen om TV-avgift (1989:41) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
För samtliga TV-mottagare som
är avsedda att användas i inne-
havarens hushåll betalas en enda
TV-avgift. En enda avgift betalas
också för samtliga TV-mottagare
som
1. finns på samma butiks- eller
demonstrationsställe för motta-
gare, eller
2. finns inom samma sjukhus,
vårdanstalt eller inrättning av lik-
nande slag, om TV-mottagama är
avsedda att användas av dem som
får vård.
För samtliga TV-mottagare som
är avsedda att användas i inne-
havarens hushåll betalas en enda
TV-avgift. En enda avgift betalas
också för samtliga TV-mottagare
som
1. finns på samma butiks- eller
demonstrationsställe för motta-
gare, eller
2. finns inom samma sjukhus,
särskilda boendeform, vårdanstalt
eller inrättning av liknande slag,
om TV-mottagama är avsedda att
användas av dem som får vård.
Boende i särskild boendeform be-
talar TV-avgift för de mottagare
som denne själv innehar.
79
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstförordningen (1981:750)
att det i förordningen skall införas nya bestämmelser 46 och 47 §§ av föl-
jande lydelse.
Avgift för hemtjänst och vård, omsorg eller service i särskilda boende-
former
46 §
När förbehållsbelopp eller avgift som avser hemtjänst samt vård, om-
sorg och service i särskilda boendeformer bestäms enligt 35 § social-
tjänstlagen är det den enskildes inkomster efter skatt som skall ligga till
grund för beräkningen. Uppgifter om inkomster och kostnader skall vara
aktuella. Kommunalskattelagens bestämmelser om vad som är skatte-
pliktiga inkomster av tjänst och näringsverksamhet skall tilllämpas. Här-
utöver får inkomster som beskattats i annat land medräknas. Kommunen
har rätt att bortse från inkomster om dessa är av ringa betydelse.
Beträffande vilka skattepliktiga kapitalinkomster som skall medräknas
skall lagen om statlig inkomstskatt tillämpas. Uppgift om kapitalinkomst
far inte vara äldre än kontrolluppgift om kaptalinkomst avseende året
före avgiftsåret. I övrigt får förmögenhet inte påverka fastställande av
avgift. Kommunen far bortse från förmögenhetsskatt.
Fastighetsskatt skall räknas som bostadskostnad.
Om den make, som har hemtjänst eller bor i särskilt boende, har den
högsta inkomsten, skall den makens inkomst anses utgöra hälften av
makarnas sammanlagda inkomst. Har den som beviljats insatsen den
lägsta inkomsten skall den inkomsten ligga till grund för beräkning av
förbehållsbeloppet.
Inkomst för minderåriga barn skall inte medräknas.
47 §
Kommunen skall, om inget annat följer av andra stycket, bestämma
nivå för förbehållsbeloppet så att den enskilde lägst förbehålls för ensam-
stående 122 procent av prisbasbeloppet, för makar eller sammanboende
vardera 101 procent av prisbasbeloppet. Ingår kost i avgiften skall förbe-
hållsbeloppet vara lägst 57,5 procent av prisbasbeloppet för ensam-
boende och 100 procent av prisbasbeloppet för makar eller samman-
boende med gemensamt boende. För funktionshindrad under 65 år skall
förbehållsbeloppet utgöra för ensamstående lägst 144 procent av prisbas-
beloppet och för makar eller sammanboende lägst 237 procent av pris-
basbeloppet.
Om avvikelser från vad som normalt avses ingå i hemtjänst eller i sär-
skilda boendeformer föranleder merkostnader för den enskilde skall
beloppsnivåema höjas. Förbehållsbeloppet skall även anpassas efter mer-
kostnader för kommunalt debiterad avgift för mat.
Ingår i den kommunala servicen avgiftsfri insats som annars skulle ha
bekostats inom ramen för förbehållsbeloppet far nivån för förbehålls-
belopp sänkas i motsvarande mån.
80
Vid prövning av jämkning enligt 37 § socialtjänstlagen (1980:620) får Prop. 2000/01:149
bortses från vad som i 46 § andra stycket sägs om förmögenhet. Bilaga 2
81
Remissinstanser:
Svea Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Göteborgs- och Bohuslän, Länsrätten i Östergötlands län,
Bostadsdomstolen, Hyresnämnden i Stockholms län, Hyresnämnden i
Göteborgs län, Hyresnämnden i Östergötlands län, Boverket, Handikapp-
ombudsmannen, Konsumentverket, Riksförsäkringsverket, Riksrevi-
sionsverket, Riksskatteverket, Räddningsverket, Socialstyrelsen,
Statistiska Centralbyrån, Länsstyrelsen i Dalarna, Länsstyrelsen i Kalmar
län, Länsstyrelsen i Skåne Län, Länsstyrelsen i Västmanland, Läns-
styrelsen i Västerbotten, Länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska
Kommunförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisa-
tionen i Sverige (LO), Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF),
Svenska Kommunalarbetarförbundet (Kommunal), Vårdförbundet,
Göteborgs kommun, Malmö kommun, Stockholms kommun,
Norrköpings kommun, Örebro kommun, Botkyrka kommun, Kungsbacka
kommun, Skurups kommun, Upplands-Väsby kommun, Gävle kommun,
Skellefteå kommun, Kiruna kommun, Landskrona kommun, Nässjö
kommun, Gnosjö kommun, Oskarshamns kommun, Trollhättans
kommun, Kungsörs kommun, Högsby kommun, Ockelbo kommun,
Ystads kommun, Bergs kommun, Lycksele kommun, Katrineholms
kommun, Malå kommun, Enköpings kommun, Kramfors kommun,
Simrishamns kommun, Habo kommun, Munkedals kommun,
Ängelholms kommun, Säters kommun, Åmåls kommun,
Landstingsförbundet, Gävleborgs läns landsting, Jämtlands läns lands-
ting, Kronobergs läns landsting, Skåne läns landsting, Stockholms läns
landsting, Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Riksförbundet
PensionärsGemenskap (RPG), Svenska Kommunalpensionärers förbund,
Sveriges Pensionärsförbund (SPF), Sveriges Pensionärers Riksförbund
(SPRF), Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO), De handikappa-
des riksförbund (DHR), Synskadades Riksförbund (SRF), Sveriges
Dövas Riksförbund (SDR), Riksförbundet för dementas rättigheter
(Demensförbundet), Reumatikerförbundet, Neurologiskt handikappades
Riksförbund (NHR), Anhörigrådet i Sverige, Föreningen Sveriges social-
chefer, Riksförbundet Enskild vård, Hyresgästernas riksförbund, Hyres-
gästernas Sparkasse- och Byggnadsförening (HSB), Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges fastighetsägarförbund,
Radiotjänst i Kiruna AB, Riksbyggen (huvudkontoret) Stockholm,
Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum, Institutet för Gerontologi i
Jönköping.
82
Prop. 2000/01:149
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:000)
dels att 8 kap. 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 8 kap. 3-8 §§, av
följande lydelse.
Senaste lydelse Föreslagen lydelse
För familjerådgivning, hem-
tjänst, verksamhet för barn och
ungdom enligt 5 kap. 1 § som inte
är stöd- och hjälpinsatser av be-
handlingskaraktär, sådant boende
som avses i 5 kap. 5 § andra
stycket eller 7 tredje stycket eller
annan liknande social tjänst får
kommunen ta ut skäliga avgifter
enligt grunder som kommunen
bestämmer. Avgifterna får dock
inte överstiga kommunens själv-
kostnader.
§*
För familjerådgivning, verk-
samhet för barn och ungdom en-
ligt 5 kap. 1 § som inte är stöd-
och hjälpinsatser av behandlings-
karaktär, hemtjänst, dagverksam-
het, bostad i sådant särskilt bo-
ende som avses i 5 kap. 5 § andra
stycket eller 7 tredje stycket och
som inte omfattas av 12 kap. jor-
dabalken eller för annan liknande
social tjänst får kommunen ta ut
skäliga avgifter enligt grunder
som kommunen bestämmer. Av-
gifterna får dock inte överstiga
kommunens självkostnader.
/ fråga om avgifter för hem-
tjänst, dagverksamhet och bostad
i särskilt boende finns ytterligare
bestämmelser i 3-8
U
Med prisbasbelopp avses det
prisbasbelopp som fastställs enligt
1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
4§
Med avgiftsunderlag avses den
inkomst som den enskilde kan
antas komma att få under de när-
maste tolv månaderna, fördelad
med lika belopp per månad.
Inkomsten skall beräknas enligt
21 § första stycket 1-3 och 5
1 Lydelse enligt prop. 2000/01:80, bet. 2001/01:SoU18, rskr. 2000/01:259.
83
lagen (2001:000) om bostads- Prop. 2000/01:149
tillägg till pensionärer m.fl. Som Bilaga 4
inkomst skall även räknas särskilt
bostadstillägg enligt 20 § samma
lag och bostadsbidrag enligt
lagen (1993:737) om bostadsbi-
drag. Inkomsten får beräknas på ■
ett for den enskilde mer fördel-
aktigt sätt.
I fråga om makar skall den en-
skildes inkomst utgöra hälften av
makarnas sammanlagda inkoms-
ter.
5§
Avgifter för hemtjänst får inte,
tillsammans med avgifter som av-
ses i 26 § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), uppgå
till så stort belopp att den enskilde
inte förbehålls tillräckliga medel
för sina personliga behov, boen-
dekostnad och andra normala lev-
nadskostnader. När avgifterna
fastställs skall kommunen försäkra
sig om att omsorgstagarens make
eller sambo inte drabbas av en
oskäligt försämrad ekonomisk si-
tuation.
5#
Den enskildes avgifter får
1. för hemtjänst och dagverk-
samhet, tillsammans med avgifter
som avses i 26 § tredje stycket
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), per månad uppgå till
högst en tolftedel av 0,48 gånger
prisbasbeloppet,
2. for bostad i särskilt boende
per månad uppgå till högst en
tolftedel av 0,50 gånger prisbas-
beloppet.
Om avgifterna baseras på den
enskildes betalningsförmåga skall
avgiftsunderlaget beräknas enligt
4§-
Avgifterna får inte uppgå till ett
så stort belopp att den enskilde
inte förbehålls tillräckliga medel
av sitt avgiftsunderlag för sina
personliga behov och andra
normala levnadskostnader (förbe-
hållsbelopp). När avgifterna fast-
ställs skall kommunen dessutom
försäkra sig om att omsorgstaga-
rens make eller sambo inte
drabbas av en oskäligt försämrad
ekonomisk situation.
6§
Kommunen skall bestämma den
enskildes förbehållsbelopp genom
att beräkna den enskildes lev-
nadskostnader, utom boendekost-
naden, med ledning av ett minimi-
belopp. Boendekostnaden skall
84
beräknas för sig och läggas till Prop. 2000/01:149
minimibeloppet. För sådan boen- Bilaga 4
dekostnad som anges i 5 § första
stycket skall dock inget förbehåll
göras.
Minimibeloppet skall, om inte
annat följer av 7 £ alltid per må-
nad utgöra lägst en tolftedel av
1. 1,294 gånger prisbasbeloppet
för ensamstående, eller
2. 1,084 gånger prisbasbeloppet
för sammanlevande makar och
sambor.
Minimibeloppet skall täcka
normalkostnader för livsmedel,
kläder, skor, fritid, hygien, dags-
tidning, telefon, TV-avgift, hem-
försäkring, öppen hälso- och sjuk-
vård, tandvård, hushållsel, för-
brukningsvar or, resor, möbler,
husgeråd och läkemedel.
7§
Kommunen skall höja minimi-
beloppet i skälig omfattning om
den enskilde på grund av sär-
skilda omständigheter varaktigt
har behov av ett inte oväsentligt
högre belopp än det som anges i
6 § andra stycket.
Kommunen får minska minimi-
beloppet i skälig omfattning om
den enskilde inte har en kostnad
för en sådan post som anges i 6 §
tredje stycket därför att
1. kostnaden ingår i avgiften för
hemtjänst och dagverksamhet,
2. kostnaden ingår i avgiften
eller hyran för bostad i särskilt
boende, eller
3. posten tillhandahålls kost-
nadsfritt.
8§
Kommunen skall ändra en av-
gift om något förhållande som
påverkar avgiftens storlek har
ändrats. Avgiften får ändras utan
föregående underrättelse om
ändringen beror på förändringar i
prisbasbeloppet.
85
En ändring av avgiften skall Prop. 2000/01:149
gälla från och med månaden efter Bilaga 4
den månad då anledning till
ändring har uppkommit. En
ändring av avgiften skall dock
gälla från och med den månad
under vilken de förändringar har
uppkommit som föranleder
ändringen, om förhållandena av-
ser hela den månaden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003 i fråga om 8 kap. 4 § och
i övrigt den 1 juli 2002.
2. De nya bestämmelserna skall tillämpas även i fråga om beslut enligt
8 kap. 2 § som meddelats före ikraftträdandet men avser tid därefter.
3. Ett överklagande av ett beslut enligt 8 kap. 2 § som fattats före den
1 juli 2002 skall prövas enligt paragrafens äldre lydelse i den del det
avser tid före ikraftträdandet. För den del av beslutet som avser tid efter
ikraftträdandet skall prövningen göras enligt de nya bestämmelserna.
86
Prop. 2000/01:149
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)’
skall ha följande lydelse.
Senaste lydelse Föreslagen lydelse
26 §2
Av patienter får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller
kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Pati-
enter som är bosatta inom landstinget respektive kommunen, liksom
patienter som avses i 3 c §, skall därvid behandlas lika. Landstinget får
dock för sluten vård fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och
besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften som skall gälla.
Högsta avgiftsbelopp för sluten vård är 80 kronor för varje vårddag.
Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan vård som den har
betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Detsamma gäller i fråga
om sådan psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnads-
inriktning för vilken kommunen enligt 9 § samma lag har åtagit sig
betalningsansvar.
Avgifter för vård enligt 18 §, för
förbrukningsartiklar enligt 18 c §
eller för sådan långtidssjukvård
som en kommun har betalningsan-
svar för enligt 2 eller 9 § lagen
(1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso-
och sjukvård får inte, tillsammans
med avgifter som avses i 8 kap. 2 §
andra stycket socialtjänstlagen
(2001:000), uppgå till så stort be-
lopp att den enskilde inte förbe-
hålls tillräckliga medel för sina
personliga behov, boendekostnad
och andra normala levnadskost-
nader. När avgifterna fastställs
skall kommunen försäkra sig om
att vårdtagarens make eller sambo
inte drabbas av en oskäligt försäm-
rad ekonomisk situation.
Avgifter för vård enligt 18 §, för
förbrukningsartiklar enligt 18 c §
eller för sådan långtidssjukvård
som en kommun har betalningsan-
svar för enligt 2 eller 9 § lagen
(1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso-
och sjukvård får, tillsammans med
avgifter för hemtjänst och dag-
verksamhet enligt 8 kap. 5 § för-
sta stycket socialtjänstlagen
(2001:000), per månad uppgå till
högst en tolftedel av 0,48 gånger
prisbasbeloppet. Avgifterna får
dock inte uppgå till så stort belopp
att den enskilde inte förbehålls
tillräckliga medel av sitt avgifts-
underlag för sina personliga be-
hov och andra normala levnads-
kostnader (förbehållsbelopp). När
avgifterna fastställs skall kommu-
nen dessutom försäkra sig om att
vårdtagarens make eller sambo
inte drabbas av en oskäligt försäm-
1 Lagen omtryckt 1992:567.
2 Lydelse enligt prop. 2000/01:80, bet. 2001/01:SoU18, rskr. 2000/01:259.
87
rad ekonomisk situation.
Avgiftsunderlaget och forbe-
hållsbeloppet skall beräknas enligt
8 kap. 3-7 §§ socialtjänstlagen
(2001:000).
Prop. 2000/01:149
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
2. I fråga om beslut enligt 26 § tredje stycket som meddelats före
ikraftträdandet men som avser tid därefter skall de nya bestämmelserna
tillämpas.
3. Ett överklagande av ett beslut enligt 26 § tredje stycket som fattats
före den 1 juli 2002 skall prövas enligt paragrafens äldre lydelse i den del
det avser tid före den 1 juli 2002. För den del av beslutet som avser tid
efter ikraftträdandet skall prövningen göras enligt de nya bestämmel-
serna.
88
Prop. 2000/01:149
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att punkten 19 i lagen (1987:813) om homosex-
uella sambor1 skall ha följande lydelse.
Senaste lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
4. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. inkomstskattelagen (1999:1229),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. bostadsrättslagen (1991:614),
9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
11. 5 och 12 §§ lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa
innehav av finansiella instrument,
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen
(1997:157),
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval,
m.m.,
14. 4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall,
15. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt
16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken,
16. säkerhetsskyddslagen (1996:627),
17. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall
vid 1997-2001 års taxeringar,
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
19. 8 kap. 2 § andra stycket 19. 8 kap. 5 § andra stycket och
socialtjänstlagen (2001:000), 6 § andra stycket socialtjänstlagen
(2001:000),
20. 26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
21.2 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529),
22. 12 § första stycket 2 lagen (2001:000) om svenskt medborgarskap.
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara
ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
Lydelse enligt prop. 2000/01:80, bet. 2001/01:SoU18, rskr. 2000/01:259.
89
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-06-15
Prop. 2000/01:149
Bilaga 5
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 7 juni 2001 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:000),
2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
3. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Åsa Hult.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Överklagande av individuella beslut
Enligt 8 kap. 2 § bibehålls den ordningen att kommunen far ta ut skäliga
avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Det medför att ett
avgiftsuttag förutsätter att det finns en av kommunfullmäktige beslutad
taxa efter vilken vederbörande nämnd kan debitera avgiften i det enskilda
fallet. Både taxebeslutet och ett på taxan grundat debiteringsbeslut kan
bli föremål för laglighetsprövning enligt kommunallagen. Förslaget är
inte avsett att innebära någon ändring i detta hänseende.
En nyhet i förslaget är att i lagen införs bestämmelser som särskilt
skall beaktas vid beräkningen av avgiftens storlek i det enskilda fallet.
Hit hör bestämmelserna om beräkning av avgiftsunderlag i 4 §, boende-
kostnad i 6 § och minimibelopp i 7 § samt bestämmelserna om avgifts-
ändring i 8 §. Det framgår inte av förslaget på vilket sätt individuella be-
slut i någon av de nämnda frågorna skall kunna överklagas. Utan ut-
tryckliga bestämmelser kommer besluten att fa överklagas genom begä-
ran om laglighetsprövning enligt kommunallagen.
De föreslagna bestämmelserna är i nästan alla viktiga hänseenden for-
mulerade som åligganden för kommunen (”skall”, se 4 § andra stycket,
5 § andra stycket, 6 §, 7 § första stycket och 8 §) och ger alltså
kommunen inte någon valfrihet i fråga om beräkningen av avgiftens
storlek. Från enskilds synpunkt skulle detta kunna uttryckas så att denne
kommer att ha en ”rätt” att få sin avgift beräknad på visst sätt. Vidare kan
tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna komma att omfatta
uppskattningar och bedömningar av skälighets- eller lämplighetsnatur.
Tvister i sådana frågor mellan en kommun och enskild kan över huvud
taget inte tas upp inom ramen för en laglighetsprövning. Av betydelse är
också att den enskilde genom en sådan prövning inte kan uppnå ett beslut
som i sak ersätter kommunens överklagade beslut; ett bifall till hans
överklagande kan på sin höjd innebära att kommunens beslut upphävs.
Enligt Lagrådets mening bör de individuella beslut rörande avgiftens
storlek som kan meddelas enligt de föreslagna bestämmelserna i 8 kap.
90
kunna överklagas medelst anförande av förvaltningsbesvär. Detta skulle Prop. 2000/01:149
för den enskilde möjliggöra en fullständig överprövning av kommunens Bilaga 5
beslut och kunna resultera i ett för denne gynnande domstolsavgörande i
själva saken. Lagrådet förordar därför att de slags beslut varom här är
fråga tas upp i den uppräkning av överklagbara beslut som finns i 16 kap.
3§-
8 kap. 4 §
I andra stycket andra meningen föreslås en regel av innebörd att den en-
skilde omsorgstagarens inkomst får beräknas på ett för henne eller ho-
nom förmånligare sätt än vad som följer av bestämmelsen i styckets
första mening. I författningskommentaren uttalas att hänsyn härvid måste
tas till likställighetsprincipen i 2 kap. 2 § kommunallagen.
Den valda formuleringen för tanken i första hand till att en kommun i
enskilda fall, för en enskild omsorgstagare, far göra en för henne eller
honom förmånligare beräkning. Likställighetsgrundsatsen leder till att en
sådan förmånligare behandling inte får ske utan att den kommer alla om-
sorgstagare till godo på likartat sätt. Under föredragningen inför Lagrådet
har emellertid framkommit att avsikten med bestämmelsen inte är att
reglera enskilda fall utan att en kommun skall ha frihet att i sitt beslut om
att antaga en avgiftstaxa välja beräkningssätt som är förmånligare för den
enskilde. I sådana fall är det ett lämpligare uttryckssätt att inkomsten för
”de enskilda” [eller: ”omsorgstagama”; jfr 5 §] får beräknas på förmån-
ligare sätt. Det har upplysts att det i förslaget använda uttrycket har valts
på inrådan av granskningsenheten i Justitiedepartementet för att ett en-
hetligt uttryckssätt skulle komma till användning i lagen, som eljest talar
om den enskilde omsorgstagaren i singularis. Det sistnämnda synes dock
bero på att regeln då avser den enskilde och inte kollektivet av omsorgs-
tagare.
Att använda ett formellt kongruent uttryckssätt i strid med det avsedda
materiella innehållet i en särskild bestämmelse är inte godtagbart. Lag-
rådet förordar att antingen uttrycket ”den enskilde” ersätts av ”de en-
skilda” eller ”de enskilda omsorgstagama” eller meningen ges följande
lydelse: ”En kommun kan i sitt taxebeslut bestämma att inkomsten skall
beräknas på ett sätt som är mer fördelaktigt för den enskilde”.
8 kap. 5 §
I paragrafens första stycke anges avgiftstaket (”maxtaxan”), en regel av
materiell innebörd. Bestämmelsen i det föreslagna tredje stycket är en
annan materiell regel enligt vilken avgifterna, efter maximeringen i första
stycket, inte får inkräkta på förbehållsbeloppet. Det framstår som lämp-
ligt att bestämmelsen får utgöra en egen paragraf, till vilken också som
en sista mening kan föras bestämmelsen i andra stycket om beräkningen
av avgiftsunderlaget i vissa fall (som troligen kommer att vara normal-
fallet).
Förslaget föranleder omnumrering av 6-8 §§ i det remitterade förslaget
samt följdändringar i de båda övriga remitterade förslagen.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
91
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juli 2001
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Winberg, Lindh, von Sydow, Messing, Engqvist, Rosengren
Föredragande: statsrådet Engqvist
Prop. 2000/01:149
Regeringen beslutar proposition 2000/01:149 Avgifter inom äldre- och
handikappomsorg
Eländers Gotab 61516, Stockholm 2001
92