Regeringens proposition
2000/01:138

Överföring av fastighetstillbehör
Prop.
2000/01:138

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 juni 2001

Ingela Thalén
Britta Lejon
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i jordabalken, fastighetsbildningslagen,
ledningsrättslagen och anläggningslagen. Syftet med förslagen är att göra det
möjligt att i rättsligt hänseende överföra byggnader eller andra anläggningar
(fastighetstillbehör) från en fastighet till en annan. Enligt förslagen skall
tillbehören i samband med servitutsbildning och inrättande av
gemensamhetsanläggning kunna överföras från den tjänande fastigheten till den
eller de härskande fastigheterna. Vidare föreslås att vissa anläggningar som hör
till en fastighet skall kunna frigöras från fastigheten i rättsligt hänseende i
samband med upplåtelse av ledningsrätt.
Beslut om överföring och frigörande skall under vissa förutsättningar kunna
fattas även om ägaren till den tjänande fastigheten motsätter sig åtgärden.
Denne skall ha rätt till ersättning om beslutet innebär en minskning av
fastighetens värde eller annan skada.
Lantmäterimyndigheten föreslås få vissa möjligheter att genom
fastighetsbestämning pröva om ett föremål utgör fastighetstillbehör eller inte.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 2
2 Lagtext 2
2.1 Förslag till lag om ändring i jordabalken 2
2.2 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
2
2.3 Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) 2
2.4 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen
1973:1149) 2
3 Ärendet och dess beredning 2
4 Behovet av lagändringar 2
5 Principerna för en ny reglering 2
6 Överföring av fastighetstillbehör 2
6.1 Överföring enligt fastighetsbildningslagen 2
6.2 Överföring enligt anläggningslagen 2
7 Frigörande av fastighetstillbehör 2
8 Frågor om registrering 2
9 Frågor om ersättning vid överföring respektive frigörande av
fastighetstillbehör 2
10 Fastighetsbestämning för fastställande av vad som är fastighetstillbehör
2
11 Bör förbehållslagen ändras eller upphävas? 2
12 Kostnader 2
13 Ikraftträdande 2
14 Författningskommentar 2
14.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken 2
14.2 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
2
14.3 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) 2
14.4 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) 2
Bilaga 1 Promemorians lagförslag 2
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
departementspromemorian (Ds 2000:10) Överföring av fastighetstillbehör 2
Bilaga 3 Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss 2
Bilaga 4 Förteckning över deltagare vid Justitiedepartementets remissmöte
den 30 mars 2001 2
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 2
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 juni 2001. 2

1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i jordabalken,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),
4. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).

2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § jordabalken1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
7 §2
Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man, förrän
föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan anses
höra till denna.

Om verkan av vissa överlåtelser från staten, av exekutiv försäljning av föremål
som hör till fastighet och av ianspråktagande av sådant föremål genom
expropriation finns särskilda bestämmelser.
En överlåtelse av ett föremål som hör till en fastighet gäller inte mot tredje
man, förrän
1. föremålet skiljs från fastigheten på ett sådant sätt att det inte längre kan
anses höra till denna, eller
2. ett beslut enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), ledningsrättslagen
(1973:1144) eller anläggningslagen (1973:1149) om att föremålet inte längre
skall höra till fastigheten har införts i fastighetsregistrets allmänna del.
Om verkan av vissa överlåtelser från staten, av exekutiv försäljning av föremål
som hör till en fastighet och av ianspråktagande av sådana föremål genom
expropriation finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.2 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1
dels att 1 kap. 1 §, 4 kap. 25 §, 5 kap. 1 §, 10 kap. 5 §, 11 kap. 6 § och 14
kap. 1 § samt rubriken till 7 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 14 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom vilken
fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphäves.
Fastighetsbildning är en åtgärd som vidtas enligt denna lag och som innebär att
1. fastighetsindelningen ändras,
2. servitut bildas, ändras eller upphävs, eller
3. en byggnad eller annan anläggning som hör till en fastighet överförs till en
annan fastighet.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaffenheten av
gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller omfånget av
ledningsrätt eller vissa servitut.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgörs frågor om
1. hur fastighetsindelningen är beskaffad,
2. huruvida en ledningsrätt eller ett servitut gäller och vilket omfång rätten
har, och
3. huruvida byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2
kap. 1 § jordabalken.

4 kap.
25 §2
Lantmäterimyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.
Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta den
fastighetsbildningsplan samt ombesörja de göromål av teknisk art och de
värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning med
sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av
åtgärden.
Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten meddela
beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut skall
ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgärder som vidtages.
I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett omedelbart
samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa
fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.
Sedan de i första stycket föreskrivna åtgärderna har utförts, skall myndigheten
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut
skall ange hur fastighetsindelningen ändras, vilka servitutsåtgärder som vidtas
och vilka byggnader eller andra anläggningar som överförs till en annan
fastighet. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett
omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad
beslutet i vissa fall skall innehålla finns i 5, 8 och 12 kap.
Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder av att
tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning får olika
frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras genom särskilda
beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant
avgörande.

5 kap.
1 §
Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller
samfällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från en
fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet bildas
samt servitut bildas, ändras eller upphävas.
Genom fastighetsreglering får
1. mark överföras från en fastighet eller samfällighet till en annan sådan
enhet,
2. andelar i samfälligheter överföras från en fastighet till en annan,
3. samfälligheter bildas,
4. servitut bildas, ändras eller upphävas, och
5. byggnader eller andra anläggningar som hör till en fastighet överföras till
en annan fastighet.
Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma arbeten
verkställas.

7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut och ledningsrätt
7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut, ledningsrätt och överföring av
fastighetstillbehör

14 §
Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar,
som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och är ägnade för
stadigvarande bruk vid utövandet av ett servitut enligt denna lag eller
motsvarande äldre bestämmelser, skall överföras till den härskande fastigheten.
Genom beslutet övergår äganderätten till byggnaden eller anläggningen till
ägaren av den härskande fastigheten.
En byggnad får dock överföras endast om
1. det inte uppkommer väsentlig olägenhet för någon sakägare och
2. byggnaden har ett obetydligt värde eller överföringen i betydande mån
förbättrar möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig markanvändning.
Om de sakägare vilkas rätt berörs av åtgärden medger det, får avsteg göras från
andra stycket.

10 kap.
5 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning vid avstyckning såvitt avser
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar
genom fastighetsreglering tillämpas också vid avstyckning, när det gäller
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan
styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja
vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg kan
tillgodoses bättre på annat sätt.

11 kap.
6 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser
förhållandet mellan klyvningslotter.
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar
genom fastighetsreglering tillämpas också vid klyvning, när det gäller
förhållandet mellan klyvningslotterna.
Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med tillräcklig
säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning av marken ej
står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld för
klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

14 kap.
1 §3
Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av
servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om servitut för vattenverksamhet som har
tillkommit med stöd av miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får en
sådan bestämning endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser.
Lantmäterimyndigheten får genom fastighetsbestämning pröva frågor om
1. hur fastighetsindelningen är beskaffad,
2. huruvida en ledningsrätt eller ett servitut gäller och vilket omfång rätten
har, och
3. huruvida byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2
kap. 1 § jordabalken.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för
prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, som tillkommit vid avvittring
eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller
enligt anläggningslagen eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre
bestämmelser, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen är utan betydelse för
sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning tillkommer kommunen såvitt
gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller område beträffande
vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan eller sådana bestämmelser.
I fråga om servitut för vattenverksamhet som har tillkommit med stöd av
miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får fastighetsbestämning enligt
första stycket endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser.

En fråga om fastighetsbestämning får tas upp till prövning, om
1. det behövs vid en fastighetsbildningsförrättning,
2. lantmäterimyndigheten har förordnat om det enligt 15 § ledningsrättslagen
(1973:1144) eller 17 § anläggningslagen (1973:1149),
3. en sakägare har ansökt om det, eller
4. en kommun har ansökt om det och ansökan gäller ett område med detaljplan
eller områdesbestämmelser eller ett område för vilket fråga har väckts om att
upprätta en sådan plan eller sådana bestämmelser.

En ansökan enligt tredje stycket 3 eller 4 får dock inte prövas om det är
uppenbart att frågan saknar betydelse för sökanden. Om ansökan gäller
fastighetsbestämning av servitut får den inte heller prövas om servitutet har
tillkommit på annat sätt än vid avvittring eller enligt lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 28
kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.3 Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144)
dels att 13-15 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a och 34 a §§, och
närmast före 12 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Frigörande av fastighetstillbehör

12 a §

Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar,
som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och är ägnade för
stadigvarande bruk vid utövandet av ledningsrätten, inte längre skall höra till
fastigheten. För ett sådant beslut krävs att åtgärden leder till ett mer
ändamålsenligt utnyttjande av ledningsrätten och att fördelarna av åtgärden
överväger de kostnader och olägenheter som den medför.
Genom ett beslut enligt första stycket övergår äganderätten till anläggningen
till innehavaren av ledningsrätten. Om det föreligger ett förordnande enligt 1 §
andra stycket andra meningen, gäller vad som sägs i 2 kap. 1 § andra stycket
jordabalken även anläggningen.

13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § äger 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) motsvarande tillämpning. 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden från dagen tio år före det ledningsförrättningen påkallades.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighets värde, berättigad till
ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med
belopp motsvarande den värdeminskning som rättigheten inneburit. Om det värde
som skall tillgodoräknas fastighetens ägare ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av fordran med bättre rätt, minskas i stället
ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § tilllämpas 4 kap. expropriationslagen (1972:719). Vid tillämpningen av
4 kap. 3 § expropriationslagen skall tiden för värdestegringen räknas från
dagen tio år före det att ansökan om ledningsförrättningen gjordes eller
lantmäterimyndigheten enligt 7 kap. 11 § fastighetsbildningslagen (1970:988)
förord-nade om prövning enligt ledningsrättslagen.
Är innehavare av en rättighet som minskar en fastighets värde berättigad till
ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare enligt första
stycket minskas med det belopp som motsvarar den värdeminskning för fastigheten
som rättigheten inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastighetens
ägare inte kan minskas utan att skada uppkommer för innehavaren av en fordran
med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med
motsvarande belopp.

14 §
Avsteg får göras från 6 §, såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, och
från 12 § första stycket eller 13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare
vilkas rätt beröres medger det.
Om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det, får
avsteg göras från följande bestämmelser i denna lag:
6 §, såvitt den innebär skydd för enskilt intresse,
12 § första stycket,
12 a § första stycket andra meningen, och
13 §.
Svarar fastighet för fordran, får avsteg från 13 § med stöd av ägarens samtycke
ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation.
Medgivande av rättsägare behövs ej, om upplåtelsen är väsentligen utan betydelse
för honom.

15 §
Ledningsrättsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering
förordnats att ledningsrättsfråga skall prövas enligt denna lag, får frågan dock
upptagas utan ansökan.
Ledningsrättsfråga får prövas gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning. Sådan gemensam förrättning får åter delas upp på skilda
förrättningar.
Är ledningen av större omfattning får, om det finnes lämpligt, prövningen av
ledningsrättsfråga uppdelas på skilda förrättningar, envar avseende viss sträcka
av ledningen.

Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten
förordna om prövning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

22 §1
Om hinder icke möter mot upplåtelsen, skall lantmäterimyndigheten meddela
ledningsbeslut.
Om det inte finns något hinder mot upplåtelsen, skall lantmäterimyndigheten
meddela ledningsbeslut.
I ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåtes för ledningen,
3. fastighet eller del därav som inlöses,

4. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
5. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
6. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena
finnes påkallade.
I ett ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåts för ledningen,
3. en fastighet eller del av en fastighet som inlöses,
4. en byggnad eller annan anläggning som omfattas av ett beslut enligt 12 a §,
5. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
6. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
7. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena är
påkallade.
Prövas ledningsrättsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får ledningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

34 a §
En fråga om att byggnader eller andra anläggningar enligt 12 a § inte längre
skall höra till en fastighet får prövas vid en ny förrättning även om villkoren
i 33 § första stycket inte är uppfyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.4
Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)1
dels att 13, 16, 17 och 24 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a och 35 a §§, och
närmast före 12 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Överföring av fastighetstillbehör

12 a §
Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar,
som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och ingår i
gemensamhetsanläggningen, skall överföras till och vara samfällda för de
fastigheter som deltar i gemensamhetsanläggningen. För ett sådant beslut krävs
att åtgärden leder till en mer ändamålsenlig markanvändning och att fördelarna
av åtgärden överväger de kostnader och olägenheter som den medför.

13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § gäller 5 kap. 10-12
§§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall inlösen inte anses som ett
sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket
fastighetsbildningslagen.
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § gäller 5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall
inlösen inte anses som ett sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket fastighetsbildningslagen.

16 §
Avsteg får göras från
1. 5 §, om ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen medger det,
2. 8 § såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, 12 § första stycket eller
13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt beröres medger det,

3. 15 §, om det medges av fastighetsägare som ålägges större bidragsskyldighet
än som i annat fall skolat gälla och avvikelsen från bestämmelsen icke sker i
otillbörligt syfte.
Avsteg får göras från
1. 5 §, om ägarna av de fastigheter som skall delta i anläggningen medger det,
2. 8 § såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, 12 § första stycket eller
13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det,
3. 12 a § andra meningen, om anläggningens ägare medger det,
4. 15 §, om det medges av fastighetsägare som åläggs större bidragsskyldighet än
som annars skulle ha gällt och avvikelsen från bestämmelsen inte sker i
otillbörligt syfte.
Svarar fastighet för fordran, får avsteg från 13 eller 15 § med stöd av ägarens
samtycke ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras
fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs ej, om anläggningens inrättande
är väsentligen utan betydelse för honom.

17 §
Anläggningsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering förordnats
att anläggningsfråga skall prövas enligt denna lag, får frågan dock upptagas
utan ansökan.
Anläggningsfråga får prövas gemensamt med annan anläggningsfråga eller med
fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Sådan gemensam förrättning får
åter delas upp på skilda förrättningar.

Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten
förordna om prövning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

24 §2
Om hinder icke möter mot anläggningen, skall lantmäterimyndigheten meddela
anläggningsbeslut.
Om det inte finns något hinder mot att inrätta gemensamhetsanläggningen, skall
lantmäterimyndigheten meddela anläggningsbeslut.
I anläggningsbeslut anges
1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall deltaga i anläggningen,
3. utrymme som upplåtes för anläggningen,
4. fastighet eller del därav som inlöses,

5. tiden för anläggningens be stånd, om sådan anses böra bestämmas,
6. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd,

7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande.
I ett anläggningsbeslut anges
1. gemensamhetsanläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga
beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningen,
3. utrymme som upplåts för gemensamhetsanläggningen,
4. en fastighet eller del av en fastighet som inlöses,
5. en byggnad eller annan anläggning som omfattas av ett beslut enligt 12 a §,
6. tiden för gemensamhetsanläggningens bestånd, om en sådan bör bestämmas,
7. den tid inom vilken gemensamhetsanläggningen skall vara utförd,
8. behövliga föreskrifter i fråga om gemensamhetsanläggningens utförande.
I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen deltagande
fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och
drift.

I anläggningsbeslutet får också anges de i gemensamhetsanläggningen deltagande
fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och
drift.
Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

35 a §
En fråga om överföring av byggnader eller andra anläggningar enligt 12 a § får
prövas vid en ny förrättning även om villkoren i 35 § första stycket inte är
uppfyllda.
Om gemensamhetsanläggningen förvaltas av en samfällighetsförening, företräder
föreningen delägarna vid den nya förrättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

3 Ärendet och dess beredning
En viktig princip i svensk fastighetsrätt är att en fastighet omfattar inte
enbart den mark som hör till fastigheten utan också vissa föremål som på visst
sätt är knutna till marken, fastighetstillbehör. Under de senaste åren har
frågor om fastighetstillbehör aktualiserats i flera framställningar till
Regeringskansliet. Väsentligen har frågorna gällt behovet av att överföra
fastighetstillbehör från en fastighet till en annan eller behovet av att
omvandla fastighetstillbehör till lös egendom. Utredningen om tredimensionellt
fastighetsutnyttjande föreslog sålunda i betänkandet Tredimensionell
fastighetsindelning (SOU 1996:87) vissa lagändringar som skulle ge möjlighet att
överföra fastighetstillbehör från en fastighet till en annan. Lantmäteriverket
redovisade i en framställan till regeringen 1997-02-28 problem vid upplåtelse av
ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144). Verket förordade därvid en
lagändring som ger möjlighet att förändra sådana fastighetstillbehör som utgör
ledningar i ledningsrättslagens bemärkelse till lös egendom. Statens Järnvägar
föreslog i en framställan till regeringen 1999-09-28 bl.a. att
tillämpningsområdet för lagen (1992:1461) om verkan av vissa förbehåll vid
överlåtelse av fastighet som hör till staten, m.m. skall utvidgas till att gälla
också järnvägstekniska anläggningar. Vidare påkallade Vattenfall AB och Telia
AB i en gemensam skrivelse till regeringen 1999-11-02 vissa ändringar i de
fastighetsrättsliga regler som berör fastighetstillbehör.
Med anledning härav har inom Justitiedepartementet upprättats
departementspromemorian Överföring av fastighetstillbehör (Ds 2000:10).
Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju 2000/777/L1).
Ett utkast till lagrådsremiss behandlades vid ett remissmöte den 30 mars 2001.
Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 3. En förteckning över
de som medverkade vid remissmötet finns i bilaga 4. I anslutning till
remissmötet har det också lämnats skriftliga synpunkter på lagförslaget.
Anteckningar från remissmötet och en sammanställning av de skriftliga synpunkter
som har inkommit med anledning av detta finns tillgängliga i
Justitiedepartementet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 maj 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen
behandlar Lagrådets synpunkter samt de ändringar som med anledning av dessa har
gjorts i förslagen i författningskommenta-rerna till 7 kap. 14 §
fastighetsbildningslagen (1970:988) och 12 a, 13 och 22 §§ ledningsrättslagen.
Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Därutöver har det
gjorts vissa mindre, väsentligen redaktionella ändringar i lagtexten.
4 Behovet av lagändringar
Regeringens bedömning: Det bör införas en möjlighet att rättsligt överföra
byggnader eller andra anläggningar som hör till en fastighet till en annan
fastighet utan att fysiskt flytta på anläggningen. Det bör också införas en
möjlighet att omvandla ledningar eller liknande egendom som hör till en
fastighet till lös egendom.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning (se promemorian
s. 18-29).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har instämt i
promemorians bedömning eller inte haft några invändningar mot den. Endast
Lantbrukarnas Riksförbund har redovisat en annan uppfattning.
Bakgrund: I 1 kap. 1 § jordabalken anges att "fast egendom är jord". Den fasta
egendomen är indelad i fastigheter. Till en fastighet hör även vissa föremål som
har anknytning till fastigheten och som har kommit i fastighetsägarens hand.
Vilka dessa föremål är regleras i 2 kap. jor-dabalken.
Av 2 kap. 1 § första stycket framgår sålunda att till en fastighet hör byggnad,
ledning, stängsel och annan anläggning som har anbragts i eller ovan jord för
stadigvarande bruk, på rot stående träd och andra växter samt naturlig gödsel
("omedelbara fastighetstillbehör").
Enligt 2 kap. 1 § andra stycket första meningen hör till en fastighet även sådan
byggnad eller annan anläggning som är uppförd utanför fastigheten, om byggnaden
eller anläggningen är avsedd för stadigvarande bruk vid utövning av servitut
till förmån för fastighet och inte hör till den fastighet där den finns. En
byggnad eller annan anläggning som uppförs med stöd av ett servitut blir alltså
tillbehör till den härskande fastigheten (dvs. den fastighet som har rätt att
utnyttja servitutet). Annorlunda förhåller det sig om ett servitut upplåts i en
befintlig byggnad eller annan anläggning som redan hör till den tjänande
fastigheten. Byggnaden eller anläggningen förblir då tillbehör till den tjänande
fastigheten (se prop. 1966:24 s. 88).
Som ovan har framgått nämner lagen uttryckligen "ledningar" som ett exempel på
sådana föremål som kan utgöra fastighetstillbehör. En viss oklarhet råder om
ledningar och andra anläggningar som saknar ändamålssamband med den fastighet
där de är belägna kan vara att anse som fastighetstillbehör (jfr prop.
1992/93:23 s. 7 f.). Normalt torde dock ledningar som har anbragts på en viss
fastighet utgöra tillbehör till fastigheten, om ledningarna ägs av fastighetens
ägare. Om en ledning har anbragts med stöd av servitut, utgör den - enligt 2
kap. 1 § andra stycket första meningen jordabalken - i stället tillbehör till
den härskande fastigheten. En ledning som har anlagts med stöd av ett
nyttjanderättsavtal eller med stöd av ledningsrätt enligt ledningsrättslagen
(1973:1144) utgör däremot lös egendom. En ledningsrätt kan dock genom ett
särskilt beslut knytas till en viss i beslutet angiven fastighet. Därmed blir
ledningen tillbehör till den fastigheten (se 2 kap. 1 § andra stycket andra
meningen jordabalken).
Enligt 2 kap. 7 § första stycket gäller en överlåtelse av ett föremål som hör
till en fastighet inte mot tredje man förrän föremålet skiljs från fastigheten
på ett sådant sätt att det inte längre kan anses höra till denna. Bestämmelsen
innebär att det rättsliga bandet mellan fastigheten och föremålet kan brytas
enbart om föremålet tas bort från fastigheten. Ett avtal om överlåtelse av
föremålet har alltså i sig inte någon sakrättslig verkan. I
speciallagstiftningen finns några begränsade undantag från denna princip (se
särskilt lagen [1992:1461] om verkan av vissa förbehåll vid överlåtelse av
fastighet som tillhör staten, m.m., närmare behandlad i avsnitt 5).
Skälen för regeringens bedömning: Ett viktigt led i samhällsutbyggnaden är att
åstadkomma ett mer ändamålsenligt utnyttjande av mark, byggnader och andra
anläggningar. Detta ställer ofta krav på ändringar i fastighetsindelningen.
Dessa kan vara nödvändiga för att man skall kunna utnyttja nya anläggningar som
kreditobjekt. De kan därmed också vara en förutsättning för att finansiering av
en avsedd exploatering skall kunna åstadkommas. Ändringarna i
fastighetsindelningen kan också vara nödvändiga för att åstadkomma lämpliga
förvaltningsformer och -enheter.
Ofta är det därvid nödvändigt att överföra mark från en fastighet till en annan.
Många gånger fordras emellertid inte någon marköverföring utan den ene
fastighetsägarens behov av utrymme kan på ett mer ändamålsenligt sätt
tillgodoses genom att ett visst utrymme på en annan fastighet upplåts för ett
bestämt ändamål. Lagstiftningen tillhandahåller redan instrument för att få till
stånd själva upplåtelsen av utrymme. Det är sålunda enligt
fastighetsbildningslagen (1970:988) möjligt att få ett servitut upplåtet i annan
fastighet. Anläggningslagen (1973:1149) ger möjlighet att upplåta en
servitutsliknande rätt till mark eller utrymme på annan fastighet. Enligt
ledningsrättslagen (1973:1144) får utrymme upplåtas för framdragande och
begagnande av vissa slag av ledningar.
Dessa bestämmelser tryggar emellertid endast rätten att i visst hänseende
begagna den andra fastigheten. De har däremot - till skillnad från vad som
normalt är fallet vid marköverföring - ingen inverkan på äganderätten till de
föremål som är belägna på det upplåtna utrymmet. Ofta är emellertid syftet med
upplåtelsen av utrymme just att den till vilken rätten upplåts skall komma i
besittning av, och få möjlighet att exklusivt disponera, den inom utrymmet
belägna anläggningen. Det förhållandet att nyttjaren endast får en
dispositionsrätt till anläggningen, medan äganderätten tillkommer någon annan,
kan då leda till osäkerhet i en rad avseenden. Osäkerhet kan uppstå om vem som
ansvarar för underhåll av anläggningen och vem som skall stå för försäkringar.
Osäkerhet kan också uppstå om nyttjarens rätt att i sin tur upplåta
nyttjanderätt till anläggningen. Äganderättsliga oklarheter kan uppkomma om
nyttjaren ges rätt att bygga om och bygga ut anläggningen. I vilken utsträckning
förändrar ombyggnaden, helt eller delvis, äganderätten till föremålet och i
vilken utsträckning kan nyttjaren utnyttja värdet av sina investeringar för
pantsättning? Oklarheter av detta slag talar ibland för att också äganderätten
till anläggningen överförs till den fastighet till vilken dispositionsrätten
till anläggningen är knuten. En sådan överflyttning av äganderätten - utan
samband med marköverföring - är emellertid inte möjlig. För att en anläggning
som utgör tillbehör till den fastighet där den är belägen med sakrättslig verkan
skall kunna överföras till en annan fastighet fordras, såsom ovan har
redovisats, att anläggningen tas bort från fastigheten, något som i praktiken
ofta är omöjligt att åstadkomma.
Att den nuvarande ordningen kan leda till olägenheter framgår också av Statens
Järnvägars framställan till regeringen. Staten äger såväl järnvägsfastigheter
som anläggningar för järnvägsändamål. Statens Järnvägar förvaltar huvuddelen av
dessa fastigheter, medan Banverket förvaltar i stort sett alla järnvägstekniska
anläggningar som är belägna på dessa fastigheter. I den pågående
omstruktureringen på detta område - vilken bl.a. innebär att större delen av
Statens Järnvägar numera har omvandlats till aktiebolag (jfr prop. 1999/2000:78,
bet. 1999/2000:TU11 och rskr. 1999/2000:238) - aktualiseras såväl
fastighetsbildning som ändrat ägande till vissa fastigheter. Det kan vara
önskvärt att staten förbehålls vissa järnvägstekniska anläggningar som är
belägna på fastigheter som staten i övrigt överlåter. En järnvägsanläggning som
utgör tillbehör till den fastighet där den är belägen kan emellertid inte, med
sakrättslig verkan, förbehållas staten i samband med att fastigheten överlåts.
Servitut för att nyttja anläggningen kan bildas, men anläggningen kan inte, med
verkan mot tredje man, överföras till den härskande fastigheten.
Andra exempel kan hämtas från den kommunala sektorn. En mycket stor del av de
kommunala fjärrvärmenäten ligger i gator, parkmark eller annan mark som ägs av
kommunen. Pågående strukturomvandling av den kommunala sektorn har inneburit att
den kommunala verksamheten i allt mindre utsträckning bedrivs som en del av den
kommunala förvaltningen. Vid övergången till andra organisationsformer
uppkommer problem vad gäller äganderätten till de fjärrvärmeledningar m.m. som
finns i kommunal mark. I den utsträckning ledningen har blivit tillbehör till
den kommunalt ägda fastigheten kan en överlåtelse av ledningen till annan, t.ex.
ett särskilt fjärrvärmebolag, inte ges sakrättsligt skydd. Den enda möjlighet
som lagen tillhandahåller - att ledningen fysiskt avskiljs från fastigheten - är
otänkbar av både praktiska och ekonomiska skäl. Problem av detta slag kan i
framtiden aktualiseras också i fråga om vatten- och avloppsanläggningar samt i
fråga om ledningar för bredbandskommunikation m.m.
Ytterligare exempel kan hämtas från energisektorn. Den svenska produktionen och
distributionen av el har under en följd av år genomgått stora
strukturomvandlingar. De tidigare små, lokala elektricitetsföreningarna har
ersatts av ett betydligt mindre antal stora, privata eller kommunala,
distributionsbolag. Motsvarande utveckling har skett på produktionssidan.
Elmarknadens avreglering har medfört att det, såväl inom kraftindustrin som i
kommunerna, har bildats särskilda bolag för att ta hand om ledningsnäten.
Överlåtelser av ledningsnät och tillhörande anläggningar till sådana bolag har
redan kommit till stånd i stor utsträckning och ytterligare överlåtelser kan
förväntas. Även överlåtelser till utländska juridiska personer förekommer.
Möjligheterna att helt genomföra avskiljandet av ledningsnäten till egna
juridiska personer begränsas emellertid, på sätt som ovan har angetts, av
tillbehörsreglerna. Detta kan förhindra angelägna strukturomvandlingar. Om
sådana strukturomvandlingar likväl genomförs, kan det medföra att delar av
ledningsnätet kommer ur nätoperatörens ägo. Det kan då också uppkomma problem av
mera distributionsteknisk karaktär, eftersom den i formell mening rätte ägaren
skulle kunna vidta åtgärder för att stänga av driften av ledningen.
De nu nämnda problemen synes ibland negligeras, eller åtminstone tonas ned,
eftersom det inte finns några rimliga möjligheter att komma till rätta med dem.
Att problemen hittills inte har lett till några kända ekonomiska förluster torde
bero på att parterna på marknaden än så länge har respekterat de avtal som har
träffats. Fortsatta strukturomvandlingar torde emellertid öka risken för
verkliga komplikationer. I så fall kan exekutiva förfaranden, där
tillbehörsreglerna måste tillämpas strikt, få allvarliga ekonomiska konsekvenser
för de företag och kreditinrättningar som berörs. Riskerna ökar också till
följd av den internationalisering av energimarknaden och kreditväsendet som nu
sker.
De här beskrivna problemen är inte av den karaktären att de kan kvantifieras. I
promemorian har problemen bedömts vara avsevärda. Åtskilliga remissinstanser har
också med eftertryck instämt i denna bedömning och har lämnat flera exempel på
de problem som gällande regler i dag för med sig. Enligt regeringens mening står
det klart att problemen är omfattande och att åtgärder måste vidtas.
Problemen synes kunna undanröjas enbart genom att det blir möjligt att bryta det
rättsliga sambandet mellan en fastighet och dess tillbehör med verkan mot
tredje man utan att tillbehöret fysiskt skiljs från fastigheten. Enligt
regeringens mening bör det därför införas regler som gör det möjligt att
överföra vissa slag av fastighetstillbehör från en fastighet till en annan och
regler som ger ett visst utrymme för att omvandla fastighetstillbehör till lös
egendom.
5 Principerna för en ny reglering
Regeringens bedömning: Behovet av att överföra fastighetstillbehör mellan
fastigheter och att omvandla fastighetstillbehör till lös egendom bör
tillgodoses genom ett lantmäteriförfarande.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning (se promemorian
s. 34-42).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har instämt i bedömningen.
Institutet för fastighetsrättslig forskning har uttalat att de diskuterade
problemen helst borde lösas efter en allmän översyn av reglerna om
fastighetstillbehör i 2 kap. jordabalken. Bl.a. Svenska Kommunförbundet har
ansett att ett lantmäteriförfarande inte är tillräckligt för att lösa de problem
som kommunerna möter och har i stället förordat en utvidgning av lagen
(1992:1461) om verkan av vissa förbehåll vid överlåtelse av fastighet som
tillhör staten, m.m. (förbehållslagen). Också Svenska Kraftverksföreningen och
Sveriges Elleverantörer har förespråkat en utvidgning av förbehållslagen. De har
även förordat en ordning enligt vilken ledningar som tryggas av redan upplåtna
ledningsrätter eller servitut inte skall anses höra till den fastighet där de är
belägna.
Skälen för regeringens bedömning: Reglerna om tillbehör till fastighet har stor
betydelse i det praktiska rättslivet. För den som avser att köpa en fastighet
eller låna ut pengar mot säkerhet i fastigheten är det viktigt att det går att
fastställa vad som hör till fastigheten. Det är också viktigt att, om sambandet
mellan fastigheten och dess tillbehör bryts, detta kommer till tydligt uttryck
och att de som berörs härav ges tillfälle att tillvarata sina intressen. Vidare
talar intresset av en överblickbar och ändamålsenlig fastighetsindelning för att
i vart fall större avvikelser från de nuvarande principerna om vad som är
tillbehör till fastighet underkastas en viss myndighetskontroll. Eftersom det
många gånger rör sig om stora värden, måste det ställas höga krav på
rättssäkerhet.
En utvidgning av förbehållslagens tillämpningsområde?
Några remissinstanser har förordat en utvidgning av förbehållslagens
tillämpningsområde. Enligt den lagen skall, om staten vid en överlåtelse av en
fastighet eller en del av en fastighet förbehåller sig äganderätten till föremål
som hör till fastigheten, förbehållet gälla mot tredje man även om föremålet
efter överlåtelsen blir kvar på fastigheten. När staten överlåter föremål som
hör till fastigheten utan att samtidigt överlåta den fastighet som föremålet hör
till, skall överlåtelsen gälla mot tredje man även om egendomen blir kvar på
fastigheten. Lagens tillämpningsområde är dock begränsat till el- och
teleledningar med tillhörande anläggningar, säkerhetsanordningar för sjöfarten
och försvarsanläggningar.
Lagen kom till för att lösa vissa akuta problem i samband med de i början av
1990-talet aktuella bolagiseringarna av Vattenfall och Domänverket. På de
fastigheter som skulle ingå i de nya bolagen fanns ett stort antal kraft- och
teleledningar som statsmakterna ansåg borde kvarstå i statens ägo. Där fanns
också andra slag av fastighetstillbehör, t.ex. fyrar och försvarsanläggningar,
som man inte heller ansåg borde följa med till de nya bolagen. Å andra sidan
fanns det på de fastigheter som skulle kvarbli i statens ägo en del ledningar
som borde övergå till de nya bolagen (se prop. 1992/93:23 s. 9 f.). De rättsliga
problem som detta innebar löstes genom den nya lagen.
En möjlighet kan synas vara att låta förbehållslagens regler omfatta även vissa
andra slag av föremål än de som lagen i dag omfattar. Detta diskuterades redan i
samband med lagens tillkomst. Statens Järnvägar hade förordat att lagen skulle
omfatta också järnvägsanläggningar. Föredragande statsrådet konstaterade med
anledning därav att järnvägsanläggningar innefattade anläggningar av mycket
skiftande slag, såsom järnvägsspår, ledningar, stationsbyggnader och
maskinhallar m.m. Frågan om sådana anläggningar borde, enligt hennes mening,
behandlas i ett annat sammanhang (se prop. 1992/93:23 s. 16).
Enligt regeringens uppfattning är det inte heller nu lämpligt att göra
förbehållslagen tillämplig på andra föremål än de som redan omfattas av lagen.
Den lösning som förbehållslagen ger har karaktär av undantagsregel och
förutsätter att det inte råder någon tvekan om huruvida ett föremål hör till den
uppräknade kretsen av föremål eller ej. För att tillgodose de mycket olikartade
behov som har redovisats i detta lagstiftningsärende skulle uppräkningen av
olika slag av anläggningar behöva göras mycket detaljerad.
Gränsdragningssvårigheterna skulle öka. En utvidgning av förbehållslagens
tillämpningsområde skulle på sikt leda till ökad oklarhet om vilka föremål som
utgör fastighetstillbehör.
Vissa av dagens problem skulle lösas om lagen i vart fall utvidgades till att
omfatta även överlåtelser från andra än staten. Också detta diskuterades i
samband med lagens tillkomst. Övervägande skäl ansågs dock tala för att reglerna
begränsades till överlåtelser från staten. I sammanhanget betonades bl.a. att
olägenheterna med den rådande ordningen var särskilt påtagliga för staten.
Beträffande enskilt ägda fastigheter framhöll föredragande statsrådet att dessa
ofta är belånade och att en ordning av det aktuella slaget därför skulle kunna
innebära att panthavarnas säkerhet äventyrades. Det fick, enligt statsrådet,
övervägas i annat sammanhang huruvida det borde vidtas lagstiftningsåtgärder som
tillgodoser även enskilda rättssubjekts intresse av att upphäva det rättsliga
sambandet mellan fastighet och tillbehör. Tredjemansintresset medförde dock att
en sådan lagstiftning måste få en annan karaktär än den aktuella (se prop.
1992/93:23 s. 14).
Regeringen anser att det ställningstagande som gjordes i 1992 års
lagstiftningsärende fortfarande har fog för sig. Förbehållslagens regler har
karaktär av undantagsregler. Ju oftare lagen kan tillämpas, desto flera föremål
med skenbar karaktär av fastighetstillbehör kommer att vara lös egendom utan att
tredje man har möjlighet att genom fastighetsregistret o.d. skaffa information
om det riktiga förhållandet. Detta talar för att lagens tillämpningsområde inte
bör utvidgas utan mycket starka skäl. I synnerhet en tillämpning av
förbehållslagen på överlåtelser från enskilda skulle innebära stora risker för
eventuella panthavare. De omedelbara riskerna för panthavarna skulle visserligen
bli mindre om man, såsom Svenska Kraftverksföreningen och Sveriges
Elleverantörer har varit inne på, lät de nya bestämmelserna omfatta enbart
fastigheter som inte var belånade vid tiden för lagens ikraftträdande. En sådan
ordning skulle emellertid uppenbarligen leda till stora tillämpningsproblem. De
omedelbara riskerna för panthavarna skulle också bli mindre, om lagens
utvidgning begränsades till överlåtelser från kommuner, eftersom kommunala
fastigheter som regel inte är belånade. Inte heller en sådan begränsning skulle
emellertid undanröja alla de olägenheter som en utvidgning av lagens
tillämpningsområde kan medföra. Vidare skulle en utvidgning av lagens
tillämpningsområde till kommunalt ägda fastigheter lösa enbart en mindre del av
dagens problem. En annan lösning bör alltså väljas.
Andra alternativ
Utredningen om tredimensionellt fastighetsutnyttjande övervägde en bestämmelse
om att en servitutsrättighet, som ger exklusiv rätt att utnyttja en viss
anläggning på en annan fastighet och som har bildats genom fastighetsreglering,
alltid skall innebära en övergång av äganderätten till anläggningen. Utredningen
förkastade emellertid själv denna lösning, bl.a. därför att den ansåg det
önskvärt att ägandet av fastighetstillbehören kan fördelas på olika sätt i olika
situationer. Den diskuterade också en ordning enligt vilken en överlåtelse från
den tjänande fastighetens ägare till servitutshavaren kan ges sakrättslig
verkan genom inskrivning i fastighetsboken (numera fastighetsregistrets
inskrivningsdel). Utredningens slutsats var att också detta alternativ är mindre
lämpligt, bl.a. av hänsyn till panthavarna (se SOU 1996:87 s. 190).
Regeringen delar utredningens bedömning att inte någon av dessa båda modeller
bör väljas. Det ena alternativet är, såsom utredningen var inne på, inte
tillräckligt flexibelt. Det andra alternativet innebär risker för panthavarna.
Dessa risker kan visserligen avhjälpas genom att inskrivningsförfarandet förenas
med särskilda regler till skydd för befintliga panthavare. Det skulle
emellertid göra inskrivningsförfarandet ganska komplicerat. Härtill kommer att
detta slag av åtgärder som regel torde aktualiseras i samband med inrättandet av
fastighetsbildningsservitut, gemensamhetsanläggningar eller ledningsrätter,
dvs. åtgärder som alltid vidtas av lantmäterimyndigheten. En ordning där
överförandet av äganderätten till föremålet sker genom ett förfarande vid en
annan myndighet framstår därför som mindre lämpligt.
Bl.a. Svenska Kraftverksföreningen har, såvitt gäller ledningar, förordat en
lösning liknande den första av de nyss diskuterade. Föreningen har påpekat att
huvuddelen av det svenska kraftnätet redan är utbyggt och ledningsrätt och
servitut redan upplåtna. Ledningarna har redan från början haft ett naturligt
samband med det övriga ledningsnätet och inte med de tjänande fastigheterna. Det
finns därför, enligt föreningen, starka skäl för att redan upplåtna
ledningsrätter eller servitut med retroaktiv verkan skall bryta ledningarnas
tillbehörsegenskap. Regeringen har förståelse för föreningens önskemål men anser
att en ordning av detta slag skulle innebära alltför stora risker för
rättsförluster liksom till oklarheter om rådande rättsförhållanden.
Den förordade lösningen
Enligt regeringens mening talar i stället övervägande skäl för en lösning där
sambandet mellan fastighet och fastighetstillbehör bryts genom ett
lantmäteriförfarande, i vilket myndigheten särskilt prövar om en byggnad eller
någon annan anläggning som hör till en fastighet bör överföras till en annan
fastighet respektive omvandlas till lös egendom. Ett skäl till det är att
förfarandet jämte den efterföljande registreringen av förrättningsbeslutet ger
offentlighet åt överföringen. Ett annat skäl är att - såsom flera
remissinstanser har framhållit - förfarandet vid lantmäteriförrättningar ger
goda förutsättningar för en rättssäker och effektiv prövning. Ytterligare ett
skäl är att frågor om överföring eller frigörande av fastighetstillbehör
vanligen torde uppkomma i samband med fastighetsbildning, inrättande av
gemensamhetsanläggning eller upplåtelse av ledningsrätt. Det innebär då
praktiska fördelar att frågan om överföring av fastighetstillbehör kan prövas i
anslutning till den aktuella förrättningsåtgärden. I allt väsentligt kan
befintliga regler om hur lantmäterimyndighetens prövning skall gå till, om
ersättning och om registrering av beslutet tillämpas.
Det kan i och för sig hävdas - såsom Institutet för fastighetsrättslig forskning
har gjort - att de senaste decenniernas utveckling av nya
finansieringslösningar och näringsgrenar nödvändiggör en allmän översyn över 2
kap. jordabalken. Det kan då ifrågasättas om lagstiftningen bör inriktas på
delreformer av det nu aktuella slaget. Det aktuella lagstiftningsbehovet är
emellertid betydande. Att avvakta en bredare översyn av 2 kap. jordabalken är
därför inte möjligt. Det förslag som här lämnas torde för övrigt inte heller
medföra att en eventuell framtida mera omfattande reform försvåras.
6 Överföring av fastighetstillbehör
6.1 Överföring enligt fastighetsbildningslagen
Regeringens förslag: Om ett fastighetsbildningsservitut ger rätt att nyttja en
byggnad eller annan anläggning som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en
fastighet, skall lantmäterimyndigheten kunna besluta att anläggningen skall höra
till den fastighet som innehar servitutsrätten (den härskande fastigheten).
Om ägaren av den fastighet som belastas av servitutet (den tjänande fastigheten)
inte har samtyckt till åtgärden, skall följande gälla.
1. Åtgärden får vidtas endast om den leder till en mer ändamålsenlig
markanvändning och fördelarna av den överväger de kostnader och olägenheter som
den medför.
2. Om anläggningen utgör en byggnad, får åtgärden vidtas endast om det inte
uppkommer väsentlig olägenhet för någon sakägare. Därutöver skall krävas att
byggnaden har ett endast obetydligt värde eller att åtgärden i betydande mån
förbättrar möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig markanvändning.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag (se
promemorian s. 34-37). Promemorians förslag omfattar emellertid endast
anläggningar som avses i 2 kap. 1 § första stycket jordabalken. I promemorian
saknas också motsvarighet till förslaget att åtgärden under vissa
förutsättningar skall kunna vidtas, trots att ägaren av den tjänande fastigheten
inte har lämnat sitt samtycke.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, utom Lantbrukarnas Riksförbund, har
ställt sig positiva till förslaget. Flera remissinstanser har dock framfört
förslag till detaljförändringar eller utvidgningar av förslaget. Stora Enso Skog
AB har sålunda förordat att även anläggningar som utgör tillbehör enligt 2 kap.
1 § andra stycket jordabalken skall kunna överföras till en annan fastighet.
Statens Järnvägar och Gävle kommun har förordat att också byggnadstillbehör
skall kunna överföras till en annan fastighet.
Flera remissinstanser, däribland Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt och
Lantmäteriverket, har kritiserat eller ifrågasatt promemorians förslag att
överföring skall kunna ske enbart om ägaren av den tjänande fastigheten medger
det. Lantbrukarnas Riksförbund har däremot anslutit sig till promemorians
bedömning att åtgärden alltid skall vara beroende av samtycke från den tjänande
fastighetens ägare.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i allt väsentligt med
regeringens förslag (se s. 23-28 i utkastet till lagrådsremiss).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft
något att invända mot förslaget i utkastet till lagrådsremiss. Lantbrukarnas
Riksförbund har dock kritiserat förslaget att ett beslut om överföring av
fastighetstillbehör under vissa förutsättningar skall kunna meddelas även om
ägaren till den tjänande fastigheten inte har samtyckt till åtgärden.
Skälen för regeringens förslag
Vilket slag av förrättningsförfarande skall väljas?
Såsom har uttalats i avsnitt 5 bör det införas regler som gör det möjligt att
genom ett förrättningsförfarande överföra fastighetstillbehör från en fastighet
till en annan. Lämpligen bör de nya reglerna anknyta till befintliga
fastighetsbildningsregler, i första hand reglerna om fastighetsreglering.
Fastighetsreglering är ett fastighetsbildningsinstitut genom vilket redan
bestående fastigheter ombildas. Det kan bl.a. användas för att bilda, ändra
eller upphäva ett servitut (se 5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen). Ofta torde
behovet av att överföra ett fastighetstillbehör till en annan fastighet
aktualiseras i samband med att ett servitut bildas genom fastighetsreglering.
Det är då en fördel om frågan om överföring av fastighetstillbehör kan tas upp
inom ramen för den aktuella förrättningen. Härtill kommer att de regler som
gäller för fastighetsreglering framstår som lämpliga också vid en överföring av
fastighetstillbehör. Det gäller t.ex. reglerna om ersättning vid
fastighetsreglering. Dessa kan tillämpas för det fall parterna inte träffar
någon överenskommelse om ersättningens storlek utan begär att ersättningsfrågan
skall avgöras av lantmäterimyndigheten (jfr 5 kap. 10-12 §§
fastighetsbildningslagen). De regler som gäller vid fastighetsreglering
tillhandahåller också ett tillfredsställande skydd för panthavarna. Dessa får
möjlighet att motsätta sig överenskommelser om ersättning som avviker från
fastighetsbildningslagens regler (se 5 kap. 18 § fastighetsbildningslagen).
Vilken anknytning skall fastighetstillbehöret ha till den fastighet dit det
överförs?
Intresset av ordning och reda i fastighetsindelningen talar för att möjligheten
till överföring av fastighetstillbehör mellan fastigheter begränsas till de fall
där det finns ett dokumenterat och långsiktigt ändamålssamband mellan
fastighetstillbehöret och den fastighet till vilken det överförs. Ett sådant
ändamålssamband föreligger då den andra fastighetens ägare har eller kommer att
få en på lantmäteribeslut grundad rätt att nyttja det aktuella föremålet.
Regeringen föreslår därför att det skall vara möjligt att överföra ett
fastighetstillbehör från en fastighet till en annan, om den andra fastighetens
ägare har en genom fastighetsbildningsservitut fastslagen rätt att nyttja
föremålet. Några remissinstanser har ansett att ett fastighetstillbehör borde
kunna överföras också om anläggningen disponeras med stöd av servitut som har
tillkommit enligt speciallagstiftning, t.ex. vissa vattenrättsliga servitut.
Behovet härav, liksom de konsekvenser en sådan ordning skulle kunna få, har dock
inte kunnat bedömas inom ramen för det nu aktuella lagstiftningsärendet.
Enligt regeringens uppfattning bör det i vart fall inte införas någon möjlighet
att överföra fastighetstillbehör när rätten att nyttja föremålet tryggas enbart
av ett nyttjanderättsavtal eller ett avtalsservitut (dvs. ett servitut som inte
har bildats enligt lagstiftningen om fastighetsbildning). Redan det förhållandet
att en nyttjanderätt alltid är tidsbegränsad och knuten till en person talar
för att fastighetstillbehör som disponeras enbart med nyttjanderätt inte bör
kunna överföras till en annan fastighet. Övervägande skäl talar för att detsamma
bör gälla om tillbehöret disponeras med stöd av ett avtalsservitut. Ett
avtalsservitut kan visserligen gälla utan tidsbegränsning. Servitutsrätten är
inte heller knuten till en viss person. Likväl kan servitutet av olika skäl
upphöra att gälla. För avtalsservitutet gäller dessutom - liksom för
nyttjanderätten - att det har tillkommit utan någon myndighetsprövning. I det
enskilda fallet kan därför anknytningen till den andra fastigheten vara
bristfällig.
Tillbehör enligt 2 kap. 1 § jordabalken
Behovet av överföring av fastighetstillbehör gör sig framför allt gällande i
fråga om sådana anläggningar som avses i 2 kap. 1 § första stycket jordabalken
("byggnad, ledning, stängsel och annan anläggning som anbragts i eller ovan jord
för stadigvarande bruk"). Möjligheten till överföring av fastighetstillbehör
bör alltså omfatta sådana anläggningar. I 2 kap. 1 § första stycket nämns också
några andra slag av fastighetstillbehör, nämligen på rot stående träd och andra
växter samt naturlig gödsel. Dessa bör - såsom Lantbrukarnas Riksförbund har
påpekat - uppenbarligen inte omfattas av de nya reglerna om överföring.
En annan fråga är om möjligheten till överföring bör omfatta också anläggningar
som sägs i 2 kap. 1 § andra stycket jordabalken. Dessa är av samma slag som
anläggningar enligt 2 kap. 1 § första stycket. De är emellertid inte belägna på
den fastighet som de hör till utan har blivit tillbehör därför att de har
anbragts med stöd av ett servitut eller en ledningsrätt. Promemorians lagförslag
ger inte möjlighet att överföra fastighetstillbehör av detta slag.
Stora Enso Skog AB har gjort gällande att det kan finnas behov av att överföra
även dessa anläggningar till en annan fastighet. Regeringen delar den
bedömningen. Det är t.ex. tänkbart att en anläggning, belägen på fastigheten A
men på grund av servitut tillbehör till fastigheten B, längre fram lämpligen bör
nyttjas till förmån för fastigheten C. Detta kan påkalla en överföring av
anläggningen så att den blir tillbehör till C. Normalt torde detta kunna
åstadkommas genom en kombination av olika åtgärder; upphävande av servitutet
till B (varvid anläggningen blir lös egendom), överlåtelse av anläggningen och
inrättande av ett nytt servitut till förmån för C (varvid anläggningen blir
tillbehör till C). Praktiska skäl talar dock för att överföringen skall kunna
genomföras genom ett enda beslut av lantmäterimyndigheten. Lagförslaget bör
därför utformas så att även sådana anläggningar som avses i 2 kap. 1 § andra
stycket blir möjliga att överföra.
Tillbehör enligt 2 kap. 2 § jordabalken
En annan fråga är om möjligheten att överföra fastighetstillbehör bör omfatta
också s.k. byggnadstillbehör (jfr 2 kap. 2 § jordabalken). Det är här fråga om
föremål som hör till en fastighet därför att de har samband med en byggnad som
hör till fastigheten. För att ett föremål skall utgöra byggnadstillbehör fordras
att det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden.
Statens Järnvägar och Gävle kommun har gjort gällande att det i vissa
situationer kan finnas behov av att överföra också detta slag av tillbehör till
en annan fastighet (utan att byggnaden som sådan överförs). Enligt Statens
Järnvägar bör byggnadstillbehör kunna överföras då det har en funktion endast
för den andra fastigheten. Som exempel har nämnts en rulltrappa eller en hiss
som svarar för en planskild förbindelse över ett spårområde. Gävle kommun har
som exempel tagit ett fall där en byggnad är uppdelad i flera fastigheter och
där det i en del av byggnaden finns tekniska anläggningar och stamledningar som
är av betydelse för byggnaden i dess helhet. Enligt kommunen bör anläggningarna
då kunna överföras till de fastigheter som har del i dem.
Övervägande skäl talar enligt regeringens mening mot att nu öppna möjlighet för
överföring av byggnadstillbehör. Det är i dag endast byggnader och andra
anläggningar av det slag som avses i 2 kap. 1 § jordabalken som genom
servitutsanknytning till en annan fastighet kan bli tillbehör till denna. Det
går alltså inte att göra en beståndsdel av en anläggning till tillbehör till en
annan fastighet. Intresset av ordning och reda i fastighetsindelningen talar för
att den principen upprätthålls. Behovet av en bestämmelse som ger möjlighet att
överföra byggnadstillbehör separat torde för övrigt vara litet, eftersom det
typiska för byggnadstillbehör är att de är ägnade till stadigvarande bruk för
byggnaden.
Inom Regeringskansliet pågår överväganden angående s.k. tredimensionellt
fastighetsutnyttjande. I det arbetet kommer att övervägas om det finns anledning
att tillåta överföring av byggnadstillbehör inom ramen för ett sådant
fastighetsutnyttjande. Innan det arbetet har slutförts, är regeringen inte
beredd att föreslå regler om överföring av byggnadstillbehör.
Förfaranderegler
Såsom ovan har framgått föreslår regeringen att det skall vara möjligt att
överföra fastighetstillbehör mellan olika fastigheter om rätten att nyttja
fastighetstillbehöret tryggas genom ett fastighetsbildningsservitut.
Överföringen bör därför kunna äga rum vid den förrättning där ett sådant
servitut bildas. Om servitutet redan har bildats, bör överföringen kunna ske
även vid en senare, särskild förrättning. I promemorian föreslogs en särskild
lagregel om detta. Enligt regeringens mening behövs det dock inte någon sådan
bestämmelse. Det följer redan av allmänna regler om fastighetsreglering att
frågan kan tas upp vid skilda slag av förrättningar.
De materiella villkoren för överföring

I 3 kap. fastighetsbildningslagen finns allmänna bestämmelser om
fastighetsbildning. Dessa kompletteras av allmänna bestämmelser om
fastighetsreglering i 5 kap. Åtskilliga av bestämmelserna innehåller materiella
villkor för när fastighetsbildning respektive fastighetsreglering får ske. I
promemorian konstaterades att bestämmelserna i de nu nämnda kapitlen bör
tillämpas också vid överföring av fastighetstillbehör. Regeringen delar den
uppfattningen.
Promemorian innehöll därutöver ett generellt krav på att ägaren av den tjänande
fastigheten skall lämna sitt medgivande till åtgärden. Behovet av att kunna
överföra fastighetstillbehör tvångsvis ansågs vara litet. Det bedömdes att
sådana angelägna allmänna intressen som enligt 2 kap. 18 § regeringsformen
fordras för expropriation sällan torde föreligga.
Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i denna del har kritiserat kravet
på medgivande. Så har t.ex. Göta hovrätt framhållit att en lagstiftning som
bygger på frivillighet kan få begränsad genomslagskraft och att det ofta kan
finnas ett beaktansvärt allmänt intresse av att åtgärden genomförs. Stockholms
tingsrätt har uttryckt en liknande uppfattning. Lantmäteriverket har menat att
de nya reglerna bör ansluta till vad som allmänt gäller i fråga om förrättning,
nämligen att lantmäterimyndigheten kan meddela beslut även om någon
överenskommelse inte träffas. Några remissinstanser har hävdat att ett krav på
medgivande skulle kunna utnyttjas av vissa fastighetsägare på ett oskäligt sätt.
Vad gäller fastighetsbildning i allmänhet talar intresset av en ändamålsenlig
användning av den fasta egendomen för att den i viss utsträckning kan genomföras
med tvång. Gällande rätt ger därför redan ett visst utrymme för beslut om
marköverföring eller inrättande av servitut genom fastighetsreglering utan stöd
av berörda fastighetsägares medgivande. Enligt regeringens mening framstår
överföring av fastighetstillbehör som ett komplement till sedvanlig
fastighetsbildning, t.ex. inrättande av servitut. Överföringen kan också på
samma sätt som andra fastighetsbildningsåtgärder bidra till en ändamålsenlig
användning av den fasta egendomen. Regeringen kan därför inte finna annat än att
behovet av att kunna fatta beslut utan stöd av berörda fastighetsägares
medgivande är i huvudsak detsamma som vid annan fastighetsbildning.
Ett beslut om överföring av fastighetstillbehör kommer i bland att medföra att
äganderätten till anläggningen övergår från ägaren av den tjänande fastigheten
till ägaren av den härskande fastigheten. Tvångsvis överföring av
fastighetstillbehör utgör därför ett sådant förfogande som avses i 2 kap. 18 §
första stycket regeringsformen. En förutsättning för att lagregler om tvångsvis
överföring skall kunna införas är därför att reglerna kan anses tillgodose
angelägna allmänna intressen.
Regeringen kan i den delen konstatera att ett grundläggande syfte med
fastighetsbildningslagen är att efter en avvägning mellan olika enskilda och
allmänna intressen åstadkomma en så ändamålsenlig användning av den fasta
egendomen som möjligt (jfr NJA 1996 s. 110). I förarbetena till de ändringar som
gjordes i 2 kap. 18 § regeringsformen år 1993 uttalades i enlighet därmed att
även tvångsvis överföring av fast egendom vid fastighetsbildning till förmån för
enskilt intresse kan tjäna angelägna allmänna intressen (se prop. 1993/94:117
s. 49). Som ovan har nämnts framstår överföring av fastighetstillbehör som ett
komplement till sedvanlig fastighetsbildning. Regler som medger tvångsvis
överföring av fastighetstillbehör får därför anses förenliga med 2 kap. 18 §
regeringsformen under förutsättning att de är inriktade på att åstadkomma en
mera ändamålsenlig användning av den fasta egendomen.
För att fastighetsreglering skall få ske fordras enligt 5 kap. 4 §
fastighetsbildningslagen att regleringen leder till en lämpligare
fastighetsindelning eller en i övrigt mer ändamålsenlig markanvändning och att
fördelarna överväger de kostnader och olägenheter som regleringen medför. Avsteg
från dessa villkor får, enligt 5 kap. 18 §, göras endast om ägarna av de
fastigheter som berörs av regleringen medger det. Detta bör enligt regeringens
mening gälla även beträffande överföring av fastighetstillbehör. Överföring av
fastighetstillbehör bör alltså inte utan berörda fastighetsägares medgivande
kunna ske annat än om åtgärden leder till en mer ändamålsenlig markanvändning
och sammantaget, efter en avvägning mellan fördelar och nackdelar, ger ett
positivt mervärde. De nu angivna bestämmelserna i 5 kap.
fastighetsbildningslagen - vilka får anses ge uttryck för det i 2 kap. 18 §
regeringsformen angivna allmänintresset - bör alltså vara tillämpliga på
överföring av fastighetstillbehör. Detta fordrar inte någon lagändring.
Fastighetsbildningslagen innehåller också vissa andra begränsningar av
möjligheterna till tvångsåtgärder. Bestämmelserna i 5 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen förhindrar sålunda mera ingripande tvångsåtgärder.
Enligt dessa bestämmelser skall vid fastighetsreglering iakttas att varje däri
ingående fastighet får sådan sammansättning och utformning att den inte i mindre
mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål som den är avsedd att
användas för. Enligt regeringens mening bör dessa begränsningar gälla även vid
överföring av fastighetstillbehör. Inte heller detta fordrar någon lagändring.
Enligt 5 kap. 7 § fastighetsbildningslagen får fastighetsreglering inte - utan
stöd av överenskommelse - verkställas så att mark tillsammans med byggnad som
finns på marken överförs till annan fastighet eller samfällighet. Uppkommer det
inte någon väsentlig olägenhet för sakägare, får dock mark med byggnad ändå
överföras, om byggnaden har endast obetydligt värde eller om överföringen i
betydande mån underlättar möjligheterna att vinna en ändamålsenlig
fastighetsindelning. Regeringen anser det naturligt att motsvarande
begränsningar bör gälla i fråga om övergång av byggnader från en fastighet till
en annan genom överföring av fastighetstillbehör. Särskilda regler om detta bör
tas in i fastighetsbildningslagen.
Reglerna kommer därmed att ha sådan inriktning och innehålla sådana
begränsningar att de måste anses stå i överensstämmelse med 2 kap. 18 §
regeringsformen. Lagrådet har inte redovisat någon avvikande uppfattning.
Regeringen har också övervägt reglernas förenlighet med Europa-konventionen om
mänskliga rättigheter, särskilt artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till
konventionen vilket rör skyddet för äganderätten. Enligt regeringens uppfattning
säkerställer den ovan angivna utformningen av reglerna att även konventionens
krav blir tillgodosedda.
6.2 Överföring enligt anläggningslagen
Regeringens förslag: När det i en gemensamhetsanläggning ingår en byggnad eller
annan anläggning som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet, skall
lantmäterimyndigheten kunna besluta att anläggningen skall överföras till och
vara samfälld för de fastigheter som deltar i gemensamhetsanläggningen.
Om ägaren av den tjänande fastigheten inte lämnar sitt medgivande till åtgärden,
skall åtgärden få vidtas endast om den leder till en mer ändamålsenlig
markanvändning och fördelarna av den överväger de kostnader och olägenheter som
den medför.
Beslut om överföring av fastighetstillbehör skall kunna fattas vid den
förrättning då gemensamhetsanläggningen inrättas eller vid en senare, ny
förrättning.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag men omfattar
endast anläggningar som avses i 2 kap. 1 § första stycket jordabalken (se
promemorian s. 37-39). I promemorian föreslås vidare att åtgärden skall kunna
företas endast efter medgivande av den tjänande fastighetens ägare.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Lantbrukarnas Riksförbund har
godtagit grundprinciperna i promemorians förslag. Flera remissinstanser,
däribland Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt och Lantmäteriverket, har
kritiserat eller ifrågasatt förslaget om att överföring skall kunna ske enbart
med stöd av medgivande från den tjänande fastighetens ägare. I den delen har
Lantbrukarnas Riksförbund anslutit sig till promemorians bedömning.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens förslag
(se s. 29-32 i utkastet till lagrådsremiss).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget i utkastet
till lagrådsremiss. Lantbrukarnas Riksförbund har dock kritiserat förslaget att
ett beslut om överföring av fastighetstillbehör under vissa förutsättningar
skall kunna meddelas även om ägaren till den tjänande fastigheten inte har
samtyckt till åtgärden.
Bakgrund: Enligt 1 § anläggningslagen (1973:1149) kan en anläggning inrättas som
gemensamhetsanläggning, om den är gemensam för flera fastigheter och
tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem. Enligt 12 § får mark
eller annat utrymme för gemensamhetsanläggning tas i anspråk på fastighet som
skall delta i anläggningen eller på annan fastighet, om det inte orsakar
synnerligt men för fastigheten. Gemensamhetsanläggningen och rätten till utrymme
är enligt 14 § första stycket samfälld för de fastigheter som deltar i
anläggningen.
Karaktären på den rättighet som uppkommer genom en upplåtelse enligt 12 § är
inte definierad i lagen. Enligt förarbetena (se prop. 1973:160 s. 201) är
rättigheten att jämställa med servitut. Vad gäller de anläggningar som har
uppförts på det upplåtna utrymmet torde därför jordabalkens regler om
fastighetstillbehör gälla. Om beslutet om upplåtelse fattas innan anläggningen
uppförs, blir anläggningen således tillbehör till de härskande fastigheterna. Om
beslutet innebär en rätt att ta i anspråk en redan befintlig anläggning,
förblir anläggningen däremot tillbehör till den tjänande fastigheten. En
överlåtelse av anläggningen, t.ex. till de härskande fastigheternas ägare, får
inte sakrättslig verkan förrän anläggningen fysiskt har skilts från fastigheten.
Skälen för regeringens förslag: Såsom har uttalats i avsnitt 5 bör det införas
regler som gör det möjligt att genom ett förrättningsförfarande överföra
fastighetstillbehör från en fastighet till en annan. En sådan möjlighet behövs
bl.a. när en gemensamhetsanläggning har inrättats och det för dess behov upplåts
eller har upplåtits en dispositionsrätt till en byggnad eller annan anläggning.
Det kan då vara ändamålsenligt att också äganderätten till anläggningen knyts
till de fastigheter som deltar i gemensamhetsanläggningen. Regeringen föreslår
därför att det i samband med inrättandet av gemensamhetsanläggningar skall vara
möjligt att besluta om överföring av fastighetstillbehör.
När en gemensamhetsanläggning inrättas, blir anläggningen och det för
anläggningen upplåtna utrymmet samfällda för de fastigheter som deltar i
anläggningen. Det är därför naturligt att de fastighetstillbehör som, enligt vad
som nyss har sagts, skall kunna överföras efter överföringen utgör samfälld
egendom enligt anläggningslagens bestämmelser.
Inte heller vid en anläggningsförrättning bör det vara möjligt att överföra
annat än sådana anläggningar som enligt 2 kap. 1 § jordabalken utgör
fastighetstillbehör. Skälen till det är desamma som har angetts i avsnitt 6.1. I
promemorian föreslogs en begränsning till tillbehör enligt 2 kap. 1 § första
stycket. Av samma skäl som har angetts i avsnitt 6.1 bör det enligt regeringens
mening vara möjligt att överföra även anläggningar som utgör tillbehör enligt 2
kap. 1 § andra stycket.
Några remissinstanser har ansett att ett fastighetstillbehör borde kunna
överföras också om anläggningen disponeras med stöd av rätt till väg enligt 49 §
anläggningslagen. Behovet härav, liksom de konsekvenser en sådan ordning skulle
kunna få, har dock inte kunnat bedömas inom ramen för det nu aktuella
lagstiftningsärendet.
Förfaranderegler
Ett beslut om överföring som har anknytning till en gemensamhetsanläggning bör,
liksom beslut om överföring genom fastighetsreglering, meddelas vid en
förrättning. Enligt regeringens uppfattning lämpar sig anläggningslagens
förrättningsregler i allt väsentligt även för förrättningar som avser överföring
av fastighetstillbehör. Överföringen av fastighetstillbehör bör därvid ses som
en del av inrättandet av gemensamhetsanläggningen. Av 18 § anläggningslagen
framgår att bl.a. ägarna av deltagande fastigheter samt samfällighetsföreningen,
om en sådan är bildad, har rätt att ansöka om förrättning. Detta bör gälla även
i fråga om en förrättning som avser en fråga om överföring av
fastighetstillbehör. Någon lagändring krävs inte i den delen.
I promemorian förordades att frågan om överföring av fastighetstillbehör skulle
kunna prövas såväl vid den förrättning då gemensamhetsanläggningen inrättas som
vid en senare, särskild förrättning. Regeringen delar den uppfattningen. Den
senare förrättningen får då karaktär av omprövning av det första
anläggningsbeslutet. I 35 § anläggningslagen uppställs särskilda villkor för att
ett anläggningsbeslut skall få omprövas, nämligen att det har inträtt ändrade
förhållanden eller att det annars finns ett klart behov av omprövning. Enligt
regeringen finns det dock inte anledning att uppställa sådana begränsningar vad
gäller möjligheten att få en fråga om överföring av fastighetstillbehör prövad
när gemensamhetsanläggningen redan är inrättad. Regeringen föreslår därför att
frågan om överföring av fastighetstillbehör skall kunna prövas vid en särskild
förrättning enligt anläggningslagen även om villkoren för omprövning inte är
uppfyllda.
Redan i dag har en samfällighetsförening befogenhet att företräda delägarna vid
vissa slag av förrättningar enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) och
anläggningslagen (se bl.a. 35 § fjärde stycket anläggningslagen). I de fall en
gemensamhetsanläggning redan har inrättats skulle det - såsom bl.a. Stockholms
tingsrätt och Lantmäteriverket har påpekat - innebära en avsevärd förenkling om
delägarna också vid en förrättning som syftar till att överföra
fastighetstillbehör kunde företrädas av samfällighetsföreningen. I den
situationen torde delägarna dessutom normalt beröras i endast begränsad
omfattning av att ett fastighetstillbehör överförs till dem enligt de föreslagna
reglerna. Regeringen föreslår därför att samfällighetsföreningen skall
företräda delägarna vid en särskild förrättning om överföring av
fastighetstillbehör.

Förutsättningarna för överföring

I promemorian föreslogs att ägaren av den tjänande fastigheten alltid skall
lämna sitt medgivande till åtgärden.
Även i fråga om överföring av fastighetstillbehör enligt anläggningslagen har
åtskilliga remissinstanser hävdat att det kan finnas behov av att överföra
fastighetstillbehör utan stöd av medgivande. Regeringen delar den uppfattningen
(jfr avsnitt 6.1). Genom överföring av fastighetstillbehör från en fastighet
till en annan kan man åstadkomma en mera rationell användning av marken och de
anläggningar som hör till marken.
I avsnitt 6.1 har diskuterats om regler om tvångsvis överföring av
fastighetstillbehör enligt fastighetsbildningslagen är förenliga med
bestämmelserna om egendomsskydd i 2 kap. 18 § regeringsformen och artikel 1 i
första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Regeringens slutsats är att så är fallet. På i huvudsak samma skäl måste regler
som ger möjlighet att genom beslut enligt anläggningslagen tvångsvis överföra
fastighetstillbehör anses förenliga med regeringsformen och Europakonventionen,
under förutsättning att reglerna är inriktade på att åstadkomma en från allmän
synpunkt ändamålsenlig användning av mark och därtill hörande anläggningar.
Redan de gällande bestämmelserna i anläggningslagen tillgodoser i viss
utsträckning dessa krav. Själva beslutet om att en gemensamhetsanläggning skall
inrättas förutsätter att anläggningen tillgodoser ändamål av stadigvarande
betydelse för de fastigheter som deltar i anläggningen (se 1 §). Vidare får
gemensamhetsanläggningen inrättas endast om fördelarna av ekonomisk eller annan
art av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen
medför (se 6 §). För ett beslut om överföring av fastighetstillbehör - utan stöd
av medgivande av den tjänande fastighetens ägare - bör emellertid krävas att
också själva överföringen leder till en mera ändamålsenlig markanvändning och
att fördelarna med överföringen överstiger de kostnader och olägenheter som den
medför. En uttrycklig regel om detta bör tas in i anläggningslagen.
Självfallet bör även ägarna av de fastigheter som genom överföringen kommer att
få del i anläggningen ha inflytande vid förrättningen. Antalet fastigheter som
deltar i en gemensamhetsanläggning kan emellertid vara stort. Det är inte alltid
praktiskt möjligt att få medgivande från ägarna till samtliga de fastigheter
som skall delta i gemensamhetsanläggningen. Något krav på att ägarna till
samtliga deltagande fastigheter är överens om att inrätta anläggningen har
därför inte uppställts. Det är först om ägarna av de fastigheter som skall delta
i anläggningen (och hyresgästerna i sådana fastigheter) mera allmänt motsätter
sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det som anläggningen inte får
inrättas ("opinionsvillkoret", se 7 § anläggningslagen). Detta bör, enligt
regeringens mening, gälla även vid överföring av fastighetstillbehör som sker
vid en anläggningsförrättning. För detta talar också att frågan om överföring av
fastighetstillbehör för den enskilde fastighetsägaren torde vara av underordnad
betydelse jämfört med frågan om inrättandet av gemensamhetsanläggningen.
I promemorian föreslogs att opinionsvillkoret inte skall tillämpas när frågan om
överföring av fastighetstillbehör prövas vid en särskild förrättning.
Länsstyrelsen i Stockholms län har menat att opinionsvillkoret bör gälla även
vid sådana förrättningar. Regeringen ansluter sig till den uppfattningen och
föreslår alltså att opinionsvillkoret skall gälla även vid sådan överföring av
fastighetstillbehör som sker vid en särskild förrättning. Detta är av betydelse
om den nya förrättningen har initierats av någon eller några enstaka delägare.
Det är då rimligt att övriga delägares uppfattning vägs in genom en tillämpning
av opinionsvillkoret.
Någon särskild lagregel om att opinionsvillkoret är tillämpligt fordras dock
inte. Beslutet om överföring utgör nämligen en del av inrättandet av
gemensamhetsanläggningen och kommer därmed i likhet med övriga delar av
anläggningsbeslutet att vara avhängigt av att opinionsvillkoret är uppfyllt.
7 Frigörande av fastighetstillbehör
Regeringens förslag: Om en byggnad eller annan anläggning som enligt 2 kap. 1 §
jordabalken hör till en fastighet är ägnad att användas vid utövandet av en
ledningsrätt, skall lantmäterimyndigheten kunna besluta att anläggningen inte
längre skall höra till fastigheten. Ett sådant beslut får dock, om anläggningens
ägare inte har samtyckt till åtgärden, meddelas endast om åtgärden leder till
ett mer ändamålsenligt utnyttjande av ledningsrätten och fördelarna av åtgärden
överstiger de kostnader och olägenheter som den medför.
Genom ett beslut om att anläggningen inte längre skall höra till fastigheten
skall äganderätten till anläggningen övergå till innehavaren av ledningsrätten.
Beslut om frigörande av fastighetstillbehör skall kunna fattas vid den
förrättning då ledningsrätten upplåts eller vid en senare, ny förrättning.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag men omfattar
endast anläggningar som avses i 2 kap. 1 § första stycket jordabalken (se
promemorian s. 39-42). I promemorian förordas att åtgärden alltid skall vara
beroende av medgivande från den berörda fastighetens ägare.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, utom Lantbrukarnas Riksförbund, är
positiva till grundprinciperna i promemorians förslag. Några remissinstanser har
dock förslag till detaljförändringar eller utvidgningar av förslaget. Flera
instanser, däribland Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt och Lantmäteriverket,
har kritiserat eller ifrågasatt promemorians förslag att ett beslut om
frigörande av fastighetstillbehör skall vara beroende av medgivande från den
berörda fastighetens ägare. Lantbrukarnas Riksförbund har i det sistnämnda
avseendet anslutit sig till promemorians bedömning.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens förslag
(se s. 32-35 i utkastet till lagrådsremiss).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft
något att invända mot förslaget i utkastet till lagrådsremiss. Lantbrukarnas
Riksförbund har dock kritiserat förslaget att ett beslut om frigörande av
fastighetstillbehör under vissa förutsättningar skall kunna meddelas även om
anläggningens ägare inte har samtyckt till åtgärden.
Bakgrund: Ledningsrätt utgör en rätt att utnyttja ett visst utrymme inom en
fastighet för att där dra fram och begagna en ledning av visst slag. I 2 §
ledningsrättslagen (1973:1144) anges för vilka slag av ledningar som
ledningsrätt kan upplåtas. Lagens tillämpningsområde är där begränsat med hänsyn
till de olika ledningarnas beskaffenhet och ändamål. Gemensamt för dessa slag
av ledningar är att de tjänar olika allmänna ändamål. Förutom den egentliga
ledningen ingår i begreppet ledning även för ledningens ändamål erforderliga
anordningar, såsom transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör (se 3 §).
Ledningar omfattas av de allmänna reglerna om fastighetstillbehör i 2 kap. 1 §
första stycket jordabalken. Härutöver gäller att en ledning som tryggas genom
ledningsrätt genom ett beslut enligt ledningsrättslagen kan knytas till en annan
fastighet än den där den är belägen. Jordabalkens regler om fastighetstillbehör
blir då, enligt 2 kap. 1 § andra stycket andra meningen jordabalken,
tillämpliga på ledningen. Om ledningsrätt upplåts innan ledningen byggs, eller
om ledningen dittills har utgjort lös egendom, blir ledningen tillbehör till den
fastighet som ledningsrätten knyts till. Annorlunda förhåller det sig, om
ledningsrätt i stället upplåts för en befintlig ledning som redan hör till den
fastighet där den är belägen. Ledningen kommer då att fortsätta utgöra tillbehör
till den fastigheten till dess att den fysiskt avskiljs från fastigheten.
Skälen för regeringens förslag: Såsom har framgått av avsnitt 5 anser regeringen
att det bör öppnas en möjlighet att genom förrättningsbeslut omvandla vissa
slag av fastighetstillbehör till lös egendom. Behovet härav gör sig i synnerhet
gällande i fråga om ledningar.
Behovet av lagändringar är i viss utsträckning beroende av hur bestämmelserna i
2 kap. 1 § första stycket jordabalken skall förstås. Såsom tidigare har påpekats
(se avsnitt 4) är det inte klart om dessa bestämmelser innebär att en
anläggning utgör tillbehör till den fastighet där den är belägen först om det
finns ett ändamålssamband mellan fastigheten och anläggningen. Om något sådant
ändamålssamband inte skall intolkas i bestämmelserna, är behovet av
regeländringar påtagligt. Innehavarna av de svenska kraft-, tele- och va-näten
har då inte någon sakrättsligt skyddad äganderätt till de ledningsavsnitt som är
belägna på fastigheter som de tidigare har ägt. Skall däremot ett krav på
ändamålssamband intolkas i bestämmelserna, t.ex. så att anläggningen utgör
tillbehör till fastigheten först om den är ägnad att tjäna samma ändamål som
fastigheten i övrigt, är behovet mindre. Flertalet kraftledningar m.m. har då
aldrig hört till de fastigheter där de är belägna och frågan om att rättsligt
frigöra dem från fastigheterna blir aldrig aktuell.
Den osäkerhet som råder om innebörden i 2 kap. 1 § första stycket jordabalken
kan inte lämpligen undanröjas genom lagstiftning. Så länge osäkerheten består
måste emellertid, enligt regeringens mening, anknytande lagregler utformas så
att de kan möta de särskilda svårigheter som uppkommer om den första av de nyss
angivna tolkningarna är riktig.
Behovet av ändrade regler avser vanligen ledningar och därtill hörande
anordningar för vilka ledningsrätt kan upplåtas. Regeringen föreslår därför att
behovet tillgodoses genom regler som anknyter till ledningsrättslagens
bestämmelser. Reglerna bör sålunda avse endast sådana anläggningar för vilka
ledningsrätt upplåts eller har upplåtits, dvs. vissa slag av ledningar jämte för
ledningarna behövliga anordningar, t.ex. transformatorer och pumpstationer.
Omvandlingen till lös egendom bör ske genom beslut vid en förrättning enligt
ledningsrättslagen.
För ledningar som inte tryggas genom ledningsrätt gäller att rätten till utrymme
är säkrad genom avtalsservitut eller avtal om nyttjanderätt. Ofta är sådana
avtal avsedda att gälla under lång tid. Typiskt sett präglas emellertid ett
sådant rättsförhållande inte av samma stabilitet som en upplåten ledningsrätt
och oftast framgår rättsförhållandet inte av fastighetsregistret. Regeringen är
därför inte beredd att föreslå att ledningar, som inte tryggas genom
ledningsrätt, omvandlas till lös egendom.
Ledningsrättslagen bygger på att ledningen och ledningsrätten skall ha samma
ägare. Så gäller t.ex., enligt 35 § ledningsrättslagen, att en överlåtelse av en
ledning för vilken ledningsrätt har upplåtits är giltig endast om överlåtelsen
omfattar även ledningsrätten. Det är mot den bakgrunden naturligt att ett beslut
om att ledningen inte längre skall höra till fastigheten också skall ha den
verkan att äganderätten övergår till innehavaren av ledningsrätten.
Förfaranderegler
I avsnitten 6.1 och 6.2 har förordats att frågan om överföring av
fastighetstillbehör skall kunna tas upp i anslutning till att ett
fastighetsbildningsservitut bildas eller en gemensamhetsanläggning inrättas och
att fastighetsbildningslagens respektive anläggningslagens regler därvid skall
tillämpas. På motsvarande sätt bör frågan om frigörande av fastighetstillbehör
kunna tas upp vid den förrättning då ledningsrätt upplåts för ledningen. En
sådan ordning är särskilt naturlig för de fall då någon ledningsrätt ännu inte
har upplåtits för ledningen och parternas avsikt är att äganderätten till
ledningen skall övergå till någon annan än fastighetsägaren. Det ligger då i den
nye ledningshavarens intresse att få ledningsrätt upplåten i fastigheten. En
förrättning som avser upplåtande av ledningsrätt kan därvid lätt förenas med ett
beslut om att ledningen inte längre skall höra till fastigheten. Enligt
regeringens mening är det naturligt att se det sistnämnda beslutet som en del av
ledningsbeslutet.
För en stor del av landets ledningsnät gäller emellertid att rätten till utrymme
för ledningen redan är säkrad med ledningsrätt. Även i dessa fall kan det
uppkomma behov av att omvandla ledningarna till lös egendom. Det bör därför vara
möjligt att få frågan om frigörande av fastighetstillbehör prövad även efter
upplåtelsen av ledningsrätten. Enligt regeringens mening är det lämpligt att
härvid ansluta till reglerna om omprövning av ledningsbeslut i 33 §
ledningsrättslagen. För omprövning uppställer lagen dock särskilda villkor,
nämligen att det har inträtt ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på
ledningsrättsfrågan. Det finns enligt regeringens uppfattning inte anledning att
uppställa någon sådan begränsning vad gäller omvandling av ledning till lös
egendom vid särskild förrättning. Detta bör komma till uttryck i lagen.
Förutsättningarna för beslut om frigörande
I promemorian föreslogs att beslut av det aktuella slaget skulle få fattas
enbart med stöd av medgivande från ägaren av den fastighet där föremålet är
beläget. De remissinstanser som har yttrat sig i frågan, med undantag av
Lantbrukarnas Riksförbund, har ifrågasatt denna begränsning.
Enligt regeringens mening finns det anledning anta att det ibland uppkommer
behov av att kunna besluta om frigörande av ledningar m.m., trots att ägaren av
den fastighet som ledningen hör till motsätter sig det. Det torde inte vara
ovanligt med fastighetsöverlåtelser där parternas avsikt har varit att ledningar
som hör till fastigheten inte skall ingå i överlåtelsen. Det lär också
förekomma överlåtelser av ledningsnät utan samtidig överlåtelse av de
fastigheter som ledningarna hör till. Parterna har ibland över huvud taget inte
uppmärksammat att ledningarna hör till fastigheten. I sådana fall är det osäkert
om ledningshavaren över huvud taget kan göra gällande några anspråk mot
fastighetsägaren. I andra fall har parterna känt till problemet och har därför
tagit in ett förbehåll i överlåtelseavtalet. Förbehållet har emellertid inte
någon sakrättslig verkan och ledningshavaren har därför inte någon gentemot
tredje man tryggad rätt till ledningen. För ledningshavaren innebär båda
situationerna stora risker. Han kan inte vara säker på att en framtida
fastighetsägare inte gör anspråk på ledningarna eller förhindrar användandet av
ledningarna. Behovet av tvångsregler understryks av det förhållandet att de
ledningar som det är fråga om många gånger representerar stora värden och ingår
i samhällets infrastruktur.
Ett beslut om frigörande av fastighetstillbehör kommer, enligt regeringens
förslag, ibland att innebära att äganderätten till anläggningen övergår från
fastighetsägaren till ledningshavaren. Beslutet kan därför innebära ett
expropriativt ianspråktagande. Införandet av lagregler om tvångsvis
ianspråktagande av egendom förutsätter därför att reglerna kan anses tillgodose
angelägna allmänna intressen (jfr 2 kap. 18 § regeringsformen).
Regeringen konstaterar i denna del att anläggningar som omfattas av
ledningsrättslagen regelmässigt ingår i samhällets infrastruktur vad gäller
energiförsörjning, telekommunikationer, vattenförsörjning m.m. Anläggningarna
tjänar uppenbarligen angelägna allmänna intressen. En lagstiftning som medger
tvångsvis frigörande av detta slag av anläggningar och som är inriktad på att
åstadkomma ett mer ändamålsenligt utnyttjande av ledningsnäten måste därför
anses vara förenlig med 2 kap. 18 § regeringsformen. Enligt regeringens
uppfattning strider förslaget inte heller mot skyddet för äganderätten såsom det
regleras i Europakonventionen.
Regeringen föreslår därför att beslut om frigörande av fastighetstillbehör skall
kunna meddelas även utan medgivande från den aktuella fastighetsägaren. En
förutsättning bör dock vara att åtgärden är ägnad att åstadkomma ett mer
ändamålsenligt utnyttjande av ledningsrätten, en annan att nyttan av åtgärden
överstiger de kostnader och olägenheter som åtgärden medför.
8 Frågor om registrering
Regeringens förslag: När ett beslut om överföring eller frigörande av
fastighetstillbehör har vunnit laga kraft, skall en uppgift om åtgärden införas
i fastighetsregistrets allmänna del.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s.
45 f.).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller har inte
haft några invändningar mot det. Kungl. Tekniska Högskolan och
Lantmäterimyndigheten i Göteborgs kommun har föreslagit att också uppgift om
aktuell ledningshavare skall finnas i fastighetsregistret. Lantmäteriverket har
lämnat ett liknande förslag.
Skälen för regeringens förslag: Av fastighetsregistrets allmänna del framgår i
dag vilka förrättningsåtgärder som har berört en viss fastighet. Om ett servitut
har bildats, anges detta jämte aktbeteckningen till akten med
förrättningshandlingarna.
De här aktuella åtgärderna, dvs. överföring av fastighetstillbehör från en
fastighet till en annan respektive frigörande av fastighetstillbehör, är av
betydelse för tredje man. Bl.a. kommer den säkerhet som en framtida pantsättning
av den tjänande fastigheten ger upphov till inte att omfatta den anläggning som
har lösgjorts från fastigheten genom åtgärden. Det är därför väsentligt att
åtgärden offentliggörs. En uppgift om åtgärden bör därför införas i
fastighetsregistrets allmänna del. Detta följer huvudregeln att alla
förrättningsbeslut skall registreras. Några lagändringar fordras därför inte.
Lantmäteriverkets anvisningar för registrering behöver dock kompletteras, liksom
det tekniska systemet som Lantmäteriverket ansvarar för.
Rättsverkningarna av beslut om överföring respektive frigörande av
fastighetstillbehör bör, såsom Stockholms tingsrätt och Lantbrukarnas
Riksförbund har framhållit, knytas till införandet av beslutet i
fastighetsregistret. Detta motsvarar vad som gäller i dag vid sedvanlig
fastighetsbildning. I 2 kap. 7 § jordabalken bör därför klargöras att de
sakrättsliga verkningarna av beslutet inträder i och med att beslutet
registreras.
Varken fastighetsregistret eller något annat offentligt register innehåller i
dag uppgifter om vem som äger befintliga ledningar eller uppgifter om vem som
innehar upplåtna ledningsrätter. Som flera remissinstanser har påpekat skulle
det i skilda sammanhang vara värdefullt att ha tillgång till sådana uppgifter.
Regeringen har dock inte underlag för att i detta lagstiftningsärende lämna
några förslag i denna del. Frågan kommer dock att övervägas ytterligare inom
Regeringskansliet.
9 Frågor om ersättning vid överföring respektive frigörande av
fastighetstillbehör
Regeringens förslag: Om det beslutas att en anläggning skall överföras från en
fastighet till en annan, skall ägaren av den fastighet som anläggningen övergår
till betala ersättning enligt bestämmelserna i fastighetsbildningslagen
respektive anläggningslagen.
Beslutas det om frigörande av fastighetstillbehör enligt ledningsrättslagen,
skall den som därigenom blir ägare till anläggningen betala ersättning enligt
expropriationslagens bestämmelser.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I
promemorian föreslogs dock att den ersättning som skall betalas vid frigörande
av fastighetstillbehör med stöd av ledningsrättslagen skulle fastställas enligt
fastighetsbildningslagens bestämmelser (se promemorian s. 46 f.).
Remissinstanserna: Promemorians förslag om ersättning vid överföring av
fastighetstillbehör har inte mött några invändningar.
Härnösands tingsrätt, Lantmäteriverket samt Fastighetsrådens och Miljörådens
Förening har motsatt sig att det införs ett system med vinstdelning i
ledningsrättslagen. Lantbrukarnas Riksförbund har menat att en vinstdelning vid
frigörande av ledning från en fastighet måste grundas på ett annat
vinstdelningssystem än det som finns i fastighetsbildningslagen.
Kungl. Tekniska Högskolan har ifrågasatt om inte fastighetsbildningslagens
ersättningsregler bör utvidgas till att omfatta andra åtgärder enligt
ledningsrättslagen.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens förslag
(se s. 36-38 i utkastet till lagrådsremiss).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att
invända mot förslaget i utkastet till lagrådsremiss.
Skälen för regeringens förslag: Om en anläggning som utgör fastighetstillbehör
överförs till en annan fastighet eller omvandlas till lös egendom, kan detta
påverka värdet på den fastighet som anläggningen dittills har hört till. Det
måste därför finnas regler som garanterar fastighetens ägare ersättning för
värdeminskning och eventuell annan skada. Reglerna bör också garantera att
borgenärer med säkerhet i fastigheten inte lider skada till följd av ett beslut
om att en viss anläggning inte längre skall höra till fastigheten. De regler som
gäller om ersättning på grund av förrättningsbeslut och om verkan av utebliven
betalning bör därför tillämpas även i dessa fall.
Såvitt gäller överföring av fastighetstillbehör genom fastighetsreglering
fordrar detta inte några lagändringar. 5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningslagen
innehåller bestämmelser som kan tillämpas också vid överföring av
fastighetstillbehör. Dessa bestämmelser innebär att expropriationslagens
ersättningsregler skall tillämpas när det finns förutsättningar för
expropriation eller liknande tvångsförvärv. Expropriationslagen bygger på
principen att den vars egendom tas i anspråk skall ha ersättning för sin skada.
Enligt regeringens mening är det rimligt att dessa regler tillämpas när den
aktuella egendomen skulle ha kunnat tas i anspråk enligt exempelvis
expropriationslagens regler om tvångsförvärv. Av fastighetsbildningslagen följer
vidare att, när förutsättningar för expropriation eller liknande tvångsförvärv
saknas, ersättningen i stället skall bestämmas enligt en s.k.
vinstdelningsprincip. Denna innebär att vinsten av regleringen skall fördelas
mellan de berörda fastigheterna. Detta är enligt regeringens mening
ändamålsenligt också vid överföring av fastighetstillbehör. Liksom vid annan
fastighetsreglering bör det dessutom stå de berörda fastighetsägarna fritt att
genom avtal göra avsteg från lagens ersättningsregler. Genom bestämmelserna i 5
kap. 18 § fastighetsbildningslagen om att lantmäterimyndigheten som huvudregel
måste inhämta panthavarnas samtycke till avsteg från lagens ersättningsregler
tryggas också panthavarnas rätt. Att den överenskomna ersättningen verkligen
betalas säkras genom bestämmelserna i 5 kap. 15 och 16 §§
fastighetsbildningslagen om avräkning och fördelning, bestämmelsen i 5 kap. 36 §
samma lag om verkställighet av ersättningsbeslut och bestämmelsen i 1 § lagen
(1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning. Dessa
bestämmelser bör alltså gälla också i fråga om den nu aktuella ersättningen.
När det gäller överföring av fastighetstillbehör i samband med inrättande av
gemensamhetsanläggning föreslår regeringen en mindre ändring i 13 §
anläggningslagen som klargör att ersättning kan utgå även i dessa fall. Enligt
regeringens mening är det lämpligt att principerna för ersättning är desamma vid
detta slag av överföring som vid överföring genom fastighetsreglering.
Expropriationslagens ersättningsregler bör alltså gälla i sådana fall då
anläggningen skulle ha kunnat tas i anspråk genom tvångsförvärv med stöd av
expropriationslagen eller liknande (jfr 13 § anläggningslagen). I andra fall bör
vinsten av regleringen fördelas mellan de berörda fastighetsägarna. Det kan
tillfogas att anläggningslagen redan i dag är så utformad att borgenärer med
säkerhet i den aktuella fastigheten har ett tillfredsställande skydd (se 16, 32
och 33 §§ anläggningslagen).
Ledningsrättslagen medger, till skillnad från fastighetsbildningslagen och
anläggningslagen, inte någon vinstdelning. Vid upplåtelse av ledningsrätt
bestäms ersättningen i stället alltid enligt expropriationslagens regler, dvs.
ersättningen skall motsvara den skada som fastighetsägaren drabbas av. Detta
skall ses mot bakgrund av att upplåtelser enligt ledningsrättslagen är av det
slag som även kan komma till stånd genom expropriation. Promemorians förslag att
fastighetsbildningslagens ersättningsregler skall tillämpas vid frigörande av
fastighetstillbehör innebär därför ett visst avsteg från vad som i dag gäller
enligt ledningsrättslagen. Flera remissinstanser har kritiserat detta.
Regeringen konstaterar för sin del att de åtgärder som föreslås kunna komma till
stånd enligt ledningsrättslagen regelmässigt kommer att trygga samma
allmänintresse som har motiverat själva ledningsrättsupplåtelsen. Mot den
bakgrunden är det inte motiverat att i ledningsrättslagen nu introducera andra
ersättningsprinciper än vad som gäller vid upplåtelse av ledningsrätt. Såsom en
remissinstans har varit inne på torde dessutom fastighetsbildningslagens
vinstdelningsregler i detta sammanhang passa mindre väl för att bestämma
ersättningen.
10 Fastighetsbestämning för fastställande av vad som är fastighetstillbehör
Regeringens förslag: Om det behövs vid en fastighetsbildningsförrättning eller
vid en förrättning enligt ledningsrättslagen eller anläggningslagen, skall
lantmäterimyndigheten genom fastighetsbestämning kunna avgöra frågan om en
byggnad eller annan anläggning hör till en fastighet enligt 2 kap. 1 §
jordabalken. Frågan skall under vissa förutsättningar även kunna prövas efter
begäran av en sakägare eller en kommun.

Promemorians förslag: Frågan har inte behandlats i promemorian.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Göta hovrätt, Stockholms
tingsrätt, Lantmäteriverket och Kungl. Tekniska Högskolan, har ansett att det
bör övervägas en möjlighet att genom fastighetsbestämning avgöra om ett föremål
utgör fastighetstillbehör.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer i allt väsentligt med
regeringens förslag (se s. 38-40 i utkastet till lagrådsremiss).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att
invända mot förslaget i utkastet till lagrådsremiss. En remissinstans har dock
ifrågasatt lämpligheten av att frågor av detta slag avgörs av
lantmäterimyndigheten.

Skälen för regeringens förslag
Fastighetsbestämning för prövning av frågan om en byggnad eller annan anläggning
hör till en fastighet
Genom fastighetsbestämning enligt fastighetsbildningslagen avgörs frågor om
beskaffenheten av gällande fastighetsindelning samt frågor om beståndet eller
omfånget av ledningsrätt eller servitut (se 14 kap. 1 §
fastighetsbildningslagen).
Redan idag uppstår ibland tveksamhet om ett visst föremål hör till den fastighet
där det är beläget eller inte. För närvarande saknas det möjlighet att meddela
beslut i en sådan fråga vid en lantmäteriförrättning. En fastighetsägare, eller
en ägare av ett föremål, som önskar få frågan prövad, är därför hänvisad till
att väcka talan vid allmän domstol. En omedelbar prövning vid domstol kan i
vissa fall vara ändamålsenlig, t.ex. när man redan från början vet att frågan
kommer att drivas till högre instans. I andra fall skulle emellertid ett
förrättningsförfarande hos lantmäterimyndigheten kunna erbjuda ett billigare och
smidigare förfarande. Behovet av ett sådant förfarande torde också, såsom flera
remissinstanser har framhållit, öka med genomförandet av det nyss presenterade
förslaget om överföring av fastighetstillbehör.
Det finns därför goda skäl att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelserna om
fastighetsbestämning, så att de kan användas även för prövning av om ett
föremål hör till en viss fastighet eller ej. Förfarandet vid
fastighetsbestämning framstår också som väl ägnat för detta slag av prövning.
Det förtjänar att understrykas att beslut i fastighetsbestämningsärenden kan
överklagas till fastighetsdomstolen. De civilrättsliga frågor om äganderätt m.m.
som kan komma att aktualiseras vid en fastighetsbestämning av nu aktuellt slag
kan alltså efter överklagande komma under allmän domstols prövning.
I dag har lantmäterimyndigheten möjlighet att genom fastighetsbestämning
undanröja oklarheter som gäller fastighetsindelningens beskaffenhet eller
förekomsten eller omfånget av ledningsrätt eller servitut. Fastighetsbestämning
kan alltså användas för att klargöra innebörden i tidigare förrättningsbeslut.
Det är enligt regeringens mening naturligt att lantmäterimyndigheten ges
motsvarande möjlighet att undanröja oklarheter i lantmäteribeslut som avser
överföring eller frigörande av fastighetstillbehör. Som flera remissinstanser
har påpekat skulle en prövning hos lantmäterimyndigheten också kunna vara
ändamålsenlig när någon förrättning för överföring eller frigörande av tillbehör
tidigare inte har genomförts. Ett skäl till det är att frågan om överföring
eller frigörande av fastighetstillbehör ibland inte kan avgöras förrän det har
klargjorts om ett visst föremål hör till fastigheten eller ej. Det skulle
givetvis innebära stora praktiska fördelar om lantmäterimyndigheten i ett sådant
fall själv kunde avgöra frågan i stället för att avvakta resultatet av en
parallell domstolsprövning.
Regeringen föreslår därför att lantmäterimyndigheten ges möjlighet att genom
fastighetsbestämning rättskraftigt avgöra om ett föremål utgör
fastighetstillbehör eller ej.
En särskild fråga är vilka slag av föremål som skall kunna omfattas av en sådan
prövning. Enligt regeringens mening bör fastighetsbestämning för fastställande
av vad som är fastighetstillbehör komma i fråga enbart när det gäller sådana
föremål som lantmäterimyndigheten har möjlighet att överföra respektive frigöra.
Såsom har framgått av avsnitten 6 och 7 anser regeringen att möjligheten att
överföra och frigöra fastighetstillbehör tills vidare inte bör omfatta sådana
tillbehör som avses i 2 kap. 2 § jordabalken. Mot den bakgrunden bör möjligheten
att genom fastighetsbestämning avgöra om ett föremål utgör fastighetstillbehör
begränsas till sådana anläggningar som avses i 2 kap. 1 § jordabalken.
En annan fråga är vem som bör kunna initiera en fastighetsbestämning av det
aktuella slaget. I dag gäller att lantmäterimyndigheten alltid har möjlighet att
självmant ta upp en fråga om fastighetsbestämning om det vid fastighetsbildning
uppkommer en fråga som kan bli föremål för fastighetsbestämning. Vidare gäller
att en sakägare eller kommunen har möjlighet att initiera en fråga om
fastighetsbestämning; därvid krävs bl.a. att avgörandet av frågan inte
uppenbarligen är utan betydelse för sökanden (se 14 kap. 1 § andra stycket
fastighetsbildningslagen). Det är enligt regeringens mening naturligt att det nu
sagda bör gälla även när fastighetsbestämningen avser frågan om en viss
anläggning hör till en fastighet eller ej.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen följande. Fastighetsbestämning skall
kunna ske för att avgöra om en byggnad eller annan anläggning hör till en
fastighet enligt reglerna i 2 kap. 1 § jordabalken. Lantmäterimyndigheten skall
självmant kunna ta upp frågan till prövning, om det behövs vid en
fastighetsbildningsförrättning. Frågan skall också kunna prövas efter ansökan av
en sakägare eller kommunen. Förslaget förutsätter ändringar i
fastighetsbildningslagen.
Fastighetsbestämning i anslutning till förrättning enligt ledningsrättslagen
eller anläggningslagen
Enligt nuvarande regler (se 14 kap. 1 § första stycket fastighetsbildningslagen)
är det inte möjligt för lantmäterimyndigheten att initiera en fråga om
fastighetsbestämning annat än i samband med en fastighetsbildningsförrättning
(eller vid en förrättning enligt lagen [1987:11] om exploateringssamverkan; se 8
§ i den lagen). Det är emellertid inte ovanligt att det även i samband med
förrättningar enligt ledningsrättslagen och anläggningslagen visar sig föreligga
oklarheter vad gäller fastighetsindelningen, servitut och ledningsrätter.
Lantmäterimyndigheten kan då inte genomföra någon fastighetsbestämning. Om det
uppkommer oklarheter av det aktuella slaget i samband med förrättningar enligt
ledningsrättslagen eller anläggningslagen, kan fastighetsbestämning därför ske
endast om en sakägare gör en ansökan om detta enligt 14 kap. 1 § andra stycket
fastighetsbildningslagen.
Enligt regeringens mening bör lantmäterimyndighetens möjligheter att självmant
ta upp frågan om fastighetsbestämning vara desamma vid förrättningar enligt
ledningsrättslagen och anläggningslagen som vid
fastighetsbildningsförrättningar. Såsom nyss har konstaterats kan det redan i
dag vid ledningsrätts- och anläggningsförrättningar förekomma oklarheter om
fastighetsindelningens beskaffenhet m.m., oklarheter som bör undanröjas innan
något ledningsbeslut eller anläggningsbeslut meddelas. Behovet av en
initiativrätt för lantmäterimyndigheten ökar i och med införandet av regler om
överföring eller frigörande av fastighetstillbehör. En förutsättning för en
sådan åtgärd kan nämligen i ett enskilt fall vara att det klargörs att det
aktuella föremålet verkligen utgör fastighetstillbehör.
Regeringen föreslår alltså att det i ledningsrättslagen och anläggningslagen tas
in bestämmelser om att lantmäterimyndigheten självmant får ta upp frågan om
fastighetsbestämning vid förrättningar enligt dessa lagar.
11 Bör förbehållslagen ändras eller upphävas?
Regeringens bedömning: Lagen (1992:1461) om verkan av vissa förbehåll vid
överlåtelse av fastighet som tillhör staten, m.m. bör tills vidare bestå. Det
bör inte heller göras några ändringar i lagen.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning (se promemorian
s. 32-34).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
promemorians bedömning eller har inte haft några invändningar mot den. Bl.a.
Svenska Kommunförbundet har dock föreslagit att förbehållslagen utvidgas till
att omfatta även den situationen att en kommun överlåter ledningar som utgör
fastighetstillbehör utan att samtidigt överlåta den fastighet som föremålen hör
till. Stockholms tingsrätt har ansett att det bör övervägas om förbehållslagen
kan ersättas av den föreslagna lagstiftningen.
Skälen för regeringens bedömning: Såsom har behandlats närmare i avsnitt 5 är
det enligt regeringens uppfattning inte lämpligt att utvidga förbehållslagens
tillämpningsområde.
Regeringen vill å andra sidan inte heller förorda att förbehållslagen nu
upphävs. Lagen torde fortfarande ha en positiv betydelse i samband med skilda
slag av statliga omstruktureringar. De behov som därvid kan uppkomma, t.ex. av
avskiljande av försvarsanläggningar, kan inte alltid tillgodoses genom de regler
som föreslås i detta lagstiftningsärende.
12 Kostnader
De föreslagna ändringarna innebär att överföring eller frigörande av
fastighetstillbehör liksom fastighetsbestämning av frågor om fastighetstillbehör
skall få ske genom ett förrättningsförfarande hos lantmäterimyndigheten.
Lantmäterimyndigheternas verksamhet är avgiftsfinansierad. Förrättningar som
avser fastighetstillbehör skall alltså finansieras genom avgifter från
sakägarna. Någon kostnadsökning för staten eller kommunerna uppstår därför inte.
De nya kostnader som kan uppkomma för enskilda sakägare uppvägs av den ökade
rättstrygghet och ändamålsenlighet som reglerna medger.
I flertalet fall torde överföring eller frigörande av fastighetstillbehör ske
efter överenskommelser mellan berörda parter. Antalet överklaganden i dessa slag
av ärenden torde därför bli försumbart. Vidare bör införandet av en möjlighet
att genom fastighetsbestämning pröva vissa frågor om fastighetstillbehör
föranleda att domstolarnas inblandning i sådana frågor minskar. De föreslagna
reglerna torde också kunna undanröja flera potentiella tvistefrågor mellan
enskilda, något som är ägnat att avlasta domstolarna. Sammantaget bedöms de
föreslagna reglerna inte påverka domstolsväsendets resursbehov annat än
marginellt.
Genom de föreslagna bestämmelserna öppnas en möjlighet att omvandla vissa slag
av fastighetstillbehör, främst ledningar, till lös egendom. I dessa fall kan en
nedjustering av den berörda fastighetens taxeringsvärde bli aktuell, vilket
skulle kunna medföra att statens skatteintäkter minskar. Det finns dock redan
idag en möjlighet att justera ned en fastighets taxeringsvärde under åberopande
av justering för säregna förhållanden i 7 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152). Denna regel kan användas för nedjustering av taxeringsvärdet när
det på en fastighet finns t.ex. ledningar kopplade till ledningsrätter som inte
hör till fastigheten. Mot bakgrund härav torde det i regel endast bli fråga om
en marginell nedsättning av taxeringsvärdena. Minskningen av skatteintäkterna
torde därför bli försumbar.
13 Ikraftträdande
Regeringens förslag: De föreslagna reglerna skall träda i kraft den 1 januari
2002.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss: Överensstämmer med regeringens förslag
(se s. 41 f. i utkastet till lagrådsremiss).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att
invända mot förslaget i utkastet till lagrådsremiss. Flera har understrukit att
det är angeläget att de nya reglerna införs utan dröjsmål.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att ett snabbt införande av de
nya reglerna är angeläget. De föreslagna reglerna kan dock inte träda i kraft
förrän den 1 januari 2002. Några övergångsbestämmelser behövs inte.

14 Författningskommentar
14.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken
2 kap. 7 §
En överlåtelse av ett föremål som hör till en fastighet gäller inte mot tredje
man, förrän
1. föremålet skiljs från fastigheten på ett sådant sätt att det inte längre kan
anses höra till denna, eller
2. ett beslut enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), ledningsrättslagen
(1973:1144) eller anläggningslagen (1973:1149) om att föremålet inte längre
skall höra till fastigheten har införts i fastighetsregistrets allmänna del.
Om verkan av vissa överlåtelser från staten, av exekutiv försäljning av föremål
som hör till en fastighet och av ianspråktagande av sådana föremål genom
expropriation finns särskilda bestämmelser.

(Jfr 2 kap. 7 § jordabalken i promemorians förslag respektive utkastet till
lagrådsremiss.)
Den sakliga ändringen i första stycket är föranledd av ändringarna i
fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och anläggningslagen.
Punkten 1 överensstämmer i sak med paragrafens tidigare lydelse. Av den punkten
framgår att en överlåtelse av ett föremål som hör till en fastighet inte gäller
mot tredje man förrän föremålet skiljs från fastigheten. "Skiljs" syftar här på
ett fysiskt avskiljande. Av den nya punkten 2 framgår att den sakrättsliga
knytningen mellan fastigheten och föremålet numera också kan brytas genom beslut
enligt fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen eller anläggningslagen. De
beslut som åsyftas är sådana som har behandlats i avsnitt 6 och 7. Rättsverkan
av sådana beslut inträder - liksom när det gäller fastighetsbildning i övrigt
(jfr 1 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen) - då beslutet har
införts i fastighetsregistrets allmänna del.
Ändringarna i andra stycket är enbart redaktionella.
14.2 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
1 kap. 1 §
Fastighetsbildning är en åtgärd som vidtas enligt denna lag och som innebär att
1. fastighetsindelningen ändras,
2. servitut bildas, ändras eller upphävs, eller
3. en byggnad eller annan anläggning som hör till en fastighet överförs till en
annan fastighet.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgörs frågor om
1. hur fastighetsindelningen är beskaffad,
2. huruvida en ledningsrätt eller ett servitut gäller och vilket omfång rätten
har, och
3. huruvida byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2
kap. 1 § jordabalken.

(Jfr 1 kap. 1 § fastighetsbildningslagen i promemorians förslag respektive
utkastet till lagrådsremiss.)
Paragrafens första stycke har kompletterats så att det framgår att
fastighetsbildning kan användas som instrument för att överföra en byggnad eller
annan anläggning som hör till en fastighet till en annan fastighet. Denna fråga
har behandlats i avsnitt 6.
Bestämmelserna skall ses mot bakgrund av jordabalkens regler om vad som utgör
fast egendom. En åtgärd genom vilken "fastighetsindelningen ändras" (punkten 1)
svarar mot reglerna om fastigheter och deras gränser i 1 kap. jordbalken. En
åtgärd genom vilken "en byggnad eller annan anläggning...överförs" (nya punkten
3) svarar mot reglerna om fastighetstillbehör i 2 kap. jordabalken. Också en
sådan åtgärd utgör en fastighetsbildningsåtgärd men den påverkar inte
fastighetsindelningen. Uttrycket "byggnad eller annan anläggning" innebär att
bestämmelsens tillämpningsområde är begränsat till sådana anläggningar som avses
i 2 kap. 1 § jordabalken ("sådan byggnad eller annan anläggning") och alltså
inte omfattar sådan annan egendom som nämns i den paragrafen (på rot stående
träd och andra växter samt naturlig gödsel).
Närmare bestämmelser om överföring av fastighetstillbehör genom
fastighetsbildning finns i 5 kap. 1 § och 7 kap. 14 §.
I andra stycket har gjorts ett tillägg med innebörd att det är möjligt att genom
fastighetsbestämning pröva vissa frågor om fastighetstillbehör. Närmare
bestämmelser om detta finns i 14 kap. 1 §. Stycket har även ändrats
redaktionellt.
4 kap. 25 §
Lantmäterimyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.
Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta den
fastighetsbildningsplan samt ombesörja de göromål av teknisk art och de
värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning med
sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av
åtgärden.
Sedan de i första stycket föreskrivna åtgärderna har utförts, skall myndigheten
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut
skall ange hur fastighetsindelningen ändras, vilka servitutsåtgärder som vidtas
och vilka byggnader eller andra anläggningar som överförs till en annan
fastighet. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett
omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad
beslutet i vissa fall skall innehålla finns i 5, 8 och 12 kap.
Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder av att
tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning får olika
frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras genom särskilda
beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant
avgörande.

(Jfr 4 kap. 25 § fastighetsbildningslagen i promemorians förslag respektive
utkastet till lagrådsremiss.)
Av 1 kap. 1 § framgår att överföring av fastighetstillbehör ("byggnader eller
andra anläggningar") från en fastighet till en annan är att anse som en
fastighetsbildningsåtgärd som skall handläggas enligt bestämmelserna i 4 kap.
Detta har föranlett en ändring i förevarande paragrafs andra stycke. Där
klargörs att ett beslut om överföring skall komma till uttryck i ett
fastighetsbildningsbeslut. Bestämmelsen omfattar inte det fallet att ett
fastighetstillbehör övergår till en annan fastighet till följd av att den mark
där det är beläget överförs till den andra fastigheten. En sådan övergång följer
direkt av lag och behöver inte särskilt anmärkas i fastighetsbildningsbeslutet.
5 kap. 1 §
Genom fastighetsreglering får
1. mark överföras från en fastighet eller samfällighet till en annan sådan
enhet,
2. andelar i samfälligheter överföras från en fastighet till en annan,
3. samfälligheter bildas,
4. servitut bildas, ändras eller upphävas, och
5. byggnader eller andra anläggningar som hör till en fastighet överföras till
en annan fastighet.
Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma arbeten
verkställas.

(Jfr 5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen i promemorians förslag respektive
utkastet till lagrådsremiss.)
Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om vilka åtgärder som får
vidtas inom ramen för en fastighetsreglering. Närmare bestämmelser om
fastighetsreglering finns i de övriga paragraferna i 5 kap. samt i 6-9 kap.
Första stycket har omarbetats redaktionellt. De fyra första punkterna
överensstämmer i sak med vad som hittills har gällt.
Punkten 5 saknar tidigare motsvarighet. Av denna punkt framgår att
fastighetsreglering kan användas för att överföra en byggnad eller annan
anläggning från en fastighet till en annan (jfr avsnitt 6.1). En sådan åtgärd
innebär ingen förändring av fastighetsindelningen men väl en förändring av vad
som skall anses höra till fastigheten. Därigenom medför den också - för det fall
fastigheterna har skilda ägare - en övergång av äganderätten till anläggningen.
Förutsättningarna för överföringen regleras närmare i 7 kap. 14 §. Redan här
kan dock anmärkas att, eftersom åtgärden är en fastighetsregleringsåtgärd,
bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap. gäller i tillämpliga delar.
7 kap. 14 §
Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra
anläggningar, som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och är
ägnade för stadigvarande bruk vid utövandet av ett servitut enligt denna lag
eller motsvarande äldre bestämmelser, skall överföras till den härskande
fastigheten. Genom beslutet övergår äganderätten till byggnaden eller
anläggningen till ägaren av den härskande fastigheten.
En byggnad får dock överföras endast om
1. det inte uppkommer väsentlig olägenhet för någon sakägare och
2. byggnaden har ett obetydligt värde eller överföringen i betydande mån
förbättrar möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig markanvändning.
Om de sakägare vilkas rätt berörs av åtgärden medger det, får avsteg göras från
andra stycket.

(Jfr 7 kap. 14 § fastighetsbildningslagen i promemorians förslag respektive 7
kap. 14 och 15 §§ fastighetsbildningslagen i utkastet till lagrådsremiss.)
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om rättslig överföring av
fastighetstillbehör från en fastighet till en annan (jfr avsnitt 6.1). Vid
utformningen av paragrafen har Lagrådets synpunkter beaktats.

Första stycket

Av paragrafens första stycke framgår att överföring av fastighetstillbehör kan
ske endast om anläggningen är ägnad för stadigvarande bruk vid utövandet av ett
servitut enligt fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser.
Med "äldre bestämmelser" avses i första hand lagen (1926:326) om delning av jord
å landet och lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad. Även servitut
enligt ännu äldre bestämmelser om fastighetsbildning omfattas dock av de
föreslagna reglerna.
Begreppet "stadigvarande bruk" är avsett att ha samma innebörd som i 2 kap. 1 §
jordabalken (jfr även "stadigvarande betydelse" i 14 kap. 1 § jordabalken).
Många gånger torde servitutet ge den härskande fastighetens ägare en fullständig
dispositionsrätt till anläggningen, t.ex. en rätt att exklusivt nyttja ett
garage på den tjänande fastigheten. Anläggningen kan dock överföras även om den
fortfarande fyller en viss funktion för den fastighet som den dittills har hört
till.
Överföringen skall avse "byggnader eller andra anläggningar som avses i 2 kap. 1
§ jordabalken". Det innebär att det skall vara fråga om s.k. omedelbara
fastighetstillbehör. Till omedelbara fastighetstillbehör räknas byggnader,
ledningar och andra anläggningar, t.ex. transportanordningar (såsom räler och
syllar till järnvägsspår). Föremål som avses i 2 kap. 2 § jordabalken, s.k.
medelbara fastighetstillbehör (byggnadstillbehör), kan däremot inte överföras
separat utan endast tillsammans med det omedelbara fastighetstillbehör som de
utgör en del av. Vissa slag av omedelbara fastighetstillbehör, nämligen på rot
stående träd och andra växter samt naturlig gödsel, faller också utanför
paragrafens tillämpningsområde.
Före överföringen har anläggningen normalt utgjort tillbehör till den fastighet
där den är belägen (jfr 2 kap. 1 § första stycket jordabalken). Genom
överföringen blir den tillbehör till den härskande fastigheten i
servitutsförhållandet. Beslutet om överföring kan dock avse även en anläggning
som före överföringen har hört till en annan fastighet, nämligen den härskande
fastigheten i ett annat servitutsförhållande (jfr 2 kap. 1 § andra stycket
jordabalken). Anläggningen kan då överföras till en tredje fastighet under
förutsättning att denna fastighet får ett servitut i den fastighet där
anläggningen är belägen. Det tidigare servitutet måste då upphävas till den del
det avser den aktuella anläggningen.
Överföringen utgör en fastighetsbildningsåtgärd och får därför genomföras endast
om de förutsättningar som allmänt gäller för fastighetsbildning är uppfyllda.
Lantmäterimyndigheten skall alltså tillämpa de allmänna lämplighets- och
planvillkoren i 3 kap. fastighetsbildningslagen. För åtgärden gäller vidare, i
tillämpliga delar, de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap.
fastighetsbildningslagen. Rätt att påkalla åtgärden har sålunda, enligt 5 kap. 3
§, ägare av en fastighet som berörs av åtgärden. Bestämmelserna i den
paragrafen om att även andra än sakägare i vissa fall får göra ansökan torde
dock sakna betydelse i fråga om överföring av fastighetstillbehör. Av 5 kap. 5 §
följer att åtgärden får genomföras endast om den är nödvändig för att en
fastighet som tillhör sökanden skall förbättras. Kravet på att sökandens
fastighet skall förbättras innebär att åtgärden skall bedömas leda till en
ökning av fastighetens värde.
Av särskild betydelse är bestämmelserna i 5 kap. 4 § fastighetsbildningslagen.
Där uppställs som förutsättning för fastighetsreglering att "lämpligare
fastighetsindelning eller eljest mera ändamålsenlig markanvändning vinnes" samt
att fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som regleringen
medför ("båtnadsvillkoret"). Bestämmelsen är i och för sig dispositiv (se 5 kap.
18 §). Den får emellertid till följd att, om anläggningens ägare motsätter sig
åtgärden, denna får vidtas enbart om den leder till en mera ändamålsenlig
användning av marken. Enbart det förhållandet att den härskande fastigheten har
ett behov av att nyttja anläggningen är inte tillräckligt, om behovet av ett
ändamålsenligt nyttjande tillgodoses redan genom servitutet. Därutöver krävs att
själva överföringen har en påvisbar positiv betydelse för det framtida
nyttjandet av fastigheten. Denna positiva betydelse kan vara en följd av ökade
möjligheter till ett rationellt och tryggat utnyttjande av fastigheten eller
undanröjandet av skilda slag av olägenheter. Som regel framträder nyttoeffekten
i ett, totalt sett, ökat fastighetsvärde. Vidare fordras att fördelarna av
åtgärden överväger de kostnader och olägenheter som åtgärden medför. Om
nyttoeffekten helt balanseras av tillkommande kostnader, t.ex. därför att den
avträdande fastigheten tvingas bygga en ny anläggning för den egna fastighetens
behov, får åtgärden alltså inte företas.
Enligt 5 kap. 8 § skall vid fastighetsreglering iakttas att varje i regleringen
ingående fastighet får sådan sammansättning och utformning att den inte i mindre
mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål som den är avsedd att
användas för. En följd av bestämmelsen är att överföring inte kan ske om den
skulle minska möjligheterna att använda den tjänande fastigheten för dess
avsedda ändamål. Bestämmelsen utgör dock inte något hinder mot ett beslut om
överföring, om den berörde fastighetsägaren har samtyckt till denna (se 5 kap.
18 §).
Av 5 kap. 10 § följer att ersättning skall utgå till den tjänande fastighetens
ägare, om åtgärden medför att den tjänande fastigheten minskar i värde.
Ersättningen får bestämmas enligt sedvanliga principer, antingen genom s.k.
vinstdelning (jfr 5 kap. 10 a § tredje stycket) eller - om såväl marken som
anläggningen skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller liknande
tvångsförvärv - enligt expropriationslagens regler (jfr 5 kap. 10 a § första och
andra styckena). Ersättningsbestämmelserna är dock dispositiva (se 5 kap. 18
§). Normalt torde sakägarna därför komma att träffa överenskommelse om
ersättningsbeloppets storlek eller om att ingen ersättning skall utgå.
Lantmäterimyndigheten skall då inhämta medgivande från eventuella panthavare i
fastigheten, såvida inte regleringen kan anses vara väsentligen utan betydelse
för dessa (se 5 kap. 18 §).
Om ersättning skall utgå, skall lantmäterimyndigheten upprätta en avräkning
enligt 5 kap. 15 §. Svarar fastigheten för fordran, skall myndigheten se till
att ersättningen betalas till Lantmäteriverket för att sedan fördelas av
länsstyrelsen, om inte regleringen kan anses vara väsentligen utan betydelse för
panthavarna eller dessa har medgett att ersättningen betalas direkt till
fastighetsägaren (se 5 kap. 16 §).
Efter förslag av Lagrådet har i styckets andra mening klargjorts vilka
verkningar som ett beslut om överföring av fastighetstillbehör har när det
gäller äganderätten till byggnaden eller anläggningen.

Andra och tredje styckena

I 5 kap. 7 § finns bl.a. bestämmelser om överföring av mark tillsammans med
byggnad. Enligt den paragrafen får fastighetsreglering inte genomföras så att
mark tillsammans med byggnad som finns på marken överförs till en annan
fastighet. Under förutsättning att väsentlig olägenhet inte uppkommer för
sakägare, får enligt paragrafens andra stycke marken dock överföras om byggnaden
har endast obetydligt värde eller om överföringen i betydande mån underlättar
möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig fastighetsindelning.
Bestämmelserna i 5 kap. 7 § utgör inte heller hinder mot regleringen om berörda
fastighetsägare har medgett åtgärden (se 5 kap. 18 §).
Bestämmelserna i 5 kap. 7 § är emellertid inte direkt tillämpliga vid överföring
av fastighetstillbehör. I stället har motsvarande reglering tagits in i andra
stycket i förevarande paragraf. Som huvudregel får alltså en byggnad inte
överföras annat än om det inte uppkommer väsentlig olägenhet för någon sakägare.
Ytterligare en förutsättning är att byggnaden har ett endast obetydligt värde
eller överföringen i betydande mån förbättrar möjligheterna att åstadkomma en
ändamålsenlig markanvändning. Rekvisitet "ändamålsenlig markanvändning" har här
samma betydelse som i 5 kap. 4 § andra stycket. Såsom framgår av tredje stycket
får byggnaden likväl överföras om de sakägare vars rätt berörs samtycker till
det.
10 kap. 5 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar
genom fastighetsreglering tillämpas också vid avstyckning, när det gäller
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan
styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja
vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg kan
tillgodoses bättre på annat sätt.

(Jfr 10 kap. 5 § fastighetsbildningslagen i promemorians förslag respektive
utkastet till lagrådsremiss.)
Paragrafens första stycke har kompletterats så att bestämmelserna om överföring
av fastighetstillbehör (se 7 kap. 14 §) har gjorts tillämpliga också vid
avstyckning. Detta gör det möjligt att ta upp frågan om överföring av
fastighetstillbehör från stamfastigheten till styckningslotten eller vice versa
inom ramen för avstyckningen. Åtgärderna överföring av fastighetstillbehör och
bildande av servitut kan därmed hanteras likformigt i bl.a.
beslutsredovisningen.
11 kap. 6 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar
genom fastighetsreglering tillämpas också vid klyvning, när det gäller
förhållandet mellan klyvningslotterna.
Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med tillräcklig
säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning av marken ej
står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld för
klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

(Jfr 11 kap. 6 § fastighetsbildningslagen i promemorians förslag respektive
utkastet till lagrådsremiss.)
Paragrafens första stycke har kompletterats så att bestämmelserna om överföring
av fastighetstillbehör (se 7 kap. 14 §) gjorts tillämpliga också vid klyvning.
Detta gör det möjligt att ta upp frågan om överföring av fastighetstillbehör
från en klyvningslott till en annan inom ramen för klyvningen. Åtgärderna
överföring av fastighetstillbehör och bildande av servitut kan därmed hanteras
likformigt i bl.a. beslutsredovisningen.
14 kap. 1 §
Lantmäterimyndigheten får genom fastighetsbestämning pröva frågor om
1. hur fastighetsindelningen är beskaffad,
2. huruvida ett servitut eller en ledningsrätt gäller och vilket omfång rätten
har, och
3. huruvida byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2
kap. 1 § jordabalken.
I fråga om servitut för vattenverksamhet som har tillkommit med stöd av
miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får fastighetsbestämning enligt
första stycket endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser.
En fråga om fastighetsbestämning får tas upp till prövning, om
1. det behövs vid en fastighetsbildningsförrättning,
2. lantmäterimyndigheten har förordnat om det enligt 15 § ledningsrättslagen
(1973:1144) eller 17 § anläggningslagen (1973:1149),
3. en sakägare har ansökt om det, eller
4. en kommun har ansökt om det och ansökan gäller ett område med detaljplan
eller områdesbestämmelser eller ett område för vilket fråga har väckts om att
upprätta en sådan plan eller sådana bestämmelser.
En ansökan enligt tredje stycket 3 eller 4 får dock inte prövas om det är
uppenbart att frågan saknar betydelse för sökanden. Om ansökan gäller
fastighetsbestämning av servitut får den inte heller prövas om servitutet har
tillkommit på annat sätt än vid avvittring eller enligt lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 28
kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser.

(Jfr 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen i utkastet till lagrådsremiss.)
I paragrafen har införts en bestämmelse om att fastighetsbestämning får ske för
att pröva frågor om vissa föremål (byggnader eller andra anläggningar) utgör
fastighetstillbehör enligt 2 kap. 1 § jordabalken eller ej. Den frågan har
behandlats i avsnitt 10. Paragrafen har dessutom omarbetats redaktionellt.
I paragrafens första stycke regleras vad som kan prövas genom
fastighetsbestämning. Punkterna 1 och 2 överensstämmer med hittills gällande
rätt. Punkten 3 är ny och ger lantmäterimyndigheten möjlighet att genom
fastighetsbestämning pröva om en byggnad eller annan anläggning utgör ett s.k.
omedelbart fastighetstillbehör. Myndigheten kan alltså genom ett rättskraftigt
beslut avgöra om ett sådant föremål hör till en viss fastighet på det sätt som
anges i 2 kap. 1 § jordabalken. Vid en sådan prövning kan det bli nödvändigt att
prejudiciellt bedöma vem som är ägare till det aktuella föremålet. Myndighetens
beslut skall emellertid inte vara något ställningstagande i ägandefrågan utan
endast innehålla ett uttalande om det aktuella föremålet enligt 2 kap. 1 §
jordabalken hör till en viss fastighet eller ej. Finner myndigheten att
föremålet utgör lös egendom eller att det visserligen utgör fastighetstillbehör
men har karaktär av byggnadstillbehör, skall myndigheten endast konstatera att
det inte hör till fastigheten enligt 2 kap. 1 §. En begäran om att myndigheten
skall pröva om ett visst föremål utgör fastighetstillbehör enligt 2 kap. 2 §
jordabalken (byggnadstillbehör) skall myndigheten över huvud taget inte ta upp
till prövning.
I andra stycket finns en bestämmelse som begränsar möjligheterna att genom
fastighetsbestämning pröva frågor om vissa servitut. Bestämmelsen överensstämmer
med hittills gällande rätt.
Av tredje stycket framgår vem som är behörig att initiera en fråga om
fastighetsbestämning och under vilka förutsättningar frågan får prövas. Punkten
1 överensstämmer med hittills gällande rätt. Punkten 2 är ny och ansluter till
de nya bestämmelserna i 15 § ledningsrättslagen och 17 § anläggningslagen. Av
bestämmelsen följer att lantmäterimyndigheten, om den vid en förrättning enligt
ledningsrättslagen eller anläggningslagen har förordnat att fastighetsbestämning
skall ske, utan vidare kan pröva frågan enligt bestämmelserna i
fastighetsbildningslagen. Punkterna 3 och 4, som kompletteras av fjärde stycket,
överensstämmer i sak med gällande rätt. I punkten 3 används därför, liksom i
hittills gällande lagtext, begreppet "sakägare". Begreppet finns inte definierat
i fastighetsbildningslagen men har klargjorts genom förarbetsuttalanden och
praxis. Det har därvid kommit att inriktas på fastighetsägare och, i viss
utsträckning, nyttjanderättshavare (jfr 5 kap. 34 § fastighetsbildningslagen).
Vad gäller fastighetsbestämning för prövning av om ett föremål hör till en
fastighet eller ej kan det vara naturligt att tillämpa ett vidare sakägarbegrepp
och anse även den som utan att vara fastighetsägare gör anspråk på äganderätt
till föremålet såsom sakägare.
En särskild fråga är i vilken utsträckning en lantmäterimyndighet kan pröva en
fråga om fastighetsbestämning beträffande viss anläggning som det samtidigt
pågår en tvist om vid allmän domstol. Det anses att vissa allmänna
processrättsliga grundsatser är tillämpliga vid fastighetsbestämning. Hit hör
bestämmelsen i 13 kap. 6 § rättegångsbalken om s.k. litis pendens, dvs. förbudet
för en domstol att ta upp en fråga som redan är föremål för domstolsprövning.
Lantmäterimyndigheten kan därför inte genom fastighetsbestämning pröva en fråga
om fastighetstillbehör som redan är föremål för prövning i domstol. En domstol
kan å andra sidan, sedan en ansökan om fastighetsbestämning har anhängiggjorts,
inte pröva motsvarande fråga i ett tvistemål. Bestämmelsen om litis pendens är
dock inte tillämplig, om de frågor som prövas inte kan anses avse samma sak. En
talan i domstol om bättre rätt till en viss egendom utgör därför inte hinder mot
en fastighetsbestämning som gäller frågan om egendomen utgör
fastighetstillbehör. Av bl.a. processekonomiska skäl kan det dock vara lämpligt
att lantmäterimyndigheten i avvaktan på den pågående prövningen i domstolen
låter fastighetsbestämningsfrågan vila.
14.3 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
12 a §
Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar,
som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och som är ägnade för
stadigvarande bruk vid utövandet av ledningsrätten, inte längre skall höra till
fastigheten. För ett sådant beslut krävs att åtgärden leder till ett mer
ändamålsenligt utnyttjande av ledningsrätten och att fördelarna av åtgärden
överväger de kostnader och olägenheter som den medför.
Genom ett beslut enligt första stycket övergår äganderätten till anläggningen
till innehavaren av ledningsrätten. Om det föreligger ett förordnande enligt 1 §
andra stycket andra meningen, gäller vad som sägs i 2 kap. 1 § andra stycket
jordabalken även anläggningen

(Jfr 12 a § ledningsrättslagen i promemorians förslag respektive utkastet till
lagrådsremiss.)
Paragrafen är ny. Dess första stycke ger möjlighet att i rättsligt avseende
avskilja viss anläggning från den fastighet som den dittills har utgjort
tillbehör till. Ett sådant beslut innebär - såsom framgår av andra stycket -
även en äganderättsövergång. Frågan har behandlats i avsnitt 7.
Bestämmelserna kan tillämpas på anläggningar som är ägnade att användas vid
utövandet av en ledningsrätt. Det skall alltså vara fråga om ledningar i
ledningsrättslagens bemärkelse. I begreppet ledning ingår även sådana för dess
ändamål erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra
tillbehör (jfr 3 §). Ledningarna skall vara ägnade "för stadigvarande bruk",
dvs. egendomen skall tillgodose ett inte enbart övergående behov.
Ytterligare en förutsättning är att det är fråga om en "anläggning som enligt 2
kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet". Det innebär att anläggningen skall
vara ett s.k. omedelbart fastighetstillbehör (jfr 2 kap. 1 § jordabalken).
Föremål som avses i 2 kap. 2 § jordabalken, s.k. medelbara fastighetstillbehör
(byggnadstillbehör), omfattas inte av bestämmelsen. Ledningar och därtill
hörande anordningar som är integrerade i byggnader och avsedda för byggnadens
bruk faller därför utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Sådana anordningar
kan frigöras från fastigheten endast tillsammans med byggnaden i övrigt.
Beslutet skall ha den innebörden att anläggningen "inte längre skall höra till
fastigheten". Det rättsliga bandet till den fastighet som den dittills har hört
till bryts alltså.
Anläggningen får som huvudregel karaktär av lös egendom och kommer att vara
knuten till den upplåtna ledningsrätten (jfr 35 §). Enligt 2 kap. 1 § andra
stycket andra meningen jordabalken gäller emellertid att ledning för vilken har
beviljats ledningsrätt får karaktär av fastighets-tillbehör, om det vid en
förrättning enligt ledningsrättslagen har förordnats att ledningsrätten skall
höra till en viss fastighet. Bestämmelsen medför att när ett sådant förordnande
har meddelats (se 1 § andra stycket andra meningen ledningsrättslagen),
ledningen blir tillbehör till den aktuella fastigheten. Lagrådet har, under
hänvisning till denna situation, förordat att det i paragrafen klargörs vart
anläggningen i fortsättningen hör. Lagtexten har därför kompletterats.
Regeringen har därvid valt en annan lagteknisk lösning än den som Lagrådet har
föreslagit. I andra stycket andra meningen har sålunda fastslagits att, om det
föreligger ett förordnande enligt 1 § andra stycket andra meningen, vad som sägs
i 2 kap. 1 § andra stycket jordabalken gäller även anläggningen, dvs.
anläggningen blir då tillbehör till den fastighet som förordnandet gäller. Så
blir fallet oavsett om förordnandet har beslutats före beslutet om frigörande, i
anslutning till beslutet eller vid en senare tidpunkt.
Lantmäterimyndigheten kan fatta beslut om frigörande av fastighetstillbehör även
om ägaren av den fastighet till vilken anläggningen dittills har hört inte har
lämnat sitt medgivande. Detta förutsätter dock, som framgår av första stycket
andra meningen, att åtgärden leder till en mer ändamålsenlig användning av
ledningsrätten och att fördelarna av åtgärden överväger de kostnader och
olägenheter som den är förenad med.
En fråga om en åtgärd enligt 12 a § utgör en ledningsrättsfråga (jfr 1 och 15
§§) och skall handläggas enligt bestämmelserna i ledningsrättslagen. Det innebär
bl.a. att frågan skall behandlas vid en förrättning. Frågan kan tas upp
antingen vid den förrättning då ledningsrätten upplåts eller vid en senare
förrättning (jfr 34 a §).
Åtgärden skall redovisas i ett ledningsbeslut, se 22 §.
Beträffande frågor om ersättning, se 13 §.
13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § tillämpas 4 kap. expropriationslagen (1972:719). Vid tillämpningen av 4
kap. 3 § expropriationslagen skall tiden för värdestegringen räknas från dagen
tio år före det att ansökan om ledningsförrättningen gjordes eller
lantmäterimyndigheten enligt 7 kap. 11 § fastighetsbildningslagen (1970:988)
förordnade om prövning enligt ledningsrättslagen.
Är innehavare av en rättighet som minskar en fastighets värde berättigad till
ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare enligt första
stycket minskas med det belopp som motsvarar den värdeminskning för fastigheten
som rättigheten inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastighetens
ägare inte kan minskas utan att skada uppkommer för innehavaren av en fordran
med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med
motsvarande belopp.

(Jfr 13 § ledningsrättslagen i promemorians förslag respektive utkastet till
lagrådsremiss.)
Paragrafen reglerar frågor om ersättning i samband med
ledningsrättsförrättningar. Frågor om ersättning har behandlats i avsnitt 9.
Paragrafens första stycke har kompletterats så att de nuvarande
ersättningsreglerna i ledningsrättslagen blir tillämpliga även vid frigörande av
fastighetstillbehör enligt 12 a §. Den nya bestämmelsen innebär att ersättning
skall utgå enligt bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen. Bestämmelsen är
dock dispositiv. Sakägarna kan alltså träffa överenskommelse om den ersättning
som skall utgå eller om att ingen ersättning skall utgå. Lantmäterimyndigheten
skall då inhämta medgivande från eventuella panthavare i fastigheten, såvida
inte regleringen kan anses vara väsentligen utan betydelse för dessa (se 14 §).
Om ersättning skall utgå, skall lantmäterimyndigheten se till att ersättningen
betalas till Lantmäteriverket för att sedan fördelas av länsstyrelsen, såvida
inte åtgärden kan anses vara väsentligen utan betydelse för panthavarna eller
dessa har medgett att ersättningen betalas direkt till fastighetsägaren (se 30 §
andra stycket).
Om ersättning skall betalas men så inte sker, blir bestämmelserna i 30, 30 a och
31 §§ tillämpliga. Det innebär bl.a. att beslutet om ersättning kan verkställas
enligt utsökningsbalkens bestämmelser samt att beslutet om överföring förfaller
om inte ersättningen har betalats eller verkställighet har begärts inom ett år
efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft.
En fråga om ledningsrätt kan tas upp dels efter ansökan, dels efter ett
förordnande av lantmäterimyndigheten vid fastighetsreglering (se 15 § första
stycket ledningsrättslagen och 7 kap. 11 § fastighetsbildningslagen). Enligt
paragrafens hittillsvarande lydelse skall i förevarande sammanhang den s.k.
presumtionstidpunkten vid tillämpningen av 4 kap. 3 § expropriationslagen vara
dagen tio år innan ledningsförrättningen "påkallades". I lagrådremissen
föreslogs att detta uttryck skulle bytas ut mot "begärdes". Lagrådet har påpekat
att ordet "begärdes" knappast täcker det fallet att ledningsrättsförrättningen
blivit påkallad av lantmäterimyndighetens förordnande. Lagrådet har därför
förordat att det uttryckligen anges vilken presumtionstidpunkten skall vara i
ett sådant fall. Med anledning därav har i första stycket andra meningen
klargjorts att tiden för värdestegringen skall räknas från dagen tio år före det
att ansökan om ledningsförrättningen gjordes eller lantmäterimyndigheten enligt
7 kap. 11 § fastighetsbildningslagen förordnade om prövning enligt
ledningsrättslagen.
I övrigt har det i paragrafen gjorts vissa språkliga ändringar.
14 §
Om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det, får
avsteg göras från följande bestämmelser i denna lag:
6 §, såvitt den innebär skydd för enskilt intresse,
12 § första stycket,
12 a § första stycket andra meningen, och
13 §.
Svarar fastighet för fordran, får avsteg från 13 § med stöd av ägarens samtycke
ske endast om även fordringens innehavare medger det.
Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken
föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs ej, om upplåtelsen
är väsentligen utan betydelse för honom.

(Jfr 14 § ledningsrättslagen i utkastet till lagrådsremiss.)
I paragrafens första stycke har tillagts en hänvisning till 12 a § första
stycket andra meningen. Härav följer att avsteg får göras från det särskilda
båtnadsvillkor som gäller för frigörande av fastighetstillbehör, om berörda
sakägare medger det. Stycket har också ändrats redaktionellt.
15 §
Ledningsrättsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering
förordnats att ledningsrättsfråga skall prövas enligt denna lag, får frågan dock
upptagas utan ansökan.
Ledningsrättsfråga får prövas gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning. Sådan gemensam förrättning får åter delas upp på skilda
förrättningar.
Är ledningen av större omfattning får, om det finnes lämpligt, prövningen av
ledningsrättsfråga uppdelas på skilda förrättningar, envar avseende viss sträcka
av ledningen.
Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten
förordna om prövning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

(Jfr 15 § ledningsrättslagen i utkastet till lagrådsremiss.)
I ett nytt fjärde stycke föreskrivs att lantmäterimyndigheten vid en förrättning
enligt ledningsrättslagen kan förordna om fastighetsbestämning enligt 14 kap. 1
§ fastighetsbildningslagen. Frågan har behandlats i avsnitt 10.
Ett förordnande om fastighetsbestämning får ges "om det behövs" vid en
förrättning. Förordnandet skall alltså vara påkallat av omständigheterna i en
pågående ledningsrättsförrättning. Som exempel kan nämnas att det vid en sådan
förrättning har visat sig föreligga oklarhet om huruvida en ledning utgör
fastighetstillbehör och därmed kan bli föremål för ett sådant beslut som sägs i
12 a §.
22 §
Om det inte finns något hinder mot upplåtelsen, skall lantmäterimyndigheten
meddela ledningsbeslut.
I ett ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåts för ledningen,
3. en fastighet eller del av en fastighet som inlöses,
4. en byggnad eller annan anläggning som omfattas av ett beslut enligt 12 a §,
5. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
6. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
7. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena är
påkallade.
Prövas ledningsrättsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får ledningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

(Jfr 22 § i promemorians förslag respektive utkastet till lagrådsremiss.)
Paragrafens andra stycke har tillförts en bestämmelse om att ledningsbeslut i
förekommande fall skall innehålla en uppgift om beslut enligt 12 a §. I övrigt
har språkliga ändringar gjorts.
Lagrådet har föreslagit att ett beslut om ledningsrätt benämns
"ledningsrättsbeslut" i stället för "ledningsbeslut". Regeringen har ansett att
terminologiska förändringar av sådant slag kan behövas, men att detta bör
övervägas inom ramen för en större översyn av ledningsrättslagen. Frågan om en
sådan översyn bereds för närvarande i Regeringskansliet.
34 a §
En fråga om att byggnader eller andra anläggningar enligt 12 a § inte längre
skall höra till en fastighet får prövas vid en ny förrättning även om villkoren
i 33 § första stycket inte är uppfyllda.

(Jfr 34 § ledningsrättslagen i utkastet till lagrådsremiss.)
En fråga om frigörande av fastighetstillbehör kan tas upp såväl vid den
förrättning då ledningsrätt upplåts som vid en senare förrättning. I det senare
fallet får frågan karaktär av omprövning av det ursprungliga
ledningsrättsbeslutet. I förevarande paragraf klargörs att de särskilda villkor
för omprövning som uppställs i 33 § inte gäller i detta fall.
14.4 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
12 a §
Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar,
som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och ingår i
gemensamhetsanläggningen, skall överföras till och vara samfällda för de
fastigheter som deltar i gemensamhetsanläggningen. För ett sådant beslut krävs
att åtgärden leder till en mer ändamålsenlig markanvändning och att fördelarna
av åtgärden överväger de kostnader och olägenheter som den medför.

(Jfr 12 a § anläggningslagen i promemorians förslag respektive utkastet till
lagrådsremiss.)
Paragrafen är ny. Den kan tillämpas om det i samband med inrättandet av en
gemensamhetsanläggning upplåts ett visst utrymme på en annan fastighet enligt 12
§. Om det inom det upplåtna utrymmet finns en viss anläggning (t.ex. en
byggnad), som utgör fastighetstillbehör men nu skall användas för
gemensamhetsanläggningens behov, får lantmäterimyndigheten besluta att
anläggningen skall överföras till de deltagande fastigheterna. Anläggningen
skall fortsättningsvis vara samfälld för de fastigheter som deltar i
gemensamhetsanläggningen (jfr 14 §). Frågan har behandlats i avsnitt 6.2.
Av paragrafens första mening framgår att överföringen skall avse en byggnad
eller annan anläggning som avses i 2 kap. 1 § jordabalken. Det skall alltså vara
fråga om s.k. omedelbara fastighetstillbehör. Följaktligen kan överföringen
inte avse en byggnad på ofri grund, trots att anläggningslagen i andra
sammanhang kan vara tillämplig på en sådan byggnad (jfr 2 §). Föremål som avses
i 2 kap. 2 § jordabalken, s.k. medelbara fastighetstillbehör
(byggnadstillbehör), kan inte överföras separat utan endast tillsammans med det
omedelbara fastighetstillbehör som de utgör en del av.
I beslutet skall anges att anläggningen skall vara samfälld för de deltagande
fastigheterna. Eftersom ägandet av anläggningen då är oupplösligt knutet till
deltagandet i gemensamhetsanläggningen, kan de deltagande fastigheternas ägare
inte förfoga självständigt över sina andelar.
Beslutet om överföring utgör en del av beslutet om inrättande av
gemensamhetsanläggningen (eller en del i ett beslut om omprövning av ett sådant
beslut, jfr 35 a §). Bestämmelserna i 5-11 §§ om inrättande av
gemensamhetsanläggningar är därför tillämpliga. Lantmäterimyndigheten har alltså
att pröva om inrättandet av gemensamhetsanläggningen med däri ingående
överföring av anläggningar står i överensstämmelse med de angivna
bestämmelserna.
Överföringen skall redovisas i ett anläggningsbeslut, se 24 §.
Beträffande ersättning, se 13 §.
I andra meningen uppställs ett särskilt "båtnadsvillkor" för överföring av
fastighetstillbehör. Ett liknande båtnadsvillkor, avseende inrättandet av själva
gemensamhetsanläggningen, finns i 6 § (jfr även 5 kap. 4 §
fastighetsbildningslagen). Av den nya bestämmelsen följer att överföring får
beslutas endast om åtgärden leder till en mer ändamålsenlig markanvändning samt
att fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som åtgärden medför.
För att överföringen skall få genomföras fordras därför att den vinst som
åtgärden innebär för de fastigheter som deltar i anläggningen sammantaget
överstiger summan av den värdeminskning som avstående fastigheter kan drabbas av
och de kostnader och andra olägenheter som berörda fastigheter drabbas av.
Bestämmelsen är dock dispositiv (se 16 § första stycket 3). I praktiken sätter
den därför endast gränser för när beslut om överföring kan meddelas utan
samtycke från ägaren av anläggningen.
En fråga om en åtgärd enligt 12 a § utgör en anläggningsfråga (jfr 1 och 17 §§)
och skall handläggas enligt anläggningslagens förfarandebestämmelser. Frågan
skall alltså behandlas vid en förrättning, antingen vid den förrättning då
gemensamhetsanläggningen inrättas eller vid en ny förrättning (jfr 35 a §). Rätt
att ansöka om förrättning har bl.a. varje ägare av en fastighet som skall delta
eller deltar i gemensamhetsanläggningen (se 18 §).
13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § gäller 5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall
inlösen inte anses som ett sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket fastighetsbildningslagen.

(Jfr 13 § anläggningslagen i promemorians förslag respektive utkastet till
lagrådsremiss.)
Paragrafen reglerar frågor om ersättning i samband med anläggningsförrättning. I
sin föreslagna lydelse är den tillämplig även i fråga om ersättning för
överföring av fastighetstillbehör. Frågor om ersättning har behandlats i avsnitt
9.
Ändringen innebär att ersättning för överföringen skall utgå enligt
bestämmelserna i 5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningslagen (jfr kommentaren till
7 kap. 14 § fastighetsbildningslagen och prop. 1991/92:127 s. 92 f.).
Bestämmelsen är dock dispositiv (se 16 § första stycket 3). Normalt torde
sakägarna komma att träffa överenskommelse om den ersättning som skall betalas
eller om att ingen ersättning skall utgå. Lantmäterimyndigheten skall inhämta
medgivande från eventuella panthavare i fastigheten, såvida inte regleringen kan
anses vara väsentligen utan betydelse för dessa (se 16 §).
Om ersättning skall betalas, skall lantmäterimyndigheten se till att
ersättningen betalas till Lantmäteriverket för att sedan fördelas av
länsstyrelsen. Detta behövs dock inte om åtgärden kan anses vara väsentligen
utan betydelse för panthavarna eller dessa har medgett att ersättningen betalas
direkt till fastighetsägaren (se 32 § andra stycket).
Betalas inte den fastställda ersättningen, blir bestämmelserna i 32, 32 a och 33
§§ tillämpliga. Det innebär bl.a. att beslutet om ersättning kan verkställas
enligt utsökningsbalkens bestämmelser samt att beslutet om överföring förfaller
om inte ersättningen har betalats eller verkställighet har begärts inom ett år
efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft.
16 §
Avsteg får göras från
1. 5 §, om ägarna av de fastigheter som skall delta i anläggningen medger det,
2. 8 § såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, 12 § första stycket eller
13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det,
3. 12 a § andra meningen, om anläggningens ägare medger det,
4. 15 §, om det medges av fastighetsägare som åläggs större bidragsskyldighet än
som annars skulle ha gällt och avvikelsen från bestämmelsen inte sker i
otillbörligt syfte.
Svarar fastighet för fordran, får avsteg från 13 eller 15 § med stöd av ägarens
samtycke ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras
fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs ej, om anläggningens inrättande
är väsentligen utan betydelse för honom.

(Jfr 16 § anläggningslagen i utkastet till lagrådsremiss.)
I första stycket har tillkommit en ny punkt, 3, som innebär att det särskilda
båtnadsvillkor som gäller för överföring av fastighetstillbehör enligt 12 a §
andra meningen inte behöver tillämpas, om ägaren av den anläggning som skall
överföras medger det.
17 §
Anläggningsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering förordnats
att anläggningsfråga skall prövas enligt denna lag, får frågan dock upptagas
utan ansökan.
Anläggningsfråga får prövas gemensamt med annan anläggningsfråga eller med
fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Sådan gemensam förrättning får
åter delas upp på skilda förrättningar.
Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten
förordna om prövning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

(Jfr 17 § anläggningslagen i utkastet till lagrådsremiss.)
I ett nytt tredje stycke föreskrivs att lantmäterimyndigheten vid en förrättning
enligt anläggningslagen får förordna om fastighetsbestämning enligt 14 kap. 1 §
fastighetsbildningslagen. Frågan har behandlats i avsnitt 10.
Ett förordnande om fastighetsbestämning får meddelas "om det behövs vid en
förrättning". Förordnandet skall alltså vara påkallat av omständigheterna i en
pågående anläggningsförrättning. Som exempel kan nämnas att det vid en sådan
förrättning har visat sig föreligga oklarhet om huruvida en anläggning utgör
fastighetstillbehör och därmed kan bli föremål för ett sådant beslut som sägs i
12 a §.
24 §
Om det inte finns något hinder mot att inrätta gemensamhetsanläggningen, skall
lantmäterimyndigheten meddela anläggningsbeslut.
I ett anläggningsbeslut anges
1. gemensamhetsanläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga
beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningen,
3. utrymme som upplåts för gemensamhetsanläggningen,
4. en fastighet eller del av en fastighet som inlöses,
5. en byggnad eller annan anläggning som omfattas av ett beslut enligt 12 a §,
6. tiden för gemensamhetsanläggningens bestånd, om en sådan bör bestämmas,
7. den tid inom vilken gemensamhetsanläggningen skall vara utförd,
8. behövliga föreskrifter i fråga om gemensamhetsanläggningens utförande.
I anläggningsbeslutet får också anges de i gemensamhetsanläggningen deltagande
fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och
drift.
Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

(Jfr 24 § anläggningslagen i promemorians förslag respektive utkastet till
lagrådsremiss.)
Paragrafens andra stycke har tillförts en bestämmelse om att anläggningsbeslut i
förekommande fall skall innehålla en uppgift om beslut enligt 12 a §. Stycket
har vidare ändrats redaktionellt, dels för att få ett modernare språk, dels för
att tydliggöra skillnaden mellan "gemensamhetsanläggning" och sådan "anläggning"
som kan överföras med stöd av 12 a §.
35 a §
En fråga om överföring av byggnader eller andra anläggningar enligt
12 a § får prövas vid en ny förrättning även om villkoren i 35 § första stycket
inte är uppfyllda.
Om gemensamhetsanläggningen förvaltas av en samfällighetsförening, företräder
föreningen delägarna vid den nya förrättningen.

(Jfr 35 a § anläggningslagen i utkastet till lagrådsremiss.)
En fråga om överföring av fastighetstillbehör kan tas upp såväl vid den
förrättning då gemensamhetsanläggningen inrättas som vid en senare förrättning.
I det senare fallet får frågan karaktär av omprövning och komplettering av det
ursprungliga anläggningsbeslutet. I förevarande paragrafs första stycke
föreskrivs att de särskilda villkor för omprövning av anläggningsbeslut som
uppställs i 35 § första stycket inte gäller i detta fall.
Av andra stycket framgår att, om samfälligheten förvaltas av en
samfällighetsförening, det är föreningen som företräder delägarna när en fråga
om överföring prövas. Detta innebär att lantmäterimyndigheten endast behöver
kalla berörd sakägare, dvs. ägaren till den anläggning som avses överföras, och
samfällighetsföreningen till förrättningen. Det ankommer alltså på
samfällighetsföreningens styrelse att ta tillvara delägarnas intressen vid
förrättningen. Vid prövningen av opinionsvillkoret (se 7 § anläggningslagen) är
det därför styrelsen som har att lämna uppgifter om delägarnas inställning i
frågan.

Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § jordabalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
7 §
Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man, förrän
föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan anses
höra till denna.
En överlåtelse av ett föremål som hör till en fastighet gäller inte mot tredje
man, förrän
1. föremålet skiljs från fastig-heten på sådant sätt att det inte längre kan
anses höra till denna, eller
2. ett beslut enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), ledningsrättslagen
(1973:1144) eller an-läggningslagen (1973:1149) om att föremålet inte längre
skall höra till fastigheten har vunnit laga kraft.
Om verkan av vissa överlåtelser från staten, av exekutiv försäljning av föremål
som hör till fastighet och av ianspråktagande av sådant föremål genom
expropriation finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 14 §, av följande
lydelse,
dels att 1 kap. 1 §, 4 kap. 25 §, 5 kap. 1 §, 10 kap. 5 § och 11 kap. 6 § samt
rubriken till 7 kap. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Fastighetsbildning är en i enlig-het med denna lag företagen åtgärd genom vilken
fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphäves.
Fastighetsbildning är en i en-lighet med denna lag företagen åtgärd genom vilken
1. fastighetsindelningen ändras,
2. servitut bildas, ändras eller upphävs, eller
3. föremål som hör till en fastighet överförs till en annan fastighet.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaffenheten av
gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller omfånget av
ledningsrätt eller vissa servitut.

4 kap.
25 §
Lantmäterimyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.
Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta den
fastighetsbildningsplan samt ombesörja de göromål av teknisk art och de
värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning med
sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av
åtgärden.
Sedan de sålunda föreskrivna åt-gärderna utförts, skall myndigheten meddela
beslut om fastighetsbild-ningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut skall
ange hur fastighetsindelningen ändras, vilka servitutsåtgärder som vidtages. I
övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett ome-delbart
samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa
fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.
Sedan de i första stycket föreskrivna åtgärderna har utförts, skall myndigheten
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut
skall ange hur fastighetsindelningen ändras, vilka servitutsåtgärder som
vidtas och vilka föremål som överförs till annan fastighet. I övrigt skall
beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett omedelbart samband med
fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa fall skall
innehålla finns i 5, 8 och 12 kap.
Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder av att
tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning får olika
frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras genom särskilda
beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant
avgörande.

5 kap.
1 §
Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller
samfällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från en
fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet bildas
samt servitut bildas, ändras eller upphävas.
Genom fastighetsreglering får
1. mark överföras från en fastighet eller samfällighet till annan sådan enhet,
2. andel i samfällighet överföras från en fastighet till en annan,
3. samfällighet bildas,
4. servitut bildas, ändras eller upphävas, och
5. föremål som hör till en fastighet överföras till en annan fastighet.
Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma arbeten
verkställas.

7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut och ledningsrätt
7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut, överföring av fastighetstillbehör och
ledningsrätt

14 §

Om ägaren till den tjänande fastigheten medger det, får föremål som avses i 2
kap. 1 § första stycket jordabalken och som är ägnat för stadigvarande bruk vid
utövandet av servitut enligt denna lag överföras till den härskande fastigheten.

Ett beslut enligt första stycket får meddelas vid den förrättning då servitutet
bildas eller vid en särskild förrättning.

10 kap.
5 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering äger motsvarande tilllämpning vid avstyckning såvitt avser
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av fastighetstillbehör genom
fastighetsreglering tillämpas också vid avstyckning, såvitt avser förhållandet
mellan styckningsdelarna.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan
styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja
vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg kan
tillgodoses bättre på annat sätt.

11 kap.
6 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser
förhållandet mellan klyvningslotter.
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av fastighetstillbehör genom
fastighetsreglering tillämpas också vid klyvning, såvitt avser förhållandet
mellan klyvningslotterna.
Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med tillräcklig
säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning av marken ej
står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld för
klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, och en ny rubrik
närmast före 12 a § av följande lydelse,
dels att 13 och 24 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Överföring av fastighetstillbehör

12 a §

Om ägaren till den fastighet på vilken gemensamhetsanläggningen inrättas medger
det, får lantmäterimyndigheten besluta att föremål som avses i 2 kap. 1 § första
stycket jordabalken och som ingår i anläggningen skall överföras till och vara
samfällda för de fastigheter som deltar i anläggningen.
Ett beslut enligt första stycket får meddelas när anläggningen inrättas eller
vid en särskild förrättning.
När en fråga enligt första stycket prövas vid inrättande av anläggningen, skall
7 § ha motsvarande tillämpning.

13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § gäller 5 kap. 10-12
§§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall inlösen inte anses som ett
sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket
fastighetsbildningslagen.
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § gäller 5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall
inlösen inte anses som ett sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket fastighetsbildningslagen.

24 §
Om hinder icke möter mot anläggningen, skall lantmäterimyndigheten meddela
anläggningsbeslut.
Om det inte finns något hinder mot det, skall lantmäterimyndigheten meddela
anläggningsbeslut.
I anläggningsbeslut anges
1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall deltaga i anläggningen,
3. utrymme som upplåtes för anläggningen,
4. fastighet eller del därav som inlöses,

5. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra bestämmas,
6. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd,
7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande.
I anläggningsbeslut anges
1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall delta i anläggningen,
3. utrymme som upplåts för anläggningen,
4. fastighet eller del därav som inlöses,
5. föremål som enligt 12 a § skall vara samfällda för de deltagande
fastigheterna,
6. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra bestämmas,
7. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd,
8. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande.
I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen deltagande
fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och
drift.
Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144)
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, och en ny rubrik
närmast före 12 a § av följande lydelse,
dels att 13 och 22 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Frigörande av fastighetstillbehör

12 a §

Om ägaren till den fastighet i vilken ledningsrätt upplåts medger det, får
lantmäterimyndigheten besluta att föremål som avses i 2 kap. 1 § första stycket
jordabalken och som är ägnat för stadigvarande bruk vid utövandet av
ledningsrätten inte längre skall höra till fastigheten. Genom ett sådant beslut
övergår äganderätten till föremålet till ledningshavaren.
Ett beslut enligt första stycket får meddelas när ledningsrätten upplåts eller
vid en särskild förrättning.

13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § äger 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) motsvarande tillämpning. 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden från dagen tio år före det ledningsförrättningen påkallades.
Är innehavare av rättighet, som minskar fastighets värde, berättigad till
ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med
belopp motsvarande den värdeminskning som rättigheten inneburit. Om det värde
som skall tillgodoräknas fastighetens ägare ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av fordran med bättre rätt, minskas i stället
ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.
Är innehavare av rättighet, som minskar fastighets värde, berättigad till
ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare enligt första
stycket minskas med belopp motsvarande den värdeminskning som rättigheten
inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastighetens ägare inte kan
minskas utan att skada uppkommer för innehavare av fordran med bättre rätt,
minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.

I fråga om ersättning för åtgärd enligt 12 a § gäller 5 kap. 10-12 §§
fastighetsbildningslagen (1970:988).

22 §
Om hinder icke möter mot upplåtelsen, skall lantmäterimyndigheten meddela
ledningsbeslut.
Om det inte finns något hinder mot det, skall lantmäterimyndigheten meddela
ledningsbeslut.
I ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåtes för ledningen,
3. fastighet eller del därav som inlöses,

4. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
5. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
6. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till för-hållandena
finnes påkallade.
I ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåts för ledningen,
3. fastighet eller del därav som inlöses,
4. föremål som enligt 12 a § inte längre skall höra till den fastighet i vilken
ledningsrätt upplåts,
5. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
6. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
7. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena
finnes påkallade.
Prövas ledningsrättsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får ledningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över departementspromemorian
(Ds 2000:10) Överföring av fastighetstillbehör
Följande remissinstanser har avgett yttrande över departementspromemorian (Ds
2000:10) Överföring av fastighetstillbehör:

Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Härnösands tingsrätt, Lantmäteriverket,
Banverket, Boverket, Post- och telestyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Kungliga Tekniska Högskolan, Statens Järnvägar, Svenska Kraftnät, Svenska
Kommunförbundet, Lantmäterimyndigheten i Göteborgs kommun, Sundsvalls kommun,
Örebro kommun, Gävle kommun, Svenska Kraftverksföreningen, Sveriges
Elleverantörer, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges lantmätareförening,
Institutet för fastighetsrättslig forskning, Telia AB, Svenska
Fjärrvärmeföreningen, Stora Enso Skog AB, Fastighetsrådens och Miljörådens
Förening.

Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss
Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § jordabalken1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
7 §2
Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man, förrän
föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan anses
höra till denna.

En överlåtelse av ett föremål som hör till en fastighet gäller inte mot tredje
man, förrän
1. föremålet skiljs från fastigheten på sådant sätt att det inte längre kan
anses höra till denna, eller
2. ett beslut enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), ledningsrättslagen
(1973:1144) eller anläggningslagen (1973:1149) om att föremålet inte längre
skall höra till fastigheten har införts i fastighetsregistrets allmänna del.
Om verkan av vissa överlåtelser från staten, av exekutiv försäljning av föremål
som hör till fastighet och av ianspråktagande av sådant föremål genom
expropriation finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 14 och 15 §§, av
följande lydelse,
dels att 1 kap. 1 §, 4 kap. 25 §, 5 kap. 1 §, 10 kap. 5 §, 11 kap. 6 § och 14
kap. 1 § samt rubriken till 7 kap. skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom vilken
fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphäves.
Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom vilken
1. fastighetsindelningen ändras,
2. ett servitut bildas, ändras eller upphävs, eller
3. en byggnad eller annan anläggning som hör till en fastighet överförs till en
annan fastighet.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaffenheten av
gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller omfånget av
ledningsrätt eller vissa servitut.

Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgörs frågor om
1. beskaffenheten av gällande fastighetsindelning,
2. förekomsten eller omfånget av ledningsrätt eller vissa servitut, samt
3. vad som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet.

4 kap.
25 §2
Lantmäterimyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.
Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta den
fastighetsbildningsplan samt ombesörja de göromål av teknisk art och de
värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning med
sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av
åtgärden.
Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten meddela
beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut skall
ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgärder som vidtages.
I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett omedelbart
samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa
fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.
Sedan de i första stycket föreskrivna åtgärderna har utförts, skall myndigheten
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut
skall ange hur fastighetsindelningen ändras, vilka servitutsåtgärder som vidtas
och vilka anläggningar som överförs till en annan fastighet. I övrigt skall
beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett omedelbart samband med
fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa fall skall
innehålla finns i 5, 8 och 12 kap.
Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder av att
tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning får olika
frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras genom särskilda
beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant
avgörande.

5 kap.
1 §
Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller
samfällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från en
fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet bildas
samt servitut bildas, ändras eller upphävas.
Genom fastighetsreglering får
1. mark överföras från en fastighet eller samfällighet till en annan sådan
enhet,
2. andelar i samfälligheter överföras från en fastighet till en annan,
3. samfälligheter bildas,
4. servitut bildas, ändras eller upphävas, och
5. byggnader eller andra anläggningar som hör till en fastighet överföras till
en annan fastighet.
Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma arbeten
verkställas.

7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut och ledningsrätt
7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut, överföring av fastighetstillbehör och
ledningsrätt

14 §
Lantmäterimyndigheten får, om inte annat följer av 15 §, besluta att byggnader
eller andra anläggningar, som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en
fastighet och som är ägnade för stadigvarande bruk vid utövandet av ett servitut
enligt denna lag, skall överföras till den härskande fastigheten.

15 §

En byggnad får överföras enligt 14 § endast om den har ett obetydligt värde
eller överföringen väsentligt förbättrar möjligheterna att åstadkomma en
ändamålsenlig markanvändning.
Om byggnadens ägare medger det, får avsteg göras från första stycket.

10 kap.
5 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning vid avstyckning såvitt avser
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar
genom fastighetsreglering tillämpas också vid avstyckning, såvitt avser
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan
styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja
vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg kan
tillgodoses bättre på annat sätt.

11 kap.
6 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser
förhållandet mellan klyvningslotter.
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar
genom fastighetsreglering tillämpas också vid klyvning, såvitt avser
förhållandet mellan klyvningslotterna.
Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med tillräcklig
säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning av marken ej
står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld för
klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

14 kap.
1 §3
Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av
servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om servitut för vattenverksamhet som har
tillkommit med stöd av miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får en
sådan bestämning endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser.
Lantmäterimyndigheten får genom fastighetsbestämning pröva frågor om
1. fastighetsindelningens beskaffenhet,
2. förekomsten eller omfånget av en ledningsrätt eller ett servitut, eller
3. vad som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för
prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, som tillkommit vid avvittring
eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller
enligt anläggningslagen eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre
bestämmelser, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen är utan betydelse för
sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning tillkommer kommunen såvitt
gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller område beträffande
vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan eller sådana bestämmelser.
I fråga om servitut för vattenverksamhet som har tillkommit med stöd av
miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får fastighetsbestämning enligt
första stycket endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser.

En fråga om fastighetsbestämning får tas upp till prövning, om
1. det behövs vid en förrättning enligt denna lag,
2. det har beslutats enligt 15 § ledningsrättslagen (1973:1144) eller 17 §
anläggningslagen (1973:1149),
3. en sakägare har begärt det och frågan inte uppenbarligen saknar betydelse för
honom eller henne, eller
4. en kommun har begärt det och begäran gäller ett område med detaljplan eller
områdesbestämmelser eller ett område för vilket fråga har väckts om att upprätta
en sådan plan eller sådana bestämmelser.

En begäran enligt tredje stycket 3 eller 4 om fastighetsbestämning av servitut
får dock prövas enbart om servitutet har tillkommit vid avvittring eller enligt
lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt
anläggningslagen eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre
bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144)
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a, och 34 a §§, och en
ny rubrik närmast före 12 a § av följande lydelse,
dels att 13, 14, 15 och 22 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Frigörande av fastighetstillbehör

12 a §

Lantmäterimyndigheten får besluta att byggnader eller andra anläggningar, som
enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och som är ägnade för
stadigvarande bruk vid utövandet av ledningsrätten, inte längre skall höra till
fastigheten. För ett sådant beslut krävs att åtgärden leder till ett mera
ändamålsenligt utnyttjande av ledningsrätten och att fördelarna av åtgärden
överväger de kostnader och olägenheter som den medför.
Genom ett beslut enligt första stycket övergår äganderätten till anläggningen
till innehavaren av ledningsrätten.

13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § äger 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) motsvarande tillämpning. 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden från dagen tio år före det ledningsförrättningen påkallades.

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § tillämpas 4 kap. expropriationslagen (1972:719). 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt
rum under tiden från dagen tio år före det ledningsförrättningen påkallades.
Är innehavare av rättighet, som minskar fastighets värde, berättigad till
ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med
belopp motsvarande den värdeminskning som rättigheten inneburit. Om det värde
som skall tillgodoräknas fastighetens ägare ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av fordran med bättre rätt, minskas i stället
ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.

14 §
Avsteg får göras från 6 §, såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, och
från 12 § första stycket eller 13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare
vilkas rätt beröres medger det.
Om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det, får
avsteg göras från följande bestämmelser i denna lag:
6 §, såvitt den innebär skydd för enskilt intresse,
12 § första stycket,
12 a § första stycket andra meningen, och
13 §.
Svarar fastighet för fordran, får avsteg från 13 § med stöd av ägarens samtycke
ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation.
Medgivande av rättsägare behövs ej, om upplåtelsen är väsentligen utan betydelse
för honom.

15 §
Ledningsrättsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering
förordnats att ledningsrättsfråga skall prövas enligt denna lag, får frågan dock
upptagas utan ansökan.
Ledningsrättsfråga får prövas gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning. Sådan gemensam förrättning får åter delas upp på skilda
förrättningar.
Är ledningen av större omfattning får, om det finnes lämpligt, prövningen av
ledningsrättsfråga uppdelas på skilda förrättningar, envar avseende viss sträcka
av ledningen. Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får
lantmäterimyndigheten förordna om prövning enligt 14 kap. 1 §
fastighetsbildningslagen

Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten
förordna om prövning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

22 §1
Om hinder icke möter mot upplåtelsen, skall lantmäterimyndigheten meddela
ledningsbeslut.
Om det inte finns något hinder mot upplåtelsen, skall lantmäterimyndigheten
meddela ledningsbeslut.
I ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåtes för ledningen,
3. fastighet eller del därav som inlöses,

4. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
5. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
6. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena
finnes påkallade.
I ett ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåts för ledningen,
3. fastighet eller del därav som inlöses,
4. byggnad eller annan anläggning som omfattas av beslut enligt 12 a §,
5. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
6. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
7. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena är
påkallade.
Prövas ledningsrättsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får ledningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

34 a §

En fråga om att byggnader eller andra anläggningar inte längre skall höra till
en fastighet får prövas vid en ny förrättning även om villkoren i 33 § första
stycket inte är uppfyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)1
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a, och 35 a §§, och en
ny rubrik närmast före 12 a § av följande lydelse,
dels att 13, 16, 17 och 24 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Överföring av fastighetstillbehör

12 a §

Lantmäterimyndigheten får besluta att byggnader och andra anläggningar, som
enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och som ingår i
gemensamhetsanläggningen, skall överföras till och vara samfällda för de
fastigheter som deltar i gemensamhetsanläggningen. För ett sådant beslut krävs
att åtgärden leder till en mera ändamålsenlig markanvändning och att fördelarna
av åtgärden överväger de kostnader och olägenheter som den medför.

13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § gäller 5 kap. 10-12
§§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall inlösen inte anses som ett
sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket
fastighetsbildningslagen.
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § gäller 5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall
inlösen inte anses som ett sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket fastighetsbildningslagen.

16 §
Avsteg får göras från
1. 5 §, om ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen medger det,
2. 8 § såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, 12 § första stycket eller
13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt beröres medger det,

3. 15 §, om det medges av fastighetsägare som ålägges större bidragsskyldighet
än som i annat fall skolat gälla och avvikelsen från bestämmelsen icke sker i
otillbörligt syfte.
Avsteg får göras från
1. 5 §, om ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen medger det,
2. 8 § såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, 12 § första stycket eller
13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det,
3. 12 a § andra meningen om anläggningens ägare medger det,
4. 15 §, om det medges av fastighetsägare som åläggs större bidragsskyldighet än
som annars skulle ha gällt och avvikelsen från bestämmelsen inte sker i
otillbörligt syfte.
Svarar fastighet för fordran, får avsteg från 13 eller 15 § med stöd av ägarens
samtycke ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras
fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs ej, om anläggningens inrättande
är väsentligen utan betydelse för honom.

17 §
Anläggningsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering förordnats
att anläggningsfråga skall prövas enligt denna lag, får frågan dock upptagas
utan ansökan.

Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten
förordna om prövning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).
Anläggningsfråga får prövas gemensamt med annan anläggningsfråga eller med
fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Sådan gemensam förrättning får
åter delas upp på skilda förrättningar.

24 §2
Om hinder icke möter mot anläggningen, skall lantmäterimyndigheten meddela
anläggningsbeslut.
Om det inte finns något hinder mot att inrätta gemensamhetsanläggningen, skall
lantmäterimyndigheten meddela anläggningsbeslut.
I anläggningsbeslut anges
1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall deltaga i anläggningen,
3. utrymme som upplåtes för anläggningen,
4. fastighet eller del därav som inlöses,

5. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra bestämmas,
6. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd,

7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande.
I ett anläggningsbeslut anges
1. gemensamhetsanläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga
beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningen,
3. utrymme som upplåts för gemensamhetsanläggningen,
4. fastighet eller del av fastighet som inlöses,
5. byggnad eller annan anläggning som enligt 12 a § skall vara samfälld för de
deltagande fastigheterna,
6. tiden för gemensamhetsanläggningens bestånd, om en sådan anses böra
bestämmas,
7. den tid inom vilken gemensamhetsanläggningen skall vara utförd,
8. behövliga föreskrifter i fråga om gemensamhetsanläggningens utförande.
I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen deltagande
fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och
drift.

I anläggningsbeslutet får också anges de i gemensamhetsanläggningen deltagande
fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och
drift.
Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

35 a §

En fråga om överföring av byggnader eller andra anläggningar får prövas vid en
ny förrättning även om villkoren i 35 § första stycket inte är uppfyllda.
Om gemensamhetsanläggningen förvaltas av en samfällighetsförening, företräder
föreningen delägarna vid den nya förrättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förteckning över deltagare vid Justitiedepartementets remissmöte den 30 mars
2001
Företrädare för följande organisationer deltog vid Justitiedepartementets
remissmöte den 30 mars 2001 om överföring av fastighetstillbehör m.m.:
Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Riksskatteverket, Lantmäteriverket,
Jernhusen AB, Statens Järnvägar, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas
Riksförbund, Stora Enso Skog AB, Svenska Bankföreningen, SE Banken,
Finansbolagens Förening, Sveriges lantmätareförening, Institutet för
fastighetsrättslig forskning, Fastighetsrådens och Miljörådens Förening, Telia
AB, Svensk Energi samt Spintab/Förenings- sparbanken.
Följande har avgett skriftligt yttrande i anslutning till remissmötet:
Domstolsverket, Banverket, Svenska Kommunförbundet, Sveriges
Fastighetsägareförbund samt Finansbolagens förening.

Lagrådsremissens lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § jordabalken3 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
7 §4
Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man, förrän
föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan anses
höra till denna.

Om verkan av vissa överlåtelser från staten, av exekutiv försäljning av föremål
som hör till fastighet och av ianspråktagande av sådant föremål genom
expropriation finns särskilda bestämmelser.
En överlåtelse av föremål som hör till en fastighet gäller inte mot tredje man,
förrän
1. föremålet skiljs från fastigheten på ett sådant sätt att det inte längre kan
anses höra till denna, eller
2. ett beslut enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), ledningsrättslagen
(1973:1144) eller anläggningslagen (1973:1149) om att föremålet inte längre
skall höra till fastigheten har införts i fastighetsregistrets allmänna del.
Om verkan av vissa överlåtelser från staten, av exekutiv försäljning av föremål
som hör till en fastighet och av ianspråktagande av sådana föremål genom
expropriation finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1
dels att 1 kap. 1 §, 4 kap. 25 §, 5 kap. 1 §, 10 kap. 5 §, 11 kap. 6 § och 14
kap. 1 § samt rubriken till 7 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 14 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
1 §
Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom vilken
fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphäves.
Fastighetsbildning är en åtgärd som vidtas enligt denna lag och som innebär att
1. fastighetsindelningen ändras,
2. servitut bildas, ändras eller upphävs, eller
3. en byggnad eller annan anläggning som hör till en fastighet överförs till en
annan fastighet.
Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaffenheten av
gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller omfånget av
ledningsrätt eller vissa servitut.

Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgörs frågor om
1. hur fastighetsindelningen är beskaffad,
2. huruvida en ledningsrätt eller ett servitut gäller och vilket omfång rätten
har, och
3. huruvida byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2
kap. 1 § jordabalken.

4 kap.
25 §2
Lantmäterimyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.
Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta den
fastighetsbildningsplan samt ombesörja de göromål av teknisk art och de
värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning med
sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av
åtgärden.
Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten meddela
beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut skall
ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgärder som vidtages.
I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett omedelbart
samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad beslutet i vissa
fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.
Sedan de i första stycket föreskrivna åtgärderna har utförts, skall myndigheten
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta beslut
skall ange hur fastighetsindelningen ändras, vilka servitutsåtgärder som vidtas
och vilka byggnader eller andra anläggningar som överförs till en annan
fastighet. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som har ett
omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser om vad
beslutet i vissa fall skall innehålla finns i 5, 8 och 12 kap.
Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder av att
tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning får olika
frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras genom särskilda
beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut gäller även sådant
avgörande.

5 kap.
1 §
Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller
samfällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från en
fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet bildas
samt servitut bildas, ändras eller upphävas.
Genom fastighetsreglering får
1. mark överföras från en fastighet eller samfällighet till en annan sådan
enhet,
2. andelar i samfälligheter överföras från en fastighet till en annan,
3. samfälligheter bildas,
4. servitut bildas, ändras eller upphävas, och
5. byggnader eller andra anläggningar som hör till en fastighet överföras till
en annan fastighet.
Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma arbeten
verkställas.

7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut och ledningsrätt
7 kap. Särskilda bestämmelser om servitut, ledningsrätt och överföring av
fastighetstillbehör

14 §
Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar,
som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och är ägnade för
stadigvarande bruk vid utövandet av ett servitut enligt denna lag eller
motsvarande äldre bestämmelser, skall överföras till den härskande fastigheten.
En byggnad får dock överföras endast om den har ett obetydligt värde eller
överföringen väsentligt förbättrar möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig
markanvändning.
Om byggnadens ägare medger det, får avsteg göras från andra stycket.

10 kap.
5 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning vid avstyckning såvitt avser
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar
genom fastighetsreglering tillämpas också vid avstyckning, när det gäller
förhållandet mellan styckningsdelarna.
Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan
styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja
vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg kan
tillgodoses bättre på annat sätt.

11 kap.
6 §
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering äger motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser
förhållandet mellan klyvningslotter.
Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom
fastighetsreglering och om överföring av byggnader eller andra anläggningar
genom fastighetsreglering tillämpas också vid klyvning, när det gäller
förhållandet mellan klyvningslotterna.
Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med tillräcklig
säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning av marken ej
står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld för
klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

14 kap.
1 §3
Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av
servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om servitut för vattenverksamhet som har
tillkommit med stöd av miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får en
sådan bestämning endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser.
Lantmäterimyndigheten får genom fastighetsbestämning pröva frågor om
1. hur fastighetsindelningen är beskaffad,
2. huruvida en ledningsrätt eller ett servitut gäller och vilket omfång rätten
har, och
3. huruvida byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2
kap. 1 § jordabalken.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för
prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, som tillkommit vid avvittring
eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller
enligt anläggningslagen eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre
bestämmelser, såvida icke frågans avgö-rande uppenbarligen är utan betydelse för
sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning tillkommer kommunen
såvitt gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller område
beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan eller sådana
bestämmelser.
I fråga om servitut för vattenverksamhet som har tillkommit med stöd av
miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får fastighetsbestämning enligt
första stycket endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser.

En fråga om fastighetsbestämning får tas upp till prövning, om
1. det behövs vid en fastighetsbildningsförrättning,
2. det har förordnats enligt 15 § ledningsrättslagen (1973:1144) eller 17 §
anläggningslagen (1973:1149),
3. en sakägare har ansökt om det, eller
4. en kommun har ansökt om det och ansökan gäller ett område med detaljplan
eller områdesbestämmelser eller ett område för vilket fråga har väckts om att
upprätta en sådan plan eller sådana bestämmelser.

En ansökan enligt tredje stycket 3 eller 4 får dock inte prövas om det är
uppenbart att frågan saknar betydelse för sökanden. Om ansökan gäller
fastighetsbestämning av servitut får den inte heller prövas om servitutet har
tillkommit på annat sätt än vid avvittring eller enligt lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 28
kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144)
dels att 13-15 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a och 34 a §§, och
närmast före 12 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Frigörande av fastighetstillbehör

12 a §

Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar,
som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och är ägnade för
stadigvarande bruk vid utövandet av ledningsrätten, inte längre skall höra till
fastigheten. För ett sådant beslut krävs att åtgärden leder till ett mer
ändamålsenligt utnyttjande av ledningsrätten och att fördelarna av åtgärden
överväger de kostnader och olägenheter som den medför.
Genom ett beslut enligt första stycket övergår äganderätten till anläggningen
till innehavaren av ledningsrätten.

13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § äger 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) motsvarande tillämpning. 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden från dagen tio år före det ledningsförrättningen påkallades.
Är innehavare av rättighet, som minskar fastighets värde, berättigad till
ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med
belopp motsvarande den värdeminskning som rättigheten inneburit. Om det värde
som skall tillgodoräknas fastighetens ägare ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av fordran med bättre rätt, minskas i stället
ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § tillämpas 4 kap. expropriationslagen (1972:719). Vid tillämpningen av 4
kap. 3 § expropriationslagen skall tiden för värdestegringen räknas från dagen
tio år före det att ledningsförrättningen begärdes.
Är innehavare av en rättighet som minskar en fastighets värde berättigad till
ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare enligt första
stycket minskas med det belopp som motsvarar den värdeminskning för fastigheten
som rättigheten inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastighetens
ägare inte kan minskas utan att skada uppkommer för innehavaren av en fordran
med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med
motsvarande belopp.

14 §
Avsteg får göras från 6 §, såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, och
från 12 § första stycket eller 13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare
vilkas rätt beröres medger det.
Om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det, får
avsteg göras från följande bestämmelser i denna lag:
6 §, såvitt den innebär skydd för enskilt intresse,
12 § första stycket,
12 a § första stycket andra meningen, och
13 §.
Svarar fastighet för fordran, får avsteg från 13 § med stöd av ägarens samtycke
ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation.
Medgivande av rättsägare behövs ej, om upplåtelsen är väsentligen utan betydelse
för honom.

15 §
Ledningsrättsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering
förordnats att ledningsrättsfråga skall prövas enligt denna lag, får frågan dock
upptagas utan ansökan.
Ledningsrättsfråga får prövas gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning. Sådan gemensam förrättning får åter delas upp på skilda
förrättningar.
Är ledningen av större omfattning får, om det finnes lämpligt, prövningen av
ledningsrättsfråga uppdelas på skilda förrättningar, envar avseende viss sträcka
av ledningen.

Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten
förordna om prövning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

22 §1
Om hinder icke möter mot upplåtelsen, skall lantmäterimyndigheten meddela
ledningsbeslut.
Om det inte finns något hinder mot upplåtelsen, skall lantmäterimyndigheten
meddela ledningsbeslut.
I ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåtes för ledningen,
3. fastighet eller del därav som inlöses,

4. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
5. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
6. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena
finnes påkallade.
I ett ledningsbeslut anges
1. ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet,
2. utrymme som upplåts för ledningen,
3. en fastighet eller del av en fastighet som inlöses,
4. en byggnad eller annan anläggning som omfattas av ett beslut enligt 12 a §,
5. bestämmelser som avses i 1 § andra stycket,
6. den tid inom vilken ledningen skall vara utförd,
7. övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena är
påkallade.
Prövas ledningsrättsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får ledningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

34 a §
En fråga om att byggnader eller andra anläggningar enligt 12 a § inte längre
skall höra till en fastighet får prövas vid en ny förrättning även om villkoren
i 33 § första stycket inte är uppfyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)1
dels att 13, 16, 17 och 24 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a och 35 a §§, och
närmast före 12 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Överföring av fastighetstillbehör

12 a §
Lantmäterimyndigheten får besluta att sådana byggnader eller andra anläggningar,
som enligt 2 kap. 1 § jordabalken hör till en fastighet och ingår i
gemensamhetsanläggningen, skall överföras till och vara samfällda för de
fastigheter som deltar i gemensamhetsanläggningen. För ett sådant beslut krävs
att åtgärden leder till en mer ändamålsenlig markanvändning och att fördelarna
av åtgärden överväger de kostnader och olägenheter som den medför.

13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § gäller 5 kap. 10-12
§§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall inlösen inte anses som ett
sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket
fastighetsbildningslagen.
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § eller åtgärd enligt
12 a § gäller 5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall
inlösen inte anses som ett sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket fastighetsbildningslagen.

16 §
Avsteg får göras från
1. 5 §, om ägarna av de fastigheter som skall deltaga i anläggningen medger det,
2. 8 § såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, 12 § första stycket eller
13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt beröres medger det,

3. 15 §, om det medges av fastighetsägare som ålägges större bidragsskyldighet
än som i annat fall skolat gälla och avvikelsen från bestämmelsen icke sker i
otillbörligt syfte.
Avsteg får göras från
1. 5 §, om ägarna av de fastigheter som skall delta i anläggningen medger det,
2. 8 § såvitt den innebär skydd för enskilt intresse, 12 § första stycket eller
13 §, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det,
3. 12 a § andra meningen, om anläggningens ägare medger det,
4. 15 §, om det medges av fastighetsägare som åläggs större bidragsskyldighet än
som annars skulle ha gällt och avvikelsen från bestämmelsen inte sker i
otillbörligt syfte.
Svarar fastighet för fordran, får avsteg från 13 eller 15 § med stöd av ägarens
samtycke ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras
fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs ej, om anläggningens inrättande
är väsentligen utan betydelse för honom.

17 §
Anläggningsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering förordnats
att anläggningsfråga skall prövas enligt denna lag, får frågan dock upptagas
utan ansökan.
Anläggningsfråga får prövas gemensamt med annan anläggningsfråga eller med
fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Sådan gemensam förrättning får
åter delas upp på skilda förrättningar.

Om det behövs vid en förrättning enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten
förordna om prövning enligt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

24 §2
Om hinder icke möter mot anläggningen, skall lantmäterimyndigheten meddela
anläggningsbeslut.
Om det inte finns något hinder mot att inrätta gemensamhetsanläggningen, skall
lantmäterimyndigheten meddela anläggningsbeslut.
I anläggningsbeslut anges
1. anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall deltaga i anläggningen,
3. utrymme som upplåtes för anläggningen,
4. fastighet eller del därav som inlöses,

5. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra bestämmas,
6. den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd,

7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande.
I ett anläggningsbeslut anges
1. gemensamhetsanläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga
beskaffenhet i övrigt,
2. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningen,
3. utrymme som upplåts för gemensamhetsanläggningen,
4. en fastighet eller del av en fastighet som inlöses,
5. en byggnad eller annan anläggning som omfattas av ett beslut enligt 12 a §,
6. tiden för gemensamhetsanläggningens bestånd, om en sådan bör bestämmas,
7. den tid inom vilken gemensamhetsanläggningen skall vara utförd,
8. behövliga föreskrifter i fråga om gemensamhetsanläggningens utförande.
I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen deltagande
fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och
drift.

I anläggningsbeslutet får också anges de i gemensamhetsanläggningen deltagande
fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och
drift.
Prövas anläggningsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en
förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

35 a §
En fråga om överföring av byggnader eller andra anläggningar enligt 12 a § får
prövas vid en ny förrättning även om villkoren i 35 § första stycket inte är
uppfyllda.
Om gemensamhetsanläggningen förvaltas av en samfällighetsförening, företräder
föreningen delägarna vid den nya förrättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Lagrådets yttrande
LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-06-05

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 17 maj 2001 (Justitiedepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i jordabalken,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),
4. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Mikael Gulliksson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Enligt förslagen skall under vissa förutsättningar fastighetstillbehör få
överföras från en fastighet till en annan och anläggningar få frigöras från en
fastighet i samband med upplåtelse av en ledningsrätt, även om ägaren till den
fastighet som tillbehöret eller anläggningen frångår motsätter sig det. Vad
beträffar förslagens förenlighet med 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen
anser Lagrådet att, med hänsyn till de förutsättningar under vilka ifrågavarande
åtgärder skall få vidtagas, förslagen i princip kommer att tillgodose
angelägna allmänna intressen (jfr NJA 1996 s. 110). Fastighetsägaren skall
enligt förslagen alltid ha rätt till ersättning, om beslutet innebär en
minskning av fastighetens värde, varför inte heller 2 kap. 18 § andra stycket
regeringsformen utgör hinder för riksdagen att antaga förslagen.

Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen

7 kap. 14 §

Enligt förslaget innebär fastighetsbildningsmyndighetens beslut att vissa
fastighetstillbehör får överföras från en fastighet till en annan. Bestämmelsen
anger inte något om vad som åtgärden innebär i äganderättshänseende.
Bestämmelser i sådant hänseende finns däremot i 5 kap. 7 §
fastighetsbildningslagen och i den föreslagna 12 a § ledningsrättslagen. Att
intet behöver sägas om äganderättsövergång vid ändring i fastighetsindelningen
är naturligt; mark med tillbehör överförs från en registerfastighet till en
annan, som ägs av viss person. Argumentet mot att föreslå en bestämmelse i ämnet
i förevarande fall synes vara att det är fråga om överförande av
fastighetstillbehör och att sådana par définition ägs av ägaren till fastigheten
som de utgör tillbehör till. Emellertid blir ett föremål, som tillförs
fastigheten av någon annan än ägaren, inte fastighetstillbehör om inte föremålet
och fastigheten kommit i samma ägares hand (2 kap. 4 § första stycket första
meningen jordabalken). Till undanröjande av tvekan bör som en ny andra mening i
första stycket tilläggas: "Genom beslutet övergår äganderätten till byggnaden
eller anläggningen till ägaren av den härskande fastigheten."

I andra stycket i paragrafen anges att en byggnad får överföras endast om den
har ett obetydligt värde eller överföringen "väsentligt" förbättrar
möjligheterna att åstadkomma en ändamålsenlig markanvändning. Mönster till
bestämmelsen har hämtats från 5 kap. 7 § där emellertid används uttrycket "i
betydande mån". För normalt språkbruk innebär detta strängare krav. Så är
emellertid inte avsikten. Att i två så likartade bestämmelser - och särskilt
när den ena utgör mönster för den andra - använda olika uttryck för samma sak
måste leda till tolkningsproblem och är inte godtagbart. Antingen måste i
förevarande paragraf användas uttrycket "i betydande mån" - något som Lagrådet
föredrar - eller också måste 5 kap. 7 § ändras.

Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen

12 a §

I paragrafen anges verkningarna i fastighetshänseende av ett frigörande vara att
anläggningen inte längre skall höra till fastigheten. Däremot anges inte vart
den i fortsättningen hör i vidare mån än att det i andra stycket föreskrivs att
äganderätten övergår till innehavaren av ledningsrätten. Frågan torde vara av
övervägande teoretiskt intresse. Den kan dock ha betydelse i fråga om byggnadens
eller anläggningens anknytning till fastighet eller tomträtt enligt 1 § andra
stycket andra meningen. I andra stycket i förevarande paragraf bör därför
tilläggas en ny andra mening av följande lydelse: "Ledningsrätten omfattar
därefter även anläggningen."

13 §

Den s.k. presumtionstidpunkten enligt 4 kap. 3 § expropriationslagen anges i
förslaget skola vara dagen tio år innan förrättningen begärdes. Enligt 15 § kan
emellertid en ledningsrättsfråga tas upp inte bara efter ansökan utan i visst
fall även utan ansökan. Presumtionstidpunkten för det sistnämnda fallet, då
alltså ingen begäran har gjorts, kan likväl till nöds utläsas av 13 § i dess
hittillsvarande lydelse genom dess användning av ordet "påkallades", som kan
tänkas täcka det fallet att frågans prövning blivit påkallad av myndighetens
förordnande. Det föreslagna ordet "begärdes" kan emellertid knappast täcka det
fallet att ingen begäran gjorts.

En jämförelse kan göras med den motsvarande bestämmelsen i 5 kap. 10 §
fastighetsbildningslagen, där också ordet "begärdes" används. Det finns
emellertid inte något fall där fastighetsreglering kan ske utan att det begärts
av någon som enligt 5 kap. 3 § den lagen har rätt att påkalla
fastighetsreglering. Då möter användningen av ordet "begärdes" i 10 § inte någon
invändning.

Lagrådet förordar således att i förevarande paragraf det uttryckligen anges
vilken presumtionstidpunkten skall vara om frågan prövas utan att det begärts.

22 §

Genom "ledningsbeslutet" erhåller adressaten s.k. ledningsrätt (jfr 1 §). Det
bör av beteckningen framgå att beslutet är bärare av denna rättighet. Lagrådet
föreslår därför att termen ändras till ledningsrättsbeslut. Jfr Lagrubrikerna
Ledningsrättslag och Anläggningslag. Ändringen föranleder dessutom
följdändringar.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 juni 2001

Närvarande: statsrådet Thalén, ordförande, och statsråden Winberg, Ulvskog,
Sahlin, von Sydow, Klingvall, Messing, Engqvist, Rosengren, Wärnersson, Lejon,
Lövdén, Ringholm.

Föredragande: statsrådet Lejon

Regeringen beslutar proposition 2000/01:138 Överföring av fastighetstillbehör

1 Balken omtryckt 1971:1209.
2 Senaste lydelse 1992:1460.
1 Lagen omtryckt 1992:1212.
2 Senaste lydelse 1995:1394.
3 Senaste lydelse 1998:865.
1 Senaste lydelse 1995:1404.
1 Lagen omtryckt 1992:1148.
2 Senaste lydelse 1995:1405.
1 Lagen omtryckt 1971:1209.
2 Senaste lydelse 1992:1460.
1 Lagen omtryckt 1992:1212.
2 Senaste lydelse 1995:1394.
3 Senaste lydelse 1998:865.
1 Senaste lydelse 1995:1404.
1 Lagen omtryckt 1992:1148.
2 Senaste lydelse 1995:1405.
3 Balken omtryckt 1971:1209.
4 Senaste lydelse 1992:1460.
1 Lagen omtryckt 1992:1212.
2 Senaste lydelse 1995:1394.
3 Senaste lydelse 1998:865.
1 Senaste lydelse 1995:1404.
1 Lagen omtryckt 1992:1148.
2 Senaste lydelse 1995:1405.

Prop. 2000/01:138

3

1

70

1

Prop. 2000/01:138
Bilaga 1

Prop. 2000/01:138
Bilaga 2

78

1

Prop. 2000/01:138
Bilaga 3

Prop. 2000/01:138
Bilaga 3

83

1

Prop. 2000/01:138
Bilaga 4

99

1

Prop. 2000/01:138
Bilaga 5

Prop. 2000/01:138
Bilaga 5

Prop. 2000/01:138
Bilaga 6

Prop. 2000/01:138

100

1