Regeringens proposition
2000/01:111

Skyddet för vissa djur- och växtarter och deras livsmiljöer
Prop.
2000/01:111

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 15 mars 2001

Lena Hjelm-Wallén
Kjell Larsson
(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
För att genomföra vissa krav i art- och habitatdirektivet (direktiv 92/43/EEG)
och fågeldirektivet (direktiv 79/409/EEG) föreslås lagändringar. I huvudsak
innebär ändringarna att med ett tillståndsförfarande göra det nödvändigt att på
det sätt som direktiven kräver bedöma verksamheter och åtgärder som kan äventyra
skyddet för vissa djur- och växtarter och deras livsmiljöer. Det rör sig om
arter och livsmiljöer som gemenskapen har intresse av att skydda och som ingår i
ett europeiskt ekologiskt sammanhängande nät av områden (Natura 2000).
Ändringarna innebär att verksamheter får påbörjas och åtgärder får vidtas först
efter det att man har förvissat sig om att bevarandet av arterna och
livsmiljöerna inte äventyras. Om en verksamhet eller åtgärd kan antas på ett
betydande sätt påverka miljön i ett särskilt skydds- eller bevarandeområde,
måste tillstånd sökas. Tillstånd får lämnas, om bevarandet av den berörda arten
eller livsmiljön inte skadas eller störs på ett sätt som strider mot direktivens
syfte. Under vissa angivna förutsättningar får en sådan verksamhet eller åtgärd
ändå tillåtas. I så fall krävs att regeringen prövar frågan.
De ändringar och förtydliganden som föreslås berör såväl miljöbalken som andra
lagar enligt vilka verksamheter och planer för verksamheter prövas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i miljöbalken 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
17
2.3 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437) 18
2.4 Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) 19
2.5 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149) 20
2.6 Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen
(1979:429) 21
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet 22
2.8 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10) 23
2.9 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) 25
2.10 Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45) 26
2.11 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787) 27
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet 28
3 Ärendet och dess beredning 29
4 Bakgrund 30
5 Art- och habitatdirektivets och fågeldirektivets krav 32
6 De svenska reglerna om skydd för områden 34
6.1 Områden som bör eller skall skyddas 34
6.2 Skyddet för områdena 34
7 Den lagtekniska lösningen 36
7.1 Skyddet för områden som har förklarats som särskilda skydds- eller
bevarandeområden 36
7.1.1 Tillståndskrav för verksamheter och
åtgärder som på ett betydande sätt kan
påverka miljön i ett särskilt skydds- eller bevarandeområde 36
7.1.2 Förutsättningar för tillstånd när en
verksamhet eller åtgärd kan skada eller
befaras medföra en betydande störning i området 43
7.1.3 Användning av mark och vatten får inte
strida mot bestämmelserna om skydd för de särskilda skydds- och
bevarandeområdena 45
7.1.4 Pågående verksamheter 49
7.2 Skyddet för blivande skydds- och bevarandeområden 50

7.3 Prövningen av frågor om tillstånd 52
7.3.1 Bedömningen av hur en verksamhet eller
åtgärd påverkar det skyddade naturområdet 53
7.3.2 Förfaranderegler när regeringens tillåtelse
krävs 54
7.3.3 Sambandet med prövning enligt annan lagstiftning 55
7.4 Kompensationsåtgärder 57
7.5 Artskyddet 59
7.6 Ersättning på grund av skyddsåtgärder 60
7.7 Straffbestämmelser 61
7.8 Övrigt 61
8 Konsekvenser 62
9 Författningskommentar 65
9.1 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken 65
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
72
9.3 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437) 72
9.4 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) 73
9.5 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) 73
9.6 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen
(1979:429) 73
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
73
9.8 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) 73
9.9 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) 74
9.10 Förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45) 74
9.11 Förslaget till lag om ändring i fiskelagen (1993:787) 74
9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet 74
Bilaga 1 Art- och habitatdirektivet 75
Bilaga 2 Fågeldirektivet 89
Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian Genomförande av
art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet 98
Bilaga 4 Promemorians lagförslag 100
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 130
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 131
Bilaga 7 Lagrådets yttrande 154
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001 158
Rättsdatablad 159

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i miljöbalken,
2. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
3. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
4. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),
5. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),
6. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),
7. lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
8. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
9. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
10. lag om ändring i minerallagen (1991:45),
11. lag om ändring i fiskelagen (1993:787),
12. lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
2
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs1 i fråga om miljöbalken
dels att rubriken närmast före 7 kap. 28 § skall utgå,
dels att 4 kap. 1 §, 6 kap. 1, 7 och 8 §§, 7 kap. 27-29 §§, 8 kap. 1 §, 11 kap.
9 §, 12 kap. 1 och 2 §§, 17 kap. 3 §, 19 kap. 2 §, 21 kap. 7 §, 29 kap. 4 §, 31
kap. 4 och 5 §§ samt rubriken närmast före 7 kap. 27 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas fem nya paragrafer, 4 kap. 8 § samt 7 kap.
28 a, 28 b, 29 a och 29 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
1 §
De områden som anges i 2-7 §§ är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som
finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra
ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast om det inte möter
något hinder enligt 2-7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt
skadar områdenas natur- och kulturvärden.
De områden som anges i 2-8 §§ är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som
finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra
ingrepp i miljön får komma till stånd endast om
1. det inte möter något hinder enligt 2-8 §§ och
2. det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och
kulturvärden.
Bestämmelserna i första stycket och 2-6 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av
befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av
anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör
bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana
fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket 2 och i 2-6 §§ utgör inte hinder för
utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för
utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda
skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av
sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket.

8 §

En användning av mark och vatten som kan påverka ett naturområde som har
förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 och som omfattar
verksamheter eller åtgärder som kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a § får komma
till stånd endast om sådant tillstånd har lämnats.
6 kap.
1 §
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd enligt 9, 11
och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. En
sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd enligt 7 kap.
28 a § eller 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt 17
kap.
Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning
även i dispensärenden eller andra ärenden enligt denna balk eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det behövs för att kunna
bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även föreskriva om undantag från
skyldigheten enligt första stycket att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning
för verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande.
7 §2
En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som kan antas
medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de uppgifter som behövs för
att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland
1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om lokalisering,
utformning och omfattning,
2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall
undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall undvikas att verksamheten
eller åtgärden medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
överträds,
3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga inverkan på
människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och vatten samt andra
resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas medföra,
4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt alternativa
utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett visst alternativ har
valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att verksamheten eller åtgärden
inte kommer till stånd, och
5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-4.
I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan kan antas
får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att nå samma
syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i första stycket 4
redovisas.
För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla vad som anges i
första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn till verksamhetens
eller åtgärdens art och omfattning.

För verksamheter eller åtgärder som kan antas påverka miljön i ett naturområde
som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 skall en
miljökonsekvensbeskrivning alltid innehålla de uppgifter som behövs för
prövningen enligt 7 kap. 28 b och 29 §§. Om miljökonsekvensbeskrivningen har
upprättats enbart för en prövning enligt 7 kap. 28 b och 29 §§, behöver
beskrivningen endast innehålla de uppgifter som behövs för den prövningen.
Av 22 kap. 1 § första stycket 6 framgår att en ansökan i ett ansökningsmål skall
innehålla en säkerhetsrapport i de fall verksamheten omfattas av lagen
(1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga
kemikalieolyckor.
8 §
När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende om
miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet, skall detta kungöras tillsammans
med kungörelsen om ansökan enligt 19 kap. 4 § och 22 kap. 3 §. Om en
miljökonsekvensbeskrivning har upprättats i något annat mål eller ärende som rör
en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan,
skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts skall kungörelsen ske tillsammans
med kungörelsen av ansökan. Därefter skall ansökan och
miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för allmänheten, som skall
beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet prövas.
När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras.
Samtidigt skall också kungöras hur allmänheten kan få tillgång till information
om innehållet. Vidare skall den ansvariga myndigheten i den stat med vilken
samråd hållits enligt 6 § informeras.

När en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats enbart för en prövning enligt 7
kap. 28 b och 29 §§, eller när ett beslut avser enbart en sådan prövning, skall
vad som anges i första och andra styckena i denna paragraf tillämpas i den
utsträckning som behövs för prövningen eller, om det är lämpligt, för att
allmänheten skall få tillgång till information om innehållet.
7 kap.
Förteckning över vissa naturområden
Särskilda skyddade områden
27 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande föra
en förteckning över naturområden som bör beredas skydd i enlighet med
internationella åtaganden eller nationella mål om skydd av sådana områden. Av
förteckningen skall det framgå vilket internationellt åtagande eller nationellt
mål som har föranlett att området har tagits upp i förteckningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande föra
en förteckning över naturområden som bör beredas skydd eller har beretts skydd
1. som särskilt skyddsområde enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april
1979 om bevarande av vilda fåglar3, senast ändrat genom direktiv 97/49/EG4,
2. som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj
1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter5, ändrat genom
direktiv 97/62/EG6, eller
3. enligt internationella åtaganden eller nationella mål om skydd för
naturområden.

Av förteckningen skall det framgå vad som föranlett att området har tagits upp i
förteckningen och enligt vilket direktiv, internationellt åtagande eller
nationellt mål som förtecknandet har skett.
Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det fortsatta
skyddsarbetet.
28 §
Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde om området
enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda
fåglar7, senast ändrat genom kommissionens direktiv 97/49/EG8 är särskilt
betydelsefullt för skyddet av sådana fåglar.
Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde, om området
enligt direktiv 79/409/EEG är särskilt betydelsefullt för skyddet av vilda
fåglar.
Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har utpekats som ett
område av intresse för gemenskapen skall av regeringen förklaras som särskilt
bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande
av livsmiljöer samt vilda djur och växter9, senast ändrat genom rådets direktiv
97/62/EG10.
Ett område som enligt artikel 4.4 i direktiv 92/43/EEG om bevarande av
livsmiljöer samt vilda djur och växter har valts ut som ett område av intresse
för gemenskapen skall av regeringen förklaras som särskilt bevarandeområde.
Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring enligt första
eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre motiverar en sådan
förklaring.

28 a §

Tillstånd krävs för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett
betydande sätt kan påverka miljön i ett naturområde som har förtecknats enligt
27 § första stycket 1 eller 2.

Tillstånd enligt första stycket krävs inte för verksamheter och åtgärder som
direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av
det berörda området.

28 b §

Tillstånd enligt 28 a § får lämnas endast om verksamheten eller åtgärden ensam
eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder
inte

1. kan skada den livsmiljö eller de livsmiljöer i området som avses att skyddas,

2. medför att den art eller de arter som avses att skyddas utsätts för en
störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten
eller arterna.
29 §
För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt
bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av områdesskydd, om
dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd enligt sådana föreskrifter
inte meddelas utan regeringens tillåtelse.
Trots bestämmelserna i 28 b § får tillstånd enligt 28 a § lämnas, om
1. det saknas alternativa lösningar,
2. verksamheten eller åtgärden måste genomföras av tvingande orsaker som har ett
väsentligt allmänintresse och
3. de åtgärder vidtas som behövs för att kompensera för förlorade miljövärden så
att syftet med att skydda det berörda området ändå kan tillgodoses.
Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart att
verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på områdets
naturvärden.
Ett beslut om tillstånd med stöd av första stycket får lämnas endast efter
regeringens tillåtelse.

29 a §

Om ett tillstånd lämnas efter regeringens tillåtelse enligt 29 §, är den som
ansökt om tillståndet skyldig att bekosta de kompensationsåtgärder som anges i
beslutet om tillstånd.
Första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att kräva
att sökanden skall stå för kostnaderna. Vid avvägningen skall särskilt beaktas
det allmänintresse som avses i 29 § första stycket 2.

29 b §

Frågor om tillstånd enligt 28 a § prövas av länsstyrelsen i det län där det
berörda området finns.

För en verksamhet eller åtgärd som omfattas av tillståndsplikt eller
dispensprövning till följd av bestämmelserna i 9 kap. eller 11-15 kap. skall
dock frågan om tillstånd enligt 28 a § prövas av den myndighet som prövar den
andra tillståndsfrågan eller dispensen. Innan myndigheten meddelar sitt beslut,
skall den länsstyrelse som avses i första stycket beredas tillfälle att yttra
sig.
8 kap.
1 §
Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada eller
fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom
eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt
levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om
det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en
sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då ett sådant djur måste dödas,
skadas eller fångas till försvar mot angrepp på person eller värdefull egendom.
Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada, fånga
eller störa vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg,
rom eller bon eller att skada eller förstöra sådana djurs fortplantningsområden
och viloplatser får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt
levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om
det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en
sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då ett sådant djur måste dödas,
skadas, fångas eller störas till försvar mot angrepp på person eller värdefull
egendom.
Särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur av viss
art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.
11 kap.
9 §
För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte något annat
följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om tillstånd till
vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om tillstånd till
markavvattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte skall prövas av
miljödomstolen enligt 7 kap. 19 och 20 §§ lagen (1998:812) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.
Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även om det inte
krävs tillstånd för verksamheten.
Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för
bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.

Oavsett vad som följer av 11-15, 19 och 23 §§, kan det för en viss verksamhet
eller åtgärd krävas tillstånd enligt 7 kap. 28 a §.
12 kap.
1 §
Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus, sand, lera,
jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock markinnehavare vidta
sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av föreskrifter som har
meddelats med stöd av andra stycket.
Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus, sand, lera,
jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock markinnehavare vidta
sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av 7 kap. 28 a § eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket i denna paragraf.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att
åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens husbehov inte får vidtas
utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke får föreskrivas om
åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i första stycket angivna
naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på miljön.
Första och andra stycket gäller inte
1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,
2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
eller
3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter.
2 §
Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av det
material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på
miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en
täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart
som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.
Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av det
material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på
miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en
täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart
som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Tillstånd får inte heller
lämnas i strid mot 7 kap. 28 a-29 §§.
Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall beaktas
behovet av brukningsbar jordbruksmark.

17 kap.
3 §
Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten av en
verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om
1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt 1 kap. 1 §
skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag,
2. verksamheten utanför ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller andra
stycket har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde,
kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom området,
2. verksamheten utanför ett område som förtecknats enligt 7 kap. 27 § kan antas
mer än obetydligt skada naturvärdet inom området,
3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje stycket.
Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet som är
tillståndspliktig enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av
balken.
Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning av
verksamheten, skall regeringen omedelbart lämna besked om förbehållet till den
tillståndsprövande miljödomstolen eller myndigheten.
19 kap.
2 §
Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet eller åtgärd
endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § skall
förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande överlämna frågan till
regeringens avgörande. Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten
enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av
tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.
Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet eller åtgärd
endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § eller enligt 7
kap. 29 §, skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande
överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om regeringen skall
pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har förbehållit sig
prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.
Att det finns en skyldighet att underrätta regeringen om verksamhet enligt 17
kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.
21 kap.
7 §
Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas
enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §, skall miljödomstolen med eget
yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om
regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har
förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.
Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas
enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § eller enligt 7 kap. 29 §, skall
miljödomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.
Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 §
eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17
kap. 3 §.
Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat allmänt
intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall domstolen med
eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma gäller, om
Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall överlämnas till
regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets beslut som rör Försvarsmakten,
Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt
skall domstolen alltid med eget yttrande överlämna ärendet till regeringens
avgörande.

29 kap.
4 §
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en verksamhet
eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillåtlighetsbeslut,
tillstånd, godkännande eller medgivande eller gjort en anmälan som föreskrivs i
denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, döms för
otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot villkor som
meddelats i samband med tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller
dispens enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd
av balken eller vid omprövning av sådana tillstånd eller villkor.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för gärningen
kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

I fråga om en verksamhet eller åtgärd som omfattas av tillståndsplikt enligt 7
kap. 28 a § döms inte till ansvar enligt första stycket denna paragraf, om
tillstånd eller dispens för verksamheten eller åtgärden har lämnats till följd
av bestämmelserna i 9 eller 11-15 kap.
31 kap.
4 §
Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att
mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en
fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller
1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör
nationalparker,
2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränkningar som
rör naturreservat och kulturreservat,
3. förbud eller beslut att inte medge dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket
inom biotopskyddsområde,
4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör
vattenskyddsområden, eller
4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör
vattenskyddsområden,

5. skydd för särskilda områden enligt 7 kap. 28 a-29 b §§,
5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss
verksamhet.
6. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss
verksamhet.
En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter björn,
lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.
5 §
Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1-4 att det krävs tillstånd
för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om tillstånd
vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1-5 att det krävs tillstånd
för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om tillstånd
vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap. 24 § och
vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. För verksamheter som påbörjats före den 1 juli 2001 krävs inte tillstånd
enligt 7 kap. 28 a §.

2.2
Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 a §11
Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att utvinna
naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln
tillämpas dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att genom
borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna
naturtillgångar från den. I fråga om förfarandet, kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.3
Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Härigenom föreskrivs att 65 a § rennäringslagen (1971:437)12 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
65 a §13
Rennäringen skall bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga
produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som
den biologiska mångfalden behålls.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande
att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de
föreskrifter som i övrigt behövs om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte
vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Länsstyrelsen får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att
föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket skall efterlevas.
Länsstyrelsen får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att
föreskrifter som har meddelats med stöd av tredje stycket skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får meddelas först sedan det har visat sig att
länsstyrelsens råd inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns
särskilda skäl, får länsstyrelsen dock omedelbart meddela förelägganden eller
förbud.
I beslut om föreläggande eller förbud får länsstyrelsen sätta ut vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.4
Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs att 8 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §14
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en
ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet
med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser
göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks
bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall ledningsrätt
upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom
besvär hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.5
Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs att 9 § anläggningslagen (1973:1149)15 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §16
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en
gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om
syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre
avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks
bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall anläggning
inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom
besvär hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.6
Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
Härigenom föreskrivs att 4 § skogsvårdslagen (1979:429)17 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §18
Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall
inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § andra stycket
miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap.
samma balk eller med stöd av annan lag.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.7
Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
Härigenom föreskrivs att 5 b § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet19 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 b §20
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5
§ miljöbalken tillämpas.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att uppföra,
inneha eller driva en kärnteknisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva att det i andra ärenden om tillstånd enligt
denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.
När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och
kraven på denna samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.8
Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10) 21 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
8 §22
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse förstörd
byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom
fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller
rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första stycket
4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första
stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av
fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren
begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, förbud enligt 7
kap. 11 § andra stycket samt föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 §
fjärde stycket samma balk och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429),
under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller
rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta
förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. och 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, beslut som
innebär att tillstånd enligt 7 kap. 11 § andra stycket eller 28 b-29 a §§ samma
balk inte meddelas, föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket
samma balk eller beslut som innebär att dispens enligt samma lagrum inte
meddelas, samt beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429), allt under
förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller
rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta
förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose
ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att
ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i
första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för
ersättning eller inlösen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.9
Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs att 1 och 5 §§ jaktlagen (1987:259) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §23
Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande inom
svenskt territorium samt frågor som har samband därmed.
Lagen gäller också i de fall som anges särskilt
1. inom Sveriges ekonomiska zon,
2. beträffande jakt från svenskt fartyg på det fria havet utanför den ekonomiska
zonen,
3. beträffande jakt från svenskt luftfartyg över det fria havet utanför den
ekonomiska zonen.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i
fråga om skyddet och vården av viltet.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
5 §24
Var och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan liknande
friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet
störs i så liten utsträckning som möjligt.
Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet
hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren i syfte att
motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat
tillfredsställande sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om förbudet att ofreda viltet och om villkoren för att trots förbudet vidta
åtgärder som avses i andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.10
Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § minerallagen (1991:45) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
6 §25
Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller område som en
statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark
eller i strid med föreskrifter som har meddelats för natur- eller kulturreservat
med stöd av 7 kap. miljöbalken.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen, äga rum
inom
1. befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen bestämmer,
2. kyrkogård och annan begravningsplats,
3. område som avses i 4 kap. 5 § miljöbalken.
Ett medgivande enligt andra stycket 3 skall förenas med de villkor som är
nödvändiga för att förhindra att påtaglig skada uppkommer för områdets natur-
och kulturvärden. Länsstyrelsen får även i övrigt förena ett medgivande enligt
andra stycket med villkor.
Ett medgivande enligt tredje stycket 3 skall förenas med de villkor som är
nödvändiga för att förhindra att påtaglig skada uppkommer för områdets natur-
och kulturvärden. Länsstyrelsen får även i övrigt förena ett medgivande enligt
andra stycket med villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.11
Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § fiskelagen (1993:787) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §26
Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne
älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap.
miljöbalken.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårdsområden
gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2.12
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 13 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
13 §
Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och
tappning av vatten efter ansökan av annan än tillståndshavaren, om han vill
utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller efter ansökan av en kommun
eller ett vattenförbund som vill tillgodose den allmänna miljövården eller
hälsovården eller främja fisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna
hamnar, bevattnings- och markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan
sådana bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i
7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
3
Ärendet och dess beredning
Europeiska gemenskapernas kommission har funnit att rådets direktiv 92/43/EEG av
den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L
206, 22.7.1992, s. 7, Celex 31992L0043), härefter kallat art- och
habitatdirektivet, och rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om
bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, 25.4.1979, s. 1, Celex 31979L0409),
härefter kallat fågeldirektivet, inte är korrekt genomförda i den svenska
lagstiftningen. Direktiven återges i bilagor 1 och 2. Miljödepartementet uppdrog
därför åt professorn och fd. justitierådet Bertil Bengtsson att undersöka vilka
författningstillägg som behövs. Uppdraget redovisades i mars 2000 i
departementspromemorian Genomförande av art- och habitatdirektivet och
fågeldirektivet (Ds 2000:29). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3.
Promemorians lagförslag återges i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats.
En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren och en
sammanställning av remissvaren finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr
M2000/2192/R).
Detta ärende omfattar bl.a. frågan om skyldighet att kompensera för skador på
biotoper vid större exploateringsföretag. Den frågan har tidigare behandlats i
en annan promemoria, Kompensation för förlust av miljövärden (Ds 1997:52). I
erforderliga delar har den tidigare promemorians förslag tagits om hand i den
senare promemorian och i detta ärende.
Under beredningen av ärendet har kommissionen vidtagit rättsliga åtgärder i två
s.k. överträdelseärenden. De ärendena pågår. De tjänstemän hos kommissionen,
Generaldirektoratet för miljö, som bereder överträdelseärendena har lämnat
synpunkter på promemorians lagförslag. Synpunkterna har beaktats.
Förslagen i denna proposition har utformats i samarbete med miljöpartiet och
vänsterpartiet.
Lagförslagen har remitterats till Lagrådet. Lagrådsremissens lagförslag återges
i bilaga 6.
Lagrådets yttrande återges i bilaga 7. Med anledning av yttrandet har
lagförslagen justerats och Lagrådets synpunkter tillgodosetts. Synpunkterna
behandlas närmare i avsnitt 7.2 och i författningskommentaren.

4
Bakgrund
Med medlemskapet i Europeiska unionen blev art- och habitatdirektivet och
fågeldirektivet bindande för Sverige. Enligt dessa två direktiv skall
livsmiljöer och djur- och växtarter skyddas bland annat genom skapandet av ett
europeiskt nätverk av skyddade områden (Natura 2000). Direktiven innebär dels
ett områdesskydd, dels ett artskydd. Syftet är framför allt att bibehålla eller
återställa en gynnsam status för bevarande av vissa typer av livsmiljöer och för
populationer av vissa arter av vilda djur och växter.
Nätverket Natura 2000 skall upprättas genom en särskild procedur, där bl.a.
varje medlemsstat identifierar platser som är viktiga för bevarandet av
livsmiljöer och arter som omfattas av direktiven och utser dessa till särskilda
bevarandeområden. Det handlar om livsmiljöer vars naturliga utbredningsområde
inom gemenskapen är mycket litet eller har krympt avsevärt, t.ex. torvmossar,
hedmarker, sanddyner och livsmiljöer i kust- eller sötvattensområden. Bland
arterna av gemenskapsintresse återfinns en rad svenska djur och växter vars
långsiktiga överlevnad är hotad.
Sverige har till dags dato föreslagit ca 2450 särskilda bevarandeområden enligt
art- och habitatdirektivet och utsett 395 särskilda skyddsområden för
fågellivet. Områdena omfattar sammanlagt närmare 5 miljoner hektar (exkl.
älvsträckor).
Medlemsstaterna måste upprätthålla ett visst skydd för dessa områden. Men varje
medlemsstat får själv välja vilka mekanismer som skall användas inom det egna
landet. Områden kommer således att omfattas av regelverk eller kontrakt och -
när så är lämpligt - skötsel- och förvaltningsplaner. Direktiven innebär vidare
att arter av djur och växter skall skyddas genom bestämmelser om bl.a. förbud
mot att döda, fånga, samla in eller störa arterna.
Bestämmelser som gör det möjligt att uppfylla direktivens krav fanns i den
svenska lagstiftningen redan före medlemskapet och innan miljöbalken trädde i
kraft. Bestämmelserna finns nu huvudsakligen i miljöbalken och jaktlagen
(1987:259) samt i förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken
m.m., artskyddsförordningen (1998:179) och jaktförordningen (1987:905).
Det finns inget krav på att texten i direktiven överförs ordagrant till de
nationella bestämmelserna. Medlemsstaterna måste dock se till att de krav som
ställs i direktiven blir gällande och möjliga att genomdriva. Detta är särskilt
viktigt om EG-lagstiftningen fastställer skyldigheter eller grundar rättigheter
för enskilda. Rättsligt bindande regler är nödvändiga för att EG-kraven skall få
den avsedda effekten.
I Sverige har EG-rätten på miljöområdet genomförts främst genom förordningar som
regeringen utfärdat med stöd av bemyndiganden i miljöbalken. Bestämmelser av
teknisk karaktär har oftast tagits in i myndighetsföreskrifter.
Kommissionens kritik mot det svenska genomförandet avser inte hur direktivens
syften tillgodoses av enskilda medborgare eller av de myndigheter som tillämpar
bestämmelserna. Kritiken handlar om att det svenska regelverket inte ger
tillräckliga garantier för att direktiven genomförs.
Regeringen har ansett att det befintliga regelverket är tillräckligt för att
direktivens krav skall kunna tillgodoses. Det har alltså aldrig varit fråga om
att direktiven i någon del inte skulle genomföras. De svenska bestämmelserna är
dock inte alltid lika detaljerade som direktiven. Ibland används uttryck som
bättre stämmer med den svenska lagstiftningstraditionen. De svenska
bestämmelserna lämnar också i vissa fall domstolar och myndigheter utrymme för
intresseavvägningar och liknande friare bedömningar. Genomförandet i den svenska
lagstiftningen har hittills gjorts så att regelverket gett de yttre ramar som
behövs för att direktivens krav skall kunna tillgodoses i tillämpningen.
Domstolarna och myndigheterna har sedan i de enskilda fallen kunnat närmare
precisera kraven. Utgångspunkten har naturligtvis varit att reglerna skall
tillämpas på ett sätt som är förenligt med direktiven. Lagstiftningen har
däremot i sig inte fullständigt återgett de krav som ställs i direktiven. Det är
detta som kommissionen har kritiserat.
Kommissionen har ansett att de svenska bestämmelserna inte innebär någon garanti
för att direktivens krav får effekt i Sverige. Denna kritik grundas på dels att
de krav som ställs på domstolarna och myndigheterna inte är lika preciserade
som i direktiven, dels att de svenska bestämmelserna traditionsenligt ger det
nödvändiga utrymmet genom att använda uttryck som "...får besluta om de villkor
som behövs för att..." eller liknande.
Beträffande båda direktiven har kommissionen beslutat att väcka talan vid
EG-domstolen. Syftet är att förmå Sverige att justera lagstiftningen. Sedan
regeringen fick kännedom om kommissionens anmärkningar har arbetet i
Regeringskansliet varit inriktat på att undanröja de påstådda oklarheterna. Det
skall inte råda någon tvekan om att direktiven genomförs korrekt.
5
Art- och habitatdirektivets och fågeldirektivets krav
Här lämnas en kort beskrivning av det som krävs enligt direktiven och som har
betydelse för detta ärende.
I art- och habitatdirektivet anges vissa kriterier enligt vilka medlemsstaterna
i EU skall föreslå en lista över områden där det finns sådana livsmiljötyper och
arter som räknas upp i direktivet. Listan skall lämnas till kommissionen
tillsammans med upplysningar som identifierar områdena och anger de förhållanden
som medfört att områdena tagits upp på listan (artikel 4.1). I samförstånd med
varje medlemsstat skall kommissionen med utgångspunkt i medlemsstaternas listor
upprätta ett utkast till en lista över områden av gemenskapsintresse för
bevarandet av livsmiljöer och arter (artikel 4.2). Så snart ett område har förts
upp på denna lista, skall området omfattas av ett visst närmare angivet skydd
(artikel 4.5). Det skyddet beskrivs nedan. Listan skall sedan antas av
kommissionen enligt ett särskilt förfarande (artikel 4.2). När ett område har
valts ut enligt det beskrivna förfarandet, skall den berörda medlemsstaten utse
området till särskilt bevarandeområde (artikel 4.4).
Kommissionen kan också finna att ett område saknas på den lista som
medlemsstaten föreslagit och att området är oundgängligt för bevarandet av en
livsmiljö eller en art. I så fall skall kommissionen inleda ett
samrådsförfarande med medlemsstaten. Om kommissionen och medlemsstaten inte
kommer överens, skall frågan överlämnas till rådet. Rådet kan besluta att
området har gemenskapsintresse (artikel 5.1-3). Under samrådsperioden och i
avvaktan på rådets beslut skall medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder för att
förhindra försämring av den livsmiljö och störningar av den art för vilka
området har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för
målen med direktivet (artikel 5.4 jämförd med 6.2).
När kommissionen har fört upp ett område på sitt utkast till lista över områden
av gemenskapsintresse gäller följande.
Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av de
livsmiljöer och störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om
sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med direktivet
(artikel 6.2).
Alla planer och projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga
för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i
kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande
sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för syftet
med att bevara området. En plan eller ett projekt får godkännas av den
nationella myndigheten först efter att myndigheten har försäkrat sig om att det
berörda området inte kommer att ta skada. Om det är lämpligt, skall myndigheten
också höra allmänhetens åsikt (artikel 6.3).
Om bedömningen är att området skulle kunna komma att skadas, får planen eller
projektet i vissa fall ändå godkännas. Men det förutsätter att det saknas
alternativa lösningar och att planen eller projektet måste genomföras av
tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, inbegripet orsaker av
social eller ekonomisk karaktär. Det förutsätter också att medlemsstaten vidtar
alla nödvändiga kompensationsåtgärder för att säkerställa att Natura 2000 totalt
sett förblir ekologiskt sammanhängande. Om området innehåller en livsmiljötyp
eller art som enligt direktivet är särskilt prioriterad, får man i bedömningen
endast beakta sådana faktorer som rör människors hälsa eller den allmänna
säkerheten, betydelsefulla konsekvenser för miljön eller, efter ett yttrande
från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande
allmänintresse (artikel 6.4).
Fågeldirektivet innehåller också bestämmelser om skydd för vissa arter och deras
livsmiljöer. Artskyddet avser alla europeiska fågelarter med vissa undantag.
Skyddet för livsmiljöer skall avse habitat för vissa angivna arter samt för
flyttfåglars viloplatser och häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden.
Områden som medlemsstaterna enligt direktivet finner är mest lämpliga skall
klassificeras som särskilda skyddsområden.
Skyddsområden enligt fågeldirektivet och bevarandeområden enligt art- och
habitatdirektivet utgör tillsammans det europeiska Natura 2000-nätverket. Art-
och habitatdirektivets skyddsbestämmelser gäller också för skyddsområden enligt
fågeldirektivet (artikel 7 art- och habitatdirektivet jämförd med artikel 4.1-2
fågeldirektivet).
6
De svenska reglerna om skydd för områden
Här redovisas översiktligt de nuvarande bestämmelser om områdesskydd som
anknyter till genomförandet av art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet i
de delar som har betydelse för detta ärende.
6.1 Områden som bör eller skall skyddas
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande föra
en förteckning över naturområden som bör beredas skydd i enlighet med
internationella åtaganden eller nationella mål om skydd av sådana områden. Ett
område som har tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det fortsatta
skyddsarbetet. Detta gäller enligt 7 kap. 27 § miljöbalken.
Enligt förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. skall
Naturvårdsverket föra den förteckning som avses i 7 kap. 27 § miljöbalken. Ett
område skall förtecknas, om kommissionen har beslutat att området skall ingå i
Natura 2000-nätverket eller om regeringen har föreslagit området som ett
bevarandeområde enligt art- och habitatdirektivet. Även ett område som
regeringen inte har föreslagit skall förtecknas, om kommissionen i enlighet med
direktivet har inlett ett samrådsförfarande i syfte att utreda om området
behöver ingå i Natura 2000-nätverket.
Om ett naturområde är särskilt betydelsefullt för skyddet av vilda fåglar, får
regeringen förklara området som särskilt skyddsområde. Om kommissionen har pekat
ut ett område som ett område av intresse för Europeiska gemenskapen, skall
regeringen förklara området som särskilt bevarandeområde enligt art- och
habitatdirektivet. Detta gäller enligt 7 kap. 28 § miljöbalken.
6.2 Skyddet för områdena
Myndigheterna skall prioritera skyddsarbetet för de områden som förtecknats
enligt 7 kap. 27 § miljöbalken. Detta gäller enligt förordningen (1998:1252) om
områdesskydd enligt miljöbalken m.m. Syftet med skyddsarbetet skall vara att
möjliggöra bevarandet eller återställandet av en gynnsam bevarandestatus för de
livsmiljöer och arter som är berörda. I förordningen anges vad som menas med
gynnsam bevarandestatus. Om en statlig myndighet eller en kommun meddelar ett
beslut enligt miljöbalken eller enligt en förordning som har meddelats med stöd
av balken och beslutet kan påverka ett område som ingår i Natura 2000-nätverket,
skall myndigheten eller kommunen särskilt bevaka att en gynnsam bevarandestatus
upprätthålls för de livsmiljöer och arter som behöver skyddas i området.
Att ett område har förtecknats eller förklarats som ett särskilt skyddsområde
eller särskilt bevarandeområde innebär däremot inte i sig att området får något
sådant självständigt områdesskydd. Området kan dock komma att skyddas enligt
andra bestämmelser, t.ex. som nationalpark, kulturreservat eller naturreservat
(7 kap. 2-9 §§ miljöbalken), som biotopskyddsområde, djur- och växtskyddsområde
eller strandskyddsområde (7 kap. 11-18 §§) eller enligt reglerna om samråd (12
kap. 6 §). I bestämmelserna om naturreservat anges att ett område som behövs för
att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer
för skyddsvärda arter får förklaras som naturreservat (7 kap. 4 § andra
stycket). Ett område som har förklarats som ett särskilt skydds- eller
bevarandeområde kan alltså redan på den grunden anses kvalificerat för att
skyddas som naturreservat.
En förklaring som särskilt skydds- eller bevarandeområde innebär att regeringens
tillåtelse krävs för att en myndighet skall kunna besluta att upphäva ett
områdesskydd, besluta om dispens från skyddsföreskrifter eller besluta om
tillstånd enligt sådana föreskrifter. Detta gäller enligt 7 kap. 29 §
miljöbalken, som dock tillåter beslut som uppenbart inte kommer att orsaka mer
än obetydlig skada på områdets skyddsvärden.
En förklaring som särskilt skydds- eller bevarandeområde får upphävas endast
efter samråd med kommissionen, om områdets natur- och kulturvärden inte längre
motiverar en sådan förklaring (7 kap. 28 § tredje stycket).
Det finns möjligheter att genom förbud och förelägganden ingripa mot icke
tillstånds- eller anmälningsliktiga verksamheter och åtgärder som kan skada
natur- och kulturmiljön (12 kap. 6 §).
7
Den lagtekniska lösningen
Här redovisas förslag till de lagändringar som behövs för att det inte skall
råda någon tvekan om att art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet
genomförs korrekt i den svenska lagstiftningen. I samband med förslagen
redovisas den kritik som kommissionen har riktat mot den svenska lagstiftningen
och de brister som kunnat konstateras.
7.1 Skyddet för områden som har förklarats som särskilda skydds- eller
bevarandeområden
Enligt gällande bestämmelser får regeringen förklara ett naturområde som
särskilt skyddsområde, om området enligt fågeldirektivet är särskilt
betydelsefullt för skyddet av vilda fåglar. Vidare skall ett område som av
kommissionen pekats ut som ett område av intresse för gemenskapen förklaras som
ett särskilt bevarandeområde enligt art- och habitatdirektivet. I lagtexten
kallas dessa områden för särskilda skyddsområden och särskilda bevarandeområden.
Den svenska lagstiftningen innehåller redan ett regelsystem som syftar till att
skydda områdena. Vissa ändringar och kompletteringar är dock nödvändiga.
7.1.1 Tillståndskrav för verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan
påverka miljön i ett särskilt skydds- eller bevarandeområde
Regeringens förslag: Det skall krävas tillstånd för att bedriva en verksamhet
eller vidta en åtgärd som på ett betydande sätt kan påverka miljön i sådana
naturområden som omfattas av art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet.
Tillstånd får lämnas endast om verksamheten eller åtgärden ensam eller
tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder inte
kan skada de livsmiljöer eller befaras på ett betydande sätt störa bevarandet av
de arter i områdena som skyddet avser. Tillstånd behövs inte för verksamheter
eller åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln av
områdena.

Promemorians förslag: I stället för ett tillståndsförfarande innebär
promemorians förslag i huvudsak följande. Reglerna om särskilda skydds- och
bevarandeområden kompletteras med dels en uttrycklig allmän bestämmelse om att
sådana områden skall vara skyddade mot skadlig inverkan på miljön enligt regler
i miljöbalken eller i andra författningar, dels en uttrycklig allmän bestämmelse
om skyldighet för tillsynsmyndigheten att vidta lämpliga åtgärder för att
förhindra skada på områdenas naturvärden och störningar av betydelse. En
verksamhet eller åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt
enligt andra bestämmelser i miljöbalken skall anmälas för samråd, om den kan
påverka ett särskilt skydds- eller bevarandeområde. En myndighet skall ingripa
mot verksamheter eller åtgärder som kan medföra bestående skadeverkningar eller
störningar av betydelse på området.
Remissinstanserna: Kammarkollegiet, Statens jordbruksverk, Länsstyrelserna i
Kronobergs och Skåne län, Södertälje och Malmö kommuner samt Naturhistoriska
riksmuseet och Svenska botaniska föreningen har tillstyrkt promemorians förslag.
Svea hovrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Kronobergs
län, Skogsstyrelsen, Energimyndigheten, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Göteborgs, Karlstads, Umeå och Luleå kommuner samt Skogsindustrierna, Grus och
makadamföreningen, Svenska torvproducentföreningen och Svenska kyrkan har inte
haft några invändningar mot promemorians förslag i stort. Svenska gruvföreningen
har avstyrkt förslagen med motiveringen att de skulle medföra långtgående
negativa konsekvenser för gruvbranschen. Sveriges geologiska undersökning,
Bergsstaten samt Pajala, Kiruna och Gällivare kommuner har avstyrkt förslagen
med hänvisning bl.a. till att effekterna i en rad avseenden inte är rimliga och
att frågorna borde utredas mer allsidigt. De tre sistnämnda kommunerna har
därutöver anfört att det inte förespeglats dem att några nya restriktioner
skulle tillkomma rörande de Natura 2000-områden som finns i kommunerna. Svenska
kommunförbundet har avstyrkt förslagen och förordat att frågorna skall utredas
inom ramen för den pågående översynen av miljöbalken.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt om alla de skyddsformer som
föreslås i promemorian verkligen behövs. Länsstyrelsen har anfört att de nya
skyddsinstituten riskerar att skada delar av det arbete som lagts ner på att
upprätta goda kontakter med markägare. I förankringsprocessen har markägarna
fått ta del av preliminära bedömningar av vilka inskränkningar som blir aktuella
i respektive område. För att det praktiska genomförandet av direktiven skall
skadas så litet som möjligt, är det viktigt att så få oförberedda beslut som
möjligt läggs på markägarna. Liknande synpunkter har förts fram av Länsstyrelsen
i Östergötlands län och Norrköpings kommun. I denna fråga har flera
remissinstanser pekat på att promemorians förslag inte återspeglar möjligheten
att vidta nödvändiga åtgärder genom avtal.
Länsstyrelsen i Stockholms län har vidare anfört i huvudsak följande. Isolerade
restpopulationer av en hotad art kan slås ut av tillfälliga störningar utan att
den fysiska miljön för arten ändras annat än helt tillfälligt. Promemorians
förslag saknar hänsyn till detta. Artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet bör
återspeglas tydligare. Direktivens undantag för planer och projekt som hänger
samman med skötseln av områdena bör också återspeglas i de svenska
bestämmelserna. Naturvårdsverket har pekat på att bedömningar måste göras också
i fråga om verksamheter och åtgärder som inte är tillstånds- eller
anmälningspliktiga. Även Länsstyrelserna i Västra Götalands, Västernorrlands och
Norrbottens län samt Industriförbundet har pekat på att direktivens krav bör
återspeglas bättre.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har anfört att det bör
införas en skyldighet för regeringen att förklara områden som särskilda skydds-
eller bevarandeområden om förutsättningarna för det är uppfyllda enligt
direktiven.
Naturvårdsverket har föreslagit kompletteringar till promemorians förslag och i
samband med det förordat andra lagtekniska lösningar. Ett förslag är att bland
de allmänna hänsynsreglerna ta in en bestämmelse som anger förutsättningarna för
att få bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd som kan få betydelse för de
särskilda skydds- och bevarandeområdena. Verket har också förordat en annan
uppbyggnad av de berörda bestämmelserna i 7 kap. miljöbalken. I den delen har
verket föreslagit att det skall införas en bestämmelse som anger syftet med
Natura 2000-nätverket.
Svenska naturskyddsföreningen har anfört att promemorians förslag är bra men
inte tillräckliga och anfört i huvudsak följande. Det bör framgå att huvudregeln
är ett förbud mot åtgärder som kan befaras skada områdena. Förbudet bör gälla
så fort det är sannolikt att området är skyddsvärt enligt direktiven.
Skyddsområden bör kunna bildas även om det skulle strida mot detaljplan eller
områdesbestämmelser. Liknande synpunkter har lämnats av Stiftelsen Stolta stad.

Försvarsmakten och Fortifikationsverket har pekat på att ett antal av
Försvarsmaktens övnings- och skjutfält har föreslagits ingå i Natura
2000-nätverket och anfört att föreslagna lagändringar inte bör få motverka
möjligheterna att på dessa fält utbilda och öva värnpliktiga och krigsförband.
Svenska jägareförbundet har anfört att det är oklart om en sådan verksamhet som
jakt skulle anses kunna påverka områdena på ett betydande sätt och att ett
tydliggörande skulle behövas i författningskommentarerna. Svenska
kraftverksföreningen och Sveriges elleverantörer har uttryckt oro över att de
föreslagna bestämmelserna ger intryck av att tillstånd för befintliga
verksamheter skulle kunna rivas upp.

Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkten i detta ärende är att den svenska lagstiftningen redan ger det
utrymme som krävs och att myndigheterna tillämpar bestämmelserna på ett sätt som
är förenligt med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. Bestämmelserna
om särskilda skydds- och bevarandeområden bygger på förutsättningen att
myndigheterna positivt verkar för att bevara miljön i områdena och ingriper mot
sådana miljöhot som direktiven syftar på. Beträffande möjligheten att ingripa
mot olika företag som kan befaras störa eller försämra miljön, utgår
bestämmelserna från att nödvändigt skydd skall finnas redan när regeringen
förklarar ett område som särskilt skydds- eller bevarandeområde (se prop.
1997/98:45, del 2, s. 100 och angående tidigare lagstiftning prop. 1994/95:117,
s. 57 och 74). När det gäller åtgärder som därefter kan negativt påverka miljön
i ett särskilt skydds- eller bevarandeområde, kommer sådana åtgärder normalt att
vara förbjudna enligt de föreskrifter som gäller för området. Avsteg från
sådana skyddsföreskrifter förutsätter regeringens tillåtelse (7 kap. 29 §
miljöbalken).
Även om lagstiftningen alltså utgår från att myndigheterna på traditionellt vis
tillämpar bestämmelserna i noggrann överensstämmelse med deras syfte, finns det
inga garantier för att myndigheterna kommer att upprätthålla det skydd som
direktiven föreskriver. En sådan tillämpning är inte obligatorisk. Detta är
kärnan i kommissionens kritik.
Men inte ens en strikt tillämpning av direktiven utesluter att myndigheterna har
en viss frihet i bedömningen, t.ex. i bedömningen av vad som är en betydande
påverkan. För att undanröja tvivel om att direktiven genomförs korrekt, är det
dock möjligt och lämpligt att precisera bestämmelserna så att de bättre
återspeglar direktivens krav.
Det saknas utrymme för att, som några remissinstanser förordat, låta bli att
genomföra direktiven korrekt.

Skyldigheten att vidta åtgärder för bevarande
Artikel 6 art- och habitatdirektivet inleds med en bestämmelse om att
medlemsstaterna för de särskilda bevarandeområdena skall vidta nödvändiga
åtgärder för bevarande. Detta innefattar att utarbeta lämpliga skötsel- och
förvaltningsplaner, om det behövs, samt lämpliga lagar och andra författningar.
Här nämns också möjligheten att vidta åtgärder genom att ingå lämpliga avtal.
Åtgärderna skall motsvara de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper och arter
som anges i direktivet.
Denna bestämmelse (artikel 6.1) handlar om de positiva åtgärder som
medlemsstaterna måste vidta för att uppnå direktivets mål. Den skiljer sig från
de övriga bestämmelserna i artikel 6 som handlar om skyldigheter att vidta
förebyggande åtgärder för att förhindra försämringar.
Åtgärder för att förvalta områdena på ett bra sätt kan alltså vidtas bl.a. genom
avtal med markägarna. Kommissionen har inte påstått att den svenska
lagstiftningen är bristfällig i denna del. När det däremot gäller frågan om att
upprätthålla ett skydd mot försämringar, störningar och skador i områdena
(artikel 6.2-4) är det ofrånkomligt att ett avtal med markägaren inte är
bindande för någon annan än markägaren. Därför är det svårt att utan
lagstiftning skapa ett rättsligt verksamt skydd som får den räckvidd som
direktivet kräver. Det är alltså inte tillräckligt att i stället för
lagstiftning genomföra direktivet med avtal.

Skyldigheten att skydda områdena
Artikel 6 art- och habitatdirektivet fortsätter med en bestämmelse om att
medlemsstaterna måste vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av
livsmiljöerna och habitaten samt för att förhindra störningar som kan ha
betydande konsekvenser för direktivets mål (artikel 6.2). Detta är en allmän
bestämmelse och avser allt som det är rimligt att förvänta sig av en medlemsstat
för att förebygga att betydande försämringar, skador eller störningar
inträffar.
Vidare innehåller artikeln en särskild bestämmelse om att alla planer och
projekt (med vissa undantag som har att göra med förvaltningen av områdena)
måste på lämpligt sätt bedömas i fråga om konsekvenserna för direktivets mål
(artikel 6.3). Innan en nationell myndighet godkänner planen eller projektet,
måste myndigheten ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta
skada. Om bedömningen visar att området skulle komma att skadas, finns
möjlighet att under vissa angivna förutsättningar ändå tillåta projektet eller
planen (artikel 6.4).

Bristerna i det svenska regelverket
Myndigheter och kommuner som meddelar beslut enligt miljöbalken skall särskilt
bevaka att en gynnsam bevarandestatus upprätthålls för de livsmiljöer och arter
som behöver skyddas i området, om beslutet kan påverka ett område som ingår i
Natura 2000-nätverket. Detta gäller enligt 19 § förordningen (1998:1252) om
områdesskydd enligt miljöbalken m.m. Kommissionen har anfört att den
bestämmelsen inte är tillräcklig.
Enligt kommissionen saknas en förpliktelse att bevaka områdets status
beträffande verksamheter som inte förutsätter något myndighetsbeslut.
Kommissionen har pekat på att den svenska bestämmelsen, såsom den är formulerad,
avser gynnsam bevarandestatus för "de livsmiljöer och arter som behöver skyddas
i området", medan direktivet kräver att skyddet skall gälla gynnsam
bevarandestatus "på de berörda områdena". Att det totalt sett i hela landet kan
upprätthållas en gynnsam bevarandestatus för en livsmiljö eller art, får alltså
inte användas som skäl för att medge en försämring av bevarandestatusen i ett
visst skyddat område.
Vidare har artikel 6.2 blivit olyckligt formulerad i den svenska versionen av
direktivet. Där står att "medlemsstaterna skall i de särskilda bevarandeområdena
vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring...". Detta kan tolkas som
att åtgärder inte behöver vidtas utanför områdena. Den engelska versionen lyder
"Member States shall take appropriate steps to avoid, in the special areas of
conservation, the detorioration...". Den engelska texten gör det tydligare att
det är försämringar i de särskilda bevarandeområdena som skall undvikas. Med
hänsyn till direktivets mål är också den texten mer ändamålsenlig. Det kan
nämligen inte ha varit meningen att händelser utanför områdena skulle få
äventyra syftet med skyddet.
I fråga om planer och projekt har kommissionen anfört att de svenska
bestämmelserna är för allmänt hållna och ger myndigheterna för stort utrymme.
Vidare är det, enligt kommissionen, en brist att de svenska bestämmelserna inte
täcker in beslut om planer och projekt enligt annan lagstiftning än miljöbalken.
Kommissionen har pekat på att det inte finns någon svensk bestämmelse som anger
att en bedömning skall göras även när en plan eller ett projekt endast i
kombination med andra planer och projekt kan påverka området.

Närmare om planer och projekt
Det kan konstateras att direktivets uttryck "planer eller projekt" är oklart i
sig och dessutom från svensk synpunkt olyckligt med hänsyn till den specifika
innebörd som begreppet "planer" har i olika sammanhang enligt svensk
lagstiftning. Det gäller i första hand plan- och bygglagstiftningen men också
t.ex. väglagstiftningen. Direktivets uttryck är inte anpassat till den innebörd
planbegreppet har enligt sådan lagstiftning. I direktivet definieras inte vad
som menas med planer och projekt. Tolkningen av innebörden bör då ske med
utgångspunkt i syftet med direktivets föreskrift. Till att börja med kan
konstateras att det enligt texten skall vara fråga om planer eller projekt som,
var för sig eller tillsammans med andra planer eller projekt, kan påverka det
berörda området på ett betydande sätt. Vidare anges att en bedömning i sådana
fall skall ske med avseende på konsekvenserna för det syfte som skyddet för
området har. Planen eller projektet får sedan godkännas endast om det inte
försvårar möjligheterna att i det berörda området upprätthålla en gynnsam
bevarandestatus för den ifrågavarande arten eller livsmiljön.
En jämförelse kan göras med direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på
miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, 5.7.1985, s. 1, Celex
31985L0337), ändrat genom direktiv 97/11/EG (EGT L 73, 14.3.1997, s. 5, Celex
31997L0011). Det direktivet avser frågor som liknar art- och habitatdirektivets
och innehåller regler för bedömning av projekt som har en betydande påverkan på
miljön. Där definieras projekt som "utförande av byggnads- eller
anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten" samt "andra ingrepp
i den naturliga omgivningen och i landskapet, inklusive mineralutvinning".
Definitionen är mycket vid. Allehanda verksamheter och åtgärder som har
betydande påverkan på miljön kan alltså anses omfattas av direktivets uttryck
"planer eller projekt".
Om man med uttrycket "planer eller projekt" avser den planering som en exploatör
gör för ett projekt som han vill genomföra, kan man konstatera följande.
Bestämmelserna i miljöbalken innebär att sådana projekt nästan alltid kommer att
bli föremål för en tillståndsprövning. Den prövningen innebär både att en
bedömning av miljökonsekvenserna skall ske och att projektet kan stoppas om det
kommer i konflikt med skyddsintressena för området. Hela det projekt eller den
plan som exploatören upprättar för åtgärden eller verksamheten blir naturligtvis
föremål för konsekvensbedömning och prövning. Detta gäller även om den svenska
lagstiftningen som beskrivning för vad som skall prövas använder begrepp såsom
åtgärd, verksamhet eller, när det gäller miljöfarlig verksamhet som omfattas av
9 kap. miljöbalken, utsläpp eller anläggning. Regelverket innebär alltså redan i
dag att direktivens krav kan uppfyllas. Bristen kan sägas bestå i att
regelverket inte på ett tydligt sätt säkerställer just den prövning mot
direktivets skyddsbestämmelser som krävs.

Särskilt om planer i den mening som avses i bl.a. plan- och bygglagen
När det gäller sådana av statliga eller kommunala myndigheter upprättade planer
som regleras särskilt enligt olika lagar kan följande sägas. De planer som avses
i lagstiftningen kan vara av olika karaktär och ha olika rättsverkningar. Den
översiktsplan som en kommun skall upprätta enligt plan- och bygglagen är avsedd
att behandla långsiktiga och strategiska frågor om markanvändning och byggande.
Planen utgör ett underlag för kommande beslut och är inte bindande vare sig för
enskilda eller för myndigheter. Enskilda projekt som behandlas i översiktsplanen
och som kan beröra områden som skyddas av de nu aktuella direktiven skall
därför alltid senare prövas enligt de miljöbalksregler som behandlas i denna
proposition.
Direktiven innebär dock att de skyddsintressen som ligger bakom utpekandet av
ett naturområde som särskilt skydds- eller bevarandeområde måste beaktas också i
arbetet med översiktsplanen.
Detaljplaner enligt plan- och bygglagen har en annan karaktär. Upprättandet och
antagandet av en sådan plan är närmast en tillståndsprövning i sig. Liknande
karaktär har också t.ex. de arbetsplaner som upprättas enligt väglagen. Också i
fråga om de nu nämnda planformerna behöver det göras tydligt att
skyddsintressena skall beaktas vid prövningen av respektive plan och att berörda
skyddsbestämmelser i miljöbalken alltid gäller.

Slutsatser om behovet av ändringar i regelverket
Även om regelverket i dag ger möjlighet för myndigheterna att fullt ut beakta
direktivens krav, bör ändringar göras i följande avseenden.
Så långt det är möjligt bör regelverket medföra att alla projekt, dvs. de
konkreta åtgärder och verksamheter som planeras eller vidtas, alltid föregås av
en prövning med avseende på konsekvenserna för de skyddsintressen som motiverat
att ett område förklarats som ett särskilt skydds- eller bevarandeområde. De
krav som ställs i direktiven bör återspeglas i de svenska reglerna. Ett särskilt
krav på tillstånd bör därför införas för verksamheter och åtgärder som på ett
betydande sätt kan påverka miljön i sådana naturområden som omfattas av de båda
direktiven. Lagförslagen i denna del redovisas i detta avsnitt (7.1.1) och i det
närmast följande (7.1.2). Det samma bör gälla i fråga om områden som bör
beredas skydd. Den frågan behandlas i ett särskilt avsnitt (7.2).
Av regelverket bör också framgå att direktivens skyddskrav gäller vid
upprättandet och antagandet av sådana planer som myndigheter upprättar enligt
olika lagar och som kan ha någon påverkan på de naturområden som föreslagits
eller förklarats som särskilda skydds- eller bevarandeområden. Lagförslagen i
den delen redovisas i avsnitt 7.1.3.

Direktivens krav bör återspeglas i de svenska bestämmelserna
De krav som ställs i art- och habitatdirektivets artikel 6.2-3 bör återspeglas i
den svenska lagstiftningen. Bestämmelserna i 7 kap. miljöbalken bör därför
kompletteras. Två nya paragrafer, 28 a och 28 b §§, bör införas. Bestämmelserna
bör utformas så att en prövning utifrån direktivens skyddsintressen krävs så
snart en verksamhet eller åtgärd på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett
särskilt skydds- eller bevarandeområde. Detta kan åstadkommas genom ett
tillståndsförfarande. Om det finns en sannolikhet för att en verksamhet eller
åtgärd skulle kunna få betydande konsekvenser till nackdel för miljön i ett
sådant område, bör den som avser att utöva verksamheten eller vidta åtgärden
vara skyldig att se till att den nödvändiga bedömningen görs och få den prövad.
Prövningsmyndigheten får tillåta verksamheten eller åtgärden först efter att ha
förvissat sig om att den är förenlig med direktivet. Det betyder att myndigheten
skall förvissa sig om att verksamheten eller åtgärden, ensam eller tillsammans
med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder, inte kan befaras
skada den livsmiljö eller de livsmiljöer i området som avses att skyddas.
Myndigheten skall också förvissa sig om att verksamheten eller åtgärden, ensam
eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller
åtgärder, inte innebär att den art eller de arter som avses att skyddas utsätts
för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av
arten eller arterna.
Bedömningen måste avse verksamhetens eller åtgärdens konsekvenser för de
livsmiljöer och arter för vilka ett område har utsetts. Bestämmelserna innebär
alltså inte hinder mot varje fysisk påverkan på området eller varje störning som
påverkar området. För varje verksamhet eller åtgärd måste en bedömning göras
avseende dess effekt för det skyddsintresse som motiverat att området pekats ut.
I vissa fall kan en verksamhet eller åtgärd uppfattas som svårförenlig med
naturintressena utan att den fördenskull försämrar en livsmiljö eller stör en
art på ett sådant sätt att verksamheten eller åtgärden inte får tillåtas.
Exempel på detta finns i Natura 2000-områden där en gynnsam bevarandestatus för
en viss art eller livsmiljö har kommit att upprätthållas tack vare att området
ingått i Försvarsmaktens övnings- och skjutfält och där militär verksamhet
bidrar till att skapa och bevara unika livsmiljöer. I bl.a. sådana områden bör
Försvarsmaktens övnings- och utbildningsverksamhet normalt inte anses strida mot
skyddsintressena. Tidiga skeden av mineralprospektering är också exempel på
verksamheter som sällan kan anses skada livsmiljöer eller utsätta arter för en
betydande störning.
Ett undantag för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är
nödvändiga för skötseln och förvaltningen av områdena, bör uttryckligen anges.
Den praktiska effekten av lagändringarna är främst att reglerna nödvändiggör att
en konsekvensbedömning i enlighet med direktivkraven blir gjord. I fråga om de
verksamheter och åtgärder som vidtas utanför ett skydds- eller bevarandeområde,
torde prövningen i flesta fall leda till slutsatsen att tillstånd kan lämnas.
Att stoppa en verksamhet eller åtgärd som avses att vidtas utanför ett skydds-
eller bevarandeområde kommer sannolikt att höra till undantagsfallen. Ett
exempel på ett sådant fall kan vara att verksamheten innebär utsläpp i ett
vattendrag som nedströms ansluter till ett skydds- eller bevarandeområde där
skyddsföremålet är livsmiljön för en vattenlevande art. Normalt skulle en sådan
verksamhet ändå komma att prövas enligt bestämmelserna om miljöfarlig
verksamhet. De nya bestämmelserna säkerställer att den specifika
konsekvensbedömning som avser skyddet för livsmiljön blir gjord.
Förslagen innebär att tillståndskravet gäller när en verksamhet eller åtgärd kan
på ett betydande sätt påverka miljön i ett särskilt skydds- eller
bevarandeområde. Den som planerar en verksamhet eller åtgärd får därigenom
ansvaret för den första bedömningen, nämligen att bedöma sannolikheten för en
miljöpåverkan i ett särskilt skydds- eller bevarandeområde. Det är dock
nödvändigt att också tillsynsmyndigheterna har ett ansvar att bevaka att
direktivens krav uppfylls. Av miljöbalkens bestämmelser följer att
tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalkens bestämmelser
och vidta sådana åtgärder som behövs för att vid behov åstadkomma rättelse.
Regeringen avser dock att med en förordningsändring förtydliga detta
tillsynsansvar.
7.1.2 Förutsättningar för tillstånd när en verksamhet eller åtgärd kan skada
eller befaras medföra en betydande störning i området
Regeringens förslag: Tillstånd för en verksamhet eller åtgärd får lämnas trots
att den skadar eller orsakar en störning av betydelse för miljön i området, om
det saknas alternativa lösningar och verksamheten eller åtgärden behövs av
tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse. För tillstånd krävs
också att förlorade miljövärden kompenseras.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag på så sätt att
verksamheter och åtgärder som kan befaras varaktigt skada områdets naturvärden
eller medföra störningar av betydelse på området får bedrivas eller vidtas
endast om de framstår som nödvändiga av ett väsentligt allmänintresse. Tillstånd
för en sådan verksamhet prövas av regeringen utifrån samma förutsättningar som
anges i regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges geologiska undersökning, Bergsstaten samt Pajala,
Kiruna och Gällivare kommuner har avstyrkt förslagen med hänvisning bl.a. till
att det skulle bli en alltför stor mängd ärenden för regeringen att pröva, att
frågorna behöver utredas mer allsidigt och att tillräcklig information om de
skyddade områdena saknas. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att
regeringsprövningen bör begränsas till de frågor som direktiven reglerar och
inte, som föreslagits i promemorian, allmänt om naturvärden och störningar.
Vägverket och Industriförbundet har förordat att prövningen av verksamheter och
åtgärder som kan komma att skada Natura 2000-områden bör göras av
länsstyrelserna och att regeringens prövning bör vara begränsad till sådana
ärenden som avses i 17 kap. miljöbalken.
Skälen för regeringens förslag: De förslag som redovisats i det föregående
innebär att ett tillståndskrav införs i 7 kap. 28 a § miljöbalken för alla
verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett
skydds- eller bevarandeområde. Av 7 kap. 28 b § följer att tillstånd i princip
endast får lämnas om någon skada eller störning i direktivens mening inte kan
uppkomma. Direktiven ger dock möjlighet att under vissa förutsättningar tillåta
även verksamheter eller åtgärder som kan påverka områdena negativt.
Förutsättningarna för detta bör anges i 7 kap. 29 § och bygga på art- och
habitatdirektivets artikel 6.4. När det gäller de villkor för godkännande som
anges i artikel 6.4 har kommissionen anmärkt att den svenska lagstiftningen
saknar rättsligt bindande bestämmelser som motsvarar direktivets krav.
Kommissionen har också anmärkt att de svenska bestämmelserna inte innebär att
kompensationsåtgärder i enlighet med direktivet är obligatoriska.
För de fall då bedömningen leder till slutsatsen att verksamheten eller åtgärden
kan befaras leda till en sådan skada eller störning som bestämmelserna är
avsedda att förhindra, bör förutsättningarna för att ändå tillåta verksamheten
eller åtgärden uttryckligen anges. Därför föreslås att 7 kap. 29 § miljöbalken
får en lydelse som motsvarar kraven i direktivets artikel 6.4 första stycket.
När livsmiljöer eller arter är prioriterade enligt direktiven, gäller att man
vid prövningen endast får beakta människors hälsa, den allmänna säkerheten,
väsentliga miljöskyddsintressen eller andra tvingande förhållanden som från
allmän synpunkt har synnerlig betydelse. I sistnämnda fall skall Europeiska
kommissionens yttrande hämtas in. Detta gäller enligt artikel 6.4 andra stycket
art- och habitatdirektivet. Regeringen avser att låta detta komma till uttryck
genom en förordningsändring.
7.1.3 Användning av mark och vatten får inte strida mot bestämmelserna om skydd
för de särskilda skydds- och bevarandeområdena
Regeringens förslag: Hushållningsbestämmelserna i 4 kap. miljöbalken
kompletteras med en bestämmelse om att användning av mark och vatten inte får
komma till stånd, om den omfattar verksamheter eller åtgärder som skulle strida
mot reglerna om särskilda skydds- och bevarandeområden. Därmed blir direktivens
skyddskrav gällande också i samband med den prövning av markanvändningsfrågor
som sker enligt en rad andra lagar än miljöbalken.

Promemorians förslag: De bestämmelser som avser skydd för de särskilda skydds-
och bevarandeområdena skall tillämpas vid prövning av frågor om tillstånd,
dispens eller planläggning enligt ett antal uppräknade författningar.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket har anfört att det behövs en tydlig koppling
mellan de författningar som räknas upp i promemorians förslag och de
bedömningskrav som direktiven ställer. Verket har också anfört att promemorians
uppräkning av författningar behöver kompletteras och att den frågan behöver
utredas. Boverket har ifrågasatt om det är nödvändigt att föreskriva om
regeringens tillåtlighetsprövning av planer enligt plan- och bygglagen och
anfört att i så fall bör det framgå direkt av plan- och bygglagen. Verket har
också kritiserat förslaget om förbud mot planer som strider mot områdesskyddet,
men anfört att ett sådant förbud ändå kan accepteras. Länsstyrelserna i
Stockholms och Skåne län har anfört att direktivens krav bör beaktas även vid
beslut enligt fastighetsbildningslagen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet har anfört att en detaljplan enligt plan- och bygglagen inte får
hindra att områden skyddas.

Skälen för regeringens förslag
De förslag som redovisats i avsnitt 7.1.1 och 7.1.2 (bestämmelserna i 7 kap. 28
a-29 §§ miljöbalken) innebär att alla åtgärder och verksamheter som kan påverka
miljön i ett område som omfattas av direktiven blir föremål för en
tillståndsprövning och att tillstånd endast skall kunna lämnas om syftena med
direktivens skydd inte äventyras. Därmed tillgodoses enligt regeringens
uppfattning kravet på att det skydd som föreskrivs i direktiven också gäller som
svensk lag.

Förhållandet mellan miljöbalken och annan lagstiftning
Både från kommissionens sida och i remissyttranden har dock frågan tagits upp om
i vad mån annan svensk lagstiftning än miljöbalken tillgodoser de krav som
anges i direktiven. Det finns därför anledning att något beröra frågan om
förhållandet mellan miljöbalkens bestämmelser och annan lagstiftning som berör
sådana markanvändningsfrågor som är av intresse i detta sammanhang.
Frågan om förhållandet mellan miljöbalken och annan lagstiftning behandlades
både i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45 s. 190 ff) och i
propositionen om följdlagstiftning till miljöbalken m.m. (prop. 1997/98:90 s.
147 ff). Där framgår att huvudprincipen är att miljöbalken gäller parallellt med
andra lagar, om inte annat är särskilt föreskrivet. Det innebär att en åtgärd
som måste tillståndsprövas enligt de nya bestämmelserna i 7 kap. miljöbalken
också kan kräva tillstånd enligt annan lagstiftning, t.ex. plan- och bygglagen
(1987:10). Den situation med parallell prövning som nu beskrivs är inte ny.
Redan i dag gäller t.ex. att uppförandet av en ny byggnad kan kräva såväl
bygglov som dispens enligt miljöbalkens strandskyddsbestämmelser. Trots att
t.ex. bygglov kan ha lämnats i ett sådant fall, får åtgärden inte genomföras om
inte också tillstånd finns enligt miljöbalkens regler. Det är alltså genom
reglerna i 7 kap. miljöbalken som såväl nuvarande områdesskydd som kraven enligt
direktiven skall säkerställas. Ett tillstånd enligt annan lagstiftning kommer
inte att kunna utnyttjas om åtgärden bedöms otillåtlig vid miljöbalksprövningen.
Huvudprincipen att miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag - och
att balkens bestämmelser om områdesskydd därför gäller även om en verksamhet
skulle vara tillåtlig enligt en annan lag - kan vara åsidosatt genom särskilda
regler i miljöbalken. Enligt 7 kap. 8 § får således ett beslut om bildande av
naturreservat inte strida mot en detaljplan. Uppsala universitet har pekat på
detta. Med den utformning som regeringen nu föreslår av skyddet för de områden
som omfattas av art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet inträder skyddet
dock redan i och med att områdena tagits upp på förteckningen enligt 7 kap. 27 §
miljöbalken. Skyddet enligt 7 kap. 28 b § gäller därför även om det i
undantagsfall skulle finnas en tidigare detaljplan som medger en markanvändning
som strider mot syftet med skyddet.

Direktivens skyddskrav måste beaktas tidigt i all planering
De nya bestämmelserna i 7 kap. miljöbalken innebär alltså att direktivens krav
på skydd för de berörda områdena kan anses ha säkerställts i svensk lagstiftning
även om en åtgärd skulle kunna vara tillåtlig enligt annan lagstiftning.
Samtidigt är det naturligtvis önskvärt att man så långt möjligt undviker att
annan lagstiftning som rör markanvändningsfrågor, t.ex. plan- och bygglagen,
medger åtgärder som vid en miljöbalksprövning visar sig vara oförenliga med
EG-rätten. Det är alltså viktigt att direktivens skyddskrav beaktas tidigt i all
planering för användningen av mark och vatten. Kommissionen har också pekat på
detta som ett av syftena med art- och habitatdirektivets uttryck "planer eller
projekt". Som tidigare berörts är det också angeläget att det inte finns någon
tvekan om att vad som anges i direktiven om prövningen av planer eller projekt
tillgodoses.
Därför bör en komplettering göras i miljöbalkens övergripande bestämmelser om
hushållning med mark och vatten för vissa områden. Genom en sådan komplettering
kommer skyddskraven att gälla direkt också vid myndigheters prövning enligt
olika lagar av bl.a. planer som rör användningen av mark och vatten.
Kompletteringen bör ske genom att en ny bestämmelse, 8 §, införs i 4 kap.
miljöbalken. Samtidigt behöver följdändringar göras i 4 kap. 1 § miljöbalken med
innebörden att de aktuella områdena får karaktären av riksintressen enligt
balken.
De nya bestämmelserna innebär att en användning av mark och vatten som kan
påverka ett särskilt skydds- eller bevarandeområde inte får komma till stånd om
användningen omfattar verksamheter eller åtgärder som strider mot de
förutsättningar som anges i 7 kap. 28 b §.
Genom de hänvisningar till 4 kap. miljöbalken som finns i en rad andra lagar som
berör markanvändningsfrågor blir bestämmelserna om skydd för de särskilda
skydds- och bevarandeområdena automatiskt gällande vid prövningen enligt dessa
lagar. Detta gäller både i samband med prövningen av olika konkreta åtgärder och
i samband med prövningen av de olika former av planer som regleras i lagarna.
Som exempel kan nämnas att enligt 2 kap. 1 § plan- och bygglagen skall
bestämmelserna i bl.a. 4 kap. miljöbalken tillämpas vid planläggning och i
ärenden om bygglov eller förhandsbesked. Vidare gäller enligt 12 kap. plan- och
bygglagen att länsstyrelsen skall ingripa om ett kommunalt beslut innebär att
ett riksintresse enligt 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses.
I detta sammanhang bör uppmärksammas att länsstyrelsens möjlighet att med stöd
av 12 kap. plan- och bygglagen ingripa mot ett bygglov förutsätter att det finns
ett särskilt förordnande som avser det berörda området. Det är regeringen eller
länsstyrelsen som beslutar om ett sådant förordnande (12 kap. 4 § plan- och
bygglagen). Regeringen avser att se över frågan i samband med de
förordningsändringar som behövs utöver de nu föreslagna lagändringarna.
På motsvarande sätt som när det gäller plan- och bygglagen kommer den nya
bestämmelsen i 4 kap. 8 § miljöbalken att bli tillämplig vid prövningen enligt
flera andra lagar som anges i 1 kap. 2 § miljöbalken. Exempelvis framgår det av
3 a § väglagen (1971:948) att 4 kap. miljöbalken skall tillämpas i ärenden
enligt väglagen.

Tillämpningen av den nya markanvändningsbestämmelsen
Innebörden av den nya bestämmelsen i 4 kap. 8 § miljöbalken är att en användning
av mark och vatten inte får komma till stånd om användningen skulle komma att
strida mot de angivna bestämmelserna i 7 kap. miljöbalken om skydd för skydds-
och bevarandeområden. Därigenom får inte heller de myndigheter som vid prövning
enligt olika lagar skall tillämpa 4 kap. miljöbalken tillåta en sådan
markanvändning.
Den nya bestämmelsen i 4 kap. 8 § miljöbalken utgår från att verksamheter och
åtgärder i förekommande fall skall konsekvensbedömas enligt den särskilda
tillståndsprövningen som avses i 7 kap. 28 a §. Det är i den prövningen som man
förvissar sig om att en verksamhet eller åtgärd inte kan skada eller på ett
betydande sätt störa de skyddade intressena. Därigenom främjas en så enhetlig
bedömning som möjligt och onödig dubbelprövning kan undvikas. En myndighet som
vid prövningen enligt en annan lag skall tillämpa 4 kap. 8 § miljöbalken får
medge viss markanvändning endast om myndigheten kan konstatera att de
verksamheter eller åtgärder som kan förutses i markanvändningen inte på ett
betydande sätt påverkar miljön i ett skyddat område. Om myndigheten kan
konstatera detta, konstaterar den samtidigt att verksamheterna och åtgärderna
inte omfattas av tillståndskravet i 7 kap. 28 a §. Om det däremot saknas grund
för ett sådant konstaterande, får myndigheten medge markanvändningen endast
efter att ett tillstånd enligt 7 kap. 28 a § har lämnats för den ifrågavarande
verksamheten eller åtgärden. Prövningen enligt den särskilda lagen får i dessa
fall avvakta den särskilda tillståndsprövningen. Om den tillståndsprövningen
inte kommer till stånd, skall den markanvändning som omfattar verksamheten eller
åtgärden vägras.
För de myndigheter som hanterar ett planärende enligt plan- och bygglagen eller
ett vägärende enligt väglagen kan den nya bestämmelsen i 4 kap. 8 § uppfattas
som mer omständlig att tillämpa än bestämmelserna i 4 kap. 2-7 §§. I
förekommande fall kommer nämligen handläggningen av planärendet inte att kunna
slutföras innan den specifika prövningen enligt 7 kap. 28 a-29 §§ miljöbalken
har gjorts. För den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden,
exploatören, kan den föreslagna nya ordningen innebära fördelar. Eftersom
miljöbalken gäller parallellt med t.ex. plan- och bygglagen och väglagen, kommer
verksamheten eller åtgärden inte att få påbörjas eller vidtas utan tillståndet
enligt miljöbalken. Den nuvarande ordningen med parallella förfaranden enligt
olika lagar där exploatören ibland kan välja vad han vill låta pröva först är i
många fall svår att undvika, men den innebär samtidigt risker för onödig
dubbelprövning. När ett och samma projekt prövas av olika myndigheter enligt
olika lagar finns också en risk för olika bedömningar. Den prövning som avses i
7 kap. 28 a-29 §§ miljöbalken är mycket specifik och har samtidigt en central
betydelse för möjligheterna att genomföra ett planerat projekt. I situationer
som rör särskilda skydds- eller bevarandeområden torde det därför i allmänhet
vara fördelaktigt och kostnadseffektivt att den specifika miljöbalksprövningen
görs först. Utformningen av 4 kap. 8 § miljöbalken blir en signal till
exploatören att skaffa sig det nödvändiga tillståndet innan en kostnadskrävande
och omständlig planprocess sätts i gång.
Genom att 4 kap. 8 § miljöbalken skall tillämpas bl.a. vid planläggning enligt
plan- och bygglagen och i ärenden enligt andra lagar som också avser prövning av
planer av olika slag, anser regeringen att det inte längre kan råda någon
tvekan om att direktivens krav kommer att gälla också för sådana planer.

Frågor om olika riksintressen och andra väsentliga allmänintressen
Med den föreslagna utformningen får bestämmelsen i 4 kap. 8 § miljöbalken en
något annan karaktär än övriga bestämmelser i kapitlet. Redan i dag har dock de
olika bestämmelserna i 2-7 §§ en mycket skiftande utformning och innebörd.
Gemensamt är bl.a. att de områden som skyddas enligt de olika bestämmelserna är
av riksintresse i den mening som avses i balken och att särskilda
rättsverkningar har knutits till detta. Syftet med de hushållningsbestämmelser
som nu finns i 3 och 4 kap. miljöbalken har bl.a. varit att underlätta en
samordning av den prövning av markanvändningsfrågor som sker enligt olika lagar
och att säkerställa att viktiga nationella intressen tillgodoses.
Bestämmelserna om skydd för de nu aktuella naturområdena grundas på skyldigheter
som är förenade med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Bestämmelserna
behöver både ha en tvingande karaktär gentemot de berörda myndigheterna och få
genomslag i många skilda lagar som berör markanvändningsfrågor. Det är därför
enligt regeringens uppfattning lämpligt att också reglera detta skydd inom ramen
för miljöbalkens hushållningsbestämmelser.
Bestämmelserna i 4 kap. miljöbalken är utformade så att skyddet för natur- och
kulturvärdena inte skall hindra utvecklingen av befintliga tätorter eller av det
lokala näringslivet eller utförandet av anläggningar som behövs för
totalförsvaret. För nationalstadsparker har något sådant undantag dock inte
gjorts. När det gäller möjligheterna till undantag från det skydd som införs
genom den nya bestämmelsen i 8 § kan följande sägas. De intressen som nämns i 4
kap. 1 § andra stycket och som kan motivera undantag från det skydd som i övrigt
gäller enligt kapitlet är allmänna intressen som har stor betydelse. Åtminstone
totalförsvarets behov och större infrastrukturprojekt bör anses vara av ett
sådant väsentligt allmänintresse att det normalt bör kunna ges företräde framför
de intressen som är förenade med ett visst skydds- eller bevarandeområde.
Direktiven utgör inte något ovillkorligt hinder för totalförsvarets behov. För
att tillgodose ett sådant behov krävs dock att de förutsättningar som anges i
direktiven uppfylls. De förutsättningarna återspeglas i de nya bestämmelserna i
7 kap. 28 b och 29 §§ och innebär bl.a. att kompensationsåtgärder kan bli
nödvändiga. Det är alltså inte möjligt att redan i 4 kap. 1 § undanta de
väsentliga allmänintressena från direktivens krav. Sådana väsentliga behov som
totalförsvarets får i stället tillgodoses i enlighet med de angivna
bestämmelserna i 7 kap.
7.1.4 Pågående verksamheter
Regeringens förslag: Av övergångsbestämmelser till lagen framgår att
lagändringarna inte innebär att varje verksamhet som påbörjats innan ändringarna
träder i kraft måste underkastas en ny tillståndsprövning.

Promemorians förslag saknar övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har uttryckt en oro över att förslagen
om omedelbart skydd, med intermistiska förbud och andra beslut, skulle kunna
försvåra och motverka det arbete som redan gjorts för att i praktiken skapa ett
bra och ändamålsenligt skydd. Det rör sig t.ex. om överenskommelser med
markägare om vad som skall göras för att skydda områdena.
Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten för detta ärende är, som tidigare
berörts, att det nuvarande regelverket har tillämpats på ett sätt som är
förenligt med direktivens krav. Förslagen syftar till att göra kraven tydliga i
den svenska författningstexten. Syftet är därför inte att de nya bestämmelserna
skall medföra att varje verksamhet som redan pågår måste underkastas en ny
tillståndsprövning. Med förslagen avses att med hjälp av regelverket kunna
tvinga fram de bedömningar och beslut som behövs för att direktivens krav skall
få effekt. Miljöbalken lägger ett stort ansvar på den som bedriver verksamheter
eller vidtar åtgärder som kan påverka miljön. Den som avser att vidta en åtgärd
eller starta en verksamhet eller ändra den måste tänka efter och förvissa sig om
att den tänkta verksamheten eller åtgärden är förenlig med de olika
miljöskyddsbestämmelserna. De föreslagna lagändringarna återspeglar detta.
Myndigheternas ansvar är också ofrånkomligt. Förslagen ger uttryck också för
detta. Med tillståndskraven tvingas såväl verksamhetsutövare som tillstånds- och
tillsynsmyndigheter att göra de bedömningar som behövs för att inte bryta mot
gällande krav.
Det är viktigt att det arbete som redan har utförts för att få fram ett
fungerande Natura 2000-nätverk kan fortsätta i ett bra samarbete mellan
myndigheter och berörda markägare. Detta intresse kan tillgodoses utan att
direktivets krav åsidosätts. En övergångsbestämmelse bör utgå från att pågående
verksamheter normalt redan har bedömts i enlighet med direktivens krav eller att
en sådan bedömning pågår. För verksamheter som påbörjats innan lagändringarna
trätt i kraft bör därför inte krävas att tillstånd söks enligt 7 kap. 28 a §.
Däremot finns en möjlighet för tillsynsmyndigheten att ingripa om en pågående
verksamhet i undantagsfall skulle kunna leda till att skyddet inte tillgodoses.
För att säkerställa att direktivens krav kommer att upprätthållas, bör
uttryckligen slås fast att myndigheterna måste verka aktivt för att eventuella
brister skall åtgärdas. Regeringen avser att med stöd av befintliga
bemyndiganden i miljöbalken föreskriva att tillsynsmyndigheterna skall förvissa
sig om att direktivens krav är uppfyllda.
7.2 Skyddet för blivande skydds- och bevarandeområden
Regeringens förslag: Naturområden som bör beredas skydd enligt art- och
habitatdirektivet och fågeldirektivet skall förtecknas enligt 7 kap. 27 §
miljöbalken och därmed skyddas på samma sätt som de särskilda skydds- och
bevarandeområdena.

Promemorians förslag: Blivande skydds- och bevarandeområden skall skyddas på
samma sätt som de särskilda skydds- och bevarandeområdena. För att åstadkomma
det skyddet skall det gälla ett förbud mot att utan tillstånd vidta varje åtgärd
som påverkar områdets miljö. Detta förbud skall gälla från det att området har
förtecknats till dess länsstyrelsen enligt 7 kap. 24 § miljöbalken meddelat de
interimistiska förbud som behövs mot åtgärder som kan strida mot syftet med det
tilltänkta skyddet.
Remissinstanserna: Utöver det som framgår av redovisningen i avsnitt 7.1 har
remissinstanserna i denna fråga haft synpunkter enligt följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt förslaget om interimistiska beslut.
Enligt länsstyrelsen används interimistiska förordnanden restriktivt, eftersom
sådana beslut kan försvåra förhandlingarna med markägarna. Mot bakgrund av den
gällande anmälningsplikten för åtgärder som väsentligt kan komma att ändra
naturmiljön (12 kap. 6 § miljöbalken), har länsstyrelsen förordat att
länsstyrelserna eller tillsynsmyndigheterna i stället bevakar de berörda
områdena. Förslaget om att förbud skall gälla mot varje åtgärd som kan påverka
miljön är, enligt länsstyrelsen, för vidsträckt, eftersom även sådana åtgärder
som är positiva från skyddssynpunkt omfattas. Länsstyrelserna i Dalarnas och
Västernorrlands län samt Fiskeriverket och Norrköpings kommun har fört fram
liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört att den anser att
ett område inte måste ges formellt skydd så snart det har förtecknats enligt 7
kap. 27 § miljöbalken. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Skogsstyrelsen och
Industriförbundet har anfört att interimistiska beslut eller förbud bör meddelas
endast om det behövs. Länsstyrelsen i Västra Götalands län har förordat att
områdena i stället skall förordnas som samrådsområden. Länsstyrelsen i Skåne län
har anfört att förslaget om interimstiska förordnanden bör utredas bättre.
Fortifikationsverket har anfört att förslaget om interimistiska beslut inte
torde vara praktiskt genomförbart.
Naturvårdsverket har anfört att det inte är lämpligt att påföra alla områden ett
interimistiskt skydd i enlighet med promemorians förslag. Länsstyrelserna
skulle bli tvungna att utföra ett omfattande arbete med att lägga ut
interimistiskt skydd för hundratals områden. Detta skulle ta resurser i anspråk
som inte står i proportion till bevarandenyttan. Verket har förordat att skydd
för de blivande områdena skall säkerställas genom förtecknandet enligt 7 kap. 27
§ miljöbalken. Förtecknandet bör få rättsverkningar i form av det skydd som
direktivet föreskriver. Svenska naturskyddsföreningen har anfört att ett förbud
mot att påverka naturmiljön i ett område bör inträda så fort det har visats
sannolikt att området på objektiva kriterier är skyddsvärt enligt direktiven.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har anfört att det skydd som
föreslås gälla enligt 7 kap. 27 § miljöbalken bör inträda inte på grund av att
ett område har förtecknas, utan redan genom t.ex. det faktum att det i området
vistas en fågel som enligt direktivet skall skyddas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt art- och habitatdirektivet måste ett
naturområde skyddas redan innan det har förklarats som ett särskilt
bevarandeområde. Skyddet måste finnas så snart kommissionen har valt ut ett
område av gemenskapsintresse och fört upp området på det utkast till lista som
kommissionen sedan skall anta enligt ett särskilt förfarande. Detta framgår av
artikel 4.5 jämförd med artikel 4.2 tredje stycket art- och habitatdirektivet.
Kommissionen har kritiserat de svenska bestämmelserna för att de inte innebär
någon garanti för skydd förrän Sverige i enlighet med artikel 4.4 förklarat
området som ett särskilt bevarandeområde.
För att skyddskraven skall bli gällande i den utsträckning som direktivet anger,
bör därför de föreslagna skyddsbestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 §§ miljöbalken
gälla i vart fall vid den tidpunkt då kommissionen upprättar sitt utkast till
lista. Därför föreslås att bestämmelserna i 7 kap. 27 § miljöbalken kompletteras
med innebörden att ett område som bör beredas skydd enligt art- och
habitatdirektivet eller fågeldirektivet skall förtecknas. Områden som har
beretts skydd enligt direktiven bör också finnas med på förteckningen. Av
förteckningen bör framgå anledningen till att ett område har förtecknats. Vidare
bör 28 a § utformas så att skyddet inträder så snart ett område har
förtecknats.
I sammanhanget måste beaktas att kommissionens lista över områden av
gemenskapsintresse i praktiken baseras på den lista med förslag till områden som
medlemsstaterna upprättar enligt artikel 4.2 första stycket art- och
habitatdirektivet. Det är alltså sannolikt att de områden som Sverige föreslår
enligt direktivets artikel 4.2 också kommer att tas upp på kommissionens lista.
I lagrådsremissen angavs att regeringens avsikt var att i en förordning meddela
föreskrifter om tidpunkten för förtecknandet. Lagrådet har upplyst att om sådana
föreskrifter förutsätter förekomsten av ett bemyndigande, så fyller inte 7 kap.
27 § denna uppgift. Regeringen har dock kommit fram till att det inte är
nödvändigt att med någon sådan föreskrift komplettera förordningen (1998:1252)
om områdesskydd m.m.
Med den nu föreslagna utformningen av reglerna saknas behov av särskilda regler
om interimistiskt skydd. Skyddet gäller så snart området förtecknats och
fortsätter att gälla så länge som området finns kvar på förteckningen. Därutöver
kan det, t.ex. för en ändamålsenlig förvaltning av området, komma att behövas
ett förordnande om naturreservat eller avtal med berörda markägare. Den frågan
får prövas i särskild ordning.
Förslagen medför redaktionella ändringar i 28 §.
7.3 Prövningen av frågor om tillstånd
Regeringens förslag: Enligt en ny paragraf, 7 kap. 29 b § miljöbalken, skall
frågor om tillstånd som avses i 7 kap. 28 a § prövas av länsstyrelsen i det län
där det berörda naturområdet finns. Om tillstånd för verksamheten eller åtgärden
prövas enligt andra bestämmelser i miljöbalken, skall den tillståndsmyndigheten
också pröva enligt 7 kap. 28 b §. Samråd skall då ske med länsstyrelsen i det
län där naturområdet finns.
I bestämmelserna om tillståndsprövning av miljöfarliga verksamheter,
vattenverksamheter samt täkter, jordbruk och andra verksamheter skall hänvisas
till skyddet för skydds- och bevarandeområdena. Detta skall också göras i
balkens prövningsbestämmelser.

Promemorians förslag innebär att länsstyrelsen skall meddela de interimistiska
beslut som behövs från det att ett område har förtecknats till dess området har
blivit skyddat enligt någon av de självständiga skyddsformer som anges i
miljöbalken.
Remissinstanserna har inte gett uttryck för någon annan åsikt än att de frågor
som rör skyddet för bevarandeområden bör prövas av länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Stockholms län har dock anfört att, om promemorians förslag
genomförs, kommunerna bör få samma kompetens eftersom ett område kan komma att
bli ett kommunalt reservat.
Skälen för regeringens förslag: Det är länsstyrelserna som i dag har den
överblick som behövs för att på ett ändamålsenligt sätt bedöma vilka
verksamheter och åtgärder som kan komma att inverka negativt på de naturområden
som skall skyddas enligt fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet. Därför
bör huvudregeln vara att tillståndsprövningen görs av länsstyrelsen i det län
där det berörda naturområdet finns.
Ibland är verksamheter och åtgärder föremål för tillståndsprövning enligt andra
bestämmelser i miljöbalken eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd
av balken. Den prövning som görs i de fallen bör då lämpligen också omfatta en
bedömning enligt bestämmelserna i 7 kap. om skydd för de särskilda skydds- och
bevarandeområdena. På det sättet kan dubbla tillståndsförfaranden undvikas. Utan
ett samråd med den länsstyrelse där det berörda området finns är det dock
knappast möjligt för tillståndsmyndigheten att göra en korrekt bedömning. Den
berörda länsstyrelsen bör därför alltid höras innan tillståndsmyndigheten fattar
sitt beslut. En bestämmelse om detta samband med annan tillståndsprövning
enligt miljöbalken bör införas.
De nämnda förslagen bör införas i en paragraf som ansluter till bestämmelserna
om särskilda skydds- och bevarandeområden (7 kap. 29 b §).
En genomgång av de bestämmelser i miljöbalken som rör tillståndsprövning har
visat att vissa bestämmelser behöver kompletteras med en påminnelse om de
särskilda krav som gäller enligt bestämmelserna om skydd för särskilda skydds-
och bevarandeområden. För att undvika oklarheter föreslås därför att en sådan
påminnelse införs i 11 kap. 9 § om tillstånd för vattenverksamhet samt 12 kap. 1
och 2 §§ om tillstånd för täkter.
7.3.1 Bedömningen av hur en verksamhet eller åtgärd påverkar det skyddade
naturområdet
Regeringens förslag: Miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar
kompletteras så att det klart framgår att en sådan beskrivning skall ingå i en
ansökan om tillstånd enligt bestämmelserna om särskilda skydds- och
bevarandeområden. Vidare görs tydligt att en miljökonsekvensbeskrivning alltid
skall innehålla de uppgifter som behövs för prövningen enligt bestämmelserna om
särskilda skydds- och bevarandeområden. En miljökonsekvensbeskrivning som
upprättats enbart för prövningen enligt de särskilda bestämmelserna om skydds-
och bevarandeområden behöver endast innehålla de uppgifter som behövs för den
prövningen. I sådana fall behöver kungörelsebestämmelserna endast tillämpas i
den utsträckning som behövs för prövningen eller om det annars är lämpligt.

Promemorians förslag: En miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas så snart ett
beslut om tillstånd eller planer för verksamheter eller åtgärder kan antas
medföra betydande påverkan på miljön i ett särskilt skydds- eller
bevarandeområde. En bestämmelse om detta skall föras in i förordningen
(1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.
Remissinstanserna: Några remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket och Svenska
naturskyddsföreningen har anfört att promemorians förslag inte är tillräckligt.
Det bör framgå av miljöbalkens bestämmelser att en miljökonsekvensbeskrivning
skall innehålla de uppgifter som behövs för att bedöma påverkan på gynnsam
bevarandestatus på de arter och naturtyper för vilka ett område har förtecknats.
Remissinstanserna har också pekat på att art- och habitatdirektivet inte
avgränsar bedömningskravet till de verksamheter och åtgärder som är anmälnings-
eller tillståndspliktiga enligt det nuvarande svenska regelverket. Promemorians
förslag innebär också att det saknas en koppling mellan det föreslagna kravet på
konsekvensbedömning och de till miljöbalken anknutna lagarna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt art- och habitatdirektivet skall
verksamheter och åtgärder, eller planer och projekt, på lämpligt sätt bedömas
med avseende på konsekvenserna för det syfte som områdesskyddet avser. Enligt
direktivet skall, om det är lämpligt, allmänheten höras före ett beslut att
godkänna en plan eller ett projekt. Detta framgår av artikel 6.3.
När det gäller skyddet för särskilda skydds- och bevarandeområden bör alla
oklarheter om dessa bedömningskrav undanröjas. Därför bör det tydligt framgå av
miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar att en sådan
beskrivning skall göras i ärenden om tillstånd för en verksamhet eller åtgärd
som kan antas komma att påverka miljön i ett särskilt skydds- eller
bevarandeområde. Därför föreslås en komplettering i 6 kap. 1 § miljöbalken.
Lydelsen av 6 kap. 7 § gör att ett förtydligande behövs där också. Ett tillägg
föreslås i paragrafens tredje stycke. Tillägget innebär att en
miljökonsekvensbeskrivning alltid skall innehålla de uppgifter som behövs för
att pröva ett tillstånd utifrån de förutsättningar som gäller för de särskilda
skydds- och bevarandeområdena.
Genom förslagen kommer den som planerar en verksamhet eller en åtgärd att behöva
göra de bedömningar som avses i art- och habitatdirektivet och redogöra för
detta i sina ansökningar om tillstånd. Kravet på att dessa bedömningar skall
göras och kravet på att, där det behövs, höra allmänhetens åsikt blir
tillgodosett genom bestämmelserna i 6 kap. miljöbalken.
I fråga om miljökonsekvensbeskrivningar som upprättas enbart för prövningen
enligt de särskilda bestämmelserna om skydds- och bevarandeområden bör endast
krävas att de innehåller de uppgifter som behövs för den prövningen. I sådana
fall bör också kungörelsebestämmelserna kunna tillämpas i den utsträckning som
behövs för prövningen eller om det annars är lämpligt för att allmänheten skall
få information.
7.3.2 Förfaranderegler när regeringens tillåtelse krävs
Regeringens förslag: Miljöbalkens bestämmelser om förfarandet vid
tillståndsprövning skall kompletteras med angivande att tillståndsmyndigheten
med eget yttrande skall överlämna frågan om tillåtligheten till regeringens
avgörande. Överlämnande skall ske om tillstånd för en verksamhet eller åtgärd
inte kan meddelas till följd av bestämmelserna i 7 kap. 28 b § och myndigheten
bedömer att det finns skäl att få frågan om tillstånd prövad enligt 7 kap. 29 §.

Promemorians förslag innehåller ingen motsvarighet till regeringens förslag.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket har anfört att miljöbalkens bestämmelser bör
kompletteras med en förfaranderegel som i huvudsak motsvarar regeringens
förslag.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 §§
miljöbalken innebär att tillståndsmyndigheten i vissa fall inte får meddela
tillstånd utan regeringens tillåtelse. Följdändringar behövs därför i 19 kap. 2
§ och 21 kap. 7 § som rör myndigheternas och miljödomstolarnas skyldighet att
med eget yttrande överlämna tillståndsfrågan till regeringen för avgörande. Ett
tillägg bör göras i paragraferna så att bestämmelserna också gäller den
regeringsprövning som avses i 7 kap. 29 §. Ett överlämnande bör ske om tillstånd
för en verksamhet eller åtgärd inte kan meddelas till följd av bestämmelserna i
7 kap. 28 b § och myndigheten bedömer att det finns skäl att få frågan om
tillstånd prövad enligt 7 kap. 29 §.
7.3.3 Sambandet med prövning enligt annan lagstiftning
Regeringens förslag: En hänvisning till skyddet för skydds- och
bevarandeområdena görs i bestämmelser om tillståndsprövning och förutsättningar
för tillstånd i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, rennäringslagen
(1971:437), ledningsrättslagen (1973:1144), anläggningslagen (1973:1149),
skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, jaktlagen
(1987:259), minerallagen (1991:45), fiskelagen (1993:787) och lagen (1998:812)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Promemorians förslag: En bestämmelse skall tas in i 1 kap. 2 § miljöbalken med
innebörden att bestämmelserna om skydd för de särskilda skydds- och
bevarandeområdena skall tillämpas vid prövning av frågor om tillstånd, dispens
eller planläggning enligt luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, rennäringslagen (1971:437), väglagen (1971:948),
ledningsrättslagen (1973:1144), anläggningslagen (1973:1149), lagen (1978:160)
om vissa rörledningar, skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1983:293) om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
plan- och bygglagen (1987:10), jaktlagen (1987:259), lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., fiskelagen (1993:787), lagen (1995:1649) om byggande av
järnväg, ellagen (1997:857), lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet och föreskrifter utfärdade med stöd i dessa lagar. I dessa
lagar skall införas motsvarande hänvisningar till bestämmelserna om skydd för
särskilda skydds- och bevarandeområden.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt om det är
nödvändigt att i miljöbalken göra hänvisningar till de andra lagarna.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört att en hänvisning till
miljöbalkens bestämmelser också bör göras i 5 kap. 22 § plan- och bygglagen. Den
bestämmelsen handlar om att länsstyrelserna i arbetet med detaljplaner och
områdesbestämmelser skall verka för att bevaka statens intressen i enlighet med
3, 4 och 5 kap. miljöbalken. Svenska kommunförbundet har avstyrkt de föreslagna
ändringarna i plan- och bygglagen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet har anfört att promemorians förslag om en hänvisning i 1 kap. 2 §
miljöbalken inte skapar klarhet i fråga om skogsvårdslagens tillämpning,
eftersom skogsvårdslagen inte innebär tillståndsprövning av t.ex.
skogsavverkning. Hänvisningen från skogsvårdslagen borde också innebära ett
skydd redan när ett område har förtecknats enligt 7 kap. 27 § miljöbalken.
Riksantikvarieämbetet har anfört att den föreslagna ändringen i
kulturminneslagen inte behövs. Flera remissinstanser har anfört att även
prövning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) bör omfattas av de krav som
rör de särskilda skydds- och bevarandeområdena.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna i 7 kap. 27-29 b §
miljöbalken innebär att säkerställandet av det skydd som direktiven kräver i
första hand skall ske genom kravet på tillståndsprövning enligt 7 kap. 28 b §.
Också vid prövningar enligt andra lagar måste dock, som tidigare sagts, syftet
med bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 §§ miljöbalken tillgodoses. Bestämmelsen i 4
kap. 8 § miljöbalken innebär för flera andra lagar att tillstånd enligt den
andra lagen förutsätter att sökanden i förekommande fall skaffar det nödvändiga
tillståndet enligt de nämnda miljöbalksbestämmelserna. Den föreslagna
regleringen innebär att några särskilda hänvisningar till skyddsbestämmelserna i
7 kap. inte behöver göras i de lagar vid sidan av miljöbalken som redan
innehåller hänvisningar till 4 kap. miljöbalken. På grund av detta behövs inte
någon ändring i luftfartslagen, väglagen, lagen om vissa rörledningar, lagen om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, lagen om
vissa torvfyndigheter, 2, 4 och 12 kap. plan- och bygglagen, lagen om byggande
av järnväg samt ellagen. Promemorians förslag om ändring i lagen om kulturminnen
m.m. behövs inte, eftersom den lagens bestämmelser inte kan antas strida mot de
föreslagna nya bestämmelserna i miljöbalken. Promemorians förslag om ändring i
1 kap. 2 § miljöbalken behövs inte heller. I fråga om fastighetsbildningslagen
finns en bestämmelse, 3 kap. 2 §, som innebär att hänsyn tas till bestämmelserna
i 7 kap. 28 a-29 §§ miljöbalken. Därför behövs ingen ändring.
Beträffande vissa lagar behövs dock justeringar för att de inte skall strida mot
art- och habitatdirektivet och miljöbalkens bestämmelser om särskilda skydds-
och bevarandeområden. Några justeringar bör göras för att undvika oklarheter. De
justeringar som behövs är följande.
I lagen om kontinentalsockeln finns en bestämmelse, 3 a § första stycket, som
anger vilka miljöbalksbestämmelser som skall tillämpas vid prövning av tillstånd
att utforska kontinentalsockeln eller utvinna naturtillgångar från den. Ett
tillägg behövs som påminner om att 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken också gäller.
I rennäringslagen finns en bestämmelse, 65 a § andra stycket, som innebär att
regeringen får meddela föreskrifter om vilka naturvårdshänsyn som skall tas vid
renskötsel och att dessa föreskrifter inte får avsevärt försvåra pågående
markanvändning. Ett tillägg behövs som påminner om att tillstånd för en viss
verksamhet eller åtgärd kan behövas enligt bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 §§
miljöbalken. Regeringens föreskriftsrätt, och den befintliga begränsningen i
föreskriftsrätten, bör gälla naturvårdshänsyn i övrigt.
I ledningsrättslagen finns en bestämmelse, 8 § tredje stycket, som hänvisar till
den nuvarande bestämmelsen i 7 kap. 29 § miljöbalken. En ändring behövs som
hänvisar till de nya bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
I anläggningslagen finns en bestämmelse, 9 § tredje stycket, som hänvisar till
den nuvarande bestämmelsen i 7 kap. 29 § miljöbalken. En ändring behövs som
hänvisar till de nya bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken.
I skogsvårdslagen finns en bestämmelse, 4 §, som innebär att skogsvårdslagens
bestämmelser inte får tillämpas i strid mot 7 kap. 11 § andra stycket
miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lag. Ett
tillägg behövs som påminner om att 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken också gäller.
I lagen om kärnteknisk verksamhet finns en bestämmelse, 5 b §, som anger att vid
prövning av ärenden enligt lagen skall 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken tillämpas. Ett tillägg behövs som påminner om att 7 kap. 28 a-29 b
§§ miljöbalken också gäller.
I jaktlagen finns en bestämmelse, 1 § tredje stycket, som anger att det utöver
bestämmelserna i jaktlagen gäller föreskrifter i andra författningar i fråga om
skyddet och vården av viltet. Ett tillägg behövs som påminner om att 7 kap. 28
a-29 b §§ miljöbalken också gäller.
I minerallagen finns bestämmelser om undersökningsarbete. Där hänvisas bl.a.
till vissa bestämmelser i 7 kap. miljöbalken. Ett tillägg behövs som påminner om
att 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken också gäller i fråga om undersökningsarbete
enligt minerallagen.
I fiskelagen finns en bestämmelse, 1 kap. 3 §, som anger att lagen inte får
tillämpas i strid mot bl.a. föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 kap.
miljöbalken. Vidare anges att särskilda bestämmelser gäller för samernas rätt
till fiske i vissa delar av landet. Ett tillägg behövs som påminner om att 7
kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken också gäller.
I lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet finns en paragraf, 7 kap.
13 §, som anger att miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya
bestämmelser till förmån för utnyttjandet av vattenkraft, till förmån för
miljövården, hälsovården eller fisket samt till förmån för farleder, hamnar,
bevattnings- och avvattningssamfälligheter och avloppsföretag. Ett tillägg
behövs som påminner om att 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken också gäller.
7.4 Kompensationsåtgärder
Regeringens förslag: Om tillstånd beviljas för en verksamhet eller åtgärd som
skadar den skyddade livsmiljön eller på ett betydande sätt stör bevarandet av
den skyddade arten, skall sökanden vara skyldig att bekosta de
kompensationsåtgärder som behövs. Skyldigheten skall gälla de
kompensationsåtgärder som anges i beslutet om tillstånd och i den utsträckning
det inte kan anses orimligt att kräva att sökanden skall stå för kostnaderna.
Vid avvägningen skall särskilt beaktas det allmännas intresse av att tillstånd
beviljas.

Promemorians förslag innebär en skyldighet för sökanden att bekosta
kompensationsåtgärderna.
Remissinstanserna: Svea hovrätt har ifrågasatt det lämpliga i att föreskriva en
absolut skyldighet för sökanden att bekosta nödvändiga kompensationsåtgärder och
föreslagit att lagtexten mjukas upp genom att orden "efter vad som prövas
skäligt" eller liknande förs in i texten. Länsstyrelsen i Stockholms län har i
fråga om kompensation för förlorade miljövärden anfört att bestämmelserna i
plan- och bygglagen bör ändras så att möjlighet ges att i detaljplan reglera
kompensationsåtgärder. Naturvårdsverket har anfört att kravet på
kompensationsåtgärder bör relateras till de arter och livsmiljöer som avses att
skyddas i det berörda området. Verket har dessutom pekat på att
kompensationsåtgärder också krävs i fråga om verksamheter och åtgärder som inte
tillstånds- eller anmälningspliktiga eller kräver dispens eller godkännande.
Industriförbundet har avstyrkt förslaget om att kompensationsåtgärder skall
vidtas på sökandens bekostnad.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna i 7 kap. 29 §
miljöbalken (se avsnitt 7.1.2) innebär att tillstånd kan beviljas för en
verksamhet eller åtgärd som kommer att skada eller störa ett särskilt skydds-
eller bevarandeområde på ett sådant sätt att syftet med skyddet inte kan
upprätthållas i området. Om tillstånd beviljas, måste kompensationsåtgärder
vidtas. Detta framgår av art- och habitatdirektivet och den föreslagna
bestämmelsen i 7 kap. 29 § miljöbalken. Möjligheten att tillåta verksamheten
eller åtgärden är snäv - projektet behöver genomföras av tvingande orsaker som
har ett väsentligt allmänintresse och det skall inte heller finnas någon
alternativ lösning till buds. Projekt som endast gynnar ett företag eller
enskilda omfattas alltså inte.
Direktivet reglerar inte vem som skall bekosta kompensationsåtgärderna. Det är
dock både logiskt och miljömässigt motiverat att den som driver ett projekt
också skall svara för kompensationsåtgärderna. Detta överensstämmer med
principen om att den som förorenar skall betala. Det är också den lösning som
bäst överensstämmer med de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Enligt
2 kap. 8 § måste nämligen den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd
som medför skada eller olägenhet för miljön räkna med att behöva svara för att
skadan eller olägenheten avhjälps. I de fall som det kan bli fråga om, rör det
sig sannolikt om stora projekt där kostnaderna för kompensationsåtgärder kan tas
med som en del i budgeten för projektet.
Regeln bör därför vara att en sökande som beviljas tillstånd med stöd av 7 kap.
29 § miljöbalken skall bekosta de nödvändiga kompensationsåtgärderna. En
bestämmelse som uttrycker detta bör införas som en ny paragraf, 7 kap. 29 a §.
I ett enskilt fall skulle en ovillkorlig skyldighet för sökanden att stå för
hela kostnaden kunna framstå som orimlig, särskilt med hänsyn till att det rör
sig om projekt där det finns ett väsentligt allmänintresse av att tillstånd
lämnas. Det bör därför finnas utrymme för att göra en avvägning så att
kostnadsansvaret inte får orimliga konsekvenser. Ibland kan det också bli en
fråga om att fördela kostnadsbördan mellan olika allmänna intressen, t.ex. om
det med hänsyn till totalförsvarets intressen är nödvändigt att lämna ett
tillstånd och regeringen skulle finna att skyddsintressena i Natura
2000-nätverket bör finansieras med andra medel än försvarets.

7.5 Artskyddet
Regeringens förslag: Bemyndigandet i 8 kap. 1 § miljöbalken att meddela
föreskrifter om skydd för djur- och växtarter skall kompletteras så att
bemyndigandet också omfattar föreskrifter om förbud att störa vilt levande djur
och att skada eller förstöra sådana djurs fortplantningsområden och viloplatser.
Bestämmelserna i 5 § jaktlagen (1987:259) om vilka hänsyn som skall tas till
vilt levande djur skall kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om
förbudet att ofreda viltet och om villkoren för att trots förbudet vidta
åtgärder i syfte att motverka skador av vilt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag i fråga om
jaktlagen. Promemorian innehåller inget förslag till ändring i 8 kap. 1 §
miljöbalken.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt förslaget till
ändring i 5 § jaktlagen och anfört att ändringen skulle medföra en försvagning
av skyddet mot ofredande. Länsstyrelsen har också anfört att det föreslagna
tillägget i paragrafens andra stycke bör avgränsas till de djurarter som avses i
fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet. Annars skulle bestämmelsen
komma att innebära förbud mot att jaga bort rådjuren från tulpanerna i
trädgården eller björktrastarna i körsbärsträdet. Länsstyrelsen har vidare pekat
på att förbudet i direktivets artikel 12.1 b mot att avsiktligt störa arterna
saknas vid sidan av jaktlagstiftningen samt att förbudet i direktivets artikel
12.1 d mot att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser inte
heller förefaller vara genomfört i lagstiftningen. Naturvårdsverket har anfört
att bestämmelserna i skogsvårdslagen (1979:429) bör kompletteras så att de
hänsyn som krävs enligt artikel 5.1 fågeldirektivet och artikel 12.1 art- och
habitatdirektivet tydligt genomförs. Svenska jägareförbundet har beträffande 5 §
jaktlagen anfört att ordet "allvarlig" bör utgå eftersom det inte är konsekvent
med den föregående meningen i paragrafen där det står "motverka skador". I
övrigt har remissinstanserna inte haft några invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Kommissionen har kritiserat de svenska reglerna
för att de inte på ett tillräckligt tydligt sätt genomför art- och
habitatdirektivets artikel 12 om skydd för vissa arter och artikel 16 om
förutsättningar för undantag från skyddsbestämmelserna. Motsvarande gäller i
fråga om fågeldirektivets artiklar 5 och 9. De krav som ställs i artiklarna är i
huvudsak redan genomförda i det svenska regelverket. Återstående brister kan
åtgärdas med stöd av bemyndiganden i 8 kap. miljöbalken och jaktlagen.
Några lagändringar är dock nödvändiga. Bemyndigandet i 8 kap. 1 § miljöbalken
behöver kompletteras så att det framgår att bemyndigandet också gäller
föreskrifter om förbud att störa vilt levande djur och att skada eller förstöra
sådana djurs parningsplatser och rastplatser eller, med en mer korrekt
beskrivning, fortplantningsområden och viloplatser. Dessa tillägg i
bemyndigandet behövs för att direktivens krav skall kunna genomföras fullt ut.
Bestämmelserna i 5 § jaktlagen bör kompletteras med ett bemyndigande för
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare
föreskrifter om förbudet att ofreda viltet och om villkoren för att trots
förbudet vidta åtgärder i syfte att motverka skador av vilt.
Regeringen avser att besluta om de förordningsändringar som behövs.
Remissinstansernas synpunkter kommer att beaktas i det arbetet.
7.6 Ersättning på grund av skyddsåtgärder
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken om ersättning vid
ingripanden av det allmänna skall kompletteras med angivandet att en
fastighetsägare har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark
tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet
avsevärt försvåras. Ersättning skall betalas endast om tillstånd för en
verksamhet eller åtgärd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
En följdändring görs i bestämmelserna om ackumulerad skada i 14 kap. 8 § plan-
och bygglagen (1987:10).

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Promemorian
innehåller dock inget förslag om att ersättning betalas endast om tillstånd
vägrats.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket har avstyrkt promemorians förslag med
hänvisning till att det skulle innebära rätt till ersättning utan föregående
prövning. Verket har förordat att en lösning som innebär rätt till ersättning om
tillstånd har vägrats eller förenats med villkor. Lantbrukarnas riksförbund har
åberopat att rätten till ersättning inte bör begränsas till interimistiska
förbud.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått, föranleds detta
lagstiftningsärende av behovet att göra art- och habitatdirektivets krav tydliga
i det svenska regelverket. Lagändringarna ökar inte det allmännas möjligheter
att försvåra markanvändning. Med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken är det redan i
dag möjligt att förelägga en markägare att vidta de åtgärder som behövs för att
begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Den bestämmelsen kan användas för
att tillgodose direktivets skyddskrav.
De föreslagna bestämmelserna om särskilda skydds- och bevarandeområden innebär
alltså inget nytt i möjligheterna för det allmänna att försvåra
markanvändningen. De nya bestämmelserna har inga andra direkta rättsverkningar
för markägare än att den som planerar att på sin mark driva en verksamhet eller
vidta en åtgärd måste göra en bedömning av vilka konsekvenser som verksamheten
eller åtgärden får för de särskilda skydds- och bevarandeområdena, dvs. bedöma
konskevenserna för bevarandet i områdena av de skyddade djur- och växtarterna
eller deras livsmiljöer.
Lagändringarna bör inte innebära att förutsättningarna för ersättning ändras. I
förekommande fall kommer ett beslut som eventuellt kan innebära ett försvårande
av markanvändningen att fattas med stöd av 7 kap. 28 a-29 §§ miljöbalken i
stället för 12 kap. 6 §. Därför behövs följdändringar i
ersättningsbestämmelserna i 31 kap. Ett tillägg bör göras i 31 kap. 4 § med
angivande att rätten till ersättning gäller även om inskränkningen i
markanvändingen grundas på bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 §§. Eftersom en
inskränkning i dessa fall görs inom ramen för en tillståndsprövning, bör som
förutsättning för ersättning gälla att tillstånd vägrats eller förenats med
särskilda villkor. En sådan ändring föreslås därför i 31 kap. 5 §.
En följdändring behövs också i bestämmelserna om ackumulerad skada i 14 kap. 8 §
plan- och bygglagen (1987:10). Ändringen innebär att en hänvisning också skall
göras till de nya miljöbalksbestämmelserna.
7.7 Straffbestämmelser
Regeringens förslag: Om en verksamhet eller åtgärd påbörjas eller vidtas i
enlighet med tillstånd eller dispens som har lämnats till följd av
bestämmelserna i 9 eller 11-15 kap. miljöbalken, skall det inte dömas till
ansvar för brott mot det särskilda tillståndskravet i 7 kap. 28 a §.

Promemorians förslag innehåller en straffbestämmelse om brott mot ett sådant
interimistiskt förbud som föreslogs i promemorian.
Remissinstanserna har inte haft synpunkter på promemorians förslag i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Den prövning som avses i bestämmelserna i 7 kap.
28 a-29 §§ omfattar frågor som till stor del är gemensamma med tillstånds- och
dispensprövningar som görs enligt bestämmelserna i 9 och 11-15 kap. I dessa
sistnämnda prövningar skall i förekommande fall också den specifika prövningen
enligt 7 kap. 28 b § göras. En verksamhetsutövare bör inte försättas i en
situation där han kan dömas till ansvar för otillåten miljöverksamhet till följd
av att en prövningsmyndighet underlåtit att göra en bedömning enligt 7 kap. 28
b §. Därför bör det i straffbestämmelsen om otillåten miljöverksamhet göras ett
tillägg som har den innebörden.
7.8 Övrigt
Promemorian innehåller ett förslag till ändring i 26 kap. 1 § miljöbalken om
skyldigheter för tillsynsmyndigheten. Regeringen avser att genom förordningar
göra de regeländringar som behövs i fråga tillsynen.
Med regeringens förslag behövs inte heller den i promemorian föreslagna
ändringen i miljöbalkens straffbestämmelser (29 kap. 8 §).
8
Konsekvenser
Syftet med detta lagstiftningsärende är att fågeldirektivets och art- och
habitatdirektivets krav skall tydliggöras i det svenska regelverket. I allt
väsentligt innehåller regelverket redan de bestämmelser som behövs för att
myndigheterna i tillämpningen skall kunna se till att direktiven uppfylls.
Kommissionen har pekat på att regelverket brister. Bristen är att direktivens
krav inte tvingas fram som en effekt av regelverket. Det är inte obligatoriskt
för de svenska myndigheterna att se till att direktiven följs.
Lagändringarna innebär att överensstämmelsen med direktivens krav blir
tydligare. Den centrala delen i förslagen - kravet på tillstånd för verksamheter
och åtgärder som kan antas påverka miljön i ett skydds- eller bevarandeområde -
har följande direkta effekt: Var och en som avser att bedriva en verksamhet
eller åtgärd måste tänka efter och göra en bedömning i fråga om vilka
konsekvenser som verksamheten eller åtgärden kan tänkas få på skydds- och
bevarandeområden som finns i närheten. Detta gäller även myndigheter som skall
besluta i frågor om planer enligt plan- och bygglagstiftningen. Om verksamheten
eller åtgärden kan antas ha betydelse för miljön i ett skydds- eller
bevarandeområde, inträder en skyldighet att se till att en prövning sker av en
myndighet. Samma gäller för en plan som skulle komma att medföra en sådan
verksamhet eller åtgärd. En konsekvensbedömning som överensstämmer med
direktivens krav blir nödvändig. Det är också detta som är reformen i
lagstiftningsärendet.
Resultatet av bedömningen kan bli att en verksamhet eller åtgärd inte kommer att
tillåtas eller förenas med särskilda villkor. Det resultatet kan åstadkommas
redan med det befintliga regelverket. När det gäller möjligheterna för det
allmänna att ingripa mot verksamheter och åtgärder, innebär alltså detta
lagstiftningsärende inget nytt.
De skydds- och bevarandeområden som redan har pekats ut av Sverige är till en
stor del skyddade enligt någon av de andra skyddsformer som anges i 7 kap.
miljöbalken. Därutöver har områden pekats ut inom ramen för ett omfattande
förankringsarbete med berörda markägare. I det arbetet har länsstyrelserna
vidtagit eller kommer att vidta de åtgärder som behövs för att följa art- och
habitatdirektivet. Bedömningen är att en del av områdena inte behöver skyddas
enligt någon av de självständiga skyddsformerna, t.ex. naturreservat. Det är
ofta tillräckligt att för enskilda verksamheter och åtgärder göra de
konsekvensbedömningar som krävs och med utgångspunkt från resultatet av
bedömningarna vidta de skyddsåtgärder som behövs.
I fråga om verksamheter inom de utsedda områdena kan följande sägas. Många
områden är redan föremål för någon form av områdesskydd eller är på väg att bli
föremål för sådant skydd. I övriga områden har det nödvändiga förankringsarbetet
med markägarna skapat förutsättningar för ett tillfredsställande skydd. Ett
exempel på skydd genom markägarförankring är de miljöanpassade skötselplaner som
Försvarsmakten utarbetar för de övnings- och skjutfält som innehåller Natura
2000-områden. Bedömningen är därför att ytterligare inskränkningar i
markanvändningen kommer att behövas endast i ett litet antal fall. För detta
finns bestämmelser redan i det nuvarande regelverket. Lagändringarna innebär
endast att andra lagrum kommer att kunna åberopas för att komma till samma
resultat.
I fråga om verksamheter utanför de utsedda områdena kan följande sägas. Det är
inte möjligt att generellt ange vilka verksamheter och åtgärder som kommer att
behöva förhindras. Det beror från fall till fall på vad det är för arter och
livsmiljöer som skall skyddas i det berörda området. De flesta områdena har
utsetts att ha en sådan storlek att det ytmässigt finns en buffertzon kring den
skyddade livsmiljön. Denna buffertzon gör att markanvändningen i angränsande
områden endast i undantagsfall får betydelse för bevarandemöjligheterna i det
särskilda skydds- eller bevarandeområdet. Om en verksamhet eller åtgärd inte
tillåts, är det sannolikt fråga om utsläpp i vatten eller andra verksamheter som
inte är ersättningsgrundande. Bedömningen är därför att ersättningsgrundande
intrång i markanvändningen endast kommer att ske i ovanliga fall och därför blir
sällsynta. Situationen skulle ha varit densamma utan lagändringarna.
För Naturvårdsverket och länsstyrelserna innebär lagändringarna i huvudsak att
regelverket blir tydligare. Detta kommer att underlätta arbetet med att förklara
för berörda markägare hur direktivkraven återspeglas i det svenska regelverket.
Det är också viktigt att myndigheterna tillhandahåller markägare och
verksamhetsutövare med information om föreslagna och skyddade områden. En
översyn av skyddet för de redan utsedda områdena kommer att göras för att
säkerställa att skyddskraven uppfylls. Det arbetet kommer att ske under åren
2002 och 2003. Syftet är att se över de bevarandemål som har angetts för varje
område, se över de bevarandeåtgärder som har vidtagits och identifiera
eventuella brister. Detta arbete skulle ha gjorts även utan lagändringarna.
För de allra flesta verksamheter och åtgärder kommer den nya
tillståndsprövningen att ske inom ramen för den prövning som sker enligt andra
miljöbalksbestämmelser. I vissa fall, t.ex. om en verksamhet inte är
tillståndspliktig enligt andra bestämmelser, kan det bli aktuellt att särskilt
vända sig till länsstyrelsen och få åtgärden eller verksamheten prövad särskilt
enligt de nya bestämmelserna i 7 kap. miljöbalken. I de fallen, liksom i de fall
då en annan tillståndsmyndighet ger länsstyrelsen tillfälle att yttra sig,
kommer länsstyrelsens arbete att vara sådant som redan omfattas av
länsstyrelsens ordinarie verksamhet, nämligen tillsynen över de berörda
naturområdena. Skillnaden med de nya bestämmelserna är att den bedömning som
länsstyrelsen ändå måste göra kommer tydligt till uttryck i regelverket. Det är
oklart i vilken utsträckning som nya verksamheter och åtgärder kommer att leda
till särskilda ärenden om tillstånd enligt de nya bestämmelserna. Lagändringarna
underlättar dock för myndigheterna att uppfylla ansvaret för att de nödvändiga
konsekvensbedömningarna blir gjorda.
För verksamhetsutövarna innebär lagändringarna visserligen att ansökningar om
tillstånd och anmälningar för samråd kommer att göras i något större
utsträckning än tidigare. I flesta fall kommer dock konsekvensbedömningarna
enligt de nya bestämmelserna att ingå i större sammanhang, t.ex. i
tillståndsprövningen för en miljöfarlig verksamhet eller inom ramen för
planeringen av vägprojekt.
Sammanfattningsvis är bedömningen att förtydligandet i regelverket inte medför
några samhällsekonomiska merkostnader som väsentligt skiljer sig från vad som
hade varit fallet utan ändringarna.
9
Författningskommentar
9.1 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken
4 kap. 1 §
Ändringarna i första stycket är följdändringar till införandet av den nya 8 §.
Eftersom den nya 8 § inte är avgränsad till verksamheter och åtgärder som vidtas
inom de särskilda områdena, bör 1 § inte heller innebära en sådan begränsning.
Den tidigare lydelsen "i dessa områden" utgår eftersom nya 8 § inte innehåller
en sådan avgränsning. Dessutom skulle en sådan avgränsning strida mot art- och
habitatdirektivet. Uttrycket "inom dessa områden" kan tas bort utan att det
påverkar tillämpningen av bestämmelserna i 4 kap. 2-7 §§. De geografiska
avgränsningarna görs nämligen också där.
Ändringen i andra stycket är dels en språklig justering, dels en följdändring.
Med den tidigare lydelsen av andra stycket har avsikten varit att de angivna
undantagen inte gäller i fråga om skyddet för en nationalstadspark enligt 7 §.
Detta framgår av prop. 1994/95:3 s. 49. Art- och habitatdirektivet innebär att
sådana undantag inte heller kan gälla i fråga om skyddet för de särskilda
skydds- och bevarandeområden som avses i den nya 8 §. En strikt tolkning av den
tidigare lydelsen skulle kunna betyda att undantagen gäller var och en av
bestämmelserna i första stycket och i 2-6 §§. Med en sådan tolkning vore
avgränsningen till 2-6 §§ överflödig. Den tolkningen skulle därför kunna
avfärdas som orimlig. För att skapa klarhet bör dock bestämmelsen formuleras om.
De hinder som anges i första stycket bör delas upp i två punkter. Detta gör det
möjligt att i andra stycket tydligt ange vad undantagen avser.
De särskilda intressen som anges i andra stycket är allmänna intressen som har
stor betydelse. Direktiven innebär att det inte är möjligt att tillgodose dessa
allmänna intressen redan genom att föreskriva om undantag i 4 kap. 1 §.
Totalförsvarets behov är ett exempel på ett sådant väsentligt allmänintresse som
normalt bör kunna ges företräde framför ett visst skydds- eller
bevarandeområde. För att tillgodose ett sådant behov krävs dock att de särskilda
förutsättningar som anges i 7 kap. 28 b och 29 §§ uppfylls. Det kan därför
komma att krävas att det inte finns något alternativ och att
kompensationsåtgärder vidtas. Det är alltså med stöd av 7 kap. 28 b och 29 §§
som de väsentliga allmänna intressena får tillgodoses.
Se i övrigt avsnitt 7.1.3.

4 kap. 8 §
Beträffande bakgrunden till bestämmelsen, se avsnitt 7.1.3. Skyddskraven i
artikel 6.3 och 6.4 art- och habitatdirektivet omfattar även sådana planer för
användning av mark eller vatten som är föremål för myndighetsbeslut men som inte
i sig utgör en aktiv verksamhet eller åtgärd i miljön. De föreslagna
bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 §§ omfattar inte planerna som sådana. När planer
för användning av mark och vatten prövas enligt andra författningar, blir det
med denna nya paragraf inte möjligt att godkänna en plan som, om den
genomfördes, skulle innebära att verksamheter eller åtgärder vidtas i strid mot
direktivet.
För den som skall bedöma om en planerad markanvändning kan komma till stånd
enligt bestämmelsen i den föreslagna nya 4 kap. 8 § uppkommer frågor som har att
göra med vilka verksamheter och åtgärder som användningen kommer att omfatta.
Det kan i och för sig vara svårt att i ett tidigt skede förutse alla tänkbara
konsekvenser av olika planerade verksamheter och åtgärder. Syftet med art- och
habitatdirektivet och de nya bestämmelserna är dock att hänsynen till de olika
skydds- och bevarandeområdena skall finnas med redan på det tidiga
planeringsstadiet. Det handlar alltså om att planera rätt från början. Som det
svenska regelverket är uppbyggt, kommer olika konkreta åtgärder som kan
aktualiseras att prövas enligt de särskilda bestämmelser som gäller för dem,
t.ex. som miljöfarlig verksamhet, täkttillstånd eller bygglov eller enbart
utifrån de särskilda nya bestämmelserna om skyddet för särskilda skydds- och
bevarandeområden. Det är ändå viktigt att det redan tidigt i planeringen görs
bedömningar av vad den planerade markanvändningen kan komma att innebära. Detta
gäller särskilt med hänsyn till art- och habitatdirektivets krav om att
bedömningen också skall omfatta hur den planerade verksamheten i kombination med
andra planer och projekt kan få konsekvenser för ett skydds- eller
bevarandeområde.
För den myndighet som har att pröva om en viss verksamhet eller åtgärd kan komma
i konflikt med bestämmelsen i 4 kap. 8 § gäller det att i första ledet klargöra
om den aktuella bestämmelsen över huvud taget är tillämplig. Frågan är då om
den användning av mark och vatten och de verksamheter eller åtgärder som följer
av användningen på något sätt kan påverka ett sådant område som skyddet avser.
Såväl denna inledande bedömning som den fortsatta tillämpningen av bestämmelsen
måste utgå från syftena med de aktuella direktiven. Det måste beaktas att
bestämmelsen inte bara omfattar markanvändning inom de utpekade områdena utan
också sådana åtgärder utanför dessa områden som kan påverka de livsmiljöer som
skyddet avser. Nästa led i bedömningen är om den påverkan som kan följa av en
verksamhet eller åtgärd som omfattas av markanvändningen är så betydande att
tillstånd krävs enligt 7 kap. 28 a §. I sådant fall får den berörda
markanvändningen inte medges om inte ett tillstånd enligt 7 kap. 28 a § har
lämnats. Frågan om vilket underlag som krävs för denna bedömning kommer
naturligtvis att variera beroende på karaktären hos den berörda verksamheten
eller åtgärden. När det gäller en avgränsad byggnads- eller anläggningsåtgärd
kan det ofta vara ganska enkelt att bedöma konsekvenserna för det skyddsintresse
som föreligger. När det gäller mera omfattande projekt blir bedömningen
svårare. Det gäller särskilt för projekt som kanske inleds med mera avgränsade
åtgärder men som sedan förutsätts kunna utvecklas till en mera omfattande
verksamhet. I sådana fall är det i allmänhet nödvändigt att redan vid den
inledande bedömningen av projektet beakta den avsedda fortsatta utvecklingen.
Det innebär att det i vissa fall också kan behövas en relativt omfattande
konsekvensbedömning redan för den prövning som skall göras enligt 4 kap. 8 §.
Att konsekvenserna av en verksamhet eller åtgärd måste vara tillräckligt
klarlagda innan tillstånd enligt 7 kap. 28 a § lämnas följer av de ändringar som
föreslås av vissa bestämmelser i 6 kap. miljöbalken.
I fråga om bedömningen enligt 4 kap. 8 § kan följande tilläggas när det gäller
större projekt som kan komma att utvecklas etappvis. Om projektet har en sådan
karaktär att det utan olägenheter kan avbrytas efter en första etapp bör det
kunna vara möjligt att vid bedömningen av projektets tillåtlighet enligt 4 kap.
8 § nöja sig med en konsekvensbedömning som är begränsad till den första
etappen. Också det medgivande som då kan bli aktuellt, i form av en antagen plan
eller ett tillstånd enligt särskild lag, förutsätts bli begränsat till att avse
denna första etapp. Om de olika etapperna däremot har ett sådant inbördes
samband, tekniskt, ekonomiskt eller på annat sätt, att ett medgivande att
påbörja en första etapp i realiteten också innebär eller uppfattas som ett
klartecken för kommande etapper, är det nödvändigt att konsekvensbedömningen
redan från början tar hänsyn till och redovisar hur projektet kan komma att
utvecklas och vilka försiktighetsmått som kan behöver vidtas för att undvika att
verksamheten kommer i konflikt med direktivens skyddsintressen. För sådana
projekt av större omfattning kommer en tillståndsprövning enligt 7 kap. 28 a §
normalt att vara den lämpligaste formen för en fortsatt prövning av projektets
förenlighet med de aktuella skyddsintressena. För den myndighet som vid
tillämpningen av 4 kap. 8 § måste bedöma om situationen är sådan att ett
tillstånd enligt 7 kap. 28 a § krävs, kan det ofta vara lämpligt att samråda med
den berörda länsstyrelsen.

6 kap. 1 §
Med hänvisningen till 7 kap. 28 a § införs kravet att en
miljökonsekvensbeskrivning också behövs när frågor om tillstånd enligt
bestämmelserna om särskilda skydds- och bevarandeområden skall prövas.

6 kap. 7 §
Ett nytt fjärde stycke införs för att undvika oklarhet och för att
bestämmelserna inte skall kunna anses strida mot art- och habitatdirektivets
krav om konsekvensbedömningar avseende påverkan på miljön i de särskilda skydds-
och bevarandeområdena. Tillägget innebär att en miljökonsekvensbeskrivning
aldrig får sakna de uppgifter som behövs för att göra den prövning som avses i 7
kap. 28 b och 29 §§. Tillägget innebär vidare att en miljökonsekvensbeskrivning
som upprättats enbart för prövningen enligt de nya bestämmelserna i 7 kap. inte
behöver innehålla mer information än vad som är nödvändigt för den prövningen.

6 kap. 8 §
Ett nytt tredje stycke införs. I ärenden som enbart avser en prövning enligt de
nya bestämmelserna i 7 kap. 27 b och 29 §§ behöver kungörelseförfarandet
tillämpas endast i den utsträckning som det behövs för prövningen eller för att
allmänheten på lämpligt sätt skall få information om innehållet i beskrivningen
eller beslutet.

7 kap. 27 §
De områden som enligt art- och habitatdirektivet eller fågeldirektivet bör ingå
i det europeiska Natura 2000-nätverket, skall framgå av förteckningen. Samma
gäller områden som har beretts skydd enligt 28 §. Av förteckningen skall framgå
vad som föranlett förtecknandet. I övrigt är ändringarna redaktionella
följdändringar. Skydd för de områden som förtecknats med anledning av
fågeldirektivet eller art- och habitatdirektivet följer av 28 a och 28 b §§. Med
bestämmelserna genomförs kraven i artikel 4.5 jämförd med artikel 6.2-4 art-
och habitatdirektivet i den svenska lagstiftningen.

7 kap. 28 §
Ändringarna är följdändringar med anledning dels av att direktivens fullständiga
beteckningar har tagits in i 27 §, dels av att områden inte pekas ut ensidigt
av kommissionen utan väljs ut enligt ett särskilt förfarande enligt vad som
anges i artikel 4.4 jämförd med 4.2 art- och habitatdirektivet.

7 kap. 28 a §
Bestämmelsen innebär ett förbud mot att utan tillstånd bedriva verksamheter
eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett område
som har förtecknats enligt 27 §. Om det finns en sannolikhet för att en
verksamhet eller åtgärd kan få betydande konsekvenser för ett sådant område,
skall alltså den som avser att utöva verksamheten eller vidta åtgärden se till
att den nödvändiga bedömningen görs och få den prövad.
Av andra stycket framgår att tillstånd inte behövs för verksamheter och åtgärder
som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen
av områdena. Detta undantag överensstämmer med artikel 6.3 art- och
habitatdirektivet. Undantaget gäller verksamheter och åtgärder som hänger samman
med skötseln och förvaltningen av det berörda området.

7 kap. 28 b §
Prövningsmyndigheten får tillåta verksamheten eller åtgärden först efter att ha
förvissat sig om att den är förenlig med direktivet.
Det betyder att myndigheten skall förvissa sig om att verksamheten eller
åtgärden, ensam eller tillsammans med andra pågående eller planerade
verksamheter eller åtgärder, inte kan skada livsmiljön i området för den art
eller de arter som avses att skyddas. Om området utsetts för bevarande av en
viss livsmiljö och bedömningen visar att livsmiljön skulle komma att försämras
rent fysiskt, kan alltså tillstånd inte lämnas med stöd av paragrafen.
Bedömningen av vad som är en försämring måste naturligtvis ske med utgångspunkt
i önskemålet att i området upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för den art
eller de arter som är typiska för livsmiljön. En försämring kan därför förutses
om den yta som omfattas av livsmiljön minskar eller om verksamheten eller
åtgärden skadar en viss fysisk struktur eller funktion som livsmiljön har och
som är nödvändig för att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för de berörda
arterna.
Myndigheten skall också förvissa sig om att verksamheten eller åtgärden, ensam
eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller
åtgärder, inte innebär en sådan störning att den på ett betydande sätt försvårar
möjligheten att i området bevara den art eller de arter som avses att skyddas.
En störning avser inte de fysiska omständigheterna i området, utan de arter som
lever och skyddas i området. Den störning som kan komma att inträffa måste vara
betydande för att denna bestämmelse skall utgöra ett hinder för tillstånd. Ett
visst mått av störningar kan alltså tålas. En störning är ofta begränsad i
tiden. Dess intensitet, varaktighet och frekvens är därför viktiga faktorer i
bedömningen. Också här måste bedömningen göras med utgångspunkt i syftet att
upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för den berörda arten. En störning som
bidrar till en långsiktig negativ populationsutveckling för arten i området kan
betraktas som en betydande störning. Samma gäller en störning som bidrar till
att artens naturliga utbredningsområde i området minskar eller kan komma att
minska.
Med 28 a och 28 b §§ genomförs kraven i artikel 6.2 och 6.3 art- och
habitatdirektivet. Kraven avser skyldighet att förebygga och skydda mot skador
och störningar. Direktivets krav om att det skall göras en lämplig bedömning
uppfylls genom ändringarna i bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i 6
kap. jämfört med de övriga bestämmelserna i det kapitlet. Ett tillstånd kan inte
beviljas om myndigheten inte får det underlag som behövs för att göra
bedömningen att förutsättningarna för tillstånd är uppfyllda.

7 kap. 29 §
Om en prövning enligt 28 b § leder till en slutsats som är negativ för intresset
att i området bevara den livsmiljö eller den art som avses att skyddas, anges i
29 § att verksamheten eller åtgärden ändå kan komma att tillåtas. För tillstånd
krävs då att de förutsättningar som anges i paragrafen uppfylls. Paragrafen
motsvarar innehållet i artikel 6.4 art- och habitatdirektivet.
I fråga om tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse kan följande
sägas. Det skall vara fråga om en plan eller ett projekt som är oundgängligt för
att skydda grundläggande intressen i människors liv, såsom hälsa, säkerhet och
miljö, eller som är grundläggande för staten och samhället eller rör särskilda
förpliktelser i samband med offentliga tjänster. Bara allmänna intressen kan
hävdas mot direktivets bevarandeintressen. Projekt som endast gynnar ett företag
eller enskilda kan alltså inte tillåtas med stöd av paragrafen. Allmänhetens
intresse måste vara väsentligt. Det kan alltså inte röra sig om vilket
allmänintresse som helst. Kortsiktiga ekonomiska intressen eller andra intressen
som bara skulle ge kortsiktiga fördelar för samhället räcker förmodligen inte
för att de skall gå före de långsiktiga bevarandeintressen som skyddas av
direktivet.
Skyldigheten att kompensera för de förlorade miljövärdena innebär att de
negativa följderna av verksamheten eller åtgärden skall uppvägas. Om området
utsetts i enlighet med art- och habitatdirektivet, är syftet att säkerställa ett
sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda bevarandeområden (Natura
2000). Kompensationsåtgärderna skall då innebära att Natura 2000-nätverket
upprätthålls. Det kan medföra att ett annat område måste utses i stället för det
skadade eller störda området.
Enligt direktivet skall medlemsstaten underrätta kommissionen om de
kompensationsåtgärder som vidtagits. Det kravet behöver inte föreskrivas i lag.
Det är tillräckligt att föra in en sådan bestämmelse i en förordning som
utfärdas av regeringen.
På grund av de stränga förutsättningarna för att få meddela tillstånd enligt 29
§ (alternativ skall saknas, tvingande orsaker av väsentligt allmänintresse skall
föreligga och kompensationsåtgärder måste vidtas), krävs regeringens tillåtelse
får att tillstånd skall få meddelas.
I direktivet (artikel 6.4 andra stycket) anges ytterligare förutsättningar som
skall gälla i vissa fall, nämligen när det berörda området innehåller en
prioriterad livsmiljötyp eller en prioriterad art enligt art- och
habitatdirektivet. Vid varje prövning enligt 29 §, är det alltså nödvändigt för
regeringen att kontrollera vilka livsmiljöer och arter som vid den tidpunkten är
"prioriterade livsmiljötyper" eller "prioriterade arter" enligt direktivet.
Regeringen avser att låta de särskilda förutsättningarna komma till uttryck i
förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.

7 kap. 29 a §
Den som ansöker om och får tillstånd beviljat med stöd av bestämmelserna i 29 §
är skyldig att bekosta de nödvändiga kompensationsåtgärderna. Det får
förutsättas att eventuella krav på kompensationsåtgärder i det konkreta fallet
kommer att anges som villkor för tillståndet och att de åtgärder som det är
fråga om preciseras där. Skyldigheten att bekosta åtgärderna bör avgränsas till
de preciserade åtgärderna. På Lagrådets rekommendation återspeglas detta i
paragrafen. Andra stycket gör det möjligt att undvika orimliga resultat i det
enskilda fallet. Se vidare avsnitt 7.4.

7 kap. 29 b §
I paragrafen anges som huvudregel att frågor om tillstånd enligt 28 a § skall
prövas av länsstyrelsen i det län där det berörda naturområdet finns.
För att så långt som möjligt undvika dubbla tillståndsförfaranden anges i andra
stycket att en myndighet som tillståndsprövar en åtgärd eller en verksamhet i
ett annat sammanhang till följd av miljöbalkens bestämmelser i 9 eller 11-15
kap. samtidigt skall pröva tillståndsfrågan enligt 7 kap. 28 a §. Samma gäller
om verksamheten eller åtgärden är föremål för en dispensprövning till följd av
de nämnda bestämmelserna. Länsstyrelsen i det län där det berörda naturområdet
finns skall i sådana fall beredas tillfälle att yttra sig.

8 kap. 1 §
Bemyndigandet kompletteras så att föreskrifter om förbud kan meddelas i alla de
avseenden som krävs enligt artiklarna 12 och 16 art- och habitatdirektivet samt
artiklarna 5 och 9 fågeldirektivet. På Lagrådets rekommendation konsekvensändras
sista meningen i första stycket.

11 kap. 9 §
Innebörden av det nya fjärde stycket är att även om tillstånd för en
vattenverksamhet inte krävs enligt bestämmelserna i 11 kap., så kan en viss
verksamhet eller åtgärd vara sådan att den ändå kräver tillstånd enligt
bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 b §§. Det blir då fråga om en vattenverksamhet
som inte är tillståndspliktig enligt 11 kap. Tillståndsprövningen enligt 7 kap.
kommer då alltså inte att göras av miljödomstolen utan av länsstyrelsen i det
län där det berörda naturområdet finns (jfr 7 kap. 29 b §). På Lagrådets
rekommendation skall dock bestämmelsen inte utformas så att den hindrar att
åtgärder vidtas i nödsituationer. Bestämmelsen i 11 kap. 16 § kan knappast anses
oförenlig med direktiven.

12 kap. 1 §
För att undvika oklarhet påminns i första stycket om de särskilda tillståndskrav
som följer av bestämmelserna i 7 kap. om särskilda skydds- och
bevarandeområden.

12 kap. 2 §
För att undvika oklarhet påminns i första stycket om de särskilda tillståndskrav
som följer av bestämmelserna i 7 kap. om särskilda skydds- och
bevarandeområden.

17 kap. 3 §
Eftersom skyddet föreslås bli lika för områden som bör beredas skydd som för
områden som har beretts skydd, bör en följdändring göras i 17 kap. 3 §.
Regeringen bör få förbehålla sig att pröva tillåtligheten av verksamheter som
kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet i områden som har förtecknats
enligt 7 kap. 27 §.

19 kap. 2 §
Tillägget i första stycket är en följdändring med anledning av de nya
bestämmelserna i 7 kap. 29 och 29 b §§.

21 kap. 7 §
Tillägget i första stycket är en följdändring med anledning av de nya
bestämmelserna i 7 kap. 29 och 29 b §§.

29 kap. 4 §
Enligt paragrafen kan den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller
bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utan tillstånd som föreskrivs i
miljöbalken dömas för otillåten miljöverksamhet. Av 7 kap. 29 b § följer att den
särskilda tillståndsfråga som avses i 7 kap. 28 a § blir i förekommande fall
bedömd inom ramen för andra prövningar om tillstånd eller dispens i enlighet med
9 och 11-15 kap. En verksamhetsutövare skall inte behöva bli straffad i en
situation då prövningsmyndigheten av en eller annan orsak har underlåtit att
göra den särskilda prövningen enligt 7 kap. 28 a §. För att undvika detta, görs
ett tillägg i 29 kap. 4 § med denna innebörd.

31 kap. 4 §
Tillägget i första stycket är en följdändring med anledning av att de eventuella
inskränkningar i markanvändning som kan behövas för att uppfylla art- och
habitatdirektivets krav kommer att kunna grundas på de nya bestämmelserna i 7
kap. 28 a-29 §§ i stället för 12 kap. 6 §. Se vidare avsnitt 7.6.

31 kap. 5 §
Ändringen är en följdändring med anledning av ändringen i 31 kap. 4 §. Eftersom
en eventuell inskränkning i markanvändningen endast uppstår om
tillståndsprövningen leder till ett negativt resultat, bör denna bestämmelse
också gälla i fall som avses i den nya punkten 31 kap. 4 § 5. Se vidare avsnitt
7.6.

Övergångsbestämmelserna
Övergångsbestämmelserna utgår från att den tidigare lagstiftningen har
tillämpats på ett sätt som är förenligt med art- och habitatdirektivets krav.
Övergångsbestämmelserna gör tydligt att lagändringarna inte innebär att varje
verksamhet som pågår när ändringarna träder i kraft måste tillståndsprövas
enligt de nya bestämmelserna. Se vidare avsnitt 7.1.4.
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
3 a §
Tillägget i första stycket påminner om att också miljöbalkens bestämmelser om
särskilda skydds- och bevarandeområden gäller. Innebörden är att tillstånd
enligt kontinentalsockellagen inte alltid är tillräckligt utan att sökanden i
förekommande fall också måste skaffa sig nödvändiga tillstånd enligt de nämnda
miljöbalksbestämmelserna.
9.3 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
65 a §
Ändringarna i andra stycket innebär en påminnelse om att en viss verksamhet
eller åtgärd kan vara sådan att tillstånd krävs enligt miljöbalkens bestämmelser
om särskilda skydds- och bevarandeområden. Regeringens föreskriftsrätt gäller i
fråga om naturvårds- och kulturmiljövårdshänsyn som därutöver kan behövas. Den
angivna begränsningen i sista meningen gäller de föreskrifter som regeringen
meddelar. Ändringarna behövs för att bestämmelserna inte skall strida mot art-
och habitatdirektivet.
9.4 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
8 §
Ändringen är en följdändring med anledning av ändringarna i bestämmelserna om
särskilda skydds- och bevarandeområden i 7 kap. miljöbalken. Innebörden är att
tillstånd enligt ledningsrättslagen inte alltid är tillräckligt utan att
sökanden i förekommande fall också måste skaffa sig nödvändiga tillstånd enligt
de nämnda miljöbalksbestämmelserna.
9.5 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
9 §
Ändringen är en följdändring med anledning av ändringarna i bestämmelserna om
särskilda skydds- och bevarandeområden i 7 kap. miljöbalken. Innebörden är att
tillstånd enligt anläggningslagen inte alltid är tillräckligt utan att sökanden
i förekommande fall också måste skaffa sig nödvändiga tillstånd enligt de nämnda
miljöbalksbestämmelserna.
9.6 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
4 §
Ändringen behövs för att bestämmelsen inte skall strida mot art- och
habitatdirektivet. Innebörden är att tillstånd enligt skogsvårdslagen inte
alltid är tillräckligt utan att sökanden i förekommande fall också måste skaffa
sig nödvändiga tillstånd enligt de nämnda miljöbalksbestämmelserna.
9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
5 b §
Tillägget behövs för att bestämmelsen inte skall strida mot art- och
habitatdirektivet. Innebörden är att tillstånd enligt lagen om kärnteknisk
verksamhet inte alltid är tillräckligt utan att sökanden i förekommande fall
också måste skaffa sig nödvändiga tillstånd enligt de nämnda
miljöbalksbestämmelserna.
9.8 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
14 kap. 8 §
Ändringen är en följdändring med anledning av ändringarna i 31 kap. 4 och 5 §§
miljöbalken. Bestämmelsen har formulerats i enlighet med Lagrådets
rekommendation.
9.9 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
1 §
Med tillägget påminns om att det för vissa verksamheter eller åtgärder krävs
tillstånd enligt miljöbalkens bestämmelser om särskilda skydds- och
bevarandeområden.

5 §
Med det nya tredje stycket införs ett bemyndigande att meddela föreskrifter om
förbudet mot ofredande och om förutsättningar för undantag från förbudet.
Bemyndigandet behövs för att regeringen skall kunna utfärda de förordningar som
krävs för ett korrekt genomförande av artiklarna 12 och 16 art- och
habitatdirektivet samt artiklarna 5 och 9 fågeldirektivet.
9.10 Förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45)
3 kap. 6 §
Tillägget innebär en påminnelse om att undersökningsarbete enligt minerallagen
kan innefatta verksamheter eller åtgärder för vilka det krävs tillstånd enligt
miljöbalkens bestämmelser om skydd för särskilda skydds- och bevarandeområden.
9.11 Förslaget till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
1 kap. 3 §
Tillägget innebär en påminnelse om att miljöbalkens bestämmelser om särskilda
skydds- och bevarandeområden också gäller. Verksamheter eller åtgärder som
omfattas av fiskelagen kan vara sådana att det krävs tillstånd enligt de nämnda
miljöbalksbestämmelserna.
9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet
7 kap. 13 §
Tillägget innebär en påminnelse om att miljöbalkens bestämmelser om särskilda
skydds- och bevarandeområden också gäller. Verksamheter eller åtgärder som
omfattas av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet kan vara sådana
att det krävs tillstånd enligt de nämnda miljöbalksbestämmelserna.

Art- och habitatdirektivet
RÅDETS DIREKTIV 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt
vilda djur och växter27
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen,
särskilt artikel 130s i detta,
med beaktande av kommissionens förslag28,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande29,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande30, och
med beaktande av följande:
Bevarande, skydd och förbättring av miljön, inbegripet bevarande av livsmiljöer
samt vilda djur och växter, är ett väsentligt mål av allmänt intresse som
gemenskapen strävar efter att uppnå, vilket slås fast i artikel 130r i
fördraget.
EG:s åtgärdsprogram för miljön (1987-1992)31 innehåller bestämmelser om åtgärder
för bevarandet av naturen och naturresurserna.
Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska
mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och
regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en
hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i
vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig
verksamhet.
På medlemsstaternas europeiska territorium pågår en ständig försämring av
livsmiljöerna, och ett ökande antal vilda arter är allvarligt hotade. Eftersom
de hotade livsmiljöerna och arterna utgör en del av gemenskapens naturliga arv
och hoten mot dem ofta är av gränsöverskridande karaktär, är det nödvändigt att
vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att bevara dem.
Med hänsyn till hoten mot vissa typer av livsmiljöer och vissa arter är det
nödvändigt att definiera dessa som prioriterade, för att åtgärder för att bevara
dem skall kunna genomföras snabbt.
För att säkerställa att en gynnsam bevarandestatus återställs eller upprätthålls
hos livsmiljöer och arter av gemenskapsintresse är det nödvändigt att utse
särskilda bevarandeområden för att kunna skapa ett sammanhängande europeiskt
ekologiskt nät enligt en fastställd tidsplan.
Alla de utsedda områdena, även de som nu eller i framtiden klassificeras som
särskilda skyddsområden i enlighet med direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979
om bevarande av vilda fåglar32, måste införlivas med det sammanhängande
europeiska ekologiska nätet.
De åtgärder som är nödvändiga för att målsättningen vad gäller bevarandet skall
kunna uppnås bör genomföras inom vart och ett av de utsedda områdena.
Medlemsstaterna föreslår områden som kan utses till särskilda bevarandeområden,
men ett förfarande måste ändå fastställas för att det skall vara möjligt att i
undantagsfall utse ett område som inte har föreslagits av en medlemsstat men som
gemenskapen anser vara oundgängligt för bibehållandet av en prioriterad
livsmiljö eller för en prioriterad arts överlevnad.
En lämplig bedömning måste göras av alla planer eller projekt som på ett
betydande sätt kan påverka målsättningen vad gäller bevarandet av ett område som
har utsetts eller som kommer att utses i framtiden.
Det är ett erkänt faktum att det är alla medlemsstaters gemensamma ansvar att
vidta åtgärder som har till syfte att främja bevarandet av prioriterade
livsmiljöer och prioriterade arter av gemenskapsintresse. Detta kan emellertid
innebära en alltför stor ekonomisk börda för vissa medlemsstater, vilket dels
beror på den ojämna fördelningen av sådana livsmiljöer och arter inom
gemenskapen, dels på att principen "förorenaren betalar" endast kan tillämpas i
begränsad omfattning i det särskilda fall som bevarandet av naturen utgör.
Det råder därför enighet om att det i detta särskilda fall bör fastställas
bestämmelser om ett bidrag i form av medfinansiering från gemenskapen inom
gränserna för de medel som i enlighet med gemenskapens beslut är disponibla.
Inom politiken för markanvändning och utveckling bör skötsel och förvaltning av
de element i naturen som är av avgörande betydelse för vilda djur och växter
främjas.
Ett system för övervakning av bevarandestatusen hos de livsmiljöer och arter som
omfattas av detta direktiv bör inrättas.
Det finns behov av att som komplement till direktiv 79/409/EEG införa ett
allmänt system för skydd av vissa arter av vilda djur och växter. För vissa
arter, vilkas bevarandestatus motiverar det, bör bestämmelser fastställas om
skötsel- och förvaltningsåtgärder för vissa arter, bl. a. förbud mot vissa
metoder för fångst och dödande, och samtidigt bör möjlighet ges till undantag
under särskilda förhållanden.
För att säkerställa att genomförandet av detta direktiv övervakas, kommer
kommissionen med jämna mellanrum att utarbeta en sammanfattande rapport, baserad
bl. a. på uppgifter från medlemsstaterna om tillämpningen av de nationella
bestämmelser som antagits till följd av detta direktiv.
Ett ökat vetenskapligt och tekniskt kunnande är helt nödvändigt för
genomförandet av detta direktiv. Den forskning och det vetenskapliga arbete som
krävs för detta bör därför främjas.
Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen gör att det måste vara möjligt att
anpassa bilagorna. Ett förfarande genom vilket rådet kan göra ändringar av
bilagorna bör därför fastställas.
En föreskriftskommitté bör inrättas för att bistå kommissionen vid genomförandet
av detta direktiv, särskilt i samband med beslut om medfinansiering från
gemenskapen.
Bestämmelser bör fastställas om ytterligare åtgärder för återinförande av vissa
inhemska arter av vilda djur och växter samt för ett eventuellt införande av
icke inhemska arter.
Utbildning och allmän information om målen med detta direktiv är nödvändiga för
att ett effektivt genomförande av direktivet skall kunna säkerställas.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Definitioner
Artikel 1
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) bevarande: de åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla eller återställa
en gynnsam status enligt definitionen i e) och i) hos livsmiljöer och för
populationer av arter av vilda djur och växter.
b) livsmiljöer: land- eller vattenområden som kännetecknas av särskilda
geografiska, abiotiska och biotiska egenskaper, oavsett om de är naturliga eller
delvis naturliga.
c) livsmiljötyper av gemenskapsintresse: livsmiljötyper som, inom det
territorium som anges i artikel 2,
i) riskerar att försvinna inom sitt naturliga utbrednings, eller
ii) har ett litet naturligt utbredningsområde till följd av att de har minskat
eller på grund av sin naturligt begränsade yta, eller
iii) utgör tydliga exempel på egenskaper som är typiska för en eller flera av
följande fem biogeografiska regioner: alpin region, atlantisk region,
kontinentalregion, makaronesisk region och medelhavsregion.
Dessa livsmiljötyper finns förtecknade eller kan förtecknas i bilaga 1.
d) prioriterade livsmiljötyper: livsmiljötyper som riskerar att försvinna från
det område som anges i artikel 2 och för vilkas bevarande gemenskapen har ett
särskilt ansvar med hänsyn till den andel av deras naturliga utbredningsområde
som ligger inom det territorium som anges i artikel 2. Dessa prioriterade
livsmiljötyper är markerade med en asterisk (*) i bilaga 1.
e) en livsmiljös bevarandestatus: summan av de faktorer som påverkar en
livsmiljö och dess typiska arter och som på lång sikt kan påverka dess naturliga
utbredning, struktur och funktion samt de typiska arternas överlevnad på lång
sikt inom det territorium som anges i artikel 2.
En livsmiljös bevarandestatus anses "gynnsam" när
- dess naturliga utbredningsområde och de ytor den täcker inom detta område är
stabila eller ökande, och
- den särskilda struktur och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att
den skall kunna bibehållas på lång sikt finns, och sannolikt kommer att finnas
under en överskådlig framtid, och
- bevarandestatusen hos dess typiska arter är gynnsam enligt definitionen i i.
f) habitat: en miljö som kännetecknas av särskilda abiotiska och biotiska
faktorer, och där en art lever under något av stadierna i sin biologiska cykel.
g) arter av gemenskapsintresse: arter för vilka något av följande gäller inom
det territorium som anges i artikel 2:
i) De är hotade; undantag görs dock för arter vilkas naturliga utbredningsområde
är av marginell storlek i det territoriet och som inte är hotade eller sårbara
inom den västra palearktiska regionen.
ii) De är sårbara, dvs. de anses sannolikt kunna övergå till kategorin av hotade
arter i en nära framtid, om de faktorer som orsakar hotet fortsätter att verka.
iii) De är sällsynta, dvs. de förekommer i små populationer som inte för
närvarande är hotade eller sårbara men som riskerar att bli det. Dessa arter
finns inom begränsade geografiska områden eller är glest spridda över en större
yta.
iv) De är endemiska och kräver särskild uppmärksamhet på grund av den speciella
karaktären hos sin livsmiljö eller de möjliga följder som exploatering av dem
kan ha för deras livsmiljö eller för deras bevarandestatus.
Dessa arter finns förtecknade eller kan komma att förtecknas i bilaga 2
och/eller bilaga 4 eller 5.
h) prioriterade arter: de arter som avses i g) i och för vilkas bevarande
gemenskapen har ett särskilt ansvar med hänsyn till den andel av deras naturliga
utbredningsområde som ligger inom det territorium som anges i artikel 2. Dessa
prioriterade arter är markerade med en asterisk (*) i bilaga 2.
i) en arts bevarandestatus: summan av de faktorer som påverkar den berörda arten
och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos
dess populationer inom det territorium som anges i artikel 2.
Bevarandestatusen anses "gynnsam" när - uppgifter om den berörda artens
populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en
livskraftig del av sin livsmiljö, och
- artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att
minska inom en överskådlig framtid, och
- det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor
livsmiljö för att artens populationer skall bibehållas på lång sikt.
j) område: ett geografiskt bestämt område vars utbredning är tydligt avgränsad.
k) område av gemenskapsintresse: ett område som, i den biogeografiska region
eller de biogeografiska regioner det tillhör, väsentligt bidrar till att
bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos någon av livsmiljöerna
i bilaga 1 eller någon av arterna i bilaga 2, och som också kan bidra
väsentligt till att det i artikel 3 nämnda nätet Natura 2000 blir
sammanhängande, och som väsentligt bidrar till bibehållandet av den biologiska
mångfalden inom den biogeografiska region eller de biogeografiska regioner som
avses.
Vad gäller djurarter som är spridda över stora ytor skall områdena av
gemenskapsintresse motsvara de platser inom dessa arters naturliga
utbredningsområde som innehåller de fysiska eller biologiska faktorer som är
avgörande för arternas liv och fortplantning.
l) särskilt bevarandeområde: ett område av gemenskapsintresse som
medlemsstaterna har utsett genom lagar och andra författningar eller genom
avtal, och där nödvändiga åtgärder genomförs för att bibehålla eller återställa
en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöerna eller populationerna av de arter
för vilka området utsetts.
m) exemplar: varje djur eller planta, i levande eller dött tillstånd, av de
arter som finns förtecknade i bilagorna 4 och 5, varje del eller derivat av
dessa samt alla andra varor som att döma av ett åtföljande dokument,
förpackningen, ett märke eller en etikett eller av någon annan omständighet
verkar vara delar eller derivat av djur eller plantor av dessa arter.
n) kommittén: den kommitté som inrättas i enlighet med artikel 20.
Artikel 2
1. Syftet med detta direktiv är att bidra till att säkerställa den biologiska
mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter i
medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget.

2. Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall syfta till att
bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter
av vilda djur och växter av gemenskapsintresse.

3. Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till
ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag.
Bevarande av livsmiljöer och habitat
Artikel 3
1. Ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda bevarandeområden
skall inrättas under beteckningen Natura 2000. Detta nät, som skall bestå av
områden med de livsmiljötyper som finns förtecknade i bilaga 1 och habitat för
de arter som finns förtecknade i bilaga 2, skall göra det möjligt att bibehålla
eller i förekommande fall återställa en gynnsam bevarandestatus hos de berörda
livsmiljötyperna och arterna i deras naturliga utbredningsområde.
Nätet Natura 2000 skall även omfatta de särskilda skyddsområden som
medlemsstaterna har utsett i enlighet med direktiv 79/409/EEG.

2. Varje medlemsstat skall bidra till bildandet av Natura 2000 i en
utsträckning som står i proportion till omfattningen på dess territorium av de
livsmiljötyper och habitat för de arter som anges i punkt 1. Varje medlemsstat
skall därför, i enlighet med artikel 4 och med beaktande av de mål som anges i
punkt 1, utse områden till särskilda bevarandeområden.

3. I fall då de anser det nödvändigt skall medlemsstaterna sträva efter att
göra Natura 2000 mer ekologiskt sammanhängande genom att bibehålla och i
förekommande fall utveckla de element i naturen som anges i artikel 10 och som
är av avgörande betydelse för vilda djur och växter.
Artikel 4
1. På grundval av de kriterier som anges i bilaga 3 (etapp 1) och relevant
vetenskaplig information skall varje medlemsstat föreslå en lista över områden
och ange vilka livsmiljötyper i bilaga 1 och vilka på dess territorium inhemska
arter i bilaga 2 som finns inom dessa områden. Vad gäller djurarter som har stor
utbredning skall områdena på listan motsvara de platser inom dessa arters
naturliga utbredningsområde som innehåller de fysiska eller biologiska faktorer
som är avgörande för arternas liv och fortplantning. Vad gäller arter som lever
i vatten och som har stor utbredning, skall sådana områden föreslås endast om de
är klart avgränsade och innehåller de fysiska eller biologiska faktorer som är
avgörande för arternas liv och fortplantning. Medlemsstaterna skall då detta är
lämpligt föreslå att listan anpassas mot bakgrund av resultaten av den
övervakning som avses i artikel 11.
Listan skall tillsammans med upplysningar om varje område överlämnas till
kommissionen inom tre år efter anmälan av detta direktiv. Upplysningarna skall
omfatta en karta över området, dess namn, läge och avgränsning samt de uppgifter
som framkommit genom tillämpning av de kriterier som anges i bilaga 3 (etapp
1), och de skall lämnas på ett formulär som utarbetats av kommissionen i
enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 21.

2. På grundval av de kriterier som anges i bilaga 3 (etapp 2) skall
kommissionen, i samförstånd med varje medlemsstat, för var och en av de fem
biogeografiska regioner som anges i artikel 1 c iii och för hela det område som
avses i artikel 2.1 med utgångspunkt i medlemsstaternas listor upprätta ett
utkast till en lista över områden av gemenskapsintresse där det finns en eller
flera prioriterade livsmiljötyper eller prioriterade arter.
Medlemsstater i vilka de områden där det finns en eller flera prioriterade
livsmiljötyper och prioriterade arter utgör mer än 5 % av det nationella
territoriet kan, i samförstånd med kommissionen, begära att kriterierna i bilaga
3 (etapp 2) används mer flexibelt vid valet av alla områden av
gemenskapsintresse på sitt territorium.
Listan över de områden som valts ut som områden av gemenskapsintresse och som
anger på vilka av dessa det finns en eller flera prioriterade livsmiljötyper
eller prioriterade arter, skall antas av kommissionen i enlighet med förfarandet
i artikel 21.

3. Den lista som avses i punkt 2 skall upprättas inom sex år efter anmälan av
detta direktiv.

4. När ett område av gemenskapsintresse har valts ut i enlighet med förfarandet
i punkt 2 skall den berörda medlemsstaten så snart som möjligt och senast inom
sex år utse området till särskilt bevarandeområde, varvid prioriteringar skall
fastställas mot bakgrund av den betydelse området har för att möjliggöra att en
gynnsam bevarandestatus hos en livsmiljötyp i bilaga 1 eller en art i bilaga 2
bibehålls eller återställs, och för att Natura 2000 skall bli sammanhängande,
och mot bakgrund av den risk för försämring eller förstörelse som området är
utsatt för.

5. Så snart ett område har förts upp på den lista som avses i punkt 2 tredje
stycket skall det omfattas av bestämmelserna i artikel 6.2-4.
Artikel 5
1. I undantagsfall, om kommissionen konstaterar att ett område där det finns en
prioriterad livsmiljötyp eller en prioriterad art saknas på en nationell lista
enligt artikel 4.1, och kommissionen på grundval av relevant och tillförlitlig
vetenskaplig information anser detta område vara oundgängligt för bibehållandet
av den prioriterade livsmiljötypen eller för den prioriterade artens överlevnad,
skall ett bilateralt samrådsförfarande inledas mellan den berörda medlemsstaten
och kommissionen, i syfte att jämföra de vetenskapliga data som parterna har
använt.

2. Om oenighet fortfarande råder efter utgången av en samrådsperiod på högst
sex månader, skall kommissionen till rådet överlämna ett förslag angående valet
av området i fråga till område av gemenskapsintresse.

3. Rådet skall fatta ett enhälligt beslut inom tre månader från det att
förslaget har mottagits.

4. Under samrådsperioden och i avvaktan på rådets beslut skall det berörda
området omfattas av bestämmelserna i artikel 6.2.
Artikel 6
1. För de särskilda bevarandeområdena skall medlemsstaterna vidta nödvändiga
åtgärder för bevarande, vilket om så krävs innefattar utarbetande av lämpliga
skötsel- och förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra
utvecklingsplaner, samt lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som
motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga 1 och de arter i
bilaga 2 som finns i områdena.

2. Medlemsstaterna skall i de särskilda bevarandeområdena vidta lämpliga
åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna
samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana
störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med detta direktiv.

3. Alla planer eller projekt som inte direkt hänger samman med eller är
nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i
kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande
sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för
målsättningen vad gäller bevarandet av området. Med ledning av slutsatserna från
bedömningen av konsekvenserna för området och om inte annat följer av punkt 4,
skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna planen eller projektet först
efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada
och, om detta är lämpligt, efter att ha hört allmänhetens åsikt.

4. Om en plan eller ett projekt, på grund av att alternativa lösningar saknas,
trots en negativ bedömning av konsekvenserna för området måste genomföras av
tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, inbegripet orsaker av
social eller ekonomisk karaktär, skall medlemsstaten vidta alla nödvändiga
kompensationsåtgärder för att säkerställa att Natura 2000 totalt sett förblir
sammanhängande. Medlemsstaten skall underrätta kommissionen om de
kompensationsåtgärder som vidtagits.
Om det berörda området innehåller en prioriterad livsmiljötyp eller en
prioriterad art, är de enda faktorer som får beaktas sådana som berör människors
hälsa eller den allmänna säkerheten, betydelsefulla konsekvenser för miljön
eller, efter ett yttrande från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett
allt överskuggande allmänintresse.
Artikel 7
Förpliktelser som uppstår till följd av artikel 6.2-4 i detta direktiv skall
ersätta alla förpliktelser som uppstår till följd av artikel 4.4 första meningen
i direktiv 79/409/EEG vad gäller områden som klassificerats i enlighet med
artikel 4.1 eller som på samma sätt erkänts i enlighet med artikel 4.2 i det
direktivet, från och med dagen för genomförandet av det här direktivet eller den
dag då en medlemsstat i enlighet med direktiv 79/409/EEG har klassificerat
eller erkänt ett område, om den dagen infaller senare.
Artikel 8
1. Samtidigt som de föreslår områden som de finner lämpliga som särskilda
bevarandeområden, och som hyser prioriterade livsmiljötyper eller prioriterade
arter, skall medlemsstaterna vid behov till kommissionen sända sina beräkningar
avseende den medfinansiering från gemenskapen som de anser nödvändig för att de
skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt artikel 6.1.

2. I samförstånd med var och en av de berörda medlemsstaterna skall
kommissionen, för de områden av gemenskapsintresse för vilka ansökan om
medfinansiering gjorts, fastställa vilka åtgärder som är helt nödvändiga för att
det skall vara möjligt att bibehålla eller återupprätta en gynnsam
bevarandestatus hos de prioriterade livsmiljötyperna och de prioriterade arterna
på de berörda områdena, samt de totala kostnaderna för dessa åtgärder.

3. Kommissionen skall i samförstånd med de berörda medlemsstaterna göra en
bedömning av den finansiering, inbegripet medfinansiering, som är nödvändig för
genomförandet av de åtgärder som avses i punkt 2, varvid hänsyn skall tas till
bl.a. koncentrationen på medlemsstatens territorium av prioriterade
livsmiljötyper eller prioriterade arter och den relativa börda som de nödvändiga
åtgärderna innebär.

4. Med utgångspunkt i den bedömning som avses i punkterna 2 och 3 skall
kommissionen, med beaktande av de finansiella medel som är disponibla enligt
relevanta gemenskapshandlingar och i överensstämmelse med förfarandet i artikel
21, anta en prioriterad plan för de åtgärder som rör medfinansiering och som
skall vidtas när området har utsetts i enlighet med artikel 4.4.

5. De åtgärder som inte har tagits med i åtgärdsplanen på grund av att medlen
är otillräckliga, samt de som finns med i ovannämnda åtgärdsplan men som inte
har fått nödvändig medfinansiering eller bara delvis medfinansieras, skall, i
samband med den översyn av planen som skall göras vartannat år, tas upp till
förnyad prövning i enlighet med förfarandet i artikel 21 och kan under tiden
uppskjutas av medlemsstaterna i avvaktan på översynen. Vid översynen skall om
detta är nödvändigt hänsyn tas till den nya situationen för det berörda området.

6. I områden där åtgärder som är beroende av medfinansiering skjuts upp, skall
medlemsstaterna undvika att vidta nya åtgärder som sannolikt skulle leda till en
försämring för dessa områden.
Artikel 9
Kommissionen skall, i enlighet med förfarandet i artikel 21, med jämna mellanrum
se över hur Natura 2000 bidrar till förverkligandet av målen i artiklarna 2 och
3. I detta sammanhang kan ett områdes status som särskilt skyddsområde
upphävas, om övervakningen enligt artikel 11 visar att den naturliga
utvecklingen gör detta berättigat.
Artikel 10
I syfte att göra nätet Natura 2000 mer ekologiskt sammanhängande skall
medlemsstaterna inom politiken för markanvändning och utveckling, i den mån de
anser det nödvändigt, sträva efter att främja skötseln och förvaltningen av de
element i naturen som är av avgörande betydelse för vilda djur och växter.
Dessa element är sådana som, till följd av sin lineära eller kontinuerliga
struktur (t.ex. floder med sina bankar eller de traditionella systemen för
markering av markgränser) eller sin förbindelsefunktion (t.ex. dammar eller små
skogar), är väsentliga för vilda arters flyttning, spridning och genetiska
utbyte.
Artikel 11
Medlemsstaterna skall övervaka bevarandestatusen hos de livsmiljöer och de arter
som avses i artikel 2 och särskilt ta hänsyn till prioriterade livsmiljötyper
och prioriterade arter.
Skydd av arter
Artikel 12
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt
skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns
förtecknade i bilaga 4 a, med förbud mot
a) att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett
hur detta görs,
b) att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras parnings-,
uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder,
c) att avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen,
d) att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser.

2. För dessa arter skall medlemsstaterna förbjuda förvaring, transport och
försäljning eller byte samt utbjudande till försäljning eller byte av exemplar
som insamlats i naturen, med undantag av sådana som samlats på lagligt sätt före
genomförandet av detta direktiv.

3. Det förbud som avses i punkt 1 a och b samt punkt 2 skall gälla alla
levnadsstadier hos de djur som omfattas av denna artikel.

4. Medlemsstaterna skall införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst
och oavsiktligt dödande av de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a. Mot
bakgrund av den insamlade informationen skall medlemsstaterna vidta de
ytterligare forsknings- eller bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att oavsiktlig fångst eller oavsiktligt dödande inte får betydande
negativa följder för de berörda arterna.
Artikel 13
1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt
skyddssystem för de växtarter som finns förtecknade i bilaga 4 b, med förbud mot
a) att avsiktligt plocka, samla in, skära av, dra upp med rötterna eller
förstöra dessa växter i deras naturliga utbredningsområde i naturen,
b) att förvara, transportera och sälja eller byta exemplar av dessa arter som
insamlats i naturen samt att utbjuda dem för försäljning eller byte, med
undantag av sådana som samlats på lagligt sätt före genomförandet av detta
direktiv.

2. De förbud som avses i punkt 1 a och b skall gälla alla stadier i den
biologiska cykeln hos de växter som omfattas av detta direktiv.
Artikel 14
1. Om medlemsstaterna mot bakgrund av den övervakning som avses i artikel 11
anser det nödvändigt, skall de vidta åtgärder för att säkerställa att insamling
i naturen av exemplar av de arter av vilda djur och växter som finns förtecknade
i bilaga 5 och exploatering av dessa är förenligt med bibehållandet av en
gynnsam bevarandestatus för dem.

2. Om sådana åtgärder anses nödvändiga skall de innefatta fortsatt övervakning
enligt artikel 11. De kan dessutom bl.a. innefatta
- reglering av tillträdet till vissa områden,
- tillfälligt eller lokalt förbud mot insamling av exemplar i naturen och
exploatering av vissa populationer,
- reglering av perioder eller metoder för insamling av exemplar,
- tillämpning, vid insamling av exemplar, av jakt- och fiskeregler som tar
hänsyn till bevarandet av sådana populationer,
- införande av ett system med tillstånd för insamling av exemplar, eller
införande av kvoter, - reglering av köp, försäljning, utbjudande för försäljning
och förvaring eller transport i syfte att sälja exemplar,
- uppfödning i fångenskap av djurarter och artificiell förökning av växtarter
under strikt kontrollerade förhållanden, i syfte att minska insamlingen av
exemplar i naturen,
- bedömning av effekterna av de vidtagna åtgärderna.
Artikel 15
Vid fångst eller dödande av vilda djur av de arter som finns förtecknade i
bilaga 5 a och i fall där undantag i enlighet med artikel 16 görs i fråga om
insamling, fångst eller dödande av arter som finns förtecknade i bilaga 4 a,
skall medlemsstaterna förbjuda användning av alla icke-selektiva metoder som
lokalt kan medföra att populationer av en art försvinner eller utsätts för en
allvarlig störning, särskilt
a) användning av de metoder för fångst och dödande som finns förtecknade i
bilaga 6 a,
b) varje form av fångst eller dödande från de transportmedel som anges i bilaga
6 b.
Artikel 16
1. Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget
inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av
de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde, får medlemsstaterna göra
undantag från bestämmelserna i artiklarna 12-14 samt 15 a och b av följande
anledningar:
a) För att skydda vilda djur och växter och bevara livsmiljöer.
b) För att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske,
vatten och andra typer av egendom.
c) Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker
som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social
eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön.
d) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel
av dessa arter och för den uppfödning som krävs för detta, inbegripet
artificiell förökning av växter.
e) För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad
omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som
finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga
nationella myndigheterna.

2. Medlemsstaterna skall vartannat år till kommissionen sända en rapport med
den utformning som fastställs av kommittén om de undantag som gjorts i enlighet
med punkt 1. Kommissionen skall yttra sig över undantagen inom 12 månader efter
mottagandet av rapporten och underrätta kommittén.

3. Rapporterna skall innehålla upplysningar om följande:
a) De arter som berörs av undantagen och orsaken till dessa, inbegripet riskens
natur, i förekommande fall med angivande av de alternativ som förkastats och de
vetenskapliga data som använts.
b) Vilka medel, arrangemang eller metoder som tillåts vid fångst eller dödande
av djur och anledningen till att de används.
c) När och var undantagen tillåts.
d) Den myndighet som har befogenhet att förklara och kontrollera att de
föreskrivna villkoren är uppfyllda och att besluta om vilka medel, arrangemang
och metoder som får användas, inom vilka gränser och av vilka inrättningar samt
vilka personer som ansvarar för genomförandet.
e) De åtgärder för övervakning som vidtagits och de resultat som uppnåtts.
Information
Artikel 17
1. Vart sjätte år efter utgången av den period som fastställs i artikel 23
skall medlemsstaterna utarbeta en rapport om genomförandet av de åtgärder som
vidtagits till följd av detta direktiv. Denna rapport skall bl.a. innehålla
information om de bevarandeåtgärder som avses i artikel 6.1 samt en bedömning av
dessa åtgärders effekt på bevarandestatusen hos livsmiljötyperna i bilaga 1 och
arterna i bilaga 2 och de viktigaste resultaten av den övervakning som avses i
artikel 11. Rapporten, som skall ha den utformning som fastställs av kommittén,
skall sändas till kommissionen och ställas till allmänhetens förfogande.

2. Kommissionen skall utarbeta en sammanfattande rapport på grundval av de
rapporter som avses i punkt 1. Denna rapport skall innehålla en lämplig
bedömning av de framsteg som gjorts och särskilt av hur Natura 2000 bidragit
till förverkligandet av målen i artikel 3. Ett utkast till den del av rapporten
som omfattar den information som en medlemsstat lämnat skall sändas till
medlemsstaten i fråga för kontroll. Den slutliga versionen av rapporten skall,
efter att ha delgivits kommittén, offentliggöras av kommissionen senast två år
efter mottagandet av de rapporter som avses i punkt 1 och vidarebefordras till
medlemsstaterna, Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén.

3. Medlemsstaterna får markera de områden som utsetts i enlighet med detta
direktiv med särskilda gemenskapsskyltar som kommittén har utformat för det
ändamålet.
Forskning
Artikel 18
1. Medlemsstaterna och kommissionen skall främja den forskning och det
vetenskapliga arbete som är nödvändigt med hänsyn till målen i artikel 2 och den
förpliktelse som avses i artikel 11. De skall utbyta information för att få
till stånd en väl fungerande samordning av den forskning som utförs i
medlemsstaterna och på gemenskapsnivå.

2. Särskild uppmärksamhet skall riktas på det vetenskapliga arbete som är
nödvändigt för att genomföra artiklarna 4 och 10, och det gräns överskridande
samarbetet mellan medlemsstaterna ifråga om forskning skall främjas.
Förfarande för ändring av bilagorna
Artikel 19
Beslut om sådana ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagorna 1-3, 5
och 6 till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen skall med kvalificerad
majoritet fattas av rådet på förslag från kommissionen.
Beslut om sådana ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilaga 4 till den
tekniska och vetenskapliga utvecklingen skall fattas enhälligt av rådet på
förslag från kommissionen.
Kommitté
Artikel 20
Kommissionen skall biträdas av en kommitté som skall bestå av företrädare för
medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande.
Artikel 21
1. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till
åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden
bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Kommittén skall fatta sitt
beslut med den majoritet som enligt artikel 148.2 i fördraget skall tillämpas
vid beslut som rådet skall fatta på förslag av kommissionen, varvid
medlemsstaternas röster skall vägas enligt ovan nämnda artikel. Ordföranden får
inte rösta.

2. Kommissionen skall själv anta förslaget om det är förenligt med kommitténs
yttrande.
Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller om inget yttrande
avges, skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som skall
vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet.
Om rådet inte har fattat något beslut inom tre månader från det att förslaget
mottagits, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall
vidtas.
Ytterligare bestämmelser
Artikel 22
Vid genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv skall medlemsstaterna vidta
följande åtgärder:
a) Undersöka om det är önskvärt att återinföra arter i bilaga 4 som är inhemska
på deras territorium i fall då detta skulle kunna bidra till bevarandet av dessa
arter, förutsatt att det vid en undersökning, som också beaktar erfarenheter
som gjorts i andra medlemsstater eller någon annanstans, har fastställts att ett
sådant återinförande på ett effektivt sätt skulle bidra till att återställa en
gynnsam bevarandestatus hos dessa arter samt att återinförandet skall äga rum
först efter samråd med den berörda allmänheten.
b) Säkerställa att avsiktligt införande i naturen av arter som inte är inhemska
på deras territorium regleras på så sätt att varken livsmiljöerna i sitt
naturliga utbredningsområde eller inhemska vilda djur och växter tar skada och,
om de anser det nödvändigt, förbjuda detta införande. Resultaten från den
bedömning som görs skall upplysningsvis delges kommittén.
c) Främja utbildning och allmän information om behovet av att skydda arter av
vilda djur och växter och att bevara deras habitat samt olika livsmiljöer.
Slutbestämmelser
Artikel 23
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa detta direktiv inom två år efter dagen för anmälan. De
skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning
till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs.
Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat
själv utfärda.

3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till centrala
bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas
av detta direktiv.
Artikel 24
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 21 maj 1992.

På rådets vägnar
Arlindo MARQUES CUNHA
Ordförande

Fågeldirektivet
RÅDETS DIREKTIV av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (79/409/EEG)33
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen,
särskilt artikel 235 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag34,
med beaktande av Europaparlamentets yttrande35,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande36, och
med beaktande av följande:
I rådets förklaring av den 22 november 1973 om Europeiska gemenskapernas
åtgärdsprogram för miljön37 krävs att särskilda åtgärder för skydd av fåglar
vidtas. Förklaringen har kompletterats med en resolution från Europeiska
gemenskapernas råd och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade
i rådet, av den 17 maj 1977 om fullföljandet och genomförandet av Europeiska
gemenskapernas politik och åtgärdsprogram på miljöområdet38.
Ett stort antal arter av vilda fåglar som förekommer naturligt inom
medlemsstaternas europeiska territorium minskar i antal, i vissa fall mycket
snabbt. Denna minskning utgör ett allvarligt hot mot bevarandet av den naturliga
miljön, särskilt eftersom den medför att den biologiska jämvikten hotas.
De arter av vilda fåglar som förekommer naturligt inom medlemsstaternas
europeiska territorium är till största delen flyttfågelarter. Sådana arter utgör
ett för medlemsstaterna gemensamt arv. Ett effektivt skydd av fåglar är ett
typiskt gränsöverskridande miljöproblem som medlemsstaterna har ett gemensamt
ansvar för.
Livsvillkoren för fåglar på Grönland skiljer sig i grunden från livsvillkoren
för fåglar i andra regioner inom medlemsstaternas europeiska territorium på
grund av där rådande allmänna förhållanden särskilt vad avser klimatet, den låga
befolkningstätheten och öns exceptionella storlek och geografiska läge.
Detta direktiv bör därför inte gälla för Grönland.
För att det inom ramen för den inre marknadens funktion skall vara möjligt att
uppnå gemenskapens mål vad beträffar en förbättring av levnadsvillkoren, en
harmonisk utveckling av ekonomisk verksamhet inom gemenskapen och en fortsatt
och balanserad expansion, är det nödvändigt att bevara de fågelarter som
förekommer naturligt inom medlemsstaternas europeiska territorium, men fördraget
ger inte de befogenheter som är nödvändiga för detta.
De åtgärder som skall vidtas måste avse de olika faktorer som på grund av
mänsklig verksamhet kan påverka antalet fåglar, särskilt förstörelse och
förorening av fåglarnas livsmiljö (habitat) samt människans fångst och dödande
av fåglar och den handel som uppstår till följd av detta. Omfattningen av sådana
åtgärder bör inom ramen för bevarandepolitiken anpassas till de särskilda
förhållanden som gäller för de olika arterna.
Bevarandeåtgärder skall inriktas på långsiktigt skydd och förvaltning av de
naturresurser som utgör en integrerad del av de europeiska folkens arv.
Därigenom blir det möjligt att kontrollera naturresurserna och reglera
utnyttjandet av dem med utgångspunkt från de åtgärder som är nödvändiga att
vidta för att upprätthålla och återupprätta den naturliga jämvikten mellan arter
så långt detta rimligen är möjligt.
För att bevara samtliga fågelarter är det helt nödvändigt att skydda,
upprätthålla och återställa tillräckligt varierande och stora livsmiljöer för
fåglar. Vissa fågelarter bör skyddas genom att särskilda åtgärder avseende deras
livsmiljöer vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom
det område där de förekommer. Sådana åtgärder måste också ta hänsyn till
flyttande fåglar och samordnas i syfte att åstadkomma en sammanhängande helhet.
För att förhindra att kommersiella intressen påverkar exploateringsnivån på ett
sätt som kan vara skadligt är det nödvändigt att införa ett generellt förbud mot
saluförande och att begränsa alla undantag från förbudet till att endast gälla
sådana arter vars biologiska status medger detta, med hänsyn tagen till de
särskilda förhållanden som råder i de olika regionerna.
På grund av deras höga populationsnivå, geografiska spridning och
reproduktionstakt inom gemenskapen som helhet får vissa arter jagas; detta utgör
en acceptabel exploatering. Där vissa begränsningar införs och respekteras
måste sådan jakt vara förenlig med att populationerna av dessa arter bibehålls
på en tillfredsställande nivå.
De olika medel, arrangemang och metoder som används för storskalig eller
icke-selektiv fångst eller storskaligt eller icke-selektivt dödande samt jakt
från vissa transportmedel måste förbjudas på grund av det stora ingrepp som
sådan användning eller jakt medför eller kan medföra i bestånden av de
fågelarter som berörs.
På grund av den betydelse som vissa speciella situationer kan ha bör det finnas
möjlighet att göra undantag på vissa villkor och under kommissionens
övervakning.
Bevarandet av fåglar och särskilt flyttfåglar innebär fortfarande problem som
kräver vetenskaplig forskning. Sådan forskning kommer också att göra det möjligt
att bedöma effektiviteten hos de åtgärder som vidtagits.
I samråd med kommissionen bör uppmärksamhet ägnas åt att se till att införandet
av fågelarter som inte förekommer naturligt inom medlemsstaternas europeiska
territorium inte skadar den lokala floran och faunan.
Kommissionen kommer vart tredje år att utarbeta och till medlemsstaterna
överlämna en sammanfattande rapport baserad på uppgifter från medlemsstaterna om
tillämpningen av nationella bestämmelser som införts till följd av detta
direktiv.
Det är nödvändigt att snabbt anpassa vissa bilagor till den tekniska och
vetenskapliga utvecklingen. För att underlätta införandet av de åtgärder som
krävs för detta skall ett förfarande fastställas för ett nära samarbete mellan
medlemsstaterna och kommissionen i en Kommitté för anpassning till den tekniska
och vetenskapliga utvecklingen.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
1. Detta direktiv behandlar bevarandet av samtliga fågelarter som naturligt
förekommer inom medlemsstaternas europeiska territorium på vilket fördraget
tillämpas. Det omfattar skydd, skötsel, förvaltning och kontroll av dessa arter
och fastställer regler för exploatering av dem.

2. Det skall gälla för fåglar samt för deras ägg, bon och livsmiljöer.

3. Detta direktiv skall inte gälla för Grönland.
Artikel 2
Medlemsstaterna skall, med beaktande även av ekonomiska krav och
rekreationsbehov, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla
populationen av de arter som avses i artikel 1 på en nivå som svarar särskilt
mot ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov, eller för att återupprätta
populationen av dessa arter till denna nivå.
Artikel 3
1. Mot bakgrund av kravet i artikel 2 skall medlemsstaterna vidta de åtgärder
som är nödvändiga för att skydda, bevara och återställa tillräckligt varierande
och stora livsmiljöer för samtliga de fågelarter som avses i artikel 1.

2. Skyddet, bevarandet och återställandet av biotoper och livsmiljöer skall i
första hand innefatta följande åtgärder:
a) Att avsätta skyddade områden.
b) Att i enlighet med livsmiljöernas ekologiska behov vidta underhålls- och
skötselåtgärder inom och utanför de skyddade områdena.
c) Att återställa förstörda biotoper.
d) Att skapa nya biotoper.
Artikel 4
1. För de arter som anges i bilaga 1 skall särskilda åtgärder för bevarande av
deras livsmiljö vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning
inom det område där de förekommer.
I samband med detta skall hänsyn tas till
a) utrotningshotade arter,
b) arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön,
c) arter som anses som sällsynta på grund av att populationerna är små eller den
lokala utbredningen begränsad,
d) andra arter som kräver speciell uppmärksamhet på grund av den särskilda
karaktären hos deras livsmiljö.
Vid utvärdering skall hänsyn tas till tendenser och variationer i
populationsnivåerna.
Medlemsstaterna skall som särskilda skyddsområden i första hand klassificera
sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarandet
av dessa arter, med hänsyn till arternas behov av skydd inom det geografiska
havs-och landområde som omfattas av detta direktiv.

2. Med hänsyn till deras behov av skydd inom det geografiska havs- och
landområde som omfattas av detta direktiv, skall medlemsstaterna vidta liknande
åtgärder för regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga 1 med
avseende på deras häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden samt
rastplatser längs deras färdväg. Medlemsstaterna skall därvid lägga särskild
vikt vid skyddet av våtmarker, i synnerhet våtmarker av internationell
betydelse.

3. Medlemsstaterna skall sända all relevant information till kommissionen, så
att den kan ta lämpliga initiativ för att uppnå den samordning som är nödvändig
för att säkerställa att de områden som anges i punkterna 1 och 2 ovan bildar en
sammanhängande helhet som uppfyller behovet av skydd för dessa arter inom det
geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv.

4. Med avseende på de skyddsområden som avses i punkterna 1 och 2 ovan skall
medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att undvika förorening och
försämring av livsmiljöer samt störningar som påverkar fåglarna, i den mån denna
påverkan inte saknar betydelse för att uppnå syftet med denna artikel.
Medlemsstaterna skall även utanför dessa skyddsområden sträva efter att undvika
förorening och försämring av livsmiljöer.
Artikel 5
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 7 och 9 skall medlemsstaterna
vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett generellt system för skydd av
samtliga de fågelarter som avses i artikel 1, där särskilt följande skall
förbjudas
a) Att avsiktligt döda eller fånga sådana fåglar oavsett vilken metod som
används.
b) Att avsiktligt förstöra eller skada deras bon och ägg eller bortföra deras
bon.
c) Att samla in fågelägg i naturen och behålla dessa, även om de är tomma.
d) Att avsiktligt störa dessa fåglar, särskilt under deras häcknings- och
uppfödningsperiod, i den mån dessa störningar inte saknar betydelse för att
uppnå syftet med detta direktiv.
e) Att förvara fåglar av sådana arter som inte får jagas eller fångas.
Artikel 6
1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2 och 3 skall
medlemsstaterna, för samtliga de fågelarter som avses i artikel 1, förbjuda
försäljning, transport för försäljning, förvaring för försäljning och
salubjudande av levande eller döda fåglar och av lätt igenkännbara delar eller
derivat av sådana fåglar.

2. De verksamheter som anges i punkt 1 får inte förbjudas med avseende på de
fågelarter som anges i bilaga 3 del 1, under förutsättning att fåglarna på ett
lagligt sätt har dödats eller fångats eller på annat lagligt sätt förvärvats.

3. Medlemsstaterna får när det gäller de arter som anges i bilaga 3 del 2 inom
sitt territorium tillåta de verksamheter som anges i punkt 1 och fastställa
vissa begränsningar för dessa, under förutsättning att fåglarna på ett lagligt
sätt har dödats eller fångats eller på annat lagligt sätt förvärvats.
Medlemsstater som önskar bevilja sådana tillstånd skall först samråda med
kommissionen för att tillsammans med denna undersöka huruvida saluförande av
exemplar av dessa arter skulle resultera i eller sannolikt skulle kunna
resultera i att populationsnivåerna, den geografiska spridningen eller
reproduktionen hos dessa arter hotas inom gemenskapen. Om denna undersökning
skulle visa att det tänkta tillståndet för någon av de nämnda arterna enligt
kommissionens uppfattning skulle resultera i ett sådant hot eller skulle kunna
resultera i ett sådant hot, skall kommissionen till den berörda medlemsstaten
lämna en motiverad rekommendation som anger att den motsätter sig saluförande av
arterna i fråga. Om kommissionen anser att det inte finns någon sådan risk
skall den meddela den berörda medlemsstaten detta.
Kommissionens rekommendation skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning.
Medlemsstater som beviljar tillstånd enligt denna punkt skall regelbundet
kontrollera att villkoren för beviljande av tillstånd uppfylls även
fortsättningsvis.

4. Kommissionen skall göra undersökningar av den biologiska statusen hos de
arter som anges i bilaga 3 del 3 och av de följder saluförande av arterna får
för denna status.
Kommissionen skall senast fyra månader före utgången av den tidsfrist som anges
i artikel 18.1 i detta direktiv presentera en rapport och sina förslag för den
kommitté som anges i artikel 16, i syfte att besluta om ifall dessa arter skall
föras in i förteckningen i bilaga 3 del 2.
I avvaktan på ett sådant beslut får medlemsstaterna utan att det påverkar
tillämpningen av punkt 3 tillämpa befintliga nationella bestämmelser på dessa
arter.
Artikel 7
1. De arter som anges i bilaga 2 får med hänsyn tagen till deras
populationsnivå, geografiska spridning och reproduktion inom gemenskapen jagas i
enlighet med nationell lagstiftning. Medlemsstaterna skall säkerställa att
jakten på dessa arter inte äventyrar ansträngningarna att bevara arterna i deras
utbredningsområde.

2. De arter som anges i bilaga 2 del 1 får jagas i det geografiska havs- och
landområde som omfattas av detta direktiv.

3. De arter som anges i bilaga 2 del 2 får endast jagas i de medlemsstater
beträffande vilka detta markerats i den bilagan.

4. Medlemsstaterna skall säkerställa att jakt, även falkenering om sådan
bedrivs, som äger rum i enlighet med gällande nationella bestämmelser,
överenstämmer med principerna om ett förnuftigt utnyttjande och en ekologiskt
balanserad kontroll av de berörda fågelarterna och är förenlig med de åtgärder
som vidtas enligt artikel 2 med avseende på populationen av dessa arter,
särskilt flyttfåglar. De skall särskilt se till att de arter på vilka
jaktlagstiftning tillämpas inte jagas under uppfödningssäsongen eller under
häckningens olika stadier. Beträffande flyttfåglar skall medlemsstaterna
särskilt se till att de arter som berörs av jaktbestämmelser inte jagas under
häckningen eller under återvändandet till häckningsplatserna. Medlemsstaterna
skall till kommissionen lämna all relevant information om den praktiska
tillämpningen av sina gällande jaktbestämmelser.
Artikel 8
1. Vid jakt, fångst och dödande av fåglar enligt detta direktiv skall
medlemsstaterna förbjuda användningen av alla medel, arrangemang eller metoder
som används för storskalig eller icke-selektiv fångst eller dödande av fåglar
eller som kan orsaka lokal utrotning av en art, särskilt användningen av de som
anges i bilaga 4 a.

2. Vidare skall medlemsstaterna förbjuda all jakt från de transportmedel som
anges i bilaga 4 b under de förhållanden som anges i den bilagan.
Artikel 9
1. Medlemsstaterna får, om det inte finns någon annan lämplig lösning, medge
undantag från bestämmelserna i artiklarna 5, 6, 7 och 8 av följande anledningar:
a)
- hänsyn till människors hälsa och säkerhet.
- hänsyn till flygsäkerheten.
- för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten.
- för att skydda flora och fauna.
b) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel
och för den uppfödning som krävs för detta.
c) För att under strängt kontrollerade förhållanden och på selektiv grund
tillåta fångst, hållande i fångenskap eller annan förnuftig användning av vissa
fåglar i litet antal.

2. I undantagen skall anges
- vilka arter som berörs av undantagen,
- vilka medel, arrangemang eller metoder som tillåts vid fångst eller dödande,
- villkoren vad gäller risker samt för vilka tider och områden dessa undantag
får tillåtas,
- den myndighet som har befogenhet att förklara att de föreskrivna villkoren är
uppfyllda och att besluta om vilka medel, arrangemang och metoder som får
användas, inom vilka gränser och av vem,
- den kontroll som kommer att ske.

3. Varje år skall medlemsstaterna till kommissionen lämna en rapport om
genomförandet av denna artikel.

4. På grundval av den information som finns tillgänglig för kommissionen och
särskilt den information som erhållits enligt punkt 3, skall kommissionen alltid
säkerställa att följderna av dessa undantag inte är oförenliga med detta
direktiv. Den skall vidta lämpliga åtgärder i detta syfte.
Artikel 10
1. Medlemsstaterna skall uppmuntra sådan forskning och sådant arbete som krävs
som grund för skydd, skötsel och utnyttjande av populationerna av alla
fågelarter som avses i artikel 1.

2. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt forskning och arbete inom de
ämnesområden som anges i bilaga 5. Medlemsstaterna skall lämna all information
som är nödvändig till kommissionen för att möjliggöra för den att vidta lämpliga
åtgärder för samordning av den forskning och det arbete som åsyftas i denna
artikel.
Artikel 11
Medlemsstaterna skall se till att införandet av fågelarter som inte förekommer
naturligt i vilt tillstånd inom medlemsstaternas europeiska territorium inte
skadar den lokala floran och faunan. I detta sammanhang skall de samråda med
kommissionen.
Artikel 12
1. Medlemsstaterna skall vart tredje år, med början dagen för utgången av den
tidsfrist som anges i artikel 18.1, lämna en rapport till kommissionen om
genomförandet av nationella bestämmelser som antagits i enlighet med den
artikeln.

2. Kommissionen skall vart tredje år utarbeta en sammansatt rapport baserad på
de uppgifter som avses i punkt 1. Den del av utkastet till denna rapport som
omfattar de uppgifter som tillhandahållits av en medlemsstat skall
vidarebefordras till myndigheterna i den berörda medlemsstaten för granskning.
Slutversionen av rapporten skall vidarebefordras till medlemsstaterna.
Artikel 13
Genomförandet av de åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv får inte
leda till en försämring av den nuvarande situationen beträffande bevarandet av
de fågelarter som avses i artikel 1.
Artikel 14
Medlemsstaterna får införa strängare skyddsåtgärder än de som föreskrivs i detta
direktiv.
Artikel 15
De ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagorna 1 och 5 i detta
direktiv till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och de ändringar som
avses i artikel 6.4 andra stycket skall antas i enlighet med det förfarande som
fastställs i artikel 17.
Artikel 16
1. För de ändringar som avses i artikel 15 i detta direktiv inrättas härmed en
Kommitté för anpassning till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen (nedan
kallad "kommittén"). Den skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha
en företrädare för kommissionen som ordförande.

2. Kommittén skall själv fastställa sin arbetsordning.
Artikel 17
1. När förfarandet i denna artikel skall tillämpas, skall ordföranden hänskjuta
ärendet till kommittén, antingen på eget initiativ eller på begäran av
företrädaren för en medlemsstat.

2. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till
åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden
bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Den skall fatta sitt beslut
med en majoritet på 41 röster, varvid medlemsstaternas röster skall vägas enligt
fördragets artikel 148.2. Ordföranden får inte rösta.

3.
a) Kommissionen skall själv anta förslaget om det är förenligt med kommitténs
yttrande.
b) Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller om inget
yttrande avges, skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder
som skall vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet.
c) Om rådet inte har fattat något beslut inom tre månader från det att förslaget
mottagits, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall
vidtas.
Artikel 18
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är
nödvändiga för att följa detta direktiv inom två år efter dagen för anmälan. De
skall genast underrätta kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till centrala
bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas
av detta direktiv.
Artikel 19
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 2 april 1979.

På rådets vägnar
J. FRANÇOIS-PONCET
Ordförande

Sammanfattning av promemorian Genomförande av art- och habitatdirektivet och
fågeldirektivet
Uppdraget avser att undersöka vilka ändringar i den svenska lagtexten som behövs
för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt direktiv 79/409/EEG om
bevarande av vilda fåglar och direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer
samt vilda djur och växter (fågeldirektivet resp. art- och habitatdirektivet).
Den omedelbara anledningen är vissa anmärkningar från Europeiska gemenskapernas
kommission angående genomförandet av direktiven i svensk rätt. De rör endast
till mindre del det sakliga innehållet i den svenska lagstiftningen; väsentligen
avser de den lagstiftningsteknik som använts i miljöbalken (MB) och andra
aktuella författningar. Enligt kommissionen skulle de nuvarande reglerna inte ge
tillräckliga garantier för att direktiven genomförs.
Förslaget i promemorian siktar till att snarast anpassa lagstiftningen efter
direktiven med så små ingrepp som möjligt i det nuvarande regelsystemet, i
avvaktan på resultatet av den pågående allmänna översynen av MB.
Till en början behandlas reglerna i MB om skydd för särskilda skydds- och
bevarandeområden (7 kap. 28 och 29 §§). De avser att genomföra direktivens
bestämmelser om skydd för arter och livsmiljöer på sådana områden. Någon
särskild skyddsform föreskrivs dock inte för områdena, utan i stället har man
vid lagstiftningen utgått från att bestämmelser i MB i övrigt och i annan
lagstiftning skall användas för skyddet. Enligt kommissionen innebär inte dessa
regler något tillfredsställande skydd mot planer och projekt som berör miljön på
de aktuella områdena.
Också de nu föreslagna bestämmelserna om särskilda skydds- och bevarandeområden
utgår från att områdena redan har skyddats genom andra regler. Man bör
emellertid i lagen slå fast vilket minimiskydd som under alla förhållanden skall
gälla. I enlighet med art- och habitatdirektivet föreslås nu ett principiellt
förbud i 7 kap. 29 § mot verksamheter och åtgärder som kan befaras varaktigt
skada områdets naturvärden eller medföra störningar av betydelse på området;
sådana verksamheter och åtgärder skall bara tillåtas om de framstår som
nödvändiga på grund av ett väsentligt allmänt intresse, och i så fall efter en
prövning av regeringen. Detta skall gälla både beslut om tillstånd i särskilda
fall och planbeslut om markanvändning, ifall följder av det angivna slaget kan
befaras. I samband med beslutet måste förlorade miljövärden kompenseras genom
förbättring av miljö på annat håll eller genom att annan jämförlig mark skyddas.
Enligt en ny 7 kap. 29 a § skall dessutom tillsynsmyndigheten vidta lämpliga
åtgärder för att förhindra skada på områdenas naturvärden och störningar av
betydelse. I samma syfte har vissa tillägg föreslagits i 12 kap. 6 §, som bl.a.
kräver samråd med myndigheten i sådana fall.
I fråga om tilltänkta skydds- och bevarandeområden innehåller MB en särskild
regel i 7 kap. 27 § om skyddsvärda områden uppförda på en särskild förteckning;
dessa skall prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet. Kommissionen har anmärkt
att förtecknandet inte i och för sig medför något skydd för miljön på området i
fråga. Av sådana skäl föreslås att i paragrafen tas in en regel som innebär att
ett principiellt förbud att påverka miljön inträder redan när området förs in på
förteckningen och att länsstyrelsen omedelbart därpå skall ta upp frågan om
interimistiskt beslut beträffande området enligt 7 kap. 24 § MB - något som
enligt en övergångsregel skall gälla även beträffande förtecknade områden som
vid lagstiftningens ikraftträdande saknar skydd. - Också dessa blivande skydds-
och bevarandeområden omfattas av den föreslagna regeln i 7 kap. 29 §.
En liknande reglering föreslås enligt promemorian så snart ett bilateralt samråd
inleds rörande skydd för en prioriterad livsmiljö eller art; det aktuella
området skall omedelbart uppföras på förteckningen och få ett skydd i enlighet
härmed.
Bestämmelsen i 7 kap. 29 § MB skall bli tillämplig även när en domstol eller
myndighet med stöd av andra lagar meddelar tillstånds- eller planbeslut av det
angivna slaget. Detta föreslås för tydlighetens skull bli föreskrivet både i en
ny bestämmelse i 1 kap. 2 § andra stycket MB och genom vissa tillägg i de
aktuella lagarna. Bl.a. skall i plan- och bygglagen tas in regler om att 7 kap.
29 § MB skall tillämpas vid planeringen.
Beträffande förtecknade områden tar förslaget upp en ny regel i 31 kap. 4 §, som
ger ägaren till ett förtecknat område möjlighet till ersättning när han drabbas
av ett förbud att påverka områdets miljö.
I promemorian föreslås vidare - förutom några följdändringar i MB och
förordningen (1998:1252) om områdeskydd enligt miljöbalken - vissa preciseringar
av reglerna i artskyddsförordningen och i jaktlagstiftningen. Genom ändringar
framträder deras överensstämmelse med de båda direktiven på ett tydligare sätt.
Den sakliga skillnaden mot nuvarande reglering blir däremot inte stor.
Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken
dels att 1 kap. 2 §, 7 kap. 27-29 §§, 12 kap. 6 §, 16 kap. 5 och 9 §§, 26 kap. 1
§, 29 kap. 8 § samt 31 kap. 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 29 a § av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas endast vid prövning av frågor
enligt 7 kap., tillståndsprövning av sådan verksamhet som är tillståndspliktig
enligt 9, 11 och 12 kap. och vid regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17
kap. samt enligt vad som är föreskrivet i luftfartslagen (1957:297), lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa
rörledningar, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av
allmän farled och allmän hamn, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan-
och bygglagen (1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och ellagen (1997:857).

Bestämmelserna i 7 kap. 29 § tillämpas vid prövning av frågor om tillstånd,
dispens eller planläggning enligt luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, renäringslagen (1971:437), väglagen (1971:948),
ledningsrättslagen (1973:1144), anläggningslagen (1973:1149), lagen (1978:160)
om vissa rörledningar, skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1983:293) om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
plan- och bygglagen (1987:10), jaktlagen (1987:259), lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., minerallagen (1991:45), fiskelagen (1993:787), lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg, ellagen (1997:857), lagen (1998:812) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och föreskrifter utfärdade med stöd i
dessa lagar.
7 kap.
27 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande föra
en förteckning över naturområden som bör beredas skydd i enlighet med
internationella åtaganden eller nationella mål om skydd av sådana områden. Av
förteckningen skall det framgå vilket internationellt åtagande eller nationellt
mål som har föranlett att området har tagits upp i förteckningen.
Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det fortsatta
skyddsarbetet.
När ett område som skall skyddas på grund av ett internationellt åtagande har
tagits upp i förteckningen skall länsstyrelsen i länet så snart som möjligt
meddela beslut enligt 24 § beträffande området och utreda hur det slutgiltigt
bör skyddas. Före länsstyrelsens beslut får inga åtgärder vidtas som påverkar
områdets miljö utan sådant tillstånd som anges i 29 § andra stycket.
28 §
Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde om området
enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda
fåglar, senast ändrat genom kommissionens direktiv 97/49/EG är särskilt
betydelsefullt för skyddet av sådana fåglar.
Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har utpekats som ett
område av intresse för gemenskapen skall av regeringen förklaras som särskilt
bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande
av livsmiljöer samt vilda djur och växter, senast ändrat genom rådets direktiv
97/62/EG.

Ett särskilt skydds- eller bevarandeområde skall vara skyddat mot skadlig
inverkan på miljön enligt regler i miljöbalken eller i andra författningar.
Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring enligt första
eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre motiverar en sådan
förklaring.
29§
För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt
bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av områdesskydd, om
dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd enligt sådana föreskrifter
inte meddelas utan regeringens tillåtelse.
Beträffande särskilda skydds- och bevarandeområden och andra områden som anges i
27 § andra stycket får en verksamhet eller åtgärd, som ensam eller tillsammans
med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder kan befaras
varaktigt skada områdets naturvärden eller medföra störningar av betydelse på
området, bedrivas eller vidtas endast om den framstår som nödvändig på grund av
ett väsentligt allmänt intresse.
Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart att
verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på områdets
naturvärden.
Ett beslut om tillstånd, godkännande eller dispens för en verksamhet eller
åtgärd som avses i första stycket får endast meddelas med regeringens
tillåtelse. Detsamma gäller ett planbeslut för markanvändning som kan befaras få
sådana följder som anges där. Innehåller området en prioriterad typ av
livsmiljö eller en prioriterad art, får vid regeringens bedömning endast beaktas
människors hälsa, den allmänna säkerheten, skyddet för miljön och, efter
yttrande av Europeiska kommissionen, andra förhållanden av synnerlig betydelse
från allmän synpunkt.
Om ett beslut meddelas enligt andra stycket skall på sökandens bekostnad
förlorade miljövärden kompenseras genom åtgärder på samma eller annat område
eller, om detta inte är möjligt, genom att annan jämförlig mark skyddas.

29 a §

I fråga om särskilda skydds- och bevarandeområden och andra områden som anges i
27 § andra stycket skall tillsynsmyndigheten vidta lämpliga åtgärder för att
förhindra skada på områdets naturvärden och störningar av betydelse.
12 kap.
6 §
Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller
anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att väsentligt
ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den myndighet som utövar
tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller bestämmelser som har meddelats med
stöd av samma kapitel.
Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller
anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att väsentligt
ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den myndighet som utövar
tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller bestämmelser som har meddelats med
stöd av samma kapitel. Detsamma gäller om en sådan verksamhet eller åtgärd
annars kan påverka miljön i ett särskilt skydds- eller bevarandeområde eller ett
annat område som anges i 7 kap. 27 § andra stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om att det inom landet eller en del av landet alltid skall göras en anmälan för
samråd i fråga om särskilda slag av verksamheter eller åtgärder som kan medföra
skada på naturmiljön. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får också meddela föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.
Verksamhet eller åtgärd som skall anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex
veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte tillsynsmyndigheten medger
något annat.
Den myndighet som avses i första stycket får förelägga den anmälningsskyldige
att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på
naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för
skyddet av naturmiljön, får myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om
rätt till ersättning vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.
Den myndighet som avses i första stycket får förelägga den anmälningsskyldige
att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på
naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för
skyddet av naturmiljön, får myndigheten förbjuda verksamheten. Ett sådant
föreläggande eller förbud skall alltid meddelas om en verksamhet eller åtgärd
kan varaktigt skada naturvärdena på ett särskilt skydds- eller bevarandeområde
eller ett annat område som anges i 7 kap. 27 § andra stycket eller medföra
störningar av betydelse på området. Bestämmelser om rätt till ersättning vid ett
sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.
16 kap.
5 §
Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny verksamhet som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Verksamheten får dock
tillåtas, om verksamhetsutövaren vidtar sådana åtgärder att olägenheterna från
annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheterna att uppfylla
miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning.

Bestämmelser om tillstånd, godkännande och dispens beträffande särskilda skydds-
eller bevarandeområden eller andra områden som anges i 7 kap. 27 § finns i 7
kap. 29 §.
9 §
Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får förenas
med skyldighet att utföra eller bekosta
1. särskild undersökning av berört område,
2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och
3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som
verksamheten medför.

Bestämmelser om kompensation vid vissa beslut rörande skyddade områden finns i 7
kap. 7 och 29 §§.
Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en efterbehandlingsansvarigs
skyldigheter enligt 10 kap.

26 kap.
1 §
Tillsynen skall säkerställa syftet med denna balk och föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken.
Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål i nödvändig utsträckning kontrollera
efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har
meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att
åstadkomma rättelse.
Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål i nödvändig utsträckning kontrollera
efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har
meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att
åstadkomma rättelse. I fråga om särskilda skydds- och bevarandeområden och andra
områden som anges i 7 kap. 27 § skall tillsynsmyndigheten övervaka att
verksamheter och åtgärder som avses i 12 kap. 6 § första stycket inte bedrivas
eller vidtas utan att anmälan sker.
Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande
verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål skall kunna
tillgodoses.
29 kap.
8 §
Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot
1. föreskrift för totalförsvaret meddelad med stöd av 1 kap. 5 §, om
överträdelse av den lagbestämmelse från vilken avvikelse har föreskrivits är
straffbelagd,
2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkningar i
rätten att använda mark enligt 7 kap. 5 § andra eller tredje stycket,
3. förbud att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom biotopskyddsområde
enligt 7 kap. 11 §,
4. föreskrifter som behövs för särskilt skydd för djur eller växter enligt 7
kap. 12 §,
5. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad eller vidta annan
åtgärd i strid mot 7 kap. 16 §,
6. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde meddelade med stöd
av 7 kap. 20 §,
7. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade med stöd av 7
kap. 22 §,
8. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket,
8. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket eller förbud enligt 7
kap. 27 § andra stycket,
9. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade med stöd
av 8 kap. 1 eller 2 §,
10. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att sätta
ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 3 §,
11. föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 4 § genom att ta sådan befattning
med djur, växter, ägg, rom, bon eller produkter av djur eller växter som strider
mot en sådan föreskrift eller mot ett villkor i beslut i enskilt fall,
12. föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten m.m.
meddelade med stöd av 9 kap. 4 §,
13. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet meddelade med
stöd av 9 kap. 5 §,
14. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna beträffande
miljöriskområde enligt 10 kap. 12 §,
15. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 17 § första
stycket eller 20 § första stycket eller 21 § första stycket,
16. förbud att påbörja en verksamhet enligt 12 kap. 6 § tredje stycket,
17. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket,
18. särskilda föreskrifter om utredning och försiktighetsmått vid genteknisk
verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 8 eller 11 §,
19. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap. 18 § andra
stycket,
20. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 19 § första
stycket,
21. föreskrifter som avser förbränning, handel, överlåtelse eller införsel av
bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 21 §,
21 a. förbud att saluföra bensin eller dieselbrännolja enligt 14 kap. 22 §,
22. föreskrifter i fråga om hantering, införsel eller utförsel av kemiska
produkter eller biotekniska organismer meddelade med stöd av 14 kap. 24 §,
23. förbud att hantera, föra in eller föra ut kemisk produkt eller bioteknisk
organism enligt 14 kap. 25 §,
24. förbud mot dumpning eller förbränning av avfall enligt 15 kap. 31 §,
25. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets förordning
(EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import av vissa farliga
kemikalier, senast ändrat genom kommissionens förordning (EG) nr 237/97 av den
27 juni 1997 eller att lämna uppgifter enligt rådets förordning (EEG) nr 793/93
av den 23 mars 1993 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen,
26. förbud eller skyldighet att lämna uppgifter enligt rådets förordning (EG) nr
3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned ozonskiktet,

27. bestämmelser om transport och därigenom transporterar avfall i strid mot
rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och
kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen,
senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 120/97 av den 20 januari 1997,
28. en bestämmelse eller mot villkor i beslut i enskilt fall som meddelats med
stöd av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av
arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem, senast ändrat
genom rådets förordning (EG) nr 938/97 av den 26 maj 1997 såvitt avser import
till Sverige, export och reexport från Sverige, handel med artificiellt förökade
växter, transport och transitering eller köp, försäljning och annan kommersiell
åtgärd.
För försök till brott mot första stycket 24 döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om ansvar kan ådömas
enligt 1 eller 2 §.
31 kap.
4 §
Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att
mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en
fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller
1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör
nationalparker,
2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränkningar som
rör naturreservat och kulturreservat,
3. förbud eller beslut att inte medge dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket
inom biotopskyddsområde,
4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör
vattenskyddsområden, eller
4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör
vattenskyddsområden,

5. förtecknande av naturområde som medför förbud att påverka områdets miljö
enligt 7 kap. 27 § andra stycket, eller
5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss
verksamhet.
6. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss
verksamhet.
En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter björn,
lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Om ett område som på grund av ett internationellt åtagande har förtecknats
enligt 7 kap. 27 § första stycket inte är skyddat enligt 7 kap. vid lagens
ikraftträdande, tillämpas 7 kap. 27 § andra stycket i fråga om området.

Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § luftfartslagen (1957:297) 39 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
5 §40
Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna.
Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till markförhållandena,
till störningar som kan uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret. Vidare
skall hänsyn tas till sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar att
driva flygplatsen.
Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna användas under
instrumentväderförhållanden (trafikflygplats), utbyggnad av en flygplats till
trafikflygplats eller ombyggnad av en trafikflygplats, skall prövningen omfatta
även investeringens lönsamhet och dess inverkan på andra flygplatser i regionen.
Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken tillämpas.
Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 29 § och 16 kap. 5
§ miljöbalken tillämpas.
Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre
avvikelser göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 a §41
Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att utvinna
naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att utvinna
naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 29 § och 16 kap. 5
§ miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln
tillämpas dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att genom
borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna
naturtillgångar från den. I fråga om förfarandet, kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Härigenom föreskrivs att 65 a § rennäringslagen (1971:437)42 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
65 a §43
Rennäringen skall bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga
produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som
den biologiska mångfalden behålls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande
att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Länsstyrelsen får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att
föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får meddelas först sedan det har visat sig att
länsstyrelsens råd inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns
särskilda skäl, får länsstyrelsen dock omedelbart meddela förelägganden eller
förbud.
I beslut om föreläggande eller förbud får länsstyrelsen sätta ut vite.

Vid prövning enligt andra eller tredje stycket skall 7 kap. 29 § miljöbalken
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)
Härigenom föreskrivs att 3 a § väglagen (1971:948) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 a §44
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.
5 § miljöbalken tillämpas. Upprättande av arbetsplan enligt denna lag skall
därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken.
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2-4 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 29 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Upprättande av arbetsplan enligt denna
lag skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs att 8 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §45
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en
ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet
med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser
göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks
bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall ledningsrätt
upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Vid
prövningen skall 7 kap. 29 § miljöbalken tillämpas.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom
besvär hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs att 9 § anläggningslagen (1973:1149)46 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §47
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en
gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om
syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre
avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks
bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall anläggning
inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Vid
prövningen skall 7 kap. 29 § miljöbalken tillämpas.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom
besvär hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §48
Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att
ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig att utöva
verksamhet som avses med koncessionen.
Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om
syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre
avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall 2-4 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 29 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om koncession. När det
gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och
planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Vad som där föreskrivs om
tillståndsmyndighet skall gälla regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
Härigenom föreskrivs att 4 § skogsvårdslagen (1979:429)49 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §50
Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall
inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § andra stycket
miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap.
samma balk eller med stöd av annan lag.
Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall
inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § andra stycket
eller 29 § miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7
eller 8 kap. samma balk eller med stöd av annan lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn
Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 a §51
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.
5 § miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2-4 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 29 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
Härigenom föreskrivs att 5 b § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet52 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 b §53
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5
§ miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 29 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att uppföra,
inneha eller driva en kärnteknisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva att det i andra ärenden om tillstånd enligt
denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.
När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och
kraven på denna samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §54
Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att
verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan synpunkt är lämplig att
bedriva verksamheten.
Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om
syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre
avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall bestämmelserna i 2-4 kap. och 5 kap. 3 §
miljöbalken tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall bestämmelserna i 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 7 kap.
29 § miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av bearbetningskoncession skall därutöver tillämpas bestämmelserna
i 6 kap., 12 kap. 2 § och 16 kap. 5 §, 12 § 1 och 13 § miljöbalken,
bestämmelserna i 1-3 kap. och 7 kap. 21-27 och 29 §§ lagen (1998:812) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt föreskrifter som har meddelats
med stöd av dessa bestämmelser.
Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten
kan tillgodogöras ekonomiskt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 §, 4 kap. 5 §, 12 kap. 1 § och 14 kap. 8 §
plan- och bygglagen (1987:10)55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §56
Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka
områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande
behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt
god hushållning.
Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall
bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt 5 kap. 3 §
miljöbalken skall miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och planläggning.
Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall
bestämmelserna i 3 och 4 kap. samt 7 kap. 29 § miljöbalken tillämpas. Enligt 5
kap. 3 § miljöbalken skall miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och
planläggning.

4 kap.
5 §57
Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna statens
intressen och därvid
1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i fråga om
sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och riskfaktorer som
bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden,
2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses och
miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och
2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses samt
att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. och bestämmelserna i 7 kap. 29 §
miljöbalken iakttas, och
3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som
angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

12 kap.
1 §58
Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en
detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär
att
1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,
2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som
angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt,
3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte iakttas, eller
3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. eller bestämmelserna i 7 kap. 29 §
miljöbalken inte iakttas, eller
4. en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas
hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.
14 kap.
8 §59
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse förstörd
byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom
fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller
rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första stycket
4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första
stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av
fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren
begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, förbud enligt 7
kap. 11 § andra stycket samt föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 §
fjärde stycket samma balk och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429),
under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller
rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta
förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, förbud enligt 7
kap. 11 § andra stycket samma balk, förbud på grund av förtecknande enligt 7
kap. 27 § andra stycket samma balk samt föreläggande eller förbud enligt 12 kap.
6 § fjärde stycket samma balk och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen
(1979:429), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det
senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har
talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna
beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta
förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose
ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att
ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i
första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för
ersättning eller inlösen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs att 1 och 5 §§ jaktlagen (1987:259) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §60
Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande inom
svenskt territorium samt frågor som har samband därmed.
Lagen gäller också i de fall som anges särskilt
1. inom Sveriges ekonomiska zon,
2. beträffande jakt från svenskt fartyg på det fria havet utanför den ekonomiska
zonen,
3. beträffande jakt från svenskt luftfartyg över det fria havet utanför den
ekonomiska zonen.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i
fråga om skyddet och vården av viltet.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i
fråga om skyddet och vården av viltet. Vid prövning av tillstånd enligt lagen
eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall 7 kap. 29 §
miljöbalken tillämpas.
5 §61
Var och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan liknande
friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet
störs i så liten utsträckning som möjligt.
Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet
hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren i syfte att
motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat
tillfredsställande sätt.
Viltet får inte ofredas, särskilt inte under parnings-, uppfödnings-
övervintrings- eller flyttningsperioder, och inte heller förföljas annat än vid
jakt. Förbudet hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren
i syfte att motverka skador av vilt. Sådana åtgärder förutsätter att det inte
finns någon annan lämplig lösning, att upprätthållandet av artens
bevarandestatus inte försvåras och att åtgärderna vidtas för att förhindra
allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, för
att skydda flora eller fauna och bevara livsmiljöer eller av hänsyn till
flygsäkerheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
12 §
Den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning skall ansöka om
tillstånd hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder
eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens
betydelse.
Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder
eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens
betydelse. Vid prövningen skall 7 kap. 29 § miljöbalken tillämpas.
Såvitt gäller ägaren av skeppsvrak eller fornfynd som hör till skeppsvrak får
tillstånd lämnas, om inte särskilda skäl talar emot det.
Om någon annan än ägaren av marken eller vattenområdet eller ägaren av
skeppsvraket ansöker om tillstånd, skall ansökningen avslås om ägaren motsätter
sig åtgärden och det inte finns några synnerliga skäl att bifalla ansökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 7 § minerallagen (1991:45) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
7 §62
Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i miljöbalken,
plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning
med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3)
om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i övrigt att bedriva verksamhet
med strålning finns i strålskyddslagen (1988:220).

Vid prövning av tillstånd enligt denna lag skall 7 kap. 29 § miljöbalken
tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § fiskelagen (1993:787) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §63
Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne
älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap.
miljöbalken.
Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne
älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap.
miljöbalken. Vid prövning av frågor om tillstånd enligt lagen eller med stöd av
lagen meddelade föreskrifter skall 7 kap. 29 § miljöbalken tillämpas.
Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårdsområden
gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1649) om byggande av järnväg
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1995:1649) om byggande av järnväg
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §64
Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg
skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Fastställande
av järnvägsplan enligt denna lag skall därvid jämställas med meddelande av
tillstånd enligt miljöbalken.
Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg
skall 2-4 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 29 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
Fastställande av järnvägsplan enligt denna lag skall därvid jämställas med
meddelande av tillstånd enligt miljöbalken.
Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både
enskilda intressen och allmänna intressen såsom miljöskydd, naturvård och
kulturmiljö. En estetisk utformning skall eftersträvas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 a § ellagen (1997:857) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
8 a §65
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall
bestämmelserna i 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall
bestämmelserna i 2-4 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 29 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om nätkoncession för
linje. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt
planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 13 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
13 §
Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och
tappning av vatten efter ansökan av annan än tillståndshavaren, om han vill
utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller efter ansökan av en kommun
eller ett vattenförbund som vill tillgodose den allmänna miljövården eller
hälsovården eller främja fisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna
hamnar, bevattnings- och markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan
sådana bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

Vid prövning enligt första stycket skall 7 kap. 29 § miljöbalken tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förteckning över remissinstanserna
Svea Hovrätt, Miljööverdomstolen, Umeå tingsrätt, Miljödomstolen, Kammarrätten i
Sundsvall, Länsrätten i Kronobergs län, Kammarkollegiet, Försvarsmakten,
Försvarets materielverk, Kustbevakningen, Statens fastighetsverk,
Riksrevisionsverket, Fortifikationsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen
i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas
län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Uppsala universitet, Lunds universitet, Statens
jordbruksverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Fiskeriverket, Sametinget,
Riksantikvarieämbetet, Naturhistoriska riksmuseet, Finsk-svenska
gränsälvskommissionen, Naturvårdsverket, Statens kärnkraftinspektion, Boverket,
Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Sveriges geologiska
undersökning, Bergsstaten, Skogsstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät,
Statens energimyndighet, Stockholms kommun, Södertälje kommun, Uppsala kommun,
Norrköpings kommun, Mörbylånga kommun, Helsingborgs kommun, Malmö kommun,
Göteborgs kommun, Strömstads kommun, Karlstads kommun, Mora kommun,
Örnsköldsviks kommun, Strömsunds kommun, Umeå kommun, Luleå kommun, Gällivare
kommun, Pajala kommun, Kiruna kommun, Stockholms läns landsting, Svenska
kommunförbundet, Centrum för biologisk mångfald, Föreningen Sveriges
skogsindustrier, Grus och makadamföreningen, Industriförbundet, Jägarnas
riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Statens väg- och
transportforskningsinstitut, Svenska botaniska föreningen, Svenska
gasföreningen, Svenska gruvföreningen, Svenska jägareförbundet, Svenska
kraftverksföreningen, Svenska kyrkan, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska
samernas riksförbund, Svenska torvproducentföreningen, Svenska väg- och
vattenbyggares riksförbund, Svensk vindkraftförening, Sveriges fiskares
riksförbund, Sveriges ornitologiska förening, Sveriges elleverantörer,
Världsnaturfonden, Stiftelsen Stolta stad.

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken
dels att rubriken närmast före 7 kap. 28 § skall utgå,
dels att 4 kap. 1 §, 6 kap. 1, 7 och 8 §§, 7 kap. 27-29 §§, 8 kap. 1 §, 11 kap.
9 §, 12 kap. 1 och 2 §§, 19 kap. 2 §, 21 kap. 7 §, 29 kap. 4 §, 31 kap. 4 och 5
§§ samt rubriken närmast före 7 kap. 27 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas fem nya paragrafer, 4 kap. 8 § samt 7 kap.
28 a, 28 b, 29 a och 29 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
1 §
De områden som anges i 2-7 §§ är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som
finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra
ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast om det inte möter
något hinder enligt 2-7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt
skadar områdenas natur- och kulturvärden.
De områden som anges i 2-8 §§ är, med hänsyn till de natur- och kulturvärden som
finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra
ingrepp i miljön får komma till stånd endast om
1. det inte möter något hinder enligt 2-8 §§ och
2. det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och
kulturvärden.
Bestämmelserna i första stycket och 2-6 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av
befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av
anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör
bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana
fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket 2 och i 2-6 §§ utgör inte hinder för
utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för
utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda
skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av
sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket.

8 §

En användning av mark och vatten som kan påverka ett naturområde som har
förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 och som omfattar
verksamheter eller åtgärder som kräver tillstånd enligt 7 kap. 28 a § får komma
till stånd endast om sådant tillstånd har lämnats.
6 kap.
1 §
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd enligt 9, 11
och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. En
sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd enligt 7 kap.
28 a § eller 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt 17
kap.
Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning
även i dispensärenden eller andra ärenden enligt denna balk eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det behövs för att kunna
bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även föreskriva om undantag från
skyldigheten enligt första stycket att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning
för verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande.
7 §66
En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som kan antas
medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de uppgifter som behövs för
att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland
1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om lokalisering,
utformning och omfattning,
2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall
undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall undvikas att verksamheten
eller åtgärden medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
överträds,
3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga inverkan på
människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och vatten samt andra
resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas medföra,
4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt alternativa
utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett visst alternativ har
valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att verksamheten eller åtgärden
inte kommer till stånd, och
5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-4.
I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan kan antas
får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att nå samma
syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i första stycket 4
redovisas.
För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla vad som anges i
första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn till verksamhetens
eller åtgärdens art och omfattning.

För verksamheter eller åtgärder som kan antas påverka miljön i ett naturområde
som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 skall en
miljökonsekvensbeskrivning alltid innehålla de uppgifter som behövs för
prövningen enligt 7 kap. 28 b och 29 §§. Om miljökonsekvensbeskrivningen har
upprättats enbart för en prövning enligt 7 kap. 28 b och 29 §§, behöver
beskrivningen endast innehålla de uppgifter som behövs för prövningen.
Av 22 kap. 1 § första stycket 6 framgår att en ansökan i ett ansökningsmål skall
innehålla en säkerhetsrapport i de fall verksamheten omfattas av lagen
(1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga
kemikalieolyckor.
8 §
När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende om
miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet, skall detta kungöras tillsammans
med kungörelsen om ansökan enligt 19 kap. 4 § och 22 kap. 3 §. Om en
miljökonsekvensbeskrivning har upprättats i något annat mål eller ärende som rör
en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan,
skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts skall kungörelsen ske tillsammans
med kungörelsen av ansökan. Därefter skall ansökan och
miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för allmänheten, som skall
beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet prövas.
När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras.
Samtidigt skall också kungöras hur allmänheten kan få tillgång till information
om innehållet. Vidare skall den ansvariga myndigheten i den stat med vilken
samråd hållits enligt 6 § informeras.

När en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats enbart för en prövning enligt 7
kap. 28 b och 29 §§, eller när ett beslut avser enbart en sådan prövning, skall
vad som anges i första och andra styckena i denna paragraf tillämpas i den
utsträckning som behövs för prövningen eller, om det är lämpligt, för att
allmänheten skall få tillgång till information om innehållet.
7 kap.
Förteckning över vissa naturområden
Skydd för vissa naturområden
27 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande föra
en förteckning över naturområden som bör beredas skydd i enlighet med
internationella åtaganden eller nationella mål om skydd av sådana områden. Av
förteckningen skall det framgå vilket internationellt åtagande eller nationellt
mål som har föranlett att området har tagits upp i förteckningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande föra
en förteckning över naturområden som bör beredas skydd eller har beretts skydd
1. som särskilt skyddsområde enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april
1979 om bevarande av vilda fåglar67, senast ändrat genom direktiv 97/49/EG68,
2. som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj
1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter69, ändrat genom
direktiv 97/62/EG70, eller
3. enligt internationella åtaganden eller nationella mål om skydd för
naturområden.

Av förteckningen skall det framgå vad som föranlett att området har tagits upp i
förteckningen och enligt vilket direktiv, internationellt åtagande eller
nationellt mål som förtecknandet har skett.
Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det fortsatta
skyddsarbetet.
28 §
Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde om området
enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda
fåglar71, senast ändrat genom kommissionens direktiv 97/49/EG72 är särskilt
betydelsefullt för skyddet av sådana fåglar.
Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde, om området
enligt direktiv 79/409/EEG är särskilt betydelsefullt för skyddet av vilda
fåglar.
Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har utpekats som ett
område av intresse för gemenskapen skall av regeringen förklaras som särskilt
bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande
av livsmiljöer samt vilda djur och växter73, senast ändrat genom rådets
direktiv 97/62/EG74.
Ett område som enligt artikel 4.4 i direktiv 92/43/EEG om bevarande av
livsmiljöer samt vilda djur och växter har valts ut som ett område av intresse
för gemenskapen skall av regeringen förklaras som särskilt bevarandeområde.
Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring enligt första
eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre motiverar en sådan
förklaring.

28 a §

Tillstånd krävs för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett
betydande sätt kan påverka miljön i ett naturområde som har förtecknats enligt
27 § första stycket 1 eller 2.

Tillstånd enligt första stycket krävs inte för verksamheter och åtgärder som
direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av
det berörda området.

28 b §

Tillstånd enligt 28 a § får lämnas endast om verksamheten eller åtgärden ensam
eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder
inte

1. kan skada den livsmiljö eller de livsmiljöer i området som avses att skyddas,

2. medför att den art eller de arter som avses att skyddas utsätts för en
störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten
eller arterna.
29 §
För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt
bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av områdesskydd, om
dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd enligt sådana föreskrifter
inte meddelas utan regeringens tillåtelse.
Trots bestämmelserna i 28 b § får tillstånd enligt 28 a § lämnas, om
1. det saknas alternativa lösningar,
2. verksamheten eller åtgärden måste genomföras av tvingande orsaker som
har ett väsentligt allmänintresse och
3. de åtgärder vidtas som behövs för att kompensera för förlorade
miljövärden så att syftet med att skydda det berörda området ändå kan
tillgodoses.
Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart att
verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på områdets
naturvärden.
Ett beslut om tillstånd med stöd av första stycket får lämnas endast efter
regeringens tillåtelse.

29 a §

Om ett tillstånd lämnas efter regeringens tillåtelse enligt 29 §, är den som
ansökt om tillståndet skyldig att bekosta de kompensationsåtgärder som avses i
29 § första stycket 3.
Första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att kräva
att sökanden skall stå för kostnaderna. Vid avvägningen skall särskilt beaktas
det allmänintresse som avses i 29 § första stycket 2.

29 b §

Frågor om tillstånd enligt 28 a § prövas av länsstyrelsen i det län där det
berörda området finns.

För en verksamhet eller åtgärd som omfattas av tillståndsplikt eller
dispensprövning till följd av bestämmelserna i 9 kap. eller 11-15 kap. skall
dock frågan om tillstånd enligt 28 a § prövas av den myndighet som prövar den
andra tillståndsfrågan eller dispensen. Innan myndigheten meddelar sitt beslut,
skall den länsstyrelse som avses i första stycket beredas tillfälle att yttra
sig.
8 kap.
1 §
Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada eller
fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg, rom
eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt
levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om
det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en
sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då ett sådant djur måste dödas,
skadas eller fångas till försvar mot angrepp på person eller värdefull egendom.
Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada, fånga
eller störa vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg,
rom eller bon eller att skada eller förstöra sådana djurs fortplantningsområden
och viloplatser får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt
levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om
det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en
sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då ett sådant djur måste dödas,
skadas eller fångas till försvar mot angrepp på person eller värdefull egendom.
Särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur av viss
art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.

11 kap.
9 §
För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte något annat
följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om tillstånd till
vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om tillstånd till
markavvattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte skall prövas av
miljödomstolen enligt 7 kap. 19 och 20 §§ lagen (1998:812) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.
Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även om det inte
krävs tillstånd för verksamheten.
Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för
bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.

Oavsett vad som följer av 11-16, 19 och 23 §§, krävs tillstånd för en verksamhet
eller åtgärd som avses i 7 kap. 28 a §. I den tillståndsfrågan skall vad som
anges i 7 kap. 28 b-29 b §§ iakttas.
12 kap.
1 §
Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus, sand, lera,
jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock markinnehavare vidta
sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av föreskrifter som har
meddelats med stöd av andra stycket.
Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus, sand, lera,
jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock markinnehavare vidta
sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av 7 kap. 28 a § eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket i denna paragraf.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att
åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens husbehov inte får vidtas
utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke får föreskrivas om
åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i första stycket angivna
naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på miljön.
Första och andra stycket gäller inte
1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,
2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
eller
3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter.
2 §
Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av det
material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på
miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en
täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart
som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.
Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av det
material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på
miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en
täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart
som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Tillstånd får inte heller
lämnas i strid mot 7 kap. 28 a-29 §§.
Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall beaktas
behovet av brukningsbar jordbruksmark.
19 kap.
2 §
Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet eller åtgärd
endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § skall
förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande överlämna frågan till
regeringens avgörande. Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten
enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av
tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.
Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet eller åtgärd
endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § eller enligt 7
kap. 29 §, skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande
överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om regeringen skall
pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har förbehållit sig
prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.
Att det finns en skyldighet att underrätta regeringen om verksamhet enligt 17
kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

21 kap.
7 §
Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas
enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §, skall miljödomstolen med eget
yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om
regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har
förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.
Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan tillåtas
enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § eller enligt 7 kap. 29 §, skall
miljödomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.
Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 §
eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17
kap. 3 §.
Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat allmänt
intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall domstolen med
eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma gäller, om
Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall överlämnas till
regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets beslut som rör Försvarsmakten,
Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt
skall domstolen alltid med eget yttrande överlämna ärendet till regeringens
avgörande.
29 kap.
4 §
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en verksamhet
eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillåtlighetsbeslut,
tillstånd, godkännande eller medgivande eller gjort en anmälan som föreskrivs i
denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, döms för
otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot villkor som
meddelats i samband med tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller
dispens enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd
av balken eller vid omprövning av sådana tillstånd eller villkor.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för gärningen
kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

I fråga om en verksamhet eller åtgärd som omfattas av tillståndsplikt enligt 7
kap. 28 a § döms inte till ansvar enligt första stycket denna paragraf, om
tillstånd eller dispens för verksamheten eller åtgärden har lämnats till följd
av bestämmelserna i 9 eller 11-15 kap.
31 kap.
4 §
Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att
mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en
fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller
1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör
nationalparker,
2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränkningar som
rör naturreservat och kulturreservat,
3. förbud eller beslut att inte medge dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket
inom biotopskyddsområde,
4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör
vattenskyddsområden, eller
4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör
vattenskyddsområden,

5. skydd för vissa naturområden enligt 7 kap. 28 a-29 §§,
5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss
verksamhet.
6. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss
verksamhet.
En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter björn,
lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.
5 §
Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1-4 att det krävs tillstånd
för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om tillstånd
vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1-5 att det krävs tillstånd
för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om tillstånd
vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap. 24 § och
vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. För verksamheter som påbörjats före den 1 juli 2001 krävs inte tillstånd
enligt 7 kap. 28 a §.

Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 a §75
Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att utvinna
naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att utvinna
naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 28 a-29 b §§ och
16 kap. 5 § miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln
tillämpas dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att genom
borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna
naturtillgångar från den. I fråga om förfarandet, kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Härigenom föreskrivs att 65 a § rennäringslagen (1971:437)76 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
65 a §77
Rennäringen skall bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga
produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som
den biologiska mångfalden behålls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande
att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Bestämmelser om tillstånd för vissa verksamheter eller åtgärder finns i 7 kap.
28 a-29 §§ miljöbalken. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela de föreskrifter som i övrigt behövs om den hänsyn som vid renskötsel
skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna
får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Länsstyrelsen får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att
föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket skall efterlevas.
Föreläggande eller förbud får meddelas först sedan det har visat sig att
länsstyrelsens råd inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns
särskilda skäl, får länsstyrelsen dock omedelbart meddela förelägganden eller
förbud.
I beslut om föreläggande eller förbud får länsstyrelsen sätta ut vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs att 8 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §78
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en
ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet
med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser
göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks
bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall ledningsrätt
upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Vid
prövningen skall 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken iakttas.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom
besvär hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs att 9 § anläggningslagen (1973:1149)79 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §80
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en
gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om
syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre
avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks
bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall anläggning
inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.
Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas
av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Vid
prövningen skall 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken iakttas.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom
besvär hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
Härigenom föreskrivs att 4 § skogsvårdslagen (1979:429)81 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §82
Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall
inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § andra stycket
miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap.
samma balk eller med stöd av annan lag.
Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall
inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § andra stycket
eller 28 a-29 b §§ miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd
av 7 eller 8 kap. samma balk eller med stöd av annan lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
Härigenom föreskrivs att 5 b § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet83 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 b §84
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5
§ miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 §, 7 kap. 28
a-29 b §§ och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att uppföra,
inneha eller driva en kärnteknisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får föreskriva att det i andra ärenden om tillstånd enligt
denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.
När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och
kraven på denna samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10) 85 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
8 §86
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse förstörd
byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom
fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller
rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första stycket
4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första
stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av
fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren
begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, förbud enligt 7
kap. 11 § andra stycket samt föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 §
fjärde stycket samma balk och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429),
under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller
rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut
förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta
förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut
som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, förbud enligt 7
kap. 11 § andra stycket eller 28 b-29 a §§ samma balk samt föreläggande eller
förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket samma balk och beslut enligt 18 §
skogsvårdslagen (1979:429), under förutsättning att besluten meddelats inom tio
år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt
inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning
av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller
motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör
detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud
eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose
ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att
ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i
första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för
ersättning eller inlösen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs att 1 och 5 §§ jaktlagen (1987:259) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §87
Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande inom
svenskt territorium samt frågor som har samband därmed.
Lagen gäller också i de fall som anges särskilt
1. inom Sveriges ekonomiska zon,
2. beträffande jakt från svenskt fartyg på det fria havet utanför den ekonomiska
zonen,
3. beträffande jakt från svenskt luftfartyg över det fria havet utanför den
ekonomiska zonen.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i
fråga om skyddet och vården av viltet.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller föreskrifter i andra författningar i
fråga om skyddet och vården av viltet. Bestämmelser om att tillstånd krävs för
vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap. 28 a-29 §§ miljöbalken.
5 §88
Var och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan liknande
friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet
störs i så liten utsträckning som möjligt.
Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet
hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas av markinnehavaren i syfte att
motverka skador av vilt, om sådana skador inte kan motverkas på annat
tillfredsställande sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om förbudet att ofreda viltet och om villkoren för att trots
förbudet vidta åtgärder som avses i andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § minerallagen (1991:45) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
6 §89
Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller område som en
statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark
eller i strid med föreskrifter som har meddelats för natur- eller kulturreservat
med stöd av 7 kap. miljöbalken.
I fråga om undersökningsarbete skall bestämmelserna i 7 kap. 28 a-29 b §§
miljöbalken iakttas. Vidare gäller att undersökningsarbete inte får äga rum inom
nationalpark eller område som en statlig myndighet hos regeringen har begärt
skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har
meddelats för natur- eller kulturreservat med stöd av 7 kap. miljöbalken.
Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen, äga rum
inom
1. befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen bestämmer,
2. kyrkogård och annan begravningsplats,
3. område som avses i 4 kap. 5 § miljöbalken.
Ett medgivande enligt andra stycket 3 skall förenas med de villkor som är
nödvändiga för att förhindra att påtaglig skada uppkommer för områdets natur-
och kulturvärden. Länsstyrelsen får även i övrigt förena ett medgivande enligt
andra stycket med villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § fiskelagen (1993:787) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §90
Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne
älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap.
miljöbalken.
Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne
älvs fiskeområde, mot bestämmelserna om skydd för vissa naturområden i 7 kap. 28
a-29 b §§ miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7
eller 8 kap. miljöbalken.
Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårdsområden
gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 13 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
13 §
Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och
tappning av vatten efter ansökan av annan än tillståndshavaren, om han vill
utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller efter ansökan av en kommun
eller ett vattenförbund som vill tillgodose den allmänna miljövården eller
hälsovården eller främja fisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna
hamnar, bevattnings- och markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan
sådana bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

Vid prövning enligt första stycket skall bestämmelserna om skydd för vissa
naturområden i 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken iakttas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-05

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif Thorsson,
regeringsrådet Rune Lavin.

Enligt en lagrådsremiss den 15 februari 2001 (Miljödepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i miljöbalken,
2. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
3. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
4. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),
5. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),
6. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),
7. lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
8. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
9. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
10. lag om ändring i minerallagen (1991:45),
11. lag om ändring i fiskelagen (1993:787),
12. lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementsrådet Egon Abresparr.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i miljöbalken
Rubriken närmast före 7 kap. 27 §
Rubriken - Skydd för vissa naturområden - är intetsägande, främst med hänsyn
till tidigare rubriker i kapitlet som utpekar andra naturområden som skyddade.
Lagrådet föreslår rubriken "Särskilda skyddade områden".

7 kap. 27 §
I författningskommentaren till paragrafen anges att regeringens avsikt är att i
en förordning meddela de föreskrifter om tidpunkten för förtecknandet som behövs
för att direktivens krav skall uppfyllas. Vid föredragningen inför Lagrådet har
upplysts att bestämmelserna i första stycket är avsedda att innefatta bl.a. en
rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att besluta
dylika föreskrifter. Lagrådet vill här betona att den kompetens eller snarare
det åläggande som anges i första stycket blott innefattar åtgärden att "föra en
förteckning över" vissa slags naturområden. Om de föreskrifter som avses skola
upptagas i en förordning förutsätter förekomsten av ett bemyndigande, fyller
bestämmelserna i första stycket inte denna uppgift.

7 kap. 29 a §
Den skyldighet att bekosta kompensationsåtgärder som föreskrivs i första stycket
bör rimligen avse sådana åtgärder som är nödvändiga i det konkreta fallet.
Eftersom kravet på åtgärdernas vidtagande är knutet som ett villkor till
tillståndsbeslutet, bör i beslutet preciseras vilka åtgärder det är fråga om. I
paragrafen bör detta komma till uttryck på så sätt att orden "som avses i 29 §
första stycket 3" byts ut mot orden "som anges i beslutet om tillstånd".

11 kap. 9 §
I det föreslagna nya fjärde stycket anges att tillstånd krävs oavsett bl.a. vad
som följer av 11 kap. 16 § miljöbalken. I det lagrummets andra stycke anges att
eljest tillståndspliktiga åtgärder får vidtas i nödsituationer - t.ex. ett
förestående dammbrott - utan att tillstånd erhållits; ansökan om godkännande
skall sedan göras snarast möjligt. På samma sätt får enligt lagrummets första
stycke vissa ändrings- eller lagningsarbeten som är nödvändiga till följd av en
skada eller för att förebygga en skada utföras utan tillstånd men med
efterföljande ansökan om godkännande.
Direktiven synes inte utesluta att brådskande, eljest otillåtna åtgärder vidtas
i nödsituationer (jfr artikel 16.1 art- och habitatdirektivet och artikel 9.1
fågeldirektivet), och den till synes orimliga regleringen av sådana situationer
i det remitterade förslaget framstår inte som erforderlig för att säkerställa
att direktiven genomförs korrekt. Lagrådet förordar att hänvisningen till 11
kap. 16 § utgår.
Det föreslagna styckets andra mening synes kunna undvaras.

31 kap. 4 §
Godtas Lagrådets förslag beträffande rubriken närmast före 7 kap. 27 § bör den
nya punkten 5 ges lydelsen: "skydd enligt 7 kap. 28 a-29 b §§," möjligen med
tillägget (skydd) "för särskilda områden".

Följdlagstiftning
Som framgår av vad som anförts under 4 kap. 8 § förslaget till lag om ändring i
miljöbalken är avsikten att ett tillstånd enligt 7 kap. 28 a § i balken skall
föreligga innan en åtgärd som förutsätter sådant tillstånd vidtas enligt annan
lagstiftning. I lagförslagen har emellertid ofta använts uttryck - såsom "vid
prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln -:-:- tillämpas -:-:- 7
kap. 28 a-29 b §§ -:-:- miljöbalken" - vilka direkt leder tanken till att det är
den myndighet som tillämpar den särskilda lagen som också skall iaktta
miljöbalkens bestämmelser. Vad som behövs är endast en erinran om att ett
eventuellt behövligt tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken skall föreligga
innan en verksamhet eller en åtgärd tillåts enligt den särskilda lagen. En sådan
erinran kan ges lydelsen: "Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa
verksamheter och åtgärder finns i 7 kap. 28 a-29 b §§ miljöbalken."
En sådan bestämmelse bör lämpligen placeras i ett särskilt stycke. Därvid kan
också andra stycken i samma paragraf eller andra lagrum behöva ändras så att
inte hänvisningar sker till fel stycke i de ändrade paragraferna. Lagrådet
påpekar i det följande en sådan ändring men en genomgång av berörda hänvisningar
måste göras i Regeringskansliet.

Förslaget till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln
3 a §
Den föreslagna ändringen bör utgå och den av Lagrådet under rubriken
Följdlagstiftning förordade bestämmelsen bör placeras som ett nytt andra stycke
i paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen
65 a §
Den föreslagna första meningen i andra stycket bör utgå och den av Lagrådet
under rubriken Följdlagstiftning förordade bestämmelsen - som är nära nog
likalydande - bör placeras som ett nytt tredje stycke i paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen
8 §
Sista meningen i tredje stycket bör utgå och den av Lagrådet under rubriken
Följdlagstiftning förordade bestämmelsen bör placeras som ett nytt fjärde stycke
i paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen
9 §
Sista meningen i tredje stycket bör utgå och den av Lagrådet under rubriken
Följdlagstiftning förordade bestämmelsen bör placeras som ett nytt fjärde stycke
i paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen
4 §
Den föreslagna ändringen bör utgå och den av Lagrådet under rubriken
Följdlagstiftning förordade bestämmelsen bör placeras som ett nytt andra stycke
i paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i lagen om kärnteknisk verksamhet
5 b §
Den föreslagna ändringen bör utgå och den av Lagrådet under rubriken
Följdlagstiftning förordade bestämmelsen bör placeras som ett nytt andra stycke
i paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen
14 kap. 8 §
I fjärde stycket omtalas "förbud" enligt olika lagrum i 7 och 12 kap.
miljöbalken. Det rör sig emellertid här inte uttryckligen om förbud utan
beträffande 7 kap. om icke meddelade tillstånd och beträffande 12 kap.
synbarligen om icke meddelade dispenser. Detta bör komma till uttryck i
lagtexten, som i detta hänseende förslagsvis kan formuleras så: "... beslut som
innebär att tillstånd enligt 7 kap. 11 § andra stycket eller 28 b-29 a §§ samma
balk inte meddelas, föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket
samma balk eller beslut som innebär att dispens enligt samma lagrum inte
meddelas, samt beslut enligt 18 § skogsvårdslagen, allt under förutsättning ..."

Förslaget till lag om ändring i jaktlagen
1 §
Andra meningen i tredje stycket, som överensstämmer med den av Lagrådet under
rubriken Följdlagstiftning förordade bestämmelsen, bör placeras som ett nytt
fjärde stycke i paragrafen.

5 §
Ordet "närmare" bör strykas i konstruktionen "får meddela närmare föreskrifter",
eftersom det inte är fråga om några verkställighetsföreskrifter. Om så hade
varit fallet skulle det inte krävas något bemyndigande i lagen.

Förslaget till lag om ändring i minerallagen
3 kap. 6 §
Den föreslagna ändringen bör utgå och den av Lagrådet under rubriken
Följdlagstiftning förordade bestämmelsen bör placeras som ett nytt andra stycke
i paragrafen. Därvid måste hänvisningen i nuvarande tredje stycket ändras.

Förslaget till lag om ändring i fiskelagen
1 kap. 3 §
Den föreslagna ändringen bör utgå och den av Lagrådet under rubriken
Följdlagstiftning förordade bestämmelsen bör placeras som ett nytt andra stycke
i paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet
7 kap. 13 §
Det föreslagna andra stycket bör ersättas av den av Lagrådet under rubriken
Följdlagstiftning förordade bestämmelsen.

Miljödepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001

Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, Thalén, Winberg, Ulvskog,
Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Larsson

Regeringen beslutar proposition Skyddet för vissa djur- och växtarter och deras
livsmiljöer

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett
normgivnings-bemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EG-regler

Lag om ändring i miljöbalken
6 kap. 1 §, 7 kap. 27 och 28 §§, 8 kap. 1 §, 12 kap. 1 §
31979L0409, 31992L0043

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
65 a §

Lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
5 §

1 Jfr rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer
samt vilda djur och växter (EGT L 206, 22.7.1992, s. 7, Celex 31992L0043),
senast ändrat genom direktiv 97/62/EG (EGT L 305, 8.11.1997, s. 42, Celex
31997L0062), och rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av
vilda fåglar (EGT L 103, 25.4.1979, s. 1, Celex 31979L0409), senast ändrat genom
direktiv 97/49/EG (EGT L 223, 13.8.1997, s. 9, Celex 31997L0049).
2 Senaste lydelse 1999:385.
3 EGT L 103, 25.4.1979, s. 1 (Celex 31979L0409).
4 EGT L 223, 13.8.1997, s. 9 (Celex 31997L0049).
5 EGT L 206, 22.7.1992, s. 7 (Celex 31992L0043).
6 EGT L 305, 8.11.1997, s. 42 (Celex 31997L0062).
7 EGT L 103, 25.4.1979, s. 1 (Celex 31979L0409).
8 EGT L 223, 13.8.1997, s. 9 (Celex 31997L0049).
9 EGT L 206, 22.7.1992, s. 7 (Celex 31992L0043).
10 EGT L 305, 8.11.1997, s. 42 (Celex 31997L0062).
11 Senaste lydelse 1998:819.
12 Lagen omtryckt 1993:36.
13 Senaste lydelse 1996:1553.
14 Senaste lydelse 1998:830.
15 Lagen omtryckt 1992:1148.
16 Senaste lydelse 1998:833.
17 Lagen omtryckt 1993:553.
18 Senaste lydelse 1998:821.
19 Lagen omtryckt 1992:1536.
20 Senaste lydelse 1998:827.
21 Lagen omtryckt 1992:1769.
22 Senaste lydelse 1998:839.
23 Senaste lydelse 1994:1820.
24 Senaste lydelse 1997:343.
25 Senaste lydelse 1998:945.
26 Senaste lydelse 1998:848.
27 Direktivets bilagor har utelämnats.
28 EGT nr C 247, 21.9.1988, s. 3, EGT nr C 195, 3.8.1990, s. 1.
29 EGT nr C 75, 20.3.1991, s. 12.
30 EGT nr C 31, 6.2.1991, s. 25.
31 EGT nr C 328, 7.12.1987, s. 1.
32 EGT nr L 103, 25.4.1979, s. 1. Direktivet är senast ändrat genom direktiv
91/244/EEG (EGT nr L 115, 8.5.1991, s. 41).
33 Direktivets bilagor har utelämnats.
34 EGT nr C 24, 1.2.1977, s. 3 och EGT nr C 201, 23.8.1977, s. 2.
35 EGT nr C 163, 11.7.1977, s. 28.
36 EGT nr C 152, 29.6.1977, s. 3.
37 EGT nr C 112, 20.12.1973, s. 40.
38 EGT nr C 139, 13.6.1977, s. 1.
39 Lagen omtryckt 1986:166.
40 Senaste lydelse 1998:818.
41 Senaste lydelse 1998:819.
42 Lagen omtryckt 1993:36.
43 Senaste lydelse 1996:1553.
44 Senaste lydelse 1998:832.
45 Senaste lydelse 1998:830.
46 Lagen omtryckt 1992:1148.
47 Senaste lydelse 1998:833.
48 Senaste lydelse 1998:826.
49 Lagen omtryckt 1993:553.
50 Senaste lydelse 1998:821.
51 Senaste lydelse 1998:868.
52 Lagen omtryckt 1992:1536.
53 Senaste lydelse 1998:827.
54 Senaste lydelse 1998:825.
55 Lagen omtryckt 1992:1769.
56 Senaste lydelse 1998:839.
57 Senaste lydelse 1998:839.
58 Senaste lydelse 1998:839.
59 Senaste lydelse 1998:839.
60 Senaste lydelse 1994:1820.
61 Senaste lydelse 1997:343.
62 Senaste lydelse 1998:845.
63 Senaste lydelse 1998:848.
64 Senaste lydelse 1998:850.
65 Senaste lydelse 1998:854.
66 Senaste lydelse 1999:385.
67 EGT L 103, 25.4.1979, s. 1 (Celex 31979L0409).
68 EGT L 223, 13.8.1997, s. 9 (Celex 31997L0049).
69 EGT L 206, 22.7.1992, s. 7 (Celex 31992L0043).
70 EGT L 305, 8.11.1997, s. 42 (Celex 31997L0062).
71 EGT L 103, 25.4.1979, s. 1 (Celex 31979L0409).
72 EGT L 223, 13.8.1997, s. 9 (Celex 31997L0049).
73 EGT L 206, 22.7.1992, s. 7 (Celex 31992L0043).
74 EGT L 305, 8.11.1997, s. 42 (Celex 31997L0062).
75 Senaste lydelse 1998:819.
76 Lagen omtryckt 1993:36.
77 Senaste lydelse 1996:1553.
78 Senaste lydelse 1998:830.
79 Lagen omtryckt 1992:1148.
80 Senaste lydelse 1998:833.
81 Lagen omtryckt 1993:553.
82 Senaste lydelse 1998:821.
83 Lagen omtryckt 1992:1536.
84 Senaste lydelse 1998:827.
85 Lagen omtryckt 1992:1769.
86 Senaste lydelse 1998:839.
87 Senaste lydelse 1994:1820.
88 Senaste lydelse 1997:343.
89 Senaste lydelse 1998:945.
90 Senaste lydelse 1998:848.

Prop. 2000/01:111

22

1

Prop. 2000/01:111
Bilaga 1

Prop. 2001/02:00
Bilaga 2

Prop. 2000/01:111
Bilaga 2

Prop. 2000/01:111
Bilaga 3

Prop. 2001/02:00
Bilaga 3

Prop. 2000/01:111
Bilaga 4

Prop. 2000/01:111
Bilaga 5

Prop. 2000/01:111
Bilaga 6

Prop. 2000/01:111
Bilaga 7

Prop. 2001/02:111