1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en kvalificeringstrappa för högskolorna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utarbeta en strategi som anger hur rekryteringen av högskolelärare kan ökas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användningen av resurstillskottet till Vetenskapsrådet under den kommande perioden.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de fasta forskningsresurserna till högskolor och universitet skall öka i såväl reella som relativa termer.
5. Med avslag på regeringens förslag bör riksdagen begära nytt förslag hos regeringen i linje med vad som i motionen anförs.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lägsta påslag för indirekta kostnader.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur forskning inom humaniora och samhällsvetenskap långsiktigt kan stärkas.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskarstuderandes sociala situation.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en samlad forskningsbudget.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatt diskussion kring forskningsfrågorna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studiemedelssystemet och social snedrekrytering.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvalitet framför ytterligare kvantitativ utbyggnad av den högre utbildningen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en studiesocial utredning.
2 Inledning
Kunskap är en av de pelare som samhällets trygghet och välfärd vilar på. Den är också viktig för människors livskvalitet och personliga utveckling. Centerpartiets mål är att skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle. Med det menar vi att tillgängligheten till utbildning ska:
- nå hela folket, inte bara de redan kunskapsprivilegierade,
- nå ut i hela landet, inte bara i några expansiva områden,
- ske under hela livet, inte bara under någon period.
Flera åtgärder behövs för att klara detta. Det är i dag stora skillnader i utbildningsnivåer mellan olika regioner i Sverige. De nya högskolorna kan motverka den sociala och geografiska snedrekrytering som finns till den högre utbildningen. Alla har inte möjlighet att flytta till orter med utbildning. Istället måste utbildning flyttas ut till de som har behov och önskemål om utbildning. Högskolepolitiken måste ta sin grund i studenternas rätt till en god utbildning och deras krav och förväntningar på sin studietid. Den enskilda studenten måste stå i fokus för utbildningspolitiken. Vi beskriver i denna motion Centerpartiets syn på:
- akademisk kvalitet och forskning,
- tillgänglighet till högre utbildning,
- studiesociala frågor,
- samverkan med det omgivande samhället.
Centerpartiet har under de senaste två mandatperioderna medverkat till den största utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige någonsin. Under de senaste 10 åren har antalet högskoleplatser ökat med 50 %. Det viktigaste just nu är att matcha den utbyggnad som sker med resurser för att säkra utbildningens kvalitet. Nyrekryteringen av lärare har inte ökat i samma takt som utbyggnaden av antalet studieplatser. Högskolorna behöver därför ett andrum för att besätta lärartjänster och höja forskningsandelen. Centerpartiet anser att det är mer prioriterat att satsa på att stärka kvaliteten inom den högre utbildningen än att ytterligare bygga ut antalet platser inom grundutbildningen.
3 Akademisk kvalitet
3.1 En kvalificeringstrappa för högskolor
1992 års högskolereform innebar flera viktiga förändringar av den högre utbildningen i Sverige. Bland de mest betydande inslagen i reformen framstår införandet av en examensordning. Som generella examina finns dels doktors- respektive licentiatexamen i forskarutbildningen, dels magister-, kandidat- och högskoleexamen för den grundläggande högskoleutbildningen. Därutöver finns specifika yrkesexamina med drygt 40 olika inriktningar.
Införandet av en examensordning resulterade i ett principgenombrott för de mindre och medelstora högskolorna. En rutin för prövning av examensrätt har utvecklats som innebär att kriterier ställs upp för att erhålla examensrättigheter. Vi finner det rimligt att ytterligare utveckla systemet med prövning av examensrättigheter. Systemet ger stora frihetsgrader för det enskilda lärosätet att efter lokal prioritering kvalificera sig för examensrättighet på allt högre nivåer. Centerpartiet har i återkommande motioner förespråkat ett etablerande av en kvalificeringstrappa med klara kriterier för att mindre och medelstora högskolor också skall kunna utdela examina inom forskarutbildningen. Vi förespråkar för samtliga universitet och högskolor en övergång till ett enhetligt anslag för grundutbildning och forskning. Genom ett enhetligt anslagssystem skapas förutsättningar för ett höjt och sammanhållet basanslag för forskning, som helt enkelt följer av det utbildningsuppdrag lärosätet tilldelats.
Det första trappsteget omfattar således all högskoleutbildning och alla högskolor. Detta medger ökade möjligheter för samtliga högskolor att bedriva forskning. Därmed uppnås högskolelagens krav om nära samband mellan utbildning och forskning. I det andra trappsteget kompletteras basanslaget med ett tilläggsanslag. De högskolor som erhållit rätten att utfärda magisterexamen i ett ämne skall även ha fasta forskningsanslag för det ämnesområdet. Det tredje steget i vår kvalificeringstrappa innebär att de högskolor som uppnått bredd och djup i utbildning och forskning, efter prövning av Högskoleverket, skall kunna erhålla examensrättigheter för licentiat- och doktorsexamen. Närmare kvalitativa och kvantitativa kriterier för detta bör fastställas av Högskoleverket. Kriterierna skall vara kända enligt samma princip som gäller för magisterexamen. En del i prövningen skall vara att högskolan getts rätt att inrätta professur.
Med förslaget om kvalificeringstrappa skapas förutsättningar för högskolan att successivt utveckla bredd och djup. För högskolor som erhållit examensrättigheter skall det vara möjligt att, efter prövning, inrätta vetenskapsområde och vidare att uppnå universitetsstatus eller att utvecklas till en profilhögskola. Regeringen bör återkomma med förslag kring hur ett anslagssystem utarbetas som bygger på förslaget om högskolornas kvalificeringstrappa. Detta bör ges regeringen till känna.
3.1.1 Lärarna
Den centrala resurs som vetenskapligt och pedagogiskt skickliga lärare utgör inom den högre utbildningen bör tas tillvara bättre än i dag. Fortfarande lägger många institutioner betydligt större vikt vid den vetenskapliga än den pedagogiska skickligheten vid anställningar och befordringar. Denna attityd tar självfallet tid att förändra, men högskolepolitiken måste lägga stor vikt vid att inskärpa att pedagogiskt arbete skall värderas och uppskattas på samma sätt som vetenskapligt. Lärare utan formell pedagogisk kompetens bör erbjudas kurser i exempelvis metodik och didaktik.
Nyrekryteringen av lärare har inte ökat i samma takt som utbyggnaden av antalet studieplatser. Behovet av kompetenta högskolelärare är i dag på sina håll mycket stort, särskilt vid de mindre och medelstora högskolorna, och kommer också att öka kraftigt de närmaste åren. Centerpartiet har uppmärksammat detta i de senaste årens högskolemotioner och pekat på behovet av en samlad strategi för att få fler lärare. Regeringen bör utarbeta en strategi som anger hur rekryteringen av högskolelärare kan ökas. Detta bör ges regeringen till känna.
4 Forskning
Strävan efter ny kunskap är en av de egenskaper som kännetecknar människan. Under århundraden har hon drivits att öka sin kunskap om den omgivande världen, såväl för omedelbar nytta som av nyfikenhet på det som inte direkt kan omsättas i praktiken. Den fria och kritiskt tänkande och granskande forskningen är ett omistligt inslag i det öppna samhället. Det är en huvuduppgift för utbildnings- och forskningspolitiken att slå vakt om det öppna samtalet och att stimulera till ett fritt kunskapssökande.
Regeringens proposition 2000/01:3 Forskning och förnyelse är en besvikelse då den centraliserar resurserna och besluten och minskar universitetens och högskolornas frihet.
Forskningspolitiken bör syfta till att stärka forskarnas och lärosätenas makt över resurserna, vilket också innebär att det fria kunskapssökandet stärks. Den bör också syfta till att fler högkvalitativa forskningsmiljöer kan byggas upp, vid fler lärosäten. I detta avseende är regeringens proposition 2000/01:3 Forskning och förnyelse en besvikelse. Regeringen stärker sitt grepp över forskningen i stället för att öka forskningens frihet. Resurser centraliseras och detaljstyrs. Det mänskliga perspektivet på kunskap och utveckling, representerat inom humaniora och samhällsvetenskap, sätts på undantag.
4.1 Synpunkter på regeringens forskningsproposition
Enligt prop. 1999/2000:81 Forskning för framtiden - en ny organisation för forskningsfinansiering inrättades ett nytt system för forskningsfinansiering i Sverige, med ett vetenskapsråd, uppdelat på flera ämnesråd. Centerpartiet, liksom flera andra partier, förhöll sig avvaktande till organisationen och menade att en bredare parlamentarisk förankring av de stora förändringar förslaget innebär var påkallat.
Så blev emellertid inte fallet och Centerpartiet kommer givetvis att respektera riksdagens beslut, men menar att regeringen samtidigt själv bör agera i enlighet med diskussionen kring den nya organisationsformen. En sådan förändring var att samtliga anslag för de tidigare grundforskningsråden fördes till Vetenskapsrådet, där ämnesråden inom de ekonomiska ramar statsmakterna anger ska fördela forskningsmedel. Dessvärre återfinns denna fördelning vare sig i budgetpropositionen för år 2001 eller i proposition 2000/01:3 Forskning och förnyelse. Rimligen innebär detta att regeringen själv avser stå för de ramar riksdagen tidigare satt upp. Centerpartiet menar att detta är en oacceptabel ordning och att ramarna för ämnesråden, i likhet med den tidigare ordningen för grundforskningsråden, ska fastställas av riksdagen. I vår motion angående budgetpropositionens utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning yrkar vi att regeringen skyndsamt ska återkomma med förslag till ramar för 2001 till riksdagen. I proposition 2000/01:3 Forskning och förnyelse anger regeringen vidare hur det beslutade resurstillskottet under åren 2001-2003 i stort sett i detalj ska fördelas till förmån för Vetenskapsrådets egna prioriteringar. Regeringen tar med andra ord på sig uppgiften att själv agera vetenskapsråd och stå för de bedömningar forskarsamhället rimligen självt borde få göra. Trots vackra ord från regeringens sida om förnyelse och förändring inom forskningen, om nya forskningsområden och forskningens frihet, är prioriteringarna dessutom tämligen konventionella och förutsägbara. Regeringens agerande innebär ett ingrepp i den fria forskningen och sprider osäkerhet om statsmakternas ambition att även framgent låta forskningen vara fri i Sverige. Regeringen bör med andra ord avstå från att reglera hur resurstillskottet till Vetenskapsrådet ska användas den kommande perioden. Detta bör ges regeringen till känna.
Den fria forskarstyrda forskningen är grunden för en mängd grundläggande upptäckter som kan ge upphov till vidare forskning och innovationer. Centerpartiet har upprepade gånger kritiserat regeringens ignorans för behovet av att stärka basresurserna för forskning vid högskolor och universitet samt dess vilja att i stället öka de rörliga medlen. Båda formerna av forskningsfinansiering är nödvändiga och de externa medlen spelar stor roll för att stimulera konkurrens och kvalitetsutveckling. En förstärkt obalans i riktning mot allt större beroende av externa medel riskerar dock att grundforskning kommer på undantag och att forskningen kommer att styras av utomstående intressenter.
Många av de upptäckter som legat till grund för framgångsrik vidare forskning och senare kommersiell tillämpning har varit oväntade, som resultatet av ett fritt kunskapssökande. Denna frihet att pröva olika forskningsområden och att fritt välja problem måste värnas. Centerpartiet motsätter sig därför regeringens ambition i prop. 2000/20001:3 att en allt större del av forskningsresurserna ska erhållas efter prövning hos externa forskningsfinansiärer. Enligt vår uppfattning minskar en sådan ambition lärosätenas frihet och innebär vidare att universitetens och högskolornas roll förminskas från fria forskningscentra till utförare av offentligt eller privat beställd forskning.
I den fortsatta hanteringen av forskningspolitiken bör därför de fasta forsknings-resurserna till högskolor och universitet öka i såväl reella som relativa termer. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen sätter upp ett ambitiöst mål om drygt 9 000 examinerade doktorer 2001-2004. Det är en välkommen ökning, även om det är svårt att se att medelstilldelningen motsvarar detta mål. Ett led för att uppnå detta är etablerandet av sexton forskarskolor, med ett mål att examinera vardera 25 doktorer. Det är svårt att se att målen kommer att uppnås med dessa insatser.
Forskarskolorna innebär vidare, med den utformning de får, att regeringen stärker sitt grepp över svensk forskning och vidare centraliserar beslutsfattandet över forskning och forskarutbildning till de stora universiteten. Partnerhögskolorna kommer med denna konstruktion att hamna i en beroendeställning till fakultetsnämnderna vid dessa universitet. I synnerhet är detta bekymmersamt i fråga om de nya universiteten och högskolorna med vetenskapsområden, som rimligen borde få än större möjligheter att själva styra över resurser för forskning och forskarutbildning. Detta bör t.ex. innebära att forskarskolor etableras även vid nya universitet och högskolor med vetenskapsområden. Det bör också innebära att studenters lika möjligheter att rekryteras till forskarskolor och att lärosätenas lika inflytande över dem garanteras. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som innebär en organisation för forskarskolor i enlighet med ovanstående. Med avslag på regeringens förslag bör riksdagen begära nytt förslag hos regeringen i linje med vad som i motionen anförts.
Centerpartiet har i princip inga invändningar mot att externa forskningsfinansiärer ska stå för kostnader som uppstår vid lärosätet till följd av finansierade projekt. Däremot förefaller det svårt, för att inte säga orimligt, att definitivt fastslå en nivå för hur stort detta påslag ska vara, mot bakgrund av den mångfald av former för extern forskningsfinansiering som förekommer. Bl.a. måste frågor om hur kostnader ska fördelas vid samverkansprojekt eller då externa medel tillförs befintliga projekt lösas.
Forskning 2000 förordade en utvecklad redovisning av kostnader vid universitet och högskolor för att hantera dessa frågor. Ett liknande uppdrag har givits åt Ekonomistyrningsverket från regeringen, men har inte kunnat användas som underlag för ett beslut om hur externt uppkomna kostnader ska finansieras, bl.a. till följd av oklarhet kring hur lokalkostnader ska hanteras.
I avvaktan på en godtagbar modell för att debitera för externt uppkomna kostnader bör det därför för närvarande inte göras några förändringar i fråga om lägsta påslag för indirekta kostnader. Regeringen bör återkomma i frågan och samtidigt redogöra för vilka kostnader som ska kompenseras. Detta bör ges regeringen till känna.
Humaniora och samhällsvetenskap har de senare åren kommit alltmer på undantag i den svenska forskningsfinansieringen. Ett ytterligare problem för detta område är den nya forskarutbildningen, som inneburit en kraftigt minskad rekrytering av doktorander. Regeringen säger sig förvisso vilja stärka humaniora och samhällsvetenskap, men det stannar vid högtravande ord.
Enligt Centerpartiets uppfattning är det angeläget att ökade resurser till teknik, medicin och naturvetenskap balanseras av ökningar också till samhällsvetenskap och humaniora. Det är angeläget inte minst för att belysa vad tekniska och medicinska framsteg betyder ur ett mänskligt perspektiv och för att främja ett tvärvetenskapligt förhållningssätt i alla discipliner, där all forskning bör belysas allsidigt. Lika lite som teknik, naturvetenskap och medicin är emellertid forskning inom humaniora och samhällsvetenskap gratis. Regeringen tillskjuter 37 miljoner kronor fördelat på sju lärosäten den närmaste treårsperioden. Det måste betraktas som mycket otillräckligt, särskilt i förening med den minskade friheten för högskolor och universitet att själva fördela resurser. Regeringen bör till vårpropositionen 2001 återkomma med förslag till hur forskning inom humaniora och samhällsvetenskap långsiktigt kan stärkas. Detta bör ges regeringen till känna.
4.2 Högre studier skall vara forskningsförberedande
För att uppfylla högskolelagens krav på en vetenskaplig grund för den högre utbildningen krävs en tätare koppling mellan grundutbildningen och forskningen inom högskolan. Ett särskilt viktigt inslag i grundutbildningen för att stärka forskningsanknytningen är metodundervisningen. Att kunna behärska och tillämpa vetenskapliga metoder är en av forskarens viktigaste kunskaper. Får studenter praktisk övning i hur olika metoder appliceras, stimuleras också den pedagogiska utvecklingen i utbildningen. Det kritiska tänkandet måste tidigt tränas och den kunskapssyn och det vetenskapliga och kritiska förhållningssätt som bör känneteckna högskolan måste också tidigt bibringas studenterna. Alla studenter behöver kunskaper om vetenskapsteori och idé- och lärdomshistoria.
4.3 Forskarutbildning
Den högre utbildningen skall vila på en vetenskaplig eller konstnärlig grund. Det är därför nödvändigt att lärarna också har anknytning till forskningsvärlden. Alla lärare i den högre utbildningen bör ha en forskarutbildning som bas för sin undervisning. Bristen på forskarutbildade lärare är störst vid de mindre och medelstora högskolorna, men även vid universiteten och fackhögskolorna råder brist på forskarutbildade lärare. Andelen lärare med forskarutbildning har dock ökat snabbt vid de mindre och medelstora högskolorna. Det är en angelägen kvalitetssatsning att stödja utvecklingen mot en större andel forskarutbildade lärare. Detta gäller kanske i synnerhet utbildningar som har en låg andel forskarutbildade lärare i dag. Högskolorna bör stimuleras att genomföra doktorsprogram för sina icke disputerade lärare. Avsikten är att man skall kunna förena undervisning med egen forskarutbildning och senare forskning. Högskoleverket bör ges i uppdrag att utreda hur detta kan ske.
Grundtanken i den reform av forskarutbildningen som gjordes för något år sedan var riktig så till vida att alla forskarstuderande skall ha en rimlig social situation. Likväl kvarstår en mängd praktiska problem med genomförandet, i form av faktiska anställningsstopp och olika försök att komma undan regelverket vid många lärosäten. Centerpartiet välkomnar regeringens ambition att införa övergångsregler som innebär att de forskarstuderande som antogs till utbildningar enligt de gamla reglerna har möjlighet att i full studietakt slutföra sina studier. Forskarutbildningen bör utvärderas och de forskarstuderandes situation bör behandlas i en studiesocial utredning. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen anger i proposition 2000/01:3 Forskning och förnyelse att man för att stärka forskarutbildningen vill inrätta 16 forskarskolor. Detta är en god tanke, men är inte hela lösningen. Istället bör ytterligare resurser satsas på att finansiera doktorandtjänster, inom samtliga prioriterade områden. Situationen är i dagsläget särskilt svår på de samhällsvetenskapliga och humanistiska institutionerna.
4.4 Forskningen vid mindre och medelstora högskolor
Efter den stora kvantitativa utbyggnaden av den högre utbildningen måste nu de mindre och medelstora högskolorna ges möjlighet att bevisa sin vetenskapliga kvalitet. Vid många, främst mindre, högskolor finns i dag inte förutsättningarna för att konkurrera om forskningsmedel med någotsånär likvärdiga förutsättningar som de stora högskolorna och universiteten. Högre utbildning skall bedrivas på vetenskaplig eller konstnärlig grund. En egen forskning är därmed nödvändig för att säkra grundutbildningens kvalitet vid alla lärosäten. Dels måste lärosätets egna lärare ges möjlighet att forska för att vidareutvecklas i sin roll, dels är högskolornas forskning viktig för att kunna attrahera nya lärare och forskare.
Detta måste också innebära ökade resurser till alla lärosäten för att bygga upp och kvalitetssäkra den egna forskningen och därmed möjliggöra en prövning för fortsatt ökade forskningsresurser i den kvalificeringstrappa vi föreslagit ovan. Staten har ett ansvar för att dessa forskningsmiljöer kommer till stånd och att högskolorna ges förutsättningar att själva utveckla sin forskning och därmed att konkurrera om forskningsmedel till exempel från råden. Det finns därför skäl att nu lägga fast en plan för att bygga upp och stärka forskningsmiljöerna vid alla landets högskolor.
4.5 En samlad forskningsbudget
En svårighet för forskningspolitiken är att samhället saknar överblick över de samlade offentliga forskningsresurserna och att prioritering av forskning därigenom blir svårare. Utbildningsdepartementet ansvarar i dag för drygt hälften av de offentliga medlen till forskning. Den andra hälften består av sektorsmedel och kontrolleras av en mängd andra departement samt ett antal olika forskningsråd. De olika departementens forskningsanslag är i sin tur utspridda på en rad olika statliga verk.
Oavsett hur den framtida myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering utformas, kommer den offentliga forskningsfinansieringen att vara förhållandevis oöverskådlig, inte minst då varje myndighet föreslås få ansvar för den egna uppdragsforskningen. Sammanställningar av strukturerna för forskningsfinansiering visar tydligt på behovet av att skapa en samlad bild av hur offentliga medel för forskning används. En ordning bör prövas där all offentlig forskningsfinansiering bör redovisas i en samlad forskningsbudget. Detta bör ges regeringen till känna.
4.6 Forskningsstiftelserna
En viktigt princip för Centerpartiet är att forskningen bör vara forskarstyrd. Statsmakternas behov av forskning bör tillgodoses genom den konstruktion som ger myndigheter möjlighet till så kallad beställningsforskning. De särskilda forskningsstiftelserna kan tillföra värdefulla resurser till svensk forskning, om de får användas fritt i enlighet med urkunderna. Centerpartiet motsatte sig den socialdemokratiska regeringens lagändring, innebärande att regeringen fick ändra i förordnandet rörande hur statliga stiftelsers styrelser utses.
Även om förordnandet nu ger regeringen utrymme att utse stiftelsernas styrelser och regeringen utfäster sig att alltid låta forskare vara delaktiga i styrelserna, så är det fel att stiftelsernas styrelser skall utses av regeringen och att stiftelserna för sin bidragsgivning därmed blir beroende av regeringens intentioner.
4.7 Det fortsatta beredningsarbetet kring forskningsfrågorna
Den forskningspolitiska utredningen menade att dess slutbetänkande borde utgöra grunden för en fortsatt diskussion om den svenska forskningspolitiken. Det blev också en hel del diskussion kring betänkandet. Den diskussionen bör inte avstanna med den nu presenterade propositionen 2000/01:3 Forskning och förnyelse.
Liksom en högkvalitativ forskning kräver öppenhet och kritisk granskning, kräver en framgångsrik och långsiktigt hållbar forskningspolitik en ständigt pågående diskussion. Arbetet med forskningsfrågorna kan inte anses avslutat i och med propositionen. Centerpartiet förordar istället ett ständigt pågående arbete kring forskningsfrågorna, både mellan regeringen och de politiska partierna och mellan den politiska makten och företrädare för forskarsamhället. Detta bör ges regeringen till känna.
5 Tillgänglighet till högre utbildning
5.1 Tillgänglighet för alla
Det moderna samhället ställer högre krav än någonsin på människors kunskap. Varje år tillkommer ca 10 % nya arbetstillfällen med krav på höga kvalifikationer. Samtidigt försvinner en lika stor del arbetstillfällen med enklare arbetsinnehåll. I ett demokratiskt samhälle är det, för alla som uppfyller kraven, en rättighet att delta i högre utbildning. Fler människor måste få tillgång till en kvalificerad grundläggande utbildning och förutsättningar att återkomma hela livet till utbildning. Högskolan måste vara tillgänglig för den enskilde individen och komma alla till del, oavsett kön, geografik eller social, kulturell och etnisk bakgrund. Centerpartiet anser att alla bör ha lika chans att få inspiration och kapacitet att genomföra högre studier. Den högre utbildningen bör genom hela livet vara tillgänglig för alla människor för att möjliggöra ett livslångt lärande.
För att den högre utbildningen skall bli ett naturligt inslag i samhället bör tillgängligheten öka. Utbyggnaden av de små och medelstora högskolorna har här utgjort en viktig del, men en ökad satsning på distansutbildning bör också ske. Likaså bör den utbildning som sker på högskoleorten vara utformad så att funktionshinder inte minskar tillgängligheten. Även nya former av undervisning och lärande bör bejakas hos högskolorna. Flexibelt lärande är ett samlingsbegrepp för alternativa former av akademiska studier som kan öppna högskolan för nya grupper i samhället samtidigt som det skapar möjligheter för de enskilda lärosätena att profilera sig. Flexibelt lärande plockar goda erfarenheter från både distansutbildning och traditionell utbildning. Centerpartiet anser att utvecklingen av flexibelt lärande bör fortsätta i syfte att locka nya grupper till högskolan.
Tillgång till högre utbildning för alla är viktigt av såväl demokratiska skäl som för att utjämna skillnader vad gäller välfärd, inflytande och möjligheter till delaktighet i samhällslivet. Utbildningen är också betydelsefull för enskilda människors utvecklingsmöjligheter. Det är därför viktigt att alla, oavsett kön, ålder och social eller etnisk bakgrund har tillgång till högre utbildning.
5.2 Social snedrekrytering
Centerpartiet har medverkat till att öka tillgängligheten genom att medvetet satsa på de mindre och medelstora högskolorna och den stora kvantitativa utbyggnaden. Detta har dock inte eliminerat den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen. Flera undersökningar har visat att studiemedelssystemet är den enskilt största orsaken till den sociala snedrekryteringen. De förändringar som gjorts i studiemedelssystemet är inte tillräckliga.
De potentiella studenter som idag inte söker till högskolan utgör en outnyttjad resurs. Det är således av stort intresse för samhället att lyckas locka dessa individer till högskolan för att därefter tillse att de kan bedriva sina studier och komma ut på arbetsmarknaden.
5.3 Antagning till högre utbildning
En förändring av antagningsreglerna kan vara ett sätt att bekämpa den sociala snedrekryteringen. De viktigaste möjligheterna ligger dock i ett reformerat studiemedelssystem samt information till de grupper som traditionellt inte söker till högre utbildning. Andra avgörande faktorer för valet av utbildning är arbetsmarknaden. Antagningssystemet bör dock vara utformat så att fler kompetenser kan tillgodoräknas. Idag kan till exempel bara arbetslivserfarenhet över fem år i kombination med högskoleprovet tillgodoräknas. Även kortare arbetslivserfarenhet än fem år bör kunna ligga till grund för antagning. Att främja direktövergången från gymnasieskolan till högre utbildning har framställts som ett mål från regeringen. Det är även viktigt att öppna högskolan och antalet ingångar, oavsett ålder.
Antalet utbildningsplatser har på kort tid byggts ut kraftigt. Under de senaste 10 åren har antalet högskoleplatser ökat med 50 %. Att ändra antagningsreglerna för att fylla platserna på vissa utbildningar får inte användas på ett sådant sätt att utbildningskvaliteten äventyras. Alternativa antagningsformer såsom praktisk färdighet och lämplighetsprov är positivt så länge de anpassas efter respektive utbildning. Vissa universitet och högskolor genomför också intervjuer för att hitta de mest lämpade studenterna. Högskolans antagningsregler bör vara utformade så att det kan uteslutas att dessa missgynnar vissa grupper.
Centerpartiet förordar möjligheten att lokalt till viss del styra över antagningen. Det bör dock göras enligt mätbara behörighetskrav och syfta till att erhålla rätt kompetens för respektive utbildning samt locka nya grupper. En förändring av antagningssystemet bör genomföras så att det långsiktigt finns möjlighet att studera eventuella effekter. Likaså bör hänsyn tas till den nya gymnasieskolan och dess utformning. Det kan således vara lämpligt att införa nya antagningsregler i samband med att den första årskullen från Gymnasieskola 2000 examineras våren 2003.
En stor utmaning för högskolan ligger i att locka nya grupper, såsom studerande med barn. För detta krävs mer än förändrade antagningsregler såsom tillgång till dagisverksamhet samt att laborationer och exkursioner anpassas för dem som inte har tillgång till barnvakt etc. Centerpartiet anser inte att utbildningsplatser bör reserveras för studerande yngre än t ex 21 år. Det som bör avgöra antagningen är individens kompetens och lämplighet, inte ålder. Dock är målet om att 50 %, och på sikt även mer, av en årskull skall gå vidare till högre studier relevant.
Centerpartiet anser att utbildningskvaliteten är viktigare än att utöka antalet utbildningsplatser så att fri dimensionering uppnås. Att behörighetskraven är relevanta för den aktuella utbildningen är viktigt för att inte behörighetskraven skall sänkas i takt med att antalet utbildningsplatser ökar. Det skulle riskera att försämra kvaliteten i utbildningen. Detta bör ges regeringen till känna.
6 Studiesociala frågor
6.1 Studiefinansieringssystemet
Centerpartiet förespråkar ett förbättrat studiefinansieringssystem. Vårt mål är att bidrag och lån skall utgöra vardera 50 % av totalbeloppet i studiemedelssystemet. Återbetalningen utformas som ett modifierat annuitetslån på 20-25 år och fribeloppet höjs till två basbelopp. Centerpartiets förslag innebär att skuldbördan blir hanterlig för alla studenter och att möjligheten att undvika lån blir större genom ett höjt fribelopp. Ett studiefinansieringssystem måste vara hållbart och förutsägbart över tiden, såväl för den enskilde studenten som för staten. Med ett nytt system kan också den sociala snedrekryteringen minskas. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett nytt studiefinansieringssystem bör bygga på fyra grundläggande principer: Det ska vara lika för alla, skuldbördan måste lättas efter studietiden, det måste vara enklare och lättöverskådligare än idag samt subventionerna i sytemet måste bli tydligare.
Centerpartiet anser att möjligheten att kunna få studiemedel ytterligare någon termin utöver de normala 12 inte bör tas bort helt. Det riskerar att endast leda till ett enormt resursslöseri i form av oavslutade utbildningar och outnyttjad kompetens. Många studenter riskerar att inte ha ekonomisk möjlighet att genomföra längre utbildningar, såsom läkar- eller apotekarutbildningen om dispensmöjligheten helt försvinner. En skärpning av dispensreglerna gällande antalet studiemedelsterminer skulle vara ett hårt slag mot alla studenter som inte kom in på sin utbildning vid första ansökningstillfället.
6.2 Studiesocial utredning
Centerpartiet har ovan beskrivit ett antal studiesociala frågor av stor vikt. Sammanställningen gör inte anspråk på att vara en heltäckande beskrivning av studenternas verklighet. Någon sådan har inte gjorts under åtminstone det senaste decenniet. Trots återkommande krav från bland annat Centerpartiet har det under mer än 10 år inte någon gång i riksdagen tagits initiativ till en helhetssyn på studenternas sociala situation.
Många enskilda frågor som berör studenterna har behandlats av riksdagen. Det kan röra sig om så olika områden som bostäder, familjestöd och arbetsmarknadspolitik. Många av besluten har varit till studenternas nackdel och den sammantagna effekten har för många blivit alltför stor. För att få ett underlag till de framtida studiesociala ställningstaganden som måste göras i riksdagen bör regeringen skyndsamt tillkalla en studiesocial utredning. I en sådan utredning måste också studenterna ges en ordentlig representation. Detta bör ges regeringen till känna.
Stockholm den 4 oktober 2000
Lennart Daléus (c)
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)
Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)
Sofia Jonsson (c)