Motion till riksdagen
2000/01:Ub12
av Daléus, Lennart (c)

med anledning av prop. 2000/01:3 Forskning och förnyelse


1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa en kvalificeringstrappa för högskolorna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utarbeta en strategi som anger hur rekryteringen av
högskolelärare kan ökas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om användningen av resurstillskottet till Vetenskapsrådet under
den kommande perioden.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de fasta forskningsresurserna till högskolor och universitet
skall öka i såväl reella som relativa termer.
5. Med avslag på regeringens förslag bör riksdagen begära nytt förslag hos
regeringen i linje med vad som i motionen anförs.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lägsta påslag för indirekta kostnader.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hur forskning inom humaniora och samhällsvetenskap
långsiktigt kan stärkas.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskarstuderandes sociala situation.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en samlad forskningsbudget.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fortsatt diskussion kring forskningsfrågorna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om studiemedelssystemet och social snedrekrytering.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvalitet framför ytterligare kvantitativ utbyggnad av den högre
utbildningen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en studiesocial utredning.
2 Inledning
Kunskap är en av de pelare som samhällets trygghet och välfärd vilar på.
Den är också viktig för människors livskvalitet och personliga utveckling.
Centerpartiets mål är att skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle. Med
det menar vi att tillgängligheten till utbildning ska:
- nå hela folket, inte bara de redan kunskapsprivilegierade,
- nå ut i hela landet, inte bara i några expansiva områden,
- ske under hela livet, inte bara under någon period.
Flera åtgärder behövs för att klara detta. Det är i dag stora skillnader i
utbildningsnivåer mellan olika regioner i Sverige. De nya högskolorna
kan motverka den sociala och geografiska snedrekrytering som finns till
den högre utbildningen. Alla har inte möjlighet att flytta till orter med
utbildning. Istället måste utbildning flyttas ut till de som har behov och
önskemål om utbildning. Högskolepolitiken måste ta sin grund i
studenternas rätt till en god utbildning och deras krav och förväntningar
på sin studietid. Den enskilda studenten måste stå i fokus för
utbildningspolitiken. Vi beskriver i denna motion Centerpartiets syn på:
- akademisk kvalitet och forskning,
- tillgänglighet till högre utbildning,
- studiesociala frågor,
- samverkan med det omgivande samhället.
Centerpartiet har under de senaste två mandatperioderna medverkat till den
största utbyggnaden av den högre utbildningen i Sverige någonsin. Under de
senaste 10 åren har antalet högskoleplatser ökat med 50 %. Det viktigaste just
nu är att matcha den utbyggnad som sker med resurser för att säkra
utbildningens kvalitet. Nyrekryteringen av lärare har inte ökat i samma takt
som utbyggnaden av antalet studieplatser. Högskolorna behöver därför ett
andrum för att besätta lärartjänster och höja forskningsandelen. Centerpartiet
anser att det är mer prioriterat att satsa på att stärka kvaliteten inom den
högre
utbildningen än att ytterligare bygga ut antalet platser inom
grundutbildningen.
3 Akademisk kvalitet
3.1 En kvalificeringstrappa för högskolor
1992 års högskolereform innebar flera viktiga förändringar av den högre
utbildningen i Sverige. Bland de mest betydande inslagen i reformen framstår
införandet av en examensordning. Som generella examina finns dels doktors-
respektive licentiatexamen i forskarutbildningen, dels magister-, kandidat-
och högskoleexamen för den grundläggande högskoleutbildningen. Därutöver
finns specifika yrkesexamina med drygt 40 olika inriktningar.
Införandet av en examensordning resulterade i ett principgenombrott för de
mindre och medelstora högskolorna. En rutin för prövning av examensrätt har
utvecklats som innebär att kriterier ställs upp för att erhålla
examensrättigheter. Vi finner det rimligt att ytterligare utveckla systemet med
prövning av examensrättigheter. Systemet ger stora frihetsgrader för det
enskilda lärosätet att efter lokal prioritering kvalificera sig för
examensrättighet på allt högre nivåer. Centerpartiet har i återkommande
motioner förespråkat ett etablerande av en kvalificeringstrappa med klara
kriterier för att mindre och medelstora högskolor också skall kunna utdela
examina inom forskarutbildningen. Vi förespråkar för samtliga universitet
och högskolor en övergång till ett enhetligt anslag för grundutbildning och
forskning. Genom ett enhetligt anslagssystem skapas förutsättningar för ett
höjt och sammanhållet basanslag för forskning, som helt enkelt följer av det
utbildningsuppdrag lärosätet tilldelats.
Det första trappsteget omfattar således all högskoleutbildning och alla
högskolor. Detta medger ökade möjligheter för samtliga högskolor att bedriva
forskning. Därmed uppnås högskolelagens krav om nära samband mellan
utbildning och forskning. I det andra trappsteget kompletteras basanslaget
med ett tilläggsanslag. De högskolor som erhållit rätten att utfärda
magisterexamen i ett ämne skall även ha fasta forskningsanslag för det
ämnesområdet. Det tredje steget i vår kvalificeringstrappa innebär att de
högskolor som uppnått bredd och djup i utbildning och forskning, efter
prövning av Högskoleverket, skall kunna erhålla examensrättigheter för
licentiat- och doktorsexamen. Närmare kvalitativa och kvantitativa kriterier
för detta bör fastställas av Högskoleverket. Kriterierna skall vara kända enligt
samma princip som gäller för magisterexamen. En del i prövningen skall vara
att högskolan getts rätt att inrätta professur.
Med förslaget om kvalificeringstrappa skapas förutsättningar för
högskolan att successivt utveckla bredd och djup. För högskolor som erhållit
examensrättigheter skall det vara möjligt att, efter prövning, inrätta
vetenskapsområde och vidare att uppnå universitetsstatus eller att utvecklas
till en profilhögskola. Regeringen bör återkomma med förslag kring hur ett
anslagssystem utarbetas som bygger på förslaget om högskolornas
kvalificeringstrappa. Detta bör ges regeringen till känna.
3.1.1 Lärarna
Den centrala resurs som vetenskapligt och pedagogiskt skickliga lärare
utgör inom den högre utbildningen bör tas tillvara bättre än i dag.
Fortfarande lägger många institutioner betydligt större vikt vid den
vetenskapliga än den pedagogiska skickligheten vid anställningar och
befordringar. Denna attityd tar självfallet tid att förändra, men
högskolepolitiken måste lägga stor vikt vid att inskärpa att pedagogiskt
arbete skall värderas och uppskattas på samma sätt som vetenskapligt.
Lärare utan formell pedagogisk kompetens bör erbjudas kurser i
exempelvis metodik och didaktik.
Nyrekryteringen av lärare har inte ökat i samma takt som utbyggnaden av
antalet studieplatser. Behovet av kompetenta högskolelärare är i dag på sina
håll mycket stort, särskilt vid de mindre och medelstora högskolorna, och
kommer också att öka kraftigt de närmaste åren. Centerpartiet har
uppmärksammat detta i de senaste årens högskolemotioner och pekat på
behovet av en samlad strategi för att få fler lärare. Regeringen bör utarbeta en
strategi som anger hur rekryteringen av högskolelärare kan ökas. Detta bör
ges regeringen till känna.
4 Forskning
Strävan efter ny kunskap är en av de egenskaper som kännetecknar
människan. Under århundraden har hon drivits att öka sin kunskap om
den omgivande världen, såväl för omedelbar nytta som av nyfikenhet på
det som inte direkt kan omsättas i praktiken. Den fria och kritiskt
tänkande och granskande forskningen är ett omistligt inslag i det öppna
samhället. Det är en huvuduppgift för utbildnings- och
forskningspolitiken att slå vakt om det öppna samtalet och att stimulera
till ett fritt kunskapssökande.
Regeringens proposition 2000/01:3 Forskning och förnyelse är en
besvikelse då den centraliserar resurserna och besluten och minskar
universitetens och högskolornas frihet.
Forskningspolitiken bör syfta till att stärka forskarnas och lärosätenas makt
över resurserna, vilket också innebär att det fria kunskapssökandet stärks. Den
bör också syfta till att fler högkvalitativa forskningsmiljöer kan byggas upp,
vid fler lärosäten. I detta avseende är regeringens proposition 2000/01:3
Forskning och förnyelse en besvikelse. Regeringen stärker sitt grepp över
forskningen i stället för att öka forskningens frihet. Resurser centraliseras
och
detaljstyrs. Det mänskliga perspektivet på kunskap och utveckling,
representerat inom humaniora och samhällsvetenskap, sätts på undantag.
4.1 Synpunkter på regeringens forskningsproposition
Enligt prop. 1999/2000:81 Forskning för framtiden - en ny organisation
för forskningsfinansiering inrättades ett nytt system för
forskningsfinansiering i Sverige, med ett vetenskapsråd, uppdelat på flera
ämnesråd. Centerpartiet, liksom flera andra partier, förhöll sig avvaktande
till organisationen och menade att en bredare parlamentarisk förankring
av de stora förändringar förslaget innebär var påkallat.
Så blev emellertid inte fallet och Centerpartiet kommer givetvis att
respektera riksdagens beslut, men menar att regeringen samtidigt själv bör
agera i enlighet med diskussionen kring den nya organisationsformen. En
sådan förändring var att samtliga anslag för de tidigare grundforskningsråden
fördes till Vetenskapsrådet, där ämnesråden inom de ekonomiska ramar
statsmakterna anger ska fördela forskningsmedel. Dessvärre återfinns denna
fördelning vare sig i budgetpropositionen för år 2001 eller i proposition
2000/01:3 Forskning och förnyelse. Rimligen innebär detta att regeringen
själv avser stå för de ramar riksdagen tidigare satt upp. Centerpartiet menar
att detta är en oacceptabel ordning och att ramarna för ämnesråden, i likhet
med den tidigare ordningen för grundforskningsråden, ska fastställas av
riksdagen. I vår motion angående budgetpropositionens utgiftsområde 16
Utbildning och universitetsforskning yrkar vi att regeringen skyndsamt ska
återkomma med förslag till ramar för 2001 till riksdagen. I  proposition
2000/01:3 Forskning och förnyelse anger regeringen vidare hur det beslutade
resurstillskottet under åren 2001-2003 i stort sett i detalj ska fördelas till
förmån för Vetenskapsrådets egna prioriteringar. Regeringen tar med andra
ord på sig uppgiften att själv agera vetenskapsråd och stå för de bedömningar
forskarsamhället rimligen självt borde få göra. Trots vackra ord från
regeringens sida om förnyelse och förändring inom forskningen, om nya
forskningsområden och forskningens frihet, är prioriteringarna dessutom
tämligen konventionella och förutsägbara. Regeringens agerande innebär ett
ingrepp i den fria forskningen och sprider osäkerhet om statsmakternas
ambition att även framgent låta forskningen vara fri i Sverige. Regeringen bör
med andra ord avstå från att reglera hur resurstillskottet till Vetenskapsrådet
ska användas den kommande perioden. Detta bör ges regeringen till känna.
Den fria forskarstyrda forskningen är grunden för en mängd
grundläggande upptäckter som kan ge upphov till vidare forskning och
innovationer. Centerpartiet har upprepade gånger kritiserat regeringens
ignorans för behovet av att stärka basresurserna för forskning vid högskolor
och universitet samt dess vilja att i stället öka de rörliga medlen. Båda
formerna av forskningsfinansiering är nödvändiga och de externa medlen
spelar stor roll för att stimulera konkurrens och kvalitetsutveckling. En
förstärkt obalans i riktning mot allt större beroende av externa medel riskerar
dock att grundforskning kommer på undantag och att forskningen kommer att
styras av utomstående intressenter.
Många av de upptäckter som legat till grund för framgångsrik vidare
forskning och senare kommersiell tillämpning har varit oväntade, som
resultatet av ett fritt kunskapssökande. Denna frihet att pröva olika
forskningsområden och att fritt välja problem måste värnas. Centerpartiet
motsätter sig därför regeringens ambition i prop. 2000/20001:3 att en allt
större del av forskningsresurserna ska erhållas efter prövning hos externa
forskningsfinansiärer. Enligt vår uppfattning minskar en sådan ambition
lärosätenas frihet och innebär vidare att universitetens och högskolornas roll
förminskas från fria forskningscentra till utförare av offentligt eller privat
beställd forskning.
I den fortsatta hanteringen av forskningspolitiken bör därför de fasta
forsknings-resurserna till högskolor och universitet öka i såväl reella som
relativa termer. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen sätter upp ett ambitiöst mål om drygt 9 000 examinerade
doktorer 2001-2004. Det är en välkommen ökning, även om det är svårt att se
att medelstilldelningen motsvarar detta mål. Ett led för att uppnå detta är
etablerandet av sexton forskarskolor, med ett mål att examinera vardera 25
doktorer. Det är svårt att se att målen kommer att uppnås med dessa insatser.
Forskarskolorna innebär vidare, med den utformning de får, att regeringen
stärker sitt grepp över svensk forskning och vidare centraliserar
beslutsfattandet över forskning och forskarutbildning till de stora
universiteten. Partnerhögskolorna kommer med denna konstruktion att hamna
i en beroendeställning till fakultetsnämnderna vid dessa universitet. I
synnerhet är detta bekymmersamt i fråga om de nya universiteten och
högskolorna med vetenskapsområden, som rimligen borde få än större
möjligheter att själva styra över resurser för forskning och forskarutbildning.
Detta bör t.ex. innebära att forskarskolor etableras även vid nya universitet
och högskolor med vetenskapsområden. Det bör också innebära att studenters
lika möjligheter att rekryteras till forskarskolor och att lärosätenas lika
inflytande över dem garanteras. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag som innebär en organisation för forskarskolor i enlighet med
ovanstående. Med avslag på regeringens förslag bör riksdagen begära nytt
förslag hos regeringen i linje med vad som i motionen anförts.
Centerpartiet har i princip inga invändningar mot att externa
forskningsfinansiärer ska  stå för kostnader som uppstår vid lärosätet till
följd
av finansierade projekt. Däremot förefaller det svårt, för att inte säga
orimligt,
att definitivt fastslå en nivå för hur stort detta påslag ska vara, mot bakgrund
av den mångfald av former för extern forskningsfinansiering som
förekommer. Bl.a. måste frågor om hur kostnader ska fördelas vid
samverkansprojekt eller då externa medel tillförs befintliga projekt lösas.
Forskning 2000 förordade en utvecklad redovisning av kostnader vid
universitet och högskolor för att hantera dessa frågor. Ett liknande uppdrag
har givits åt Ekonomistyrningsverket från regeringen, men har inte kunnat
användas som underlag för ett beslut om hur externt uppkomna kostnader ska
finansieras, bl.a. till följd av oklarhet kring hur lokalkostnader ska hanteras.
I avvaktan på en godtagbar modell för att debitera för externt uppkomna
kostnader bör det därför för närvarande inte göras några förändringar i fråga
om lägsta påslag för indirekta kostnader. Regeringen bör återkomma i frågan
och samtidigt redogöra för vilka kostnader som ska kompenseras. Detta bör
ges regeringen till känna.
Humaniora och samhällsvetenskap har de senare åren kommit alltmer på
undantag i den svenska forskningsfinansieringen. Ett ytterligare problem för
detta område är den nya forskarutbildningen, som inneburit en kraftigt
minskad rekrytering av doktorander. Regeringen säger sig förvisso vilja
stärka humaniora och samhällsvetenskap, men det stannar vid högtravande
ord.
Enligt Centerpartiets uppfattning är det angeläget att ökade resurser till
teknik, medicin och naturvetenskap balanseras av ökningar också till
samhällsvetenskap och humaniora. Det är angeläget inte minst för att belysa
vad tekniska och medicinska framsteg betyder ur ett mänskligt perspektiv och
för att främja ett tvärvetenskapligt förhållningssätt i alla discipliner, där
all
forskning bör belysas allsidigt. Lika lite som teknik, naturvetenskap och
medicin är emellertid forskning inom humaniora och samhällsvetenskap
gratis. Regeringen tillskjuter 37 miljoner kronor fördelat på sju lärosäten den
närmaste treårsperioden. Det måste betraktas som mycket otillräckligt,
särskilt i förening med den minskade friheten för högskolor och universitet att
själva fördela resurser. Regeringen bör till vårpropositionen 2001 återkomma
med förslag till hur forskning inom humaniora och samhällsvetenskap
långsiktigt kan stärkas. Detta bör ges regeringen till känna.
4.2 Högre studier skall vara forskningsförberedande
För att uppfylla högskolelagens krav på en vetenskaplig grund för den
högre utbildningen krävs en tätare koppling mellan grundutbildningen
och forskningen inom högskolan. Ett särskilt viktigt inslag i
grundutbildningen för att stärka forskningsanknytningen är
metodundervisningen. Att kunna behärska och tillämpa vetenskapliga
metoder är en av forskarens viktigaste kunskaper. Får studenter praktisk
övning i hur olika metoder appliceras, stimuleras också den pedagogiska
utvecklingen i utbildningen. Det kritiska tänkandet måste tidigt tränas och
den kunskapssyn och det vetenskapliga och kritiska förhållningssätt som
bör känneteckna högskolan måste också tidigt bibringas studenterna. Alla
studenter behöver kunskaper om vetenskapsteori och idé- och
lärdomshistoria.
4.3 Forskarutbildning
Den högre utbildningen skall vila på en vetenskaplig eller konstnärlig
grund. Det är därför nödvändigt att lärarna också har anknytning till
forskningsvärlden. Alla lärare i den högre utbildningen bör ha en
forskarutbildning som bas för sin undervisning. Bristen på
forskarutbildade lärare är störst vid de mindre och medelstora
högskolorna,  men även vid universiteten och fackhögskolorna råder brist
på forskarutbildade lärare. Andelen lärare med forskarutbildning har dock
ökat snabbt vid de mindre och medelstora högskolorna.  Det är en
angelägen kvalitetssatsning att stödja utvecklingen mot en större andel
forskarutbildade lärare. Detta gäller kanske i synnerhet utbildningar som
har en låg andel forskarutbildade lärare i dag. Högskolorna bör stimuleras
att genomföra doktorsprogram för sina icke disputerade lärare. Avsikten
är att man skall kunna förena undervisning med egen forskarutbildning
och senare forskning. Högskoleverket bör ges i uppdrag att utreda hur
detta kan ske.
Grundtanken i den reform av forskarutbildningen som gjordes för något år
sedan var riktig så till vida att alla forskarstuderande skall ha en rimlig
social
situation. Likväl kvarstår en mängd praktiska problem med genomförandet, i
form av faktiska anställningsstopp och olika försök att komma undan
regelverket vid många lärosäten. Centerpartiet välkomnar regeringens
ambition att införa övergångsregler som innebär att de forskarstuderande som
antogs till utbildningar enligt de gamla reglerna har möjlighet att i full
studietakt slutföra sina studier. Forskarutbildningen bör utvärderas och de
forskarstuderandes situation bör behandlas i en studiesocial utredning. Detta
bör ges regeringen till känna.
Regeringen anger i proposition 2000/01:3 Forskning och förnyelse att man
för att stärka forskarutbildningen vill inrätta 16 forskarskolor. Detta är en
god
tanke, men är inte hela lösningen. Istället bör ytterligare resurser satsas på
att
finansiera doktorandtjänster, inom samtliga prioriterade områden. Situationen
är i dagsläget särskilt svår på de samhällsvetenskapliga och humanistiska
institutionerna.
4.4 Forskningen vid mindre och medelstora högskolor
Efter den stora kvantitativa utbyggnaden av den högre utbildningen måste
nu de mindre och medelstora högskolorna ges möjlighet att bevisa sin
vetenskapliga kvalitet. Vid många, främst mindre, högskolor finns i dag
inte förutsättningarna för att konkurrera om forskningsmedel med
någotsånär likvärdiga förutsättningar som de stora högskolorna och
universiteten. Högre utbildning skall bedrivas på vetenskaplig eller
konstnärlig grund. En egen forskning är därmed nödvändig för att säkra
grundutbildningens kvalitet vid alla lärosäten. Dels måste lärosätets egna
lärare ges möjlighet att forska för att vidareutvecklas i sin roll, dels är
högskolornas forskning viktig för att kunna attrahera nya lärare och
forskare.
Detta måste också innebära ökade resurser till alla lärosäten för att bygga
upp och kvalitetssäkra den egna forskningen och därmed möjliggöra en
prövning för fortsatt ökade forskningsresurser i den kvalificeringstrappa vi
föreslagit ovan. Staten har ett ansvar för att dessa forskningsmiljöer kommer
till stånd och att högskolorna ges förutsättningar att själva utveckla sin
forskning och därmed att konkurrera om forskningsmedel till exempel från
råden. Det finns därför skäl att nu lägga fast en plan för att bygga upp och
stärka forskningsmiljöerna vid alla landets högskolor.
4.5 En samlad forskningsbudget
En svårighet för forskningspolitiken är att samhället saknar överblick över
de samlade offentliga forskningsresurserna och att prioritering av
forskning därigenom blir svårare. Utbildningsdepartementet ansvarar i
dag för drygt hälften av de offentliga medlen till forskning. Den andra
hälften består av sektorsmedel och kontrolleras av en mängd andra
departement samt ett antal olika forskningsråd. De olika departementens
forskningsanslag är i sin tur utspridda på en rad olika statliga verk.
Oavsett hur den framtida myndighetsstrukturen för forskningsfinansiering
utformas, kommer den offentliga forskningsfinansieringen att vara
förhållandevis oöverskådlig, inte minst då varje myndighet föreslås få ansvar
för den egna uppdragsforskningen. Sammanställningar av strukturerna för
forskningsfinansiering visar tydligt på behovet av att skapa en samlad bild av
hur offentliga medel för forskning används. En ordning bör prövas där all
offentlig forskningsfinansiering bör redovisas i en samlad forskningsbudget.
Detta bör ges regeringen till känna.
4.6 Forskningsstiftelserna
En viktigt princip för Centerpartiet är att forskningen bör vara
forskarstyrd. Statsmakternas behov av forskning bör tillgodoses genom
den konstruktion som ger myndigheter möjlighet till så kallad
beställningsforskning. De särskilda forskningsstiftelserna kan tillföra
värdefulla resurser till svensk forskning, om de får användas fritt i
enlighet med urkunderna. Centerpartiet motsatte sig den
socialdemokratiska regeringens lagändring, innebärande att regeringen
fick ändra i förordnandet rörande hur statliga stiftelsers styrelser utses.
Även om förordnandet nu ger regeringen utrymme att utse stiftelsernas
styrelser och regeringen utfäster sig att alltid låta forskare vara delaktiga i
styrelserna, så är det fel att stiftelsernas styrelser skall utses av regeringen
 och
att stiftelserna för sin bidragsgivning därmed blir beroende av regeringens
intentioner.
4.7 Det fortsatta beredningsarbetet kring
forskningsfrågorna
Den forskningspolitiska utredningen menade att dess slutbetänkande
borde utgöra grunden för en fortsatt diskussion om den svenska
forskningspolitiken. Det blev också en hel del diskussion kring
betänkandet. Den diskussionen bör inte avstanna med den nu presenterade
propositionen 2000/01:3 Forskning och förnyelse.
Liksom en högkvalitativ forskning kräver öppenhet och kritisk granskning,
kräver en framgångsrik och långsiktigt hållbar forskningspolitik en ständigt
pågående diskussion.  Arbetet med forskningsfrågorna kan inte anses avslutat
i och med propositionen. Centerpartiet förordar istället ett ständigt pågående
arbete kring forskningsfrågorna, både mellan regeringen och de politiska
partierna och mellan den politiska makten och företrädare för
forskarsamhället. Detta bör ges regeringen till känna.
5 Tillgänglighet till högre utbildning
5.1 Tillgänglighet för alla
Det moderna samhället ställer högre krav än någonsin på människors
kunskap. Varje år tillkommer ca 10 % nya arbetstillfällen med krav på
höga kvalifikationer. Samtidigt försvinner en lika stor del arbetstillfällen
med enklare arbetsinnehåll. I ett demokratiskt samhälle är det, för alla
som uppfyller kraven, en rättighet att delta i högre utbildning. Fler
människor måste få tillgång till en kvalificerad grundläggande utbildning
och förutsättningar att återkomma hela livet till utbildning. Högskolan
måste vara tillgänglig för den enskilde individen och komma alla till del,
oavsett kön, geografik eller social, kulturell och etnisk bakgrund.
Centerpartiet anser att alla bör ha lika chans att få inspiration och
kapacitet att genomföra högre studier. Den högre utbildningen bör genom
hela livet vara tillgänglig för alla människor för att möjliggöra ett
livslångt lärande.
För att den högre utbildningen skall bli ett naturligt inslag i samhället bör
tillgängligheten öka. Utbyggnaden av de små och medelstora högskolorna har
här utgjort en viktig del, men en ökad satsning på distansutbildning bör också
ske. Likaså bör den utbildning som sker på högskoleorten vara utformad så att
funktionshinder inte minskar tillgängligheten. Även nya former av
undervisning och lärande bör bejakas hos högskolorna. Flexibelt lärande är ett
samlingsbegrepp för alternativa former av akademiska studier som kan öppna
högskolan för nya grupper i samhället samtidigt som det skapar möjligheter
för de enskilda lärosätena att profilera sig. Flexibelt lärande plockar goda
erfarenheter från både distansutbildning och traditionell utbildning.
Centerpartiet anser att utvecklingen av flexibelt lärande bör fortsätta i syfte
att
locka nya grupper till högskolan.
Tillgång till högre utbildning för alla är viktigt av såväl demokratiska skäl
som för att utjämna skillnader vad gäller välfärd, inflytande och möjligheter
till delaktighet i samhällslivet. Utbildningen är också betydelsefull för
enskilda människors utvecklingsmöjligheter. Det är därför viktigt att alla,
oavsett kön, ålder och social eller etnisk bakgrund har tillgång till högre
utbildning.
5.2 Social snedrekrytering
Centerpartiet har medverkat till att öka tillgängligheten genom att
medvetet satsa på de mindre och medelstora högskolorna och den stora
kvantitativa utbyggnaden. Detta har dock inte eliminerat den sociala
snedrekryteringen till den högre utbildningen. Flera undersökningar har
visat att studiemedelssystemet är den enskilt största orsaken till den
sociala snedrekryteringen. De förändringar som gjorts i
studiemedelssystemet är inte tillräckliga.
De potentiella studenter som idag inte söker till högskolan utgör en
outnyttjad resurs. Det är således av stort intresse för samhället att lyckas
locka
dessa individer till högskolan för att därefter tillse att de kan bedriva sina
studier och komma ut på arbetsmarknaden.
5.3 Antagning till högre utbildning
En förändring av antagningsreglerna kan vara ett sätt att bekämpa den
sociala snedrekryteringen. De viktigaste möjligheterna ligger dock i ett
reformerat studiemedelssystem samt information till de grupper som
traditionellt inte söker till högre utbildning. Andra avgörande faktorer för
valet av utbildning är arbetsmarknaden. Antagningssystemet bör dock
vara utformat så att fler kompetenser kan tillgodoräknas. Idag kan till
exempel bara arbetslivserfarenhet över fem år i kombination med
högskoleprovet tillgodoräknas. Även kortare arbetslivserfarenhet än fem
år bör kunna ligga till grund för antagning. Att främja direktövergången
från gymnasieskolan till högre utbildning har framställts som ett mål från
regeringen. Det är även viktigt att öppna högskolan och antalet ingångar,
oavsett ålder.
Antalet utbildningsplatser har på kort tid byggts ut kraftigt. Under de
senaste 10 åren har antalet högskoleplatser ökat med 50 %. Att ändra
antagningsreglerna för att fylla platserna på vissa utbildningar får inte
användas på ett sådant sätt att utbildningskvaliteten äventyras. Alternativa
antagningsformer såsom praktisk färdighet och lämplighetsprov är positivt så
länge de anpassas efter respektive utbildning. Vissa universitet och högskolor
genomför också intervjuer för att hitta de mest lämpade studenterna.
Högskolans antagningsregler bör vara utformade så att det kan uteslutas att
dessa missgynnar vissa grupper.
Centerpartiet förordar möjligheten att lokalt till viss del styra över
antagningen. Det bör dock göras enligt mätbara behörighetskrav och syfta till
att erhålla rätt kompetens för respektive utbildning samt locka nya grupper.
En förändring av antagningssystemet bör genomföras så  att det långsiktigt
finns möjlighet att studera eventuella effekter. Likaså bör hänsyn tas till den
nya gymnasieskolan och dess utformning. Det kan således vara lämpligt att
införa nya antagningsregler i samband med att den första årskullen från
Gymnasieskola 2000 examineras våren 2003.
En stor utmaning för högskolan ligger i att locka nya grupper, såsom
studerande med barn. För detta krävs mer än förändrade antagningsregler
såsom tillgång till dagisverksamhet samt att laborationer och exkursioner
anpassas för dem som inte har tillgång till barnvakt etc. Centerpartiet anser
inte att utbildningsplatser bör reserveras för studerande yngre än t ex 21 år.
Det som bör avgöra antagningen är individens kompetens och lämplighet, inte
ålder. Dock är målet om att 50 %, och på sikt även mer, av en årskull skall gå
vidare till högre studier relevant.
Centerpartiet anser att utbildningskvaliteten är viktigare än att utöka
antalet utbildningsplatser så att fri dimensionering uppnås. Att
behörighetskraven är relevanta för den aktuella utbildningen är viktigt för att
inte behörighetskraven skall sänkas i takt med att antalet utbildningsplatser
ökar. Det skulle riskera att försämra kvaliteten i utbildningen. Detta bör ges
regeringen till känna.
6 Studiesociala frågor
6.1 Studiefinansieringssystemet
Centerpartiet förespråkar ett förbättrat studiefinansieringssystem. Vårt mål är
att bidrag och lån skall utgöra vardera 50 % av totalbeloppet i
studiemedelssystemet. Återbetalningen utformas som ett modifierat
annuitetslån på 20-25 år och fribeloppet höjs till två basbelopp. Centerpartiets
förslag innebär att skuldbördan blir hanterlig för alla studenter och att
möjligheten att undvika lån blir större genom ett höjt fribelopp. Ett
studiefinansieringssystem måste vara hållbart och förutsägbart över tiden,
såväl för den enskilde studenten som för staten. Med ett nytt system kan
också den sociala snedrekryteringen minskas. Detta bör ges regeringen till
känna.
Ett nytt studiefinansieringssystem bör bygga på fyra grundläggande
principer: Det ska vara lika för alla, skuldbördan måste lättas efter
studietiden, det måste vara enklare och lättöverskådligare än idag samt
subventionerna i sytemet måste bli tydligare.
Centerpartiet anser att möjligheten att kunna få studiemedel ytterligare
någon termin utöver de normala 12 inte bör tas bort helt. Det riskerar att
endast leda till ett enormt resursslöseri i form av oavslutade utbildningar och
outnyttjad kompetens. Många studenter riskerar att inte ha ekonomisk
möjlighet att genomföra längre utbildningar, såsom läkar- eller
apotekarutbildningen om dispensmöjligheten helt försvinner. En skärpning av
dispensreglerna gällande antalet studiemedelsterminer skulle vara ett hårt slag
mot alla studenter som inte kom in på sin utbildning vid första
ansökningstillfället.
6.2 Studiesocial utredning
Centerpartiet har ovan beskrivit ett antal studiesociala frågor av stor vikt.
Sammanställningen gör inte anspråk på att vara en heltäckande
beskrivning av studenternas verklighet. Någon sådan har inte gjorts under
åtminstone det senaste decenniet. Trots återkommande krav från bland
annat Centerpartiet har det under mer än 10 år inte någon gång i riksdagen
tagits initiativ till en helhetssyn på studenternas sociala situation.
Många enskilda frågor som berör studenterna har behandlats av riksdagen.
Det kan röra sig om så olika områden som bostäder, familjestöd och
arbetsmarknadspolitik. Många av besluten har varit till studenternas nackdel
och den sammantagna effekten har för många blivit alltför stor. För att få ett
underlag till de framtida studiesociala ställningstaganden som måste göras i
riksdagen bör regeringen skyndsamt tillkalla en studiesocial utredning. I en
sådan utredning måste också studenterna ges en ordentlig representation.
Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 4 oktober 2000
Lennart Daléus (c)
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)
Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)
Sofia Jonsson (c)