med anledning av prop. 2000/01:6 Avtal om visst kostnadsansvar för insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att individens rättighet till bosättning sätts i centrum.
Motivering
I propositionen föreslås att kommunerna ges möjlighet att träffa avtal om
nytt eller i vissa fall bibehållet kostnadsansvar för insatser enligt 9 § lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, i en
annan kommun än hemkommunen.
Det är bra att man ger kommunerna möjlighet att träffa avtal och därmed
öppnar upp för ett ökat samarbete mellan kommuner vad det gäller LSS.
När man i framtiden skapar nya boendelösningar för funktionshindrade
enligt LSS kan detta vara ett redskap, men ändock kvarstår till viss del
grundproblemet.
Kommunerna som har kostnadsansvaret och får statsbidrag för höga
kostnader enligt LSS, plus möjlighet till extra bidrag för särskilt dyra
insatser,
har olika möjligheter att ekonomiskt klara sitt uppdrag. Vissa betalar till
systemet, andra inte. I vissa kommuner, där det fortfarande kan finnas
ekonomiska problem, är det lätt att se enbart på sin egen kommuns ekonomi.
Kommungränserna får inte vara det avgörande, utan den funktionshindrade
individen måste sättas i centrum.
Att skapa ett nationellt system för LSS-kostnaderna är inte enkelt och går
aldrig att få helt rättvist. En av orsakerna är också att verksamheterna är
mycket ojämnt fördelade över landet främst beroende på landstingens tidigare
lokalisering av vårdhem.
Det är skiftande vilka kostnader och avtal landstingen och kommunerna
har, beroende på vilka vårdbehov den funktionshindrade har. Vissa är i behov
av personal runt sig hela dygnet - andra endast del av dygn. Om någon anses
medicinskt färdigbehandlad av landstinget och vill flytta hem till sin
kommun, vilket är en rättighet, kan kommunens kostnader förändras radikalt
på kort tid.
Likaså känner vi till att många funktionshindrade vill bosätta sig i någon
stad där tillgängligheten till kultur och liknande fritidsaktiviteter kan kännas
tillgängligt. Det är också vanligt att särskolan finns i staden.
Därför är det angeläget att följa utvecklingen av tecknade avtal och vilka
effekter det får för den enskilde.