med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ökad information och kunskap till allmänheten om
våra svenska rovdjur.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om införandet av tre rovdjurscentrum i Dalarna, Värmland och
Lappland.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fastslå en miniminivå på 500 vargar.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inte tillåta skyddsjakt.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att när vargstammen nått ett antal på 200 individer tillåta en
utvidgad jakträtt i renskötselområden.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om höjning av anslaget för ersättning av skador som rovdjur
orsakar renar.
Inledning
Rovdjursfrågan har sedan länge varit en omdebatterad och
kontroversiell fråga i vårt land. De fem stora rovdjursarterna
som debatteras i proposition 2000/01:57 - björn, varg, lo,
järv och kungsörn - har under lång tid varit utsatta för en
omfattande jakt och förföljelse. Under olika perioder har det
funnits så få individer av varje rovdjursart att det förelegat
en överhängande risk att de helt skulle försvinna ur den
svenska faunan. Genom olika typer av åtgärder, t.ex.
fridlysning, har stammarna av åtminstone björn, lo och varg
kunnat växa.
Debatten om rovdjurspolitiken - främst vargen - handlar om en klassiskt
liberal och frisinnad fråga - naturvården. Det är för oss mycket viktigt att vi
skapar en helhetssyn vad gäller synen på rovdjur. För socialliberala
miljövänner är debatten oerhört angelägen och viktig. Allt sedan liberaler och
frisinnade startade Naturskyddsföreningen och formulerade en
naturvårdspolitik har förvaltarskapstanken - idén att vi människor inte har rätt
att förbruka naturmiljö utan ett ansvar att förvalta den för kommande
generationer - varit en utgångspunkt för liberal miljöpolitik.
Idag innebär denna vår ideologiska utgångspunkt för miljöpolitiken att vi
är det parti som mest kompromisslöst arbetar för att bevara den biologiska
mångfalden. För oss folkpartister är bevarandet och utökandet av den
biologiska mångfalden en central utgångspunkt. Att bevara och skydda den
biologiska mångfalden kan handla om att skydda skog i naturreservat och
nationalparker, eller om att skydda de fyra orörda norrlandsälvarna och andra
hotade älvsträckor. Det handlar likaså om att skydda de stora rovdjursarterna
björn, varg, lo, järv och kungsörn från utrotning. Det mest brännande nu är
frågan om vargen. Anledningen till detta är delvis att det är vargen som löper
störst risk att utrotas, men också att vargen kanske är det rovdjur som
förorsakar störst rädsla hos människor.
Konflikter och attityder
På den norra delen av jordklotet delar miljontals människor
livsrum med de rovdjur som omnämns i denna motion. Vi
vet att det inträffar en mängd olika möten mellan rovdjur
och människor utan att det leder till några allvarliga
incidenter. Den grundläggande inställningen hos många
människor är att rovdjuren utgör en central och viktig plats i
vår svenska fauna. Intresset för våra stora rovdjursarter har
likaså ökat under den senaste tiden. Detta märks inte minst i
de antal rovdjurscentra som etablerats i Sverige på några
platser där rovdjuren finns.
Men rovdjuren förorsakar även rädsla hos många människor, rädsla för den
egna säkerheten och för barnens. Rovdjurens farlighet för människor har
under de senaste åren debatterats flitigt. Detta gäller i synnerhet varg och
björn. Oavsett vilken inställning den enskilde individen har i denna fråga,
anser vi att det är självklart att denna rädsla måste bemötas med respekt och
tas på största allvar. Det är därför av avgörande betydelse att vi finner
lämpliga metoder för att hantera detta. Erfarenheter från bl.a. Orsa
Viltvårdscentrum visar tydligt att ökad information och kunskap om
rovdjuren förbättrar möjligheterna för rovdjur och människor att leva i mer
fredlig samexistens. I regeringens proposition 2000/01:57 ges även ett
exempel från Superior National Forest i Minnesota som har en vargstam på
flera hundra djur. Där har man omkring 19 miljoner besökare per år och det
finns inte ett fall där någon människa blivit vare sig attackerad eller skadad.
Att vargen dock kan döda människor är belagt och ingenting som kan
bestridas. Viktigt att påpeka är dock att inga dödsfall i modern tid har ägt rum
i Sverige. Förr uppehöll sig vargar tämligen nära människor eftersom de i stor
utsträckning levde på boskap då brist på vilda bytesdjur ofta var stor.
Förhållanden mellan då och nu är så annorlunda att en jämförelse av riskerna
för angrepp i nutid utifrån dessa händelser blir missvisande. I andra delar av
världen där angrepp mot människor har skett i modern tid finns likheter med
dåvarande förhållanden i Sverige.
För att i möjligaste mån bredda och fördjupa allmänhetens kunskaper om
våra största rovdjur föreslår vi att tre stycken rovdjurscentra etableras.
Förslagsvis i Dalarna, Värmland och Lappland, där förekomsten av rovdjur är
särskilt hög.
Mål för antal
En av de mest kontroversiella aspekterna när det gäller
vargen är frågan om hur många vargar det krävs för att säkra
artens överlevnad. Åsikterna går på denna punkt kraftigt
isär. Antalet vargar i Sverige uppgår idag i runda tal till 100
stycken. Jämfört med en rad andra länder i Europa är detta
en låg siffra. Spanien har cirka 1500 vargar, Polen mellan
850-900, Baltikum cirka 1500-2000 och Rumänien cirka
2500 vargar.
Vi vet idag att vargpopulationens genetiska framtid är osäker. Om alla nu
levande vargar härstammar från det par som fortplantade sig första gången
1983 kan negativa effekter av inavel komma att visa sig. Vargen har dock en
unik förmåga att vandra långa sträckor. Detta faktum talar för att möjligheten
till ett visst genetiskt utbyte mellan den skandinaviska och den finsk-ryska
stammen kan ske. Inträffar dock en genetisk utarmning av vargstammen
föreligger en överhängande risk att inavelsproblem åter börjar uppträda, vilket
resulterar i att antalet vargar i Skandinavien åter kommer att minska.
På uppdrag av Rovdjursutredningen har den samlade svenska expertisen
tillfrågats om hur stort antal vargar som behövs för att säkra vargstammens
fortsatta överlevnad. Enligt deras uppfattning behövs för kortsiktigt
bevarande minst 500 individer. För långsiktigt bevarande av populationer där
genetisk variation och evolutionär anpassningsförmåga skall kunna bibehållas
krävs minst 3000-5000 djur. Enligt regeringens förslag skall etappmålet för
vargstammen i Sverige vara 20 föryngringar per år, vilket motsvarar totalt ca
200 individer. Majoriteten av forskare är dock överens om att det behövs ett
antal på 500 individer för att vargen som art skall vara säker på att överleva.
Med hänsyn till framförallt den biologiska mångfalden och
förvaltarskapstanken anser vi att minst 500 vargar bör vara målet för
rovdjurspolitiken.
Nödvärnsjakt och
skyddsjakt
Eftersom vargen utgör en viss fara för framförallt renar,
tamdjur och jakthundar har det sedan långt tid rests krav på
att det, på den lilla vargstam som idag existerar, skall ges
möjlighet att bedriva jakt. Som socialliberaler anser vi att vi
har ett ansvar mot de starka intressen och förespråkare som
inte vill möjliggöra att vargstammen tillåts växa.
Viktigt att belysa i sammanhanget är att vi anser att nödvärnsjakt - rätten
att försvara sig och de sina vid fara - är självklar. Nödvärnsjakt har ingenting
att göra med vargens rätt att existera. Denna rätt regleras i brottsbalken och
inte i jaktlagstiftningen. Självfallet skall nödvärnsjakt vara tillåten på såväl
varg som björn. Ökad information och kunskap om våra rovdjur spelar i detta
avseende en viktig roll, inte enbart för att undanröja folks rädsla utan också
för att förhindra jaktbrott.
En av de svåraste frågorna när det gäller vargen är vilken typ av jakt som
skall få bedrivas i syfte att förebygga skador av vilt, så kallad skyddsjakt.
Skyddsjakt måste, liksom all annan jakt, bedrivas på ett etiskt försvarbart
sätt.
Ett mycket viktigt krav är att honor inte skjuts ifrån sina ungar. Vi anser att
skyddsjakt inte skall medges och att samma regler skall gälla i hela landet.
När vargstammen emellertid nått ett antal på 200 individer kan man enligt
vårt förmenande tänka sig en något utvidgad jakträtt i renskötselområdet, t.ex.
genom ett system där renägarna får betalt för att garantera att det finns ett
visst antal vargar i området. Vi anser att beslut om skyddsjakt skall fattas av
Naturvårdsverket.
Bidrag och ersättning
Vi anser att bidrag för att förebygga skador som har
förorsakats av vilt och för att ersätta inträffade skador under
vissa förutsättningar skall lämnas av statsmedel. I
budgetpropositionen för år 2001 har regeringen föreslagit att
35 miljoner kronor anvisas för att ersätta skador som rovdjur
orsakar på renar. Vi anser att detta belopp skall höjas till 60
miljoner kronor. Utöver dessa anslag anser vi det högst
rimligt, att en växande vargstam ställer krav på höjda anslag
vad gäller bidrag och ersättning för skada av vilt på annat än
renar.