1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförts om att prioritera utvidgningen under ordförandeskapet.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den främsta uppgiften skall vara att slutföra så många
förhandlingskapitel som möjligt under ordförandeskapet.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken bör ges ökad
tyngd i det svenska ordförandeskapsprogrammet.2
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utnyttja ordförandeskapet till att kraftigt höja den
humanitära ambitionen i EU:s gemensamma flyktingpolitik.2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att genomgående reformera och effektivisera EU:s
institutioner.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att koncentrera Europaparlamentets arbete till Bryssel.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om öppenheten i EU.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om subsidiaritetsprincipen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättandet av en konstitution.
10. Riksdagen beslutar att svenska Europaparlamentariker bör ges möjlighet
att delta i särskilda debatter i Sveriges riksdag enligt vad i motionen
anförs.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fastställandet av en tågordning för Sveriges närmande och
inträde i EMU.3
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att stärka den inre marknaden och öka
sysselsättningen.4
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att beslut i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor bör fattas med
kvalificerad majoritet.1
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konstruktivt veto i samband med beslut i utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor.1
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en gemensam europeisk asyl- och flyktingpolitik.2
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för att listan över viseringspliktiga länder
görs allt kortare.2
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s utvecklingspolitik.1
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kontoret som hanterar EU:s katastrofbistånd, ECHO, bör
läggas i Sverige.1
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att stoppa handeln med kvinnor.5
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för en lägsta nivå för en koldioxidavgift i EU-
länderna.4
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om handel med utsläppsrättigheter.6
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att mer intensivt föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa.7
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige måste verka för att EU skall betrakta alkohol och
tobak som en hälsofråga och inte som ett jordbruksproblem.7
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s jordbrukspolitik.6
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om livsmedelssäkerhet.6
26.
1 Yrkandena 1, 2, 13, 14, 17 och 18 hänvisade till UU.
2 Yrkandena 3, 4, 15 och 16 hänvisade till SfU.
3 Yrkande 11 hänvisat till FiU.
4 Yrkandena 12 och 20 hänvisade till SkU.
5 Yrkande 19 hänvisat till JuU.
6 Yrkandena 21, 24 och 25 hänvisade till MJU.
7 Yrkandena 22 och 23 hänvisade till SoU.
Inledning
För 50 år sedan bildades Europeiska gemenskapen. Grundtanken med
skapandet av Kol- och stålunionen, att genom nära samarbete mellan
Europas stater förhindra krig och skapa fred, är fortfarande bärande och
den viktigaste orsaken till att vi liberaler är positiva till EU. Men sedan
bildandet har gemenskapen genom åren alltmer omvandlats till en politisk
union med rättigheter och skyldigheter för såväl medlemsstater som
medborgare.
Europeiska unionen står idag inför två stora utmaningar: utvidgningen och
EU:s bristande förankring hos medborgarna. De är förbundna med varandra
på det sättet att EU måste återerövra legitimiteten och stödet hos medborgarna
för att kunna genomföra de förändringar som krävs inför och efter
utvidgningen.
Oroväckande få framsteg har hittills gjorts inom den nu pågående
regeringskonferensen, vars uppgift är att klara ut de reformer som krävs för
att utvidgningen skall kunna påbörjas. Att unionens medlemsstater ännu ej
lyckats genomföra dessa nödvändiga förändringar är att betrakta som ett stort
misslyckande. Ända sedan 1989 har ansökarländerna fått höra från
beslutsfattare i väst att det bara är några år kvar till deras anslutning. Så
har
det låtit under hela 90-talet, men på grund av medlemsstaternas rädsla och
oförmåga att genomföra de nödvändiga reformerna har ingenting hänt. Om
alla dessa år av löften om EU-medlemskap inte infrias denna gång, kommer
den växande frustration och förvirring som många ansökarländer idag känner
att växa sig ännu större. Kandidatländerna har gjort stora uppoffringar och om
inte de känner att de har lönat sig riskerar anti-europeiska, populistiska
strömningar att växa sig starka. Därför måste det omgående genomföras stora
förändringar av EU:s institutioner och fördrag. Misslyckandena får inte
upprepas. Utvidgningen är historiskt och moraliskt nödvändig. Europa måste
bli helt.
Det låga deltagandet i valen till EU-parlamentet visar samtidigt att unionen
idag präglas av bristande intresse och lågt förtroende från medborgarnas sida.
Detta är delvis ett resultat av bristande effektivitet och öppenhet inom EU:s
institutioner, liksom de senaste årens skandaler och bedrägerier.
Trots en allmän irritation över att EU lägger sig i allt för mycket finns
också en förväntan på att EU tar krafttag när det gäller vissa gemensamma
frågor som t.ex. fred och säkerhet, miljöproblem, kampen mot brottsligheten
och värnandet om säkra livsmedel. Här har EU viktiga funktioner att fylla.
EU behövs för de gränsöverskridande problemen.
Vid årsskiftet övertar Sverige ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Som
ordförandeland kommer Sverige att bära ansvar för EU:s gemensamma
utveckling. Utvidgningen och EU:s reformarbete är två viktiga frågor som
Sverige måste prioritera. Folkpartiet anser även att den gemensamma
flyktingpolitiken måste hamna högt upp på dagordningen.
Ordförandeskapet är en utmaning för Sverige. Vi är dock bekymrade för
att Sveriges utgångsläge, genom att vi står utanför valutaunionen, är svagt.
Svenska ordförandeskapet våren 2001
Vid årsskiftet övertar Sverige för första gången ordförandeskapet i EU:s
ministerråd. Som ordförandeland kommer Sverige att ha en unik
möjlighet att påverka vilka frågor som skall prioriteras. Varje
ordförandelands mål är att få genomslag för egna idéer, uppnå resultat
och att leda unionen på ett sätt som inger respekt. För att så skall bli krävs
att man vill driva utvecklingen framåt.
Sveriges ordförandeskap i EU är ett unikt tillfälle för Sverige att bli en mer
aktiv och engagerad aktör i Europasamarbetet. Hittills har våra insatser i det
avseendet lämnat mycket i övrigt att önska. Kombinationen av att vi står
utanför EMU och den alltjämt stora nej-opinionen gör att många inom den
europeiska unionen fortfarande betraktar Sverige som något av en "halv-
medlem".
Det socialdemokratiska partiets ställningstagande till EMU har något
minskat problemet med vårt utanförskap, men inte i grunden. De länder som
inte är med i valutaunionen är marginaliserade, med undantag för
Storbritannien som i kraft av sin storlek naturligtvis fortfarande är en central
aktör.
Folkpartiets uppfattning har hela tiden varit att Sveriges förhållande till
EMU borde varit utklarat före ordförandeperioden. Om svenska folket sagt ja
innan ordförandeskapet hade Sveriges förutsättningar som ordförandeland
förbättrats avsevärt. I takt med att det s k Eurorådet får en allt starkare och
mer politisk roll i EU-samarbetet riskerar Sverige att bli mer och mer
marginaliserat, inte minst under vårt ordförandeskap. Flera euro-länder,
särskilt det nuvarande ordförandelandet Frankrike, vill göra Eurorådet till ett
mer formaliserat forum. Allt fler frågor kan komma att hanteras där och de
länder som inte deltar lämnas därigenom utanför många intressanta och
viktiga diskussioner. Under Sveriges ordförandeskap kommer finansministern
att få lämna rummet och mötena kommer att ledas av Belgiens finansminister.
Vår roll i hela EU riskerar att försvagas.
Våra prioriteringar
Utrymmet att som ordförandeland driva frågor, som uppfattas nationella,
är begränsat. Det de övriga länderna förväntar sig är att alla de olika
frågor som finns på dagordningen under halvåret behandlas professionellt
och kraftfullt. Men traditionen säger att ett land kan driva en eller ett par
frågor utifrån en nationell prioritering.
Ett konstruktivt och framgångsrikt ordförandeskap kräver ett aktivt
engagemang i Europafrågorna.
Regeringen har presenterat ett förslag om vilka frågor som skall prioriteras
under ordförandeskapet. Folkpartiet delar regeringens uppfattning att
utvidgningen bör sättas främst på dagordningen. Ett utvidgat EU kan dock
bara fungera och vinna medborgarnas förtroende om vi djupgående
reformerar EU:s fördrag. Vi beklagar därför att regeringen sagt nej till att
bredda den pågående regeringskonferensens dagordning.
Vi välkomnar även att regeringen avser driva tunga svenska profilfrågor
som öppenhet och miljö.
Den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken bör ges ökad tyngd i det
svenska ordförandeskapsprogrammet. Sverige bör som ordförandeland
prioritera asylpolitiken inom Schengen mycket högt. Vi bör utnyttja
ordförandeskapet till att kraftigt höja den humanitära ambitionen i EU:s
gemensamma flyktingpolitik.
Utvidgningen
EU:s allra viktigaste uppgift är att släppa in de nya demokratierna i Öst-
och Centraleuropa. När Sverige övertar ordförandeskapet kommer
förhandlingarna med några av kandidatländerna att ha hunnit långt och
vara inne i ett slutskede. Länder som Estland, Polen och Ungern har goda
möjligheter att kunna avsluta förhandlingarna någon gång under 2001 för
att sedan kunna bli medlemmar 2002 eller 2003. Under ordförandeskapet
bör Sveriges främsta uppgift därför vara att avsluta så många
förhandlingskapitel som möjligt. Det bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Folkpartiet föreslår även att regeringen använder Sveriges långa erfarenhet
på folkbildningsområdet för att göra särskilda insatser under ordförandeskapet
i kandidatländerna. Förståelsen för EU och dess grundprinciper om frihet,
demokrati, marknadsekonomi och respekt för mänskliga rättigheter behöver
stärkas i dessa länder. Människorna i kandidatländerna lever i en period då
deras samhällen omvandlas radikalt. Demokratisk skolning och nya
kunskaper behövs för att också de som vuxit upp under den kommunistiska
eran ska kunna orientera sig i och delta i uppbyggnaden av det nya samhället.
Genom riktade bildnings- och utbildningsinsatser kan man söka upp dem som
vuxit upp och fått sin utbildning under den kommunistiska tiden.
Genom utbytet av erfarenheter skulle studieförbund, folkhögskolor och
andra berörda bildningsorganisationer inom EU även kunna få ökad förståelse
för hur människorna i kandidatländerna ser på sin situation. Det är viktigt för
att folkbildningen ska kunna föra ut en riktig bild av kandidatländerna och
motverka den oro för utvidgningen, t ex för en omfattande immigration, som
många EU-medborgare känner. Fördjupad förståelse mellan Europas folk
genom framsynta folkbildningsinsatser borde därför stå högt upp på den
svenska agendan.
Öppenhet och insyn
Vi har mycket att lära av EU men resten av unionen har något att lära av
oss vad gäller öppenhet, insyn, offentlighet och meddelarfrihet.
Regeringen bör driva dessa frågor med emfas. Det finns ett klockrent
samband mellan lite korruption och stor öppenhet i offentlig förvaltning.
Endast genom ökad öppenhet och insyn kan fusk och oegentligheter
bekämpas och medborgarnas förtroende för unionen stärkas.
Kommissionens förslag till hur EU-institutionernas arbete kan reformeras
är ett steg i rätt riktning, men fortfarande återstår mycket att göra. Möjligen
kommer beslutet om en offentlighetsprincip för EU att fattas under det
svenska ordförandeskapet. Här finns goda möjligheter för Sverige att vara
pådrivande för ytterligare öppenhetsreformer.
Flyktingpolitiken
EU är nu i färd med att utforma en gemensam asyl- och flyktingpolitik.
Folkpartiet välkomnar detta, självfallet under förutsättning att den
gemensamma politiken har en tydlig humanitär prägel. EU får inte bli ett
"Fästning Europa".
Genèvekonventionens 50-årsjubileum firas år 2001. Det kan bli en utmärkt
utgångspunkt för att under det svenska ordförandeskapet värna asylrätten på
Genèvekonventionens grund, inom ramen för en gemensam europeisk
flyktingpolitik. En samordning av flyktingpolitiken - en gemensam praxis -
är i praktiken en förutsättning för en humanare flyktingpolitik i Europa.
Regeringen bör lyfta fram dessa frågor och ta vid där toppmötet i
Tammerfors slutade. Sverige bör verka för en mer humanitär europeisk
flyktingpolitik, som bättre fördelar bördorna av mer omfattande
flyktingströmmar mellan de europeiska länderna och där den gemensamma
flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda ländernas lagstiftning.
Miljö
EU har förutsättningar att bli världens effektivaste miljöorganisation.
Genom sin beslutsstruktur med bindande överstatliga beslut och
möjligheter att ställa länder som ej följer reglerna till svars, har EU unika
möjligheter att minska gränsöverskridande miljöproblem.
Sverige har haft ett stort förtroende på miljöområdet, även om det
naggades i kanten när Sverige förhandlade till sig en högre utsläppskvot på
koldioxidområdet. Under ordförandeskapet bör regeringen se till att få en
lösning på miljöskattefrågorna. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken bör
betraktas som just miljöfrågor och inte skattefrågor. De bör lyftas över till de
beslut som blir överstatliga och bindande genom majoritetsbeslut i
ministerrådet.
Växthuseffekten är vårt största miljöproblem. Regeringen bör driva fram
en gemensam miniminivå för koldioxidskatt inom EU. Vi måste acceptera
överstatligt beslutsfattande på detta område.
Utvidgningen kräver reformer
Den allra viktigaste uppgiften de närmaste åren är att vidga EU till att
omfatta länder i Central- och Östeuropa. Tretton länder har sedan
toppmötet i Helsingfors i december
1999 erhållit status som kandidatland. Alla länder utom Turkiet har
påbörjat förhandlingar om medlemskap. Folkpartiet välkomnar denna
utveckling. Vi anser vidare att det är en viktig signal att tillerkänna Turkiet
officiell kandidatstatus. Turkiet har dock lång väg kvar att gå. EU:s krav på
fullständig respekt för mänskliga rättigheter i Turkiet måste ligga fast. Det
får
därför inte bli tal om förhandlingar om EU-medlemskap innan Turkiet helt
uppfyller de s k Köpenhamnskriterierna.
Regeringskonferensen
Parallellt med anslutningsförhandlingarna och för att möjliggöra
östutvidgningen pågår den regeringskonferens som har till uppgift att
klara ut de institutionella reformer som man inte lyckades genomföra i
samband med Amsterdamfördraget. Det handlar om frågor som rör
antalet kommissionärer, röstviktningen i ministerrådet samt vilka frågor
som skall fattas med majoritetsbeslut. Konferensen skall vara färdig i
december i år och resultera i ett nytt fördrag, Nicefördraget. Dessvärre har
arbetet hittills varit föga framgångsrikt och mest präglats av nationella
låsningar. Frågan är om regeringskonferensen hinner bli färdig till
toppmötet i Nice i december. Det finns all anledning att befara att så ej
blir fallet. Avgörande frågor kan därmed tvingas skjutas på framtiden och
med dem hela östutvidgningen.
Folkpartiet beklagar den långsamma utvecklingen av EU:s reformprocess.
För att möjliggöra en snar utvidgning är det angeläget att EU:s regeringar
omgående finner lösningar på unionens institutionella problem. De närmaste
åren måste EU:s medlemsstater verka för att se till att unionen på ett effektivt
sätt kan fungera med fler medlemmar samt att medborgarnas förtroende för
EU återställs. Detta kan vi bara uppnå om vi genomför långtgående reformer
av EU:s institutionella ramar och av EU:s grundlagar i syfte att klargöra i
vilka frågor EU skall eller inte skall agera.
Reformera och effektivisera institutionerna
Ett EU med 25 eller kanske 30 medlemmar ser naturligtvis inte ut som det
EG som ursprungligen bildades för sex. Institutionerna och dess
arbetsformer behöver förändras för att de efter utvidgningen skall kunna
fungera effektivt.
Kommissionen
Kommissionens roll är och skall vara att verka i de europeiska
medborgarnas intresse. De senaste årens skandaler har dock visat att de
individuella kommissionärerna ibland har handlat med andra syften. För
att förstärka kommissionens ansvar bör parlamentet ha rätt att efter en
formell procedur, inkluderande en offentlig utfrågning, avsätta enskilda
kommissionärer.
Europeiska kommissionen kan inte bevara sin nuvarande form och storlek
i en utvidgad union. Redan dagens kommission med 20 ledamöter har svårt
att arbeta effektivt. Folkpartiet anser inte att något land skall ha mer än en
kommissionär.
Rådet
Viktningen av rösterna i ministerrådet måste bättre avspegla
befolkningsmängden i de enskilda medlemsländerna. För att inte
underminera balansen mellan stora och små länder är det dock viktigt att
utforma ett system som särskilt tar hänsyn till de små länderna.
Kommissionen har föreslagit ett system med dubbla majoriteter i vissa
frågor, dvs att det krävs en majoritet av medlemsländerna men också att
dessa länder representerar en majoritet av medborgarna för att ett beslut
ska genomföras. Detta är viktigt i ett demokratiskt perspektiv med tanke
på att folket på ett tydligt sätt därmed står bakom rösten. Folkpartiet
ställer sig bakom kommissionens förslag, men menar att man till en
början inte helt bör utesluta alternativet att tilldela stora länder fler
röster.
Det är dock viktigt att bibehålla balansen mellan stora och små länder.
Rådets arbete måste bli effektivare. I syfte att öka effektiviteten i
beslutsprocessen bör användningen av kvalificerad majoritet bli normen för
allt beslutsfattande i ministerrådet. Endast frågor som rör ändring av
fördragen, internationella avtal, nya medlemmar, beslut om samarbete inom
nya områden samt vissa frågor av särskilt nationellt intresse bör avgöras med
enhällighet. Övrigt bör avgöras med majoritetsbeslut.
Parlamentet
För att öka medborgarnas inflytande i EU bör Europaparlamentets
inflytande öka. Parlamentet är det enda direkt folkvalda organet, som
ställs till ansvar i allmänna val, varför parlamentet bör ha
medbeslutanderätt på alla områden där majoritetsomröstning i rådet
gäller. Vidare måste det kunna utöva sina parlamentariska befogenheter
på hela EU:s budget. Det innebär att jordbruksbudgeten också måste bli
föremål för parlamentets kontroll.
Parlamentet måste självt få fatta beslut om sina arbetsformer och sin
sammanträdesort. Trots att vi känner stor respekt för att förlägga
Europaparlamentets sessioner till Strasbourg, staden som symboliserar freden
mellan Tyskland och Frankrike, är det varken praktiskt, funktionellt eller
ekonomiskt försvarbart att pendla mellan Strasbourg och Bryssel på det sätt
som görs idag. Arbetet bör koncentreras till en ort. Majoriteten av
parlamentets ledamöter vill ändra på detta men eftersom den står inskriven i
fördraget kan endast statscheferna ändra beslutet, med enhällighet. Sverige
bör driva frågan under ordförandeskapet, vilket riksdagen bör ge regeringen
till känna.
Övriga institutioner
Även övriga institutioner bör ses över. Revisionsrättens självständiga roll
bör stärkas. Domstolen, som redan idag är svårt överbelastad, måste se
över sina arbetsformer för att kunna fungera. Förstahandsinstansen kan i
ökad utsträckning ta hand om vissa förhandsavgöranden. Möjligheten att
införa strängare prövningstillstånd vid överklaganden bör övervägas. En
europeisk oberoende åklagarmyndighet bör inrättas med uppgift att
skydda unionen mot bedrägerier.
Medborgarnas Europa
EU präglas idag av bristande intresse och lågt förtroende från
medborgarnas sida. EU måste bli mer demokratiskt och dess mål måste
bli klara, förståeliga och accepterade av medborgarna. Det är av central
betydelse för unionens framtid att Europas medborgare ges ett reellt
inflytande. Om inte medborgarna upplever att deras röster räknas, och om
inte de politiska instanser som styr Europa verkligen är ansvariga inför de
folkvalda i parlamentet, kommer medborgarnas intresse för unionen att
minska ännu mera. Demokrati och öppenhet är en nyckel till EU:s
framgång. Att välja bort demokrati och öppenhet i förhoppningen att
vinna i effektivitet är ett ödesdigert felval.
Ökad öppenhet
EU:s institutioner måste präglas av större öppenhet. Genom ökad
öppenhet och insyn kan fusk och oegentligheter bekämpas och
medborgarnas förtroende för unionen stärkas. Insyn och ett gott agerande
gentemot medborgarna måste vara en ledstjärna för EU:s institutioner.
Sverige bör verka för att den svenska synen på allmänna handlingars
offentlighet får en motsvarighet också inom EU. Sedan medlemskapet har
Sverige och Finland påverkat EU mycket positivt. Den principiella
offentlighetsprincip som drivits fram av svenska EU-parlamentariker och den
svenska regeringen är ett steg i rätt riktning. De förslag om öppenhet som
lagts av EU-kommissionen är ett steg i rätt riktning men långt ifrån
tillfredsställande. Öppenhet bör vara regel, sekretess undantag, i stället för
tvärtom. Sverige bör driva fram en sådan tillämpning av EU:s nya
offentlighetsprincip att den också blir praktisk verklighet överallt i EU:s
beslutsfattande.
På det nationella planet bör Sverige upprätthålla vår hittillsvarande
tolkning av offentlighetsprincipen. Svensk hantering av EU-dokument skall
följa svenska lagar och rättspraxis när det gäller offentligheten, oavsett hur
en
handling klassats av ett EU-organ. Om unionsorganen bestrider vår rätt att
tillämpa offentlighetsprincipen skall vi strida i EG-domstolen för vår
öppenhet.
Rätt frågor på rätt nivå
För ytterligare förankring är det viktigt att EU:s närhetsprincip, den s k
subsidiaritetsprincipen, gäller. EU skall enligt vår mening endast ägna sig
åt frågor där de lokala, regionala och nationella nivåerna inte räcker till.
Om EU skall kunna fungera med 30 medlemsländer krävs en
koncentration på färre uppgifter. EU måste vara effektivt. Det betyder att
beslutsmaskineriet måste vara effektivt. Men det innebär också att EU
skall ägna sig åt rätt frågor. Det finns i dag frågor där
beslutsmöjligheterna på EU-nivån är för små. Det finns också frågor där
möjligheterna att besluta är för stora. Ett exempel på frågor där
möjligheterna är för små är ekonomiska styrmedel för en bättre miljö.
Dessa frågor räknas idag till skattefrågorna, för vilka varje lands vetorätt
gäller. Vi fortsätter kräva att dessa frågor i fortsättningen skall behandlas
som de miljöfrågor de är och inte som skattefrågor. Vi beklagar att den
svenska regeringen envist motarbetar denna förstärkning av möjligheterna
att angripa gränsöverskridande miljöproblem. Detta är negativt inte enbart
för miljön i Europa utan också för EU:s möjligheter att påverka den
globala miljön.
Ett annat område där de gemensamma befogenheterna är för små gäller
den gränsöverskridande brottsligheten. Det är uppenbart att det hittillsvarande
mellanstatliga samarbetet inte är tillräckligt för att effektivt bekämpa den
internationella brottsligheten. Vi bejakar Europolsamarbetet och ser gärna att
det, med bevarad rättssäkerhet och integritet för medborgarna, utvecklas till
ett överstatligt samarbete så att t ex ett lands polis inte bara kan fullfölja
en
polisjakt över en nationsgräns och att gemensamma brottsregister upprättas
utan också att gemensamma insatsstyrkor kan sättas upp. Det är viktigt med
parlamentarisk insyn och kontroll över Europols verksamhet, i syfte att beivra
missbruk och övertramp mot den personliga integriteten. En europeisk polis-
organisation med operativa funktioner bör upprättas.
Det tredje viktiga området där unionen behöver större befogenheter gäller
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Om det på dessa tre områden - gränsöverskridande miljöförstöring,
internationell brottslighet och den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken - således behövs mer samarbete, så finns det områden där
det behövs mindre av lösningar på unionsnivån, t ex kultur, turism, social-
och arbetsmarknadspolitik.
En för liberaler självklar utgångspunkt är att beslut skall fattas så nära den
enskilde som möjligt och helst av den enskilde och hans familj. Där det inte
är möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska
politiska nivån.
Sverige bör i allt arbete inom EU arbeta för att unionsnivån bara används i
de fall då nationella nivåer inte är tillfyllest för att lösa problemen.
Tilltron till EU bland medborgarna i medlemsländerna undergrävs såväl av
att unionen inte är kapabel att fatta beslut i genuint gemensamma frågor som
att unionen fattar beslut i frågor som den inte borde syssla med. Det är därför
inte enbart av principiell vikt att rätt fråga handläggs på rätt plats.
Ett sätt att på sikt åstadkomma detta är införandet av en konstitution som
reglerar ansvarsförhållandet mellan unionen och de enskilda
medlemsländerna. Utvidgningen och den otydliga ansvarsfördelningen mellan
EU och medlemsstaterna har på senare tid förstärkt kravet på en klar
konstitutionell ordning inom EU.
För att medborgarna skall veta var ansvaret ligger och för att
medlemsländerna skall veta vilka politiska och demokratiska åtaganden som
är förknippade med ett medlemskap i EU, måste en konstitution upprättas.
Principerna och procedurerna måste finnas tydligt i en officiell text och det
måste klart framgå vilka frågor som EU skall handha och även vilka frågor
EU inte får syssla med. Sverige bör i EU:s ministerråd driva frågan om en
konstitution, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Arenor för Europadebatt
I Sverige liksom i andra medlemsländer saknas idag en bred och öppen
debatt om EU-frågorna. Inte sällan diskuteras de europeiska frågorna
utifrån en snäv nationell nyttosynpunkt istället för att diskuteras utifrån
gemensamma Europeiska värderingar. Möjligheten för den enskilde
medborgaren att aktivt delta i Europadebatten är begränsad. Den
socialdemokratiska regeringen bär här ett stort ansvar. Under åren efter
inträdet i unionen har regeringen intagit en passiv hållning till EU-frågan i
allmänhet och EMU i synnerhet, vilket innebär att utrymmet för en öppen
diskussion och debatt har krympt. Regeringen bör föra en aktiv och tydlig
EU-politik på det nationella planet för att på så sätt hålla dörren öppen till
det europeiska offentliga rummet.
EU-politiken måste föras närmare medborgarna och politiker i Sverige
måste göra Europapolitiken mer vardaglig. Här har vi alla ett ansvar. Politiker
som arbetar med EU-frågor har en mycket viktig uppgift i att föra hem debatt,
kunskap och diskussion till hemmaplan. Men även lokal- och rikspolitiker har
sin del i ansvaret eftersom väldigt många politiska frågor idag har en koppling
till den europeiska nivån. Massmedia har sitt ansvar i att inte bara belysa
tillfälliga tokigheter i EU-maskineriet utan att också bevaka mera långsiktiga
frågor. Behovet av seminarium, utbildningar, forskning, debatter etc är
fortfarande stort.
Ett steg i att öka kopplingen mellan den svenska och europeiska politiken
vore att ge EU-parlamentarikerna ett eget formaliserat och öppet forum för
återrapportering. På så sätt skulle EU-parlamentarikernas roll bli mer tydlig
och Europadebatten föras närmare medborgarna. I Nederländerna har idag de
holländska EU-parlamentarikerna möjlighet att delta i särskilda debatter i det
egna nationella parlamentet. Vi anser att även de svenska EU-parlamentari-
kerna bör ges en sådan möjlighet i den svenska riksdagen.
Ja till Sverige i EMU
Den 1 januari 2002 går EMU-projektet in i sin tredje fas. Då blir
eurosedlar och euromynt lagliga betalningsmedel i Euroländerna. År 2002
blir det därmed konkret och påtagligt för alla och envar att euron finns,
och har kommit för att stanna. Euroländernas valutasamarbete stärker
deras sammanhållning och skapar goda förutsättningar för tillväxt,
företagande och sysselsättning i hela Europa, men främst, naturligtvis, i
Euroländerna.
Fördelarna med EMU är flera. Genom euron försvinner
växlingskostnaderna. Företag behöver inte försäkra sig mot förändringar i
valutornas värde mellan exempelvis Tyskland och Frankrike. EMU innebär
en långsiktig stabilitet och förutsägbarhet för medborgare och företag. Den
gemensamma marknaden är fri från valutahinder. Det ger många små fördelar
som tillsammans ger bättre ekonomi och välfärd.
Men framför allt diskuterar och beslutar européer tillsammans i viktiga
ekonomiska frågor. Det sker bl a genom att en representant för varje land
finns i ledningen för centralbanken (ECB), och finansministrarna träffas i det
s k Eurorådet. Vid dessa möten behandlas viktiga beslut om Europas ekonomi
och ekonomiska politik. Många gånger fattas också de facto-beslut. Sverige är
inte med vid dessa tillfällen. Hade Sverige varit med kunde vi ha haft insyn
och kunnat påverka - nu är det bara att följa de andras beslut.
Det europeiska samarbetet har haft som huvudsyfte att bidra till fred och
demokrati. Den ekonomiska integrationen - frihandel - fri rörlighet för
personer, varor, tjänster och kapital skapar även en gemensam marknad. Vid
ett EMU-medlemskap ökar förutsättningarna för en god svensk tillväxt.
Priserna sjunker som en följd av de ökade möjligheterna till jämförelse och
ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på. Sammantaget ökar
välfärden - mer resurser finns tillgängliga för såväl privat konsumtion som
vård, skola och omsorg.
Folkpartiet anser att det är viktigt att Sverige fastställer en tidtabell för
inträdet i EMUs tredje fas. Den bör ske i följande fem steg:
1. Regeringen avger en skriftlig avsiktsförklaring till riksdagen där dess
EMU-politik och tidtabell redovisas.
2. En nationell övergångsplan, som skall omfatta såväl den offentliga
förvaltningen som företag och banker, görs upp och genomförs så snart
som möjligt.
3. En folkomröstning om EMU genomförs. För att öka engagemanget i
frågan och effektiviteten i det politiska upplysningsarbetet bör datum för
folkomröstningen snarast fastställas. Siktet bör vara inställt på att
genomföra den under hösten 2001.
4. Efter ett ja i folkomröstningen tas en förhandling upp med Euroländerna
om svenskt inträde i ERM2. Finanspolitiken bör under tiden drivas så att
den svenska kronan inför ERM-inträdet bör ha legat i närheten av sin
långsiktiga jämviktsväxelkurs. Detta understryker Folkpartiets krav på ett
överskott de närmaste åren som är större än två procent av BNP.
5. Sverige bör sikta på att gå med i EMUs tredje fas inom 18 månader efter
ett ja i folkomröstningen 2001, dvs under första halvåret 2003.
Stärk den inre marknaden
Arbetslösheten är, trots den goda konjunkturen, ett stort mänskligt, socialt
och ekonomiskt problem i Europa idag. Det är därför positivt att
sysselsättningsfrågan har satts högt på EU:s dagordning. Det ökar
Europas möjlighet att ta sig ur den onda spiral som långtids- och
massarbetslösheten innebär.
För att klara arbetslösheten måste Europas marknad kunna stå emot den
ökade konkurrensen som globaliseringen och ett ökat Internetanvändande
medför. Fortfarande utgör höga skatter och krångliga regler på
arbetsmarknaden hinder för företagande i och investeringar till Europa. Dessa
hinder mot en väl fungerande inre marknad måste elimineras om Europa skall
kunna behålla sin konkurrenskraft och bekämpa arbetslösheten.
EU:s ministerråd har flera gånger uppmanat Sverige att sänka skatterna för
hushåll och företag. EU-kommissionens rekommendationer för
medlemsstaternas politik mot arbetslösheten har alltsedan 1997 gått ut på
sänkt moms på tjänstejobb, sänkt arbetsgivaravgift, enklare regler för
småföretagen och reformerade strukturer på arbetsmarknaden.
Folkpartiet anser att det är en klok strategi att stimulera fler arbeten i den
privata tjänstesektorn genom lägre beskattning. Den svenska regeringen, som
i ministerrådet varit med om att godkänna rekommendationerna, har hittills
inte visat någon vilja att omsätta det i praktisk handling. Regeringen har
ställt
Sverige utanför den försöksverksamhet inom EU med lägre moms inom vissa
tjänsteområden som blivit möjlig. Trots att vissa ledande socialdemokrater
under senare tid uttryckt att de anser det klart att lägre skatt på arbete ger
högre sysselsättning framhärdar regeringen sitt motstånd.
Folkpartiet har sedan länge förordat en politik som syftar till att skatten på
arbete sänks och den europeiska arbetsmarknaden avregleras. Om så inte sker
finns det en risk att arbetslösheten i nästa lågkonjunktur stiger ytterligare.
Utrikes- och säkerhetspolitiken
EU bildades för att bryta en tusenårig tradition av krig. Fred i Europa
förblir det allra djupaste syftet. Samarbetet i unionen måste vara så tätt att
krig mot en annan unionsmedlem inte bara framstår som absurt utan
också praktiskt ogenomförbart. Ju fler länder som kommer med i unionen
desto större blir det område där interna krig inte kan förekomma.
Men EU:s roll som främjare av fred måste få konsekvenser också utanför
unionens territorium. Det är t ex djupt olyckligt om europeiska länder genom
historiska eller andra bindningar hamnar på olika sidor i konflikter i andra
delar av världen. Helt oacceptabelt är att olika EU-länder exporterar vapen till
båda sidor i pågående krig.
Framtidens säkerhetspolitik måste i mycket högre grad än gårdagens bygga
på icke-militära metoder. Vi ser t ex EU:s utvidgning österut som den
viktigaste förbättringen av Sveriges långsiktiga säkerhet som kan tänkas.
Genom Amsterdamfördraget fick EU ökade befogenheter inom utrikes-
och säkerhetspolitiken. Ett viktigt steg var inrättandet av posten som EU:s
generalsekreterare, Javier Solana, som EU:s höge representant för
utrikespolitiken.
EU fick också möjligheter att utföra humanitära insatser, fredsbevarande
samt fredsskapande uppgifter. Dessa uppgifter specificerades vid toppmötet i
Helsingfors i december 1999. Där beslöts att EU skall införa en militär
kapacitet för att genomföra krishantering och fredsbevarande uppgifter. En
styrka på 60 000 man ska kunna vara redo att sättas in för dessa uppdrag. EU
skall också ha en ständig politisk säkerhetskommitté och införa en
samordningsmekanism för civil krishantering.
Efter EU:s misslyckande på Balkan framstår det som oerhört angeläget att
EU har förmåga att kunna agera i sitt eget närområde och i tid kunna
tillhandahålla personal och resurser för konflikthantering och fredsbevarande.
VEU:s institutionella och operativa strukturer bör fullt ut integreras i den
gemensamma säkerhetspolitiken. EU måste få en trovärdig utrikespolitik och
kan inte lita till USA för all framtid. Samtidigt är det viktigt att bibehålla
USA:s fortsatta engagemang i den nordatlantiska regionen. Faktum är att de
europeiska demokratiernas säkerhet under årtionden har garanterats av Nato.
Detta samarbete mellan Europa och USA är viktigt också i framtiden.
Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Folkpartiet
anser därför att Sverige omgående skall söka medlemskap i Nato. Vi vill inte
att EU utvecklar ett parallellt försvar med egna säkerhetsförpliktelser. Därför
är det viktigt att bevara den transatlantiska länken även om en bättre
arbetsfördelning naturligtvis kan ske. EU bör i högre grad ansvara för sitt eget
närområde och tillhandahålla resurser för detta.
Även den civila krishanteringen måste stärkas och behovet av t ex poliser,
åklagare och jurister är stort på Balkan. Också här har EU ett ansvar.
EU:s säkerhetspolitik måste utvecklas så att även de alliansfria länderna
kan delta. Beslut bör tas med kvalificerad majoritet men möjligheten till
konstruktivt veto, dvs att ett land kan välja att stå utanför men inte hindra de
andra att gå vidare, bör kvarstå.
En gemensam europeisk flyktingpolitik
Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för
en gemensam europeisk flyktingpolitik. Den regeringskonferens som
avslutades i juni 1997 fick till resultat att de s.k. Schengenreglerna görs
till en del av EU-fördragen. Toppmötet i Tammerfors hejdade emellertid
de värsta farhågorna om en kantrad gemensam flyktingpolitik i inhuman
riktning. Men ännu är det oklart vilket innehåll asylpolitiken inom ramen
för Schengensamarbetet kommer att få i fråga om synen på människor
med skyddsbehov. Förberedelser för ett beslut i ministerrådet om hur
Schengenreglerna skall införlivas i den nya fördragstexten har påbörjats
och beslutet väntas snart. I Schengenavtalet ingår bl.a. inrättande av en
gemensam europeisk flyktingpolitik. Folkpartiet välkomnar detta. Vi tror
att en samordning av flykting- och asylpolitiken med en gemensam praxis
är en förutsättning för en liberalisering av politiken inom hela EU.
Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. I verkligheten
har flyktingpolitiken successivt stramats åt i hela Europa. De senaste årens
skärpning av asylpolitiken i samtliga EU-länder är oroväckande. Idag skyfflas
människor runt som boskap mellan olika länder för att få söka asyl. Därför
behövs en gemensam flyktingpolitik så att alla medlemsländer tvingas ta
ansvar. För att det skall bli verklighet måste de mest generösa länderna sätta
normen.
En samordning av medlemsstaternas minimiansvar på det flyktingpolitiska
området är emellertid nödvändig, om åtminstone några länder i praktiken ska
kunna bedriva en mer generös flyktingpolitik. Det är inte de minst generösa
länderna som ska sätta normen. Det synsättet måste prägla tillämpningen av
såväl Schengenavtalet som Dublinkonventionen, vilka båda berör
flyktingpolitiken.
EU och dess medlemsstater måste på plats bekämpa orsakerna till att
människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemskap
i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som
tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd.
Detta är inget alternativ, utan utgör ett komplement till att ge människor som
faktiskt flyr skydd.
I det franska ordförandeskapets diskussionsunderlag om den gemensamma
asyl- och flyktingpolitiken nämns knappast alls Genèvekonventionen.
Asylrätten har kommit att uppfattas som ett problem snarare än som en
mänsklig rättighet. Detta defensiva läge måste Sverige som ordförande bryta
med kraft nästa år.
EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till
Europa och gör att människosmugglingen ökar. Dagens praxis att
visumbelägga 130 länder som inte är välmående demokratier är inte värdigt
det demokratiska Europa. Grundregeln måste vara att människor har rätt att
resa in fritt i EU, inte tvärtom. Inom några år kommer arbetskraftsbristen i EU
att bli akut. Därför är det också viktigt att vi bejakar och välkomnar
människor som kommer till medlemsstaterna för att söka jobb.
Idag krävs visering för resa till Sverige från flertalet länder i världen. Den
gemensamma listan över viseringspliktiga länder har växt ytterligare med
Sveriges anslutning till Schengenavtalet. Bland de viseringspliktiga länderna
finns alla de, varifrån de flesta asylsökande i Sverige och EU kommer. Det är
uppenbart att viseringspolitiken används för att göra det svårare för
människor med skyddsbehov att söka asyl i Västeuropa. Listan över
viseringspliktiga länder får inte tillåtas växa ytterligare. Sverige måste
aktivt
verka för att listan görs kortare.
Vårt engagemang får inte göra halt vid Europas gränser. Som liberaler tar
vi strid med dem som vill bygga "Fästning Europa". Människors lika värde
oavsett nationalitet måste alltid hävdas.
Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik, som bättre fördelar
bördorna av mer omfattande flyktingströmmar mellan de europeiska länderna
och där den gemensamma flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda
ländernas lagstiftning. Vi vill att den europeiska, såväl som den svenska,
flyktingpolitiken i framtiden ska vara mer human än den är idag. Det
förutsätter att flyktingpolitiken förs till de områden, där majoritetsbeslut kan
tillämpas.
Sverige måste som ordförandeland i EU 2001 prioritera asylpolitiken inom
Schengen. Vi bör utnyttja ordförandeskapet till att kraftigt höja den
humanitära ambitionen i EU:s gemensamma flyktingpolitik.
EU:s utvecklingspolitik
Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett ansvar för att
minska klyftorna mellan rika och fattiga. EU bör fördjupa sitt samarbete
med länder i Asien, Afrika och Latinamerika för att främja en
demokratisk, ekonomisk och social utveckling för människorna där. Den
viktigaste utvecklingshjälpen är frihandel. Europa bör gå i spetsen i
kampen för global frihandel.
Vi känner oss starkt kritiska till det arbete som sker inom EU gentemot
tredje världen. Det förefaller inte alltid vara utvecklingsambitionerna som styr
utan ofta lyser andra, exempelvis koloniala eller ekonomiska, intressen
igenom. De mänskliga rättigheterna måste bli en viktig del inom EU:s
utvecklingspolitik. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre
kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.
Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att påverka en av
de allra största biståndsgivarna i världen. EU-samarbetet erbjuder stora
möjligheter att tillsammans med de andra länderna åstadkomma konkreta
resultat vad gäller globalt utvecklingssamarbete. Huvuddelen av
biståndssamarbetet bör dock även i framtiden omfattas av närhetsprincipen
och beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.
I juni i år undertecknades det nya partnerskapsavtalet - det s k Cotonou-
avtalet - mellan EU, medlemsstaterna och de 71 AVS-länderna i Afrika,
Västindien och Stilla havet. Trots EU:s handelsavtal med AVS-länderna som
ger dem tullfrihet på många varor, tillämpar även EU handelshinder för teko-
och jordbruksprodukter. EU har också möjlighet att begränsa importen då ett
medlemsland bedömer det som ett hot. Detta är en paradox som Sverige
måste göra sitt bästa för att bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan
konkurrera som deras tillträde till marknaden är nödvändigt. Sverige bör
verka för att EU driver på så att världens tekokvoter försvinner samt går ett
steg längre och snarast möjligt avskaffar kvoterna inom tekoområdet.
Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som
jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer.
Detta får en mycket snedvridande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt
är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där u-
länderna kan bli konkurrenskraftiga gentemot i-världen. EU:s gemensamma
jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder, bland annat genom att detta
jordbruk subventioneras. Sverige måste verka för en reformering av den
gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är speciellt viktigt då man inom WTO
har påbörjat arbetet för ökad liberalisering på jordbruksområdet. Då får inte
EU vara den som bromsar för att försvara sitt eget jordbruk till varje pris.
Sverige måste också gå i täten i kampen för att EU-ländernas tullar och även
kvoter inom jordbruksområdet försvinner. Sverige bör med kraft driva dessa
frågor inom det nya Cotonou-avtalet.
EU-biståndet har också kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati.
Denna leder till att utbetalningar många gånger försenas, vilket försvårar
genomförandet av biståndsinsatser. Sverige bör verka för att EU:s bistånd i
ökad utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd.
Stödet till länderna i Central- och Östeuropa är mycket viktigt och det är
bra att EU satsar en stor andel av biståndet på det. De nya demokratierna i
Europas närhet är värda allt stöd, samtidigt är behovet fortfarande oerhört
stort i andra världsdelar. Folkpartiet liberalerna känner sympati för EU:s
starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning. Sverige kan ha mycket att
lära av EU inom detta område. Men vi känner också en oro för att de
fattigaste länderna blir allt mindre attraktiva för biståndsinsatser från EU:s
sida. EU kan här hämta inspiration från Sveriges fattigdomsinriktade bistånd.
Regeringen bör verka för att en balans mellan AVS-staterna samt de nya
demokratierna i Europa upprätthålls i EU:s biståndsgivning.
Sverige bör inom EU, såsom i alla andra internationella sammanhang,
verka för att medlemsländerna i sina nationella budgetar fullföljer FN:s
rekommendation om att minst 0,7 procent av BNI skall avsättas till bistånd.
Folkpartiet liberalerna anser även att kontoret som hanterar EU:s
katastrofbistånd, ECHO, bör läggas i Sverige.
Stopp för kvinnohandel
Handeln med flickor och kvinnor världen över är ett växande problem.
Det finns uppgifter som visar att upp till två miljoner kvinnor årligen
utnyttjas sexuellt. De kvinnor som lyckas fly från de vidriga
förhållandena fångas ofta igen och antingen dödas eller säljs till en annan
handlare. Många av dessa flickor är under 18 år. Flickorna och kvinnorna
lockas ofta in i prostitutionen av kriminella organisationer på grundval av
falska löften om seriösa jobb och med löfte om en bättre framtid.
I Europa är det framförallt östeuropeiska och ryska kvinnor som förs till
olika länder i Europa för att där tvingas arbeta som prostituerade. En del av
kvinnorna har sålts till handlare av sina familjer, andra kvinnor har kidnappats
av handelssyndikat. Frivilligorganisationer rapporterar om flera exempel på
kvinnor från EU som kidnappas och säljs till andra världsdelar. Bara inom
Europa har handel med kvinnor som säljs som sexslavar under de senaste åren
ökat dramatiskt. I Europa är handeln med kvinnor klart styrd av professionella
internationella ligor och utgör en stor del av den organiserade brottsligheten.
Många av kvinnorna har sålts till bordeller i EU-länderna, medan andra
kvinnor hamnar i sexindustrin i andra länder. Flera EU-länder används också
som genomfartsländer för handeln. Sedan några år tillbaka finns det
konventioner som förbjuder handel med kvinnor och barn. På grund av
brottets internationella karaktär är det emellertid ofta mycket problematiskt
att upprätthålla bestämmelserna då nationella domstolar ofta saknar
befogenheter att vidta åtgärder. Mer omfattande polissamarbete, till exempel
genom Europol, är nödvändigt för att bekämpa handel med kvinnor.
Informationskampanjer som riktar sig mot potentiella offer är också
betydelsefullt.
EU - världens bästa miljöorganisation
Som medlem av EU har Sverige inflytande över den gemensamma
miljöpolitiken.
Folkpartiet vill att Sverige utarbetar en strategi för hur den möjligheten
bäst skall tillvaratas.
Oavsett om Sverige är med i EU eller ej påverkas miljön av våra
grannländers miljösituation. Föroreningar i luften och utsläpp i vatten bryr sig
inte om nationsgränser. För att minska miljöförstöringen krävs att vi arbetar
fram gemensamma miljöregler för EU:s inre marknad.
Styrkan med EU:s miljöarbete är särskilt viktig i det globala miljöarbetet.
För att minska växthuseffekten är det viktigt att varje land tar ansvar för att
minska sina koldioxidutsläpp. Ett skäl till att länder inte vill skärpa
koldioxidskatterna på enbart nationell nivå är att det riskerar att försämra
konkurrenskraften för den inhemska industrin. Folkpartiet vill verka för att
mer av ekonomiska styrmedel används för att främja miljöanpassad
konsumtion och produktion, samt hindra miljöskadliga utsläpp.
Koldioxidutsläppen måste begränsas för att minska riskerna för en
växthuseffekt. Det kan ske till exempel genom miljöavgift på koldioxid. Men
om ett enskilt land inför eller höjer en befintlig koldioxidskatt kan effekten
bli
att produktionen flyttar. För den globala miljön är inget vunnet med detta.
Det är angeläget att EU beslutar om en lägsta nivå för en koldioxidavgift i
EU-länderna. Eftersom den betraktas som en skattefråga kan den idag inte
införas genom ett majoritetsbeslut inom EU. Miljöavgifter bör istället
betraktas som just miljöfrågor och kunna beslutas i den ordningen i EU.
Regeringen har dock visat sig helt ointresserad av att driva frågan.
Nu måste Sverige anstränga sig för att få fram en gemensam
koldioxidavgift och höja ambitionen för miljöns skull. Detta bör ges
regeringen till känna.
En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara
utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel
mellan medlemsländerna. Förebilden för EU bör därför vara EMU-
samarbetet. Unionen måste skapa en gemensam valuta för växthusgaser - en
ekologisk euro i form av utsläppsrättigheter. I det arbetet bör Sverige vara
pådrivande.
Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden
genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång
för att reducera svavelutsläppen i USA. Att fördela utsläppsrätter via
marknaden har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar, men
också jämfört med skatter och subventioner. För det första leder de till det
mål som har uppsatts - ska vi bara släppa ut 60 ton koldioxid kommer det inte
att finnas fler rättigheter att köpa. En skattehöjnings effekter påverkas av
faktorer som konjunktur och konsumtionsmönster. För det andra innebär
utsläppshandel att det är den som släpper ut växthusgaser som betalar.
Därmed får företag och hushåll incitament att påverka den tekniska
utvecklingen i rätt riktning. Det blir lönsamt att forska mera om tekniker och
innovationer som minskar utsläppen.
Vad som ovan anförts om handel med utsläppsrätter bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Den så kallade miljögarantin innebär att ett land ska kunna gå före på
miljöområdet. För att ytterligare stärka miljögarantin bör det land som hävdar
att en lagstifting, skatt eller annan åtgärd sker av miljöskäl inte ha
bevisbördan för att så är fallet. I enlighet med försiktighetsprincipen ska det
räcka att det land som vill gå före på miljöområdet gör det sannolikt att en
åtgärd görs för miljöns skull, den medlemsstat som påstår att en sådan åtgärd
är ett handelshinder ska ha bevisbördan för att så är fallet.
EU gör insatser för att förbättra kärnsäkerheten i Ryssland, Öst- och Cen-
traleuropa. Den bristande säkerheten i kärnkraftverken där är ett allvarligt
miljöhot mot hela vår kontinent. Ett mål måste vara att främja
energihushållning och effektivare energidistribution så att det totala
energianvändandet kan hållas tillbaka. EU:s utvidgning österut är viktigt även
när det gäller förbättrad kärnkraftssäkerhet. Sådan
säkerhet främjas av politisk stabilitet, rättssäkerhet, öppen
opinionsbildning och ekonomisk utveckling i de regioner där verken finns.
Narkotika, tobak och alkohol
EU bestämmer inte vår narkotikapolitik. Den beslutar vi om själva och så
bör det förbli. Varje land bestämmer självt med vilka lagar och metoder
det vill föra kampen mot narkotikan. Men politik utformas inte i
lufttomma rum. Vi påverkas av synsätt i vår omvärld och reagerar både på
vad våra grannar gör och vad de inte gör.
Narkotikapolitiken är en stridsfråga i Europa och Europaparlamentet är ett
slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns heller
ingen anledning att vi skulle göra det. För att vinna krävs dock att politiker,
media, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer m fl är beredda att
samla krafterna till gemensamma insatser. För trovärdighetens skull är det
också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i drogpolitiken
bevaras. Regeringens profil på narkotikaområdet har hittills varit oroväckande
låg. Folkpartiet menar att det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att
föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Om Sverige misslyckas med det
finns det risk för att den holländska modellen istället kommer att prövas.
Sverige måste därför visa upp sig inom EU, föra ut korrekt information om
sin narkotikapolitik och om de resultat den gett. Det svenska budskapet måste
vara klart och konsekvent, visa och övertyga om att all icke-medicinsk
användning av narkotika är och förblir förkastlig.
Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk
drogpolitik är effektiv och det finns ingen anledning för oss att överge vår
politik som präglas av "nolltolerans". Vi måste också kräva en internationell
statistik där utgångspunkterna är gemensamma och ger möjlighet till
rättvisande jämförelser mellan bland annat Nederländerna och Sverige.
Genom regeringens misslyckande i förhandlingarna med EU-kommissio-
nen om de svenska införselreglerna har vi fått en situation där en stor del av
befolkningen kan föra in en betydande del av sin årskonsumtion av vissa
sorter av alkoholdrycker. I takt med att införselreglerna liberaliseras så
kommer en allt större del av den individuella årskonsumtionen att utgöras av
importerad alkohol. I en sådan situation blir det mycket svårt att
fortsättningsvis hävda den hittills förda prispolitiken som ett effektivt
instrument att begränsa alkoholkonsumtionen. Regeringens misslyckande
kommer att leda till att den svenska alkoholpolitiken inte längre kommer att
kunna begränsa alkoholkonsumtionen - med medicinska såväl som sociala
skador till följd.
Det viktigaste som kan göras just nu för att begränsa folkhälsoskadorna av
en ökad alkoholkonsumtion är att sträva efter att upprätthålla den aktiva
prispolitiken och detaljhandelsmonopolet så långt det är möjligt. Med tanke
på tendensen till att ungdomars konsumtion av alkohol ökar är det också
synnerligen viktigt att poängtera det alkoholförebyggande arbete bland yngre.
I många västländer intensifieras nu arbetet med åtgärder mot tobaksbruket
och rökningen minskar nu långsamt i dessa länder. Samtidigt ökar den kraftigt
i Central- och Östeuropa och i tredje världen.
Svensk tobaksindustri verkar aktivt i Baltikum, och Sverige bör där liksom
i Öst- och Centraleuropa och i tredje världen aktivt stödja dessa länder i
arbetet mot tobaksbruk.
Likaså bör Sverige aktivt stödja WHO i dess arbete mot tobaken.
Subventionerna till EU:s tobaksodlare skall avskaffas. Sverige måste verka
för att EU skall betrakta alkohol och tobak som en hälsofråga och inte som ett
jordbruksproblem.
Reformera jordbrukspolitiken
EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, utformades i en tid när det
rådde livsmedelsbrist i den europeiska gemenskapen. Idag ser problemen
annorlunda ut. Hungersnöd och ransoneringskort har bytts ut mot vinsjöar
och ostberg. Jordbrukspolitiken har utvecklats till en bidragsdjungel som
är föga ändamålsenlig. Den är byråkratisk och dyr samt djupt osolidarisk
mot tredje världen. Den är dessutom ett av de största hindren mot
utvidgningen.
Det kan inte vara EU:s uppgift att upprätthålla en kostsam och olönsam
jordbrukspolitik. Jordbrukspolitiken måste avregleras och kraftigt förändras
så att den tar större hänsyn till jordbrukets roll i det naturliga kretsloppet
och
dess konsekvenser för djur, miljö och biologisk mångfald. Stödet måste
skiftas från inkomststöd och produktionsstöd till miljöstöd, landsbygdsstöd
och stöd till småföretagande. Folkpartiet beklagar djupt att WTO-rundan
havererade innan den började. Det är viktigt att få igång globala förhandlingar
om jordbruket och livsmedelsproduktionen.
För en ökad tydlighet, och som ett led i strävan efter att återvinna
medborgarnas förtroende, måste dagens snåriga regelsystem, byråkrati och
omvittnade fusk inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. När det gäller
jordbrukspolitiken visar EU:s egna siffror att byråkratin slukar en tiondel av
jordbruksbudgeten.
Den stora byråkratin och de detaljstyrande reglerna skapar förståelig
irritation och illegitimitet för hela systemet. Däremot har en kraftigt
avreglerad och avbyråkratiserad jordbrukspolitik med satsning på miljö- och
landsbyggdsutveckling helt andra förutsättningar för att lyckas.
EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att göra reformer i
jordbrukspolitiken som kommer att prägla hela unionens arbete under lång tid
framöver. Det viktigaste är att skapa förutsättningar för att jordbrukaren, som
vilken annan företagare som helst, ges möjlighet och frihet att på likvärdiga
villkor konkurrera med sina produkter på en konkurrensutsatt marknad. Detta
förutsätter att både svensk och europeisk politik underlättar för små- och
nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa fram på
landsbygden.
Det finns ytterligare ett viktigt led som måste konkurrensutsättas mer än
tidigare - mellanledet, det vill säga de livsmedels- och grossistjättar som
finns
mellan producent och konsument. Konkurrensen inom livsmedels- och
distributionsbranschen måste öka.
Säkra livsmedel
Livsmedelsproduktionen är beroende av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik. Det är därför viktigt att de kommande reformerna av
jordbrukspolitiken tar hänsyn till konsumenternas intressen. Livsmedel är
en del av konsumentområdet som berör alla.
Valfriheten har ökat. Samtidigt förändras livsmedelsmarknaden och nya,
tidigare okända, produkter tillkommer snabbt. Det är som regel positivt men
skapar också osäkerhet hos konsumenterna. Kunskapen om råvarorna har
minskat och vägen mellan bonden och konsumenten ökat. Få har insyn i hela
produktions- och distributionskedjan. Samtidigt ställer konsumenten allt
större krav på vad livsmedlen innehåller och hur dessa framställs. Vi begär att
maten skall hålla hög kvalité och vill veta att den producerats under goda
förhållanden för både djur och miljö.
För att konsumenterna skall kunna känna sig trygga måste
livsmedelslagstiftningen vara sträng. Konsumentskyddet bör därför stärkas
genom att den
s k försiktighetsprincipen blir rådande och att producenter i alla led av
produktionskedjan åläggs producentansvar.
Det är angeläget att utforma en gemensam europeisk livsmedelspolicy i
Europa, som gör det möjligt för människor att känna trygghet med vad de äter
oavsett var de befinner sig inom EU. Dioxinskandalen i Belgien och fallen
med galna ko-sjukan i England och Danmark visar att en gemensam
livsmedelspolitik i EU är nödvändig för att vi ska kunna ta itu med dessa
problem.
För att vi som konsumenter ska kunna vara säkra på vad vi köper måste
kraven på korrekt information vara absoluta. Ett system för kontroll av
märkningen, dvs producenten och försäljaren ska kunna bevisa att alla
påståenden som görs om en vara är sanna, är därför nödvändigt att utveckla.
Det behövs ett hållbart kontrollsystem och en basnivå för
livsmedelssäkerheten. Målet måste vara det självklara att all mat ska vara
ofarlig. Ett sådant system borde givetvis vara globalt, men vi har makt över
och ansvaret för den europeiska marknaden.
Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla
producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det
inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraften mellan företagen -
alla får samma basförutsättningar.
EU behöver ett gemensamt regelverk för kontroll av livsmedel. De lokala
inspektörerna måste ha ett starkt regelverk bakom ryggen. Men efterlevnaden
av kontrollen ska ske lokalt, regionalt och nationellt. För att kunna garantera
att den nationella kontrollen alltid fyller de uppställda kraven måste det ske
en
kontroll av kontrollanterna. Därför behövs det en europeisk
livsmedelsmyndighet som ska kunna göra "flygande" kontroller, dvs kunna
agera inom ett medlemsland, både för att kontrollera livsmedelssäkerheten i
sig och för att kontrollera hur den nationella myndigheten sköter sina
åligganden.
Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet. Det gäller även
livsmedelsområdet. Det finns dock fall då det är nödvändigt att ha
sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar t ex om när ett problem uppstår
i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller
vilja att ta itu med frågan. I dessa fall måste EU:s livsmedelsmyndighet ha
juridisk rätt att ingripa och i likhet med EU:s konkurrensmyndighet ges
möjlighet att föreslå kommissionen vilka sanktioner, t ex böter, som bör
tillgripas vid en överträdelse av reglerna. Att ge myndigheten makten att själv
utdöma böter torde dock rimligen förutsätta en fördragsändring.
Det självklara kravet på att samtliga livsmedel måste vara säkra får inte
medföra att den traditionella och regionala matkulturen i Europa går förlorad.
Dessa produkter måste även fortsättningsvis få framställas på sedvanligt
manér - även om detta innebär att hela EU:s regelverk inte kan efterlevas
under tillverkningen/tillagningen (förutsatt att slutprodukten inte är
hälsofarlig). Detta förutsätter emellertid ett certifierings- och/eller
licensieringsförfarande samt att produkterna tydligt märks med en symbol
som utvisar detta förhållande. På detta sätt garanteras mångfalden inom EU
samtidigt som valet är den enskilde konsumentens.