med anledning av prop. 2000/01:76 Från anstalt till frihet
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår propositionen.
Inledning
I proposition 2000:01:76 Från anstalt till frihet lägger
regeringen fram ett förslag om att inleda en treårig
försöksverksamhet för att intensifiera arbetet med att
förbereda fångar för en frigivning. Bland annat skall det
under vissa förutsättningar vara möjligt att låta intagna på
kriminalvårdsanstalt, även långtidsdömda, avtjäna den sista
strafftiden genom intensivövervakning med elektronisk
kontroll (s.k. elektronisk fotboja).
Bakgrunden till regeringens proposition sägs vara dels den höga
återfallsfrekvensen bland intagna vid landets kriminalvårdsanstalter, dels de
väl dokumenterade sociala problem som kännetecknar många interners
levnadsförhållanden. Både återfallsfrekvensen och interners sociala problem
har nyligen redovisats i två olika rapporter från Kriminalvården respektive
Brottsförebyggande rådet (BRÅ).
I Kriminalvårdens senaste redovisning om återfall (över perioden 1994-
1999) framgår att återfallen bland vissa fånggrupper är mer regel än undantag
- i några grupper är återfallsrisken 75 procent eller mer. Av våldsbrotts-
lingarna står det klart att det finns en kärna av ca 250-300 personer i
medelåldern som ständigt återfaller i brott. Av 400 ur denna grupp som friges
varje år efter att ha avtjänat medellånga straff för våldsbrott återfaller 64
procent inom tre år. Även unga med tidigare belastning från frivården eller
fängelse har en hög återfallsfrekvens, och av unga förstagångsförbrytare som
tidigare dömts till skyddstillsyn återfaller nästan varannan i våldsbrottslighet
inom tre år.
Andra grupper av dömda återfaller i betydligt lägre utsträckning - i vissa
fall mindre än 10 procent. Det rör sig då ofta om äldre intagna som dömts för
antingen rattfylleri eller sexualbrott. Återfallsrisken för samtliga intagna var
i
genomsnitt 40 procent.
Samtidigt har BRÅ presenterat två delrapporter (nr 2000:20 och 2001:2)
om de intagnas situation inför och efter frigivning. Rapporterna bekräftar en
bild av att fångar i betydligt större utsträckning än befolkningen i övrigt
lever
under socialt pressade förhållanden. Resultaten kan knappast förvåna någon.
Viss typ av kriminalitet har alltid varit vanligare bland personer med även
andra sociala problem. Narkotikaberoende, alkoholmissbruk, bristande
skolgång, arbetslöshet och spruckna familjeförhållanden är många gånger
parallella problem till ett kriminellt beteende.
I många bostadsområden i Sverige har brottsligheten fått sådana
proportioner att de många brotten snarare utgör orsaken till de sociala
problemen, än det omvända. En ständigt närvarande gängkriminalitet hindrar
det civila samhället att ta de offentliga rummen i besittning. I stället sprider
sig misstänksamhet och otrygghet. Brottsligheten försvårar för den laglydiga
majoriteten i dessa områden att ta sig ur bidragsberoende och arbetslöshet.
Vi har flera gånger framhållit att när det gäller brott och sociala problem
har inte någon forskning ännu visat vad som är orsak och vad som är verkan,
eller om det ens finns ett samband. Ur brottsstatistiken går det inte att dra
några säkra slutsatser, men det går att konstatera att brottsligheten faktiskt
ökat i takt med att välfärdsstaten byggts ut. Detta hindrar dock inte att
samhället skall vidta åtgärder för att förbättra intagnas sociala situation
inför
frigivning.
Att hjälpa intagna till ett anpassat och ordnat liv utanför anstalten är enligt
vår uppfattning en skyldighet för statsmakten som följer med rätten att
utdöma frihetsberövande straff. En humanitär kriminalpolitik måste ha som
utgångspunkt att de intagna skall återgå till samhället efter avtjänat straff.
Staten i sig kan dock åstadkomma lite om motivationen hos tidigare interner
att bryta med sitt kriminella förflutna är ringa.
Avslag på regeringens
proposition
Mycket kan göras för att förbereda den intagne inför frigivning oavsett om
denna är villkorlig eller sker efter att hela strafftiden avtjänats.
Kriminalvården skall öka samarbetet med andra myndigheter för att
underlätta en lyckad återgång till samhället för den intagne. Kriminalvårdens
skyldighet i det här sammanhanget bör dock inskränkas till att utreda den
intagnes behov av stöd samt att hålla andra samhällsorgan informerade om
dessa behov och den förestående frigivningen.
Moderata samlingspartiet ser inte några skäl till att utöka möjligheterna
till frigång, verkställighet eller vistelse utanför anstalt, än vad lagen redan
medger. På grund härav, och av vad som anförs nedan, bör propositionen
avslås.
Elektronisk övervakning
Regeringens förslag innebär att straffsystemets tydlighet och förutsägbarhet,
både för den dömde och för medborgarna i övrigt, urholkas. Att förlägga
försöket med elektronisk fotboja till den del av strafftiden som i dag inte
omfattas av villkorlig frigivning, innebär ett tillbakaträdande från den
lyckade tvåtredjedelsreformen.
Avvikelser från utdömda strafftider bör enligt vår uppfattning motiveras i
varje enskilt fall, t.ex genom visad skötsamhet från den intagne eller
välgrundade riskbedömningar för att ta till vara allmänhetens skyddsbehov
inför ett frisläppande. Dagens lagstiftning, där villkorlig frigiving skall ske
när två-tredjedelar av strafftiden avtjänats, uppfyller inte de kraven.
Regeringens förslag om att inleda försöksverksamhet med elektronisk
övervakning som ett led i frigivningsförberedelserna innebär tyvärr att
straffsatserna urholkas på ett sätt som riskerar trovärdigheten för
straffsystemet och de av domstolen utdömda påföljderna. Den borgerliga
regeringen inledde övergången från halvtidsfrigivning till
tvåtredjedelsfrigivning. Syftet med reformen var bland annat att stärka
domstolarnas auktoritet och skapa ett tydligare påföljdssystem som på ett
bättre sätt speglar medborgarnas rättsuppfattning. Både med hänsyn till
samhällets skyddsbehov och allmänhetens förtroende för rättsväsendet är det
av yttersta vikt att påföljder verkställs i enlighet med domstolarnas domslut.
Möjligheten att avtjäna en del av straffet med elektronisk fotboja bör
enligt vår uppfattning ges först under strafftidens sista tredjedel, dvs. under
den delen där villkorlig frigivning kan bli aktuell. Under ett fakultativt
system
för villkorlig frigivning skulle fotbojan utgöra ett naturligt led i en
successiv
utslussning av den intagne när tvåtredjedelar av straffet avtjänats.
Moderata samlingspartiet förespråkar därför en ändring i brottsbalkens
26 kap. 6 § så att villkorlig frigivning efter tvåtredjedelar av strafftiden kan
beviljas om det med hänsyn till samhällets skyddsbehov eller den intagnes
uppförande på anstalt anses lämpligt. I samband med en sådan ändring är det
lämpligt att inleda en försöksperiod där intagna ges möjlighet att under vissa
förutsättningar avtjäna delar av den sista tredjedelen av strafftiden med
elektronisk fotboja. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ekonomiska
konsekvenser
Fängelsestraff är en dyr påföljd och regeringen konstaterar
att den föreslagna reformen på sikt kommer att innebära
vissa kostnadsbesparingar. Men det som sparas in i
statsbudgeten riskerar i stället att drabba medborgarna i form
av kostnader för skador och integritetskränkningar som det
innebär att utsättas för brott. Regeringen konstaterar att
övervakning med elektronisk fotboja inte innebär ett skydd
för allmänheten mot brott.
Man kan på goda grunder befara att riskerna för att utsättas för brott
kommer att öka i och med att fler långtidsdömda brottslingar tillåts att vistas
utanför anstalterna. De positiva erfarenheterna som gjorts av att använda
elektronisk fotboja som alternativ till korta fängelsestraff kan inte direkt
överföras på det långtidsdömda klientel som det nu är fråga om, vars
återfallsbenägenhet ofta är betydligt högre.
Även om kriminalvården är i behov av ytterligare resurser till
programverksamhet och andra åtgärder som varit eftersatta under lång tid, är
det inte rimligt att regeringen frigör dessa resurser genom att långtidsdömda
fångar i högre utsträckning tillåts vistas utanför anstalt.
Det är inte acceptabelt att av besparingsskäl utsätta allmänheten för ökade
risker och kostnader. I stället bör regeringen ge Kriminalvården de resurser
som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas med en rimlig kvalité
både vad gäller skydd och säkerhet på anstalten och en utvecklad
programverksamhet för att förbättra de intagnas möjligheter till ett ordnat liv
efter avtjänat straff.
Den av regeringen föreslagna försöksverksamheten förutsätter därför att
en noggrann uppföljning kommer till stånd, där konsekvenserna för
allmänhetens rättstrygghet ges högsta prioritet. Intagnas frihetsbehov och
eventuella besparingar för statsmakten måste komma i andra hand.