Justitieutskottets betänkande
2000/01:JUU20

Brottsoffer

Innehåll

2000/01
JuU20

Sammanfattning

I  detta  ärende  föreslår  utskottet  att riksdagen
antar  två lagförslag som syftar till att  förbättra
stödet till  brottsoffer.  Det ena förslaget innebär
att  möjligheterna  att  förordna   sådant   biträde
utvidgas till att avse samtliga brott där det  ingår
fängelse  i  straffskalan.  Det  andra  lagförslaget
innebär  att  det slås fast att kommunerna  har  ett
ansvar för alla kommuninvånare som utsatts för brott
och som behöver stöd och hjälp.
I ärendet behandlar  utskottet  också motioner som
väckts med anledning av propositionen  och  motioner
som  väckts under den allmänna motionstiden år  2000
samt ett  motionsyrkande som väckts med anledning av
regeringens   proposition  Ny  socialtjänstlag  m.m.
Utskottet föreslår  att  riksdagen  avslår  samtliga
motionsyrkanden.
Lagändringarna  föreslås träda i kraft den 1  juli
2001.
I ärendet finns 17  reservationer  från (m), (kd),
(c),  (fp) och (mp) samt ett särskilt yttrande  från
(m).


Innehållsförteckning






Utskottets överväganden
Inledning




Utskottets förslag i korthet


Utskottet anser att  motionsyrkanden  som går
ut  på  att  Brottsofferutredningens  förslag
skall  läggas till grund för lagstiftning  är
tillgodosedda,  och  utskottet  föreslår  att
riksdagen avslår dem.


Brottsoffrens  behov av skydd och stöd har under  de
senaste två decennierna  varit  föremål för en mängd
olika         utredningar        och        förslag.
Brottsofferutredningen  tillsattes bl.a. i syfte att
åstadkomma en utvärdering av det lagstiftningsarbete
m.m. som ägt rum.


Utskottet  konstaterar  att  den  nu  föreliggande
propositionen     grundas     på     förslagen     i
Brottsofferutredningens  betänkande,  och  utskottet
välkomnar  regeringens  förslag. Mot denna  bakgrund
anser utskottet att önskemålen  om lagstiftning m.m.
utifrån  utredningens  betänkande som  förs  fram  i
motionerna   Ju908   och   Ju930    (båda    m)   är
tillgodosedda.  Inte heller är utskottet i dagsläget
berett att - såsom förespråkas i motion Ju903 (kd) -
förorda  att  ett nytt  omfattande  utredningsarbete
sätts i gång.


Sammantaget innebär  det anförda att riksdagen bör
avslå motionerna Ju903 och Ju908 samt motion Ju930 i
här aktuell del. Till enskildheter  i  propositionen
återkommer utskottet i det följande.




Strategi för stödet till brottsoffer




Utskottets förslag i korthet


Utskottet  konstaterar  att  det  inte behövs
några  åtgärder  från  riksdagens  sida   med
anledning    av    motioner   som   tar   upp
rättsväsendets  betydelse  för  brottsoffren,
behovet     av     ett    gott     bemötande,
myndighetssamverkan    och    internationella
åtaganden. Jämför reservationerna  1  (m),  2
(kd), 3 (c) och 4 (fp).


I  propositionen  presenterar regeringen en strategi
för stödet till brottsoffren.  Strategin bygger, som
utskottet tolkar det, på tanken  att  hela samhället
måste  engageras.  Det  handlar  bl.a. om förbättrat
samarbete    mellan    rättsväsendets   myndigheter,
utbildningsinsatser och  forskning.  Socialtjänstens
uppgifter skall förtydligas och ett ökat  stöd skall
ges till vittnen och målsägande.


I flera motioner hävdas att arbetet med att stödja
brottsoffer bör bygga på delvis andra utgångspunkter
än   dem  som  ligger  till  grund  för  regeringens
strategi.  Sålunda  hävdas i motion Ju14 (m) att det
bästa  skyddet  för brottsoffren  är  en  fungerande
rättsstat. Motionären  bakom  Ju13  (m)  är  inne på
liknande  tankar  och  menar att brottsoffren gagnas
bäst om fler brott klaras  upp.  I motion Ju933 (fp)
understryks  vikten av att rättsväsendets  bemötande
av brottsoffren  inte  får leda till att situationen
för honom eller henne förvärras.  I  motion Ju12 (c)
hävdas  att  det bör införas en s.k. nollvision  för
våld mot kvinnor  och  barn.  I motionen understryks
också    vikten   av   samverkan   mellan    berörda
myndigheter. Slutligen framhåller motionärerna bakom
Ju914 (kd)  att  Sverige  måste  leva  upp till FN:s
deklaration om brottsoffrens rättigheter.


Förenta  nationernas  deklaration  om brottsoffers
rättigheter  upprättades  år  1985.  I deklarationen
anges vissa grundläggande principer som  skall gälla
för  brottsoffer. Dessa avser rätten till ersättning
från gärningsmannen,  rätten  till  ersättning  från
staten,    rätten    till   erforderlig   materiell,
medicinsk, psykologisk  och social hjälp samt rätten
till den egna processen. I deklarationen understryks
vidare  att  ett  brottsoffer  skall  behandlas  med
medkänsla    och    respekt    samt    skyddas    av
rättsordningen.  Ett  brottsoffer   bör  snabbt  och
enkelt  kunna få gottgörelse. Brottsoffer  skall  få
information  om  sina rättigheter och få det stöd de
behöver under rättsprocessen.


Har  ett brottsoffer  fått  betydande  kroppsskada
eller nedsatt  hälsa  till  följd  av ett allvarligt
brott och inte kan få ersättning från gärningsmannen
eller  från  annat  håll  bör, enligt deklarationen,
staten ersätta offret. Staten  bör  vidare  i sådana
fall ersätta anhöriga till en person som har avlidit
eller blivit arbets-oförmögen genom brott.


Enligt   deklarationen   bör  ett  brottsoffer  få
materiell, medicinsk, psykologisk  och  social hjälp
av staten eller på annat sätt. Personal som kommer i
kontakt  med  brottsoffer  bör  få  utbildning   och
instruktioner  för  att  kunna bemöta brottsoffer på
ett lämpligt sätt.


Utskottet   vill   inledningsvis   framhålla   att
utskottet   naturligtvis   delar   uppfattningen   i
motionerna Ju13  och  Ju14  att  det är av vikt inte
minst  för  brottsoffren  med  ett  väl   fungerande
rättsväsende, vilket bl.a. innebär att de som  begår
brott  identifieras och lagförs. En av de viktigaste
uppgifterna  för myndigheterna inom rättsväsendet är
ju att minska  brottsligheten och öka tryggheten hos
medborgarna. I flera  sammanhang har riksdagen också
klargjort att det är viktigt  att  fler brott klaras
upp.  Här  tänker  utskottet  bl.a. på att  detta  i
budgetsammanhang  framhållits  som   en  prioriterad
uppgift (bet. 2000/01:JuU1 s. 29 f).


Vikten av att åtgärder vidtas för att  t.ex. klara
upp  fler brott får dock inte skymma det faktum  att
åtgärder   som   är   direkt  inriktade  på  att  ge
brottsoffren stöd också  behövs. Här handlar det som
regeringen anför i hög utsträckning  om att förändra
attityder. Som framhålls i motion Ju933  är det inte
acceptabelt    att   brottsoffrets   kontakter   med
rättsväsendet innebär  att  det  trauma  som brottet
medfört förvärras. Här är utbildningsfrågor särskilt
viktiga, något som utskottet återkommer till  längre
fram i betänkandet.


Det   finns   också  som  påpekas  i  motion  Ju12
anledning att ägna  behovet  av  samordning särskild
uppmärksamhet. Brottsoffren kommer  ju i kontakt med
flera olika länkar i rättskedjan och  kan  emellanåt
ha  svårt  att  se de olika roller som myndigheterna
har. Ur ett medborgarperspektiv saknas också för det
mesta anledning att  fundera över vilken av de olika
instanserna som ser till  att ärendet förs fram, att
ersättning betalas m.m. Här  vilar således ett stort
ansvar på de anställda att vara  tillmötesgående när
det gäller information om framför  allt förfarandet.
Myndighetssamverkan  - särskilt mellan  polisen  och
åklagarverksamheten -  framstår  här  som angelägen,
något  som  regeringen  också uppmärksammat;  enligt
regeringens   planer   kommer   ett   uppdrag   till
Rikspolisstyrelsen m.fl.  myndigheter att beslutas i
samband med regleringsbreven för år 2002.


Av  det anförda framgår att  ett  förbättrat  stöd
till brottsoffren  kräver  åtgärder  på  bred front.
Något  behov  av  att  riksdagen - såsom föreslås  i
motion  Ju12 - beslutar om  en  nollvision  avseende
brott mot  kvinnor  och  barn  finns  alltså inte. I
stället behövs konkreta åtgärder. Som framgår längre
fram  i  betänkandet  vidtas  det också åtgärder  på
flera olika håll, varav vissa direkt  tar  sikte  på
brott mot kvinnor och barn.


Vad slutligen gäller frågan om FN:s deklaration om
brottsoffrens  rättigheter  kan  utskottet, i likhet
med   vad  utskottet  uttalade  förra  våren   (bet.
1999/2000:JuU23  s.  11),  inte  finna  annat än att
Sverige  i  allt  väsentligt  följer  den. Här  vill
utskottet framhålla reglerna om skadestånd  på grund
av      brott,     möjligheterna     att     erhålla
brottsskadeersättning,   att   få  målsägandebiträde
förordnat   och   givetvis  själva  straffprocessens
uppbyggnad.


Sammantaget innebär det anförda att utskottet inte
ser  något  behov  av  att  riksdagen  vidtar  några
åtgärder  med  anledning  av  motionerna.  Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju12, Ju13,
Ju14, Ju914 och Ju933 i här aktuella delar.




Målsägandebiträde och stödperson




Utskottets förslag i korthet


Utskottet föreslår  att  riksdagen  antar ett
förslag från regeringen som innebär utvidgade
möjligheter  att  förordna målsägandebiträde.
Vidare  föreslår  utskottet   att   riksdagen
avslår ett motionsyrkande om att efterlevande
som  inte  är  målsägande skall kunna få  ett
målsägandebiträde    förordnat    för    sig.
Slutligen  föreslår  utskottet  att riksdagen
avslår  motionsyrkanden  om  att  domstolarna
utöver målsägandebiträde skall kunna förordna
stödpersoner     för    målsägande.    Jämför
reservation 5 (c, fp).


Regeringen föreslår en ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde som innebär att ett sådant biträde
skall kunna förordnas  även  för  brott som inte tas
upp    i    brottsbalken.   Som   en   grundläggande
förutsättning  gäller  dock såsom tidigare bl.a. att
fängelse   skall  ingå  i  straffskalan.   Med   den
föreslagna ändringen  blir  det möjligt att förordna
ett  målsägandebiträde  t.ex.  när   åtalet   gäller
överträdelse av besöksförbud.


Utskottet   ser   regeringens   förslag   som  ett
välkommet   steg   för  att  förbättra  skyddet  för
brottsoffren. Utskottet föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag.


I motionerna So545  (c)  och A812 (fp) efterfrågas
en möjlighet för domstol att också kunna förordna en
särskild  stödperson  i  mål  om   brott  på  vilket
fängelse kan följa. Motionsönskemålen  bygger på ett
förslag från Brottsofferutredningen.


Gällande bestämmelser innebär att målsäganden,  om
han   eller   hon   skall  höras  med  anledning  av
åklagarens talan, får ha med sig en stödperson under
rättegången  (20 kap.  15  §  rättegångsbalken).  En
stödperson har  också  rätt  att  närvara vid förhör
under  förundersökningen, om inte närvaron  är  till
men för utredningen (23 kap. 10 § rättegångsbalken).
Stödpersonen      är      till     skillnad     från
målsägandebiträdet inte förordnad  av rätten och har
inte rätt till ersättning av allmänna medel.


Regeringen   gör   bedömningen   att  utredningens
förslag i denna del inte bör genomföras.


Utskottet kan i och för sig hålla med motionärerna
om att målsäganden många gånger kan  vara i behov av
ett  betydligt  bättre personligt och kurativt  stöd
under och i samband med rättegången än vad som i dag
tillhandahålls. Emellertid  är  det  en  uppgift för
målsägandebiträdet  att  vid  sidan av den juridiska
delen av sitt uppdrag lämna personligt  och kurativt
stöd  till  sin  klient.  Även om målsägandebiträdet
inte är professionell i denna  sin  kurativa uppgift
kan det stöd som denne lämnar ändå vara tillräckligt
för  att  hjälpa de flesta målsägande att  klara  av
pressande situationer under rättegången.


Om  målsäganden   till   följd   av  den  psykiskt
påfrestande  situationen  behöver ett  mer  kurativt
stöd än målsägandebiträdet  kan  erbjuda tillgodoses
detta bäst av målsägandens sociala  nätverk,  vänner
och  anhöriga. Insatser från frivilligorganisationer
kan också  ha  stor  betydelse  i sådana sammanhang.
Stödet från personer som frivilligt  engagerar  sig,
som  kanske själva har upplevt liknande situationer,
kan vara  väl  så  värdefullt  som  en  av domstolen
förordnad  stödperson. Har målsäganden dessutom  ett
mer kvalificerat behov av kurativt stöd är sannolikt
inte    insatser     i     samband     med    själva
domstolsförhandlingarna tillräckliga. Stöd  måste då
kunna   erbjudas   såväl   före   som   efter  dessa
förhandlingar.          Även         här         kan
frivilligorganisationernas    insatser    ha    stor
betydelse,   men   behövs   professionella  kurativa
insatser är det främst en uppgift för socialtjänsten
och hälso- och sjukvården.


Sammantaget   innebär   det   anförda    att   vad
målsäganden    skall    kunna    förvänta   sig   av
rättsväsendet  är ett professionellt  bemötande  och
stöd  av  målsägandebiträdet.  Ytterligare  kurativa
insatser      bör       ske      från      anhöriga,
frivilligorganisationer,  socialtjänsten samt hälso-
och sjukvården. Att ge domstolarna  en möjlighet att
förordna  en stödperson är enligt utskottets  mening
alltså  inte  rätt  väg  att  gå.  Med  det  anförda
föreslår  utskottet  att riksdagen avslår motionerna
So545 och A812 i här aktuella delar.


I  motion Ju13 (m) efterfrågas  en  möjlighet  att
förordna  målsägandebiträde  för efterlevande. Också
detta  motionsönskemål bygger på  ett  förslag  från
Brottsofferutredningen.


Regeringen  har gjort bedömningen att utredningens
förslag inte bör genomföras.


För att målsägandebiträde  skall  kunna  förordnas
krävs först och främst att den som skall ha biträdet
kan betraktas som målsägande. Av 20 kap. 8 §  fjärde
stycke rättegångsbalken följer att målsägande är den
mot vilken brott har blivit begånget eller som därav
blivit   förnärmad   eller   lidit  skada.  För  att
målsägandebiträde   skall  kunna   förordnas   krävs
vidare, såvitt nu är  i  fråga,  att  det med hänsyn
till  målsägandens  personliga  relation  till   den
misstänkte  eller andra omständigheter kan antas att
målsäganden har behov av sådant biträde.


I propositionen  anför  regeringen att det i flera
uppmärksammade rättegångar  på  senare år förekommit
att målsägandebiträde förordnats  för  efterlevande,
exempelvis     den    s.k.    Stureplansrättegången,
rättegången   efter    morden   i   Malexander   och
brandrättegången i Göteborg.


Utskottet   avstyrkte   liknande    yrkanden    om
målsägandebiträde  för efterlevande våren 2000 (bet.
1996/97:JuU11 s. 22 f). Utskottet hänvisade till den
då pågående beredningen  av  Brottsofferutredningens
betänkande.


Utskottet håller med om att  efterlevande  kan  ha
behov   av  stöd  i  samband  med  rättegången.  Det
förekommer  också i den praktiska rättstillämpningen
att   efterlevande    fått   ett   målsägandebiträde
förordnat.  Att  införa en  möjlighet  att  förordna
målsägandebiträde för den som inte kan betraktas som
målsägande  framstår   emellertid,   som  regeringen
anför, principiellt tveksamt. Utskottet  noterar att
regeringen  i  propositionen aviserar en översyn  av
målsägandebiträdesinstitutet.      Översynen     bör
avvaktas.  Utskottet  föreslår att riksdagen  avslår
motion Ju13 i denna del.




Socialtjänsten och brottsoffren




Utskottets förslag i korthet


Utskottet   föreslår  att   riksdagen   antar
regeringens   förslag    till    ändring    i
socialtjänstlagen.  Förslaget innebär att det
slås fast att kommunerna  har  ett ansvar för
att alla kommuninvånare som utsatts för brott
får stöd och hjälp. Vidare föreslår utskottet
att riksdagen avslår motionsyrkanden  som rör
frågan  om  hur  detta ansvar skall regleras.
Jämför reservation 6 (fp, mp).


I 8 a § socialtjänstlagen  (1980:620) föreskrivs att
socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller
har varit utsatta för våld eller  andra  övergrepp i
hemmet  får  stöd  och  hjälp  för att förändra  sin
situation. Bestämmelsen infördes  genom lagstiftning
våren 1998.


Regeringen föreslår en ändring i socialtjänstlagen
som innebär att det slås fast att kommunerna har ett
ansvar för alla kommuninvånare som utsatts för brott
och som behöver stöd och hjälp.


I  motion  Ju13  (m)  begärs  att också  barn  och
ungdomar  skall nämnas som en grupp  av  brottsoffer
vars behov särskilt skall beaktas. I motionerna Ju15
(fp), So53 (mp), So450 (mp), So502 (s) och So505 (v)
efterfrågas  ett tydligare ansvar för socialtjänsten
när det gäller  att  stödja  kvinnor som utsatts för
brott.


Utskottet   har   inget   att  invända   mot   att
socialtjänstens  ansvar  för  samtliga   brottsoffer
klargörs.   Utskottet   ser   mot  bakgrund  av  den
föreslagna lagändringen inget behov  av  att omnämna
även  barn  och ungdomar som en grupp av brottsoffer
vars behov särskilt skall beaktas.


Det kan naturligtvis  -  som motionären bakom Ju13
hävdar   -   göras  gällande  att   den   föreslagna
lagändringen som  en  konsekvens  bör  leda till att
något särskilt omnämnande av kvinnor inte  bör göras
i den aktuella bestämmelsen. Utskottet är emellertid
inte  berett att förorda en sådan ändring. Här  vill
utskottet  påpeka  att  bakgrunden  till att kvinnor
nämns  särskilt  i  den aktuella paragrafen  är  att
Kvinnovåldskommissionen  i sitt arbete fann så stora
brister  i socialtjänstens  arbete  med  frågor  som
rörde  våld   mot   kvinnor  att  det  bedömdes  som
nödvändigt att klargöra  kommunernas  ansvar i detta
hänseende.  Enligt regeringen finns det  fortfarande
brister  inom   socialtjänsten   i  detta  avseende.
Utskottet vill därför understryka vikten av fortsatt
metodutveckling  liksom att barns utsatta  situation
när det förekommer våld i familjen bör uppmärksammas
särskilt.


Vad slutligen gäller  yrkandena  om  ett tydligare
ansvar      vill     utskottet     framhålla     att
socialtjänstlagen föreskriver att kommunerna har det
yttersta ansvaret  för att de människor som vistas i
kommunerna får det stöd  och  den  hjälp de behöver.
Utskottet    ser   inget   behov   av   ett   sådant
förtydligande som efterfrågas.


Med det anförda  föreslår  utskottet att riksdagen
antar   regeringens   förslag   till    ändring    i
socialtjänstlagen  och avslår motionerna Ju13, Ju15,
So53 och So450 i här  aktuella delar samt motionerna
So502 och So505.




Information till brottsoffer




Utskottets förslag i korthet


Utskottet  föreslår  att   riksdagen   avslår
motionsyrkanden    som   rör   rättsväsendets
information till dem  som  utsatts för brott.
Utskottet hänvisar till kommande  ändringar i
förundersökningskungörelsen               och
metodutvecklingsarbete  inom åklagarväsendet.
Jämför reservation 7 (kd, c, fp).


Reglerna  om  vad målsäganden  skall  informeras  om
finns   i  förundersökningskungörelsen   (1947:948).
Målsäganden  skall  om  möjligt  underrättas  om att
åklagaren  kan föra talan om enskilt anspråk och  om
möjligheterna  till brottsskadeersättning. I samband
med det bör på lämpligt sätt upplysning lämnas om de
regler  som  gäller  för  handläggningen  av  sådana
anspråk. Målsägande  skall  också i tillämpliga fall
informeras  om  reglerna  om  målsägandebiträde  och
besöksförbud.  I  lämplig utsträckning  skall  också
information   ges   om   reglerna   om   stödperson,
möjligheterna till rättshjälp och rådgivning samt om
vilka myndigheter, organisationer  och andra som kan
lämna  stöd  och  hjälp.  Målsäganden  skall   också
tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad  om
vissa   beslut   i  ärendet  samt  om  tidpunkt  för
huvudförhandling och dom i målet.


I   propositionen    aviseras    en    ändring   i
förundersökningskungörelsen. Ändringen går ut på att
informationen  om  det  stöd  som finns att få  från
bl.a. ideella brottsofferorganisationer bör lämnas i
betydligt större utsträckning än  vad som synes vara
fallet i dag. Bakgrunden till ändringen  är  att det
från    bl.a.    Brottsofferjourernas    riksförbund
framförts att de brottsoffer som jourerna möter ofta
inte har fått information om var man kan få stöd och
hjälp. Den aviserade förordningsändringen kommer att
ha som utgångspunkt att informationen i fråga  skall
lämnas   till   målsäganden,   såvida  det  inte  är
uppenbart att informationen inte behövs.


I  motion Ju11 (kd) hävdas att  polisen  bör  vara
skyldig  att  fråga  brottsoffer  om de vill ha stöd
från  ideella  organisationer, såvida  det  inte  är
omöjligt eller olämpligt.  I motion Ju15 (fp) anförs
att  polisen skall informera  stödorganisationer  om
brottsoffret,  såvida  det  inte  är olämpligt eller
omöjligt.


Bakgrunden till motionsyrkandena är ett resonemang
i  propositionen  som  avser  frågan  om  polisen  -
förutom  att  lämna  information till målsäganden  -
också skall underrätta  brottsofferjourerna  om  dem
som  anmält att de utsatts för brott. Regeringen tar
avstånd  från  den tanken men uttalar i sammanhanget
att det är önskvärt  att  polisen  i samband med att
den  fullgör  den aviserade informationsskyldigheten
gentemot  målsäganden   frågar  om  denne  vill  att
polisen skall kontakta en stödorganisation.


Utskottet kan i och för  sig ha förståelse för att
en  ordning  innebärande  att  polisen  regelmässigt
också skall underrätta stödorganisationer om att det
finns  ett brottsoffer vid ett första  påseende  kan
framstå  som  lockande.  Svårigheterna är emellertid
betydande. Bestämmelserna  i  sekretesslagen innebär
här  bl.a.  att  de  aktuella uppgifterna  inte  får
lämnas ut om det inte står klart att uppgifterna kan
röjas  utan  att  den  enskilde  eller  någon  honom
närstående lider skada eller  men. Man kan inte utgå
från  att alla brottsoffer vill  att  polisen  skall
vidarebefordra  uppgifter  om dem till exempelvis en
lokal  brottsofferjour,  även   om   syftet  är  att
brottsoffret   skall   erbjudas   stöd   och  hjälp.
Utskottet  delar  alltså  inte  den uppfattning  som
kommer till uttryck i motion Ju15.  I  denna del bör
motionen avslås av riksdagen.


Ett  sätt  att  lösa dilemmat med sekretessen  kan
vara  att,  som  regeringen  anför,  polisen  frågar
brottsoffret om han  eller hon vill ha stöd och i så
fall vidarebefordra uppgifterna.  Här  rör  det  sig
emellertid  om hur polisen bör hantera ett praktiskt
problem. Frågan  lämpar sig inte för några generella
uttalanden från riksdagen.  Utskottet  föreslår  att
riksdagen avslår motion Ju11 i denna del.


I  motion Ju12 (c) riktas kritik mot att åklagaren
ofta   inte    träffar    målsäganden   förrän   vid
huvudförhandlingen. I motion  Ju13  (m)  anförs  att
åklagaren bör ta initiativ till sådana kontakter.


Utskottet  vill  inledningsvis  påpeka  att  det i
propositionen      aviseras     en     ändring     i
förundersökningskungörelsen      innebärande     att
åklagarna skall informera målsäganden  om  att  åtal
väckts.  Tanken  är  bl.a. att tillgodose den kritik
som  går  ut  på  att  många   brottsoffer   träffar
åklagaren först i samband med rättegången. Genom att
införa  en skyldighet att informera om att åtal  har
beslutats skapas på ett tidigare stadium en naturlig
kontaktväg  mellan  åklagarkammaren och målsäganden.
Härtill kommer att Riksåklagaren förutskickat att en
metodhandbok kommer att  utarbetas. Handboken kommer
bl.a.  att  behandla frågan  om  hur  åklagaren  bör
förhålla sig till brottsoffer före och i samband med
huvudförhandling.  I  den  kommer  det tydligare att
framgå  att  en åklagare som huvudregel  alltid  bör
vara tillmötesgående  när  det  gäller önskemål från
målsäganden om att träffa eller tala med honom eller
henne   innan   huvudförhandling.   I   likhet   med
regeringen  ser  utskottet  ingen anledning  att  nu
förorda  att  åklagarens kontakter  med  målsäganden
författningsregleras.


Utskottet anser  att  önskemålen i motionerna Ju12
och   Ju13  i  allt  väsentligt   får   anses   vara
tillgodosedda.   Utskottet  föreslår  att  riksdagen
avslår motionerna  Ju12  och  Ju13  i  här  aktuella
delar.




Utbildning för personal inom
rättsväsendet




Utskottets förslag i korthet


Utskottet   föreslår   att  riksdagen  avslår
motionsyrkanden som tar  sikte  på  att genom
utbildning förbättra rättsväsendets bemötande
av   brottsoffren.  Utskottet  hänvisar  till
rådande   utbildningsplaner   och   aviserade
myndighetsuppdrag. Jämför reservation  8 (kd,
fp).


I  några  motioner tas upp frågor om utbildning  för
dem som kommer  i  kontakt med brottsoffer. I motion
Ju15 (fp) efterfrågas  sålunda att brottsofferfrågor
bör  tas  upp  i  polis-  och  juristutbildningarna.
Liknande synpunkter framförs i motionerna Ju912 (c),
Ju913 (kd) och A812 (fp).


Rikspolisstyrelsen,       Riksåklagaren        och
Domstolsverket   kommer  enligt  vad  som  anförs  i
propositionen var  och  en  att  få  i uppdrag att i
samverkan   med   Brottsoffermyndigheten   genomföra
utbildning i brottsofferfrågor för personal som ännu
inte  genomgått  sådan  särskild  utbildning.  Samma
myndigheter  kommer  också  att  få i uppdrag att ta
fram handlingsplaner för hur respektive  myndighet i
framtiden   skall   arbeta   för  att  se  till  att
berättigade   krav  från  brottsoffren   på   polis,
åklagar-     och     domstolsväsendena     uppfylls.
Myndigheternas handlingsplaner  kommer att krävas in
i samband med årsredovisningen för år 2001.


Av  studiehandboken  för polisprogrammet  avseende
läsåret  2000/2001  framgår   att  brottsofferfrågor
ingår i den beteendevetenskapliga  grundkursen om 10
poäng.  Ett  av  målen  med  den kursen är  att  den
studerande  skall  ha  förvärvat  insikt  i  utsatta
gruppers situation och samhällets  insatser för stöd
och   hjälp.   Kunskap   om   och   förståelse   för
brottsoffrens   ställning   och  rättigheter   utgör
dessutom  ett  av  målen  för  kursmomentet  rörande
utredningsverksamhet, som omfattar 20 poäng.


Såvitt   gäller   juristutbildningen   följer   av
examensordningen att  studenten  skall  ha förvärvat
kunskaper om hur fysiskt och psykiskt våld  påverkar
kvinnor och män.


Utskottet anser att bemötandet av brottsoffren  är
av  utomordentligt stor betydelse för rättsväsendet.
Som  framhålls   i   motionerna   måste   samhällets
bemötande    vara   sådant   att   kontakterna   med
rättsväsendet  inte  medför  att brottsoffrens redan
utsatta situation förvärras. Men det är inte bara ur
brottsoffrens perspektiv som det  är viktigt med ett
gott  bemötande.  Om  människor  får  intrycket  att
rättsväsendets   representanter  nonchalerar   eller
bagatelliserar vissa  typer  av  brott  finns det en
uppenbar  risk  att  förtroendet  för  rättsväsendet
minskar.


I  stor  utsträckning  är frågan om bemötandet  en
fråga om attityder. Det är  därför  av grundläggande
betydelse  att  rättsväsendets  representanter   har
relevant   utbildning   i   hithörande  ämnen.  Viss
utbildning   finns   redan  men  mot   bakgrund   av
utbildningens stora betydelse  är  det glädjande att
regeringen    i    propositionen   aviserat    olika
myndighetsuppdrag  som  är  inriktade  just  på  att
förbättra kunskaperna  om  brottsoffer  för  berörda
yrkesgrupper.  Motionsönskemålen  får  därmed  anses
vara tillgodosedda. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motionerna Ju15, Ju912, Ju913 och A812 i  här
aktuella delar.




Brott mot barn




Utskottets förslag i korthet


Utskottet   föreslår   att  riksdagen  avslår
motionsyrkanden  som  tar  upp  olika  frågor
rörande brott mot barn.  I  huvudsak hänvisar
utskottet  till  beredningen av  förslag  som
lagts fram av Kommittén  mot  barnmisshandel.
Jämför reservationerna 9 (m, kd) och 10 (fp).


Frågor om brott mot barn tas upp i flera motioner. I
motionerna Ju918 (c, m, v, kd, fp, mp) och Ju921 (c)
efterfrågas   i   allmänna  ordalag   åtgärder   mot
barnmisshandel. I motionerna Ju11 (kd) och Ju927 (m)
påpekas att barn bör  kunna förhöras vid fler än ett
tillfälle. I motion Ju224  (c,  m,  v,  kd,  fp, mp)
begärs  bättre rutiner för hur polisen skall hantera
situationen  att  det  finns  barn  i  en familj där
misshandel    förekommit.   I   motion   Ju923   (s)
understryks  vikten   av  åtgärder  mot  kommersiell
sexuell exploatering av  barn. Slutligen efterfrågas
i motion Ju924 (s) bättre  statistik  om  brott  mot
barn.


Kommittén    mot   barnmisshandel   har   i   sitt
delbetänkande   Barnmisshandel    -   Polisens   och
åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU
2000:42)   övervägt   de  frågor  som  tas   upp   i
motionerna. Flera av förslagen handlar om utbildning
och handledning. Kommittén föreslår en förändring av
grundutbildningen för poliser  som  ger alla poliser
kunskap  om  barnkonventionens  budskap,   hur   man
bemöter  barn  samt  hur  man  hanterar de särskilda
frågor  som  kommer  upp  i  ärenden   där  barn  är
inblandade.  Vidare  föreslår kommittén att  det  på
central nivå skall finnas  utbildning  som tar sikte
på   att   vidareutbilda  poliser  i  att  handlägga
barnmisshandelsärenden.     Vidareutbildning     och
kontinuerlig   fortbildning   föreslås   också   för
åklagare.  Ett  annat  av  kommitténs förslag är att
centrala riktlinjer eller liknande  utfärdas för att
tillförsäkra  barnutredare  över  hela landet  samma
möjligheter till kontinuerlig handledning.


Andra   förslag  från  kommittén  tar   sikte   på
utredningsförfarandet.      Här     föreslås     att
förundersökningskungörelsen ändras så att förhör med
barn bör hållas av en person  med särskild kompetens
och   fallenhet   för  uppgiften.  Vidare   föreslår
kommittén att reglerna  om hur många gånger ett barn
skall  kunna förhöras ändras  så  att  frågan  skall
avgöras   i  varje  enskilt  fall  med  hänsyn  till
utredningens   art  och  barnets  bästa.  Ett  annat
förslag tar sikte på behovet av att säkerställa goda
förhörsmiljöer.  I  denna  del  har  kommittén också
föreslagit att Rikspolisstyrelsen ges  i uppdrag att
utfärda  de centrala riktlinjer som behövs  för  att
säkerställa    att    en   anmälan   enligt   71   §
socialtjänstlagen  görs   om  barn  i  familjer  där
misshandel förekommer.


Kommitténs förslag bereds  i Regeringskansliet och
en proposition planeras till våren 2002.


Här  bör  även nämnas att Sexualbrottskommittén  i
sitt betänkande  Sexualbrotten  - Ett ökat skydd för
den  sexuella  integriteten  och angränsande  frågor
(SOU 2001:14) bl.a. föreslagit att det skall införas
ett  nytt  brott,  handel  med  barn   för  sexuella
ändamål.  Betänkandet  är  för  närvarande  ute   på
remiss.


Utskottet  har  behandlat  liknande yrkanden förut
(se bet. 1999/2000:JuU4 s. 18  f  i  fråga om förhör
med  barn  och bet. 1998/99:JuU26 s. 20  f  där  det
handlade om  stöd till barn som utsatts för sexuella
övergrepp).


Utskottet   anser   att   det   är   viktigt   att
uppmärksamma barn  som  offer för brott ytterligare.
Frågor  om  särskild kompetens  och  frågor  om  hur
förhören skall  gå till är av central betydelse i de
nu aktuella utredningarna. Här tänker utskottet inte
bara på att barnen  inte får ta skada av förfarandet
utan också på att utredningen  bedrivs på ett sådant
sätt  att  bevisning  om  brottet  kan  säkras.  Den
sistnämnda frågan erbjuder särskilda svårigheter när
det  gäller  ärenden  där barn, särskilt  små  barn,
misstänks  ha  varit  utsatta  för  brott.  Mot  den
bakgrunden är det positivt  att  såväl Kommittén mot
barnmisshandel som Sexualbrottskommittén  lagt  fram
flera  förslag  till  förändringar.  Utskottet  vill
emellertid   inte  föregripa  beredningen  av  dessa
förslag. När det slutligen gäller frågan om statstik
vill  utskottet   påpeka   att   kriminalstatistiken
innehåller  särredovisning  av misshandel,  våldtäkt
och sexuellt tvång mot barn under 15 år.


Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju11, Ju224, Ju918, Ju921, Ju923 och Ju924 och Ju927
i här aktuella delar.




Brottsskadeersättning




Utskottets förslag i korthet


Utskottet föreslår att riksdagen  avslår  ett
motionsyrkande  som  går  ut  på  att  det  i
brottsskadelagen  skall slås fast att den som
utsatt sig för fara  utomlands  i samband med
internationella uppdrag inte bör ha rätt till
brottsskadeersättning. Jämför reservation  11
(m).


Vidare  föreslår utskottet att riksdagen
avslår en motion  vari  begärs  en översyn av
Brottsoffermyndighetens praxis i  förhållande
till  domstolarnas avgöranden när det  gäller
skadestånd. Jämför reservation 12 (fp).


Den som skadats av ett brott kan kräva skadestånd av
gärningsmannen.  En  talan  om  det  kan  handläggas
tillsammans   med   själva   åtalet.  Vid  sidan  av
möjligheten att kräva skadestånd från gärningsmannen
finns   möjligheter  att  av  statsmedel   få   s.k.
brottsskadeersättning.   Förutsättningarna  för  det
anges  i  brottsskadelagen  (1978:413)  och  innebär
sammanfattningsvis att ersättning kan betalas ut för
personskada  som någon lidit till  följd  av  brott.
Också för vissa  andra typer av skada kan ersättning
betalas. Frågor om  brottsskadeersättning  prövas av
Brottsoffermyndigheten.


I  motion Ju906 (m) anförs att den som skadas  vid
farliga  utlandsuppdrag  såsom FN-tjänst, inte skall
ha rätt till brottsskadeersättning.


Enligt   1   §   andra  stycket   brottsskadelagen
(1978:413) är lagen  tillämplig  vid  personskada om
ett  brott  begåtts  utomlands  mot  någon  som  har
hemvist  i  Sverige.  Från lagens tillämpningsområde
undantas  dock  sådana  fall  där  brottet  och  den
skadelidande har så ringa  anknytning  till  Sverige
att  det  inte  är  rimligt  att  skadan  ersätts av
svenska statsmedel.


I   ett   beslut   den  1  november  1999  bedömde
Brottsoffermyndigheten ett anspråk på ersättning som
framställts av en person  som tjänstgjort i Georgien
som militärobservatör för FN och som under uppdraget
kidnappades, hölls fången under  sex  dygn och under
den tiden vid fyra eller fem tillfällen hotades till
livet med ett skarpladdat vapen.


Brottsoffermyndigheten gjorde bedömningen  att den
brottslighet  som  mannen  utsatts för hade ett nära
samband    med    dels    hans   tjänstgöring    som
militärobservatör, dels den  situation  som  rådde i
Georgien  vid  tillfället.  Mot  den bakgrunden fann
Brottsoffermyndigheten att brotten  hade sådan ringa
anknytning    till    Sverige    som    åsyftas    i
undantagsbestämmelsen.  När  det  sedan  gällde  den
skadelidandes   anknytning   till  Sverige  noterade
Brottsoffermyndigheten  att  mannen   i  fråga  hade
hemvist  i  Sverige och att en svensk myndighet  var
hans   arbetsgivare.    Detta    innebar,    anförde
myndigheten,  en  stark  anknytning till Sverige.  Å
andra sidan fullgjorde han ett uppdrag utomlands och
befann  sig  i  Georgien för  FN:s  räkning.  I  den
egenskapen hade han,  enligt Brottsoffermyndighetens
bedömning, ringa anknytning  till  Sverige  vid  den
aktuella tidpunkten.


Sammantaget    fann   Brottsoffermyndigheten   att
brottsskadelagen  inte  var  tillämplig  och  avslog
anspråket på ersättning.  Ärendet  avgjordes  i  den
nämnd  som har till uppgift att pröva ärenden som är
av principiell  betydelse  eller annars är av större
vikt.


Utskottet   konstaterar  att   det   ankommer   på
Brottsoffermyndigheten, eller i förekommande fall på
den till myndigheten  knutna  nämnden, att tolka och
tillämpa  reglerna i brottsskadelagen.  I  det  ovan
refererade  avgörandet  tillämpades  ett  undantag i
lagen.  Ställningstagandet  har  samma innebörd  som
motionsönskemålet.      Utskottet     anser      att
motionsönskemålet kan anses  var  tillgodosett,  och
utskottet föreslår att riksdagen avslår motion Ju906
i denna del.


I   motion   Ju922  (fp)  efterfrågas  en  ordning
innebärande att  Brottsoffermyndigheten  skall  vara
skyldig   att   följa  domstolarnas  avgöranden  vid
prövningen av ansökningar om brottsskadeersättning.


Frågan om samspelet  mellan  bl.a. domstolarna och
Brottsoffermyndigheten   behandlas   i   regeringens
proposition  Ersättning  för   ideell  skada  (prop.
2000/01:68). Sammanfattningsvis görs bedömningen att
samspelet fungerar bra.


Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av
att   utgångspunkten   bör   vara   att    det    är
gärningsmannen  som  skall  betala ersättningen till
brottsoffret.  För att underlätta  för  brottsoffret
har   det   i  25  a  förordningen   (1990:893)   om
underrättelse   om   dom   i  vissa  brottmål,  m.m.
föreskrivits att dom om skadestånd skall sändas till
kronofogdemyndigheten  när  avgörandet  vunnit  laga
kraft.  Det  är först om svårigheter  möter  att  få
betalt som frågan  hamnar på Brottsoffermyndighetens
bord.


När    det    sedan    gäller    prövningen    hos
Brottsoffermyndigheten    innebär     reglerna     i
brottsskadelagen  bl.a.  att  avräkning skall ske av
vissa  andra  ersättningar. Vidare  finns  särskilda
jämkningsregler. I sammanhanget bör också framhållas
att     Högsta     domstolens      avgöranden      i
skadeståndsrättsliga    frågor    naturligtvis   har
betydelse  för prövningen hos Brottsoffermyndigheten
samtidigt   som   praxis   hos   myndigheten   styrt
domstolarnas  avgöranden  när det saknats vägledande
avgöranden från Högsta domstolen.


Sammantaget innebär det anförda att utskottet inte
ser   någon   anledning  att  förorda   en   ordning
innebärande   att    Brottsoffermyndigheten   skulle
åläggas  att strikt följa  domstolarnas  avgöranden.
Någon ytterligare  utredning  av  frågan behövs inte
heller. Riksdagen bör avslå motion Ju922.


Vittnesstöd




Utskottets förslag i korthet


Utskottet   föreslår   att  riksdagen  avslår
motionsyrkanden som rör skyddet av och stödet
till  vittnen. Utskottet  hänvisar  till  ett
nyligen         överlämnat         nationellt
handlingsprogram  om  skydd för bevispersoner
samt  pågående  och  kommande   arbete   inom
domstolsväsendet  med  att  förbättra  stödet
till  vittnen. Jämför reservation 13 (m,  kd,
c, fp).


Flera motioner  tar upp frågor om stöd till vittnen.
I motionerna Ju930  och  Ju730  (båda m) efterfrågas
åtgärder för att skydda hotade vittnen. I motionerna
Ju15 och Ju933 (båda fp) begärs att det skall finnas
vittnesstöd i alla domstolar. Motionären bakom Ju730
är inne på liknande tankar och anser att möjligheten
till sådant stöd bör framgå av utsända  kallelser. I
samma  motion liksom i motion Ju913 (kd) understryks
vikten av  att  domstolslokalerna  är anpassade till
vittnens särskilda behov.


I  november 1999 gav regeringen Rikspolisstyrelsen
i  uppdrag   att   i  samverkan  med  Riksåklagaren,
Domstolsverket,      Kriminalvårdsstyrelsen      och
Brottsoffermyndigheten   utarbeta   ett   nationellt
handlingsprogram  för  skydd  av vittnen, målsägande
och andra bevispersoner.


Uppdraget  redovisades  i  en rapport  i  december
2000.   Det  nationella  skyddsprogrammet   föreslås
innehålla  fyra  skyddsnivåer där den högsta innebär
omlokalisering och  identitetsbyte. Enligt förslaget
bör  det vidare finnas  ett  basutbud  av  åtgärder,
bl.a.  skyddat  boende,  tekniska  åtgärder  och  en
kontaktorganisation.  Det  sistnämnda  går ut på att
varje  polismyndighet  eller  kriminalvårdsmyndighet
bör ha en intern organisation för programmet som ger
möjlighet  för  en  bevisperson  till   kontakt  med
polisen      dygnet     runt.     Det     nationella
handlingsprogrammet  bör enligt förslaget regleras i
en ny lag om skydd för bevispersoner.


I   propositionen   redovisar    regeringen    sin
målsättning  att  det  vid  samtliga tingsrätter och
hovrätter  skall  finnas vittnesstöd  inom  tre  år.
Brottsoffermyndigheten  kommer  att  få  regeringens
uppdrag att tillsammans med Domstolsverket  ta  fram
en  plan  för  hur  det målet skall kunna uppnås och
medverka  till  att vittnesstödsverksamhet  anordnas
vid de orter där sådan verksamhet ännu inte bedrivs.
Planen bör redovisas senast den 31 december i år.


Domstolsverket  har inom ramen för sitt arbete med
att  ta fram ett åtgärdsprogram  för  att  förbättra
domstolarnas  bemötande  av parter och vittnen m.fl.
gjort en samlad översyn av  de  kallelser  som sänds
ut.   Informationsblad  om  att  vittna  m.m.  finns
tillgängliga på Domstolsverkets intranätsida och kan
hämtas av domstolarna för att bifogas kallelserna.


Domstolslokalernas  utformning  är  föremål för en
kontinuerlig  översyn  och  vid ombyggnader  beaktas
alltid behovet av särskilda väntrum för målsägande.


Utskottet behandlade liknande  yrkanden  om  skydd
för  vittnen senast våren 2000 (bet. 1999/2000:JuU23
s.  33  f).  Utskottet  hänvisade  då  till  det  nu
föreliggande    förslaget    om    ett    nationellt
handlingsprogram för skydd av bevispersoner.


Utskottet kan konstatera att när det gäller stödet
till  vittnen är det i mångt och mycket samma  slags
överväganden  som  är  aktuella  som  när det gäller
målsägande.  Det  är  alltså  inte bara ur  vittnets
personliga perspektiv viktigt med  skydd,  stöd  och
ett  allmänt  sett  gott bemötande. Dessa frågor har
också på detta område  betydelse för rättssäkerheten
i ett större perspektiv. Här tänker utskottet främst
på den stora betydelse som  vittnesmål  ofta har för
bevisningen.  Vittnesmålen kan äventyras om  vittnen
inte känner förtroende  för rättsväsendet och därför
undandrar sig att vittna.  Mot  denna  bakgrund vill
utskottet uttrycka sitt stöd för det brett  upplagda
arbete som pågår på detta område. Här vill utskottet
särskilt  framhålla  det  arbete  som Domstolsverket
bedriver.    Motionsönskemålen   får   anses    vara
tillgodosedda.   Utskottet  föreslår  att  riksdagen
avslår motionerna  Ju15,  Ju730,  Ju913,  Ju930  och
Ju933 i här aktuella delar.




Resursfrågor




Utskottets förslag i korthet


Utskottet   föreslår   att  riksdagen  avslår
motioner som rör kostnadsaspekter  på arbetet
med stöd till brottsoffer. Utskottet hänvisar
till regeringens beräkningar i propositionen,
pågående    beredningsarbete   och   kommande
budgetbehandling.  Jämför  reservation 14 (m,
kd, c).


Frågor om kostnader för åtgärder  som  tar  sikte på
stödet  till  brottsoffren tas upp i flera motioner.
Sålunda anförs  i  motion Ju14 (m) att rättsväsendet
behöver ökade anslag  för  att  klara  av att stödja
brottsoffren.   I   motion  Ju11  (kd)  anförs   att
kommunerna  behöver  mer  pengar  som  en  följd  av
förslaget till ändring  i socialtjänstlagen samt att
den som fått fingerade personuppgifter  måste  kunna
få ersättning för kostnader. I samma motion liksom i
motionerna Ju12 (c) och Ju410 (m) tas upp frågan  om
finansiering av vittnesstödsverksamheten.


Utskottet noterar att regeringen uppmärksammat att
de  förändringar som aviseras i propositionen kommer
att     kosta      pengar.      Sålunda     beräknas
utbildningsinsatserna kosta 1 miljon kronor i år och
2  miljoner  kronor  nästa  år.  Vidare  anförs  att
Brottsoffermyndigheten kommer att  få sammanlagt 1,5
miljoner  kronor  under  dessa  år för att  initiera
lokal    brottsoffersamverkan.    För    vittnesstöd
budgeteras  sammanlagt 3 miljoner kronor under  åren
2001  och  2002.  För  metodutveckling  avsätts  0,5
miljoner,   och   för   kunskapsutveckling   avsätts
sammanlagt  1,5   miljoner  kronor.  Det  sistnämnda
beloppet har samband  med  förslaget  att tydliggöra
socialtjänstens  ansvar  för brottsoffren,  och  ett
utvecklingsuppdrag till Socialstyrelsen aviseras.


Utskottet  konstaterar vidare  att  de  redovisade
beräkningarna  följs  upp i regeringens förslag till
tilläggsbudget  för  innevarande  budgetår.  Sålunda
föreslås  att anslaget  till  Brottsoffermyndigheten
tillförs 3 miljoner kronor.


Utskottet  ser  ingen anledning att ifrågasätta de
beräkningar som gjorts.  Utskottet  anser vidare att
verksamheten med vittnesstöd, som regeringen anfört,
bör   bedrivas   på   ideell   basis   så   att   de
organisatoriska lösningarna kan variera efter lokala
behov   och   förutsättningar.   Härav   följer  att
utskottet  inte  kan  ställa sig bakom önskemålet  i
motion  Ju12 om statligt  administrativt  stöd.  Här
vill utskottet  också  påpeka att det blir anledning
att  återkomma  till  dessa  frågor  i  samband  med
behandlingen av 2001 års  ekonomiska  vårproposition
och  förslaget  till  tilläggsbudget. Avslutningsvis
anser utskottet att det  är  för  tidigt  att  nu ta
ställning till hur eventuell ersättning för dem  som
fått  fingerade  personuppgifter skall utformas. Som
framgår  av  propositionen  kommer  den  frågan  att
behandlas inom  ramen  för den fortsatta beredningen
av det nationella handlingsprogrammet  om  skydd för
bevispersoner.


Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju11, Ju12, Ju14 och Ju410 i här aktuella delar.




Övrigt




Utskottets förslag i korthet


Utskottet   föreslår   att  riksdagen  avslår
motionsyrkanden som rör  besöksförbud. Jämför
reservation 15 (m, fp).


Vidare  föreslås  att riksdagen  avslår
motioner  där  det  efterfrågas  en  särskild
förtursregel också för mål där målsäganden är
under 18 år. Jämför reservation 16 (fp).


Slutligen   föreslår   utskottet   att
riksdagen  avslår  motionsyrkanden   där  det
begärs  en  lagreglerad  rätt för målsäganden
att   yttra   sig  under  huvudförhandlingen.
Jämför reservation 17 (m).


Besöksförbud




I propositionen  anförs att det finns skäl som talar
för att det skydd  som  besöksförbud  kan  ge  måste
förbättras  ytterligare.  Inom Justitiedepartementet
pågår en beredning av frågor  om  skydd  för kvinnor
som   utsatts   för  brott  av  närstående  män.  De
rättsliga förutsättningarna  för intensivövervakning
med elektronisk kontroll i samband  med besöksförbud
utreds.  Vidare  övervägs andra sätt att  åstadkomma
ett  ökat  skydd  för  utsatta  kvinnor.  En  viktig
utgångspunkt är att  de  åtgärder  som  skall skydda
kvinnan inte i första hand skall inkräkta  på hennes
integritet. En departementspromemoria kommer att bli
remitterad under sommaren i år.


I  motion  Ju15 (fp) föreslås att ett besöksförbud
skall  kunna avse  en  del  av  en  kommun  och  att
elektronisk  övervakning skall kunna användas på män
som överträder ett sådant förbud.


Utskottet avstyrkte  liknande  yrkanden våren 2000
(bet. 1999/2000:JuU23 s. 17 f). Utskottet  hänvisade
till  det  redan då pågående beredningsarbetet  inom
Justitiedepartementet.


Utskottet   anser   alltjämt   att   det  pågående
beredningsarbetet  bör avvaktas. Utskottet  föreslår
att riksdagen avslår motion Ju15 i dessa delar.


Unga brottsoffer




Med förebild i förtursreglerna  i  lagen  (1964:167)
med  särskilda  bestämmelser  om unga lagöverträdare
(LUL) begärs i motionerna Ju812  (fp)  och Ju904 (m)
regler innebärande att även ärenden där  målsäganden
är under 18 år skall behandlas med förtur.


Den  bestämmelse  i  LUL som motionärerna hänvisar
till innebär ett särskilt  skyndsamhetskrav  i  alla
förundersökningar  där  den  som  är  under 18 år är
misstänkt  för  brott  för vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader.  Beslut i åtalsfrågan
skall i dessa fall ske senast inom  sex  veckor från
det att den unge delgavs brottsmisstanken.


Kommittén mot barnmisshandel har i det ovan nämnda
delbetänkandet     föreslagit     en    ändring    i
rättegångsbalken som innebär att förundersökning som
avser  brott mot liv eller hälsa, brott  mot  frihet
och frid  samt  sexualbrott  skall bedrivas särskilt
skyndsamt, om målsäganden vid tiden för anmälan inte
fyllt 18 år. Vidare föreslås att förundersökningen i
sådana fall skall vara avslutad  och beslut fattat i
åtalsfrågan så snart det kan ske och senast inom tre
månader    efter   det   att   anmälan   upprättats.
Tidsfristen föreslås få överskridas endast om det är
motiverat med  hänsyn  till  utredningens  art eller
andra  särskilda  omständigheter.  Kommittén betonar
också  vikten  av  skyndsamhet  i  hela rättskedjan,
alltså även vid den fortsatta processen i domstol.


Kommitténs förslag bereds som tidigare  framgått i
Regeringskansliet.


Utskottet håller naturligtvis med motionärerna  om
att  det är viktigt att mål där målsäganden är under
18  år   handläggs   så   snabbt  som  möjligt.  För
närvarande  bereds ett förslag  i  Regeringskansliet
med  den  av  motionärerna   önskade   inriktningen.
Beredningen  bör  avvaktas.  Utskottet föreslår  att
riksdagen avslår motionerna Ju812 och Ju904.


Målsägandens rätt att yttra sig




I motionerna Ju911 och Ju930 (båda m) efterfrågas en
uttrycklig rätt för målsäganden  att yttra sig under
en huvudförhandling.


Brottsofferutredningen    har    föreslagit    att
målsägandes    rätt    att    ställa   frågor   till
bevispersoner utvidgas till att  gälla  även  sådana
målsägande som inte för talan.


Under   remissbehandlingen   riktades  kritik  mot
förslaget. Kritiken gick i huvudsak  ut  på  att det
här  rör  sig  om mål där målsäganden inte för talan
vare sig genom att  biträda  åtalet  eller genom att
föra  talan om skadestånd. Målet rör således  endast
själva  ansvarsfrågan,  och frågor som låg vid sidan
av ansvarsfrågan skulle tynga processen i onödan. Om
målsäganden vill kunna ställa  frågor vore lösningen
på det enligt remissinstanserna att biträda åtalet.


Utskottet  vill  för  sin  del  anföra   följande.
Motionsönskemålet får anses innefatta en begäran  om
att  målsäganden  generellt skall kunna få yttra sig
under  rättegången.   Med   anledning   härav   vill
utskottet  anföra  att  rättegången  syftar till att
pröva  den  talan  som  ligger på rättens  bord.  Om
målsäganden vill agera som  part i rättegången krävs
inte mer av honom eller henne  än  att  han biträder
åtalet. Detta sker genom att målsäganden underrättar
domstolen  om  det.  En  målsägande som är part  har
naturligtvis rätt att till  slutförande av sin talan
anföra det han eller hon finner nödvändigt.


Mot bakgrund av det anförda  anser  utskottet  att
gällande    regler   tillgodoser   de   anspråk   på
möjligheter att  yttra  sig  som kan vara befogade i
samband  med  rättegången.  Utskottet  föreslår  att
riksdagen avslår motionerna Ju911  och  Ju930  i här
aktuella delar.


Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Brottsofferutredningens förslag


Riksdagen   avslår   motionerna  2000/01:Ju903,
2000/01:Ju908 och 2000/01:Ju930 yrkande 3.


2. Strategi för stödet till brottsoffer


Riksdagen   avslår   motionerna    2000/01:Ju12
yrkandena  1  och  2,  2000/01:Ju13  yrkande   1,
2000/01:Ju14  yrkande  1, 2000/01:Ju914 yrkande 5
och 2000/01:Ju933 yrkande 21.


Reservation 1 (m)


Reservation 2 (kd)


Reservation 3 (c)


Reservation 4 (fp)


3. Målsägandebiträde och stödperson


Riksdagen   avslår   motionerna    2000/01:Ju13
yrkande   4,   2000/01:So545   yrkande   16   och
2000/01:A812 yrkande 23.


Reservation 5 (c, fp)


4. Lagregleringen av målsägandebiträde


Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde.


5. Socialtjänsten och brottsoffren


Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring  i  socialtjänstlagen  (1980:620). Därmed
bifaller    riksdagen   regeringens   proposition
2000/01:79 i  denna  del  och  avslår  motionerna
2000/01:Ju13  yrkande 3, 2000/01:Ju15 yrkande  1,
2000/01:So53 yrkande  2, 2000/01:So450 yrkande 7,
2000/01:So502 och 2000/01:So505.


Reservation 6 (fp, mp)


6. Information till brottsoffer


Riksdagen   avslår   motionerna    2000/01:Ju11
yrkande  3,  2000/01:Ju12 yrkande 4, 2000/01:Ju13
yrkande 2 och 2000/01:Ju15 yrkande 5.


Reservation 7 (kd, c, fp)


7. Utbildning för personal inom
rättsväsendet


Riksdagen   avslår    motionerna   2000/01:Ju15
yrkande 6, 2000/01:Ju912 yrkande 2, 2000/01:Ju913
yrkande 3 och 2000/01:A812 yrkande 19.


Reservation 8 (kd, fp)


8. Brott mot barn


Riksdagen   avslår   motionerna    2000/01:Ju11
yrkande    2,    2000/01:Ju224,    2000/01:Ju918,
2000/01:Ju921     yrkande    4,    2000/01:Ju923,
2000/01:Ju924 och 2000/01:Ju927 yrkande 6.


Reservation 9 (m, kd)


Reservation 10 (fp)


9. Brottsskadeersättning


Riksdagen   avslår   motionerna   2000/01:Ju906
yrkande 1 och 2000/01:Ju922.


Reservation 11 (m)


Reservation 12 (fp)


10. Vittnesstöd


Riksdagen   avslår    motionerna   2000/01:Ju15
yrkande 4, 2000/01:Ju730,  2000/01:Ju913  yrkande
13,  2000/01:Ju930  yrkande  10 och 2000/01:Ju933
yrkande 17.


Reservation 13 (m, kd, c, fp)


11. Resursfrågor


Riksdagen   avslår   motionerna    2000/01:Ju11
yrkandena  1,  4  och 5, 2000/01:Ju12 yrkande  3,
2000/01:Ju14 yrkande 2 och 2000/01:Ju410.


Reservation 14 (m, kd, c)


12. Besöksförbud


Riksdagen avslår  motion 2000/01:Ju15 yrkandena
2 och 3.


Reservation 15 (m, fp)


13. Unga brottsoffer


Riksdagen avslår motionerna  2000/01:Ju812  och
2000/01:Ju904.


Reservation 16 (fp)


14. Målsägandens rätt att yttra sig


Riksdagen   avslår   motionerna   2000/01:Ju911
yrkande 18 och 2000/01:Ju930 yrkande 12.


Reservation 17 (m)














Stockholm den 24 april 2001




På justitieutskottets vägnar




Fredrik Reinfeldt




Följande   ledamöter   har  deltagit  i  beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar  Johnsson  (s),  Märta
Johansson   (s),  Margareta  Sandgren  (s),  Ingemar
Vänerlöv  (kd),   Ann-Marie   Fagerström  (s),  Maud
Ekendahl   (m),   Helena  Zakariasén   (s),   Morgan
Johansson   (s),  Yvonne   Oscarsson   (v),   Ragnwi
Marcelind (kd),  Jeppe  Johnsson (m), Kia Andreasson
(mp),  Gunnel Wallin (c),  Anita  Sidén  (m),  Sture
Arnesson (v) och Staffan Werme (fp).


Redogörelse för ärendet






Ärendet och dess beredning




Våren 1995  föreslog  utskottet  i sitt av riksdagen
godkända   betänkande   (bet.   1994/95:JuU13)   ett
tillkännagivande om att det behövdes  en utvärdering
av  de  åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet
under den senaste tioårsperioden.


Regeringen beslutade i juni samma år att tillkalla
en  särskild  utredare  med  uppgift  att  genomföra
utvärderingen.   Utredningen,   som   antog   namnet
Brottsofferutredningen,  redovisade  sitt uppdrag  i
betänkandet  Brottsoffer - Vad har gjorts?  Vad  bör
göras?     (SOU    1998:40).     Betänkandet     har
remissbehandlats,  och  en sammanställning av svaren
finns   tillgänglig  i  Justitiedepartementet   (dnr
Ju98/1237).


Vissa av utredningens förslag har redan behandlats
i andra sammanhang.  Detta gäller bl.a. höjningen av
avgiften  till  brottsofferfonden,  som  genomfördes
våren 1999 (bet. 1998/99:FiU27, JuU4y).


Regeringens  förslag  i  detta  ärende  bygger  på
Brottsofferutredningens     övriga    förslag    och
remissbehandlingen av dem.


Lagrådet hade i sitt yttrande  över  de  framlagda
förslagen ingen erinran mot dem.


Regeringens lagförslag finns i bilaga 2.


I   detta   betänkande  behandlar  utskottet  dels
regeringens proposition, dels de motioner som väckts
med anledningen av den, dels ett antal motioner från
den  allmänna motionstiden  år  2000  och  dels  ett
motionsyrkande   som   väckts   med   anledning   av
regeringens   proposition  Ny  socialtjänstlag  m.m.
(prop. 2000/01:80).




Propositionens huvudsakliga innehåll




Propositionen behandlar  åtgärder  för att förbättra
stödet till dem som utsatts för brott.


Det  föreslås  att  rätten  till målsägandebiträde
utvidgas genom att begränsningen  till  brott enligt
brottsbalken i 1 § punkt 3 lagen (1988:609) om måls-
ägandebiträde tas bort. Genom en sådan ändring  blir
det möjligt för domstolen att i alla mål som kan  ge
fängelse  pröva om förutsättningarna för förordnande
av  målsägandebiträde   är   uppfyllda.   Det   blir
exempelvis  möjligt  för  en  domstol  att  förordna
målsägandebiträde vid överträdelse av besöksförbud.


Socialtjänsten  har  en viktig roll att fylla  när
det gäller samhällets stöd till brottsoffer. För att
lyfta fram och förtydliga  detta ansvar föreslås att
socialtjänstlagen (1980:620) kompletteras så att det
klart framgår att socialtjänsten  har ett ansvar för
alla kommuninnevånare som har utsatts  för brott och
som behöver stöd och hjälp.


I  propositionen  behandlas,  utöver de föreslagna
lagändringarna, även andra åtgärder  som  regeringen
bedömer  nödvändiga  för  att förbättra stödet  till
brottsoffer.   Bland  annat  redovisas   ett   antal
förordningsändringar  som regeringen avser genomföra
för  att  ytterligare  förbättra  informationen  och
stödet till brottsoffer.  Vidare  aviseras ett antal
myndighetsgemensamma     och     myndighetsspecifika
uppdrag. Regeringen presenterar även en strategi för
det fortsatta brottsofferarbetet.


Lagändringarna  föreslås träda i kraft  den  1  juli
2001.


Reservationer
Utskottets    förslag    till   riksdagsbeslut   och
ställningstaganden     har    föranlett     följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag  till  riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.




1. Strategi för stödet till brottsoffer
(punkt 2)




av  Fredrik  Reinfeldt  (m),  Maud Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag under  punkt 2 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen  tillkännager med anledning av  motionerna
2000/01:Ju13  yrkande  1  och 2000/01:Ju14 yrkande 1
och med avslag på motionerna  2000/01:Ju12 yrkandena
1 och 2, 2000/01:Ju914 yrkande  5 samt 2000/01:Ju933
yrkande  21  som sin mening för regeringen  vad  som
anförs i reservation 1.


Ställningstagande




Vi vill understryka vikten av att arbetet med att ge
brottsoffer stöd  och skydd tar som utgångspunkt att
rättsstaten fungerar.  Målet för rättsväsendet är ju
att minska brottsligheten  och  öka  tryggheten  för
medborgarna.  De  brister  som  finns  i dag är till
största  delen  ett resultat av bristande  resurser.
Handläggningstiderna  inom  polisen  liksom den låga
uppklarningsprocenten är exempel på detta.


För  att  komma  till  rätta med problemen  behövs
emellertid  inte  bara  ökade   resurser.   I  varje
avseende   bör   brottsoffrens   situation  särskilt
beaktas. Vid utformningen av olika  styrdokument  på
rättsväsendets   område  bör  således  brottsoffrens
perspektiv  alltid   ägnas  särskild  uppmärksamhet.
Vidare  måste lagstiftningen  i  högre  utsträckning
utgå   från    brottsoffrens    behov    av   skydd.
Verkställigheten av fängelsestraff får inte  ske  på
ett  sätt  som  äventyrar brottsoffrens tilltro till
samhället.


När det gäller  arbetet  med stöd till brottsoffer
vill vi också understryka att  brottsoffren knappast
kan betraktas som en enhetlig grupp  med helt igenom
likartade intressen.


Det  bör  ankomma  på  regeringen  att beakta  det
anförda  i  det fortsatta arbetet med att  förbättra
situationen för brottsoffren.


Vi ställer  oss  alltså  bakom motionerna Ju13 och
Ju14 i dessa delar. Övriga motioner  i  här aktuella
delar  bör däremot inte föranleda någon åtgärd  från
riksdagens sida.


2. Strategi för stödet till brottsoffer
(punkt 2)


av Ingemar  Vänerlöv  (kd)  och  Ragnwi Marcelind
(kd).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag under  punkt 2 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen  tillkännager  med  anledning  av   motion
2000/01:Ju914 yrkande 5 och med avslag på motionerna
2000/01:Ju12 yrkandena 1 och 2, 2000/01:Ju13 yrkande
1,  2000/01:Ju14 yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande
21 som  sin  mening  för regeringen vad som anförs i
reservation 2.


Ställningstagande




Vi anser att arbetet med att stödja brottsoffren bör
inriktas  på att se till  att  Sverige  följer  FN:s
deklaration   om  brottsoffrens  rättigheter.  Denna
fråga bör analyseras  noggrant. Regeringen bör ges i
uppdrag att tillsätta en  utredning  med uppgift att
göra  en  sådan analys och vid behov återkomma  till
riksdagen med förslag till lagändringar.


Vi ställer  oss  alltså bakom motion Ju914 i denna
del. Övriga här aktuella motionsyrkanden bör däremot
inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.




3. Strategi för stödet till brottsoffer
(punkt 2)




av Gunnel Wallin (c).


Förslag till riksdagsbeslut




Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen  tillkännager   med  anledning  av  motion
2000/01:Ju12 yrkandena 1 och  2  samt  med avslag på
motionerna   2000/01:Ju13  yrkande  1,  2000/01:Ju14
yrkande 1, 2000/01:Ju914 yrkande 5 och 2000/01:Ju933
yrkande 21 som  sin  mening  för  regeringen vad som
anförs i reservation 3.


Ställningstagande




Enligt min mening kan behovet av samverkan  i  fråga
om  stödet  till brottsoffren inte nog understrykas.
Det behövs också  en nollvision för våld mot kvinnor
och  barn. Strategin  för  stödet  till  brottsoffer
behöver  ges  en tydligare inriktning i dessa delar.
Det  saknas  anledning   att  vänta  till  dess  att
regleringsbreven för år 2002  skall beslutas med att
ge  Rikspolisstyrelsen m.fl. myndigheter  i  uppdrag
att verka för ökad samverkan. Riksdagen bör redan nu
besluta  att  ge  regeringen  i uppdrag att fatta de
besluten.


Det  anförda  innebär  att jag ställer  mig  bakom
motion  Ju12  i  dessa delar.  Övriga  här  aktuella
motionsyrkanden bör  däremot  inte  föranleda  någon
åtgärd från riksdagens sida.


4. Strategi för stödet till brottsoffer
(punkt 2)


av Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen   tillkännager  med  anledning  av  motion
2000/01:Ju933   yrkande   21   samt  med  avslag  på
motionerna   2000/01:Ju12   yrkandena   1   och   2,
2000/01:Ju13 yrkande 1, 2000/01:Ju14  yrkande  1 och
2000/01:Ju914   yrkande   5   som   sin  mening  för
regeringen vad som anförs i reservation 4.


Ställningstagande




Jag  anser att frågan om bemötandet av  brottsoffret
är av  central betydelse i arbetet med att förbättra
situationen  för  brottsoffren,  och bemötandefrågan
borde ha fått större utrymme i brottsofferstrategin.
Brottsoffren   måste   helt  enkelt  få   samhällets
reservationslösa uppmärksamhet  och stöd. Regeringen
bör därför ges i uppdrag att beakta  detta  särskilt
vid utformningen av alla de uppdrag till myndigheter
som aviseras i propositionen.


Det  anförda  innebär  att  jag  ställer mig bakom
motion  Ju933  i  denna  del.  Övriga  här  aktuella
motionsyrkanden  bör  däremot  inte föranleda  någon
åtgärd från riksdagens sida.




5. Målsägandebiträde och stödperson (punkt 3)




av Gunnel Wallin (c) och Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag  under punkt 3 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen tillkännager med anledning  av  motionerna
2000/01:So545 yrkande 16 och 2000/01:A812 yrkande 23
samt med avslag på motion 2000/01:Ju13 yrkande 4 som
sin   mening   för   regeringen  vad  som  anförs  i
reservation 5.


Ställningstagande




Vi   anser  att  det  bör  vara   en   uppgift   för
rättsväsendet  att  också  verka för att målsäganden
ges  stöd  som  är  kurativt.  En   stödperson   som
förordnats   av   rätten  skulle  kunna  utgöra  ett
värdefullt   komplement    till    det    stöd   ett
målsägandebiträde kan ge. Regeringen bör därför  ges
i  uppdrag  att  återkomma  till  riksdagen  med ett
lagförslag som tillgodoser det anförda.


Det  anförda  innebär  att  vi  ställer  oss bakom
motionerna  So545  och  A812  i  här aktuella delar.
Motion Ju13 i denna del bör däremot  inte  föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.


6. Socialtjänsten och brottsoffren (punkt 5)


av Kia Andreasson (mp) och Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag under punkt  5 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen  antar  regeringens  förslag  till  lag om
ändring   i  socialtjänstlagen  (1980:620)  med  den
ändringen att  ordet  "bör"  i 8 a § första meningen
byts ut mot ordet "skall". Därmed bifaller riksdagen
motionerna  2000/01:Ju15  yrkande   1,  2000/01:So53
yrkande  2,  2000/01:So450  yrkande 7, 2000/01:So502
och  2000/01:So505 samt avslår  motion  2000/01:Ju13
yrkande 3.


Ställningstagande




Som framgår av propositionen har intentionerna bakom
lagändringen  våren  1998  inte  till  fullo  slagit
igenom. Vi anser därför att tiden nu får anses mogen
att  ytterligare  skärpa  kraven  på socialtjänsten.
Detta  bör  ske  så  att socialtjänsten  åläggs  ett
tydligare ansvar på det  sätt  som  framgår  av vårt
lagförslag.   I   fråga  om  motion  Ju13  delar  vi
majoritetens uppfattning.




7. Information till brottsoffer (punkt 6)




av Ingemar Vänerlöv  (kd), Ragnwi Marcelind (kd),
Gunnel Wallin (c) och Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag  under punkt 6 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen tillkännager med anledning  av  motionerna
2000/01:Ju11  yrkande  3,  2000/01:Ju12  yrkande  4,
2000/01:Ju13  yrkande  2 och 2000/01:Ju15 yrkande  5
som  sin  mening för regeringen  vad  som  anförs  i
reservation 7.


Ställningstagande




Vi anser att  informationen  till brottsoffren måste
förbättras. Det behövs flera olika åtgärder.


När polisen kommer i kontakt  med  ett brottsoffer
bör man fråga om han eller hon vill komma  i kontakt
med  en brottsofferjour eller liknande organisation.
Detta  är  av  sådan vikt att polisen bör åläggas en
skyldighet att göra detta. På detta sätt slipper man
ifrån det problem  med sekretess som uppkommer ifall
polisen  skulle  åläggas  att  i  stället  informera
stödorganisationer om brottsoffret.


När  det  gäller  åklagarna  anser  vi  att  deras
kontakter med målsägandena  före  rättegången  måste
stramas  upp.  Målsägandena måste få god information
om  möjligheterna   till   skadestånd   och  om  hur
rättegången kommer att gå till.


En tydligare reglering i dessa frågor bör  införas
i  förundersökningskungörelsen.  Det får ankomma  på
regeringen att vidta åtgärder med  anledning  av det
anförda.


8. Utbildning för personal inom
rättsväsendet (punkt 7)


av  Ingemar  Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)
och Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets  förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen tillkännager med  anledning  av motionerna
2000/01:Ju15  yrkande  6,  2000/01:Ju912 yrkande  2,
2000/01:Ju913 yrkande 3 och  2000/01:A812 yrkande 19
som  sin  mening för regeringen  vad  som  anförs  i
reservation 8.


Ställningstagande




Vi vill understryka  utbildningens betydelse när det
gäller bemötandet av brottsoffer.  De  åtgärder  som
aviseras  är  inte tillräckliga. De som arbetar inom
rättsväsendet och  möter  brottsoffer i sitt dagliga
arbete är företrädesvis poliser  och jurister. Dessa
yrkesgrupper måste därför redan i  sin grundläggande
utbildning få erforderliga kunskaper för att på rätt
sätt kunna bemöta människor som utsatts  för  brott.
Här brister det enligt vår mening i dag.


Vi  anser  mot  denna  bakgrund  att brottsoffrens
situation bör genomsyra hela polisutbildningen.  När
det  gäller  juristutbildningen bör examensordningen
ses  över  med  inriktning   på   att   lyfta   fram
brottsoffrens situation.


Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder  i
enlighet med det anförda.




9. Brott mot barn (punkt 8)




av  Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud  Ekendahl  (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets  förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen tillkännager med  anledning  av motionerna
2000/01:Ju11 yrkande 2 och 2000/01:Ju927  yrkande  6
samt   med   avslag   på  motionerna  2000/01:Ju224,
2000/01:Ju918,     2000/01:Ju921      yrkande     4,
2000/01:Ju923 och 2000/01:Ju924 som sin  mening  för
regeringen vad som anförs i reservation 9.


Ställningstagande




Vi  har tidigare understrukit vikten av att reglerna
om förhör  med  barn  ändras  så  att  barn  i högre
utsträckning kan förhöras vid fler än ett tillfälle.
Vi  anser  det  därför  glädjande  att Kommittén mot
barnmisshandel   lagt   fram  ett  sådant   förslag.
Emellertid har det nu gått  ett  år  sedan förslaget
lades  fram,  och  i  propositionen  aviseras  ingen
ändring  av  förundersökningskungörelsen.   Mot  den
bakgrunden   anser   vi  att  riksdagen  nu  bör  ge
regeringen i uppdrag att  genomföra  den ändring som
kommittén föreslagit.


Vi  ställer oss alltså bakom motionerna  Ju11  och
Ju927 i här aktuella delar. Motionerna Ju224, Ju918,
Ju923 och  Ju924 samt motion Ju921 i här aktuell del
bör däremot  inte  nu  föranleda  någon  åtgärd från
riksdagen sida.


10. Brott mot barn (punkt 8)


av Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen  tillkännager  med anledning av motionerna
2000/01:Ju224 och 2000/01:Ju918  samt  med avslag på
motionerna  2000/01:Ju11  yrkande  2,  2000/01:Ju921
yrkande   4,   2000/01:Ju923,   2000/01:Ju924    och
2000/01:Ju927   yrkande   6   som   sin  mening  för
regeringen vad som anförs i reservation 10.


Ställningstagande




Jag  anser att bekämpningen av barnmisshandel  måste
intensifieras. Det är därför glädjande att Kommittén
mot  barnmisshandel   lagt  fram  flera  förslag  på
området. Förslagen har  dock  legat  på  regeringens
bord  i ett år. Jag anser därför att regeringen  bör
ges  i  uppdrag   att   skynda   på  beredningen  av
kommitténs  förslag.  Kommitténs  förslag   avseende
rutiner     för     anmälningar    enligt    71    §
socialtjänstlagen  bör   i   det   sammanhanget  ges
särskild prioritet.


Det  anförda  innebär  att jag ställer  mig  bakom
motionerna  Ju918  och Ju224.  Övriga  här  aktuella
motioner bör inte nu  föranleda  någon  åtgärd  från
riksdagens sida.




11. Brottsskadeersättning (punkt 9)




av  Fredrik  Reinfeldt  (m),  Maud  Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag under punkt  9 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen   tillkännager  med  anledning  av  motion
2000/01:Ju906  yrkande  1  och  med avslag på motion
2000/01:Ju922 som sin mening för  regeringen vad som
anförs i reservation 11.


Ställningstagande




Den  som  själv utsätter sig för en kalkylerad  risk
genom  att  åta   sig  exempelvis  militära  uppdrag
utomlands   bör   inte    vara    berättigad    till
brottsskadeersättning.  Den  som  drabbas  av  brott
under sådana uppdrag bör ersättas i annan ordning.


Vi noterar att Brottsoffermyndigheten i sin praxis
gett  uttryck  för  den uppfattning vi nu redovisat.
För  att säkerställa att  ersättning  framöver  inte
betalas ut i sådana fall anser vi att detta bör slås
fast i brottsskadelagen. Regeringen bör därför ges i
uppdrag   att   utreda  frågan  och  återkomma  till
riksdagen med ett  lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.


Det  anförda innebär  att  vi  ställer  oss  bakom
motion Ju906  i  denna  del.  Motion  Ju922 bör inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.


12. Brottsskadeersättning (punkt 9)


av Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen  tillkännager  med  anledning  av   motion
2000/01:Ju922 och med avslag på motion 2000/01:Ju906
yrkande  1  som  sin  mening  för regeringen vad som
anförs i reservation 12.


Ställningstagande




Jag     anser     att    det    är    viktigt    att
Brottsoffermyndigheten   följer  de  avgöranden  som
meddelas av domstolarna i  fråga  om  skadestånd. Om
Brottsoffermyndigheten    gör    bedömningen     att
brottsskadeersättningen bör bestämmas till ett lägre
belopp  än  vad  domstolarna  dömt  ut  i skadestånd
innebär   det   på   sikt   att   den  trygghet  som
myndighetens avgöranden syftar till att upprätthålla
i stället urholkas.


Mot denna bakgrund anser jag att  det  finns  skäl
att utreda frågan om hur brottsskadeersättningen bör
bestämmas.  Målsättningen bör vara att bedömningarna
blir mer lika dem som görs i domstolarna.


Det anförda  innebär  att  jag  ställer  mig bakom
motion  Ju922.  Motion  Ju906 i här aktuell del  bör
inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.




13. Vittnesstöd (punkt 10)




av Fredrik Reinfeldt (m),  Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind  (kd),  Jeppe
Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén  (m)
och Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen  tillkännager  med anledning av motionerna
2000/01:Ju15 yrkande 4, 2000/01:Ju730, 2000/01:Ju913
yrkande   13,   2000/01:Ju930    yrkande    10   och
2000/01:Ju933   yrkande   17   som  sin  mening  för
regeringen vad som anförs i reservation 13.


Ställningstagande




Många  gånger  är  det  uppgifter från  vittnen  som
fäller avgörandet i brottmål. Att människor vill och
vågar  vittna  är därför av  central  betydelse  för
rättsväsendets funktion. Som exempel på åtgärder som
skulle kunna vidtas vill vi anföra följande.


De vittnen som  utsatts  för  hot  är  enligt  vår
uppfattning  inte  hjälpta  av  den  i  och  för sig
värdefulla   verksamheten   med  vittnesstöd.  Dessa
vittnen  måste  ges ett annat stöd.  Det  nationella
handlingsprogrammet som Rikspolisstyrelsen lagt fram
är  ett  steg  i  rätt   riktning.   Regeringen  bör
emellertid  ges  i  uppdrag  att vid beredningen  av
programmet beakta att de vittnen som utsatts för hot
i  vissa fall kan behöva få en  särskild  stödperson
utsedd av domstolen i det mål där vittnesmålet skall
lämnas.


En   annan   åtgärd  som  skulle  kunna  förbättra
situationen för vittnen är särskilda väntrum. Även i
övrigt bör en anpassning av domstolarnas lokaler ske
till bevispersonernas  särskilda behov av skydd. Det
arbete som bedrivs är inte  tillräckligt. En separat
översyn   av   samtliga   domstolars   lokaler   bör
genomföras. Målsättningen skall  vara  att  samtliga
domstolar   kan   erbjuda   särskilda   väntrum  för
bevispersoner. Behovet av säkerhetsåtgärder  i fråga
om sådana lokaler bör också ses över. Regeringen bör
alltså ges i uppdrag att genomföra en samlad översyn
av lokalernas utformning inom domstolsväsendet.


Slutligen  anser  vi  att  det  i  och  för sig är
glädjande  att  regeringen  redovisat en målsättning
när     det     gäller     vittnesstödsverksamheten.
Målsättningen   bör  emellertid   vara   att   sådan
verksamhet skall  finnas  vid  alla  tingsrätter och
hovrätter inom ett år och inte som regeringen anfört
inom  tre  år. Riksdagen bör därför ge regeringen  i
uppdrag  att   i   stället  arbeta  utifrån  den  nu
redovisade målsättningen.




14. Resursfrågor (punkt 11)




av Fredrik Reinfeldt  (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi  Marcelind  (kd), Jeppe
Johnsson  (m), Gunnel Wallin (c) och Anita  Sidén
(m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen tillkännager  med  anledning av motionerna
2000/01:Ju11  yrkandena  1,  4 och  5,  2000/01:Ju12
yrkande 3, 2000/01:Ju14 yrkande  2 och 2000/01:Ju410
som  sin  mening  för regeringen vad  som  anförs  i
reservation 14.


Ställningstagande




Ett väl fungerande  rättsväsende är det bästa sättet
att   ge  brottsoffren  stöd   samtidigt   som   det
förebygger nya brott. Vi vill därför understryka att
en satsning på rättsväsendet också är en satsning på
brottsoffren. För att exempelvis polisen skall kunna
ta sig  tid  att  bemöta  brottsoffren  på rätt sätt
krävs att antalet poliser är tillräckligt.


När  det sedan gäller de åtgärder som är  särskilt
inriktade  på  att  åstadkomma  ett bättre stöd till
brottsoffer anser vi att regeringens  beräkningar  i
propositionen  är väl återhållsamma. Särskilt gäller
detta verksamheten med vittnesstöd. Denna verksamhet
befinner sig i ett  uppbyggnadsskede,  och  det  kan
inte  accepteras  att den äventyras av otillräckliga
resurser. Också kommunerna  kommer  att behöva ökade
anslag med anledning av den tydligare  regleringen i
socialtjänstlagen. Här vill vi påpeka att syftet med
lagändringen  ju rimligen måste vara att  kommunerna
skall göra något mer än vad de redan gör.


Kostnaderna   för    dem    som   fått   fingerade
personuppgifter bör inte belasta polisens anslag.


Regeringen  bör  ges  i  uppdrag  att  beakta  det
anförda i det fortsatta budgetarbetet.




15. Besöksförbud (punkt 12)




av  Fredrik  Reinfeldt (m),  Maud  Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson  (m),  Anita Sidén (m) och Staffan
Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  12
borde ha följande lydelse:


Riksdagen  tillkännager   med  anledning  av  motion
2000/01:Ju15 yrkandena 2 och  3  som  sin mening för
regeringen vad som anförs i reservation 15.


Ställningstagande




Kvinnor  som utsatts för våld och hot måste  få  ett
bättre skydd.  En  åtgärd  som  förtjänar att lyftas
fram i det sammanhanget är möjligheterna att meddela
besöksförbud. Ett sätt att förbättra  skyddet skulle
kunna  vara  att  göra  det  möjligt  att  låta  ett
besöksförbud gälla en viss del av en kommun.


För  att  motverka det välkända problemet att  den
som ålagts besöksförbud inte respekterar det bör det
också vara möjligt att ställa den som brutit mot ett
sådant förbud under elektronisk övervakning.


Frågor om besöksförbud  är visserligen föremål för
överväganden  i Justitiedepartementet.  Förra  våren
lämnades  dock beskedet  att  inriktningen  var  att
översynen skulle  vara  klar  under  år 2000 och ett
förslag lämnas till riksdagen under år 2001. Av allt
att döma ser det nu inte ut att lämnas  något sådant
förslag under detta år. Mot den bakgrunden anser att
jag    att    riksdagen    nu    bör    uttala   att
beredningsarbetet bör skyndas på.




16. Unga brottsoffer (punkt 13)




av Staffan Werme (fp).


Förslag till riksdagsbeslut




Jag  anser  att  utskottets  förslag under punkt  13
borde ha följande lydelse:


Riksdagen tillkännager med anledning  av  motionerna
2000/01:Ju812  och 2000/01:Ju904 som sin mening  för
regeringen vad som anförs i reservation 16.


Ställningstagande




Jag anser att hänsyn  även bör tas till brottsoffren
när det gäller vilka mål  som  skall  handläggas med
förtur.  Som  Kommittén  mot  barnmisshandel  funnit
finns   det  skäl  att  låta  kravet   på   skyndsam
handläggning  under  förundersökning gälla även fall
där målsäganden är under  18  år.  Enligt min mening
bör man emellertid ta steget fullt ut och införa ett
krav  på  att handläggningen sker skyndsamt  även  i
domstolarna.  Riksdagen  bör ge regeringen i uppdrag
att komplettera kommitténs  uppdrag  i  enlighet med
det anförda.




17. Målsägandens rätt att yttra sig (punkt 14)




av  Fredrik  Reinfeldt  (m),  Maud Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).


Förslag till riksdagsbeslut




Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:


Riksdagen tillkännager med anledning  av  motionerna
2000/01:Ju911  yrkande 18 och 2000/01:Ju930  yrkande
12 som sin mening  för  regeringen  vad som anförs i
reservation 17.


Ställningstagande




Vi  anser  att balansen i rättegången mellan  å  ena
sidan den tilltalade och å andra sidan åklagaren och
brottsoffret kräver att målsäganden ges ett särskilt
utrymme att agera.


Regeringen  bör ges i uppdrag att utreda frågan om
hur  en  rätt  för  målsägande  att  yttra  sig  bör
regleras  och  återkomma   till  riksdagen  med  ett
lagförslag med den inriktning vi nu förordat.


Särskilt yttrande






Information till brottsoffer (punkt
6)




Fredrik  Reinfeldt  (m), Maud  Ekendahl  (m),  Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:




Brottsofferjourerna spelar  en viktig roll i arbetet
med att ge brottsoffer det stöd  de så väl behöver i
en  många gånger svår situation. På  alltfler  orter
har  brottsofferjourer   byggts  upp  med  hjälp  av
engagerat frivilligarbete. Verksamheten har på många
håll blivit en stor tillgång för polis och domstolar
i  deras  arbete med att stödja  brottsoffer.  Detta
arbete har  på  ett  kraftfullt  sätt  visat  på  de
ideella  organisationernas betydelse och möjligheter
att arbeta på ett fritt och obundet sätt.


Ett förtroendefullt  samarbete  mellan  polis  och
brottsofferjourerna  är  givetvis  av  allra största
betydelse  när  det gäller att åstadkomma  ett  gott
stöd till brottsoffren.  I  det sammanhanget vill vi
understryka att polisen har en  nyckelroll  när  det
gäller  att  sprida information till brottsoffren om
möjligheterna  att  erhålla  stöd.  Vi är emellertid
inte  beredda  att  nu  förorda  en  mer  detaljerad
författningsreglering av polisens agerande  gentemot
målsägandena. Vi har därför valt att inte ställa oss
bakom  motionerna  Ju11,  Ju12, Ju13 och Ju15 i  här
aktuella delar.


Bilaga 1




Förteckning över behandlade förslag






Propositionen




I    proposition    2000/01:79    har     regeringen
(Justitiedepartementet)   föreslagit  att  riksdagen
antar regeringens förslag till




1.   lag   om   ändring   i   lagen  (1988:609)   om
målsägandebiträde,




2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).




Följdmotioner




2000/01:Ju11 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):




1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om ett kontinuerligt
ekonomiskt stöd till vittnesstödsverksamheten.




2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  barn  som
brottsoffer.




3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs  om  polisens
informationsskyldighet.




4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad i motionen  anförs  om  socialnämndens
behov av ökade ekonomiska resurser.




5. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen anförs om ersättning till
enskild som fått fingerade personuppgifter.




2000/01:Ju12 av Gunnel Wallin m.fl. (c):




1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om nödvändigheten av
att införa  en  "nollvision"  för våld mot kvinnor
och barn.




2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  vikten  av  att
polis,   åklagare,   domstolar,  kriminalvård  och
hälso-  och  sjukvård arbetar  gemensamt  för  att
skydda och stötta brottsoffren.




3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  en  statlig
administrativ     hjälp     till     de    ideella
organisationerna i deras arbete med vittnesstödet.




4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om insatser för att
förbättra informationen till brottsoffren.




2000/01:Ju13 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):




1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att utgångspunkter
för en strategi  för stödet till brottsoffer skall
utformas.




2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av
ytterligare             förändringar             i
förundersökningskungörelsen (1947:948) i syfte att
öka brottsoffrens delaktighet i rättsprocessen.




3.  Riksdagen  beslutar att andra meningen i 8 a § i
regeringens  förslag   till   lag   om  ändring  i
socialtjänstlagen     (1980:620)    skall    lyda:
Socialnämnden  bör  härvid   särskilt  beakta  att
kvinnor, barn och ungdomar som  är eller har varit
utsatta  för våld eller andra övergrepp  i  hemmet
kan  vara i  behov  av  stöd  och  hjälp  för  att
förändra sin situation.




4.  Riksdagen   beslutar   om  införande  av  en  ny
bestämmelse  1  a § av följande  lydelse  i  lagen
(1988:609) om målsägandebiträde:  Har efterlevande
make,  sambo,  bröstarvinge,  fader,  moder  eller
syskon  till  någon  som  dödats  genom brott  med
hänsyn  till  sina  personliga förhållanden  eller
andra     omständigheter      behov     av     ett
målsägandebiträde   skall   ett   sådant   biträde
förordnas när förundersökningen har  inletts.  För
ett  förordnande  enligt  denna  paragraf gäller i
övrigt    samma    bestämmelser   som   för    ett
målsägandebiträde åt en målsägande.




2000/01:Ju14 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):




1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om betydelsen av en
fungerande rättsstat för att bistå brottsoffer.




2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om betydelsen av
tillräckliga     resurser    för    rättsväsendets
brottsofferbemötande.




2000/01:Ju15 av Johan Pehrson (fp):




1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att ordet "bör"  i
8  a  §  socialtjänstlagen  (1980:620) ersätts med
"skall" i den av regeringen föreslagna lydelsen.




2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad  i  motionen   anförs   om   utvidgat
besöksförbud.




3. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om överträdelser  av
besöksförbud.




4. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av
vittnesstöd.




5. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om informationen från
polis till stödorganisationer.




6.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
brottsofferperspektivet     måste    ges    större
uppmärksamhet       i       polis-      respektive
juristutbildningen.


Motion väckt med anledning av
proposition 2000/01:80




2000/01:So53 av Lotta Nilsson Hedström och Kerstin-
Maria Stalin (mp):




2. Riksdagen beslutar att ersätta
ordet bör med skall när det gäller
socialnämndens åtaganden gentemot
brottsoffer och misshandlade
kvinnor.




Motioner från allmänna motionstiden




2000/01:Ju224 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, m, v,
kd, fp, mp):




1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  barn  i
familjer   där   misshandel    förekommer    måste
synliggöras genom förbättrade rutiner mellan polis
och socialtjänst.




2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  utbildning  i
hur  man  hanterar barn i sådana situationer måste
förbättras.




2000/01:Ju410 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att   staten   skall   finansiera   utbildning   och
ersättning för vittnesstöd  i  enlighet  med vad som
anförs i motionen.




2000/01:Ju730 av Bertil Persson (m):




1.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs  om  bättre skydd för
hotade vittnen.




2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  obligatorisk
information om vittnesstöd.




3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om skilda väntrum för
parternas vittnen.




2000/01:Ju812 av Yvonne Ångström (fp):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att snarast möjligt se över
reglerna   om  förtursbehandling  av  mål  med  unga
målsägande.




2000/01:Ju903 av Mikael Oscarsson (kd):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att se över stödet till
brottsoffer.




2000/01:Ju904 av Elizabeth Nyström och Jan-Evert
Rådhström (m):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs om särskilda bestämmelser för
unga brottsoffer.




2000/01:Ju906 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman
(m):




1.  Riksdagen  begär   att  regeringen  lägger  fram
förslag   till   ändring  och   förtydligande   av
brottsskadelagen i  enlighet  med vad som anförs i
motionen.




2000/01:Ju908 av Stefan Hagfeldt (m):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om en stärkt  ställning  för
brottsoffer.




2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m):




18.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag om ändring av rättegångsbalken i syfte att
bereda  målsägande  och  brottsoffer  en  rätt att
yttra  sig  under huvudförhandling i enlighet  med
vad som anförs i motionen.




2000/01:Ju912 av Sofia Jonsson (c):




2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om utbildning om
sexualiserat  våld för polisen, domstolsväsendets,
sjukvårdens   och    de   sociala   myndigheternas
anställda.




2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd):




3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av
utbildning  och  fortbildning för de grupper som i
sitt dagliga liv kommer i kontakt med brottsoffer.




13. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i motionen anförs om utformningen  av
domstolarnas lokaler.




2000/01:Ju914 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):




5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att det nationella
brottsofferskyddet    måste    kompletteras    med
internationella åtgärder.




2000/01:Ju918 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, m, v,
kd, fp, mp):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ökad forskning, kunskap och
information angående barnmisshandel.




2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c):




4.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  kraftfulla
åtgärder mot brott riktade mot barn.




2000/01:Ju922 av Lennart Kollmats (fp):




Riksdagen begär att  regeringen  lägger fram förslag
till  lösning  av  problemet  med  ersättning   till
brottsoffer.




2000/01:Ju923 av Monica Green m.fl. (s):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om arbetet för att motverka
sexuellt utnyttjande av barn.




2000/01:Ju924 av Margareta Israelsson (s):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om barnet som brottsoffer.




2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m):




6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om   bättre
förutsättningar vid förhör med barn.




2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m):




3.   Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  avseende  ännu  icke  genomförda,  men av
Brottsofferutredningen                 föreslagna,
brottsofferstödjande åtgärder.




10.  Riksdagen  begär att regeringen återkommer  med
förslag med anledning  av  departementspromemorian
Ds 1995:1, Vittnen och målsäganden i domstol.




12.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag om ändring av rättegångsbalken i syfte att
bereda  målsägande  och brottsoffer  en  rätt  att
yttra sig under huvudförhandling.




2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp):




17. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om vittnesbiträden.




21.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som  sin
mening vad i motionen  anförs  om åtgärder för att
stärka brottsoffrens ställning.




2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp):




7.  Riksdagen  begär  att  regeringen   lägger  fram
förslag till ändring i 8 a § socialtjänstlagen.




2000/01:So502 av Birgitta Ahlqvist m.fl. (s):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om stöd och hjälp till kvinnor
som utsatts för våld.




2000/01:So505 av Ingrid Burman m.fl. (v):




Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   att   i   8  a  §
socialtjänstlagen byta ut ordet bör mot skall.




2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c):




16.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag    om    stödpersoner   för   att   stärka
brottsoffren under förundersökningen.




2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):




19. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att polis och
vårdpersonal  måste  få  den  utbildning   och  de
resurser som krävs för att klara av sina uppgifter
att    upprätta    ordning,   hjälpa   och   vårda
misshandlade kvinnor.




23. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om att de målsägande
som  vill   skall   kunna  få  en  stödperson  som
informerar  om rättegångsförfarandet  och  stöttar
inför konfrontationen med den åtalade.




Regeringens lagförslag