I proposition 1999/2000:107 Avgifterna för
insättningsgarantin och investerarskyddet m.m.
föreslår regeringen att riksdagen antar de förslag
till ändringar i lagen (1995:1571) m.fl. lagar som
lagts fram i propositionen. Regeringens förslag
återges i bilaga 1 och lagförslaget i bilaga 2.
Med anledning av propositionen har en motion väckts. Förslagen
i motionen återges i bilaga 1.
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens
förslag i proposition 1999/2000:107 till ändringar i
lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, lagen
(1999:158) om investerarskydd och lagen (1992:1610)
om finansieringsverksamhet.
Syftet med de föreslagna ändringarna av
insättningsgarantin och investerarskyddet är
huvudsakligen att avgiftssättningen i systemen skall
bli mer flexibel och därmed minimera onödiga
kostnader. I propositionen görs en genomgång av
institutens avgifter för insättningsgarantin. För
perioder då behållningen av avgiftsmedlen
understiger målsatt belopp föreslår regeringen att
Insättningsgarantinämnden skall fastställa den
sammanlagda avgiftens storlek inom ett visst
intervall. I propositionen konstateras att
regeringen inte föreslår någon ändring av
bestämmelsen som innebär att avgift för
insättningsgarantin skall betalas även när
avgiftsmedlen uppnått målet för behållningen.
Beträffande investerarskyddet föreslås bl.a. en
ändring av hur de individuella avgifterna skall
beräknas.
Regeringen föreslår också att vissa
finansieringsföretag skall få fortsätta att driva
verksamhet till utgången av år 2001 utan krav på
tillstånd. Detta sker genom en ändring i
övergångsbestämmelserna till lagen om
finansieringsverksamhet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 2001.
I betänkandet behandlar utskottet också en motion
som väckts med anledning av propositionen.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag och
avstyrker motionen.
I betänkandet finns två reservationer.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen
skall anta regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti,
2. lag om ändring i lagen (1999:158) om
investerarskydd,
3. lag om ändring i lagen
(1992:1610) om
finansieringsverksamhet.
Följdmotion
1999/2000:Fi53 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari
yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till
ändring av insättningsgarantin vad avser reglerna
för avgifter när behållna avgiftsmedel uppgår till
målsatt belopp i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag vad
avser investerarskyddet i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Utskottets överväganden
Insättningsgarantin
Gällande bestämmelser
Insättningsgarantin infördes den 1 januari 1996
genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
Enligt gällande regler skall institutens sammanlagda
årsavgift till garantisystemet motsvara 0,5 % av de
insättningar som omfattas av garantin. När den
samlade behållningen av avgifterna motsvarar 2,5 %
(i dagsläget ca 10 miljarder kronor) av de
garanterade insättningarna, skall avgiften sänkas
till 0,1 %. Avgiften till garantin är differentierad
mellan instituten. Denna differentiering baseras på
varje instituts kapitaltäckningsgrad. Ett instituts
avgift skall motsvara summan av institutets
garanterade insättningar multiplicerat med lägst 80
% och högst 120 % av det procenttal som tillämpas i
fråga om årsavgiften. Insättningsgarantinämnden
fastställer varje år hur stor avgift de enskilda
instituten skall betala.
Avgiftsuttaget när behållna
avgiftsmedel uppgår till målsatt
belopp
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen delar regeringens bedömning att
avgift för insättningsgarantin bör betalas
även när behållna avgiftsmedel uppgår till
2,5 % av de garanterade insättningarna och
avslår därmed motion Fi53 (m) yrkande 1.
Jämför reservation 1 (m, kd, fp).
Propositionen
När den samlade behållningen av avgifterna motsvarar
den målsatta nivån om 2,5 % av de garanterade
insättningarna skall avgiften, enligt gällande
regler, sänkas till 0,1 %. När insättningsgarantin
infördes anförde regeringen (prop. 1995/96:60 s. 99)
som skäl för att även långsiktigt ta ut avgifter
bl.a. att avgiften var att betrakta som en
ersättning för ett garantiåtagande under en viss
tidsperiod och därför skulle anses förbrukad när
denna tidsperiod förflutit, i likhet med en vanlig
försäkringspremie. Det anfördes vidare att ett
avgiftsuttag även efter det att den målsatta
behållningen uppnåtts hade den principiella fördelen
att det medgav att riskdifferentieringen av de
individuella avgifterna även fortsättningsvis
påverkade bankens beteende. Riksdagen beslutade i
enlighet med regeringens förslag (bet. 1995/96:NU7,
rskr. 1995/96:83).
I förevarande proposition anför regeringen att det
i och för sig, som vissa remissinstanser framfört,
kan ifrågasättas i vilken mån riskdifferentiering av
avgifterna i praktiken har någon påverkan på
institutens riskbenägenhet. Inom Regeringskansliet
pågår för närvarande beredning av Banklagskommitténs
huvudbetänkande (SOU 1998:160) Reglering och tillsyn
av banker och kreditmarknadsföretag.
Banklagskommittén har nyligen avlämnat sitt
slutbetänkande, (SOU 2000:66) Offentlig
administration av banker i kris, som är föremål för
remissbehandling. Arbetet med dessa betänkanden
innebär förnyade överväganden av systemets
förutsättningar och kan resultera bl.a. i förändrade
uppgifter för Insättningsgarantinämnden och
garantins fonderade medel. Regeringen anser därför
inte att det finns skäl att redan nu omvärdera de
överväganden om en långsiktig avgift som gjordes vid
insättningsgarantins införande. En eventuell
förändring av det långsiktiga avgiftsuttaget bör
således anstå i avvaktan på beredningen av nyss
nämnda betänkanden. Regeringen föreslår därför inte
någon ändring av gällande regler.
Motionen
I motion Fi53 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande 1
motsätter sig motionärerna att avgift tas ut efter
det att den målsatta nivån för fondmedlen uppnåtts.
Motionärerna anser inte att ett fortsatt
avgiftsuttag kan motiveras utifrån ett
försäkringsmässigt resonemang eftersom fondens
storlek i sig kan anses vara överdimensionerad i dag
i förhållande till den risk som i realiteten
existerar. Ett fortsatt avgiftsuttag innebär också
en konkurrensnackdel för svenska banker i
förhållande till många utländska banker som inte är
ålagda att betala motsvarande avgift. Motionärerna
delar således inte regeringens bedömning.
Utskottets ställningstagande
Inom Regeringskansliet pågår för närvarande
beredningen av Banklagskommitténs huvudbetänkande
och slutbetänkande. Som redovisats ovan kan detta
arbete resultera bl.a. i förändrade uppgifter för
Insättningsgarantinämnden och garantins fonderade
medel. En proposition i ämnet planeras att avlämnas
senast under första halvåret 2001. Mot denna
bakgrund anser utskottet, i motsats till
motionärerna, att det inte finns skäl att redan nu
omvärdera de överväganden om en långsiktig avgift
som gjordes vid insättningsgarantins införande.
Utskottet delar således regeringens bedömning att
det inte är lämpligt att föreslå någon ändring av
gällande regler. Av detta följer att motion Fi53 (m)
yrkande 1 avstyrks.
Förslaget i övrigt angående
insättningsgarantin
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bifaller regeringens förslag och
delar regeringens bedömningar.
Propositionen
I propositionen anförs att en behållning på 2,5 % av
det totala garanterade insättningsbeloppet snart är
uppnådd. Enligt Insättningsgarantinämndens
beräkningar kan det förväntas ske under år 2001.
Regeringen anser därför att det bör övervägas vilken
avgift som i framtiden bör tas ut om den målsatta
nivån återigen skulle underskridas. Regeringen anser
att avgiften för perioder då fonderade medel inte
uppgår till målet för behållningen bör göras mer
flexibel. Regeringen föreslår därför att
Insättningsgarantinämnden, under pe- rioder då de
behållna avgiftsmedlen inte uppgår till 2,5 % av de
garanterade insättningarna, skall fastställa den
sammanlagda avgiften till ett belopp som motsvarar
vad som krävs för att uppnå den nivån, dock lägst
0,1 % och högst 0,3 % av insättningarna. Förslaget
om en nedsättning av den avgift som skall tas ut
under perioder då behållna avgiftsmedel inte uppgår
till målsatt nivå aktualiserar frågan om vilket
intervall som är lämpligt för de avgifter som skall
tas ut från varje enskilt institut. Regeringen anser
det lämpligt att ha ett bredare intervall än det nu
gällande och föreslår därför att institutens
individuella avgift bör vara lägst 60 % och högst
140 % av det procenttal som tillämpas i fråga om
årsavgiften.
I propositionen gör regeringen även bedömningen
att en eventuell ändring av insättningsbegreppet i
lagen om insättningsgaranti bör avvakta beredningen
av Banklagskommitténs huvudbetänkande. Regeringen
gör vidare bedömningen att inbetalda avgifter även
fortsättningsvis bör placeras på räntebärande konto
i Riksgäldskontoret.
Regeringen anser att ändringarna i
insättningsgarantilagen bör vara i kraft det år
garantisystemet uppnår målsatt behållning första
gången. Det beräknas ske under år 2001. Regeringen
föreslår därför att ändringarna skall träda i kraft
den 1 januari 2001.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag och delar
regeringens bedömningar.
Investerarskyddet
Föreslagna ändringar av investerarskyddet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bifaller regeringens förslag om
ändringar i investerarskyddet och delar
regeringens bedömning. Riksdagen avslår
därmed motion Fi53 (m) yrkande 2. Jämför
reservation 2 (m, kd, fp).
Propositionen
Investerarskyddet infördes den 1 maj 1999 genom
lagen (1999:158) om investerarskydd. Det
administreras av Insättningsgarantinämnden och
nämnden anförtroddes också den närmare utformningen
av skyddet. Investerarskyddet finansieras genom
avgifter från de institut som tillhör skyddet. De
sammanlagda avgifterna skall motsvara vad som är
nödvändigt för en långsiktig finansiering av
skyddet. De skall även täcka
Insättningsgarantinämndens kostnader för att
administrera skyddet.
Insättningsgarantinämnden har i enlighet med 29 §
tredje stycket lagen om investerarskydd och 10 a §
förordningen (1996:595) med instruktion för
Insättningsgarantinämnden utformat finansieringen av
skyddet på så sätt att nämnden tar ut årliga
avgifter från instituten för administrationen av
skyddet samt i övrigt först när ett ersättningsfall
inträffat.
I propositionen anförs att det har visat sig att
den metod som används för fördelning av
administrationsavgifter är kostnadskrävande för
instituten att tillämpa. Regeringen anser att den
metod för fördelning av administrationskostnader som
torde vara den enklaste och minst kostnadskrävande
är att fördela nämndens kostnader lika mellan
instituten. Regeringen föreslår därför att det i 29
§ lagen om investerarskydd uttryckligen anges att
avgift för administrationskostnader får fördelas
lika mellan instituten.
Enligt nu gällande bestämmelser betalar samtliga
institut som tillhör investerarskyddet avgift för
administrationskostnader. I propositionen anförs att
samtliga institut, även institut utan skyddade
tillgångar, måste tillhöra skyddssystemet. Detta
följer av det bakomliggande direktivet om system för
ersättning till investerare. Instituten kan inte
bedriva värdepappersverksamhet på den europeiska
marknaden utan att tillhöra ett skyddssystem. I
propositionen anförs vidare att
Insättningsgarantinämnden även har vissa kostnader
för instituten utan skyddade tillgångar eftersom de
måste finnas registrerade hos myndigheten.
Regeringen anser därför att samtliga institut, även
de utan skyddade tillgångar, bör betala avgift för
administrationskostnader till nämnden.
I 29 § andra stycket lagen om investerarskydd
anges att institutens sammanlagda avgifter skall
motsvara vad som är nödvändigt för en långsiktig
finansiering av skyddet och för att täcka
Insättningsgarantinämndens administrationskostnader.
Som framgått ovan har nämnden utformat
finansieringen av skyddet på så sätt att nämnden tar
ut årliga avgifter från instituten för
administrationen av skyddet samt i övrigt först när
ett ersättningsfall inträffat. I propositionen
redovisas att Insättningsgarantinämnden har
ifrågasatt om kravet på långsiktighet i 29 § andra
stycket lagen om investerarskydd kan tolkas så att
nämnden är hänvisad till att fondera medel för
utbetalning av ersättningar från skyddet.
I förevarande proposition redovisar regeringen att
den gjorde vissa uttalanden när investerarskyddet
infördes om hur investerarskyddet skulle kunna
utformas (prop. 1998/99:30 s. 84 och 85, 88-90). Med
hänvisning till dessa uttalanden anser regeringen
att kravet på långsiktighet vad avser finansiering
av skyddet inte innebär att avgiftsmedel måste
fonderas. Mot denna bakgrund anser regeringen inte
att det finns skäl att föreslå någon ändring av den
ifrågavarande bestämmelsen.
Regeringen föreslår att ändringarna skall träda i
kraft den 1 januari 2001.
Motionen
I motion Fi53 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande 2
redovisar motionärerna att de vid införandet av
investerarskyddet motsatte sig den konstruktion som
riksdagsmajoriteten valde, och att de inte har
ändrat uppfattning. De motsätter sig därför de
föreslagna ändringarna av investerarskyddet.
Utskottets ställningstagande
Riksdagen har tidigare på förslag från utskottet
beslutat om införande av ett investerarskydd.
Investerarskyddet bygger på ett EG-direktiv (prop.
1998/99:30, bet. 1998/99:FiU15, rskr. 1998/99:131).
Utskottet anser, liksom regeringen, att det är
angeläget att göra avgiftssättningen mer flexibel så
att onödiga kostnader för instituten kan minimeras.
Utskottet tillstyrker således regeringens förslag
och delar regeringens bedömningar. Av detta följer
att utskottet avstyrker motion Fi53 (m) yrkande 2.
Lagen om finansieringsverksamhet
Ändrad övergångstid för vissa
finansieringsföretag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bifaller regeringens förslag.
Propositionen
Lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet trädde
i kraft den 1 januari 1994. I lagen finns
bestämmelser som reglerar sådan
finansieringsverksamhet som drivs av
finansieringsföretag som inte är banker. Lagen
innehåller enhetliga regler för sådana kreditföretag
som tidigare omfattades av lagen (1988:606) om
finansbolag eller lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag.
Av övergångsbestämmelserna till lagen om
finansieringsverksamhet följer bl.a. att den som när
lagen trädde i kraft den 1 januari 1994 drev
finansieringsverksamhet som inte fordrade tillstånd
enligt 1988 års finansbolagslag (bl.a. företag vars
balansomslutning inte översteg 50 miljoner kronor
och som inte riktade sin verksamhet till
konsumenter) fick fortsätta med verksamheten till
utgången av år 1994. På initiativ av
näringsutskottet förlängdes den ursprungliga
övergångstiden i övergångsbestämmelserna till den 30
juni 1996 (bet. 1994/95:NU29, rskr. 1994/95:446). I
betänkandet (s. 3) anförde utskottet bl.a. att det
kan "finnas skäl att ändra området för
tillståndspliktig finansieringsverksamhet i Sverige
eller modifiera reglerna för vissa slag av sådan
verksamhet". Därefter har övergångstiden förlängts
vid ytterligare tre tillfällen, först till den 31
december 1996 (prop. 1995/96:173, bet. 1995/96:NU23,
rskr. 1995/96:285), därefter till den 31 december
1998 (prop. 1995/96:214, bet. 1996/97:NU3, rskr.
1996/97:9) och senast till den 31 december 2000
(prop. 1997/98:144, bet. 1997/98:FiU24, rskr.
1997/98:217).
I samband med dessa förlängningar har det
konstaterats att det finns flera anledningar att se
över reglerna om finansieringsverksamhet och att den
omprövningen, som faller under det uppdrag
Banklagskommittén har, bör genomföras utan att det
får genomgripande konsekvenser för vissa företag som
ännu inte kommit att föras in under lagen om
finansieringsverksamhet. Vid den andra förlängningen
inskränktes dock möjligheten att fortsätta
verksamheten med stöd av övergångsbestämmelsen till
att gälla de finansieringsföretag som inte anskaffar
medel för verksamheten från allmänheten.
Banklagskommittén överlämnade i januari 1999 sitt
huvudbetänkande Reglering och tillsyn av banker och
kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160). I det
betänkandet föreslås ändringar av bl.a. lagen om
finansieringsverksamhet och vad som enligt den lagen
utgör tillståndspliktig finansieringsrörelse.
Kommitténs förslag har remissbehandlats. Eftersom
det alltjämt är önskvärt att samordna beredningen av
frågan om tillståndsplikt för de företag som
omfattas av nämnda övergångsbestämmelser med
Banklagskommitténs förslag, bör en ny förlängning av
övergångstiden göras. Mot bakgrund av att kommitténs
förslag för närvarande är föremål för beredning inom
Regeringskansliet och då en proposition som
behandlar kommitténs förslag beräknas kunna
överlämnas till riksdagen senast under första
halvåret 2001 anser regeringen att ett års
förlängning av övergångstiden torde vara
tillräcklig. Övergångstiden bör därför förlängas
till utgången av år 2001. Ändringen föreslås träda i
kraft den 1 januari 2001.
Upplysningsvis kan nämnas att övergångstiden för
sådana företag som bedriver inlåningsverksamhet med
stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1995:1572) om ändring i bankrörelselagen
(1987:617), s.k. sparkassor, har förlängts till
samma tidpunkt (prop. 1998/99:129, bet.
1999/2000:FiU17, rskr. 1999/2000:46).
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Avgiften när behållna avgiftsmedel
uppgår till målsatt belopp
Riksdagen antar 12 § andra stycket i
regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti och avslår
därmed motion 1999/2000:Fi53 yrkande 1.
Reservation 1 (m, kd, fp)
2. Förslaget i övrigt angående
insättningsgarantin
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
i den mån förslaget inte omfattas av vad
utskottet föreslagit ovan.
3. Föreslagna ändringar av
investerarskyddet
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd och
avslår därmed motion 1999/2000:Fi53 yrkande 2.
Reservation 2 (m, kd, fp)
4. Ändrad övergångstid för vissa
finansieringsföretag
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet.
Stockholm den 12 oktober 2000
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Lisbet Calner (s), Johan Lönnroth (v), Lennart
Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Fredrik Reinfeldt
(m), Carin Lundberg (s), Per Landgren (kd), Anna
Åkerhielm (m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c),
Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s), Hans Hoff
(s) och Lars Bäckström (v).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Avgiften när behållna avgiftsmedel uppgår
till målsatt belopp (punkt 1)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart
Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m), Per Landgren
(kd), Anna Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen att avgift
inte skall tas ut efter det att den målsatta nivån
för fondmedlen uppnåtts. Därmed bifaller riksdagen
motion 1999/2000:Fi53 yrkande 1.
Ställningstagande
Vi anser inte att avgift skall tas ut efter det att
den målsatta nivån för fondmedlen uppnåtts. Ett
fortsatt avgiftsuttag kan inte motiveras utifrån ett
försäkringsmässigt resonemang eftersom fondens
storlek i sig kan anses vara överdimensionerad i dag
i förhållande till den risk som i realiteten
existerar. Ett fortsatt avgiftsuttag innebär också
en konkurrensnackdel för svenska banker i
förhållande till många utländska banker som inte är
ålagda att betala motsvarande avgift.
Vi föreslår således att riksdagen bifaller motion
Fi53 (m) yrkande 1 och det som vi anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
2. Föreslagna ändringar av investerarskyddet
(punkt 3)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart
Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m), Per Landgren
(kd), Anna Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
3. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring
i lagen (1999:158) om investerarskydd. Därmed
bifaller riksdagen motion 1999/2000:Fi53 yrkande 2.
Ställningstagande
När investerarskyddet infördes motsatte vi oss den
konstruktion som riksdagsmajoriteten valde. Vi anser
alltjämt att investerarskyddet hade kunnat utformas
på ett bättre sätt. Vi motsätter oss därför de
föreslagna ändringarna av investerarskyddet och
föreslår således att riksdagen bifaller motion Fi53
(m) yrkande 2.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i
lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs att 12 och 13 §§ lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti skall ha följande
lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
12 §[1]
Varje institut som omfattas av garantin skall
betala en årlig avgift till nämnden. Avgiften för
ett år grundas på institutens insättningar vid ut-
gången av närmast föregående år, till den del
insättningarna omfattas av garantin.
-----------------------------------------------------
Institutens sammanlagda Institutens sammanlagda
avgifter för ett år skall avgifter för ett år skall
uppgå till ett belopp som uppgå till ett belopp som
motsvarar 0,50 procent av motsvarar 0,1 procent av
insättningarna. insättningarna, om de
behållna avgiftsmedlen
sammanlagt uppgår till
ett belopp som motsvarar
minst 2,5 procent av
insättningarna.
-----------------------------------------------------
Om de behållna Om de behållna
avgiftsmedlen sammanlagt avgiftsmedlen sammanlagt
uppgår till ett större uppgår till ett mindre
belopp än som motsvarar belopp än som motsvarar
2,5 procent av 2,5 procent av
insättningarna, skall de insättningarna, skall de
sammanlagda avgifterna sammanlagda avgifterna
för ett år uppgå till ett för ett år tas ut med det
belopp som motsvarar 0,1 belopp som krävs för att
procent av insättning- uppnå den nivån, dock
arna. lägst 0,1 procent och
högst 0,3 procent av
insättningarna.
-----------------------------------------------------
Bestämmelserna i andra och tredje styckena behöver
inte tillämpas när avgiften för ett enskilt institut
1. bestäms enligt 14 §,
2. bestäms genom omprövning enligt 27 §
förvaltningslagen (1986:223), eller
3. efter överklagande bestäms av allmän
förvaltningsdomstol.
13 §[2]
Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp
varje institut skall betala i avgift. Avgiften skall
betalas inom en månad från dagen för beslutet.
-----------------------------------------------------
Avgiften skall motsvara Avgiften skall motsvara
summan av institutets summan av institutets
insättningar till den del insättningar till den del
de omfattas av garantin, de omfattas av garantin,
multiplicerat med lägst multiplicerat med lägst
80 procent och högst 120 60 procent och högst 140
procent av det tal som procent av det tal som
tillämpas enligt 12 § tillämpas enligt 12 §
andra eller tredje andra eller tredje
stycket. Avgiften skall stycket. Avgiften skall
bestämmas med hänsyn till bestämmas med hänsyn till
institutets institutets
kapitaltäckningsgrad, kapitaltäckningsgrad,
beräknad enligt 2 kap. 1 beräknad enligt 2 kap. 1
§ lagen (1994:2004) om § lagen (1994:2004) om
kapitaltäckning och stora kapitaltäckning och stora
exponeringar för kredit- exponeringar för kredit-
institut och institut och
värdepappersbolag. värdepappersbolag.
-----------------------------------------------------
Dröjsmålsränta skall tas ut på avgifter som inte
betalas i rätt tid, om det inte finns särskilda skäl
mot det. Dröjsmålsränta skall beräknas för år enligt
en räntefot som motsvarar det av Riksgäldskontoret
fastställda, vid varje tid gällande diskontot med
tillägg av åtta procentenheter.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 2001.
**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 1996:1176.
[2]: Senaste lydelse 2000:188.
2. Förslag till lag om ändring i
lagen (1999:158) om investerarskydd
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1999:158) om
investerarskydd skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
29 §
De värdepappersinstitut som tillhör
investerarskyddet skall betala avgifter till
Insättningsgarantinämnden.
-----------------------------------------------------
Institutens sammanlagda Institutens sammanlagda
avgifter skall motsvara avgifter skall motsvara
vad som är nödvändigt för vad som är nödvändigt för
en långsiktig finansie- en långsiktig finansie-
ring av skyddet och för ring av skyddet och för
att täcka nämndens att täcka nämndens
administrationskostnader. administrationskostnader.
Vid beräkningen av Vid beräkningen av
avgiften skall beaktas avgiften skall beaktas
hur stor andel skyddade hur stor andel skyddade
tillgångar som finns hos tillgångar som finns hos
institutet jämfört med institutet jämfört med
samtliga skyddade samtliga skyddade
tillgångar. tillgångar. Avgift som
avser nämndens
administrationskostnader
får emellertid fördelas
lika mellan samtliga
institut som tillhör
investerarskyddet.
-----------------------------------------------------
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Insättningsgarantinämnden får meddela föreskrifter
om hur avgiften skall beräknas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
3. Förslag till lag om ändring i
lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet
Härigenom föreskrivs att punkten 5 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet[3] skall ha följande
lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
5[4].
-----------------------------------------------------
Den som vid tidpunkten Den som vid tidpunkten
för lagens för lagens
ikraftträdande, den 1 ikraftträdande, den 1
januari 1994, drev januari 1994, drev
finansieringsverksamhet finansieringsverksamhet
utan krav på tillstånd utan krav på tillstånd
enligt lagen (1988:606) enligt lagen (1988:606)
om finansbolag och inte om finansbolag och inte
anskaffar medel för verk- anskaffar medel för verk-
samheten från allmänheten samheten från allmänheten
får fortsätta får fortsätta
verksamheten till och med verksamheten till och med
den 31 december 2000 den 31 december 2001
eller, om ansökan om eller, om ansökan om
tillstånd getts in inom tillstånd getts in inom
denna tid, till dess att denna tid, till dess att
ansökningen har prövats ansökningen har prövats
slutligt. slutligt.
-----------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
**FOOTNOTES**
[3]: Lagen omtryckt 1996:1004.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1997:453.